SOU 2002:61

Framtidens nämndemän

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 23 november 2000 att tillsätta en kommitté med parlamentariskt inslag med uppdrag att se över rekryteringen av nämndemän m.m. (dir. 2000:79).

Till ordförande i kommittén förordnades fr.o.m. den 1 december 2000 riksdagsledamoten Ingvar Johnsson. Fr.o.m. den 1 mars förordnades att ingå som ledamöter i kommittén; f.d. läraren Georg Blom, riksdagsledamoten Ann-Marie Fagerström, bolagsjuristen Johanna Hamrin, lantbrukaren Jan Hultgren, riksdagsledamöterna Anders G Högmark och Ragnwi Marcelind och fil.dr. Lotti Ryberg Welander. Fr.o.m. samma dag förordnades att ingå som experter respektive sakkunnig i kommittén; hovrättsrådet Ulla Bergendal, enhetschefen Monica Dahlbom, förbundsordföranden Berndt-Ola Lundström och numera kanslirådet Helena Swenzén.

Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 8 januari 2001 hovrättsassessorn Charlotte Hallén.

Kommittén har antagit namnet Nämndemannakommittén (Ju 2000:09).

Härmed överlämnas kommitténs betänkande Framtidens nämndemän (SOU 2002:61).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Kommittén har därmed slutfört sitt arbete.

Stockholm i juni 2002

Ingvar Johnsson

Georg Blom Ann-Marie Fagerström Johanna Hamrin

Jan Hultgren Anders G Högmark Ragnwi Marcelind

Lotti Ryberg Welander

/Charlotte Hallén

Sammanfattning

Bakgrund

Uppdraget

Kommittén har haft i uppdrag att se över ordningen för rekrytering av nämndemän i syfte att nå en än mer allsidig rekrytering. Bl.a. har kommittén haft att överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet. I uppdraget har ingått att se över de olika faktorer som påverkar möjligheterna att åstadkomma en allsidighet samt att pröva ersättningsreglerna för nämndemän. Kommittén har också haft i uppdrag att utreda och lämna förslag om hur man skall hantera en situation när något inträffar eller framkommer som gör att en nämndeman inte längre framstår som lämplig för uppdraget.

Några utgångspunkter

I direktiven anges som utgångspunkt att nämndemannamedverkan i våra domstolar är av stort värde av flera skäl. Nämndemännens medverkan är en garanti för att verksamheten i domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännens medverkan bidrar också till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. En annan viktig faktor är att nämndemännens medverkan i våra domstolar bidrar till att tillgodose medborgarnas intresse av insyn i den dömande verksamheten.

Kommitténs grundläggande förhållningssätt har varit att det är viktigt att värna nämndemannainstitutets ställning. Kommitténs förslag syftar till att på olika sätt tydliggöra nämndemannauppdragets status och ytterst till att stärka nämndemanna-

institutets ställning, bl.a. genom att främja en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren.

Som representanter för allmänheten fyller nämndemännen en viktig funktion i domstolarna och det finns skäl att betrakta nämndemannauppdraget som ett hedersamt förtroendeuppdrag. Kommitténs förslag syftar till att fler medborgare i framtiden skall ges möjlighet att tjänstgöra som nämndemän och att uppdragen skall cirkulera i större utsträckning. Den som uppfyller valbarhets- och behörighetskraven och som är lämplig för uppdraget skall kunna komma i fråga som nämndeman. Det skall vara utan betydelse om man är politiskt aktiv eller inte. Inslag av professionalitet bland nämndemännen skall motverkas genom att tjänstgöringen inte görs alltför betungande. Detta torde också vara av avgörande betydelse för den framtida rekryteringen av nämndemän bland yngre människor. Det är emellertid viktigt att nämndemannauppdragen fullgörs på ett aktivt sätt av personer som har ett socialt engagemang och som är aktiva i samhällslivet. Härigenom främjas det demokratiska inslaget i dömandet som nämndemannens medverkan innebär. Det förhållandet att nämndemännens medverkan anses bidra till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls gör också att det finns anledning att ställa stora krav på nämndemännen under tjänstgöringstiden.

Kommittén har disponerat sina överväganden utifrån några faktorer som bedömts påverka rekryteringen av nämndemän; valsystemet (avsnitt 4), ersättningen (avsnitt 5) och tjänstgöringen (avsnitt 6 och 7). I avsnitt 4 redogörs även för kommitténs överväganden beträffande den framtida rekryteringen av nämndemän. I ett särskilt kapitel (avsnitt 8) tar kommittén upp till behandling frågor som berör hur en nämndemans lämplighet för tjänstgöringen bör prövas.

Kommitténs överväganden och förslag

Valsystemet

I direktiven uttrycks att det är naturligt att behålla en ordning där kommunala och landstingskommunala församlingar väljer nämndemän. Detta gäller eftersom nämndemännen såsom allmänhetens representanter utgör en länk mellan domstolarna och det

omgivande lokalsamhället. Kommitténs övergripande uppdrag att överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän som inte har partipolitisk bakgrund, har utgjort grund för kommittén att ändå överväga möjligheterna till ett förändrat valsystem. Det nuvarande valsystemet innebär nämligen att personer utan partipolitisk bakgrund inte kommer i fråga för nämndemannauppdrag i samma utsträckning som personer med sådan bakgrund. Kommittén föreslår emellertid inte någon grundläggande förändring av valsystemet. Detta har nämligen uppenbara fördelar, främst genom att det är rikstäckande och under lång tid visat sig kunna tillhandahålla i och för sig lämpliga nämndemän. Samtidigt ter sig möjligheterna att frångå nuvarande valsystem begränsade. Enligt kommitténs mening är inte heller det förhållandet att nämndemännen utses av de politiska partierna oförenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska systemet.

Den framtida rekryteringen av nämndemän

Enligt kommitténs mening bör uppdraget som nämndeman ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund. Detta är viktigt inte minst eftersom det kan antas ha betydelse för hur nämnden uppfattas av dem som kommer till domstolen för dess prövning eller annars. När det särskilt gäller ålderssammansättningen bland dagens nämndemän är problemet, som kommittén ser det, att det är för få yngre och medelålders i kåren.

Även med bibehållande av valsystemet för val av nämndemän framstår åtgärder i riktning mot en öppnare rekrytering av nämndemän som nödvändiga för att sammansättningen av nämndemannakåren skall bli mer allsidig.

Kommittén anser att man via återkommande riktade informationsinsatser inför val av nämndemän skall försöka få de nominerande organen att mer målinriktat än i dag arbeta för en allsidigare sammansättning av nämndemannakåren. Domstolsverket bör ansvara för att väl avvägda informationsinsatser kommer till stånd. De nominerande och väljande organens centrala roll för nämndemannainstitutet bör särskilt påpekas i samband med dessa informationsinsatser. Från de politiska partiernas sida krävs att

rekryteringsarbetet i framtiden omfattar en vidare krets än dem som redan är aktiva i de politiska partierna.

Det är också viktigt att särskilda informationsinsatser riktas till de presumtiva nämndemannakandidaterna. Dessa bör i förväg ges möjlighet att bilda sig en god allmän uppfattning om vad nämndemannauppdraget går ut på och villkoren för detta. På så sätt kan förtida avhopp som sker till följd av att uppdraget upplevs som alltför betungande till del undvikas. Sådana informationsinsatser bör de nominerande och väljande organen ha att svara för. Domstolsverket bör emellertid även här ha ett övergripande ansvar.

För att i större utsträckning kunna rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet bedömer kommittén emellertid att det inte räcker med informationsinsatser och ett bredare politiskt arbete. För att nå medborgare som – utan att kunna tänka sig medlemskap i ett politiskt parti eller att öppet redovisa sin politiska uppfattning – är samhällsengagerade, föreslår kommittén att rekryteringen av nämndemän till viss del skall ske i en s.k. fri kvot. En lämplig storlek på denna bör inledningsvis vara 20 procent. Till denna fria kvot skall allmänheten kunna lämna förslag på nämndemannakandidater. Det förberedande arbetet med att ta emot och behandla de förslag som kommer in i den fria kvoten bör utföras inom kommunerna och landstingen på tjänstemannanivå. Anledningen härtill är främst att kunskap som försäkrar att endast personer som är lämpade för uppdraget kommer i fråga, måste inhämtas på något vis. Genom att ålägga kommuner och landsting att rekrytera en viss andel av nämndemännen i en fri kvot stramas reglerna om val av nämndemän upp. Det allmänna intresset av att en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren nu kommer till stånd motiverar emellertid detta ingrepp i den kommunala självstyrelsen. I framtiden kan det finnas anledning att överväga att utöka den fria kvoten beroende på dels hur rekryteringen i denna faller ut, dels hur väl de politiska partierna lyckas med att åstadkomma en allsidig sammansättning.

Kommittén föreslår att regeln om möjligheten att påkalla proportionella val vid val av nämndemän skall finnas kvar till säkerhet för minoriteten såvitt gäller den större andel nämndemän som väljs efter partipolitiska nomineringar.

Den etniska mångfalden i samhället bör så långt det är möjligt återspeglas i nämndemannakåren. Kommittén föreslår att detta skall komma till uttryck i lagstiftningen genom att det där anges att allsidig sammansättning skall eftersträvas även med hänsyn till

etnisk bakgrund. Däremot tar kommittén inte ställning till om kravet på svenskt medborgarskap fortsatt bör gälla för nämndemän. Anledningen härtill är att denna fråga för närvarande behandlas i annan ordning.

Ändrad bosättning

Kommittén föreslår införande av en undantagsregel som ger en nämndeman i tingsrätt rätt att vid avflyttning ur kommunen fortsätta sin tjänstgöring mandatperioden ut, förutsatt att nämndemannens bosättning fortfarande är i domsagan. Regeln motiveras av vad som framkommit beträffande främst unga människors rörlighet och denna rörlighets negativa inverkan på benägenheten att åta sig uppdrag samt i det att den leder till förtida avhopp. Det föreslagna undantaget innebär ett avsteg från valbarhetskravet.

Begränsningar av valbarheten

Kommittén har i direktiven särskilt uppmanats att överväga om en begränsning av valbarheten som nämndeman till exempelvis två mandatperioder skall införas. Enligt kommitténs mening bör det emellertid inte komma i fråga, annat än om mycket starka skäl talar för det, att lagstifta om begränsningar av valbarheten. Häremot talar främst principiella skäl. En av kommittén genomförd undersökning visar att majoriteten av landets nämndemän tjänstgör under sin första eller andra mandatperiod. Därmed och med hänsyn till de förslag som kommittén i övrigt lägger fram föreligger inte tillräckliga skäl för att lagstifta om begränsningar av valbarheten. Av hänsyn till intresset att nämndemannauppdragen cirkulerar bland medborgarna i större utsträckning och i avsikt att bibehålla lekmannainslaget bör det emellertid uppställas som riktmärke att en person som innehaft uppdrag som nämndeman under tre på varandra följande perioder inte skall nomineras för ytterligare en period.

Kommittén har också, bl.a. mot bakgrund av den stora andelen äldre i nämndemannakåren, övervägt om det bör införas åldersgränser för valbarhet till nämndemannauppdrag. Här gör sig emellertid samma principiella skäl gällande som redovisats ovan.

Hänsyn måste också tas till att andelen äldre i landet ökar. Enligt kommitténs mening är det i varje enskilt fall de personliga förutsättningarna som bör avgöra om en person kan komma i fråga som nämndeman eller inte. En strävan efter att personer som tjänstgjort under mer än tre på varandra följande mandatperioder skall stå tillbaka för nya förmågor torde vidare ha större betydelse för ålderssammansättningen än en övre åldersgräns.

Nämndemännens ersättning

För att säkerställa en allsidig sammansättning av nämndemannakåren och för att engagera fler medborgare som nämndemän måste ersättningssystemet utformas på ett sätt som inte motverkar rekryteringen. Samtidigt skall ersättningen spegla det förhållandet att uppdraget som nämndeman är ett lekmannauppdrag. Dessa utgångspunkter anges i direktiven när det gäller ersättningssystemets betydelse vid rekryteringen.

Kommittén anser att det viktigaste målet att sträva efter när det gäller utformningen av nämndemännens ersättningsvillkor bör vara att ingen skall förlora ekonomiskt på att vara nämndeman. Vid sidan därav bör nämndemännen för sin insats komma i åtnjutande av ett arvode som även täcker en del omkostnader som kan uppkomma i anledning av uppdraget. Detta skall gälla vid sidan av de gängse reseersättningar m.m. som utbetalas. Det finns anledning att påpeka det nära sambandet mellan nämndemännens ersättning och tjänstgöringsfrekvensen. Ersättningsvillkoren bör vara så utformade att ingen förlorar ekonomiskt på att åta sig nämndemannauppdrag samtidigt som tjänstgöringsfrekvensen är sådan att den enskilde nämndemannen kan se sig ekonomiskt kompenserad för sin insats.

Kommitténs uppdrags syfte att åstadkomma en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren har fått styra övervägandena beträffande nämndemännens ersättningsvillkor. Vidare har de kostnadsramar som allmänt gäller beaktats. Vissa förändringar av ersättningsvillkoren har kommittén därvid funnit mer angelägna än andra.

Kommittén föreslår att nämndemännens ersättning för inkomstförlust skall utges utöver arvodet. Därigenom får alla nämndemän ett faktiskt arvode som ersättning för det arbete och de eventuella omkostnader som är förenade med uppdraget. Vidare föreslås att

ersättningsreglerna ändras så att det blir möjligt att utbetala ersättning för den faktiska inkomstförlusten, exempelvis utifrån ett timbaserat system. För nämndemän med lång resväg (mer än 50 km enkel väg) föreslås införande av ett särskilt inställelsearvode om 100 kr per sammanträdesdag.

Kommittén föreslår att nämndemän som förlorar pensions- och semesterförmåner till följd av uppdraget skall kompenseras för denna förlust. Vidare föreslås införande av skälig ersättning för barntillsynskostnader eller merkostnader i nämndemannens näringsverksamhet, som uppkommer till följd av fullgörande av uppdraget. Kommittén pekar på att nya företeelser på arbetsmarknaden för närvarande inte möts av en flexibilitet i ersättningsvillkoren men ser det inte som möjligt att finna lösningar på mera generella problem som förändringar av arbetslivet ger upphov till. Kommittén uppmanar regeringen att snarast ta initiativ till åtgärder som i ersättningshänseende neutraliserar arbetslivets förändrade arbetsformer.

Uppdraget som nämndeman i svensk domstol är av tradition ett betydelsefullt och ansvarsfullt uppdrag. Den utgående ersättningen, arvodet, bör beakta detta. Kommittén har funnit att den nuvarande arvodesmodellen med ett grundarvode bör användas även fortsättningsvis och föreslår, som ett första steg, en höjning av arvodet till 500 kr år 2004. Arvodesnivån bör i framtiden inte bli föremål för eftersläpning utan i stället omprövas regelbundet, exempelvis inför varje mandatperiod. Ett andra steg i form av en höjning av arvodet bör tas under nästföljande mandatperiod.

Kommittén har prövat om nämndemännen i hovrätt bör kunna få förberedelsearvode men funnit att detta för närvarande inte är motiverat. När det gäller nivån på det förberedelsearvode som kan utgå till nämndemän i länsrätt och kammarrätt anser inte kommittén att någon höjning är motiverad.

Den regel enligt vilken ersättning får beslutas när nämndemän kallas till information föreslås bli förtydligad så att det framgår att ersättning får beslutas även när det är fråga om sådan introduktionsutbildning som domstolscheferna och domstolarna skall svara för.

Nämndemännens tjänstgöring

Utformningen av nämndemännens faktiska tjänstgöring har enligt kommittén stor betydelse för möjligheten att uppnå en mer allsidig och bredare rekrytering av nämndemän.

Från många håll har påpekats det förhållandet att det är svårt att ta ledigt från arbetet för att tjänstgöra som nämndeman. Kommittén föreslår en regel som ger nämndemännen rätt till ledighet från sina anställningar för att de skall kunna fullgöra nämndemannauppdraget. Ledigheten skall omfatta tid för resor till och från tjänstgöringen samt behövlig dygnsvila i omedelbar anslutning till denna. En lagfäst rätt till ledighet korresponderar med den allmänna skyldigheten att åta sig och fullgöra nämndemannauppdrag samt verkar ytterst som en garanti för att uppdraget skall kunna fullgöras oberoende av inom vilken sektor av samhället man är yrkesverksam.

Av betydelse för det allmänna intrycket att nämndemännen oftast är äldre personer är dessas tjänstgöringsfrekvens. Denna är nämligen högre för äldre nämndemän än för yngre. Detta hänger till stor del samman med det naturliga förhållandet att äldre personer ofta har större möjlighet att tjänstgöra än yngre som är upptagna på annat håll av arbete, familj etc. Enligt kommitténs mening riskerar en strävan efter en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren att bli verkningslös om inte tanken på representativitet får slå igenom också när det gäller nämndemännens tjänstgöring. Det är mot denna bakgrund viktigt att sträva efter en så jämn tjänstgöringsfrekvens som det är möjligt, oberoende av bl.a. nämndemännens ålder. Tjänstgöringsfrekvensen bör vidare bestämmas utifrån vad som är rimligt ur den synpunkten att nämndemännen skall vara lekmän i den dömande verksamheten. Det är även troligt att fler yngre yrkesverksamma personer skulle vara villiga att åta sig uppdrag som nämndeman om de visste att de inte behöver tjänstgöra så ofta. Kommittén föreslår att vikten av en jämn och rimlig tjänstgöringsfrekvens skall komma till uttryck genom en lagfäst målsättning. Enligt denna bör en nämndeman tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. Tjänstgöringen bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår. En målsättning som denna harmonierar även med ersättningsvillkoren för uppdraget. Hänsyn skall tas till målsättningsregeln vid fastställandet av antal nämndemän och fördelningen av tjänstgöringen.

Kommitténs överväganden och förslag om en jämn och rimlig tjänstgöringsfrekvens innebär att fler nämndemän kommer att behövas. Det utökade behovet av nämndemän tillgodoses dels genom den fria kvoten, dels genom att så många nämndemän därutöver utses efter partipolitiska nomineringar att det sammanlagda antalet täcker behovet i de olika domstolarna.

Vid planeringen av nämndemännens tjänstgöring bör hänsyn tas till den enskilde nämndemannens möjligheter att tjänstgöra. Domstolarna bör genom god planering och ett stort mått av flexibilitet vara öppna för detta. Därigenom torde färre medborgare behöva avstå från att ta ett uppdrag som nämndeman. Särskild hänsyn bör tas till nämndemännens enskilda behov i så stor utsträckning som det är möjligt.

Även den introduktionsutbildning och information som nämndemännen erhåller inför och under sin tjänstgöring är av väsentlig betydelse för nämndemännens faktiska tjänstgöring. Kommittén framhåller det angelägna i att förändringar och förbättringar kommer till stånd så att kvarstående skillnader, när det gäller denna verksamhet, minskar. Det är viktigt att den utbildning som erbjuds nämndemännen är enhetlig över landet och att alla nämndemän får denna innan de påbörjar sin tjänstgöring.

Nämndemän som inte är lämpliga

Kommittén har funnit att det föreligger ett behov av reglering på området när det gäller nämndemän som inte längre framstår som lämpliga för uppdraget. Övervägande skäl talar för införande av en lämplighetsbeskrivning i lag som kan verka vägledande för att endast goda samhällsintresserade medborgare skall kunna komma i fråga som nämndemän. En sådan bestämmelse är inte minst bra att utgå ifrån när det gäller att bedöma vad som är olämpligt. Kommittén anser vidare att beteenden/tillstånd hos nämndemannen som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen bör kunna leda till en prövning av nämndemannens uppdrag. Det bör vara domstolen som gör denna prövning. Att en nämndeman under pågående mandatperiod döms för brott är enligt kommitténs mening allmänt av så förtroendeskadlig natur att det bör leda till att nämndemannen entledigas. Kommittén föreslår en regel enligt vilken en nämndeman som genom lagakraftvunnet avgörande dömts för brott till annan påföljd än böter, skall

entledigas. I andra fall än när fråga är om allvarlig brottslighet bör domstolen kunna fatta beslut om att avstänga nämndemannen från tjänstgöring. Kommittén föreslår en regel enligt vilken ett beslut om avstängning skall vara skriftligt och motiverat. Beslutet skall vidare gälla för viss tid och kunna omprövas. Nämndemannen skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut om avstängning fattas. Som huvudregel skall vidare, om det är möjligt, samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen. En nämndeman som påtalats som olämplig eller som själv upplever sig som olämplig bör ha rätt att bli entledigad. Kommittén föreslår också att det införs en skyldighet för nämndemannen att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation har avgetts av ledamöterna Anders G Högmark och Jan Hultgren angående lottning vid nominering i den fria kvoten (avsnitt 4.3.3).

Reservation har avgetts av ledamoten Anders G Högmark angående krav på medborgarskap för nämndemän (avsnitt 4.3.4) och slopande av partibeteckningar (avsnitt 4.7).

Reservation har avgetts av ledamoten Johanna Hamrin angående slopande av partibeteckningar (avsnitt 4.7).

Särskilt yttrande har avgetts av ledamoten Johanna Hamrin angående valsystem och inrättande av en fri kvot (avsnitt 4.3.3), krav på medborgarskap för nämndemän (avsnitt 4.3.4) och effekterna av nya anställningsformer (avsnitt 5.2.7).

Särskilt yttrande har avgetts av experten Monica Dahlbom angående finansieringen.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 4 b § och 4 kap.6–9 §§rättegångsbalken skall ha följande lydelse,

dels att det i 4 kap. skall införas två nya paragrafer, 6 a § och 9 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §1

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje domsaga.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

1 Senaste lydelse 1983:370.

2 kap. 4 b §1

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i hovrättens domkrets för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

4 kap.

6 §2

Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare, som är folkbokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller den del därav som hör till hovrätten, och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Den som är lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

En nämndeman skall vara en omdömesgill, självständig, rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna

Ingen får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt. Den som fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Domstolen prövar självmant den valdes behörighet.

En nämndeman är skyldig att

1 Senaste lydelse 1985:415. 2 Senaste lydelse 1994:1620.

upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget.

6 a §

Nämndemän har rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid för resor till och från tjänstgöringen samt behövlig dygnsvila i omedelbar anslutning till denna.

7 §1

Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige. Val av nämndeman i hovrätt förrättas av landstingsfullmäktige. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Den som själv är valbar får föreslå någon att vara nämndeman. En femtedel av det antal nämndemän som skall väljas, dock minst en, skall väljas bland dessa förslag (fri kvot).

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke.

Valet skall i övrigt vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal, som erhålls, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke.

1 Senaste lydelse 1997:228.

8 §1

En nämndeman väljs för fyra år. Visar nämndemannen giltigt hinder, får rätten entlediga honom. Även den som fyllt sextio år får avgå som nämndeman. Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

En nämndeman väljs för fyra år. Visar nämndemannen giltigt hinder, får domstolen entlediga honom. Även den som inte uppfyller kraven i 6 § andra stycket, får begära att bli entledigad av domstolen.

Detsamma gäller den som fyllt sextio år.

En nämndeman som döms för brott till annan påföljd än böter skall, när domen vinner laga kraft, entledigas av den domstol där nämndemannen tjänstgör.

Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, utses ny nämndeman för återstående tid.

Ändras antalet nämndemän inom domsagan eller länet får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den tid som återstår. Har den nämndeman som skall ersättas valts i den fria kvoten skall ny nämndeman väljas i denna.

Ändras antalet nämndemän inom domsagan eller länet får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

9 §

Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, om han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

Nämndeman, som entledigats eller annars avgått, är, om han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till domstolen, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut

1 Senaste lydelse 1994:1620.

deltagit.

Nämndeman i tingsrätt, som till följd av ändrad bosättning inte längre är valbar, får fortfarande fullgöra uppdraget om nämndemannen är folkbokförd i domsagan.

9 a §

Domstolen får besluta om avstängning av en nämndeman om dennes tjänstgöring bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. Beslutet skall vara skriftligt och gälla för viss tid, högst sex månader. Av beslutet skall skälen till avstängningen framgå. Beslutet skall omprövas om det föreligger skäl för det. Vid utgången av den tid som angetts kan nytt beslut om avstängning fattas.

Innan beslut enligt första stycket fattas skall nämndemannen beredas tillfälle att yttra sig och, om möjligt, samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen. Samråd behöver inte ske om nämndemannen är delgiven misstanke om brott, ej heller om nämndemannen är i konkurstillstånd.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

dels att 13, 17 och 19–21 §§ i lagen skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 20 a § och 21 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §1

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i kammarrättens domkrets för tjänstgöring i kammarrätten. Regeringen eller myndigheten skall vidare för varje län inom domkretsen fastställa det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

17 §2

Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en

1 Senaste lydelse 1983:372. 2 Senaste lydelse 1997:392.

utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

19 §1

Nämndeman i kammarrätt och länsrätt utses genom val. Val förrättas av landstingsfullmäktige. I Gotlands län förrättas val av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Den som själv är valbar får föreslå någon att vara nämndeman. En femtedel av det antal nämndemän som skall väljas, dock minst en, skall väljas bland dessa förslag (fri kvot).

Valet skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot, som erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid

Valet skall i övrigt vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot, som erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid

1 Senaste lydelse 1997:230.

sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.

sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.

När val av de nämndemän som ingår i länsrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering skall ske framgår av fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen får för visst län förordna att nämndemän i kammarrätt skall väljas bland dem som för samma mandatperiod har utsetts till nämndemän i hovrätt. Nämndeman i hovrätt får även i annat fall, om han är behörig därtill, tjänstgöra som nämndeman i den kammarrätt inom vars domkrets han är folkbokförd.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke.

20 §1

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare som är folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till kammarrättens eller länsrättens domkrets och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Anställd vid domstol, skattemyndighet, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket får inte vara nämndeman. Detsamma gäller lagfaren domare, åklagare, polisman och advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta samt ledamot av skattenämnd eller socialförsäkringsnämnd.

En nämndeman skall vara en omdömesgill, självständig, rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Domstolen prövar självmant den valdes behörighet.

1 Senaste lydelse 1997:1088.

En nämndeman är skyldig att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget.

20 a §

Nämndemän har rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid för resor till och från tjänstgöringen samt behövlig dygnsvila i omedelbar anslutning till denna.

21 §1

Nämndemän i kammarrätt och länsrätt utses för fyra år. Om en nämndeman visar giltigt hinder, får rätten entlediga honom. Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

Nämndemän i kammarrätt och länsrätt utses för fyra år. Om en nämndeman visar giltigt hinder, får domstolen entlediga honom. Även den som inte uppfyller kraven i 20 § tredje stycket, får begära att bli entledigad av domstolen.

Detsamma gäller den som fyllt sextio år.

En nämndeman som döms för brott till annan påföljd än böter skall, när domen vinner laga kraft, entledigas av den domstol där nämndemannen tjänstgör.

Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

Bestämmelser om mandatperiod för sådan nämndeman som ingår i länsrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den tid som återstår. Ändras antalet nämndemän, får nytillträdande

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den tid som återstår. Har den nämndeman som skall ersättas

1 Senaste lydelse 1994:1623.

nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

valts i den fria kvoten skall ny nämndeman väljas i denna.

Ändras antalet nämndemän, får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

21 a §

Domstolen får besluta om avstängning av en nämndeman om dennes tjänstgöring bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. Beslutet skall vara skriftligt och gälla för viss tid, högst sex månader. Av beslutet skall skälen till avstängningen framgå. Beslutet skall omprövas om det föreligger skäl för det. Vid utgången av den tid som angetts kan nytt beslut om avstängning fattas.

Innan beslut enligt första stycket fattas skall nämndemannen beredas tillfälle att yttra sig och, om möjligt, samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen. Samråd behöver inte ske om nämndemannen är delgiven misstanke om brott, ej heller om nämndemannen är i konkurstillstånd.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Nämndeman i fastighetsdomstol skall vara folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till fastighetsdomstolen. I övrigt har bestämmelserna i 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning på nämndeman i fastighetsdomstol.

Nämndeman i fastighetsdomstol skall vara folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till fastighetsdomstolen. I övrigt har bestämmelsen i 4 kap.

6 § rättegångsbalken, utom andra och sjätte styckena, motsvarande tillämpning på nämndeman i fastighetsdomstol.

En nämndeman i fastighetsdomstol väljs för fyra år. Visar nämndemannen giltigt hinder, får domstolen entlediga honom. Även den som fyllt sextio år får avgå som nämndeman. Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, utses ny nämndeman för återstående tid. Ändras antalet nämndemän i länet får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

1 Senaste lydelse 1997:1086.

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m.

dels att 2 a och 6 §§ i förordningen skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas tre nya paragrafer, 2 b §, 2 c § och 4 a § av följande lydelse.

2 a §1

Om en nämndeman eller juryman får vidkännas löneavdrag eller annan inkomstförlust på grund av uppdraget får för varje dag som nämndemannen eller jurymannen har rätt till arvode för sammanträde betalas ett tilläggsbelopp för den del av inkomstförlusten som inte täcks av arvodet.

Tilläggsbeloppet bestäms av

Domstolsverket eller av den domstol eller nämnd som Domstolsverket bestämmer.

Det beräknas med ledning av i första hand uppgifter om löneavdrag och i andra hand uppgifter om beräknad årsinkomst.

Om en nämndeman eller juryman får vidkännas löneavdrag eller annan inkomstförlust på grund av uppdraget får för varje dag som nämndemannen eller jurymannen har rätt till arvode för sammanträde betalas ersättning för inkomstförlusten.

Ersättning enligt första stycket betalas högst med ett belopp som benämns tilläggsbelopp och som bestäms av Domstolsverket eller av den domstol eller nämnd som

Domstolsverket bestämmer.

Tilläggsbeloppet beräknas med ledning av i första hand uppgifter om löneavdrag och i andra hand uppgifter om beräknad årsinkomst.

Tilläggsbeloppet skall bestämmas för ett år i sänder. Har en förändring inträffat som i väsentlig mån påverkar uppdragstagares rätt till Tilläggsbeloppet skall be-

stämmas för ett år i sänder. Har en förändring inträffat som i väsentlig mån påverkar uppdragstagares rätt till

1 Senaste lydelse 1998:1806.

tilläggsbelopp får dock beloppet ändras.

ersättning för inkomstförlust får dock tilläggsbeloppet ändras.

Utöver ersättning för inkomstförlust enligt första stycket får ersättning för förlust av pensionsrätt och semesterförmån betalas med 15 procent av vad som utgår i ersättning för inkomstförlust.

2 b §

Till nämndeman eller juryman med barn som har behov av tillsyn, får skälig ersättning betalas för kostnader för barntillsyn som uppkommer när de fullgör sina uppdrag. Domstolsverket, eller den domstol eller nämnd som Domstolsverket bestämmer, skall för ett år i sänder bestämma det högsta belopp som får betalas i sådan ersättning.

2 c §

Till nämndeman eller juryman som är enskild näringsidkare får skälig ersättning betalas för merkostnader som uppkommer i näringsverksamheten när de fullgör sina uppdrag. Ersättning får betalas med högst ett belopp som motsvarar det tilläggsbelopp som bestämts enligt 2 a § för nämndemannen.

4 a §

Har sådan uppdragstagare som avses i 2 § 1, 2 och 3 resväg till sammanträde som överstiger 50 km (enkel väg), betalas ett särskilt inställelsearvode om 100

kr. Detta gäller dock inte om arvode enligt 3 § tredje stycket, eller traktamente enligt 4 § betalas.

6 §1

Domstolen eller nämnden får besluta att ersättning enligt 2–4 §§ skall lämnas när nämndemän kallas till information.

Domstolen eller nämnden får besluta att ersättning enligt 2–4 a §§ skall lämnas när nämndemän kallas till introduktionsutbildning eller information.

1 Senaste lydelse 1998:1221.

1. Kommitténs uppdrag och arbete

Kommitténs direktiv (2000:79) har rubriken ”Nämndemän – rekrytering m.m.” I direktiven sammanfattas uppdraget enligt följande.

En kommitté med parlamentariskt inslag tillsätts för att se över rekryteringen av nämndemän i syfte att nå en än mer allsidig rekrytering. I uppdraget ingår att se över de olika faktorer som påverkar möjligheterna att åstadkomma en sådan allsidighet.

Kommittén skall också lämna förslag på hur en nämndemans lämplighet för tjänstgöringen bör prövas.

Direktiven i sin helhet framgår av bilaga 1. Kommittén inledde sitt arbete i mars 2001 och har därefter haft 11 sammanträden, varav ett internatsammanträde.

I direktiven anges att nämndemannasystemet kritiserats för att rekryteringen av nämndemän inte speglar sammansättningen av befolkningen och att det är viktigt att uppdraget som nämndeman ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund. Enligt direktiven finns det anledning att anta att det råder brister i flera av dessa avseenden.

Någon närmare undersökning av nämndemannakårens sammansättning och hur denna förändrats över tiden har inte genomförts sedan Domstolsverket senast gjorde en undersökning av dessa förhållanden år 1992 (DV Rapport 1992:4). Kommittén har med utgångspunkt i regeringens bedömning enligt direktiven och med Domstolsverkets undersökning som underlag, valt att inom ramen för uppdraget bilda sig en allmän uppfattning om vari bristerna i representativiteten består. Med detta syfte har kommittén även genomfört ett antal egna undersökningar av mindre omfattning (bilaga 3). Därutöver har kommittén inhämtat en del fakta-

uppgifter om nämndemännen, såsom uppgift om ålder och tjänstgöringsfrekvens, från Domstolsverket.

Kommittén har, för att informera sig om inslag av lekmannadomare i några andra länders rättssystem, inhämtat viss utredning från Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Österrike, England och USA (bilaga 2). I Norge har under kommitténs utredningstid pågått en översyn av reglerna om lekmannadomare. Den norska utredningen, Lekdommerutvalget, avser att presentera sina slutsatser vid ungefär samma tidpunkt som kommittén. Kommittén och Lekdommerutvalget har sammanträffat för utbyte av tankar och erfarenheter vid ett möte i Stockholm i november 2001.

Kommittén har under utredningstiden varit inbjuden till olika arrangemang som anordnats av nämndemannaföreningar på olika platser i landet. Vid ett tiotal sådana tillfällen har ordföranden och sekreteraren sammanträffat med nämndemän för att presentera kommitténs uppdrag och ta del av synpunkter som framförts. Vid ett av dessa tillfällen har en av kommitténs experter närvarat.

Justitiedepartementet har till kommittén överlämnat en skrivelse i vilken Karlskrona nämndemannaförening framfört att de av landstinget i Blekinge utsedda hovrättsnämndemännen endast i undantagsfall kallas till tjänstgöring i hovrätten. Karlskrona nämndemannaförening har i skrivelsen ifrågasatt om hovrättens agerande står i överensstämmelse med lagstiftningen och regeringens och riksdagens intentioner om lekmannamedverkan vid hovrätten (Ju2002/3149).

2. Bakgrund

2.1. Historik

Nämndemannainstitutet har mycket gamla traditioner i Sverige1. Nämnden finns omtalad redan i äldre Västgötalagen (1200-talet) och har alltsedan dess, även om formerna och omfattningen skiftat, deltagit i den dömande verksamheten. Under landskapslagarnas tid utgjordes nämnden vanligen av tolv personer och var att betrakta som ett bevismedel, vars uppgift var att leta fram sanningen i målet. Den avgav sedan sin utsaga under ed. Nämnden utvecklades sedan från att ha varit en form av bevismedel till att så småningom få till uppgift att fria eller fälla svaranden i målet. För att domen skulle bli fällande krävdes enkel majoritet. Vid lika röstetal bland nämndemännen blev domen friande.

Nämnd utsågs i varje enskilt mål bland de bönder som var närvarande på tinget. Från början var det domarens uppgift att välja ut vilka som skulle vara nämndemän, men utvecklingen gick snart mot att parterna i målet själva valde var sin hälft av nämnden. Sedan antalet nämndmål kommit att öka kom funktionen att utse nämndemän att återigen flyttas, denna gång till tingsförrättaren. Nämnden blev också att betrakta som en permanent del av domstolen. Dess uppgifter synes inte ha varit närmare bestämda och avgränsade, men vanligen uttalade den sig i sakfrågan, medan domaren avgjorde rättsfrågorna ensam. Under 1600-talet började nämnden emellertid även att avgöra rättsfrågorna och sju nämndemän kunde diktera dom. Det hände också att nämnden dömde till mildare påföljd än som stadgades i lag. Nämndens på detta sätt ökade maktställning under 1600-talet berodde bl.a. på att

1 Ur Domarutredningens betänkande Domaren i Sverige inför framtiden – utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete (SOU 1994:99), Del A s. 173 f. Betänkandets Del B innehåller på s. 170 en av professor Kjell Å Modéer författad beskrivning av nämnden i ett historiskt perspektiv, Nämnden – lekmannainflytande med medeltida rötter. Beskrivningen ingår som en del i Den svenska kulturen – europeiska och nationella förebilder, av samma författare.

häradshövdingen inte längre behövde vara bosatt inom häradet och att dennes ämbete kunde upprätthållas av vikarier. Mot slutet av 1600-talet försvagades dock nämndens ställning. Karl XI föreskrev nämligen år 1680 att häradshövdingarna skulle vara bosatta inom lagsagan och personligen tjänstgöra vid tingen. De domare som utnämndes var därtill ofta efter tidens mått goda jurister. Även processreglerna och bevisreglerna ändrades, vilket ledde till att nämndemännen fick svårare att tillgodogöra sig och överblicka processen.

I 1734 års lag kodifierades de sedan slutet av 1600-talet gällande förhållandena. I lagen stadgades att en häradshövding tillsammans med tolv bönder från häradet skulle avgöra målen vid häradsrätten. För handläggning av mål i lagmansrätterna gällde att tolv nämndemän från häradsrätterna inom lagsagan skulle delta tillsammans med en lagman. En nämnd var domför när sju ledamöter var närvarande (på 1600-talet var det inte ovanligt att endast sex till nio nämndemän satt i rätten). Nämnden ansågs fortfarande vara en del av domstolen och delade domsmakten med domaren. Nämndens rösträtt var emellertid kollektiv och vid meningsskiljaktigheter mellan nämnd och domare krävdes att nämnden var enig för att dess beslut skulle gälla.

Det antal nämndemän som krävs för domförhet har sedan tillkomsten av 1734 års lag kommit att minska. År 1918 infördes en sammansättning med tre nämndemän för vissa slag av enklare mål. I och med rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 minskades antalet nämndemän i nämnden till sju, i vissa fall nio. I mål om ansvar för brott som inte kunde medföra strängare straff än böter och där ingen målsägande fanns bestod nämnden av tre ledamöter. Därefter har nämnden successivt minskats, år 1971 till att bestå av fem ledamöter, där det krävdes fyra för domförhet, och senast år 1983 till tre ledamöter. Samtidigt har det emellertid från lagstiftarens håll framhållits hur viktigt det är att nämndemän deltar i rättskipningen. Medverkan av nämndemän i domstolsförhandlingar har också utvidgats från att gälla i allmän underrätt till att omfatta även mål i länsrätt (1971) och hovrätt och kammarrätt (1977). I samband med att antalet nämndemän i tingsrätt sänktes år 1983 framhölls vidare att lekmannainflytandet utgör en garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen i samhället och att nämndemännens medverkan bidrar till att medborgarnas förtroende för rättskipningen upprätthålls (prop. 1982/83:126 s. 18, bet. JuU

1982/83:32 s. 19). Reformen år 1983 innebar också att nämndemännen i tingsrätt, liksom tidigare var fallet för nämndemännen i hovrätt, kammarrätt och länsrätt, fick individuell i stället för kollektiv rösträtt.

2.2. Nämndemän i våra svenska domstolar

2.2.1. Några faktauppgifter

I Sverige finns ca 7 300 nämndemän, varav över 5 000 tjänstgör vid tingsrätt, över 500 i hovrätt, ca 1 300 i länsrätt och ca 300 i kammarrätt. Antal nämndemän i fastighetsdomstolarna är ca 500. En undersökning avseende år 1991 visar att nämndemän deltog i 84 procent av alla brottmål som avgjordes av tingsrätt men bara i 1 procent av tvistemålen (dvs. familjerättsliga mål). I hovrätt deltog nämndemän i 61 procent av brottmålen och knappt 5 procent av tvistemålen. I länsrätt och kammarrätt deltog nämndemän i 46 procent respektive 2 procent av alla mål (tjänstgöringsuppgifterna är hämtade ur Lekmän som domare, Christian Diesen, 1996).

2.2.2. Domförhetsregler

I de allmänna domstolarna deltar i tingsrätt som huvudregel tre nämndemän vid sidan av en lagfaren domare vid huvudförhandling i brottmål. Antalet lagfarna domare respektive antalet nämndemän får utökas med en om det finns skäl för det. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats är rätten ändå domför. Vid huvudförhandling i familjerättsliga mål – mål om faderskap, vårdnad m.m. – är rätten domför med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. Denna sammansättning gäller även vid handläggning av vissa ärenden. Antalet lagfarna domare respektive antalet nämndemän får utökas med en om det finns skäl för det. Detta gäller dock inte vid handläggning av ärenden. Nämndemän deltar också i fastighetsmål vid sidan av lagfarna ledamöter och tekniska ledamöter, dock endast i avgöranden som sker vid huvudförhandling.

I hovrätt förekommer nämndemän som huvudregel vid huvudförhandling i brottmål och familjerättsliga mål. Domstolen är

i sådana fall domför med två nämndemän vid sidan av domstolens tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får inte delta. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats är rätten ändå domför. Om det i brottmål inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och är det inte fråga om företagsbot är hovrätten (liksom tingsrätten) domför utan nämndemän. Detsamma gäller i familjerättsliga mål som avgjorts i tingsrätt utan medverkan av nämndemän.

I de allmänna förvaltningsdomstolarna förekommer nämndemän i länsrätt i alla mål som innebär administrativa frihetsberövanden samt även i många andra måltyper. Länsrätt är som huvudregel domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Antalet lagfarna domare och antalet nämndemän får utökas om det finns särskilda skäl för det. Om en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats är rätten ändå domför. I fastighetstaxeringsmål är länsrätt domför med en lagfaren ledamot, en värderingsteknisk ledamot och två nämndemän som särskilt utsetts för att delta vid behandlingen av sådana mål.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Nämndemän deltar i mål som gäller olika former av tvångsomhändertagande samt i socialförsäkringsmål. Det finns inga regler om att kammarrätt är domför om det inträffar förfall för någon av ledamöterna under handläggningens gång.

2.2.3. Val av nämndemän

Sverige är indelat i drygt 70 domsagor. En domsaga är en tingsrätts domkrets (förordning [1982:996] om rikets indelning i domsagor). Det finns sex hovrätter (i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå) vars domkretsar i första hand utgörs av ett antal län men när det gäller Göta hovrätt (Jönköping) och Hovrätten för Västra Sverige (Göteborg) även av kommuner (förordning [1992:128] om hovrätternas domkretsar).

I varje län finns en länsrätt utom i Västra Götalands län där det finns tre. Länsrättens domkrets är länet. Domkretsarna för de tre länsrätterna i Västra Götalands län utgörs dock av ett antal kommuner. Det finns fyra kammarrätter (i Stockholm, Göteborg,

Jönköping och Sundsvall) vars domkretsar framgår av förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.

Hovrätterna och kammarrätterna liksom tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt länsrätterna i Stockholms län, Skåne län och Göteborg fastställer själva hur många nämndemän som skall finnas för tjänstgöring i domstolen. För övriga tingsrätter och länsrätter fastställer hovrätten respektive kammarrätten antalet nämndemän efter förslag från underinstansen (1 kap. 4 § första stycket och 2 kap. 4 b §rättegångsbalken [RB], 13 § och 17 § fjärde stycket lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar [AFDL) samt förordningen [1983:382] om antalet nämndemän i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna). Respektive domstol fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Nämndemännen utses genom val som beträffande val av nämndemän till tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige och i fråga om val av nämndemän till hovrätt, länsrätt och kammarrätt av landstingsfullmäktige (4 kap. 7 § första och andra stycket RB samt 19 § första stycket AFDL). De väljs för fyra år från en personkrets som föreslagits av de i valförsamlingen företrädda politiska partierna. Särskild mandatperiod gäller för nämndeman som ingår i länsrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering (21 kap. 10 § första stycket fastighetstaxeringslagen [1979:1152]).

Varje svensk medborgare som är folkbokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, länsrätt och kammarrätt, i länet eller den del därav som hör till domstolen, kan väljas till nämndeman. Den som är underårig eller saknar rättshandlingsförmåga kan dock inte väljas. Inte heller är den som är lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polis eller den som i egenskap av advokat eller annars har som yrke att föra andras talan inför rätta valbar till nämndeman. För länsrätt och kammarrätt tillkommer att den som är anställd vid skattemyndighet, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket inte får vara nämndeman. Det får inte heller ledamot av skattenämnd eller socialförsäkringsnämnd (4 kap. 6 § första stycket RB och 20 § AFDL).

Ingen får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt eller i kammarrätt och länsrätt (4 kap. 6 § andra stycket RB och 20 § tredje stycket AFDL).

Uppdraget som nämndeman är ett förtroendeuppdrag som inte är av politisk natur. Uppdraget fordrar i och för sig inte att nämndemannen har partipolitisk bakgrund även om så ofta är fallet. Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke (4 kap. 7 § fjärde stycket RB och 19 § femte stycket AFDL). Denna lagfästa uppmaning riktar sig i första hand till de organ som väljer nämndemän, men de nominerande organen har också en stor del av ansvaret för att sammansättningen blir allsidig. Den som fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år (4 kap. 6 § tredje stycket RB och 20 § fjärde stycket AFDL).

Val av nämndemän skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålls, då samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med ett (4 kap. 7 § tredje stycket RB och 19 § andra stycket AFDL). Genom möjligheten att påkalla proportionella val, som infördes år 1975, förhindras att en majoritet utser endast företrädare för de egna partierna till nämndemän. Redan dessförinnan fördelades dock i de flesta kommuner nämndemannauppdragen proportionellt mellan partierna.

Domstolen skall självmant pröva de valda nämndemännens behörighet. Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig förfaller uppdraget (4 kap. 6 § fjärde stycket och 8 § första stycket RB samt 20 § femte stycket och 21 § första stycket AFDL). Nämndeman som visar giltigt hinder får av rätten entledigas. Även den som fyllt sextio år får avgå som nämndeman (4 kap. 8 § första stycket RB och 21 § första stycket AFDL). Det ankommer på domstolen att anmäla till valförsamlingen om en ny nämndeman behöver utses på grund av att en nämndeman avgått under tjänstgöringstiden. En ny nämndeman skall då utses för återstående tid. En nämndeman som alltjämt är valbar, men som har entledigats eller av annan anledning avgått, är skyldig att fullgöra sitt uppdrag som nämndeman tills besked har kommit in till rätten att annan har valts till nämndeman. Nämndemannen är även skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av ett sådant mål där han tidigare deltagit i handläggningen (4 kap. 9 § RB). Om en nämndeman inte kan tjänstgöra på grund av jäv eller om han uteblir från ett sammanträde och någon annan nämndeman inte kan infinna sig utan tidsutdräkt har rättens ordförande rätt att kalla någon person

som är valbar till nämndeman i domkretsen att tjänstgöra i nämnden (4 kap. 10 § RB).

2.3. Särskilt om jurymän

Enligt tryckfrihetsförordningen skall vissa tryckfrihetsmål prövas av en jury om inte parterna i viss ordning förklarar sig avstå från detta (12 kap. 2 §). Motsvarande gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen i yttrandefrihetsmål (9 kap. 1 §). Juryn består av nio medlemmar och har att ta ställning till om ansvar för brott föreligger eller inte. För varje län skall utses jurymän i två olika grupper om vardera sexton och åtta (för Stockholms län tjugofyra och tolv). Jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol.

För jurymän gäller att de skall vara svenska medborgare bosatta inom länet. Den som är underårig eller har förvaltare enligt särskilda bestämmelser i lag får inte vara juryman. I tryckfrihetsförordningen uppställs krav på att jurymän skall vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Vidare bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet vara företrädda bland jurymännen (12 kap. 3 och 5 §§). Någon regel om proportionellt val motsvarande den som gäller för val av nämndemän finns inte för jurymän.

2.4. Några tidigare undersökningar, överväganden och åtgärder på temat rekrytering av nämndemän

Statsmakterna har i skilda sammanhang uppmärksammat brister i nämndemannakårens återspegling av befolkningsstrukturen och prövat olika åtgärder för att åstadkomma ett förbättrat tillstånd. Åtgärderna har bl.a. gått ut på att förbättra ersättningen och att minska tjänstgöringstätheten för att på så sätt underlätta för dem som är yrkesverksamma i den enskilda sektorn att vara nämndemän (prop. 1987/88:138 s. 11).

Under 1980-talet och början av 1990-talet gjordes flera undersökningar av sammansättningen av nämndemannakåren. I dessa undersökningar belystes bl.a. allvarliga brister när det gällde kårens representativitet sett i förhållande till befolkningsstrukturen.

2.4.1 1981 års departementspromemoria

Riksdagen beslutade i december 1979 om en översyn av nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. (bet. JuU 1979/80:8, rskr. 1979/80:88). På grundval av beslutet gav regeringen den 18 september 1980 en projektgrupp inom Justitiedepartementet i uppdrag att utföra en kartläggning av nämndemannakårens sammansättning och tjänstgöringsförhållanden samt att analysera orsakerna till kårens sammansättning. Resultatet av undersökningen redovisades i promemorian Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden (Ds Ju 1981:20) och visade bl.a. att nämndemannakåren inte var så allsidigt sammansatt som var önskvärt. Det fanns en viss överrepresentation av män. Genomsnittsåldern var markant högre bland nämndemännen än bland befolkningen i övrigt; de offentligt anställda var fler och de privatanställda färre, inte minst i storstadsområdena. Industriarbetarna var färre och lantbrukarna fler. De icke förvärvsarbetande var färre bland nämndemännen än bland befolkningen i övrigt (bet. 1991/92:JuU19 s. 6). Projektgruppen uttalade i sin analys att de ekonomiska villkoren vid sidan av andra faktorer torde ha betydelse för rekryteringen men att arvodets storlek inte syntes vara så utslagsgivande som ibland antagits. De andra faktorer som gruppen fann påverkade sammansättningen var främst ordningen för hur nämndemännen utses och tjänstgöringstätheten.

2.4.2. Domstolsverkets undersökning år 1986

År 1985 infördes ett nytt ersättningssystem för nämndemännen (prop. 1984/85:100). Enligt det nya systemet skulle ett enhetligt grundarvode utgå till samtliga nämndemän och individuella tilläggsbelopp till dem som på grund av nämndemannauppdraget drabbades av löneavdrag eller annan inkomstförlust som översteg grundarvodet. Den högsta sammanlagda ersättningen begränsades till 450 kr per sammanträdesdag. Syftet med de nya ersättningsreglerna var att få en mer allsidigt sammansatt nämndemannakår.

År 1986 fick Domstolsverket (DV) i uppdrag av regeringen att genomföra en uppföljande undersökning av nämndemannakårens sammansättning. Resultatet av undersökningen redovisades i rapporten Underrätternas sammansättning m.m. (DV Rapport 1986:4). Undersökningen visade att nämndemannakårens samman-

sättning inte hade förändrats på något avgörande sätt. Kvinnorepresentationen i tingsrätterna hade ökat något. Nämndemannakåren hade dock blivit äldre under perioden. Andelen lantbrukare bland nämndemännen hade halverats, men var fortfarande högre än bland befolkningen i övrigt. Gruppen industri- och privatanställda hade minskat ytterligare medan andelen offentliganställda hade ökat än mer.

Andelen kvinnor i nämndemannakåren var 37 % år 1980. År 1986 hade siffran ökat till 43 %. Andelen kvinnliga nämndemän i länsrätterna var dock endast 24 % detta år.

Vad gäller åldersfördelningen inom nämndemannakåren var år

1980 endast 8 % av nämndemännen under 40 år. År 1986 hade siffran sjunkit till 6 %. Nämndemännen i åldersgruppen 40–49 år ökade från 16 % år 1980 till 19 % år 1986. I fråga om denna åldersgrupp stämmer siffrorna ganska väl med fördelningen av befolkningen i stort, 17 % år 1980 resp. 20 % år 1986. Andelen nämndemän i åldern 50–59 år var år 1980 33 % och år 1986 27 %. Motsvarande siffror för totalbefolkningen var 19 % resp. 17 %. Andelen nämndemän i åldern 60–65 år var i stort sett konstant, 29 % år 1980 och 28 % år 1986. Av totalbefolkningen var 9 % 60– 65 år både 1980 och 1986. Vad slutligen gäller andelen nämndemän i den högsta åldersgruppen, dvs. i åldern 66–70 år, hade denna ökat från 15 % år 1980 till 19 % år 1986. Motsvarande siffror för totalbefolkningen var 9 % resp. 8 %. (Prop. 1987/88:138 s. 13)

DV konstaterade att nämndemannakårens sammansättning inte hade ökat i allsidighet, men att de förändrade ersättningsreglerna hade gällt alltför kort tid för att några slutsatser skulle kunna dras av detta.

2.4.3. Domstolsverkets undersökning år 1989

År 1989 genomfördes bl.a. mot ovan skisserad bakgrund2 och i syfte att främja en mer allsidig rekrytering av nämndemän en lagändring av innebörd att mandatperioden för nämndemän

2 Vid en hearing som anordnades om nämndemannarekryteringen i juni 1987 framfördes av företrädare för Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och de politiska partierna att en avkortning av mandatperioden från sex till tre år skulle kunna bidra till att åstadkomma en allsidigare rekrytering. Även frågan om att upphäva sjuttioårsgränsen togs upp. –Hösten 1987 upprättades inom Justitiedepartementet promemorian Mandatperiod och åldersgräns för nämndemän (Ds Ju 1987:18).

avkortades från sex år till tre år samtidigt som sjuttioårsgränsen för valbarhet till nämndemannauppdrag slopades (prop. 1987/88:138, bet. JuU 1987/88:38, rskr. 1987/88:360). Samtidigt infördes målsättningsregeln i 4 kap. 7 § RB (19 § AFDL), i första hand riktad till de väljande organen men i andra hand också till de nominerande organen och domstolarna. Regeln anger att det vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke. I propositionen betonades de väljande och nominerande organens ansvar för en allsidig sammansättning av nämndemannakåren. Det nämndes också att Domstolsverket i samarbete med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, de politiska partierna och Nämndemännens riksförbund utarbetat ett informationsmaterial. I detta material beskrevs nämndemannakårens sammansättning jämförd med befolkningens i stort och underströks vikten av att en mer allsidig rekrytering till nämndemannakåren kom till stånd. Materialet distribuerades till de nominerande och väljande organen inför 1988 års val.

År 1989 redovisade DV ånyo på regeringens uppdrag en rapport, Nämndemannakårens sammansättning (DV rapport 1989:2), som bl.a. beskrev utvecklingen sedan år 1986 vad gällde ålder, kön och yrke. Rapporten innehöll även en redovisning av det antal nämndemän som bestämts i de olika domkretsarna samt – i likhet med 1986 års rapport – det beräknade årliga antalet tjänstgöringsdagar per nämndeman. Bakgrunden till uppdraget var statsmakternas stora ansträngningar för att nämndemannakåren skulle bli mer representativ för befolkningen i stort. Man ville se vilken påverkan de lagändringar som genomförts hade haft på representativiteten. Ersättningen för nämndemannauppdraget hade också höjts successivt. Nyval av samtliga nämndemän hade, med tillämpning av de nya reglerna, ägt rum under hösten 1988. (Antalet nämndemannaplatser hade därvid minskat från 8 150 till 7 589.) DV:s undersökning visade på små förändringar sedan undersökningen år 1986. Nämndemännen var fortfarande genomsnittligt betydligt äldre än befolkningen i övrigt. Gruppen nämndemän över 65 år hade dessutom blivit äldre genom att sjuttioårsgränsen tagits bort. De nyvalda nämndemännen var dock väsentligt mycket yngre än den totala nämndemannakåren. Undersökta yrkesgrupper hade förändrats något mot en större överensstämmelse med befolkningen i övrigt. Överrepresentationen för de administrativt verksamma nämndemännen kvarstod dock i stort oförändrad samtidigt som

nämndemän med tillverkningsarbete, huvudsakligen industriarbete, var klart underrepresenterade. Medan 7 procent av nämndemännen arbetade med tillverkningsarbete var motsvarande andel av befolkningen 25 procent. Fördelningen mellan den offentliga sektorn och den privata sektorn hade knappast förändrats sedan år 1986. Medan endast 38 procent av befolkningen hade en offentlig anställning uppgick de offentliganställda nämndemännen till 55 procent av den yrkesverksamma nämndemannakåren. Antalet tjänstgöringsdagar per nämndeman hade sjunkit något sedan år 1986 – här varierade dock resultatet kraftigt mellan olika domstolar och mellan olika domstolskategorier. Både nämndemännen i tingsrätt och i länsrätt tjänstgjorde genomsnittligt omkring nio dagar per år. Av rapporten framgick även att inte mindre än 82 procent av nämndemännen tidigare haft nämndemannauppdrag. – I rapporten uttalades att de ändrade reglerna för val av nämndemän m.m. hade skapat förutsättningar för en bredare rekrytering. ”Vid en neddragning av antalet nämndemannaplatser väljer dock många äldre att kvarstå. Det finns därför en viss tröghet i systemet. Genom en fortsatt information till de nominerande och väljande organen är det troligt att de olika åtgärderna för att få en mer representativ nämndemannakår på sikt får genomslagskraft.”

2.4.4. Domstolsverkets undersökning år 1992

Den senast genomförda undersökningen av nämndemannakåren Rekrytering av nämndemän – förslag till nya ersättningsnormer (DV Rapport 1992:4) utgår från ersättningen som en betydelsefull faktor när det gäller rekryteringen. Vid behandlingen av ett motionsyrkande med begäran om en översyn av ersättningsnormerna för nämndemän anförde Justitieutskottet år 1991 bl.a. att bestämmelserna om ersättning till nämndemän innebar en svårighet att få till stånd den allsidiga sammansättning av nämndemannakåren som utskottet efterlyst. Utskottet fann att en översyn av ersättningsnormerna borde ske samt att en utgångspunkt för denna översyn borde vara förslaget i propositionen om en ny kommunallag, att förtroendevalda skulle få rätt till skälig ersättning (prop. 1990/91:117). Sedan riksdagen gett till känna att regeringen borde ta initiativ till en utredning uppdrog regeringen åt DV att analysera ersättningsnormernas effekter på sammansättningen av nämndemannakåren och redovisa förslag till förändringar. Även andra

faktorer än ekonomiska som påverkar rekryteringen av nämndemän skulle enligt beslutet redovisas och analyseras.

I sin undersökning tillställde DV 872 slumpmässigt valda nämndemän en enkät angående yrke, arbetsgivare, tjänstgöringsfrekvens, inställning till uppdraget m.m. En enkät tillställdes även de rekryterande organen för att undersöka hur de politiska förbunden såg på rekryteringen av nämndemän. Svarsfrekvensen var hög.

Av 1992 års rapport framgår att en viss breddning av åldersfördelningen hade skett under perioden 1989–1992, även om det var fråga om mycket små förändringar. Nämndemannakåren hade totalt sett blivit något yngre. Undersökningen visade dock en väsentligt lägre andel nyutsedda nämndemän i den yngsta åldersklassen och en klart högre andel nyutsedda nämndemän i de äldsta åldersklasserna jämfört med förhållandena vid 1989 års undersökning. Den tidigare tendensen mot en föryngring hade alltså mattats. När det gällde de äldre nämndemännen hade nämndemannakåren dock blivit mer representativ jämfört med befolkningen som helhet. Andelen nämndemän över 65 år uppgick år 1990 till 22 procent vilket i stort sett överensstämde med motsvarande andel av befolkningen som var 24 procent. Vad avsåg yrkesfördelningen förelåg en snedrekrytering såtillvida att samhällsvetenskapligt och administrativt verksamma var överrepresenterade.

2.4.5 1993 års domarutredning m.m.

Regeringen tillsatte i april 1993 utredningen Domstolarna och domarnas ställning inför 2000-talet. Utredningen antog namnet 1993 års domarutredning. Enligt direktiven skulle utredningen kartlägga behovet av att stärka domarnas ställning och lämna förslag till inriktning av det fortsatta utredningsarbetet. Som exempel på frågor som var aktuella i sammanhanget nämndes bl.a. nämndemännens ställning. Enligt direktiven skulle utredningen förutsättningslöst granska det svenska nämndemannainstitutet. Vid behandling av frågor om nämndemän fann Justitieutskottet år 1993 att det nu nämnda utredningsarbetet borde avvaktas (bet. 1993/94:JuU4 och bet. 1993/94:JuU20). Domarutredningen presenterade år 1994 betänkandet Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99). Till grund för utredningens övervägan-

den i fråga om nämndemännens ställning låg bl.a. DV:s rapporter från åren 1989 och 1992. I ett betänkande från Justitieutskottet hade vidare redovisats uppgifter inhämtade från DV avseende nämndemannakårens sammansättning för perioden 1992-01-01– 1994-12-31 (bet. 1991/92:JuU19); ”– – – framgår bl.a. dels att antalet nämndemän som år 1992 fyllt eller kommer att fylla 70 år är 652 av totalt 7 837 nämndemän, dels att, år 1992, mer än hälften av de manliga nämndemännen är 59 år gamla eller äldre och mer än hälften av de kvinnliga nämndemännen är 55 år gamla eller äldre.” Dessa uppgifter lades också till grund för utredningens överväganden.

I sitt betänkande tog Domarutredningen upp nämndemännens och juryns ställning nu och i framtiden och skissade också en del förslag till förändringar (s. 173–189 och 301–319). Under remissbehandlingen av betänkandet fick 181 remissinstanser möjlighet att yttra sig (Ds 1995:17).

Under de följande åren under 1990-talet kom övervägandena alltmer att handla om ersättningen till nämndemän och om nämndemannamedverkan över huvud taget. Övergripande frågeställningar, exempelvis rörande vilka olika faktorer som påverkar att nämndemannakårens sammansättning blir allsidig, behandlades inte närmare. Justitieutskottet uttalade vid upprepade tillfällen med anledning av motionsyrkanden att nämndemannafrågorna belysts såväl i propositionen Domstols sammansättning (prop. 1996/97:133) som i 1993 års domarutrednings betänkande och att man inte var beredd att tillstyrka att ett nytt omfattande utredningsarbete inleddes (se ex. bet. 1999/2000:JuU1 s. 63).

I budgetpropositionen för år 2000 uppehöll sig regeringen bl.a. vid nämndemännens betydelse för svenskt rättsliv. Regeringen uttalade att nämndemännen är ett viktigt inslag i den dömande verksamheten. ”Det är viktigt att uppdraget att vara nämndeman ges till så många medborgare som möjligt. Om samma nämndemän tjänstgör under långa perioder och rekryteringsbasen är smal kan nämndemännens legitimitet som lekmän och representanter för allmänheten komma att urholkas. – – – Det är därför viktigt att uppdraget cirkulerar i en betydligt vidare krets än i dag.”

2.4.6. Kommitténs uppdrag som ett led i regeringens reformering av domstolsväsendet

Regeringen har i sin skrivelse Reformeringen av domstolsväsendet – en handlingsplan (skr. 1999/2000:106), mot bakgrund av den omfattande reformeringen av domstolsväsendet som inletts, på nytt gjort uttalanden om nämndemännens framtida roll. Dessa har sedan kommit till vidare uttryck i direktiven till kommittén.

Några undersökningar av hur nämndemannakårens sammansättning förändrats eller andra frågeställningar liknande de som undersöktes i DV:s ovan nämnda undersökningar har inte belysts på något sammanfattande vis sedan DV:s senast genomförda undersökning år 1992.

3. Allmänna utgångspunkter för kommitténs överväganden och förslag

3.1. Nämndemännens roll och status

I direktiven anges som utgångspunkt att nämndemannamedverkan i våra domstolar är av stort värde av flera skäl. Nämndemännens medverkan är en garanti för att verksamheten i domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännens medverkan bidrar också till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. En annan viktig faktor är att nämndemännens medverkan i våra domstolar bidrar till att tillgodose medborgarnas intresse av insyn i den dömande verksamheten. Mot denna bakgrund, menar regeringen, är det viktigt att bevara och utveckla nämndemannainstitutet och säkerställa att lekmannainflytandet i den dömande verksamheten också i framtiden har allmänhetens förtroende och legitimitet.

Tidigare anfördes som skäl för nämndemannamedverkan att nämndemännen tillförde den lokala domstolen person- och lokalkännedom. Detta ursprungliga motiv, som i och för sig för det positiva med sig att domstolarnas hela upptagningsområde är representerat bland nämndemännen, har i stort sett spelat ut sin roll i dagens samhälle. I det enskilda fallet kan en sådan syn på nämndemannamedverkan vara svårförenlig med kravet på en opartisk domstolsprövning.

Inslaget av lekmannadomare i de svenska domstolarna har gamla traditioner och det är kommitténs grundläggande förhållningssätt att det är viktigt att värna nämndemannainstitutets ställning. Om detta råder också, som framgår av direktiven, en bred politisk enighet. Kommitténs förslag syftar till att på olika sätt tydliggöra nämndemannauppdragets status och ytterst till att stärka nämndemannainstitutets ställning bl.a. genom att främja en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren.

Som representanter för allmänheten fyller nämndemännen en viktig funktion i domstolarna. Med samma mandat som ordinarie domare medverkar nämndemännen i utformningen av rättsliga ställningstaganden beträffande sina medmänniskor. Vad nämndemannen främst tillför är icke-juristens syn på saken. Genom detta lekmannainslag i vissa typer av mål garanteras att verksamheten i domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Att nämndemännen rekryteras från alla olika delar av domstolarnas upptagningsområde och ges möjlighet att tjänstgöra i samma utsträckning är inte minst mot denna bakgrund viktigt. Genom sin medverkan bidrar nämndemännen till att legitimera domstolarnas verksamhet hos allmänheten. Det finns skäl att betrakta nämndemannauppdraget som ett hedersamt förtroendeuppdrag genom vilket en viktig samhällsinsats fullgörs. I förhållande till andra förtroendeuppdrag, både statliga och kommunala, intar nämndemannauppdraget en särställning. Det är ett statligt förtroendeuppdrag, till vilket man väljs av kommunerna, och som utövas i domstolarna. Nämndemannauppdraget låter sig därmed – såsom ibland ändå sker – svårligen jämföras med andra uppdrag.

Kommitténs förslag syftar till att fler medborgare i framtiden skall ges möjlighet att tjänstgöra som nämndemän och att uppdragen skall cirkulera i större utsträckning. En grundläggande utgångspunkt skall härvid vara att den som uppfyller valbarhetskraven skall kunna komma i fråga som nämndeman. Att man i och för sig måste vara lämplig för uppdraget, en förutsättning som outtalat vägs in redan i dag, är något som i framtiden bör komma till tydligare uttryck. Det förhållandet att nämndemännens medverkan anses bidra till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls, gör också att det finns anledning att ställa stora krav på nämndemännen under tjänstgöringstiden. Meningen är emellertid inte att endast medborgare som i olika sammanhang utmärkt sig på något särskilt sätt skall kunna komma i fråga för nämndemannauppdrag. Inte heller skall uppdraget ses som en reträttpost för personer som tidigare innehaft politiska uppdrag. Meningen är i stället att goda samhällsintresserade medborgare som uppfyller valbarhetskraven och som är behöriga och lämpliga skall kunna komma i fråga som nämndemän. Det skall vidare inte krävas att man är politiskt aktiv.

Enligt kommitténs mening är det angeläget att säkerställa det lekmannainflytande som nämndemännen utövar genom att få bort

inslag av professionalitet bland nämndemännen i domstolarna. Betydelsen av erfarenhet har också allt mer kommit att tonas ner. För den framtida rekryteringen av nämndemän bland yngre människor torde det vidare vara av avgörande betydelse att tjänstgöringen inte är alltför betungande. Det är emellertid viktigt att nämndemannauppdragen fullgörs på ett aktivt sätt av personer som har ett socialt engagemang och som är aktiva i samhällslivet. Härigenom främjas det demokratiska inslaget i dömandet som nämndemännens medverkan innebär. Som anges i direktiven är de erfarenheter nämndemännen har från olika samhällsområden värdefulla för domstolsväsendet samtidigt som de insikter en nämndeman får genom sitt uppdrag ofta utgör en tillgång för annat samhällsarbete. Ett aktivt fullgörande av uppdraget innebär att nämndemannen ges möjlighet och fullt ut utnyttjar möjligheten att delta i de uppgifter som följer av uppdraget. Nämndemannauppdraget är av så stor betydelse att det måste krävas av varje person som utövar uppdraget att han eller hon har goda insikter i förutsättningarna för uppdraget. Uppgiften är att utöva dömande makt mot enskilda. För att nämndemännens medverkan skall kunna uppfattas som ett legitimt inslag i dömandet fordras alltså såväl engagemang som tillräckliga kunskaper. För detta ändamål måste nämndemännen också få en grundläggande utbildning. Genom ett sådant aktivt lekmannainslag som det nu redovisade tydliggörs nämndemannens dömande funktion. I en tid av ökande professionalisering – inte minst inom rättslivet – har ett sådant lekmannainslag ett särskilt värde.

3.2. Närmare om innebörden av en allsidigt sammansatt nämndemannakår

Sammansättningen av nämndemannakåren skall spegla befolkningen i landet och samtliga delar av en domstols upptagningsområde skall vara representerade. I direktiven uttrycks att det är viktigt att uppdraget att vara nämndeman ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund. Att nämndemannakåren är representativ för medborgarna i samhället stärker nämndemannainstitutets ställning och ytterst medborgarnas förtroende för och insyn i domstolarnas verksamhet. Detta innebär emellertid inte att nämndemannakåren skall ha en

sammansättning som fullt ut motsvarar ett statistiskt genomsnitt av befolkningen eller att en grupp i samhället av en viss storlek skulle ha en ovillkorlig rätt att bli företrädd bland nämndemännen. Det är varken avsett eller ens möjligt att åstadkomma en ordning där nämndemännen i det enskilda målet, i den enskilda domstolen eller i landet i dess helhet kan företräda alla de skillnader i fråga om ålder, kön, yrkestillhörighet, politisk uppfattning m.m. som förekommer i samhället (prop. 1982/83:126 s. 54). Bestämmelsen i rättegångsbalken om att eftersträva en allsidigt sammansatt nämndemannakår är också av målsättningskaraktär (4 kap. 7 § fjärde stycket). Det torde räcka långt med en allmän vetskap hos den rättssökande allmänheten om att det, så långt det är möjligt, finns ett tvärsnitt av befolkningen representerat i nämndemannakåren som helhet.

3.3. Faktorer av betydelse för rekryteringen

3.3.1. Några faktauppgifter om nämndemännen

Uttalade förhoppningar om att komma till rätta med snedrekryteringen av nämndemän har inte infriats. Visserligen har andelen kvinnor i uppdraget ökat. År 2001 bestod nämndemannakåren till och med av en något större andel kvinnor än män (3 861 kvinnor och 3 693 män, dvs. 51 procent kvinnor). I allmän domstol var andelen kvinnor 52 procent (i tingsrätt något större andel kvinnor än män och i hovrätt något mindre). I förvaltningsdomstol var andelen kvinnor precis som tidigare år mindre (748 kvinnor och 860 män) men skillnaderna har ändå jämnats ut. I tingsrätt, länsrätt och kammarrätt var emellertid andelen kvinnor under 50 år större än andelen män under 50 år (i hovrätt var andelen kvinnor i denna åldersgrupp lika stor som andelen män). Snedrekryteringen i fråga om kön har således motverkats, något man – delvis med ledning av svaren som kommittén fått från de nominerande organen – kan anta beror på partiernas medvetna arbete i denna fråga.

Den kritik som har riktats mot sammansättningen av nämndemannakåren har emellertid även gällt nämndemännens ålder och sociala bakgrund. I dessa avseenden råder alltjämt missförhållanden. Särskilt nämndemännens ålder har diskuterats. Fortfarande är det så att cirka hälften av landets nämndemän är 60 år eller äldre; vid tingsrätterna 48 procent, i hovrätterna 55 procent, i länsrätterna

48 procent och i kammarrätterna 52 procent (år 2001). Motsvarande tal för befolkningen är betydligt lägre även om andelen äldre i landet ökar. Endast knappt 8 procent av nämndemännen är i åldersgruppen 20–39 år. Något som också har betydelse för det allmänna intrycket av att nämndemän oftast är äldre är tjänstgöringsfrekvensen. Denna är ofta högre för äldre nämndemän än för yngre.

När det gäller nämndemännens sociala bakgrund motsäger inte kommitténs begränsade undersökningar tidigare undersökningar på området. Det kan antas att förhållandena inte har ändrats i någon nämnvärd utsträckning. Sannolikt är fortfarande exempelvis vissa yrken överrepresenterade bland nämndemännen, något som säkerligen till stor del hänger samman med sättet för val av nämndemän men också med den omvittnade svårigheten att kombinera en del yrken med förtroendeuppdrag.

När det gäller frågan om etnisk mångfald inom nämndemannakåren synes nämndemännens etniska bakgrund inte tidigare ha undersökts närmare. Det saknas således sammanställda uppgifter om nämndemännens etniska bakgrund. Av nämndemännen torde emellertid betydligt mindre än tio procent ha invandrarbakgrund och omkring hälften av dessa ha utomnordisk bakgrund. I en riksdagsmotion år 1999 omtalas att ca 4 procent av nämndemännen har invandrarbakgrund. Av dessa är cirka hälften födda utanför Norden. Andelen är beräknad på ett större antal nämndemän (8 700) än vad som finns i dag (mot. 2000/01:Ju406). I kommitténs begränsade undersökning – som besvarades av 138 nämndemän – var 10 nämndemän (7,2 %) av annan än svensk härkomst, av dessa var 5 nämndemän (3,6 %) av annan än nordisk härkomst. Kommitténs erfarenheter under utredningstiden stärker intrycket av att få nämndemän har annan än svensk etnisk bakgrund; på flera håll synes inslaget av nämndemän med annan etnisk bakgrund saknas helt.

3.3.2. Allmänt om förtroendevaldas villkor och viljan att anta förtroendeuppdrag

Kommundemokratikommitténs betänkande

Möjligheterna att åstadkomma en allsidig nämndemannakår genom att bland svenska medborgare rekrytera nämndemän i olika åldrar och med olika bakgrund anknyter i ett vidare perspektiv till människors syn i allmänhet på villkoren för och möjligheterna att anta samhälleliga förtroendeuppdrag. Kommittén har inte gjort någon egen undersökning av dessa förhållanden. Slutsatser kring dessa frågor har emellertid nyligen presenterats av Kommundemokratikommittén i betänkandet Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU 2001:48). Kommundemokratikommitténs presentation omfattar visserligen inte nämndemän eftersom dessa inte är kommunalt förtroendevalda i den bemärkelsen att de väljs till uppdrag som skall utföras i kommunens regi, men flera beskrivningar och slutsatser i betänkandet torde ändå vara i hög grad relevanta även för nämndemännen.

Kommundemokratikommitténs övergripande uppdrag var att föreslå åtgärder som ökar medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i den kommunala demokratin och som stärker den kommunala representativa demokratins funktionssätt och former. När det gäller förtroendevalda såg kommittén som sin uppgift att analysera och föreslå förbättringar av de förtroendevaldas arbetsförhållanden och formerna för det politiska arbetet, särskilt åtgärder för att förbättra representativiteten, öka antalet förtroendevalda, underlätta rekrytering och motverka förtida avhopp. I sina analyser har Kommundemokratikommittén stött sig på ett antal studier1 och egna genomförda enkätundersökningar.

Kommundemokratikommitténs analys visar att flera medborgargrupper är underrepresenterade bland de förtroendevalda.2 Detta gäller särskilt yngre, äldre, personer med utländsk bakgrund och lågutbildade. Kvinnor är fortfarande något underrepresenterade, men sett över tid har kvinnornas representation förbättrats avsevärt. Dock var flera underrepresenterade grupper något bättre representerade bland dem som var nya efter 1998 års val än bland

1 En närmare beskrivning av dessa studier finns på s. 60 i Kommundemokratikommitténs betänkande. 2 Den följande texten fram till avsnittets slut är sammanställd ur betänkandet, bl.a. sammanfattningen.

förtroendevalda totalt (s. 120). Kommundemokratikommitténs bedömning är att de politiska partierna i större utsträckning än i dag bör beakta behovet av god social representativitet vid nomineringar inför val till fullmäktige, nämnder, styrelser och beredningar.

Kommundemokratikommitténs undersökning av medborgarnas uppdragsvillighet visar att var sjätte medborgare skulle kunna tänka sig att tacka ja till ett kommunalt förtroendeuppdrag.

Kommundemokratikommitténs undersökningar och slutsatser rörande medborgarnas uppdragsvillighet redovisas i avsnitt 5.5 (s. 104 ff.). Från detta avsnitt nämns här några slutsatser.

Andelen som var positiva till ett kommunalt förtroendeuppdrag om man inte samtidigt behövde vara medlem i ett politiskt parti var ungefär lika stor som andelen positiva till motsvarande partibundna uppdrag. I åldersgruppen 18 till 29 år ökade emellertid andelen positiva med över en tredjedel. Under förutsättning att det inte ställs krav på partimedlemskap visade sig yngre vara mest positiva av alla åldersgrupper till kommunala förtroendeuppdrag (s. 108). I Kommundemokratikommitténs undersökning visade sig vidare ålder ha stor betydelse för vilka skäl som angavs för att inte åta sig kommunala förtroendeuppdrag. Överlag, men särskilt bland personer mellan 18 och 29 år, dominerade de politiska skälen kraftigt, framför allt ointresse för kommunalpolitik men även ointresse för partipolitik (s. 108 ff.). Personer mellan 66 och 74 år anförde dock politiska skäl i betydligt mindre utsträckning än andra åldersgrupper. I undersökningen åberopades de privata skälen, att inte kunna på grund av sitt arbete eller av familjeskäl, av en mindre grupp medborgare. Dessa skäl var dock utmärkande för personer i medelåldern, i synnerhet för dem mellan 30 och 44 år. Även i denna grupp dominerade dock de politiska skälen.

Utrikes födda uppgav i betydligt mindre utsträckning än inrikes födda skälen att de inte är tillräckligt intresserade av kommunalpolitik och partipolitik. Kommundemokratikommittén uttryckte förvåning över det förra förhållandet. I tidigare forskning har invandrade visat sig vara mindre intresserade än infödda av kommunalpolitik, men lika intresserade av nationell politik och mer intresserade av internationell politik. På de flesta övriga områden är skillnaden mellan utrikes och inrikes födda liten. Ekonomiska skäl uppgavs i något större utsträckning av utrikes födda medan andra fritidsintressen uppgavs av en något större andel inrikes födda. Ett särskilt hinder för personer med utländsk

bakgrund var dock det svenska språket. En förhållandevis stor grupp personer med utländsk bakgrund uppgav att de är intresserade av att åta sig kommunala förtroendeuppdrag men att de inte kan göra det på grund av dåliga kunskaper i det svenska språket.

När det gällde skillnader i övrigt kan nämnas att privatanställda oftare än genomsnittet åberopade ointresse för kommunalpolitik och att egna företagare i större utsträckning än andra anförde som skäl att förtroendeuppdrag är meningslösa eftersom man ändå inte får något verkligt inflytande. Egna företagare uppgav sig också inte kunna på grund av sitt arbete.

För två av skälen att inte åta sig kommunala förtroendeuppdrag har förändringarna under de senaste 20 åren varit påtagliga. År 2000 uppgav fler att de inte ville binda sig för ett visst parti som skäl för att inte åta sig ett kommunalt förtroendeuppdrag. Den andra stora förändringen gällde ointresse för kommunalpolitik. Under de senaste 20 åren hade andelen som inte skulle tacka ja till kommunala förtroendeuppdrag på grund av detta ökat markant.

Kommundemokratikommittén beskrev också rekryteringsprocessen (s. 114) och pekade på att denna i ett partibaserat system kan säga bestå av följande steg; att man är valbar, uppdragsvillig, partimedlem, nominerad och vald. Under processen minskar antalet personer som är aktuella för kommunala förtroendeuppdrag successivt. ”Hela processen kan liknas vid ett läckande rör.” I undersökningen var utgångspunkten en population om 10 000 valbara kommuninvånare. Av dessa var endast 16 procent positiva till att åta sig kommunala förtroendeuppdrag (1 600). Majoriteten försvann alltså redan i rekryteringsprocessens andra steg på grund av att de var negativa eller tveksamma. Kommundemokratikommittén konstaterade vidare följande. För att man skall vara aktuell för kommunala förtroendeuppdrag fordras i praktiken också medlemskap i ett politiskt parti. En överväldigande andel uppdragsvilliga visar sig emellertid sakna medlemskap i ett parti. I tredje steget av rekryteringsprocessen försvinner därför 82 procent av de som är positiva. Kvar blir strax under 300 uppdragsvilliga. Beträffande rekryteringsprocessens fjärde steg uppger 56 procent av de kvarvarande uppdragsvilliga partimedlemmarna att de under de senaste tre åren (1997–2000) inte har blivit tillfrågade om sitt intresse för uppdrag. Av populationen på 10 000 kvarstår knappt 130 personer. Av dessa väljs en stor andel, 80 procent, till ett kommunalt förtroendeuppdrag.

Kommundemokratikommittén menade att de tilltagande svårigheter som flera partier uppger sig ha när det gäller att rekrytera kandidater till förtroendeuppdrag till stor del beror på att partierna har färre medlemmar än tidigare. Som grupp är de uppdragsvilliga som inte är medlemmar i ett politiskt parti värda att studera närmare. I ett partibaserat system är dessa personer i praktiken uteslutna från kommunala förtroendeuppdrag (s. 117). Enligt Kommundemokratikommitténs undersökning finns det emellertid ett flertal uppdragsvilliga medborgare som också skulle kunna tänka sig att gå med i ett parti. Det finns även en förhållandevis stor grupp passiva partimedlemmar som är villiga att åta sig kommunala förtroendeuppdrag men inte har blivit tillfrågade. Kommundemokratikommitténs bedömning är att det är viktigt att partierna verkar för att förtroendeuppdragen sprids till fler personer. Kommundemokratiommitténs undersökningar visar att både partimedlemmar och sympatisörer har ett intresse av att åta sig förtroendeuppdrag i större utsträckning än de gör i dag. De politiska partierna behöver dock arbeta mer aktivt och själva ta kontakt med, tillfråga och även uppmuntra folk att åta sig kommunala förtroendeuppdrag.

När det gäller förtroendevaldas arbetsförhållanden visar Kommundemokratikommitténs studier att särskilt de som är unga, i yngre medelåldern, heltidsarbetande eller småbarnsföräldrar upplever att den tid som de behöver lägga ned på förtroendeuppdraget skapar en problematisk situation.

Kommundemokratikommitténs undersökning visar att omsättningen bland de förtroendevalda har ökat markant under 1990-talet. De flesta avgångarna sker emellertid i samband med val, och antalet förtida avhopp tycks inte ha ökat i någon större utsträckning. Främst är det av privata skäl som förtroendevalda lämnar sina uppdrag i förtid. Oftast handlar det om att man flyttat från kommunen eller fått förändrade villkor i sitt förvärvsarbete. Politiska skäl till förtida avhopp förkommer också i relativt stor utsträckning. Förhållandevis många av dem som lämnat sina förtroendeuppdrag i förtid är positiva till framtida kommunala förtroendeuppdrag.

Kommundemokratikommittén hade också i uppgift att föreslå åtgärder som underlättar för personer med utländsk bakgrund att åta sig och genomföra politiska förtroendeuppdrag. I detta hänseende konstaterade kommittén att valdeltagandet bland utländska medborgare är lågt och har successivt sjunkit sedan den

kommunala rösträtten vidgades till att omfatta även dem. Även andra politiska aktiviteter liksom föreningsmedlemskap är mindre frekventa bland personer som invandrat än bland dem som är födda i Sverige. Utrikes födda personer är underrepresenterade bland fullmäktigeledamöter och i flertalet nämnder och styrelser. Kommundemokratikommittén ansåg att de politiska partierna har en central roll för att fler personer med utländsk bakgrund skall åta sig förtroendeuppdrag. Partierna har påbörjat såväl teoretiskt som praktiskt arbete för att uppnå etnisk mångfald, men mycket återstår att göra. Det handlar bl.a. om att se över rekrytering, bemötande, medlemsutbildning och nomineringsprocesser. Frågor som rör den svenska demokratin bör också lyftas fram tydligare i introduktionsutbildningen för nyanlända.

Regeringens demokratiproposition

I propositionen Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/02:80) har regeringen presenterat en långsiktig strategi för att värna och fördjupa den svenska folkstyrelsen. Syftet är att värna den representativa demokratin och att stimulera ett medborgardeltagande även mellan de allmänna valen. Propositionen innehåller bl.a. ett antal förslag som ska underlätta för medborgare som vill ta på sig ett förtroendeuppdrag. Som exempel kan nämnas rätt till ledighet för att fullgöra uppdrag, vidgade ersättningsregler och rätt att behålla uppdrag vid flytt. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (rskr. 2001/02:190).

När det gäller personer med utländsk bakgrund uttalar regeringen bl.a. att personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige genom ett introduktionsprogram eller på annat sätt bör ges goda kunskaper om och förståelse för den svenska demokratin.

Förslagen bygger på Kommundemokratikommitténs betänkande.

3.3.3. Valsystemet, tjänstgöringen och ersättningen

Under utredningstiden har kommittén försökt ringa in de faktorer som kan sägas vara av störst betydelse för rekryteringen av nämndemän. Kommittén har därvid inte funnit anledning att frångå den bedömning som Domstolsverket (DV) gjorde i sin under-

sökning år 1992 (avsnitt 2.4.4). I undersökningen pekade DV på ett antal faktorer som påverkar rekryteringen av nämndemän och delade in dessa faktorer i valsystemet, tjänstgöringsförhållandena och ersättningsnormerna. DV angav valsystemet som den utslagsgivande faktorn och konstaterade att detta innebär att nämndemännen rekryteras från en begränsad krets. Beträffande nämndemännens tjänstgöringsförhållanden uttalade DV att yngre yrkesverksamma nämndemän av naturliga skäl har svårt att åta sig mer tidskrävande mål eller att tjänstgöra med kort varsel. DV konstaterade vidare att ersättningsnormernas betydelse för rekryteringen av nämndemän ökat i takt med det stigande missnöjet med ersättningarnas storlek. Ändrade ersättningsnormer bedömdes i viss utsträckning kunna påverka nämndemannakårens sammansättning vad avser yrken i riktning mot större allsidighet. DV gjorde också den bedömningen att det fanns en stor risk att yrkesverksamma nämndemän skulle komma att avsäga sig sina uppdrag och att det skulle bli svårare att rekrytera sådana nämndemän som förlorar ekonomiskt på uppdragen om inte ersättningsnormerna ändrades.

I dispositionen av betänkandet utgår kommittén från de nu angivna faktorerna. Utgångspunkterna för kommitténs överväganden är att den framtida rekryteringen skall nå fler medborgare som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet. Inslag av professionalitet bland nämndemännen skall motverkas och lekmannainflytandet säkerställas bl.a. genom att tjänstgöringen inte görs alltför betungande. Härigenom, och genom att uppdragen cirkulerar i större utsträckning, blir det också möjligt för nya grupper av människor att åta sig uppdrag som nämndeman. Ersättningsvillkoren skall vara utformade på ett sätt som inte motverkar detta.

4. Valsystemet och rekryteringen av nämndemän m.m.

Förfarandet att utse nämndemän blev enhetligt år 1823 då bönderna på sockenstämman fick valrätt. Dessförinnan utsågs nämndemännen relativt formfritt av häradsrätten. Från och med år 1863 skedde valet av kommunalstämman och sedan dess har val av nämndemän skett av en politisk församling. I dag utses nämndemän i tingsrätt genom val av kommunfullmäktige. Val av nämndeman i hovrätt, länsrätt och kammarrätt förrättas av landstingsfullmäktige. Nämndemännen utses från en personkrets som föreslagits av de i valförsamlingen företrädda politiska partierna. De på detta sätt utsedda nämndemännen kan därför ses som en länk mellan de politiska instanserna och rättskipningen (SOU 1994:99 s. 176).

4.1. Bakgrund

Som anges i direktiven har nämndemannasystemet kritiserats för att rekryteringen av nämndemän inte speglar sammansättningen av befolkningen med avseende på ålder liksom social och etnisk bakgrund. Kritik har framförts under flera år från olika håll, bl.a. i riksdagsmotioner. Flera utredningar har tillsatts för att undersöka orsakerna till sammansättningen (jfr avsnitt 2.4). Åtgärder har vidtagits som bl.a. gått ut på att förbättra ersättningsvillkoren och att minska tjänstgöringstätheten.

De nominerande och väljande organens ansvar för en allsidig sammansättning av nämndemannakåren har betonats i olika sammanhang. I samband med ett lagstiftningsärende rörande nämndemän år 1983 uppehöll sig föredragande statsrådet i propositionen vid frågan om de politiska partiernas ansvar för nämndemannakårens sammansättning. Han avvisade då tanken på att beskära valförsamlingarnas suveränitet genom mer detaljerade valbarhetsföreskrifter eller kvoteringssystem. Han ansåg sig dock

kunna utgå från att partierna vid sina nomineringar så långt som möjligt försökte rätta till mera uppenbara ojämnheter (prop. 1982/83:126 s. 54). Riksdagen godtog enhälligt vad som anfördes i propositionen i denna del.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke (4 kap. 7 § fjärde stycket rättegångsbalken [RB] och 19 § femte stycket lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar [AFDL]). Denna bestämmelse av allmän målsättningskaraktär infördes år 1989 med reglerna om utseende av jurymedlemmar i tryckfrihetsmål som förebild. Bestämmelsen riktar sig i första hand till de organ som väljer nämndemän. Föredragande departementschef påpekade dock att en stor del av ansvaret för en allsidig sammansättning av nämndemannakåren ligger hos de nominerande organen (prop. 1987/88:138 s. 23). Bestämmelsen innebär en skyldighet för de väljande och nominerande organen att så långt det är möjligt sträva efter att uppnå representativitet. Av propositionen framgår att det i kravet på allsidig sammansättning i fråga om yrke ligger att även sådana grupper som inte är direkt yrkesverksamma, t.ex. hemarbetande och studerande, skall vara representerade. En av tankarna bakom införandet av bestämmelsen var att den skulle slå igenom även när en domstol lägger upp ett tjänstgöringsschema för nämndemännen. Domstolarna bör alltså beakta samma principer som gäller för valförsamlingarna när de sätter samman nämndemannagrupperna (a. p. s. 16 och 24).

Orsaken till att bestämmelsen infördes var en önskan att direkt i lag markera statsmakternas och ytterst medborgarnas starka önskemål om en större allsidighet i nämndemannarekryteringen (a. prop. s. 15 f.). De nominerande och väljande organens ansvar för en allsidig sammansättning av nämndemannakåren hade betonats i olika sammanhang, bl.a. i lagstiftningsärendet år 1983. Tidigare förhoppningar om man genom särskilda informationsinsatser skulle kunna uppnå en tillräcklig medvetenhet hos de nominerande och väljande organen i detta avseende hade emellertid inte infriats. Även om det fanns omständigheter som talade för att nämndemannakåren skulle bli mer representativ i framtiden ansågs det finnas anledning att särskilt understryka vikten av en mer allsidig sammansättning genom att lagstifta på sätt som skedde.

Domstolsverket (DV) kom i sin undersökning år 1992 fram till ett antal faktorer som påverkar rekryteringen av nämndemän. Dessa faktorer kunde grovt indelas i sådana som var hänförliga till

valsystemet, tjänstgöringsförhållandena och ersättningsnormerna. DV fann att valsystemet var den utslagsgivande faktorn och pekade på att redan 1981 års undersökning betonat att sättet för utseende av nämndemän var en av orsakerna till svårigheten att uppnå en allsidig sammansättning av nämndemannakåren. Även 1993 års domarutredning tog upp valsystemets betydelse för sammansättningen av nämndemannakåren (jfr avsnitt 2.4.4 och 2.4.5).

Regeringen gör enligt direktiven bedömningen att det är viktigt att stärka nämndemannainstitutets ställning. För att fylla sin roll att upprätthålla medborgarnas förtroende för och insyn i domstolarnas verksamhet är det viktigt att engagera fler medborgare i uppdraget som nämndeman. De erfarenheter nämndemännen har från olika samhällsområden är värdefulla för domstolsväsendet samtidigt som de insikter en nämndeman får genom sitt uppdrag ofta utgör en tillgång för annat samhällsarbete. Uppdraget att vara nämndeman bör ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund. Nämndemännen utgör såsom allmänhetens representanter en länk mellan domstolarna och det omgivande lokalsamhället. Det är därför naturligt att behålla en ordning där kommunala och landstingskommunala församlingar väljer nämndemän. Regeringen understryker i direktiven att nämndemannauppdraget inte fordrar partipolitisk bakgrund. Kommittén skall bl.a. överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän som inte har sådan bakgrund.

4.2. Kommitténs överväganden i fråga om valsystemet

Kommitténs övergripande uppdrag att överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän som inte har partipolitisk bakgrund, har utgjort grund för kommittén att överväga möjligheterna till ett förändrat valsystem. Det nuvarande valsystemet innebär nämligen att personer utan partipolitisk bakgrund inte kommer i fråga för nämndemannauppdrag i samma utsträckning som personer med sådan bakgrund.

Även om valsystemet medför vissa svårigheter att uppnå allsidighet inom nämndemannakåren så har det uppenbara fördelar främst genom att det är rikstäckande och under lång tid visat sig kunna tillhandahålla i och för sig lämpliga nämndemän. Möjligheterna att frångå rådande valsystem ter sig också

begränsade. Kommittén vill inte förespråka något av de alternativ som möjligen kan övervägas med hänsyn till nämndemannainstitutets funktion och till de stora krav som bör ställas på detta. I stället är det kommitténs mening att det politiska valsystemet, som har långa traditioner, bör kunna användas även i fortsättningen för val av nämndemän.

Kommittén anser inte att det förhållandet att nämndemännen utses av de politiska partierna är oförenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska systemet. Som regeringen framhåller är valsystemet naturligt ur den aspekten att nämndemännen såsom allmänhetens representanter utgör en länk mellan domstolarna och det omgivande lokalsamhället.

4.2.1. Inledning

Kommittén har inte uttryckligen fått i uppdrag att överväga en förändring av valsystemet. I direktiven uttalar regeringen tvärt om att nämndemännen såsom allmänhetens representanter utgör en länk mellan domstolarna och det omgivande lokalsamhället och att det därför är naturligt att behålla en ordning där kommunala och landstingskommunala församlingar väljer nämndemän. Kommitténs övergripande uppdrag att överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet har dock utgjort grund för kommittén att överväga möjligheterna till ett förändrat valsystem. Även om dagens regler inte fordrar att de nämndemän som väljs har partipolitisk bakgrund innebär sättet att välja nämndemän att så ofta blir fallet samt vidare att personer utan sådan bakgrund inte kommer i fråga i samma utsträckning.

DV pekade i sin undersökning år 1992 ut valsystemet som den viktigaste faktorn av betydelse för möjligheterna att uppnå en allsidig sammansättning. Kommittén delar denna bedömning och menar att den framstår som än mer giltig mot bakgrund av Kommundemokratikommitténs (SOU 2001:48) slutsats att de tilltagande svårigheter som flera partier uppger sig ha när det gäller att rekrytera kandidater till förtroendeuppdrag till stor del beror på att partierna har färre medlemmar än tidigare (beträffande Kommundemokratikommitténs undersökningar och slutsatser, se avsnitt 3.3.2). Som Kommundemokratikommittén konstaterar är vidare, i ett partibaserat valsystem, de uppdragsvilliga som inte är

medlemmar i ett politiskt parti i praktiken uteslutna från kommunala förtroendeuppdrag. Att detsamma till stora delar gäller också nämndemannauppdrag är väl känt och stärks ytterligare av Nämndemannakommitténs egen undersökning riktad till de nominerande organen. Svaren indikerar att personer som inte är medlemmar av ett politiskt parti nomineras i liten utsträckning och endast av vissa politiska partier. Det främsta skälet till detta synes vara att dessa personer inte i samma utsträckning som medlemmar är kända för de nominerande, men den åsikten finns också företrädd att det inte är de politiska partiernas sak att nominera icke partimedlemmar.

Domarutredningen konstaterade att användandet av det politiska systemet för val av nämndemän hade utsatts för en del kritik. Inte minst i anslutning till större och uppmärksammade mål hade förekommit påståenden om att nämndemännen genom att de är partipolitiskt utsedda inte kunde förväntas döma objektivt. Det hade även blivit vanligare, konstaterade utredningen, att nämndemännens partitillhörighet i ett visst mål redovisades i massmedia. Det förekom vidare att uppgifter om nämndemännens partipolitiska tillhörighet angavs hos domstolarna i olika register. En svaghet i systemet, menade utredningen, var att det kunde leda till misstankar om att nämndemännen i sin dömande verksamhet skulle låta sig påverkas av partipolitiska hänsyn. Samtidigt betonades att några exempel på att så skulle vara fallet inte kunde påvisas. Utredningen uttalade att valsystemet å andra sidan har den styrkan att de som nomineras till nämndemannauppdrag är väl kända för valförsamlingen och att, fick man förmoda, endast personer som är lämpliga för uppdraget kommer i fråga för nominering. Utredningen övervägde lösningen att utesluta politiskt aktiva personer från valbarhet men ansåg att därigenom skulle många i och för sig lämpliga personer inte kunna användas som nämndemän. Domarutredningen pekade bl.a. på att den svenska modellen där partier nominerar och där valkorporationen är politisk inte är något unikt för Sverige. Inte heller fann utredningen förtroendeuppdrag som nämndeman oförenligt med att nämndemannakåren utses av en politisk församling. Domarutredningens slutsats var att några större förändringar i valsystemet inte bör övervägas (SOU 1994:99 s. 302). En majoritet av remissinstanserna var av samma åsikt (Ds 1995:17).

Även om valsystemet medför vissa svårigheter att uppnå allsidighet inom nämndemannakåren har det enligt kommittén

uppenbara fördelar. Som Domarutredningen var inne på anses systemet borga för att endast personer som är lämpade för nämndemannauppdraget väljs. Generellt sett finns det heller inga invändningar mot lämpligheten i och för sig hos de personer som ingår i nämndemannakåren. Mot denna bakgrund framstår det som vare sig lämpligt eller realistiskt att utesluta politiskt aktiva personer från valbarhet. Det bör även framhållas att ett tvärsnitt av medlemmarna i dagens politiska partier i och för sig uppvisar en bredd i fråga om yrkestillhörighet, social bakgrund etc., en bredd som till stora delar har sin motsvarighet i samhället. Det politiska valsystemet är därför på det sättet inget dåligt urvalssystem. I likhet med Domarutredningen anser kommittén inte heller att förtroendeuppdrag som nämndeman är oförenligt med att dessa utses av en politisk församling. Någon sådan kritik framförs för närvarande inte allmänt i debatten. Kritiken handlar i stället om den bristande överensstämmelsen mellan nämndemannakåren som sådan och befolkningen i landet.

Kommundemokratikommitténs rön att en växande andel uppdragsvilliga endast kan tänka sig partiobundna uppdrag är emellertid av stort principiellt intresse (jfr avsnitt 3.3.2). Det finns naturligtvis goda samhällsintresserade medborgare som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet. Kommitténs uppdrag är att överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän ur denna grupp. Även om möjligheterna att frångå rådande valsystem ter sig begränsade och överväganden i denna fråga inte ingår i kommitténs egentliga uppdrag ser sig kommittén ändå föranlåten att, i likhet med Domarutredningen, översiktligt redovisa vilka alternativ till det nuvarande valsystemet som finns.

4.2.2. Alternativ till nuvarande valsystem

Ett särskilt valsystem för val av nämndemän

Ett teoretiskt alternativ till att utnyttja det politiska valsystemet för val av nämndemän är naturligtvis att skapa ett särskilt valsystem enbart för val av nämndemän. Domarutredningen tog upp detta men fann att en sådan lösning knappast var ett realistiskt alternativ (s. 304).

Att enbart för val av drygt 7 000 nämndemän (aktuell siffra) inrätta ett rikstäckande valsystem framstår enligt kommitténs

mening inte som möjligt. Kommittén delar därför Domarutredningens ståndpunkt.

Slumpvisa urval ur röstlängderna m.m.

Det enda egentliga alternativet till det nuvarande valsystemet är ett förfarande med slumpvisa urval ur röstlängderna eller ett med detta förfarande påminnande lottningssystem bland medborgarna. I riksdagsmotioner har också föreslagits sådana system (ex. 2001/02:Ju287 och 2001/02:Ju450). Bl.a. framhålls att det förhållandet att nämndemännen utses av de politiska partierna inte är förenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska systemet. Justitieutskottet har hänvisat till kommitténs pågående arbete (bet. 2001/02:JuU1 s. 79).

Domarutredningen diskuterade möjligheten att utse nämndemän via slumpvisa urval ur röstlängderna men ansåg sig inte kunna förorda en sådan lösning, bl.a. eftersom den inte ger garantier för att man får omdömesgilla, rättrådiga, självständiga och samhällsintresserade personer som nämndemän. Utredningen ifrågasatte även det lämpliga i att på detta icke frivilliga sätt rekrytera personer som inte enbart vid ett tillfälle, utan återkommande under en mandatperiods längd, skulle förväntas tjänstgöra vid domstolarna (s. 303).

Kommittén anser i likhet med Domarutredningen att slumpvisa urval ur röstlängderna inte är något bra alternativ till dagens valsystem. Detsamma gäller lottningssystem bland medborgarna. Möjligen skulle genom ett mera slumpartat förfarande kunna uppnås en mera representativ nämndemannakår. För detta ändamål skulle dock sannolikt fordras en tämligen ingående reglering. Det skulle däremot vara långt ifrån säkert att de slumpvis utvalda skulle vara goda samhällsintresserade medborgare eller än mindre medborgare intresserade av att åta sig nämndemannauppdrag. Att på detta sätt söka engagera medborgare i en så viktig uppgift som den dömande och på de villkor som normalt gäller för dessa uppdrag, bör enligt kommittén inte förespråkas. De förebilder som finns i andra länder för ett sådant system, exempelvis i Österrike (jfr bilaga 2), närmast stärker kommittén i denna uppfattning.

4.2.3. Enbart landstingsval

Domarutredningen menade att man kan överväga att låta endast landstingen ha hand om uppgiften att välja nämndemän i framtiden. Därigenom skulle valförsamlingen komma ett steg bort från de lokala politiska organisationerna i tingsrätternas domsagor. För de kommuner som står utanför landstingen får emellertid av naturliga skäl kommunfullmäktige även fortsättningsvis fungera som valförsamling för nämndemannavalen (s. 304). Bland de remissinstanser som yttrade sig över om uppgiften att vara valförsamling skall övertas av landstingen var åsikterna delade. En svag majoritet avstyrkte en sådan ordning (Ds 1995:17).

Bakgrunden till Domarutredningens överväganden i fråga om enbart landstingsval var den kritik som enligt utredningen hade riktats mot systemet. Kritiken gick i korthet ut på att nämndemännen, eftersom de var partipolitiskt utsedda, inte kunde förväntas döma objektivt. Kommittén har inte fått i uppdrag att överväga om uppgiften att vara valförsamling skall övertas av landstingen. Det kan konstateras att den kritik som Domarutredningen tog fasta på som grund för övervägandena i denna del, inte är särskilt framträdande i dag. Man kan samtidigt fråga sig om inte en lösning med enbart landstingsval skulle innebära att de lokala politiska organisationerna engageras ändå genom att man på regional nivå tar underhandskontakt och försöker få fram kandidater. Enbart landstingsval skulle möjligen ha den fördelen att det skulle vara lättare att uppnå jämnare åldersfördelning och annan representativitet i nämndemannakåren. Det är dock troligt att kommunerna därigenom skulle se sina mandat beskurna. Det allmänna strävandet bort från centralisering talar vidare mot en sådan lösning. Om man inför ett system där en del av nämndemännen väljs i en fri kvot talar detta mot en lösning med enbart landstingsval med hänsyn till den omfattande administration som skulle krävas (se vidare kommitténs överväganden i avsnitt 4.3.3). Sammanfattningsvis anser kommittén att landstingen inte ensamma bör ha hand om uppgiften att välja nämndemän.

4.2.4. Det nuvarande valsystemet bör behållas

Några andra alternativ till det nuvarande systemet för val av nämndemän än de nu redovisade bör enligt kommittén inte övervägas med hänsyn till nämndemannainstitutets funktion och till de stora krav som bör ställas på detta. I stället är det kommitténs mening att det politiska valsystemet, som har långa traditioner, bör kunna användas även i fortsättningen för val av nämndemän. Detta valsystem har uppenbara fördelar främst genom att det är rikstäckande och under lång tid visat sig kunna tillhandahålla i och för sig lämpliga nämndemän. Kommittén anser inte heller att det förhållandet att nämndemännen utses av de politiska partierna är oförenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska systemet. Som regeringen framhåller är valsystemet naturligt ur den aspekten att nämndemännen såsom allmänhetens representanter utgör en länk mellan domstolarna och det omgivande lokalsamhället.

4.3. Kommitténs överväganden och förslag i fråga om rekryteringen av nämndemän

Även med bibehållande av valsystemet för val av nämndemän framstår åtgärder i riktning mot en öppnare rekrytering av nämndemän som nödvändiga för att sammansättningen av nämndemannakåren skall bli mer allsidig.

Åtgärder krävs i form av riktade informationsinsatser, dels till de nominerande och väljande organen inför val av nämndemän, dels till de presumtiva nämndemannakandidaterna. Från de politiska partiernas sida krävs att rekryteringsarbetet i framtiden omfattar en vidare krets än dem som redan är aktiva i de politiska partierna.

Enligt kommitténs bedömning räcker det emellertid inte med informationsinsatser och ett bredare politiskt arbete. För att nå medborgare som – utan att kunna tänka sig medlemskap i ett politiskt parti eller att öppet redovisa sin politiska uppfattning – är samhällsengagerade, skall rekryteringen av nämndemän till viss del ske i en fri kvot. En lämplig storlek på denna bör inledningsvis vara 20 procent. Till denna fria kvot skall allmänheten kunna lämna förslag på nämndemannakandidater. Det förberedande arbetet med att ta emot och behandla de förslag som kommer in i den fria kvoten bör utföras på tjänstemannanivå. Nämndemännen bör dock

slutligt väljas på förslag av valberedningen. Kommittén föreslår en regel i 4 kap. 7 § RB (19 § AFDL) om val av nämndemän i en fri kvot.

Den etniska mångfalden i samhället bör så långt det är möjligt återspeglas i nämndemannakåren. Vikten av detta bör komma till uttryck i den allmänna målsättningsregeln i 4 kap. 7 § RB (19 § AFDL). Kommittén pekar vidare på vikten av att nämndemännen rekryteras från alla olika delar av domstolarnas upptagningsområde.

Kommitténs förslag skall inte beröra nämndemännen i fastighetsdomstol.

4.3.1. Inledning

Tidigare uttalade förhoppningar om att komma till rätta med snedrekryteringen av nämndemän har inte infriats. Varken starka motivuttalanden, informationsinsatser eller införandet av målsättningsregeln i 4 kap. 7 § RB (19 § AFDL) år 1989 har lett till tillräckliga förändringar i fråga om nämndemannakårens sammansättning. Visserligen har andelen kvinnor i uppdraget ökat. År 2001 bestod nämndemannakåren till och med av en något större andel kvinnor än män (se avsnitt 3.3.1). Snedrekryteringen i fråga om kön har således motverkats, något som man – delvis med ledning av svaren som kommittén fått från de nominerande organen – kan anta beror på partiernas medvetna arbete i denna fråga.

Den kritik som riktats mot sammansättningen av nämndemannakåren har emellertid även gällt nämndemännens ålder och sociala bakgrund. I dessa avseenden råder alltjämt missförhållanden. Särskilt nämndemännens ålder har diskuterats. Den etniska mångfalden i samhället reser vidare förväntningar på nämndemannakårens sammansättning i etniskt hänseende. Enligt vad kommittén erfarit har få nämndemän annan än svensk etnisk bakgrund, på flera håll synes inslaget av nämndemän med annan etnisk bakgrund saknas helt (se avsnitt 3.3.1).

Som regeringen angett bör nämndemannakåren vara allsidigt sammansatt. Kommitténs syn på den närmare innebörden av detta redovisas i avsnitt 3.2. Det är viktigt att uppdraget ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund eftersom det kan antas ha betydelse för hur nämnden uppfattas av dem som

kommer till domstolen för dess prövning eller annars. Det kan exempelvis vara så att en ung person som åtalats för ett brott upplever sig bättre förstådd när det i rätten ingår någon som är mera i hans eller hennes egen ålder. Det är emellertid inte säkert att det förhåller sig så. Samma betraktelsesätt kan anläggas i fråga om etnisk representativitet även om det knappast är något allmänt önskemål att få bli dömd av sina likar i etniskt hänseende (se vidare avsnitt 4.3.4). Det sagda innebär inte att det bör finnas regler för anpassning av rättens sammansättning i enskilda mål. Förutom i mål där viss hänsyn tas redan i dag, exempelvis sexualmål där det ofta eftersträvas att kvinnor ingår i rätten, torde det räcka långt med en allmän vetskap om att – så långt det är möjligt – ett tvärsnitt av befolkningen i och för sig finns representerat i nämndemannakåren som helhet.

I kritiken mot sammansättningen av dagens nämndemannakår hörs oftast att nämndemännen är för gamla. Häremot hävdas visserligen ibland att alla äldre också varit unga en gång och att de därför väl kan sätta sig in i unga människors livsvillkor. Problemet som kommittén ser det är emellertid inte att så många nämndemän är gamla utan att det är för få yngre och medelålders i kåren. Samtidigt är det knappast något självändamål att riktigt unga människor får uppdrag som nämndemän. Även om det inte finns någon nedre åldersgräns för valbarhet, bortsett från underårighet, är uppdraget egentligen inte i första hand tänkt för ungdomar. Alla ungdomar har inte alltid de särskilda förutsättningar i form av personlig mognad som krävs för uppdraget. Låg ålder bör emellertid inte i sig verka i diskvalificerande riktning, utan självklart bör även unga människor kunna komma i fråga som nämndemän. I det enskilda fallet bör det alltid vara de personliga förutsättningarna och inte åldern i sig som skall fälla avgörandet. Generellt kan dock sägas att uppdraget är lämpat för människor med viss livserfarenhet. Enligt kommitténs mening är det främst i åldersgrupperna 25–40 år som det i dag saknas representanter för befolkningen.

En fråga som ligger nära frågan om allsidig sammansättning är den om att samtliga delar av en domstols upptagningsområde skall vara representerade. Vikten av detta poängteras i direktiven. Att nämndemännen rekryteras från alla olika delar av domstolarnas upptagningsområde stärker domstolarnas ställning i det omgivande lokalsamhället. Kommitténs uppdrag i den delen är att överväga vilka förändringar av regelverket som krävs och vilka övriga

insatser som är nödvändiga för att säkerställa detta (se vidare avsnitt 4.3.5). En härmed sammanhängande fråga är att alla nämndemän ges möjlighet att tjänstgöra i samma utsträckning (se vidare avsnitt 6.2.4 och 6.2.6).

Det politiska valsystemet, varigenom personer utan partipolitisk bakgrund har svårigheter att komma i fråga som nämndemän, utgör en orsak till den sneda rekryteringen. Kommundemokratikommitténs rön att en växande andel uppdragsvilliga endast kan tänka sig partiobundna uppdrag är som nämnts av stort principiellt intresse även beträffande nämndemannauppdrag. I framtiden måste i högre grad säkerställas att även icke partipolitiskt aktiva lämpade personer engageras som nämndemän i den dömande verksamheten. Om man vill uppnå en bättre överensstämmelse mellan nämndemannakåren och landets befolkning gäller detta särskilt i en tid då de politiska partiernas medlemsantal är vikande.

Även med bibehållande av valsystemet för val av nämndemän, något som kommittén alltså förespråkar, skulle rekryteringen av nämndemän kunna göras mer öppen än den är i dag. Åtgärder i den riktningen framstår som nödvändiga för att sammansättningen av nämndemannakåren skall bli mer allsidig.

4.3.2. Informationsarbete och ett aktivare politiskt arbete krävs

Informationsarbete

Tidigare har man hoppats att särskilda informationsinsatser skulle räcka för att få de nominerande och väljande organen att uppmärksamma vikten av en allsidig rekrytering av nämndemän. Även om dessa förhoppningar inte har infriats bör betydelsen av informationsinsatser inte underskattas. Kommittén anser att man via återkommande riktade informationsinsatser inför val av nämndemän skall försöka få de nominerande organen att mer målinriktat än i dag arbeta för en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren. De insatser som DV i samarbete med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, de politiska partierna och Nämndemännens riksförbund riktade mot de nominerande och väljande organen inför 1988 års val torde kunna tjäna som förebild för ett sådant arbete. I det informationsmaterial som då utarbetades underströks vikten av att en mer allsidig rekrytering till

nämndemannakåren kom till stånd (jfr avsnitt 2.4.3). Enligt kommitténs mening bör de nominerande och väljande organens centrala roll för nämndemannainstitutet särskilt påpekas i samband med sådana informationsinsatser. Med hänsyn till att nämndemannainstitutet är en statlig angelägenhet framstår det som naturligt att i första hand DV ansvarar för att väl avvägda informationsinsatser kommer till stånd.

Det är också viktigt att särskilda informationsinsatser riktas till de presumtiva nämndemannakandidaterna. Dessa bör i förväg ges möjlighet att bilda sig en god allmän uppfattning om vad nämndemannauppdraget går ut på och villkoren för detta, inte minst i fråga om vad som krävs i avsättning av tid m.m. På så sätt kan förtida avhopp som sker till följd av att uppdraget upplevs som alltför betungande till del undvikas. Nämndemannakandidaterna kan redan på detta stadium exempelvis informeras om att tjänstgöringen normalt sker enligt fastställt schema men att schemaändringar och extrating ibland är nödvändiga. Det är naturligt att de nominerande och väljande organen svarar för sådana informationsinsatser gentemot nämndemannakandidaterna. DV bör emellertid även här ha ett övergripande ansvar för att på olika sätt ge vägledning för sådana insatser, t.ex. i form av skriftligt material.

Partiernas rekryteringsarbete

Regeringen har på grundval av Kommundemokratikommitténs redovisade slutsatser slagit fast följande när det gäller partiernas rekryteringsarbete visavi förtroendevalda inom kommuner och landsting (avsnitt 3.3.2 och prop. 2001/02:80 s. 81 ff.).

Det är angeläget att partiernas rekryteringsarbete omfattar en vidare krets än dem som redan är aktiva i de politiska partierna. Förutsättningarna för att lyckas är förhållandevis goda eftersom det finns en reserv av intresserade, men det kräver ett stort engagemang från partiernas sida att bl.a. söka upp nya medlemmar och kandidater, däribland unga och personer med utländsk bakgrund, till förtroendeuppdrag. Det är inte ovanligt att förtroendevalda blivit detta på andras initiativ. De politiska partierna har en avgörande uppgift att själva ta kontakt, tillfråga och uppmuntra såväl partimedlemmar som inte har något förtroendeuppdrag som medborgare som kan tänka sig att både bli

partimedlemmar och förtroendevalda. Partierna har också en viktig uppgift att fungera som arenor för öppna möten, fria samtal och för engagemang i frågor som berör medborgarna.

Enligt kommitténs mening är regeringens uttalande i lika hög grad giltigt för nämndemännen. Kommundemokratikommittén har i sitt betänkande beskrivit hur ett aktivt rekryteringsarbete kan bedrivas (SOU 2001:48 s. 128 f.).

För att det skall gå att nå nya grupper krävs nytänkande från partiernas sida. Ett intressant exempel är så kallade kandidatkurser för icke partimedlemmar, vilka ordnats i ett partis regi. Genom att gå ut med förfrågningar och annonser både till allmänheten, olika föreningar och partimedlemmarnas egna bekantskapskretsar har man nått samhällsintresserade medborgare som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag, men som ändå inte har tagit steget och blivit partimedlemmar. Kursen har i korthet gått ut på att förbereda deltagarna för kommunala förtroendeuppdrag. Efter avslutad kurs har kursdeltagarna fått bestämma om de vill bli medlemmar i partiet och om de vill åta sig ett förtroendeuppdrag. Resultatet rapporteras ha varit mycket positivt. Intresset av att delta uppges också ha varit mycket stort och det har inte alltid varit möjligt att bereda plats åt alla som varit intresserade.

För att nå en vidare krets i rekryteringsarbetet har man i vissa partiorganisationer valt att inte kräva partimedlemskap av sina förtroendevalda, utan det räcker att ställa upp på partiets grundläggande värderingar. I de flesta fall väljer den förtroendevalda ändå att bli medlem. I andra partier har man valt att i själva rekryteringsarbetet gå utanför partiet för att värva icke partimedlemmar till både partimedlemskap och förtroendeuppdrag.

Det är också viktigt att partierna kontinuerligt håller kontakt med sina medlemmar. Passiva partimedlemmar kan engageras genom att partiorganisationen regelbundet frågar dem om deras intresse för att jobba aktivt, vilka frågor de är intresserade av och om de är beredda att åta sig ett förtroendeuppdrag.

Ytterligare ett exempel på hur en partiorganisation kan jobba för att nå nya grupper av medborgare är att till enskilda av partiets förtroendevalda i fullmäktige och nämnder knyta så kallade referensgrupper. Dessa kan bestå av partimedlemmar som inte har förtroendeuppdrag och eventuellt även av intresserade icke partimedlemmar. Referensgrupperna träffas regelbundet för att tillsammans med den förtroendevalda diskutera frågor som är aktuella eller som man anser bör tas upp på den politiska

dagordningen. Deltagande i sådana referensgrupper kan vara ett första steg mot att själv bli förtroendevald.

Över huvud taget är det viktigt att de politiska partierna öppnar och breddar sin verksamhet samt blir bättre i sina kontakter både med passiva partimedlemmar och med icke partimedlemmar. Partierna måste i större utsträckning än i dag fungera som arenor för öppna möten, fria samtal och för engagemang i frågor som berör medborgarna. Den kommunala demokratin är i stor utsträckning beroende av väl fungerande partier. Partiernas kris blir därför också den kommunala demokratins kris.

Enligt kommitténs mening verkar de arbetssätt som beskrivs av Kommundemokratikommittén i stora delar vara väl ägnade att framgångsrikt kunna användas även beträffande nämndemannauppdragen. Hur som helst är det angeläget att ett nytänkande nu kommer till stånd och att i framtiden partiernas rekryteringsarbete omfattar en vidare krets än dem som redan är aktiva i de politiska partierna. Detta bedömer kommittén som nödvändigt för att en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren skall kunna åstadkommas.

4.3.3. Rekrytering skall till viss del ske i en fri kvot

För att i större utsträckning kunna rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet bedömer kommittén emellertid att det inte räcker med informationsinsatser och ett bredare politiskt arbete. Enligt kommitténs synsätt kan de politiska partierna inte åläggas att rekrytera medborgare som inte är villiga att ställa upp för ett politiskt parti. Detta görs visserligen i viss utsträckning redan i dag men kan knappast uppställas som krav. Inte heller Kommundemokratikommittén förespråkade detta. Kommundemokratikommitténs undersökning visar att det finns ett antal uppdragsvilliga som inte är intresserade av partibundna uppdrag. Nämndemannakommitténs övertygelse är att ett okänt antal medborgare är så restriktiva med att öppet redovisa sin politiska uppfattning att de inte kan tänka sig att kandidera för ett politiskt parti. En sådan kandidatur innebär nämligen att de med säkerhet av en stor del av omgivningen uppfattas som solidariska med partiet i fråga. Den framtida rekryteringen av nämndemän bör därför, inom ramen för valsystemet, göras mer öppen än den är i dag.

Det räcker inte med frivillighet

Domarutredningen, som också menade att rekryteringen av nämndemän skulle kunna göras mer öppen, förespråkade inrättandet av frilistor till vilka allmänheten kunde nominera kandidater. Från dessa listor skulle valförsamlingen ha rätt att på frivillighetens väg utse personer. Domarutredningen ansåg det nämligen vare sig lämpligt eller realistiskt att införa en regel som skulle tvinga valförsamlingen att mot sin vilja rösta på personer uppsatta på en sådan lista (s. 306). Flertalet av dem som yttrade sig av remissinstanserna ansåg att förslaget att inrätta frilistor var intressant och borde utredas vidare (Ds 1995:17).

Kommitténs bedömning är emellertid att Domarutredningens förslag om frilistor inte i tillräcklig utsträckning skulle komma att innebära en förändring av nämndemannakårens sammansättning. Eftersom förslaget bygger på frivillighet är det helt enkelt inte tillräckligt ingripande. Inslaget av frivillighet i kombination med att det politiska förfarandet används riskerar också att öppna upp för godtycklighet vid val av nämndemän. Kommittén menar i stället att tiden är mogen för en mer ingripande förändring av rekryteringen av nämndemän. För att nå medborgare som – utan att kunna tänka sig medlemskap i ett politiskt parti eller att öppet redovisa sin politiska uppfattning – är samhällsengagerade, skall rekryteringen av nämndemän till viss del ske i en fri kvot. En lämplig storlek på denna bör inledningsvis vara 20 procent. En sådan andel skulle innebära ett väsentligt tillskott av nämndemän som rekryteras från annat håll än från de politiska partierna.

Tidigare har tankar på att beskära valförsamlingarnas suveränitet genom mer detaljerade valbarhetsföreskrifter eller kvoteringssystem avvisats (jfr avsnitt 4.1). Kommittén föreslår nu införandet av ett system som kan sägas ingripa i den kommunala självstyrelsen genom att reglerna för en kommunerna ålagd uppgift stramas upp. Som det ovan förda resonemanget visar finner kommittén detta nödvändigt för att sammansättningen av nämndemannakåren skall bli mer allsidig. Det allmänna intresset av att en allsidigare sammansättning av nämndemannakåren nu kommer till stånd motiverar detta ingrepp i den kommunala självstyrelsen och måste ges företräde.

I framtiden kan det vidare finnas anledning att överväga att utöka den fria kvoten beroende på dels hur rekryteringen i denna faller ut, dels hur väl de politiska partierna lyckas med att åstad-

komma en allsidig sammansättning. Partierna kommer, främst genom att de alltjämt skall svara för rekryteringen av det största antalet nämndemän, att fortsatt ha ett stort ansvar för sammansättningen av nämndemannakåren. Det bör tilläggas att, när det gäller målsättningen att åstadkomma en allsidig sammansättning, det inte är meningen att den fria kvoten skall vara av kompletterande beskaffenhet där sådana nämndemän skall tas som inte kan rekryteras via de politiska partierna. Allsidighet enligt målsättningsregeln i 4 kap. 7 § RB (19 § AFDL) bör i stället eftersträvas inom vart och ett av de olika rekryteringsförfarandena. Om allsidighet kan åstadkommas på båda håll torde det sammanlagda resultatet komma att bli en allsidigt sammansatt nämndemannakår. Även valförsamlingarna bör därför utan svårighet – såsom lagen redan föreskriver – kunna uppfylla kravet på en strävan efter allsidighet.

Med hänsyn till kommitténs överväganden och förslag i fråga om omfattningen av nämndemännens tjänstgöring torde det antal nämndemän som i dag utses efter partipolitiska nomineringar (knappt 7 300) inte behöva minskas som en följd av att 20 procent skall väljas i en fri kvot (jfr avsnitt 6.2.5). Det utökade behovet av nämndemän som en minskad genomsnittlig tjänstgöringsfrekvens medför, tillgodoses dels genom den fria kvoten, dels genom att så många nämndemän därutöver utses genom politiska nomineringar att det sammanlagda antalet täcker behovet i de olika domstolarna. Kommitténs bedömning är att det inte kommer att innebära några större svårigheter att rekrytera tillräckligt många nämndemän, detta till följd av att ett aktivt förberedande arbete inför val av nämndemän nu kommer till stånd såväl vad avser den fria kvoten som inom partierna. Genom detta arbete kommer nya grupper av människor att nås. Rekryteringsarbetet kommer ytterligare att stimuleras av kommitténs förslag i övrigt om tjänstgöringsfrekvens och ersättningsvillkor. Skulle det mot förmodan i något fall visa sig omöjligt att besätta samtliga platser i den fria kvoten får platsen vakanthållas precis som ibland sker i andra sammanhang.

Med hänsyn till att förslaget om en fri kvot innebär ett nytt sätt att rekrytera nämndemän framstår det som naturligt att förfarandet utvärderas i framtiden. Då bör också undersökas hur de politiska partierna lyckats med sin uppgift att åstadkomma en allsidig sammansättning av nämndemannakåren. I det sammanhanget kan det som nämnts övervägas att utöka den fria kvoten.

Närmare om rekryteringen

Man kan tänka sig olika sätt att rekrytera nämndemän till en fri kvot. Av skäl som redan anförts anser kommittén att slumpvisa urval ur röstlängderna inte bör komma i fråga (jfr avsnitt 4.2.2). Något slags nomineringsförfarande eller anmälningsförfarande framstår i stället som mest lämpligt. I debatten har förts fram att vissa organisationer skulle kunna ges rätten att nominera medlemmar som nämndemannakandidater. Denna modell togs också upp av Domarutredningen (där som ett alternativ till de politiska partiernas nomineringsrätt). Kommittén bedömer att man genom att ge vissa organisationer nomineringsrätt visserligen skulle kunna nå ett antal väl lämpade personer. Att begränsa nomineringsrätten på detta sätt skulle emellertid, som Domarutredningen påpekade, i praktiken innebära att man fortfarande uppställer medlemskap i viss organisation som krav. Kommittén delar även Domarutredningens övriga invändningar mot ett sådant system, nämligen att en sådan ordning innebär en risk för ett korporativt inslag eller att vissa särintressen gynnas. En ytterligare aspekt på ett sådant tillvägagångssätt är att kretsen av organisationer framstår som svår att avgränsa. Inte minst tillstöter den omständigheten att många organisationer är politiskt färgade och i ett sådant system i realiteten därför kan förväntas föreslå partipolitiska kandidater. En alltför snäv krets skulle samtidigt innebära att flera lämpliga organisationer inte skulle komma i fråga som förslagsställare.

En annan modell som kommittén menar bör förespråkas i stället är att låta allmänheten föreslå kandidater till nämndemannauppdrag. Ingenting skulle med en sådan modell i och för sig hindra organisationer från att föreslå nämndemannakandidater. Eftersom det av förslagsställaren bör krävas att denne själv är valbar måste förslaget emellertid alltid komma från en enskild person. Av hänsyn till intresset att det skapas tillräckliga referenser för den som föreslås bör man inte heller få föreslå sig själv. En sådan möjlighet anser kommittén dessutom strida mot grundtanken att det skall vara någon annan som genom att föreslå en person till nämndemannauppdrag uttrycker ett förtroende för denne. Genom att någon annan skall stå bakom förslaget skapas också automatiskt minst en referens för den föreslagne.

Två viktiga frågor är vilket organ som skall vara mottagare av och förberedande behandla de förslag som kommer in från allmänheten

samt på vilket sätt man skall kunna försäkra sig om att kandidaterna är lämpliga att tjänstgöra som nämndemän. Vid överväganden i dessa frågor måste hänsyn tas bl.a. till att kommunernas storlek har betydelse för det antal nämndemän som skall väljas i den fria kvoten. I en stor kommun där många nämndemän skall väljas blir antalet nämndemän i den fria kvoten också relativt stort. I en liten kommun däremot kanske det bara blir fråga om att välja en nämndeman i den fria kvoten. Kommittén anser nämligen att det alltid bör vara minst en nämndeman i den fria kvoten. Med hänsyn till de olika förutsättningar som gäller är det särskilt viktigt att inte skapa en nyordning eller omständliga procedurer till följd av införandet av en fri kvot.

Närmare om förfarandet

Som nämnts väljs nämndemännen för närvarande från en personkrets som föreslagits av de i valförsamlingen företrädda politiska partierna. I praktiken tillgår det så att en politiskt sammansatt valberedning presenterar förslagen på dem som nominerats från de olika partierna för valförsamlingen. Några närmare regler för detta förfarande finns inte uppställda, varken i rättegångsbalken eller i kommunallagen (1991:900). Kommittén utgår i det följande från det nu beskrivna förfarandet.

Domarutredningen förespråkade för sitt förslag om frilistor en valberedning som mer aktivt än i dag skulle bereda valet av nämndemän och aktivt understödja en öppnare rekrytering. I denna valberedning föreslogs ingå någon ledamot som hämtas utanför valförsamlingens krets och vars mandat inte vilar på politiska grunder, exempelvis en landshövding, en pensionerad domare eller någon annan betrodd medborgare.

Från nämndemannahåll har framförts ett förslag om nomineringskommitté. Denna skulle vara politiskt tillsatt och förbereda valet av nämndemän till respektive domstol.

Kommittén har emellertid en annat utgångspunkt och menar att valberedningen inte bör handha det förberedande arbetet med att ta emot och behandla allmänhetens förslag till nämndemannakandidater i den fria kvoten. Detta arbete synes nämligen komma att fordra väsentligt annorlunda insatser som mera kan liknas vid sådana som normalt utförs i ett anställningsförfarande. Med hänsyn främst härtill bör detta arbete utföras av ett organ som är frikopplat

från det politiska arbetet. Den huvudsakliga anledningen till att insatserna skiljer sig åt är att det organ som skall förbereda nomineringarna av de icke partipolitiska nämndemannakandidaterna måste försäkra sig om att endast personer som är lämpade för uppdraget kommer i fråga. Det nuvarande systemet anses ju ha den styrkan att de som nomineras till nämndemannauppdrag är väl kända av valförsamlingen och att endast personer som är lämpade för uppdraget kommer i fråga för nominering. En svaghet med en fri kvot är att sådan kunskap inte föreligger naturligt utan måste inhämtas på något vis. Ett annat skäl till att valberedningen inte bör handha det förberedande arbetet i den fria kvoten är att denna är tänkt att vara politiskt neutral och en väg att rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet. Att valberedningen handhar det förberedande arbetet skulle därför i viss mån stå i strid med detta syfte.

I riksdagsmotioner har som tänkbar modell framförts att låta dem som är intresserade av nämndemannauppdrag kontakta en nämndemannaförening i sin hemort eller vända sig direkt till domstolen (mot. 2000/01:Ju406 och mot. 2001/02:Ju450). Kommittén ser detta som ett möjligt steg på vägen mot att bli nämndeman. Kanske personen därefter engagerar sig politiskt och på den grunden föreslås som nämndeman, alternativt föreslås i den fria kvoten. Att skapa regler kring en sådan rekrytering med syfte att uppnå en allsidig sammansättning av nämndemannakåren låter sig däremot knappast göras. Inte heller bör domstolarna involveras i utnämningen av nämndemän. Det främsta skälet mot en sådan ordning är att nämndemannainstitutet är tänkt att utgöra ett självständigt inslag av kontroll och insyn i domstolarnas verksamhet. Nämndemännens medverkan bidrar till att tillgodose medborgarnas intresse av insyn i den dömande verksamheten.

Ett ändamålsenligt och lämpligt förfarande anser kommittén vara att arbetet med att ta emot och förberedande behandla allmänhetens förslag till nämndemannakandidater utförs inom kommunerna och landstingen, men av tjänstemän. Ansvaret för uppgiften att förbereda valet av nämndemän i den fria kvoten skulle exempelvis kunna anförtros den högste tjänstemannen inom kommunerna och landstingen eller kommunjuristen om sådan finns. Är den fria kvoten av större omfattning kanske mer än en tjänsteman bör sysselsättas med uppgiften. Med hänsyn till vad som normalt gäller för beredning av kommunala ärenden och till att valberedningen bereder valet av partipolitiskt nominerade

nämndemannakandidater bör de slutliga nomineringarna i den fria kvoten överlämnas till valberedningen. Även nämndemännen i den fria kvoten bör alltså väljas på valberedningens förslag. Kommitténs synsätt att arbetet med att ta emot och förberedande behandla allmänhetens förslag bör utföras på tjänstemannanivå torde inte kunna uttryckas genom någon lagregel. En sådan föreskrift i lag skulle framstå som främmande med hänsyn till kommunernas organisation och arbetsformer. Inte desto mindre vill kommittén förespråka det redovisade tillvägagångssättet som ändamålsenligt och lämpligt.

Kommunernas olika storlek gör också att detaljregler kring förfarandet bör utelämnas. Inom ramen för tjänstemannens uppgifter bör emellertid ligga att på olika sätt tillse att ett tillräckligt antal nomineringar kan göras i den fria kvoten. Ett naturligt tillvägagångssätt för att i god tid före nämndemannaval från allmänheten få in ett tillräckligt stort underlag är att, i exempelvis lokalpressen, annonsera om möjligheten att bli nämndeman. Vid förfarandet föreligger en skyldighet att beakta reglerna om nämndemän i 4 kap. RB och AFDL, exempelvis målsättningsregeln och den regel om lämplighet som kommittén föreslår (jfr avsnitt 8.2.2). I ett första steg bör tjänstemannen så gott det går förvissa sig om att de som föreslagits kan anses lämpliga för uppdraget. I ett andra steg bör målsättningen om en allsidig sammansättning styra de förslag på nämndemannakandidater som lämnas till valberedningen. Det är viktigt att påpeka att tjänstemannen inte skall rangordna förslagen utifrån synpunkter på allmän lämplighet utan strikt utifrån kravet på allsidighet. För det fall antalet föreslagna kandidater överstiger behovet av nämndemän i den fria kvoten bör lottning kunna tillgripas mellan kandidater som är likvärdiga utifrån ett krav på allsidighet. Lottning bör alltså inte ske mellan samtliga kandidater som anses lämpliga för uppdraget eftersom det skulle stå i uppenbar strid med kraven som ställs på partiernas nomineringar vad gäller allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund (enligt kommitténs förslag) och yrke.

Detta förberedande arbete, som kan leda till att någon i och för sig valbar och lämplig person sållas bort, bör inte kunna angripas av någon. Lika lite som man kan hävda en rätt att få bli nämndeman efter att ha uttryckt ett intresse via de politiska partierna, är det exempelvis någon rättighet att komma i fråga som nämndeman i den fria kvoten.

Kontroll av de föreslagnas valbarhet och lämplighet

Ett förfarande där ett visst antal nämndemän skall väljas i en fri kvot fordrar att dessas valbarhet och lämplighet kontrolleras på något sätt. Detta skall ske utifrån bestämmelserna i 4 kap. RB (motsvarande i AFDL), exempelvis reglerna om valbarhet. Även den regel om lämplighet som kommittén föreslår får som nyss nämnts betydelse för denna prövning. Främst torde det vara på de större orterna i landet som det blir aktuellt att i någon omfattning kontrollera de föreslagnas lämplighet. På andra håll torde förefintlig kännedom om dem som föreslås, på samma sätt som gäller för de partipolitiska nämndemannakandidaterna, ofta kunna tjäna som tillräckligt underlag.

Genom att någon annan skall föreslå en person som nämndeman skapas som nämnts automatiskt minst en referens för den föreslagne. Den handläggande tjänstemannen bör emellertid vara oförhindrad att skapa sig en tydligare bild av den föreslagne på olika sätt. Detta kan ske exempelvis genom att ytterligare referenser infordras. Kommunernas olika storlek gör som nämnts att detaljregler härom bör utelämnas. Innan några åtgärder vidtas bör det emellertid alltid efterhöras med den som föreslagits hur denne ställer sig till att åta sig uppdrag som nämndeman. Även om det formellt är en skyldighet att ställa upp som nämndeman framstår det inte som vare sig möjligt eller praktiskt att tvinga någon till detta. I samband med kontakter med i första hand den som föreslagits men också med förslagsställaren och andra referenser, bör tjänstemannen utröna om kraven på valbarhet och lämplighet är uppfyllda.

Kommitténs bedömning är att det genom det förberedande arbetet med de förslag som lämnas av allmänheten, jämte kravet på lämplighet, skapas tillräckliga garantier för att endast lämpliga personer kommer i fråga som nämndemän i den fria kvoten. Kommittén har i sammanhanget övervägt om kontroll av de föreslagnas lämplighet även bör ske utifrån att uppgifter inhämtas ur belastningsregister m.m. men har funnit att detta inte är motiverat, bl.a. med hänsyn till att någon sådan kontroll inte görs beträffande de partipolitiskt nominerade nämndemännen. Nämndemannakandidaterna bör emellertid tillfrågas om sådana förhållanden som kan vara av betydelse för bedömningen av lämplighet, exempelvis tidigare brottslighet m.m. (jfr avsnitt 8.2.2). Detta gäller dock endast om det inte är uppenbart obehövligt.

Sist bör tilläggas att det beträffande de förslag som lämnas från allmänheten bör uppställas krav på att detta skall ske i skriftlig form. Detta framstår som det mest praktiska tillvägagångssättet. Förutom att det torde underlätta det förberedande arbetet med de förslag som lämnas skapas möjlighet till insyn i förfarandet genom reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Vid det förberedande arbetet torde det vidare vara nödvändigt med en viss dokumentation av de uppgifter som inhämtas. Härvid måste givetvis de regler som gäller beträffande behandling av känsliga uppgifter, om ex. lagöverträdelser och etnisk bakgrund, beaktas.

4.3.4. Allsidig sammansättning med hänsyn till etnisk bakgrund

Nämndemannasystemet har kritiserats bl.a. för att rekryteringen av nämndemän inte speglar sammansättningen av befolkningen med avseende på etnisk bakgrund. Som valbarhetskrav för nämndemän uppställs svenskt medborgarskap (4 kap. 6 § RB, 20 § AFDL).

Sverige är i dag ett land med etnisk och kulturell mångfald. Knappt en miljon av befolkningen är född utomlands och nästan lika många har minst en förälder som är född i utlandet. Dessa invånare, liksom övriga invånare, är ingen homogen grupp. De har t.ex. olika erfarenhet och kompetens som berikar samhället. Den positiva kraft som finns i den etniska mångfalden skall enligt regeringen tillvaratas. Målen för regeringens integrationspolitik är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund; en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla, oavsett bakgrund, skall vara delaktiga i och medansvariga för. Regeringen anger att särskilt betydelsefull för att nå de integrationspolitiska målen är inriktningen på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken (prop. 2001/2002:1, utgiftsområde 8). Beträffande integrationspolitiken, se även regeringens skrivelse Integrationspolitik för 2000-talet (skr. 2001/02:129) och bet. 2001/02:SfU15.

Möjligheten att få svenskt medborgarskap bedöms ha stor betydelse för integrationen i det svenska samhället. En ny lag (2001:82) om svenskt medborgarskap har trätt i kraft den 1 juli 2001. Genom den nya lagen har det blivit fullt ut möjligt att ha dubbelt medborgarskap. En statlig utredning har gjort en översyn

av krav på svenskt medborgarskap i lagstiftningen (Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning, SOU 2000:106). Betänkandet, vari bl.a. föreslagits att kravet på svenskt medborgarskap för nämndemän skall tas bort, har remissbehandlats och bereds nu inom Regeringskansliet.

De statliga myndigheterna är i sin verksamhet skyldiga att beakta integrationsperspektivet och flera myndigheter har fått särskilda integrationspolitiska uppdrag. Enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet skall arbetsgivare bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja etnisk mångfald i arbetslivet. Regeringen har uppdragit åt samtliga myndigheter som lyder omedelbart under regeringen att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland de anställda. DV har i sin Jämställdhetsplan och handlingsplan för etnisk mångfald år 2002 angett som övergripande mål bl.a. att alla anställda skall ges samma möjlighet till utveckling eller befordran oavsett könstillhörighet eller etnisk bakgrund. Som delmål anges ”Att eftersträva en personalsammansättning som speglar samhällets etniska sammansättning”.

En särskild utredare har av regeringen fått i uppdrag att beskriva och analysera fördelningen av makt och inflytande inom olika samhällsområden ur ett integrationspolitiskt perspektiv (Ku 2000:02). Utredningen skall vara färdig med sitt arbete den 31 december 2004.

Betydelsen av etnisk mångfald inom rättsväsendet har på senare år uppmärksammats i olika sammanhang. År 1998 anordnade DV ett seminarium om bemötandet i domstol av personer som tillhör etniska minoriteter. I seminariet deltog domare från hovrätt, tingsrätt, kammarrätt och länsrätt. Representerade var också kanslipersonal, nämndemän och advokater. Enligt uppgift har DV i samband med utbildningar som anordnats för domstolarnas personal angående bemötandet i domstolarna av olika grupper uppmuntrat domstolarna till etniska hänsyn vid rekrytering av personal. I en artikel i tidningen Advokaten (nr 4, 2001) anges med hänvisning till Statistiska centralbyrån att antalet personer med invandrarbakgrund i domstolar och bland åklagare är så litet att det inte går att säkerställa statistiskt.

Redovisningen ovan visar att ett etniskt mångfaldsperspektiv genomsyrar tankegångar och arbete i samhället överlag och statlig verksamhet i synnerhet. Detta gäller även rättsväsendet och är en följd av att under några decennier många människor med annan

etnisk bakgrund kommit till Sverige. Andelen nämndemän med annan etnisk bakgrund än svensk är i dag liten och ojämnt fördelad (jfr avsnitt 3.3.1). Regeringen har i direktiven pekat på vikten av att uppdraget att vara nämndeman ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund. Den etniska mångfald som finns i dagens samhälle bör därför återspeglas även i sammansättningen av nämndemannakåren. De integrationspolitiska målen talar också för detta. Som nämnts är det inte minst viktigt hur nämnden uppfattas av dem som kommer till domstolen som parter eller i annan egenskap (jfr avsnitt 4.3.1). Här torde det emellertid räcka långt med en allmän vetskap om att – så långt det är möjligt – ett tvärsnitt av befolkningen i och för sig finns representerat i nämndemannakåren som helhet. Detta bidrar också till nämndemannainstitutets legitimitet. Nämndemannamedverkan anses vara av stort värde bl.a. av det skälet att det utgör en garanti för att verksamheten vid domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Dessa värderingar förändras över tiden under inverkan av många olika faktorer, bl.a. befolkningens etniska sammansättning. Däremot är det knappast något allmänt önskemål eller ett berättigat intresse att i etniskt hänseende alltid få bli dömd av sina likar. Kommittén anser att vikten av en allsidig sammansättning av nämndemannakåren i etniskt hänseende bör komma till uttryck i den allmänna målsättningsregeln i 4 kap. 7 § fjärde stycket RB (19 § AFDL).

Förslaget om att kravet på medborgarskap för nämndemän skall tas bort (jfr ovan) har vid remissbehandlingen utsatts för en del kritik och regeringen har ännu inte gått vidare med förslaget. Med hänsyn till att denna fråga behandlats i annan ordning avstår kommittén från att uttala några synpunkter när det gäller förslaget som sådant. Vid ett bibehållande av kravet på medborgarskap kan emellertid den nya möjligheten till dubbelt medborgarskap förväntas få betydelse för möjligheten att uppnå en ökad allsidighet i fråga om etnisk bakgrund. Därigenom torde det kunna bli aktuellt för flera människor med annan etnisk bakgrund att komma i fråga för nämndemannauppdrag. Kravet på svenskt medborgarskap bidrar vidare i sig till att nämndemännen har hunnit tillägna sig nödvändiga språkkunskaper och grundläggande kunskaper i övrigt om hur det svenska samhället fungerar. Godtagbara språkkunskaper bör vara något som särskilt uppmärksammas i rekryteringsförfarandet.

4.3.5. Vikten av att domstolens hela upptagningsområde är representerat

Kommittén har bl.a. i uppdrag att överväga vilka förändringar av regelverket som krävs och vilka övriga insatser som är nödvändiga för att säkerställa att samtliga delar av en domstols upptagningsområde blir representerat. Denna form av representativitet hänger samman med att nämndemännen enligt en av de ursprungliga tankarna skulle bidra med person- och lokalkännedom till den lokala domstolen. Numera anses detta vara ett föråldrat argument för nämndemannamedverkan och en alltför ingående sådan kännedom hos någon av rättens ledamöter skulle kunna inverka negativt på en opartisk domstolsprövning. Tanken på denna form av representativitet uttrycks på ett naturligt sätt genom reglerna om valbarhet. Ett av valbarhetskraven för nämndemän är att man är bosatt i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, länsrätt och kammarrätt, i länet. Motsatsvis följer härav att om man är valbar så bör man i och för sig också kunna komma i fråga för nämndemannauppdrag. För tingsrättsnämndemän kommer tanken närmast till uttryck i 4 kap. 5 § andra stycket RB där det anges att om det i en domsaga ingår mer än en kommun, fördelar tingsrätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd. Samma slags överväganden skall göras också beträffande övriga domstolar.

Att nämndemännen rekryteras från alla olika delar av domstolarnas upptagningsområde är viktigt av det skälet att det stärker domstolarnas ställning i det omgivande lokalsamhället. Detta bidrar i sin tur till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. Av tanken på ett folkligt lekmannainflytande följer också att hela landet bör vara representerat, något som valsystemet i sig bidrar till att förverkliga. Det tidigare åberopade skälet att nämndemannen kan bidra med kunskap om lokala förhållanden i den egna domsagan är som nämnts däremot inte längre viktigt. Att rekryteringen i huvudsak sker på samma sätt som förut har kommittén inte funnit anledning att ifrågasätta. I fråga om rekryteringen av nämndemän utifrån geografisk representativitet synes därför inte fordras några tydligare regler. Däremot förekommer problem i form av bristande representativitet i detta avseende genom att inte alla nämndemän ges möjlighet att tjänstgöra i samma utsträckning. Detta tar kommittén upp till behandling i avsnitt 6.2.4 och 6.2.6. I detta

sammanhang vill kommittén endast avslutningsvis peka på vikten av att domstolens hela upptagningsområde verkligen blir representerat vid rekryteringen av nämndemän. Till följd av beslut om sammanläggningar av en del domstolar i landet har det geografiska avståndet till den lokala domstolen ökat på vissa håll. Enligt kommitténs mening kan detta i framtiden komma att påverka möjligheterna att rekrytera nämndemän från domstolarnas hela upptagningsområde, något som emellertid i viss mån kan motverkas genom generösare ersättningsregler (jfr avsnitt 5.2.5).

4.3.6. Nämndemännen i fastighetsdomstol

I landets fastighetsdomstolar tjänstgör ca 500 nämndemän. För dessa gäller delvis särskilda regler enligt lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. Bl.a. anges att nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden (3 § fjärde stycket). I 7 § hänvisas emellertid också till bestämmelserna i 4 kap. 6 och 8 §§ RB.

De uppdrag som nämndemännen i fastighetsdomstolarna har är med hänsyn till målens speciella karaktär väsentligt annorlunda jämfört med andra nämndemannauppdrag. Kommittén anser mot denna bakgrund att nämndemännen i fastighetsdomstol inledningsvis inte bör omfattas av de förslag kommittén lägger fram. På sikt torde det dock vara motiverat att utsträcka kommitténs förslag till att omfatta även nämndemännen i fastighetsdomstol. Som anges i avsnitt 5.2.1 finns det däremot när det gäller ersättningsvillkoren, inte anledning att bryta upp den samhörighet som nu råder.

De ändringar som kommittén föreslår i fråga om fri kvot och allsidig sammansättning med hänsyn till etnisk bakgrund berör 4 kap. 7 § RB och kommer därför inte att gälla nämndemännen i fastighetsdomstol. När det däremot gäller ändringar i 4 kap. 6 och 8 §§ RB (jfr vidare avsnitt 8) kommer dessa att gälla också nämndemännen i fastighetsdomstol om inte samtidigt en ändring görs i 7 § lagen om domstolar i fastighetsmål.

4.4. Kommitténs överväganden och förslag i fråga om ändrade bosättningsförhållanden

Kommittén föreslår en undantagsregel i 4 kap. 9 § RB som ger en nämndeman i tingsrätt rätt att vid avflyttning ur kommunen fortsätta sin tjänstgöring mandatperioden ut, förutsatt att nämndemannens bosättning fortfarande är i domsagan.

En fråga som delvis anknyter till den nyss behandlade är om vid ändrade bosättningsförhållanden för nämndemannen denne skulle kunna medges en rätt att behålla sitt uppdrag. Av 4 kap. 8 § RB följer att en nämndemans uppdrag förfaller om denne upphör att vara behörig till följd av att avflyttning sker ur valkretsen. Det sagda gäller under förutsättning att folkbokföringen ändras.

Regeringen har nyligen på grundval av Kommundemokratikommitténs betänkande (SOU 2001:48) föreslagit en modifiering av motsvarande regel i kommunallagen för kommunalt förtroendevalda (4 kap. 8 §). Enligt förslaget ges fullmäktige rätt att besluta att en förtroendevald som valts av fullmäktige och som under mandattiden upphör att vara valbar får ha kvar sina uppdrag under återstoden av mandattiden. Förslaget motiveras bl.a. av det förhållandet att utflyttning uppges vara det vanligaste skälet till att lämna uppdrag i kommunen eller landstinget i förtid. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (rskr. 2001/02:190).

En av orsakerna till svårigheterna att få yngre personer att åta sig uppdrag som nämndeman är enligt vad som framförts från olika håll att dessa befinner sig i en period i livet då uppbrott till följd av utbildning, familjebildning etc. är vanligt. Detta gör det svårt att planera för en så lång tid som en mandatperiod utgör. Flyttning anges även som en av de vanligaste orsakerna till förtida avhopp bland nämndemännen.

Mot bakgrund av vad som framkommit beträffande främst unga människors rörlighet och denna rörlighets negativa inverkan på benägenheten att åta sig uppdrag samt i det att den leder till förtida avhopp, anser kommittén att det finns anledning att överväga ändrade regler i detta avseende. Frågan är om vid ändrade bosättningsförhållanden för nämndemannen denne skulle kunna medges en rätt att behålla sitt uppdrag. Frågeställningen gäller med hänsyn till domkretsarnas storlek främst tingsrättsnämndemännen. Att nämndemannen är bosatt i kommunen framstår för kommittén i dessa fall knappast som nödvändigt vare sig med tanke på den roll

nämndemannen har eller tanken på att domstolens hela upptagningsområde skall vara representerat. Däremot bör nämndemannen vid avflyttning ur domsagan inte kunna fortsätta sitt uppdrag. Detta motiveras bl.a. av domstolens behörighet inom domsagan. Nu föreslagen modifiering av reglerna skulle i ett antal fall kunna medföra en skillnad. Den skulle kunna få fler yngre att åta sig uppdrag som nämndeman och även motverka förtida avhopp. Samtidigt innebär en sådan ändring knappast några nackdelar. Att vid avflyttning ur kommunen nämndemannen får fortsätta sin tjänstgöring mandatperioden ut, förutsatt att han eller hon fortfarande har sin bosättning i domsagan, torde exempelvis inte innebära några egentliga praktiska problem eller stora kostnader. Ändringen i reglerna får betydelse endast som undantag för den som redan är vald till nämndeman. Som valbarhetskrav bör fortsatt gälla att man skall vara folkbokförd i kommunen.

Av 4 kap. 9 § RB följer att en nämndeman som entledigats eller annars avgått i vissa fall är skyldig att fortfarande fullgöra sitt nämndemannauppdrag. Som förutsättning uppställs dock att han eller hon fortfarande är valbar. Det av kommittén föreslagna undantaget, som ger nämndemannen en rätt att fortsätta sin tjänstgöring mandatperioden ut, innebär ett avsteg från detta krav.

4.5. Kommitténs överväganden i fråga om särskiljande av mandatperioder m.m.

Kommittén har övervägt men vill sammanfattningsvis inte förorda att mandatperioderna för nämndemännen särskiljs från den som gäller för den väljande församlingen.

En vanlig missuppfattning är att nämndemannauppdraget är ett politiskt uppdrag. Så är emellertid inte fallet, även om uppdraget tillsätts kommunalt eller landstingskommunalt efter nominering av de politiska partierna och oftast bland medlemmar i partiet. Det är inte heller meningen att partipolitiska överväganden skall komma till uttryck i den dömande verksamheten. I samband med att rätten att påkalla proportionella nämndemannaval infördes år 1975 beskrevs nämndemannauppdraget av Justitieutskottet som ett förtroendeuppdrag till vilket det inte är knutet uppgifter av politisk natur. Det påpekades vidare att även om valkorporationen är politiskt sammansatt därav inte följer att uppdraget kan uppfattas

som förenat med ett politiskt ansvar (bet. JuU 1975/76:18 s. 25-26). Riksdagen har därefter vid flera tillfällen behandlat frågor om nämndemannauppdragets karaktär.

Det förhållandet att nämndemannauppdraget inte är ett politiskt uppdrag kan, menade Domarutredningen, inte nog betonas. Utnyttjandet av det politiska valsystemet för att välja nämndemän kan, menade utredningen, leda till att allmänheten tror att uppdraget är förenat med ett partipolitiskt ansvar. Utredningen fann därför anledning att föreslå ett par åtgärder för att förhindra missuppfattningar om uppdragets karaktär och ”för att betona nämndemannauppdragets särställning” (se även avsnitt 4.7). Även den bredare rekrytering som utredningen förespråkade talade för detta. Ett sätt att markera nämndemannauppdragets särställning ansåg Domarutredningen vara att särskilja mandatperioden för nämndemännen från valförsamlingens. Utredningen resonerade på följande vis (s. 307 ff.).

Ett sätt att markera att nämndemannauppdraget har en särställning i förhållande till andra uppdrag vars innehavare väljs av valförsamlingen är att skilja mandatperioderna åt. Fram till år 1989 var nämndemännens mandatperiod sexårig. Systemet var ursprungligen sådant att förnyelsen av nämndemannakåren skedde successivt, dvs. om en nämndeman avgick valdes hans ersättare på sex år och inte för den kvarvarande mandatperioden. Detta system övergavs år 1975 i samband med att man införde regeln om att en minoritet kan genomdriva proportionella val. Vid samma tillfälle infördes också en regel om att hälften av nämndemannakåren skulle väljas om vart tredje år. Avsikten var att tillgodose behovet av såväl kontinuitet som proportionalitet. För att underlätta rekryteringen av nämndemän infördes slutligen år 1989 den treåriga mandatperioden.

Den tidigare sexåriga mandatperioden hade ibland ansetts vara en nackdel, eftersom den inte korrekt återspeglade den politiska sammansättningen i fullmäktige (jfr prop. 1987/88:138 s. 18–19). Med tanke på att nämndemannauppdraget inte är ett politiskt uppdrag kan, enligt vår uppfattning, en återspegling i nämndemannakåren av fullmäktiges sammansättning emellertid inte vara något eftersträvansvärt i sig. Om dessutom rekryteringen, som vi rekommenderar, öppnas kommer i realiteten inte heller någon sådan återspegling i nämndemannakåren i längden att vara möjlig. De nackdelar som olika mandatperioder kan tänkas ha, så som merarbete eller begränsade möjligheter att fördela samtliga uppdrag mellan tänkbara partikandidater vid ett tillfälle, kan

emellertid vägas mot vissa fördelar. En öppnare rekrytering till nämndemannauppdragen leder förmodligen till att valförsamlingen eller dess valberedning måste inta en mer aktiv roll för att få fram lämpliga kandidater. Kunskaper måste inhämtas om personer som inte är kända för valförsamlingens ledamöter. Det måste förmodas vara enbart positivt om detta merarbete kan förläggas till en tid när valförsamlingen inte är fullt sysselsatt med valen till de olika

politiska förtroendeposterna.

Utredningen förordade därefter att nämndemännens mandatperioder särskiljs från den som gäller för den väljande församlingen. Efter en del överväganden som till största del hade som utgångspunkt att mandatperioden för nämndemän då var treårig (och som därför utelämnats här) stannade utredningen för att föreslå att nämndemännen bör väljas för en period av samma längd som valförsamlingens, men att valet bör förläggas så att mandatperioden påbörjas vid en tidpunkt då hälften av valförsamlingens mandatperiod gått ut. Som ett alternativ föreslogs förfarandet kunna kompletteras genom att låta nämndemännens mandatperioder gå omlott så att hälften väljs året före valet till valförsamlingen och hälften året efter detta val. Flertalet remissinstanser tillstyrkte förslaget att nämndemännens mandatperioder skulle särskiljas från valförsamlingens.

Bakgrunden till Domarutredningens förordande av ett särskiljande av mandatperioderna var alltså utredningens överväganden i fråga om behovet av aktivare valförsamling och valberedning. Kommitténs utgångspunkt är emellertid som nämnts att den förberedande behandlingen av allmänhetens förslag i den fria kvoten inte bör handhas av valberedningen utan på tjänstemannanivå. Inte heller är ett särskiljande av mandatperioderna motiverat utifrån att man vill göra en markering av att nämndemannauppdraget inte är ett politiskt uppdrag. Som påpekats flera gånger är nämndemannauppdraget ett förtroendeuppdrag till vilket det inte är knutet uppgifter av politisk natur. Detta kommer att tydliggöras än mer genom att nämndemännen till viss del rekryteras i en fri kvot. En fördel med den nuvarande ordningen är också att det vid de partipolitiska nomineringarna ges en möjlighet att fördela förtroendeuppdragen. Detta torde allmänt ge ett större utrymme för möjligheten att åstadkomma en allsidig sammansättning av nämndemannakåren. Kommittén vill samman-

fattningsvis inte förorda att mandatperioderna för nämndemännen särskiljs från den som gäller för den väljande församlingen.

I detta sammanhang kan också nämnas att den nuvarande mandatperiodens längd om fyra år, enligt kommitténs mening, i och för sig synes vara väl avvägd.

4.6. Kommitténs överväganden i fråga om begränsning av valbarhet

4.6.1. Antal mandatperioder

Kommittén har övervägt om det lagstiftningsvis bör införas någon begränsning av det antal mandatperioder som en nämndeman får tjänstgöra men funnit att det inte föreligger tillräckliga skäl för detta. Med hänsyn till att nämndemannauppdragen bör cirkulera bland medborgarna i större utsträckning och i avsikt att bibehålla lekmannainslaget bör det emellertid uppställas som riktmärke att en person som innehaft uppdrag som nämndeman under tre på varandra följande perioder inte skall nomineras för ytterligare en period.

I direktiven anges att kommittén särskilt bör överväga om en begränsning av valbarheten som nämndeman till exempelvis två mandatperioder skall införas (detta för att säkerställa att uppdraget som nämndeman cirkulerar i betydligt större omfattning än i dag, att sammansättningen av nämndemännen speglar befolkningen och att samtliga delar av en domstols upptagningsområde blir representerat).

Liksom för riksdagsledamöter och andra förtroendevalda finns det ingen lagreglerad begränsning av det antal mandatperioder som nämndemännen får tjänstgöra. Beträffande statliga förtroendeuppdrag är det brukligt att det krävs starka skäl för att samma person skall få inneha samma uppdrag under mer än tre perioder. När det gäller nämndemännen påstås det vanligt i Sverige, liksom i andra länder med lekmannadomare, att dessa väljs om flera perioder. I Tyskland gäller dock att en person, som tjänstgjort som nämndeman under åtta år (dvs. två mandatperioder) och vars senaste tjänstgöring ligger mindre än åtta år tillbaka i tiden, inte kan utses till nämndeman.

Domarutredningen ansåg att frågan om en begränsning av antalet mandatperioder för nämndemännen borde studeras närmare. Som alternativ framhöll utredningen det tyska systemet att nämndemännen endast tillåts sitta under två sammanhängande mandatperioder och att de sedan måste stå över en period innan de blir behöriga att åter kandidera vid val till nämndeman (s. 307). Remissinstansernas meningar var relativt jämnt fördelade i frågan om mandatperioderna bör begränsas. En svag majoritet avstyrkte dock en sådan ordning (Ds 1995:17). Några av motiveringarna var att nämndemännen behöver viss erfarenhet som kommer av att tjänstgöra med viss regelbundenhet, att åtgärderna inte leder till det man eftersträvar och att en begränsning av antalet mandatperioder framstår som främmande.

Kommittén har, i en undersökning riktad till samtliga domstolar i landet, ställt frågor om hur många mandatperioder som domstolens nämndemän har tjänstgjort. Undersökningen kan sägas utvisa att det inte är så vanligt som den allmänna debatten ger intryck av att nämndemännen tjänstgör under många mandatperioder. Vid knappt hälften av domstolarna (42 av 106) har mellan 20 och 40 procent av nämndemännen tjänstgjort under mer än fyra mandatperioder (mer om undersökningen i bilaga 3). Den erfarenhet som nämndemännen får efter att ha tjänstgjort en tid tas onekligen till vara genom att nämndemännen väljs om. Samtidigt medför upprepade omval av tidigare nämndemän dels att det lekmannamässiga inslaget minskar, dels att andra intresserade personer kanske inte ges tillfälle att prova på uppdraget som nämndeman.

En eventuell begränsning av valbarheten skulle kunna se ut på olika sätt, exempelvis enligt tysk modell eller så att en person efter visst antal perioder som nämndeman är valbar endast till annan domstol (förvaltningsdomstol i stället för allmän domstol eller överrätt i stället för underrätt). Under utredningstiden har emellertid från flera håll framhållits det principiellt felaktiga i att begränsa valbarheten för nämndemän på detta sätt. Man har bl.a. pekat på att någon motsvarande begränsning inte finns beträffande andra uppdrag. Det har också hävdats att såväl nämndemännen som domstolarna är betjänta av den erfarenhet som viss tids tjänstgöring ger. Att en begränsning av valbarheten skulle ge upphov till rekryteringsproblem har också framhållits. I undersökningar gentemot nämndemän och nämndemannaföreningar som genomfördes av NRF under år 2001 var protesterna mot att införa

en begränsning av valbarheten kraftiga. Frågeställningen har emellertid inte bara mött protester bland nämndemännen själva utan även i denna krets finns de som är positiva till en begränsning. Flera påpekar dock att två mandatperioder är för kort tid.

Den undersökning som kommittén genomfört visar att antalet nämndemän som tjänstgör under lång tid inte är så stort som den allmänna debatten ger intryck av. En längre tids tjänstgöring som nämndeman ger visserligen erfarenhet. Detta förhållande måste emellertid vägas mot att nämndemannauppdraget är tänkt att vara ett lekmannauppdrag. Betydelsen av erfarenhet hos den enskilde nämndemannen har också alltmer kommit att tonas ner. I samband med att målsättningsregeln i 4 kap. 7 § RB (19 § AFDL) infördes uttalades exempelvis att det är minst lika viktigt att nämndemannakåren är allsidigt sammansatt av människor med livserfarenhet och gott omdöme som att nämndemännen har lång erfarenhet av domstolsarbete och dömande verksamhet. ”Erfarenheten visar att nyvalda nämndemän, genom samarbetet med de lagfarna domarna och äldre kollegor, snabbt tillägnar sig den erfarenhet som behövs för deras medverkan i domstolsarbetet. Av stor betydelse i detta sammanhang är även det informationsmaterial som Domstolsverket utarbetat.” Vidare uttrycktes att det inte behöver vara någon nackdel om det i några fall inträffar att överläggningen till dom blir mer ingående och kanske tar längre tid därför att en nytillträdd nämndeman finner nya infallsvinklar eller ifrågasätter rättstillämpningen. ”Det är snarast något som gör lekmannamedverkan till ett levande och stimulerande inslag i rättskipningen.” (prop. 1987/88:138 s. 17 f.).

Det finns ett stort intresse av att nämndemannauppdragen cirkulerar i större utsträckning än i dag och att fler medborgare därigenom ges möjlighet att tjänstgöra som nämndemän. Det lekmannainslag som nämndemannainstitutet är tänkt att utgöra i domstolarna bidrar på så sätt till att stärka förtroendet för domstolarnas verksamhet. Med hänsyn till detta bör det enligt kommitténs mening inte annat än undantagsvis förekomma att en person innehar uppdrag som nämndeman under mer än tre på varandra följande mandatperioder. Enligt kommitténs mening bör det emellertid inte komma i fråga, annat än om mycket starka skäl talar för det, att lagstifta om begränsningar av valbarheten. Häremot talar främst principiella skäl. Den undersökning som kommittén genomfört visar att majoriteten av landets nämndemän tjänstgör under sin första eller andra mandatperiod. Därmed och

med hänsyn till de förslag som kommittén i övrigt lägger, som kan förväntas bidra till att fler medborgare ges möjlighet att tjänstgöra som nämndemän i framtiden, föreligger inte tillräckliga skäl för att lagstifta om begränsningar av valbarheten. Vid nomineringsarbetet bör emellertid eftersträvas att personer som tjänstgjort som nämndemän under lång tid får stå tillbaka för nya förmågor. Som riktmärke bör uppställas att en person som innehaft uppdrag som nämndeman under tre på varandra följande perioder inte skall nomineras för ytterligare en period.

4.6.2. Åldersgränser

Kommittén har övervägt men valt att inte föreslå några åldersgränser för nämndemannauppdrag.

För nämndemannauppdrag gäller en nedre åldersgräns på 18 år genom att den som är underårig inte är valbar. Någon övre åldersgräns finns inte. Den tidigare gällande övre åldersgränsen på 70 år gällde för valbarhet till nämndemannauppdrag och infördes år 1963. Som skäl för införandet anfördes att man därigenom ökade garantierna för att som nämndemän inte skulle tjänstgöra personer som på grund av alltför hög ålder är mindre lämpliga som domare. Även om de väljande organen fullgör sin uppgift med stor omsorg, kan det – anfördes det – många gånger vara svårt att avgöra om en viss person med hänsyn till ålder kommer att kunna fullgöra sina åligganden under mandatperioden, särskilt som denna är så lång som sex år. Sjuttioårsgränsen gällde fram till år 1989 då även mandatperioden kortades till tre år. Som skäl för att slopa sjuttioårsgränsen anfördes just att det funnits en koppling mellan regeln och mandatperiodens längd och att möjligheten till överblick förbättrats genom att mandatperioden kortades. Det framhölls också att det från principiell synpunkt är väsentligt att inga övre åldersgränser gäller för offentliga uppdrag. I lagstiftningsärendet uttalades vidare att effekterna av att åldersgränsen slopades fick följas noggrant. Om de nominerande och väljande organen inte levde upp till det ökade ansvar som avskaffandet av åldersgränsen innebar fick andra åtgärder övervägas i framtiden.

Efter det att Domarutredningen påbörjat sitt arbete uttalade Justitieutskottet att utredningen borde överväga frågan om ett

återinförande av en övre åldersgräns för nämndemännen (bet. 1993/94:JuU4). Utredningen refererade till kända uppgifter om de åldersmässiga förhållandena inom nämndemannakåren och menade att det kanske kunde vara lämpligt med en uppföljning av utvecklingen sedan den övre åldersgränsen slopats. Om det visar sig att valförsamlingarna vid nominering och val av kandidater inte iakttar kravet på en allsidig rekrytering av nämndemän som speglar befolkningen och dess sammansättning bättre bör kanske särskilda insatser göras för att uppmuntra att så sker. Domarutredningen pekade på att ett sätt att förhindra en alltför sned rekrytering av nämndemän i de övre åldersklasserna är att återinföra en övre åldersgräns. Huruvida den i så fall skall vara 70 år eller någon annan ålder fick utredas närmare. Utredningen ville dock sammanfattningsvis inte rekommendera återinförande av en övre åldersgräns utan menade att flera faktorer spelade in. Man bör till en början beakta det förhållandet att andelen äldre i befolkningen lär öka i framtiden. Eventuella åtgärder får inte heller leda till en snedrekrytering i den andra riktningen. Faktorer som antal nämndemän i framtiden liksom ersättningen för nämndemannauppdrag menade utredningen också har betydelse. Domarutredningen tog inte upp frågan om införandet av en nedre åldersgräns. En majoritet av remissinstanserna ansåg att det bör införas en övre åldersgräns för nämndemän. De som yttrade sig i frågan underströk ersättningsnivåns betydelse för rekryteringen.

I flera andra länder med lekmannadomare gäller nedre och övre åldersgränser för dessa (jfr bilaga 2).

Kommittén har inte uttryckligen fått i uppdrag att överväga åldersgränser för nämndemän. De tidigare överväganden som gjorts i fråga om en övre åldersgräns har haft sin utgångspunkt i den stora andelen äldre personer i nämndemannakåren. Detta förhållande kvarstår och är en av anledningarna till kommitténs uppdrag. Som kommittén ser det är det emellertid ett större problem att det är för få yngre och medelålders nämndemän i kåren. Särskilt i åldersgrupperna 25–40 år anser kommittén att det saknas representanter för befolkningen. Vid bedömningen av nämndemannakårens allsidighet i åldershänseende måste hänsyn också tas till att andelen äldre i landet ökar. Enligt kommitténs mening bör självklart inte den person väljas till nämndeman som på grund av alltför hög ålder är, eller under mandatperioden kan förväntas bli, mindre lämplig. De personliga förutsättningarna måste emellertid, liksom är fallet beträffande unga personer och över huvud taget alla som kan

komma i fråga, avgöras från fall till fall. Vad som framför allt är viktigt är att en större spridning av nämndemannauppdragen kan komma till stånd. För detta kan de förslag som kommittén i övrigt lägger fram, om exempelvis rekryteringsförfarandet, förbättrade ersättningsvillkor och reglerad tjänstgöringsfrekvens, förväntas få betydelse. Enligt kommitténs mening torde man inte komma till rätta med den sneda åldersfördelningen enbart genom att återinföra en övre åldersgräns. Från principiell synpunkt är det också väsentligt att inga övre åldersgränser gäller för offentliga uppdrag. Kommittén har i avsnitt 4.6.1 pekat på vikten av att ingen bör tjänstgöra som nämndeman under mer än tre på varandra följande mandatperioder och att det vid nomineringsarbetet bör eftersträvas att personer som tjänstgjort så lång tid får stå tillbaka för nya förmågor. En strävan i dessa avseenden torde ha större betydelse för ålderssammansättningen än en övre åldersgräns. Det torde nämligen vara sällsynt att nyrekrytering till uppdrag som nämndeman sker bland personer med hög ålder.

4.7. Kommitténs överväganden i fråga om proportionella val m.m.

Regeln om möjligheten att påkalla proportionella val vid val av nämndemän bör finnas kvar till säkerhet för minoriteten såvitt gäller den större andel nämndemän som väljs efter partipolitiska nomineringar. Uppgift om partitillhörighet bör fortsatt framgå av de nämndemannalistor som sänds till domstolarna.

Vid val av nämndemän gäller att reglerna om proportionellt val kan åberopas på visst sätt (4 kap. 7 § tredje stycket RB, 19 § andra stycket AFDL). Denna regel infördes år 1975 sedan det ansetts behövligt att införa en uttrycklig lagregel enligt vilken en minoritet av den väljande församlingen på visst sätt kunde påkalla proportionellt val av nämndemän. Redan före lagändringen skedde valen oftast genom överenskommelser mellan de politiska partierna efter proportionella grunder. I början av 70-talet inträffade emellertid att en överenskommelse mellan partierna i ett visst fall inte kunnat nås vilket resulterade i att majoritetsgruppen ensidigt förde fram sina kandidater. Regeln infördes därför för att förhindra att ett parti utnyttjar sin majoritetsställning till att utse egna kandidater (prop. 1975/76:64 s. 41).

Uppgift om partitillhörighet framgår av de nämndemannalistor som sänds till domstolarna.

Vid val av jurymän finns inte någon motsvarande bestämmelse om rätt att påkalla proportionellt val.

Införande av en sådan bestämmelse föreslogs så sent som för bara några år sedan i en departementspromemoria i samband med en översyn av hur de svenska reglerna om handläggning av tryckfrihetsmål överensstämmer med art. 6 i Europakonventionen (Jurymedverkan och fallet Holm – En översyn och analys, Ds 1997:25). I departementspromemorian anfördes som skäl för förslaget bl.a. att det saknas skäl till att nämndemännen men inte jurymännen skall kunna väljas proportionellt. Förslaget ledde emellertid inte till något lagförslag från regeringen. Regeringen uttalade att jurymannauppdraget är ett medborgerligt förtroendeuppdrag och inte ett politiskt uppdrag och att införandet av en regel om proportionellt valsätt av jurymännen skulle kunna leda till att jurymännen uppfattas som representanter för ett politiskt parti. Något egentligt behov av en regel som den föreslagna befanns inte föreligga. Regeringen påpekade också att bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen om val av jurymän till skillnad från reglerna om val av nämndemän innehåller ett krav på att skilda meningsriktningar skall vara representerade bland jurymännen.

Domarutredningen såg det som en naturlig konsekvens av en öppnare rekrytering till nämndemannauppdragen, varigenom i framtiden även icke partipolitiskt aktiva medborgare kan kandidera, att regeln om proportionell fördelning av antalet nämndemannauppdrag mellan partierna tas bort. Denna regel, menade utredningen, skulle framstå som främmande i ett öppnare förfarande eftersom den inte uppmuntrar till förslag på externa kandidater. Utredningen pekade också på det förhållandet att regeln efter särskilda överväganden inte är införd beträffande jurymän (s. 306). Domarutredningen var vidare av den åsikten att uppgift om partitillhörighet borde uteslutas från de nämndemannalistor som sänds till domstolarna. Detta kunde enkelt genomföras utan större kostnader och låg i linje med förfarandet i andra länder med valsystem liknande det svenska. Det skulle innebära att det inte längre skulle bli möjligt för domstolen, massmedia eller enskilda att, med ledning enbart av domstolens lista, få fram uppgifter om den enskilde nämndemannens politiska

hemvist. Vidare skulle eventuella rutiner hos domstolen att indela nämndemännen i grupper på basis av deras partitillhörighet förhindras. Utredningen ansåg för sin del att en sådan gruppindelning av domstolarna med tanke på att nämndemannauppdraget inte är av politisk natur varken är lämplig eller önskvärd. I stället bör domstolarnas indelning av nämndemännen i grupper ske slumpvis genom lottning, i bokstavsordning eller, för en allsidig sammansättning av de enskilda grupperna, med hänsynstagande till nämndemännens ålder, kön och yrke. Utredningen fann denna rekommendation vara av viktig principiell och symbolisk natur och menade att den ger ett stöd för lagens krav på en allsidig sammansättning enligt vissa kriterier som inte är av politisk natur (s. 309). Bland remissinstanserna var åsikterna relativt jämnt fördelade i frågan om regeln om proportionella val bör behållas eller tas bort. Majoriteten tillstyrkte dock förslaget. De som avstyrkte att regeln tas bort poängterade anledningen till att den infördes. Flertalet remissinstanser tillstyrkte förslaget att nämndemännens partitillhörighet inte bör framgå av de listor som sänds till domstolarna. Ett inte ringa antal avstyrkte emellertid att partibeteckningarna tas bort från domstolarnas listor eftersom vetskapen om nämndemännens partitillhörighet i vissa fall, t.ex. i mål av politiskt karaktär, kan fylla en praktisk funktion (Ds 1995:17).

Enligt kommitténs förslag skall en viss andel av nämndemännen väljas i en fri kvot. Detta skall inte vara frivilligt som i Domarutredningens förslag. Regeln om proportionella val kan därför inte, som befarades av utredningen, verka hämmande på rekryteringen av externa kandidater. Huvuddelen av nämndemännen kommer liksom hittills att väljas efter nomineringar av de politiska partierna. Regeln om proportionella val bör för denna större andel finnas kvar till säkerhet för minoriteten.

Att regeln om proportionella val finns kvar garanterar ytterst en i politiska avseenden jämn fördelning av mandaten något som också kan få särskild betydelse för juryns sammansättning i jurymålen (se vidare nedan).

Likaså är det kommitténs mening att uppgift om nämndemännens partitillhörighet bör finnas kvar på de listor som skickas till domstolarna. Detta gäller naturligtvis endast för de nämndemän som väljs efter partipolitiska nomineringar. För de nämndemän som väljs i den fria kvoten bör på motsvarande sätt uppgift om detta framgå av de listor som skickas till domstolarna. Även om

nämndemannauppdraget inte är av politisk natur bör det förhållandet att nämndemännen till viss del utses efter partipolitiska nomineringar inte undanhållas. Uppgifter om nämndemännens partipolitiska tillhörighet brukar hur som helst göras kända genom medias försorg när fråga är om uppmärksammade mål etc.

Med hänsyn till förekomsten av mål med politiska övertoner är det vidare lämpligt att domstolarna har kännedom om nämndemännens partitillhörighet så att särskilda hänsyn kan tas vid sammansättningen av nämnden i dessa mål. Att detta kan ha särskild betydelse illustreras av när fallet Holm prövades vid Europadomstolen för vilket redogörs i det följande. Kommittén har av samma skäl inte något att invända i och för sig mot domstolarnas rutiner att indela nämndemännen i grupper på basis av deras partitillhörighet. De viktigaste faktorerna utifrån vilka sammansättningen av grupperna bör bestämmas är emellertid de som anges i målsättningsregeln, dvs. kön, ålder, etnisk bakgrund (enligt kommitténs förslag) och yrke.

Det är i sammanhanget av intresse att titta närmare på vad en ändring i fråga om uppgift om partitillhörighet skulle kunna medföra för tryckfrihetsmålen (och yttrandefrihetsmålen). Jurymännen är, enligt tryckfrihetsförordningen, i varje län fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta i den andra (12 kap. 3 § TF). (I Stockholms län skall dock den första gruppen omfatta tjugofyra jurymän och den andra tolv.) Jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Denna regel har tillkommit för att juryn åtminstone till en del skall utgöras av personer som inte alltför sällan deltar i rättsskipningen (SOU 1947:60 s. 197). Bestämmelsen i 12 kap. 5 § TF om val av jurymän innehåller till skillnad från reglerna om val av nämndemän ett krav på att skilda meningsriktningar skall vara representerade bland jurymännen. Av 12 kap. 10 § TF framgår vidare att juryn, efter det att rätten behandlat frågan om det föreligger jäv mot någon på jurymannalistan, skall bildas av de ojäviga jurymännen på så sätt att vardera parten får utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den andra samt att rätten genom lottning bland de övriga tar ut så många till suppleanter att sex kvarstår i den första gruppen och tre i den andra.

I fallet Holm som prövades av Europadomstolen år 1993 uppmärksammades just betydelsen av partitillhörighet och politisk jämvikt i mål av politisk karaktär. Frågan gällde i korthet om juryns

politiska tillhörighet i ett tryckfrihetsmål med politisk bakgrund avseende grovt förtal kunde ha rubbat domstolens objektiva opartiskhet och om artikel 6 i Europakonventionen därigenom kränkts. I tryckfrihetsmålet förelåg bl.a. vissa beröringspunkter mellan svarandesidan och fem av juryns nio ledamöter. De senare var politiskt aktiva medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som hade eller hade haft uppdrag inom partiet eller som representanter för partiet. En av svarandena, ett bokförlag, ägdes indirekt av det socialdemokratiska partiet och den andra svaranden var anställd av bokförlaget och hade dessutom varit ideologisk rådgivare åt partiet. Innehållet i avsnitten ur den bok som utgetts av bokförlaget och som tryckfrihetsåtalet avsåg var, enligt Europadomstolen, klart av politisk natur och frågeställningarna berörde utan tvekan det socialdemokratiska partiet. Sökandens farhågor om att domstolen i målet inte var självständig och opartisk ansågs därför objektivt berättigade och Sverige fälldes därför för brott mot artikel 6.

Vid senare överväganden av om det behövs någon ändring av de svenska reglerna till följd av fallet Holm har Europadomstolens dom tolkats så att domstolen inte ansett att redan den politiska tillhörigheten utgör grund för ett legitimt tvivel på domarens opartiskhet; ”domskälen talar om betydligt starkare kopplingar än så” (Jurymedverkan och fallet Holm En översyn och analys, Ds 1997:25 s. 48 ff.). Övervägandena utmynnade emellertid såvitt här är av intresse i att eftersom parterna måste kunna få kunskap om sådana omständligheter som kan grunda jäv så bör partibeteckningarna på jurymannalistorna inte tas bort. En annan sak är att tingsrätternas praxis när det gäller att självmant upplysa parterna om jurymännens partipolitiska hemvist enligt promemorian tydligen är skiftande. ”På fråga måste upplysning om det givetvis lämnas även i fortsättningen.” (s. 49). I övervägandena konstaterades också att tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål med starka politiska övertoner är mycket ovanliga (s. 46).

5. Nämndemännens ersättning

Kommittén har i uppdrag att lämna förslag som möjliggör en mer allsidig och bredare rekrytering av nämndemän. I uppdraget ingår att pröva ersättningsreglerna för nämndemän.

5.1. Bakgrund

5.1.1. Gällande regler om nämndemännens ersättning

Nämndemännens ersättningsvillkor framgår av förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. (ersättningsförordningen). Den närmare tillämpningen av bestämmelserna i förordningen framgår av Domstolsverkets informationsblad (DV, juni 2001).

Till alla nämndemän utgår ett grundarvode om 300 kr per sammanträdesdag (2 §). Sedan den 1 januari 1999 gäller vidare att nämndemän som gör en inkomstförlust på grund av uppdraget, genom ett tilläggsbelopp får full ersättning för den del av inkomstförlusten som inte täcks av arvodet. Tidigare gällde ett tak för förlorad inkomst om högst 700 kr per sammanträdesdag men det taket är alltså borttaget. Tilläggsbeloppet, som får utgå för varje dag som nämndemannen har rätt till arvode för sammanträde och som bestäms av DV/domstolen, beräknas med ledning av i första hand uppgifter om löneavdrag och i andra hand uppgifter om beräknad årsinkomst. För egna företagare bestäms tilläggsbeloppet utifrån uppgiven årsinkomst delad med 260 arbetsdagar. Tilläggsbeloppet skall bestämmas för ett år i sänder. Har en förändring inträffat som i väsentlig mån påverkar uppdragstagarens rätt till tilläggsbelopp får dock beloppet ändras (2 a §). Ersättning i form av tilläggsbelopp kan endast utgå för personligt löneavdrag/ inkomstbortfall. Kostnader som nämndemannen haft för att t.ex.

anlita annan person ersätts således inte. Nämndemännens inkomst är skattepliktig och grundar rätt till sjukpenning och ATP.

Nämndemännens sammanträdesarvode är 300 kr per dag oavsett sammanträdestidens längd. Arvode för sammanträde betalas även för resdagar, när restiden överstiger åtta timmar mellan kl. 6 och 24 (3 § andra stycket). För nämndemän i länsrätt och kammarrätt utgår arvode för förberedelsearbete med 300 kr per dag, dock inte för dagar då nämndemannen har rätt till arvode för sammanträde (2 § och 3 § första stycket).

Reseersättning och traktamente betalas enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet (4 §). Dessa ersättningar är inte skattepliktiga. Sedan den 1 januari 1999 gäller att nämndemännens bostad är att anse som tjänsteställe. Därigenom betraktas deras resor till och från domstolen som tjänsteresor i beskattningshänseende (12 kap. 8 § tredje stycket inkomstskattelagen [1999:1229]). Ersättning utgår för kostnader för resa till förhandling från ordinarie arbetsplats eller från bostaden. Även fritidsbostad räknas som bostad om denna är belägen inom ett område med fem mils radie räknat från tjänstestället (ordinarie bostaden eller domstolen). I annat fall utgår reseersättning som om resan påbörjats i den ordinarie bostaden. (Undantag från denna grundregel får göras när särskilda skäl finns för att en förhandling skall kunna genomföras.) Resevillkoren innebär bl.a. att nämndemännen vid resa med egen bil erhåller 16 kr per mil. Traktamente utgår endast vid flerdygnsförrättning med 180 kr för hel dag och 90 kr för del av dag. Nattraktamente, i de fall nämndemannen själv ordnar logi, utgår med 90 kr.

Enligt en särskild regel får, om ett sammanträde ställs in, ändå betalas ersättning om det föreligger särskilda skäl (7 § ersättningsförordningen).

De ersättningsvillkor som nu redogjorts för gäller också för jurymän.

Domstolen eller nämnden får besluta att ersättning enligt förordningen skall lämnas när nämndemannen kallas till information (6 §).

5.1.2. Ersättning till andra förtroendevalda – en jämförelse

I det följande lämnas som en allmän orientering vissa uppgifter om de ersättningsvillkor som gäller för några andra grupper av förtroendevalda. Redogörelsen motiveras av att ersättningen till nämndemän i den allmänna debatten ofta jämförts med vad som gäller för andra förtroendeuppdrag.

Kommunala förtroendeuppdrag

Ekonomiska villkor för förtroendevalda i kommuner och landsting regleras i 4 kap.12–15 a §§kommunallagen (1991:900). Regelverket består av två delar; en för kommunen eller landstinget obligatorisk del, enligt 12–13 och 15 a §§, samt en frivillig del enligt 14–15 §§. Av 4 kap. 12 § följer att förtroendevalda i kommuner och landsting har rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som de förlorar, när de fullgör sina uppdrag. Enligt 4 kap. 13 § samma lag beslutar fullmäktige enligt vilka grunder ersättningen skall betalas. Fullmäktige kan härutöver, enligt 4 kap. 14 § kommunallagen, besluta att förtroendevalda i skälig omfattning skall få ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget, arvode för det arbete som är förenat med uppdraget, pension samt andra ekonomiska förmåner. Av 4 kap. 15 § följer att eventuellt arvode skall bestämmas till lika belopp för lika uppdrag. En viktig princip är att ersättningen för förlorad arbetsinkomst inte får sammanblandas med arvodet.

Regeringen har i propositionen Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/2002:80) uttalat att ersättningssystemet för de förtroendevalda måste utformas på ett sådant sätt att det gör det möjligt för alla grupper att åta sig förtroendeuppdrag. Vikten av likställighet mellan olika grupper av förtroendevalda motiverar enligt regeringen bl.a. att rätten till ersättning i större utsträckning görs obligatorisk. Enligt förslaget ändras 4 kap. 12 § på så sätt att kommuner och landsting skall vara skyldiga att ersätta även exempelvis förlorad arbetslöshetsersättning och föräldrapenning (s. 87–89 och 139). Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (rskr. 2001/02:190). Det bör anmärkas att de ersättningsregler som gäller för nämndemän redan i dag medger

utgivande av sådan ersättning. Beträffande regeringens förslag, se också avsnitt 5.2.6, kostnader för barntillsyn.

När det gäller de förtroendevaldas arvoden är det som nämnts frivilligt för kommuner och landsting att utge sådana. Regeringen föreslår ingen ändring i detta avseende utan menar att det även fortsättningsvis skall vara en uppgift för kommuner och landsting att lokalt avgöra vilken arvodesnivå de finner rimlig (a. p. s. 88). De flesta kommuner och landsting har någon form av arvodessystem, även om nivån på arvodena skiljer sig åt (SOU 2001:48 s. 175). Kommunallagens regler om ersättning till de förtroendevalda medger i och för sig en generösare ersättning än vad som gäller för nämndemän. På många håll synes de kommunala arvodena också överstiga nämndemännens arvodesnivå. Möjligheten till en generösare ersättning innebär emellertid inte att reglerna överallt tillämpas på det sättet. Vidare lämnar skälighetsrekvisitet i den obligatoriska ersättningsbestämmelsen i 4 kap. 12 § utrymme för begränsningar. Flera kommuner har exempelvis infört ett tak för den ersättning för inkomstförlust som betalas ut.

Statligt förtroendevalda

För statliga förtroendeuppdrag gäller förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m. Förordningen gäller ledamöter och ersättare som tillsätts av regeringen och tillämpas också i de allmänna försäkringskassorna (1 §). Styrelserna, nämnderna och råden delas in i kategorierna A–E enligt särskilt regeringsbeslut (2 och 4 §§, regeringsbeslut 2001-08-23, Ju2001/5608/PP). Vid indelningen skall verksamhet och storlek utgöra huvudkriterium (som delkriterium uppställs bl.a. ”antal ärenden”, ”förvaltar medel”, ”antal anställda”).

I kategori A beslutar regeringen i varje enskilt fall om ersättning till ledamöter och ersättare. I kategori B utgår 1 800 kr till ledamöter och 900 kr till ersättare. I kategori C utgår 1 300 kr till ledamöter och 650 kr till ersättare. I kategori D utgår 850 kr till ledamöter och 425 kr till ersättare. I kategori E utgår 400 kr till ledamöter och ersättare.

Beloppen avser ersättning per sammanträdesdag (4 §). Utöver angivna belopp utgår ersättning för förlorade avlöningsförmåner. Ersättning till den som driver egen verksamhet betalas med högst

det belopp per sammanträdesdag som motsvarar egenföretagarens enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring fastställda sjukpenninggrundande inkomst, delad med 365 (7 §).

För kommittéer som tillkallats på grund av regeringsbeslut och som har ett utredningsuppdrag gäller kommittéförordningen (1998:1474). Enligt förordningen får andra ledamöter än ordföranden dagarvode med 350 kr per sammanträdesdag (26 §). Utöver arvode utgår ersättning för förlorade avlöningsförmåner (29 §). Tak för ersättning till den som driver egen verksamhet gäller enligt samma schablon som enligt förordningen om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m. (30 §).

5.2. Kommitténs överväganden och förslag

5.2.1. Inledning

Det viktigaste målet att sträva efter när det gäller utformningen av nämndemännens ersättningsvillkor bör vara att ingen skall förlora ekonomiskt på att vara nämndeman. Vid sidan härav bör nämndemännen för sin insats komma i åtnjutande av ett arvode som även täcker en del omkostnader som kan uppkomma i anledning av uppdraget. Detta skall gälla vid sidan av de gängse reseersättningar m.m. som utbetalas.

Nämndemännens ersättning skall samtidigt spegla det förhållandet att uppdraget är ett lekmannauppdrag. Det finns här anledning att påpeka det nära sambandet mellan nämndemännens ersättning och tjänstgöringsfrekvensen.

För att säkerställa en allsidig sammansättning av nämndemannakåren och för att engagera fler medborgare som nämndemän måste ersättningssystemet utformas på ett sätt som inte motverkar rekryteringen. Samtidigt skall ersättningen spegla det förhållandet att uppdraget som nämndeman är ett lekmannauppdrag. Dessa är enligt direktiven regeringens utgångspunkter när det gäller ersättningssystemets betydelse vid rekryteringen.

Som en viktig orsak till att nämndemannakåren inte är allsidigt sammansatt har under en lång tid återkommande angetts att nämndemännens ekonomiska ersättning är för låg. Detta har framförts både i den allmänna debatten och i ett flertal riksdags-

motioner. Inom nämndemannakåren har missnöjet med den ekonomiska ersättningen varit utbredd under lång tid. Även DV pekade på ersättningen i sin undersökning år 1992 och uttalade att om inte ersättningsreglerna ändrades så förelåg det en stor risk för att yrkesverksamma nämndemän avsäger sig sina uppdrag och att det blir svårare att rekrytera sådana nämndemän som förlorar ekonomiskt på uppdraget. DV ansåg också att ändrade ersättningsregler i viss utsträckning skulle kunna påverka nämndemannakårens sammansättning vad avser yrken i riktning mot en större allsidighet. Ersättningsreglerna ansågs dock inte i det sammanhanget vara en lika tungt vägande faktor som valsystemet. DV lämnade förslag till nytt ersättningssystem. Förslagen har delvis blivit inaktuella genom senare ändringar som gjorts av nämndemännens ersättningsvillkor (se dock avsnitt 5.2.2 avräkning av arvode, avsnitt 5.2.3 tidsberoende arvode, avsnitt 5.2.5 ersättning för tidsspillan och avsnitt 5.2.9 ersättning för förberedelsearbete i hovrätt).

Även Domarutredningen menade att det är svårt att diskutera frågor om en allsidig sammansättning av nämndemannakåren utan att samtidigt konstatera att rekryteringsproblemen har ett visst samband med den ersättning som utgår till nämndemännen vid tjänstgöringen i domstol. Utredningen pekade bl.a. på sambandet mellan ersättningsnivån och synen på uppdragets betydelse (SOU 1994:99 s. 314).

Enligt vad kommittén erfarit, bl.a. genom de undersökningar som kommittén genomfört, kvarstår bland nämndemännen missnöje med de ekonomiska villkor som är förknippade med uppdraget. Till en del synes missnöjet bottna i att man inte till fullo har uppmärksammat att förmånligare regler numera gäller beträffande ersättning för förlorad inkomst. Som regeringen påminner om i direktiven får sedan den 1 januari 1999 en nämndeman full ersättning för förlorad inkomst. I olika sammanhang har emellertid framkommit specifika behov av och förslag till förändringar av nämndemännens ersättningsvillkor. Dessa redovisas i det följande.

För att få flera människor ur olika grupper i samhället att vilja åta sig uppdrag som nämndeman krävs att dessa finner villkoren förenade med uppdraget och tjänstgöringen acceptabla. De ersättningsvillkor som gäller för uppdraget är naturligtvis för de allra flesta i hög grad väsentliga. Det är viktigt att ersättningssystemet utformas på ett sätt som inte motverkar rekryteringen,

inte minst gäller detta i förhållande till yngre yrkesverksamma människor som i dag är underrepresenterade bland nämndemännen. Regeringen har nyligen, när det gäller kommunalt förtroendevaldas rätt till ersättning, slagit fast som grundläggande utgångspunkt att ingen skall behöva förlora ekonomiskt på att åta sig kommunala förtroendeuppdrag (prop. 2001/2002:80 s. 87). Detta bör enligt kommittén vara den grundläggande utgångspunkten även beträffande nämndemannauppdrag. Att ingen förlorar ekonomiskt på att vara nämndeman bör således vara det viktigaste målet att sträva efter när det gäller utformningen av nämndemännens ersättningsvillkor. Ett avgörande steg i rätt riktning har tagits genom borttagandet av taket för ersättning för inkomstförlust. Nämndemännen bör emellertid också för sin insats komma i åtnjutande av ett arvode som även täcker en del omkostnader som kan uppkomma i anledning av uppdraget. Detta skall naturligtvis gälla vid sidan av de gängse reseersättningar m.m. som utbetalas. Det är samtidigt viktigt att nämndemännens ersättning speglar det förhållandet att uppdraget är ett lekmannauppdrag.

Det finns anledning att påpeka det nära sambandet mellan nämndemännens ersättning och tjänstgöringsfrekvensen. Som utvecklas i avsnitt 6.2.4 bör tjänstgöringsfrekvensen för den enskilde nämndemannen vara rimlig utifrån ett lekmannasynsätt. Det sätt på vilket ersättningsvillkoren är utformade kan i viss mån styra att inte en nämndeman genom alltför frekvent tjänstgöring blir till något annat än just en lekman. Sammanfattningsvis är det kommitténs mening att nämndemännens ersättningsvillkor bör vara så utformade att ingen förlorar ekonomiskt på att åta sig nämndemannauppdrag samtidigt som tjänstgöringsfrekvensen är sådan att den enskilde nämndemannen kan se sig ekonomiskt kompenserad för sin insats. Kommitténs överväganden i fråga om nämndemännens ersättningsvillkor sker mot bakgrund av nu redovisade förhållanden. Särskilt kommitténs uppdrags syfte att åstadkomma en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren har fått styra dessa överväganden, som också skett med beaktande av de kostnadsramar som allmänt gäller. Vissa förändringar av ersättningsvillkoren finner kommittén därvid som mer angelägna än andra. Förslagen om ändringar i nämndemännens ersättningsvillkor redovisas därför efter angelägenhetsgrad.

Samma ersättningsvillkor som för nämndemän gäller i stora delar även nämndemän i fastighetsmål och jurymän. Det saknas skäl att

bryta upp denna samhörighet. Kommitténs överväganden och förslag i ovan redovisade hänseenden samt i det följande gäller därför också nämndemän i fastighetsmål och jurymän.

5.2.2. Arvode till alla nämndemän

Kommittén föreslår att nämndemännens ersättning för inkomstförlust skall utges utöver arvodet.

Många nämndemän vänder sig mot att i realiteten endast den som inte förlorar någon inkomst kommer i åtnjutande av arvode. Ersättning för förlorad inkomst utgår nämligen endast till den del beloppet överstiger arvodessumman 300 kr. Konstruktionen kan sägas innebära att endast en del nämndemän ersätts för det arbete och de eventuella omkostnader som är förenade med uppdraget. Samtidigt som många av dessa nämndemän i dag är missnöjda med arvodesnivån (se vidare avsnitt 5.2.8) utför de nämndemän som får ersättning för inkomstförlust sina nämndemannauppdrag utan något arvode alls!

Ersättningsvillkoren för nämndemän i nu nämnt avseende kan jämföras med principerna enligt vilka både kommunalt förtroendevalda och statligt förtroendevalda ersätts. Enligt kommunallagen gäller, som ovan nämnts, att arvodet skall bestämmas till lika belopp för lika uppdrag (4 kap. 15 § första stycket). Det sagda innebär bl.a. att arvodets storlek inte får göras beroende av vilken ersättning den enskilde uppbär för förlorad arbetsinkomst. Beträffande uppdrag i statliga styrelser m.m. gäller att uppdragstagaren har rätt till ersättning för inkomstförlust utöver arvodet (jfr avsnitt 5.1.2).

DV, som i sin rapport år 1992 föreslog en modell för ersättning för inkomstförlust, menade att någon avräkning av arvodet från inkomstförlusten inte borde komma i fråga. (Ersättning för inkomstförlust föreslogs dock utgå endast under förutsättning att inkomstförlusten översteg 300 kr per dag.)

Enligt kommitténs mening bör det vara en självklarhet att vid arvodering av nämndemannauppdrag alla nämndemän skall komma i åtnjutande av samma arvodesbelopp. För detta talar inte minst rättviseskäl. Utgångspunkten att ingen skall behöva förlora ekonomiskt på att åta sig nämndemannauppdrag kräver vidare att ersättning för förlorad inkomst utges utöver arvodesbeloppet. Av

ovan nämnda rättviseskäl och i syfte att skapa ersättningsregler som inte motverkar rekryteringen av nämndemän, särskilt bland yngre yrkesverksamma grupper, är de missförhållanden som på denna punkt råder i nämndemännens ersättningsvillkor något som bör rättas till i första hand. Kommittén föreslår därför att nämndemännens ersättning för inkomstförlust skall utges utöver arvodet.

5.2.3. Ersättning för inkomstförlust

Kommittén föreslår att ersättningsförordningen ändras så att det blir möjligt att utbetala ersättning för den faktiska inkomstförlusten, exempelvis utifrån ett timbaserat system.

Kommittén har under utredningstiden uppmärksammats på att många nämndemän efterfrågar ett system som medger en timbaserad ersättning för inkomstförlust. Gällande regler om ersättning för inkomstförlust där ersättning utgår enligt ett fastställt tilläggsbelopp kan nämligen få till följd att en nämndeman uppbär dubbel ersättning. Detta kan inträffa när en förhandling nämndemannen kallats till och tagit ledigt för ställs in. Om nämndemannen då i stället kan arbeta under en del av dagen görs inte ett så stort avdrag på lönen som svarar mot tilläggsbeloppet. Alternativet i en sådan situation kan vara att nämndemannen i stället för ersättning för inkomstförlust nöjer sig med enbart arvodesbeloppet. Detta kan emellertid få till följd att det löneavdrag som arbetsgivaren gjort för del av dagen inte täcks av arvodesbeloppet.

Nuvarande system innebär att ersättning för inkomstförlust utbetalas i enlighet med ett i förväg bestämt tilläggsbelopp per sammanträdesdag. Att införa ett system som medger att ersättning utbetalas för den faktiska inkomstförlusten är inte möjligt inom ramen för den lydelse ersättningsförordningen nu har. Ett sådant ersättningssystem är emellertid i administrativt hänseende fullt möjligt att införa och harmonierar även med tanken på att en nämndeman bör få full ersättning för inkomstförlust. Med hänsyn till de nackdelar med dubbel ersättning som kan uppstå till följd av det nuvarande systemet anser kommittén att ersättningsförordningen bör ändras så att det blir möjligt att utbetala ersättning för den faktiska inkomstförlusten, exempelvis utifrån ett

timbaserat system. Detta blir möjligt genom att det i förordningen anges att ersättning för inkomstförlust betalas högst med tilläggsbeloppet.

5.2.4. Ersättning för pensions- och semesterförmåner

Kommittén föreslår att de nämndemän som förlorar pensions- och semesterförmåner till följd av uppdraget skall kunna få en schabloniserad ersättning för denna förlust.

Nämndemännens ersättning grundar som nämnts rätt till ATP. Flera nämndemän har uttryckt missnöje över att ersättning för förlorad förmån i fråga om avtalspension inte utges. Nämndemän som påtalat detta för DV säger sig ha fått till svar att det rör sig om så små belopp att det är försumbart. Missnöje har också förts fram beträffande förlorade semesterförmåner.

Enligt de ersättningsvillkor som gäller för nämndemännen saknas för närvarande möjlighet att utge ersättning för förlorade pensions- och semesterförmåner. Storleken på den enskilde nämndemannens förlust i detta avseende hänger naturligt samman med tjänstgöringsfrekvensen. Generellt torde dock inte kunna sägas att det för den enskilde alltid rör sig om belopp som är försumbara. Som nämnts bör nämndemännens ersättningsvillkor vara utformade så att ingen skall behöva förlora ekonomiskt på uppdraget. Mot bakgrund av denna grundläggande utgångspunkt är det kommitténs mening att ersättningsvillkoren bör ändras så att de nämndemän som förlorar pensions- och semesterförmåner till följd av uppdraget kan få ersättning för denna förlust. I sammanhanget kan påminnas om att kommunalt förtroendevalda har rätt till skälig ersättning för bl.a. förlorade pensions- och semesterförmåner (4 kap. 12 § kommunallagen).

Som nyss nämnts hänger storleken på den enskilde nämndemannens förlust av pensions- och semesterförmåner naturligt samman med tjänstgöringsfrekvensen. En rimlig tjänstgöringsfrekvens medför med största sannolikhet att den enskilde nämndemannens förlorade pensions- och semesterförmåner inte blir särskilt stora. Kommittén har därför övervägt om denna förlust skulle kunna anses vara täckt av det arvode som utgår, eventuellt genom en viss höjning av detta arvode. Eftersom alla nämndemän bör ha rätt till samma arvode för sin insats gynnar dock ett sådant

system i första hand de nämndemän som inte förlorar pensions- och semesterförmåner, dvs. i huvudsak pensionärerna. Detta harmonierar knappast med strävandena att åstadkomma en föryngring av nämndemannakåren. En sådan lösning strider också mot tanken på en uppdelning mellan å ena sidan ersättning för vad man förlorar och å andra sidan ersättning i form av arvode. Sammanfattningsvis kan denna lösning därför inte förordas.

När det gäller förlorad pensionsförmån innebär det emellertid problem att pensionssystemen skiljer sig åt mellan olika avtalsområden. Detta leder till att en utredning om den förlorade tjänstepensionens storlek i varje enskilt fall blir komplicerad. Av administrativa skäl torde förlusten för den enskilde i stället behöva beräknas enligt någon schablon. Kommundemokratikommittén, som beträffande kommunalt förtroendevalda pekade på denna problematik, föreslog som tänkbar modell att en årlig avgift om 3,5 procent av den sammanlagda arbetsinkomstförlusten under året skulle kunna inbetalas av kommunen eller landstinget till ett pensionsförsäkringsbolag (SOU 2001:48 s. 189 f.). Med hänsyn bl.a. till den omständigheten att domstolarna själva handhar nämndemännens ersättningar framstår ett sådant förfaringssätt inte som möjligt att föreslå när det gäller nämndemännens ersättning. (En annan sak är att Kommundemokratikommitténs förslag synes fordra ändringar i skattelagstiftningen för att kunna genomföras som tänkt är beträffande förtroendevalda. Detta har påpekats av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet i remissyttrande över förslaget, Ju2001/4387/D). Enligt kommitténs mening kan ersättning till nämndemännen för förlust av pensions- och semesterförmåner i stället lämpligast utges som en schablon i form av ett procentuellt påslag på ersättningen för inkomstförlust. Därigenom kan nämndemännen allmänt kompenseras för de förluster som kan uppstå i fråga om pensions- och semesterförmåner. Med ledning av den av Kommundemokratikommittén ovan föreslagna procentsatsen och med hänsyn till att förlorade semesterförmåner enligt semesterlagen (1977:480) beräknas enligt en procentsats om 12 procent, bör påslaget utgöra 15 procent av ersättningen för inkomstförlust.

5.2.5. Reseersättning och traktamente m.m.

Kommittén föreslår införande av ett särskilt inställelsearvode om 100 kr till nämndemän vars resväg överstiger 50 km enkel väg.

Enligt ersättningsförordningen betalas nämndemännens reseersättning och traktamente enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet (4 §). Ersättningsvillkoren korresponderar med bestämmelserna om avdragsgilla belopp m.m. i inkomstskattelagen och är därför inte skattepliktiga. Många nämndemän är missnöjda med reseförmånerna, främst därför att milersättningen anses för dålig och att kostnad för lunch inte ersätts vid tjänstgöring. Nämndemännen har bl.a. uttryckt missnöje över att de inte omfattas av det lokala reseavtalet som tecknats mellan DV och arbetstagarorganisationerna inom verksamhetsområdet. Avtalet gäller för anställda inom domstolsväsendet och vissa uppdragstagare, såsom exempelvis värderingstekniska ledamöter i länsrätt och sakkunniga ledamöter i miljödomstol. Ersättningarna enligt det lokala avtalet är generösare i fråga om både milersättning (12 kr per mil utgår som lönetillägg utöver skattefri del om 16 kr) och traktamente (lönetilläggsdel utöver skattefri del). Det senare utgår även för endagsförrättning. Att nämndemännen inte omfattas av det lokala avtalet får i en del fall till följd att dessa ser sig missgynnade i förhållande till övriga ledamöter. Detta kan exempelvis inträffa vid förrättningar som domstolen företar.

Enligt kommitténs mening tillgodoses nämndemännens berättigade ersättningskrav till följd av resor m.m. i de allra flesta fall genom de allmänna reseförmåner som gäller. Denna slutsats ändras inte av det förhållandet att förmånligare villkor till följd av avtal gäller för vissa arbetstagare och uppdragstagare. Nyligen har ersättningsvillkoren för nämndemän förbättrats genom en ändring i skattelagstiftningen till följd av vilken nämndemännens resor till och från domstolen numera klassas som tjänsteresor. Det saknas därmed skäl att föreslå någon ändring av 4 § i förordningen. I de fall nämndemännen har lång resväg ställer sig saken däremot delvis annorlunda. Enligt vad kommittén erfarit upplever många nämndemän redan i dag de långa avstånden till domstolarna som ett problem. Det är troligt att nyligen genomförda och förutskickade sammanläggningar av domstolarna kan komma att ytterligare understryka dessa problem (jfr avsnitt 6.2.6). Som kommittén

utvecklar på annat håll i betänkandet (avsnitt 4.3.5 och 6.2.4) är det viktigt att nämndemännen rekryteras från domstolens hela upptagningsområde och att alla nämndemän ges möjlighet att tjänstgöra i lika stor utsträckning. För nämndemän med lång resväg är det därför angeläget att rätten till ersättning vidgas något.

DV föreslog i sin undersökning år 1992 (i ett delvis annorlunda sammanhang) att ersättning för tidsspillan skulle införas för nämndemän med långa inställelseresor. Ersättning föreslogs utgå med 100 kr per sammanträdesdag under förutsättning att reslängden överstiger 50 km enkel väg. Denna bestämmelse föreslogs ersätta den i ersättningsförordningen om sammanträdesarvode för resdag när restiden överstiger åtta timmar mellan kl. 6 och 24 (3 § tredje stycket, jfr avsnitt 5.1.1). Kommittén anser att DV:s förslag bör genomföras. Därigenom kan de nämndemän som har lång resväg till domstolen kompenseras för detta. Ersättning bör kunna utges endast under förutsättning att reslängden överstiger 50 km enkel väg från ordinarie arbetsplats eller från bostaden och benämnas särskilt inställelsearvode. Den nyss nämnda bestämmelsen om sammanträdesarvode för resdag tillämpas enligt uppgift sällan men bör finnas kvar för de särskilda fall där längre restid gör det motiverat med en högre ersättning. Sådan ersättning bör emellertid inte kunna utgå i kombination med nu föreslagen ersättning. Inte heller bör särskilt inställelsearvode kunna utgå i kombination med ersättning vid flerdygnsförrättning. Särskilt inställelsearvode bör utgå med 100 kr per sammanträdesdag.

5.2.6. Ersättning för barntillsynskostnader

Kommittén föreslår införande av skälig ersättning för barntillsynskostnader som uppkommer när nämndemannen fullgör uppdraget.

I riksdagsmotioner har återkommande pekats på att en grupp i samhället helt har förbisetts när det gäller möjligheten att fullgöra nämndemannauppdrag. Det gäller hemarbetande föräldrar, oftast mammor, som för att kunna utföra nämndemannauppdrag behöver hjälp med att ordna barntillsyn. En hemarbetande förälder utan inkomst av tjänst kan inte få någon ersättning för förlorad inkomst utan är hänvisad till att använda arvodet för att täcka kostnader för barntillsyn. En åtgärd som kan vidtas för att underlätta spridningen

av nämndemannauppdragen är därför att införa en rätt till ersättning för barntillsynskostnader. Vid Justitieutskottets behandling av nämndemannafrågor år 2001 enades flera partier i denna fråga i ett särskilt yttrande (bet. 2000/01:JuU32).

Enligt uppgift från DV har flera nämndemän påtalat det förhållandet att kostnader som uppkommer till följd av barntillsyn inte ersätts.

Regeringen har nyligen på grundval av Kommundemokratikommitténs betänkande föreslagit en bestämmelse som ger kommunalt förtroendevalda med barn rätt till skälig ersättning för kostnader för barntillsyn som uppkommer när de fullgör sina uppdrag (SOU 2001:48 och prop. 2001/02:80 s. 90 och 140). Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (rskr. 2001/02:190).

Som skäl för förslaget anför regeringen följande. Flera kommuner har redan i dag infört ersättningssystem för barntillsynskostnader. Ersättningen är dock ofta låg. Med beaktande av att ersättningen är skattepliktig samt att den förtroendevalde kan bli skyldig att betala sociala avgifter m.m. för den utgivna lönen till den som tagit hand om barnen är det en realitet att förtroendeuppdraget medför kostnader som inte ersätts. Den förtroendevalde gör en ekonomisk förlust på grund av sitt uppdrag och risken är uppenbar att han eller hon därmed väljer att avstå från sitt förtroendeuppdrag. Riksdagen har därför beslutat att en rätt till ersättning för barntillsynskostnader skall införas i kommunallagen. Med barn som har behov av tillsyn avses enligt regeringens förslag i princip barn under tolv års ålder. Ersättningen skall vara skälig. Ersättningen kan anses skälig bara om behovet av barntillsyn uppkommit som en följd av uppdragets fullföljande. Så kan t.ex. inte anses vara fallet vid barntillsyn som kan tillgodoses inom den ordinarie barnomsorg som den förtroendevalde anlitar. Ersättning för kostnader för barntillsyn som en nära anhörig, t.ex. en familjemedlem, utför kan inte heller anses skälig. Kommuner och landsting måste beakta att ersättningen kommer att vara skattepliktig för den enskilde och beräkna ersättningen med hänsyn till detta. Riksdagens beslut var enhälligt.

Kommittén anser att det, på samma skäl som för kommunalt förtroendevalda, bör införas en möjlighet till ersättning för visade kostnader för barntillsyn även för nämndemän. Det finns en risk för att nämndemannen annars väljer att avstå från sitt uppdrag. Den närmare utformningen av denna ersättning har, när det gäller

kommunalt förtroendevalda, överlämnats till kommunerna. För nämndemän bör de närmare ramarna för denna ersättning anges direkt i ersättningsförordningen, detta med hänsyn bl.a. till den omständigheten att domstolarna själva handhar nämndemännens ersättningar. Med barn som har behov av tillsyn avses, precis som enligt regeringens förslag, i princip barn under tolv års ålder. Ersättningen skall vara skälig. Ersättningen kan anses skälig bara om behovet av barntillsyn uppkommit som en följd av uppdragets fullföljande. Så kan t.ex. inte anses vara fallet vid barntillsyn som kan tillgodoses inom den ordinarie barnomsorg som nämndemannen anlitar. Ersättning för kostnader för barntillsyn som en nära anhörig, t.ex. en familjemedlem, utför kan inte heller anses skälig. Enligt kommitténs mening bör ersättningen omfatta styrkta kostnader för lön och sociala avgifter till ett belopp som högst bör motsvara exempelvis vad som maximalt skulle ha utgått till anställd med samma arbetsuppgifter inom den kommunala barnomsorgen. Det bör ankomma på DV att bestämma det högsta belopp som får betalas i sådan ersättning.

5.2.7. Nya arbetsformer i arbetslivet – ersättning för egenföretagares merkostnader

Kommittén uppmanar regeringen att snarast ta initiativ till åtgärder som i ersättningshänseende neutraliserar arbetslivets förändrade arbetsformer.

Kommittén föreslår införande av skälig ersättning för merkostnader som uppkommer i nämndemannens näringsverksamhet vid fullgörande av uppdraget.

Förändringar i arbetslivet

Regeringen har i demokratipropositionen pekat på det förhållandet att regleringen av förtroendevaldas rätt till ersättning är konstruerad utifrån en traditionell förvärvsform (prop. 2001/02:80 s. 87).

För närvarande genomgår arbetslivet en förändring där de traditionella arbetsformerna alltmer ersätts av mer lösa och temporära anknytningsformer till arbetsmarknaden. Det är inte

ovanligt att en arbetstagare växlar mellan perioder av arbetslöshet och olika former av tillfälliga projektanställningar. Förvärvsarbete kan också avbrytas för vård av barn och perioder av studier.

Den förändring av arbetslivet som regeringen pekar på utgör en verklighet för och påverkar även nämndemännen. Också deras rätt till ersättning är konstruerad utifrån en traditionell förvärvsform. Nya företeelser på arbetsmarknaden möts inte av en flexibilitet i ersättningsvillkoren. I kommittén har några sådana företeelser särskilt diskuterats. Som exempel kan nämnas de särskilda villkor som upplevs av projektanställda. Att åta sig ett nämndemannauppdrag kan för den projektanställde innebära att han eller hon dels inte får någon ersättning för inkomstförlust eftersom en sådan inte kan visas, dels att projektarbetet till följd av tjänstgöring som nämndeman måste utföras på en tid när han eller hon egentligen skulle varit ledig. Även fast anställda med oreglerad arbetstid kan uppleva liknande problem. Kommittén har också, i likhet med Kommundemokratikommittén, övervägt egenföretagarens särskilda villkor (jfr SOU 2001:48 s. 180). För denne kan det exempelvis vara ett särskilt problem att det egna företaget, som en effekt av engagemanget i ett förtroendeuppdrag, inte växer som det kanske skulle ha gjort om företagaren hade haft möjlighet att ägna sig åt verksamheten på heltid.

Kommittén ser det dock inte som möjligt att inom ramen för uppdraget söka finna lösningar på mera generella problem som förändringar av arbetslivet ger upphov till. Eftersom problemen berör inte bara nämndemän bör överväganden i dessa frågor i första hand ske i ett vidare sammanhang. Att så sker ser kommittén som nödvändigt eftersom det på längre sikt annars kan antas komma att påverka möjligheterna att rekrytera yngre yrkesverksamma människor till nämndemannauppdrag. Kommittén uppmanar därför regeringen att snarast ta initiativ till åtgärder som i ersättningshänseende neutraliserar arbetslivets förändrade arbetsformer.

Förslag beträffande egenföretagare

Enligt kommitténs mening finns det emellertid möjlighet och anledning att beträffande egenföretagaren föreslå en förändring av ersättningsvillkoren. En egenföretagares rätt till ersättning för

inkomstförlust beräknas utifrån uppgiven årsinkomst delad med 260 arbetsdagar (jfr avsnitt 5.1.1). Ersättning i form av tilläggsbelopp utgår alltså endast för personligt löneavdrag/ inkomstbortfall. Kostnader som nämndemannen haft för att t.ex. anlita annan person ersätts däremot inte (jfr avsnitt 5.2.6). Reglerna innebär exempelvis att lantbrukares kostnad för avbytare inte ersätts men har naturligtvis betydelse också för andra egenföretagare. Missnöje med detta förhållande har påtalats från nämndemannahåll. Enligt kommitténs mening bör det införas en möjlighet att utge ersättning för merkostnader som uppkommer i egenföretagarens näringsverksamhet till följd av uppdraget. Skälen härför är desamma som beträffande barntillsynskostnader, dvs. att det finns en risk för att nämndemannen annars väljer att avstå från sitt uppdrag. Det är viktigt att rekryteringen av nämndemän ur denna grupp medborgare inte motverkas av hur ersättningsvillkoren är utformade. I den mån merkostnader uppkommer i egenföretagarens näringsverksamhet till följd av nämndemannauppdraget bör sådana därför kunna ersättas inom ramen för ersättningsvillkoren. Härmed avses styrkt kostnad som överstiger vad nämndemannen får i ersättning för inkomstförlust. Ersättning bör kunna utges med högst ett belopp som motsvarar det tilläggsbelopp som bestämts för nämndemannen. Ersättning bör vidare kunna utges endast i den mån den är skälig. Liksom fallet är med barntillsynskostnader kan ersättning till en nära anhörig inte anses skälig.

5.2.8. Nämndemännens arvode

Kommittén anser att uppdraget som nämndeman i svensk domstol av tradition är ett betydelsefullt och ansvarsfullt uppdrag. Den utgående ersättningen, arvodet, bör beakta detta. Den nuvarande arvodesmodellen med ett grundarvode bör användas även fortsättningsvis och arvodet föreslås höjt till 500 kr år 2004. Förslaget är ett första steg. Ett andra steg bör tas under nästföljande mandatperiod då kommitténs förslag i övrigt genomförs.

Uppdraget som nämndeman i svensk domstol är av tradition ett betydelsefullt och ansvarsfullt uppdrag. Den utgående ersättningen,

arvodet, bör beakta detta på ett helt annat sätt än som varit fallet under senare år.

När det gäller påpekanden om behov av förändringar av nämndemännens ekonomiska villkor synes det främst vara det låga arvodet om 300 kr per sammanträdesdag som under lång tid stått i fokus, inte minst bland nämndemännen själva. Arvode till nämndemännen började utgå år 1953 och var då 20 kr per dag. Arvodet har därefter höjts med några års intervall och den senaste höjningen skedde år 1989. Under senare år har höjning av arvodet diskuterats flera gånger men inte varit möjlig på grund av det statsfinansiella läget.

Det synes råda enighet om att nämndemännens arvode i och för sig inte har räknats upp i erforderlig omfattning. Andra gruppers behov av förbättringar har prioriterats och det statsfinansiella utrymmet har helt enkelt inte varit tillräckligt. Kommittén bedömer att det nu är hög tid att ompröva nämndemännens arvode. Längre tillbaka i tiden rådde visserligen det synsättet att nämndemannauppdraget var ett hedersuppdrag vilket därför inte behövde ersättas, en tanke som för övrigt fortfarande är förhärskande i andra länders rättssystem (jfr bilaga 2). Detta synsätt har dock allt mer övergetts och måste i dag betecknas som otidsenligt. Visserligen är nämndemannauppdraget ett hedersamt uppdrag men skäl saknas för varför inte nämndemän precis som andra uppdragstagare med förtroendesysslor i stat och kommun skall erhålla ett rimligt arvode för sin insats. Arvodet måste följaktligen höjas i den omfattning kommittén föreslår.

Samtidigt vill kommittén framhäva att nämndemannauppdragets samhälleliga status inte enbart följer arvodets storlek. Ett förtroendeuppdrag måste vara förankrat i allmänhetens vilja att ge ett förtroende. I den processen är nämndemännens aktivitet och agerande av avgörande betydelse. Nämndemännens vilja och förmåga att ta ansvar för de domar de medverkar i är viktig när det gäller att förankra nämndemännens legitimitet bland människor i allmänhet.

Kommitténs överväganden i fråga om nämndemännens ersättningsvillkor sker som nämnts med beaktande av de kostnadsramar som allmänt gäller. Uppdragets syfte att åstadkomma en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren är kostnadsdrivande i sig (se vidare avsnitt 9). Som anges inledningsvis i detta avsnitt (5.2.1) finner kommittén vidare att vissa förändringar av ersättningsvillkoren är mer angelägna än andra. Kommitténs förslag

att alla nämndemän skall ha rätt till samma arvode (avsnitt 5.2.2) är exempelvis något som kommittén menar bör prioriteras inte minst för att ersättningsvillkoren skall få en utformning som inte motverkar rekryteringen. När det gäller principerna för arvodering av nämndemännen gör kommittén följande överväganden.

Arvodesmodell

I kraven på översyn av nämndemännens ersättningsvillkor har från olika håll framförts att denna också bör avse om arvodets storlek bör bestämmas med hänsyn till arbetstiden. Detta var även innebörden av DV:s förslag år 1992. DV pekade på att sammanträdestidens längd uppvisar en inte obetydlig spridning och att det enhetliga grundarvodet därför inte speglar nämndemännens arbetsinsats. Verket föreslog att arvodet skulle beräknas enligt en modell med rak timersättning, dock högst åtta timmar per sammanträdesdag. Normal måltidspaus skulle inte räknas in i tjänstgöringstiden. Arvode skulle enligt förslaget utgå med högst 400 kr per sammanträdesdag.

Timbaserade arvoderingssystem förekommer i många kommuner medan det beträffande statliga förtroendeuppdrag traditionsenligt utgår dagarvode. Kommittén har inte under utredningstiden fått några indikationer på att det bland en större grupp av nämndemännen efterfrågas ett timbaserat arvoderingssystem. Enligt uppgift från DV har detta efterfrågats av ett fåtal (däremot efterfrågar flera ett system som medger en timbaserad ersättning för inkomstförlust, se vidare avsnitt 5.2.3). Förutom ett timbaserat arvoderingssystem skulle man kunna tänka sig ett antal andra modeller för arvodering, exempelvis att en högre ersättning utgår vid mycket långa sammanträden eller vid flerdagarsförhandlingar. DV redogjorde i sin undersökning för ett par modeller som emellertid inte förespråkades. Dessa innebar att ersättningen kunde delas upp på hel och halv tjänstgöringsdag (befanns mindre lämpligt med hänsyn till att differentieringen ansågs bli för liten) och att ersättningen kunde utges i form av fast timersättning med påslag för första timmen (ansågs medföra en överkompensation för mycket korta sammanträden).

Enligt kommitténs mening har det inte framkommit tillräckliga skäl att nu överväga en annorlunda arvodesmodell för nämndemännen. Visserligen kan ett belopp ”i ett för allt”, som det

nuvarande arvodet innebär och som DV var inne på i sin undersökning år 1992, sägas medföra en överkompensation i de fall sammanträdestiden blir mycket kort. Emellertid är det sannolikt så att samme nämndemans tjänstgöring vid ett annat tillfälle drar ut på tiden av olika skäl. Att den nuvarande modellen, som ändå har den fördelen att den är tämligen enkel att administrera, inte alltid speglar den enskilda arbetsinsatsen gör därför inte så mycket. Sammanfattningsvis menar kommittén att den nuvarande modellen med ett grundarvode bör användas även fortsättningsvis.

Arvodesnivån

Bland nämndemännen finns emellertid som nämnts ett missnöje med arvodesbeloppet som inte har höjts på många år. Det kan konstateras att nämndemännens ersättning vid en jämförelse med flera andra samhälleliga uppdrag, såväl kommunala som statliga, är låg. Även bland vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet, vars ersättning regleras av samma förordning som nämndemännens, är arvodet högre (som högst 680 kr). Detta gäller dock inte jurymän vars arvode också är 300 kr. I den allmänna debatten har även andra jämförelser gjorts, exempelvis med lekmannadomare i andra länder och med vittnen. Vid en jämförelse med exempelvis de övriga nordiska länderna måste emellertid hänsyn tas till att ersättning för inkomstförlust där alls inte utgår (Finland) alternativt endast utgår i särskilda fall (Danmark och Norge, se vidare bilaga 2). När det gäller vittnen erhåller dessa inget arvode. Däremot får de ersättning för tidsspillan, vari inräknas mistad inkomst, med maximalt 700 kr (beloppet höjdes från 300 kr fr.o.m. den 1 september 1999).

I kraven på översyn av nämndemännens ersättningsvillkor har anförts att det bör övervägas att anpassa arvodena till vad som är praxis i kommun, landsting och statlig verksamhet i övrigt. Kommittén har i annat sammanhang redogjort för sin syn på nämndemannauppdragets ställning (avsnitt 3.1). Detta bör inte i olika avseenden jämföras med än kommunala uppdrag, än statliga. Nämndemannauppdraget har en särställning genom dess prägel av statligt förtroendeuppdrag till vilket man väljs av kommunerna. Relevanta jämförelser med ersättningar som utgår för andra uppdrag är därmed svåra att göra. Mot att jämföra nämndemannauppdraget med kommunala förtroendeuppdrag har exempelvis

invänts att nämndemännen vid sin tjänstgöring i domstol inte är representanter för något politiskt parti. När det gäller de kommunala arvodena är dessutom bilden av dessa alltför splittrad för att kunna läggas till grund för en jämförelse.

Som kommittén utvecklat i avsnitt 5.2.1 är det viktigt att nämndemännens ersättning speglar det förhållandet att uppdraget är ett lekmannauppdrag. För uppdraget uppställs inte heller i formellt hänseende några särskilda intresse- eller kunskapskrav. Samtidigt fullgör nämndemännen värdefulla insatser i den dömande verksamheten med samma mandat som yrkesdomare. Domarutredningen uttalade år 1994 att man inte bör underskatta att ersättningsnivån kan komma att spegla synen på uppdragets betydelse. Efter detta uttalande har emellertid ersättningsvillkoren förbättrats bl.a. genom att taket för ersättningen för inkomstförlust tagits bort. De förslag som kommittén har presenterat är avsedda att ytterligare förbättra ersättningsvillkoren. Att ersättningssystemet skall utformas på ett sätt som inte motverkar rekryteringen har sin främsta betydelse för reglerna om ersättning för inkomstförlust. Nämndemännens arvode har sedan den senaste höjningen år 1989 urholkats värdemässigt. Utifrån olika bedömningsgrunder beträffande kostnadsutvecklingen motsvarar 1989 års arvode i dag ca 440 kr. Eftersläpningen framstår som än större om en jämförelse görs med lönekostnadsutvecklingen. Därtill skall läggas kommitténs bedömning att det nya arvodet kan börja gälla först från och med år 2004. Sammantaget finner kommittén att en höjning av arvodet till 500 kr är motiverad. Förslaget skall ses som ett första steg. Arvodesnivån för nämndemännen bör i framtiden inte bli föremål för eftersläpning utan i stället omprövas regelbundet, exempelvis inför varje mandatperiod. Enligt kommitténs mening bör ett andra steg i form av en höjning av arvodet tas under nästföljande mandatperiod då kommitténs förslag i övrigt genomförs (jfr 9.3).

5.2.9. Arvode för förberedelsearbete

Enligt kommitténs mening är inte det förberedande arbete som nämndemännen i hovrätt utför för närvarande av sådan omfattning att det motiverar särskilt förberedelsearvode. När det gäller nivån på det förberedelsearvode som kan utgå till nämndemän i länsrätt och kammarrätt anser kommittén att någon höjning inte är motiverad.

För nämndemän i hovrätt

För närvarande är det endast nämndemän i länsrätt och kammarrätt som har möjlighet att få arvode för förberedelsearbete. Arvodesbeloppet är 300 kr och kan utgå endast för dagar då nämndemannen inte har rätt till sammanträdesarvode. För kammarrätt infördes denna möjlighet för bara några år sedan (SFS 1998:1806). Det har från olika håll framförts att s.k. inläsningsarvode bör införas också för nämndemän i hovrätt. Dessa får inför tjänstgöringen visst material hemskickat, exempelvis tingsrättens dom.

DV föreslog i sin rapport år 1992 att även nämndemännen i hovrätt (och kammarrätt) skulle få rätt till arvode för förberedelsearbete. Förslaget motiverades med att även nämndemännen i hovrätt (och kammarrätt) i allmänhet tillställs material för inläsning. Dock föreslogs att arvodet skulle begränsas till 150 kr per dag med hänsyn till att den tid som nämndemännen i överrätterna lägger ner på sådant arbete ansågs jämförelsevis kortare än för länsrättsnämndemännen. Efter DV:s förslag har förberedelsearvode införts för nämndemän i kammarrätt, dock med samma belopp som utgår till nämndemän i länsrätt.

Det är visserligen så att nämndemännen i hovrätt i allmänhet tillställs ett material, s.k. tryck, inför huvudförhandlingarna. Detta sker som ett led i att alla rättens ledamöter får tillgång till materialet i god tid till förhandlingarna. Mot att införa arvode för förberedelsearbete för nämndemännen i hovrätt kan anföras att nämndemännen där deltar i muntliga förhandlingar vid vilka tingsrättens dom och annat relevant material gås igenom. Det material som tillställs bl.a. nämndemännen torde med hänsyn härtill knappast behöva ägnas några närmare studier i förväg. Av materialet kan man bl.a. utläsa underrättens avgörande, yrkandena i

målet, personer som kallats m.m. och av detta bilda sig en uppfattning om den arbetsuppgift som väntar. Enligt kommitténs mening kan denna form av förberedelsearbete inte jämföras med vad som fordras av nämndemännen i länsrätt och kammarrätt. I förvaltningsdomstolarna, där förfarandet oftast är skriftligt, krävs av nämndemännen att dessa i förväg läser in sig på ett ibland ganska omfattande material. En nämndeman som inte ägnar tid åt sådan förberedelse kan få svårigheter att följa den föredragning som föregår avgörandet av målet. Enligt kommitténs mening är inte det förberedande arbete som nämndemännen i hovrätt utför för närvarande av sådan art och omfattning att det motiverar särskilt förberedelsearvode. Hur den framtida hovrättsprocessen kommer att se ut är dock i viss mån osäkert. Hithörande frågor är för närvarande föremål för överväganden (jfr En modernare rättegång, SOU 2001:103, och Hovrättsprocessen i framtiden, Ds 2001:36). För det fall förfarandet i framtiden utformas på ett sådant sätt att mer omfattande inläsning krävs av nämndemännen bör frågan om förberedelsearvode tas upp på nytt.

Arvodesnivån

För närvarande är arvodesbeloppet för förberedelsearbete detsamma som för sammanträdesarvode. Kommittén har i avsnitt 5.2.8 föreslagit en höjning av sammanträdesarvodet. När det gäller nivån på förberedelsearvodet gör kommittén följande överväganden. Genom att det inte uppställs någon begränsning i fråga om antal förberedelsearvoden är det möjligt att anpassa dessa till den faktiska förberedelsetid som åtgått. Det är också så att förberedelsearbete kan utföras i hemmet utan bundenhet till viss sammanträdestid etc. Med hänsyn härtill anser kommittén att någon höjning av förberedelsearvodet inte är motiverad. Det kan också anmärkas att nivån på övriga förberedelsearvoden enligt ersättningsförordningen är lägre jämfört med motsvarande uppdragstagares sammanträdesarvoden, ett förhållande som framstår som rimligt i sig.

5.2.10. Övrigt

Kommittén föreslår att ordet introduktionsutbildning, som ett språkligt förtydligande, läggs till i 6 § ersättningsförordningen.

Kommittén pekar på att ersättning för inkomstbortfall, arvode och reseersättning bör kunna utges enligt 7 § ersättningsförordningen om ersättning vid inställda sammanträden. Även kommitténs föreslagna ersättningar för barntillsynskostnader och merkostnader i egenföretagares näringsverksamhet bör kunna utges vid inställda sammanträden.

Till sist tar kommittén upp ett par områden där det synes förekomma otydligheter och lämnar två förslag, varav ett språkligt förtydligande.

Ersättning vid introduktionsutbildning och information

Enligt ersättningsförordningen får ersättning beslutas när nämndemän kallas till information (6 §).

Kommittén utvecklar i avsnitt 7 vikten av att introduktionsutbildning och fortlöpande information ges till nämndemännen. Det är mot denna bakgrund viktigt att ersättningsbestämmelsen korresponderar med domstolschefernas och domstolarnas ansvar för introduktionsutbildning och information (se exempelvis 6 a § förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion). Enligt kommittén bör därför ordet introduktionsutbildning läggas till i ersättningsbestämmelsen. Enligt uppgift tillämpas bestämmelsen på så sätt redan i dag att ersättning beslutas både vid introduktionsutbildning och vid information. Det förtydligande som kommittén föreslår är därför inte avsett att innebära någon utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde utan utgör endast en språklig ändring.

Ersättning vid inställda sammanträden

Enligt ersättningsförordningen får ersättning för sammanträde som ställs in ändå betalas om det finns särskilda skäl för det (7 §). Sådana skäl kan vara att nämndemannen har påbörjat sin resa till förhandlingen eller har tagit ledigt för att kunna tjänstgöra.

Bestämmelsen i förordningen avser såväl arvode som ersättning för inkomstförlust m.m. Kommittén har erfarit att bestämmelsen tillämpas på olika sätt på olika håll i landet. I DV:s informationsblad anges att vid inställd förhandling betalas ändå ersättning ”för inkomstbortfall om det föreligger särskilda skäl för det”. Däremot sägs inget om exempelvis arvode.

Av principen att den enskilde inte skall förlora ekonomiskt på nämndemannauppdraget följer att ersättning skall kunna utbetalas också när sammanträde ställs in. Detta bör gälla såväl ersättning för inkomstbortfall som arvode och reseersättning. Ordalydelsen i 7 § ger stöd för en sådan tolkning och enligt uppgift tillämpas bestämmelsen på flera håll på detta sätt. Det ligger i sakens natur att rätten till ersättning får avgöras från fall till fall. Den närmare tillämpningen av bestämmelsen bör kunna överlåtas till DV och domstolarna. Kommittén vill dock peka på vikten av en enhetlig tillämpning över landet. Här är det naturligtvis av stor betydelse att DV:s informationsblad ger uttryck för en riktig tolkning av bestämmelsens innebörd. Även de av kommittén föreslagna ersättningarna för barntillsynskostnader och merkostnader i egenföretagares näringsverksamhet bör kunna utges vid inställda sammanträden.

AFDL finns exempelvis en regel enligt vilken regeringen för visst län får förordna att nämndemän i kammarrätt skall väljas bland dem som för samma mandatperiod har utsetts till nämndemän i hovrätt. ”Nämndeman i hovrätt får även i annat fall, om han är behörig därtill, tjänstgöra som nämndeman i den kammarrätt inom vars domkrets han är folkbokförd” (19 § fjärde stycket). Beträffande jurymän gäller att en del av dessa skall vara eller ha varit nämndemän (12 kap. 3 § TF).

Kommittén vänder sig mot att så många nämndemän i dag tjänstgör vid mer än en domstol samtidigt. Från mera principiella utgångspunkter måste detta generellt ses som olämpligt i och för sig. Enligt kommitténs mening bör det, utom när särskilda regler leder därtill, i största möjliga utsträckning undvikas att en nämndeman tjänstgör i mer än en domstol samtidigt. Detta gäller inte minst av hänsyn till intresset att nämndemännen inte får en alltför hög tjänstgöringsfrekvens. Vid nomineringar och val av nämndemän bör därför, om det inte föranleds av särskilda regler, undvikas att en person får dubbla uppdrag. Domstolarna bör vidare ta hänsyn till att en del nämndemän har tjänstgöring också på annat håll och väga in detta dels vid planeringen av behovet av antal nämndemän, dels vid planeringen av nämndemannens tjänstgöring. Den föreslagna målsättningsregeln kan dock i strikt mening anses gälla endast vid en domstol.

6.2.5 Det behövs fler nämndemän

Kommitténs överväganden och förslag om en jämn och rimlig tjänstgöringsfrekvens innebär att fler nämndemän kommer att behövas. Det utökade behovet av nämndemän tillgodoses dels genom den fria kvoten, dels genom att så många nämndemän därutöver utses efter partipolitiska nomineringar att det sammanlagda antalet täcker behovet i de olika domstolarna. Därvid kommer en omfördelning behöva ske beträffande de nämndemän som väljs av landstingsfullmäktige, från kammarrätt till hovrätt och länsrätt i stället.

Av en jämförelse med nämndemännens tjänstgöring under år 2001 framgår att kommitténs överväganden och förslag om en jämn och rimlig tjänstgöringsfrekvens innebär att fler nämndemän kommer att behövas. Främst gäller detta i allmän domstol där tjänst-

göringsfrekvensen i dag är högst. Följande räkneexempel ger en bild av hur det framtida behovet kan komma att se ut.

Det totala antalet tjänstgöringsdagar var under perioden november 2000 – oktober 2001 (inom parentes anges antal nämndemän vid de olika domstolarna)

Tingsrätt 83 877 (5 382) Hovrätt 10 616 ( 564) Länsrätt 16 165 (1 306) Kammarrätt 1 591 ( 302) Totalt 112 249

Med en tjänstgöringsfrekvens om 10 dagar per år ökar behovet i allmän domstol markant (i tingsrätt med 56 procent och i hovrätt med 88 procent). I länsrätt ökar behovet med ca 25 procent medan behovet i kammarrätt minskar (där behövs 143 färre nämndemän). Totalt ökar behovet för de fyra domstolarna med knappt 4 000 nämndemän till 11 225 nämndemän (en ökning med 54 procent). Här bör också nämnas att den framtida handläggningen av utlänningsärenden kan komma att innebära att väsentligt fler nämndemän behöver rekryteras på förvaltningsdomstolssidan.

Som utvecklas i avsnitt 4.3.3 bedömer kommittén att det inte kommer att innebära några större svårigheter att rekrytera tillräckligt många nämndemän för att täcka det framtida behovet. Med hänsyn till hur målsättningregeln är formulerad och till hur tjänstgöringsfrekvensen ser ut på de olika domstolarna i dag, är det vidare sannolikt att de framtida nämndemännens tjänstgöring snarare kommer att ligga något över än under tio dagar. Detta innebär att det utökade behovet av nämndemän inte blir fullt så stort som räkneexemplet ger uttryck för. Som också utvecklas i avsnitt 4.3.3 är det inte tanken att det antal nämndemän som i dag utses efter partipolitiska nomineringar kommer att behöva minskas som en följd av förslaget om fri kvot. Detta antal är dock inte konstant utan varierar över tiden. Beträffande de nämndemän som väljs av landstingsfullmäktige kommer däremot en omfördelning att behöva ske från kammarrätt till hovrätt och länsrätt i stället. Det utökade behovet av nämndemän som en mer reglerad tjänstgöringsfrekvens medför får tillgodoses dels genom den fria kvoten, dels genom att så många nämndemän därutöver utses efter partipolitiska nomineringar att det sammanlagda antalet täcker behovet i de olika domstolarna. (Här bör särskilt påpekas att

eftersom kommittén föreslagit att den fria kvoten skall utgöra 20 procent av nämndemannakåren så behöver denna utökas med 25 procent.)

6.2.6 Domstolens upptagningsområde bör vara representerat

Att domstolens upptagningsområde är representerat också genom nämndemännens tjänstgöring stärker domstolarnas ställning i det omgivande lokalsamhället. Detta bidrar i sin tur till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. Att alla nämndemän tjänstgör i så lika utsträckning som det är möjligt är därför väsentligt. Det är däremot inte av särskilt intresse att nämndemännen tjänstgör vid mål som de har en lokal förankring till.

Regeringen har i direktiven gett uttryck för vikten av att en domstols hela upptagningsområde (domkrets) är representerat. Betydelsen av detta när det gäller rekryteringen av nämndemän har utvecklats i avsnitt 4.3.5. Denna tanke, som kommer till uttryck i 4 kap. 5 § andra stycket RB, bör slå igenom också när det gäller nämndemännens tjänstgöring. Kommittén har allmänt erfarit att det i dag förekommer en snedfördelad tjänstgöring i domstolarna. I några svar i den undersökning som kommittén riktat till ett antal nämndemän framförs också misstankar eller påståenden om att domstolarna favoriserar nämndemän som bor nära domstolen, både av kostnadsskäl och av praktiska skäl. Detta synes främst gälla vid sammanträden utöver i förväg uppgjorda scheman.

I en skrivelse som överlämnats till kommittén har Karlskrona nämndemannaförening framfört att de av landstinget i Blekinge utsedda hovrättsnämndemännen endast i undantagsfall kallas till tjänstgöring i hovrätten. Tjänstgöringen är inte schemalagd och kallelse sker genomgående med kort varsel. Hittills under mandatperioden har de 14 nämndemännen kallats till tjänstgöring i genomsnitt mindre än en gång per år.

Av uppgifter som lämnats till kommittén från den berörda hovrätten framgår att nämndemän från Blekinge län under perioden använts i mindre utsträckning än tidigare. Ett av skälen härför har varit att antalet förhandlingar som hålls i Blekinge blivit allt färre och att enbart nämndemän från Skåne län använts vid

förhandlingar som hålls i Malmö. Hovrätten har tagit upp frågan om indelningen av nämndemännen.

Kommittén vill i detta sammanhang återigen trycka på det väsentliga i att alla nämndemän tjänstgör i så lika utsträckning som det är möjligt. Att domstolens upptagningsområde är representerat också genom nämndemännens tjänstgöring stärker domstolarnas ställning i det omgivande lokalsamhället. Detta bidrar i sin tur till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. Genom att nämndemännens tjänstgöring regleras närmare, såsom föreslagits av kommittén, kan man uppnå representativitet även i tjänstgöringen. Det saknar däremot betydelse att nämndemännen tjänstgör vid mål som de har en lokal anknytning till. Som nämnts har det ursprungliga motivet för nämndemannamedverkan, att nämndemännen tillför domstolen person- och lokalkännedom, i stort sett spelat ut sin roll. Naturligtvis kan, till följd av att förhandlingar sätts ut med kort varsel eller annars, det inträffa att vissa nämndemän som har större möjlighet att ställa upp under sådana förhållanden, får en högre tjänstgöringsfrekvens. Detta bör emellertid utgöra undantag. Att domstolens hela upptagningsområde skall vara representerat genom nämndemännens tjänstgöring måste också innebära att domstolarnas ekonomi inte bör tillåtas styra i sådana här fall.

För många nämndemän framstår emellertid de långa avstånden till domstolarna och de olägenheter dessa medför i form av restid etc. som ett problem. Det är möjligt att statsmakternas överväganden i riktning mot sammanläggning av flera domstolar i vissa delar av landet ytterligare understryker dessa problem. Att så skulle vara fallet har berörts i flera riksdagsmotioner under senare tid, bl.a. med anledning av regeringens skrivelse Reformeringen av domstolsväsendet – information och uppföljning av handlingsplanen (skr. 2000/01:112). Bl.a. konstateras att det redan i dag är svårt att rekrytera nämndemän och uttrycks farhågor för hur dessa i fortsättningen skall kunna motiveras att ställa upp med bl.a. långa resvägar (mot. 2000/01:Ju407).

I direktiven har emellertid getts uttryck för vikten av att en domstols hela upptagningsområde (domkrets) är representerat. Kommitténs uppdrag är bl.a. att överväga vilka förändringar av regelverket som krävs och vilka övriga insatser som är nödvändiga för att säkerställa detta. Något utrymme för att förespråka exempelvis att endast medborgare som bor nära domstolarna skall tjänstgöra som nämndemän finns mot denna bakgrund inte. En

sådan lösning är förmodligen inte heller lämplig. De olägenheter och kostnader som uppstår – och som i ökad omfattning kan komma att uppstå – till följd av att nämndemännen bor långt från domstolarna måste i ett sådant läge i stället kompenseras genom de ersättningsvillkor som gäller för uppdraget (jfr avsnitt 5.2.5).

6.2.7 Planeringen av nämndemännens tjänstgöring

Vid planeringen av nämndemännens tjänstgöring bör hänsyn tas till den enskilde nämndemannens möjligheter att tjänstgöra. Domstolarna bör genom god planering och ett stort mått av flexibilitet vara öppna för detta. Därigenom torde färre medborgare behöva avstå från att ta ett uppdrag som nämndeman. Särskild hänsyn bör tas till nämndemännens enskilda behov i så stor utsträckning som det är möjligt.

Av redan gällande lagstiftning framgår att domstolarna skall fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem (se t.ex. 1 kap. 4 § andra stycket RB). Ovan har utvecklats skälen för varför en jämn och rimlig tjänstgöringsfrekvens bör eftersträvas. Detta hindrar emellertid inte att hänsyn bör kunna tas till den enskilde nämndemannens möjligheter att tjänstgöra. Så sker också enligt uppgift på många håll redan i dag. Sådana hänsyn kan exempelvis innebära befrielse från tjänstgöring under en viss tid på året då detta medför särskilda svårigheter med hänsyn till nämndemannens ordinarie arbete eller annars. Att individuellt anpassa nämndemännens tjänstgöring torde fordra både god planering och ett stort mått av flexibilitet från domstolarnas sida (se vidare i det följande). I viss utsträckning bör detta emellertid kunna krävas, inte minst för att man skall kunna rekrytera yngre yrkesverksamma nämndemän. En möjlighet till anpassad tjänstgöring torde kunna ha den fördelen att färre medborgare skulle behöva avstå från att ta ett uppdrag som nämndeman med hänvisning till att det inte är möjligt med hänsyn till ordinarie arbete etc.

Nämndemännens tjänstgöring sker normalt efter ett i förväg uppgjort tjänstgöringsschema. Härigenom får nämndemännen viss framförhållning och möjlighet till den planering som krävs för att uppdraget skall kunna fullgöras, exempelvis att ordna en ersättare på arbetet. Det är emellertid inte ovanligt att förhandlingar sätts ut

med kort varsel. I de allmänna domstolarna är det s.k. förtursmål – mål med häktade och mål där ungdomar är tilltalade – som föranleder detta. I förvaltningsdomstolarna är det också, till följd av de måltyper som förekommer där, vanligt. På olika håll förekommer vidare i olika omfattning att nämndemännen ges möjlighet att påverka planeringen av tjänstgöringen. Merparten av de nämndemän som har besvarat kommitténs enkät är exempelvis nöjda med just detta. I svaren framhålls ofta ett gott samarbete med den som vid domstolen ansvarar för planeringen av nämndemännens tjänstgöring. På flera håll sköter nämndemännen själva planeringen och ordnar själva ersättare vid sjukdom etc. Det synes råda delvis olika meningar om värdet av detta förfaringssätt. Det framgår också av kommitténs undersökningar att det vid någon eller några domstolar allmänt verkar vara sämre framförhållning och planering när det gäller nämndemännens tjänstgöring.

Det är tydligt och naturligt att schemalagd tjänstgöring i normalfallet underlättar för nämndemännen att kunna ställa upp. Detta uttrycks i en majoritet av svaren på kommitténs undersökning. Heltidsarbetande har exempelvis svarat att de i och för sig skulle kunna tjänstgöra mer om de bara varslas om detta i god tid så att nödvändiga åtgärder hinner vidtas beträffande det ordinarie arbetet. Även om det allmänt inte verkar råda några större brister när det gäller planeringen av nämndemännens tjänstgöring vill kommittén ändå poängtera värdet av en så god planering och flexibilitet som det är möjligt hos domstolarna med hänsyn till måltyper och annat. Inte minst torde rekryteringen av nämndemän kunna underlättas om de presumtiva nämndemännen kan informeras om att tjänstgöringen normalt sker enligt fastställt schema. Vid planeringen av nämndemännens tjänstgöring bör nämndemännen själva, eventuellt genom representanter för nämndemannaföreningen, i så stor utsträckning som det är möjligt ges möjlighet att påverka. Detta kan ske genom inhämtande av synpunkter på uppgjort schema eller genom en närmare samplanering av detta.

Domstolarna bör vidare allmänt eftersträva flexibilitet vid planeringen av enskilda nämndemäns tjänstgöring och vara lyhörda för särskilda önskemål. Sådana hänsyn kan gälla anpassning av tjänstgöringen till en nämndemans ordinarie arbete. Kanske kan denne exempelvis tjänstgöra endast under viss tid på året. I den mån det är möjligt och lämpligt bör hänsyn tas till detta vid planeringen av nämndemannens tjänstgöring.

Det kan också vara fråga om att tillmötesgå nämndemännen på andra sätt. Från många håll framförs exempelvis att tjänstgöringsdagarna kan vara orimligt långa. Av effektivitetsskäl förekommer det att en inkallad nämnd får tjänstgöra på olika rotlar vilket medför att de tjänstgör tillsammans med flera olika yrkesdomare under en förhandlingsdag. Orsakerna till detta förfaringssätt torde i viss utsträckning vara ekonomiska. Tidigare fanns i rättegångsbalken en begränsning i att det till huvudförhandling en och samma dag inte fick sättas ut fler mål än som kunde beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar (1 kap. 9 §). Denna bestämmelse togs dock bort med motiveringen att den typen av frågor kan anförtros domstolarna utan stöd av lagregler (prop. 1999/2000:26 s. 53). Regeringen framhöll i samband med lagändringen att det från rättssäkerhetssynpunkt är lika viktigt som förhandlingstidens sammantagna längd att pauser hålls med rimliga mellanrum och att tid planeras in för överläggning så att dom i görligaste mån kan meddelas omedelbart efter överläggning. Regeringen uttalade samtidigt att sextimmarsgränsen är ett bra riktmärke. Många nämndemän framhåller att tjänstgöringen kan vara från kl. 9 på morgonen till kl. 17 på eftermiddagen och ibland ännu senare. Inte sällan varar rättegångsdagen dessutom senare än vad nämndemannen planerat för med praktiska bekymmer som följd. Arbetsförhållandena i domstolarna och svårigheterna att exakt förutse förloppet av enskilda förhandlingar medför givetvis att nämndemännen måste vara medvetna om att exakta klockslag för förhandlingarnas avslutande inte kan anges. Å andra sidan är det självklart att hänsyn i så stor utsträckning som möjligt skall tas till alla människor som medverkar i rättssalen, även nämndemän. Att nämndemän därvid inte bör tjänstgöra längre arbetsdagar än andra är naturligtvis viktigt. Vid planeringen av tjänstgöringen bör särskild hänsyn tas till nämndemännens enskilda behov i så stor utsträckning som det är möjligt. Det kan exempelvis vara fråga om barn som skall hämtas på dagis eller en nämndeman som säger sig, kanske på grund av sjukdom, inte klara av alltför långa dagar. I de enskilda fallen gäller på sedvanligt vis att enskilda önskemål måste vägas mot vad bl.a. rättssäkerheten kräver. Desto viktigare är det att de enskilda nämndemännen i förväg har möjlighet att påverka planeringen av tjänstgöringen.

6.2.8 Övrigt

Till sist tar kommittén upp några ytterligare saker som påverkar nämndemännens tjänstgöring.

Nämndemannens känsla av delaktighet

Inledningsvis angavs att den grad av delaktighet som den enskilde nämndemannen känner i domstolens arbete kan ses som ett av villkoren förenade med uppdraget och tjänstgöringen. I några av nämndemännens svar på kommitténs undersökning har framskymtat att nämndemännen inte alltid känner sådan delaktighet. Åter har i andra svar framhållits det goda samspelet med yrkesdomare och andra anställda vid domstolen.

Det är naturligtvis viktigt att nämndemannen känner en delaktighet i domstolens arbete, helt enkelt för att nämndemännen är en del av domstolen genom att de fullgör en lagstadgad, viktig uppgift i denna. För att understryka nämndemännens delaktighet ytterligare bör domstolarna på olika sätt vinnlägga sig om ett gott omhändertagande av nämndemännen. Det är vidare kommitténs förhoppning att de överväganden och förslag som kommer till uttryck i detta betänkande bidrar till att tydliggöra nämndemannainstitutets funktion samt att påminna om nämndemannauppdragets vikt och status. Detta torde positivt bidra till nämndemännens känsla av delaktighet och till att de på ett aktivt och engagerat sätt fullgör sina uppdrag. Att nämndemännen själva känner sitt värde har betydelse inte minst i deras möte med allmänheten.

Problemet med inställda huvudförhandlingar

Nämndemännen har genom åren, i likhet med andra som drabbats, upplevt frustration över att förhandlingar som de kallas att tjänstgöra vid alltför ofta ställts in exempelvis därför att den tilltalade eller vittnen inte inställer sig. Dessa missförhållanden är ett stort bekymmer för domstolsväsendet i allmänhet och har betydelse även för nämndemännens tjänstgöring. Problemen torde åtminstone delvis kunna motverkas genom de lagändringar som trätt i kraft den 1 juli 2001. Genom dessa lagändringar har getts utökade möjligheter att hålla huvudförhandling utan hinder av att

någon som skall delta uteblir eller inte kan delges kallelse (prop. 2000/01:108).

Säkerhetsfrågor

Under senare år har säkerheten i domstolarna uppmärksammats allt mer. Efter det att åklagare brutalt överfallits i domstolars lokaler har en arbetsgrupp hos RÅ på en rad punkter krävt säkerhetshöjande åtgärder i domstolarna. Så sent som år 2001 har ny lagstiftning om säkerhetskontroll i domstolarna trätt i kraft (SFS 2001:180) och vid DV pågår ett fortlöpande arbete med dessa frågor. Som ett led i detta arbete har DV under våren 2002 startat ett projekt benämnt Utredningen av framtida riktlinjer för Domstolsverkets säkerhetsarbete. Projektet avses resultera bl.a. i en riskbedömning av vilken skall framgå på vilka områden säkerheten i domstolarna måste förbättras. Enligt vad kommittén erfarit finns bland nämndemännen en viss oro för en utveckling i riktning mot en tydligare hotbild. Nämndemännen har hittills upplevt en viss hotbild, dock inte i samma utsträckning som andra aktörer i domstolen. Även om inte nämndemännen tillhör en grupp som särskilt markerats som utsatt påverkas naturligtvis dessa av det arbete och de överväganden som görs inom området.

7. Nämndemännens introduktionsutbildning och information

Kommittén har i uppdrag att lämna förslag som möjliggör en mer allsidig och bredare rekrytering av nämndemän. För detta torde, som behandlas i avsnitt 6, nämndemännens faktiska tjänstgöring ha stor betydelse. Den introduktionsutbildning och information som nämndemännen erhåller inför och under sin tjänstgöring utgör väsentliga delar härav.

7.1. Bakgrund

Frågor om utbildning och information till nämndemännen har under senare år varit föremål för synpunkter – bl.a. i åtskilliga riksdagsmotioner – och överväganden. Justitieutskottet har återkommande behandlat frågor som gällt såväl innehållet i utbildningen och informationen som huvudmannaskapet för denna (bet. 1997/98:JuU1, bet. 1998/99:JuU1).

Sedan den 1 april 1999 är det lagmännen vid tingsrätterna respektive länsrätterna samt hovrätterna och kammarrätterna som, efter samråd med Domstolsverket (DV), skall svara för att nämndemännen får introduktionsutbildning och regelbunden information. Detta ansvar har formulerats i de förordningar som styr verksamheten vid respektive domstol (6 a § förordning [1996:381] med tingsrättsinstruktion, 5 a § förordning [1996:382] med länsrättsinstruktion, 4 a § förordning [1996:379] med hovrättsinstruktion och 4 a § förordning [1996:380] med kammarrättsinstruktion).

Den närmare bakgrunden till den genomförda regleringen är följande. År 1998 gav regeringen DV i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning utbildning och information erbjöds nämndemännen. Utifrån kartläggningen skulle DV utarbeta en plan för introduktionsutbildning och fortbildning av nämndemän. I uppdraget angav regeringen att det inte är förenligt med lekmanna-

rollen att genomföra en mer omfattande utbildning av nämndemän men att det är viktigt att den utbildning som erbjuds är enhetlig. Vikten av att alla nämndemän fortlöpande får information om mer omfattande förändringar inom de rättsområden de kommer i kontakt med poängterades också. Regeringen upprepade genom dessa uttalanden påpekanden som tidigare under året gjorts av Justitieutskottet (bet. 1997/98:JuU1 s. 48 och 49). Uppdraget redovisades samma år (1998-08-28, dnr 274-1998) och ledde fram till den nyss beskrivna regleringen.

I sin kartläggning av i vilken utsträckning utbildning och information erbjöds nämndemännen tillställde DV samtliga tingsrätter, länsrätter, hovrätter och kammarrätter en enkät. Av svaren på denna enkät kan följande nämnas.

På frågan om domstolen regelbundet genomför introduktionsutbildning för nämndemännen svarade 65 procent av domstolarna jakande. Utbildningen var dock av varierande kvalitet och kvantitet. De flesta domstolar som svarat jakande uppgav att introduktionsutbildningen bestod av översiktlig information efter val, oftast i samband med att rättegångsåret börjar. Innehållet i informationen varierade. Vanligt förekommande var information om domstolsorganisationen, nämndemannauppdraget, offentlighet och sekretess, jävsfrågor m.m. Bland de domstolar som svarat nej uppgavs bl.a. att introduktionsutbildning ordnades men inte var regelbunden.

På frågan om domstolen regelbundet ordnar informationsträffar för nämndemännen svarade 47 procent av domstolarna jakande. Träffarna hade, särskilt i tingsrätterna, ägt rum vid rättegångsårets början. Även vid exempelvis nämndemannaföreningarnas möten hade information lämnats. Informationen som lämnades till nämndemännen vid dessa tillfällen brukade bestå i en redogörelse för domstolens interna förhållanden såsom arbetsbelastning, budgetförutsättningar, ny lagstiftning, rättspraxis etc. Vid vissa domstolar lämnades mer omfattande information genom föreläsningar eller besök av andra myndighetsföreträdare. Dessa föreläsningar eller besök omfattade ibland även övriga domare och notarier. En del domstolar som besvarat frågan nekande uppgav att personal från domstolen ibland medverkat vid nämndemannaföreningens möten och där lämnat information. Beträffande denna frågeställning kunde det noteras en klar skillnad mellan tingsrätter och länsrätter samt mellan underrätter och överrätter. Det var vanligare att det i tingsrätterna hölls informationsträffar än i

länsrätterna. Det var också oftare förekommande med informationsträffar i underrätterna än vid överrätterna.

DV:s plan enligt förslaget innebar till att börja med en introduktionsutbildning i form av grundläggande information avseende innebörden av nämndemannauppdraget, domstolsväsendets organisation, viktigare processuella regler samt sekretess- och jävsbestämmelser. Det föreslogs att det material DV tidigare arbetat fram att användas av domstolarna vid utbildning/information skulle revideras. De nämndemän som tillträder under valperioden föreslogs kunna låna motsvarande material. Enligt planen borde vidare löpande information lämnas till nämndemännen en gång per år vid ett sammanträffande. Informationen borde avse domstolens interna förhållanden, ny lagstiftning och rättspraxis, större reformer som genomförts etc. DV fann det inte lämpligt att i detalj ange det närmare innehållet i informationen med hänsyn till att behoven växlar från år till år och mellan domstolarna.

Efter det att utbildnings- och informationsansvaret reglerats i domstolarnas instruktioner framfördes från Nämndemännens riksförbund (NRF) önskemål om att domstolarnas verksamhet i dessa avseenden skulle följas upp av riksdag, regering, departement och DV. NRF ansåg bl.a. att det var alltför stora skillnader mellan domstolarna (tidningen Nämndemannen nr 3, 1999). Någon sådan uppföljning av domstolarnas utbildnings- och informationsverksamhet har inte skett. NRF:s inställning är fortfarande densamma, bl.a. efterfrågas en mer detaljerad reglering av utbildningsansvaret.

7.2. Kommitténs överväganden

Med hänsyn till den nyligen gjorda översynen av och regleringen på området har kommittén knappast anledning att överväga några förändringar i fråga om den introduktionsutbildning och information som riktas till nämndemännen. Kommittén ser det allmänt som mycket angeläget att förändringar och förbättringar kommer till stånd så att kvarstående skillnader mellan olika domstolar, när det gäller denna verksamhet, minskar.

7.2.1. Inledning

För att få flera människor ur olika grupper i samhället att vilja åta sig uppdrag som nämndeman krävs att dessa finner villkoren förenade med uppdraget och tjänstgöringen acceptabla. Den introduktionsutbildning och information som nämndemännen erhåller inför och under sin tjänstgöring utgör väsentliga delar härav. Som framgår av avsnitt 7.1. har en översyn av och reglering på området nyligen genomförts och det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om effekterna av detta. Bl.a. har effekterna av den nya regleringen ännu inte prövats vid ingången av en mandatperiod. Med hänsyn härtill har kommittén knappast anledning att nu överväga några förändringar i fråga om den introduktionsutbildning och information som riktas till nämndemännen. Kommittén ser det ändå som angeläget att, inom ramen för uppdraget, ta upp en del frågor som anknyter till området.

Flera nämndemän som besvarat kommitténs enkät har pekat på behovet av utbildning och information. De flesta har uppgett att de fått utbildning/information genom domstolen eller den lokala nämndemannaföreningen, alternativt båda dessa. För många verkar det oklart i vilken regi studiebesök etc. genomförts. Ett fåtal nämndemän har uppgett att de inte fått någon utbildning/ information alls.

Av svaren på den enkätundersökning som kommittén tillställt ett antal domstolar kan utläsas att det fortfarande förekommer skillnader i fråga om den introduktionsutbildning och information som erbjuds nämndemännen. Av något svar framgår att de ändrade reglerna kommer att få genomslag först efter 2002 års val. På de flesta håll synes introduktionsutbildning och information hållas vid rättegångsårets början. Verksamheten verkar i olika omfattning bedrivas i samarbete med nämndemannaföreningarna, alternativt i anslutning till dessas möten. En domstol påpekar att nämndemännen, förutom att de informerats inför tjänstgöringsperiodens början, inbjudits till information en gång per år men att dessa tillfällen inte varit så välbesökta.

Kommittén ser det allmänt som mycket angeläget att förändringar och förbättringar nu kommer till stånd när det gäller den introduktionsutbildning och information som riktas till nämndemännen. Det är tydligt att nivån på denna verksamhet i alltför stor utsträckning ännu skiljer sig åt mellan domstolarna och att dessa frågor inte överallt prioriteras i tillräcklig grad.

7.2.2. Allmänt om omfattning och innehåll

Som framhållits av regering och riksdag är det viktigt att nämndemännens lekmannaroll bibehålls. Det är inte förenligt med denna att genomföra en mer omfattande utbildning av nämndemän. Dessa måste emellertid få en sådan grundläggande utbildning att de kan utföra sitt uppdrag på det sätt lagstiftaren avsett. Det är vidare viktigt att utbildningen har samma innehåll för alla nämndemän i hela landet. Förutom en grundläggande utbildning behöver nämndemännen under sin tjänstgöring fortlöpande information.

Beträffande det närmare innehållet i den grundläggande utbildningen – i förordningarna benämnd introduktionsutbildning – och informationen hänvisas till DV:s plan (jfr avsnitt 7.1). DV har arbetat fram ett informationsmaterial, ”Information till nämndemän”, bestående av en pärm med overhead-bilder tänkt att användas av domstolarna. Enligt kommitténs mening torde ett sådant material vara väl ägnat att ge nämndemännen den grundläggande utbildning som de behöver för sitt uppdrag. Därutöver behöver nämndemännen regelbundet ta del av information rörande bl.a. ny lagstiftning och rättspraxis. I sammanhanget bör påpekas det särskilda ansvar som rättens ordförande har vid överläggning till dom. Denne (eller annan lagfaren ledamot) skall redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt.

Förutom nyss nämnt informationsmaterial har DV och NRF utarbetat ett studiematerial, ”Nämndemannauppdraget” (juni 2001), som är tänkt att användas i studiecirklar för nämndemän i föreningarna runt om i landet. Det speglar i sju avsnitt nämndemännens skyldigheter och rättigheter, lagstiftning och rättskällor, handläggningen i tingsrätt, förvaltningsprocessen i länsrätt m.m. Förutom detta studiematerial, som säljs av NRF, finns även att tillgå ett antal videofilmer som på olika sätt illustrerar innebörden av nämndemannauppdraget. Material som det nu nämnda bidrar ytterligare till insikt hos nämndemännen om vad uppdraget innebär.

Enligt vad kommittén erfarit är det inte ovanligt bland nämndemännen att dessa missuppfattar graden av utbildning och kunnande som krävs för uppdraget. Några av nämndemännen som besvarat kommitténs undersökning har efterfrågat mer omfattande utbildning och information än vad som är motiverat med hänsyn till att det rör sig om ett lekmannauppdrag. Några har uppgett att

de själva fortbildar sig på olika vis, exempelvis genom studiecirklar på kvällstid eller genom att läsa juridisk litteratur etc. Från en domstol har framförts farhågor om att nämndemannakåren i framtiden kommer att ställa nya högre krav på utbildning, detta som en följd av att kåren föryngras och att yngre människor ställer krav i större utsträckning än äldre. Enligt kommitténs mening är frågeställningar som rör den grad av utbildning och kunnande som krävs för uppdraget något som skall hanteras och lösas inom ramen för den utbildning och information som domstolarna skall svara för. Genom denna kan exempelvis klargöras för nämndemännen att de inte förväntas bedriva några mer ingående enskilda studier.

7.2.3. Enhetlighet över landet

Som särskilt påpekats är det viktigt att den utbildning som erbjuds nämndemännen är enhetlig över landet. Detta är ett av syftena med den nyligen genomförda regleringen. Utbildnings- och informationsansvaret skall enligt förordningstexten utövas av lagmännen eller domstolarna efter samråd med DV. Enligt kommitténs mening lägger denna formulering ett relativt stort ansvar på DV, inte minst när det gäller möjligheten att uppnå enhetlighet över landet. Det förhållandet att DV tillhandahåller domstolarna ett material bidrar i sig till att uppnå enhetlighet. Det är därför viktigt att detta informationsmaterial också beaktas och används av dem som är ytterst ansvariga. När det gäller den närmare utformningen av och innehållet i detta material bör DV vara lyhörd för önskemål som framförs från domstolarnas sida om förändringar och förbättringar.

Inom ramen för DV:s ansvar får anses ligga att följa upp domstolarnas verksamhet beträffande den introduktionsutbildning och information som erbjuds nämndemännen. Det framstår som naturligt att denna verksamhet också utvärderas med jämna mellanrum. Information om brister eller missförhållanden kan komma till DV:s kännedom genom såväl domstolarna som nämndemännen.

I sammanhanget bör understrykas att det är lagmännen och domstolarna som (efter samråd med DV) skall svara för den utbildning och information som nämndemännen behöver för sin tjänstgöring. Nämndemannaföreningarna däremot har inte något egentligt ansvar för detta. Det sagda hindrar emellertid inte att

samarbete med föreningarna sker i dessa frågor. Med hänsyn till att utbildnings- och informationsansvaret numera är reglerat bör det för nämndemännen dock alltid klargöras när det handlar om utbildning eller information enligt förordningarna.

Av betydelse för målsättningen om nationell enhetlighet när det gäller den utbildning och information som riktas till nämndemännen är ersättningsvillkoren. Enligt 6 § förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. får ersättning lämnas när nämndemän kallas till information. Kommittén har i avsnitt 5.2.10 föreslagit ett språkligt förtydligande av denna bestämmelse så att det klart framgår att ersättning får beslutas också beträffande nämndemännens introduktionsutbildning. Vid tillämpningen av bestämmelsen är det självklart att domstolarnas ekonomiska resurser inte skall tillåtas styra graden av utbildning och information. DV uttalade beträffande den plan som föreslogs att den speglade hur det redan går till vid många domstolar runt om i landet.

På många håll synes nämndemannaföreningarna vara mycket aktiva när det gäller att anordna föredrag, studiebesök och liknande. Denna verksamhet bekostas av föreningarna själva. Bidrag utgår från bl.a. NRF som har ett utbildningskonto varifrån föreningarna kan söka pengar till olika utbildningsaktiviteter. En del kommuner bidrar också till denna verksamhet men på många håll är det kommunernas uppfattning att nämndemännen är en statlig angelägenhet (alla nämndemän väljs inte heller av kommunfullmäktige).

7.2.4. Tidpunkt för introduktionsutbildning

NRF har pekat på risken med att de nyvalda nämndemännen inte hinner ta del av någon introduktionsutbildning eller information under den oftast mycket korta tid som står till buds mellan valet och den tidpunkt då de skall påbörja sin tjänstgöring. Risken är att nämndemannen inledningsvis får medverka i beslut som han eller hon inte är förberedd för. Till undvikande av detta har NRF föreslagit att nämndemännen skall tillträda senare under våren året efter valet. Årets första månader kan då ägnas åt att ge nämndemännen utbildning, information och även praktisk erfarenhet av uppdraget genom att t.ex. sitta med under en eller flera rättegångsdagar.

Enligt kommitténs mening krävs för att nämndemännen skall kunna utföra sina uppdrag på ett rättssäkert sätt att dessa får den introducerande utbildningen innan de påbörjar sin tjänstgöring. Detta torde också vara innebörden av ordet introduktionsutbildning i förordningarna. Efter valet av nämndemän bör därför landets domstolar se till att få till stånd introduktionsutbildning för de nytillträdda nämndemännen. Med god planering bör en sådan kunna hållas under januari månad året efter valet. En introduktionsutbildning, med innehåll enligt DV:s plan, torde vidare inte vara mer omfattande än att den ryms under 1–3 dagar, beroende på hur tiden disponeras. Därmed bör den hur som helst utan svårighet kunna hinnas med innan de nyvalda nämndemännen skall påbörja sin tjänstgöring. Att senarelägga tillträdet för nämndemännen med flera månader med motiveringen att dessa först måste hinna utbildas ter sig med hänsyn till detta inte som motiverat.

8. Nämndemän som inte är lämpliga

Kommittén har i uppdrag att utreda och lämna förslag om hur man skall hantera en situation när något inträffar eller framkommer som gör att den valde nämndemannen inte längre framstår som lämplig för uppdraget.

8.1. Bakgrund

8.1.1. Tidigare överväganden m.m.

Regeringen konstaterar i direktiven att något krav på lämplighet för att tjänstgöra som nämndeman inte har uppställts, eftersom det har förutsatts att endast personer som är lämpade för uppdraget väljs. Även om den förutsättningen uppfylls kan det naturligtvis uppkomma något under tjänstgöringstiden som gör att den valde inte längre framstår som lämplig, t.ex. att han eller hon gör sig skyldig till brott. Regeringen konstaterar att det i dag saknas klara regler för hur en sådan situation skall hanteras.

I remissbehandlingen av Domarutredningens betänkande framkom, utan att utredningen egentligen behandlat detta, en del synpunkter med avseende på nämndemän som visar sig olämpliga (Ds 1995:17). Flera remissinstanser tog upp frågeställningar om på vilket sätt man skall förfara med nämndemän som visat sig olämpliga.

Länsrätten i Stockholms län (s. 877): Eftersom det inte kan vara en uppgift för domstolarna att ”välja bort” behörigen valda och behöriga nämndemän är det en ytterst grannlaga uppgift för nominerings- och valorganen att undvika att personer, som av det ena eller andra skälet är olämpliga, utses till nämndemän. Under det fortsatta utredningsarbetet borde undersökas om det är möjligt att tillskapa ett förfarande som medger att nämndemän som visat sig

olämpliga ställs åt sidan eller ersätts eller att de i alla händelser inte blir omvalda.

Helsingborgs tingsrätt (s. 923): Frågan om sättet på vilket olämpliga nämndemän skall entledigas bör särskilt uppmärksammas.

Mölndals tingsrätt (s. 960): Det saknas enligt tingsrättens mening en tillfredsställande reglering av vilka åtgärder som kan vidtas om en nämndeman under en valperiod visar sig olämplig att vara nämndeman, t.ex. om vederbörande är misstänkt för ett brott av ej bagatellartad beskaffenhet. I kommentaren till RB (Gullnäs m.fl. s. 4:17) anges att rätten i sådana fall kan underlåta att kalla in nämndemannen till tjänstgöring. Eftersom nämndemannens tjänstgöring som regel är fastställd för en längre period är det rekommenderade förfarandet inte tillräckligt. Enligt tingsrättens mening bör det utredas om det går att införa en föreskrift som ger domstolen eller annan myndighet möjlighet att avstänga en olämplig nämndeman från tjänstgöring. Ett sådant beslut om avstängning bör av rättssäkerhetsskäl kunna överklagas av

nämndemannen.

I remissbehandlingen av departementspromemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. (Ju96/4545) framkom också synpunkter med avseende på nämndemän som visar sig olämpliga.

Stockholms tingsrätt: Enligt tingsrättens mening lär en radikal förändring av nämndemannakårens sammansättning endast kunna ske genom djupgående reform av formerna för utseendet av nämndemännen. Tingsrätten vill samtidigt erinra om att en förutsättning för att allmänheten skall ha förtroende för den dömande verksamheten givetvis är att de som tjänstgör i domstolarna anses lämpliga för sin uppgift. Enligt den nuvarande ordningen kan nämndeman som begått brott och därigenom visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag inte skiljas från uppdraget. Det bör därför övervägas att införa någon form av reglering som medger åtgärder för att skilja olämplig nämndeman från uppdraget.

Med förmodad hänvisning till det nyss återgivna yttrandet från Stockholms tingsrätt har vidare i en riksdagsmotion framförts att den utredning som bör tillsättas för att se över hur nämndemännen i framtiden skall utses också bör ta upp om åtgärder skall kunna

vidtas för att skilja en olämplig nämndeman från uppdraget (mot. 1996/97:Ju28).

Kommittén har inom ramen för sina undersökningar ställt ett par frågor till de nominerande organen, dvs. de politiska partierna på lokal och regional nivå, och till domstolarna med avseende på nämndemän som visar sig olämpliga. Frågorna har syftat till att i någon mån få klarhet i hur de agerar som närmast berörs när en nämndeman på ett eller annat sätt framstår som olämplig. Endast svaren från domstolarna kan sägas ha givit någon vägledning. Av de domstolar som tillfrågats säger sig endast två ha egentlig erfarenhet av en situation med nämndemän som visat sig olämpliga. I dessa båda fall har nämndemän vid domstolarna ansetts olämpliga att tjänstgöra sedan de själva åtalats för brott. I det ena fallet kom lagmannens agerande att bli föremål för Justitieombudsmannens (JO) prövning sedan nämndemannen gjort en anmälan mot domstolen (se vidare avsnitt 8.1.3). Domstolarna i undersökningen har givit andra exempel på olämplighet och flera pekar på behovet av tydliga regler för dessa situationer.

8.1.2. Vilka nämndemän är inte lämpliga?

En av de stora fördelarna med det nuvarande sättet för val av nämndemän anses vara att de nominerade är väl kända för valförsamlingen och att endast personer som är lämpliga för uppdraget kommer i fråga för nominering. Något grundläggande krav på lämplighet för att tjänstgöra som nämndeman har däremot inte uppställts i lag. Beträffande de nämndemän som tjänstgör i fastighetsdomstol anges dock bl.a. att dessa bör vara allmänt betrodda (3 § fjärde stycket lagen [1969:246] om domstolar i fastighetsmål). Även beträffande jurymän finns en beskrivning i lag av de egenskaper som dessa förväntas besitta. I tryckfrihetsförordningen anges att de personer som utses till jurymän bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet (12 kap. 5 § TF). Den domared som avläggs av alla domare, även nämndemän, kan sägas ställa vissa krav på lämpligt beteende. Genom att avlägga eden lovar man på heder och samvete bl.a. att vara ”ärlig och uppriktig” och ”döma efter Sveriges lag och laga stadgar” (4 kap. 11 § rättegångsbalken [RB]).

Av det nu anförda framgår att man kan skilja mellan å ena sidan den allmänna lämplighet som i och för sig förutsätts för att någon

skall väljas till nämndeman och å andra sidan den allmänna eller särskilda lämplighet som förutsätts eller till och med krävs under tjänstgöringens gång. Exempel på det senare är de särskilda krav som ställs på nämndemän i ungdomsmål.1

Emellertid kan det under tjänstgöringstiden uppkomma något som gör att den valde nämndemannen inte längre framstår som lämplig. I direktiven anges som exempel att han eller hon gör sig skyldig till brott. Frågan inställer sig vilka andra situationer förutom den nu beskrivna som kan göra att en vald nämndeman inte längre framstår som lämplig. I kommentaren till rättegångsbalken anges konkurstillstånd som en grund för att inte kalla nämndemannen till tjänstgöring (Peter Fitger, Rättegångsbalken 1, 4:17). Tidigare var konkurstillstånd en obehörighetsgrund, men denna bestämmelse togs bort i samband med att motsvarande villkor för riksdagsmannauppdrag och kommunala förtroendeuppdrag togs bort. I förarbetena angavs att det kunde ”förutsättas att, om en nämndeman råkar i konkurs, han inte kommer att kallas till tjänstgöring så länge konkurstillståndet varar” (prop. 1969:44 s. 378). Det bör inflikas att konkurstillstånd för en lagfaren domare medför att denne inte får utöva domarämbetet (4 kap. 1 § andra stycket RB). I kommentaren framhålls vidare att det även i övrigt givetvis kan finnas skäl för rätten att underlåta att kalla in en nämndeman till tjänstgöring, t.ex. om vederbörande är misstänkt för ett brott av icke bagatellartad beskaffenhet.

Brottslighet och konkurstillstånd kan alltså grunda sådan olämplighet som nu är i fråga hos en nämndeman. Men i vilka andra situationer kan det bli aktuellt att bedöma en nämndeman som olämplig för uppdraget? De domstolar som medverkat i kommitténs undersökning har givit en del exempel på olämpligt uppträdande hos nämndemän och även beskrivit tillvägagångssätt för att hantera situationer som kan uppstå. De flesta av dessa exempel är av mindre kvalificerad art än brottslighet och konkurstillstånd, undantaget brott mot tystnadsplikten som framhållits av flera domstolar. Som exempel på olämpligt uppträdande har anförts upprepad utevaro eller upprepade sena ankomster, ålderdom/

1 Fram till den 1 juli 2001 gällde att nämndemän som anlitades för tjänstgöring i sådana mål skulle, med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare, vara särskilt lämpade för uppgiften. Sedan nämnda tidpunkt gäller i stället att nämndemän som anlitas för sådan tjänstgöring skall vara särskilt utsedda av domstolen (25 § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Regeringen uttalade i samband med ändringen att den särskilda erfarenhet beträffande kriminella ungdomars särskilda problem m.m. som kan krävas för att avgöra frågor i ungdomsmål inte bara gäller för de lagfarna domarnas del utan också för nämndemännen.

sjukdom som leder till att nämndemannen ofta somnar, förakt mot domareden genom vägran att döma efter gällande lag eller allmänt vedertagen praxis samt uttalad beslutsångest som äventyrar den dömande verksamheten

Av exemplen framgår att olämplighet hos en nämndeman kan grunda sig på olika typer av beteenden eller tillstånd och vara av mer eller mindre allvarlig grad.

8.1.3. Hur hanteras nämndemän som inte är lämpliga i dag?

En nämndemans lämplighet är inte uttryckt som något behörighetskrav såsom exempelvis medborgarskap eller folkbokföring, för vilket fall brister i denna behörighet med automatik leder till att uppdraget förfaller (4 kap. 8 § första stycket RB, 21 § första stycket lag [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar [AFDL]). Det förtroende nämndemannen fått genom att utses till uppdraget kan inte heller återkallas av valförsamlingen under mandatperiodens gång.

Vid de flesta av de tillfrågade domstolarna i kommitténs undersökning har inte någon situation uppstått där nämndemän visat sig olämpliga att fortsätta sin tjänstgöring. Några domstolar har emellertid svarat utifrån en tänkt situation. Domstolarnas svar visar att situationer med nämndemän som framstår som olämpliga att fortsätta sin tjänstgöring hanteras på lite olika sätt, delvis beroende på hur allvarlig olämpligheten anses vara. Förfarandet är som framgått oreglerat men har visst stöd i motivuttalanden. I första hand reagerar domstolen genom berörd domare och eventuellt lagmannen på nämndemannens olämplighet och agerar också på något sätt. I en del fall finner även nämndemannens politiska parti anledning att agera. Slutligen förekommer det att nämndemannaföreningen på något sätt engageras i förfarandet. De senare aktörernas agerande initieras genom att de underrättas om det inträffade av domstolen. Det förekommer också att enskilda nämndemän påtalar förhållanden beträffande nämndemannakollegor.

Det vanligaste förefaller vara att nämndemannen i en inträffad situation väljer att självmant avsäga sig sitt uppdrag. Eftersom det är en skyldighet att fullgöra nämndemannauppdrag har en nämndeman endast i vissa fall rätt att avgå. Enligt 4 kap. 8 § första stycket RB (21 § första stycket AFDL) får rätten entlediga

nämndemannen – förutom om nämndemannen fyllt sextio år – om denne uppvisar giltigt hinder. Uttrycket giltigt hinder avsåg vid bestämmelsens tillkomst den situationen att en högre ämbets- eller tjänsteman av tjänsten ansåg sig hindrad att fullgöra ett uppdrag som nämndeman (Peter Fitger, Rättegångsbalken 1, 4:12). När en nämndeman begär sitt entledigande utan att något av dessa skäl anses föreligga synes det vanligaste tillvägagångssättet vara att kommunerna på något sätt underrättas om nämndemannens önskan och att fullmäktige därefter beviljar nämndemannens begäran. Entledigande i denna ordning kan förmodas ske med stöd av kommunallagen (1991:900). I 4 kap. 9 § anges nämligen att fullmäktige skall befria en förtroendevald från uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl mot det (jfr, i det följande, JO-fallet där fullmäktige beslutade godta nämndemannens avsägelse av uppdraget). Eftersom bestämmelsen i kommunallagen inte omfattar nämndemän torde det vara fråga om en analog tillämpning. Det synes emellertid också förekomma att rätten med stöd av 4 kap. 8 § första stycket RB (21 § AFDL), möjligen i en något vidare omfattning än vad bestämmelsen ger stöd för, fattar beslut om entledigande av nämndemannen.

När en nämndeman självmant väljer att avsäga sig sitt uppdrag torde domstolen ofta sakna anledning eller grund för att vidare agera i saken. Problem uppstår dock när nämndemannen inte inser (eller delar bedömningen) att han eller hon bör lämna sitt uppdrag.

Domstolen agerar ofta genom att ha ett samtal med nämndemannen och påtala vad som befunnits olämpligt i nämndemannens beteende eller i övrigt. Det kan röra sig om att nämndemannen upprepade gånger kommit för sent till förhandlingen eller inte dykt upp alls. Samma tillvägagångssätt används även beträffande en nämndeman som visat svårigheter att hålla sig vaken under förhandlingarna eller som visat förakt mot domareden genom vägran att döma enligt svensk lag eller enligt vedertagen praxis. Ibland kan emellertid dessa beteenden vara av så allvarlig art att de bedöms äventyra den dömande verksamheten, något som anses fordra mer ingripande åtgärder. Vid fall av olämplighet som uppfattas som mer allvarlig, exempelvis även i de fall en nämndeman misstänks för något brott, fattas beslut om att nämndemannen under en kortare eller längre tid inte skall kallas till tjänstgöring. Detta beslut fattas i en del fall formlöst. Förfarandet, som enligt vad som framgått ovan omtalas i kommentaren till rättegångsbalken som en möjlighet i vissa fall, synes också användas i en del

fall då en nämndeman på något sätt uppträtt olämpligt och visserligen inte därigenom gjort sig skyldig till något allvarligare övertramp men där vederbörande inte velat rätta sig efter tillsägelser från domstolen. Som en åtgärd från domstolens sida synes också förekomma att en nämndeman som visat sig olämplig för fortsatt tjänstgöring uppmanas att avsäga sig sitt uppdrag.

Nämndemannens olämplighet kan vara av sådan art att vederbörandes politiska parti finner anledning att agera på något sätt. Detta synes oftast ske vid fall av mer allvarlig olämplighet genom att nämndemannen uppmanas att avsäga sig sitt uppdrag. I en del fall, vid mindre kvalificerad olämplighet, kanske samtalet stannar vid att nämndemannen får rådet att ändra på sig i ett eller annat avseende. Detta har kommittén dock ingen närmare kunskap om. Det skall här återigen anmärkas att det förtroende nämndemannen fått genom att utses till uppdraget inte kan återkallas under mandatperiodens gång. Vid omval kan en nämndemans olämplighet emellertid få den konsekvensen att han eller hon inte nomineras på nytt.

Det förekommer slutligen att nämndemannaföreningen på något sätt deltar i förfarandet, ofta säkerligen för att stötta nämndemannen i fråga men i en del fall även för att föra fram och förklara domstolens syn på det som befunnits olämpligt. Inom Nämndemännens riksförbund (NRF) har bildats en etikgrupp vars syfte är att, om så efterfrågas, ge nämndemannaföreningarna råd om hur de kan agera i dessa fall. Etikgruppen är sammansatt av ledamöter med egen erfarenhet av liknande situationer.

En domstol i kommitténs undersökning har beskrivit en konkret situation där en nämndeman vid domstolen blev åtalad för brott och där lagmannens agerande i anledning härav, efter anmälan från nämndemannen, kom att bli föremål för prövning av JO (beslut 1997-02-03). Omständigheterna var i korthet följande.

Sedan åklagaren väckt åtal mot nämndemannen i fråga för grovt rattfylleri och nämndemannen kallats att inställa sig personligen till huvudförhandling vid domstolens tingsställe underrättade nämndemannen lagmannen om detta. Att nämndemannen stod under åtal hade inte uppmärksammats av tingsrätten. Vid sin genomgång fann lagmannen att nämndemannen var kallad att tjänstgöra vid tingsstället fyra veckor före det att hans mål skulle företas till huvudförhandling. Ett av de mål som nämndemannen skulle vara med och handlägga rörde grovt rattfylleri. Lagmannen beslutade överta den fortsatta handläggningen och avvaktade att

nämndemannen möjligen själv skulle anmäla förhinder att tjänstgöra. Eftersom nämndemannen emellertid inte anmälde förhinder tog lagmannen kontakt med denne, varvid nämndemannen förklarade att den omständigheten att han stod under åtal för grovt rattfylleri vid tingsrätten alls inte utgjorde något hinder för honom att delta som nämndeman vid tingsrättens huvudförhandlingar den aktuella dagen. Nämndemannen anförde som skäl för sin uppfattning bl.a. att det tvärtom kunde vara en fördel om en nämndeman själv stått åtalad, eftersom denne då har bättre möjligheter att sätta sig in i hur det är att stå som tilltalad inför domstolen. Lagmannen redovisade utförligt sin inställning som han grundade bl.a. på kommentaren till rättegångsbalken och framhöll att han ansåg nämndemannen vara förhindrad att tjänstgöra vid de huvudförhandlingar som han kallats till.

Därefter kom åtalet mot nämndemannen att prövas av en domare som inte tjänstgjorde vid tingsrätten i fråga vid en förhandling som hölls på annan plats än vid tingsstället. Förhandlingen hade flyttats och hölls samma dag som nämndemannen ursprungligen hade blivit kallad att tjänstgöra. Nämndemannen dömdes för grovt rattfylleri till fängelse en månad. Senare kom det till tingsrättens kännedom att nämndemannen avsagt sig uppdraget som nämndeman vid tingsrätten och att kommunfullmäktige beslutat godkänna denna avsägelse.

I sin anmälan till JO uppgav nämndemannen bl.a. att lagmannen uppmanat honom att avsäga sig uppdraget som nämndeman. Detta tillbakavisades av lagmannen.

Lagmannen utvecklade i ärendet att vägledande för hans sätt att hantera den uppkomna situationen hade varit att det inte rört sig om ett formellt domarjäv enligt 4 kap. 13 § RB. I stället var det fråga om domaretik där han ”som chef för tingsrätten har att tillse att man så långt möjligt förhindrar uppkomst av situationer där rättens oväld på något sätt skulle kunna ifrågasättas till skada inte enbart för det enskilda fall som rätten har att bedöma utan även till skada för allmänhetens tillit till och förtroende för rättsskipningen i ett vidare perspektiv”.

I sin bedömning av ärendet hade JO inte något att erinra mot lagmannens agerande i den uppkomna situationen. När det gällde påståendet om att lagmannen skulle ha uppmanat nämndemannen att avsäga sig sitt uppdrag som nämndeman konstaterade JO att lagmannen bestämt tillbakavisat detta. JO fann inte anledning att utreda saken vidare.

Ytterligare en domstol i kommitténs undersökning har beskrivit en konkret situation där en nämndeman vid domstolen blev åtalad för brott. Omständigheterna i det fallet var delvis annorlunda. Domstolens beskrivning lyder som följer.

Vid senaste valet valdes en nämndeman som, innan han hunnit kallas till sin första tjänstgöring, ställdes under åtal för ett brottsbalksbrott. Lagmannen beslutade, sedan nämndemannen beretts tillfälle att yttra sig, att nämndemannen inte skulle kallas till tjänstgöring i avbidan på att brottmålet avgjordes. Nämndemannen fälldes till ansvar (skadegörelse med politiska motiv) och domen fastställdes av hovrätten. Sedan nämndemannen förklarat att han trots detta kunde vara domare med allmänhetens förtroende – eller rent av på grund av detta ansåg sig ha särskilda insikter av värde – beslutade lagmannen definitivt att inte kalla nämndemannen till tjänstgöring. Beslutet expedierades till berörd kommunfullmäktige för kännedom. Dessa administrativa beslut hade föregåtts av underhandskontakter med nämndemannaföreningen och föreningen hade, antar jag (lagmannens anm.), även resonerat med vederbörandes partigrupp. Eftersom tingsrätten inte på denna grund kan entlediga en nämndeman kvarstår denne formellt som vald, vilket vållar en del praktiska problem.

Domstolen anmärkte att problemet att hantera en olämplig nämndeman har att göra med dennes status som folkvald. Som förslag framfördes att olämplighet på grund av brottsbenägenhet och andra förhållanden som äventyrar det förtroende en nämndeman måste åtnjuta i allmänhetens ögon, borde upptas som en ytterligare grund för att uppdraget skall anses förfallet.

Som framgår av kommitténs sammanställning av utländska förhållanden (bilaga 2) så kan i de flesta länders rättssystem en lekmannadomare tämligen enkelt strykas från de aktuella listorna om det framkommer något som gör att denne inte längre framstår som lämplig för uppdraget. En sådan strykning kan i de flesta fall utföras av domstolen eller domstolschefen men också i en del länder av kommunen (motsvarande). Finland har en lagstiftning som styr hanteringen av olämpliga nämndemän på ett annat sätt. Om en nämndeman förlorar sin behörighet eller annars blir olämplig att sköta ett nämndemannauppdrag, skall tingsrätten befria honom från hans uppdrag eller bestämma att han inte på viss tid får sköta uppdraget. Beslutet fattas av en yrkesdomare och tre nämndemän. Innan nämndemannen befrias från sitt uppdrag skall

han beredas tillfälle att bli hörd. Ett beslut om befrielse från uppdraget gäller omedelbart men kan överklagas av nämndemannen till hovrätten (där det inte förekommer nämndemän).

8.1.4. Närmare om nämndemän som begår brott

Nämndemän omfattas av reglerna om tjänstefel m.m. i 20 kap. brottsbalken (BrB) och kan dömas till böter eller fängelse om han eller hon vid myndighetsutövning åsidosätter vad som gäller för uppgiften (1 §). Att åtala en nämndeman för tjänstefel torde dock sällan vara aktuellt. Däremot förekommer det emellanåt, inte minst på senare tid, att nämndemän gör sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § BrB).

Särskilda forumregler gäller när ordinarie domare m.fl., däribland nämndemän, gör sig skyldiga till brott i utövningen av tjänsten. Ordalydelsen i forumreglerna anknyter bl.a. till brottet tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB. Enligt rättegångsbalken skall hovrätt som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av bl.a. domare i allmän underrätt (2 kap. 2 § första stycket). Bestämmelsen gäller genom sin lydelse även nämndemän i tingsrätt. Högsta domstolen skall som första domstol ta upp samma typ av mål då talan riktas mot bl.a. hovrättsdomare (3 kap. 3 §). Bestämmelsen omfattar genom sin lydelse nämndemän i hovrätt. För domare i länsrätt och kammarrätt saknas för nu nämnda typer av mål särskilda regler vilket innebär att dessa mål skall tas upp i tingsrätt. Observera att de särskilda forumreglerna endast gäller när brott har begåtts i utövningen av tjänsten. När nämndemän i andra fall begår brott gäller vanliga forumregler. Om ett brott har begåtts i utövningen av tjänsten eller inte kan i vissa fall vara svårt att avgöra. Högsta domstolen har nyligen beträffande ett åtal mot en nämndemän för brott mot tystnadsplikt avgjort att reglerna om forum privilegiatum inte var tillämpliga (NJA 2001 s. 813). I sammanhanget kan nämnas att de särskilda forumreglerna har utsatts för kritik (jfr artikeln Dags att se över reglerna om forum privilegiatum, av överåklagare Gunnel Lindberg, Juridisk tidskrift 2001–2002, nr 2 s. 335).

8.1.5. Skiljande från uppdraget enligt brottsbalken

Det finns emellertid en lagregel för de mera kvalificerade fall av olämplighet som kan vara för handen då en nämndeman gjort sig skyldig till brott. Enligt 20 kap. 4 § BrB gäller nämligen att den som valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning får av rätten skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver och han genom brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget. Att denna lagregel, som tillkom i samband med ämbetsansvarsreformen år 1975, är tillämplig på nämndemän framgår inte särskilt tydligt. Närmare studium av ordalydelsen och förarbeten visar dock att så är fallet (SOU 1972:1 s. 163 och 208, prop. 1975:78 s. 151 f., 155 f., 186, 246 och 254).

Bestämmelsen i 20 kap. 4 § BrB är tillkommen med tanke på uppdragstagare som inte kan skiljas från uppdraget genom avsked eller genom att uppdraget återkallas. Sanktionen skiljande från uppdrag är att betrakta som särskild rättsverkan av brott och frågan skall självmant prövas av rätten i samband med brottmålet. (Enligt Brottsbalken En kommentar, 20:93, torde särskild talan om entledigande enligt bestämmelsen inte få väckas.) För att brottet skall kunna leda till entledigande förutsätts enligt bestämmelsen att detta är av viss svårighetsgrad – fängelse i två år eller mera skall ingå i straffskalan – och att uppdragstagaren genom brottet visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget. Att med uppdraget skall följa myndighetsutövning innebär inte att brottet, för att leda till entledigande, måste ha direkt samband med myndighetsutövning. Det är inte heller någon förutsättning att brottet begåtts efter det att förtroendemannen valts eller utsetts till uppdraget. Denne kan alltså entledigas för ett brott som det visar sig att han eller hon begått tidigare. Den som har mer än ett förtroendeuppdrag som innefattar myndighetsutövning bör skiljas från samtliga uppdrag.

Kommittén har inte funnit något fall där 20 kap. 4 § BrB tillämpats för att skilja en nämndeman från uppdraget. Bestämmelsen har emellertid under senare tid tillämpats vid åtminstone två tillfällen. I det första fallet från år 1997 dömdes en riksdagsledamot för två fall av grovt bedrägeri till villkorlig dom och dagsböter. Hovrätten konstaterade att brottsligheten var så allvarlig att en tillämpning av 20 kap. 4 § BrB aktualiserades samt

att det med hänsyn till brotten var uppenbart att riksdagsledamoten inte längre var lämplig att vara ledamot av Sveriges riksdag. I det andra fallet från år 2001 dömdes en riksdagsledamot för misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande och övergrepp i rättssak till villkorlig dom och dagsböter. Den tilltalade var förutom riksdagsledamot även ledamot av kommunal byggnadsnämnd. I frågan om den tilltalade skulle skiljas från sina uppdrag anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning och fann att det på grund av den allvarliga brottslighet som den tilltalade övertygats om var uppenbart att denne inte längre var lämplig att inneha sina uppdrag.

8.1.6. Några andra förtroendeuppdrag och yrkeskategorier

När det gäller sättet att hantera situationer med nämndemän som visar sig olämpliga att tjänstgöra finns det anledning att jämföra med några andra förtroendeuppdrag och yrkeskategorier, och vad som enligt lag och i övrigt gäller för dessa.

Ordinarie domare

Ordinarie domare tillsätts av regeringen och är anställda med fullmakt vilket innebär en starkare anställningstrygghet än normalt. Att ordinarie domare i princip är oavsättliga syftar till att garantera deras oberoende. Enligt 11 kap. 5 § regeringsformen (RF) får den som utnämnts till ordinarie domare (förutom i fall då han uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension) skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten. Frågor om avskedande av ordinarie domare prövas av Statens ansvarsnämnd (15 § lag [1994:261] om fullmaktsanställning). Den enskilde domaren har dock rätt att påkalla domstols prövning av beslutet (11 kap. 5 § andra stycket RF). Nämndens beslut blir då föremål för en arbetsrättslig tvist som prövas vid Arbetsdomstolen om domaren är fackligt organiserad och annars vid tingsrätt med möjlighet att överklaga till Arbetsdomstolen. För justitieråd och regeringsråd gäller dock att dessa frågor prövas direkt av Högsta domstolen på talan av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern (12 kap. 8 §

andra stycket RF). Enligt lagen om fullmaktsanställning får en arbetstagare avstängas från arbetet i vissa fall. Detta gäller exempelvis om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande. Det gäller också om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande (10 § andra och tredje punkten).

Statens ansvarsnämnd har i sin praxis ansett att enstaka bötesbrott inte utgör tillräcklig grund för att avskeda en domare. När påföljden är strängare än böter har det emellertid ofta ansetts stötande om domaren fått behålla tjänsten. Undantag har dock gjorts om gärningen varit att betrakta som en engångshändelse förorsakad av ett tillfälligt svaghets- eller sjukdomstillstånd eller då brottet på annat sätt av särskilda skäl framstått som ursäktligt. Enligt nämndens praxis har således inte ett enstaka rattfylleribrott ansetts utgöra grund för avsked. Återfall i brott har dock ansetts avskedsgrundande (SOU 2000:99 s. 200). Flera gånger har av nämnden uttalats att på en domare måste ställas samma krav på redbarhet och oförvitlighet oavsett vilka arbetsuppgifter denne tilldelas.

Statens ansvarsnämnd består av en ordförande, en vice ordförande och tre andra ledamöter som förordnas av regeringen för en bestämd tid. Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ha erfarenhet som domare (2 och 14 §§ förordningen [1988:1102] med instruktion för Statens ansvarsnämnd).

Som nämnts gäller särskilda forumregler när ordinarie domare m.fl. gör sig skyldiga till brott i utövningen av tjänsten (jfr avsnitt 8.1.4). För justitieråd och regeringsråd gäller att mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som dessa begått i utövningen av tjänsten skall tas upp av Högsta domstolen (3 kap. 3 § RB och 12 kap. 8 § RF). För domare i länsrätt och kammarrätt saknas för nu nämnda typer av mål särskilda regler vilket innebär att dessa mål skall tas upp i tingsrätt. De särskilda forumreglerna gäller som nämnts endast när brott har begåtts i utövningen av tjänsten. När nu nämnda personer i andra fall begår brott gäller vanliga forumregler.

Av rättegångsbalken framgår att den som är i konkurstillstånd inte får utöva domarämbete (4 kap. 1 §).

Riksdagsledamöter

Enligt 4 kap. 7 § andra stycket RF skall valprövningsnämnden, när det finns anledning till det, självmant pröva om en riksdagsledamot eller ersättare är behörig, dvs. uppfyller villkoren för rösträtt (3 kap. 10 §). Den som förklaras obehörig är därmed skild från sitt uppdrag. Riksdagsledamot eller ersättare får i annat fall skiljas från uppdraget endast om han genom brott har visat sig uppenbarligen olämplig för uppdraget. Av 20 kap. 4 § BrB följer att en ytterligare förutsättning för att domstol skall få skilja en riksdagsledamot eller ersättare från dennes uppdrag är att han eller hon har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver. En närmare beskrivning av bestämmelsens innebörd och exempel på dess tillämpning finns i avsnitt 8.1.5.

Det finns inte några särskilda forumregler för exempelvis prövning av åtal som riktar sig mot en riksdagsledamot, vare sig gärningen har begåtts inom ramen för det offentliga uppdraget eller annars. Härav följer att den vanliga instansordningen skall tillämpas. För riksdagsledamöter gäller dock enligt regeringsformen vissa begränsningar i fråga om möjligheten att väcka åtal m.m. (4 kap. 8 §). I sammanhanget bör också nämnas att riksdagsledamöter inte kan underkastas ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första eller andra stycket BrB (tredje stycket).

Kommunalt förtroendevalda

För kommunalt förtroendevalda finns särskilda regler om uppdragets upphörande i kommunallagen. Där anges att om en förtroendevald upphör att vara valbar så upphör uppdraget genast (4 kap. 8 §). Fullmäktige skall vidare befria en förtroendevald från uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl mot det (4 kap. 9 §).

Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige, om den förtroendevalde har vägrats ansvarsfrihet, eller genom en dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två eller däröver (4 kap. 10 §). Möjligheten att återkalla en förtroendevalds uppdrag tillkom i samband med införandet av 1991 års kommunallag. I skälen anförde regeringen bl.a. att domstols möjlighet att entlediga med stöd av 20 kap. 4 § BrB endast gäller i förhållande till

den som har valts till ett kommunalt uppdrag med vilket följer myndighetsutövning, dvs. ledamöter i de specialreglerade nämnderna (närmare om 20 kap. 4 § BrB i avsnitt 8.1.5). Regeringen pekade på att ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling inte kan ådömas ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB samt att förtroendevalda i de flesta fall går fria från ansvar enligt den bestämmelsen eftersom straffansvar förutsätter beslutsfattande i samband med myndighetsutövning. Regeringen uttalade vidare följande (prop. 1990/91:117 s. 61 ff.).

Att det finns ett system för utkrävande av ansvar är viktigt för allmänhetens förtroende för de kommunala förvaltningarna, eftersom dessa bedrivs för kommunmedlemmarnas skull och på deras uppdrag. Av kommunal revisionspraxis framgår att de förtroendevalda som är ansvariga för förvaltningen inte alltid svarar upp mot det förtroende som fullmäktige visat dem genom valet. Händelser som skulle kunna leda till ansvar är i och för sig sällsynta. Regeringen anser det dock principiellt viktigt att det finns en yttersta garanti för att ansvar kan utkrävas. Dessutom finns det på andra rättsområden oftast någon form av lagreglerat ansvar. Visserligen har som nämnts tidigare de förtroendevaldas straffrättsliga ansvar utvidgats genom brottsbalkens regler om tjänstefel. Detta ansvar är emellertid begränsat till området för myndighetsutövning och bedömningen av entlediganden görs av domstol. Vi anser att i detta sammanhang bör utkrävande av ansvar ses i ett vidare perspektiv och grundas på fullmäktiges förtroende för dem som de utsett att ha kommunala uppdrag. Fullmäktige bör därför ges befogenhet att i vissa fall entlediga ledamöter och ersättare i styrelsen, övriga nämnder och fullmäktigeberedningar samt revisorer och revisorsersättare.

Erfarenheten visar att i de flesta fall som en förtroendevald förlorar fullmäktiges förtroende, t.ex. genom att ansvarsfrihet inte beviljas, så tar den förtroendevalde sitt politiska ansvar och avgår självmant. Man kan också utgå ifrån att partiorganisationerna i sådana och andra fall av mistat förtroende verkar för att den enskilde politikern tar sitt ansvar, vilket kan vara nog så betydelsefullt. En entlediganderegel motiveras därför mer av principiella än av praktiska skäl. Regelns räckvidd bör därför begränsas till situationer där det objektivt sett finns särskild anledning att överväga att återkalla en förtroendevalds uppdrag.

Regeringen uttalade också att den omständigheten att en domstol enligt 20 kap. 4 § BrB har möjlighet att avsätta en förtroendevald

inte borde hindra att samma möjlighet ges till fullmäktige. Beträffande den brottslighet som skulle krävas menade regeringen att fullmäktiges möjlighet att entlediga den förtroendevalde på grund av att han gjort sig skyldig till brott var motiverad endast vid brott av sådan svårighetsgrad som anges i 20 kap. 4 § BrB. ”Man kan utgå ifrån att benägenheten att avgå frivilligt med eller utan påtryckningar från partiorganisationen är stor när en förtroendevald dömts för brott. Den reellt viktigaste grunden för entledigande blir därför när ansvarsfrihet inte har beviljats.” (a. p. s. 63)

Statliga styrelseuppdrag

För statliga styrelseuppdrag gäller överlag att uppdraget tämligen formlöst kan bringas att upphöra. Vid fall av exempelvis uppvisad olämplighet kan det givna förtroendet återkallas och annan person får träda i stället.

God man, förvaltare och överförmyndare

I föräldrabalken finns regler om godmanskap, förvaltarskap och om den överförmyndare som skall väljas en för varje kommun (FB 11 och 19 kap.).

Här skall inte närmare beröras på vilka grunder god man och förvaltare skall förordnas enligt reglerna i föräldrabalkens 11 kap. Det rör sig dock, som begreppen antyder, om praktiskt och ekonomiskt biträde åt människor som av olika orsaker och i varierande grad är i behov av sådant biträde. Medan förvaltarskap innebär att den enskilde förlorar sin rättshandlingsförmåga är godmanskap mindre ingripande (jfr 11 kap. 8 och 9 §§). Överförmyndaren utövar tillsyn över gode mäns och förvaltares verksamhet (16 kap. 1 §).

Till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna (11 kap. 12 §). God man förordnas av överförmyndaren eller i vissa fall av domstol (11 kap. 3 och 4 §§). Förvaltare förordnas som huvudregel av domstol (11 kap. 7 §). Uppdrag som god man eller förvaltare upphör när den enskilde inte längre är i behov av biträde. Beslut härom fattas av rätten (11 kap. 19 § första stycket). Beslut om entledigande kan på

god mans eller förvaltares begäran fattas av överförmyndaren (11 kap. 19 § andra stycket).

En god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget, skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren som också, under vissa förutsättningar, får fatta ett interimistiskt beslut att skilja den gode mannen eller förvaltaren från sitt uppdrag. Överförmyndarens beslut får överklagas hos rätten (11 kap. 20 § och 20 kap. 6 §). Ett ärende om att entlediga en god man eller förvaltare med stöd av denna bestämmelse kan initieras t.ex. av någon nära släkting till den enskilde men kan också tas upp självmant av överförmyndaren.

Överförmyndare skall enligt huvudregeln väljas en för varje kommun (19 kap. 1 §). Överförmyndare och ersättare väljs av kommunfullmäktige för fyra år. Kommunen kan bestämma att det i stället skall finnas en överförmyndarnämnd. Vid val till överförmyndarnämnd är det möjligt att påkalla en tillämpning av reglerna om proportionellt val. Som behörighetskrav uppställs rösträtt vid val av kommunfullmäktige och att vara folkbokförd i kommunen samt att inte vara i konkurs eller ha förvaltare. Vissa personer, såsom lagfarna domare, kan i princip inte komma i fråga.

Efter lagändring i mitten av 1990-talet ankommer det på länsstyrelsen att utöva tillsyn över överförmyndarens verksamhet (19 kap. 17 §). En överförmyndare kan efter anmälan av länsstyrelsen entledigas av rätten om det visar sig att han eller hon inte är lämplig (19 kap. 9 §). Tidigare tillkom tillsynsansvaret rätten som bl.a. hade att utföra inspektion av överförmyndarens ärendehantering. Fråga om överförmyndarens entledigande kunde rätten då självmant ta upp till prövning när anledning förekom antingen till följd av rättens egna iakttagelser eller på grund av till rätten anmälda missförhållanden. Möjligheten till entledigande berörs endast kortfattat i kommentaren till föräldrabalken (Gösta Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 5 uppl.). Där sägs bl.a. ”Denna ömtåliga uppgift tillkommer alltså domstol oaktat de nämnda förtroendemännen väljs av kommunen.” Rättens beslut att entlediga överförmyndaren får överklagas av denne.

Regeringen har nyligen beslutat om direktiv till en särskild utredare att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform (dir. 2002:55).

Advokater

För advokater finns ett antal regler som tar sikte på lämplighet att utöva advokatverksamhet. För att bli antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund krävs bl.a. att man har gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet (8 kap. 2 § första stycket 5 och 6 RB). Enligt 8 kap. 4 § första stycket är en advokat skyldig att vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iaktta god advokatsed. Vad god advokatsed är anges inte närmare i rättegångsbalken, men skrivna regler härom har utarbetats och antagits av Advokatsamfundet.

Det är Advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd som utövar tillsyn över advokaterna och disciplinnämnden som prövar frågor om disciplinära ingripanden (8 kap. 6 §). Enligt Advokatsamfundets stadgar (12 §) består samfundets disciplinnämnd av ordförande, vice ordförande samt nio andra ledamöter. Tre av ledamöterna är offentliga representanter som utses av regeringen. Dessa hämtas utanför den personkrets som enligt 4 kap. 6 § RB är undantagen i fråga om val till nämndeman och förordnas en i sänder varje år för högst tre år i taget.

Disciplinnämnden kan med stöd av rättegångsbalken (8 kap. 7 §) och stadgarna (14 §) besluta om uteslutning ur samfundet, varning, erinran, straffavgift och ”uttalande om att advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig”. Däremot är det styrelsen som har att fatta beslut om uteslutning med anledning av att en ledamot inte längre är behörig att vara advokat, t.ex. på grund av att denne försatts i konkurs (8 kap. 2 § femte stycket och 7 § femte stycket RB). Advokat som uteslutits ur samfundet får överklaga beslutet hos Högsta domstolen (8 kap. 8 §). Disciplinnämnden får bestämma att beslut av nämnden i disciplinärende skall helt eller delvis offentliggöras (stadgarna 51 §). En publicering sker i samfundets tidskrift Advokaten.

Åklagare

I frågor om disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande beträffande åklagare beslutar Statens ansvarsnämnd (34 § lagen [1994:260] om offentlig anställning, 28 § åklagarförordningen [1996:205]). Riksåklagaren och biträdande riksåklagaren är

anställda av regeringen med fullmakt (13 § förordningen [1989:847] med instruktion för Riksåklagaren).

8.2. Kommitténs överväganden och förslag

8.2.1. Behovet av reglering

Kommittén anser att det föreligger ett behov av reglering.

Under utredningstiden har för kommittén klarlagts de svårigheter och den villrådighet som domstolarna kan uppleva när det gäller att hantera situationer med nämndemän som inte längre framstår som lämpliga. Kommittén har dock inte getts intrycket att sådana situationer är särskilt vanligt förekommande, snarare tvärtom. Det måste ändå ses som otillfredsställande att en enskild domstol när den ställs inför en sådan situation inte kan finna några klara riktlinjer för hur denna skall hanteras. Rättssäkerhetsskäl fordrar att dessa situationer hanteras på samma sätt oberoende av i vilken del av landet de uppstår. Av betydelse i sammanhanget är inte minst det mandat som den enskilde nämndemannen har, som bl.a. är myndighetsutövande, och de stora krav som ställs på rättsapparaten i allmänhet och domare i synnerhet. Det tillvägagångssätt som används i dag – att nämndemannen efter ett mer eller mindre formlöst beslut inte kallas att tjänstgöra – kan mot denna bakgrund inte anses helt tillfredsställande. Ett sådant förfarande bör under alla förhållanden ske öppet med redovisande av skälen för ställningstagandet. Härför talar också det förhållandet att nämndemännen är förtroendevalda som skall stå för viss insyn i den dömande verksamheten. Samtidigt bör det hållas i minnet, det som uttrycks av domstolschefen i ett av JO-fallen; att denne ”som chef för tingsrätten har att tillse att man så långt möjligt förhindrar uppkomst av situationer där rättens oväld på något sätt skulle kunna ifrågasättas till skada inte enbart för det enskilda fall som rätten har att bedöma utan även till skada för allmänhetens tillit till och förtroende för rättsskipningen i ett vidare perspektiv” (jfr avsnitt 8.1.3).

Kommittén anser mot bakgrund av hur lagstiftningen ser ut och vad som framkommit, bl.a. genom de båda beskrivna fallen med nämndemän som begått brott (och som därigenom ansett sig särskilt lämpade att inneha nämndemannauppdrag), att det

föreligger ett behov av reglering på området. Detta gäller även med beaktande av att bestämmelsen i 20 kap. 4 § BrB i vissa fall kan tillämpas för att skilja en nämndeman som har begått brott från uppdraget. Bestämmelsen omfattar genom sin lydelse en rad centrala brott enligt brottsbalken och enligt specialförfattningar som exempelvis trafikbrottslagen och narkotikastrafflagen. Området är således inte helt oreglerat.

Historiskt synes visserligen inte något egentligt behov av reglering ha förelegat. De nyss nämnda fallen visar dock att tiderna har förändrats. Även den öppnare rekrytering av nämndemän som kommittén föreslår talar för en reglering på området.

Beträffande nämndemännen i fastighetsdomstol, se kommitténs överväganden i avsnitt 4.3.6.

8.2.2. Behövs en lämplighetsbeskrivning?

Kommittén föreslår införandet av en lämplighetsbeskrivning i 4 kap. 6 § RB (20 § AFDL), enligt vilken en nämndeman skall vara en omdömesgill, självständig, rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna.

Det har inte i lag uppställts något grundläggande krav på lämplighet för att tjänstgöra som nämndeman och kanske bör man börja med att fråga sig om inte en uppfattning om vad som inte är lämpligt förutsätter, eller i vart fall tjänar på, en beskrivning av vad som efterfrågas som lämpligt. Domarutredningen efterfrågade för sin del, som en garanti för att endast personer som är lämpade för uppdraget nomineras till nämndemän, en beskrivning av de egenskaper som en nämndeman förväntas besitta motsvarande den som finns för jurymän i 12 kap. 5 § TF (SOU 1994:99 s. 306). Där anges att de personer som utses till jurymän bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Vid en jämförelse med de andra förtroendeuppdrag och yrkeskategorier som tas upp i avsnitt 8.1.6 kan konstateras att det för kommunalt förtroendevalda och riksdagsledamöter saknas en lagfäst lämplighetsbeskrivning medan det beträffande gode män och förvaltare samt även för advokater finns vissa bestämmelser.

Det kan tyckas inkonsekvent att det i lag finns en beskrivning av de egenskaper som en juryman förväntas besitta när det inte finns någon för nämndemän. Sättet att välja personer till dessa

förtroendeuppdrag anses ju i lika mån tillse att endast lämpliga kandidater nomineras. Även ur en mera allmän synpunkt kan det vara bra att i lag beskriva en nämndemans egenskaper som något slags ”minimikrav”. En sådan bestämmelse kan också verka statushöjande på nämndemannens uppdrag, något som enligt kommitténs synsätt är en fördel. En förändrad rekrytering av en del av nämndemannakåren, genom en fri kvot, kanske särskilt motiverar införandet av en vägledande bestämmelse om vilka egenskaper som förväntas. Som nämndes inledningsvis kan vidare en lämplighetsbeskrivning vara bra att utgå ifrån när det gäller att bedöma vad som är olämpligt.

Väljer man att föreslå en lämplighetsbeskrivning för nämndemän så ligger ordvalet i den bestämmelse som gäller för jurymän nära till hands som utgångspunkt – att man skall vara omdömesgill, självständig och rättrådig. Även om ordvalet framstår som något ålderdomligt så uttrycker det väl de allmänna egenskaper som bör känneteckna en nämndeman. Uttrycket ”vara kända för” (12 kap. 5 § TF) passar däremot inte så bra i en tid när människor är mera anonyma i sin lokalförsamling i förhållande till tidigare. Den kritik som kan riktas mot en sådan lämplighetsbeskrivning är att den oundvikligen blir allmänt hållen och därför kan påstås sakna egentligt innehåll, varför den heller inte bör förespråkas. Kommittén anser emellertid övervägande skäl tala för införandet av en lämplighetsbeskrivning som kan verka vägledande för att endast goda samhällsintresserade medborgare skall kunna komma i fråga som nämndemän (jfr avsnitt 3.2). Genom en sådan bestämmelse klargörs också ännu tydligare än i dag att personer som hyser extrema åsikter i strid med grundläggande rättsprinciper, inte skall anförtros uppdrag som nämndemän. Exempel på en grundläggande rättsprincip, från vilken avsteg aldrig kan accepteras, är den om alla människors lika värde som kommer till uttryck i 1 kap. 2 och 9 §§ RF.

Lämplighetsbestämmelsen bör placeras i 4 kap. RB (AFDL) och som nämnts uttrycka vad som i fråga om lämplighet förutsätts för att någon skall väljas till nämndeman. Att man är lämplig skall dock inte utgöra något valbarhets- eller behörighetskrav. Det är inte möjligt att närmare ange i vilka fall en person skall anses lämplig utan detta får avgöras från fall till fall, utifrån en tolkning av ordalydelsen i bestämmelsen. Redan i dag sker denna prövning från fall till fall. Allmänt kan dock sägas att det av ordalydelsen följer att personen i fråga skall ha ett moget omdöme och viss livserfarenhet.

Att man är samhällsintresserad, ett uttryck som använts av kommittén, skall naturligtvis inte uppställas som något krav utan kan anses följa redan av att man visar intresse för att åta sig ett förtroendeuppdrag. Innebörden av begreppet samhällsintresserad är knappast heller exakt. Som utvecklats i avsnitt 3.2 är det inte meningen att uppdrag som nämndeman endast skall ges till medborgare som i olika sammanhang utmärkt sig på något särskilt sätt. Utgångspunkten för lämplighetsbedömningen skall i stället vara att den som uppfyller valbarhetskraven skall kunna komma i fråga som nämndeman. Som utvecklas i det följande är det viktigt att allmänhetens förtroende för rättskipningen upprätthålls. Det förhållandet att en person tidigare gjort sig skyldig till brott kan därför medföra att denne inte är lämplig som nämndeman. Detsamma kan gälla beträffande en person som meddelats näringsförbud eller påförts skattetillägg. Utgångspunkten här liksom i andra sammanhang bör dock vara att en person som har avtjänat sitt straff skall kunna gå vidare utan att diskrimineras eller särbehandlas på annat sätt på grund av tidigare brottslighet. Hur lång tid som skall ha förflutit får bedömas från fall till fall.

8.2.3. Olika slags olämplighet

Som framgår av de exempel som domstolarna i kommitténs undersökning har givit när det gäller nämndemän som framstår som olämpliga, kan en nämndemans olämplighet grunda sig på olika typer av beteenden eller tillstånd och vara av mer eller mindre allvarlig grad. Grovt synes man med ledning av vad domstolarna anfört kunna indela olämpligt beteende/tillstånd på följande vis.

Beteende/tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen (eller i övrigt äventyra den dömande verksamheten).

Exempel är brottslighet som inte är bagatellartad (jfr 20 kap. 4 § BrB ”brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver”) eller att nämndemannen är delgiven misstanke om brott eller befinner sig i konkurstillstånd samt en del kvalificerade fall när en nämndeman upprepade gånger uteblivit, kommit för sent eller visat svårigheter att hålla sig vaken under förhandlingarna. Hit måste också anses höra när en nämndeman visat förakt mot domareden genom vägran att döma enligt svensk lag eller enligt vedertagen praxis. Ytterligare exempel är när en nämndeman inte rättar sig efter tillsägelser att ändra på ett olämpligt beteende (exempel man

kan tänka sig är otillbörligt uppförande i rätten eller otillbörliga kontakter med parter m.fl.).

Mera allmän olämplighet. Exempel är försenad ankomst till förhandlingarna, utevaro2 samt en del mindre kvalificerade fall när en nämndeman vid något enstaka tillfälle visat svårigheter att hålla sig vaken under förhandlingarna eller på något annat sätt uppträtt olämpligt.

8.2.4. Allmänt om skiljande från uppdraget m.m.

Enligt kommitténs mening bör beteenden/tillstånd hos nämndemannen som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen kunna leda till en prövning av nämndemannens uppdrag. Det bör vara domstolen som prövar nämndemannens uppdrag.

Enligt vad som utvecklats i avsnitt 8.2.1 anser kommittén att det föreligger ett behov av reglering som tar sikte på situationer med nämndemän som inte längre framstår som lämpliga. Kommittén har i avsnitt 8.2.2 utvecklat skälen för införandet av en allmän lämplighetsbestämmelse som skall verka vägledande för att endast goda samhällsmedborgare skall kunna komma i fråga som nämndemän. Det är vidare kommitténs mening att det för de i och för sig fåtaliga fall som det visar sig att en vald nämndeman inte längre framstår som lämplig att fullgöra sitt uppdrag bör införas en möjlighet att ingripa med stöd av lag.

Nämndemän är domare när de utövar sina uppdrag och har samma rösträtt som juristdomare. Detta talar i sig för att man anlägger en restriktiv syn på möjligheten att skilja en nämndeman från uppdraget på grund av olämplighet. Att ordinarie domare i princip är oavsättliga syftar till att garantera deras oberoende. Enligt 11 kap. 5 § RF får den som utnämnts till ordinarie domare (förutom i fall då han uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension) skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten (jfr avsnitt 8.1.6 beträffande Statens ansvarsnämnds praxis när det gäller ordinarie domares brottslighet). Samma bakomliggande tanke om domares oberoende ställning gör sig i princip

2 I Danmark utdöms böter vid utevaro.

gällande även beträffande nämndemän även om de senare naturligtvis inte har samma koppling till övriga statsmakter genom ett anställningsförhållande. Nämndemän har dock inte det starka skyddet enligt grundlagen. Som domare har dessa en ämbetsliknande mellanställning. En nämndeman är förtroendevald och skall företräda allmänheten under en begränsad period. Nämndemännens medverkan anses bidra till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. Det finns mot denna bakgrund anledning att ställa stora krav på nämndemännen, särskilt när det gäller att dessa inte gör sig skyldiga till brott. Samtidigt bör det inte ens kunna misstänkas att en nämndeman hindras från tjänstgöring därför att han eller hon uppfattas som misshaglig av domstolen. Det är därför angeläget, dels att de åtgärder som vidtas med anledning av att en nämndeman framstår som olämplig sker öppet och med direkt stöd av lag, dels att inte mera allmän olämplighet leder till entledigande.

Enligt kommitténs mening är det sammanfattningsvis beteenden/tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen, som bör kunna leda till en prövning av nämndemannens uppdrag (jfr uppdelningen i avsnitt 8.2.3). Härvid bör det, med hänvisning till vad Statens ansvarsnämnd flera gånger uttalat beträffande ordinarie domare, som princip vara utan betydelse i vilken domstol nämndemannen tjänstgör. Nämnden har flera gånger uttalat att det på en domare måste ställas samma krav på redbarhet och oförvitlighet oavsett vilka arbetsuppgifter denne tilldelas.

När det gäller vilket organ som bör kunna pröva nämndemannens uppdrag har kommittén bl.a. gjort följande allmänna överväganden.

Mot bakgrund av att nämndemän erhåller sina uppdrag från kommunerna har kommittén övervägt om man bör införa en möjlighet för fullmäktige att under vissa förutsättningar pröva en nämndemans uppdrag. Det kan nämligen hävdas att det organ som en gång givit förtroendet också skall vara det organ som återkallar detsamma. Eftersom nämndemannens tjänstgöring utförs på annat håll än i kommunen skulle dennes olämplighet i så fall få påtalas av domstolen för kommunen. Kommittén har emellertid funnit det olämpligt att en politiskt vald församling ges möjlighet att pröva enskilda personers tjänstgöring som domare. Saken skulle ställas på sin spets om exempelvis valförsamlingen inte delar domstolens uppfattning att nämndemannen i fråga är olämplig. Mot att ge

kommunerna möjlighet att pröva en nämndemans uppdrag talar redan det förhållandet att det förtroende som uttrycks genom att nämndemannen väljs kan sägas gälla endast vid det tillfälle då det ges. Detta kommer i ännu högre grad att bli fallet vid en rekrytering i en fri kvot.

Att nämndemän fullgör sina uppdrag som domare kan synas tala för att samma ordning för prövning av nämndemannens uppdrag bör gälla som för ordinarie domare. Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor som rör arbetstagare och anställningsförhållanden. Att låta Statens ansvarsnämnd pröva de förtroendevalda nämndemännens uppdrag ter sig därför främmande.

I enkäter som NRF under år 2001 riktade till nämndemannaföreningar och nämndemän i landet ställdes bl.a. frågan om hur en situation när en nämndeman inte är lämplig för uppdraget skall hanteras. I flertalet svar återkom en partssammansatt grupp (alternativt ansvarsnämnd) som förslag. Även i kommittén har förespråkats att en ifrågasatt nämndeman skall prövas av sina likar. Kommittén har därför övervägt inrättande av en ”Nämndemännens disciplinnämnd”, eventuellt inom ramen för NRF och eventuellt med drag av Advokatsamfundets disciplinnämnd. Med hänsyn till de avgörande skillnader som råder mellan Advokatsamfundet som sammanslutning och NRF samt till att samma slags prövning torde kunna uppnås i vanlig domstol saknas dock tillräckligt goda skäl för en särskild disciplinnämnd. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte redan uttrycket disciplin framstår som främmande när det rör sig om ett uppdrag. Några disciplinära åtgärder av bestraffningskaraktär torde det inte kunna bli fråga om.

Kommittén har i stället koncentrerat sina överväganden i denna fråga till att det bör vara domstolen som prövar nämndemannens uppdrag, se vidare i det följande. Som framgår anlägger kommittén en restriktiv syn på möjligheten att över huvud taget skilja en nämndeman från dennes uppdrag.

8.2.5. Nämndemän som begått brott skall i vissa fall entledigas

Att en nämndeman under pågående mandatperiod döms för brott är enligt kommitténs mening allmänt av så förtroendeskadlig natur att det bör leda till att nämndemannen entledigas. Kommittén föreslår en regel i 4 kap. RB (AFDL) enligt vilken en nämndeman som genom lagakraftvunnet avgörande dömts för brott till annan påföljd än böter, skall entledigas.

Kommittén föreslår att det införs en skyldighet för nämndemannen att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget.

Enligt vad som utvecklats i avsnitt 8.2.4 finns det anledning att ställa stora krav på nämndemän, särskilt när det gäller att dessa inte gör sig skyldiga till brott. Att en nämndeman under pågående mandatperiod döms för brott är enligt kommitténs mening allmänt av så förtroendeskadlig natur att det bör leda till att nämndemannen entledigas. Detta bör dock endast gälla vid brottslighet som inte är av bagatellartad natur.

Kommittén anser att frågan om en nämndeman skall entledigas eller inte kan relateras direkt till den påföljd som döms ut för brottet. Den lagtekniska lösningen bör vara att en nämndeman som genom lagakraftvunnet avgörande dömts för brott till annan påföljd än böter, skall entledigas. Genom en konstruktion som innebär att annan prövning inte skall ske än ett konstaterande av det inträffade, kan det undvikas att tillskapa ett komplicerat regelsystem för de i och för sig fåtaliga fall som det kan antas bli fråga om. Det bör sakna betydelse om brottet begåtts innan tjänstgöringen påbörjats eller därefter.

Förslaget innebär att det kan sägas ställas högre krav på nämndemän än på ordinarie domare och en del förtroendevalda. Enligt kommitténs mening är detta emellertid motiverat med hänsyn till att nämndemännens medverkan i sig skall bidra till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. I praktiken fungerar det vidare så, både när det gäller kommunalt förtroendevalda och riksdagsmän, att dessa ofta av politiska skäl tvingas att avgå för det fall de gör sig skyldiga till brott.

Den nu föreslagna bestämmelsen innebär att det knappast blir aktuellt att tillämpa 20 kap. 4 § BrB och den möjlighet till

entledigande som där ges när en nämndeman gjort sig skyldig till brott. Något uttryckligt undantag torde dock inte behöva införas i bestämmelsen.

Kommittén anser att det bör föreligga en skyldighet för nämndemännen att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget. Detta motiveras bl.a. av att nämndemannen kanske dömts för brott vid en annan domstol än den där han eller hon har sin tjänstgöring. I ett sådant fall blir inte detta förhållande automatiskt känt för den domstol där nämndemannen tjänstgör. Även förhållanden som påverkar nämndemannens valbarhet eller behörighet bör nämndemannen vara skyldig att upplysa om, liksom över huvud taget förhållanden som påverkar uppdraget. Kommittén föreslår att den regel i 4 kap. RB och AFDL enligt vilken rätten självmant prövar den valdes behörighet, skall kompletteras med en upplysningsskyldighet för nämndemannen.

8.2.6. Möjlighet till avstängning av nämndemän i andra fall

I andra fall när beteenden/tillstånd hos nämndemannen bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen bör domstolen kunna fatta beslut om att avstänga nämndemannen från tjänstgöring. Kommittén föreslår en regel i 4 kap. RB (AFDL) enligt vilken beslutet skall vara skriftligt och motiverat. Beslutet skall gälla för viss tid och kunna omprövas. Nämndemannen skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut om avstängning fattas. Som huvudregel skall vidare, om det är möjligt, samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen.

En nämndemans beteende/tillstånd kan även i andra fall, än när fråga är om allvarlig brottslighet som nämndemannen döms för under mandatperioden, vara av sådan art att det bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen (jfr uppdelningen i avsnitt 8.2.3). Med hänsyn till de många olika situationer som kan uppstå och till vad kommittén utvecklat i avsnitt 8.2.4 bör emellertid inte andra fall än de då nämndemannen under mandatperioden döms till annan påföljd än böter leda till att denne entledigas. Här bortses från det fallet att nämndemannen själv begär att få bli entledigad, se vidare avsnitt 8.2.7. I andra fall bör domstolens ledning i stället, precis som i viss utsträckning sker redan i dag, kunna fatta beslut om att avstänga nämndemannen från

tjänstgöring. Detta bör alltså ske i administrativ ordning. Att domstolens ledning ytterst bör ha denna möjlighet är naturligt med hänsyn till att denna allmänt får anses ha ett ansvar för att det vid domstolen inte förekommer något som kan skada allmänhetens förtroende för rättskipningen eller i övrigt äventyra den dömande verksamheten.

Avstängning av en nämndeman från tjänstgöring bör emellertid ske öppet med redovisande av skälen för ställningstagandet. Det bör ske med uttryckligt stöd av lag vari anges de närmare förutsättningarna för när beslut om avstängning kan fattas. För att tillgodose kravet på öppenhet bör beslutet vara skriftligt och motiverat. Det bör vidare gälla för viss tid och kunna omprövas.

Det bör särskilt anges att nämndemannen skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut om avstängning fattas. Om det är möjligt skall vidare, innan beslut om avstängning fattas, samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen. Detta torde vara möjligt på de flesta håll där det finns en nämndemannaförening vid domstolen, eller om nämndemännen där kan företrädas på något annat sätt.

Beslut om avstängning bör kunna fattas i situationer där beteenden/tillstånd hos nämndemannen bedöms skada förtroendet för rättskipningen. En sådan situation är exempelvis att nämndemannen är delgiven misstanke om brott. Att nämndemannen förekommer i sådant sammanhang kan enligt kommitténs mening skada förtroendet för rättskipningen oavsett brottslighetens art och den påföljd som kan komma att ådömas. Så länge misstanke mot nämndemannen kvarstår och saken inte har prövats genom lagakraftvunnen dom bör nämndemannen därför kunna avstängas från tjänstgöring. Detsamma gäller om nämndemannen är i konkurstillstånd. De nu nämnda situationerna är enligt kommittén av sådan art att beslut om avstängning bör kunna fattas utan att samråd dessförinnan sker med företrädare för nämndemännen vid domstolen.

När det gäller brottslighet bör vidare upptäckt av tidigare begången sådan kunna leda till att nämndemannen avstängs från tjänstgöring. I detta avseende korresponderar möjligheten till avstängning med lämplighetsbestämmelsen. För det fall det visar sig att en nämndeman tidigare gjort sig skyldig till brott och denna omständighet bedöms skada förtroendet för rättskipningen bör beslut om avstängning kunna fattas. Även om en nämndeman under mandatperioden döms för brott till ett bötesstraff kan i

undantagsfall en förtroendefråga uppstå som bör kunna leda till ett beslut om avstängning. Som exempel kan nämnas om nämndemannen döms för brott mot tystnadsplikt som begåtts inom ramen för uppdraget. I avsnitt 8.2.3 har ytterligare några situationer redovisats som bedömts kunna skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. Det rör sig om kvalificerade fall, som när en nämndeman upprepade gånger uteblivit, kommit för sent eller visat svårigheter att hålla sig vaken under förhandlingarna. Hit måste också anses höra när en nämndeman visat förakt mot domareden genom vägran att döma enligt svensk lag eller enligt vedertagen praxis. Ytterligare exempel är när en nämndeman inte rättar sig efter tillsägelser att ändra på ett olämpligt beteende. Det är emellertid inte möjligt att uttömmande ange alla de situationer där beslut om avstängning bör kunna fattas. Denna prövning bör anförtros domstolsledningen som har att fatta sitt beslut utifrån en bedömning av vad som kan skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. Det är härvid den skada som nämndemannens eventuellt fortsatta tjänstgöring kan orsaka (på allmänhetens förtroende för rättskipningen) som skall avgöra. Beslut om avstängning får däremot självfallet inte tillgripas som bestraffningsåtgärd.

8.2.7. Nämndemannens rätt att bli entledigad

Kommittén föreslår en regel i 4 kap. 8 § RB (21 § AFDL) som ger en nämndeman som påtalats som olämplig eller som själv upplever sig som olämplig rätt att bli entledigad.

Av avsnitt 8.1.3 framgår att en nämndeman som påtalas som olämplig oftast väljer att självmant avsäga sig sitt uppdrag. En sådan åtgärd framstår för kommittén som naturlig. Det saknas emellertid möjlighet för domstolen att entlediga nämndemannen på denna grund. Eftersom det är en skyldighet att fullgöra nämndemannauppdrag har en nämndeman endast i vissa fall rätt att avgå. Enligt 4 kap. 8 § första stycket RB (21 § första stycket AFDL) får rätten entlediga nämndemannen – förutom om nämndemannen fyllt sextio år – om denne uppvisar giltigt hinder. I stället sker entledigandet i dessa fall genom att fullmäktige beviljar nämndemannens begäran. Enligt kommitténs mening bör det införas en uttrycklig regel som ger nämndemannen rätt att avgå i dessa fall med stöd av

vilken domstolen kan bevilja nämndemannens begäran om att få bli entledigad.

Den grundläggande skyldigheten att åta sig och fullfölja nämndemannauppdrag bör däremot finnas kvar av principiella skäl. Redan i dag förekommer knappast att någon tvingas till sådant uppdrag vare sig innan eller efter det att man valts.

8.2.8. Åtgärder vid mera allmän olämplighet

Såsom sker i dag bör domstolen i de fall en nämndeman uppvisar mera allmän olämplighet lösa problemen genom att i första han ta kontakt med nämndemannen och påtala vad som brustit i hans eller hennes uppträdande.

I de fall en nämndeman uppvisar mera allmän olämplighet bör det enligt kommitténs mening räcka med att samtal förs med nämndemannen.

I avsnitt 8.2.3 upptas som exempel på sådan olämplighet försenad ankomst till förhandlingarna, utevaro samt en del mindre kvalificerade fall när en nämndeman vid något enstaka tillfälle visat svårigheter att hålla sig vaken under förhandlingarna eller på något annat sätt uppträtt olämpligt. Såsom sker i dag bör domstolen i dessa fall i första hand ta kontakt med nämndemannen och påtala vad som brustit i hans eller hennes uppträdande. Dessa samtal bör kunna föras utan att nämndemannen avbryter sitt tjänstgöringsschema. I vissa fall ligger säkerligen problemet i gränslandet till vad som är en utbildningsfråga. Det kan helt enkelt vara så att nämndemannen inte rätt uppfattat sin roll eller betydelsen av att uppdraget utförs på visst sätt. På många håll sker dessa samtal med inblandning av företrädare för nämndemannaföreningen. Att så sker kan säkerligen bidra till en snabb lösning på problemen och på så sätt vara tillräckligt i många fall. Man bör emellertid inte överdriva problemen på denna nivå. För det fall situationen utvecklas i negativ riktning har domstolen möjlighet att överväga beslut om avstängning av nämndemannen (se avsnitt 8.2.6).

8.2.9. Möjligheten till överprövning av domstolens beslut

Domstolens beslut om entledigande av nämndemän som döms för allvarliga brott under mandatperioden kan överklagas i administrativ ordning. Detsamma gäller beslut om entledigande som fattas när nämndemannen utnyttjar sin rätt att avgå till följd av att olämplighet påtalats eller nämndemannen själv upplever sig som olämplig. Samma ordning för överklagande bör också gälla beträffande domstolens beslut om avstängning av en nämndeman.

En nämndemans uppdrag förfaller med automatik om denne upphör att vara valbar eller behörig (4 kap. 8 § första stycket RB, 21 § första stycket AFDL). Den vars uppdrag förklaras förfallet är därmed skild från sitt uppdrag. Därefter utses en ny nämndeman (4 kap. 8 § andra stycket RB, 21 § tredje stycket AFDL). Kommitténs förslag beträffande nämndemän som döms för allvarliga brott under mandatperioden innebär att ett beslut om entledigande skall fattas av domstolen, men utan någon närmare prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. I dessa fall och när det gäller nämndemannens rätt att avgå till följd av att olämplighet påtalats eller att nämndemannen själv upplever sig som olämplig, följer domstolens beslut om entledigande samma regler som gäller för entledigande i andra fall när en nämndeman har rätt att avgå, exempelvis vid 60 år.

När det gäller domstolens beslut om avstängning har kommittén övervägt om det bör finnas en möjlighet till överprövning av detta (i annan ordning än den möjlighet till omprövning som den föreslagna regeln talar om). Eftersom beslutet fattas i administrativ ordning gäller, om inte annat anges, att domstolarnas beslut kan överklagas till Domstolsverket (se t.ex. 59 § tredje stycket förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion). Några bärande skäl mot att låta denna ordning för överklagande gälla finns inte enligt kommittén. Det skulle i och för sig kunna övervägas att införa en ordning enligt vilken överklagande skall ske till domstol i sammansättning med nämnd eller att den nämndeman som var föremål för ett beslut hade rätt att väcka talan mot beslutet i någon särskild ordning. Emellertid finns det skäl att betona att den prövning som skall göras av domstol inte skall leda till annan än temporär avstängning, att förfarandet tillämpats formlöst redan tidigare, att någon särskild rätt att utöva nämndemannauppdrag inte torde finnas samt att det kan antas utgöra en tillräcklig

rättsäkerhetsgaranti att förfarandet med kommitténs förslag lagregleras och tydliggörs. Det torde komma att röra sig om ett fåtal fall. Förutsättningen att nämndemannens tjänstgöring bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen skall vara uppfylld. Genom detta öppna förfarande torde misstankar om att avstängningsbeslut fattas på tveksamma grunder kunna undvikas. Samtidigt möjliggör öppenheten i förfarandet att domstolarnas hantering av dessa frågor kan granskas (ytterst finns möjligheten att anmäla domstolens agerande till JO). Genom den föreslagna ordningen skapas därmed tillräckliga garantier för att situationer där nämndemän inte längre framstår som lämpliga för uppdraget kommer att hanteras på ett sätt som uppfyller rimliga rättsäkerhetskrav. Något annat skäl för att det bör finnas en möjlighet till prövning i annan ordning än att nämndemannen vill få skälen belysta och beslutet upphävt, föreligger knappast. Kommitténs förslag är därför att domstolens beslut om avstängning inte bör kunna överklagas i annan ordning än den som gäller andra administrativa beslut.

9. Konsekvenser av förslagen m.m.

9.1. Ekonomiska konsekvenser

Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) gäller att om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet och om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall också dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting skall kommittén föreslå en finansiering.

Kommitténs förslag om ändrade ersättningsvillkor för nämndemännen medför kostnadsökningar för staten. Hur stora dessa blir är osäkert, bl.a. är detta beroende av hur den framtida rekryteringen av nämndemän faller ut. Befolkas nämndemannakåren i framtiden i större utsträckning av yngre yrkesverksamma människor, något som är tanken, kan det antas att kostnaderna för ersättning som betalas ut för förlust av inkomst ökar. Kommitténs ungefärliga beräkningar baseras på uppgifter om kostnader för nämndemännen, antal tjänstgöringsdagar m.m. för år 2001.

Kommitténs förslag om att alla nämndemän skall ha rätt till ett arvode medför en kostnadsökning med drygt 35 miljoner kr, förutsatt att arvodet samtidigt höjs som föreslaget. När det gäller ersättning som betalas ut för inkomstförlust är det för närvarande så att en förhållandevis stor andel av de nämndemän som inte är pensionärer avstår från att yrka sådan ersättning. Orsaken härtill är okänd. Det kan dock antas att förbättrade möjligheter att få ersättning för faktisk inkomstförlust, något som kommittén föreslår, kan komma att innebära att gruppen som yrkar ersättning för inkomstförlust ökar. Samtidigt innebär det förslaget att de belopp som yrkas i sådan ersättning, i viss utsträckning kan förväntas bli något lägre. Om nämndemannakåren föryngras är

detta en omständighet som i sig kan förväntas leda till kostnadsökningar. De kostnadsmässiga effekterna av kommitténs förslag om förbättrade möjligheter att få ersättning för faktisk inkomstförlust jämte en föryngring av kåren är svåra att uppskatta. Enligt en ungefärlig beräkning uppgår kostnaderna till ca 3 miljoner kr. Kostnadsökningar till följd av att ersättning i framtiden betalas för förlust av pensions- och semesterförmåner kan beräknas uppgå till ca 4 miljoner kr. Kommittén har föreslagit att nämndemän som har lång resväg till domstolen skall få ett särskilt inställelsearvode om 100 kr. Det kan antas att cirka en femtedel av nämndemannakåren kan komma att beröras av denna regel. En sådan uppskattning leder till ökade kostnader med ca 2 miljoner kr. De kostnadsmässiga effekterna av kommitténs förslag om att barntillsynskostnader och merkostnader som uppkommer i egenföretagares näringsverksamhet skall kunna ersättas är svåra att uppskatta men torde medföra begränsade kostnadsökningar. Kommitténs förslag om en närmare reglerad tjänstgöringstäthet innebär att behovet av nämndemän ökar. Att nämndemannakåren blir större innebär ingen kostnadsökning i sig, bortsett från kostnaderna för utbildning och information som kan förväntas öka. Den ökade utbildningskostnaden kan beräknas uppgå till ca 2 miljoner kr.

Nämndemannakostnaderna år 2001 uppgick till drygt 70 miljoner kr. Den årliga kostnaden de närmaste åren kan till följd av kommitténs förslag beräknas komma att öka till drygt 115 miljoner kr. Detta är en kraftig kostnadsökning som dock motiveras av att förbättringar av ersättningsvillkoren framstår som ytterst angelägna. Kostnadsökningarna bör finansieras genom omfördelning av de medel som tillförs rättsväsendet, dvs. inom utgiftsområde 4.

Kommitténs förslag om rekrytering i en fri kvot innebär vidgade uppgifter för kommuner och landsting bl.a. när det gäller att se till att ett tillräckligt stort antal förslag på nämndemannakandidater kommer in från allmänheten, samt när det gäller urvalsarbetet. Dessa uppgifter bedömer kommittén inte som mer omfattande än att de kan skötas inom ramen för kommunernas och landstingens normala verksamhet, utan att några egentliga kostnadsökningar uppstår.

9.2. Övriga konsekvenser

I 15 § kommittéförordningen sägs att om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättningen och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Den kommunala självstyrelsen

Som redogörs för i avsnitt 4.3.3 kan kommitténs förslag om rekrytering i en fri kvot sägas innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Vikten av att möjliggöra för vidast tänkbara grupper att åta sig ett nämndemannauppdrag måste här vägas mot den inskränkning i den kommunala självstyrelsen som förslaget innebär. Enligt kommitténs mening måste vikten av att uppnå en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren, som den ändrade ordningen syftar till, ges företräde.

Små företags arbetsförutsättningar

Kommitténs förslag om möjlighet till ersättning för merkostnader som uppkommer i nämndemannens näringsverksamhet till följd av uppdraget kan antas få viss positiv betydelse för små företags arbetsförutsättningar om företagaren är nämndeman.

Jämställdheten

Kommitténs överväganden och förslag avses få betydelse för möjligheterna att åstadkomma en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren. Redan i dag anges i lagstiftningen som målsättning att nämndemannakåren skall vara allsidigt sammansatt bl.a. med hänsyn till kön. Kommitténs förslag understryker denna lagregels betydelse, vilket kan förväntas få betydelse för nämndemannakåren i jämställdhetshänseende. Vidare kan kommitténs

förslag om möjlighet till ersättning för barntillsynskostnader antas få viss betydelse för jämställdheten genom att det ger främst kvinnor ökade möjligheter att åta sig nämndemannauppdrag.

De integrationspolitiska målen

Kommitténs förslag att etnisk bakgrund skall föras in i målsättningsbestämmelsen syftar till att nämndemannakåren skall få en mer allsidig sammansättning i etniskt hänseende. Även förslaget om en öppnare rekrytering av nämndemän i en fri kvot främjar denna målsättning. Förslagen kan sägas ligga i linje med de integrationspolitiska målen.

Övrigt

Några övriga konsekvenser av kommitténs förslag som bör redovisas till följd av 14 och 15 §§ i kommittéförordningen, föreligger inte.

9.3. Ikraftträdande

Det är viktigt att Domstolsverket får tid att sätta sig in i effekterna av de föreslagna ändringarna av ersättningsvillkoren och även göra en genomgång av rutinerna för utbetalning av nämndemännens ersättningar. Kommitténs förslag om ändrade ersättningsvillkor torde med hänsyn bl.a. härtill kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2004. Förslaget om att alla nämndemän skall få arvode samt höjningen av detta arvode bör kunna träda i kraft vid denna tidpunkt. Detta är angeläget inte minst med hänsyn till den eftersläpning som arvodet drabbats av.

Kommitténs förslag i fråga om rekryteringsförfarandet kan få betydelse först vid det val av nämndemän som kommer att hållas efter de allmänna valen år 2006. Det lämpligaste synes vara att övriga förslag övervägs i ett sammanhang med en och samma tidpunkt för ikraftträdande, förslagsvis den 1 juli 2006.

10. Författningskommentar

10.1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje domsaga.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda

skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

Tredje stycket är nytt och innehåller en målsättningregel tänkt att äga tillämpning på nämndemännen i tingsrätterna.

Förslaget har behandlats utförligt i avsnitt 6.2.4.

2 kap.

4 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i hovrättens domkrets för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

I paragrafen föreslås ett nytt tredje stycke av samma innehåll som beträffande 1 kap. 4 § tredje stycket. Regeln är genom sin placering tänkt att äga tillämpning på nämndemännen i hovrätterna, se i övrigt kommentaren till 1 kap. 4 §.

4 kap.

6 § Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare, som är folkbokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller den del därav som hör till hovrätten, och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Den som är lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

En nämndeman skall vara en omdömesgill, självständig, rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna

Ingen får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt. Den som fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.

Domstolen prövar självmant den valdes behörighet. En nämndeman är skyldig att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget.

I paragrafen föreslås i ett nytt andra stycke en lämplighetsbestämmelse som uttrycker vad som i fråga om lämplighet förutsätts för att någon skall väljas till nämndeman. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.2. Jämför vidare kommentaren till 4 kap. 8 § och 9 a §.

Frågan om lämplighet får avgöras från fall till fall och lämplighet enligt regeln är inte något valbarhets- eller behörighetskrav. Av ordvalet följer att personen i fråga skall ha ett moget omdöme och viss livserfarenhet. Vidare följer att en person som enligt vad känt är har en sådan övertygelse som står i strid med grundläggande rättsprinciper, såsom exempelvis den om alla människors lika värde, inte är lämplig som nämndeman. Detsamma gäller om det av något annat skäl framgår att personen inte kommer att uppfylla domaredens krav på bl.a. opartiskhet.

Att en person gjort sig skyldig till brott kan innebära att han eller hon inte är lämplig som nämndeman. Detsamma kan gälla en

person som meddelats näringsförbud eller påförts skattetillägg. Avgörande bör vara om personens tjänstgöring som nämndeman bedöms kunna skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. När det gäller brottslighet är faktorer som spelar in vilken typ av brottslighet det rör sig om och hur långt tillbaka i tiden den ligger. Grova brott bör verka diskvalificerande för nämndemannauppdrag under lång tid. Enstaka fall av mindre allvarlig brottslighet bör däremot inte utgöra något hinder förutsatt att inte brottslighetens art är sådan att det skulle kunna skada förtroendet för rättskipningen. Straffet bör alltid vara till fullo verkställt innan ett nämndemannauppdrag kan komma i fråga. Om en person tidigare entledigats som nämndeman på grund av brott bör detta tillmätas särskild betydelse. Minst en mandatperiod från det att straffet avtjänades bör då ha förflutit innan personen kan sägas ha återvunnit allmänhetens förtroende, oavsett vilken typ av brottslighet det är fråga om.

Att en person är försatt i konkurs innebär som huvudregel att denne inte kan anses lämplig som nämndeman så länge konkurstillståndet varar.

Den föreslagna lämplighetsbestämmelsen får betydelse vid rekryteringen av nämndemän. Särskilt i det förfarande som föreslås gälla beträffande rekryteringen i den fria kvoten utgör lämplighetsbestämmelsen ett stöd för vilka kvaliteter som efterfrågas hos de personer som föreslås. Urvalet skall göras utifrån bl.a. lämplighetsbestämmelsen och målsättningen om en allsidig sammansättning (4 kap. 7 § femte stycket). Lämplighetsbestämmelsen får också betydelse som en utgångspunkt för domstolens bedömning av om en nämndeman bör avstängas från tjänstgöring.

I paragrafens femte stycke har uttrycket rätten bytts ut mot domstolen för att markera att denna prövning sker i administrativ ordning.

I paragrafen föreslås i ett nytt sjätte stycke en skyldighet för nämndemannen att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.5.

6 a § Nämndemän har rätt till den ledighet från sina anställningar

som behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid för resor till och från tjänstgöringen samt behövlig dygnsvila i omedelbar anslutning till denna.

Paragrafen är ny. Den ger nämndemännen en lagstadgad rätt till ledighet från sina anställningar för att kunna fullgöra nämndemannauppdraget. Bestämmelsen harmonierar med den skyldighet att åta sig och fullgöra nämndemannauppdrag som anses föreligga.

Som bestämmelsen uttrycker omfattar rätten till ledighet tid för resor till och från tjänstgöringen samt behövlig dygnsvila i omedelbar anslutning till denna. Bestämmelsen innebär exempelvis att en nämndeman med oregelbunden arbetstid skall ha rätt till ledighet från ett nattskift för att vara utvilad till tjänstgöring som nämndeman morgonen därpå. I viss utsträckning torde dock nämndemannens tjänstgöring kunna planeras så att effekter i nu nämnt hänseende inte uppstår (jfr avsnitt 6.2.7).

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.2.

7 § Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige.

Val av nämndeman i hovrätt förrättas av landstingsfullmäktige. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Den som själv är valbar får föreslå någon att vara nämndeman. En femtedel av det antal nämndemän som skall väljas, dock minst en, skall väljas bland dessa förslag (fri kvot).

Valet skall i övrigt vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal, som erhålls, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke.

I paragrafen föreslås ett nytt tredje stycke som uttrycker att en viss andel av nämndemännen skall rekryteras i en fri kvot. Vid förfarandet får bl.a. den föreslagna lämplighetsbestämmelsen i 4 kap. 6 § och målsättningen om en allsidig sammansättning (femte stycket i denna paragraf) betydelse. Förslaget har behandlats i avsnitt 4.3.3.

I paragrafens fjärde stycke har ändringar gjorts beträffande regeln om proportionella val som ytterst avses garantera en i politiska avseenden jämn fördelning av mandaten. Denna regel skall fortsatt gälla för den större andel nämndemän som väljs efter partipolitiska

nomineringar. Förslaget har behandlats i avsnitt 4.7. Stycket har även ändrats språkligt.

I paragrafens femte stycke har etnisk bakgrund förts in i målsättningsregeln om allsidig sammansättning av nämndemannakåren. Den etniska mångfald som finns i dagens samhälle bör återspeglas även i sammansättningen av nämndemannakåren. Bestämmelsen riktar sig i första hand till de organ som väljer nämndemän men en stor del av ansvaret för en allsidig sammansättning ligger också hos de nominerande organen. Bestämmelsen får betydelse också vid det förberedande arbetet för val i den fria kvoten. Den bör vidare beaktas när domstolarna lägger upp tjänstgöringsscheman för nämndemännen. Förslaget har behandlats i avsnitt 4.3.4.

8 § En nämndeman väljs för fyra år. Visar nämndemannen giltigt hinder, får domstolen entlediga honom. Även den som inte uppfyller kraven i 6 § andra stycket, får begära att bli entledigad av domstolen. Detsamma gäller den som fyllt sextio år.

En nämndeman som döms för brott till annan påföljd än böter skall, när domen vinner laga kraft, entledigas av den domstol där nämndemannen tjänstgör.

Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den tid som återstår. Har den nämndeman som skall ersättas valts i den fria kvoten skall ny nämndeman väljas i denna. Ändras antalet nämndemän inom domsagan eller länet får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

I paragrafens första stycke har införts en regel som ger en nämndeman rätt att bli entledigad i vissa fall, nämligen om dennes lämplighet ifrågasatts eller om nämndemannen själv upplever sig som olämplig. Precis som i det fall en nämndeman önskar lämna uppdraget till följd av giltigt hinder eller ålder (60 år), är det domstolen som fattar beslut om entledigande. Uttrycket rätten har bytts ut mot domstolen för att markera att detta beslut fattas i administrativ ordning. Genom att begära sitt entledigande med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan nämndemannen undvika att utsättas för ett beslut om avstängning. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.7.

Paragrafens andra och tredje stycke är nya. I andra stycket föreslås en regel om att nämndemannen skall entledigas om han eller hon döms för ett brott till annan påföljd än böter. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.5. Till tredje stycket har förts regeln om att nämndemannauppdraget förfaller om nämndemannen upphör att vara valbar eller behörig. Denna regel återfinns för närvarande i paragrafens första stycke.

Paragrafens fjärde stycke har ändrats i konsekvens med förslaget om rekrytering av nämndemän i en fri kvot. Stycket har också ändrats språkligt. Det bör särskilt nämnas att det förhållandet att en nämndeman utnyttjar sin rätt att fullgöra uppdraget enligt det föreslagna undantaget i 4 kap. 9 § andra stycket, medför att någon ledighet inte uppkommer.

9 § Nämndeman, som entledigats eller annars avgått, är, om han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till domstolen, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

Nämndeman i tingsrätt, som till följd av ändrad bosättning inte längre är valbar, får fortfarande fullgöra uppdraget om nämndemannen är folkbokförd i domsagan.

Paragrafens första stycke har ändrats språkligt.

Paragrafens andra stycke är nytt. Den föreslagna regeln ger nämndemannen rätt att fullgöra uppdraget förutsatt att han eller hon fortfarande är folkbokförd i domsagan. Det föreslagna undantaget innebär ett avsteg från kravet på valbarhet. Förslaget har behandlats i avsnitt 4.4.

9 a § Domstolen får besluta om avstängning av en nämndeman om dennes tjänstgöring bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.

Beslutet skall vara skriftligt och gälla för viss tid, högst sex månader. Av beslutet skall skälen till avstängningen framgå. Beslutet skall omprövas om det föreligger skäl för det. Vid utgången av den tid som angetts kan nytt beslut om avstängning fattas.

Innan beslut enligt första stycket fattas skall nämndemannen beredas tillfälle att yttra sig och om möjligt samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen. Samråd behöver inte ske om

nämndemannen är delgiven misstanke om brott, ej heller om nämndemannen är i konkurstillstånd.

Paragrafen är ny. I denna lagfästs och regleras domstolarnas möjlighet att besluta om avstängning av nämndemän i vissa fall. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.6 och 8.2.9. Skäl för omprövning av ett beslut om avstängning kan vara ändrade förhållanden eller att nämndemannen själv önskar återuppta tjänstgöringen. Av bestämmelserna om val av nämndemän följer att bl.a. den föreslagna lämplighetsbestämmelsen i 4 kap. 6 § skall beaktas vid rekryteringen av nämndemän. En person som föreslagits som nämndeman i den fria kvoten bör tillfrågas om sådana förhållanden som kan vara av betydelse för bedömningen av lämplighet, exempelvis tidigare brottslighet m.m. Kanske görs därvid en ”felaktig” bedömning alternativt missas helt tidigare brottslighet. En domstol kan då, när detta uppdagas, fatta beslut om avstängning (förutsatt att den bedömningen görs att nämndemannens tjänstgöring kan skada allmänhetens förtroende för rättskipningen).

10.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i kammarrättens domkrets för tjänstgöring i kammarrätten. Regeringen eller myndigheten skall vidare för varje län inom domkretsen fastställa det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår.

I paragrafen föreslås ett nytt andra stycke av samma innehåll som beträffande 1 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken (RB). Regeln skall äga tillämpning på nämndemännen i kammarrätterna, se i övrigt kommentaren till 1 kap. 4 § RB.

17 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte annat följer av 17 a eller 18 §. Om en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Fastställande av antal nämndemän och fördelning av tjänstgöringen skall ske med beaktande av att varje nämndeman bör tjänstgöra 8–12 dagar under ett kalenderår. En nämndemans tjänstgöring bör inte, annat än om särskilda skäl föreligger, överstiga 20 dagar under ett kalenderår

I paragrafen föreslås ett nytt femte stycke av samma innehåll som beträffande 1 kap. 4 § tredje stycket RB. Regeln skall äga tillämpning på nämndemännen i länsrätterna, se i övrigt kommentaren till 1 kap. 4 § RB.

19 § Nämndeman i kammarrätt och länsrätt utses genom val. Val förrättas av landstingsfullmäktige. I Gotlands län förrättas val av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Den som själv är valbar får föreslå någon att vara nämndeman. En femtedel av det antal nämndemän som skall väljas, dock minst en, skall väljas bland dessa förslag (fri kvot).

Valet skall i övrigt vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal, som erhålls, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.

När val av de nämndemän som ingår i länsrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering skall ske framgår av fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen får för visst län förordna att nämndemän i kammarrätt skall väljas bland dem som för samma mandatperiod har utsetts till nämndemän

i hovrätt. Nämndeman i hovrätt får även i annat fall, om han är behörig därtill, tjänstgöra som nämndeman i den kammarrätt inom vars domkrets han är folkbokförd.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke.

De i paragrafen gjorda ändringarna motsvaras av de föreslagna ändringarna i 4 kap. 7 § RB.

20 § Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare som är folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till kammarrättens eller länsrättens domkrets och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Anställd vid domstol, skattemyndighet, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket får inte vara nämndeman. Detsamma gäller lagfaren domare, åklagare, polisman och advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta samt ledamot av skattenämnd eller socialförsäkringsnämnd.

En nämndeman skall vara en omdömesgill, självständig, rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.

Domstolen prövar självmant den valdes behörighet. En nämndeman är skyldig att upplysa om sådana förhållanden som kan antas påverka uppdraget.

De i paragrafen föreslagna ändringarna motsvaras av de föreslagna ändringarna i 4 kap. 6 § RB.

20 a § Nämndemän har rätt till den ledighet från sina anställningar som

behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid för resor till och från tjänstgöringen samt behövlig dygnsvila i omedelbar anslutning till denna.

Paragrafen är ny och motsvaras av förslaget till ny paragraf i 4 kap. 6 a § RB.

21 § Nämndemän i kammarrätt och länsrätt utses för fyra år. Om en nämndeman visar giltigt hinder, får domstolen entlediga honom. Även den som inte uppfyller kraven i 20 § tredje stycket, får begära att bli entledigad av domstolen. Detsamma gäller den som fyllt sextio år.

En nämndeman som döms för brott till annan påföljd än böter skall, när domen vinner laga kraft, entledigas av den domstol där nämndemannen tjänstgör.

Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

Bestämmelser om mandatperiod för sådan nämndeman som ingår i länsrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den tid som återstår. Har den nämndeman som skall ersättas valts i den fria kvoten skall ny nämndeman väljas i denna. Ändras antalet nämndemän, får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

De i paragrafen gjorda ändringarna motsvaras av de föreslagna ändringarna i 4 kap. 8 § RB.

21 a § Domstolen får besluta om avstängning av en nämndeman om dennes

tjänstgöring bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. Beslutet skall vara skriftligt och gälla för viss tid, högst sex månader. Av beslutet skall skälen till avstängningen framgå. Beslutet skall omprövas om det föreligger skäl för det. Vid utgången av den tid som angetts kan nytt beslut om avstängning fattas.

Innan beslut enligt första stycket fattas skall nämndemannen beredas tillfälle att yttra sig och om möjligt samråd ske med företrädare för nämndemännen vid domstolen. Samråd behöver inte ske om nämndemannen är delgiven misstanke om brott, ej heller om nämndemannen är i konkurstillstånd.

Paragrafen är ny och motsvaras av förslaget till ny paragraf i 4 kap. 9 a § RB.

10.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

7 § Nämndeman i fastighetsdomstol skall vara folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till fastighetsdomstolen. I övrigt har bestämmelsen i 4 kap. 6 § rättegångsbalken, utom andra och sjätte styckena, motsvarande tillämpning på nämndeman i fastighetsdomstol.

En nämndeman i fastighetsdomstol väljs för fyra år. Visar nämndemannen giltigt hinder, får domstolen entlediga honom. Även den som fyllt sextio år får avgå som nämndeman. Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, utses ny nämndeman för återstående tid. Ändras antalet nämndemän i länet får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

I paragrafen har följdändringar gjorts med hänsyn till att paragrafen i sin nuvarande lydelse hänvisar till 4 kap. 6 och 8 §§ RB och att de ändringar som där föreslås inte avses omfatta nämndemän i fastighetsdomstol (jfr avsnitt 4.3.6).

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation av Anders G Högmark (m) och Jan Hultgren (c)

Angående lottning av nämndemän i den fria kvoten (avsnitt 4.3.3)

Vi ansluter oss helt till utredningens förslag om att försöka bredda rekryteringen av nämndemän genom en s.k. fri kvot. Dock anser vi att då en situation uppkommer med fler intresserade nämndemannakandidater än vad som det finns tillgängliga platser för uppdraget, bör lottning ske bland tillgängliga och lämpliga kandidater.

Att, som utredningsmajoriteten föreslår, låta en högre tjänsteman göra någon form av kvoterat urval utifrån kön, ålder eller etnicitet etc. är inte lämpligt.

Den högre tjänstemannen skall dock, som utredningen föreslår, göra en bedömning av kandidaternas allmänna lämplighet för uppdraget.

Reservation av Anders G Högmark (m)

Angående svenskt medborgarskap som krav för att inneha uppdrag som nämndeman vid svensk domstol (avsnitt 4.3.4)

Utredningen har på ett ingående och förtjänstfullt sätt behandlat vilka lämplighetskrav som kan och bör ställas på en person som skall väljas till nämndeman och tjänstgöra i svensk domstol. Även formerna för att vid behov kunna skilja nämndeman från sitt uppdrag på grund av olämplighet, har mycket ingående behandlats.

Utredningen har däremot, med hänvisning till att frågan behandlas i annat sammanhang, valt att inte ta upp frågan om krav på svenskt medborgarskap för att väljas till nämndeman i svensk domstol. (Frågan behandlas i SOU 2000:106, Medborgarskap i svensk lagstiftning, som för närvarande har remissbehandlats och nu bereds i Regeringskansliet.)

Jag finner det förvånande och anmärkningsvärt att frågan inte kunnat behandlas i denna utredning. Som jag ser det hade det varit av stort värde om denna utredning, med sitt helhetsperspektiv på nämndemännens arbetsuppgifter och villkor, hade uttryckt en uppfattning i sakfrågan. Att så inte har skett från utredningsmajoritetens sida beklagar jag.

I själva sakfrågan vill jag mycket klart markera min uppfattning att för att väljas till uppdraget som nämndeman, med uppgift att döma i svensk domstol, skall krävas svenskt medborgarskap på samma sätt som gäller för rättens domare.

Angående nämndemäns partipolitiska tillhörighet (avsnitt 4.7)

Oaktat den långa traditionen att nämndemännen nomineras av de politiska partierna och väljs av kommunfullmäktige är nämndemannauppdraget i grunden, och till sin natur, icke partipolitiskt.

Detta förhållande markerar utredningen klart i betänkandet. Det är, enligt min mening, därför motsägelsefullt och direkt felaktigt att som utredningsmajoriteten i avsnitt 4.7 skriva: ”det är vidare lämpligt att domstolarna har kännedom om nämndemännens partitillhörighet så att särskilda hänsyn kan tas vid sammansättningen av nämnden”.

Jag vänder mig starkt mot detta resonemang om att komponera nämndens sammansättning utifrån partipolitiska kriterier. Ett sådant resonemang menar jag kan leda tankarna till ett rättssystem som med all sannolikhet ingen företrädare i utredningen skulle vilja förespråka.

Reservation av Johanna Hamrin (Fp)

Angående nämndemäns partipolitiska tillhörighet (avsnitt 4.7)

Nämndemannauppdraget är (som framgått) i grunden och till sin natur icke-politiskt. Nominering, val och tjänstgöring skall ske med beaktande av lagens målsättningsparagraf. Hänsyn skall således tas till ålder, kön och yrke, samt för det fall kommitténs förslag genomförs, även till etnisk bakgrund. Något krav på politisk åsiktsrepresentativitet uppställs inte. (För val av jurymän gäller däremot ett krav på att skilda meningsinriktningar skall vara representerade bland jurymännen, något som möjligen kan motivera en annan ordning för jurymän.)

Mot bakgrund av ovanstående reserverar jag mig mot majoritetens skrivningar att ”uppgift om nämndemännens partitillhörighet bör finnas kvar på de listor som skickas till domstolarna”, att det är ”lämpligt att domstolarna har kännedom om nämndemännens partitillhörighet så att särskilda hänsyn kan tas vid sammansättningen av nämnden”, samt att ”av samma skäl inte något att invända i och för sig mot domstolarnas rutiner att indela nämndemännen i grupper på basis av deras partitillhörighet”. På principiella grunder, men också för att tydligt markera att nämndemannauppdraget inte är partipolitiskt, något som kommittén för övrigt är helt enig om, bör uppgifter om partipolitisk hemvist inte tillhandahållas domstolen. Majoritetens argument att nämndemännens partipolitiska tillhörighet hur som helst brukar göras kända saknar härvidlag helt betydelse. Förekomsten av mål med så starka politiska övertoner som i fallet Holm är dessutom mycket ovanliga (se Jurymedverkan och fallet Holm En översyn och analys, Ds 1997:25 s. 46 ff.). I dylika fall kan dessutom ifrågasättas om inte nämndemännen självmant har att upplysa rätten om ev. delikatessjäv. Jag kan därför inte se att det finns några bärande praktiska argument för att tillhandhålla domstolen uppgift om partipolitisk hemvist.

Sammanfattningsvis reserverar jag mig således mot kommitténs förslag att uppgift om partibeteckning fortsättningsvis skall lämnas domstolen och förespråkar att uppgift om partibeteckning utelämnas.

Särskilt yttrande av Johanna Hamrin (Fp)

Angående valsystem och inrättandet av en s.k. fri kvot (avsnitt 4.3.3)

Nämndemannauppdraget är i grunden och till sin natur ickepolitiskt. Detta är regeringens bestämda uppfattning (se direktiven) och markeras även tydligt av kommittén i betänkandet. Ställningstagandet, samt det faktum att den dömande verksamheten som utgångspunkt bör vara åtskild från politisk verksamhet, får enligt min mening till naturlig följd att det nuvarande valsystemet, där politiska partier nominerar och en politisk församlig väljer nämndemän, måste anses olämpligt, och t.o.m. principiellt felaktigt. Det nuvarande valsystemet bör därför, i vart fall på sikt, ersättas av ett annat valsystem.

Kommittén har emellertid inte uttryckligen fått i uppdrag av regeringen att utreda förutsättningarna för ett alternativt valsystem. Kommittén har följaktligen inte heller genomfört sådana empiriska undersökningar som skulle kunna tjäna som underlag för att förespråka ett alternativt system för rekrytering av nämndemän. Att nu förespråka införandet av ett helt nytt valsystem låter sig därför inte göras.

Oaktat vad som ovan sagts om begränsning av kommitténs uppdrag, har kommittén dock funnit att det är nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att i större utsträckning kunna rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet (se avsnitt 4.3.3) och som på grund av det nuvarande valsystemet därför i praktiken ytterst sällan kommer i fråga för uppdrag som nämndeman. För att komma till rätta med detta förhållande föreslår kommittén inrättandet av en s.k. fri kvot enligt vad som närmare framgår av avsnitt 4.3.3. Jag ställer mig fullständigt bakom kommitténs förslag om inrättande av en fri kvot, men gör det framför allt av principiella skäl enligt vad som ovan redovisats. Som jag ser det utgör inrättandet av en fri kvot ett första steg mot ett möjligt nytt valsystem där samtliga nämndemän utses utan medverkan av politiska partier och politiska valförsamlingar.

Förfarandet med rekrytering av nämndemän ur en fri kvot bör, som kommittén också avslutningsvis påpekar, utvärderas. Vid positivt utfall bör, i linje med det ovan sagda, kvoten snarast och successivt utökas för att till sist omfatta samtliga nämndemän,

oaktat hur väl de politiska partierna i framtiden lyckas med att åstadkomma en allsidig sammansättning. De närmare formerna för själva rekryteringsprocessen m.m. kan i samband därmed komma att behöva ses över med beaktande av de erfarenheter som under hand skaffas.

Angående svenskt medborgarskap som krav för att inneha uppdrag som nämndeman vid svensk domstol (avsnitt 4.3.4)

Nämndemans behörighet och lämplighet har ingående behandlats av kommittén. Kommittén har dock, med hänvisning till att frågan behandlas i annat sammanhang, valt att avstå från att uttala några synpunkter i frågan om krav på svenskt medborgarskap för att väljas till nämndeman i svensk domstol. Kommittén uttalar ändå att ett krav på svenskt medborgarskap borgar för att nämndemännen hunnit tillägna sig nödvändiga språkkunskaper och grundläggande kunskaper i övrigt om hur det svenska samhället fungerar. Detta, samt det förhållandet att uppdraget som nämndeman till sin natur skiljer sig från andra politiska förtroendeuppdrag, synes tala för att ett sådant krav uppställs. Med hänsyn till att en nämndeman har individuell rösträtt på samma sätt som en lagfaren domare synes det rimligt att samma krav på medborgarskap ställs på samtliga rättens ledamöter.

Angående fortsatt utredning avseende effekterna av nya anställningsformer m.m. (avsnitt 5.2.7)

Kommittén har bl.a. fått i uppdrag att se över de olika faktorer som påverkar möjligheterna att åstadkomma en bättre allsidighet av nämndemännen samt pröva ersättningsreglerna för nämndemän (se sammanfattningen av uppdraget sid. 1). Kommittén anger bl.a. att för att få fler människor ur olika grupper i samhället att vilja åta sig uppdrag som nämndeman krävs att dessa finner villkoren förenade med uppdraget och tjänstgöringen acceptabla. Kommittén anger vidare som utgångspunkt att ingen skall förlora på att åta sig uppdrag som nämndeman.

Kommittén konstaterar på flera håll i betänkandet att det främst är i åldersgrupperna 25–40 år som det i dag saknas representanter för befolkningen bland nämndemännen (se bl.a. avsnitt 4.3.1). En

viktig förklaring härtill torde vara, vid sidan av det nuvarande valsystemet, att de arbetsmässiga och ekonomiska förutsättningarna för antagande av uppdrag inte är tillräckligt beaktade för denna grupp. Kommittén konstaterar också att det är viktigt att ersättningssystemet utformas på ett sätt som inte motverkar rekryteringen, och att detta inte minst gäller i förhållande till yngre yrkesverksamma människor som i dag är underrepresenterade bland nämndemännen (se avsnitt 5.2.1). Denna grupp torde i dag i inte obegränsad omfattning ha nya och flexiblare anställningsformer där löneavdrag i traditionell mening inte kommer i fråga vilket får betydelse bl.a. i ersättningshänseende (endast arvode kan utgå). De särskilda arbetsbetingelser som gäller för denna grupp (t.ex. för anställda med oreglerad arbetstid där arbete i viss utsträckning kan arbetas igen på ledig tid såsom kvällar och helger, samt konsulter och projektanställda där uppdragets eller projektets omfattning och natur kan medge att arbete utförs på annan tid än just kontorstid, samt där arbete ersätts av perioder av arbetslöshet) har särskilt påtalats och behandlats under utredningstiden.

Jag ställer mig till fullo bakom kommitténs enhälliga uppmaning till regeringen om att snarast ta initiativ till åtgärder som i ersättningshänseende neutraliserar arbetslivets förändrade arbetsformer (avsnitt 5.2.7) och ser det som ytterst angeläget att en utredning snarast tillsätts för att på ett genomgripande sätt analysera effekterna av de ändrade ekonomiska och arbetsmässiga förutsättningarna som gäller för medborgare att åta sig uppdrag av olika slag, inte minst uppdrag som nämndeman, bl.a. för arbetstagare som inte i traditionell mening vidkänns ett löneavdrag, eller om möjligheten finns, inte rimligen bör avkrävas att nyttja denna möjlighet eftersom detta kan få negativa ekonomiska effekter för arbetstagaren i annat avseende (t.ex. i pensionshänseende), och även innebär, då arbetet ändå utförs för arbetsgivarens räkning, fast vid annan tidpunkt, att arbetstagaren förväntas jobba utan att kompenseras härför. Det finns t.ex. skäl överväga om det för dessa grupper borde tillämpas en schablon, på sätt som redan sker beträffande egna företagare vid uppskattningen av förlorad arbetsinkomst.

Särskilt yttrande av enhetschefen Monica Dahlbom

Angående finansieringen (avsnitt 9.1)

De beräkningar som kommittén gjort avseende förslagens kostnadskonsekvenser, visar på en uppskattad ökning av kostnaderna från ca 70 miljoner kr årligen till ca 115 miljoner kr årligen. Detta motsvarar en kostnadsökning med drygt 60 procent.

Majoriteten av kommitténs ledamöter anser att den ökade kostnaden bör finansieras genom omfördelning av de medel som tillförs rättsväsendet, dvs. inom utgiftsområde 4.

För min del anser jag det viktigt att dessutom framhålla att Domstolsväsendet vid en sådan omfördelning måste tillföras medel motsvarande kostnadsökningen. I annat fall kan reformen medföra att andra angelägna uppgifter av kostnadsskäl får stå tillbaka.

Kommittédirektiv

Bilaga 1

Nämndemän – rekrytering m.m.

Dir.

2000:79

Beslut vid regeringssammanträde den 23 november 2000.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté med parlamentariskt inslag tillsätts för att se över rekryteringen av nämndemän i syfte att nå en än mer allsidig rekrytering. I uppdraget ingår att se över de olika faktorer som påverkar möjligheterna att åstadkomma en sådan allsidighet.

Kommittén skall också lämna förslag på hur en nämndemans lämplighet för tjänstgöringen bör prövas.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2002.

Nämndemän i domstol

Lekmannamedverkan vid de svenska domstolarna har gamla traditioner. Nämndemän deltar i flertalet brottmål i tingsrätten och i vissa familjemål. I länsrätten deltar nämndemän i alla de mål som innebär administrativa frihetsberövanden samt även i många andra måltyper. I hovrätten förekommer nämndemän i de flesta brottmål och familjemål. I kammarrätten medverkar nämndemän i mindre omfattning än i länsrätten.

Nämndemännen utses genom val som förrättas av kommun- eller landstingsfullmäktige, 4 kap. 7 § rättegångsbalken och 19 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Valbar till nämndeman är varje myndig svensk medborgare som är folkbokförd inom respektive domstols domkrets. I 4 kap. 6 §

rättegångsbalken och i 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar anges vilka medborgare som inte är valbara till nämndemän. Det gäller t.ex. lagfarna domare samt poliser och advokater. En nämndeman väljs för fyra år, 4 kap. 8 § rättegångsbalken och 21 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Det finns inga begränsningar när det gäller antalet tjänstgöringsperioder som en medborgare får väljas till nämndeman.

När nämndemän fullgör sina uppdrag ersätts de för förlorad arbetsinkomst och får dessutom i vissa fall ett arvode för förberedelsearbete. De nämndemän som inte förlorar arbetsinkomst till följd av uppdraget får 300 kronor per dag i arvode (förordningen [1982:814] om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m.).

När det gäller frågor om utbildning och information har regeringen ändrat i domstolarnas instruktioner så att lagmännen vid tingsrätterna respektive länsrätterna samt hovrätterna och kammarrätterna, efter samråd med Domstolsverket, skall svara för att nämndemännen får introduktionsutbildning och regelbunden information (SFS 1999:85–88).

Regeringens utgångspunkter

Det råder en bred politisk enighet om att nämndemannamedverkan i våra domstolar är av stort värde av flera skäl. Nämndemännens medverkan är en garanti för att verksamheten vid domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännens medverkan bidrar också till att medborgarnas förtroende för domstolarnas verksamhet upprätthålls. En annan viktig faktor är att nämndemännens medverkan i våra domstolar bidrar till att tillgodose medborgarnas intresse av insyn i den dömande verksamheten.

Mot denna bakgrund är det viktigt att bevara och utveckla nämndemannainstitutet och säkerställa att lekmannainflytandet i den dömande verksamheten också i framtiden har allmänhetens förtroende och legitimitet.

Bredare rekrytering behövs

Nämndemannasystemet har kritiserats för att rekryteringen av nämndemän inte speglar sammansättningen av befolkningen med avseende på ålder liksom social och etnisk bakgrund.

Regeringen gör den bedömningen att det är viktigt att stärka nämndemannainstitutets ställning. För att fylla sin roll att upprätthålla medborgarnas förtroende för och insyn i domstolarnas verksamhet är det viktigt att engagera fler medborgare i uppdraget som nämndeman. De erfarenheter nämndemännen har från olika samhällsområden är värdefulla för domstolsväsendet samtidigt som de insikter en nämndeman får genom sitt uppdrag ofta utgör en tillgång för annat samhällsarbete.

Det är alltså viktigt att uppdraget att vara nämndeman ges till en krets medborgare som i så hög grad som möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt såvitt avser kön, ålder och bakgrund. Det finns anledning att anta att det råder brister i flera av dessa avseenden. Särskilt nämndemännens ålder har diskuterats. Av nämndemännen är 45 procent över 60 år. Endast ca 8 procent av nämndemännen är i åldersgruppen 20–39 år.

Nämndemännen utgör såsom allmänhetens representanter en länk mellan domstolarna och det omgivande lokalsamhället. Det är därför naturligt att behålla en ordning där kommunala och landstingskommunala församlingar väljer nämndemän. Det förtjänar att understrykas att nämndemannauppdraget redan med dagens regler inte fordrar att nämndemannen har partipolitisk bakgrund.

Uppdraget bör cirkulera

Om samma nämndeman tjänstgör under långa perioder och rekryteringsbasen är smal kan nämndemännens legitimitet som lekmän och representanter för allmänheten komma att urholkas. De blir en del av systemet och får svårare att fylla sin roll som länk mellan domstolarna och medborgarna. Det är därför önskvärt att uppdraget som nämndeman cirkulerar i större utsträckning än vad som sker i dag. Att fler medborgare tjänstgör som nämndemän men under mer begränsade perioder kan bidra till att stärka förtroendet för domstolarnas verksamhet.

Ersättningssystemets betydelse vid rekryteringen

För att säkerställa en allsidigt sammansättning av nämndemännen och för att engagera fler medborgare som nämndemän måste ersättningssystemet utformas på ett sätt som inte motverkar rekryteringen, samtidigt som ersättningen skall spegla det förhållandet att uppdraget som nämndeman är ett lekmannauppdrag. I debatten förs det ofta fram att ersättningen är för låg för att medborgarna skall acceptera uppdrag som nämndemän i den utsträckning som är önskvärd. Nämndemännens ekonomiska villkor har under senare år förbättrats. Från och med den 1 januari 1999 får en nämndeman full ersättning för förlorad arbetsinkomst. Begränsningen av ersättningen till högst 700 kr per sammanträdesdag har alltså avskaffats. Detta innebär att ingen längre förlorar ekonomiskt på att vara nämndeman. För nämndemän i kammarrätt har arvode för förberedelsearbete införts.

Nämndemans lämplighet för uppdraget

Regeringen konstaterar att något krav på lämplighet för att tjänstgöra som nämndeman inte har uppställts, eftersom det har förutsatts att endast personer som är lämpade för uppdraget väljs. Även om den förutsättningen uppfylls kan det naturligtvis uppkomma något under tjänstgöringstiden som gör att den valde inte längre framstår som lämplig, t.ex. att han eller hon gjort sig skyldig till brott. Det saknas i dag klara regler för hur en sådan situation skall hanteras.

Uppdraget

En kommitté ges uppdraget att se över ordningen för rekrytering av nämndemän.

I syfte att åstadkomma en mer allsidig sammansättning av nämndemännen skall kommittén överväga hur man i högre grad än i dag skall kunna rekrytera nämndemän som inte har bakgrund i partipolitisk verksamhet.

För att säkerställa att uppdraget som nämndeman cirkulerar i betydligt större omfattning än i dag, att sammansättningen av nämndemännen speglar befolkningen och att samtliga delar av en domstols upptagningsområde (domkrets) blir representerat, skall kommittén överväga vilka förändringar av regelverket som krävs

och vilka övriga insatser som är nödvändiga. Kommittén bör särskilt överväga om en begränsning av valbarheten som nämndeman till exempelvis två mandatperioder skall införas.

I uppdraget ingår att lämna förslag som möjliggör en allsidigare och bredare rekrytering av nämndemän. Förslagen skall syfta till att bevara och utveckla nämndemannainstitutet och säkerställa att lekmannainflytandet i den dömande verksamheten också i framtiden har allmänhetens förtroende och legitimitet.

I uppdraget ingår vidare att pröva ersättningsreglerna för nämndemän.

Kommittén skall utreda och lämna förslag om hur man skall hantera en situation när något inträffar eller framkommer som gör att den valde inte längre framstår som lämplig för uppdraget.

Kommittén skall lämna de lagförslag och förslag i övrigt som kommittén anser behövs.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2002.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2

Utländska förhållanden

Danmark ......................................................................................219 Norge ......................................................................................221 Finland ......................................................................................224 Frankrike ......................................................................................226 Tyskland ......................................................................................229 Österrike ......................................................................................231 England ......................................................................................233 USA ......................................................................................236

Texten nedan bygger på Domarutredningens betänkande Domaren i Sverige inför framtiden – utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete (SOU 1994:99) Del B. Bearbetning har gjorts främst utifrån svar som kommittén erhållit på frågor ställda till utlandet.

Danmark

I de danska domstolarna deltar lekmannadomare i brottmål, som inte är av enklare art men där fängelse mindre än fyra år kan komma i fråga, vid byretterna och efter överklagande i landsretterna, s.k. domsmænd. Lekmannamedverkan förekommer vidare i form av jury (nævningeting) i vissa grövre brottmål (bl.a. i mål där fängelse minst fyra år kan komma i fråga) som tas upp direkt i landsret, dessa lekmän kallas nævningar.

Domsmænd motsvarar närmast de svenska nämndemännen. I byret medverkar två domsmænd i rätten tillsammans med en juristdomare. I landsret medverkar efter överklagande av målet tre domsmænd tillsammans med tre juristdomare. Lekmannadomarna är likställda med juristdomarna och avgör såväl skuldfrågan som

påföljdsfrågan i målet. (När en lekmannadomare är av skiljaktig mening redovisas inte vem denne är.)

Nævningarna är tolv till antalet och avgör ensamma skuldfrågan i målet. För fällande dom krävs att åtta nævningar enas härom. Om den tilltalade anses skyldig fastställer sedan juristdomarna i landsretten och nævningarna gemensamt påföljden. Juristdomarna har därvid fyra röster var. Juristdomarna har också, om de anser att bevisningen i målet inte är tillräcklig för att döma den tilltalade, rätt att begära att målet skall prövas på nytt vid en ny förhandling i målet.

Val av lekmannadomare sker vart fjärde år genom att det i samtliga danska kommuner utarbetas s.k. grundlistor över de personer som anses vara lämpade som lekmannadomare. De personer som sätts upp på grundlistorna skall utgöra ett allsidigt sammansatt urval av befolkningen och representera olika ålderskategorier samt motsvara befolkningens fördelning på män och kvinnor. Alla personer som har gott rykte (uberygtet) och som har rätt att delta i val till det danska parlamentet har rätt att föras upp på grundlistorna. Detta innebär att man skall ha fyllt 18 år, vara dansk medborgare fast bosatt i landet och inte ha gjort sig skyldig till brott av allvarlig karaktär. Personer som fyller 70 år under den tidsperiod för vilken listan skall gälla får inte föras upp på listorna liksom inte heller personer som på grund av sjukdom eller otillräckliga kunskaper i det danska språket är ur stånd att utföra uppdraget. Personer som innehar vissa slags poster eller yrken, som t.ex. ministrar, advokater, tjänstemän inom polisen eller åklagarväsendet, är inte valbara. Det är kommunstyrelserna som genom ett särskilt utskott bestämmer vilka som förs upp på listorna. Detta innebär i praktiken att lekmannadomarna huvudsakligen hämtas från de politiska partierna. Den politiska representationen på grundlistorna är också i realiteten proportionell. De uttagnas politiska tillhörighet framgår emellertid inte av grundlistorna. Det är vanligt att den som en gång satts upp på listan återkommer på senare listor under förutsättning att vederbörande fortfarande uppfyller kraven på valbarhet.

Uppdraget som domsmænd eller nævning anses vara ett offentligt uppdrag och den som valts till sådan kan endast i vissa i lag uppräknande fall begära att bli befriad från uppdraget under mandatperioden. Om landsrettens president anser att personen omfattas av undantagsreglerna kan t.ex. Folketingets medlemmar och anställda, tjänstgörande militärer, läkare och barnmorskor samt

den som fyllt 60 år, beviljas befrielse. Denna principiella skyldighet att fullgöra uppdraget innebär samtidigt att en arbetsgivare är skyldig att ge den rätt till ledighet som krävs för att uppdraget skall kunna fullgöras. En domsmænd eller nævning som uteblir från tjänstgöring utan laga förfall straffas med böter.

Byretternas domsmændslistor och landsretternas domsmænds- och nævningelistor skapas genom att personer från grundlistorna uttas i landsretterna genom lottdragning och uppförs på nya listor. Avsikten är att de uttagna skall delta i dömande verksamhet fyra gånger per år. För medverkan i ett särskilt mål tar domaren i målet ut lekmännen efter ordningsföljden på listan. I mål där nævningar medverkar tas på motsvarande vis ut tolv nævningar. Åklagarsidan och den tilltalade har sedan rätt att begära att ett visst antal av de utvalda personerna inte skall ingå i juryn.

Ersättningen till de danska lekmannadomarna uppgår sedan den 1 januari 2001 till 1 100 danska kronor per dag och 120 danska kronor per natt (de i anledning af deres hverv er borte fra hjemmet). Tidigare uppgick dagersättningen till 600 danska kronor. Prövas målet under en längre tid kan rättens ordförande besluta om särskild gottgörelse för det fall lekmannadomaren genom sin medverkan gjort en ekonomisk förlust som väsentligt överstiger den ordinarie ersättningen.

Det är Domstolsstyrelsens uppfattning att uppdraget som lekmannadomare har ett gott anseende.

I den danska lagstiftningen anges att det är landsrettens president som avgör om de till domsænds- och nævningelistorna uttagna uppfyller de krav som ställs för uppdraget. För det fall det under tjänstgöringstiden uppkommer något som ändrar detta förhållande skall denne företa nödvändiga ändringar av listorna.

Norge

I de norska domstolarna förekommer lekmannadomare både i brottmål och tvistemål. Lekmannadomarna, meddommere, har individuell rösträtt och deltar i prövningen av både rättsliga och materiella frågor. De deltar även i avgörandet av processuella frågor under rättegången. I lagmansrett används även jury vid handläggning av grövre brottmål.

Herreds- och byrett är i brottmål domför med en juristdomare och två meddommere. I grövre brottmål dömer två juristdomare

och tre meddommere. Vid överklagande är lagmansrett domför med tre juristdomare och fyra meddommere. Dessa har liksom i första instansen individuell rösträtt och avgör gemensamt med juristdomarna både skuldfrågan och påföljdsfrågan. För fällande dom krävs fem röster. Om förhandlingen endast avser rättsfrågor medverkar emellertid inte lekmän i lagmansrett. I de brottmål där överklagandet gäller bedömningen av bevisningen i skuldfrågan och där fråga är om brott för vilket fängelse mer än sex år ingår i straffskalan prövas målen av tre juristdomare och en jury, lagrett, bestående av tio personer, lagrettemedlemmer. Juryn avgör skuldfrågan och det krävs sju röster för fällande dom. Efter lottdragning deltar därefter tre av lagrettemedlemmene i domstolens avgörande av påföljdsfrågan. Om juristdomarna i lagmansretten inte anser att juryn kommit till rätt utslag i skuldfrågan kan de besluta att målet skall prövas på nytt. När lagmansretten omprövar skuldfrågan i jurymål sitter tre juristdomare och fyra lekmannadomare i rätten.

Medverkan av lekmän förekommer också i tvistemål. För att ett civilmål skall kunna anhängiggöras i domstol krävs i allmänhet att tvisten varit föremål för medling i ett s.k. forliksråd. Rådet är en kommunal nämnd och består av tre ledamöter, som väljs av kommunstyrelsen på fyra år. Praktiserande advokater och vissa ämbetsmän kan inte väljas till förlikningsmän och ledamöterna i forliksråden är ofta inte heller jurister. Betalningen är blygsam och beror på utfallet i målet. Om målet går vidare till domstol kan lekmannamedverkan förekomma även där. Om parterna begär det, eller rätten anser det vara önskvärt, medverkar två lekmannadomare vid huvudförhandling i herreds- och byrett tillsammans med yrkesdomaren. I lagmansretten består rätten, utöver tre yrkesdomare, på parternas begäran av antingen två eller fyra lekmannadomare. Domstolen kan alltid kalla in två lekmannadomare att medverka vid förhandlingen. Även i tvistemålen har lekmannadomarna individuell rösträtt.

Både meddommere och lagrettemedlemmer väljs på fyra år vart fjärde år. Val sker samma år som det är val till kommunerna. Mandatperioden gäller från den 1 maj året därefter. Valbara är män och kvinnor som har fyllt 18 år och som är vederhäftiga och valbara i kommunalval. För valbarhet fordras att man varit folkbokförd som bosatt i Norge under de tre senaste åren innan kommunvalet. Däremot krävs inte norskt medborgarskap. Personer inom vissa ämbetskategorier är inte valbara, exempelvis åklagare, poliser,

präster och praktiserande advokater. Uteslutna från valbarhet är även den som under de senaste fem åren dömts till villkorlig dom samt den som under de senaste tio åren dömts till fängelse utan att därefter ha frigetts villkorligt (66 a § domstolloven). För att kontrollera sistnämnda krav, som är att se som minimikrav för valbarhet, kan kommunerna inhämta utdrag ur straffregistret. Efter omständigheterna kan även brottslighet som ligger längre tillbaka i tiden eller som är av mindre allvarlig art få betydelse vid värderingen av en persons lämplighet för uppdraget. I lag anges att endast de bör väljas som på grund av sin ”rettsindighet, dyktighet og selvstendighet” kan anses särskilt skickade för uppdraget och som inte på grund av otillräcklig kunskap om det norska språket eller av andra orsaker har svårt att fullgöra uppdraget (76 § domstolloven). En lekmannadomare kan väljas om under flera mandatperioder utan begränsning. Valet företas av kommunstyrelsen. I varje domsaga skall finnas två allmänna utskott, ett för kvinnor och ett för män. Till varje utskott väljs dubbelt så många personer som det förväntas vara rättegångsdagar i meddommermål under ett års tid. Det väljs fyra gånger så många juryledamöter till utskotten som det beräknade antalet rättegångsdagar i jurymål. Kommunernas sätt i praktiken att välja kandidater varierar från kommun till kommun. På många håll väljs personer med politisk bakgrund.

Till förhandlingarna i meddommermål tas lekmannadomarna ut av domstolen genom lottning från utskotten. (I vissa domsagor finns speciella utskott av lekmannadomare som har kunskap om handel, sjöfart, saltvattensfiske, industri, hantverk och byggbranschen. Om det behövs lekmannadomare med sådan särskild sakkunskap utnämns dessa av rätten utan ett lottningsförfarande.) När jury skall medverka i lagmansretten är det domstolen som genom lottdragning tar ut de blivande lagrettemedlemmene från de båda utskotten. På grund av utskottens storlek tjänstgör lekmannadomarna relativt sällan. I genomsnitt tjänstgör varje vald lekmannadomare för by- och herredsretten två dagar under en fyraårsperiod.

De norska lekmannadomarna erhåller 250 norska kronor per dag eller del av dag. Vid mål som varar längre tid än fem dagar kan Justisdepartementet efter ansökan besluta om högre ersättning. För en del sakkunniga lekmannadomare är dagersättningen högre. Vid visad inkomstförlust till följd av uppdraget kan rätten i stället för

arvodet tillerkänna lekmannadomaren ersättning för inkomstförlusten.

Justisdepartementets uppfattning är att uppdraget som lekmannadomare har ett relativt högt anseende. På grund av utskottens storlek kan det ändå vara svårt att få fram tillräckligt många lekmannadomare.

För det fall någon under tjänstgöringstiden gör sig skyldig till brott skall kommunens administrativa chef utesluta vederbörande ur utskottet enligt bestämmelser i lag (81 § domstolloven). Detsamma gäller vid bortfall av något annat valbarhetskrav. Även domstolen kan, när den upptäcker att något valbarhetskrav brister, utesluta en person ur utskottet (83 § domstolloven). Kommunen skall då underrättas om beslutet. För det fall en lekmannadomare flyttar till en annan kommun så överförs denne för tjänstgöring i den nya kommunen. Den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om uteslutning av personer som inte längre uppfyller valbarhetskraven förutsätter kunskap om aktuella förhållanden. För detta finns det regler och har utvecklats praxis innebärande bl.a. visst samarbete med polisen och anmälningsskyldighet för lekmannadomarna om vissa förhållanden.

Finland

I Finland förekommer lekmannadomare i första instans i allmän domstol. Något jurysystem finns inte. I brottmål är tingsrätt domför med en yrkesdomare och tre nämndemän. Nämndemännen har individuell rösträtt och deltar i alla frågor i avgörandet. Nämndemän förekommer också i civilmål, bl.a. i familjemål.

(Tidigare var nämndemannamedverkan begränsad till häradsrätterna. I rådstuvurätten fanns således inte någon nämnd. En nämnd bestod då av sju medlemmar som hade kollektiv rösträtt.)

Valbara till nämndemän är finska medborgare, som har fyllt 25 år men inte 63 år, och som är bosatta i en kommun som tillhör tingsrättens domkrets. Personen skall ”råda över sig själv och sin egendom” (6 § i den finska tingsrättslagen från 1993), dvs. inte vara försatt i konkurs eller ställd under förmynderskap, och därutöver anses vara lämplig att verka som nämndeman. Personer som innehar en tjänst vid allmän domstol eller en straffanstalt eller som i tjänsten utför undersökningsuppgifter, förundersökning av brott, tull- eller polisbevakning får inte vara nämndemän. Inte heller får

åklagare, advokater eller annan som yrkesmässigt bedriver advokatverksamhet vara nämndeman.

Justitieministeriet fastställer antalet nämndemän i tingsrätt och hur många nämndemän som skall väljas i varje kommun. Nämndemännen utses sedan av respektive kommunfullmäktige för fullmäktiges mandatperiod, dvs. fyra år. Till följd av detta är det i allmänhet partierna som utser nämndemannakandidaterna och de politiska styrkeförhållandena i fullmäktige avgör normalt hur många nämndemannaplatser varje parti får. I vissa större städer har dock personer utan anknytning till partierna utsetts till nämndemän. I några kommuner har partierna anmält att människor som är intresserade av att tjänstgöra som nämndeman kan anmäla sig som kandidater. Vid något tillfälle har det hänt att ett politiskt parti har annonserat i ortspressen efter lämpliga kandidater. De valda nämndemännen skall enligt lag så rättvist som möjligt representera kommuninnevånarnas ålders-, närings- och könsfördelning samt de språkliga förhållandena i kommunen. De får inte uppträda som representanter för något politiskt parti även om de i allmänhet valts på politiska grunder. En nämndeman kan väljas om flera gånger och kan enligt tingsrättslagen, av lagmannen tilldelas häradsdomartitel för lång och förtjänstfull verksamhet i tingsrätten.

Det ankommer på tingsrättens lagman att se till att nämndemännen deltar i tingsrättens sammanträden i tur och ordning. I tingsrättsförordningen stadgas att nämndemännens sammanträdesordning skall fastställas så att varje nämndeman i regel deltar i sammanträden under 12 dagar per kalenderår. En nämndeman som under ett kalenderår har deltagit i sammanträden under mer än 24 dagar, får inte under detta kalenderår delta i flera sammanträden, om det inte är fråga om fortsatt behandling av ett tidigare mål eller ärende. Skälet för denna begränsning är att ett alltför flitigt deltagande anses hindra den aktiva befolkningen från att delta i den dömande verksamheten, vilket i sin tur anses innebära att syftet med nämndemannasystemet inte uppnås. Det finska Justitieministeriet uttrycker att ca 10 dagar per år är en lagom tjänstgöringsfrekvens med hänsyn till att då kan även människor i arbetslivet delta. En sådan frekvens kan inte anses vara för sällan samtidigt som motivationen för uppdraget bibehålls. Det förekommer dock att brottmålsprocesser tar 30 dagar.

Till nämndemännen betalas dagtraktamente och ersättning för resekostnader enligt statens kollektivavtal. Dessutom utgår arvode

till belopp som fastställs av Justitieministeriet. För närvarande (sedan år 1993) är arvodet 350 FIM om förhandlingen varar kortare tid än 6 timmar och 500 FIM om den är 6–9 timmar. Om förhandlingen varar mer än 9 timmar är arvodet 650 FIM. Enligt Justitieministeriet försöker nämndemannaföreningarna få till stånd höjningar av arvodesbeloppen.

Nämndemannainstitutet är gammalt på landsbygden i Finland och har enligt Justitieministeriet ett ganska högt anseende. I de s.k. gamla städerna, där det var rådstuvurätter ända in på 1990-talet, saknas däremot nämndemannatraditionen. Justitieministeriet nämner Helsingfors som exempel och pekar på att det där nyligen valts 550 nämndemän som inte har någon egentlig erfarenhet av nämndemannauppdraget. Detta ledde i början till en del praktiska svårigheter.

Om en nämndeman förlorar sin behörighet eller annars blir olämplig att sköta ett nämndemannauppdrag, skall tingsrätten befria honom från hans uppdrag eller bestämma att han inte på en viss tid får sköta uppdraget. Beslutet fattas av en yrkesdomare och tre nämndemän. Innan nämndemannen befrias från sitt uppdrag skall han beredas tillfälle att bli hörd. Ett beslut om befrielse från uppdraget gäller omedelbart men kan överklagas av nämndemannen till hovrätten. Denna lagliga möjlighet att bli av med olämpliga nämndemän används emellertid mycket sällan. I stället brukar lagmannen föra en diskussion med nämndemannen, om nämndemannen kanske gjort sig skyldig till brott, som därefter väljer att bli befriad från uppdraget. Ett annat tillvägagångssätt är att nämndemannen inte kallas till tjänstgöring.

Frankrike

Lekmannamedverkan förekommer i de franska domstolarna dels i vissa typer av mål, dels i särskilda specialdomstolar. I första instans skiljer man på mål av enklare och mål av svårare beskaffenhet. De grövsta brottmålen, där påföljden kan bli över fem års fängelse, handläggs i en domstol (cour d’assise) där lekmän deltar i dömandet. (I terroristmålen består dock domstolen enbart av yrkesdomare.) Domstolen är domför med tre yrkesdomare och en jury om nio myndiga medborgare. Jurymedlemmarna måste vara 23 år fyllda, behärska det franska språket i tal och skrift och finnas upptagna på en särskild jurylista som fastställs årligen inom varje

domsaga. Personen får inte vara obehörig på sätt framgår av den franska straffprocesslagen, exempelvis inte vara lagfaren och inte heller häktad eller åtalad.

Urvalet av juryledamöter sker i flera steg. Första urvalet sker slumpmässigt genom lottdragning från röstlängderna av landshövdingen. Därefter företar borgmästaren en offentlig lottdragning bland de utvalda. De sålunda utvalda granskas därefter av en särskild kommission med säte i den ort där appellationsdomstolen är belägen. Kommissionen fastställer den s.k. slutliga årliga jurylistan och har bl.a. till uppgift att sortera bort de personer på listan som inte är behöriga enligt lag att tjänstgöra som juryledamöter eller som av en eller annan anledning vill bli befriade från sådan tjänstgöring. Uteslutning sker genom majoritetsbeslut i de enskilda fallen. Därefter tas den slutliga sammansättningen fram genom lottdragning bland de kvarvarande namnen från den tidigare listan. Nästa steg i förfarandet sker genom att en s.k. sessionslista för varje domstolssession sammanställs genom lottdragning av förste presidenten vid appellationsdomstolen. Förfarandet skall ha ägt rum minst 30 dagar innan cour d’assise påbörjar sessionen och är offentligt. Även vid detta tillfälle utesluter man personer som av någon anledning inte är behöriga att tjänstgöra, bl.a. de personer på den årliga listan som har suttit i juryn tidigare under året. Juryledamöterna i de enskilda målen tas sedan från sessionslistan. Urvalet sker på så sätt att samtliga juryledamöters namn förs över på lappar som läggs i en urna. Förste presidenten i appellationsdomstolen drar sedan lapparna ur urnan och läser upp namnen på dem som genom detta förfarande har tagits ut till jurytjänstgöring. I lottningsförfarandet har åklagaren och försvararen möjlighet att förklara jäviga maximalt fyra respektive fem av de framlottade utan närmare motivering.

Vid prövningen av målet avgör de nio jurymedlemmarna skuldfrågan efter en med yrkesdomarna gemensam överläggning. För fällande dom krävs att åtta ledamöter, varav fem är lekmän, enas härom. Påföljden bestäms av juristerna. Jurymedlemmarna deltar i en session i brottmål som varar ungefär tre veckor. De får tjänstgöra endast en session var femte år.

Även i de särskilda domstolar som handlägger ungdomsmål deltar lekmän. Domstolen är domför med en yrkesdomare och två nämndemän. Dessa nämndemän förordnas på förslag av appellationsdomstolens förste ordförande direkt av justitieministern för en fyraårsperiod bland personer över 30 år som har

utmärkt sig genom sitt särskilda intresse för barn och sin kompetens. Utnämningarna sker efter ett ansökningsförfarande. Nämndemännen tjänstgör cirka tio dagar per år.

(Medverkan av lekmän förekommer också i de domstolar som handhar s.k. sociala mål. Även här består rätten av en juristdomare och två lekmannadomare. De senare är representanter för arbetstagarna respektive arbetsgivarna jämte de fria yrkesutövarna. Dessa är utnämnda på tre år av appellationsdomstolens förste president och tas ut från en lista som satts upp av de statliga myndigheter som handhar frågor inom detta område.)

(Det finns även domstolar som uteslutande består av lekmän vid prövningen i första instans. Handelstvister prövas således av särskilda handelsdomstolar som består av tre handelsmän valda av handelns intresseorganisationer på två år vid första tillfället och på fyra år efter omval. En handelsdomare som har tjänstgjort sammanhängande under 14 år får dock inte väljas om för ytterligare perioder, utan måste avstå från att vara domare under ett års tid. I arbetstvister består rätten av ett lika antal ledamöter som valts av fackföreningarna respektive arbetsgivarföreningarna. I hyres- och arrendetvister består rätten av fem ledamöter, en yrkesdomare och fyra lekmannadomare. Två av lekmannadomarna representerar hyresvärden/markägaren och två hyresgästen/arrendatorn. De väljs på sex år av sina kollegor.)

De franska lekmannadomarna uppbär en dagersättning som inbegriper transportkostnader, boende- och matkostnader om 1 700 franska franc (genomsnittlig summa) samt, för de som har en anställning, en ersättning som kompenserar deras inkomstbortfall. De nämndemän som tjänstgör vid ungdomsmål erhåller en schablonersättning om 600 franska franc per förhandlingsdag. Normalt tjänstgör de under cirka sex timmar.

Opinionsundersökningar visar att fransmännen är mycket fästa vid lekmannajuryn.

Det finns i fransk lagstiftning inga särskilda föreskrifter som tar sikte på det fallet att det under tjänstgöringstiden uppkommer något som gör att en lekmannadomare inte längre framstår som lämplig för uppdraget, t.ex. att han eller hon gjort sig skyldig till brott. Vid lottningen (se ovan) kan dock dessa jävas ut. När det gäller nämndemännen som tjänstgör vid ungdomsmål så kan dessa vid allvarligt fel som befläckar hans eller hennes heder och ära avsättas efter överläggning i appellationsdomstolens första kammare, på begäran av åklagare eller domare.

Tyskland

I de tyska domstolarna förekommer lekmannadomare både i tvistemål och brottmål. I tvistemål deltar lekmän som bisittare i handelsdomstolar och lekmannadomare i jordbruksärenden. Även i förvaltnings-, arbets- och försäkringsmål deltar lekmannadomare. De lekmannadomare som dömer i brottmål motsvarar i mycket de svenska nämndemännen och benämns Schöffen. Vid tingsrätterna (Amtsgericht) och i hovrätterna (Landgericht) deltar två nämndemän vid sidan av juristdomare vid prövning av brottmål som inte endast avser lindriga brott. Likaså deltar särskilt utvalda nämndemän (Jugendschöffen) vid prövning av ungdomsmål. Nämndemännen är likställda med juristdomarna och avgör såväl skuldfrågan som påföljdsfrågan i målet. Enligt en särskild bestämmelse kan den anklagade dock inte dömas om båda nämndemännen röstar för en frikännande dom.

De tyska nämndemännen väljs för en fyra års period vid val som förrättas vart fjärde år. Domstolscheferna vid tingsrätterna respektive hovrätterna bestämmer erforderligt antal nämndemän och extra nämndemän (ersättare) utifrån direktiv om att nämndemännen inte skall anlitas mer än tolv sammanträdesdagar per år. Kommunerna utarbetar förslagslistor som upptar personer som kan komma i fråga som nämndemän. Val av nämndemän som skall tjänstgöra i ungdomsmål sker dock genom ett särskilt förfarande av särskilda utskott för ungdomshjälp. För att kunna väljas måste man vara tysk medborgare och minst 25 år gammal, man får inte heller vara äldre än 70 år när mandatperioden börjar. Ett annat krav är att man skall ha bott minst ett år i kommunen när listorna utarbetas. En person som dömts för brott eller är föremål för förundersökning som ännu inte avslutats kan inte komma i fråga, liksom inte heller den som är insolvent. Vidare får inte den väljas som på grund av fysiska eller psykiska åkommor inte anses vara lämplig som nämndeman. Liksom i Sverige får inte bl.a. domare, advokater och vissa kategorier tjänstemän väljas. Detsamma gäller medlemmar av förbunds- eller delstatsregeringarna. Vissa andra yrkeskategorier har även rätt att avböja sig uppdraget. En nämndeman kan väljas om. En person som tjänstgjort som nämndeman under åtta år och vars senaste tjänstgöring ligger mindre än åtta år tillbaka i tiden kan dock inte utses till nämndeman.

Till förslagslistorna utses kandidater genom organisationer (kyrkan, politiska partier, fackföreningar, välgörenhetsorganisationer, aktionsgrupper), intresserade medborgare kan emellertid också själva ansöka. Det åligger kommunerna att tillse att listorna representerar ett tvärsnitt av samtliga befolkningsgrupper efter kön, ålder, yrke och social ställning. Den utifrån dessa hänsyn utarbetade listan skall under en veckas tid finnas tillgänglig för allmänheten som har rätt att framföra invändningar mot de namngivna kandidaterna grundade på att det föreligger hinder mot att kandidaten ställer upp till val. Efter utgången av denna tid sammanträder valkommittén som på grundval av listorna och eventuellt framförda invändningar med två tredjedels majoritet väljer de nämndemän och extra nämndemän som skall tjänstgöra. Valkommittén består av en på förhand bestämd lagfaren domare vid den domstol där tjänstgöringen skall äga rum, en av delstatens regering utsedd förvaltningstjänsteman samt tio förtroendevalda som valts av det eller de landsting som ingår i domkretsen. Vid valet gäller samma krav på representativitet som vid upprättandet av förslagslistorna. I vilken ordningsföljd nämndemännen kallas till tjänstgöring bestäms genom lottning. Som nämnts är antalet nämndemän tilltaget så att var och en preliminärt inte skall anlitas mer än tolv ordinarie sammanträdesdagar om året. Den tid som nämndemännen anlitas per månad beror på vad respektive mål kräver. En nämndeman kan på egen begäran strykas från listan om han tjänstgjort mer än 24 sammanträdesdagar.

De tyska nämndemännen har rätt till ersättning för förlorad tid med 8 DM per timme och för förlorad arbetsinkomst med det faktiska beloppet dock gäller en övre gräns om 30 DM. Vid huvudförhandlingar som pågår under flera dagar kan förlorad arbetsinkomst ersättas upp till 80 DM. Nämndemännen får vidare en schablonmässigt beräknad ersättning för omkostnader beroende på sammanträdets längd och resväg. Ersättningsbestämmelserna är tänkta att förhindra att nämndemännen lider ekonomiskt avbräck genom sitt förtroendeuppdrag. I delstaternas intresse, vilka måste skaffa fram ekonomiska medel för ersättningen, krävs dock i princip att ersättningen begränsas. Eftersom uppdraget är en medborgerlig plikt förväntas nämndemannen i viss utsträckning acceptera ekonomiska nackdelar till följd av uppdraget.

Att ställa upp som nämndeman är alltså en medborgerlig skyldighet men uppdraget betraktas också som ett hedersuppdrag. Nämndemännens uppgift anses vara att bidra med praktisk

livserfarenhet och en icke-jurists uppfattning i målet. Möjligheten att tjänstgöra som nämndeman är emellertid inte så väl känd bland allmänheten. Det år då förslagslistorna för val av nämndemän utarbetas genomför därför de tyska delstaterna en rad aktiviteter, exempelvis upprop i pressen, för att göra befolkningen medveten om befattningens betydelse och för att finna lämpliga kandidater. Den allmänna motviljan mot att engagera sig för förtroendeuppdrag och att acceptera yrkesmässiga och privata inskränkningar på grund av detta gäller även uppdrag som nämndeman. I vissa delstater har man uppenbara problem att få det antal kandidater som krävs för att utarbeta förslagslistorna. Enligt de tyska myndigheterna beror emellertid snarast dessa problem på okunnighet och minskande intresse för att engagera sig i samhället.

Om bristande förmåga att utöva nämndemannauppdraget inträder eller blir känd skall nämndemannen strykas från listan. Detsamma gäller om sådana omständigheter inträffar eller blir kända som gör att en person inte kan utses till nämndeman. Förfarandet är reglerat i lag och innebär att berörd domare vid tingsrätten, efter hörande av åklagarmyndigheten och nämndemannen, fattar beslut i frågan. Beslutet kan inte överklagas.

Österrike

I den österrikiska grundlagen finns inskrivet att folket skall medverka i rättskipningen vid brott som medför stränga straff och vid politiska brott. Lekmannadomare (schöffen) medverkar vid prövning av brottmål i första instans där fängelse mer än fem år kan komma i fråga. Dessutom förekommer lekmannadomare i mål med lindrigare straff men som ändå gäller svåra brott. Två lekmannadomare deltar i avgörandet vid sidan av två yrkesdomare och samtligas röster väger lika tungt. Såväl ansvars- som påföljdsfrågan prövas. Mål om ansvar för gärningar som kan ge livstids fängelse eller där fängelse mellan fem och tio år ingår i straffskalan prövas av en jury. Detsamma gäller en rad politiska brott. Juryn, som består av åtta ledamöter, avgör skuldfrågan ensam och påföljdsfrågan tillsammans med tre yrkesdomare – tillsammans utgör de jurydomstolen – varvid alla röster väger lika tungt.

I ungdomsmål måste minst en person i domstolen med nämnd vara eller ha varit verksam som lärare eller pedagog eller inom ungdomsvården. I ungdomsmål med jury måste dessa förutsätt-

ningar vara uppfyllda beträffande minst fyra juryledamöter. En ytterligare förutsättning i ungdomsmål är att minst en lekmannadomare (för jury gäller två) måste vara av samma kön som offret.

(Det förekommer dessutom medverkan av sakkunniga lekmannadomare i vissa slag av civilrättsliga mål. I handelstvister i första och andra instans där tvisteföremålets värde överstiger 500 000 österrikiska schilling medverkar särskilda s.k. Kommersialrat. I samtliga instanser som prövar arbetsrättsliga och socialrättsliga mål förekommer medverkan av fackliga lekmannadomare.)

De österrikiska lekmannadomarna rekryteras slumpmässigt. Baserat på vallängderna lottas platserna som lekmannadomare ut bland alla medborgare mellan 25 och 65 år. Det är borgmästarna i kommunerna som vartannat år har till uppgift att i ett offentligt förfarande lotta fram en ringa bråkdel av de personer som upptagits på röstlängderna. Borgmästarnas förteckningar kontrolleras av distriktsförvaltningsorganen som inhämtar upplysningar om de presumtiva lekmannadomarna. De personer som har dömts till straff av en viss svårighetsgrad stryks från förteckningarna. Detsamma gäller personer mot vilka straffprocess är anhängig på grund av misstanke om brott som kan ge mer än sex månaders frihetsstraff. Uteslutna från befattningen som lekmannadomare är vidare personer som till följd av sitt fysiska eller mentala tillstånd inte kan fullgöra sina skyldigheter i samband med befattningen, personer som inte behärskar domstolsspråket tillräckligt väl för att kunna följa gången i en förhandling på tillförlitligt sätt. Personer som innehar en politisk befattning, som är verksamma som präster eller medverkar yrkesmässigt inom rättskipningen och personer som inte har sin huvudsakliga bostad inom landet kan inte heller utses till lekmannadomare. På grundval av de korrigerade förteckningarna sammanställs listor som gäller för två år från vilka ordföranden för Landesgericht slumpvis väljer ut de personer som faktiskt skall tjänstgöra som lekmannadomare. Både distriktsförvaltningsorganet och ordföranden för Landesgericht kan stryka personer som saknar personliga förutsättningar för befattningen som lekmannadomare från årslistorna. Lekmannadomarna är skyldiga att tjänstgöra högst fem förhandlingsdagar under loppet av tre månader; och på samma sätt det följande året. Om en förhandling tar längre tid är han eller hon dock skyldig att delta till slutet. Eftersom valet av lekmannadomare sker slumpvis är det inte sannolikt att personer som en gång utsetts utses på nytt. Det finns

dock inget som hindrar detta. Personer som har tjänstgjort som lekmannadomare under de föregående årslistornas giltighetstid kan dock ansöka om att bli befriade från befattningen under en period om två år.

Befattningen som lekmannadomare är ett hedersuppdrag vilket bl.a. innebär att det är oavlönat. Lekmannadomarna har dock rätt till ersättning för resor och uppehälle och för förlorad arbetsinkomst. Ersättningen beräknas enligt bestämda taxor och lekmannadomaren måste styrka att han faktiskt har förlorat inkomst.

Att tjänstgöra som lekmannadomare är en medborgerlig plikt och allmänt erkänt. De österrikiska myndigheterna menar dock att man i praktiken kan konstatera att det inte finns något intresse bland befolkningen att inneha befattningen.

England

Det engelska rättsväsendet kan sägas kännetecknas av det stora lekmannainslaget i den dömande verksamheten. Lekmannadomare avgör mål i första instans och jury medverkar i rättegången i grövre brottmål vid de kungliga domstolarna (Royal courts).

Fredsdomare (Magistrates eller Justices of the Peace) tjänstgör antingen i en Magistrates court eller i Crown Court. De handlägger enklare brottmål, men även familjemål och enklare tvistemål. Till sin hjälp har de en rättsutbildad tjänsteman (court clerk). I Magistrates court består sitsen vanligtvis av tre fredsdomare. Denna typ av domstol handlägger 95 procent av alla brottmål. Fredsdomarna tar ställning både till skuldfrågan och påföljdsfrågan. Allvarligare brott prövas av Crown Court som första instans, men även i sådana fall kan det ankomma på en fredsdomare att bestämma om målet skall föras upp till förhandling. Fredsdomarna kan vidare besluta att ett av dem avdömt mål skall översändas till Crown Court för bestämmande av påföljd. Fredsdomare dömer i Crown Court i mål som överklagats dit från Magistrates court eller i de fall där mål sänts till Crown Court för påföljdsbestämning. Sitsen består då av en juristdomare och två, ibland fyra, fredsdomare.

Fredsdomarna utnämns som huvudregel av Lordkanslern på monarkens vägnar. Det sker ungefär 1 800 utnämningar årligen efter förslag från särskilda rådgivande kommittéer som finns

utspridda över landet. Även ordförande och ledamöter i kommittéerna förordnas av Lordkanslern. Kommittéerna förnyas vart tredje år då hälften av kommittéledamöterna måste avgå. Dessa rekryteras från alla delar av samhället.

Alla personer eller organisationer har rätt att föreslå någon till fredsdomare. Förslagen skickas till den lokala rådgivande kommittén. Det är inget som hindrar att man anmäler sig själv. En fredsdomare måste vara bosatt inom ett visst område knutet till den aktuella domstolen. Fredsdomarkåren inom det område där de tjänstgör skall återspegla alla delar av samhället. Därutöver skall de vara personer som är och av lokalbefolkningen anses vara lämpliga i personlighets- och integritetshänseende. De skall även ha förståelse för det viktiga arbete som de satts att utföra. Ett förordnande får inte ske som belöning för tidigare tjänster av vad slag det vara må. Politisk åskådning är varken kvalificerande eller diskvalificerande, men hänsyn kan tas till en persons politiska åsikter vid utnämningen för att inte en domstol skall domineras av ett enda politiskt parti. Lordkanslern försöker även utnämna yngre personer i 30 eller 40 års åldern för att få en någorlunda jämn balans åldersmässigt.

Det finns inte något krav på medborgarskap för att man skall kunna komma ifråga som fredsdomare. Personer som saknar brittiskt medborgarskap måste emellertid avlägga en särskild ed (Oath of Allegiance to the Queen). Till fredsdomare utnämns inte någon som är under 27 år och ingen som är över 65 år. Enligt lag måste en fredsdomare sluta när han eller hon fyller 70 år. Detta är den enda begränsningen i tiden av utnämningen. Vissa personkategorier kan inte utnämnas till fredsdomare, nämligen personer som straffats för vissa typer av brott eller som är underkastade vissa slags domstolsbeslut, personer som befinner sig i konkurs samt personer med hörsel- eller synsvårigheter eller som på grund av sjukdom inte kan utöva sina plikter. Till de uteslutnas krets hör även militärer, polismän, trafikvakter och personer som är nära släkt med en fredsdomare inom samma domkrets.

En fredsdomare får räkna med att han måste tjänstgöra vid åtminstone 26 tillfällen om året. En genomsnittlig tjänstgöring om 35 tillfällen om året är förväntad. Därtill kommer fortlöpande information och utbildning som fredsdomarna skall ta del av, något som oftast sker på kvällstid. Även innan tjänstgöringen börjar måste den nyutnämnde fredsdomaren genomgå utbildning för att kunna förstå sina blivande uppgifter, få tillräckliga kunskaper i

juridik för att kunna döma i normala fall, lära sig bevisvärderingsreglerna och att förstå påföljdssystemet.

Att vara fredsdomare är av tradition ett hedersuppdrag även om det blivit allt svårare att hitta lämpliga kandidater som är villiga att ställa upp. Den allmänna uppfattningen av en fredsdomare är en människa som är villig att dela med sig av sin tid och göra en samhällsinsats samtidigt som han eller hon bidrar till rättssystemet med rättvisa sett ur ett lokalt perspektiv.

Fredsdomarna är obetalda, men kan i vissa fall få bidrag för att täcka resekostnader, uppehälle och förlorad inkomst vid tjänstgöring.

Endast Lordkanslern får besluta om disciplinära åtgärder mot en fredsdomare eller att denne skall skiljas från uppdraget. Det finns av Lordkanslern utfärdade riktlinjer för olika situationer som kan uppstå och som även anger procedurregler för de rådgivande kommittérna. Dessa har att avge en rapport till Lordkanslern åtföljd av ett förslag till åtgärd. En fredsdomare som gör sig skyldig till brott är diskvalificerad från fortsatt tjänstgöring.

Jury medverkar vid prövning av åtal för de mest allvarliga brotten som t.ex. mord, våldtäkt, misshandel, stöld och bedrägeri. Har den tilltalade erkänt gärningen eller avstått från rätten till jury avgörs dock målet endast av juristdomare. Juryn beslutar i skuldfrågan. För fällande dom förutsätts juryn vara enig. Prövning av jury förekommer också, om än mer sällan, i förtalsmål, vilka räknas som tvistemål.

Juryledamöter väljs ut slumpmässigt med hjälp av valregistret bland personer mellan 18 och 70 år som har bott i Storbritannien, Nordirland, kanalöarna eller Isle of Man under minst fem års tid sedan 13 års ålder. När de utvalda kommer till domstolen utses sedan 15 av dem slumpmässigt av en domstolstjänsteman, dessa får följa med in i rättssalen. En tjänsteman vid domstolen väljer därefter genom lottning ut de tolv som kommer att tjänstgöra i juryn. Det är möjligt för åklagare och försvarare att ifrågasätta valet av en jurymedlem. Om domaren medger att en person skall uteslutas måste personen lämna juryn och en ny jurymedlem utses. Jurytjänstgöringen beräknas vid varje tillfälle pågå under tio arbetsdagar.

En person som känner den tilltalade, ett vittne, domaren, åklagaren eller försvararen eller som på annat sätt har anknytning till målet får inte vara medlem av juryn. Vidare utesluts från jurytjänstgöring den som dömts till vissa slags straff, den som lider

av psykisk sjukdom eller som på grund av sådan sjukdom har förmyndare samt den som av domstol inte anses kunna sköta sina affärer. Präster, munkar, nunnor, domare, även fredsdomare, jurister samt anställda inom rättsväsendet och närstående områden får inte heller ingå i juryn. Personer som är medlemmar av Överhuset eller Underhuset eller anställda där, vissa militärer, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, veterinärer och farmaceuter samt representanter till EG Parlamentet är inte heller tvingade att tjänstgöra i jury.

USA

I USA förekommer lekmannadomare enbart i jurysystem. Enligt konstitutionen skall praktiskt taget all prövning av brottmålsåtal, med undantag för riksrättsåtal, ske av jury. Medverkan av jury är också en konstitutionell rättighet i tvistemål där värdet överstiger 20 dollar. Juryns uppgift är att bestämma vad som är fakta i målet. I brottmål bestämmer juryn också i skuldfrågan, däremot inte i påföljdsfrågan om det inte rör sig om brott där dödsstraff kan komma i fråga. Juryn består vanligtvis av tolv personer och i praktiskt taget alla delstatliga och federala brottmål krävs för fällande dom att juryn är enig. Huruvida jury kommer att medverka i rättegången beror dock på parterna. De flesta tvistemål avgörs av denna anledning enbart av juristdomare. Även antalet juryrättegångar i brottmål är i praktiken få. Om den tilltalade erkänner gärningen behövs ingen jury.

Enligt amerikansk policy skall alla amerikanska medborgare ha en möjlighet att kunna komma i fråga för tjänstgöring som juryledamot. Sådan tjänstgöring är vidare en medborgerlig plikt för den som utses. Juryledamöterna till såväl de delstatliga som de federala domstolarna väljs ut slumpmässigt, vanligtvis från röstlistorna inom domstolens domsaga (på en del håll används annat underlag såsom fordonsregister, skattelängder, arbetslöshetsregister). Detta anses garantera att juryn kommer att representera ett rimligt tvärsnitt av samhällets innevånare. Vissa krav ställs dock på jurymedlemmarna eftersom de förväntas vara personer med sunt förnuft och som är ärliga och har känsla för rättvisa. En juryledamot måste ha fyllt 18 år och vara amerikansk medborgare samt ha bott åtminstone ett år inom domsagan. Personen i fråga måste också kunna läsa, skriva och förstå engelska

så pass bra att han eller hon kan fylla i den särskilda blankett om kvalifikationskrav för juryledamöter som skickas ut till dem som valts ut från röstlistorna. En person som inte kan tala engelska får inte sitta i juryn. Detsamma gäller den som på grund av psykiska eller fysiska men inte på ett tillfredsställande sätt är kapabel att tjänstgöra som medlem av juryn. Även personer som är åtalade eller straffade för brott där påföljden är minst ett års fängelse är uteslutna från jurytjänstgöringen.

Behöriga att tjänstgöra som juryledamöter kan kallas till tjänstgöring under en viss tidsperiod vilket innebär att de skall vara tillgängliga och kunna ställa upp om det behövs under den aktuella perioden. I de enskilda målen väljs juryledamöterna ut enligt särskilda regler som bl.a. tillåter parterna att välja bort ett visst antal av kandidaterna. Personer som har ett intresse i målet, känner eller är släkt med någon av parterna, partsombuden eller vittnena eller som av annan anledning inte kan förväntas vara opartiska får inte sitta i juryn.

Juryledamöterna erhåller ersättning för resekostnader (i District of Columbia f.n. 4 USD) och ett dagarvode (i District of Columbia f.n. 40 USD i federala domstolar och 30 USD i delstatliga). Personer som är statligt anställda erhåller inget arvode eftersom de behåller sin vanliga lön vid tjänstgöringen som juryledamot.

Bilaga 3

Kommitténs undersökningar

Kommitténs enkätundersökning – nämndemän

Domstolar i undersökningen

Enkäterna skickades till 16 domstolar (allmänna och förvaltningsdomstolar) som ombads skicka enkäterna vidare till ett urval av domstolens nämndemän – jämnt fördelat kvinnor och män, olika åldrar. Förutom en jämn spridning över landet eftersträvades att undersökningen skulle riktas dels till olika typer av orter, dels till två olika län där sammanläggning av domstolar diskuteras. Undersökningen riktades till 40 nämndemän vid Göteborgs tingsrätt (som har ca 200 nämndemän), till 20 nämndemän på var och en av de domstolar där antalet nämndemän är 100 eller mer, till 15 nämndemän på var och en av de domstolar där antalet nämndemän är 50 eller mer och till 10 nämndemän på var och en av de domstolar där antalet nämndemän är färre än 50. Undersökningen nådde 150 nämndemän på tingsrätterna och sammanlagt 235 nämndemän.

Tingsrätter (10) Göteborgs tingsrätt Eskilstuna tingsrätt Kristianstads tingsrätt

Västerbottens län

Lycksele tingsrätt Skellefteå tingsrätt Umeå tingsrätt

Värmlands län

Arvika tingsrätt Karlstads tingsrätt Kristinehamns tingsrätt Sunne tingsrätt

Hovrätter (2) Hovrätten för Nedre Norrland Göta Hovrätt

Länsrätter (3) Länsrätten i Västerbotten (Umeå) Länsrätten i Dalarna (Falun) Länsrätten i Skåne (Malmö)

Kammarrätter (1) Kammarrätten i Stockholm

Svarsfrekvens

Sammanlagt 138 nämndemän (ca 59 %) besvarade enkäten.

Kommitténs enkätundersökning – domstolar

Domstolar i undersökningen

Enkäterna skickades till 16 domstolar (allmänna och förvaltningsdomstolar, samma som beträffande enkäten till nämndemännen).

Svarsfrekvens

Sammanlagt 15 domstolar besvarade enkäten. En tingsrätt avböjde att medverka i undersökningen.

Kommitténs enkätundersökning – nominerande organ

Kommuner och regioner i undersökningen

Enkäterna skickades på lokal nivå till samtliga kommuner (38) som berördes av enkäterna till nämndemän/domstolarna. Kommunen ombads vidarebefordra enkäten till samtliga partier som finns representerade i kommunfullmäktige. Motsvarande tillvägagångssätt användes på regional nivå inom de län som förekommer (7).

Svarsfrekvens

Drygt 80 nominerande organ besvarade enkäten.

Kommitténs undersökning – antal mandatperioder

Domstolar i undersökningen

I undersökningen riktade sig kommittén till samtliga domstolar i landet.

Frågeställning

Hur många av domstolens nämndemän

1. tjänstgör nu under sin första eller andra mandatperiod?

2. har tjänstgjort under mer än två mandatperioder?

3. har tjänstgjort under mer än fyra mandatperioder?

Domstolarnas svar

Svarsfrekvensen var mycket hög. Av svaren kunde främst utläsas en tendens (några uppgifter framstod som osäkra bl.a. med hänsyn till att uppgift om antalet nämndemän inte stämde med uppgifter som kommittén hade tillgång till).

Svaren från tingsrätterna: Svarsalternativ 1: 54 tingsrätter angav 50 procent eller mer (vid 32 av dessa domstolar var andelen 60 procent eller mer). Alla tingsrätter utom två angav en andel om minst 30 procent eller mer.

Svarsalternativ 2: Endast 3 tingsrätter angav en högre procentandel än 50 (53, 65 respektive 75 procent).

Svarsalternativ 3: Endast 5 tingsrätter angav en högre procentandel än 30 (dock inte mer än 50 procent). 45 tingsrätter angav 20 procent eller mindre.

Svaren från hovrätterna, länsrätterna och kammarrätterna: Tendensen som kunde iakttas beträffande nämndemännen vid tingsrätterna – att många tjänstgör under sin första eller andra mandatperiod – gällde även nämndemännen i hovrätterna och stod sig också beträffande nämndemännen i länsrätterna. Tendensen var än mer tydlig beträffande nämndemännen i kammarrätterna.