SOU 2005:74

Nytt djurhälsoregister - bättre nytta och ökad säkerhet

Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Regeringen beslutade den 17 juni 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift undersöka och redovisa djursjukdataregistret fungerar i dag. Uppdraget innefattade en redovisning av eventuella brister i djursjukdata, liksom deras orsaker och följder för registrets användbarhet. Med utgångspunkt i redovisningen skulle utredaren föreslå hur bristerna kunde åtgärdas, för att uppnå ett väl fungerande, kostnadsneutralt och kostnadseffektivt registreringssystem för sjukdoms- och läkemedelsövervakning på djurområdet. Utredaren skulle beräkna kostnaderna för de åtgärder som föreslås, både för det allmänna och för berörda näringsidkare samt föreslå finansiering av eventuella offentliga åtgärder, liksom beakta de administrativa konsekvenserna för näringsidkarna (dir. 2004:82).

Med stöd av bemyndigandet förordnade chefen för Jordbruksdepartementet samma dag generaldirektören Inger Andersson, Statens livsmedelsverk, som särskild utredare. Avdelningsdirektören Mikael Cullberg, Fiskeriverket, förordnades som sekreterare till utredningen från den 1 oktober 2004. Hovrättsassessorn Märit Bergendahl förordnades som utredningssekreterare från den 1 april 2005.

Som sakkunnig förordnades från den 6 december 2004 ämnesrådet Urban Johnson, Jordbruksdepartementet. Samma dag förordnades som experter: leg. veterinären Torkel Ekman, Sveriges veterinärförbund, veterinärinspektören Nils-Åke Fag, Statens jordbruksverk, leg. veterinären Bengt Johansson, Sveriges veterinärförbund, djurhälsoveterinären Anita Jonasson, Svenska djurhälsovården AB, länsveterinären Per Jonsson, länsstyrelsen i Södermanlands län, leg. veterinären Örjan Ljungvall, föreningen Veterinärer i Sverige, doktoranden Marie Mörk, Sveriges lantbruksuniversitet, leg. veterinären Katarina Roth, Svensk Mjölk och agronomen Gunnela Ståhle, Lantbrukarnas riksförbund.

Den 17 januari 2005 förordnades biträdande avdelningschefen Olle Johansson, Statens jordbruksverk, som expert. På egen begäran till följd av föräldraledighet entledigades Marie Mörk den 8 mars samma år. Samtidigt förordnades docent Agneta Egenvall, Sveriges lantbruksuniversitet, som expert.

Slutligen förordnades den 22 april 2005 statsepizootologen Ulla Carlsson, Statens veterinärmedicinska anstalt, som expert.

Den 13 januari 2005 beslutade regeringen att till utredningen överlämna en ”framställning angående vissa veterinära frågor” från Statens jordbruksverk, såvitt avsåg frågan om djursjukdata. Jordbruksverket föreslog att det skulle införas sanktionsmöjligheter vid brister vad gäller veterinärers inrapportering av djursjukdata, så att tillsynsmyndigheten skulle få möjlighet att utfärda de förelägganden som behövs för att bestämmelserna om bland annat inrapportering skall efterlevas.

Utredningen antog namnet Utredningen om översyn av djursjukdata (Jo 2004:03). Utredningens övervägande och slutsatser redovisas i detta betänkande.

Utredningen yttrade sig vidare den 29 april 2005 över Statens jordbruksverks rapport Identifiering och registrering av hästar, med anledning av en remiss från Jordbruksdepartementet den 1 februari 2005.

Härmed överlämnas betänkandet Nytt djurhälsoregister – bättre nytta och ökad säkerhet (SOU 2005:74). Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Uppsala i september 2005

Inger Andersson

/Mikael Cullberg Märit Bergendahl

Sammanfattning

Vår slutsats är att bristerna i djursjukdata i dag är stora nog för att negativt påverka användbarheten av djursjukdata, trots svårigheter att mäta bristernas omfattning. Slutsatsen bygger på en enkät bland landets alla stordjurspraktiserande veterinärer, tillsammans med bedömningar från länsveterinärerna, experternas kunskap, intervjuer hos övriga berörda aktörer samt en referensgrupp.

En osäkerhetsfaktor är att djursjukdata ännu inte validerats vetenskapligt. En sådan validering avseende nötkreatur ingår i ett forskningsprojekt vid SLU, men kommer inte att redovisas förrän tidigast inom två år.

Inrapporteringen till Jordbruksverket bedöms som bristande i olika stor utsträckning. SVA bedömer att djursjukdatabasen inte håller tillräcklig kvalitet för att kunna användas till sjukdomsövervakning.

De bakomliggande orsakerna till bristerna finns dels inom systemet självt, dess införande och utformning, dels hänger de samman med veterinärväsendets organisation i allmänhet. Den senare påverkar negativt vissa privatpraktiserande veterinärers förtroende för sekretessen kring djursjukdatabasen. Utöver de mer övergripande problemorsakerna, finns praktiska sådana. Mycket tyder på att vissa uppgifter inte registreras korrekt hos verket. Utformningen av rapporteringssystemet kan förbättras. Vissa privatveterinärer upplever att systemet inte är tillräckligt användarvänligt och leder till tidskrävande inrapportering. Ingen återkoppling av inrapporterade data ges och den samhälleliga nyttan upplevs som låg bland privatveterinärerna, vilket medför minskad motivation att rapportera.

Följden blir att en betydande del av den nytta som samhället skulle kunna dra av registret inte förverkligas. Uppgifterna i systemet används i dag huvudsakligen av Svensk Mjölk och Lantbruksuniversitetet för avel, rådgivning och forskning med

avseende på mjölkdjur. Viss annan användning av utredningskaraktär förekommer, främst vid Jordbruksverket.

Våra förslag skall samverka till att uppnå målet med ett väl fungerande system för övervakning av djurhälsa, djursjukdomar och läkemedel. Systemet skall vara användarvänligt, för såväl rapporterande som användare. Avsikten är att datakvaliteten skall öka i alla led, att inrapporteringen skall bli tillfredsställande och att användandet av djursjukdata skall öka.

Syftet är att djurhälsoregistret i framtiden skall komma till nytta inom de olika användningsområden som utredningen identifierat. En ökad användning är en förutsättning för att det allmännas åtagande skall kunna motiveras. Syftena är:

  • sjukdoms- och läkemedelsövervakning,
  • uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av djurens hälso- och sjukvård,
  • forskning och epidemiologiska undersökningar,
  • framställning av statistik.

Grunden för våra förslag är att insamlingen, bearbetningen och användningen av uppgifterna skall organiseras på ett sätt som inger förtroende och borgar för kvalitet. Principiellt anser vi att en myndighet inte skall bedriva uppgiftsinsamling för övervakning och samtidigt kommersiell verksamhet inom ett och samma område. Vi föreslår därför att den nyligen tillsatta veterinärutredningen

1

får i

uppdrag att, beroende på hur dess förslag ser ut, pröva om Jordbruksverket fortsättningsvis är lämplig som ansvarig myndighet.

Våra övriga förslag innebär förbättringsinsatser av långsiktig karaktär. Uppnått resultat kan överföras till en annan ansvarig myndighet om det skulle bli aktuellt. Förslagen är utformade så att de skall kunna genomföras omgående och så att givna medel skall få en god användning, oavsett kommande förändringar. De bör verkställas fort som möjligt; det är inte lämpligt att invänta övrigt utredningsarbetet kring veterinärfrågorna. Förslagen är:

  • Insamlingen och bearbetningen av data läggs i en särskild verksamhetsgren inom Jordbruksverket och systemet utvecklas till ett djurhälsoregister. Grunden till ett epidemiologiskt centrum för djurhälsa läggs.

1

Veterinär fältverksamhet och viss veterinär myndighetsutövning (dir. 2005:71).

  • Rapporteringen begränsas till lantbruksdjur och vissa behandlingar av häst. Den årliga summarapporteringen för hästar och sällskapsdjur avskaffas, eftersom nyttan av inrapporterade uppgifter är liten. Utökad rapportering måste utredas vidare, men först skall systemet fungera tillfredsställande.
  • Skyddet av djurhållarnas och rapporterande veterinärers personliga integritet och ekonomiska förhållanden förbättras. Syftena med registret slås fast och tillämpningen av sekretessreglerna klarläggs.
  • Främjandeåtgärder tas fram av de berörda: Inrapporterande veterinärer skall få återkoppling, såväl av vad de själva rapporterat in som i form av den sammanställda sjukdomsstatistiken. Inrapporteringen skall förenklas.
  • Officiell statistik om djurhälsa utreds. Djurhälsoregistret kan bli en viktig källa för denna statistik, men det samlas också in andra uppgifter som bör kunna komma till nytta. Arbetet skulle kunna samordnas med utvecklingen av ett epidemiologiskt centrum för djurhälsa.
  • Systemet för djurhälsodata följs upp och kan omprövas.

Utvecklingen skall följas årligen, genom att kvalitetsindikatorer redovisas. Om inte tillräcklig nytta inom rimlig tid har uppnåtts i form av ett väsentligt breddat användningsområde och en god kvalitet, bör det statliga åtagandet för djurhälsoregistret omprövas.

  • Veterinärerna skall även fortsättningsvis vara de som rapporterar djurhälsouppgifter. En författningsreglering införs av registrets syften och ändamål, liksom av skyldigheten att lämna uppgifter. Samtidigt får veterinärerna rätt att även lämna ut sådana uppgifter till djurhälsoregistret som täcks av tystnadsplikten. Författningsförslagen är nödvändiga för att djurhälsouppgifter skall få samlas in.

Våra förslag innebär inga större förändringar av systemets omfattning. För de allra flesta veterinärer kommer således förslagen inte att innebära några ökade kostnader i form av inrapportering och administration. Endast de veterinärer som i dag inte rapporterar in djursjukdata, vilket är ett mindre antal, kommer att få ökade kostnader.

Det är ofrånkomligt att en höjd ambitionsnivå kring användningen av djurhälsodata måste leda till en ökat resursbehov vid de

berörda myndigheterna. Emellertid rör det sig här om beslut som inte täcks av vårt uppdrag.

Övergångsvis kommer Jordbruksverket att ha kostnader för utvecklingsarbete kring systemen och inrapporteringen. Det är dock ett arbete som delvis redan pågår och som i princip har en finansiering.

En förändrad organisation av statistikhanteringen vid verket kommer säkerligen också att innebära något ökade kostnader och en höjd ambitionsnivå.

Förslagen bör finansieras inom givna anslag, dels den särskilda anslagsposten för djursjukdata dels berörda förvaltningsanslag, främst Jordbruksverkets. Det rör sig i samtliga fall om löpande förvaltning av uppgifter inom myndigheternas befintliga ansvarsområden.

I den mån utlämnandet och hanteringen i övrigt av uppgifter, som specifikt beställs av enskilda och som inte är statistik som framställts för allmänt bruk, ger upphov till merkostnader, bör de finansieras genom avgifter.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

dels att 1 och 7 §§ skall ha följande lydelse dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 b § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag avser

1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,

2. kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter,

3. märkning och registrering av djur,

4. åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar.

5 övervakning och kontroll av djurhälsa

Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur.

3 b §

En veterinär som vid en förrättning vidtar eller föreskriver åtgärder i samband med undersökning eller behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur, skall,

i den utsträckning som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, rapportera förrättningen.

Rapporteringsskyldigheten får avse

1. diagnos,

2. vidtagen eller föreskriven åtgärd,

3. läkemedel som förskrivits eller använts.

Regeringen meddelar föreskrifter om omfattningen av rapporteringsskyldigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om insamling, bearbetning och registrering av de uppgifter som rapporteras.

7 §

Om inte regeringen föreskriver något annat, utövar Statens jordbruksverk tillsynen över att föreskrifter meddelade med stöd av 2 och 4–6 §§ följs. Detsamma gäller beslut meddelade med stöd av 2, 4 eller 4 a–4 c §. Jordbruksverket får överlåta åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn inom länet. Verket får också överlåta åt en kommun att inom kommunen kontrollera att föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av 4 c eller 6 § följs.

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 och 4–6 §§ skall

Om inte regeringen föreskriver något annat, utövar Statens jordbruksverk tillsynen över att föreskrifter meddelade med stöd av 2, 3 b och 4–6 §§ följs. Detsamma gäller beslut meddelade med stöd av 2, 4 eller 4 a-4 c §. Jordbruksverket får överlåta åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn inom länet. Verket får också överlåta åt en kommun att inom kommunen kontrollera att föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av 4 c eller 6 § följs.

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som har meddelats med stöd av 2, 3 b och 4–6 §§

följas. Detsamma gäller beslut meddelade med stöd av 2, 4 eller 4 a–4 c §. I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

skall följas. Detsamma gäller beslut meddelade med stöd av 2, 4 eller 4 a–4 c §. I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

Det som sägs i första och andra styckena om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av denna lag gäller också för tillsyn över efterlevnaden av de EG-bestämmelser som avses i 1 a §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.

2. Förslag till ändring i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m.

Härigenom föreslås att det i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m. skall införas en ny paragraf, 3 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

Sådan rapporteringsskyldighet som avses i 3 b § lagen (1992:1634) om provtagning på djur, m.m. får omfatta

1. samtliga förrättningar som avser nötkreatur, får, getter, renar, svin, fjäderfän och hägnat vilt,

2. förrättningar som avser behandling av häst med antibakteriella läkemedel för allmänbehandling eller läkemedel som innehåller hormonella substanser.

Statens jordbruksverk får meddela föreskrifter om vad veterinärer skall iaktta i fråga om rapporteringen.

Jordbruksverket skall föra ett automatiserat register över de inrapporterade uppgifterna. Registret får användas för sjukdoms- och läkemedelsövervakning, uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av djurens hälso- och sjukvård, forskning och epidemiologiska undersökningar, samt för framställning av statistik.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket

Härigenom föreslås att 9 § lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

En veterinär får inte obehörigen röja eller utnyttja vad veterinären i sin yrkesutövning har fått veta om enskildas affärs- eller driftsförhållanden.

Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

I det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

1. Utredningens förslag och överväganden

Syftet med våra förslag är att de skall samverka till att uppnå målet med ett väl fungerande system för sjukdoms- och läkemedelsövervakning. Det skall ske genom att mål, syften och användning tydliggörs. Insamlingen, bearbetningen och användningen av uppgifter avseende djursjukdomar, behandlingar och läkemedelsanvändning skall organiseras på ett sätt som inger förtroende och borgar för kvalitet. Systemet skall även vara användarvänligt, för såväl rapporterande som avnämare, och ge god tillgänglighet till statistik om djurhälsa och om djursjukdomar. Avsikten är att datakvaliteten skall öka i alla led, att inrapporteringen skall bli tillfredsställande och att användandet av djursjukdata skall öka. Inrapporterande veterinärer skall få återkoppling, såväl av vad de själva rapporterat in som i form av djurhälsostatistik.

Alla våra förslag är av långsiktig karaktär och skall kunna genomföras och tillämpas oavsett om det i framtiden beslutas om förändringar av hur veterinärväsendet är organiserat. Det skall också vara möjligt att börja genomföra dem i stort sett omgående.

Vi instämmer i regeringens bedömning att det samtidigt för att nå ett väl fungerande djursjukdatasystem är viktigt att systemet utformas på ett för veterinärerna användarvänligt sätt. På så vis hålls administrativa kostnaderna till följd av inrapporteringskraven nere, till förmån för veterinärerna och dem som använder deras tjänster.

Förslagen beaktar de utvecklingsmöjligheter som identifierats, exempelvis i form av ökat användande. Vårt syfte är att bana väg för att de behov som identifierats också kan uppfyllas. För att markera att de förändringar vi föreslår syftar till att skapa en ny inställning till datainsamlingen inom djurens hälso- och sjukvård, såväl ifrån myndigheterna sida som från veterinärernas, föreslår vi att begreppen djurhälsodata och djurhälsoregister används framgent. De täcker syftena med databasen tydligare än djursjukdata.

I uppdraget ingår att systemet för sjukdoms- och läkemedelsövervakning skall beakta behovet av dokumentation av det veterinära arbetet som gör det möjligt att spåra behandlingar och läkemedelsanvändning. Vi menar dock att man måste skilja på dokumentationen av veterinärernas arbete, å ena sidan, och insamling av djursjukdata, å den andra. Dokumentationen sker i veterinärernas journaler, helt oavsett om uppgifter därifrån samlas in till en central databas. Genom journalerna kan veterinärernas behandlingar och läkemedelsbehandlingar alltid spåras. Djursjukdata ger därutöver en möjlighet att sammanställa data i olika former, i synnerhet för att övervaka sjukdomar och läkemedelsanvändningen. Veterinärens namn finns dock med i registret, vilket ger ytterligare möjligheter att spåra behandlingar och läkemedelsanvändning i särskilda tillsynsärenden.

1.1. Insamlingen och bearbetningen av data organiseras om, grunden för ett epidemiologiskt centrum läggs

Utredningens förslag: Utredningen anser i princip att djurhälsoregistret inte skall hanteras av en myndighet som bedriver klinisk veterinärverksamhet. Veterinärutredningen får därför i uppdrag att pröva djurhälsoregistrets placering i förhållande till sina förslag.

I nuläget genomförs en omorganisation av verksamheten kring djurhälsoregistret vid Jordbruksverket som markeras genom en ändring i instruktionen till verket. Insamlingen och bearbetningen av djurhälsouppgifter, liksom registerhållningen överförs till en särskild statistikfunktion inom Jordbruksverket. Funktionen skall vara skild från andra verksamhetsgrenar, såsom den veterinära tillsynen och distriktsveterinärorganisationen. Förändringen kan innebära att en grundsten läggs för ett framtida epidemiologiskt centrum för djurhälsa.

Samtidigt måste den nya organisationen ta hänsyn till att olika verksamheter skall ha tillgång till de uppgifter som de behöver.

Det tydliggörs att distriktsveterinärorganisationen utgör en självständig verksamhetsgren och att sekretessprövning alltid skall ske vid utlämnande av uppgifter emellan DV och verket i övrigt.

Utredningen måste förhålla sig till den kritik som framförts emot djursjukdatasystemet, inte minst i riksdagens uttalande med anledning av riksdagsrevisorernas rapport. Vi har i våra kontakter och undersökningar inom veterinärkåren funnit att det hos vissa finns missnöje och misstro gentemot djursjukdata. Sannolikt innebär dagens förhållanden att kvaliteten i djursjukdatasystemet påverkas negativt. Vi ser det som det främsta skälet till att vidta dessa åtgärder, tillsammans med dem som gäller sekretesshanteringen, som beskrivs i nästa avsnitt.

Samtidigt vill vi framhålla att vi inte har belägg för att distriktsveterinäravdelningen eller andra obehöriga inom Jordbruksverket skulle ha tillgång till uppgifter från enskilda privata veterinärer. Direktåtkomst till djursjukdatabasen har i dag endast vissa befattningshavare vid verkets djuravdelning samt länsveterinärerna inom sina respektive län.

Av principiella skäl, i synnerhet för förtroendet hos uppgiftslämnarna och för att undvika motstridiga målsättningar för verksamheten, anser vi att den myndighet som bedriver klinisk verksamhet inte samtidigt bör ansvara för övervakning av den typ som djurhälsoregistret utgör. Den utredning kring veterinärväsendet som regeringen nyligen tillsatt

1

skall se över just hur den

kliniska verksamheten skall bedrivas. Därför föreslår vi att den får i uppdrag att samtidigt pröva vilken myndighet som skall ansvara för djurhälsoregistret, vilket måste ske emot bakgrund av vilken lösning som väljs för distriktsveterinärorganisationen. På så vis åstadkoms en helhetslösning och onödiga kostnader för kortsiktiga förändringar undviks.

Vi anser dock att det i nuläget är oundvikligt att genomföra organisatoriska förändringar inom Jordbruksverket. Avsikten är att tydliggöra och renodla användningen och syftena med djurhälsodata, liksom tillämpningen av gällande sekretess och integritetsskydd. På så vis undanröjs en stor del av de invändningar som framförts. Vårt förslag menar vi kan visa sig tillräckligt, oavsett vilken lösning som väljs i framtiden. Det får prövas i samband med veterinärutredningen.

Vi bedömer att en flytt skulle leda till ökade kostnader och, i alla fall övergångsvis till fortsatta och förmodligen ökade kvalitetsbrister i djursjukdata. Att redan i dag flytta registret till en annan myndighet än Jordbruksverket vore därför orimligt, mot den

1

Veterinär fältverksamhet och viss veterinär myndighetsutövning (dir. 2005:71).

bakgrunden att den framtida kliniska veterinärverksamheten skall utredas.

Utredningens övriga förslag för utveckling av djurhälsoregistret påverkas inte av dess organisatoriska tillhörighet.

1.1.1. Ny organisation skiljer olika verksamheter åt

Eftersom frågan om veterinärväsendets organisation inte fått sin lösning ännu, behöver vi således föreslå en alternativ organisatorisk lösning. Därför föreslås att datainsamlingen och statistikhanteringen i sekretesshänseende tydligt skall skiljas ifrån annan verksamhet av sekretess- och integritetsskäl. Syftet är vidare att säkra trovärdigheten för systemet. Dessutom skall det ytterligare tydliggöras att distriktsveterinärorganisationen utgör en självständig verksamhetsgren utan tillgång till sekretessbelagda djursjukdata. Regeringen föreslås ange i myndighetens instruktion att verksamheterna skall ses som självständiga verksamhetsgrenar i sekretesshänseende.

Utredningens förslag innebär att hanteringen av djurhälsoregistret förs över till en särskild statistikfunktion vid Jordbruksverket, i den mån uppgifter inte behövs i handläggningen av enskilda ärenden. En sådan statistisk enhet skall vara tydligt skild från alla andra verksamhetsgrenar inom myndigheten. Bearbetningen av djursjukdata, liksom registerhållningen och handläggningen av frågor om utlämnande av uppgifter, bör hanteras här.

Registerhanteringen kring hälsodata vid Socialstyrelsen är ett exempel på hur verksamheten kan inrättas i princip. All datainsamling och bearbetning samt registerhållning hanteras där inom en särskild avdelning, Epidemiologiskt centrum. Här finns enheter för registerhantering och statistik som prövar utlämnande av uppgifter till andra avdelningar inom myndigheten på samma sätt som till utomstående. Personuppgifter får dock lämnas ut, även elektroniskt, om ändamålet stämmer med dem som angivits för registren.

En särskild enhet vid Jordbruksverket som hanterar statistik om djurhälsa och djursjukdomar skulle kunna utgöra en byggsten i ett framtida epidemiologiskt centrum för djurhälsa. Ett sådant centrum skulle kunna etableras i samarbete med andra aktörer, såsom SVA. Statistiken skulle kunna bygga dels på uppgifterna i

djurhälsoregistret, dels på andra register inom samma område. Det kan exempelvis även röra sig om registreringen av slaktfynd, om apotekens försäljningsuppgifter om läkemedel till djur samt om uppgifter från djurhälsovården och bekämpningsprogrammen. Vi återkommer dessutom nedan med förslag att utreda förutsättningarna för officiell statistik om djurhälsa och djursjukdomar.

Syftet med förändringen är att behandlingen av uppgifter i statistikregistren skall skötas av ett så litet antal behöriga som möjligt. Endast dessa bör ha fullständig och obegränsad tillgång till alla uppgifter i registret. Detaljerade riktlinjer och säkerhetsföreskrifter för arbetet bör utarbetas.

Samtidigt måste det organisatoriska upplägget ta hänsyn till att tillsynen och andra verksamheter måste få tillgång till de uppgifter som de behöver för sin verksamhet.

I följande avsnitt fördjupas våra överväganden kring förslagen ytterligare.

1.1.2. Problemet med dubbla roller måste beaktas

Att samma myndighet ansvarar för tillsynen av en verksamhet som bedrivs inom en konkurrensutsatt marknad, men samtidigt är en betydande aktör på denna marknad, kan vara problematiskt av flera skäl. Det kan innebära att myndigheten har motstridiga roller och målsättningar. Risken finns att andra aktörer på marknaden missgynnas. Lagstiftaren har under senare år sökt undvika detta genom att skilja statlig tillsyn och statlig näringsverksamhet åt. Ett exempel är marknaderna för post- och teletjänster, där Postverket och Televerket ersattes dels med bolagen Posten AB och Telia AB, dels med en ny tillsynsmyndighet, Post- och telestyrelsen.

I rapporten från riksdagens revisorer förs fram att problemen kring djursjukdata delvis beror på att Jordbruksverket står för insamlingen av data från veterinärerna och samtidigt är huvudman för distriktsveterinärorganisationen. Samma kritik framförs från företrädare för de privatpraktiserande veterinärerna. Enligt dem finns det en motvilja hos vissa att lämna in uppgifter om sina företag till den myndighet som samtidigt bedriver en konkurrerande verksamhet. De undersökningar som utredningen genomfört, bland annat enkäten bland alla stordjurspraktiserande veterinärer, visar att vissa veterinärer anger att de inte rapporterar djursjukdata till följd av Jordbruksverkets dubbla roller.

Mot detta anför Jordbruksverket att uppgifter inte lämnas till konkurrerande verksamhet, utan att denna är skild ifrån annan verksamhet vid verket (dock betraktas den samtidigt inte som en självständig verksamhetsgren, vilket vi föreslår skall förändras). Verket pekar dessutom på att flera av de privatveterinärer som arbetar med stordjur saknar konkurrens av statliga veterinärer inom sina områden. Enligt en överenskommelse emellan verket och Veterinärförbundet 1995 skall statliga distriktsveterinärstationer inte finnas inom vissa distrikt, där verksamheten inbegripet jour bedrivs av privata veterinärstationer.

Det finns enligt statistik för år 2003 ungefär 1 300 kliniskt verksamma veterinärer varav ca 350 statliga distriktsveterinärer. (Se vidare bakgrundsbeskrivning i kapitel 6).

Med hänsyn till att Jordbruksverket ansvarar för djurhälsa och veterinärerna i allmänhet, finns det emellertid i dag knappast andra lämpliga tillsynsmyndigheter. Frågan om Jordbruksverkets roller är inte heller en uppgift för denna utredning att ta ställning till. Frågan måste i stället hanteras inom ramen den utredning om veterinärväsendet och tillsynen som regeringen tillsatt. I våra övervägande måste vi dock ändå ta hänsyn till att denna problematik förs fram i samband med insamlingen av djursjukdata.

1.1.3. Att föra över djurhälsoregistret till en annan myndighet innebär ökade kostnader

För att leva upp till principen att skilja på myndighetsrollen och statlig verksamhet på en konkurrensutsatt marknad, borde i detta fall hanteringen av djurhälsodata flyttas till en annan myndighet än Jordbruksverket. En sådan förändring är självfallet samtidigt förknippad med ökade kostnader och risk för problem med datahanteringen under en övergångsperiod. Dessa kostnader måste vägas emot nyttan med en flytt. Eftersom det i övrigt finns vissa fördelar med att djurhälsoregistret hålls vid Jordbruksverket, bedöms inte nyttan överväga nackdelarna med att föreslå förändrade ansvarsområden för myndigheterna, innan den veterinära organisationsutredningen avgivit sitt betänkande. Fördelarna består främst i att verket hanterar en rad liknande system, varför flera samordningsvinster finns.

Säkerligen anser de som är kritiska emot djursjukdatasystemet i dag att en överföring av huvudmannaskapet skulle vara avgörande

för deras inställning. Förändringen skulle undanröja de flesta invändningar som framförts emot systemet, om inte alla. Nyttan skulle således bestå i en förbättrad inrapportering av data såväl i omfattning som i kvalitet.

Vi anser att syftet att tjäna sjukdoms- och läkemedelsövervakningen talar för att överföra ansvaret för djursjukdata till Statens veterinärmedicinska anstalt, där det finns en gedigen veterinär kompetens. SVA motsätter sig inte tankarna på en sådan lösning. Samtidigt påpekar flera att uppgiftsinsamling och registerhantering bör skötas av en förvaltningsmyndighet med erfarenhet och kompetens inom det området. SVA är emellertid en expertmyndighet. De två myndighetstyperna har olika roller och uppgifter. Således skulle det behövas en utökning av myndighetens uppdrag och en uppbyggnad av kompetens där.

En sådan förändring kan förväntas ta viss tid i anspråk. Den myndighet som hanterar uppgiftsinsamlingen och djurhälsoregistret behöver besitta såväl systemutvecklings- som veterinärkompetens. SVA har som expertmyndighet normalt inte sådana uppgifter. Att bygga upp helt nya funktioner med behövlig kompetens skulle med all säkerhet innebära en betydligt högre kostnad än att behålla ansvaret hos Jordbruksverket.

Ytterligare ökade kostnader, med att föra över datainsamlingen och sammanhängande verksamhet, hänger samman med en uppdelning av datahanteringen. Insamlingsansvar, validering, rättning av tidigare insända uppgifter, länkning av uppgifter åt olika håll och framförallt utvecklingsarbete kring djurhälsouppgifter skulle läggas utanför Jordbruksverket, samtidigt som verket ändå fortsatt måste bidriva samma sorts verksamhet. Insamling och hantering av andra uppgifter, inom ramen för jordbruksregleringen, finns fortfarande kvar inom myndigheten.

Risken för problem och försämrad kvalitet är också betydande vid en överföring av ansvaret från en huvudman till en annan. Tidigare har stora mängder djursjukdata gått förlorade, när datasystem konstrueras om. Det har inte enbart berott på inrapporteringen, utan även på bristande kompatibilitet emellan olika datasystem. Tekniska problem uppstod exempelvis vid flytten från Svensk Mjölk till Jordbruksverket, vilka påverkade databasen negativt. Övergångproblem riskerar att uppstå igen vid en ny flytt.

Inte heller ser vi några uppenbara alternativ till SVA. Inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde finns två andra tänkbara myndigheter med veterinärkompetens. Djurskyddsmyndigheten

anlitar dock Jordbruksverket för registerhållning och har därför ingen egen systemkompetens. För Livsmedelsverkets del, har vi konstaterat att den myndigheten i dagsläget i mycket liten grad berörs av djursjukdata. Djursjukdoms- och läkemedelsövervakning ligger inte heller inom verkets ansvarsområde.

Avgörande för vårt ställningstagande att inte i dag föreslå en flytt är dock att den nyligen tillsatta veterinärutredningen skall utreda hur den kliniska veterinärverksamheten skall organiseras. Där ingår DV-organisationens ställning och huvudmannaskap. Därför vore det ologiskt att föregripa denna utredning och idag föreslå en flytt av djursjukdata Ökade kostnader och andra tänkbara övergångsproblem, skulle i så fall inte uppvägas med någon större ökad nytta på några års sikt.

Vi måste därför söka en annan lösning i nuläget som ger den kvalitetshöjning som erfordras. Därför söker vi lösa problemen med integritetsskydd och sekretess samt, mer generellt uttryckt, trovärdighet och tydlighet på annat sätt. Vi bedömer att den avgörande åtgärden är att inom verket dels skilja statistikverksamheten från övrig verksamhet, dels att ytterligare tydliggöra DV-organisationen som en separat verksamhetsgren. Samtidigt måste sekretessbestämmelserna tillämpas konsekvent och strikt, vilket vi återkommer till nedan. Under sådana förutsättningar, hoppas vi att myndighetshemvisten skall få mindre betydelse.

1.1.4. En självständig verksamhetsgren krävs för inre sekretess vid myndigheter

Vi föreslår att regeringen bör föreskriva i Jordbruksverkets instruktion att statistik skall bearbetas och registreras inom en särskild funktion vid myndigheten. Funktionen skall utgöra en särskilt verksamhetsgren. Likaså skall det uttryckligen anges att detsamma gäller distriktsveterinärorganisationen. Bakgrunden till vårt förslag är innebörden av 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen. Sekretessregleringen gäller förutom emellan myndigheter, även förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

Offentlighets- och sekretesskommittén beskrev tillämpningen av bestämmelserna i sitt huvudbetänkande Ny sekretesslag

2

:

I den mån det i myndighetens instruktion anges att det inom myndigheten skall finnas en särskild enhet för en viss verksamhet, har den verksamhet som bedrivs inom enheten i regel kommit att anses som en självständig verksamhetsgren. I den mån det i en proposition eller annat förarbetsuttalande angetts att en viss verksamhet skall vara att anse som självständig inom en myndighet har det också blivit så. Oftast är det emellertid upp till den centrala förvaltningsmyndigheten eller myndigheten själv att bestämma vilka avdelningar eller enheter som skall finnas och vilka uppgifter som skall handläggas inom dessa. Utan någon särskild anvisning i myndighetsinstruktionen anses sällan myndighetens organisatoriska åtgärder medföra att det uppstår självständiga verksamhetsgrenar inom myndigheten.

För att säkerställa att statistikfunktionen och DV-organistationen vid Jordbruksverket skall anses som självständiga verksamhetsgrenar, bedömer vi således att ett uttryckligt beslut bör fattas om det. Följaktligen föreslår vi att regeringen tydliggör frågan i myndighetsinstruktionen. Följden av att dessa funktioner blir självständiga verksamhetsgrenar blir att intern sekretess skall tillämpas inom verket vid utlämnade av uppgifter ur registret. Direktåtkomst blir inte möjlig. Däremot kan uppgifter lämnas ut, även med elektroniska media, för de ändamål som registret förs.

Samtidigt vill vi påpeka att det inte i alla fall är avgörande huruvida självständiga verksamhetsgrenar regleras i en myndighetsinstruktion eller liknande. Enbart det att en myndighet bedriver både tillsyn och näringsverksamhet innebär i sig att den måste ha skilda verksamhetsgrenar. Detta blir tydligt om man betänker de olika områden, där regeringen delat på dessa funktioner, t.ex. Sjöfartsverket och Sjöfartsinspektionen.

Det finns ytterligare skäl som talar för att distriktsveterinärorganisationen redan i dag är att betrakta som en självständig verksamhetsgren, vilket vi återkommer till nedan i avsnittet om tillämpningen av sekretessbestämmelserna.

2

SOU 2003:99, s. 260.

1.2. Rapporteringen begränsas till lantbruksdjur och vissa behandlingar av häst

Utredningens förslag: Samma slags uppgifter som i dag samlas in till djurhälsoregistret, nämligen diagnoser, läkemedelsanvändning och åtgärder. Insamlade data skall främst användas för sjukdoms- och läkemedelsövervakning, forskning samt allmänna statistikbehov.

Vilka slags uppgifter som skall samlas in regleras i lag. För lantbrukets djur (och liknande) samt för hästar behåller tills vidare rapporteringen huvudsakligen samma omfattning som i dag. För lantbruksdjuren rapporteras alla förrättningar, medan det för hästarna endast rapporteras vissa behandlingar, såsom antibiotika och vissa hormoner, med tillhörande diagnos. Den årliga rapporteringen av antalet behandlade hästar i övrigt samt av antalet sällskapsdjur upphör däremot.

Vilka djurslag som rapporteringen skall avse regleras i förordning. Efter utredning och pilotprojekt kan rapporteringens omfattning komma att utökas genom regeringsbeslut.

Första prioritet i nuläget bör vara att uppnå en godtagbar kvalitet med den omfattningen som datainsamlingen har i dag. I framtiden kan det finnas förutsättningar för en ökad ambitionsnivå för häst och även rapportering avseende smådjur i vissa avseenden. Det har i och för sig inte uttryckligen varit vår uppgift att föreslå en förändrad omfattning av inrapporteringen. En höjd ambitionsnivå kan dock mycket väl inverka negativt på rapporteringsvilja, kvalitet och användbarhet, om inte dess motiv och systemens utformning är förankrade hos alla aktörer.

Vi har emellertid sett att det kan finnas behov av mer omfattande djurhälsodata för hästar samt även för sällskapsdjur. Likaså finns behov kring andra livsmedelsproducerande djur, såsom odlad fisk, och kanske andra produktionsdjur, såsom pälsdjur. När väl förutsättningarna finns, bör frågan bli föremål för fördjupade studier med pilotprojekt, innan rapporteringen av behandlingar eventuellt utvidgas respektive införs för dessa djurslag. Behoven behöver därvid analyseras och definieras ytterligare och eventuella förändringar genomföras i samråd med veterinärerna, djurägarna och de berörda organisationerna.

Vi föreslår att det i lag anges vilka slags uppgifter som får samlas in. Uppgifterna får avse diagnos, vidtagen eller föreskriven åtgärd

och läkemedel som förskrivits eller använts. Syfte skall vara att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur. Detta tillsammans med ändamålen med djurhälsoregistret, som vi föreslår skall bestämmas i förordning, sätter ramarna för vilka uppgifter som skall samlas in i framtiden. Tillämpningen i detalj av regleringen på lag- och förordningsnivå, bland annat vilka åtgärder och diagnoser som omfattas, kommer att ske i den registerförande myndighetens föreskrifter. Endast de uppgifter som faller inom definitionen i lagen och som fyller de ändamål som anges i förordningen får då självfallet samlas in.

1.2.1. Samma slags uppgifter som i dag samlas in

Behoven av uppgiftsinsamling om djurhälsa och djursjukdomar finns i inom följande områden av allmänintresse (se vidare kapitlet om mål och syften):

  • sjukdomsövervakning,
  • övervakning av läkemedelsförbrukningen, i synnerhet av antibiotika och vissa hormonpreparat,
  • djurhälsa och avel
  • forskning och utredning,
  • hållbarhetsredovisningar, samt
  • allmänna statistikbehov.

Inom allmänna statistikbehov ingår även behovet av statistiskt underlag för den veterinära tillsynen.

För övervakningen av djursjukdomar behövs uppgifter om diagnoser, djuridentiteter, djurhållaridentitet och produktionsplats. När det gäller rapporteringen kring läkemedel, behövs uppgifter från veterinären om användning och förskrivning av läkemedel. I synnerhet för vissa läkemedel, såsom antibiotika och hormonpreparat är en koppling till diagnos önskvärd.

Inom det allmänstatistiska området är det intressant med uppgifter om antal behandlade djur fördelat på djurslag, antalet besök och förekomsten av olika diagnoser och behandlingar kopplade till dessa. Statistiken är som sagt även väsentlig som grund för den veterinära tillsynen.

För forskningens del är såväl aggregerade data som individdata intressanta. Behovet av generella databaser inom forskningen är väl dokumenterat.

Utredningens slutsats är att behoven ger en grund för att dagens omfattning av djursjukdatainsamlingen i princip skall bibehållas. Det innebär att nämnda uppgifter om diagnos, läkemedel och åtgärd skall samlas in, tillsammans med nödvändiga identifieringsuppgifter om djurhållaren och djuren, såsom adress, telefonnummer, produktionsplatsnummer samt djur- eller besättningsnummer.

1.2.2. Rapporteringen bör tills vidare avse lantbruksdjur och vissa behandlingar på häst

Djursjukdata avser i dag främst lantbrukets djur inklusive ren och hägnat vilt. Enbart för dem lämnas uppgifter in om alla behandlingar. För hästar rapporteras endast vissa läkemedelsbehandlingar, främst med antibiotika och hormoner, tillsammans med uppgift om diagnos. Därutöver anger veterinärerna endast antalet hästar som behandlats under ett år, utan uppgifter om diagnoser, åtgärder och läkemedel.

Alla andra djur, sport- och sällskapsdjur utom hästar, omfattas uteslutande av denna årliga s.k. summarapportering. Veterinärerna, eller djursjukhusen och djurklinikerna, redovisar i klump varje år hur många djur av olika slag som de behandlat.

Eftersom hästarna och sällskapsdjuren inte går att identifiera entydigt, blir betydelsen av antalet behandlade djur osäkert. Det är inte säkert att inrapporterade uppgifter verkligen avser antal djur, eller i stället antal behandlingar. Därmed går inte att i statistiken exempelvis utläsa om det rör sig om ett djur som behandlats tio gånger, eller tio djur som behandlats en gång.

Syftet med den årliga summarapporteringen av antalet behandlade hästar och smådjur har endast varit att samla allmän kunskap om hur omfattande veterinärernas verksamhet är samt trender i djurslagssammansättningen. Ingen analys eller bearbetning förekommer dock av dessa uppgifter, då de bedöms som otillförlitliga. Vi finner inte att det intrång i den enskildes verksamhet, som uppgiftslämnande innebär, kan motiveras i det här fallet. Summarapporteringen föreslår vi därför skall upphöra.

Vi bedömer att det inte i dag finns förutsättningar för att utöka rapporteringen av djursjukdata, exempelvis för hästarna och övriga sällskapsdjur. Samtidigt förs diskussioner om att kräva samma rapportering av data för häst som för lantbruksdjuren. Inte minst hästhållningsorganisationerna efterlyser datainsamling för avelsändamål. Jordbruksverket med flera myndigheter, liksom även veterinärernas företrädare, menar dock att en förutsättning för djursjukdatarapportering för häst är ett heltäckande registrerings- och identifieringssystem. Något sådant finns inte i dag. Hästpass håller dock på att införas, medan frågan om registreringen fortfarande är under utredning. Först när registrering införts och fungerar, kan det bli fråga om att utreda en eventuell fullständig rapportering.

För sällskapsdjuren ligger de intressen som utredningen har uppmärksammats på inom övervakningen och begränsningen av användningen av vissa läkemedel, i synnerhet antibiotika. Apotekens försäljningsstatistik ger en god bild av större delen av användningen per djurslag i landet. Därutöver är det dock intressant att kunna koppla användningen till diagnoser, vilket skulle kräva en rapportering för smådjur motsvarande den som sker för hästar i dag. För en diskussion kring läkemedelsresistens, se vidare kapitlet om mål och syften, där vi bland annat hänvisar till den nationella handlingsplanen emot antibiotikaresistens

3

.

I dagsläget anser vi att det första delmålet bör vara att djursjukdatasystemet skall fungera tillfredsställande med nuvarande ambitionsnivå. För att uppnå det målet krävs en rad åtgärder för att höja och säkra kvaliteten i dataregistret. Inte minst måste myndigheterna och berörda organisationer arbeta vidare för att motivera veterinärerna att lämna in data. Först efter det att detta delmål uppnåtts, bör en utökad rapportering för häst, liksom en utvidgning till andra djurslag, övervägas. Görs det tidigare, är risken uppenbar att de förbättringar i kvaliteten som förväntas av våra förslag kan äventyras.

Ett sådan utvidgat tillämpningsområde måste föregås av en gedigen förstudie och av pilotprojekt, där kvaliteten säkras genom att olika problem kan identifieras och hanteras. Motiv till och syfte med förändringar måste vara klarlagda. Alla berörda, såväl veterinärerna som djurägarna och de olika organisationerna, inte minst inom hästhållningen, måste delta i en sådan process. En mer

3

Se även Socialstyrelsen (2000a).

heltäckande rapportering av djursjukdata om hästar, som eventuellt kan komma i fråga i framtiden, måste utarbetas i samarbete med alla berörda och genomföras på ett sätt som godtas och gillas av det stora flertalet. Den administrativa bördan får inte öka mer än absolut nödvändigt. Detsamma gäller en framtida rapportering av vissa uppgifter om andra sällskapsdjur.

Vi bör slutligen påpeka att det framöver bör övervägas rapportering för andra livsmedelsproducerande djur, än dem som omfattas i dag. För närvarande rapporteras data för lantbruksdjur, renar och hägnat vilt, men det finns även andra djur som används i livsmedelsproduktion, såsom odlad fisk. I den verksamheten förekommer självfallet också veterinära åtgärder och används olika läkemedel, däribland antibiotika.

Vidare kan det finnas anledning att se över om andra produktionsdjur än livsmedelsproducerande, såsom pälsdjur, möjligen skulle omfattas av rapportering.

1.3. Skyddet av den personliga integriteten och ekonomiska förhållanden förbättras

Utredningens förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att utarbeta en policy för hanteringen av uppgifter i djurhälsoregistret, särskilt utlämnande för olika syften. Tillämpningen av sekretesslagen ses därvid över, bland annat i de avseenden som redovisas här.

Djurhälsoregistrets ändamål och innehåll klargörs i en författning.

Utredningens bedömning: Någon särskild registerförfattning behöver inte införas för djurhälsoregistret.

Personuppgifter behöver hanteras i registret för att statistiken skall kunna rättas, uppdateras och bearbetas samt användas i forskningen.

Tillämpningen av lagstiftningen bör bland annat leda till följande förändringar.

Sekretessprövning skall ske vid utlämnande av uppgifter ur djurhälsoregistret till andra, självständiga verksamhetsgrenar inom verket. Distriktsveterinärorganisationen utgör en sådan självständig verksamhetsgren.

Utlämningen av uppgifter till Svensk Mjölk som sker varje vecka, förutsätter att de som berörs av uppgifterna (djurägarna) lämnar sitt medgivande till verket.

Kravet på sekretessprövning innebär att ingen kan ges direkt tillgång till identifierbara uppgifter i registret. Länsveterinärerna kan därför inte som i dagsläget ha tillgång till alla uppgifter inom länet.

Om utlämnande av uppgifter till en annan myndighet krävs för en särskild verksamhet, exempelvis SVA:s sjukdomsövervakning, kan dock regeringen besluta om uppgiftsskyldighet för Jordbruksverket.

Vi föreslår att regeringen ger Jordbruksverket i uppdrag att utarbeta en särskild policy för tillämpningen av sekretesslagen och personuppgiftslagen på djurhälsoregistret. På så vis kommer tydligheten att öka och den osäkerhet som finns hos vissa veterinärer sannolikt att minska. Uppdraget bör ges mot bakgrund av den bedömning som redovisas här.

Det förslag som läggs i kommande avsnitt, att reglera insamlingen av djurhälsouppgifter i provtagningslagen, innebär att det tydliggörs att sekretesslagens bestämmelser om utrednings- och tillsynssekretess är tillämpliga. Regeringen har nämligen föreskrivit i sekretessförordningen att den lagen skall omfattas av sådan sekretess, vilket emellertid även gäller för veterinärinstruktionen som i dag anges som grund för djursjukdataregistret.

Utredningens bedömning är att praxis kring tillämpningen av sekretesslagen (1980:100) behöver förändras vid Jordbruksverket i vissa avseenden. En genomgång görs i detta avsnitt, av vad en konsekvent tillämpning enligt vår mening bör innebära.

I anslutning till resonemangen kring sekretess- och personuppgiftsfrågorna behöver även frågan behandlas huruvida det är nödvändigt att hantera personuppgifter i djursjukdatasystemet, vilken även tas upp i direktiven. Enligt uppdraget skall utredningen särskilt överväga i vilken utsträckning det är nödvändigt att i register eller databaser behandla personuppgifter om t.ex. veterinärer och djurhållare. Utredningens bedömning är att det är nödvändigt, liksom vid statistikhantering inom andra sektorer.

Vidare anger regeringens direktiv att förslag som gäller personuppgifter skall ha utgångspunkten att regleringen av skyddet för den personliga integriteten skall motsvara det som framgår av personuppgiftslagen (1998:204). Vi resonerar därför även kring

tillämpningen av personuppgiftslagen, vilket resulterar i att det inte behövs en särskild registerförfattning för djurhälsoregistret.

1.3.1. Det finns behov av personuppgifter i djursjukdatabasen

Nyttan med att använda personuppgifter för statistik och forskning har dokumenterats i många sammanhang. Vi bedömer därför att personuppgifter måste kunna hanteras inom ramen för djurhälsoregistret. Skälen till att de behövs är desamma som för annan statistikhantering. Uppgifter i registren måste kunna kopplas till en viss person eller plats, för att statistiken skall kunna rättas, uppdateras eller bearbetas.

Även för att följa upp att veterinärerna lämnar in djurhälsouppgifter krävs personuppgifter i registret. Registerhållaren måste kunna se vilka veterinärer som inte lämnar in uppgifter eller som lämnar in bristfälliga uppgifter. För det krävs en möjlighet att kunna koppla inrapporterade uppgifter till varje enskild rapportör.

Inom forskningen är det vidare viktigt att kunna utvärdera resultat på individnivå och att kunna koppla olika statistikkällor till varandra. Djurhälsodata måste även kunna ställas i relation till uppgifter om populationens storlek i olika områden och därmed fördelas geografiskt för att användbarheten skall bli fullständig.

Ett exempel är att en forskare får i uppdrag att följa upp följderna av en viss sorts djurhållning, såsom spaltgolv i djurstallar. Statistik över djursjukdomar ger svaret på hur stor förekomsten är av olika diagnoser som t.ex. klövlidanden. För att undersöka om det finns ett samband emellan olika diagnoser och vissa former av djurhållning, behöver kompletterande undersökningar göras. En studie av hur djurhållningen ser ut i olika avseenden måste sedan kunna kopplas till diagnoserna. För att kunna göra det måste forskaren veta på vilken plats som diagnoserna ställts, vilket kräver att djursjukdata kopplas till produktionsplatsnummer.

Eftersom det enligt vår mening således är nödvändigt att personuppgifter behandlas i registret, måste det hanteras på ett sådant sätt att den personliga integriteten för de människor som omfattas av registret inte kränks.

1.3.2. Det finns inget behov av en särskild registerförfattning

Eftersom hanteringen av djurhälsoregistret innebär att personuppgifter behandlas, är personuppgiftslagen (1998:204) tillämplig (se vidare vårt kapitel om reglering av djursjukdata m.m.). I denna lag finns bestämmelser som syftar till att skydda människor emot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. I lagen finns vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifterna, bl.a. att det skall fastställas vem som är personuppgiftsansvarig, för vilket ändamål behandlingen skall ske, samt vilka uppgifter som registret skall få innehålla.

Personuppgiftslagen är generellt tillämplig på all automatiserad behandling av personuppgifter. För många register inom den offentliga sektorn finns dessutom särskilda registerförfattningar. Sådana särregler kan vara nödvändiga för att det behövs preciserade regler för registret. En särreglering behövs också för att kunna avvika från personuppgiftslagens integritetsskydd. Inom den offentliga sektorn finns det ofta verksamhet som behandlar känsliga personuppgifter, vilket ofta kräver en särskild författning. Är det frågan om myndighetsregister med ett stort antal registrerade och ett känsligt innehåll, skall registret regleras i lag (se bl.a. prop. 1990/91:60 s. 50 och bet. 1990/91:KU11 s. 11). Sådana särskilda registerförfattningar som antingen kompletterar eller ersätter personuppgiftslagen, finns inom en rad områden, bl.a. beträffande polisens, Skatteverkets och Tullverkets verksamhet.

De personuppgifter som behandlas i djursjukdataregistret är inte av den karaktären att de utgör känsliga personuppgifter i personuppgiftslagens mening. Det är dessutom ett förhållandevis begränsat antal personer som berörs av registret. Av denna anledning finns det således inte anledning att i en särskild lag reglera registret. Vi anser inte heller att registret på något annat sätt är av den karaktären att det finns behov av mer preciserade regler i en särskild författning.

1.3.3. Djurhälsoregistrets ändamål och innehåll klargörs

För att säkerställa att den personliga integriteten hos personer som omfattas av registret inte kränks, är det naturligtvis av stor vikt att klargöra vilka bestämmelser den som ansvarar för registret skall

iaktta, bl.a. i fråga om att ändamålet för och innehållet i registret. Dessa bör därför anges i en författning.

Av Jordbruksvekets föreskrifter som reglerar inrapporteringen av djursjukdata framgår inte för vilket ändamål de lämnade personuppgifterna behandlas. Det är därmed svårt att tillämpa personuppgiftslagen, som bl.a. innebär att personuppgifter inte får användas för något annat ändamål än det som de ursprungligen samlats in för. Detta i sin tur försvårar också den sekretessprövning som enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) skall göras innan personuppgifter lämnas ut.

Det är enligt vår mening nödvändigt att registrets ändamål och vilka uppgifter det skall innehålla, klargörs. Utifrån behoven och överväganden om vilken användning som är berättigad, anser vi att ändamålen skall vara:

  • sjukdoms- och läkemedelsövervakning,
  • uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av djurens hälso- och sjukvård,
  • forskning och epidemiologiska undersökningar,
  • framställning av statistik.

Vi har tidigare redovisat de uppgifter som måste samla in för att tillgodose dessa ändamål, nämligen djurslag, djurets kön, djurets eventuella identitet, diagnos, vidtagna åtgärder och läkemedel som använts eller förskrivits. Som ovan nämnts är det dessutom nödvändigt att personuppgifter i form av veterinärens namn och djurhållarens identitet (vanligen produktionsplatsnummer) rapporteras. Det kan givetvis underlätta för allmänheten om såväl ändamål som innehåll anges i en författning. En lämplig ordning skulle kunna vara att införa detta i den författning som reglerar insamlingen av uppgifter till registret. Vi återkommer till denna fråga i samband med våra överväganden om författningsstöd nedan.

1.3.4. Förändringar i tillämpningen av sekretessbestämmelserna vid Jordbruksverket

För att få ett fungerande djurhälsoregister krävs det att de som lämnar uppgifterna känner sig säkra på att uppgifterna hanteras på ett korrekt sätt och att befintliga sekretessbestämmelser tillämpas så att inte skada uppkommer för den som lämnat uppgifterna eller för den som förekommer i registret av andra skäl. Kring djurhälso-

data uppkommer frågor om sekretess i olika led av hanteringen, såväl när veterinären lämnar ut uppgifter till Jordbruksverket, som när uppgifterna finns hos verket och skall lämnas ut till andra. Vi har i vårt kapitel om reglering av djursjukdata redogjort för bestämmelser som kan bli tillämpliga i de olika leden.

Vår bedömning är att det finns flera sekretessbestämmelser som kan bli tillämpliga på uppgifterna i djurhälsoregistret, beroende på vilka uppgifter som efterfrågas och för vilket ändamål som Jordbruksverket använder uppgifterna. Om det exempelvis är frågan om framställning av statistik, kan uppgifterna omfattas av statistiksekretessen enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100). Uppgifter kan dock alltid lämnas ut om samtycke inhämtas från dem som berörs.

Eftersom vi föreslår att uppgiftsskyldigheten för veterinärerna förs in i provtagningslagen skall en prövning ske även enligt bestämmelsen i 8 kap. 6 § sekretesslagen som omfattar myndighets verksamhet som består i bl.a. utredning och tillsyn med avseende på näringslivet. Enligt sekretessförordningen med tillhörande bilaga skall denna bestämmelse tillämpas på utredning m.m. enligt provtagningslagen. Samma bestämmelse tillämpas även på veterinärinstruktionen. Den anges i dag till grund för verkets föreskrifter om djursjukdata. Jordbruksverket har dock inte angivit att utrednings- och tillsynssekretessen tillämpas för djursjukdata.

Tillämpningen av sekretessbestämmelserna vid Jordbruksverket bör, mot denna bakgrund enligt vår bedömning förändras enligt följande.

Vi anser att distriktsveterinärorganisationen i sekretesslagens mening är att betrakta som en självständig verksamhetsgren vid Jordbruksverket. Vi har redan nämnt att enbart det att en myndighet bedriver både tillsyn och näringsverksamhet innebär att den måste ha skilda verksamhetsgrenar. Ytterligare grunder för detta ställningstagande är dels hur denna verksamhet hanteras i budgetsammanhang med egen finansiering, dels att regeringen i olika dokument gör åtskillnad emellan Statens jordbruksverk och distriktsveterinärorganisationen. Ett exempel är instruktionen för Regeringskansliet, där det anges vilka myndigheter som sorterar under de olika departementen

4

. Därför anser vi att sekretessprövning även skall göras vid utlämnande av uppgifter från distriktsveterinärerna till Jordbruksverket i övrigt. Verket gör

4

Bilagan till förordning (2005:583) om ändring i förordningen (1996:1515) med instruktion

för Regeringskansliet (omtryck), s. 31.

emellertid en annan bedömning i detta avseende. Vi lägger därför även ett förslag att distriktsveterinärorganisationens ställning skall förtydligas (se avsnittet om organisationsförändringar ovan).

Utredningens bedömning är vidare att sekretessregleringen innebär att uppgifterna i djurhälsoregistret inte som i dag får lämnas ut icke-avidentifierade till Svensk Mjölk. Nuvarande ordning med ett avtal om tillämpning av sekretesslagen emellan verket och Svensk mjölk är inte godtagbar, eftersom denna lag endast gäller i offentlig verksamhet eller i den mån myndighetsutövning delegerats (se vidare resonemang i kapitlet om reglering av djursjukdata). Verket måste inhämta medgivande från djurägarna för att lämna ut uppgifter om dem. Samma gäller självfallet för all liknande användning i framtiden.

Vidare får Jordbruksverket inte ge obegränsad tillgång till uppgifterna i databasen, exempelvis genom nätverktyget Vet@Webb, till någon utanför verket eller inom andra verksamhetsgrenar. Eftersom all utlämning av uppgifter måste sekretessprövas, kan inte fri tillgång ges annat än till sammanställda och avidentifierade uppgifter, dvs. statistik. När det gäller distriktsveterinärorganisationen, ges inte något tillträde till sådana uppgifter i dag, oavsett verkets syn på verksamhetens ställning. Kravet innebär däremot att länsveterinärerna inte kan behålla den behörighet de har i dag.

Länsveterinärerna kan för sin tillsyn över veterinärerna alltid begära ut data från Jordbruksverket i enskilda ärenden. Verket får då göra en prövning enligt gällande sekretessbestämmelser. En ytterligare komplikation är om en länsveterinär bedriver egen klinisk verksamhet. Vi bedömer att hon eller han i så fall inte kan ges tillgång till uppgifter om sina kollegors verksamhet, eftersom det kan antas kunna leda till ekonomisk skada.

Slutligen bör det påpekas att regeringen i förordning kan besluta om skyldighet för en myndighet att lämna uppgifter till en annan. Det kan exempelvis ske i myndighetsinstruktionen. Skyldigheten bryter då eventuell sekretess för uppgifterna. Det skulle bland annat kunna bli aktuellt om SVA i framtiden kommer att använda uppgifter ur djurhälsoregistret i sjukdomsövervakningen. Jordbruksverket skulle då kunna åläggas en skyldighet att lämna ut de uppgifter som behövs ur registret till SVA.

1.4. Fler främjandeåtgärder tas fram av de berörda

Utredningens förslag: Regeringen ger Jordbruksverket i uppdrag att utarbeta och redovisa vilka åtgärder som bör vidtas för att främja såväl insamlandet och användandet av djurhälsodata, som statistikens kvalitet och tillgänglighet.

Uppdraget genomförs i samråd med andra berörda myndigheter, såsom länsstyrelserna (länsveterinärerna), Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurskyddsmyndigheten och Livsmedelsverket, med Sveriges lantbruksuniversitet samt med berörda organisationer inom näringen och veterinärkåren.

Ett system för återkoppling till uppgiftslämnarna skall ingå bland åtgärderna.

Myndigheterna får i det sammanhanget särskilt i uppdrag att se över om rapporteringen från veterinärerna kan förenklas och hur rapporteringssystemen kan göras mer användarvänliga.

I detta betänkande redovisas resultaten av en enkätundersökning som forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har genomfört i samarbete med utredningen. Ett genomgående intryck är att arbetssituationen avseende journalföring och djursjukdata är helt olika för statliga och privata stordjursveterinärer. De förra har tillgång till datoriserade journalföringssystem, medan de senare till stor del inte använder sig av IT-stöd för sin fältverksamhet. Även om de flesta förefaller anse att djursjukdatarapporteringen är tämligen självklar och inte alltför betungande, är det ändå åtskilliga som uttrycker problem eller önskar förbättringar. En del svarande upplever rapporteringen som krånglig eller alltför tidskrävande av olika skäl. Andra har svårt att se nyttan med den.

Vi anser därför att samtliga berörda måste arbeta vidare för att i möjligaste mån göra systemet användarvänligt, inte minst vad gäller tidsåtgången för rapporteringen. Det i synnerhet för dem som inte har IT-baserade system, utan rapporterar på blankett. Kvalificerad rådgivning bör också vara tillgänglig för dem som vill övergå till ITbaserad journalföring och uppgiftslämning. Utvecklingsarbete pågår löpande inom Jordbruksverket. Utredningen ser ett behov av att intensifiera det och att inbegripa övriga myndigheter, liksom näringens och veterinärernas företrädare.

Nedan redovisas de utvecklingsbehov som utredningen har identifierat.

1.4.1. Återkoppling till uppgiftslämnarna

Många efterlyser återkoppling från Jordbruksverket kring inrapporterade djursjukdata. Veterinärerna får i dag inga uppgifter tillbaka från djursjukdatasystemet. Distriktsveterinärerna har visserligen i sitt journalföringssystem tillgång till sammanställningar av sin verksamhet, men inte till återrapportering från djursjukdata.

Jordbruksverket bör därför få i uppdrag att bygga upp system för att ge återkoppling till dem som rapporterar in data. Dessa tankar finns redan bland de ansvariga inom verket. Veterinärerna bör bland annat få årliga sammanställningar av sin rapportering, liksom tillgång till statistisk över den totala inrapporteringen. Visserligen är det onekligen så, att de veterinärer som har ett databaserat rapporteringssystem själva förhållandevis enkelt kan göra sådana sammanställningar av den egna verksamheten. Återkopplingen av den egna rapporteringen är således kanske mest intressant för dem som rapporterar på papper, men det rör fortfarande en majoritet av de privata veterinärerna.

Samtliga, oavsett huvudman och journalföringssystem, har dessutom ett intresse av att se vad som verkligen registrerats av de uppgifter som sänts in. Vidare efterlyser en del veterinärer en tydlig redovisning av felrapporteringar, så att de får en möjlighet att rätta och vid behov anpassa sin rapportering i framtiden. En återkoppling av vad som totalt registrerats per veterinär innebär således en möjlighet till en avstämning av att registrerade uppgifter stämmer med dem som veterinären journalfört.

Slutligen skulle att framställningen av officiell statistik om djurhälsa och djursjukdomar utgöra en väsentlig form av återkoppling till dem som lämnar djursjukdata. Vi återkommer till detta i ett kommande förslag nedan.

1.4.2. Främjande, förenkling och kvalitet

När det gäller främjande, förenklingar och kvalitetssäkring pågår fortlöpande ett utvecklingsarbete inom Jordbruksverket. Direktivet talar om behovet av att datainsamlingen sker ”på ett användarvänligt sätt”. Ett nytt, enklare och hierarkiskt uppbyggt diagnosregister ingår exempelvis med självklarhet i detta. Spärrar

emot felaktiga data, såsom fel djuridentitet eller orimlig diagnos, är andra förbättringar som redan håller på att sjösättas.

Vi menar att utvecklingsarbetet bör intensifieras och breddas. Jordbruksverket bör särskilt få i uppdrag att, i samarbete med övriga berörda myndigheter, se över hur rapporteringen från veterinärerna kan förenklas och hur rapporteringssystemen kan göras mer användarvänliga. Utredningen instämmer i regeringens bedömning att det är viktigt att systemet utformas på ett för veterinärerna användarvänligt sätt, där de administrativa kostnaderna för företagen till följd av inrapporteringskraven hålls nere. Det är en förutsättning för att få ett fungerande system och en god kvalitet på inrapporterade grunddata till databaserna.

Endast uppgifter som svarar emot ändamålen skall rapporteras

Vi har tidigare, när det gäller vilka uppgifter som bör samlas in, föreslagit att ramar sätts i lag och förordning. Där anges vilka slags uppgifter som får samlas in och till vilka ändamål. Sedan är det upptill den myndighet som har hand om insamlingen att ange vad det innebär exakt i sina tillämpningsföreskrifter och på annat lämpligt sätt, såsom i listorna med rapporteringskoder.

Endast de uppgifter som främjar syftena med registret och kan användas till de ändamål som har fastslagits, får samlas in. Det kan betyda att vissa uppgifter som i dag lämnas in, inte kommer att behöva rapporteras i framtiden. Exempelvis rapporteras nu vissa friska tillstånd på djur och åtgärder som fertilitetsundersökning.

En viktig åtgärd för att göra rapporteringen mer användarvänlig, är därför att se över vilka uppgifter som behövs och får samlas in. Det bör Jordbruksverket göra i samarbete med de berörda.

Blanketter och rapporteringskoder

De förslag till förbättringar som framförts till utredningen, bland annat i enkätsvaren, berör främst dels blanketternas och rapporteringssystemens utformning, dels de olika rapporteringskoderna. Jordbruksverket bör därför arbeta vidare med att användaranpassa dessa. Koderna för diagnoser och åtgärder måste ses över. Diagnoskoderna är i dag inte tillräckligt väl avpassat för veterinär fältverksamhet. Det bör i framtiden byggas upp så att

veterinären kan välja en detaljeringsnivå som stämmer med arbetsförhållandena vid det enskilda behandlingstillfället. Koderna bör vara så enkla som möjligt, i synnerhet inte för mångställiga (innehålla för många tecken) och inte alfanumeriska (både bokstäver och siffror). Exempelvis skulle en treställig sifferkod möjligen kunna vara ändamålsenlig.

Företrädare för de privata veterinärerna har föreslagit att den lägsta detaljeringsnivån bör ligga på diagnosgrupper. Koderna för de vanligaste bör vara så enkla så att veterinärer med god erfarenhet kan lära dem utantill. De som har möjlighet att ställa diagnos på en mer detaljerad nivå skall ha möjlighet att rapportera diagnoser inom de olika grupperna. Vi menar att förslaget bör ingå i Jordbruksverkets utvecklingsarbete. Nya diagnoskoder måste åtminstone, oavsett vad utvecklingen leder fram till, kunna godtas av de fältpraktiserande veterinärerna i allmänhet.

Systemutveckling, användbarhet och tillgänglighet

Jordbruksverket bör vidare förbättra användbarheten av och tillgängligheten till uppgifterna i databasen. Om statistiken kring djurens hälso- och sjukvård skall ingå i ”Sveriges officiella statistik” kommer det att ställas krav i detta avseende. Utvecklingsarbete pågår inom verket, som syftar till att olika databaser skall göras tillgängliga och lättanvända genom s.k. datalager. Vi förordar att utvecklingsarbetet vid de olika berörda myndigheterna, såsom SVA, och Djurskyddsmyndigheten, kanske även Livsmedelsverket, samordnas, bland annat i detta avseende. Sådana planer finns redan avseende samarbete emellan Jordbruksverket och SVA. Samordning av systemen kring de dataregister som rör djurhälsa och djursjukdomar bör ingå i uppdraget från regeringen.

Förbättringar i detta avseende skulle med all säkerhet leda till ökad användning av statistik som bygger på djursjukdata, såväl i tillsynen som av näringen och myndigheterna i övrigt. Förmodligen skulle en ökad användning i sin tur också främja rapporteringsviljan hos veterinärerna.

Systemen bör även utvecklas ytterligare för att undvika felaktigheter och för att säkra kvaliteten. Flera fall där brister har identifierats förs fram i det kapitel där problemanalysen redovisas. Dessa bör till stor del kunna undvikas genom systemutveckling. Ytterligare ett förslag till utveckling är en möjlighet för veterinären

att i efterhand ändra eller förfina diagnosen, exempel efter provsvar. Även rapporteringen vid byte av läkemedel bör underlättas och kvalitetssäkras. Vissa veterinärer har sett hur ett byte av läkemedel har lett till att ett sjukdomsfall registreras som två, vilket visar sig genom de uppgifter som rapporteras tillbaka till djurägaren via Svensk Mjölk.

En väsentlig insats i detta sammanhang vore vidare att förbättra och underlätta rapporteringen för svin. Det finns exempelvis vissa svårigheter i rapporteringen av delegerad läkemedelsanvändning, där veterinärer förskriver läkemedlen, men djurhållaren vid behov utför behandlingen på delegation.

Djurhälsorådet kan bidra till utvecklingen av djurhälsoregistret

Jordbruksverket beslutade våren 2005 att inrätta ett djurhälsoråd med företrädare för berörda privata organisationer och myndigheter. Syftet med djurhälsorådet är att genom samarbete utveckla den förebyggande djurhälso- och djursjukvården samt beredskapen inför smittsamma djursjukdomar. Rådet skall enligt verket vara en nationell plattform för informationsutbyte och diskussioner om strategiska djurhälsofrågor i ett nationellt och internationellt perspektiv. Det skall också vara ett rådgivande organ till Jordbruksverket när det gäller långsiktig och strategisk planering av officiella djurhälsoinsatser. Även frågor som rör personal- och kompetensförsörjning inom området och marknadsfrågor för den veterinära fältverksamheten ska diskuteras.

Utredningen ger självfallet detta initiativ sitt stöd och föreslår att rådet även används för att bidra till att utveckla användningen av djursjukdata, liksom till att förbättra och förenkla datainsamlingen och –hanteringen. Rådet kan även bistå i utvecklingen av ett framtida epidemiologiskt centrum för djurhälsa.

1.4.3. Förslag från de rapporterande veterinärerna

I den enkät som SLU genomförde för utredningens räkning bland stordjurs- och hästveterinärer ställdes frågan vilka förändringar de kunde föreslå för att underlätta sitt arbete med rapportering av djursjukdata till Jordbruksverket? Förslagen pekar i stort sett på de problemområden som vi beaktat och åtgärdat i våra förslag. Vissa

kan behöva följas upp och bedömas ytterligare av Jordbruksverket. Förslagen redovisas tillsammans med övriga resultat i bilaga 2.

1.5. Officiell statistik om djurhälsa utreds

Utredningens förslag: Regeringen ger Jordbruksverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för officiell statistik om djurhälsa och djursjukdomar samt djurens hälso- och sjukvård.

Syftet är bland annat att ytterligare främja kvaliteten, tillgängligheten och användningen av djurhälsodata. Arbetet skulle kunna samordnas med utvecklingen av ett epidemiologiskt centrum för djurhälsa.

I utredningens uppdrag ingår att beakta behovet av kvalitetssäkrad statistik. Den officiella statistiken är just den form som valts för allmänt tillänglig, kvalitetssäkrad statistik om samhällets olika sektorer. Vi föreslår att regeringen ger Jordbruksverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för officiell statistik om djurhälsa och djursjukdomar. Ytterligare utredning krävs för att fastställa vilka register som kan användas, vilka åtgärder som bör vidtas för att kvalitetssäkra data och vilka uppgifter som bör redovisas i den officiella statistiken. Även en tidsplan behöver tas fram för arbetet, liksom en kostnadsberäkning.

Djurhälsoregistret kan bli en viktig källa för denna statistik, men det samlas också in andra uppgifter som bör kunna komma till nytta, såsom slaktregistret, receptstatistik och uppgifter från djurhälsovården. Registren måste dock i de flesta fall sannolikt först valideras och datakvaliteten höjas.

Kvalitetssäkrad och neutral officiell statistik om djurens hälsa och sjukdomar behövs bland annat för allmän information, forskning och utveckling samt utredningsverksamhet och samhällsplanering. Den kan även bland annat användas för uppföljning och utvärdering av djurens hälso- och sjukvård samt av den miljömässiga hållbarheten i animalieproduktionen och djurhållningen.

Den omedelbara anledningen att föra fram förslaget i detta sammanhang, är att officiell statistik vore en utmärkt form av återkoppling av inrapporterade data, en motprestation från staten gentemot uppgiftslämnarna.

Eftersom det inte legat inom vårt uppdrag att utreda införandet av officiell statistik, bör Jordbruksverket som statistikansvarig myndighet inom jordbrukssektorn i stället få det uppdraget. Nedan redovisar vi övervägandena bakom vårt förslag.

1.5.1 Syftena för den officiella statistiken stämmer med behoven inom djurens hälso- och sjukvård.

Idag publiceras ingen samlad statistik, vare sig om själva djurhälso- och djursjukvården eller om djurens hälsa och sjukdomar. Vi ser inga skäl till att det inte skulle finnas officiell statistik inom detta ämnesområde, utan tvärtom talar principiella överväganden för en sådan lösning. Syftena för den officiella statistiken är allmän information, forskning och utveckling samt utredningsverksamhet. Vi ser samma behov inom djurens hälso- och sjukvård. Jämförelsen med hälso- och sjukvården på humansidan ligger nära till hands, men en lagstadgad uppgiftsskyldighet motiveras generellt med behovet av officiell statistik inom olika samhällsområden.

Djurhälsoregistret kan bli en god källa till officiell statistik om djurens hälso- och sjukvård. Ytterligare källor kan sannolikt behövas för att få en heltäckande och tillförlitlig statistik. Exempel på detta är apotekens försäljningsstatistik över läkemedel till djur, liksom slaktregistret hos Jordbruksverket som innehåller uppgifter som sjuklighet och hälsostatus. Vidare kan uppgifter från djurhälsovården och olika bekämpningsprogram emot djursjukdomar vara intressanta. Den statistikansvariga myndigheten måste sannolikt även kombinera djurhälsodata med andra uppgifter som t.ex. antalet kor eller antalet mjölk-, kött- och grisbönder per län eller region för att statistiken skall bli intressant och användbar.

Tillgång till kvalitetssäkrad statistik skulle även få väsentlig betydelse för bland annat uppföljning och utvärdering av djurens hälso- och sjukvård samt för den miljömässiga hållbarheten i animalieproduktionen och djurhållningen. Utvecklingen av djurhälsoläget kan användas som en indikator på den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten i lantbruket. Djursjukdata används redan i nuvarande skick som indikator i hållbarhetsredovisningar för lantbruket.

Ett exempel där statistik om djurhälsa redan har publicerats är den miljöredovisning för svenskt jordbruks som LRF och SCB gav ut gemensamt åren 1997, 1999 och 2000, mot bakgrund av

miljökvalitetsmålen

5

. Här användes uppgifter från djursjukdata, kokontrollen, slaktregistret och statistiken över anmälningspliktiga djursjukdomar. Naturvårdverket, Jordbruksverket SCB och LRF planerar nu för en hållbarhetsredovisning för lantbruket, där djurhälsa med självklarhet skall ingå. Ytterligare ett skäl att offentliggöra statistik om djurhälsa är Sveriges inställning i EU och internationellt till djurskydd och djurhälsoarbete. Argumentationen för högt ställda krav kring djurhållning bör kunna stödjas med vetenskapligt och statistiskt underlag. Utredningen bedömer vidare att åtgärden skulle leda till att statistiken kvalitetssäkras, blir mer tillgänglig och får ökad användning. Sannolikt skulle detta bidra till en förbättrad inrapportering från veterinärerna. Syftena och nyttan skulle bli tydligare och användningen av de inlämnade uppgifterna skulle säkerligen samtidigt öka. I den enkät som SLU genomförde i samarbete med utredningen, efterlystes bättre återkoppling från veterinärerna. En väsentlig form av återkoppling vore tillgång till statistik kring djursjukdomar regionalt och nationellt.

1.5.2. Uppgifter som enskilda måste lämna in för statistikändamål bör redovisas i Sveriges officiella statistik

I förarbetena till lagen om den officiella statistiken diskuteras för vilka ändamål som statliga myndigheter framställer statistik

6

. För det första tas statistik fram genom sammanställning och bearbetning av uppgifter som myndigheterna förfogar över, för att följa upp, bedöma och utvärdera sin egen verksamhet (driftsstatistik). Lagstiftaren har emellertid inriktat sig på den statistik som framställs av de statistikansvariga myndigheterna som har ett vidare syfte. Den bygger på uppgifter som antingen samlas in från enskilda fysiska eller juridiska personer, eller inhämtas från administrativa källor. Endast den senare typen av statistikframställning – den officiella statistiken – omfattas av lagregleringen som helhet. Vissa delar tillämpas dock på all statistik i statlig verksamhet. I förarbetena (prop. 1991/92:118, s 13) konstateras att:

5

LRF (2001).

6

Prop. 2000/01:27 och 1991/92:118.

/…/det ur många synvinklar innebär stora fördelar att det inom samhällets olika sektorer framställs statistik baserad på en tydlig författningsreglering. För planeringsändamål blir statistiken ett väsentligt instrument för myndigheter, företag och organisationer att bedöma läge och utveckling inom sina respektive intresseområden.

För forskningen är den officiella statistiken en viktig källa att hämta grundläggande information ur. Ofta används sådan statistik också som jämförelsematerial i olika specialundersökningar.

Officiell statistik som allmän information är av stor betydelse när gäller att ge allmänheten en rättvisande bild av läge och utveckling i samhället och för den allmänna debatten.

Regeringen gör vidare en koppling emellan uppgiftsskyldighet och officiell statistik. (Se prop. 2000/01:27, s. 39). Att statistiken är officiell och har vidare syften än myndigheternas driftsstatistik anses vara ett skäl att förena uppgiftsinsamlingen med uppgiftsskyldighet. Sannolikt kan detta även tolkas omvänt, så att insamling av sådana uppgifter som inte syftar till att framställa officiell statistik – och som inte omfattas av någon annan tvingande lagstiftning – inte bör förenas med någon skyldighet. Därmed får det antas att lagstiftaren inte heller anser det berättigat med sanktioner i de fallen.

Den nya statistiklagstiftning som infördes år 2001 är anpassad till personuppgiftslagen och innebär också en anpassning till EGförordningen om statistik. Lagen kompletteras samtidigt med annan lagstiftning om uppgiftsskyldighet inom olika samhällsområden. Ett exempel på det är lagen (1998:543) om hälsodataregister inom humansjukvården. Ett annat är fiskelagen (1993:787) som innehåller skyldighet för berörda företag att lämna en rad uppgifter som behövs inom fiskeriregleringen. Registren används sedan för att även framställa officiell statistik.

1.5.3. Officiell statistik ger kvalitet, tillgänglighet och säkerhet

Officiell statistik skall enligt lagen (2001:99) om den officiella statistiken finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den skall vara objektiv och allmänt tillgänglig. Av förarbetena framgår att det tidigare angivna syftet ”samhällsplanering” anses ingå i det bredare ”utredningsverksamhet”.

Den officiella statistiken skall av de statistikansvariga myndigheterna dokumenteras, kvalitetsdeklareras samt även utan avgift

offentliggöras och hållas allmänt tillgänglig i elektronisk form genom ett allmänt nätverk. Officiell statistik som även publiceras i tryckta publikationer skall sändas till alla länsbibliotek, universitetsbibliotek, statliga högskolebibliotek och Statistiska centralbyråns bibliotek utan avgift.

Således innebär att införa officiell statistik inom djurens hälso- och sjukvård ett krav på kvalitetssäkring och tillgänglighet. Jordbruksverket är redan i dag statistikansvarig myndighet inom jordbrukets område och har god erfarenhet av vilka krav som ställs på officiell statistik. Vi anser att samma krav bör ställas på statistik inom detta samhällsområde som inom andra, bland annat humansjukvården. Vi menar vidare att behoven av statistik inom djurens hälso- och sjukvård är desamma för allmän information, forskning och utveckling samt utredningsverksamhet och samhällsplanering, inte minst med tanke på de önskemål som finns kring en utökad omfattning av systemet.

1.6. Systemet för djurhälsodata följs upp och kan omprövas

Utredningens förslag: Jordbruksverket får i uppdrag att årligen redovisa utvecklingen av djurhälsoregistret, tillsammans med en resultatbedömning. I det skall ingå att mäta och redovisa kvalitetsutvecklingen i systemet och att utveckla indikatorer på detta.

Efter det att förändringarna genomförts, skall Jordbruksverket redovisa en utvärdering av systemet, på vetenskapliga grunder. Om inte tillräcklig nytta har uppnåtts i form av ett väsentligt breddat användningsområde och en god kvalitet, bör det statliga åtagandet omprövas. Alternativa lösningar bör därvid tas fram utifrån den verkliga användningen.

Utvecklingen kring hanteringen av informationen från livsmedelskedjan skall beaktas.

Utredningens bedömning: Den förväntade nyttan av ett djurhälsoregister är sammantaget en god grund för ett statligt åtagande. Det förutsätter dock att förväntade nya användningsområden och ökad nytta i huvudsak förverkligas.

En förutsättning för en ökad nytta genom bredare användning är att databasen håller tillräckligt hög kvalitet.

I dagsläget ser vi tveksamheter kring grunden för det allmännas åtagande om djursjukdata, mot bakgrund av de faktiska användningsområdena och kvalitetsbristerna. Samtidigt finns enligt berörda myndigheter och organisationer betydande utvecklingsmöjligheter som skulle kunna leda till en betydligt större nytta i framtiden. Övervägandena kring det allmännas åtagande redovisas utförligare nedan.

Vi föreslår mot denna bakgrund att utvecklingen noga skall följas, för att avgöra om kvaliteten höjs och en tillräckligt stor nytta uppnås. Regeringen föreslås ge Jordbruksverket i uppgift att årligen rapportera om djurhälsoregistrets utveckling. I rapporteringen bör ingå att beskriva vilka utvecklingsåtgärder och förändringar som genomförts. Kvaliteten bör utvärderas och förbättringar mätas och redovisas. Resultatmått måste således utarbetas för att uppnå mätbarhet. Slutligen bör verket redovisa användningen av djurhälsoregistret, i synnerhet hur den har utvecklats och vilka åtgärder som vidtagits, inom och utom verket, för att öka användningen.

Kvalitetsuppföljningen måste vidare bygga på en vetenskaplig grund, såväl veterinärmedicinskt som statistiskt. Annars kommer inte redovisningen att få den tyngd och trovärdighet som krävs för att ge en grund för dels det statliga åtagandet för djurhälsoregistret, dels uppgiftsskyldigheten för de enskilda veterinärerna. I Jordbruksverkets uppdrag att återrapportera till regeringen bör ingå att samråda med samtliga berörda, inte minst SLU och SVA.

Vårt ställningstagande för att det allmänna skall göra ett åtagande avseende ett djurhälsoregister bygger på ett antagande om en rad potentiella användningsområden, utöver de befintliga. Om det skulle visa sig att dessa, eller andra väsentliga som inte framkommit hittills, inte förverkligas, faller grunden för våra slutsatser. Det statliga åtagandet måste då omprövas.

Förslagsvis tre år efter det att det nya djurhälsodatasystemet införts, bör Jordbruksverket, eller en annan lämplig myndighet eller konsult, får i uppdrag att utvärdera det. Utifrån denna rapport får det sedan avgöras om systemet behöver ses över eller åtagandet omprövas. Vid det laget kommer SLU:s vetenskapliga validering av djursjukdata för nötkreatur att ha redovisats. Utvecklingen på livsmedelsområdet, som även har beskrivits i detta betänkande, kan utgöra ytterligare ett skäl att förändra eller ompröva systemet. Vi återkommer till detta i våra resonemang kring vem som bör rapportera djurhälsouppgifter nedan.

1.6.1. Grunderna för det allmännas åtagande är i dag inte helt tillräckliga

Flera av de befintliga och tänkbara syften med djursjukdata som vi beskriver uppnår det allmänna inte i första hand genom djursjukdatainsamling, utan genom specifik lagstiftning och myndighetstillsyn. Däremot har vi funnit att djursjukdata kan komplettera andra system och kunskapskällor och därigenom ha en funktion att fylla för dessa syften, särskilt som statistikkälla och informationsdatabas. Av särskild betydelse är, som påpekas redan i utredningens direktiv, övervakningen av djursjukdomar och läkemedelsanvändningen till djur.

Beskrivningen av de nuvarande och framtida användningsområdena för djursjukdata ger en bild av breda och väsentliga syften. I dag är emellertid flera tänkbara användningar av uppgifterna från veterinärerna inte verklighet eller inte helt genomförda. Användningsområdena i dagsläget, liksom sådana som kan uppstå i framtiden, beskrivs i kapitlet om mål och syften.

Utifrån den praktiska användningen i nuläget, ligger det allmännas intresse främst inom forskningen, den veterinära läkemedelsövervakningen samt övervakningen av djurhälsa och djursjukdomar. Omfattningen av användningen till hälso- och sjukdomsövervakningen är förhållandevis liten. Till det kommer behoven av statistiskt underlag för den veterinära tillsynen. Statistik för utredning, utvärdering och forskning är också användningsområden i dag.

Den främsta användaren för närvarande återfinns inom näringen, nämligen Svensk Mjölk. Näringens användning i avel, rådgivning och produktionsstyrning är emellertid i sig inte tillräcklig grund för att kräva rapportering från veterinärerna eller djurhållarna till myndigheterna. Samtidigt har samhället ett intresse av att ett mål med aveln är friska djur.

Därutöver används uppgifterna vid Jordbruksverket i läkemedelsövervakningen och som underlag för tillsynen. Vidare förekommer en omfattande användning i forskningen vid Lantbruksuniversitetet kring nötkreatur i mjölkproduktionen.

Slutligen finns det exempel på att djursjukdata har använts i miljö- och hållbarhetsredovisningar, varför statistiken även har fått en viss användning i arbetet med de nationella miljömålen och annan miljöstyrning.

Således är den verkliga nyttan i dagsläget begränsad, jämfört med den möjliga användningen i framtiden. Vi menar därför att det är tveksamt om befintliga nyttan är tillräcklig som en grund för ett allmänt åtagande för djursjukdata.

Vi bedömer däremot, utifrån vår analys, att det finns en god grund för ett åtagande från statens sida för insamling av uppgifter om djurens hälsa och sjukdomar, om den nuvarande och framtida nyttan beaktas sammantaget. Allteftersom kvaliteten höjs och fler användningsområden förverkligas stärks motiven för åtagandet.

1.6.2. Ett bakomliggande skäl är problemen med bristande kvalitet

Som ett väsentligt skäl för att inte användningen av djursjukdata är större i dag, anges den bristande kvaliteten och osäkerhet kring felkällorna. Ett förverkligande av den potentiella nyttan förutsätter således en högre, eller åtminstone säkrare, datakvalitet.

Vi har funnit att inrapporteringen av uppgifter, liksom hanteringen av dem uppvisar brister. Den registeransvariga myndigheten redovisar ingen kvalitetsuppföljning eller resultatanalys om systemet. Forskning pågår kring uppgiftskvaliteten för nötkreatur, men är inte avslutad. Omfattningen av bristerna är därför fortfarande oklar och behöver dessutom bli föremål för ytterligare forskning avseende andra djurslag. Vi har i vår analys pekat på olika källor, bland annat vår egen enkätundersökning, som ger en antydan om bristernas omfattning.

Våra ställningstaganden om det allmännas åtagande bygger därför på förutsättningen att insamlingen och registreringen av uppgifter om djurhälsa, djursjukdomar och läkemedelsanvändning håller en god kvalitet. Denna kvalitet skall säkerställas och redovisas löpande, eljest kan inte ett fortsatt statligt åtagande rättfärdigas i längden.

1.7. Veterinärerna bör fortsätta att rapportera djurhälsouppgifter

Utredningens bedömning: Veterinärerna bör fortsatt stå för uppgiftslämnandet om djursjukdomar av såväl principiella som praktiska skäl.

Insamlingen av djurhälsodata skall bidra till att uppfylla samhällets mål med djurens hälso- och sjukvård. Det ligger därför närmast till hands att skyldigheten att lämna in djursjukdata åläggs dem som bedriver vården.

Det är mer praktiskt och kostnadseffektivt att veterinärerna rapporterar än djurhållarna. Insamlade data får sannolikt också högre kvalitet, givet veterinärernas kunskap och erfarenhet.

Beroende på hur datainsamlingen om livsmedelskedjan utformas, kan ställningstagandet behöva omprövas. Ansvaret för informationen från livsmedelskedjan ligger helt på livsmedelsföretagen.

Vi har således dragit slutsatsen att uppgiftslämnandet från veterinärerna kan fylla flera centrala behov som har allmänintresse. Behoven har också definierats och beskrivits. Nästa steg blir att avgöra vem som skall rapportera data. Valet står i praktiken emellan veterinärerna och djurhållarna, de två grupper som har tillgång till de data som det allmänna vill åt.

Hur en skyldighet enligt lag att lämna in uppgifter om djursjukdomar m.m. motiveras, avgör vem som bör vara föremål för den. Skyldigheten att lämna uppgifter måste dels kunna härledas till ett samhällsintresse, dels bygga på att den uppgiftsskyldige har ett ansvar att uppfylla målen med detta.

Vilka bakomliggande principiella ansvarsområden har vi då identifierat för de berörda? Djurhållaren ansvarar för djurhälsan och livsmedelssäkerheten. Veterinären ansvarar för diagnoser, behandling och läkemedelsförskrivning samt att informera djurhållaren om följderna, bland annat för livsmedelsproduktionen. I ingetdera fallet leder ansvaret omedelbart till att även omfatta att lämna ut uppgifter till en statlig myndighet. Målen med verksamheten kan nås utan att uppgifterna samlas in till ett centralt register.

Insamlingen av djursjukdata skall dock bidra till att uppfylla samhällets mål med djurens hälso- och sjukvård. Det ligger därför närmast till hands att skyldigheten att lämna in djursjukdata åläggs

den huvudman som bedriver vården; fältveterinären, djurkliniken eller djursjukhuset. Till det kommer att det är mer praktiskt och kostnadseffektivt att veterinärerna rapporterar än djurhållarna, inte minst med hänsyn till antalet. Insamlade data har sannolikt också högre kvalitet, givet veterinärernas kunskap och erfarenhet.

1.7.1. Djurhållaren måste registrera uppgifter om smittsamma djursjukdomar och viss läkemedelsbehandling

Krav på att djurhållare skall föra journal finns i lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m. Jordbruksverkets har fått bemyndigande att meddela föreskrifter om skyldighet för djurhållare att föra register över behandlingar med läkemedel och att bevara sådana journaler. Till dessa bestämmelser har även kopplats straffsanktioner.

Djurhållarens skyldighet att föra journal över behandlingar skulle kunna kompletteras med ett krav på att dessa djursjukdata skall rapporteras in, som ett alternativ till veterinärernas rapportering, åtminstone i vissa avseenden. Det bakomliggande skälet för ett sådant val skulle i så fall vara livsmedelsföretagarnas, i detta fall djurhållarnas, tydliga ansvar för informationen från livsmedelskedjan enligt EG-lagstiftningen. Det finns krav på att livsmedelsinformation i databaser, men den praktiska utformningen och omfattningen är ännu inte klarlagd.

En sådan lösning täcker dock inte alla de mål med datainsamlingen som vi har identifierat. Någon allmän skyldighet att uppfylla målen för djurens hälso- och sjukvård kan rimligen inte heller åläggas djurhållarna.

Å andra sidan finns möjligheten att även sådana sjukdomsfall som inte kommer under veterinärvård skulle rapporteras. Samtidigt riskerar dock uppgifterna tillförlitlighet att bli för låg.

Att gå över till djurhållarbaserad datainsamling skulle med all sannolikhet leda till ganska omfattande övergångsproblem och ytterligare kostnader. Inte minst antalet djurhållare avskräcker. Antalet jordbruksföretag som bedriver animalieproduktion är, enligt senaste statistik från år 2003, över 30 000

7

. Till det kommer

7

Källa: Jordbruksverket, Sveriges officiella statistik: Jordbruksföretagens driftsinriktning

2003.

sedan de som håller hästar; uppskattningen år 2004 var att det fanns 56 000 anläggningar med hästhållning

8

.

Djurhållarnas journalföring av behandlingar och läkemedelsanvändning håller dessutom i dagsläget inte tillräckligt god nivå. Uppgifterna är inte heller lika heltäckande som veterinärernas journaler. Alla behandlingar och sjukdomsfall finns inte registrerade, eftersom det endast finns krav på att registrera sådant som har betydelse för livsmedelssäkerheten.

Det är sannolikt därför inte en lika kostnadseffektiv lösning som den rådande, med rapportering från veterinärerna. Kvaliteten kan inte förväntas bli bättre med djurhållarrapportering. I framtiden kan grunderna för denna slutsats förändras, i och med att den nya livsmedelsregleringen införs och utvecklas samt att jordbruksföretagen ytterligare rationaliseras (och antalet djurhållare i lantbruket därmed minskar).

1.7.2. Veterinärerna måste föra journaler över alla behandlingar och diagnoser

Allmänt uttryckt har vi slagit fast att insamlingen av djursjukdata skall bidra till att uppfylla samhällets mål med djurens hälso- och sjukvård. Det ligger därför med självklarhet närmast till hands att skyldigheten att lämna in journaldata åläggs den som bedriver just hälso- och sjukvård för djur; fältveterinären, djurkliniken eller djursjukhuset.

Till det kommer att det sannolikt är mer praktiskt och kostnadseffektivt att veterinärerna rapporterar än djurhållarna, inte minst men hänsyn till antalet. I dag är antalet veterinärer som rapporterar lantbruksdjur och h ästar gott och väl under 1 000 (se mer detaljerade siffror i bakgrundskapitlet), att jämföras med antalet djurhållare som har djur som ingår eller kan ingå i livsmedelsproduktionen. Insamlade data från veterinärerna har med all sannolikhet också högre kvalitet än motsvarande uppgifter från djurägarna, givet såväl veterinärernas kunskap och erfarenhet som den frekvens de rapporterar med.

Veterinärerna är slutligen alltid skyldiga att föra journal; alla intressanta uppgifter finns därmed redan samlade i en källa. Det är därför kostnadseffektivt att samla in uppgifter till djursjukdata

8

Källa: Jordbruksverket, Sveriges officiella statistik: Hästar och anläggningar med häst 2004.

därifrån, om det görs på ett enkelt sätt. Möjliga förenklingar, som exempelvis enklare diagnos- och åtgärdskoder, förs fram ovan.

1.7.3. Framtida utveckling inom livsmedelsområdet kan förändra bilden

I nuläget finns inga färdiga planer om insamling av uppgifter från livsmedelskedjan till en central databas, varken på EU-nivå eller nationellt. Samtidigt kommer säkerligen en sådan utveckling i framtiden. Motivet skulle i så fall vara att förstärka livsmedelssäkerheten. Ett krav på uppgiftsinsamling i EG-regleringen skulle ta sikte på livsmedelsföretagen, däribland animalieproducerande djurhållare, eftersom de så tydligt pekats ut som ansvariga för informationen från livsmedelskedjan.

För det fall datainsamling införs inom livsmedelsområdet i framtiden, kommer förutsättningarna för vårt ställningstagande att förändras. En del av de uppgifter som samlas in genom djursjukdatasystemet skulle då komma att samlas in även från livsmedelskedjan. I så fall behöver rapporteringsskyldigheten ses över för att undvika onödigt dubbelarbete. Denna aspekt har vi även beaktat i vårt förslag om uppföljning och omprövning ovan.

En jämförelse emellan djurhållarnas journalhållning enligt EGlagstiftningen kring livsmedelssäkerhet, å ena sidan, och djursjukdata å den andra, finns i kapitlet om regleringen kring djursjukdata och näraliggande områden.

1.7.4. Författningsreglering av djurhälsodata införs

Utredningens förslag: En bestämmelse om skyldighet för veterinärer att lämna djurhälsouppgifter införs i lagen om provtagning på djur, avseende diagnoser, läkemedel och åtgärder.

I förordningen bestäms vilka djurslag rapporteringen skall avse och i vilken omfattning uppgifter skall lämnas in. Rapporteringen gäller tills vidare lantbruksdjur och liknande samt vissa behandlingar på häst.

De insamlade uppgifterna skall bearbetas och lagras i ett djurhälsoregister. Ändamålen för registret anges i förordningen.

Vi skall enligt direktiven till utredningen lämna förslag till de författningsändringar som bedöms nödvändiga. För att uppgifter skall kunna samlas in till djurhälsoregistret krävs att det regleras i lag. Grundlagen tillåter inte den ordning som råder i dag, med en skyldighet på föreskriftsnivå.

Samtidigt vill vi framhålla att detta skall ses i samband med våra övriga förslag. Det är av väsentlig betydelse att de genomförs samlat. Lagändringen föreslås för att rätta till en situation som saknar rättslig grund. Att genomföra den isolerat skulle med all säkerhet inte leda till att våra syften uppnås.

Kopplat till förslaget till ändring i provtagningslagen, finns även ett förslag till följdändring i provtagningsförordningen.

Innebörden av lag- och förordningsändringarna

Utredningen föreslår att en bestämmelse införs i lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m. om skyldighet för veterinärer att lämna uppgifter om alla förrättningar. I bestämmelsen föreskrivs att veterinärer skall lämna uppgift om diagnoser, läkemedelsanvändning och vidtagna åtgärder. Regeringen bemyndigas i vårt förslag att närmare föreskriva för vilka djurslag som uppgiftsskyldigheten skall gälla samt vilka uppgifter som krävs för de olika djurslagen. Avsikten är, som vi redovisat ovan, att kraven på rapportering av djurhälsodata de närmaste åren i princip skall ha samma omfattning som i dag, vad gäller uppgiftsslag och berörda djurslag. Summarapporteringen för sällskapsdjur upphör dock.

Vidare föreslår utredningen att skyldigheten skall täckas av de tvångsmedel som provtagningslagen föreskriver. Ansvarig myndighet skall få anmana en veterinär att lämna uppgifter eller meddela ett föreläggande om att lämna uppgifter vid vite. Vite bör självfallet ses som yttersta påtryckningsmedel.

Avsikten är att de insamlade uppgifterna bearbetas och lagras i ett djurhälsoregister. Vi har funnit att den generella regleringen av uppgifter som myndigheter samlar in, bland annat för statistik, bör styra insamlingen av djurhälsodata. Ingen särskild reglering krävs därför. Av provtagningslagen kommer det att framgå till vilka syften som uppgifterna skall användas.

Ändamålen för djurhälsoregistret, som föreslås framgå av förordningen (1998:134) om provtagning på djur m.m., har redan

beskrivits ovan i det avsnitt som behandlar skyddet av den personliga integriteten för dem som uppgifterna avser.

Skälen till val av lagrum

Bakgrunden till att vi föreslår att bestämmelsen om uppgiftsskyldighet för veterinärerna skall införas i provtagningslagen, är att de främsta syftena med insamlingen av djursjukdoms- och djurhälsouppgifter sammanfaller med den lagens tillämpningsområde. Lagen avser bland annat kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar och smittämnen hos djur samt kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter.

Djurhälsoregistret skall användas för sjukdoms- och läkemedelsövervakning, vilket är ett överlappande tillämpningsområde. Datainsamlingen gäller dock även icke-smittsamma djursjukdomar. Dessa täcks snarare av lagen om kontroll av husdjur m.m. Emellertid bedömer utredningen att provtagningslagen täcker de viktigaste syftena med datainsamlingen och att det är godtagbart att tillämpningsområdet för den lagen därför utvidgas. Hittilldags har lagens syften utvecklats allteftersom, utifrån uppkomna behov att komplettera EG-lagstiftningen och lagstiftningen emot smittsamma djursjukdomar.

Utredningen anser dock samtidigt att det vore lämpligt att, som Jordbruksverket föreslog redan inför EES-anslutningen, föra samman de två lagarna till en samlad lagstiftning om djurhållning. Flera goda skäl framfördes i det sammanhanget, vilka knappast har minskat i betydelse. Det är uppenbart att lagarna kompletterar varandra och i viss mån griper in i varandra, i synnerhet vad gäller den organiserade hälsokontrollen. En samlad uppgiftsskyldighet som skall bidra till syftena med båda lagarna, genom ett statistiskt underlag, är ytterligare ett skäl att genomföra förändringen. Som jämförelse kan vidare noteras att det i Danmark nyligen infördes en samlad djurhållningslagstiftning. Att lägga fram ett sådant förslag ligger dock utanför vårt uppdrag.

Vi vill slutligen framhålla att vi bedömer att uppgiftsskyldigheten hellre borde avse vårdgivaren och inte den enskilde veterinären vilket redan är fallet på humansidan. Det är den förre som har den främsta möjligheten att se till att målen uppfylls, i de fall de två funktionerna inte är synonyma (andra än enskilda praktiserande veterinärer). I nuläget går det dock inte att ålägga vårdgivare inom

djurens hälso- och sjukvård en sådan skyldighet, eftersom det inte finns bestämmelser om vårdgivare inom djurens hälso- och sjukvård. Så snart en grund finns, bör dock skyldigheten föras över från veterinärerna till vårdgivarna. Till dess bör en ansvarig veterinär utses när data rapporteras in i grupp vid djurkliniker och djursjukhus.

Ett rättframt sätt hade annars varit att ge en tydlig grund för kravet på rapportering av djurhälsouppgifter genom att införa en allmän skyldighet för vårdgivare att uppfylla målen i en lag om djurens hälso- och sjukvård. Så har frågan lösts för humansjukvård. Problemet är att någon motsvarande övergripande lagstiftning inte finns på djursidan. Att i stället införa en sådan skyldighet i den veterinära behörighetslagstiftningen är mindre lämpligt, eftersom den inte fyller samma syften som en allmän lagstiftning på området skulle ha gjort. Bristerna i lagstiftningen i dag gör det svårt att lösa det specifika problemet helt och hållet, eftersom det inte ligger inom ramen för denna utredning att lösa det övergripande.

Grundlagen kräver i regel lagstiftning om skyldigheter för enskilda

Bestämmelser om förhållandet emellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda skall som huvudregel regleras i lag enligt regeringsformen (RF), vilket innebär att skyldigheter som enskilda har i förhållandet till det allmänna i princip skall beslutas av riksdagen

9

. På vissa områden får dock riksdagen överföra rätten att meddela bestämmelser (föreskriftsrätten) till regeringen, som i sin tur får överföra föreskriftsrätten till en myndighet. De ämnesområden inom vilka bemyndiganden till regeringen (och vidare till myndighet) kan ges framgår av 8 kap. 7 § 1 st. RF. Av intresse här är framförallt att bemyndiganden kan ske beträffande bestämmelser som avser skydd för hälsa, näringsverksamhet och djurskydd (1, 3 och 4 p.). Bestämmelserna i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1998:38) om journalföring och uppgiftslämnande m.m. (journalföreskrifterna)

10

innehåller skyldigheter för både djurhållare och

veterinär. För att Jordbruksverket skall ha rätt att utfärda sådana bestämmelser krävs således ett stöd i lag. I journalföreskrifterna

9

RF 8 kap. 3 §.

10

Jordbruksverkets saknummer D 30.

hänvisas till bemyndiganden i dels provtagningsförordningen, dels förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion (veterinärinstruktionen).

Den grundläggande regleringen av veterinärers behörighet och skyldigheter samt om tillsyn över veterinärer och befintliga sanktioner vid felaktigheter i yrkesutövningen finns i lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket (behörighetslagen). Där ges regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, rätt att meddela föreskrifter ”om vad veterinärer är skyldiga att göra i sin yrkesutövning och om tillsyn över veterinärers verksamhet”

11

. Föreskriftsrätten har regeringen utnyttjat och fört vidare till Jordbruksverket, huvudsakligen i veterinärinstruktionen. I denna finns bestämmelser om veterinärers allmänna skyldigheter (3–6 §§). Enligt veterinärinstruktionen skall en veterinär ”i sin verksamhet föra journal i den omfattning och på det sätt i övrigt som Jordbruksverket föreskriver”

12

. Bestämmelsen innebär dels att veterinärer har skyldighet att föra journal, dels att Jordbruksverket bemyndigas meddela föreskrifter om hur och i vilken omfattning journalen skall föras. Vidare skall en veterinär ”vid förskrivning och tillhandahållande av läkemedel följa de föreskrifter som Jordbruksverket meddelar”

13

.

Bestämmelsen innehåller ingen skyldighet för veterinärerna (annat än att följa föreskrifter), utan är bara ett bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter. I princip bör det innebära att de föreskrifter som kan meddelas av Jordbruksverket främst har karaktären av verkställighetsföreskrifter, d.v.s. hur veterinärer skall agera för att uppfylla redan givna skyldigheter. Med stöd av denna bestämmelse kan därför inte nya åligganden införas.

Enligt en bestämmelse i veterinärinstruktionen ges Jordbruksverket möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter (30 §). Det är framförallt föreskrifter av rent administrativ karaktär för tillämpningen av en lag, men också föreskrifter som i materiellt hänseende fyller ut en lag. Verkställighetsföreskrifter får inte innehålla sådant som för den enskildes del innebär ett helt nytt åliggande eller ingrepp.

Ingen av de bestämmelser i veterinärinstruktionen som innebär att föreskriftsrätten i fråga om veterinärers skyldigheter överförs

11

7 § 2 st. behörighetslagen.

12

4 § 1 st. 1 p. veterinärinstruktionen.

13

4 § 1 st. 2 p. veterinärinstruktionen.

från regeringen till Jordbruksverket, kan enligt vår mening anses täcka skyldigheten att rapportera djursjukdata. Därmed saknas i dag en grund för ett bemyndigande till Jordbruksverket att meddela föreskrifter om en sådan rapporteringsskyldighet.

Sanktioner kan i dag inte tillgripas när föreskrifterna om uppgiftsrapportering inte följs

En veterinär som åsidosätter sina skyldigheter i sin yrkesutövning kan bli föremål för disciplinpåföljd enligt behörighetslagen. Sådana frågor prövas av Veterinära ansvarsnämnden och kan leda till erinran, varning eller i allvarliga fall till att Jordbruksverket återkallar legitimationen. Veterinära ansvarsnämnden handlägger ärenden om disciplinpåföljd mot alla veterinärer i deras veterinära yrkesutövning. Med sådan yrkesutövning menas veterinärmedicinsk verksamhet.

Av motiven till bestämmelsen framgår att endast rent veterinärmedicinska arbetsuppgifter är underkastade prövning samt att det skall vara fråga om att arbetet inte har utförts i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet eller att åtgärden utförts felaktigt i något annat avseende, samt att felgreppet skall ha varit sådan att det har påverkat eller äventyrat syftet med veterinärens arbetsinsats. (Se prop. 1993/94:139, s. 29). Det är således framförallt arbetsuppgifter som vidtas direkt i förhållande till ett djur som kan komma under ansvarsnämndens bedömning. Underlåtenhet att rapportera uppgifter enligt Jordbruksverkets föreskrifter skulle därför troligen inte tas upp till prövning av ansvarsnämnden.

Eftersom tillsynsmyndigheten för veterinärerna (Jordbruksverket i de flesta fall) inte heller har möjlighet att exempelvis utfärda förelägganden mot den veterinär som åsidosätter sina skyldigheter, saknas i dag relevanta sanktionsmöjligheter mot veterinärer som inte rapporterar djursjukdata.

Jordbruksverket har för regeringen påtalat förhållandet att det inte finns några påtryckningsmöjligheter för myndigheten gentemot de veterinärer som inte lämnar djursjukdata. Jordbruksverket föreslog år 2003 i en skrivelse att det skulle införas sanktionsmöjligheter vid brister i veterinärers inrapportering, så att tillsynsmyndigheten skulle få möjlighet att utfärda de före-

lägganden som behövs för att bestämmelserna skall efterlevas

14

.

Regeringen beslutade, efter det att utredningen tillsatts, att överlämna framställningen till utredningen, såvitt avsåg frågan om djursjukdata

15

.

1.7.5. Veterinärerna får rätt att lämna ut uppgifter till djurhälsoregistret som täcks av tystnadsplikten

Utredningens förslag: En förändring görs i bestämmelserna om de privata veterinärernas tystnadsplikt, så att uppgifter som omfattas av tystnadsplikten får lämnas ut i de fall annan lagstiftning kräver det.

Utredningens bedömning: Uppgiftsskyldighet i lag eller förordning krävs vidare för att bryta sekretessen för uppgifter hos de statliga veterinärerna.

Detta förslag är också en förutsättning för att uppgifter skall kunna samlas in till djurhälsoregistret.

Som vi redogör för i kapitlet om reglering av djursjukdata, omfattas veterinärer av tystnadsplikt. För de statligt anställda veterinärerna är detta reglerat i sekretesslagen. Sekretessen gäller emellertid inte för uppgifter som omfattas av en uppgiftsskyldighet i en annan lag eller förordning, vilket framgår av förarbetena till sekretesslagen. En sådan uppgiftsskyldighet behöver inte ha införts med tanke på att uppgiften kan omfattas av sekretess, för att uppgiften skall få lämnas ut. Syftet måste alltså inte vara att bryta igenom sekretessen, det följer ändå av att bestämmelsen införs. Däremot krävs att den, för att kunna beaktas, uppfyller vissa krav på konkretion. I praktisk tillämpning innebär det t.ex. att det inte finns något hinder för en distriktsveterinär att till en annan myndighet (länsstyrelsen) lämna uppgifter om smittsamma sjukdomar enligt epizootilagen.

Privata veterinärers tystnadsplikt regleras i stället i 9 § lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket (behörighetslagen). I bestämmelsen finns inte något uttryckligt undantag från

14

Skrivelse från Jordbruksverket till Regeringskansliet, Jordbruksdepartementet angående förslag till möjligheter att sanktionera bristande rapportering av veterinära förrättningar den 8 juli 2003, verkets dnr 32-3769/03, dnr Jo2003/1579.

15

Regeringsbeslut nr 8 den 13 januari 2005.

tystnadsplikten för den situationen att veterinären har en uppgiftsskyldighet enligt lag. I bestämmelsen anges att veterinären inte ”obehörigen får röja…” vilket kan tolkas så att en uppgift som lämnas ut på grund av en i lag föreskriven uppgiftsskyldighet inte är ett obehörigt röjande. Någon rättspraxis som stöder detta finns emellertid inte.

Eftersom vi har för avsikt att i provtagningslagen införa en skyldighet för veterinärer att rapportera till djurhälsoregistret, kan de statliga veterinärerna, utan att det strider mot bestämmelser om sekretess, lämna ut uppgifter om sina behandlingar till djursjukdata. För att tydliggöra att en uppgift som lämnas till Jordbruksverket i enlighet med skyldigheten att rapportera djursjukdata inte är ett obehörigt röjande, föreslår vi att bestämmelsen i behörighetslagen ändras så att denna situation tydligt undantas även för privata veterinärer.

2. Ekonomisk bedömning och konsekvensbeskrivning

Utredaren skall enligt uppdraget beräkna kostnaderna för de åtgärder som föreslås, både för det allmänna och för berörda näringsidkare och föreslå finansiering av eventuella offentliga åtgärder, liksom beakta de administrativa konsekvenserna för näringsidkarna. Direktivet nämner endast statsfinansiella och företagsekonomiska kostnader. Direktivet framhåller dock de olika behov som ligger bakom djursjukdatainsamlingen. De är uttryck för den samhällsekonomiska nyttan. Därför bör de samhällsekonomiska kostnader också beaktas i görligaste mån.

I detta kapitel redovisas en grundläggande samhällsekonomisk analys av våra förslag. Vi gör inte någon motsvarande analys av djursjukdataregistret i allmänhet, eftersom det inte ligger i uppdraget att utreda systemets vara eller icke-vara. Väsentligt för analysen är i stället att jämföra skillnaden gentemot dagsläget av att genomföra våra förslag. Resonemangen bygger på resultaten från det seminarium som utredningen och Livsmedelsekonomiska institutet (SLI) ordnade kring dessa frågor, resultat som redovisades i en rapport från institutet

1

.

Efter den samhällsekonomiska analysen av förslagen, går vi igenom följderna för de olika aktörerna. Vidare behandlar vi finansieringen av förslagen. Eftersom det inte föreslås någon utvidgning av inrapporteringen av data, blir det emellertid inte fråga om några större finansieringsbehov.

2.1. En samhällsekonomisk lönsamhetsanalys

Vi har lagt fram ett antal områden som kan anses gynnas av en djurhälsodatabas (se kapitlet om mål och syften). Både verklig och potentiell nytta tas upp, liksom vilken nytta som kan uppstå vid

1

Livsmedelsekonomiska institutet (2005).

förändringar av databasen. Utifrån dessa områden för vi en diskussion om vilket allmänintresset är. Slutsatserna tillsammans med överväganden om vem som bör rapportera och vad som bör rapporteras in, utmynnar i de förslag som utredningen lägger. Principen för resonemanget är alltså, förenklat uttryckt, att eftersom allmänintresset för ett djurhälsoregister kan anses finnas, så bör en fullständig inrapportering krävas. Slutligen presenteras de lag- och andra ändringar som vi bedömer krävs för att möjliggöra en fullständig inrapportering med god kvalitet.

Ett intressant bidrag från den samhällsekonomiska analysen vore att föra en diskussion om samhällsnyttan av djurhälsodata i stort. Detta är dock inget som våra direktiv omfattar, då vi inte fått i uppdrag att utreda alternativet att avskaffa djursjukdatasystemet. I stället diskuterar vi kring samhällskostnaden och samhällsnyttan för de olika alternativ som utredningen övervägt. Utifrån detta kan vi se vilka alternativ som bör beaktas eller inte förkastas ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

2.1.1. Kort beskrivning av metoden; kostnads-nyttoanalys tillämpad på djurhälsodata

Den metod som används är i princip en kostnads-nyttoanalys (Cost Benefit Analysis, CBA), om än på en mycket grundläggande nivå. Vi har begränsat oss till att föra ett kvalitativt resonemang, eftersom vi bedömer att en kvantifiering av nyttan skulle innebära ett omfattande arbete, med osäkert resultat. En värdering av nyttan är ytterst en fråga om att väga den emot andra alternativ, ett politiskt övervägande.

Sättet att resonera i en sådan analys skiljer sig något från hur vi har lagt upp våra överväganden, att utgå ifrån allmänintresset och utarbeta förslagen utifrån det, vilket beskrevs kort ovan. Ur detta perspektiv har det liten betydelse om djursjukdatabasen i sig har något allmänintresse. Det som är intressant ekonomiskt är att studera hur nuläget (status quo-alternativet) förhåller sig till de olika förslagen, det vill säga vilken extra nytta och vilka extra kostnader de olika alternativa förändringarna medför (oaktat nyttan av databasen i sig). Syftet med denna jämförelse är att avgöra om det kan anses samhällsekonomiskt lönsamt att genomföra förändringarna och i så fall vilka av dessa, eller om nuläget är att föredra. Detta är ett sätt att värdera om åtgärderna

bör vidtas eller inte, snarare än att utvärdera nuläget. Vad som krävs är en noggrann precisering av vilka olika alternativ som finns, samt identifiering och kvantifiering av kostnads- och nyttoposter för dessa alternativ.

Arbetsgången vid en sådan analys kan i grova drag beskrivas som följer (tillämpat på djurhälsodata):

1. Beskriv de olika alternativen. De kan vara flera fristående förslag, eller en jämförelse emellan status quo och förändringar. Utredningen definierar de olika alternativen (inklusive status quo) utifrån direktiven, dvs. vilka olika alternativ finns det för att förbättra databasen.

2. Identifiera kostnad och nytta som samtliga alternativ skulle medföra (även sådana som inte är direkt monetära). Exempel: en lagändring kan innebära kostnader i form av administration och merarbete för vissa veterinärer, men kan generera nytta i form av bättre data, etc.

3. Kvantifiera dessa kostnader och nyttor. Exempel: hur många extra arbetstimmar som kan krävas, hur många fler som kan antas använda databasen.

4. (ev.) Värdera nytta och kostnader i pengar (monetarisera), för

samtliga alternativ. Detta skulle innebära att alla kostnader och nyttor monetariseras utifrån 1–3 för samtliga alternativ.

5. (ev.) Beräkna nuvärdet av (diskontera) alla värden i punkt 4.

samt nettonuvärde (diskonterad skillnad emellan värdet för nyttan och kostnaden) för samtliga alternativ.

6. Gör en känslighetsanalys för osäkra parametrar.

7. Ge en rekommendation baserat på nettonuvärde (ev.) och känslighetsanalys. Exempel: vilka alternativ som kan anses vara samhällsekonomiskt lönsamma, hur en välfungerande databas uppnås på mest effektiva sätt, hur stor osäkerheten är i rekommendationerna utifrån de olika alternativ och mål som specificerats.

Alla dessa steg är inte nödvändiga i alla lägen, men för en samhällsekonomisk analys krävs åtminstone att alternativen beskrivs, att kostnader och nytta identifierats för varje alternativ samt att de grovt kvantifieras. Denna relativa kvantifiering måste

vara konsekvent; ”begränsad” för en kostnadspost för ett alternativ måste ungefär motsvara ”begränsad” för en nyttopost för ett annat alternativ osv.

Man bör också, även om man inskränker sig till en kvalitativ analys (där kostnad och nytta ej monetariseras), beakta osäkra variabler i en känslighetsanalys. Detta görs genom att särskilt osäkra ingångsvärden identifieras (exempelvis kvantifiering av hur mycket nytta SVA skulle få av registret om inrapporteringen ökar), varefter man undersöker för vilka av alternativen detta har en stor betydelse. Den osäkerhet som man därigenom har identifierat bör sedan också finnas med i resonemanget då förslagen rekommenderas eller förkastas.

Mera precist bör alltså utredningen presentera vilka olika alternativ som står till förfogande, och vad dessa innebär för alla inblandade parter. Vidare bör status quoalternativet också preciseras, vilka kostnader och vilken nytta som nuvarande nivå på djursjukdatabasen medför. Detta görs för att lättare se vilka merkostnader och vilken extra nytta de olika alternativen medför.

Till exempel är i nuläget registret inte särskilt användbart för vissa (som SVA), men kunde genom någon förändring som ökar kvaliteten eller tillgängligheten få många fler användare. Det skulle då medföra en nyttoökning jämfört status quo.

2.1.2. Utvärdering av nuläget

Det första steget är således att beskriva nuläget (status quoalternativet) det vill säga att bibehålla nuvarande situation för registret. Vilken kostnad respektive nytta medför detta? En noggrann beskrivning gör det lättare att utreda vilken extra nytta och kostnad förändringsalternativen medför. Eftersom det är syftet här, kan vi som sagt bortse ifrån att nuläget inte är hållbart av andra skäl.

Analysen åskådliggörs i en tabell nedan, som bygger på redovisningen i kapitlet om systemets syften. Användningsområdena motsvarar de avsnitt där de olika syftena analyseras.

Tabell 2.1 Identifiering och kvantifiering av nyttan inom nuvarande användningsområden

Användningsområde Nyttan med nuvarande system Grad av nytta Livsmedelssäkerhet Ingen Övervakning av läkemedelsförbrukning

Resistensbekämpning Statistik Tillsyn

Begränsad Måttlig Begränsad

Sjukdomsövervakning (myndigheternas)

Förebyggande arbete

Begränsad

Djurhälsa och avel För mjölkdjur Djurhälsoindikator

Stor Begränsad

Hållbar utveckling Hållbarhetsredovisningar Måttlig Djurskydd Djurskyddsinspektion Underlag för föreskrifter

Mkt begränsad Begränsad

Veterinär tillsyn Övervakning av veterinär verksamhet Måttlig Näringens utveckling Inom mjölkproduktion Stor Forskning och utredning Forskning kring nötkreatur Undervisning SJV:s utredningar

Stor Begränsad Måttlig

Observera att inga ”potentiella” användningsområden tas upp här. Eftersom de som kunde ha använt systemet har valt att använda andra informationskällor, ska dessa användningsområden inte tas upp som nytta med nuvarande system.

Det är alltså tabellen ovan som ska jämföras med de olika alternativ som vi redovisar: Hur stor är nyttan med dessa samt hur ändras nyttograden för befintliga nyttoaspekter genom alternativen?

Kostnaderna med databasen uppstår i tre led: för uppgiftslämnandet, för insamling, bearbetning och registerhållning samt hos användarna.

Uppgiftslämnarna har en kostnad utöver den som hör samman med journalföringen, som dock kan belastas kunden

De uppgiftslämnande veterinärerna lägger en viss del av sin arbetstid på att registrera och rapporter in djursjukdata. I svaren på vår enkät anges i medeltal att veterinärerna lägger en dryg halvtimma i veckan på rapportering avseende lantbruksdjur. För

hästar är motsvarande omfattning mycket lägre; tidsåtgången bedöms till drygt en halvtimme i månaden. Antalet veterinärer som regelbundet rapporterar djursjukdata för lantbruksdjur kan uppskattas utifrån tillgänglig statistik. Utifrån debiterad timkostnad skulle en totalkostnad kunna beräknas, med tillägg av kostnader för rapporteringen av vissa behandlingar på hästar. Vi behöver dock inte denna beräkning för att utvärdera våra förslag, även om den skulle vara intressant för en utvärdering av systemet idag.

Samtidigt måste man komma ihåg att veterinärer alltid måste föra journal. Endast den merkostnad skall beaktas som uppgiftsrapporteringen ger upphov till. Att föra en tydlig och för andra begriplig journal är en kostnad som uppkommer av andra skäl.

Utredningen menar dock att uppgifterna i journalerna inte skulle behöva kodas eller föras in på särskilda blanketter, om de inte behövde rapporteras in. Därför är det ett arbetsmoment som tillkommer i förhållande till en situation utan uppgiftsrapportering. Vi har också sett att de flesta privata veterinärer inte har IT-baserad journalföring. Den tillkommande arbetsbördan för inrapportering av uppgifter från journalerna är förmodligen större för rapportering på blankett, än med elektronisk överföring.

Kostnaden för tekniska och andra investeringar i journalföringssystem bör i allt väsentligt inte belasta datarapporteringen, eftersom alla veterinärer ändå måste föra journal. Dock kan vissa kostnader uppstå för att anpassa systemen, dels initialt till rapportering, dels löpande till förändringar i rapporteringskraven. Vissa privata veterinärer som använder IT-baserade system har haft problem med att anpassa systemen till verkets krav.

De kostnader, som är förknippade med inrapporteringen av uppgifter, belastar åtminstone delvis kunderna, djurhållarna, eftersom journalföringen och kodningen av uppgifterna är debiteringsbar tid för veterinärerna. För de livsmedelsproducerande djuren utgör alltså denna kostnad en del av produktionskostnaderna. Det gäller självfallet oavsett om rapporterade uppgifter används av näringen eller myndigheterna.

Kostnader för insamlande, bearbetning och registerhållning samt användning

Kostnaderna i nästa led belastar Jordbruksverket. De finansieras främst genom en post på statsbudgetens anslag för djurhälsa; budgetåret 2005 anslås drygt 2,9 miljoner kr. Kostnader utöver det finansieras från Jordbruksverkets förvaltningsanslag.

Användarnas kostnader är okända, men Svensk Mjölk har en omfattande verksamhet med sin kodatabas, i vilken uppgifter från djursjukdataregistret utgör en del av indata. Användare i övrigt är främst Jordbruksverket självt.

Att redogöra för dessa kostnader underlättar uträkningen av de ytterligare kostnader som uppstår då alternativen analyseras. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att denna uppräkning av nytta och kostnad inte i detta fall används för att försöka avgöra om databasen i sig kan anses vara samhällsekonomiskt lönsam. Detta hade naturligtvis varit möjligt, men det ingår inte som alternativ enligt direktivet att avveckla databasen.

2.1.3. Utvärdering av förslagen

Generellt kan sägas att de flesta av förslagen som presenteras på något sätt syftar till att förbättra datarapporteringen kvantitativt och kvalitativt, något som i sin tur får följdeffekter dels genom ökad nytta inom de områden som utpekats ovan (se tabell), dels genom att nya användningsområden tillkommer. Dessa följdeffekter är således i huvudsak desamma för samtliga förslag. Bedömningen kan sammanfattas i en motsvarande tabell, som också bygger på kapitlet om syftena.

Tabell 2.2 Identifiering och kvantifiering av förväntad nytta inom användningsområdena när förslagen genomförts

Användningsområde Förväntad nytta med nytt system Grad av nytta Livsmedelssäkerhet (spårbarhet)

Eventuellt, på lång sikt, information från livsmedelskedjan

Ingen på medelsikt, ev. måttlig-stor på lång sikt

Övervakning av läkemedelsförbrukning

Resistensbekämpning Statistik Tillsyn

Måttlig Stor Måttlig

Sjukdomsövervakning (myndigheterna)

Förebyggande arbete, bekämpning Stor

Djurhälsa och avel Alla lantbruksdjur Djurhälsoindikator

Måttlig–stor Stor

Hållbar utveckling Hållbarhetsredovisningar; djurhälsa, läkemedel

Stor

Djurskydd Djurskyddsinspektion Underlag för föreskrifter

Begränsad Måttlig

Veterinär tillsyn Övervakning av veterinär verksamhet Måttlig Näringens utveckling Animalieproduktionen Måttlig-stor Forskning och utredning Forskning lantbruksdjur Undervisning Utredningar

Måttlig–stor Måttlig Stor

Officiell statistik Lättillgänglig kunskap om djurhälsa m.m. Stor

Här sammanfattas således hur en förbättrad inrapportering och hantering, såväl i kvantitet som kvalitet, förväntas öka nyttan inom de olika områdena, oavsett vad som orsakar denna ökade rapportering. Däremot skiljer sig förmodligen hur mycket de olika alternativen förväntas öka inrapporteringen, något som påverkar nyttan och därmed effektiviteten hos förslaget. På samma sätt skiljer sig kostnaderna också mellan alternativen.

Nästa steg i analysen är att redovisa de olika förslag som övervägts, var för sig. Vi gör även det i tabellform, där det för varje förslag redovisas kostnader och nytta samt vilken slutsats som vi dragit av att väga dessa emot varandra.

Tabell 2.3 Avvägning emellan kostnad och nytta för de förslag som övervägts (kvantifiering för vissa kostnader)

Förslag Kostnad Nytta Beslut Överför insamling och bearbetning av data till annan myndighet

Investeringar, kompetensuppbyggnad och dyrare drift; föregriper kommande utredning

Se vidare särskilt avsnitt nedan

Ökat förtroende, förbättrad rapportering

Genomför inte nu, utred vidare

Särskilda verksamhetsgrenar hos SJV

Ökade kostnader för förvaltning av systemet

Se vidare särskilt avsnitt nedan

Ökat förtroende, förbättrad rapportering

Genomför

Utöka rapportering för häst samt till fler djurslag

Mer administration för veterinärer och SJV

Mkt stor ökning av antal rapporterade djur och behandlingar

Ökad kunskap, om sjukdomsläge, läkemedelsanvändning

Genomför inte nu, utred vidare

Avskaffa summarapportering

Ingen ökad kostnad Minskad administration

Genomför

Ändrad tillämpning av SekrL och PUL

Inhämta medgivande från berörda

Uppbyggnad och löpande administration

Ökat förtroende, förbättrad rapportering

Genomför

Ändamålen med registret fastställs

Ingen kostnad Ökat förtroende

Genomför

Främjandeåtgärder Engångskostnader för

utredning och utveckling, löpande kostnad för återkoppling

Kostnaderna utreds av berörda

Ökad tillgänglighet och nytta, förbättrad rapportering, förenklingar

Genomför

Officiell statistik om djurens hälso- och sjukvård

Kvalitetssäkring och –uppföljning, bearbetning, sammanställning och publicering

SJV bör utreda kostnaderna

Ökad tillgänglighet och nytta, förbättrad rapportering

Genomför ev. efter utredning

Uppföljning och omprövning

Utvärderingar, ev. förändringar i framtiden

Ökad kunskap och kvalitet, ökat förtroende

Genomför uppföljning, ev. förändringar efter omprövning

Djurägarna rapporterar

Ökad kostnad för insamling, sämre kvalitet

Tiotusentals rapportörer i ställer för mindre än tusen

Veterinärerna slipper rapportera

Genomför inte

Uppgiftsskyldighet för veterinärer

Mer administration för dem som inte rapporterar i dag, risk för försämrad kvalitet

Ett mindre antal veterinärer

Måste genomföras för att behålla registret

Genomför

Undantag från tystnadsplikten

Ingen ökad kostnad Tydligare rättsläge Genomför

Till beskrivningen av nyttan ovan i tabellen bör läggas att den förbättrade rapporteringen i nästa led skall leda till en ökad användning av djurhälsoregistret och därmed bättre måluppfyllelse inom de olika berörda områdena. Det är således den främsta slutliga nyttan av våra förslag.

Svårigheterna i analysen ligger framför allt i att kvantifiera och monetarisera kostnaderna och nyttan. I någon mån kan de hanteras i den slutliga rekommendationen genom att en känslighetsanalys görs av osäkra variabler. Självfallet har tiden och resurserna utgjort ett problem i detta sammanhang; det har inte funnits tidsutrymme efter det att förslagen utarbetats för att utföra en fullständig samhällsekonomisk analys. Inte heller kan vi motivera den ytterligare resursåtgången för detta.

Därför har vi i stället fört ett kvalitativt resonemang i våra överväganden utifrån från specificeringen av förslagen samt identifieringen och, så långt möjligt, kvantifieringen av kostnaderna och nyttan för dem. Förändringen av nyttan har vi inte kunnat kvantifiera, mer än som ett ökat antal användningsområden. Den får i stället mätas i den uppföljning och utvärdering av systemet, som bland annat föreslås ligga till grund för en framtida omprövning. Bedömningen har således gjorts enligt principerna för kostnadsnyttoanalysen, men självfallet med sämre precision, än om

kostnader och nytta genomgående hade kvantifierats och eventuellt monetariserats.

Osäkerheten ligger således främst i den förväntade nyttan. Syftet är att de föreslagna åtgärderna sammantaget skall leda till ett läge där förtroende och samförstånd råder kring djurhälsodata i alla led från rapportörer till användare. Vi menar att det bör leda till en kvalitativt och kvantitativt förbättrad inrapportering av data. Detta skall i sin tur leda till en ökad användning av djurhälsoregistret, såsom vi har beskrivit ovan.

Känslighetsanalysen består följaktligen i detta fall i att identifiera i vilka fall nyttan, i form av ökad användning och bättre måluppfyllelse i de olika verksamheterna, är osäker. Vi bedömer att det i synnerhet råder osäkerhet kring den förväntade ökade användningen inom sjukdomsövervakningen, främst vid SVA, och inom djurhälso- och avelsarbetet för andra djurslag än nötkreatur i mjölkproduktionen.

Det är därför som vi föreslår att systemet skall omprövas efter det att förslagen genomförts och resultatet utvärderats. Vi föreslår vidare att ett antal förslag skall utredas ytterligare, innan de möjligen genomförs.

2.1.4. Analys av förändrat ansvar för djurhälsoregistret

Med hjälp av Jordbruksverket har en analys av olika förändringar i ansvaret för djurhälsoregistret. Först utvärderas nuläget, att behålla registret vid verkets veterinära tillsynsenhet, sedan de två förändringsalternativen: Dels finns förslaget att flytta förvaltningen av registret till en särskild statistikenhet inom verket. Dels övervägs att i stället lägga registret hos en annan myndighet.

Nuläget: behålla registret vid veterinära tillsynsenheten

Fördelar med att inte förändra organisationen ligger i att det nu finns en fungerande IT-organisation med kompetens inom registerhantering. Grunddata kan lätt hämtas från andra system inom verket, såsom produktionsplatsnummer (PPN), djuridentitet (centrala husdjursregistret, CDB), registret över legitimerade veterinärer samt diagnos-, åtgärds och läkemedelsregistren. Ett nära

samarbete med fältverksamma veterinärer finns kring kvalitetsutveckling.

Vidare kan redan gjorda investeringar utnyttjas och verket kan styra kvaliteten på djurhälsoregistret med hjälp av föreskrifter. Nuvarande lösning ger samordningsvinster i kontakter med externa mottagare av uppgifter ur registret.

Nackdelarna ligger i att vissa inte har förtroende för att verket håller isär information från privata veterinärer och statliga veterinärer.

Under alla omständigheter krävs även med nuvarande lösning att någon form av omstrukturering av IT-systemen genomförs framöver för att genomföra olika förbättringar. Det kan ske inom ramen för nuvarande anslag.

Flytta registret till en särskild statistikenhet vid verket

Med denna förändring bibehålls de fördelar som beskrivs för nuläget. Dessutom kan förtroendet öka, när det tydliggörs att uppgifterna hanteras vid en enhet som är skild från övrig verksamhet vid myndigheten. Uppgifter får då inte lämnas över utan sekretessprövning, så att det säkerställs att berörda i registret inte lider skada.

Nackdelar med förändringen är att förvaltningsorganisation blir mer komplicerad, vilket kan leda till ökade kostnader för samordning. Lösningen kan göra förvaltningen mer svårbemannad, eftersom den minskar möjligheten att ha specialister på deltid som även kan utnyttjas i annan verksamhet (såsom veterinära tillsynsenheten).

Uppemot motsvarande en halv årsarbetskraft behöver flyttas från djuravdelningen till den registerhållande enheten. Möjligen ökar den totala löpande kostnaden även något, om djuravdelningen behöver ersätta hela eller delar av denna resurs.

Utredningen bedömer inte att inläsningen av blanketter vid CDB-enheten i Söderhamn behöver flyttas, varför inga kostnader tillkommer för hanteringen av indata. Uppgifterna förs över till djurhälsoregistret efter inläsning och lagras inte någon annanstans. Det kan behöva skapas nya IT-system för att ta över funktionalitet från vissa system vid djuravdelningen. Emellertid innebär det inget problem att (icke sekretessbelagda) uppgifter från databaser hos

andra systemförvaltare används i djurhälsoregistret, så länge som inte uppgifter automatiskt lämnas ut i andra riktningen.

Datainsamling och förvaltning vid annan förvaltningsmyndighet

Sannolikt skulle detta alternativ leda till ökat förtroende för djurhälsoregistret. Placeringen av registret har varit den främsta invändning som framförts från dem varit kritiska emot systemet hittills. Trovärdigheten hos dem som fortsatt vore negativa till att rapportera in uppgifter skulle bli mycket låg.

Samtidigt skulle de fördelar som identifierats med nuläget försvinna, förutom möjligheten att styra kvaliteten genom föreskrifter. En nackdel som är kopplad till detta är dock att föreskrifter måste utfärdas av både Jordbruksverket och den nya registerhållande myndigheten.

Kostnaden för att bygga upp nya system och ny kompetens kan förväntas bli stor. Dessutom är risken stor för sänkt kvalitet under uppbyggnadsperioden. Den övertagande myndigheten måste bygga upp kompetens för att säkra kvaliteten i datainsamlingen. Helt nya IT-system måste skapas för att ta emot uppgifter från såväl privata veterinärer som distriktsveterinärerna.

Det pågående långsiktiga arbetet för att förbättra djursjukdata skulle också bli avbrutet.

Parallellt skulle Jordbruksverket behöva skapa nya IT-system för att ta emot, behandla och analysera djurhälsouppgifter från en extern leverantör. En del av verkets utgifter i dag skulle kvarstå; en viss medelstilldelning behövs, då djurhälsouppgifter fortfarande måste hanteras inom verket. Det skulle även i fortsättningen behöva ansvara för åtgärds-, veterinär-, diagnos- och läkemedelsregistren.

Sammantaget skulle förändringen leda till en engångskostnad under uppbyggnadsperioden. Därefter skulle kostnaderna varaktigt bli något högre än idag, beroende på dubbleringar (eller minskade samordningsvinster) vid de två myndigheterna. Vi har inte kvantifierat kostnaden vidare, eftersom vi valt att inte föreslå detta alternativ utan att frågan i stället skall utredas vidare i ett större sammanhang.

2.2. Kostnader och administrativa följder

Våra förslag innebär inga förändringar i princip av inrapporteringen av djurhälsodata, förutom att den s.k. summarapporteringen av antal behandlade hästar och sällskapsdjur skall upphöra. För de allra flesta veterinärer kommer således förslagen inte att innebära några ökade kostnader i form av inrapportering och administration. Endast de veterinärer som i dag inte rapporterar in djursjukdata, vilket är ett mindre antal, kommer att beröras av en uppgiftsskyldighet. Dessa får således ökade kostnader.

Kostnadsberäkning för det allmänna har gjorts i de fall det bedömts nödvändigt och redovisas nedan i finansieringsförslagen. Bedömningsgrunden återkommer vi till nedan i våra finansieringsförslag; vi utgår ifrån att kostnaderna är måttliga, dessutom i flera fall engångsvisa, varför de i huvudsak kan rymmas inom givna budgetramar. Vi menar att vi därigenom, så långt möjligt, har uppnått kostnadsneutralitet i våra förslag. Samtidigt räknar vi med att kostnadseffektiviteten skall öka gentemot dagsläget, eftersom förslagen syftar till att ge ökad kvalitet och tillgänglighet inom till i princip samma kostnad som i dag.

Det är dock ofrånkomligt att en höjd ambitionsnivå kring användningen av djurhälsodata måste leda till en ökad resurstilldelning vid de berörda myndigheterna. Om exempelvis SVA skall börja använda sig av kliniska data i sin sjukdomsövervakning, måste medel avsättas för det. Emellertid rör det sig i dessa fall om särskilda beslut som inte ligger inom våra förslag.

Övergångsvis kommer också Jordbruksverket att ha kostnader för utvecklingsarbete kring systemen och inrapporteringen. Det är dock ett arbete som redan pågår och som i princip har en finansiering.

En förändrad organisation av statistikhanteringen vid verket kommer säkerligen också att innebära något ökade kostnader och en höjd ambitionsnivå. Sannolikt behövs en personell förstärkning, uppskattningsvis med emellan en halv och en årsarbetskraft. Vi menar dock att denna förstärkning i huvudsak är nödvändig oaktat vårt förslag, för att verket skall kunna hantera registret på ett sekretessmässigt fullständigt korrekt sätt. Vidare bör det finnas samordningsmöjligheter med annan statistikhantering vid myndigheten. Kostnadsökningen följer således till större delen av de befintliga sekretesskrav som alla myndigheter måste uppfylla, snarare än av vårt förslag.

2.3. Finansieringsförslag

Vi föreslår inte någon utökad rapportering av djursjukdata i dagsläget. Vidare bedömer vi att kostnaderna för våra förslag är mycket måttliga i förhållande till redan anslagna medel. I synnerhet är flera av våra förslag av den karaktären att de måste genomföras för djurhälsoregistret skall kunna hanteras enligt de krav som ställs i grundlagen, sekretesslagen och personuppgiftslagen. Likaså menar vi att det är en fråga om att antingen höja kvaliteten och tillgängligheten i djurhälsoregistret, liksom användningen av det, eller att avveckla det allmännas åtagande för det.

Mot denna bakgrund menar vi att våra förslag bör finansieras inom givna anslag på statsbudgeten. I första hand skall finansieringen komma ifrån den särskilda anslagsposten för djursjukdata inom anslaget 42:3 Djurhälsovård. Eventuellt ökade kostnader för systemutveckling och liknande, som kan uppstå övergångsvis, bör finansieras genom en engångsvis ökad tilldelning till anslagsposten inom anslaget. Utgiften för att lyfta kvaliteten till en acceptabel nivå kan uppskattas till 0,5–1 milj. kr.

Övriga kostnader som kan uppstå för berörda myndigheter, i huvudsak vid Jordbruksverket, bör belasta förvaltningsanslagen. Det rör sig i samtliga fall om löpande förvaltning av uppgifter inom myndigheternas befintliga ansvarsområden, förutom vad gäller införandet av officiell statistik inom djurens hälso- och sjukvård.

I det senare fallet, officiell statistik, finns alltsedan statistikreformen på nittiotalet en etablerad finansieringsprincip. Den officiella statistiken inom de olika politikområdena skall finansieras inom samma ramar som själva politiken. I praktiken innebär det att den officiella statistiken inom ett område, såsom exempelvis jordbruk, täcks med medel från den statistikansvariga myndighetens förvaltningsanslag. Vi föreslår dock att Jordbruksverket skall utreda förutsättningarna och kostnaderna för denna förändring ytterligare, innan den genomförs. Eftersom förslaget delvis går utöver vårt uppdrag, menar vi således att det i detta läge inte bör, eller kan, göras någon närmare kostnadsberäkning.

Djurhälsoregistret skall således i huvudsak finansieras med allmänna medel, mot bakgrund av den samlade nytta som vi menar kan förväntas om våra förslag genomförs.

I den mån utlämnandet och hanteringen i övrigt av uppgifter, som specifikt beställs av enskilda och som inte är statistik som framställts för allmänt bruk, ger upphov till merkostnader, bör de

dock finansieras genom avgifter. Det kan bland annat röra sig om att hämta in medgivande att lämna ut uppgifter ur registren från dem som berörs. Vidare kan framtagningen och hanteringen av data, inte minst med hänsyn till sekretessbestämmelserna, innebära merarbete vid myndigheten. Vi menar att det finns en grund för att ta ut sådana avgifter i Avgiftsförordningen (1992:191) och specifikt dess 3–6 §§.

Avgiftsfinansieringen avser därför inte specifikt något av våra förslag. Leverans av uppgifter till enskilda organisationer förekommer redan. I dag är det fråga de uppgifter om alla rapporterade behandlingar på nötkreatur som överförs varje vecka till Svensk Mjölk. I framtiden räknar vi emellertid med att fler organisationer, såsom Svenska djurhälsovården, kan ha intresse av liknande arrangemang.

2.4. Följder för näringen och dess organisationer

Den främsta skillnaden av våra förslag för animalieproduktionen och de organisationer som verkar inom och på uppdrag av den, bör bli en högre kvalitet på de uppgifter som de beställer. Vidare bör tillgängligheten bli bättre.

I dag använder som sagt endast Svensk Mjölk djursjukdata i någon större utsträckning. Om djurhälsoregistrets kvalitet och tillgänglighet, liksom kunskapen om det, förbättras, kan användandet spridas till annan animalieproduktion än nötkött och mjölk. Inte minst tänker vi då på svinproduktionen. Det skulle kunna innebära betydande vinster, såväl för djurhälsan som för produktionens effektivitet.

Samtidigt innebär vårt förslag att belägga mer omfattande uppgiftsutlämnande till enskilda organisationer och liknande med avgifter ökade kostnader för näringen. Vi menar dock att fördelarna sammantaget överväger. Djurhälsodata är en ingående produktionsfaktor som därmed har ett värde för användaren och som därför kan motivera en viss kostnad.

2.5. Skyddet för den personliga integriteten

Beträffande förslag till författningsändringar som gäller personuppgifter skall, enligt utredningsuppdraget, utgångspunkten vara att regleringen av skyddet för den personliga integriteten skall motsvara det som framgår av personuppgiftslagen (1998:204).

Vi har funnit att ett djurhälsoregister kommer att innehålla personuppgifter av olika slag, främst av ekonomisk art. Den lagändring som vi föreslår innebär en skyldighet att lämna in dessa uppgifter. Emellertid har vi också kunnat konstatera att skyddet av den personliga integriteten garanteras genom en konsekvent och tydlig tillämpning av gällande bestämmelser, främst i sekretesslagen och personuppgiftslagen.

Om våra förslag genomförs bedömer vi att skyddet för den personliga integriteten kommer att stärkas i förhållande till dagsläget. Det gäller i synnerhet att utlämnande av icke-avidentifierade uppgifter i huvudsak endast kommer att ske med de berördas godkännande, förutom till forskning och statistik. Endast i undantagsfall kan det bli fråga om utlämnande utan medgivande och då till andra myndigheter i specifika ärenden.

Vår bedömning av att integritetsskyddet kommer att garanteras i framtiden – och förbättras i förhållande till dagsläget – gäller uppgifter såväl om djurägarna och deras ekonomiska förhållanden, som om veterinärerna och deras verksamhet.

3. Mål och syften med djursjukdata, behovsanalys

Att beskriva systemets mål och syften ingår inte i uppdraget explicit, men det visar sig att det krävs en tämligen djupgående analys av mål och syften för att kunna föreslå relevanta åtgärder. Det har varit en förutsättning för utredningens ställningstaganden, inte minst kring det offentliga åtagandet och finansieringsfrågan. I uppdraget nämns särskilt att behovet av kvalitetssäkrad statistik och dokumentation av det veterinära arbetet som gör det möjligt att spåra behandlingar och läkemedelsanvändning skall beaktas. Behoven av kunskap om djurhälsa och djursjukdomar måste samtidigt kartläggas för att ge en grund för en bedömning av vilka syften som insamlingen av sådana uppgifter skall fylla i framtiden.

Först bör dock de mål, som djursjukdatasystemet skall bidra till, beskrivas. Målen finns inte uttryckligen redovisade. Det finns inte heller något återrapporteringskrav för Jordbruksverket och därmed ingen redovisad uppföljning. För att klarlägga vilka mål som djursjukdata skall bidra till, har vi i stället fått söka inom de områden som kan tänkas beröras av dessa data. Dels finns mål för djurens hälso- och sjukvård som går att utläsa ur förarbetena till gällande rätt inom området. Dels finns mål för djurpolitiken uppställda i budgetpropositionen och myndigheternas regleringsbrev.

Ett resonemang kring samhällets mål för djurens hälso- och sjukvård är centralt i sammanhanget. Likaså är riksdagens ställningstagande om vem som ansvarar för djurens hälsa av betydelse. Det är utifrån dessa ställningstaganden som utredningens förslag måste härledas.

Denna bakgrund ger, tillsammans med en beskrivning av syftena med och behoven bakom djursjukdata, en bild av varför systemet finns och vilket det allmännas intresse är.

3.1. Sammanfattning

3.1.1. Målen för djurens hälso- och sjukvård

Det övergripande målet för djurens hälso- och sjukvård kan anses vara en god djurhälsa och säkra livsmedel. Djurens hälso- och sjukvård skall syfta till att främja och upprätthålla ett gott hälsotillstånd bland djuren och därigenom skapa möjligheter till en god produktion och funktion hos våra djur. Strävan efter en god djurhälsa skall ske med beaktande av bl.a. djurskydd, smittskydd och folkhälsa.

3.1.2. Mål med djurpolitiken av betydelse för djursjukdata

Det övergripande målet är bland annat ett gott djurskydd och ett gott djurhälsotillstånd bland djur i människans tjänst. Vidare skall livsmedlen vara säkra och folkhälsan god.

Bland delmål av betydelse för djursjukdata märks särskilt att djurhälsoproblem skall förebyggas och läkemedel till djur används säkert och begränsat. Veterinärväsendet skall fungera väl. Allvarliga djursjukdomar och zoonoser skall övervakas och bekämpas. Djurskyddsproblem skall förebyggas och kunskapen om djurskydd öka.

Det anslag som finansierar driften av djursjukdatasystemet avser djurhälsovård. Insatserna skall begränsa skadeverkningarna och förebygga spridning av smittsamma djursjukdomar. Centralt är att djurhållningen och dess påverkan på djurhälsan, har betydelse för att uppnå uppsatta folkhälsomål.

3.1.3. Syften och användningsområden för djursjukdata

Mot bakgrund av analysen i detta kapitel, kan nuvarande och framtida syften med insamling av djursjukdata från veterinärernas journaler sammanställas. Vi ser syftena och användningen främst ur det allmännas synvinkel. Djursjukdata innebär en registrering av veterinärbehandlingar, inte av total sjuklighet bland djuren. Det övergripande syftet är att få indikatorer på djurhälsoläget i landet och på djursjukvårdens bedrivande.

Användning och syften i dag

De användningsområden och syften som vi har kunnat identifiera i dagsläget är:

  • Övervakning av läkemedelsanvändningen: ett system för registrering och redovisning finns i dag, där djursjukdata kombineras med statistik från apoteken över försäljning av läkemedel till djur
  • Övervakning av smittsamma djursjukdomar: endast viss begränsad användning i dag, bland annat rapportering till EUkommissionen
  • Djurhälsoarbetet med nötkreatur, inklusive avelsvärdering för bättre djurhälsa (också en form av sjukdomsövervakning)
  • Veterinär tillsyn: främst sammanställningar som underlag för verkets centrala samordning och länsveterinärernas operativa tillsyn
  • Näringsutveckling: avel, rådgivning och utvecklingsarbete avseende nötkreatur, i synnerhet inom mjölkproduktionen
  • Forskning kring nötkreaturshållning och –produktion, inte minst kopplingen till djurhälsa
  • Utredningsarbete: främst vid Jordbruksverket, men även för hållbarhetsredovisningar

Av dessa användningar bedömer vi att läkemedels- och sjukdomsövervakning, veterinär tillsyn, forskning samt utredning faller inom det offentliga åtagandet. Djurhälsoarbetet är främst djurhållarnas ansvar, men delvis finns även ett offentligt åtagande. Vi ser detta i det statliga bidraget till verksamheten och en tämligen genomgripande reglering, där myndighetsutövning delvis delegeras till de olika organisationer som arbetar med djurhälsa och avel.

Användningsområden i framtiden

Utöver de områden som förs fram ovan ser vi möjligheter till en utökad användning av djursjukdata i framtiden. Bedömningen bland de tilltänkta användarna, såsom SVA och Svenska djurhälsovården, är dock att förutsättningen för detta är en kvalitetshöjning.

  • Sjukdomsövervakning: generell och systematisk övervakning av smittsamma djursjukdomar
  • Djurhälsoarbetet med andra djurslag än nötkreatur, inte minst inom svinproduktionen
  • Näringsutveckling: avel, rådgivning och utvecklingsarbete avseende andra djur än nötkreatur, främst i svinproduktionen, men även för andra djurslag
  • Forskning kring annan djurhållning och produktion än nötkreatur
  • Utredningsarbete: mer generaliserad användning bland annat uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av djurens hälso- och sjukvård samt även arbetet med miljökvalitetsmålen.
  • Framställning av statistik: lättillgänglig och kvalitetssäkrad statistik baserad på uppgifter om djurens hälsa och sjukdomar skulle ge förutsättning för en ökad användning inom flera områden, inte minst forskning, utveckling och utredningsarbete.

Inom dessa områden ser vi en grund för ett allmänt åtagande inom främst sjukdomsövervakningen, djurhälsoarbete och forskning kring nya djurslag, samt framställning av statistik för forskning och utredning.

3.2. Målen för djurens hälso- och sjukvård samt mål inom djurpolitiken med betydelse för djursjukdata

För humansjukvården anges övergripande mål i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763): en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Ingen motsvarande författning finns för djurens hälso- och sjukvård, varför målen här får sökas på annat håll.

I den nuvarande veterinära behörighetslagstiftningen och dess förarbeten finns varken mål eller syften angivna. Samhällets mål för den veterinära verksamheten och för djurens hälso- och sjukvård har emellertid kommit till uttryck i samband med andra författningar, särskilt om djurskydd, smittskydd, livsmedelskontroll och läkemedel.

Målet för djurens hälso- och sjukvård har även kommit till uttryck i beslut om hur verksamheten skall organiseras och finansieras. I det sammanhanget har slagits fast att den primärt

skall syfta till att ”främja och upprätthålla ett gott hälsotillstånd hos djuren och därigenom skapa möjligheter till en god funktion och produktion, varvid såväl djurskydds- och produktionsekonomiska aspekter som sambandet mellan djurhälsa och folkhälsa skall beaktas”

1

.

Dessa uttalanden gäller i första hand animalieproduktionens djur. Emellertid minskar antalet sådana djur, medan det motsatta gäller för sällskaps- och sportdjur. Vissa av de aspekter som berörs nedan har ingen betydelse när det gäller den senare kategorin av djur, medan vissa har betydelse oavsett. Ett exempel på det senare fallet är användningen av antibakteriella medel, där resistensgener i miljön kan spridas oberoende om antibiotika användes till livsmedelsproducerande djur eller sällskapsdjur.

Utöver lagstiftningen och dess förarbeten anges målen för den statliga verksamheten inom djurpolitiken i statsbudgeten och myndigheternas regleringsbrev. Inom djurpolitiken är enligt budgetpropositionen det övergripande målet bl.a. ”ett gott djurskydd och ett gott djurhälsotillstånd bland djur i människans tjänst”

2

. I det här avsnittet gör vi även en genomgång av de delmål för statens verksamhet som har betydelse för djursjukdata.

3.2.1. Djurhälsa

Djurens hälsotillstånd är beroende av många faktorer, inte minst betonar lagstiftaren den förebyggande hälsovårdens betydelse.

3

Ansvaret för djurens hälsa har i första hand djurägaren. Av djurskyddslagen framgår att djurägaren skall se till att djuret får vård eller att andra åtgärder vidtas när djuret visar tecken på ohälsa.

När allmänna samhällsintressen motiverar detta har emellertid också staten ett ansvar för djurens hälsa. Riksdagen har uttalat att konsumenterna har berättigade krav på tillgång till livsmedel av hög kvalitet och att djurens hälsa i detta sammanhang har ett betydande samhällsintresse

4

.

Till statens ansvar för djurens hälsa hör att stifta lagar och utöva tillsyn över dessa samt att svara för vissa kostnader för djurens hälso- och sjukvård. För att uppnå en god djurhälsa har det ansetts nödvändigt att införa bestämmelser om kontroll av husdjur,

1

Prop. 1981/82:122, s. 3.

2

Prop. 2004/05:1, utgiftsområde 23, s. 34.

3

Prop. 1981/82:122.

4

Bet. 1981/82: JoU31.

seminverksamhet, läkemedel till djur, smittsamma sjukdomar och kompetenskrav för veterinärer. För att tillgodose allmänna samhällsintressen svarar staten också för kostnaderna för att förebygga och bekämpa smittsamma djursjukdomar samt för kostnaderna för att upprätthålla en tillfredsställande hälso- och sjukvård för alla djur i hela landet (distriktsveterinärorganisationen).

Veterinärerna har även ålagts skyldigheter i sin yrkesverksamhet, i syfte att säkerställa att verksamheten bidrar till det övergripande målet om en god djurhälsa. Exempelvis har veterinärer omfattande anmälningsplikt vid misstänkta utbrott av smittsamma sjukdomar.

3.2.2. Djurskydd

Att skydda djur mot sjukdom ingår i syftet med djurskyddslagen. Djurskyddsarbetet är väsentligt för strävan att uppnå en god djurhälsa. Ansvaret för att djuren sköts har varje enskild människa med djur i sin vård, medan samhällets ansvar för djurskyddet är att lagstifta och att utöva tillsyn.

Den veterinära verksamheten har stor betydelse för samhällets mål om ett gott djurskydd. Veterinärens roll och åligganden i djurskyddsarbetet har utvecklats under de senaste decennierna. Numera har alla veterinärer en skyldighet att anmäla om det finns anledning befara att djur inte hålls eller sköts i enlighet med djurskyddslagstiftningen.

3.2.3. Smittskydd

En annan viktig del i strävan att uppnå en god djurhälsa är att den veterinära verksamheten bidrar till att bibehålla och om möjligt förbättra Sveriges förhållandevis goda smittläge avseende allvarliga smittsamma djursjukdomar. Det har kommit till uttryck i epizootilagen (1999:657) och i zoonoslagen (1999:658) samt i reglerna om införsel av djur till Sverige.

Ansvaret för beredskapen emot smittsamma sjukdomar och för att bekämpa dem ses som ett naturligt åtagande för det allmänna. Staten svarar således för regleringen, liksom för stora delar av de kostnader som uppstår vid sjukdomsbekämpningen. Däremot står

staten enbart för delar av kostnaderna för förebyggande åtgärder, vilka delvis faller inom djurhälsovården.

Den veterinära verksamheten har en avgörande betydelse för smittskyddet, i att diagnostisera och bekämpa allvarliga smittsamma sjukdomar hos djur. De orsakar lidande hos djuren och utgör i många fall ett allvarligt hot mot djurs, och i vissa fall även människors, hälsa.

3.2.4. Säkra livsmedel

Att konsumenterna har ett berättigat krav på livsmedel av god kvalité har slagits fast vid flera tillfällen

5

. Det är därmed ett mål för den veterinära verksamheten att animaliska livsmedel är säkra och kontrollerade i fråga om hygien och smitta samt restsubstanser av läkemedel och fodertillsatser. Spår av läkemedel och andra kemiska produkter i animaliska livsmedel kan innebära risker för människors hälsa. Det finns även risk för spridning av antibiotikaresistenta bakterier från djur till människa, via livsmedel eller annan kontakt. Inom veterinärmedicinen förekommer en betydande läkemedelsanvändning. Antibiotikaförbrukningen inom lantbruket har dock under senare år minskat i Sverige, tack vare betydande insatser från myndigheter, veterinärer och lantbrukets organisationer, bland annat genom satsningar på förebyggande arbete och förbättrad skötsel och miljö, den så kallade svenska modellen. Däremot finns indikationer på att användningen av antibiotika och andra läkemedel ökat till sällskapsdjur och sporthästar. Myndigheterna strävar även efter att minimera tillförseln av läkemedel till djuren. Under senare år har regler om gränsvärden och karenstider harmoniserats inom EU. Antibiotika som tillväxtbefrämjande substans är förbjuden i Sverige sedan år 1986 och förbjuds inom hela EU från den 1 januari 2006. På senare tid har även den miljöbelastning som läkemedelsanvändningen innebär uppmärksammats. Genom att bekämpa allmänfarliga sjukdomar och att kontrollera läkemedelsanvändningen till djur, kan myndigheterna bidra till säkra livsmedel.

5

Se bl.a. prop. 1981/82:122, s. 5.

3.2.5. Omsättning av målsättningarna i den statliga verksamheten

Delmål för djurpolitiken har lagts fast i regleringsbreven för berörda myndigheter. Vi har fokuserat på dem som använder djursjukdata i dag eller kan tänkas göra det i framtiden. Senare i detta kapitel redovisas fylligt vilka verksamheter som vi menar att det är fråga om. Det finns som sagt inga specifika mål uppställda för djursjukdatasystemet, eller redovisade tankar om hur systemet skall bidra till de övergripande målen. Däremot finns mål uppställda för den statliga verksamheten inom djurpolitiken som djursjukdata skulle kunna bidra till.

Vidare redovisar vi syftena med det budgetanslag som Jordbruksverket disponerar för att finansiera djursjukdataregistret. Det utgör den sista byggstenen i den målbild som djursjukdatasystemet skall bedömas emot.

Djur- och folkhälsa – förebygga djurhälsoproblem och begränsa läkemedelsanvändning

För Jordbruksverkets del har verksamhetsområdet Djur- och folkhälsa målet en god djurhälsosituation som uppnås genom förebyggande och aktivt arbete. Vidare skall livsmedlen vara säkra och folkhälsan god.

Därunder, för verksamhetsgrenen Djurhälsa, har inom Jordbruksverkets sektorsansvar för djurhälsa, djurmiljö och folkhälsa definierats bl.a. följande mål med bäring på djursjukdata, att:

  • djurhälsoproblem förebyggs,
  • läkemedel till djur används säkert och begränsat,
  • veterinärväsendet fungerar väl.

Veterinärmedicin – ökad kunskap om smittor

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har inom verksamhetsområdet Veterinärmedicin en målformulering som delvis överlappar innehållet i föregående område, att en god djur- och folkhälsa bibehålls i landet.

De underordnade målen är bland annat att forsknings- och utvecklingsarbetet håller en hög nivå och resultaten bidrar till

ökade kunskaper om smittor, foder och djurhållning. För allvarliga djursjukdomar och zoonoser som finns inom landet skall vidare sjukdomssituationen vara dokumenterad. För sjukdomar av samma slag som inte förekommer här skall sjukdomsfriheten i stället vara dokumenterad.

Djurskyddet skall förebygga djurskyddsproblem

Inom verksamhetsområdet Djurskydd har Djurskyddsmyndigheten inom sitt ansvarsområde ett antal mål, bland annat att förbättra djurskyddet genom att effektivt följa och utvärdera tillämpningen av djurskyddslagen med tillhörande förordningar. Vidare finns målet att förebygga djurskyddsproblem och verka för ökad kunskap om djurskydd genom att ge stöd till övrig forskning och utveckling som främjar djurskyddet.

Djurskyddslagens mål att skydda djur från sjukdom ingår inte uttalat i myndighetens mål.

Anslagets syfte är att förebygga djursjukdomar

Inom utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar, förs under anslaget 42:3 Djurhälsovård upp en anslagspost för djursjukdata. Medlen disponeras av jordbruksverket för drift av djursjukdatasystemet. För budgetåret 2005 anslås drygt 2,9 mkr.

Enligt budgetpropositionen för budgetåret 2005

6

anvisas medel

för djurhälsovård i form av förebyggande hälsokontroll och till djursjukdatasystem. Insatser skall begränsa skadeverkningarna av djursjukdomar och förebygga spridning av smittsamma djursjukdomar som kan överföras till både djur och människor. Medel från anslaget skall i huvudsak gå till djurhälsovård i samarbete med näringens djurhälsoorganisationer. Det perspektiv som skall vara centralt vid användningen av anslaget, är att primärproduktionens olika led, däribland djurhållningen och dess påverkan på djurhälsan, har betydelse för att uppnå uppsatta folkhälsomål.

6

Prop. 2004/05:1, Uo 23.

3.3. Analys av tänkbara syften med djursjukdata

Djursjukdatasystemet registrerar inte alla djursjukdomar, utan behandlingar som utförs av veterinärer. Det är därför inte rimligt att förvänta sig att det skall ge en heltäckande bild av hälsoläget hos alla svenska djur. Det ger indikationer om hälsoläget med olika grader av säkerhet för olika djurslag. Det ger också indikatorer på djurhälsovårdens bedrivande, såsom behandlingsstrategier och läkemedelsanvändning. Av särskilt intresse är antibiotikaförbrukningen hos olika djurslag.

Olika behov har identifierats av utredningen som skulle kunna ha koppling till djursjukdata. De kan grupperas i fyra kategorier, där vissa syften återfinns i fler än en. Kategorierna överlappar även varandra i några avseenden.

  • Folkhälsan och konsumentintresset:

- livsmedelssäkerhet - läkemedelsanvändning - sjukdomsövervakning

  • Djurhälsa och djurskydd:

- läkemedelsanvändning - sjukdomsövervakning - djurhälsoarbete, inklusive avelsvärdering för friska djur - djurskyddstillsyn - tillsyn över veterinärer

  • Näringens utveckling:

- avel - rådgivning - produktion och djurhälsa

  • Forskning och utveckling:

- grundforskning och utbildning - tillämpad forskning - utredningsarbete - utvärdering av djurens hälso- och sjukvård

Livsmedelssäkerhet täcker flera aspekter; även övervakning av läkemedelsanvändning och sjukdomar bidrar till säkra livsmedel, liksom en god djurhälsa. Mer specifikt avses här de direkta säkerhetsaspekterna, att livsmedlen inte skall innehålla skadliga rest- och smittämnen; att de skall vara spårbara från källan.

Två betydelsefulla aspekter av djurhållningen för såväl folk- som djurhälsan är dels uppföljningen av läkemedelsanvändningen, dels

sjukdomsövervakningen. Läkemedelsövervakningen är central för arbetet med att motverka resistens, i synnerhet emot antibiotika. Antibiotikaresistens kan betraktas som en zoonos. Resistenta bakterier och resistensgener kan överföras från djur till människa via livsmedel. Sjukdomsövervakningen syftar till att förebygga, spåra och bekämpa smittsamma djursjukdomar, däribland epizootier och zoonoser.

Djursjukdata kan vidare användas i den förebyggande djurhälsovården. Det sker redan i dag i allra högsta grad för nötkreatur, men utvecklingsmöjligheter kan finnas för andra djurslag i framtiden.

Vidare måste även möjligheterna beaktas till användning inom myndigheternas tillsyn. Här avses såväl tillsynen över veterinärer, inte minst läkemedelsförskrivning, som djurskyddstillsynen. Det är inte helt klart i vilken mån avsikten har varit att databasen skall användas i enskilda tillsynsärenden, men det är full möjligt.

Näringens intressen sammanfaller med samhällets intresse, när det gäller en god djurhälsa och säkra livsmedel. Dessutom använder näringen djursjukdata för avelsvärdering (i dag endast för nötkreatur) och som grund för rådgivning till och utveckling av jordbruksföretagen. Även produktionsintresset främjas av djurhälsoarbetet.

Inom alla kategorierna finns slutligen ett behov av data för tillämpad forskning och utveckling. Dessutom finns behov av tillförlitliga databaser inom grundforskningen, där således djursjukdata kommer in. Därför återfinns bland intressenterna och dataanvändarna såväl myndigheter som livsmedelsnäringens organisationer och företag samt veterinärmedicinsk och annan forskning.

Samtidigt som behoven förs fram, bör man hålla i minnet att rapportering av sjukdata inte är samma sak som veterinär journalföring och upplysningar till djurhållarna. Vissa syften uppnås med det senare, även om inte data rapporteras in till myndigheterna.

Utredningen måste nu värdera behoven, för att se i vilken grad insamlingen av data från veterinärjournalerna bidrar till att uppfylla dem. I flera fall, finns särskild reglering som har de olika behoven som primärt syfte.

3.3.1. Livsmedelssäkerhet är sannolikt inte ett användningsområde i nuläget

Den nya livsmedelslagstiftningen bygger på spårbarhet genom hela livsmedelskedjan, ”från jord till bord”. Det är ett tydligt samhällsintresse att exempelvis kunna spåra smittkällor på besättnings- och individnivå. Ett exempel som ligger nära till hands är naturligtvis BSE. Även andra smittämnen, exempelvis tuberkulos, kan i framtiden kunna innebära hälsoproblem i Sverige, eftersom nya sjukdomar riskerar att föras in i landet. Spårbarheten bygger på att information registreras och överförs i alla steg i produktionen. EU-regleringen håller på att införas och skall tillämpas från den 1 januari 2006.

Ansvaret för livsmedlens spårbarhet vilar enligt den beslutade lagstiftningen helt på livsmedelsproducenterna, från jordbruksföretagen och slakterierna till livsmedelsindustrierna och livsmedelsdistributörerna. Fältveterinärernas roll i sammanhanget är att ställa diagnos och ge behandling samt informera djurhållaren om följderna.

Den nya ordningen bygger således på två delar, dels spårbarhet för livsmedlen, dels överföring av information i livsmedelskedjan. Syftet att skydda folkhälsan skall, i synnerhet för animalieproduktionen, tjänas genom ett system med heltäckande spårbarhet för livsmedlen. Den bygger på att alla relevanta data finns tillgängliga hos och vid behov förs över emellan livsmedelsföretagen. När det gäller spårbarheten är Livsmedelsverkets bedömning att nuvarande svenska reglering av skyldigheter, såsom journalföring, för djurhållare i stort sett är tillräckliga för att hålla en godtagbar nivå i förhållande till de EU-gemensamma reglerna. Regleringen är dock ännu inte beslutad i alla sina detaljer.

När det gäller informationen från livsmedelskedjan finns reglerat vilka uppgifter som skall föras över emellan de olika leden ”från jord till bord”. Detta beskriver vi i kapitlet om reglering av djursjukdata och näraliggande områden. I denna informationskedja är det väsentligt med uppgifter om djurhälsan, behandlingar och diagnoser som påverkar livsmedlen. Det kommer att behöva byggas upp databaser som hanterar denna information. I nuläget är det emellertid inte klart hur detta system kommer att se ut.

Livsmedelsverket skulle visserligen i framtiden kunna ha ett intresse av att använda djursjukdatabasen som en kompletterande informationskälla i detta sammanhang, men det skulle förutsätta

tillgång till data på invidnivå som inte avidentifierats. Vidare skulle det kunna visa sig i framtiden att databaserna överlappar i vissa delar. Det bör då övervägas hur de olika systemen för uppgiftsinsamling, dels från veterinärerna, dels från livsmedelsföretagen, bör förhålla sig till varandra.

Slutsats: djursjukdata kommer inte i nuläget att bidra till spårbarheten för livsmedel

I dagsläget är vår samlade bedömning, som stöds av Livsmedelsverket, att det inte är realistiskt att djursjukdatabasen ytterligare skulle kunna bidra till spårbarheten för livsmedlen – och därmed skyddet för folkhälsan i detta avseende. Inte heller kommer uppgifter i nuläget att kunna ingå i informationen från livsmedelskedjan. Det blir sannolikt fråga om veterinär- eller djurägarbaserade data som hålls tillgängliga hos företagen och som, vid behov, lämnas över till nästa steg i kedjan.

Det förutses dock att särskilda informationssystem skall byggas upp för informationen från livsmedelskedjan. Bedömningen av djursjukdatasystemets roll och betydelse kan därför komma att förändras, allteftersom arbetet med att genomföra den nya livsmedelspolitiken fortskrider. Djurhälsouppgifter är under alla omständigheter intressanta för informationen från livsmedelskedjan. När informationssystemen för livsmedelskedjan byggts upp, bör nya överväganden göras kring djursjukdata och livsmedelsinformation. Det kan gälla såväl att djursjukdata kan bidra till informationen, som att systemet bör modifieras för att undvika överlappningar och därmed sammanhängande dubbelarbete.

3.3.2. Övervakning av läkemedelsanvändningen till djur kräver rapportering från veterinärerna

Arbetet med att motverka resistensbildning emot läkemedel, i synnerhet antibiotika, har hög prioritet. Veterinärernas ansvar för läkemedelsanvändningen är uppenbart. Att begränsa användningen av antibiotika för att undvika att resistenta bakterier utvecklas, har stor betydelse för såväl folkhälsa som djurhälsa. Användningen till hästar och sällskapsdjur har inte mindre betydelse än lantbrukets

djur i detta avseende, eftersom resistensgener tillförs till genpoolen och resistenta bakterier kan spridas från sällskapsdjur till människa genom närkontakt.

Läkemedelsanvändningen till djur skall redovisas från år 2006

Regeringen har givit Jordbruksverket i uppdrag att övervaka den veterinära läkemedelsanvändningen, baserat på statistik från Apoteksbolaget och djursjukdata. Apoteken skall från år 2004 registrera djurslag för varje expedierat djurläkemedel. Jordbruksverkets redovisning skall omfatta användningen av läkemedel som är antimikrobiella, antiparasitära (endast receptbelagda) eller som innehåller hormoner. Endast för livsmedelsproducerande djur skall redovisningen vara uppdelad på djurslag och även omfatta samtliga läkemedel som omfattas av restsubstanskontroll.

Bakgrunden till uppdraget är ett förslag till registrering och redovisning av läkemedelsförbrukningen som Jordbruksverket lämnade på regeringens uppdrag år 1999. Där föreslogs att Vet@systemet skulle användas för läkemedelsrapportering från stordjursveterinärer och att uppgifterna skulle kompletteras med receptstatistik från apoteken. Verket kompletterade uppdraget år 2000 med en beräkning av kostnaderna, varefter förslaget remissbehandlades år 2001. Mot bakgrund av remissvaren slöt så regeringen ett avtal med Apoteksbolaget om registrering av all veterinär läkemedelsförsäljning och gav år 2003 verket i uppdrag att från 2006 årligen redovisa läkemedelsstatistik.

7

Anledningen till att två statistikkällor krävs är dels att smådjursveterinärer inte rapporterar läkemedelsanvändning till djursjukdatasystemet, dels att 40 procent av läkemedlen säljs på rekvisition till veterinärer, kliniker och djursjukhus. I det senare fallet kan inte apotekens statistik utvisa någon koppling emellan djurslag och läkemedel. För denna betydande andel av läkemedelsanvändningen används därför djursjukdata för att komplettera statistiken för livsmedelsproducerande djur. De ger även en möjlighet till korskontroll emellan statistikkällorna.

För exempelvis antibiotika finns ett intresse av att kunna koppla förskrivningen till diagnoser, en möjlighet som djursjukdatasystemet erbjuder för lantbrukets djur och liknande samt för hästar. En uppdelning av förbrukningen på djurslag, diagnoser,

7

Dnr Jo1999/1824, regeringsbeslut 9 den 24 april 2003.

regioner m.m. innebär en mer korrekt och informativ tolkning av förbrukningsdata. Utvärderade tillsammans med uppgifter om antibiotikaresistens hos bakterier från djur, som finns tillgänglig i dag, skulle informationen vara av stor betydelse för förståelsen av resistensepidemiologi. En sådan utvärdering är sedan några år möjlig i Danmark genom systemet VetStat, i princip för samtliga djurslag.

Utöver uppgifterna om läkemedelsförbrukning från Apoteksbolaget, skulle sannolikt även behövas statistik från fodermedelsindustrin, framför allt för svin, fågel och fisk. Det sker i VetStatsystemet. Besättningar eller liknande utfodras exempelvis med antibiotikahaltigt foder vid sjukdomsutbrott.

Djursjukdata ger emellertid i dag inga svar om den läkemedelsanvändning till sällskapsdjur som inte kan utläsas ur receptstatistiken. För hästar finns uppgifter om användning av antibiotika och hormoner kopplade till diagnoser i databasen. Det förefaller finnas behov av att, åtminstone för antibiotika och hormonpreparat, utöka läkemedelsrapporteringen till sällskapsdjuren, för att även där kunna koppla användningen till diagnoser. Att föreslå en sådan förändring ligger dock inte inom denna utrednings uppdrag och skulle för övrigt kräva ytterligare utredningsarbete.

Veterinärernas inrapportering av läkemedelsförskrivningen har således en avgörande betydelse för övervakning av läkemedelsanvändningen. Trender och användarmönster kan utläsas totalt och per användare samt på besättningsnivå.

Som jämförelse kan även nämnas att det för statistik över läkemedelsförsäljningen till människor, enligt lag hålls ett receptregister hos Apoteksbolaget som ligger till grund för Hälso- och sjukvårdens läkemedelsregister vid Socialstyrelsens epidemiologiska centrum. Detta beskrivs ytterligare i kapitlet med nulägesbeskrivning och bakgrund.

Bekämpning av antibiotikaresistens

Socialstyrelsen tog på regeringens uppdrag år 2000 fram en svensk handlingsplan mot antibiotikaresistens. Inom övervakning av antibiotikaförskrivning slås fast att ett redovisningssystem för försäljningen av antibiotika för användning till djur bör medge indelning efter djurslag, diagnos och förskrivare. Målet som sattes var att förskrivning av antibiotika till livsmedelsproducerande djur

inom tre år årligen skulle kunna sammanställas per djurslag. Det skulle även vara möjligt att registrera diagnos och förskrivare. Vidare menade Socialstyrelsen att motsvarande registrering skulle kunna göras för sport- och sällskapsdjur inom fem år.

8

Det förra

målet har idag uppnåtts inom ramen för djursjukdatasystemet, men inte det senare.

Planen bereds fortfarande i Socialdepartementet. Avsikten är enligt uppgift att regeringen inom kort skall lägga en proposition om bekämpning av antibiotikaresistens. Användningen av antibiotika inom djurens hälso- och sjukvård kommer säkerligen också att hanteras i detta sammanhang.

Slutsatser om djursjukdata inom läkemedelsövervakningen

Således kan konstateras att det allmänna har ett klart intresse av läkemedelsrapportering och –övervakning. Hittills ligger fokus på användningen av läkemedel som är antimikrobiella eller som innehåller vissa hormoner. Övrig förskrivning är dock också av intresse för att få överblick över den totala läkemedelsanvändningen till djur, liksom för människor. Det har framkommit skäl att i framtiden utöka kraven på rapportering av data från veterinärerna jämfört med dagsläget, så att även vissa läkemedel som används till sällskapsdjur rapporteras med koppling till diagnos.

3.3.3. Övervakningen av smittsamma djursjukdomar kan dra mer nytta av kliniska data i framtiden

Övervakningen av smittsamma djursjukdomar sker i dag huvudsakligen i form av serologisk övervakning, provtagning och analys av misstänkta smittfall i Statens veterinärmedicinska anstalts (SVA) regi. SVA utreder smittsamma sjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt samt medverkar till att förebygga och bekämpa sådana sjukdomar. Djursjukdata används inte, förutom i viss mån av Jordbruksverket, i det förebyggande arbetet. I framtiden ser emellertid SVA ett behov av att använda andra informationskällor dels patologiska data, i form av slakt- och obduktionsfynd (slaktdata), dels data från klinisk verksamhet, där uppgifter från

8

Socialstyrelsen (2000).

veterinärernas journaler är av uppenbar betydelse. Det är främst i journalerna som den kliniska verksamheten dokumenteras.

Djursjukdata är i sig alltså inte tillräckligt för sjukdomsövervakning, men det är användbart om det kopplas till andra datakällor, såsom slaktdata och hälsoprogrammen, förutsatt att kvalitén förbättras. Att koppla ihop de olika datakällorna vore även värdefullt för epidemiologiska undersökningar, liksom för riskanalyser och riskbedömningar.

Behovet av att bredda underlaget för sjukdomsövervakningen beror bland annat på förändrade omvärldskrav som förutsätter mer heltäckande bevakning. Att förutom övervakningen av sjukdomsförekomst och eventuella sjukdomsutbrott, få ett bredare kunskapsunderlag kan förbättra sjukdomsbekämpningen i framtiden. Det ger en kunskapsuppbyggnad och förbättrat underlag för smittskyddsåtgärder. Vidare förbättras möjligheten att dokumentera sjukdomsfrihet eller låg förekomst av vissa sjukdomar. Genom det får Sverige också en grund för att påverka EU-regleringen inom området. Det kan nämnas att Sverige har s.k. tilläggsgarantier för ett antal smittsamma djursjukdomar, där sjukdomsfriheten är dokumenterad.

SVA ser ett stort värde i ett fungerande djursjukdataregister. Det skulle kunna användas i samband med sjukdomsrapportering, för att upptäcka trender och nya eller återkomna sjukdomar, för att utläsa frekvenser av olika sjukdomar och sjukdomskomplex, för bedömning av behov av veterinära tjänster, geografiska variationer i sjukdomspanoramat, riskvärderingar m.m., dvs. ett redskap i det sjukdomsövervakande arbetet såväl som ett hjälpmedel i en bekämpningssituation. Det skulle även kunna användas som underlag vid rådgivning, kurser och liknande.

Användningen av djursjukdata i sjukdomsövervakningen bör enligt SVA helst omfatta djurslagen gris, idisslare och fjäderfä. Information är viktig på såväl individ- som besättningsnivå. Ett djursjukdataregister som även omfattade häst och sällskapsdjur torde vara av lika stort intresse den dag problemen med rapportering och tillgänglighet lösts. Även fisk, såväl odlad fisk för konsumtion som prydnads- och sällskapsfisk, bör på sikt omfattas av systemet. SVA bedömer att användandet i övervakningen skulle kunna genomföras i etapper med början för ett djurslag, såsom nötkreatur.

Kraven och målsättningarna för användning av djursjukdata inom sjukdomsövervakningen är enligt SVA:

  • Uppgifterna måste vara trovärdiga, vilket innebär att diagnosurvalet skall vara relevant, men inte för stort (kvalitet framför kvantitet).
  • Så gott som alla praktiserande veterinärer skall rapportera uppgifter.
  • Tillgängligheten av data är viktig, vilket samtidigt borde vara en motivation för att rapportera uppgifter.
  • Möjlighet bör finnas till samkörning med andra data (resultat från serologiska undersökningar, besiktningsveterinärfynd, obduktioner och kontrollprogram).
  • Koppling bör finnas till GIS (geografiska informationssystem).
  • Tillgängligheten bör inte vara förknippad med några kostnader.
  • Produktionsplatsnummer bör vara en gemensam nämnare.

Jordbruksverket påpekar att det redan i dag går att spåra symtom på smittsamma sjukdomar i djursjukdataregistret. I klinisk verksamhet förekommer i princip inte diagnoser av smittsamma sjukdomar, utan endast misstänkta diagnoser som bekräftas genom provanalys. I djursjukdatasystemet registreras i stället en rad diagnoser som samtidigt kan vara symtom på en smittsam sjukdom, exempelvis ”diarré”. Det kan under en tid vara så att en sjukdom förblir oupptäckt, normalt en kortare tid, men ibland längre, kanske flera år. I synnerhet kan det gälla nya eller återkomna sjukdomar. När sjukdomen väl upptäcks, går det att spåra den geografiskt i nutid genom provtagning, men däremot inte bakåt i tiden. En spårning kan då genomföras genom att söka efter förekomsten av sjukdomens olika symtom i djursjukdatabasen. På så vis har man en möjlighet kartlägga hur länge sjukdomen förekommit och hur den utvecklats, eftersom databasen innehåller uppgifter om diagnoser kopplade till produktionsplats och djur- eller besättningsidentitet. Möjligheten till sådana utredningar finns redan i dag.

Samtidigt bör det påpekas att det i dag finns en anmälningsskyldighet för alla veterinärer av misstanke om smittsamma djursjukdomar. Den rapporteringen sker i särskild ordning och är inte kopplad till djursjukdata.

En ytterligare användning i dag inom sjukdomsövervakning är rapportering enligt internationella åtaganden. Ett exempel är att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) gör en gradering av de olika ländernas förmodade förekomst av det smittämne som ger BSE (galna kosjukan). Graderingen görs utifrån

ställda diagnoser på levande eller döda djur samt efter andra förhållanden som bedöms påverka spridningsrisken. Länderna delas in i fyra kategorier. Det medför stora konsekvenser för ett land att hamna i en sämre kategori, i form av bland annat exportrestriktioner och krav på fler BSE-analyser.

Nationella regler för exempelvis fodertillverkning och kadaverhantering, tillsammans med resultatet av laboratorieundersökningarna samt statistik över diagnoser på behandlade djur grundad på djursjukdata, utgjorde underlaget vid EFSA:s bedömning av Sverige. Uppgifterna ur djursjukdatabasen visade förekomsten av rapporterade diagnoser som skulle kunna vara differentialdiagnoser till (diagnoser som kan ha samband med) BSE. De visade även att Sverige har god kontroll över sjukligheten och har möjlighet att upptäcka och utreda förändringar av hälsoläget. Utdrag från djursjukdatabasen har i sammanhanget varit ett gott stöd i argumenteringen för att Sverige skulle få behålla sin plats i den näst bästa kategorin.

Slutsats: djursjukdata kan användas till sjukdomsövervakning

Djursjukdata kan redan i dag användas för utredningar kring smittsamma djursjukdomar. Det förefaller dock inte som användningen är särskilt utbredd; SVA bedömer i dag att kvaliteten på data är för låg. Efter en kvalitetshöjning kan av djursjukdata dock komma att bli ett verktyg inom sjukdomsövervakningen och få en mycket bredare användning.

Sammantaget kan utredningen sluta sig till att de behov som har kommit fram inom sjukdomsövervakningen, sett tillsammans med användningen inom läkemedelsövervakningen, förefaller tillräckliga för ett tydligt allmänintresse av djursjukdata.

3.3.4. Djurhälsa – för nötkreatur i dag, kanske andra djur i framtiden

Djurhälsoarbetet bedrivs bland annat i form av deltagande i frivillig eller obligatorisk djurhälsokontroll samt främjande av en god djuravel. Detta regleras genom lagen om kontroll av husdjur samt delvis även av lagen om provtagning på djur. Genom dessa har jordbruksnäringen fått ansvaret för den organiserade hälsokontroll-

verksamheten. Djurens hälsa är enligt förarbetena till dessa lagar och även djurskyddslagen ett ansvar för djurhållaren. Det allmänna åtagandet är främst att tillhandahålla ett regelverk och bedriva tillsyn. Samtidigt ges dock statligt bidrag till djurhälsoverksamheten (anslag 42:3 Djurhälsovård).

Även den avel som bedrivs i syfte att få fram friskare djur, är en form av djurhälsoarbete. Vidare bör det påpekas att arbetet med djurhälsa också innebär en form av sjukdomsövervakning.

Inom de olika kontrollprogrammen genereras och rapporteras sjukdomsuppgifter av animalieproducenterna och från slakterierna. Endast för nötkreatur används djursjukdata från veterinärjournalerna som en del i djurhälso- och avelsarbetet. För hälsoarbetet med andra husdjur har djursjukdatasystemet fortfarande ingen eller marginell betydelse.

Djursjukdata i hälsoarbetet med nötkreatur

För mjölk- och nötkreatursproduktionen bedöms djursjukdata vara väsentligt. Svensk mj

ölk menar att användande av data på

besättningsnivå är en absolut förutsättning för att bedriva nöthälsovård på ett modernt sätt. Djursjukdata hämtas från Jordbruksverket om alla nötkreatur och kopplas sedan samman med uppgifter från jordbruksföretagen om produktion och fertilitet i Svensk mjölks kodatabas. Uppgifterna används sedan för rådgivning och annat arbete kring djurhälsa.

Inom aveln på mjölkproducerande nötkreatur används djursjukdata som en del av bedömningsunderlaget. Resultatet av har blivit förbättrad djurhälsa, tillsammans med bättre produktionsegenskaper. Således har avelsarbetet även en tydlig djurhälso- och djurskyddsaspekt.

9

Verksamheten gäller främst djur inom mjölkproduktionen, medan motsvarande användning inte finns inom den självrekryterande köttproduktionen.

Det är också så att Svensk Mjölk skulle ha mycket liten användning av djursjukdatasystemet om inte uppgifterna kunde ställas i relation till de egna uppgifterna i kokontrollen (5 procent av uppgifterna i kokontrollen är djursjukdata). Genom att det är möjligt, finns kan man få relativtal för varje besättning, ras eller annat. Svensk Mjölk har vidareutvecklat dessa relativtal till s.k.

9

Philipsson, Jan (2001) samt Philipsson, Jan och B Lindé (2003).

nyckeltal som kan användas i rådgivningen. Här används förhållandevis grova diagnoser, såsom mastit, löpmagsomvridning, kalvningsförlamning, alltså så klara och entydiga diagnoser som möjligt och som man bedömer pålitliga. Det är också på den nivån, djursjukdata tillsammans med uppgifterna i kokontrollen och från avelsorganisationer, som forskningen bedrivs på SLU. Ingen forskar enbart på djursjukdata. Svensk Mjölk använder exempelvis uppgifter i djursjukdatabasen om antibiotikaförbrukning, behandlingskoder och annat. De vore dock helt meningslösa om man inte kunde ställa dem i relation till exempelvis antalet kor i de län man undersöker eller liknande.

Egenrapportering av sjukdata inom ramen för djurhälsoarbetet, på grundval av behandlingsbevisen från veterinärerna, har inte hittills övervägts eller prövats för nötkreatur. Djurhållarna rapporterar redan andra data om produktion och fertilitet till Svensk Mjölks kokontroll. Det finns dock tveksamheter om det skulle ge tillräckligt god kvalitet. Antalet rapportörer skulle bli mycket högre än i dag och kunskapsbakgrunden troligen sämre. Svensk mjölk har drygt 8 000 mjölkbönder, att jämföra med de totalt ca 450 veterinärer i landet som behandlar kor, av vilka det stora flertalet rapporterar idag och känner ett yrkesansvar för det. Organisationen ser stora svårigheter med att få in korrekta uppgifter, om ansvaret för rapporteringen fördes över på djurägarna. Risken bedöms mycket stor att systemet skulle tappa avsevärt i både kvalitet och täckning. Vidare kan det vara olämpligt att lägga ytterligare en skyldighet på bönderna.

Samtidigt måste utvecklingen bland jordbruksföretagen beaktas i detta sammanhang; det är fråga om allt större enheter med bättre administrativ kapacitet. Datoriseringsgraden är sannolikt högre bland dessa företag än bland de privata fältveterinärerna. Enligt vår enkät till stordjursveterinärerna har de senare i mycket liten grad IT-baserade journalsystem. Vidare ingår veterinärens tid för administration av ett besök i debiteringen, varför kostnaden för insamlingen av djursjukdata, åtminstone till del, vältras över på djurhållaren. I bedömningen av en ökad administrativ belastning av jordbruksföretagen, måste kostnaderna för alternativet således beaktas.

Djursjukdata används inte i djurhälsoarbete med andra djur

Situationen är helt annorlunda för andra husdjurslag än nöt. Djursjukdata används i mycket liten grad och inte alls på ett systematiskt sätt. I stället används andra uppgifter som grund för djurhälsoarbetet, däribland egenrapportering.

Svenska djurhälsovården bedömer dock att djursjukdata skulle kunna tillföra något till arbetet med djurhälsa och djurvälfärd även för andra djurslag, såsom svin. För svin saknas egentligen i dag djursjukdata över de vanligaste sjukdomarna inom produktionen. Veterinären arbetar i huvudsak via delegerad läkemedelsanvändning, vilket innebär att läkemedlen förskrivs av veterinären men ges av djurhållaren när behov uppstår. I princip skall delegerad användning rapporteras, då det är ett villkor för sådan hantering. Varje sjukdomsfall rapporteras dock inte. Vidare bedöms det förekomma brister i rapporteringen av den delegerade användningen. I djurhälsoarbetet inom svinproduktionen används främst data ur slakteristatistiken som bygger på köttbesiktningen.

Från hästavelsförbundet och Nationella stiftelsen för hästavelns främjande har uttalats att man vill få möjlighet att använda djursjukdata i avelsvärderingen av hingstar. Det skulle dock bygga på en utökad rapportering i förhållande till dagsläget.

Andra användningar för djurhälsan

Djursjukdatabasen ger även underlag för annat forsknings- och utvecklingsarbete inom djurhälsa, t.ex. studier av samband mellan miljö och djurhälsa samt arv och djurhälsa. Även det gäller i dag dock främst nötkreatur i mjölkproduktion.

Databasen kan särskilt användas för att ta fram indikatorer på djurens välfärd. Exempel på indikatorer kan vara frånvaro av veterinärvård, eller förhöjd sjukdomsfrekvens, totalt eller för en viss sjukdom. I Jordbruksverkets resultatredovisning till regeringen används bland annat djursjukdata som en indikator på djurhälsoläget i landet. Uppgifterna utgör sedan en del av grunden för riksdagens ställningstaganden om djurpolitiken i behandlingen av statsbudgeten.

Allmänt är data om icke-smittsamma sjukdomar som är skötsel- och djurhållningsrelaterade intressanta för djurens välfärd. Ett exempel på användningsområde är att undersöka effekterna av

spaltgolv i djurstallar. För att göra sådana undersökningar krävs dock att djursjukdata kopplas till andra bakgrundsparametrar om skötsel och djurhållning. Sådana finns oftast inte tillgängliga i databasen. Ett undantag är i begränsad omfattning Svensk Mjölks databaser för nötkreatur. För specifika syften kan de dock inhämtas genom särskilda undersökningar och sedan kopplas till relevanta djursjukdata.

I ett avseende kan dock förekomsten av icke-smittsamma djursjukdomar kopplas till djurhållningen. Det gäller sådant i djurhållningen som inte är tillåtet i ett land, men däremot i ett annat. Då kan man göra jämförelser av sjuklighet som kan hänga samman med denna aspekt i djurhållningen. Exempel på undersökningar av ohälsa som skulle kunna göras är bogsår hos suggor, svansbitning hos gris eller kannibalism hos höns. Detta skulle bland annat kunna användas för att underbygga värdet av en viss svensk reglering i diskussioner inom EU.

Jämförelser av sjukdata kan således ge grund för olika påståenden. Självfallet måste jämförelserna samtidigt ta hänsyn till en mängd andra faktorer som också kan påverka sjukdomsförekomsten, olika raser, andra produktionsmetoder osv. Att förhållandena i de olika länderna är mycket olika gör att det är svårt att dra alltför långtgående slutsatser i analysen av sådana undersökningar.

Slutsats: djursjukdata har i dag främst betydelse för nötkreatur inom djurhälsan, i första hand inom mjölkproduktionen

Sammanfattningsvis är djurens hälsa och välfärd ett ansvar för djurhållaren. Den organiserade djurhälsovården är enligt flera riksdagsbeslut om djurhållning ett ansvar för jordbruksnäringen. Samtidigt har det allmänna ett intresse av att djurens hälsovård fungerar tillfredsställande och bidrag till denna ges via statsbudgeten. Att aveln bedrivs med målet att få friskare djur, är också väsentligt för djurhälsan.

Djursjukdatabasen är inom nötkreatursnäringen ett väsentligt verktyg i djurhälsoarbetet sedan över 20 år tillbaka. Användningen kan i framtiden komma att utvidgas till andra djurslag, i synnerhet inom svinhållningen. Egenrapportering av sjukdomsdata är dock ett alternativ till rapportering via veterinärerna.

3.3.5. Djurskyddet bygger inte på djursjukdata

För djurskyddet har datainsamlingen det övergripande syftet att följa djurhälsoutvecklingen i landet. Databasen användas för forskning som ligger till grund för utvecklingen av Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och för djurskyddstillsynen. Djursjukdatabasens direkta koppling till djurskyddet på individnivå, djurskyddstillsynen, är dock inte helt entydig.

Användningen av djursjukdata inom djurskydd, vare sig rörande lantbruksdjur eller för häst och sällskapsdjur, har inte analyserats i någon tidigare utredning. Hög sjuklighet i en besättning kan vara ett tecken på djurskyddsproblem, om det inte åtgärdas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Samtidigt kan avsaknad av rapporterad sjuklighet också vara ett tecken på problem, för det fall det beror på att sjuka djur inte behandlas.

Djurskyddsmyndigheten har ett klart intresse av – och finansierar även – forskning som kan utgöra underlag för föreskriftsarbetet och djurskyddstillsynen. Denna forskning kan bland annat bygga på djursjukdata. Fördelen med denna databas är att den är så omfattande, eftersom den i princip utgör en fortgående totalundersökning. Det ger en väsentlig tyngd i jämförelse med urvalsunderökningar. Att djursjukdata ännu inte validerats vetenskapligt kan dock utgöra ett problem för forskningsresultatens tillförlitlighet.

Myndigheten menar att djursjukdatabasen inte har någon betydelse för den centrala tillsynen i dag. Däremot förekommer det att kommunernas djurskyddsinspektörer använder sig av material som delvis kommer från djursjukdatabasen, då oftast i samarbete med besättningsveterinären eller kokontrollen, som tar fram materialet för besättningen. Alternativt tillhandahåller djurägaren sin egen sammanställning av data som inrapporterats, och så går man igenom den gemensamt vid inspektionen. Frågan är dock om det i vissa fall kan röra sig om vanliga journaluppgifter, eller om sådana lika gärna kan användas.

En ytterligare tillämpning inom tillsynen som möjligen kunde vara intressant är förbudet emot att avla på djur med nedärvda defekter. För närvarande råder dock osäkerhet om tillämpbarheten för dessa regler, då föreskrifterna håller på att prövas i domstol. Samtidigt är det i dag så att rasföreningarna, som har ansvaret för aveln, tillämpar reglerna mycket olika. Toleransnivån för nedärvda defekter varierar avsevärt; vissa föreningar är mycket strikta, medan

andra tillåter förhållandevis grova defekter. Detta problem gäller främst häst och hund. För lantbrukets djur däremot, bedöms aveln bedrivas med hänsyn till sjukdomsförekomst och anlag.

Det skulle också vara teoretiskt möjligt att djursjukdata kunde utgöra en del av underlaget för riskbedömningar. Dessa kan användas som en grund av flera för djurskyddstillsynen vid urval av tillsynsobjekt.

Slutsats: djursjukdata har mindre betydelse för djurskyddet

Djursjukdatabasen har således en viss betydelse för djurskyddet inom dels utvecklingsarbetet, dels möjligen för den lokala djurskyddstillsynen. Det förefaller dock som användningen inom detta område är begränsad och kan förväntas vara det även fortsatt. I sig är denna användning därför inte en tillräcklig grund för ett krav på allmän rapportering av uppgifter.

3.3.6. I tillsynen över veterinärerna används sjukdoms- och behandlingsuppgifter

Djursjukdatabasen kan stödja veterinärtillsynen, som utövas av Jordbruksverket och länsveterinärerna, genom att man kan följa djursjukvårdens utveckling och behandlingsstrategierna i landets alla delar. Djursjukdata tydliggör sjukdomsutbredning samt regionala skillnader för myndigheter, näring och veterinärerna.

Systemet är dock egentligen inte utvecklat för tillsynen över veterinärerna. Att det saknas uppgifter om hur många yrkesverksamma veterinärer finns det i ett län och hur mycket (hur många dagar per år) de arbetar, innebär att uppgifterna i registret inte kan ställas i relation till någon jämförelsegrund.

Som centralt ansvarig för veterinärtillsynen använder Jordbruksverket ändock djursjukdata för att upptäcka olika trender eller brister som länsveterinärerna bör få kännedom om. Det kan gälla förändringar när det gäller läkemedelsval, förekomst av vissa diagnoser eller brister i journalföring och rapportering. Verket har vid ett flertal tillfällen bistått enskilda länsveterinärer som i sitt tillsynsarbete vill ha statistik över veterinärers inrapportering i sina respektive län.

Samtidigt kan djursjukdata användas i den direkta veterinärtillsynen; det finns i dag möjligheter för länsveterinärerna, som utövar den regionala tillsynen, att kontrollera enskilda veterinärers inrapportering av journaldata. I enskilda behandlingsfall kan veterinärens journaler självfallet också granskas direkt. Säkerligen är journaluppgifter på gården eller hos veterinären en betydligt vanligare kontrollkälla. I sig kan den veterinära tillsynen försvåras om inte veterinären har ett konsekvent journalsystem. Bedömning av detta kan underlättas om centrala data samlas in.

Länsveterinärerna har vid upprepade tillfällen framfört till Jordbruksverket att tillgången till data i Vet@Webb bör förbättras och fler uppgifter göras tillgängliga, för att databasen skall kunna vara till hjälp vid tillsynen över enskilda veterinärer. Teoretiskt sett kan en länsveterinär visserligen gå igenom journalkopior och få uppgifter om t.ex. vilka läkemedel som använts. Praktiskt är det dock enligt Jordbruksverket inte möjligt att få en överblick på det sättet.

Jordbruksverket menar också att tillsynen av veterinärernas förskrivning av läkemedel har betydande vikt. Det gäller även fall av dopning av tävlingsdjur, då det vanligen finns en veterinär eller läkare i bakgrunden som tillhandahåller preparaten. Verket bedömer vidare att rapporteringen av läkemedelsanvändningen sannolikt även har en preventiv verkan och dessutom kan underlätta tillsynen för länsveterinärerna. Det ger dem en möjlighet till översikt vid bedömningen av förskrivningen, vilket ger betydande tidsvinster.

Användningen av djursjukdata för att ta fram uppgifter om enskilda veterinärer för tillsynsändamål förefaller dock vara begränsad. De flesta länsveterinärer som lämnat synpunkter till utredningen anser inte att databasen är användbar i dagsläget. Vissa uppgifter beställs från Jordbruksverket till länsstyrelserna. Verket menar dock självt att huvudsyftet med djursjukdatabasen är att ge ett underlag för den veterinära tillsynen i form av olika sammanställningar, alltså som statistikunderlag. Den är inte främst avsedd att vara en källa till uppgifter om enskilda.

Slutsats: djursjukdata är ett viktigt underlag för tillsynen

I allmänhet förefaller den främsta användningen av djursjukdata inom den veterinära tillsynen vara att övervaka djurhälsoläget och veterinärernas förskrivning av läkemedel. Möjligen kan även tillsynen av hur veterinärerna fullgör andra skyldigheter underlättas genom en central datainsamling. Att ge ett kunskapsunderlag för tillsynen är en viktig grund för allmänintresset och kan i sig vara ett motiv för en uppgiftsskyldighet.

3.3.7. Näringens utveckling – endast för nötkötts- och mjölkproduktionen i dag

Inom det utvecklingsarbete som näringens organisationer bedriver, finns behov om kunskap om djurens sjuklighet. Det är nära besläktat med djurhälsoarbetet och gäller avel, rådgivning och produktionsutveckling. I dagsläget används uppgifter från djursjukdatasystemet endast för nötkreatur, i synnerhet inom mjölkproduktionen.

Avelsarbetet

Djursjukdata används i aveln med mjölkproducerande nötkreatur som syftar till är att ge friskare djur och bättre produktionsegenskaper. Djursjukdata kombineras med andra data som Svensk Mjölk samlar in från medlemmarna (jordbruksföretagen) i en ”kodatabas”, såsom uppgifter om djurens produktion och fertilitet. Organisationen menar att kunskap om sjukdomsförekomsten bland nötkreaturen är en förutsättning för att kunna avla fram friskare djur.

Inom svinaveln (och för andra djurslag) används i stället data från djurhållarna och slakterierna i aveln. Svinaveln tar inte hänsyn till hälsoegenskaper via djursjukdata, men djurens hälsa är ändå ett urvalskriterium i avelsarbetet. Aveln på svin bedrivs dessutom i en annan struktur än på nötkreatur, bland annat genom att avelsdjuren föds upp i särskilda besättningar med krav på hälsokontroll och frihet från vissa sjukdomar.

Ett avelsarbete som endast bedrivs utifrån produktionsegenskaper riskerar att försämra djurens hälsoegenskaper och leda till sjukare djur. I Sverige och övriga Norden har avelsarbetet

framgångsrikt kombinerat avel för produktivitet och god hälsa. Det bygger på kunskap om avelsdjurens och deras avkomlingars sjukdomshistoria, vilket bland annat fås från djursjukdata.

Rådgivning och utveckling

I mjölk- och nötköttproduktionen används även databasen i rådgivningsarbetet och för de enskilda företagens verksamhetsstyrning. Detta borde enligt näringens företrädare även vara önskvärt i svinproduktionen. Veterinären och husdjursrådgivaren får ett verktyg för analys inför råd om åtgärder. Företagen får ett beslutsunderlag kring produktion, fertilitet och djurhälsoproblem. Ett allt viktigare syfte är att bygga konsumentförtroende genom dokumentation och spårbarhet av sjuklighet, antibiotikaförbrukning, resistensförändringar m.m.

Andra användningar: besättningsveterinärer, djurhållarens journalföring, tillämpad forskning och utveckling

Även besättningsveterinärens behov av att ha tillgängliga djursjukdata bör ihågkommas. De kan utgöra en bas för ett utökat veterinärt engagemang i besättningsproblemen. Det skulle dels kunna medföra ytterligare ansträngningar till förebyggande insatser, dels en ökad motivation till att rapportera korrekta djursjukdata.

Det förekommer att djurägare hos Jordbruksverket begär att få sammanställningar över de veterinärbehandlingar som utförts i deras besättningar. Sammanställningarna används för att i olika sammanhang visa omfattningen av läkemedelsanvändningen och för att styrka den egna journalföringen, bland annat av KRAVproducenter.

Slutligen har även näringen intresse av att bygga upp kunskap om samband: Det är en unik databas för vetenskapliga studier kring djursjukdomar, produktion, fertilitet m.m. Tillämpad forskning bedrivs ofta på uppdrag av näringen. För nötkreaturen används då data från Svensk mjölks register som delvis bygger på djursjukdata.

Slutsats: användning i näringens intresse är i sig inte en tillräcklig grund för ett offentlig åtagande

Ansvaret för att uppfylla de egna intressena bör i första hand åvila näringen, även om det även finns ett betydande samhällsintresse av att arbetet fungerar. I princip borde det vara möjligt för jordbruksföretagen att rapportera in de sjukdata som krävs för att fylla behoven, till de organisationer och företag som bedriver verksamheten. Omvägen via veterinären och Jordbruksverket kan till och med förefalla vara onödig i detta avseende. Emellertid har vi redan berört ovan att den praktiska tillämpningen riskerar att ge sämre datakvalitet, tvärtemot utredningens uppdrag. Trovärdigheten skulle enligt Svensk Mjölks bedömning riskera att bli låg och systemen osäkra. Sannolikt vore det inte heller lika kostnadseffektivt.

Användningen inom detta område är ensamt inte tillräcklig för ett offentligt åtagande för att samla in behövliga uppgifter, eftersom det primära ansvaret och intresset ligger hos näringen själv. Självklart har samhället samtidigt ett intresse av att animalieproduktionen är effektiv och samtidigt ger god välfärd för djuren. Ett allmänintresse av avelsarbetet har även uttryckts inom ramen för bevarandet av de husdjursgenetiska resurserna, vilket inte får glömmas bort

10

. Det innebär att ett gott avelsarbete även ingår i de allmännas målsättningar.

3.3.8. Forskning och utredningsverksamhet – användningen kan bli större

Vi har redan sett att det bedrivs tillämpad forskning och utveckling inom ovanstående områden där djursjukdata används. Samtidigt kan djursjukdata självfallet användas inom grundforskningen, såsom veterinärmedicinsk och husdjursagronomisk forskning. Gränsen emellan grund- och tillämpad forskning är naturligtvis flytande. Experter påpekar att all epidemiologisk forskning definieras som tillämpad.

Ett exempel på ett forskningsområde är genetiska studier som kräver stora datamängder, vilket är svårt eller omöjligt att uppnå med kontrakterade besättningar eller försöksbesättningar. Här

10

Se bland annat regeringens skrivelse till riksdagen (skr. 2004/05:73) Husdjursgenetiska resurser.

krävs generella databaser. En betydelsefull användning i tillämpad FoU är selektion i avel emot en viss sjukdom.

Vidare har data om djursjukdomar ett allmänt veterinärmedicinskt intresse. De är grundläggande för att kunna genomföra epidemiologiska undersökningar. Databaser används i undervisningen och i examensarbeten på grundnivå, såväl som i den avancerade forskningen. Det gäller veterinärutbildningen, men också andra utbildningar vid SLU. När det gäller just djursjukdata, är exempelvis en överenskommelse under utarbetande emellan SLU och Svensk Mjölk. Den skulle innebära att Svensk Mjölks kodatabas kan användas i undervisningen, en databas som bland annat innehåller data från djursjukdatabasen. Denna användning berör nötkreatur.

Djursjukdata har ännu inte validerats vetenskapligt. Ändå har data funnit stor användning i praktisk vetenskaplig forskning, som dock veterligen uteslutande gäller nötkreatur. Här används oftast som sagt Svensk Mjölks databaser som bland annat innehåller uppgifter från djursjukdatabasen. Osäkerheterna kring djursjukdata påverkar självfallet forskningen, men har ändå bedömts inte hindra att uppgifterna används i vissa sammanhang. Vi har samtidigt kunnat konstatera att en styrka hos denna databas är att den bygger på en totalrapportering, inte ett urval. De senaste 15 åren har omkring 150 vetenskapliga artiklar och liknande publicerats vid SLU som bygger på forskning kring Svensk Mjölks kodatabas.

Inom forskningen finns generellt ett behov av att inte bara använda aggregerade data, utan även individdata, för att kunna göra utvärderingar på individnivå. I detta fall används normalt avidentifierade data om det rör enskilda. Den som lämnar ut data kodar dem oftast så att mottagaren inte kan identifiera individerna, men ändå koppla ihop olika data som rör samma individ. Även andra lösningar förekommer dock.

Slutligen behövs det underlag för utredningsarbete samt utvärdering och uppföljning av djurens hälso- och sjukvård. I det sammanhanget är djursjukdata en viktig statistisk kunskapskälla. Här finns även ett folkhälsoperspektiv, bland annat kring zoonoser och livsmedelsburna sjukdomar. Jordbruksverket använder i dag databasen som underlag till utredningar inom olika frågor som berör det veterinära området.

Ett exempel är att Jordbruksverket efter stormen över södra Sverige i januari 2005 av regeringen fick i uppdrag att utreda merkostnader för lantbruket inom det drabbade området, vilket

bland annat innefattade att beräkna kostnader för ökad sjuklighet. Med hjälp av Vet@-systemet kunde jämförelse göras med rapporterade sjukdomsfall hos nötkreatur under föregående månad samt med motsvarande tid föregående år. Statistiken kompletterades med intervjuer med ett par veterinärer i det mest berörda området. Slutsatsen blev att ingen ökad sjuklighet följde av stormen.

Slutsats: djursjukdata används i dag inom forskningen och olika utredningar

Inom forskning och utveckling används djursjukdata avseende nötkreatur. Den främsta användaren är Lantbruksuniversitetet. I linje med vad vi konstaterat om djurhälsa och näringens intressen, menar vi dock att forskning i framtiden skulle kunna bedrivas för andra djurslag med djursjukdata som ett av flera dataunderlag.

Den utredningsverksamhet som använder djursjukdata är främst intern för Jordbruksverket. I några fall innebär den underlag för redovisningar till EU-kommissionen. Omfattningen av användningen är något osäker, men förefaller variera över tiden. Vi har samtidigt sett att ett framväxande område är hållbarhetsredovisningar för lantbruket, där databaser kring djurens hälsa och sjukdomar används som en miljö- och hållbarhetsindikator.

Djursjukdata för forskning, utveckling och utredningsarbete kan betecknas som ett statistiskt underlag. Även användningen inom tillsynen bygger till största delen på sammanställningar och bearbetningar av uppgifter. Inom andra samhällssektorer görs sådant material tillgängligt för allmänheten samt för utbildning, forskning och utredningsarbete genom den officiella statistiken. Vi ser ingen principiell skillnad för uppgifter om djurens hälsa och sjukdomar. Utifrån dessa användningsområden, kan vi därför se ytterligare ett allmänt behov, nämligen av sammanställd, bearbetad och kvalitetssäkrad information, det vill säga statistik, inom djurens hälso- och sjukvård.

4. Problemanalys

Enligt uppdraget skall utredningen redovisa eventuella brister i djursjukdata, deras bakomliggande orsaker och följder för registrets användbarhet. Utredningen skall även undersöka och redovisa hur registret fungerar i dag. Syftet med detta avsnitt är att åskådliggöra och analysera problemen, liksom dess följder.

Problemställningen för utredningen var tydlig redan i den undersökning av riksdagsrevisorerna som låg till grund för uppdraget. Djursjukdatainsamlingen ansågs inte fungera tillfredsställande i alla delar, vad gällde kvaliteten i inrapporterade data, liksom att vissa veterinärer inte rapporterade alls.

För att belysa problemen och deras omfattning har utredningen medverkat i och delfinansierat en studie, som genomfördes av SLU i form av en enkät bland landets samtliga stordjursveterinärer och hästkliniker. Resultaten redovisas i detta kapitel i den mån de belyser problemen. Därutöver redovisas bedömningar från nuvarande eller tänkbara användare av djursjukdata, såsom Svensk Mjölk, länsveterinärerna, SLU och SVA.

Vidare resonerar vi kring olika orsaker till de problem som framkommit och berör det utvecklingsarbete som redan pågår för att möta problemen. Utifrån den bild vi fått för vi slutligen en diskussion kring vilka följder som de problem som vi uppmärksammat får för användbarheten av djursjukdata.

Kapitlet inleds med ett sammanfattande avsnitt.

4.1. Sammanfattning

Det är i dagsläget svårt att mäta bristerna i djursjukdata. Vi redovisar de uppskattningar och synpunkter, från såväl användarna som uppgiftslämnarna, som vi kunnat inhämta. Slutsatsen är att det finns tillräcklig kunskap för att göra bedömningen att bristerna är stora nog för att påverka användbarheten av djursjukdata negativt.

Bristerna i inrapporteringen av djursjukdata till Jordbruksverket bedöms som varierande och delvis omfattande. Svensk Mjölk bedömer veterinärernas underrapportering för nötkreatur i mjölkproducerade besättningar som förhållandevis omfattande, kring 10–12 procent i landet som helhet, med stora regionala variationer. Länsveterinärernas bedömning är att underrapportering förekommer, men att det är omöjligt att uppskatta omfattningen i dag. Stordjursveterinärernas bedömning är att underrapporteringen varierar kraftigt emellan djurslagen. För nötkreatur bedöms underrapporteringen minst omfattande. Avseende svin anses den däremot betydande. Antibiotikarapporteringen för häst bedöms slutligen som förhållandevis god.

Emellertid råder osäkerhet kring bedömningarna, inte minst eftersom inte alla sjukdomsfall kommer under veterinärvård. Detta är en form av underrapportering som inte beror på brister i djursjukdatasystemet eller datainsamlingen.

När det gäller uppgifterna i själva djursjukdatabasen, anser länsveterinärerna att det finns allvarliga brister. Svensk Mjölk framför att andelen fel i de data som organisationen tar emot är godtagbar, men att kvaliteten bör förbättras. Lantbruksuniversitetet använder djursjukdata i sin forskning, men indirekt genom kodata från Svensk Mjölk som delvis bygger på djursjukdata. Emellertid har djursjukdata ännu inte validerats vetenskapligt, vilket innebär en osäkerhetsfaktor. SVA slutligen bedömer att djursjukdata inte håller tillräcklig kvalitet för att kunna användas till sjukdomsövervakning. Veterinärernas bedömning är att sjukdomsstatistikens tillförlitlighet varierar för de olika djurslagen: Tilltron till statistiken för mjölkkorna är förhållandevis hög, men den är lägre avseende köttdjuren. Mycket liten tilltro finns till sjukdomsstatistiken inom svinhållningen. Slutligen anser de att den inte ger en rättvisande bild av hälsoläget bland hästarna.

Bakomliggande orsaker till bristerna finns dels inom systemet självt, dess införande och utformning, dels hänger de samman med veterinärväsendets organisation i allmänhet. Det finns såväl principiella som praktiska skäl till bristerna i djursjukdata.

De principiella gäller vissa veterinärers förtroende för Jordbruksverket. Dessa verkar vara förhållandevis få, men sannolikt tillräckligt många för att det skall ge effekter. Därutöver finns hos förhållandevis många veterinärer en misstro emot användbarheten av statistiken över djursjukdomar. Båda dessa principiella invändningar gäller främst privata veterinärer. Fördelningen

emellan statliga och privata kliniskt verksamma veterinärer är enligt statistik från år 2003, att de statliga utgör ungefär en fjärdedel av totalt drygt 1 300.

Utöver de mer övergripande, finns praktiska orsaker. Vissa menar att uppgifterna inte registreras korrekt hos verket. Utformningen av rapporteringssystemet kan sannolikt förbättras. Vissa privatveterinärer upplever att systemet inte är tillräckligt användarvänligt och leder till tidskrävande inrapportering. Rapporteringskoderna anses av många vara bristfälliga och svårhanterade. Återkopplingen är obefintlig och den egna användbarheten låg för privatveterinärerna, vilket medför minskad motivation.

Vidare kan spärrarna i systemen emot felaktiga uppgifter bli fler och effektivare. Rättningen av uppgifter skulle slå igenom direkt om ett nytt datalager utvecklades.

Följderna för registrets användbarhet av bristerna i djursjukdata innebär olika problem för dagens användare, men främst att flera tänkbara användare inte alls utnyttjar djursjukdata i sin verksamhet. Det innebär att en betydande del av den nytta som samhället skulle kunna dra av registret inte förverkligas i dag. SVA, som har behov av att använda kliniska data i sitt sjukdomsövervakande arbete, bedömer att djursjukdata inte är tillräckligt tillförlitliga. Inom djurhälsovården används djursjukdata endast för nötkreatur. Det innebär att ett möjligt verktyg för rådgivning, produktionsutveckling och avel inte utnyttjas för exempelvis i svinproduktionen.

Felaktigheter i databasen påverkar möjligheterna negativt att bedriva rådgivning och en god avel för nötkreatur samt ge ett gott beslutsunderlag. I tillsynen av veterinärerna upplever länsveterinärerna problem med att använda systemet för att följa upp och övervaka veterinärernas arbete.

4.2. Brister i djursjukdatasystemet och dess funktion

I detta avsnitt redogör vi för den kunskap som vi har samlat kring bristerna i djursjukdatabasen och dess funktion.

Inledningsvis bör vi dock påpeka att djursjukdatasystemet inte registrerar sjukdomar, utan behandlingar som utförs av veterinärer. Det är därför inte rimligt att förvänta sig att det skall ge en heltäckande bild av hälsoläget hos svenska djur. Det ger indikationer om hälsoläget med olika grader av säkerhet för olika

djurslag. Det borde också, med nuvarande utformning, kunna ge en rimlig bild av antibiotikaförbrukningen hos olika djurslag fördelat på olika diagnoser. Eftersom många sjukdomar hos grisar och höns inte behandlas av veterinär (delegerad behandling), eller sker som flockbehandling, måste djursjukdata kompletteras med t.ex. slaktskadestatistik för att ge en bild av hälsoläget, vilket också sker. Inte heller kommer alla de fall av sjuka eller döda djur med som djurägarna hanterar på egen hand, antingen genom egenbehandling utan kontakt med veterinär eller genom avlivning och destruktion.

Det har visat sig att det i dagsläget är mycket svårt att, med en rimlig resursinsats och tidsåtgång, få ett tillförlitligt, heltäckande mått på bristerna i djursjukdata. Mörkertalet i själva rapporteringen av uppgifter är svårt att mäta, eftersom det inte finns tillräcklig kunskap om antalet kliniskt verksamma veterinärer i landet eller om inriktningen på deras verksamhet. Att följa veterinärernas verksamhet ingår inte i tillsynsmyndigheternas uppdrag och skulle förmodligen kräva författningsändringar. Forskning pågår vid Lantbruksuniversitetet som syftar till att vetenskapligt validera djursjukdata, men den kommer inte att avslutas förrän om ett par år.

Vi redovisar därför de uppskattningar och synpunkter som finns kring bristerna hos användarna och uppgiftslämnarna. Vi anser att det finns tillräcklig kunskap för att dra slutsatsen att bristerna är stora nog för att negativt påverka användbarheten av djursjukdata. De kanske väsentligaste bristerna är att systemet inte är kvalitetssäkrat och att felen därmed inte kan kvantifieras och redovisas.

4.2.1. Uppskattningar av bristerna i rapporteringen av djursjukdata

För att få en uppfattning om underrapporteringen av djursjukdata, har vi efterfrågat bedömningar från både uppgiftslämnarna, alltså veterinärerna själva, och användarna. Det skedde i undersökningar som Svensk Mjölk och SLU genomförde för utredningens räkning samt i en rundfrågning bland länsveterinärerna.

Utredningen har även med hjälp av Jordbruksverket gjort en egen analys av inrapporterade djursjukdata åren 2000–2004 för de viktigaste djurslagen. Inrapporteringen jämfördes med den husdjursstatistik som verket publicerar inom ramen för Sveriges officiella statistik. Jämförelsen visar dock inte några tydliga skillnader på länsnivå i förhållandet emellan antalet behandlade djur

och totalt antal djur. Därmed fanns ingen grund för några slutsatser om eventuella skillnader i rapporteringen av djursjukdata.

Ett förbehåll är på sin plats: Underrapporteringen av djursjukdata i detta sammanhang skall ses i förhållande till vad som kommer under veterinärbehandling, inte i förhållande till all sjuklighet. Man bör undvika att blanda samman sann sjukdomsfrekvens och behandlingsfrekvens. Det är helt naturligt och i överensstämmelse med behandlingsstrategierna, att det sker en underrapportering av subkliniska sjukdomar, som subklinisk mastit på ko, tillstånd som enligt rekommendation inte behöver behandlas, som kvarbliven efterbörd, eller sjukdomar som bonden väljer att behandla själv, som okomplicerad diarré hos kalv.

Svensk Mjölk bedömer underrapporteringen för nötkreatur som förhållandevis omfattande

Svensk Mjölk har för utredningens räkning gjort en rundfrågning bland husdjursföreningarna om hur stor de tror att underrapporteringen av djursjukdata för nötkreatur är inom sina respektive områden. Det rör sig självfallet om osäkra uppgifter. Bedömningarna inom de olika föreningarna varierar från nästan ingen underrapportering alls i någon eller några mindre föreningar till 25 procent inom en förening. Organisationens sammanvägda bedömning är att mörkertalet som helhet ligger kring 10–12 procent i landet för rapporteringen av djursjukdata om mjölkkor.

Utredningen har inte kunnat göra en mer djupgående analys av variationen över landet, eftersom det rör sig om en helhetsbedömning som Svensk Mjölk gjort, där ingen enskild husdjursförening pekats ut. Intressant är emellertid att även veterinärernas bedömning av underrapporteringen i SLU:s enkät visar på en betydande geografisk variation.

Länsveterinärerna menar att underrapportering förekommer, men att den är omöjlig att bedöma i dag

Utredningen ställde i en enkät till samtliga länsveterinärer i landet frågan om hur de bedömer underrapporteringen av djursjukdata i sitt län. De ombads ge en uppskattning av hur stor andel av veterinärerna i deras län som brister allvarligt i sin rapportering.

Sammanlagt besvarade 13 länsstyrelser utredningens fråga, vilket således innebär att åtta av de 21 länsstyrelserna avstod. Svaren var av mycket olika karaktär och gav ingen fullständig överblick över situationen i landet.

Åtta länsstyrelser kommenterade i olika utsträckning underrapporteringen, medan övriga svarande avstod från att göra en bedömning. De allra flesta, oavsett om de gjort bedömningar, anser att det i dag är svårt eller omöjligt att avgöra bristerna i rapporteringen med hjälp av Vet@Webb, det nätbaserade verktyg som Jordbruksverket tillhandahåller för att ge bland andra länsstyrelserna tillgång till uppgifter ur djursjukdatasystemet.

De flesta verkar vara överens om att rapporteringen från de statliga veterinärerna fungerar tillfredsställande. Bland de privata veterinärerna förefaller de största problemen gälla hästar och smådjur, enligt bedömningar från flera län.

Ett par länsstyrelser menar att rapporteringen för animalieproduktionens djur, eller åtminstone mjölkproduktionen, troligen är tillfredsställande i länet. Det är sannolikt för övriga djurslag, framför allt smådjur och häst, som underrapportering sker.

I ett län bedöms sammantaget att ungefär 25–30 % av de verksamma veterinärerna inte rapporterar, mot bakgrund av uppgifter i Vet@Webb och egen erfarenhet. Det rör sig här om privata veterinärer.

En länsveterinär har undersökt vilka uppgifter som registrerats i databasen. I Vet@Webb finns det veterinärer i länet som inte har några data inrapporterade, trots att det är känt att de har klinisk verksamhet. För andra motsvarar den statistik som finns tillgänglig i Vet@Webb inte omfattningen av deras verksamheter, utifrån länsveterinärens kännedom. Samtidigt ifrågasätts dock systemets tillförlitlighet.

Bilden från de olika länen är sammanfattningsvis varierande; samstämmighet råder dock kring att osäkerheten kring underrapporteringen är stor.

Stordjursveterinärernas bedömning är att underrapporteringen varierar kraftigt emellan djurslagen

Samtliga kända verksamma stordjursveterinärer i landet tillfrågades i enkäten från SLU i vilken utsträckning de anser att olika sjukdomskomplex och behandlingar riskerar att underrapporteras till Jordbruksverket. Valmöjligheterna var: ingen, lindrig, måttlig, och kraftig underrapportering. Frågan ställdes för ett större antal diagnosgrupper samt för antibiotika, hormoner och licenspreparat.

En viss osäkerhet finns kring definitionen av underrapportering, inte minst med tanke på frågor som ställdes av flera enkätmottagare. Frågan kan tolkas så att den avser alla fall som inte rapporteras, även där inte veterinär tillkallas. Avsikten var dock att undersöka bedömningen av om veterinär underlåter att rapportera fallen. För en utförligare diskussion av problematiken, se avsnittets inledning.

För nötkreatur bedöms underrapporteringen minst omfattande

För nötkreatur angavs ett större antal sjukdomskomplex i frågan. Endast för två diagnostyper bedömde en majoritet av de svarande att ingen underrapportering förekommer, nämligen kalvningsförlamning samt zoonoser och andra anmälningspliktiga sjukdomar. I båda fallen har de statliga veterinärerna större tilltro till statistiken än de privata.

För övriga diagnoser hamnar bedömningen i allmänhet på lindrig eller måttlig underrapportering. Andelen som menar att rapporteringen kraftigt underskattar förekomsten är tämligen hög, emellan en femtedel och en fjärdedel, för några sjukdomskategorier. Det gäller kvarbliven efterbörd, subklinisk juverinflammation, hältor samt hosta/lunginflammation och diarré hos kalv. Som sagts tidigare är det dock förväntat att detta inte rapporteras.

En överväldigande majoritet bland de svarande bedömer att underrapporteringen av behandlingar för nötkreatur är lindrig eller obefintlig för behandlingar med antibiotika och hormoner. De statliga veterinärerna förefaller i större utsträckning än privata anse att alla sådana behandlingar rapporteras, även om något fler valt svarsalternativet ”lindrig” än ingen underrapportering alls.

Avseende svin anses underrapporteringen betydande

Situationen är annorlunda för svin. Inom alla sjukdomsområden, utom för zoonoser och andra anmälningspliktiga sjukdomar, bedömer en överväldigande majoritet att underrapportering förekommer i större eller mindre utsträckning. Mycket få har valt alternativet ”ingen underrapportering”, utom för de anmälningspliktiga smittsamma djursjukdomarna där en majoritet bedömer att rapporteringen är fullständig. I övrigt är fältet förhållandevis jämnt spritt emellan valen lindrig, måttlig eller kraftig underrapportering.

Någon tydlig genomgående skillnad i bedömningarna emellan statliga och privata veterinärer går inte att utläsa. Slutsatsen bör bli att sjukdomsrapporteringen kring svinen bedöms som mer eller mindre genomgående bristfällig. Detta beror, enligt våra experter, på att de flesta behandlingar på svin genomförs av djurägare via delegerad läkemedelsanvändning och att endast receptförskrivningen journalförs.

Veterinärernas bedömning om rapporteringen av olika behandlingar på svin visar på förhållandevis stor spridning. Skillnaderna emellan statliga och privata veterinärer är inte påtagliga. Den största gruppen bedömer att underrapporteringen är lindrig för såväl antibiotika och hormoner som licenspreparat. Denna grupp utgör dock inte en absolut, utan endast relativ, majoritet (flest val, men färre än hälften).

Antibiotikarapporteringen för häst bedöms som förhållandevis god

De privata hästveterinärerna rapporterar endast vissa behandlingar var för sig, med angivande av diagnos, till Jordbruksverket. Det gäller när antibiotika och hormoner används. För övriga behandlingar sker endast en årlig rapportering av antalet behandlade djur. Därför redovisas här endast resultaten för antibiotika- och hormonbehandlingar.

De vanligaste valen för häst bland stordjurspraktiker är lindrig eller måttlig underrapportering för både antibiotika och hormoner, såväl för privata som statliga. För båda behandlingarna har dock valen ”ingen” och ”lindrig” tillsammans en klar majoritet bland veterinärerna, drygt tre fjärdedelar. Genomgående har de statliga veterinärerna högre tilltro till rapporteringen än de privata, men inriktningen är densamma för båda grupperna.

De flesta av de svarande hästklinikerna anser att underrapporteringen av behandlingar är lindrig eller måttlig. Undantaget är behandling med antibiotika i leder samt på hud/sår, där underrapporteringen anses kraftig. Få tror att rapporteringen är fullständig.

4.2.2. Bristerna i djursjukdatabasen

Tillsynsmyndigheterna redovisar inte några mätningar eller uppskattningar av bristerna i djursjukdata. Utredningens bedömning av bristernas omfattning grundar sig på dels nuvarande och potentiella användares uppskattning, dels de rapporterande veterinärernas bedömning i SLU:s enkät. Vidare lämnade flera länsveterinärer sina synpunkter i sina svar på utredningens enkät om veterinärernas eventuella underrapportering.

Länsveterinärerna anser att det finns allvarliga brister i databasen

Flera länsstyrelser har synpunkter på Vet@Webb. Några framhåller att systemet skulle kunna vara ett värdefullt instrument för tillsyn av veterinär verksamhet, djurhälsa, förskrivning av läkemedel, djurskydd, etc. Samtidigt menar de flesta att uppgifterna i databasen inte är tillförlitliga och därför inte kan ge en säker bild av hur inrapporteringen av data fungerar.

De flesta har svårt att identifiera vilka veterinärer som är verksamma i länet: Ett problem som återkommer i svaren är att det inte finns några heltäckande uppgifter över antalet praktiserande veterinärer. Listan i djursjukdatabasen över uppgiftslämnande veterinärer i länet motsvarar inte helt de kända veterinärerna, enligt flera. Veterinärer som veterligen inte är eller har varit verksamma i länet finns listade, medan andra som är verksamma saknas, i länet eller även på den nationella listan. Därför anses det svårt att avgöra om de som saknas inte har rapporterat in sina data.

Efter att ha undersökt veterinärregistret, har exempelvis en länsstyrelse funnit att de veterinärer som lämnat uppgifter i Vet@Webb inte överensstämmer med de faktiskt verksamma veterinärerna i länet. Länsveterinären anger vidare att han genom

personlig kännedom kan se att flera, som enligt databasen lämnat uppgifter, inte har arbetat eller arbetar i länet.

För Svensk Mjölk ligger är kvalitén godtagbar, men förbättringar önskvärda

Svensk Mjölk genomför en gallring av de data som tas emot från Jordbruksverket. Den sker i tre steg. Först sorteras de registreringar bort, där en felaktig besättningskod angivits. Sedan sker en gallring av felaktiga öronnummer för det berörda kreaturet. Som sista steg utesluts registreringar där diagnoskoden inte accepteras. Det rör sig således om en rensning av felaktigt uppgivna, registrerade eller inskannade data.

När det nya systemet för djursjukdata infördes 1999 ökade antalet felaktiga indata markant. Felprocenten det första kontrollåret, september 1999 till augusti 2000, var 38 %. Därefter har felaktigheterna gradvis minskat, så att felen 2002/03 och 2003/04 utgjorde 20 %. Av de tre möjliga felkällorna har de två första, som rör identitetsregistreringen, minskat i omfattning. En allt större andel av felen gäller nu det tredje steget i gallringen, nämligen diagnoskodningen.

En källa till fel kan enligt Jordbruksverket här vara att veterinärer, främst med datajournalföring, anger ett djurslag för en behandling och därefter glömmer att byta djurslag när de behandlar ett annat djur vid samma förrättning. Rätt diagnos anges, men den blir oftast fel om den hamnar på fel djurslag. Verket påpekar också att problem med överföringen av data uppstod hos både sändaren och mottagaren, vid omläggningen av rapporteringen år 1999.

Svensk Mjölk bedömer att 20 procent är godtagbart. Organisationen strävar dock efter att förbättra kvaliteten. Målet är att halvera detta till 10 procent. Jordbruksverket anger att de arbetar emot samma mål. Detta utgör således ett handfast resultatmått och en mätbar målformulering för en god djursjukdatakvalitet. Utredningen har inte funnit något annat exempel på en löpande mål- och resultatmätning av systemet.

Lantbruksuniversitetets bygger forskning indirekt på djursjukdata, men valideringen är inte avslutad

I Lantbruksuniversitetets doktorandprojekt djursjukdata pågår i samarbete med Svensk Mjölk forskning kring datakvaliteten. Syftet med forskningsprojektet är att djursjukdata för nötkreatur skall valideras vetenskapligt. Det innebär en bedömning av hur väl databasen överensstämmer med det verkliga sjukdomsläget. Resultaten av forskningen kommer att presenteras inom de närmsta åren.

Vid Lantbruksuniversitetet bedrivs åtskillig forskning kring nötkreatur som grundas på Svensk Mjölks databas, vilken bland annat innehåller djursjukdata. Som vi har framhåller i kapitlet om syftena med systemet, har det publicerats ett stort antal vetenskapliga artiklar som bygger på denna forskning. Denna forskning har pågått fortlöpande sedan åttiotalet. Således har kvaliteten bedömts tillräckligt god för att kunna bedriva vetenskapligt arbete med databasen.

SVA bedömer att djursjukdata inte håller tillräcklig kvalitet för att användas till sjukdomsövervakning

Statens veterinärmedicinska anstalt bedömer att den skulle kunna ha betydande användning av djursjukdata, men att databasen i dag inte håller tillräcklig kvalitet. SVA avvaktar således en förbättrad tillförlitlighet innan arbetet påbörjas med att bygga delar av det sjukdomsövervakande arbetet på djursjukdataregistret.

Veterinärernas bedömning av huruvida sjukdomsstatistiken ger en rättvisande bild varierar emellan djurslagen

I SLU:s enkät tillfrågades landets stordjursveterinärer om de bedömer att dagens sjukdomsstatistik ger en rättvisande bild av hälsoläget bland Sveriges nötkreatur, svin och hästar.

Tilltron till statistiken för mjölkkorna är förhållandevis hög bland veterinärerna, såväl statliga som privata. Däremot förefaller den vara lägre avseende köttdjuren, medianbedömningen ligger mitt emellan att statistiken skulle ge en god bild eller inte, men spridningen är stor.

Överlag förefaller de däremot ha mycket liten tilltro till sjukdomsstatistiken inom svinhållningen. Något bättre förefaller läget bedömas för smågrisproduktionen, än för slaktsvinen, men de flesta svarande ligger mycket närmre att avfärda statistiken än att godta den.

Slutligen tyder svaren på att stordjursveterinärerna anser att sjukdomsstatistiken inte ger en särdeles rättvisande bild av hälsoläget bland hästarna. Skillnaderna är inte särskilt stora emellan privata och statliga veterinärer. Hästklinikerna instämmer inte alls i att statistiken skulle ge en god bild av hälsoläget.

4.3. Bakomliggande orsaker till bristerna

Här redovisas resultaten av utredningens olika undersökningar kring de bakomliggande orsakerna till bristerna i djursjukdatasystemet. Dessa kommer från SLU:s enkät till stordjursveterinärerna, från utredningens fråga till länsveterinärerna, från Svensk Mjölk samt från Jordbruksverket. I detta sammanhang framhålls även verkets pågående utvecklingsarbete för att förbättra systemet.

Vår slutsats är att det finns såväl principiella som praktiska skäl till bristerna i djursjukdata.

De principiella gäller vissa veterinärers förtroende för Jordbruksverket. Dessa verkar vara förhållandevis få, men sannolikt tillräckligt många för att det skall få effekt. Därutöver finns hos förhållandevis många veterinärer en misstro emot användbarheten av statistiken över djursjukdomar. Båda dessa principiella invändningar gäller främst privata veterinärer.

Inställningen till om statistiken är till nytta blir lätt ett cirkelresonemang: Om vissa veterinärer anser att användbarheten är låg, kanske de inte rapporterar alls, eller med mindre omsorg. Det leder då till lägre datakvalitet och sämre användbarhet.

Utöver de mer övergripande, finns vissa praktiska orsaker. Utformningen av rapporteringssystemet kan sannolikt förbättras. Vissa privatveterinärer upplever att systemet har en bristfällig användarvänlighet, vilket leder till tidskrävande inrapportering. Rapporteringskoderna anses vara bristfälliga och svårhanterade. Återkoppling och egen användbarhet av systemet anses bristfällig bland privatveterinärer vilket medför minskad motivation.

Spärrarna i systemen emot felaktiga uppgifter kan bli fler och effektivare.

Inledningsvis resonerar vi dock kring vilka orsaker som är knutna till själva djursjukdatasystemet, dess införande och utformning samt vilka som ligger inom andra områden. Vi ser nämligen att en del av orsakerna till problemen kring djursjukdata hänger samman med veterinärväsendets organisation i allmänhet. De är således av sådan art att det ligger utanför utredningens uppdrag att föreslå lösningar på dem. I stället måste vi finna möjligheter att undvika eller mildra följderna av dem.

Därefter återger vi den bild som de olika aktörerna ger. Slutligen återger vi ganska ingående resultaten från SLU:s enkät bland landets stordjursveterinärer och hästkliniker. Till att börja med ser vi hur veterinärerna allmänt ser på problemen med djursjukdata ur olika aspekter. Därefter redovisas deras syn på sjukdomsstatistikens användbarhet för dem själva och andra, vilket kan ha betydelse för kvaliteten på inrapporterade uppgifter. En specifik aspekt av uppgiftslämnandet tas sedan upp: Har rapporteringskoderna någon betydelse för kvaliteten? Avslutningsvis ser vi om svaren tyder på att det finns andra praktiska skäl till att rapporteringen brister.

4.3.1. Vissa orsaker återfinns i samband med själva uppgiftsinsamlingen och –bearbetningen, men andra finns inom veterinärväsendet generellt

Det finns såväl orsaker som utredningens förslag skall omfatta, som orsaker som faller utanför uppdraget att åtgärda. De bakomliggande orsakerna står att finna i flera led. Inom själva datasystemet finns problem som leder till kvalitetsbrister. Emellertid är vissa svårigheter samtidigt symtom på andra problem, som ligger utanför utredningens uppdrag.

De problem som uppstått inom djursjukdatasystemet beror bland annat på systemets utformning. Det system som infördes 1999 förefaller inte ha varit väl avpassat för privatpraktiserande veterinärer. Jordbruksverkets syfte var att göra datainsamlingen mer rationell genom att utnyttja ny IT-teknik uppbyggd i egen regi i stället för att utnyttja Svensk Mjölks manuella inregistreringar. Därigenom skulle kostnaderna minska samt ett ökat utnyttjande av utdata kunna åstadkommas via Internet.

Datakvaliteten sjönk emellertid drastiskt till följd av förändringen, såväl genom att inrapporteringen minskade som att felaktigheterna ökade. Barnsjukdomar förekom i systemet, som dock till allra största delen nu är avhjälpta. Inrapporteringen har också förbättrats, såväl i volym som i kvalitet.

Jordbruksverket uppger att man under lång tid hade problem med systemleverantören. Eftersom licensägarskapet ändrades flera gånger, till följd av konkurser och uppköp, inte minst i samband med IT-krisen i början av 2000-talet, hade verket i praktiken under lång tid inte tillgång till något systemstöd till nätverktyget Vet@Webb utifrån.

Den regleringsmässiga bakgrunden kan också vara en påverkande faktor. Det finns ingen lagstiftad uppgiftsskyldighet för veterinärer och därför inga tvångsmedel gentemot dem som inte lämnar uppgifter.

Veterinärernas administrativa arbetsbörda kan vara ett ytterligare problem. Det kan bero på systemets utformning i vissa fall. Ett extremfall förefaller vara hästveterinärerna; enligt uppgift från hästkliniker kan de efter en konsultation behöva fylla i fyra olika formulär, med delvis samma uppgifter. Detta beror åtminstone delvis på myndigheternas krav, även om det till viss del kan vara en följd av de egna rutinerna. En förbättring är att vänta i detta avseende i och med att hästpassen införs, vilket kommer att förenkla administrationen.

Slutligen är problemen med djursjukdata symtom på andra bakomliggande problem, vilka utredningen inte har i uppdrag att undersöka eller föreslå lösningar på. Vissa veterinärer tycks, bland annat enligt riksdagsrevisorernas rapport och svaren på vår egen enkät, känna motvilja emot att rapportera data om sin verksamhet och sina kunder till Jordbruksverket, eftersom de samtidigt ser myndigheten som sin främste konkurrent, problemet med de s.k. dubbla rollerna. Detta förefaller hänga samman med att det fortfarande kan finnas misstro från de veterinärer som övergick till privatpraktik till följd av distriktsveterinärernas omorganisation år 1995. Flera distriktveterinärer lämnade då Jordbruksverket som arbetsgivare och etablerade egen stordjurspraktik, som en reaktion på vad som uppfattades som genomgripande förändringar. Det nya datainsamlingssystemet från 1999 kan ha spätt på de problemen. Att Jordbruksverkets dubbla roller kan innebära ett problem i vissa fall bekräftas från flera håll.

Avseende de problem som inte faller inom utredningens uppdrag, skall utredningen således inte heller föreslå några åtgärder. Däremot måste utredningen förhålla sig till problemen i sitt arbete. Förslagen måste beakta situationen och bidra till att förbättra den. De måste utgå ifrån rådande organisatoriska läge och inom dessa ramar syfta till att finna de optimala lösningarna.

4.3.2. Jordbruksverkets bedömning av felkällorna samt av möjliga förbättringar

Jordbruksverket delar in felkällorna för uppgifterna i djursjukdatabasen i tre kategorier:

  • Kvalitén i inrapporterade data, exempelvis fel diagnos, fel identitet, oläsliga uppgifter
  • Datahanteringen vid verket
  • Brister i rapporteringen; uppgifter rapporteras inte i vissa fall

Verket arbetar fortlöpande med förbättringar som rör alla tre problemområdena. Samtidigt ser man behov av att en övergripande reglering införs, eftersom det i dag saknas sanktionsmöjligheter.

Kvalitetsarbetet inom verket behöver utvecklas

För att förbättra kvalitén har åtgärder vidtagits eller planeras. En automatisk felsökning har redan införts. Felaktiga rapporter skall sorteras ut och sändas åter till veterinärerna för rättelse. Det gäller sådana felaktigheter som går att upptäcka genom kontroll av att de olika uppgifterna på blanketten (eller i varje förrättning som rapporteras i textfil) stämmer överens med varandra.

Verket håller också på att utveckla en möjlighet att spärra databasen för helt orimliga diagnoser. Hittills har det inte gått att automatiskt upptäcka den typen av felaktigheter för det aktuella djurslaget. När spärrarna införts kommer felaktiga rapporter att sorteras ut och sändas åter för rättelse.

Vidare arbetas med en kontroll av djuridentiteten för nötkreatur. I januari 2005 infördes en spärr för individer som inte finns i angiven besättning. Det sker genom en koppling till en annan databas där alla nötkreatur och besättningar registreras.

Slutligen är verket medvetet om att det kan förekomma problem med datahanteringen i den egna registreringen och hanteringen, exempelvis inträffar fel vid den optiska inläsningen av handskrivna uppgifter från de privata veterinärernas journalblanketter. Det har exempelvis visat sig att den optiska avläsningen försvåras om bokstäver och siffror blandas i samma fält, vilket är fallet med dagens koder.

Verkets syn på skälen bakom utebliven rapportering: allmän motvilja, arbetsbördan och diagnosregistret

Eftersom en del veterinärer uppenbarligen inte rapporterar djursjukdata, menar Jordbruksverket att det behövs åtgärder av flera slag, främst positiva åtgärder som underlättar veterinärernas arbete. Det bästa är att skapa förståelse för nyttan med datainsamlingen. I framtiden vill verket vidare bättre kunna ge återkoppling till veterinärerna, så att de kan få åtkomst till sammanställningar över sin egen rapportering. Detta är ett önskemål från veterinärerna och fanns även i det gamla systemet före 1999, då verket skickade ut en del sammandrag i pappersform. Enbart hot om sanktioner och konflikt med enskilda veterinärer innebär en betydande risk för att kvalitén på djursjukdata försämras.

Jordbruksverket ser främst tre orsaker till att rapporteringen kan brista, i kvalitet eller omfattning, från en del veterinärer:

  • Verket instämmer i att det finns en motvilja bland vissa privatpraktiserande veterinärer emot att rapportera till Jordbruksverket som de samtidigt upplever som en konkurrent.
  • Datarapporteringen upplevs som en administrativ börda. Det bör dock endast stämma för de veterinärer som rapporterar på blankett (inget IT-baserat journalsystem).

Diagnosregistret

är alltför detaljerat för allmänpraktiserande

veterinärer.

Problemet med de dubbla rollerna har förmodligen minskat med tiden, men det har inte helt försvunnit. Verkets framhåller att den egna uppfattningen är att djuravdelningen som samlar in uppgifterna inte konkurrerar med privata veterinärer eller förser distriktsveterinärorganisationen med otillbörliga uppgifter.

Vissa veterinärer anser vidare att rapporteringen innebär en administrativ börda. Samtidigt måste alla veterinärer föra journal, ett krav som ingen ifrågasätter. Jordbruksverket framhåller att journalerna innehåller alla uppgifter som krävs i djursjukdatasystemet. Hur överföringen av data till verket går till, beskriver vi utförligt i bakgrundskapitlet.

I princip krävs för IT-baserad rapportering, enligt Jordbruksverket, inte i någon större utsträckning ytterligare administration för att rapportera in djursjukdata för lantbrukets djur, utöver att föra själva journalen. En viss administrativ belastning bör endast kunna uppstå när veterinären inte har tillgång till IT-baserad journalföring.

Ett ytterligare problemområde som Jordbruksverket har identifierat är att diagnosregistret upplevs som svåranvänt. Det har tagits fram i samarbete med Djursjukhusföreningen efter ett omfattande arbete. Det innehåller en kod (fem- eller flerställig bokstavs- och sifferkod) för varje diagnos på en hög detaljeringsnivå. Fördelen med kodningen är att total överförbarhet har uppnåtts från djursjukhusens och –klinikernas kodning till Jordbruksverkets. Dessa veterinärer har lång erfarenhet av kodningen. Samtidigt har fältveterinärer och allmänpraktiker inte samma möjlighet att ställa diagnos som djursjukhusen, varför registret blir alltför svåranvänt.

Jordbruksverket arbetar därför med att skapa ett mer lättanvänt register med en bättre tillämpbarhet för allmänpraktikerna. Jordbruksverket måste vid förändringsarbetet ta hänsyn till nuvarande diagnosregister så att inte en kvalitetsförsämring åstadkoms. Det kommer dock att i vissa fall innebära att diagnoser anges på en mer övergripande nivå. Vid sammanställning av uppgifter ur registret, såsom statistik, måste således grupperingar göras, så länge rapporteringen kan göra olika detaljerat.

4.3.3. Vissa länsstyrelser, liksom Svensk Mjölk, ser problem med registreringen av uppgifterna

Svensk Mjölk påpekar att det, utöver den bristande rapporteringen från vissa veterinärer, finns ett annat slags mörkertal, nämligen de fall då data visserligen rapporteras, men felaktigheter uppstår senare i datahanteringskedjan. Det upptäcks inte förrän långt senare, när en husdjursförening vill ta fram data om en särskild gård

och de helt eller delvis fattas. Här är det fråga om ett behov av ett system för kvalitetssäkring och uppföljning.

Jordbruksverket bekräftar som sagt delvis problem med inläsningen, men menar dock att det även, åtminstone tidigare, har uppstått problem vid överföringen av data från verket till Svensk Mjölk. Då gick vissa data förlorade, vilket sannolikt har bidragit till dessa problem.

Vissa länsveterinärer har också uppfattningen att alla rapporterade data inte registreras i databasen. Detta kom fram vid utredningens enkät till dem. En länsstyrelse beskrev hur man, från listan i Vet@Webb, hade sorterat ut verksamma veterinärer i länet och kontrollerat deras förrättningar i förhållande till behandlingar. Då dessa inte stämde överens, hade flera av länets veterinärer tillfrågats om sina förrättningar och behandlingar. Veterinärerna angav då att de hade rapporterat in riktiga uppgifter till Jordbruksverkets enhet i Söderhamn, men att Vet@Webb visade fel. Det har dock inte kontrollerats att inrapporteringen gick korrekt till.

Ytterligare en länsstyrelse kontrollerade uppgifterna i Vet@Webb om rapporteringen under 2004, genom att kontakta inrapporterande veterinär. Inte sällan uppdagades det fler fel i databasen avseende exempelvis hur många djur som behandlats vid en förrättning, fel i rapporteringen som veterinären inte ansåg sig orsakat. Länsstyrelsen har meddelat uppdagade fel till Jordbruksverket, men hittills står felaktigheten kvar enligt länsveterinären.

Jordbruksverket håller med om att en brist med nuvarande system är att rättningar av data i själva databasen inte kan föras över till Vet@Webb, annat än i samband total överföring av hela databasen. Rättningar i efterhand slår därför inte igenom i Internetverktyget. Verket kommer att satsa på att övergå till datalager, i stället för att genomföra en kostsam ombyggnad av Vet@Webb.

4.3.4. Veterinärernas uppfattning om orsakerna till problemen kring djursjukdata

Attityderna kring djursjukdata och Jordbruksverket riskerar att påverka kvaliteten i de rapporterade uppgifter som veterinärerna rapporterar till verket. Flera frågor i enkäterna till stordjurs- och hästveterinärerna berörde denna problematik.

De flesta av de svarande veterinärerna förefaller se förhållandevis positivt på djursjukdata. En mindre grupp är dock tydligt negativ och verkar se rapporteringen mer eller mindre som meningslöst arbete.

Problem i flera steg hos både djurägaren och veterinärerna

De svarande stordjursveterinärerna ombads i SLU:s enkät att beskriva skälen till att sjukdomsstatistiken inte alltid ger en rättvisande bild av djurhälsoläget.

I de fall motiveringar gavs för svaren om nötkreatur var de vanligaste kommentarerna:

  • Alla behandlingar registreras inte. Alla fall kommer inte under veterinärvård. Döda djur rapporteras inte.
  • Det finns skillnad i rapportering och/eller benägenhet att kontakta veterinär emellan mjölk- och köttbesättningar.
  • Journalen och/eller systemet för inrapportering samt diagnoser och/eller koder för diagnoser ger brister.
  • Får ingen återkoppling från Jordbruksverket eller använder inte statistiken.

Viktigaste kommentaren bland dem som motiverat graderingen i fråga om svin var att delegerad djurägarbehandling påverkar statistikens kvalitet; rapporteringen bedöms dålig från både veterinärer och djurägare. Ytterligare synpunkter från vissa var att statistik saknas helt och att inrapporteringssystemet inte är anpassat för svin samt att vissa diagnoser saknas.

I stordjursveterinärernas motiveringar när det gäller häst, utvecklar de flesta svarande den negativa synen: Den vanligaste kommentaren, som kommer fram i fler än hälften av svaren är att många fall aldrig rapporteras. Andra vanliga kommentarer är att journal och diagnosregister, eller summarapportering för privata veterinärer, ger upphov till brister. Slutligen hävdas i flera svar att det över huvud taget inte finns någon statistik.

Skäl bakom olika noggrann rapportering kan vara såväl praktiska som principiella

Frågan ställdes varför veterinärerna tror att en del rapporterar förhållandevis detaljerad information om varje fall, medan andra inte rapporterar lika detaljerad information. Som exempel på detaljerad information angavs ägaruppgifter, djuruppgifter, diagnos, åtgärd, läkemedel och karens. Frågan besvarades genom fritextkommentarer som gavs i 118 enkätsvar.

Bland allmänna kommentarer återfinns vanligast att det beror på fallets karaktär; vid rutinfall skriver man mindre uttömmande. Vidare menar denna grupp att man kan vara osäker på diagnos. Flera framför att de försöker rapportera så detaljerat som möjligt.

När det gäller skäl att rapportera detaljerat är de vanligast angivna anledningarna att dokumentera hälsoläget, att återrapportera till djurägaren, att följa upp karenser samt försäkringsärenden. Ytterligare en förhållandevis stor grupp menar att veterinärerna rapporterar för att de måste, men att det även innebär en säkerhet för veterinären, en dokumentation av arbetet. I en mindre grupp svar anges att skälet är att få statistik. Det påpekas att om man inte rapporterar detaljerat, har statistiken inget värde. Därutöver anges i några fall att rapporteringen samtidigt är debiteringsunderlag eller att den är viktig för spårbarhet, smittskydd och djurskydd.

Slutligen finns en betydande grupp svar som ger anledningar till att inte rapportera så detaljerat. Vanligast är att det tar för lång tid och innebär dubbelarbete. En förhållandevis stor grupp pekar på bristande intresse eller motivation; de ser ingen nytta med att rapportera. Andra svar som förekommer i fler än tio fall är att uppgifter saknas eller att man känner djurägaren och lämnar muntlig information. Några mindre grupper pekar på att rapporteringen innebär byråkrati och central kontroll, att en del uppgifter anses onödiga, man rapporterar bara uppgifter som anses av betydelse, att koderna är krångliga eller saknas samt att man inte vill lämna ut uppgifter till konkurrent och att man ogillar Jordbruksverket.

I svaren på den särskilda hästklinikenkäten kommenterade de flesta varför vissa inte rapporterar alla antibiotika- och hormonbehandlingar eller inte summarapporterar. Bland svaren märks särskilt att det inte upplevs som meningsfullt i dagsläget eller att det kan bero på tidsbrist till följd av ökande administrativ börda.

Problem med rapporteringssystemen förs även fram. Som skäl för att inte registrera detaljerad information om varje fall, pekar de flesta svarande hästklinikerna på tidsbrist och en del dessutom på att det upplevs som meningslöst i dagsläget.

Jordbruksverkets dubbla roller verkar ha ingen eller liten betydelse för de allra flesta, men desto större f

ör några få

I enkäten fanns en frågeställning som rörde hur uppfattningen om Jordbruksverket påverkat rapporteringsviljan. Som bakgrund angavs att verket är både tillsynsmyndighet och uppfattas som konkurrent till privata veterinärer.

De flesta veterinärer som besvarade denna fråga verkar inte påverkas särskilt mycket av Jordbruksverkets dubbla roller. Mittvärdet för såväl statliga som privata veterinärer ligger vid att inte ha påverkats alls. Ingen blir dock heller mer benägen att rapportera, bortsett möjligen från vissa extremvärden (ytterligheterna bland de svarande). De statliga förefaller över huvud taget inte påverkas, eftersom alla svar – extremvärdena borträknade – ligger samlade kring samma bedömning. Däremot är de privata veterinärernas svar fördelade på hela skalan från att de har blivit mindre benägna till att de inte påverkats. Dock lutar de allra flesta svaren tydligt åt det senare hållet, eftersom mittvärdet hamnade nära valet ”inte alls”.

Sammanfattningsvis tyder svaren således på att Jordbruksverkets dubbla roller i de flesta fallen inte påverkar de svarandes vilja att rapportera. Samtidigt är det tydligt att det finns vissa undantag bland de privata veterinärerna, vilka anger att det påverkar dem negativt.

Vilka problem som de negativt inställda ser, kommer fram i motiveringarna till svaren. I de 81 enkätsvar som kommenterar frågan (av totalt 176 besvarade) anges i 25 fall att verkets dubbla roller påverkar rapporteringsviljan. De svarande skriver att Jordbruksverket kan dra nytta av informationen i konkurrenssyfte och att verket inte skall vara både tillsynsmyndighet och konkurrent.

Problem med registrering av rapporterade uppgifter

Som vi beskrivit ovan har Svensk Mjölk påpekat att husdjursföreningarna och andra användare har problem med att uppgifter inte återfinns i djursjukdataregistret. Veterinärerna ställdes också frågan hur stor del av deras fall som de upplever registreras i databasen.

När man sätter svaren från veterinärerna i samband med andra användares problem, måste man dock hålla i minnet att de kan använda sig av olika källor. Husdjursföreningarna har tillgång till en egen databas som bygger på en särskild överföring av djursjukdata till Svensk Mjölk, där även rättningar löpande följer med. Veterinärerna har enbart tillgång till Vet@Webb, där som sagt rättelser i efterhand i databasen inte förs över. Nötpraktiker kan dock få en viss återkoppling, då de ser om behandlingsuppgifter syns i statistiken över korna i de besättningar där de utfört behandlingar.

Skillnaderna i svaren är stora emellan de bedömningar som de statliga och privata veterinärerna gör. På den statliga sidan förefaller man mena att det allra mesta som rapporteras även registreras. Rensat från extremvärden (den mest negativa tiondelen), anser samtliga distriktsveterinärer att registreringen är fullständig eller åtminstone nästan fullständig.

Privata veterinärer som svarat på frågan gör delvis en annan bedömning, men svaren tyder på att erfarenheterna är mycket mer varierande. Svaren återfinns på hela skalan, från att nästan inget registrerats till att nästan allt registrerats, av vad som rapporterats in. I genomsnitt förefaller de privata dock anse att registreringen ligger kring två tredjedelar. Samtidigt ligger mittvärdet betydligt högre, vid 83 procent, vilket tyder på att genomsnittet dras ned av ett antal mer negativa svar.

Sammanfattningsvis finns det ett inte obetydligt antal privata veterinärer som upplever att deras inrapporterade uppgifter inte registreras fullständigt i databasen, eller i vissa fall inte alls. De instämmer således i den bild som Svensk Mjölk givit utredningen. En svårighet med att härleda felen påpekas av Jordbruksverket: De data som Svensk Mjölk får från verket rensas från uppgift om rapporterande veterinär. Det går således inte direkt att avgöra om upptäckta fel i kodatabasen härrör från privata eller statliga veterinärer, blankett- eller datarapportörer.

4.3.5. Stordjursveterinärernas uppfattning om nyttan med sjukdomsrapportering och sjukdomsstatistik

Uppfattningen bland veterinärerna om nyttan med rapporteringen av uppgifter om djursjukdomar har med all sannolikhet betydelse för datakvaliteten. En låg upplevd nytta befrämjar självklart inte noggrannhet och plikttrogenhet hos dem som skall rapportera. Det gäller såväl den egna nyttan, som huruvida man upplever att andra har nytta av de uppgifter man rapporterar. Först om man anser att databasen är användbar och kommer till nytta, blir inrapporteringen meningsfull.

Landets stordjurs- och hästveterinärer tillfrågades av SLU i enkätundersökningen om nyttan med sjukdomsrapportering och sjukdomsstatistik. Frågan avsåg såväl Jordbruksverkets statistik som andra källor, vilket exempelvis kan vara slaktstatistiken för svin. De svarande gav sin uppfattning dels om den kommer till användning i det egna arbetet, dels om näringen samt myndigheter i och utanför Sverige har användning för sjukdomsrapportering och –statistik. Med näringen avsågs såväl jordbruks- och livsmedelsföretag som branschorganisationer m.fl. för de olika djurslagen inom animalieproduktionen.

Uppfattningarna skiljer sig tydligt emellan privata och statliga veterinärer, då de senare ser en betydligt större nytta med statistiken. Vidare är bedömningarna förhållandevis olika för de tre undersökta djurslagen.

För nötkreatur anses nyttan som störst, i synnerhet för näringen

De statliga veterinärerna förefaller, när det gäller nötkreatur, ha mycket stor egen användning för sjukdomsstatistik i sitt arbete, medan det inte är fallet för de privata. Om man ser till regionala skillnader, utmärker sig Småland och öarna, där de svarande veterinärerna ser mycket mindre nytta än i andra områden. Sannolikt beror det på att det i de områdena är en stor dominans av privata veterinärer.

De flesta svarande (94 svar av 152 totalt) angav att de använder statistik för nötkreatur i flera syften:

  • För att bestämma hälsoläget i besättningar och jämföra med andra, regionalt och nationellt
  • I profylaktiskt arbete med besättningar, för besättningsutredningar
  • För uppföljning av individer

I en femtedel av svaren angavs dock att de inte har tillgång till eller inte har användning för statistik samt att de inte får någon återkoppling från Jordbruksverket. I några fall använder de svarande egen sjukdomsstatistik.

Såväl statliga som privata veterinärer förefaller i stor utsträckning vara övertygade om att sjukdomsstatistiken är till nytta för näringen. De statligas tilltro är i det närmaste total, men även de privata instämmer till stor del.

De användningsområden som förs fram av de svarande är först och främst avel. Vidare lyfts marknadsföring fram dels till konsument, dels av Sverige gentemot omvärlden. Information till konsument, marknadsföring och trovärdighet är också formuleringar som återkommer. Kvalitetssäkring bedöms också vara en viktig användning, liksom att bedöma hälsoläget för såväl individer som besättningar, på regional och nationell nivå. Allmänt lyfts besättningsutredningar, profylaktiskt arbete och rådgivning fram.

Jämfört med näringen anser veterinärerna att myndigheterna har mindre nytta av statistiken. De statliga veterinärerna förefaller fortfarande förhållandevis säkra på nyttan i det här fallet, medan de privata endast instämmer i viss mån.

Bland de svarande som kommenterat sin inställning anses de viktigaste användningarna för myndigheterna vara att kontrollera antibiotika- och övrig läkemedelsanvändning samt att övervaka djurhälsoläget i Sverige. Även att jämföra Sverige med Europa, med avseende på djurskydd, hälsoläge m.m., lyfts fram. Förhållandevis få nämner smittskydd, medan forskning och utveckling, utbildning och statistik nämns av flera.

Även statistik om svin bedöms vara till nytta, åtminstone av statliga veterinärer

Sammantaget ligger svaren beträffande svinproduktionen mitt emellan instämmande i och avfärdande av nyttan med sjukdomsstatistik i den egna verksamheten. Bakom detta döljer sig dock en

radikal skillnad emellan statliga och privata veterinärer. De förra anser som grupp sig ha god nytta av datarapporteringen, medan de senare i allmänhet tycks mena att nyttan är anmärkningsvärt liten.

Inom båda grupperna är dock variationen stor; även om de mest extrema svaren räknas bort (mest och minst positiva tiondelarna), ligger spannet i svaren på hela skalan från att se mycket liten användning till mycket stor.

När de svarande beskriver på vilket sätt de har nytta (46 svar av 83), eller varför de inte har det, framträder två huvudsakliga inställningar. Det kan bland annat bero på att vissa veterinärer har tillgång till andra sjukdomsuppgifter än Jordbruksverkets djursjukdata, inom ramen för djurhälsovården inom svinhållningen eller via egna journalsystem. En dryg fjärdedel menar att de inte har användning för eller inte tillgång till statistiken samt att de inte får någon återkoppling från Jordbruksverket. En annan mycket större grupp, uppemot två tredjedelar, ser å andra sidan nytta vid förebyggande arbete, rådgivning och besättningsutredningar samt för att se hälsoläget i den enskilda besättningen. Ytterligare nytta som förs fram av vissa är allmän information och att få en bild av hälsoläget regionalt och nationellt.

De allra flesta av de svarande ser förhållandevis stor nytta för näringen av sjukdomsuppgifter om svin. Även här är skillnaderna stora bland de olika veterinärer som arbetar med svinbesättningar, men mindre markerad än kring den egna nyttan. De statliga bedömer i allmänhet nyttan för näringen som mer betydande än de privata. Rensat för extremvärden (mest negativa tiondelen) lutar samtliga statliga veterinärer mer åt att instämma i, än att avfärda, nyttan för näringen. Det privata fältet är mycket mer spritt i sin bedömning; svaren fördelar sig på hela skalan och mittvärdet ligger något närmare att inte anse att näringen har användning för statistiken än motsatsen.

I beskrivningarna av nyttan för näringen förs av flera fram avel, marknadsföring, och produktutveckling samt konsumentupplysning och trovärdighet. Vidare pekar den största gruppen bland dem som kommenterat här (19 av 50 besvarade enkäter) på besättningsutredningar och förebyggande arbete samt jämförelser emellan den egna besättningen och det generella hälsoläget i Sverige. En mindre grupp ser nyttan att bedöma hälsoläget regionalt och nationellt. Den minsta gruppen ser ingen användning alls i dag, men menar att det skulle vara användbart om statistiken var mer tillförlitlig.

Samma bild uppträder för bedömningen av myndigheternas nytta som för bedömningen av näringens, en stor nytta generellt sett. De statliga veterinärerna har emellertid även här betydligt större tilltro till nyttan, än de privata. Spridningen är också densamma som i förra fallet.

De svarande framför som den viktigaste nyttan för myndigheterna att kunna jämföra Sverige med Europa och som argument för den svenska djurhållningen och svenska regler gentemot EU (13 av 46 svar). I övrigt för en mindre grupp (drygt en femtedel) fram övervakning av läkemedelsanvändningen och hälsoläget i Sverige. Ytterligare några svarande ser ingen nytta eller anser att statistiken i dag inte är användbar på grund av dålig kvalitet. Rapporteringen från de privata veterinärerna anses också dålig av vissa.

Nyttan av statistiken kring hästar verkar vara omstridd, utom möjligen för näringen

Med all sannolikhet svarar de veterinärer som arbetar med häst utifrån olika utgångspunkter, beroende på att de avser olika sorters sjukdomsstatistik. Just djursjukdata har inte någon större tillämpning på häst, eftersom diagnoser endast rapporteras i samband med antibiotika- och hormonbehandling.

En tydlig skillnad visar sig i svaren emellan privata och statliga stordjursveterinärer när det gäller nyttan av sjukdomsstatistik om häst. De förra tycks i allmänhet ha liten eller mycket liten användning i den egna verksamheten, medan de senare ser en mer måttlig nytta. Ingendera gruppen anser dock sig ha stor nytta av sjukdomsstatistik för häst generellt sett. En hel del statliga veterinärer, låt vara en minoritet, menar emellertid ändå att nyttan är stor. Svaren spänner här ända till att se en god nytta, även rensat för den mest extrema tiondelen.

Hästklinikerna ser i dag i allmänhet mycket få egna användningsmöjligheter för sjukdomsstatistiken. Kommentarerna tyder dock på att vissa specialiserade hästveterinärer har tillgång till viss användbar statistik redan i dag, förmodligen från egenproducerade källor. Flera som kommenterar kopplar dock ihop sjukdomsstatistiken med rapporteringen av smittsamma djursjukdomar.

En betryggande majoritet av de statliga veterinärerna anser att branschen (hästhållare, organisationer m.fl.) har förhållandevis stor

nytta av sjukdomsstatistik. De privatas svar lutar däremot i huvudsak åt bedömningen att nyttan inte är så betydande. Spridningen bland svaren är dock mycket stor.

Hästklinikerna menar att nyttan är mycket liten för hästhållarna, dock något större för dem än för veterinärerna själva. För hästbranschen i övrigt menar klinikerna i allmänhet att nyttan inte är särskilt stor. Den bedöms ändock vara betydligt större än för hästhållare och hästkliniker. Flera svarande pekar i sina kommentarer i båda fallen på användning inom aveln och smittskyddet.

Skillnaden i uppfattning förefaller vara ännu större kring nyttan för myndigheterna, än för näringen. Bedömningen bland de statliga veterinärerna lutar åt att statistiken är till nytta även för myndigheterna, om än i något mindre grad. De flesta privata stordjursveterinärerna däremot tycks anse motsatsen. Spridningen bland svaren är dock mycket stor, även här.

I de svar där nyttan har angivits förs följande användningar fram (ungefär en femtedel vardera av 60 svar):

  • Bedöma hälsoläget i Sverige
  • Kunna jämföra med utlandet
  • Smittskydd och djurskydd
  • Forskning och utredningar
  • Förebyggande arbete

Samtidigt ser en nästa lika stor grupp ingen användning för statistiken eller vet inte hur den används. Hästklinikernas bedömning är att nyttan för myndigheterna är ungefär densamma som för hästbranschen, således inte särskilt stor.

4.3.6. Har rapporteringskoderna någon betydelse för kvaliteten?

Jordbruksverket menar att utformningen av de diagnoskoder som används vid rapporteringen av djursjukdata kan vara en orsak till brister i datakvaliteten. I SLU:s enkät ställdes frågor kring rapporteringskoderna och verkets baslistor för rapportering. Eftersom en del veterinärer upplever problem med koderna, kan det antas att de påverkar kvaliteten negativt.

Rapporteringskoderna för diagnoser verkar inte tillräckligt välutformade, medan åtgärdskoderna anses bättre

Stordjursveterinärerna i landet tillfrågades om de olika rapporteringskoderna. Första frågan gällde om dagens diagnoskoder är bra, för detaljerade eller om de överlappar varandra. Flera alternativ valdes av en del svarande i denna fråga, vilket gör den något svårtolkad. Det förefaller dock som de svarande inte anser att diagnoskoderna är tillräckligt välutformade.

Många lämnade också synpunkter i fritext (83 av 188 svar). Den vanligaste kommentaren är att det saknas diagnoser i kodlistan (drygt hälften av svaren). En mindre grupp anser att koderna är dåliga eller ologiska. Några få framför att koderna är för detaljerade eller att det är svårt att hitta rätt diagnos.

Andra frågan avsåg om dagens åtgärdskoder är bra eller för detaljerade. I detta fall fyllde de svarande inte i fler alternativ i någon större utsträckning. Det gör, tillsammans med en tydlig fördelning av svaren, att tolkningen blir enklare än för första frågan. En tydlig majoritet av de statliga veterinärerna anser att koderna är välutformade, medan utfallet är blandat för de privata. De senare tycks därför inte vara alls lika nöjda; betydligt fler anser att koderna är för detaljerade – 30 procent jämfört med tolv för de statliga.

Åtgärdskoderna kommenteras särskilt i totalt 58 av svaren. Det vanligaste var att det saknas en del åtgärder (drygt en tredjedel). I mindre utsträckning har de uttryckligen skrivit att åtgärdskoderna inte är bra eller att de är svåra att använda, med krångliga koder. Att koderna kan förbättras och göras mer logiska eller enklare framförs i några svar, medan vissa svarande veterinärer eller kliniker inte alls använder åtgärdskoderna. Slutligen svarade en mindre grupp att åtgärdskoderna är onödiga.

Utöver de synpunkter som redovisats ovan kommenterades i 64 svar diagnos- och åtgärdskoderna i ett sammanhang. Av dessa menar hälften att onödiga koder finns, medan viktiga saknas samt att det är svårt att hitta rätt koder. Bland övriga kommentarer förekommer i olika mindre grupper att diagnoskoderna är bra eller godtagbara, att man endast använder ett fåtal åtgärdskoder eller att man inte alls använder diagnos- eller åtgärdskoderna.

Baslistorna för pappersrapportering: diagnos- och åtgärdslistorna tycks innebära problem för åtskilliga veterinärer

De flesta svarande som inte använder datajournaler utnyttjar Jordbruksverkets baslistor för diagnoser, åtgärder och läkemedel. Till dem ställdes frågan för var och en av dessa listor huruvida de är bra, eller innehåller antingen för många eller för få positioner.

En märklighet i svaren är att de statliga veterinärerna, som inte använder baslistorna eftersom de alla rapporterar elektroniskt, ändå i vissa fall har svarat. Möjligen har dessa tänkt på de kodningslistor som de har tillgång till i sina system. Vidare använder vissa statliga journalblanketten som koncept vid djurägarbesöket. Rapporteringen sker sedan inte med dessa utan per dator, där baslistorna alltså inte används.

För baslistan över diagnoser skiljer sig svaren från de statliga och privata veterinärerna åt: Bland de statliga anser ungefär lika många att den innehåller för många diagnoser som att den är tillfyllest. Något fler, 45 procent jämfört med 40, anser det senare. Motsatsen gäller för de privata: ett stort flertal, nästan två tredjedelar, anser att baslistan innehåller för få diagnoser.

De flesta statliga veterinärer som använder sig av pappersjournal är nöjda med baslistan för åtgärder (79 procent), medan bilden är spridd för de privata. Det vanligaste valet för de senare är att den innehåller för många åtgärder (41 procent), medan en dryg tredjedel anser att listan är välutformad.

Övervägande delen av de svarande anser att baslistan för läkemedel och licenspreparat är bra. Samtidigt är andelen positiva betydligt större bland de statliga än de privata veterinärerna.

Kommentarer till frågorna om de tre baslistorna lämnades i en dryg tredjedel av svaren (runt 100 besvarade frågorna om baslistorna). Vanligast var att en del koder saknas, därefter kom listan med läkemedel och licenspreparat måste uppdateras oftare och att den innehåller för få licenspreparat. Några ansåg att den innehåller fel koder eller att koderna är för detaljerade, att det är för många diagnoser och/eller åtgärder. Andra åter ansåg att koderna är ologiskt eller krångligt utformade.

4.3.7. Finns det andra praktiska skäl till att rapporteringen brister?

Inrapporteringen av djursjukdata innebär en viss administrativ belastning. I enkäten till stordjurs- och hästveterinärerna ställdes frågor kring inrapporteringen, om den är tekniskt enkel och hur lång tid den tar. De flesta förefaller inte uppleva inrapporteringen som något större problem, men en hel del undantag finns uppenbarligen.

Inrapporteringen av djursjukdata fungerar i allmänhet bra tekniskt

I enkäten framfördes påståendet, att det är tekniskt enkelt att rapportera in till Jordbruksverket. Samtliga svarande statliga veterinärer instämmer helt eller i hög grad, när extremvärdena rensats bort. Detta måste självfallet bero på att alla har samma journalsystem som utformats med det syftet. De flesta privata veterinärer som svarat tycks dock också instämma i förhållandevis hög grad, men här är ligger svaren spridda längs hela skalan.

Totalt 63 av 176 svar innehöll kommentarer till frågan. Flera av dem innebär dock endast en klargöring av rapporteringssätt. En mindre, men inte obetydlig, grupp anger att det fungerar bra med dator. Flera av dem gör dock tillägget att det är enkelt när tekniken fungerar, men att störningar i Internet eller synkronisering kan göra det krångligt. Några anser att det är lätt att göra fel, att det är krångligt eller att det varierar. Slutligen framför en handfull att det fungerar bra med pappersjournal, medan en annan mindre grupp tycker att det är tidskrävande.

Tidsåtgången är i de flesta fall måttlig

Den tid som går åt till att rapportera djursjukdata för lantbruksdjuren uppskattar de svarande veterinärerna till i medeltal något mer än en halvtimma (36 minuter) i veckan. Intressant är att mittvärdet är betydligt lägre. Det beror främst på de statliga veterinärerna, som ligger långt under medeltalet, på knappt en kvarts timme i veckan. För de privata är skillnaden inte så stor; mittvärdet är knappt en halvtimma.

Det finns ett antal höga värden som drar upp medeltalet. Spännvidden i rapporteringstiderna vid de statliga veterinärstationerna är mycket stor. Även rensat för de tiondelar som angivit kortast eller längst tid, varierar svaren emellan 5 och 83 minuter. Motsvarande värden för de privata veterinärer som svarat är emellan 5 minuter och en dryg timme.

Bakgrunden till den varierande tidsåtgången är intressant, eftersom alla distriktsveterinärer arbetar med samma journalförings- och rapporteringssystem. En orsak är bekant, att distriktsveterinärerna har olika datorvana. Vissa av dem skriver pappersjournaler vid besöket och matar sedan in uppgifterna i datorsystemet. Det beror bland annat på problem med den mobila utrustningen. Beroende på hur mycket extraarbetet som det innebär och som tillskrivs rapporteringen, blir det stora variationer i bedömningen av tidsåtgången.

En annan anledning till olika bedömningar generellt kan vara att vissa svarande, såväl statliga som privata, även har räknat tid som går åt till journalföring, inte bara själva rapporteringen av djursjukdata, vilket är en arbetsinsats utöver journalföringen. Oavsett datarapporteringen måste självfallet veterinärer alltid föra journal, men kodning av uppgifterna är endast nödvändig om de skall rapporteras in. Detta kan ha tolkats och bedömts olika av de svarande.

4.4. Följder för registrets användbarhet

Följderna av bristerna i djursjukdata visar sig i problem som användarna upplever, men vad värre är genom att flera tänkbara användare inte ännu utnyttjar systemet i sin verksamhet. Det innebär att en betydande del av den nytta som samhället skulle kunna dra av systemet inte förverkligas i dag.

Statens veterinärmedicinska anstalt ser ett behov av att använda kliniska data i sitt sjukdomsövervakande arbete. Hittills har anstalten dock bedömt att djursjukdata inte är tillräckligt tillförlitliga för att en sådan klinisk övervakning skall kunna byggas upp.

Inom djurhälsovården, förutom den som bedrivs på nötkreatur, används inte djursjukdata. Det innebär att ett möjligt verktyg för rådgivning, produktionsutveckling och avel inte utnyttjas alls för djurslagen svin, får, get och fågel. Sannolikt skulle ett lättillgängligt och användarvänligt system kunna vara till nytta för djurhälso-

vårdens arbete. Det skulle kunna bidra till ett bättre djurhälsoläge, att aveln gav friskare djur och att rådgivningen kunde bidra till en effektivare animalieproduktion.

Visserligen är de möjliga vinsterna inom animalieproduktionen i övrigt (svin, fjäderfän, får och get) svåra att bedöma, men Svensk Mjölk anser att djursjukdata är oundgänglig för att bedriva nöthälsovård på ett modernt sätt. Det anses vara nödvändigt för en effektiv och djurvänlig mjölk- och nötköttsproduktion. Svenska djurhälsovården menar att djursjukdata även skulle kunna vara värdefullt för djurhälsoarbetet med andra djurslag än nötkreatur. För djurhälsovårdens del gäller det sannolikt främst svin. Bland får och getter resulterar sjukdomsfallen endast i begränsad omfattning i veterinärbesök, eftersom djuren behandlas genom delegerad läkemedelsanvändning.

Bristerna i databasen påverkar självfallet även dem som redan använder sig av systemet. Svensk Mjölk har som beskrivet problem med felaktigheter i de data som överförs från Jordbruksverket. Att vissa data fattas eller faller bort i hanteringen påverkar negativt möjligheterna att bedriva rådgivning och en god avel. Beslutsunderlaget blir helt enkelt inte lika gott som det rimligtvis skulle kunna vara, med en andel kodningsfel kring 20 procent av inrapporterade uppgifter och dessutom ett bortfall i form av utebliven eller felregistrerad rapportering.

I tillsynen av veterinärerna upplever länsveterinärerna problem med att använda systemet. Tillgängligheten och tillförlitligheten förefaller dock ha förbättrats under det senaste året. Flera länsveterinärer påpekar att felaktigheter som upptäckts inte rättas till och att inrapporterade data i flera fall inte finns registrerade. Jordbruksverket instämmer till viss del, eftersom det kan ta lång tid innan fel i Vet@Webb rättas, även efter att de rättats i databasen. Sammantaget påverkas länsstyrelsernas möjligheter att följa upp och övervaka veterinärernas arbete negativt av de brister som i dag finns i systemet. Tillsynen måste bygga på ett korrekt beslutsunderlag, för att kunna motivera insatser gentemot tillsynsobjekten.

5. Reglering av djursjukdata och närliggande områden

I detta kapitel redovisas hur djursjukdataregistret regleras i dag. Eftersom bestämmelserna om djursjukdata tangerar flera andra regleringar är det nödvändigt för att få en helhetsbild att även redogöra för vissa regleringar inom närliggande områden såsom djurhälsa, avel och läkemedel.

Vidare redovisas också hur motsvarande datainsamling har reglerats på humansidan samt en kort redogörelse för de viktigaste bestämmelserna om statistik.

Slutligen redogörs för EU:s nya livsmedelsreglering som skall införas i Sverige från årsskiftet 2005/06. Skälet till att den tas upp här är att vissa uppgifter måste registreras och förmedlas vidare i livsmedelskedjan, för att uppnå spårbarhet. Det gäller bland annat uppgifter om läkemedelsanvändning och sjukdomsfall bland djuren som har betydelse för livsmedlens kvalitet. Det rör sig delvis om uppgifter som även samlas in i djursjukdatasystemet.

5.1. Föreskrifterna om journalföring och uppgiftslämnande m.m.

I Statens Jordbruksvers föreskrifter (SJVFS 1998:38) om journalföring och uppgiftslämnande m.m. (journalföreskrifterna) finns bestämmelser om såväl veterinärens som djurägarens skyldighet att föra journal samt om veterinärens skyldighet att lämna uppgifter till djurhållaren om läkemedelsbehandling och att rapportera vissa uppgifter om bland annat diagnoser, läkemedelsanvändning och andra åtgärder till verket.

5.1.1. Veterinären skall föra journal i anslutning till konsultationen

Veterinärer skall enligt föreskrifterna föra journal i direkt anslutning till varje konsultation (1 §). I journalen skall, utöver veterinärens namn bl.a. anges djurhållarens produktionsplatsnummer, djurslag, djurets identitet, status och diagnos, samt typ av behandling.

Vid behandling med läkemedel skall journalen dessutom innehålla uppgifter om läkemedlet såsom namn, styrka, dosering, behandlingstidens längd samt eventuell karenstid.

Det finns inga andra generella krav på hur journalen skall föras. Om förrättningen avser nötkreatur, får, getter, renar, svin, fjäderfän eller hägnat vilt (lantbruksdjur) skall journalen dock föras på en särskild blankett som Jordbruksverket utformat (en s.k. praktikjournal) eller i ett databaserat journalföringssystem som har godkänts av verket.

5.1.2. Veterinären skall lämna uppgifter om läkemedelsbehandling till djurhållaren

Om lantbruksdjur behandlas med läkemedel skall veterinären lämna uppgifter om behandlingen till djurhållaren (7–9 §§). Veterinären skall både muntligt och skriftligt upplysa djurhållaren om att behandling har skett och om vilken karenstid som gäller för läkemedlet samt förklara karenstidens innebörd för djurhållaren.

För de flesta djur som kan komma att omfattas av denna bestämmelse skall journalen föras på en praktikjournal eller i ett databaserat journalföringssystem (enligt 2 §). I sådant fall skall den skriftliga upplysningen om läkemedelsbehandlingen ske i form av ett exemplar av praktikjournalen eller en utskrift av journalen.

När läkemedelsbehandling sker av djur som inte omfattas av bestämmelsen om praktikjournal men som ändå kan komma att tas tillvara för livsmedelsändamål (främst häst), skall den skriftliga informationen i stället lämnas på ett behandlingsbevis. Ett sådant behandlingsbevis skall, liksom upplysningarna ovan, innehålla de uppgifter som Livsmedelsverket har föreskrivit, bl.a. djurägare, djurets identitet, preparat, dosering och behandlingssätt, injektionsställe, tidpunkt samt karenstid för köttvara, mjölk och ägg.

5.1.3. Veterinären skall rapportera förrättningar till Jordbruksverket

I journalföreskrifterna regleras även rapporteringsskyldigheter för veterinärerna (10–13 §§) om läkemedelsbiverkningar, behandling av odlad fisk och om själva djursjukdatarapporteringen (12–13 §§). Den senare skyldigheten att rapportera förrättningar till Jordbruksverket är av olika omfattning beroende på djurslag.

Alla förrättningar som avser lantbruksdjur (inklusive ren och hägnat vilt) skall rapporteras (12 §). Rapporteringen sker genom att ett exemplar av praktikjournalen (eller motsvarande uppgifter i ett databaserat journalföringsprogram) skickas in till Jordbruksverket. Rapporteringsskyldigheten omfattar alla de uppgifter som en journal skall innehålla.

När det gäller häst, skall enligt 12 a § alla behandlingar med antibakteriella läkemedel för systemiskt bruk eller läkemedel som innehåller hormonella substanser rapporteras tillsammans med diagnoserna.

För behandlingar av andra djurslag, liksom vid andra behandlingar på hästar än de som nämnts ovan, behöver endast det totala antalet behandlingar (per år) rapporteras, varvid inga uppgifter om diagnoser eller läkemedelsförskrivningar krävs (13 §).

Vid djursjukhus och djurkliniker skall samtliga utförda behandlingar rapporteras. Föreskriften är inte helt tydlig med vad detta innebär, men enligt verket avses samma uppgifter som övriga rapporterar. En utpekad veterinär skall dock vara ansvarig för rapporteringen och den skall ske under ett särskilt redovisningsnummer.

Förrättningar som avser livsmedelsproducerande djur skall rapporteras inom en vecka från behandlingstillfället, medan behandling av hästar med antibiotika och hormoner rapporteras varje månad. Antal behandlade hästar i övrigt samt sällskapsdjur rapporteras årligen. Veterinärerna kan dock alltid välja att rapportera uppgifter fortlöpande för alla djurslag.

5.1.4. Djurägaren skall föra journal

Föreskrifterna innehåller också bestämmelser om att djurhållaren skall föra journal, när djur som är avsedda för livsmedelsändamål behandlas med läkemedel som har försetts med karenstid (6 §).

Djurägaren skall i en särskild läkemedelsjournal föra in uppgifter om behandlingen. Den skall bl.a. innehålla uppgifter om djurets identitet, diagnos, läkemedlets benämning och dosering, behandlingstidens längd, samt veterinären namn och namnet på den som har behandlat djuret. Journalen skall tillsammans med djurhållarens exemplar av praktikjournalen (eller journalutdrag) bevaras hos djurhållaren i minst fem år.

5.1.5. Den författningsmässiga grunden för föreskrifterna

Bestämmelserna i journalföreskrifterna innehåller skyldigheter för både djurhållare och veterinär. I Jordbruksverkets journalföreskrifter hänvisas till bemyndiganden i dels förordningen (1998:134) om provtagning på djur m.m. (provtagningsförordningen), dels förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion (veterinärinstruktionen).

Föreskrifterna hänvisar även till ett antal EG-direktiv som delvis omsätts där. Bestämmelserna omfattar journalföring av vissa uppgifter samt att dessa ska vara tillgängliga för ansvariga myndigheter. Några generella krav på insamling av sjukdomsuppgifter för djur finns inte i EG-rätten. Därför behandlas innehållet i direktiven inte ytterligare här.

Grunden för djurhållarens skyldigheter

Bestämmelserna om djurhållarens skyldighet att föra journal enligt 6 § journalföreskrifterna har meddelats med stöd av ett bemyndigande i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m.

1

(provtagningsförordningen) som i sin tur meddelats med

stöd av lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

2

(provtag-

ningslagen). Reglerna i provtagningslagen införlivar EGbestämmelser om journalföring i svensk rätt. Efter årsskiftet kommer motsvarande regler att tillämpas enligt en EG-förordning som är direkt tillämplig i Sverige (se nedan i avsnittet om den nya livsmedelsregleringen).

Enligt bestämmelsen i lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl.a. djur-

1

3 § 1 st. 2 p.

2

4 § 1 st. 3 p.

hållarens skyldighet att föra journal över läkemedelsbehandlingar. Rätten att meddela bestämmelser om skyldigheten för djurhållaren har i förordningen överförts till Jordbruksverket. Med denna lagstiftningsmetod har alltså själva skyldigheten att föra journal i och för sig meddelats i föreskrifter men efter uttryckligt bemyndigande i en lag.

Grunden för veterinärens skyldigheter

Som grund för veterinärens skyldighet enligt journalföreskrifterna, hänvisas i den ursprungliga lydelsen av föreskrifterna till 4 § 1 st. 1 p. och 2 p. samt 30 § veterinärinstruktionen. Vid ändringar i föreskrifterna år 2000, då rapporteringsskyldighet beträffande häst förändrades, angavs att ändringen utfärdats med stöd av 4 § 1 st. 2 p. och 30 § veterinärinstruktionen.

Enligt veterinärinstruktionen skall en veterinär ”i sin verksamhet föra journal i den omfattning och på det sätt i övrigt som Jordbruksverket föreskriver”

3

. Bestämmelsen innebär dels att veterinärer har skyldighet att föra journal, dels att Jordbruksverket bemyndigas meddela föreskrifter om journalföringen (hur och i vilken omfattning journalen skall föras). Bestämmelserna om veterinärernas journalföring i 1–5 §§ journalföreskrifterna har tillkommit med stöd av dessa bestämmelser. När det gäller veterinärens skyldighet att rapportera djursjukdata, finns ingen bestämmelse i veterinärinstruktionen som innebär att någon föreskriftsrätt överförs till Jordbruksverket. Utredningen drar slutsatsen att det saknas bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om en sådan rapporteringsskyldighet.

5.1.6. Sanktioner när föreskrifterna inte följs

Om en djurägare inte iakttar sina skyldigheter i enlighet med journalföreskrifterna, kan sanktioner bli aktuella i enlighet med bestämmelserna i provtagningslagen, exempelvis i form av föreläggande från tillsynsmyndigheten eller i form av straffsanktion.

En veterinär som åsidosätter sina skyldigheter i sin yrkesutövning kan bli föremål för disciplinpåföljd enligt behörighetslagen. Veterinära ansvarsnämnden handlägger sådana ärenden. Med

3

4 § 1 st. 1 p.

yrkesutövning avses veterinärmedicinsk verksamhet, framförallt arbetsuppgifter som vidtas direkt i förhållande till ett djur. Underlåtenhet att rapportera djursjukdata tas därför normalt inte upp till prövning av ansvarsnämnden.

Eftersom tillsynsmyndigheten för veterinärerna (Jordbruksverket i de flesta fall) inte heller har möjlighet att exempelvis utfärda förelägganden mot den veterinär som åsidosätter sina skyldigheter, saknas relevanta sanktionsmöjligheter mot veterinärer som inte rapporterar djursjukdata.

5.2. Regleringar om djurens hälso- och sjukvård, avel samt läkemedel

Bestämmelser som har till syfte att förebygga eller förbättra djurs hälsa finns i ett antal lagar, varav några redan nämnts ovan. Här ges en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i dessa regleringar.

Om veterinärers behörighet, skyldigheter och disciplinansvar finns bestämmelser i lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket. Lagen är för närvarande föremål för en översyn i Djursjukvårdsutredningen (dir. 2003:90).

Djurhållning och animalieproduktion regleras i två lagar som kompletterar varandra och som har delvis samma syften:

  • Lagen (1 985:342) om kontroll av husdjur m.m. (kontrollagen) som reglerar frivillig hälsokontroll och avelsverksamhet.
  • Lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) som bl.a. innehåller grunden för bestämmelser om tvingande hälsokontroller samt bestämmelser som tillkommit i syfte att uppfylla vissa EG-rättsliga åtaganden, exempelvis i fråga om registrering av djur, läkemedelshantering och karenstider m.m.

Jordbruksverkets förslag i början av 1990-talet om att dessa lagar som ett led i EG-anpassningen skulle ersättas med en ny lag har inte genomförts. På motsvarande område har Danmark nyligen infört en samlad lagstiftning som ersatte fem gamla lagar med anknytning till djurhållning

4

.

4

Lov nr 432 af 9. juni 2004 om hold af dyr.

I epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) regleras åtgärder i syfte att förebygga och bekämpa de allvarligaste smittsamma sjukdomarna hos djur. Även dessa lagar kompletteras av provtagningslagens bestämmelser.

5.2.1. Lagen om kontroll av husdjur

Kontrollagen syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet samt att förebygga sjukdomar hos djur (1 § 1 st.). Med stöd av lagen och tillhörande förordning får regeringen eller Jordbruksverket meddela föreskrifter om bl.a. hälsokontroller och om avel (semin- och embryoverksamhet m.m.), samt ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna hälsokontroller. Här finns således ett uttryck för samhällsintresset för avel som syftar till friska djur. I det arbetet kan djursjukdata användas.

I lagen finns också bestämmelser om sanktioner mot den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, samt bestämmelser om Jordbruksverkets tillsyn.

Organiserad hälsokontroll

Med stöd av lagen har Jordbruksverket meddelat ett flertal föreskrifter om organiserad hälsokontroll, bl.a. beträffande husdjur, samt gett näringens organisationer i uppdrag att anordna dessa (bl.a. Svensk Mjölk, Svenska djurhälsovården AB och Svensk Fågel). Jordbruksverket godkänner organisationens plan och riktlinjer för verksamheten. I varje besättning som är ansluten till en organiserad hälsokontroll skall det finnas ett journalföringssystem, i vilket sjukdomsutredningar och rådgivning skall föras in. Veterinärer som anlitas i en ansluten besättning skall föra in iakttagelser och behandlingar som är av betydelse för hälsokontrollen.

Alla som har djur för vilka kontroll anordnats enligt lagen har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. Djur som omfattas av kontrollen får överlåtas under särskilda beteckningar som är förbehållna sådana djur (3 och 4 §§) och regeringen kan bestämma att särskilda slaktavgifter får tas ut för djur som inte är anslutna (5 §).

Avelsverksamhet

Inom området för avel har Jordbruksverket meddelat ett stort antal föreskrifter om seminverksamhet och om hantering av ägg och embryon för avelsändamål. För sådan verksamhet fordras tillstånd av Jordbruksverket och det skall finnas en för verksamheten ansvarig veterinär.

5.2.2. Lagen om provtagning på djur

Provtagningslagens syfte anges inte uttryckligen i själva lagen. I de inledande paragraferna (1 och 1a §§) räknas i stället upp vilka bestämmelser som finns i lagen, nämligen bestämmelser om kartläggning och kontroll samt åtgärder för att förebygga och hindra smittspridning av smittsamma djursjukdomar, bestämmelser om kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter (läkemedel) samt bestämmelser om märkning och registrering av djur. Lagen innehåller också bestämmelser som kompletterar vissa EG-rättsakter om animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel.

Enligt förarbetena skall lagen ge en grund för att dels dokumentera sjukdomsfrihet eller förekomsten av vissa sjukdomar som är föremål för bekämpning eller omfattas av kontrollprogram, dels organisera en obligatorisk hälsoövervakning

5

. Med stöd av lagen och den tillhörande förordningen får regeringen och, efter regeringens bemyndigande, Livsmedelsverket alternativt Jordbruksverket utfärda föreskrifter inom en rad områden.

Provtagning och undersökning

Med stöd av lagen kan Livsmedelsverket och Jordbruksverket föreskriva, eller i ett särskilt fall besluta, om provtagning eller undersökning av djur i syfte att kontrollera förekomsten av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter (Livsmedelsverket) samt i syfte att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera vissa smittsamma djursjukdomar och smittämnen hos djur (Jordbruksverket).

5

Prop. 1992/93:119, s. 44.

Veterinär eller någon annan som utses av Jordbruksverket eller Livsmedelsverket får utföra provtagning och undersökning på djur, djurprodukter, foder m.m., vilket får ske även utan djurägarens samtycke (3 §).

Med stöd av bestämmelserna i lagen och förordningen har Jordbruksverket bland annat beslutat om ett antal föreskrifter om obligatorisk hälsoövervakning och hälsokontroll, liksom om hygien och hälsa vid produktion av mjölk.

Skyldighet att anmäla och rapportera smittsamma djursjukdomar

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har möjlighet att meddela föreskrifter om vad en veterinär eller den som är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av smittsamma djursjukdomar (lagens 3a §). Föreskriftsrätten har överförts till Jordbruksverket i veterinärinstruktionen

6

. Jordbruksverket har med stöd av detta samt av epizooti- och zoonoslagstiftningen meddelat föreskrifter om anmälningspliktiga sjukdomar. Vidare får regeringen (samt efter bemyndigande Jordbruksverket) meddela föreskrifter om djurhållarens skyldighet i fråga om att anmäla verksamhet, anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär, föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling, samt att iaktta krav på hygien i djurhållningen (4 §). Skyldigheten att föra journal regleras i Jordbruksverkets journalföreskrifter.

Spridning av smitta och ämnen som kan skada människors eller djurs hälsa

I lagen bemyndigas regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter eller besluta i enskilt fall om en rad åtgärder, dels för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar, dels beträffande djur eller djurprodukter som kan antas innehålla ämnen eller restsubstanser som kan skada människor (4 a–c §). Liknande bestämmelser om

6

4 § 1 st. 4 p.

åtgärder, exempelvis avlivning, isolering eller särskilda villkor vad gäller hanteringen av djur, finns i epizooti- och zoonoslagarna.

Märkning och identitetshandlingar

För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser, får enligt lagens 5 § regeringen (samt Jordbruksverket enligt 8 § provtagningsförordningen) meddela föreskrifter om märkning, journalföring och registrering av djur, djurhållare och anläggningar för djur. Vidare får föreskrifter meddelas om identitetshandlingar för djur. Uppgiften att föra register och utfärda identitetshandlingar får överlåtas till organisationer. Jordbruksverket har med stöd av denna bestämmelse meddelat en lång rad föreskrifter om bland annat märkning och registrering av djur samt om identifiering av häst.

Tillsyn och straffansvar

Jordbruksverket (och i några fall Livsmedelsverket) utövar tillsynen över att de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av 2 och 4–6 §§ följs. Tillsynen får i vissa fall överlåtas på länsstyrelserna eller kommunerna, varvid verket får meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas. Tillsynsmyndigheterna får meddela förelägganden och förbud, eventuellt förenat med vite, som behövs, samt i vissa fall besluta om rättelse på den enskildes bekostnad. Samma regler gäller för tillsyn över efterlevnaden av de EG-bestämmelser som lagen kompletterar (lagens 7 § och förordningens 10–11 §§).

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4–4 c eller 5 §§ provtagningslagen. Detta innebär att djurhållarens skyldighet att föra journal enligt journalföreskrifterna omfattas av detta straffansvar, men inte veterinärens skyldighet att anmäla smittsamma djursjukdomar enligt 3 a §. Grunden för denna skillnad framgår inte av förarbetena. Möjligen kan lagstiftaren ha tänkt sig att det, om en veterinär brister i detta avseende, skulle bli en fråga för den veterinära ansvarsnämnden.

5.2.3. Sjukdomar hos djur som kan spridas till människor

De allvarligaste smittsamma sjukdomarna hos djur regleras i epizootilagen som gäller allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och i zoonoslagen som gäller sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spridas naturligt från djur till människa och som inte omfattas av epizootilagen. Syftet med lagarna är att förebygga och bekämpa dessa djursjukdomar. De epizootiska sjukdomarna och zoonoserna anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I de båda lagarna finns bestämmelser om hur misstänkta och konstaterade fall av sjukdomar som faller under någon av lagarna skall hanteras och vilka åtgärder som skall vidtas.

Enligt epizootilagen skall en djurhållare som misstänker att ett djur i dennes vård har drabbats av en epizootisk sjukdom omedelbart anmäla detta till en veterinär (2 §). En veterinär som har anledning misstänka att ett fall av en sjukdom som omfattas av lagen har inträffat skall omedelbart göra en undersökning för att fastställa sjukdomens art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids. Veterinären skall vidare skyndsamt underrätta Jordbruksverket och länsstyrelsen (3 §).

Enligt zoonoslagen har den som yrkesmässigt håller djur en skyldighet att vidta åtgärder för att zoonoser skall kunna förebyggas och bekämpas (2 §). Skyldigheten innebär bl.a. att djuren skall undersökas på djurhållarens bekostnad. Liksom vid epizootiska sjukdomar skall en veterinär som har anledning misstänka att ett fall av zoonos har inträffat, omedelbart göra en undersökning för att fastställa sjukdomens eller smittämnets art, förhindra att smitta sprids samt skyndsamt underrätta Jordbruksverket och länsstyrelsen (3 §).

Jordbruksverket, som är den myndighet som har tillsyn över efterlevnaden av lagarna, kan bl.a. besluta om vitesföreläggande mot den som inte uppfyller sina skyldigheter enligt lagen (13 § epizootilagen och 10 § zoonoslagen). I 20 § epizootilagen och 12 § zoonoslagen finns straffbestämmelser, bl.a. vid djurhållarens underlåtenhet att göra anmälan eller följa veterinärens föreskrifter om exempelvis spärrförklaring. Veterinärens skyldigheter är däremot inte straffsanktionerade.

5.3. Regleringar av vissa register på hälso- och sjukvårdens område

Inom hälso- och sjukvårdens område finns ett antal register, dels sådana som är rikstäckande (exempelvis patientregistret och cancerregistret), dels sådana som används i den direkta vården av en enskild patient. Dessa register innehåller naturligtvis en mängd mycket känsliga personuppgifter och behandlingen av dessa kan innebära integritetskränkningar av den som uppgiften avser. I samband med personuppgiftslagen tillkomst (se nedan), infördes två nya lagar i syfte att reglera de register som redan då fanns inom hälso- och sjukvården. Vid lagarnas tillkomst angavs i förarbetena att reglering i lag var nödvändigt, eftersom det rör sig om känsliga uppgifter i stora mängder. Man ansåg också att det är nödvändigt att uppgifterna kan behandlas oavsett den enskildes inställning till detta, samt att uppgifterna får användas för andra ändamål än vården av den enskilde patienten. Lagen (1998:543) om hälsodataregister gäller de rikstäckande nationella register som förs av centrala förvaltningsmyndigheter medan lagen (1998:544) om vårddataregister gäller sådana register som förs hos vårdgivaren i och för vården av enskilda patienter. Av intresse för en jämförelse med djursjukdata är således främst regleringen av hälsodataregistren.

Hälsodataregister kallas sådana personregister som förs av centrala förvaltningsmyndigheter (Socialstyrelsen, Livsmedelsverket och Smittskyddsinstitutet). De innehåller patientuppgifter som har samlats in i syfte att tillgodose övergripande samhälleliga mål såsom framställning av statistik, uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av vården samt forskning. I dessa register finns uppgifter om medicinska och andra förhållanden som kan ligga till grund för kunskap om orsakssamband mellan ohälsa och riskfaktorer, vilket är nödvändigt för att förebygga ohälsa och sjukdom. I förarbetena angav regeringen att det är omöjligt att förutse alla möjliga användningsområden för hälsodataregistren men att uppgiften att följa sjukdomars utbredning, att upptäcka begynnande epidemier av smittsamma sjukdomar, eller förekomster av sällsynta sjukdomar eller nya missbildningar samt att studera orsaker till olika sjukdomar och att följa hälsotillståndet i landet motiverar att sådana register förs.

I lagen regleras endast särskilt viktiga och för registren gemensamma frågor, nämligen uppgiftsskyldigheten till registren (som

enligt grundlagen måste regleras i lag) och frågor som tar direkt sikte på skyddet för den personliga integriteten, såsom ändamål och innehåll samt tillgång till uppgifterna. Denna ramlag kompletteras sedan av föreskrifter meddelade av regeringen.

5.3.1. Ändamål och innehåll

Personuppgifter får behandlas endast för det ändamål som framgår av lagens 2 §, nämligen för framställning av statistik, för uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av hälso- och sjukvård, och för forskning och epidemiologiska undersökningar. Med statistik avses såväl sådan som är av allmänt intresse, officiell statistik, som statistik som används internt hos dem som tar fram statistiken (driftsstatistik). Genom denna bestämmelse ges den yttre ramen för vad uppgifter som finns i hälsodataregistret får användas till och vilka uppgifter som får tas in i registret samt hur uppgifterna får behandlas. Avgränsningen innebär bl.a. att uppgifterna inte får användas i en myndighets tillsynsfunktion. De hälsodataregister som finns kan ha inrättats för ett eller flera av ändamålen.

Ett register får endast innehålla uppgifter som behövs för registrets ändamål. Uppgifter om personnummer får enligt personuppgiftslagen användas endast om det är nödvändigt för ändamålet med behandlingen. Regeringen har i förordning övervägt behovet av personnummer för varje enskilt hälsodataregister. Möjligheten att samköra hälsodataregistren med varandra, med vårdregister samt med andra register, exempelvis befolkningsregistret regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen (lagens 5 §).

5.3.2. Uppgiftsskyldighet

Vid lagens tillkomst konstaterades det att kravet på en korrekt och fullständig information innebär att rapporteringen av hälsodata inte kan grundas på ett frivilligt åtagande från den uppgiftsskyldige. Av 8 kap. 3 § regeringsformen följer att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda skall regleras i lag. Detsamma gäller enligt 8 kap. 5 § RF åligganden för en kommunal myndighet. Att fullgöra en uppgiftsskyldighet till ett hälsodataregister omfattas av dessa bestämmelser och uppgiftsskyldigheten har därför reglerats i lagens 6 §. Enligt bestämmelsen

är det den som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården som skall lämna uppgifter. Ingen uppgiftsskyldighet åvilar således enskilda yrkesutövare. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighet. I förordningarna som gäller de olika registren har bestämmelser om bl.a. vad skyldigheten omfattar införts. Den myndighet som ansvarar för registret har också bemyndigats att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras.

5.3.3. Åtkomst till uppgifterna och sekretess

Endast den myndighet som för registret får ha direktåtkomst till detsamma (7 §). I övrigt får uppgifter i registret bara lämnas ut om de skall användas för sådant ändamål som anges i lagen (8 §). Uppgifterna i hälsodataregistret omfattas av sekretess enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen (statistiksekretess) vilket innebär att de bara kan lämnas ut om det behövs för forsknings eller statistikändamål. Enligt denna bestämmelse är sekretessen absolut, dock inte vad gäller uppgifter som behövs för forskning och statistikändamål. Med stöd av sekretesslagen överförs sekretessen i vissa fall, i andra fall kan det vara nödvändigt att göra förbehåll i mottagarens möjlighet att utnyttja erhållna uppgifter.

Socialstyrelsen lämnar i princip endast ut identifierbara uppgifter för forskningsändamål och som huvudregel bara om forskningen har godkänts av en forskningsetisk kommitté. För att garantera sekretesskyddet hos forskaren ska denne vid utlämnandet av uppgifterna underteckna ett förbehåll som reglerar hur materialet får användas. I förbehållet anges vanligen bl.a. att materialet är hemligt och endast får användas för det i ansökan specificerade forskningsprojektet samt att de skall förvaras så att ingen obehörig kan ta del av dem. Resultat från forskningsprojekt eller statistiska sammanställningar får aldrig presenteras så att enskilda personer kan identifieras.

5.3.4. Sammanfattning

Hälsodataregistren har flera likheter med djursjukdataregistret, framförallt ändamålet med registret, nämligen statistik, forskning samt utvärdering uppföljning och planering av verksamheter. En stor skillnad är emellertid att de uppgifter som förekommer i hälsodataregistren i mycket högre grad är personuppgifter, ofta av mycket känslig natur, vilket innebär att regleringen av registret måste ske på ett sådant sätt att den enskildes personliga integritet skyddas. I lagstiftningen anges inga sanktionsmöjligheter för den som inte uppfyller sin uppgiftsskyldighet.

5.4. Offentlighetsprincipen, sekretess och behandling av personuppgifter

Hur handlingar och uppgifter hos myndigheter skall hanteras styrs av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och i sekretesslagen (1980:100). Om uppgifterna kan härledas till en person kan också personuppgiftslagen (1998:204) ha betydelse för frågan om hur uppgifterna kan hanteras.

I tryckfrihetsförordningens andra kapitel finns bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar (offentlighetsprincipen). En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och kan anses inkommen eller upprättad hos myndigheten.

Med handling avses, förutom framställning i skrift eller bild, upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel (d.v.s. dataregister och liknande). Till skillnad från exempelvis en pappershandling är en sådan upptagning inte knuten till ett bestämt fysiskt föremål. Begreppet upptagning har i stället knutits till själva informationsinnehållet. Många handlingar uppstår inte förrän de efterfrågas, skapas och blir läsbara. Avgörande för om en upptagning kan anses förvarad hos myndigheten är om den kan tillskapas med rutinmässiga åtgärder hos den myndighet som förfogar över upptagningen.

Om upptagningen ingår i ett personregister och myndigheten genom bestämmelse i lag eller förordning saknar befogenhet att göra överföringen, anses handlingen inte förvarad hos myndigheten.

5.4.1. Sekretesslagen

Sekretesslagen reglerar tystnadsplikt och handlingssekretess i det allmännas verksamhet. Sekretessen innebär ett förbud att röja en uppgift oberoende av hur detta sker. Sekretessen gäller gentemot både enskilda och andra myndigheter, men också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet om de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 §).

För vissa uppgifter gäller ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att sekretess är huvudregel och att uppgiften inte kan lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada. I andra fall gäller ett s.k. rakt skaderekvisit, vilket innebär att offentlighet är huvudregeln och att sekretess föreligger endast om det kan antas att viss skada uppkommer om uppgiften röjs. Slutligen gäller i vissa fall s.k. absolut sekretess, vilket innebär att uppgiften aldrig får röjas.

Dock föreskrivs att sekretessen bryts om en uppgiftsskyldighet följer av lag eller annan författning (14 kap. 1 §). En uppgift kan också i många fall lämnas mellan olika myndigheter (14 kap. 3 §). Denna bestämmelse omfattar dock inte alla sekretessbestämmelser. Slutligen kan den enskilde efterge sekretess som gäller till skydd för honom eller henne (14 kap. 4 §), vilket innebär att om en person samtycker till att någon annan får ta del av en uppgift så skall denna lämnas ut. Om möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter med förbehåll att uppgiften inte får lämnas vidare finns bestämmelser i 14 kap. 9 § sekretesslagen.

För vissa verksamhetsområden finns särskilda sekretessbestämmelser (t.ex. inom hälso- och sjukvårdens område i 7 kap. sekretesslagen), medan andra bestämmelser är generella och gäller alla myndigheter. För uppgifter inom Jordbruksverkets verksamhetsområde finns inga specifika sekretessbestämmelser, men flera av de generella bestämmelserna kan bli tillämpliga på Jordbruksverkets verksamhet, exempelvis för personuppgifter och för verksamhet som avser framställning av statistik (se nedan).

5.4.2. Personuppgiftslagen

Personuppgiftslagen (1998:204), förkortad PUL, omfattar all automatiserad behandling av personuppgifter. Med personuppgifter förstås enligt lagens definition all slags information som direkt eller

indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Den som bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter kallas i lagen för personuppgiftsansvarig.

Som utgångspunkt får personuppgifter behandlas bara om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen. Undantag från kravet på samtycke finns dock vid vissa tillfällen, som t.ex. behandling som sker för att skydda vitala intressen för den registrerade eller för ändamål som rör ett berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige eller hos tredje man. Till tredje man lämnas uppgifter endast ut, när detta intresse väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten. För vissa uppgifter, såsom personnummer och känsliga uppgifter om exempelvis ras eller etniskt ursprung, gäller ännu större restriktivitet.

Den personuppgiftsansvarige har ett långtgående ansvar att se till att lagens bestämmelser om hanteringen av personuppgifter följs (9 §), bl.a. i fråga om att personuppgifter samlas in bara för särskilt angivna och berättigade ändamål och att uppgifterna inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med dem. Personuppgifter får inte heller bevaras under en längre tid, än vad som är nödvändigt. För behandling av personuppgifter för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål gäller särskilda bestämmelser om förenlighet med det ursprungliga ändamålet och den tid som uppgifterna får bevaras.

5.4.3. Sekretess- och personuppgiftsbestämmelsernas förhållande till varandra

Frågan om hantering av uppgifter hos myndigheter innebär att intresset av offentlighet skall vägas mot skyddet för den personliga integriteten. Förhållandet mellan rätten att ta del av allmänna handlingar och skyddet för personuppgifter innebär att offentlighetsprincipen har företräde framför personskyddet. Bestämmelserna i PUL tillämpas således inte i den utsträckning det skulle inskränka en myndighets skyldighet att lämna ut handlingar enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och i sekretesslagen.

Emellertid kompliceras detta av att det finns en generell bestämmelse i 7 kap. 16 § sekretesslagen som anger att sekretess gäller för personuppgifter om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgifts-

lagen. För att kunna avgöra om en personuppgift skall kunna lämnas ut, måste man således ändå beakta personuppgiftslagens bestämmelser om hur sådana uppgifter får behandlas. Det innebär bland annat att den som skall pröva en begäran om att ta del av en allmän handling som innehåller personuppgifter måste bedöma hur uppgifterna skall användas och om detta är förenligt med personuppgiftslagen.

5.4.4. Tystnadsplikten för veterinärer regleras olika i allmän verksamhet och privat

Den som är statligt anställd omfattas av samma sekretessregler som den myndighet som han eller hon är anställd hos. När en distriktsveterinär, som är anställd hos Jordbruksverket, anlitas av en djurägare för att behandla djur, omfattas detta uppdrag av sekretess enligt 8 kap 9 § sekretesslagen, s.k. uppdragssekretess. Sekretessen enligt denna bestämmelse ger ett skydd för uppdragsgivarens personliga och ekonomiska förhållanden om det måste antas att uppdraget lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Sekretessen är absolut (inget skaderekvisit).

Huruvida uppgiften omfattas av sekretess beror på utfallet av ett hypotetiskt resonemang. Är omständigheterna sådana att man måste anta att djurägaren förutsatte sekretess när han anlitade veterinären så har denne tystnadsplikt, vilket innebär att även journalerna är hemliga. I de allra flesta fall bör sekretess därför gälla enbart sådana sjukdomar som mera påtagligt kan ha ekonomiska konsekvenser. Uppgifter som rör sjukvård av t.ex. hundar och katter bör normalt inte omfattas, såvida det inte är fråga om yrkesmässig uppfödning. Om det istället gäller uppdrag att bota exempelvis en värdefull travhäst kan uppgifterna ha ekonomisk betydelse för ägaren vilket innebär att veterinären har tystnadsplikt och att journalerna kan hållas hemliga.

Från sekretessbestämmelserna finns emellertid vissa undantag. Således kan uppgifter alltid lämnas ut med den enskildes samtycke eller om uppgifterna omfattas av uppgiftsskyldighet i lag eller förordning. Bestämmelserna om att sekretessbelagd uppgift får lämnas till annan myndighet i 14 kap. 4 § sekretesslagen gäller däremot inte uppdragssekretess. Med annan myndighet avses även annan självständig verksamhetsgren. Detta innebär att uppgifter som omfattas av en distriktsveterinärs tystnadsplikt i enlighet med

bestämmelsen om uppdragssekretess inte får lämnas till en annan verksamhetsgren inom Jordbruksverket, såvida inte något annat undantag (uppgiftsskyldighet i lag alternativt samtycke) föreligger.

För de veterinärer som inte är statligt anställda gäller i stället tystnadsplikt enligt 9 § behörighetslagen. Även om ordalydelsen skiljer sig något från ovan nämnda bestämmelse i sekretesslagen så är meningen enligt förarbetena att den skall ha samma omfattning som bestämmelsen i 8 kap. 6 § sekretesslagen. Tystnadsplikten är alltså absolut i fråga om enskildes affärs- eller driftsförhållanden (inget skaderekvisit). I många fall där sällskapsdjur behandlas kan uppgifter som veterinären får reda på knappast anses angå ägarens affärs- eller driftsförhållanden, såvida inte det är fråga om yrkesmässig uppfödning eller djur som tävlar eller ställs ut med ett kommersiellt syfte.

5.4.5. Sekretess hos Jordbruksverket

Veterinärens uppgifter samlas i djursjukdataregistret som förs av Jordbruksverket. Uppgifter som finns hos myndigheter omfattas av sekretesslagens bestämmelser. Av betydelse för sekretesslagens tillämplighet på djursjukdata är också bestämmelserna om allmänna handlingar och personuppgiftslagen.

Det finns inga särskilda sekretessbestämmelser för Jordbruksverkets ansvarsområde. Däremot kan flera av de generella sekretessbestämmelserna vara tillämpliga på uppgifterna. Vilka som kan gälla för djursjukdata beror på i vilken slags verksamhet som de används. Här skall nämnas bestämmelserna om sekretess i tillsyns- och utredningsverksamhet (8 kap. 6 §) och uppdragsverksamhet (8 kap. 9 §), i verksamhet som avser framställning av statistik (9 kap. 4 §) och om sekretess för personuppgifter (7 kap. 16 §).

Sekretess i tillsyns- och utredningsverksamhet

Bestämmelsen i 8 kap. 6 § sekretesslagen gäller i en myndighetsverksamhet som består i bl.a. utredning, tillståndsgivning och tillsyn med avseende på näringslivet (varmed enligt praxis avses de flesta verksamheter med ekonomiskt inslag, även exempelvis läkar- och tandläkarverksamhet), om regeringen har föreskrivit detta. Regeringen har beslutat att sådan sekretess skall gälla för utred-

ning, tillståndsgivning och tillsyn enligt flera av de centrala lagarna inom Jordbruksverkets verksamhetsområde, se 2 § sekretessförordningen (1980:657) och punkt 35 i bilagan, bl.a. epizooti- och zoonoslagstiftningen, provtagningslagen, behörighetslagen och veterinärinstruktionen.

De uppgifter som omfattas är för det första uppgifter om enskilds affärs- eller driftsförhållanden. Denna bestämmelse har ett rakt skaderekvisit och omfattar bl.a. uppgifter som länsveterinärerna får tillgång till i sin tillsyn över veterinärerna (enligt veterinärinstruktionen). Huvudregeln är således offentlighet, men uppgifter får inte lämnas ut om den enskilde kan lida (ekonomisk) skada.

För det andra gäller sekretess för andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Här finns inget skaderekvisit, således gäller absolut sekretess. Bestämmelsen kommer följaktligen att tillämpas på ekonomiska uppgifter om veterinärernas kunder, djurägarna. Sådana uppgifter omfattas då av absolut sekretess och får inte lämnas ut av myndigheten, utan den enskildes samtycke.

Sekretess i uppdragsverksamhet

Bestämmelsen om sekretess i uppdragsverksamhet gäller för myndigheter som tar emot uppdrag från enskilda. Typiska sådana uppdrag är exempelvis forskningsprojekt eller andra uppdrag som myndigheten kan utföra. Sekretessen enligt denna bestämmelse ger ett skydd för uppdragsgivarens personliga och ekonomiska förhållanden om det måste antas att uppdraget lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Sekretessen är absolut (inget skaderekvisit).

Denna bestämmelse blir tillämplig i förhållandet mellan distriktveterinärerna och deras kunder (se ovan).

Statistiksekretess

Av intresse när det gäller djursjukdata är också 9 kap. 4 § sekretesslagen som gäller sekretess i sådan verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik utan samband med något enskilt ärende. Sekretessen är enligt huvudregeln absolut för upp-

gifter som rör enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Undantag (för vilka gäller ett omvänt skaderekvisit) finns dock för uppgifter som behövs för forsknings- och statistikändamål och uppgifter som inte är direkt hänförliga till den enskilde.

Uppgifter som omfattas av statistiksekretess är de som samlas in för att behandlas i statistiskt syfte. Självklart omfattas uppgifter som samlas in för framställning av officiell statistik (se nedan), men även för myndighetens egen verksamhet samt för uppgifter som behövs för internationell rapportering.

Bestämmelsen har tolkats restriktivt. I ett regeringsrättsavgörande hade en läkare begärt ut uppgifter ur dödsorsaksregistret om personer som avlidit under pågående behandling med ett visst läkemedel. Uppgifterna skulle användas för att kvalitetssäkra vården för personer som medicinerades med det aktuella läkemedlet. Avsikten var att sammanställa uppgifterna på länsnivå utan att någon enskild skulle kunna spåras. Regeringsrätten konstaterade att uppgifterna inte skulle användas för forsknings- eller statistikändamål och att de därför omfattades av sekretess.

Sekretess för personuppgifter

Sekretess för personuppgifter gäller enligt 7 kap 16 §. Denna bestämmelse innebär att personuppgifter hos en myndighet inte får lämnas ut om det kan antas att den kan komma att användas i strid med PUL. Detta innebär att en myndighet måste göra överväganden i enlighet med bestämmelserna i PUL om hur uppgifter får behandlas, när den skall avgöra om en uppgift är sekretessbelagd.

I ett avgörande från regeringsrätten begärde ett bolag att Jordbruksverket skulle lämna ut en kopia av verkets adressuppgifter över mjölkproducenter, vilket bolaget skulle använda för att marknadsföra foderprodukter. Med tillämpning av 7 kap. 16 § sekretesslagen gjorde regeringsrätten en avvägning enligt 10 § f PUL mellan å ena sidan bolagets kommersiella intresse och å andra sidan den enskildes intresse av skydd mot den personliga integriteten. Eftersom det inte var frågan om känsliga personuppgifter samt då den enskilde har möjlighet att motsätta sig att uppgifter används i marknadsföringssyfte, ansåg regeringsrätten att bolagets kommersiella intresse vägde tyngre än den enskildes integritetsintresse.

Utlämnande till andra myndigheter

Sekretess enligt sekretesslagen gäller, som ovan nämnts, som huvudregel även mellan myndigheter och mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet. Detta innebär således att en avdelning, som är skild från en myndighets övriga verksamhet, skall göra en sekretessprövning innan uppgifter som härrör från denna verksamhet lämnas ut till en annan verksamhetsgren, liksom till en annan myndighet. Ett exempel på detta är Epidemiologiskt centrum vid Socialstyrelsen som hanterar hälsodataregistren. Denna avdelning är en egen verksamhetsgren och uppgifter som hanteras där får inte lämnas ut utan att en sekretessprövning har gjorts.

Sekretessbelagda uppgifter kan dock lämnas ut mellan myndigheter om de omfattas av en uppgiftsskyldighet, om samtycke har lämnats eller om bestämmelsen i 14 kap. 3 § sekretesslagen som möjliggör att uppgifter utväxlas mellan myndigheter är tillämplig. Denna bestämmelse gäller emellertid inte om uppgiften är sekretessbelagd med stöd av bl.a. bestämmelserna om uppdragssekretess eller statistiksekretess. I det ovannämnda exemplet med hälsodataregistret, omfattas uppgifterna av just statistiksekretess. Dessa uppgifter kan således inte lämnas till andra verksamhetsgrenar eller andra myndigheter med stöd av 14 kap. 3 § sekretesslagen.

En uppgift som är sekretessbelagd i en myndighets verksamhet och som lämnas ut till en annan myndighet, blir inte automatiskt sekretessbelagd hos den mottagande myndigheten. Undantag finns dock, exempelvis för uppgifter i tillsynsverksamhet.

Som ett exempel kan nämnas att en distriktsveterinär hos en kund upptäcker en epizootisk sjukdom. Uppgiften kan omfattas av veterinärens tystnadsplikt. Eftersom veterinären har en rapporteringsskyldighet enligt epizootilagen kan uppgiften, med stöd av sekretesslagen, trots det lämnas ut till länsstyrelsen. Uppdragssekretessen överförs inte till länsveterinärens verksamhet. Frågan om uppgiften kan lämnas ut beror i stället på vilka sekretessbestämmelser som kan anses tillämpliga hos länsstyrelsen. Om namn på djurhållare vars djur har drabbats kan lämnas ut bör exempelvis prövas enligt bestämmelsen om sekretess för personuppgifter, vilket innebär att en intresseavvägning skall göras mellan skyddet för djurhållarnas integritet och ändamålet för vilket uppgiften skall användas.

Utlämnande till enskilda

Till enskilda kan uppgifter som omfattas av sekretess endast lämnas ut om den som skyddas av sekretessen lämnat sitt samtycke eller om uppgiften kan lämnas ut i forskningssyfte med ett förebehåll om att uppgiften inte får lämnas vidare.

I dag lämnar Jordbruksverket ut djursjukdata som inte är aggregerade eller avidentifierade till Svensk Mjölk. I dessa data går det att identifiera enskilda fysiska och juridiska personer. Varje besättning som är med i kokontrollen har visserligen gett medgivande till Svensk Mjölk om att sådana data får användas, men Jordbruksverket har inte inhämtat något medgivande för att lämna ut djursjukdata. För att kunna lösa problemet med att identifierbar data lämnas ut av Jordbruksverket till Svensk Mjölk har detta reglerats i ett avtal, där organisationen förbinder sig att tillämpa förvaltningslagen och sekretesslagen för djursjukdata.

Utredningen menar att en avtalsreglering inte är tillräcklig, vare sig ur sekretessynpunkt eller om man ser till personuppgiftslagens syften. Tillämpningsområdet för de lagar som nämns kan inte utvidgas genom ett civilrättsligt avtal. Om uppgifterna användes i strid emot gällande bestämmelser, skulle Svensk Mjölk sannolikt endast göra sig skyldigt till avtalsbrott. När uppgifter lämnas ut till forskning med förbehåll däremot, innebär ett felaktigt bruk av uppgifterna ett brott emot tystnadsplikten. Utlämnande av personuppgifter kan vidare enligt personuppgiftslagen endast ske om de berörda ger sitt samtycke.

5.4.6. Sekretessbestämmelserna i förhållande till djursjukdata

Vissa av de uppgifter som veterinärer skall rapportera enligt journalföreskrifterna kan vara av sådan karaktär att de omfattas av veterinärens tystnadsplikt, oavsett om denne är verksam i allmän eller enskild verksamhet. Eftersom uppgiftsskyldigheten i dag inte regleras i lag eller förordning, krävs för att den skall kunna lämnas ut till Jordbruksverket (eller beträffande distriktsveterinärerna, till annan verksamhetsgren) samtycke från den som uppgiften avser. För uppgifter som inte kan anses röra den enskildes affärs- eller driftsförhållanden gäller inte någon tystnadsplikt och dessa kan i princip lämnas ut av veterinären.

Jordbruksverkets möjlighet att lämna ut uppgifter ur djursjukdataregistret beror på dels vilken slags uppgift det är, dels vilken typ av verksamhet som uppgiften används till.

För personuppgifter gäller särskilda regler och till sådana uppgifter räknas de som kan hänföras till en enskild. I fråga om uppgifter i djursjukdataregistret är det bara djurhållarens produktionsplatsnummer samt namn- och adressuppgifter om djurhållare och veterinärer som utgör personuppgifter. För dessa personuppgifter gäller personuppgiftssekretessen vilket innebär att en avvägning skall göras mellan ändamålet för vilket uppgifterna skall användas av den som begär ut dem samt skyddet för den personliges integritet.

Om uppgifterna används för att framställa statistik, gäller statistiksekretessen enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen. Då kan de bara lämnas ut för forsknings och statistikändamål – och endast om det står klart att den kan röjas utan men för den enskilde. Om emellertid uppgifter som omfattas av statistiksekretessen, till följd av skaderekvisitet inte kan lämnas ut till t.ex. ett forskningsprojekt, kan som nämnts ovan, utlämnandet av uppgiften förses med ett förbehåll om att den inte får spridas vidare. Sådana förbehåll bör också sättas upp i samband med att uppgifter lämnas ut efter den enskildes samtycke om denne begär det.

Andra sekretessbestämmelser kan också vara tillämpliga. Så har exempelvis uppgifter om behandlingar på häst som utförts av distriktsveterinärer i ett visst område inte lämnats ut till en privatperson som övervägde att etablera ett hästsjukhus, eftersom detta kunde antas skada myndighetens affärsverksamhet (6 kap. 1 § sekretesslagen).

Självklart kan alla uppgifter i djursjukdata också lämnas ut om den enskilde har lämnat sitt samtycke till detta.

5.5. Officiell statistik

Bestämmelser om Sveriges officiella statistik finns i lagen (2001:99) om den officiella statistiken (statistiklagen). Någon definition av vad som är officiell statistik ges inte i lagen. I stället bestäms detta genom att det i statistikförordningen

7

anges vad som skall vara

sådan statistik och vilken myndighet som ansvarar för den.

Regleringen av officiell statistik syftar till att ge denna en särställning jämfört med annan information inom olika samhällsområden. Officiell statistik skall finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den skall vara allmänt tillgänglig och framställningsprocessen skall baseras på vetenskapliga metoder.

I statistiklagen finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet för bland andra näringsidkare, kommuner och landsting (7–11 §§) som syftar till att tillförsäkra att uppgifter som behövs för den officiella statistiken kan samlas in. Enligt 5 § i statistikförordningen får den statistikansvariga myndigheten meddela verkställighetsföreskrifter till bestämmelserna om uppgiftsskyldighet. Myndigheterna får således besluta om omfattningen av uppgiftsplikten.

En stor del av uppgifterna till den officiella statistiken samlas emellertid in från olika statliga myndigheters register. Dessa register förs med stöd av andra författningar, såsom exempelvis hälsodataregistren, där det också kan finnas uppgiftsskyldigheter. Uppgifter i register som förs i statistiksyfte av myndigheter skyddas av bestämmelsen om statistiksekretess i 9 kap. 4 § sekretesslagen. Av 6 § statistikförordningen framgår att statliga myndigheter har en skyldighet att lämna uppgifter till en statistikansvarig myndighet. Med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen kan alltså uppgifter lämnas från olika register hos myndigheter till statistikansvariga myndigheter inom olika områden.

Mot den som är uppgiftsskyldig enligt bestämmelserna i statistiklagens 7–10 § (vilket inte omfattar kommuner och landsting) kan tvångsmedel användas enligt 20 §. Den statistikansvarige myndigheten kan således besluta om anmaning eller föreläggande vid vite. Den som åsidosätter sina skyldigheter eller som lämnar oriktiga uppgifter kan dömas till penningböter.

Integritetsskyddet kring den officiella statistiken är betydande. Det har bland annat kommit i uttryck i särskilda straffbestämmelser. Uppgifter i den officiella statistiken får inte samman-

7

Förordning (2001:100) om den officiella statistiken.

föras med andra uppgifter i syfte att utröna en enskilds identitet. Den som bryter mot förbudet kan dömas för olovlig identifiering till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken eller personuppgiftslagen. (lagens 6 och 26 §§).

5.6. Livsmedelssäkerhet – EG-reglering av spårbarheten

Grunderna för EU:s nya reglering av livsmedelssäkerheten finns i en förordning från år 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning

8

. Den har sedan kompletterats med flera förordningar på råds- och parlamentsnivå som skall börja tillämpas tidigast från den 1 januari 2006. Av relevans för djursjukdata är särskilt tre förordningar från 2004:

  • om livsmedelshygien

9

(grundförordningen)

  • hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung

10

  • offentlig kontroll av livsmedelsprodukter av animaliskt ursprung

11

Arbete med en tillämpningsförordning från kommissionen pågår. Därutöver finns även en redan tillämpad EG-lagstiftning om registrering av nötkreatur och märkning av nötkött som självfallet även ingår i livsmedelsregleringen. Krav på märkning och register omfattar även svin, får och get. Europaparlamentet och rådet beslutade redan år 2000 en förordning om ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt om märkning av

8

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om

allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, EGT nr L 31, 1.2.2002, s. 1–24.

9

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om

livsmedelshygien, EUT L 226, 25.6.2004, s. 3–21.

10

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, EUT L 226, 25.6.2004, s. 22–60.

11

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, EUT nr L 226, 25.6.2004, s. 83– 127.

nötkött och nötköttsprodukter

12

. Till den har kommissionens även beslutat en förordning med tillämpningsföreskrifter

13

. Att nya regler för livsmedelskedjan nu införs innebär inte att dessa förordningar upphör att gälla. Grundförordningen har bland annat till syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel samt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt (artikel 1.1). I detta ingår spårbarhet av livsmedel. Spårbarheten kräver att data om livsmedlen registreras, sparas och överförs. Dessa livsmedelsdata täcker delvis samma uppgifter som djursjukdata.

5.6.1. Spårbarhetens syfte

I grundförordningen anges syftena med kravet på spårbarhet av livsmedel. För att kunna garantera livsmedelssäkerheten är det enligt ingressen nödvändigt att betrakta hela livsmedelsproduktionskedjan som en sammanhängande enhet, allt ifrån primär- och foderproduktion till försäljning eller tillhandahållande av livsmedel till konsumenten, eftersom alla moment har potentiell betydelse för livsmedelssäkerheten (ingressen 12 st.).

Erfarenheten har enligt lagstiftaren visat att den inre marknadens funktion när det gäller livsmedel eller foder kan äventyras om det är omöjligt att spåra livsmedel och foder. Det anses därför nödvändigt med ett omfattande system för spårbarhet inom foder- och livsmedelsföretagen, så att riktade tillbakadraganden kan ske vid behov, eller information spridas till konsumenter eller kontrollanter. Därigenom skall allvarligare störningar än nödvändigt förhindras, när det uppstår problem med livsmedelssäkerheten (ingressen 28 st.).

För att livsmedelssäkerheten skall bli heltäckande, ges livsmedelslagstiftningen en bred definition som innefattar alla bestämmelser som direkt eller indirekt påverkar livsmedels- och fodersäkerheten (ingressen 11 st.). Avsikten är att se till att livsmedels- eller foderföretag, även importörer, åtminstone kan

12

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter, EGT nr L 204, 11.8.2000, s. 1–10.

13

Kommissionens förordning (EG) nr 1825/2000 av den 25 augusti 2000 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 när det gäller märkning av nötkött och nötköttsprodukter, EGT nr L 216, 26.8.2000, s. 8–12.

fastställa från vilket företag de har fått ett livsmedel, foder, djur eller ämne som kan ingå i ett livsmedel eller ett foder, så att spårbarhet kan garanteras i alla steg (ingressen 29 st.).

EU:s lagstiftare anser att livsmedelsföretagarna är mest lämpade att utforma ett säkert system för att tillhandahålla livsmedel och garantera att de livsmedel som tillhandahålls är säkra. Företagarna har därför ålagts det primära juridiska ansvaret för att garantera livsmedelssäkerhet (ingressen 30 st.).

I förordningen om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (853/2004) anges i ingressen att det för dessa livsmedel krävs särskilda hygienregler. Anledningen är att de kan utgöra en särskild fara för människors hälsa, eftersom de anses medföra mikrobiologiska och kemiska risker (ingressen 2 st.).

5.6.2. Livsmedelsföretagarnas skyldighet är att garantera spårbarheten, särskilt för animaliska livsmedel

Som livsmedelsföretagare räknas fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det livsmedelsföretag som de driver. Med livsmedelsföretag avses alla som bedriver en verksamhet som hör samman med något steg i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel (grundförordningens artikel 3.2 och 3.3).

Livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som är avsedda för, eller kan antas ingå i, ett livsmedel skall kunna spåras i alla steg i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Livsmedelsföretagare skall kunna ange från vem de har mottagits. Företagarna är därför skyldiga att ha system för att på begäran kunna lämna denna information till myndigheterna. De skall också kunna identifiera andra företag som har mottagit deras produkter (artikel 18).

För livsmedel av animaliskt ursprung finns särskilda krav på information från livsmedelskedjan. Berörda livsmedelsföretagare är skyldiga att se till att denna information finns tillgänglig. Det gäller dels journaler hos företag inom primärproduktionen (förordning 852/2004), dels uppgifter som slakterierna skall samla in (förordning 853/2004). Dessa krav har i tidigare utformning bland annat omsatts i svensk lag dels genom lagen om provtagning på djur (se ovan) vad gäller producenternas journalföring, dels genom livsmedelslagen vad gäller slaktbesiktning.

Journaler inom primärproduktionen

Alla livsmedelsföretagare inom primärproduktionen skall på lämpligt sätt föra och bevara journaler över de åtgärder som vidtagits för att kontrollera risker hos livsmedlen. De skall på begäran hålla relevanta uppgifter i dessa journaler tillgängliga både för myndigheterna och för mottagande livsmedelsföretagare.

Livsmedelsföretagare som föder upp djur eller som producerar primärprodukter av animaliskt ursprung skall föra journal över i synnerhet uppgifter om:

  • Slag och ursprung för foder som ges till djuren.
  • Veterinärmedicinska preparat eller annan behandling som djuren har givits, behandlingsdatum och karenstid.
  • Förekomsten av sjukdomar som kan påverka säkerheten hos produkter av animaliskt ursprung.

Andra, såsom veterinärer, agronomer och jordbrukstekniker, kan bistå livsmedelsföretagaren med att upprätta journaler (pkt 7–10 i bilaga I till förordning 852/04).

Information från livsmedelskedjan i nästa steg: slakterierna

Slakterierna skall begära in, kontrollera och reagera på information från livsmedelskedjan för alla djur, utom vilt, som sänds till slakteriet. De får inte ta emot djur på slakteriets område, såvida de inte har begärt och fått relevant information om livsmedelssäkerheten från journalerna hos det jordbruksföretag som levererar djuren. Slakterierna skall ha fått informationen minst ett dygn innan djuren anländer. Undantag görs i vissa särfall efter myndighets godkännande, då djuren får åtföljas av informationen i stället.

Av informationen om livsmedelssäkerheten skall särskilt framgå:

a) Djurhälsoläget vid ursprungsjordbruket eller i regionen

b) Djurens hälsotillstånd

c) Veterinärmedicinska preparat eller annan behandling med

föreskriven karens som djuren har givits under en relevant period, behandlingsdatum och karenstid

d) Förekomsten av sjukdomar som kan påverka köttets säkerhet

som livsmedel

e) Analysresultat som har betydelse för folkhälsoskyddet (prover

som tagits för att diagnostisera sjukdomar som kan påverka köttets säkerhet som livsmedel)

f) Relevanta besiktningsresultat före och efter slakt av djur från

samma jordbrukföretag, särskilt rapporter från officiella veterinärer

g) Produktionsuppgifter, i den mån de anger om sjukdomar före-

kommer

h) Namn och adress för den privata veterinär som vanligtvis

anlitas av det jordbruksföretag som djuren kommer ifrån

Slakteriet behöver inte meddelas uppgifterna i punkterna a, b, f och h om de redan är kända, t.ex. genom ett fortlöpande samarbete eller ett kvalitetssäkringssystem. Uppgifterna i punkt a, b, f och g lämnas inte om producenten uppger att det inte finns någon relevant information. Informationen behöver inte lämnas som ett ordagrant utdrag ur journalerna från ursprungsjordbruket, utan även genom elektroniskt datautbyte eller i form av en standardiserad förklaring som undertecknas av producenten.

Slakteri som tar emot djur, efter att ha utvärderat informationen från livsmedelskedjan, skall meddela den officiella veterinären. Det skall, utom i nämnda godkända undantagsfall, ske minst 24 timmar innan djuren anländer. Livsmedelsföretagaren måste underrätta den officiella veterinären om allt som kan ge upphov till hälsofara, innan djuret besiktigas före slakt.

Om ett djur levereras till slakteriet utan information från livsmedelskedjan skall det genast underrätta den officiella veterinären. Slakten får då inte äga rum, förrän den officiella veterinären givit sin tillåtelse.

Slakterierna skall kontrollera alla hästpass för att se till att hästen är avsedd för slakt i livsmedelssyfte. Om de tar emot djuret för slakt, skall de överlämna passet till den officielle veterinären (avsnitt III i bilaga II till förordning 853/2004).

5.6.3. Kontroll av informationen från livsmedelskedjan: officiella veterinärer

Tillsynen skall säkerställa att livsmedelsföretagarna uppfyller kraven i EG-lagstiftningen. Den skall bland annat omfatta kontroll av s.k. god hygienpraxis. Det innebär att livsmedelsföretagarna tillämpar reglerna fortlöpande, inte minst kontrollen av informationen från livsmedelskedjan. I synnerhet skall kontrolleras huruvida företagen, så långt det är möjligt, garanterar att produkter av animaliskt ursprung överensstämmer med gemenskapsreglerna om restsubstanser samt främmande och förbjudna ämnen.

Även vid slakterier, vilthanteringsanläggningar och styckningsanläggningar som släpper ut färskt kött på marknaden, skall den officiella veterinären utöva den tillsyn som nämnts. I sin tillsyn skall behörig myndighet fästa särskild vikt bland annat vid att kontrollera livsmedelsföretagarnas journaler (artikel 4 i förordning 854/04).

Kontroll av färskt kött

Officiella veterinärer skall genomföra inspektioner i slakterier, vilthanteringsanläggningar och styckningsanläggningar som släpper ut färskt kött på marknaden. Det gäller bland annat informationen från livsmedelskedjan. Veterinären skall kontrollera och analysera relevant information ur journalerna från jordbruksanläggningen varifrån slaktdjuren kommer. Resultatet skall dokumenteras och beaktas vid besiktningen före och efter slakt (samma förordnings artikel 5.1 och avsnitt I kapitel II.A i bilaga I).

Den officiella veterinären skall dokumentera och utvärdera resultaten av sin besiktningsverksamhet. Om en sjukdom eller ett tillstånd som kan påverka människors eller djurs hälsa eller brister i djurskyddshänseende upptäcks vid besiktningen, skall hon eller han meddela livsmedelsföretagaren. Om det identifierade problemet uppstod i primärproduktionen skall den veterinär meddelas som anlitas av jordbruksföretaget, liksom jordbruksföretaget och i förekommande fall tillsynsmyndigheten. Resultatet av inspektionerna och undersökningarna skall föras in i relevanta databaser (avsnitt II kapitel I i bilaga I till samma förordning).

Vidare skall den officiella veterinären se till att djur slaktas endast om slakteriet har fått och kontrollerat relevant information

från livsmedelskedjan. Veterinären får emellertid tillåta att djur slaktas även om relevant information inte är tillgänglig. Informationen måste i så fall ges innan slaktkroppen godkänns för användning som livsmedel. Om den inte finns tillgänglig inom ett dygn efter det att ett djur har anlänt till slakteriet, får inget kött från djuret användas som livsmedel. Om djuret ännu inte har slaktats skall det avlivas skilt från andra djur.

Djuren får inte tas emot för slakt, om åtföljande journaler, dokumentation eller annan information visar på något av följande.

  • Djur kommer från ett jordbruk eller ett område som varit föremål för begränsningar till skydd för djur- eller folkhälsan.
  • Reglerna om veterinärmedicinska preparat inte följts.
  • Det finns andra omständigheter som kan inverka menligt på människors eller djurs hälsa.

Undantag får göras endast för att undanröja risker för människors eller djurs hälsa. Om djuren redan befinner sig i slakteriet, skall de avlivas separat och köttet förstöras.

Behöriga myndigheter skall vidta åtgärder om journaler, dokumentation eller annan information inte stämmer med läget vid ursprungsjordbruket eller med djurens verkliga tillstånd eller avsiktligt syftar till att vilseleda den officiella veterinären. Åtgärderna skall riktas emot jordbruksföretaget eller andra inblandade. De kan särskilt bestå i extra kontroller. De berörda skall då bära kostnaderna för dessa (avsnitt II kapitel II i bilaga I till förordningen).

5.6.4. Tillämpningsföreskrifter: kommissionens och svenska

Inom kommissionen pågår arbetet med att utarbeta tillämpningsföreskrifter kring hanteringen av informationen från livsmedelskedjan för livsmedelsproducerande djur. Sannolikt kommer medlemsstaterna själva få utforma sina bestämmelser för livsmedel från djur som föds upp och slaktas inom det egna landet. Således skall behörig myndighet i Sverige, Livsmedelsverket, föreskriva hur informationen från livsmedelskedjan skall se ut och hur den skall överföras från jordbruksföretaget till slakteriet.

5.6.5. Slutsatser om livsmedelsregleringen i förhållande till djursjukdata

Från årsskiftet 2005/06 skall ett nytt informationssystem för livsmedelskedjan vara på plats. Det innebär att jordbruksföretagen skall journalföra alla data som behövs för att säkerställa spårbarheten och minimera riskerna för djur- och folkhälsan. För kött skall dessa data sändas vidare till slakteriet och kontrolleras av den officielle veterinären. Hur livsmedelsdata skall registreras och överföras bestäms till stor del av medlemsstaterna. Gemensamma bestämmelser kommer att krävas för livsmedel som handlas emellan medlemsstaterna.

Listan över data som måste registreras sammanfaller till del med djursjukdata. Jordbruksföretag som föder upp djur eller som producerar animaliska livsmedel skall föra journal över bland annat foder, veterinärmedicinska preparat, förekomst av sjukdomar som kan påverka säkerheten hos produkterna. I den mån det har relevans skall uppgifterna rapporteras vidare till slakteriet.

Till detta kommer att slakterierna dessutom bland annat skall ha uppgift om djurhälsoläget vid ursprungsjordbruket eller i regionen, djurens hälsotillstånd, besiktningsrapporter för djur från samma jordbruksföretag samt vilken veterinär som jordbruksföretaget vanligtvis anlitar.

Med all säkerhet måste även uppgifter lämnas som identifierar jordbruksföretaget (produktionsplatsnummer) och djuren (IDnummer, djurslag, kön). Det sägs i och för sig inte uttryckligen i livsmedelsförordningarna, men annars kan knappast spårbarhet uppnås.

Detta skall jämföras med vilka data för livsmedelsproducerande djur som skall registreras och rapporteras av veterinären. Veterinären rapporterar produktionsplatsnummer, uppgifter om djuret eller besättningen, diagnos, behandling och sin egen identitet. Vid behandling med läkemedel skall även uppgift lämnas om det.

Det rör sig uppenbarligen delvis om samma slags uppgifter i EGregleringen och Jordbruksverkets insamling djursjukdata. En viktig skillnad gentemot djursjukdata är att alla diagnoser och behandlingar inte behöver journalföras, utan endast de som är relevanta för livsmedelssäkerheten. Vidare kommer förmodligen uppgifterna från livsmedelskedjan inte att behöva rapporteras till myndigheterna. Däremot kommer det att behöva byggas upp databaser som hanterar den information som förs vidare i livsmedelskedjan. I

nuläget är det emellertid inte klart hur dessa system kommer att se ut.

Inte desto mindre kommer delvis samma uppgifter att registreras och rapporteras genom två åtskilda kanaler. Den ena löper från veterinärerna till Jordbruksverket i form av djursjukdata. Den andra går från producenterna till slakterierna och andra livsmedelsföretag.

Intressant är vidare att EG-lagstiftningen lägger det fulla ansvaret på aktörerna i livsmedelskedjan för att livsmedelsdata skall registreras och rapporteras. Veterinären nämns endast som den som står för diagnos och behandling, inte som ansvarig för att uppgifter journalförs och lämnas vidare i kedjan.

Myndigheternas hantering av informationen från livsmedelskedjan och uppgifter från veterinärernas journaler kommer inte att skilja sig åt sekretessmässigt. Alla uppgifter som inkommer till myndigheter lyder under samma regelverk. Däremot kan en skillnad uppstå om databaserna med livsmedelsinformation hålls av någon annan än en myndighet, såsom ett slakteri. Sekretesslagens bestämmelser gäller endast uppgifter i offentlig verksamhet eller som förekommer vid delegerad myndighetsutövning. Framtiden får utvisa hur databaserna kommer att utformas.

6. Vad är djursjukdata? – nulägesbeskrivning och bakgrund

I detta kapitel ges bakgrundsbilden kring djursjukdata, hur systemet ser ut och är uppbyggt. Djursjukdata definieras och statistik kring rapporteringen redovisas. Därutöver redovisas helt kort den kliniskt verksamma veterinärkåren, som är den som rapporterar in djursjukdata till Jordbruksverket. Vilka som använder djursjukdata redovisas i kapitlet om mål och syften.

Som jämförelse ges vidare en beskrivning av andra rapporteringssystem för djursjukdomar. Slutligen beskrivs den motsvarande datainsamlingen dels på humansidan, dels helt kort inom sjukdoms- och läkemedelsövervakningen i några nordiska exempel.

6.1. Djursjukdatasystemet i dag

Med djursjukdata avses i det här betänkandet – och i Jordbruksverkets terminologi – de uppgifter som verket samlar in från veterinärernas journaler. Det finns emellertid andra register och data kring djursjukdomar, inte minst anmälningspliktiga smittsamma djursjukdomar. Vidare finns det en slaktdatabas vid Jordbruksverket, där sjukdomsfynd från slaktbesiktningar registreras. Därutöver samlas sjukdomsuppgifter bland annat även inom djurhälsovårdens hälsokontrollprogram och program för sjukdomsövervakning.

De uppgifter om behandling som veterinärerna lämnar till Jordbruksverket varierar i omfattning beroende på djurslag. För livsmedelsproducerande djur måste detaljerade och frekventa uppgifter lämnas, medan det för smådjur endast måste rapporteras antalet behandlade djur årligen. Hästarna intar en mellanställning, där rapporteringen av vissa läkemedelsbehandlingar rapporteras som för lantbrukets djur och övriga summarapporteras som för sällskapsdjuren i övrigt. Alla veterinärer rapporterar således i princip på något sätt sin kliniska verksamhet, i den utsträckning de bedriver sådan.

6.1.1. Jordbruksverkets föreskrifter reglerar djursjukdata

Reglerna om hur inrapporteringen av djursjukdata skall gå till finns i Statens jordbruksverks föreskrifter om journalföring och uppgiftslämnande som beskrivs mer utförligt i kapitlet om reglering av djursjukdata.

Veterinärerna skall föra journal i direkt anslutning till varje konsultation. Vid förrättningar som avser lantbruksdjur skall journalen föras på Jordbruksverkets blankett ”Praktikjournal för veterinär” eller ”Praktikjournal för distriktsveterinär” eller i ett databaserat journalföringssystem som godkänts av verket.

Själva djursjukdatarapporteringen skall göras på följande sätt. Veterinärerna skall rapportera djursjukdata till Jordbruksverket i olika hög grad beroende på om det rör sig om lantbruksdjur inklusive ren och hägnat vilt, hästar eller andra djur (sällskapsdjur). Behandlingar av fiskodlingar och andra produktionsdjur, såsom pälsdjur, rapporteras inte särskilt till Jordbruksverket. När det gäller fiskodlingar skall läkemedelsbehandling i stället rapporteras till länsstyrelsen och den ansvariga kommunala nämnden (miljö- och hälsoskydd eller liknande).

  • Avseende förrättningar med lantbruksdjur (och liknande) rapporteras diagnos, läkemedelsbehandling och andra åtgärder, inom en vecka från behandlingstillfället.
  • Behandling av hästar med antibiotika eller hormoner rapporteras tillsammans med diagnoserna varje månad.
  • För andra djurslag, liksom vid andra behandlingar på hästar, behöver endast antalet behandlingar summarapporteras årligen. Inga uppgifter om diagnoser eller läkemedelsförskrivningar krävs.

Veterinärerna kan dock alltid välja att rapportera uppgifter fortlöpande för alla djurslag. Exempelvis kan det vara praktiskt att inte behöva sammanställa uppgifter särskilt, om journalföringssystemet automatiskt genererar specificerade uppgifter.

Inom den sista kategorin faller således alla smådjur, sällskapsdjur och andra som inte används i livsmedelsproduktionen. Till det kommer hästarna, utom för vissa läkemedelsbehandlingar. De intar därmed en mellanställning i förhållande till å ena sidan lantbruksdjuren och å andra sidan övriga sällskapsdjur. Skälet är att hästar i huvudsak hålls som sport- eller sällskapsdjur, men ändå till slut kan ingå i livsmedelskedjan.

Djursjukhus och djurkliniker rapporterar utförda behandlingar gemensamt för samtliga veterinärer, om de har ett redovisningsnummer. En särskild veterinär är då ansvarig för rapporteringen. I de fall ett särskilt redovisningsnummer saknas redovisar dock varje veterinär själv utförda behandlingar.

6.1.2. Hur går rapporteringen till i praktiken?

Grundregeln är att rapporteringen skall ske med Jordbruksverkets blankett ”Praktikjournal för veterinär" som skickas till verkets registerenhet i Söderhamn för optisk inläsning. Om veterinären (eller djursjukhuset/kliniken) har ett databaserat journalföringssystem och vill rapportera elektroniskt, går det också bra, förutsatt att verket godkänt systemet. Specifikationerna för den textfil som då skall användas kan fås från verket med e-post.

Distriktsveterinärerna har ett eget IT-baserat journalföringssystem, från vilket djursjukdata överförs direkt till verkets databas.

Alla uppgifter kodas

När djursjukdata rapporteras in skall alla uppgifter kodas enligt en särskild lista. Jordbruksverkets baslistor för djursjukdataredovisning innehåller ett urval av diagnoser, åtgärder, läkemedel samt licenspreparat från grundtabellerna i databasen. Vid registrering via praktikjournal anges den kod för respektive diagnos, åtgärd och läkemedel, som finns angiven i Jordbruksverkets baslistor. Baslistorna uppdateras dels utifrån synpunkter från de praktiserande veterinärerna, dels efter förändringar av grundtabellerna i Vet@Bas (se nedan för en beskrivning av de olika systemen) i samråd med referensgrupper. Baslistornas syfte är enligt verket inte att vara kompletta, utan att ge den basinformation som krävs för redovisning av djursjukdata.

Läkemedelslistan grundar sig på Livsmedelsverkets och Svenska travsportens centralförbunds (STC) karenstidslistor. Den har kompletterats med ett urval av de mest använda icke-karensbelagda läkemedlen i veterinär praktik, liksom de enligt Läkemedelsverket mest utskrivna licenspreparaten.

Om koden saknas i baslistorna skall veterinären använda koden ”övrig” för vald diagnos, åtgärd eller valt läkemedel. Grundtabellerna i databasen uppdateras kontinuerligt. Baslistorna ändras och sänds ut efter stora förändringar. Det fullständiga diagnosregistret, som huvudsakligen utarbetats av Djursjukhusföreningen, innehåller knappt 9 000 diagnoser och kan beställas från Jordbruksverket till en kostnad av ca 400 kr. Alla diagnoskoder i registret kan användas för djursjukdatarapportering vilket är en fördel för dem som i sin journalföring använder en mer detaljerad diagnosbeskrivning. Även åtgärds- och läkemedelsregistren kan beställas. De fullständiga registren behöver dock inte användas i djursjukdatarapporteringen.

Förenklade diagnoskoder som bättre passar fältveterinärernas verksamhet håller på att utarbetas av Jordbruksverket.

Journalföringen är IT-baserad hos de statliga veterinärerna, men oftast inte hos de privata

I enkäten till landets stordjurs- och hästveterinärer frågades om de använder pappersjournal, Vet@Journal, Vetvision, annat datorprogram eller kombinationer av dessa.

Det är slående hur stor andel av de svarande privata veterinärerna som inte använder sig av något datorstöd. En stor majoritet, nästan nio tiondelar, håller sig till journalföring på papper, utan att kombinera det med något datorstöd. De statliga veterinärerna är däremot i hög grad datoriserade, eftersom Jordbruksverket har ett enhetligt journalsystem som alla distriktsveterinärerna skall använda. En inte obetydlig andel av de statliga veterinärerna uppger att de ändå använder sig av pappersjournaler.

En följdfråga var om veterinärerna fyller i pappersjournal eller datorjournal i samband med besöket, eller pappersjournal i samband med besöket och för in i datorn vid senare tillfälle. Svaren kompletterar bilden i den förra: privata stordjursveterinärer fyller till allra största delen i en pappersjournal vid själva förrättningen, medan de statliga i stor utsträckning använder dator vid besöket. Intressant är dock att en stor del av de statliga veterinärerna, nästan hälften, först fyller i en pappersjournal vid besöket och vid senare tillfälle för in uppgifterna i datorjournalen.

6.1.3. Beskrivning av djursjukdatahanteringen inom Jordbruksverket

De olika IT-system som hanterar dels djursjukdata, dels distriktsveterinärernas journalföring, debitering och löneberäkning, kallas inom Jordbruksverket med ett samlingsnamn för Vet@. Det rör sig dock inte om ett enda system utan just av flera olika, där exempelvis tillgång till ett system inte ger tillgång ett annat. Information förs över från vissa system till andra. För djursjukdata är navet en egen databas där alla sjukdomsuppgifter från veterinärerna samlas.

Indata i djursjukdatasystemet

Rapportering av uppgifter från veterinärerna sker alltså via något av följande tre sätt.

1. Blankettrapportering från privata veterinärer

2. Textfiler via e-post från privata veterinärer

3. Överföring från distriktsveterinärernas IT-system för journalföring, Vet@Journal, till Jordbruksverkets inre system

Med rapportering från privata veterinärer avses här alla veterinärförrättningar som inte rapporteras i distriktsveterinärernas verksamhet. Det innefattar även rapporter från husdjursföreningar, djurkliniker, djursjukhus, länsveterinärer med flera.

Inläsning till temporära tabeller och en första validering av rapporterade uppgifter från privata veterinärer (enligt 1 och 2) utförs av verkets CDB-enhet i Söderhamn. Överföring till de slutliga måltabellerna i databasen och en ytterligare validering görs av IT-avdelningen på Jordbruksverket. De data som kommer från distriktsveterinärerna (3) hanteras på motsvarande sätt men går inte via CDB-enheten. Varje förrättning har ett unikt nummer som styr hanteringen. Olika nummerserier används för de olika rapporteringsalternativen.

Distriktveterinärernas djursjukdata har strikt koppling till övrig journalföring samt ekonomiska data om fakturering och löneberäkning. Finns inte ekonomiuppgifterna finns inte heller djursjukdata. För de privata veterinärernas uppgifter finns inga kopplingar till övrig journalföring och ekonomiuppgifter, då några sådana inte heller kan rapporteras.

Validering innebär att indata (inkommande djursjukdata) stäms av emot olika register, eller styrtabeller som verket kallar dem. Om inte rapporterade uppgifter stämmer med de olika registren, skall de inte registreras i databasen, utan rättas. I olika styrtabeller finns bland annat:

  • Förteckning över alla behöriga veterinärer
  • Diagnos-, åtgärds och läkemedelregistren
  • Registret över nötkreatursidentiteter (CDB)
  • Registret över alla produktionsplats- och besättningsnummer

(PPN)

ID-nummer för nötkreatur och PPN hämtas från register utanför Vet@ medan de övriga finns i Vet@Bas. Vet@Journal (distriktsveterinärernas journal- och debiteringssystem) uppdateras kontinuerligt via styrtabellerna.

I Vet@-systemen ingår även följande delar, utöver Vet@Journal:

  • Vet@Data är systemet som hanterar de slutliga måltabellerna
  • Vet@Webb är ett webbaserat analysverktyg som ger möjlighet för behöriga användare att själva kunna söka information ur djursjukdatabasen. Begränsningar i behörigheten avgör på vilken nivå sökningar kan göras.
  • Vet@Betal är ett ekonomisystem som enbart används av DV.
  • Vet@Brev är ett kommunikationsverktyg som hanterar information mellan Vet@Journal och de inre systemen Vet@Data, Vet@Betal och Vet@Bas. Vescan är det system som hanterar inkommande data från textfiler och blanketter.
  • Vet@Bas är ett styrande system genom sina grundtabeller, men används även till att administrera veterinärers behörigheter, adresser och anställningar på Jordbruksverket.

Figurerna i bilaga 3 visar schematiskt dels en systemöversikt, dels dataflödena inom Vet@-systemen. De olika systemen som beskrivits helt kort ovan återfinns här, liksom sambanden med de databaser som är kopplade till systemen samt med aktörerna. Vilken sorts information som överförs emellan systemen visas också.

Administration av Vet@-systemen

Inom Jordbruksverket har alla administrativa IT-system en s.k. systemägare som har det yttersta ansvaret för förvaltningen av systemet. Hon eller han beslutar om resurser och prioritering av åtgärder för systemet. Huvudsakliga uppgifter för denna funktion är att:

  • Ansvara för budget och resurser
  • Besluta om behörigheter
  • Utse systemförvaltare och ansvara för att denne har rätt kompetens
  • Ansvara för att verkets systemutvecklingsmetod och ADBsäkerhetshandbok efterlevs

En systemförvaltare har sedan det praktiska ansvaret för systemet. Förvaltarens arbetsuppgifter är att:

  • Genomföra långsiktig planering tillsammans med systemägaren
  • Behärska och tillämpa systemutvecklingsmetoden
  • Administrera en åtgärdslista och initiera förändringar
  • Planera och genomföra testarbete
  • Hålla systemdokumentation uppdaterad
  • Ansvara för användarutbildning och support
  • Boka och godkänna systemförändringar och driftsättningar

Systemägare för Vet@Bas, Vet@Data, Vet@Brev, Vet@Webb och Vescan är chefen för Djuravdelningens veterinära tillsynsenhet. Av dessa system förvaltas alla inom enheten förutom Vet@Brev och Vescan.

Systemägare för Vet@Betal och Vet@Journal är chefen för verkets distriktsveterinäravdelning. Inom samma avdelning finns systemförvaltaren för dessa två system plus Vet@Brev.

Vescan slutligen förvaltas inom verkets kontrollavdelning. En särskild styrgrupp har inrättats för Vet@-systemen, vars uppgift huvudsakligen är att göra prioriteringar emellan utvecklingsinsatser i de olika delsystemen. I gruppen ingår budget- och personalansvariga chefer från Djur-, IT-, och DV-avdelningarna samt systemägarna. Olika kompetenser knyts till gruppen vid behov. En extern samordnare för Vet@-systemen har anlitats som leder såväl styrgrupps- som systemförvaltarmöten.

IT-ansvarig för alla Vet@-systemen är en resurs från Jordbruksverkets IT-avdelning. Utvecklare av systemen är såväl resurser från Jordbruksverkets IT-avdelning som inhyrda konsulter.

Vet@-systemen har utvecklats i samarbete emellan de båda avdelningarna för att på ett kostnadseffektivt sätt tillgodose de olika behov av IT-stöd som finns inom deras verksamhetsområden.

Djuravdelningen har huvudansvaret för styrtabeller och djursjukdata, men DV-avdelningen ingår såväl i styrgruppen som förvaltar vissa system.

Utdata från djursjukdatasystemet

Jordbruksverket lämnar löpande ut uppgifter från djursjukdatabasen till Svensk Mjölk. Från måltabellerna i databasen länkas varje vecka senaste inkomna nötkreatursförrättningar till Svensk Mjölks kodatasystem. Dessa förrättningar har då avidentifierats med avseende på behandlande veterinär, men däremot finns identiteterna kvar för djurhållare, produktionsplats och djur.

Svensk Mjölk är den enda användaren utanför verket som får uppgifter från själva databasen. Utdata finns dock även tillgängliga via Internet. All ny data i djursjukdatabasen kopieras regelbundet över till analysverktyget Vet@Webb, som är tillgängligt över nätet, liksom inom verket. Berörda inom och utom myndigheten kan ges tillgång till analysverktyget, dock med olika behörighetsnivåer. Ett fåtal har tillgång till uppgifter om enskilda, medan de flesta användare endast kan se aggregerade uppgifter eller uppgifter som de själva lämnat. Behörighetsnivåerna beskrivs i stycket om säkerhet och sekretess nedan.

Utvecklingen av Vet@Webb har för närvarande stoppats i avvaktan på beslut om att ta i bruk ett modernare analysverktyg. I uppbyggnaden av ett nytt system kan större hänsyn tas till olika intressenter. I planeringen ingår att göra systemet lättare åtkomligt för alla de som rapporterar in djursjukdata. En förstudie om ett nytt webbaserat verktyg pågår inom ramen för ett utvecklingsarbete som innefattar datalager för flera olika ämnesområden inom verket.

Sekretess och säkerhet

Alla ingående system har säkerhets- och informationsklassats och avbrottsplaner finns upprättade. Systemförvaltarna har enligt verket utbildning i systemförvaltning samt i de säkerhets- och sekretessfrågor som berör arbete vid en statlig myndighet. En allmän princip vid verket är att inga uppgifter lämnas ut som kan skada en enskild person. Vidare skall ingen vid verket ha tillgång till uppgifter som de inte behöver i sitt arbete.

Tillämpat på Vet@-systemen innebär detta att uppgifter om varken enskilda distriktsveterinärers eller privatpraktiserande veterinärers verksamhet lämnas ut till andra än till uppgiftslämnarna själva. Undantagna i sammanhanget är länsveterinärerna som även kan få del av uppgifter om enskilda veterinärer i sitt län. Uppgifterna lämnas antingen ut av veterinära tillsynsenheten eller också kan en länsveterinär få tillgång till alla uppgifter i djursjukdatabasen inom sitt län genom Vet@Webb. Distriktsveterinärerna kan vidare i Vet@Journal se information som de själva har skapat inom den egna verksamheten.

Berörighet till systemen beviljas av respektive systemägare. Varje ny användare tilldelas ett lösenord och detta kopplas till rätt behörighetsnivå. För Vet@Webb är de olika behörigheterna följande.

Länsveterinärerna har tillgång till enskilda veterinärers inrapporterade data i sitt län. De kan även se aggregerade uppgifter från hela landet, uppdelat på distriktsveterinärer och privatpraktiserande.

Distriktsveterinärerna kan se sin egen stations ekonomi- och djursjukdatarapportering samt aggregerade uppgifter från hela landet. DV kan inte komma åt data om enskilda privata veterinärers inrapportering och inte heller data från andra DV-stationer. DVenheten centralt på verket kan se data från alla DV-stationer.

Privata veterinärer med behörighet kan se sin egen rapportering, vilket således är den enda form av återrapportering som är tillgänglig. Emellertid är det endast någon enstaka, om någon, som har tillgång till systemet i dagsläget. Denna funktion borde dock kunna utvecklas i framtiden.

Övriga externa användare kan se statistik på riks- och länsnivå, men inte för enskilda veterinärer. De har tillgång till aggregerade data och kan se antal behandlade djur, diagnoser, åtgärder och läkemedel fördelat på tid, län, privat/DV-veterinär, och djurslag.

För närvarande har enligt Jordbruksverket i huvudsak Svensk Mjölk, SLU, Svenska djurhälsovården och SVA tillgång till statistiken.

Systemadministratörer inom verket har den mest kompletta behörigheten vilket är en förutsättning för att de ska kunna ge support till olika användare och att leda utvecklingsarbetet inom systemet.

De enda med behörighet till all information för hela landet är djuravdelningens systemförvaltare och IT-avdelningens utvecklare. Utvecklarna lämnar inte själva ut uppgifter ur databasen utan hänvisar frågor till förvaltarna. Utvecklarna kan vidare bistå förvaltarna med sådana datasökningar som inte själva har möjlighet utföra i Vet@Webb.

Möjligheten att beställa uppgifter ligger alltså hos systemförvaltaren och oftast ytterligare en person vid samma enhet. För att verksamheten ska kunna fungera måste det finnas möjligheter att inom en enhet ha flera handläggare med förvaltaruppgifter. Vid den veterinära tillsynsenheten har exempelvis en handläggare ansvaret för Vet@Bas och en annan för Vet@Data och Vet@Webb. En förvaltare vid en enhet kan inte beställa uppgifter ur ett system som förvaltas av en annan. Någon inom DV-avdelningen kan således inte beställa uppgifter ur de system som förvaltas inom Djuravdelningen eller tvärtom.

6.2. Uppgiftslämnare och uppgiftslämning

I detta avsnitt ges en kort statistikbakgrund för djursjukdatarapporteringen. Vi redovisar uppskattningar av antalet kliniskt verksamma veterinärer samt uppgifter om hur stor rapporteringen av djursjukdata varit de senaste åren.

6.2.1. Uppgiftslämnarna: den kliniskt verksamma veterinärkåren

Enligt en undersökning som Jordbruksverket gjorde år 2003

1

, fanns

det 2 047 yrkesverksamma veterinärer i landet. Av dem var enligt undersökningen 1 377 kliniskt verksamma. De statliga distriktsveterinärerna var 366 till antalet vilket ger en andel om drygt en

1

Statens Jordbruksverk (2004).

fjärdedel (27 %). Uppgifterna beräknade verket utifrån en enkät samt uppgifter ur egna register.

Kliniskt verksamma veterinärer måste emellertid inte anmäla sin verksamhet, varför det inte finns några helt säkra uppgifter om antalet. Uppgifterna i Statistisk årsbok stämmer inte helt överens med resultaten från enkäten, trots att de bygger på uppgifter från verket

2

. Här anges att det fanns 2 154 verksamma veterinärer i riket vid årets slut 2003. Kliniskt verksamma var 1 266. Emellertid finns även en post i årsboken som inte har sin motsvarighet i verkets siffror för 2003, nämligen ”obefordrade, nyutexaminerade veterinärer”. Det gör att siffrorna inte är helt jämförbara, eftersom fördelningen tydligen gjorts på andra grunder. Osäkerhet finns även rörande klinikverksamhet som bedrivs på deltid, som bisyssla till annan verksamhet eller av veterinärer som har gått i pension. Faktum kvarstår dock att beräkningarna skiljer sig åt såväl totalt som per verksamhetsområde. Det visar på osäkerheten. Båda källorna återges i sammandrag nedan. Ur uppgifterna från Jordbruksverket kan man tydligt urskilja hur många veterinärer som beräknas huvudsakligen arbeta med hästar, nämligen 175 (varav 48 vid hästsjukhus och 127 i annan privat klinisk verksamhet). Hur många av veterinärerna vars huvudsakliga verksamhet gäller lantbruksdjur framgår inte lika klart. Distriktsveterinärerna arbetar till största delen med lantbrukets djur, även om smådjurens och hästarnas andel av deras verksamhet ökar. Bland de privat kliniskt verksamma anges endast 13 veterinärer vara huvudsakligen sysselsatta med lantbruksdjur. Dock finns det också en stor post, 207 privatkliniker, där djurslag inte anges, antingen för att de arbetar med flera eller för att de inte uppgivit vilket.

2

Statistisk årsbok 2005, tabell 147, SCB.

Tabell 6.1

Antal verksamma veterinärer i Sverige år 2000–2003, enligt Statistisk årsbok

Veterinärer inom:

2000 2001 2002 2003

Djursjukhus/-kliniker 493 508 540 561 Privatpraktiserande veterinärer 295 318 319 380 Statliga distriktsveterinärer 297 295 312 325 Summa kliniskt verksamma 1 085 1 121 1 171 1 266

Djurhälsoveterinärer 82 85 84 84 Obefordrade, nyutbildade veterinärer 204 190 255 261 Besiktningsveterinärer 75 86 82 82 Övr. myndigheter (även länsveterinär) 185 190 196 196 SLU 148 161 159 166 Övriga verksamma 95 105 102 99 Summa verksamma i landet 1 874 1 938 2 049 2 154

Källa: SCB (Jordbruksverket), egen sammanställning.

Tabell 6.2 Antal verksamma veterinärer i Sverige år 2003 fördelade på

huvudsaklig sysselsättning, baserat på en enkät

Huvudsaklig sysselsättning 2003

Antal varav

Statliga distriktsveterinärer

366

Djursjukhus 358

- häst

48

- små sällskapsdjur

252

- flera djurslag/okänt

58

Privat klinisk verksamhet

653

- häst

127

- små sällskapsdjur

306

- livsmedelsproducerande djur

13

- flera djurslag/okänt

207

Summa kliniskt verksamma

1 377

Förebyggande djurhälsovård

63

Besiktningsveterinärer 101 Övriga myndigheter inkl. länsveterinärer 201 SLU 172 Övriga verksamma 133 Summa verksamma i landet 2 047

Källa: Jordbruksverket (2004), egen bearbetning.

Sveriges Veterinärförbund uppskattar att kring 100 privata veterinärer huvudsakligen är stordjurspraktiserande. I det antalet har inte de veterinärer som enbart arbetar med häst räknats in. Därutöver arbetar ett okänt antal privatpraktiserande veterinärer i mindre utsträckning med stordjur. Det skulle, tillsammans med de statliga distriktsveterinärerna ge drygt 450 veterinärer i landet som arbetar med lantbrukets djur. Det stämmer också överens med Svensk Mjölks uppskattning av antalet.

6.2.2. Rapporteringen av djursjukdata de senaste åren

Jordbruksverkets djursjukdatabas innehåller uppgifter om hur många veterinärer som rapporterar in djursjukdata per år. Man kan även utläsa hur många som rapporterar avseende såväl lantbruksdjur, fördelat på de olika djurslagen, som hästar och smådjur.

Antal rapporterande veterinärer

Det är rimligt att anta att alla statliga distriktsveterinärer i princip rapporterar alla sina förrättningar. Hela DV-organisationens ekonomiadministrativa system, såsom fakturering och löneberäkning bygger på redovisningen av veterinärernas förrättningar i det IT-baserade journalsystemet. Djursjukdata förs sedan över automatiskt från journalsystemet till databasen.

I tabellen nedan redovisas antalet privata veterinärer som rapporterade djursjukdata per år under 2000–2004. Flerveterinärkliniker och djursjukhus som rapporterar på ett särskilt kliniknummer är dock inte medräknade. Totalt antal veterinärer som rapporterande djursjukdata, oavsett djurslag, redovisas samt antal veterinärer som rapporterat var och ett av de olika djurslagen nötkreatur, svin, hästar samt hundar och katter.

Tabell 6.3 Antal rapporterande ”privatveterinärer” sammantaget (som

rapporterat något eller flera djurslag) och per djurslag åren 2000–2004

2000 2001 2002 2003 2004

Totalt antal rapporterande

711

809 669 550 751

Nötkreatur 457

483 463 357 443

Svin

221

224 199 180 185

Häst

409

444 384 328 400

Hund/katt 370

412 251 241 385

Källa: Jordbruksverket, Vet@Webb

Definitionen av privata veterinärer i detta sammanhang är alla de som inte rapporterar som distriktsveterinärer. Det kan således röra sig om praktiserande privatveterinärer, såväl som andra veterinärer som rapporterat någon eller några behandlingar under året, exempelvis djurhälsoveterinärer eller länsveterinärer. En inte obetydlig andel av siffrorna är dessutom veterinärer som rapporterat några enstaka behandlingar.

Skillnader mellan åren kan enligt Jordbruksverket bero på rapporteringsviljan, försenade rapporter som bokförs på fel år, hur väl verket nått fram med den årliga informationen om rapportering för smådjur, förändringar i djurpopulationer m.m. Felskrivning av djurslagskoder kan utgöra en viss felkälla för djurslagsskillnaderna men borde jämna ut sig mellan åren.

Dessutom förekommer rapportering av behandlingar som inte ingår i den normala verksamheten. De förekommer i olika hög grad emellan åren. Ett exempel är ett bekämpningsprogram som pågår under viss tid och kanske engagerar flera veterinärer tillfälligt. Ett annat är att det tills nyligen har vaccinerats ett stort antal kalvar emot ”sommarsjuka”. En del veterinärer har gjort besök i nötkreatursbesättningar enbart av den anledningen. Införandet av hästpass innebär vidare att det blir ovanligt stor efterfrågan på chipmärkare, när en stor del av populationen skall märkas samtidigt. Det kan ge en ökning av hästuppdrag bland veterinärer som kanske inte normalt arbetar med häst.

Jordbruksverket uppskattade som sagt det totala antalet veterinärer i privat klinisk verksamhet till ca 650 år 2003. Hur stor andel av dem som regelbundet rapporterar djursjukdata går dock

inte att direkt utläsa. Storheterna i tabellen är inte direkt jämförbara med det uppskattade totalantalet av flera skäl. Veterinärer som rapporterar på ett gemensamt redovisningsnummer har inte räknats in. Samtidigt rapporterar vissa kliniker gemensamt på en veterinärs ID-nummer. Vidare har vi konstaterat att veterinärer som inte huvudsakligen bedriver privat klinisk verksamhet ändå rapporterar djursjukdata.

Med alla dessa förbehåll kan vi ändå konstatera att vi rör oss i ungefär samma storleksordningar, när det gäller uppskattningen av antalet privatveterinärer jämfört med antalet rapporterande veterinärer. Vi avstår dock ifrån att dra några bestämda slutsatser av detta. Det skulle kräva kunskap som i dag inte går att få, inte minst säkra uppgifter om antalet kliniskt verksamma veterinärer. Möjligen skulle siffrorna kunna tyda på att de allra flesta veterinärer rapporterar djursjukdata, åtminstone i någon omfattning.

Antal rapporterade veterinärförrättningar och behandlade djur samt antal djur totalt

Ur Jordbruksverkets databas kan även uppgifter hämtas om antalet förrättningar och behandlingar per djurslag. En förrättning, eller ett uppdrag, kan bestå av en eller flera behandlingar. Verket har för utredningens räkning tagit fram uppgifter om antalet rapporterade veterinärförrättningar avseende nötkreatur, svin och häst. Vi önskade en jämförelse av omfattningen för de mest betydande djurslagen emellan distriktsveterinärerna och de privata.

Det totala antalet rapporterade förrättningar de senaste fem åren visar inte på någon tydlig trend. Däremot tycks antalet behandlingar som utförs av statliga veterinärer vara förhållandevis stabilt, med en svag tendens att minska. Det är således antal behandlingar som rapporteras av privata veterinärer som varierar mer oregelbundet emellan åren. Något samband med antal djur i lantbruket går inte att utläsa.

Statistik kring distriktsveterinärernas verksamhet visar att antalet förrättningar för lantbruksdjur minskar, medan de ökar för hästar och smådjur

3

. Således döljer den något nedåtgående trenden i våra siffror en minskning för nötkreaturen och en ökning för hästarna.

3

Jordbruksverket (2005b).

Tabell 6.4 Distriktsveterinärernas förrättningar per djurslag, antal

Djurslag 2002 2003 2004 Animalieproduktionens djur 112 878 112 133 109 454 Hästar 54 916 58 523 63 486 Sällskapsdjur 151 275 164 973 177 923 Ej angivet djurslag 35 337 39 090 43 000 Totalt 354 406 374 719 393 863

Källa: Jordbruksverket årsredovisning 2004.

I tabellen nedan återges hur många förrättningar för nötkreatur, svin och häst som sammanräknat rapporterats de senaste åren. Distriktsveterinärernas siffror ligger kring 200 000 förrättningar, men omfattningen minskade med ungefär sex procent under de senaste fem åren. Rapporteringen från andra veterinärer, för enkelhetens skull kallade privata, rör sig emellan ca 150 000 och 175 000 förrättningar under samma period.

För de tre studerade djurslagen är fördelningen emellan statliga och privata veterinärer intressant av flera skäl. Vad gäller nötkreatur har fördelningen ändrats från att distriktsveterinärerna rapporterat fler förrättningar än de privata, till att de nu ligger jämsides.

Antal förrättningar som avser svin verkar minska hos de privata och öka något hos distriktsveterinärerna. Totalsiffran ligger därför mer stabil, men har ändå gått ned under perioden. Skälen till detta har vi inte undersökt, men det borde vara intressant för Jordbruksverket att studera detta ytterligare.

För hästar slutligen rapporterar de privata veterinärerna endast enskilda förrättningar (behandlingar) i samband med vissa läkemedel, främst antibiotika och hormoner. De statliga distriktsveterinärerna rapporterar alla förrättningar i sitt IT-baserade system. Att de statliga veterinärerna har dubbelt så många rapporterade förrättningar som de privata, beror således därför säkerligen inte på att distriktsveterinärerna behandlar fler hästar än de privata. Antalet privata hästpraktiker har uppskattats till ungefär 175. Till det kommer ytterligare drygt 200 vid privata kliniker som sannolikt delvis arbetar med hästar. Det skall jämföras med drygt 350 statliga distriktsveterinärer. Följaktligen bör privata veterinärer behandla hästar i åtminstone lika stor utsträckning som de statliga.

Tabell 6.5 Antal rapporterade förrättningar för nötkreatur svin och häst, fördelat på distrikts- och privata veterinärer samt sammanlagt, åren 2000–2004

2000 2001 2002 2003 2004 Nötkreatur Distriktsveterinärer 134 879 129 285 122 045 118 454 113 587 Privata veterinärer 112 500 118 205 133 481 119 152 112 721 Samtliga 247 379 247 490 255 526 237 606 226 308 Svin Distriktsveterinärer 5 475 4 686 4 996 5 703 5 711 Privata veterinärer 7 583 7 055 5 951 4 957 4 023 Samtliga 13 058 11 741 10 947 10 660 9 734 Hästar Distriktsveterinärer 63 818 65 361 66 334 69 070 73 319 Privata veterinärer 31 167 39 852 37 319 35 639 33 593 Samtliga 94 985 105 213 103 653 104 709 106 912 Sammanlagt Distriktsveterinärer 204 172 199 332 193 375 193 227 192 617 Privata veterinärer 151 250 165 112 176 751 159 748 150 337 Summa samtliga 355 422 364 444 370 126 352 975 342 954

Källa: Jordbruksverket (djursjukdatabasen); egen bearbetning.

Ur den officiella husdjursstatistik som Jordbruksverket publicerar kan man utläsa att antalet nötkreatur har minskat något emellan år 2000 och 2003, för att sedan plana ut vid drygt 1,6 miljoner djur. Animalieproduktionens hållning av svin visar inte på någon tydlig trend utan ligger kring eller något under 1,9 miljoner djur över perioden. När dessa uppgifter jämförs med antalet rapporterade förrättningar framgår tydligt skillnader emellan djurslagen.

Nötkreatur ger upphov till betydligt fler förrättningar än svin. De senare behandlas i mycket högre grad i grupper än de förra. Ofta behandlas svin genom delegerad läkemedelsanvändning, vilket innebär att själva behandlingen inte ger upphov till någon veterinärförrättning. Veterinären delegerar i stället användningen till djurhållaren enligt ett särskilt regelverk, men hon eller han skall ändå rapportera läkemedelsanvändningen, diagnos, åtgärd och antal djur. Vissa problem finns dock med tillämpningen av detta. Vidare kan man misstänka att rapporteringsgraden är högre för nötkreatur, då uppgifterna har en tydligare användning. För

nötkreatur har djurhållaren en tydlig nytta av djursjukdata, vilket inte är fallet för svin – mer om det i kapitlet om syftena med djursjukdata.

Det är enligt experter på området svårt att dra några som helst slutsatser om djursjukdata för svin, eftersom rapporteringen inte utförs på ett enhetligt sätt. Vissa veterinärer rapporterar enligt uppgift enbart förskrivna läkemedel, medan andra rapporterar faktiskt behandlade djur.

Några exakta uppgifter om antal hästar i riket finns inte. SCB gjorde förra året en omfattande undersökning som ledde till en uppskattning av antalet till 271 000 djur. Inte heller finns uppgifter om hur antalet hästar utvecklas över tiden. Antalet hästar antas dock ha ökat under 1990-talet, men förmodligen inte därefter

4

.

Tabell 6.6 Antal nötkreatur och svin i riket åren 2000–2004

Djurslag Antal djur i juni (tusental)

2000 2001 2002 2003 2004

Nötkreatur

1 684 1 652 1 637 1 607 1 628

Svin

1 918 1 891 1 882 1 903 1 818

Källa: Jordbruksverket, officiell husdjursstatistik (Statistiska meddelanden).

Vi ser således stora skillnader i antalet förrättningar för nötkreatur och svin, i förhållande till antalet djur. Om vi därför i stället undersöker antalet behandlade djur är siffrorna som väntat helt annorlunda. Mer än dubbelt så många behandlade svin som nötkreatur rapporteras varje år, enligt tabellen nedan, trots att antalet veterinärförrättningar är mer än tjugo gånger fler för nötkreaturen. Det visar på de stora skillnaderna i hur djursjukvård bedrivs i nöt- respektive svinproduktionen.

Som en följd är djursjukdatarapporteringen av mycket olika karaktär för de två djurslagen. För nötkreatur är till stor del uppgifterna om enstaka djur; det går att följa en individs sjukdomshistoria och läkemedelsbehandlingar. Svin behandlas som sagt oftast grupper av djur. De är inte heller individmärkta som nötkreaturen, varför djursjukdata för svin endast finns på besättningsnivå.

Ungefär hälften av behandlingarna på nötkreatur (liksom av förrättningarna, se ovan) utförs av privata veterinärer. Den något

4

Jordbruksverket (2005a).

mindre andelen diagnoser beror enligt Jordbruksverket troligen på att ett betydande antal avhorningar och fruktsamhetsbehandlingar görs av husdjursföreningarnas husdjurstekniker på delegering från djurhälsoveterinärer. I det här sammanhanget räknas de som privata.

Vi ser tydligt att antalet rapporterat behandlade djur återspeglar sammansättning av djurhållningen i lantbruket; det är nötkreatur och svin som dominerar animalieproduktionen, vid sidan av fjäderfäna. Antalet behandlade får, som är det därefter viktigaste djurslaget inom lantbruket, är mycket lägre.

Av de djurslag som vi studerat, är skillnaden emellan antal förrättningar och antal behandlade djur minst för hästarna. De behandlas mindre ofta i grupp, vilket återspeglas här. Man bör komma ihåg att endast vissa behandlingar detaljrapporteras för häst; övriga summarapporteras årligen. Vidare är hästarna inte generellt ID-märkta, varför det i djursjukdata inte går att identifiera individer. Att det i statistiken ser ut som det rapporterades att närmare 200 000 hästar behandlats ur en population som uppskattats till 270 000 djur, måste således bland annat bero på att det inte går att urskilja individer. Samma djur har säkerligen rapporterats flera gånger, utan att det går att särskilja i statistiken. Någon förbättring därvidlag kan uppnås först när hästarna märkts och registrerats. Först då kan statistiken ta hänsyn till om det exempelvis är en häst som behandlats tio gånger eller tio hästar som behandlats en gång. Ytterligare en förklaring kan vara en hög andel vaccinationer.

Likaså kan det förhållandevis stora antalet rapporterade svin delvis förklaras med vaccinationer. Förra året rapporterades att det behandlats kring 1,5 miljoner svin, att jämföra med en ungefärlig årsproduktion om ca 3,5 miljoner djur totalt.

Tabell 6.7 Antal rapporterade djur per djurslag och veterinärkategori samt totalt åren 2000–2004, för nötkreatur, svin, får och hästar

Djurslag/ Veterinär- kategori 2000 2001 2002 2003 2004 Nötkreatur Privata 286 890 298 334 345 621 365 425 345 184 Statliga 263 442 273 990 267 408 328 659 335 309 Samtliga 550 332 572 324 613 029 694 084 680 493 Svin Privata 692 553 729 360 592 063 564 055 495 895 Statliga 402 417 672 157 574 732 629 285 1 017 586 Samtliga 1 094 970 1 401 517 1 166 795 1 193 340 1 513 481 Får Privata 15 846 16 666 11 111 33 333 23 473 Statliga 8 423 8 539 7 249 9 964 14 054 Samtliga 24 269 25 205 18 360 43 297 37 527 Häst Privata 95 108 106 355 71 124 76 285 98 954 Statliga 79 707 82 588 82 163 90 538 97 259 Samtliga 174 815 188 943 153 287 166 823 196 213 Totalt 1 844 386 2 187 989 1 951 471 2 097 544 2 427 714

Källa: Jordbruksverket (djursjukdatabasen); egen sammanställning.

Vanligaste rapporterade diagnoser för nötkreatur och hästar; jämförelse emellan statliga och privata veterinärer

Ur Jordbruksverkets databas har vi även fått uppgifter om vilka diagnoser som är vanligast för olika djurslag och hur många djur som behandlats. Utöver de djurslag som vi redogjort för tidigare har vi även valt får och getter. Med det har vi täckt in alla stordjur och samtliga lantbruksdjur av betydelse, förutom fjäderfän.

För översiktlighetens och begriplighetens skull har utredningen bett Jordbruksverket att gruppera diagnoserna i de olika typer, eller rubriker, som diagnosregistret i djursjukdatabasen innehåller. Begreppet diagnos har i detta sammanhang en vidare betydelse, än normalt. I diagnosregistret finns även koder som inte har samband med något sjukdomstillstånd, såsom exempelvis profylax eller

kalvning. Nedan redovisas de elva vanligaste diagnosgrupperna för nötkreatur under de senaste åren.

Tabell 6.8 Vanligaste diagnoserna på nötkreatur, antal rapporterade år 2000–2004

Diagnosgrupp 2000 2001 2002 2003 2004 Mastit 108 729 108 109 95 469 93 088 96 649 Utan symtom/diagnos eller död 29 277 24 568 38 659 45 157 42 860 Profylax 24 379 29 526 28 349 29 756 29 863 Kalvningsförlamning,

reproduktion

30 526 29 806 26 372 25 735 25 676

Övrigt

32 380 27 701 22 382 22 237 21 566

Okänd

17 571 24 992 20 930 20 031 18 115

Infektion

9 845 9 666 8 559 9 626 9 764

Kvarbliven efterbörd

12 913 11 980 9 954 8 963 8 610

Kalvning

6 325 6 490 5 663 5 674 5 866

Acetonemi

7 904 7 499 6 103 5 597 5 680

Klövspaltsinflammation

7 600 4 099 3 626 3 900 4 295

Källa: Jordbruksverket (Vet@Webb), egen sammanställning.

Den vanligaste diagnostypen för nötkreatur är mastit (juverinflammation), vilket är förväntat. Den höga frekvensen för diagnostypen ”utan symtom eller diagnos, eller död” är kanske mer anmärkningsvärd. Över de senaste fem åren har den ökat, från att ha varit den femte vanligaste år 2000. Hela den ökningen står rapporteringen från de privata veterinärerna för. Antalet som de rapporterade ökade från drygt 10 000 som lägst år 2001 till knappt 29 000 under år 2004.

Rapporteringen från de statliga distriktsveterinärerna låg däremot kvar på ungefär samma nivå, eller till och med minskade, under perioden. De rapporterade knappt 18 000 sådana diagnoser år 2000, för att sedan ligga kring 14 000 under de följande åren.

Några motsvarande ökningar kan inte avläsas för andra diagnostyper. Under samma period har inte heller antalet privata veterinärer, eller deras antal förrättningar och behandlade djur, förändrats dramatiskt. Antalet rapporterade diagnoser av de vanligaste typerna har vidare inte ökat för de privata. Det innebär att flera andra diagnostyper har minskat i motsvarande mån.

Exempelvis inte längre finns klövspaltsinflammation bland de elva vanligast rapporterade diagnoserna för de privata veterinärerna. Gruppen ”övriga diagnoser” har också minskat betydligt.

När det gäller svin har inte samma förskjutning skett av diagnostyperna inom de två veterinärkategorierna. I stället har antalet inrapporterade diagnoser förändrats dem emellan. Anmärkningsvärt är också att de delvis rapporterar olika sorters diagnoser. Nedan redovisas därför det sammanräknade antalet rapporterade diagnoser av de 13 vanligaste grupperna fördelat på statliga distriktsveterinärer och privata. Vidare listar vi de vanligaste diagnoserna under år 2004 för de två veterinärgrupperna.

Tabell 6.9 Totalt antal av de 13 vanligaste diagnoserna på svin år 2000–2004, fördelat på veterinärkategori

2000 2001 2002 2003 2004

Distriktsveterinärer

9 881 9 232 10 060 12 392 14 035

Privata veterinärer

11 476 10 844 8 956 9 122 8 111

Samtliga

21 357 20 076 19 016 21 514 22 146

Källa: Jordbruksverket, Vet@Webb; egen sammanställning.

Det visar sig att antalet av de vanligaste diagnoserna inte har förändrats särskilt dramatiskt. Däremot kan en minskning utläsas för de privata och en ungefär motsvarande ökning för de statliga veterinärerna. Det ligger inte inom utredningens att uppdrag att undersöka detta vidare. Möjligen skulle anledningarna bakom detta kunna vara intressanta i det vidare arbetet med att öka användbarheten för djursjukdata om svin.

De vanligaste diagnostyperna nedan visar på en liknande problematik. Diagnosgrupperna ”övrigt”, ”okänd” och ”utan symtom/diagnos” skulle också behöva följas upp. Eftersom de är så vanligt förekommande borde det utredas närmare vad som döljer sig bakom dessa grupper. Skälen bakom skillnaderna emellan veterinärkategorierna bör också undersökas.

Tabell 6.10 Vanligaste rapporterade diagnoserna för svin, antal år 2004

Distriktsveterinärer Privata veterinärer Diagnosgrupp Antal Diagnosgrupp Antal Övrigt 2 616 Infektion 1 960 Profylax 2 601 Övrigt 1 300 Okänd 1 701 Profylax 1 296 Leder och ben 1 669 Okänd 1 248 Utan symtom/diagnos eller död

1 417 Övr. svinsjukdomar

934

Infektion

1 348 Leder och ben

484

Övr. svinsjukdomar

1 330

Mastit

308

Mastit 494 Parasitsjukdomar 216 Ämnesomsättning 225 Sårskada 154 Sårskada 213 Förlossning 109 Förlossning 184 Övrigt missbildning 44 Besiktning 170 Metrit 29 Fertilitet 67 Fertilitet 29

Källa: Jordbruksverket (Vet@Webb); egen sammanställning.

6.3. Andra rapporteringssystem för djursjukdomar

Djursjukdomar rapporteras till myndigheterna och dem som bedriver djurhälsovård i andra former än djursjukdata, med den definition som vi har valt. I olika former samlas uppgifter om sjukdomar vid slaktbesiktningen, om smittsamma djursjukdomar och uppgifter om sjuklighet inom djurhälsovården. Utredningens uppdrag gäller inte dessa former av uppgifter om djursjukdomar, men vi redovisar dem kort här för att ge en komplett bild av vilket statistikunderlag som finns om djurens hälsa och sjuklighet i Sverige.

6.3.1. Anmälningspliktiga djursjukdomar måste rapporteras omgående

Alla veterinärer, liksom även laboratorier, har skyldighet att omedelbart anmäla alla misstankar om eller diagnoser av smittsamma djursjukdomar, såväl till Jordbruksverket som till länsveterinären. Detta regleras genom de olika smittskyddslagarna på djurområdet. Grunden för anmälningsskyldigheten beskrivs i

kapitlet om reglering av djursjukdata och närliggande områden. Tillämpningsreglerna, med listor på vilka sjukdomar det rör sig om, finns i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:16) om anmälningspliktiga djursjukdomar.

Jordbruksverket har därför uppgifter om alla fall och misstankar om anmälningspliktiga djursjukdomar. Dessa uppgifter samlas således inte in genom djursjukdatasystemet, utan genom en särskild rapportering. Det finns blanketter som kan användas för anmälan, men det är inget krav.

6.3.2. Djurhälsovården har också tillgång till sjuklighetsuppgifter

Även inom ramen för kontroll- och bekämpningsprogrammen samlas data in. Programmen drivs av näringens hälsovård för de olika djurslagen. Uppgifterna kan röra sjukdomsförekomst, produktionsuppgifter, mjölkkvalitet, slaktbesiktningsfynd och analysresultat.

Inom mjölkproduktionen är bedömningen att dessa uppgifter inte kan ersätta den djursjukdata som fås in från veterinärjournalerna. Däremot utgör användarnas uppgifter ett viktigt komplement till de data som Svensk Mjölk får från Jordbruksverket.

För andra husdjursslag, såsom svin, får och get, samlas i dag data in inom ramen för djurhälsovården, kontroll- och bekämpningsprogrammen och vid slakt. Djurhälsoarbetet bygger främst på slaktdata, medan avelsvärderingen sker utifrån produktionsdata. Djursjukdata har här ingen användning alls. Ett viktigt skäl till skillnaden gentemot förhållandet för nötkreatur, är den jämförelsevis korta livslängden för svin, vilket ger ett mindre behov av sjukdata från veterinärerna för dem. Sjukdomsuppgifter från slakt fyller i stället, åtminstone delvis, kunskapsbehoven i aveln och produktionen. Svenska djurhälsovården bedömer dock att djursjukdata i framtiden är intressant som ett komplement för dessa djurslag, särskilt om databasens tillgänglighet och användarvänlighet förbättras.

6.3.3. Slaktdata – sjukdomsregistrering vid slakt

Genom besiktningsveterinärernas verksamhet, som bedrivs av Livsmedelsverket vid slakterierna, samlas och registreras uppgifter om sjukdomsfynd i samband med slakt. Dessa slakt- och sjukdomsdata hanteras av Livsmedelsverket och Jordbruksverket, men dataflödena ser olika ut, beroende på djurslag:

  • För ”rött kött” från tamdjur (som innefattar nöt, svin, får, get) gäller att Jordbruksverket får data direkt från slakterierna om slaktvolymer och sjukdomsregistrering och Livsmedelsverket får uppgifter om slaktvolymer kvartalsvis.
  • Uppgifter om renslakt sänds endast till Jordbruksverket.
  • Med fjäderfän är det tvärtom så att Livsmedelsverket får uppgifter om slaktvolymer och, sedan ganska nyligen, sjukdomsregistrering. Jordbruksverket samlar här inga uppgifter.

Enligt Livsmedelsverket var avsikten att insamlingen av slaktuppgifter om fjäderfän skulle ha tagits över av SVA, men att förändringen inte har genomförts till följd av medelsbrist.

Således bör Jordbruksverkets slaktdatabas innehålla uppgifter om slakt av alla lantbruksdjur utom fjäderfän samt om ren, även vad gäller sjukdomsrapportering.

En anledning till de olika rapporteringsvägarna är sannolikt att ansvaret för rapportering är delad på två olika myndigheter. Jordbruksverket ansvarar för slaktdata (vikter, klassificering), medan Livsmedelsverket ansvarar för sjukdomsregistrering. För denna registrering har ansvaret historiskt legat på Livsmedelsverkets besiktningsveterinärer. I och med datoriseringen har både slaktdata och sjukdomsregistreringsdata kommit att överföras från tamboskapsslakterierna till Jordbruksverkets databaser.

Insamlingen av uppgifter om i slakten registrerade sjukdomar har två syften. Ett är att fungera som en sorts nationell sjukdomsövervakning. Ett annat är att förse den organiserade djurhälsovården med uppgifter som kan användas för att förbättra sjukdomsläget ute i besättningarna. I det senare fallet föreligger en skyldighet för Livsmedelsverkets besiktningsveterinärer att medverka

5

.

5

11 a § förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion.

Inrapporteringen från besiktningsveterinärerna styrs av reglerna om journalföring och rapportering i Livsmedelsverkets olika föreskrifter och allmänna råd om slakt av de olika djurslagen. Det finns sex olika sådana författningar

6

.

Samtliga av dessa föreskrifter kommer dock att upphävas när nya EG-förordningar om hygien och kontroll ska börja tillämpas den 1 januari 2006. Dessa förordningar beskrivs i kapitlet om reglering av djursjukdata och näraliggande områden. I förordning 854/2004 om kontroll av animaliska livsmedel finns bestämmelser om att resultaten av de officiella veterinärernas kontroller av slakt och styckning ska registreras i relevanta databaser

7

. Arbetet med att se över behovet av sådana databaser är ännu inte påbörjat vid Livsmedelsverket.

6.3.4. Särskild rapportering för hästar

När en veterinär behandlar hästar med vissa läkemedel, skall det rapporteras på ett särskilt behandlingsbevis eller i hästpasset, när ett sådant finns. Det gäller läkemedel som inte har åsatts några högsta tillåtna restmängder (MRL, Maximum Residue Levels) i livsmedel, eller mer exakt, vars innehållsämnen inte finns i bilaga I, II eller III för hästar i EG-förordning 2377/90. Hästar som fått sådana läkemedel får aldrig användas i livsmedelsproduktionen, de får ”livstidskarens” vilket innebär att de inte får gå till slakt utan måste avlivas särskilt.

Livsmedelsverket har nyligen beslutat att det vid slakt skall kontrolleras om hästarna fått sådana läkemedel. Inga hästar får slaktas om ett hästpass inte kan uppvisas för slakteriet. I passet kan hästen väljas bort som livsmedel, det enklaste sättet att slippa ytterligare administration för hästveterinären. De flesta hästpraktiker rekommenderar djurägaren detta, eftersom man då undviker att behöva fylla i passet vid alla behandlingar med preparat på listan.

Bestämmelserna om särskilda behandlingsbevis finns i Statens jordbruksverks föreskrifter om villkor för användande av vissa

6

SLVFS 1996:32 (omtryck LIVSFS 2002:27) om slakt av tamboskap och hägnat vilt, SLVFS

1994:11 om slakt mm av fjäderfä, SLVFS 1998:17 om slakt av ren och annan hantering av renkött, SLVFS 1994:40 om slakt och annan hantering av frilevande vilt, LIVSFS 2002:29 om slakt av strutsfåglar, SLVFS 1991994:42 om slakt av tamkanin och annan hantering av färskt tamkaninkött (det finns ingen godkänd kaninanläggning).

7

Bilaga I, avsnitt II, kapitel I, punkten 3.

läkemedel vid behandling av hästar som inte skall användas för livsmedelsproduktion

8

. Ett särskilt behandlingsbevis krävs endast om hästen inte har hästpass. Reglerna har utformats så att de anger att läkemedel som innehåller substanser som inte är upptagna i relevant EG-lagstiftning om gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung

9

får användas vid behandling av hästar som inte

skall användas för livsmedelsproduktion. Den behandlande veterinären skall i samband med sådan behandling utfärda ett särskilt behandlingsbevis för häst som skall undertecknas av djurägaren eller dennes ombud.

Behandlingsbevis utfärdas på särskild blankett som tillhandahålls av Jordbruksverket. Originalet av behandlingsbeviset skall omgående efter utförd behandling skickas till Jordbruksverket. Karbonkopian av behandlingsbeviset överlämnas till djurägaren som förbinder sig att se till att den följer hästen vid eventuell överlåtelse.

Som jämförelse har danska myndigheter löst frågan om läkemedel till häst som inte har MRL-värde annorlunda än svenska. De har gjort en direkt koppling till märkning och registrering av hästar. Genom att chipmärka en häst enligt särskilda nationella regler

10

samt registrera den hos Fødevarestyrlelsen, kan den ute-

slutas från användning till livsmedel. Därmed får hästen, vid behov, lagligt behandlas med läkemedel utan fastställda gränsvärden.

Ny EG-lagstiftning förbereds i kommissionen för läkemedel utan fastställda MRL-värden, som förväntas träda i kraft under senare delen av 2005

11

. Behandling kommer att medges för flera preparat, under förutsättning att en karenstid om sex månader iakttas. En ”positiv lista” för behandling av hästar skall därmed fastställas. Flera frekvent använda medel kommer dock fortsatt vara undantagna och inte tas med på listan. Det blir en förenkling, men så länge man inte totalförbjuder användning av dem som inte finns på listan måste det finnas system för att fånga upp de behandlingarna.

8

SJVFS 1999:118, saknr C 19, beslutade den 8 december 1999.

9

Bilagorna I, II eller III till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 av den 26 juni 1990 om

inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung, EGT nr L 224, 18.8.1990 s. 1.

10

Bekendtgørelse om behandling af dyr af hesteslægten med visse lægemidler.

11

Källor: Svensk veterinärtidning nr 16, 2004, s 30–31 samt Jordbruksverket.

Jordbruksverket lämnade i november 2004 en rapport till regeringen om registrering och märkning av hästar. Tankar finns om att registrera individuella djursjukdata för häst, när ett identifikationssystem införts. Rapporten har remissbehandlats och utredningen har yttrat sig över den.

6.4. Utvecklingen av djursjukdata

Rapportering av förekomsten av olika sjukdomar gjordes under större delen av 1900-talet via en årlig sammanställning som distriktsveterinärerna lämnade till länsveterinärerna. Dessa sammanställde i sin tur årsrapporter som gav grund till Lantbruksstyrelsens nationella sammanställning av lantbruksdjurens sjuklighet avseende vissa sjukdomar. Denna statistik utnyttjades inte för avelsändamål, men utgjorde grund för utvecklingsarbete och viss kompetensutveckling inom veterinärkåren m.m. Ett djursjukdatasystem som innebar att man utnyttjade datorbaserade system infördes gradvis från 1982 och började tillämpas i hela landet från den 1 januari 1984.

6.4.1. Det första systemet åren 1982-1999

Införandet av det nya djursjukdatasystemet stadfästes genom ett ramavtal emellan staten och LRF 1982

12

. Lantbruksstyrelsen (LBS) och Svensk husdjursskötsel (SHS, en av föregångarna till organisationen Svensk Mjölk) genomförde systemet utifrån ett avtal sinsemellan om tillämpningen av ramavtalet

13

. LBS utfärdade, med utgångspunkt i det avtalet, föreskrifter om djursjukdata som började gälla 1984. I en beskrivning från år 1984 angav SHS att de övergripande syftena med djursjukdatasystemet var att:

  • Underlätta veterinärernas kontorsarbete.
  • Ge upplysning om djurhälsoläget i landet.
  • Ge underlag för forsknings- och utvecklingsarbete, t.ex. studier av samband mellan miljö och djurhälsa samt arv och djurhälsa.

12

Avtal emellan staten och Lantbrukarnas riksförbund den 10 september 1982, fastställt genom regeringsbeslut 1982-09-16 nr 58, Jordbruksdepartementets dnr 862/82 (delvis).

13

Avtal emellan Lantbruksstyrelsen och Svensk husdjursskötsel den 28 maj och 15 juni 1982, beteckning SHS Fu 99a 1982-04-22, LBS dnr saknas.

Vidare pekades på ett antal specifika användningar inom husdjursskötseln:

  • Ge djurägaren översikter över de behandlingar som har företagits i besättningen.
  • Ge underlag för avel som syftar till friskare kor.
  • Identifiera besättningar som till följd av hög behandlingsfrekvens eller andra störningar bör erbjudas utredning och rådgivning.

Vi behandlar i ett särskilt kapitel de syften med systemet i dag som vi har kunnat identifiera.

Svensk husdjursskötsel ansvarade för djursjukdatasystemet

Avtalet innebar att LBS ansvarade för att veterinärerna skötte registreringen och för verksamhetsstatistik till veterinärerna. SHS ansvarade för blanketter, stansning, utdata till djurägarna och veterinärerna samt för utnyttjandet inom husdjursorganisationen. För att husdjursföreningarna skulle få tillgång till behandlingsuppgifterna krävdes att personalen tecknade ett sekretessavtal, som innebar att alla som kom i kontakt med uppgifter om hälsoläget förband sig att inte lämna ut dem till obehöriga. LBS inhämtade statistik avseende djursjukdomar från samma databaser och levererade den till både länsveterinärer och praktiserande veterinärer.

Någon särskild lagstiftning eller förordningsreglering infördes inte i detta sammanhang. Allmänna veterinärinstruktionen tycks ha ansetts som tillräcklig som grund, i den mån den rättsliga grunden övervägdes. Den närmare bakgrunden till bedömningen är obekant, bakgrundsmaterial eller förarbeten finns veterligen inte dokumenterade. Införandet föregicks inte av någon offentlig utredning. Hänvisning till det görs visserligen i betänkandet från Djurhälsoutredningen Djurens hälso- och sjukvård (SOU 1981:57), men där behandlas inte bakgrunden.

Bakgrunden till djursjukdatasystemet var ett behov av uppgifter om förekomsten av djursjukdomar inom djurhälsovården och aveln. Syftena med djursjukdata var också kopplade till behovet av kunskap om djurhälsoläget i landet samt av underlag till forskning och utveckling. Någon koppling till folkhälsoskyddet och läkemedelsanvändningen tycks ännu inte ha varit aktuell.

Pilotprojekt föregick införandet av djursjukdatasystemet

Under 1970-talet prövades olika system för insamling av veterinära behandlingsuppgifter i tre län. Det system som bedömdes fungera bäst, var då veterinären fyllde i uppgifter om diagnoser och behandlingar direkt på en särskild blankett, en praktikjournal. Uppgifterna på den stansades sedan hos husdjursföreningarna och samlades in av Svensk husdjursskötsel (numera Svensk Mjölk) med hjälp av dåvarande Lantbruksdata i Hållsta. Det var denna modell som sedan infördes i hela landet. Inledningsvis var felfrekvensen till följd av bristfälliga indata mycket betydande, bland annat beroende på ovana hos djurägare och veterinärer.

I de övriga system som prövades fungerade kontrollassistenten som mellanled vid inrapporteringen. En av anledningarna till att direktrapporteringen från veterinärerna föll bäst ut, ansågs vara att systemet också fungerade som ett journalföringssystem för veterinärerna. Vidare fick veterinärerna sammanställningar av sin inrapportering, vilket kan ha bidragit till villigheten att rapportera. Systemet med journalrapportering var så utformat, att alla tidigare blanketter för notering om sjukresans beställning, anvisning om efterbehandling, kvitto, leveransförbud på grund av antibiotika, provremiss och veterinärjournal ersattes med ett formulär

14

.

System där lantbrukaren rapporterade djursjukdata till sin husdjursförening utifrån behandlingsbevisen prövades inte. Behandlingsbevisen innehöll dock inga journaluppgifter, utan endast läkemedelsbehandling och karenstider. Krav fanns endast på att behandlingsbevis utfärdat av veterinären vid läkemedelsbehandling skulle behållas av djurägaren under karenstiden. Dessa skulle sedan medfölja djuret till slakteri vid slakt under karenstiden. Säkerligen låg även erfarenheter från annan egenrapportering bakom valet av rapporteringssystem.

Inom ”kokontrollen” fanns ett system med djurägarrapportering vid egenbehandling av sjukdomsfall samt förebyggande insatser. Denna rapportering samkördes sedan med veterinärernas rapporter för att undvika dubbelrapportering. Systemet föll inte väl ut till följd av omfattande underrapportering från djurägarna. Förebyggande insatser av djurägaren kunde dessutom till viss del ha en negativ inverkan på avelsurvalet eftersom extra förebyggande omsorg visades de produktionsmässigt bästa djuren som vanligen även hade högt avelsvärde.

14

Djurhälsovård 1982-1983, Svensk husdjursskötsel meddelande nr 126, 1984.

6.4.2. Förändringar av systemet år 1999

Djursjukdatasystemet förändrades helt 1999. Jordbruksverket sade upp avtalet med SHS

15

under 1998 och tog under påföljande år över

datainsamlingen, vilket reglerades i nya föreskrifter från den 6 april 1999. Bakgrunden var bland annat att ett stort antal anställda inom SHS-gruppen sysselsattes med att registrera djursjukdata från veterinärerna. Dessa bekostades enligt avtalet av Jordbruksverket. Det nya systemet innebar enligt Jordbruksverket att statens utgifter för hanteringen av djursjukdata minskade.

Veterinärerna rapporterar således sedan dess direkt till Jordbruksverket, som svarar för all sammanställning. Andra aktörer, såsom länsveterinärerna, Svensk Mjölk och SLU, ges sedan på olika sätt tillgång till uppgifter från djursjukdatabasen. Förändringen innebar således att staten helt övertog ansvaret för djursjukdata, som tidigare drivits med delat ansvar.

Samtidigt infördes ett IT-baserat journalföringssystem för distriktsveterinärerna, Vet@Journal, varifrån data kan överföras automatiskt till databasen. Under några år fanns även ett datasystem kallat Vet@Privat som kostnadsfritt tillhandahölls för privatveterinärer. Detta system möjliggjorde samma rapportering som för statliga distriktsveterinärer, men lades ner mot bakgrund av en alltför låg nyttjandegrad och efter rekommendation av Veterinärförbundet. I stället fortsatte den blankettbaserade rapporteringen, tillsammans med en ny möjlighet att skicka textfiler från andra IT-baserade journalföringssystem.

Omläggningen för DV innebar att ett datastöd byggdes i olika delar för dels rapportering av djursjukdata, dels verkets fakturering och löneberäkning för distriktsveterinärerna. Samtidigt infördes även system för hantering av övrig administration vid djuravdelningen rörande djurskydd, smittskydd och tillsyn m.m.

Förändringen föregicks inte av någon extern utredning, utan förbereddes inom verket i samråd med andra myndigheter och övriga berörda. Det arbetet tycks inte ha dokumenterats på ett samlat sätt. Således har utredningen svårt att utläsa vilka överväganden som gjordes kring olika problem och frågeställningar, såsom sekretess eller följderna för privata veterinärers rapporteringsvilja.

Utvecklingen av hälsodatasystemen inom humansjukvården beaktades inte, trots att de var föremål för en offentlig utredning i

15

Brev från Jordbruksverket till Svensk Mjölk daterat 1998-06-15, dnr 39-3259/98.

mitten av nittiotalet (SOU 1995:95) och att en ny lag om hälsodataregister därefter beslutades under 1998 (SFS 1998:543). En förklaring till detta kan vara att fokus för djursjukdata i stor utsträckning ligger på avelsarbete, livsmedelsproduktion och rådgivning vilket inte är relevant för humansidan.

Förändringen ledde enligt Svensk Mjölk till en försämrad kvalitet i datarapporteringen, en försämring som ännu inte skall ha hämtats in. Bland annat sjönk den rapporterade frekvensen av flera vanliga djursjukdomar avsevärt, utan att någon motsvarande förbättring av sjukdomsläget kunde noteras. Orsakerna låg enligt Jordbruksverket sannolikt såväl i de åtgärder som Jordbruksverket vidtog och den nya djursjukdatabasen, som övergångsproblem i andra datasystem eller hos andra aktörer, t.ex. införande av CDBregistret hos Jordbruksverket och kompatibilitetsproblem med Svensk Mjölks databaser. Även riksdagens revisorer påpekade att rent praktiska problem med det nya centraliserade rapporteringssystemet föreföll ha påverkat kvaliteten och inrapporteringen.

6.5. En jämförelse med andra nordiska länder

Inget av de övriga nordiska länderna har en heltäckande datainsamling om djursjukdomar. För den statliga inblandningen ligger i allmänhet betoningen på smittsamma djursjukdomar och läkemedelsanvändning. Det gäller i Danmark och Norge, som studerats särskilt. Sjukdomsregistrering sker i övrigt i allmänhet inom ramen för näringens verksamhet. Bland annat förekommer liksom i Sverige rapportering av sjukdomsfynd vid slakt.

6.5.1. Sjukdomsregistrering i övriga Norden

För nötkreatur är sjukdomsregistreringen obligatorisk i Norge. Registreringen, som sker på s.k. helsekort, är djurhållarens ansvar. Användningen av helsekort håller på att utvidgas till alla produktionsdjur. Danmark har ett obligatorium för svin, medan det i Finland och Norge endast gäller infektionssjukdomar för lantbruksdjuren.

Både tvingande och frivilliga system är databaserade och etablerades i de olika länderna från 1970-talet och framåt. Sjukdomsregistrering vid svinslakt är dock äldre. Den praktiserande

veterinären och oftast även djurägaren kan rapportera till systemen, både behandlade sjukdomsfall och fertilitetsstörningar. Registrering vid slakt utförs av veterinärer och besiktningsassistenter.

Databaserna administreras av respektive lands veterinärmyndighet eller av jordbrukets organisationer. Kostnaderna belastar myndigheter och/eller lantbruket. Djurägarna får periodiska redovisningar. Anslutning till djurhälsoprogrammen för nötkreatur och svin är frivillig. De bedrivs i Danmark (nöt), liksom i Sverige inom ramen för statliga föreskrifter. Anslutning till djurhälsoprogram kan också krävas av näringens organisationer. Administrationen av djurhälsoprogram ligger hos lantbrukets organisationer. Djurägarna svarar själva för kostnaderna för att delta i ett sådant program. Stöd med medel från lantbruksorganisationer, myndigheter, kommuner eller EU kan förekomma.

6.5.2. Läkemedelsanvändning – danska VetStat

I Danmark finns en central databas kallad VetStat som är ett ITbaserat system för insamling och bearbetning av data om användning, ordinering och förbrukning av receptbelagda läkemedel, tillväxtfrämjande medel och coccidiostatika i danska husdjursbesättningar. Enligt uppgift från norska Mattilsynet håller ett liknande system för läkemedelsövervakning på att införas där.

Syfte och mål med VetStat

På Danmarks Fødevareforsknings hemsida beskrivs motiven bakom VetStat: Förekomsten av bakterier med resistens emot antibiotika medför en ökad hälsorisk, eftersom resistenta zoonotiska bakterier kan överföras till människor, samtidigt som möjligheten för att effektivt behandla infektioner hos husdjur kan minska.

För att få överblick över förbrukningen av antibiotika och andra läkemedel till danska husdjur, beslutade den danska regeringen år 1998, att det skulle inrättas ett centralt läkemedelsregister, VetStat. All förbrukning och försäljning av receptbelagd medicin till husdjur rapporteras av veterinärer, apotek och foderföretag. Den

centrala registreringen skall göra det möjligt att få en överblick samt att följa trender i läkemedelsförbrukningen.

Målet är att minimera förbrukningen och optimera användningen av antibiotika i danska husdjursbesättningar, för att därigenom minska hälsorisken och samtidigt sänka utgifterna för läkemedel. Ett antal delmål har också satts upp:

  • Att övervaka läkemedelsförbrukningen till produktionsdjur på besättnings- och veterinärnivå, bland annat för en fokuserad rådgivning om riktlinjer för förnuftig antibiotikaanvändning och besättningsrådgivning i övrigt för en generell minskning av läkemedelsförbrukningen.
  • Att få ett styrmedel som kan användas som ett led i myndigheternas kontroll att gällande regler för läkemedelsanvändning till djur följs.
  • Att få ett dataunderlag till detaljerade undersökningar av sammanhangen mellan antibiotikaförbrukningen och utveckling samt spridning av resistenta bakterier.
  • Att genomföra farmakoepidemiologisk forskning, även av andra läkemedel än antibiotika.

Vad inrapporteras till VetStat?

Apoteken registrerar försäljning av läkemedel till veterinärer och av receptbelagda läkemedel till djur. Data vidarebefordras av den danska läkemedelsmyndigheten (Lægemiddelstyrelsen) till VetStat. Foderleverantörerna rapporterar försäljning av foderläkemedel och foder som innehåller coccidiostatika och data överförs till databasen. Praktiserande veterinärer rapporterar i princip all användning eller utlämnande av receptbelagda läkemedel till husdjur. Rapporteringskraven beror dock på distributionsväg och djurslag.

16

När veterinärer skriver ut recept, skall de ange vissa upplysningar. För ”hobbydjur”, till vilket räknas sällskapsdjur och häst, räcker det med att ange en kod för djurslag. För produktionsdjur skall anges:

  • djurslag och åldersgrupp
  • ordinationsgrupp
  • nummer i den centrala husdjursdatabasen
  • praktiknummer (i förekommande fall)

16

Bekendtgørelse nr 134 af 6. marts 2003 om lægemidler til dyr.

När veterinären använder eller lämnar ut receptbelagda läkemedel för husdjur (produktionsdjur) skall hon eller han, utöver plats och datum, registrera och rapportera bland annat:

  • veterinärens auktorisationsnummer och praktiknummer
  • besättningens nummer i den centrala husdjursdatabasen
  • läkemedlets varunummer samt använd mängd och enhet
  • djurslag och åldersgrupp (i förekommande fall)
  • ordinationsgrupp

Det behöver inte anges om medicinen används av veterinären eller lämnas ut. Läkemedel som ordineras på recept skall inte rapporteras i detta sammanhang. Så kallade hobbydjur (hästar och sällskapsdjur) är undantagna från rapporteringsplikt när veterinären själv använder eller lämnar ut läkemedel.

Rapporteringsvägar för veterinärer

Data kan samlas in elektroniskt via veterinärens administrativa system i samband med faktureringen. Rapporteringen går då via Landbrugets Rådgivningscenter till VetStat. Inmatning av data och sökning i VetStat kan också ske direkt via Internet på adressen www.vetstat.dk. Allt som krävs, är att veterinären registreras som användare med lösenord.

Rapporteringen kan också ske skriftligt på förtryckta blanketter som sänds till Danmarks F ødevareforskning. Samtliga data för en kalendermånad skall vare mottagaren tillhanda senast den 10:e i följande månad.

Tillgång till data från VetStat

VetStat är en självständig databas som tillhör det danska familje- och konsumentministeriet och som är placerad i anslutning till den centrala husdjursdatabasen. Veterinärer, jordbrukare, foderleverantörer och myndigheder kan få tillgång till databasen. Behörigheten beror på vilken användargrupp det handlar om:

  • Veterinärer har tillgång till sina egna data. Om en veterinär och jordbrukare har ingått avtal om hälsorådgivning, har veterinären obegränsad tillgång till data om en given produktionsplats, dock inte om eventuella andra veterinärers identitet.
  • Djurägaren eller djurhållaren har via produktionsplatsnumret tillgång till de data som finns om hans besättningar.
  • Foderleverantörer har på samma sätt tillgång till de data som företaget lämnat.
  • Myndigheter har på begäran tillgång till alla data i VetStat för forskning och övervakning av läkemedelsförbrukningen. Tillgång ges även om det har betydelse för ett beslut eller för myndighetens verksamhet i övrigt.
  • Statliga veterinärer i livsmedelsförvaltningen kan få

Internettillgång till sökning i VetStat, under förutsättning att berörd veterinärchef givit sitt samtycke. Denna tillgång används även när hälsorådgivningsavtal skall upprättas.

Aggregerade data redovisas bland annat på ansvarig myndighets hemsida, hittills vad gäller förbrukning av antibiotika. Redovisade beräkningar är endast baserade på rapporteringen från apotek och foderföretag. I statistiken från apoteken ingår dock veterinärernas uttag. Ett exempel visas nedan. Siffrorna finns även nedbrutna på olika slags antibiotika.

Figur 6.1 Total förbrukning av antibiotika i Danmark 2002-2004

Totalforbrug

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Måned

kg ak tivt stof /m d

2002 2003 2004

Källa: Danmarks Fødevareforskning, VetStat.

6.6. Datainsamling inom humanmedicinen – hälso- och läkemedelsregister

Att jämföra djursjukdata med datainsamling inom humansjukv ården kan vara belysande i flera avseenden. I slutet av nittiotalet infördes en ny lagstiftning och författningsreglering för hälsodata- och vårdregister. Den ger en heltäckande rättslig bas för datainsamlingen och användandet.

I samband med läkemedelsreformen 1997 beslutades att ett läkemedelsregister skulle inrättas i Socialstyrelsen. Styrelsen ger inom ramen för Sveriges officiella statistik sedan 2004 varje år ut statistik över läkemedelsförsäljningen. Tillämpningen av reformen har utvärderats.

Skillnaderna i syfte måste dock samtidigt framhållas; användningsområdena för hälsodata- och djursjukdatabaserna är endast delvis desamma.

6.6.1. Socialstyrelsens hälsodataregister

Socialstyrelsen samlar och bearbetar uppgifter om hälsoförhållanden. Av lagen (1998:543) om hälsodataregister och förordningar knutna till lagen (2001:707-709) följer att Socialstyrelsen får föra tre hälsodataregister. Syftet är att förbättra möjligheterna att förebygga och behandla sjukdomar. Lagstiftningen beskrivs vidare i kapitlet om reglering av djursjukdata och näraliggande områden.

Socialstyrelsen samlar på nationell nivå uppgifter som redan finns registrerade inom hälso- och sjukvården. De tre hälsodataregistren som förs vid myndigheten är patientregistret, medicinska födelseregistret och cancerregistret.

Innehållet i registren varierar men samtliga har information om personnummer, diagnoskoder och hemort. Den som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården dvs. landsting, kommuner och privata vårdgivare har en skyldighet att lämna uppgifter. Vissa uppgifter hämtas dessutom från Statistiska centralbyrån.

Personuppgifterna i hälsodataregistren får behandlas för tre ändamål:

1. Framställning av statistik

2. Uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av hälso- och sjukvård

3. Forskning och epidemiologiska undersökningar

I praktiken har dock statistiksekretessen hindrat all annan användning än forskning och statistik. Uppgifter har inte kunnat lämnas ut till utvärdering m.m.

Endast ett fåtal personer som arbetar med hälsodataregistren har direktåtkomst till uppgifterna. Den enskilde har enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) rätt att få veta vilka uppgifter som finns i Socialstyrelsens hälsodataregister.

6.6.2. Patientregistret

Fram till i dag, finns främst data från sluten vård. För delar av riket finns uppgifter från 1964. Från 1987 finns information om alla avslutade vårdtillfällen i sluten vård vid offentligt drivna sjukhus (1,4-1,7 miljoner per år). Registret uppdateras årligen. Insamling av öppenvårdsdata från s.k. dagkirurgisk verksamhet påbörjades från och med verksamhetsåret 1997. Numera finns även en generell

uppgiftsskyldighet för läkarbesök, förutom dem som sker i primärvården. Uppgifterna från den öppna vården är dock fortfarande ofullständiga.

Registret innehåller uppgifter om vårdutnyttjande. De mest centrala variablerna är diagnoser, operationer, yttre orsaker till skador, kön, ålder, hemort, sjukhus, specialitet samt in- och utskrivningssätt.

Den årliga underrapporteringen för de senaste åren uppskattas till mindre än en procent för somatisk korttidsvård. Personnumret saknas eller är felaktigt för knappt en procent av vårdtillfällena de senaste åren, varav merparten avser barn eller utomlands boende. Huvuddiagnos saknas för ca en procent av vårdtillfällena. 3,75 procent av vårdtillfällena med skador eller förgiftningar saknar under större delen av 1990-talet uppgift om yttre orsak. Från 1997 har detta bortfall ökat. Variabler som sjukhus, klinik, kön, ålder, in- och utskrivningsdatum är så gott som kompletta. Uppföljning av brister i rapporteringen är mycket svår att genomföra. Socialstyrelsen stämmer bland annat av gentemot Landstingsförbundets statistik över läkarbesök, som är en parallell statistikkälla.

6.6.3. Hälso- och sjukvårdens läkemedelsregister

År 1997 genomfördes en läkemedelsreform (prop. 1996/97:27, Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.) som bland annat innebar att det inrättades ett receptregister inom Apoteksbolaget och ett läkemedelsregister hos Socialstyrelsen. Styrelsen ger inom ramen för Sveriges officiella statistik sedan 2004 varje år ut statistik över läkemedelsförsäljningen.

I receptregistret registreras personnumret när man köper läkemedel mot recept dels för att rätt landsting ska betala den subventionerade delen av läkemedelskostnaden, dels för att apoteket ska kunna hålla reda på var i högkostnadstrappan du befinner dig. De individbundna uppgifterna skall inte sparas längre än de behövs, i högst 15 månader. Tre månader sparas uppgifterna som landstingen ska ha i receptregistret och i 15 månader finns uppgifterna som behövs för högkostnadskortet. Därefter avidentifieras de.

Förskrivarnas kod registreras för att ge återkoppling på deras förskrivning Registret används även för att ge förskrivarna

information om hur deras förskrivningsmönster ser ut. Alla som har rätt att skriva ut läkemedel har en egen personlig förskrivarkod.

Information om patienternas köp av läkemedel förs även över från Apoteksbolagets receptregister till ett register vid Socialstyrelsens epidemiologiska centrum. Detta register kallas Hälso- och sjukvårdens läkemedelsregister. Det innehåller samma uppgifter som receptregistret, men förskrivaren och patienten kan inte identifieras. Hälso- och sjukvårdens läkemedelsregister får inte användas för tillsyn, annat än av läkares och tandläkares förskrivning av narkotiska preparat. Registret innehåller inte heller uppgift om förskrivningsorsak.

Hälso- och sjukvårdens läkemedelsregister får enligt lagen användas för

  • medicinsk uppföljning,
  • epidemiologiska studier,
  • utvärdering och kvalitetssäkring,
  • forskning, samt
  • framställning av statistik.

I samband med Läkemedelsförmånens genomförande gav regeringen Socialstyrelsen uppdraget att följa effekterna av förändringarna. Slutsatsen om läkemedelsregistret blev i utvärderingen att det inte gav Socialstyrelsen möjlighet att fullfölja det uppdrag som myndigheten ålagts.

17

Anledningen är att läkemedelsregistret inte

innehåller individidentifierande information, såsom personnummer. Detta medför bland annat att epidemiologiska studier avseende läkemedlens effekter och biverkningar inte kan genomföras. Vidare är jämförelser av hur stor andel av befolkningen som använder visst läkemedel, mellan olika delar av Sverige och mellan olika tid, inte möjliga. Det är inte heller möjligt att följa upp läkemedelsanvändningen sett ur ett socialt eller ekonomiskt perspektiv då möjligheter till koppling till annan information saknas.

Utformningen av läkemedelsregistret har setts över; nyligen beslutade riksdagen om nya regler (se prop. 2004/05:70). De kan innebära att förutsättningarna för uppföljningar kommer att förbättras.

17

Socialstyrelsen (2000b).

6.6.4. Jämförelse med djursjukdata

Flera väsentliga skillnader emellan hälsodata inom humansjukvården och djursjukdata inom djursjukvården kan noteras, utöver skillnaderna i användningsområden. Hälso- och sjukvårdsstatistik omfattas också av lagstiftningen om den officiella statistiken, vilket inte djursjukdata gör.

Vidare gäller uppgiftsskyldigheten för hälsodata den som bedriver vården, inte den enskilde läkaren. Att lämna djursjukdata är enligt Jordbruksverkets föreskrifter en skyldighet för den enskilde veterinären. Det finns också en motsvarande generell skillnad emellan hälso- och sjukvårdslagstiftningen, å ena sidan, och den veterinära behörighetslagstiftningen, å den andra: På humansidan riktas skyldigheter i huvudsak emot den som bedriver vård, huvudmannen, medan inom djursjukvården skyldigheterna vilar på veterinärerna. Där finns över huvud taget inte begreppet vårdhuvudman i regleringen. Djursjukhusen och –klinikerna är inte ens utpekade som särskilda tillsynsobjekt.

Det finns inte heller någon reglering av vilka skyldigheter den har som bedriver djursjukvård, utan endast för den enskilde veterinären. Uppgiftsskyldigheten på humansidan gäller endast den som bedriver vård. Där finns alltså ingen grund för sanktioner gentemot den enskilde läkaren, utan endast vårdhuvudmannen. Självklart kan dock en privatpraktiserande läkare samtidigt vara huvudman. Sanktioner för djursjukdata skulle alltså få en annan inriktning än motsvarande regler för hälsodata, nämligen direkt gentemot enskilda individer oavsett hur vården bedrivs, i privatpraktik eller vid djursjukhus och djurklinik.

Hälso- och sjukvårdens läkemedelsregister ger inte samma uppföljningsmöjligheter som läkemedelsrapporteringen för djursjukdata. Begränsningarna på humansidan förefaller ha motverkat flera av syftena med registreringen. Dessa begränsningar finns inte i dag för data kring veterinärläkemedlen. Särskilt intressant är att Socialstyrelsens register inte får användas för tillsyn, en möjlighet som läkemedelsregistreringen inom djursjukdata ger.

7. Utredningens arbete, metodval m.m.

Eftersom utredningens arbete till så stor del har byggt på egna undersökningar, anser vi att det finns behov av att tydligt redovisa arbetsmetoderna och de val som ligger bakom dem. I detta kapitel gör vi därför en genomgång av hur vårt arbete har bedrivits. Vi ger även en något utförligare beskrivning av den statistik som vi har använt, än vad som bedömts lämpligt i föregående kapitel.

Inledningsvis redogör vi för bakgrunden till utredningen och hur ärendet beretts fram till det att vi lämnar vårt betänkande.

7.1. Bakgrunden till utredningen (ärendets beredning)

Riksdagens revisorer behandlade i sin rapport Villkor för veterinär verksamhet (2002/03:4) bland annat inrapporteringen av djursjukdata. I rapporten konstaterades att rapporteringen till och uppgifterna i Jordbruksverkets djursjukdatabas hade varit ofullständiga. Det fanns flera förklaringar till detta, enligt rapporten. Bland annat angavs att representanter för privatpraktiserande veterinärer uppgett att det finns motstånd bland dem emot att lämna ut uppgifter om sina kunder till sin främsta konkurrent, Jordbruksverket. Dessa befarade att verket kunde använda uppgifterna för att gynna sin egen uppdragsverksamhet. Vissa veterinärer uppgavs även anse att inrapporterade uppgifter inte tagits om hand av Jordbruksverket på ett tillfredsställande sätt. Riksdagens revisorer konstaterade att bristerna i djursjukdata fick följder för användarna av uppgifterna och på sikt för djurens hälsa.

Rapporten remissbehandlades, varefter riksdagsrevisorerna lade ett förslag till riksdagen (2002/03:RR12). Där konstaterade de att det var angeläget att snabbt komma till rätta med inrapporteringen till djursjukdata och att tillförlitliga uppgifter över djurens läkemedelsanvändning och sjukdomar är viktiga för såväl människors som djurs hälsa. Revisorerna föreslog i rapporten att

regeringen skulle ge en oberoende utredning i uppdrag att redovisa hur omfattande bristerna i djursjukdata är, vad de beror på och vad de har inneburit för statistikens användbarhet. Utredningen borde även få i uppdrag att komma med förslag till hur bristerna kunde åtgärdas och hur man kunde åstadkomma en fullständig rapportering från alla veterinärer. Vidare borde, enligt behovet av kvalitetssäkrad statistik samt en öppen och kvalitetssäkrad dokumentation av det veterinära arbetet som gör det möjligt att spåra behandlingar och läkemedelsanvändning omfattas av den föreslagna utredningen.

Miljö- och jordbruksutskottets hemställde i sitt betänkande (bet. 2002/03:MJU10) att riksdagens revisorers förslag skulle bifallas, vilket riksdagen också gjorde den 11 juni 2003 (rskr. 2002/03:230).

Regeringen tillsatte därefter denna utredning den 17 juni 2004 (dir. 2004:82, se bilaga).

Jordbruksverket hade i en skrivelse till Jordbruksdepartementet daterad den 8 juli 2003 (dnr Jo2003/1579) bland annat lämnat förslag på ändringar i gällande författningar för att ge verket möjlighet att sanktionera bristande rapportering av veterinära förrättningar. Skrivelsen överlämnades enligt regeringsbeslut till utredningen den 13 januari 2005 såvitt avsåg frågan om djursjukdata.

7.2. Uppdragets genomförande

Utredningen har enligt uppdraget flera syften som kan beskrivas som följer:

  • att kartlägga och dokumentera rådande förhållanden,
  • att analysera problemen,
  • att föreslå lösningar på problemen,
  • att i det sammanhanget helst nå en samförståndslösning samt
  • att förutse följderna av förslagen.

Som en grund krävdes en bakgrundsbeskrivning, med uppkomst, mål och syfte. De bakomliggande behoven måste i det sammanhanget kartläggas. De inblandade aktörerna och flödena, liksom sambanden dem emellan, behövde också beskrivas. För att avgöra om samordningsvinster var möjliga, beaktades andra rapporteringssystem för djursjukdomar och läkemedel (exempelvis besiktningsveterinärernas rapportering av slaktfynd). En jämförelse

gjordes med insamling av humansjukdata samt med datainsamlingen i övriga nordiska länder.

Befintliga källor och förmedlad kunskap gav inte en heltäckande bild, varför även egna primärundersökningar krävdes, i form av statistiskt utredningsarbete, enkäter och intervjuer. Utredningen valde såväl kvantitativa undersökningar (uppgifter ur databasen, enkät) som kvalitativa (intervjuer och referensgrupp). Kompletterande undersökningar gjordes för att ytterligare undersöka ”mörkertalet”, i hur många fall data inte rapporteras.

Såväl de som producerar data som nuvarande och potentiella användare måste komma till tals. I den första gruppen ingick privatpraktiserande och statliga veterinärer samt Jordbruksverket. Till den andra kunde räknas flera myndigheter (Jordbruksverket, Livsmedelsverket, SVA, Djurskyddsmyndigheten), forskningen (SLU) och branschföreträdare (Svensk Mjölk, Svenska djurhälsovården AB).

Mot bakgrund av undersökningarna kunde en analys göras av bristerna. Detta gav en grund för en bedömning av bristernas omfattning och betydelse samt svar på frågan hur användbarheten påverkats. Orsaksbeskrivningen berör alla identifierade problem, såväl de som ligger inom själva djursjukdatasystemet som de som har yttre orsaker. Det framgår vilka som denna utredning och dess förslag omfattar och vilka som faller utanför uppdraget, men som ändå inverkar. Resultatet skulle vara ett antal förslag som ger ett väl fungerande datainsamlingssystem. Grunden är bedömningen av problemets omfattning och allvar.

Utredningen måste också överväga om organisatoriska förändringar skulle vara verkningsfulla och motiverade. Förslagen måste beakta utvecklingen av veterinärväsendet. Behovet av alternativa förslag måste övervägas, utifrån olika scenarier. Utredningen måste vidare särskilt redovisa hur personuppgiftslagen har beaktats.

Resultatet av samarbetet med de berörda avsågs bli att förslagen skulle vara väl förankrade, i synnerhet bland de privatpraktiserande veterinärerna. Tanken är att det skall framgå av förslagen att utredningen noga har lyssnat på de olika ståndpunkterna och beaktat dem så långt som möjligt.

Direktivet nämner endast statsfinansiella och företagsekonomiska kostnader. De administrativa konsekvenserna för näringsidkarna är i princip också en kostnad, dock att den inte alltid uppträder i redovisningen, dvs. att den berörda näringsidkaren tvingas öka sin egen arbetsinsats. Den samhällsekonomiska

nyttan bör, trots att den inte nämns uttryckligt, också beaktas. Direktivet framhåller de olika behoven som ligger bakom djursjukdatainsamlingen. De är uttryck för den samhällsekonomiska nyttan. Motsvarande bör samhällsekonomiska kostnader därför också uppskattas i görligaste mån. Resultatet avsågs således bli såväl en grundläggande samhällsekonomisk lönsamhetsanalys, som en bedömning av de statsfinansiella och företagsekonomiska följderna. De administrativa följderna måste redovisas särskilt.

7.3. Avgränsning av uppdraget

Grunden till utredningens avgränsning av uppdrag lades i en förstudie. Inledande samtal fördes med berörda statliga aktörer såsom Jordbruksdepartementet, Jordbruksverket, länsveterinärerna, Djurskyddsmyndigheten, SVA, Livsmedelsverket och Lantbruksuniversitetet. Berörda branschföreträdare kontaktades, främst Svensk Mjölk, men även Svenska djurhälsovården AB och LRF. Veterinärernas företrädare gav sin syn.

En utredning skall alltid överväga vad staten kan och önskar besluta om, vad det allmännas åtagande bör vara. Det konstaterades att regeringens uppdrag inte innebar att utredningen skall överväga ett utvidgat statligt åtagande, utan endast att se över ett befintligt verksamhetsområde. I uppdraget ingick inte heller att ifrågasätta behovet av djursjukdata. Tvärtom var regeringens vilja att utredningen lägger förslag till hur systemet skall förbättras för att uppnå en fullgod datainsamling.

Samtidigt fann utredningen att en grundlig genomlysning av vilka behov som djursjukdata skall uppfylla var väsentlig för förståelsen av systemet. En sådan analys var, tillsammans med en bedömning av vari allmänintresset ligger, en förutsättning för att ändamålsenliga förslag skulle kunna tas fram. Särskilt betydelsefull föreföll detta vara som det inte tidigare gjorts och redovisats någon liknande analys till grund för datainsamlingen.

Vi har inte i uppdrag att befatta oss med frågan hur veterinärväsendet bör vara organiserat, hur stort statens engagemang i detta bör vara, eller vilken form det skall ha. Konkurrensfrågorna låg också utanför uppdraget. Ändå måste utredningen förhålla sig till dessa problem, eftersom de påverkar djursjukdatainsamlingen.

Det finns ytterligare en aspekt när det gäller kvalitetssäkringen av djursjukdata: Hur väl stämmer bilden i djursjukdatasystemet med den verkliga sjukdomsbilden? Det finns andra felkällor än själva datarapporteringen från veterinärerna som påverkar databasens kvalitet, bland annat i vilken grad djurägaren kallar in veterinär. Detta bedömdes dock inte vara en fråga för utredningen: syftet var tydligt uttryckt i direktivet att nå en fullständig och korrekt inrapportering från veterinärerna, inte att påverka eller ens undersöka och beskriva djurägarnas beteende. Än mindre kan det ingå att göra bedömningar av kvaliteten i enskilda veterinärers arbete. En sådan granskning bedömdes därför falla utanför uppdraget.

Samtidigt är kvalitetssäkring av djursjukdata väsentligt för dess användbarhet. De felkällor och problem som finns, utöver dem som uppstår kring veterinärernas inrapportering, behövde utrönas och kvantifieras. Forskning kring överensstämmelsen pågår vid Sveriges lantbruksuniversitet, varför utredningen inledde ett samarbete med dessa forskare.

7.4. Val av arbetsmetoder

Utredningen fastställde konkreta delmål för sitt arbete, varefter det bestämdes vilka arbetsmetoder som behövdes för att nå dem. För varje delmål ställdes följande frågor: Vad behöver vi veta för att nå det? Vilken är den bästa arbetsmetoden för att samla in rätt kunskap? Vilka konkreta åtgärder skall vidtas? Resultatet blev en lista över ett antal aktiviteter och metoder för varje delmål. Här sammanfattas de metoder som utredningen valde och motiven för dem.

En litteratursökning visar på att det inte finns särskilt många skriftliga källor kring djursjukdata med mer djuplodande innehåll. Främst finns ett antal artiklar i fackpressen de senaste åren. Däremot finns en del litteratur med anknytning till ämnet, vilket framgår av referensförteckningen. Alla verk som anges har inte direkt använts i betänkandet, men har utgjort en kunskapsbas och anges därför som referens för framtida användare och intresserade. Litteraturstudien avsåg således gällande rätt och dess förarbeten med anknytning till djursjukdata, relaterade utredningar, vissa skrivelser och arbetsmaterial från myndigheternas och samt dokumentation kring forskningen.

I och med att det endast i mycket begränsad omfattning finns skriftliga källor kring problemen, liksom skälen bakom rådande ordning, har de muntliga varit desto viktigare. Utredningens kunskapsinsamling bygger till stor del på samtal med experterna och övriga intressenter. Häri ingår såväl användarna av djursjukdata, liksom dataleverantörerna. Den första gruppen består av myndighetsföreträdare, näringen och forskare, den senare av veterinärerna och deras företrädare. En särskilt viktig ställning har Jordbruksverket i sin roll att samlar in och bearbetar data. De muntliga källorna utöver utredningens experter anges i källförteckningen.

För att komplettera den bild som litteraturstudien och de personliga kontakterna givit har utredningen även gjort egna undersökningar. I samarbete med Lantbruksuniversitetets projekt djursjukdata genomfördes en enkätundersökning bland alla de stordjursveterinärer i landet som kunde identifieras, främst redan kända uppgiftslämnare. Att i systematisk form identifiera veterinärer som inte lämnar uppgifter, var inte görligt, eftersom det inte finns någon särskild registrering av praktiserande veterinärer. Resultatet av undersökningen redovisas i bilaga.

För att bygga på den bild som enkäten ger, liksom för att i möjligaste mån kompensera för de bristande kunskaperna om vilka veterinärer som arbetar kliniskt, begärde utredningen in statistik ur Jordbruksverkets djursjukdatabas och ur det nätverktyg som kopplats till basen, Vet@Webb. Genom att till den koppla uppgifter ur verkets husdjursstatistik som publiceras inom ramen för Sveriges officiella statistik, gjorde utredningen en analys av rapporteringen i olika landsdelar. Den gav dock inte något ytterligare underlag för slutsatser.

Utredningen genomförde i samma syfte även en rundfrågning bland landets alla länsveterinärer om rapporteringsviljan i deras respektive län. Undersökningen gav en blandad bild, men även kunskap om djursjukdatasystemet i allmänhet.

I samband med att förslagen utarbetades gjordes en samhällsekonomisk bedömning och en konsekvensanalys. Den samhällsekonomiska analysen av djursjukdata och av våra förslag bygger på ett samarbete med Livsmedelsekonomiska institutet. SLI och utredningen höll ett gemensamt seminarium om arbetsmetod och den samhällsekonomiska bedömningen av våra förslag.

7.5. Statistik från Vet@-systemet

Den statistik som redovisas i betänkandet har främst tagits fram med hjälp av data från Jordbruksverket. Det gäller inrapporterade djursjukdata från åren 2000–2004 för de viktigaste djurslagen. Den statistik som beaktats gäller nötkreatur, svin, häst och får. Övriga djurslag är mindre intressanta. Ett skäl är att diagnos inte rapporteras för sällskapsdjur annat än av distriktsveterinärerna. Vidare finns ytterligare några djurslag i lantbruket, men besättningarna är få och ojämnt fördelade. För sådana djurslag är djursjukdata inte användbart för sjukdomsstatistik.

Diagnoserna som redovisas i statistiken från Vet@-systemet är grupperade utifrån de nivåer som är uppbyggda i systemet. Att se till mest förekommande enskilda diagnos skulle vara missvisande, eftersom den nivån har alltför hög detaljeringsgrad för att ge en god överblick. Grupperingen av diagnoserna under ett mindre antal rubriker ger en hanterbar nivå på statistiken.

När man i databasen söker på antalet diagnoser är det dock inte alltid liktydigt med antalet djur. Om en grupp grisar har behandlats för samma diagnos, ger det bara en markering i sökningen på antalet diagnoser. I det nuvarande systemet kan man inte söka på både antal djur och antal diagnoser: Om man frågar efter antalet djur, kommer således inte diagnoserna upp som dimension och tvärtom. För nötkreaturen spelar det ingen större roll, då det inte förekommer så många gruppbehandlingar. Det har däremot stor betydelse för svin- och fårstatistiken. För jämförelsens skull har verket därför tagit fram det antal djur som rapporterats för de olika veterinärkategorierna årligen. I den totalsiffran ingår också de djur som rapporterats med en diagnos som inte hamnar bland de vanligaste.

När det gäller indelningen i distriktsveterinärer och privata, räknas alla som inte hör till den första gruppen in i den senare. Husdjursföreningarnas egna veterinärer räknas exempelvis i det här sammanhanget som privata.

8. Författningskommentar

8.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

1 §

Utöver de möjligheter som i dag finns att med stöd av bestämmelserna i lagen kartlägga och kontrollera smittsamma djursjukdomar och restsubstanser, kan även annan övervakning och kontroll av djurhälsoläget vara betydelsefullt. Lagens användningsområde utvidgas därför till att även gälla övervakning och kontroll av djurhälsa.

3 b §

Bestämmelsen är ny och innebär att en skyldighet att rapportera förrättningar införs för veterinärer. Regeringen skall föreskriva om skyldighetens omfattning, det vill säga vilka djurslag och vilka förrättningar som skall rapporteras. Skyldighetens omfattning berör flera myndigheter och förändringar av den kräver omfattande utredningsarbete, med behov av att ta hänsyn till organisationers och enskildas intressen. Därför bemyndigas inte vidaredelegering till en myndighet.

De uppgifter som får omfattas är diagnos, vidtagen åtgärd och eventuell läkemedelsanvändning. Därutöver får rapporteringsskyldigheten också omfatta sådana uppgifter som behövs för identifiering m.m. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om insamling, bearbetning och registrering av uppgifterna.

7 §

Paragrafens bestämmelser om tillsyn och tillsynsmyndighetens befogenheter utvidgas till att gälla även veterinärens skyldighet att rapportera förrättningar enligt 3 b §.

8.2. Förslaget till ändring i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m.

3 a §

I bestämmelsen införs regeringens föreskrifter om veterinärernas rapporteringsskyldighet.

Förslaget innebär att rapporteringen skall ske i samma utsträckning som i dag sker inom ramen för djursjukdata, förutom vad avser den s.k. summarapporteringen beträffande häst och sällskapsdjur. I framtiden kan det finnas behov av att utvidga rapporteringsskyldigheten till andra djurslag. Uppgifterna avses ligga till grund för ett djurhälsoregister som kan användas för de syften som anges i bestämmelsen.

I bestämmelsen föreskrivs också att Jordbruksverket skall vara ansvarig myndighet samt att verket skall föra ett automatiserat register (djurhälsoregister) med de insamlade uppgifterna. Registrets ändamål anges för att klargöra vilka ramar för tillämpningen den som ansvarar för registret skall iaktta. Det skall bland annat underlätta den sekretessprövning som skall göras enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) innan personuppgifter lämnas ut.

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket

9 §

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att avsikten har varit att tystnadsplikten i princip skall vara densamma för veterinärer oavsett om de arbetar i allmän eller enskild verksamhet. Den nuvarande bestämmelsen reglerar enskilda veterinärers tystnadsplikt och motsvarar vad som gäller för veterinärer i allmän tjänst enligt 8 kap. 9 § sekretesslagen.

För de offentligt anställda gäller emellertid undantag från sekretessen bl.a. enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen, för det fall att uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. För veterinär i enskild verksamhet finns inget sådant undantag, men däremot ett obehörighetsrekvisit. I avsikt att förklara innebörden av detta och att nå enhetlighet med regleringen av tystnadsplikt för veterinärer i allmän tjänst, har ett tillägg gjorts om att fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning inte är ett obehörigt röjande.

Kommittédirektiv

Översyn av djursjukdata Dir. 2004:82

Beslut vid regeringssammanträde den 17 juni 2004

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att undersöka och redovisa hur djursjukdataregistret fungerar i dag. Uppdraget innefattar en redovisning av eventuella brister i djursjukdata, vad de i så fall beror på och vad de eventuella bristerna kan ha inneburit för registrets användbarhet. Med utgångspunkt i resultatet av dessa undersökningar skall utredaren föreslå hur eventuella brister kan åtgärdas. Syftet med förslagen skall vara att uppnå ett väl fungerande, kostnadsneutralt och kostnadseffektivt registreringssystem för sjukdoms- och läkemedelsövervakning på djurområdet. Utredaren skall beräkna kostnaderna för de åtgärder som föreslås, både för det allmänna och för berörda näringsidkare och föreslå finansiering av eventuella offentliga åtgärder liksom beakta de administrativa konsekvenserna för näringsidkarna.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

I 7 § andra stycket lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om vad veterinärer är skyldiga att göra i sin yrkesutövning. Regeringen har i förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion transporterat stora delar av denna föreskriftsrätt till Statens jordbruksverk. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2000:114) om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:38) om journalföring och uppgiftslämnande m.m. gäller att en veterinär skall föra journal i direkt anslutning till konsultationen. Journalen skall

innehålla uppgifter om bl.a. datum för konsultationen, djurhållarens produktionsplatsnummer eller namn och adress, och beträffande det aktuella djuret, anamnes, diagnos, typ av behandling samt veterinärens namn. Vid behandling med läkemedel skall uppgifter även finnas om läkemedlets benämning, styrka och dosering, behandlingstidens längd och vid behandling av livsmedelsproducerande djur även karenstid. Vid förrättning som avser nötkreatur, får, getter, renar, svin, fjäderfän eller hägnat vilt skall veterinären inom en vecka efter behandling rapportera till Jordbruksverket, antingen skriftligt genom att använda viss angiven praktikjournal eller genom att använda ett datoriserat journalföringssystem som godkänts av Jordbruksverket. Vid behandling av hästar med bl.a. antibakteriella läkemedel för systemiskt bruk skall rapportering ske varje månad. Behandlingar av andra djurslag skall rapporteras en gång per år.

Tidigare och nuvarande rutiner för inrapportering av djursjukdata

Det har funnits bestämmelser om journalföring och inrapportering sedan år 1984. De inrapporterade uppgifterna – djursjukdata – används främst till att övervaka den veterinära läkemedelsanvändningen och till att följa upp djurhälsan i landet. Före år 1999 rapporterade de fältverksamma veterinärerna sina behandlingar till de lokala husdjursföreningarna. Där gjordes en manuell granskning och överföring av uppgifterna i journalblanketterna för databearbetning. En vidare bearbetning av data skedde därefter hos dåvarande Svensk Husdjursskötsel (SHS). Därefter sändes journalerna vidare till Jordbruksverket. – Uppgifter om olika diagnoser på nötkreatur har sedan länge använts i avelsarbetet, bl.a. i analyser av avelstjurars nedärvning av olika egenskaper.

Under år 1999 genomfördes förändringar i systemet som innebär att fältveterinärernas journalrapporter i stället skickas direkt till Jordbruksverket. Samtidigt togs ett omfattande diagnosregister för djursjukdata i bruk och rutiner infördes för enklare och säkrare bearbetning av uppgifter i journalerna. I detta sammanhang introducerades datasystemet Vet@ och ett delsystem, vet@journal, ställdes till de av Jordbruksverket anställda distriktsveterinärernas förfogande. Vet@journal används i fält för registrering av förrättningsunderlag, för underlag till fakturering och för kommunikation med Jordbruksverket.

Ett parallellt system med motsvarande funktioner, dvs. för rapportering av djursjukdata och för export av filer till eget ekonomisystem erbjöds privatpraktiserande veterinärer på förmånliga villkor. Detta system kom emellertid att få liten spridning med som mest ett femtontal användare. Systemet avvecklades under år 2002. För inrapportering av djursjukdata från privatpraktiserande veterinärer har därefter blanketter för optisk läsning och textfiler från externa datasystem använts.

Ungefär hälften av de inrapporterade nötkreatursuppgifterna kommer för närvarande från vet@journal och resterande från blanketter och textfiler. Totalt för samtliga djurslag hanterar Vet@-systemet uppgifter om mer än tre miljoner djur per år.

Inom datasystemet Vet@ finns ytterligare delsystem varav ett utgörs av analysverktyget vet@webb, genom vilket olika användare via Internet får tillgång till djursjukdatabasen och själva kan göra de sökkombinationer som är av intresse. Det är t.ex. möjligt att genom detta analysverktyg studera olika diagnosers fördelning i olika regioner över tid och djurslag. Av redovisade data framgår vidare vilka läkemedel som har använts till olika djurslag och sjukdomar. Uppgifterna används framför allt inom forskning och av olika organisationer inom djurhälsoområdet.

Tillgången till vet@webb regleras av behörighetsnivåer som anpassats till användarnas behov och rättigheter. Länsveterinärerna, som har det regionala tillsynsansvaret över samtliga praktiserande veterinärer, kan via vet@webb följa veterinärernas rapportering inom sitt område. Jordbruksverkets distriktsveterinäravdelning – DV- avdelningen – har tillgång till inrapporterade djursjukdata från samtliga distriktsveterinärstationer. Verkets djuravdelning har genom sin behörighet tillgång till all information från veterinärverksamheten, förutom distriktsveterinärorganisationens ekonomiska data. Distriktsveterinärerna vid veterinärstationerna kan följa de inrapporterade uppgifterna från respektive stations distrikt.

I ett särskilt avtal med den övergripande husdjursorganisationen Svensk Mjölk har det avgjorts vilka uppgifter ur journalerna som via filer skall föras vidare till organisationen för användning vid bl.a. avelsvärdering av tjurar. Svensk Mjölk har även behörighet till vet@webb på en nivå där diagnoser och läkemedelsanvändning kan följas länsvis för olika djurslag.

Ansvar för systemunderhåll och finansiering av inrapporteringssystemet

Ansvaret för förvaltningen och utvecklingen av Vet@- systemet handhas av Jordbruksverket. Bland utgiftsposterna för inrapporteringssystemet kan nämnas kostnader för programutveckling, support, förvaltning, blankettryckning, optisk läsning och licenser. För täckande av djuravdelningens kostnader för bl.a. registrering av djursjukdata anvisas medel över statsbudgeten genom anslaget 42:3 Djurhälsovård, Utgiftsområde 23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.

Problem med inrapportering av djursjukdata

Riksdagens revisorer har i sin rapport Villkor för veterinär verksamhet (2002/03:4) bl.a. behandlat inrapporteringen av djursjukdata. I rapporten konstateras att rapporteringen till och uppgifterna i Jordbruksverkets djursjukdatabas har varit ofullständiga. Det finns flera förklaringar till detta. I rapporten framförs att Jordbruksverket uppmärksammat att inrapporteringen från vissa privatpraktiserande veterinärer är bristfällig och att bestämmelserna på området inte följs men att det saknas författningsstöd för sanktioner vid underlåtelse att rapportera djursjukdata. Verket framför dock att inrapporteringen förbättrats under senare år. I rapporten anges att representanter för privatpraktiserande veterinärer uppgett att det finns motstånd bland privatpraktiserande veterinärer mot att lämna ut uppgifter om sina kunder till sin främsta konkurrent, Jordbruksverket. Dessa veterinärer befarar att verket kan använda uppgifterna för att gynna sin egen uppdragsverksamhet. Jordbruksverket framhåller emellertid att uppdragsverksamheten är organisatoriskt skild från den myndighetsutövning som statistikinsamlingen innebär. Vissa veterinärer uppges även anse att inrapporterade uppgifter inte tagits om hand av Jordbruksverket på ett tillfredsställande sätt. Jordbruksverket, å sin sida, anser att kvalitetsproblemen till viss del beror på att de blanketter som levererats in för optisk läsning varit felaktigt eller slarvigt ifyllda.

Riksdagens revisorer konstaterar i rapporten att brister i djursjukdata får konsekvenser för användare av uppgifterna och på sikt för djurens hälsa. Med mera tillförlitliga uppgifter om

behandlingar och medicinering skulle förebyggande insatser kunna planeras och organiseras på ett bättre sätt. Rapporten har remissbehandlats och remissinstanserna delar i stor utsträckning revisorernas uppfattning om problemen med djursjukdata. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Skåne län påpekar särskilt att länsveterinärernas uppdrag att i enlighet med regleringsbrevet följa rapporteringen av djursjukdata inte har kunnat uppfyllas eftersom det saknas möjlighet för länsveterinärerna att avgöra i vilken utsträckning som olika veterinärer rapporterar.

I sitt förslag till riksdagen (2002/03:RR12) konstaterar revisorerna att det är angeläget att snabbt komma till rätta med inrapporteringen till djursjukdata och att tillförlitliga uppgifter över djurens läkemedelsanvändning och sjukdomar är viktiga för såväl människors som för djurs hälsa. Revisorerna föreslår i rapporten att regeringen skall ge en oberoende utredning i uppdrag att redovisa hur omfattande bristerna i djursjukdata är, vad de beror på och vad de har inneburit för statistikens användbarhet. Utredningen bör även få i uppdrag att komma med förslag till hur bristerna kan åtgärdas och hur man kan åstadkomma en fullständig rapportering från alla veterinärer. Vidare bör behovet av kvalitetssäkrad statistik samt en öppen och kvalitetssäkrad dokumentation av det veterinära arbetet som gör det möjligt att spåra behandlingar och läkemedelsanvändning omfattas av den föreslagna utredningen.

Riksdagen har bifallit Miljö- och jordbruksutskottets hemställan (bet. 2002/03:MJU10) om att bifalla Riksdagens revisorers förslag 2002/03:RR12 i denna del.

Jordbruksverket har i en skrivelse till Jordbruksdepartementet daterad den 8 juli 2003 (dnr Jo2003/1579) lämnat förslag på ändringar i gällande författningar för att ge verket möjlighet att sanktionera bristande rapportering av veterinära förrättningar. Jordbruksverket konstaterar i sin skrivelse att innehållet i djursjukdataregistret blir otillförlitligt då inte alla veterinärer rapporterar sina förrättningar på föreskrivet sätt. I skrivelsen konstateras vidare att varken verket eller länsstyrelserna i dag har några möjligheter att utöva påtryckning på de veterinärer som inte rapporterar förrättningar enligt gällande bestämmelser.

Regeringens bedömning

Regeringen anser det vara angeläget med ett väl fungerande djursjukdatasystem. Ett sådant system är av största vikt, bl.a. för att arbetet med förebyggande djursjukvård skall kunna bedrivas framgångsrikt och för att det skall gå att ständigt ha tillgång till en rättvisande bild av det totala djurhälsoläget i landet. Ett exempel på sådant arbete är att man med kunskap om läkemedelsanvändningen för olika djurslag och djursjukdomar bättre kan arbeta för minskad antibiotikaanvändning och därmed minska risken för utveckling av resistenta bakteriestammar. Resistenta bakterier är ett växande problem för såväl människor som för djur i hela världen och en alltför frekvent användning av antibiotika är huvudorsaken till problemen. Med bra djursjukdatastatistik kan Sverige försvara sin restriktiva inställning till antibiotika i diskussioner med andra länder och därmed hålla resistensen på en fortsatt låg nivå.

Inom nötkreatursaveln har djursjukdatauppgifter en betydelsefull användning i urvalet för att få allt friskare djur. I framtiden bör hälsouppgifter komma till användning i högre grad även för andra djurslag.

För att nå ett väl fungerande djursjukdatasystem är det viktigt att systemet utformas på ett för veterinärerna användarvänligt sätt, där de administrativa kostnaderna för företagen till följd av inrapporteringskraven hålls nere.

Utredningsuppdraget

Utredarens uppdrag är att undersöka och redovisa hur djursjukdataregistret fungerar i dag. Uppdraget innefattar en redovisning av eventuella brister i djursjukdata, vad de i så fall beror på och vad de kan ha inneburit för registrets användbarhet. Med utgångspunkt i resultatet av dessa undersökningar skall utredaren föreslå hur eventuella brister kan åtgärdas och hur en fullständig inrapportering av uppgifter från samtliga veterinärer kan komma till stånd. Syftet med förslagen skall vara att uppnå ett väl fungerande, kostnadsneutralt och kostnadseffektivt registreringssystem för sjukdoms- och läkemedelsövervakning. Behovet av kvalitetssäkrad statistik och dokumentation av det veterinära arbetet som gör det möjligt att spåra behandlingar och läkemedelsanvändning skall beaktas. Utredaren skall överväga i vilken utsträckning det är

nödvändigt att i register eller databaser behandla personuppgifter om t.ex. veterinärer och djurhållare. Utredaren skall lämna förslag till de författningsändringar som bedöms vara nödvändiga. Beträffande förslag till författningsändringar som gäller personuppgifter skall utgångspunkten vara att regleringen av skyddet för den personliga integriteten skall motsvara det som framgår av personuppgiftslagen (1998:204). Utredaren skall beräkna kostnaderna för de åtgärder som föreslås, både för det allmänna och för berörda näringsidkare och föreslå finansiering av eventuella offentliga åtgärder liksom beakta de administrativa konsekvenserna för näringsidkarna.

I sitt arbete skall utredaren samråda med berörda myndigheter och organisationer, inklusive företrädare för de privatpraktiserande veterinärerna.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 1 september 2005.

(Jordbruksdepartementet)

SLU-enkät till stordjursveterinärer

Här redovisas en sammanfattning av resultaten från de enkäter till landets stordjurspraktiker och hästkliniker som SLU genomförde i samarbete med utredningen. Syftet med enkätstudien var att undersöka hur stordjurspraktiserande veterinärer upplever arbetet med journalföring och rapportering av djursjukdata samt att fånga deras uppfattning om djursjukdatas kvalitet och nytta.

Stordjursenkäten skickades ut till 319 veterinärer eller veterinärstationer under januari 2005. Sammanlagt tre påminnelser gjordes brevledes, varav den sista av utredningen. I samband med det andra utskicket förändrades enkäten något; någon fråga ströks, någon omformulerades.

Den totala svarsfrekvensen för denna enkät var 71 procent, efter det att 41 veterinärer strukits från studiepopulationen av olika orsaker, framförallt att de inte arbetar med stordjur. Högst var svarsfrekvensen bland de statliga veterinärerna. Den regionala variationen är förhållandevis stor, men resultatet störs något av att det för 15 procent av svaren inte har gått att utläsa geografisk hemvist.

En särskilt enkät skickades därutöver ut till 40 hästkliniker. Antalet kliniker som besvarade enkäten var 25, alltså 62,5 procent.

Enligt svaren deltog sammanlagt 400 veterinärer i besvarandet av enkäterna. Det kan innebära att uppemot två tredjedelar av den del av veterinärkåren, som har klinisk verksamhet med lantbruksdjur och hästar, täcks in av svaren.

I redovisningen av de kommentarer i fritext som givits till vissa av svaren, har dessa samlats i grupper. Det gick till så att liknande svar grupperades och rangordnades, vilket kan ha inneburit en viss tolkning av svaren. Främst de svar som företräds av flera behandlas här.

I tabellerna har statistiskt signifikanta resultat markerats med grått.

Sammanfattande bedömning

Svarsfrekvensen får bedömas som mycket god, utifrån vad som är normalt för denna slags undersökningar. Antal svarande per insänd enkät är ganska lågt: För privata veterinärer var det vanligast att en ensam veterinär svarade på enkäten, medan bland de statliga två svarade gemensamt i de flesta fallen.

De privata och statliga veterinärerna tycks ha olika syn på djursjukdata i flera avseenden. Säkerligen avspeglar det i viss mån olika arbetssätt, men främst kanske olika grad av datorisering.

Den allmänna bedömningen av sjukdomsstatistiken, som tyvärr endast efterfrågades i första utskicket, visar på en någorlunda gemensam tendens för alla svarande. Bedömningen förefaller i över lag vara att statistiken är bäst för mjölkkor och att den i allmänhet är bättre för nötkreatur än för svin. De statliga veterinärerna tycks ha högre förtroende för statistiken än den privata.

Vilka sjukdomar som bör ingå i statistiken, bedöms olika av statliga och privata veterinärer. De statliga lutar åt mer heltäckande sjukdomsstatistik, än de privata.

När det gäller underrapporteringen av sjukdomar tycks även där statliga veterinärer ha större förtroende för kvaliteten än de privata. I allmänhet är förtroendet för sjukdomsrapporteringen högst avseende nötkreatur. I flera fall bedöms dock i stor utsträckning att underrapporteringen åtminstone är måttlig. Få tror att det inte förekommer någon underrapportering alls, utom för vissa allvarliga diagnoser som smittsamma djursjukdomar. För svin anses allmänt att underrapportering förekommer i förhållandevis stor omfattning.

De allra flesta av nötkreaturspraktikerna tror att underrapporteringen av behandlingar är lindrig eller noll, vad gäller antibiotika och hormoner. Även här har statliga veterinärer större förtroende för rapporteringen än privata. För svin är osäkerheten större hos både privata och statliga. Flest tror att den är lindrig eller måttlig för dessa preparat. Samma bedömning gäller hästar.

Statliga veterinärer upplever i allmänhet större nytta av sjukdomsrapportering och sjukdomsstatistik än privata. Veterinärer i allmänhet tycks bedöma att nyttan för näringen är störst, men att myndigheter också har god nytta av statistiken. Den egna nyttan bedöms lägre. Lägst ligger överlag bedömningarna av statistikens nytta avseende häst, högst avseende nötkreatur. Privata praktiker upplever lägre nytta än statliga.

Användningen av IT-baserade journalföringssystem är slående låg bland privata veterinärer, medan statliga föga förvånande har hög datoriseringsgrad. Påfallande många statliga veterinärer fyller först i en pappersjournal och för senare in uppgifterna i datorn. I medeltal bedömer veterinärerna att de lägger i genomsnitt sex minuter på journalföring per fall. Spännvidden på bedömningarna är dock stor.

Kring rapporteringskoderna kan också vissa slutsatser dras. Veterinärerna, såväl statliga som privata, förefaller inte tycka att dagens diagnoskoder är tillräckligt ändamålsenliga. Statliga verkar dock vara något mer nöjda än privata. Åtgärdskoderna däremot är de statliga över lag tämligen nöjda med, medan de privata är betydligt svalare i detta avseende.

Om inrapporteringen till Jordbruksverket slutligen, anser de statliga till allra största delen att den är tekniskt enkel. De privata har en mer avvaktande hållning, där genomsnittet liggen ungefär mitt emellan.

Veterinärerna har i genomsnitt svarat att de lägger en dryg halvtimma i veckan på att rapportera. Variationerna emellan de svarande är dock stora. Utifrån svaren kan man misstänka att vissa svarande har räknat all tid som går åt till att fylla i journalerna, inte endast den ytterligare tid som rapporteringen av djursjukdata tar. Rapporteringen för häst tar ungefär lika mycket tid per månad, något längre för de statliga veterinärerna.

Övergången till datainsamling i Jordbruksverkets regi tycks snarare ha påverkat de privata veterinärernas rapportering negativt än positivt, medan förändringen för de statliga förefaller vara neutral. Överlag verkar Jordbruksverkets dubbla roller inte påverka rapporteringsviljan för de allra flesta svarande. Samtidigt är det tydligt att det finns vissa undantag bland de privata veterinärerna. En del har angivit att de påverkas mer eller mindre negativt.

De statliga veterinärerna har så gott som mangrant svarat att de anser att den allra största andelen, kring 90 procent, av deras fall också registreras i databasen. På den privata sidan förefaller osäkerheten vara större kring registreringen. Bortfallet bedöms i genomsnitt ligga kring en tredjedel. Variationen i svaren är dock stora på den privata sidan.

Om sjukdomsstatistik

Fråga: Dagens sjukdomsstatistik ger en rättvisande bild av hälsoläget bland Sveriges:

  • mjölkkor och köttdjur,
  • slaktsvin och smågrisproduktion
  • hästar.

Ograderad svarsskala från ”Instämmer inte” till ”Instämmer”. Svaren graderas från noll till 100.

Frågan fanns endast med i första utskicket, efter vilket 94 svar kom in. Några svarade dock inte på första frågan, eller lämnade svar som inte kunde tolkas.

Mjölkkor

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Veterinär Privata 50 62 11 89 kategori Statliga 33 64 36 89 Totalt 87 64 20 89

Köttdjur

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Privata 47 49 9 80

Kategori

Statliga 33 50 17 84 Totalt 84 48 17 80

Slaktsvin

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 23 18 3 74

Statliga 27 18 0 82 Totalt 60 11 0 73

Smågrisproduktionen

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 23 40 3 76

Statliga 27 24 0 83 Totalt 60 18 0 77

Hästar

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 52 32 2 73

Statliga 30 25 19 88

Region Norra Sverige 12 32 11 75

Norra Mellansverige 10 45 17 77 Östra Mellansverige 14 15 4 92 Småland och öarna 15 19 0 56 Sydsverige 17 52 2 99 Västsverige 14 37 8 67 Totalt 84 29 3 83

Fråga: För vilka sjukdomar bör man kunna ta fram löpande sjukdomsstatistik?

  • Alla sjukdomsfall, oavsett om djuret behandlas med läkemedel eller licenspreparat eller inte

Totalantal Antal svar Procent (95 % CI

1

)

Nötkreatur Kategori Privata 75 30 40 (29-51) Statliga 70 45 64 (53-76) Totalt 156 82 53 (45-60) Svin Kategori Privata 38 11 29 (15-43) Statliga 41 25 61 (46-76) Totalt 90 39 43 (33-54) Hästar Kategori Privata 84 22 26 (17-36) Statliga 68 38 56 (44-68) Totalt 159 61 38 (31-46)

1

CI = konfidensintervall.

  • Alla sjukdomsfall, där djuret behandlas (medicinering eller annan åtgärd)

Totalantal Antal svar Procent (95 % CI)

Nötkreatur Kategori Privata 75 23 31 (20-41) Statliga 70 17 24 (14-34) Totalt 156 44 28 (21-35) Svin Kategori Privata 38 14 37 (22-52) Statliga 41 11 27 (13-40) Totalt 90 31 34 (25-44) Hästar Kategori Privata 84 11 13 (6-20) Statliga 68 24 35 (24-47) Totalt 159 37 23 (17-30)

  • Vissa sjukdomskomplex

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Nötkreatur Kategori Privata 75 30 40 (29-51) Statliga 70 16 23 (13-33) Totalt 156 47 30 (23-37) Svin Kategori Privata 38 17 45 (29-61) Statliga 41 10 24 (11-38) Totalt 90 29 32 (23-42) Hästar Kategori Privata 84 54 64 (54-75) Statliga 68 20 29 (19-40) Totalt 159 77 48 (41-56)

  • Vissa behandlingar:

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Nötkreatur Kategori Privata 75 28 37 (26-48) Statliga 70 12 17 (8-26) Totalt 156 40 26 (19-32) Svin Kategori Privata 38 13 34 (19-49) Statliga 41 9 22 (9-35) Totalt 90 23 26 (17-35) Hästar Kategori Privata 84 31 37 (27-47) Statliga 68 14 21 (11-30) Totalt 159 45 28 (21-35)

Underrapportering av sjukdomar och behandlingar

Fråga: I vilken utsträckning tror du/ni att underrapportering till Jordbruksverket förekommer för följande sjukdomskomplex?

I andra utskicket var frågan omformulerad: Dagens djursjukdatasystem bygger på rapportering av fall där veterinärer konsulteras. Utifrån dina/era egna erfarenheter, vilka sjukdomskomplex anser du/ni riskerar att underrapporteras till Jordbruksverket och i vilken grad?

Nötkreatur

Kalvningsförlamning

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 31 44 32 46 5 7 2 3 Statliga 67 45 67 20 30 2 3 0 0 Totalt 148 81 55 57 39 8 5 2 1

Kvarbliven efterbörd

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 73 19 26 26 36 16 22 12 16

Statliga 64 17 27 17 27 16 25 14 22 Totalt 148 39 26 46 31 34 23 29 20

Acetonemi

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 18 26 27 39 21 30 7 6 Statliga 66 16 24 25 38 21 32 4 6 Totalt 147 38 26 54 37 47 32 8 5

Foderleda

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 12 17 28 40 22 31 8 11 Statliga 65 11 17 19 29 28 43 7 11 Totalt 146 25 17 50 34 54 37 17 12

Juverinflammation – klinisk

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 72 28 39 37 51 5 7 2 3 Statliga 66 25 38 33 50 8 12 0 0 Totalt 148 56 38 75 51 14 9 3 2

Juverinflammation – subklinisk

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 72 4 6 16 22 33 46 19 26

Statliga 67 7 10 14 21 28 42 18 27 Totalt 150 12 8 33 22 66 44 39 26

Spenskada

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 71 7 10 29 41 28 39 7 10 Statliga 65 9 14 15 23 36 55 5 8

Totalt 146 18 12 47 32 67 46 14 10

Hälta – klöv

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 71 6 8 21 30 31 44 13 18

Statliga 65 6 9 17 26 25 38 17 26 Totalt 145 14 10 41 28 58 40 32 22

Hälta – benlidande

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 73 6 8 23 32 32 44 12 16

Statliga 65 6 9 15 23 29 45 15 23 Totalt 146 13 9 40 27 64 44 29 20

Hosta/Lunginflammation – vuxna djur

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 72 15 21 41 57 13 18 3 4 Statliga 66 17 26 38 58 10 15 1 2 Totalt 147 35 24 84 57 24 16 4 3

Hosta/Lunginflammation – kalvar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 72 7 10 17 24 30 42 18 25

Statliga 67 9 13 15 22 33 49 10 15 Totalt 149 19 13 33 22 68 46 29 19

Diarré – vuxna djur

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 72 8 11 21 29 31 43 12 17

Statliga 65 6 9 22 34 30 46 7 11 Totalt 147 17 12 45 31 63 43 22 15

Diarré – kalvar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 73 4 5 20 27 28 38 21 29

Statliga 68 5 7 12 18 38 56 13 19 Totalt 151 11 7 32 21 70 46 38 25

Fruktsamhetsstörning

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 9 13 33 47 25 36 3 4

Statliga 65 8 12 31 48 19 29 7 11 Totalt 144 21 15 67 47 46 32 10 7

Kalvningsproblem

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 12 17 35 50 18 26 5 7 Statliga 65 24 37 26 40 14 22 1 2 Totalt 146 38 26 64 44 37 25 7 5

Zoonoser och andra anmälningspliktiga sjukdomar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 38 54 24 34 4 6 4 6 Statliga 66 43 35 20 30 3 5 0 0 Totalt 147 90 61 45 31 8 5 4 3

Sjukdomar som innebär smittorisk för andra besättningar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 70 14 20 39 56 11 16 6 9 Statliga 65 14 22 29 45 16 25 6 9

Totalt 148 31 21 72 49 30 21 13 9

Svin

Juverinflammation – MMA

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 35 3 9 15 43 8 23 9 26

Statliga 39 5 13 11 28 14 36 9 23 Totalt 84 9 11 31 37 25 30 19 23

Juverinflammation – kronisk

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 7 19 12 33 16 44

Statliga 39 3 8 6 15 11 28 19 49 Totalt 85 5 6 15 18 26 31 39 46

Luftvägslidande

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 35 1 3 9 26 14 40 11 31

Statliga 40 4 10 11 28 10 25 15 38 Totalt 85 6 7 22 26 29 34 28 33

Svansbitning

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 7 19 13 36 15 42

Statliga 40 3 8 10 25 16 40 11 28 Totalt 86 5 3 19 22 35 41 27 31

Diarré – vanlig, slaktsvin

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 7 19 14 39 14 39

Statliga 40 4 10 10 25 15 38 11 28 Totalt 86 6 7 20 23 34 40 26 30

Diarré – blodig, slaktsvin

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 2 6 20 56 2 6 12 33

Statliga 40 7 18 14 35 10 25 9 22 Totalt 86 11 13 38 44 14 16 23 27

Diarré – spädgris 2–3 dagar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 2 6 10 28 10 28 14 39

Statliga 39 3 8 17 44 10 26 9 23 Totalt 85 6 7 32 37 23 27 24 28

Diarré – spädgris 1 vecka

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 11 31 11 31 13 36

Statliga 39 4 10 15 38 12 31 8 21 Totalt 85 6 7 30 35 27 32 22 26

Diarré – spädgris 3 veckor

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 6 17 12 33 17 47

Statliga 39 4 10 11 28 14 36 10 26 Totalt 85 5 6 21 25 31 36 28 33

Hälta – högt sittande

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 8 22 12 33 15 42

Statliga 40 4 10 13 32 11 28 12 30 Totalt 86 5 6 24 28 28 33 29 34

Hälta – lågt sittande

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 35 1 3 8 23 13 37 13 37

Statliga 40 4 10 11 28 12 30 13 32 Totalt 85 6 7 23 27 28 33 28 33

Ledinflammation – före avvänjning

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 11 31 14 39 10 28

Statliga 40 4 10 12 30 15 38 9 22 Totalt 86 6 7 28 33 32 37 20 23

Ledinflammation – slaktsvin

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 35 1 3 7 20 14 40 13 37

Statliga 39 5 13 12 31 13 33 9 23 Totalt 84 7 8 21 25 33 39 23 27

Bråck

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 2 6 3 8 12 33 19 53 Statliga 39 5 13 1 3 10 26 23 59

Totalt 85 7 8 4 5 26 31 48 56

Ektoparasiter

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 1 3 3 8 14 39 18 50

Statliga 40 6 15 6 15 11 28 17 42 Totalt 86 7 8 11 13 32 37 36 42

Zoonoser och andra anmälningspliktiga sjukdomar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 34 19 56 8 24 1 3 6 18 Statliga 39 22 56 14 36 2 5 1 3 Totalt 83 47 57 24 29 4 5 8 10

Sjukdomar som innebär smittorisk för andra besättningar

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 33 9 27 15 45 2 6 7 21 Statliga 38 11 29 17 45 9 24 1 3

Totalt 81 23 28 37 46 12 15 9 11

Hästar

Frågan ströks i andra versionen, eftersom sjukdomsrapportering till Jordbruksverket normalt inte förekommer på häst bland privata hästveterinärer. Sannolikt var det i huvudsak statliga veterinärer som besvarade frågan och markerade sin bedömning för de olika diagnostyperna. Resultaten är således av mindre intresse för utredningens syften, eftersom det redan står klart att sjukdomsstatistik inte samlas in för häst i de flesta avseenden.

Fråga: I vilken utsträckning tror du/ni att underrapportering förekommer för följande behandlingar?

Nötkreatur

Antibiotika

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 74 19 26 44 60 9 12 2 3 Statliga 67 30 45 35 52 2 3 0 0 Totalt 152 55 36 83 55 12 8 2 1

Hormoner

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 74 16 22 43 58 14 19 1 1 Statliga 67 31 46 34 51 1 1 1 1 Totalt 152 51 34 84 55 15 10 2 1

Licenspreparat

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 71 12 17 39 55 16 23 4 6 Statliga 68 29 43 26 38 8 12 5 7 Totalt 150 45 30 70 47 26 17 9 6

Svin

Antibiotika

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 36 8 22 15 42 6 17 7 19

Statliga 39 8 21 18 46 6 15 7 18 Totalt 85 18 21 38 45 14 16 15 18

Hormoner

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 35 11 31 13 37 3 9 8 23

Statliga 39 17 44 14 36 4 10 4 10

Totalt 84 30 36 32 38 9 11 13 15

Licenspreparat

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 35 8 23 17 49 3 9 7 20

Statliga 39 11 28 15 38 7 18 6 15 Totalt 83 21 25 36 43 12 14 14 17

Hästar (stordjurspraktiker)

Antibiotikabehandling

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 82 8 10 38 46 26 32 10 12 Statliga 64 21 33 28 44 12 19 3 5

Totalt 154 31 20 70 45 38 25 15 10

Behandling med hormoner

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig

Totalt antal Antal % Antal % Antal % Antal %

Kategori Privata 80 13 16 28 35 23 29 16 20 Statliga 63 24 38 26 41 9 14 4 6

Totalt 151 39 26 57 38 33 22 22 15

Hästar (hästkliniker)

Antal som valde varje alternativ:

Ingen Lindrig Måttlig Kraftig Ej svarat Behandling

1 3 4 2 1 Antibiotikabehandling 1 5 2 2 1 Behandling med hormoner 2 1 2 4 2 Antiinflammatorisk/smärtlindrande

behandling

0 3 2 5 1 Intraartikulär behandling med antibiotika /hyaluronsyra/antiinflammatoriskt preparat 1 1 2 4 3 Topikal (yt) behandling med antibiotika /kortison/NSAID

Nytta av sjukdomsrapportering och sjukdomsstatistik

Fråga: Jag/vi har användning för sjukdomsrapportering och sjukdomsstatistik (Jordbruksverkets eller annan) i mitt/vårt arbete.

Ograderad svarsskala från ”Instämmer ej” till ”Instämmer”. Svaren graderas från noll till 100.

Nötkreatur

Antal Median 10:e pc

2

90:e pc

Kategori Privata 71 31 2 90

Statliga 69 78 13 100

Region Norra Sverige

19 81 18

100

Norra Mellansverige 20 69 7 100 Östra Mellansverige 22 52 1 99

Småland och öarna

27 17

2

84

Sydsverige 19 42 2 100 Västsverige 23 70 15 100 Totalt 152 59 4 99

2

pc = percentil.

Svin

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 35 6 0 83

Statliga 39 72 12 98

Region Norra Sverige

8 73

1

86

Norra Mellansverige 6 61 12 100 Östra Mellansverige 15 73 4 100

Småland och öarna

12

4

0

77

Sydsverige 15 45 5 96 Västsverige 15 46 2 95 Totalt 83 50 2 96

Hästar

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 79 5 0 68

Statliga 65 51 9 99

Region Norra Sverige

16 50

4

98

Norra Mellansverige 17 35 0 99 Östra Mellansverige 25 18 0 100

Småland och öarna

22

4

0

67

Sydsverige 23 11 1 97 Västsverige 23 19 1 100 Totalt 151 16 0 97

Fråga: Jag/vi tror att näringen har användning för sjukdomsrapportering eller -statistik (med näringen menar vi jordbruks- och livsmedelsföretagen, branschorganisationer etc.).

Samma svarsskala som ovan och samma gradering av svaren.

Nötkreatur

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 71 71 23 91

Statliga 69 91 50 100

Totalt 152 79 31 99

Svin

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 38 45 5 94

Statliga 38 82 53 99

Totalt 86 77 12 99

Hästar

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 80 47 0 94

Statliga 66 81 30 99

Totalt 153 51 3 97

Fråga: Jag/vi tror att myndigheter i och utanför Sverige har användning för sjukdomsrapportering och –statistik.

Samma svarsskala som ovan.

Nötkreatur

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 71 49 9 95

Statliga 67 83 44 100

Totalt 150 71 12 98

Svin

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 38 48 4 83

Statliga 39 83 53 100

Totalt 86 72 7 99

Hästar

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 75 29 0 94

Statliga 64 72 26 99

Totalt 146 52 2 99

Journalföring

Fråga: Använder ni pappersjournal, Vet@Journal, Vetvision, annat datorprogram eller kombinationer av dessa?

Pappersjournal

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 90 87 (81-94)

Statliga 69 11 16 (7-25)

Totalt 193 121 63 (56-70)

Vet@Journal

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 2 2 (0-5)

Statliga 69 63 91 (85-98)

Totalt 193 65 34 (27-40)

Vetvision

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 9 9 (3-14)

Statliga 69 0 0

Totalt 193 10 5 (2-8)

Annat datorprogram

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 8 8 (3-13)

Statliga 69 1 1 (0-4)

Totalt 193 10 5 (2-8)

Både pappersjournal och datorprogram

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 17 17 (9-24)

Statliga 69 11 16 (7-25)

Totalt 193 31 16 (11-21)

Fråga: Fyller ni i pappersjournal eller datorjournal i samband med besöket, eller pappersjournal i samband med besöket och för in i datorn vid senare tillfälle?

Pappersjournal i samband med besöket

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 86 83 (76-91)

Statliga 69 37 54 (42-65)

Totalt 193 141 73 (67-79)

Datorjournal i samband med besöket

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 13 13 (6-19)

Statliga 69 44 64 (52-75)

Totalt 193 58 30 (24-37)

Pappersjournal i samband med besöket och för in i datorn vid senare tillfälle

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 10 10 (4-15)

Statliga 69 32 46 (35-58)

Totalt 193 43 22 (16-28)

Annat

Totalantal Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 103 10 10 (4-15)

Statliga 69 3 4 (0-9)

Totalt 193 16 8 (4-12)

Fråga: Hur lång tid tar det vanligen att fylla i journalen för ett besök eller fall?

Antal Medel Stdavv.

3

Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 67 6 4 5 3 10 Statliga 50 6 3 5 3 10 Totalt 134 6 4 5 3 9

Fråga: Hur lång tid de lägger du som kortast och som längst vid olika tillfällen?

Minimum

Antal Medel Stdavv. Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 75 3 3 2 1 5 Statliga 61 3 3 2 1 5 Totalt 148 3 3 2 1 5

Maximum

Antal Medel Stdavv. Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 75 12 11 9 5 18 Statliga 61 14 10 14 5 28 Totalt 148 13 10 9 5 28

Fråga: Journalen i sin helhet är enkel att fylla i.

Ograderad svarsskala från ”Instämmer ej” till ”Instämmer”. Svaren graderas från noll till 100.

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privat 97 50 2 97 Statliga 67 80 29 97 Totalt 184 63 5 97

3

Standardavvikelse.

Rapporteringskoder

Fråga: Är dagens diagnoskoder bra, för detaljerade eller överlappar de?

Bra

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 98 19 19 (12-27) Statliga 69 24 35 (24-46) Totalt 188 49 26 (20-32)

För detaljerade

Kategori Privata 98 21 21 (13-30) Statliga 69 25 36 (25-48) Totalt 188 49 26 (20-32)

Överlappar varandra vilket gör det svårt att hitta rätt diagnoskod

Kategori Privata 98 20 20 (12-28) Statliga 69 20 29 (18-40) Totalt 188 42 22 (16-28)

Annat

Kategori Privata 98 50 51 (41-61) Statliga 69 29 42 (30-54) Totalt 188 90 48 (41-55)

Fråga: Är dagens åtgärdskoder bra eller för detaljerade?

Bra

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 91 30 33 (23-43) Statliga 66 46 70 (59-81) Totalt 176 88 50 (43-57)

För detaljerade

Kategori Privata 91 27 30 (20-39) Statliga 66 8 12 (4-20) Totalt 176 37 21 (15-27)

Annat

Kategori Privata 91 34 37 (27-47) Statliga 66 21 32 (21-43) Totalt 176 60 34 (27-41)

Fråga: Om ni för journal på papper, använder ni Jordbruksverkets baslistor för diagnos, åtgärd och läkemedel/licenspreparat?

Ja

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 93 73 78 (70-87) Statliga 28 21 75 (59-91) Totalt 140 112 80 (73-87)

Nej Kategori Privata

93 21 23 (14-31)

Statliga 28 7 25 (9-41) Totalt 140 29 21 (14-27)

Fråga: Om du/ni använder Jordbruksverket baslista för diagnoser, är den bra, eller innehåller den för många eller för få diagnoser?

Bra

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 63 8 13 (4-21) Statliga 20 9 45 (23-67) Totalt 99 22 22 (14-30)

Innehåller för många diagnoser

Kategori Privata

63 17 27 (16-38)

Statliga 20 8 40 (19-61) Totalt 99 26 26 (18-35)

Innehåller för få diagnoser

Kategori Privata

63 40 63 (52-75)

Statliga 20 4 20 (2-38) Totalt 99 54 55 (45-64)

Fråga: Om du/ni använder Jordbruksverket baslista för åtgärder, är den bra, eller innehåller den för många eller för få åtgärder?

Bra

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 66 21 32 (21-43) Statliga 19 15 79 (61-97) Totalt 102 47 46 (36-56)

Innehåller för många åtgärder

Kategori Privata

66 27 41 (29-53)

Statliga 19 3 16 (0-32) Totalt 102 33 32 (23-41)

Innehåller för få åtgärder

Kategori Privata

66 18 27 (17-38)

Statliga 19 1 5 (0-15) Totalt 102 22 22 (14-30)

Fråga: Om du/ni använder Jordbruksverket baslista för läkemedel och licenspreparat, är den bra, eller innehåller den för många eller för få preparat?

Bra

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 64 35 55 (42-67) Statliga 20 14 70 (50-90) Totalt 99 58 59 (49-68)

Innehåller för många läkemedel/licenspreparat

Kategori Privata

64 10 16 (7-25)

Statliga 20 1 5 (0-15) Totalt 99 12 12 (6-19)

Innehåller för få läkemedel/licenspreparat

Kategori Privata

64 19 30 (18-41)

Statliga 20 5 25 (6-44) Totalt 99 29 29 (20-38)

Inrapportering

Fråga: Det är tekniskt enkelt att rapportera in till Jordbruksverket.

Ograderad skala från ”Instämmer ej” till ”Instämmer”.

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privat 93 61 1 96 Statliga 64 96 51 100 Totalt 176 78 5 99

Fråga: Hur många minuter tar det dig/er i genomsnitt per vecka att rapportera?

Antal Medel Stdavv. Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 52 36 45 28 5 64 Statliga 59 38 65 14 5 83 Totalt 125 36 54 18 5 73

Fråga: Hur många minuter tar det tar dig/er i genomsnitt per månad att summarapportera.

Antal Medel Stdavv. Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 29 31 25 28 5 64 Statliga 3 38 63 3 0 110 Totalt 36 30 28 28 5 64

Fråga: Hur ofta rapporterar du/ni?

Ett alternativ lades till i andra omgången, vilket kan ha påverkat fördelningen av svaren något för de tidsangivna svaren. Främst innebar det dock att antalet som svarade ”annat” minskade drastiskt bland privata, när den sista valmöjligheten lades till.

Varje dag

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 102 2 2 (0-5) Statliga 66 36 55 (43-67) Totalt 186 39 21 (15-27)

En gång i veckan

Totalantal

Antal Procent (95 % CI)

Kategori Privata 102 8 8 (3-13) Statliga 66 27 41 (29-53) Totalt 186 36 19 (14-25)

Ett par gånger i månaden

Kategori Privata 102 17 17 (9-24) Statliga 66 6 9 (2-16) Totalt 186 30 16 (11-21)

En gång i månaden

Kategori Privata 102 47 46 (36-56) Statliga 66 1 2 (0-4) Totalt 186 57 31 (24-37)

Annat

Kategori Privata 102 20 20 (12-27) Statliga 66 6 9 (2-16) Totalt 186 27 15 (9-20)

Summarapporterar antibiotika- och hormonbehandlingar på häst en gång per månad samt resterande behandlingar en gång per år (lades till andra versionen)

Veterinär- Privata 35 13 37 (21-53) kategori Statliga 33 0 0 Totalt 76 13 17 (9-26)

Fråga: I samband med att Jordbruksverket övertog djursjukdatainsamlingen, försämrades rapporteringen. Verket är både tillsynsmyndighet och konkurrent till privata veterinärer. Hur har detta påverkat din vilja att rapportera?

Frågan fann endast i det första utskicket; i det följande ersattes den med nästa fråga. Svarsskalan var ograderad från ”inte alls” (=0) till ”avsevärt” (=100).

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privat 63 22 0 99 Statliga 33 1 0 6 Totalt 108 4 0 98

Fråga: Jordbruksverket uppfattas av en del veterinärer som både tillsynsmyndighet och konkurrent till privatpraktiserande veterinärer. Hur har detta påverkat din vilja att rapportera?

Denna fråga ersatte föregående i den andra versionen av enkäten. Svarsskalan var ograderad från ”mindre benägen” (=0) över ”inte alls” (=50) till ”mer benägen” (=100).

Antal Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privat 33 49 0 51 Statliga 27 50 48 50 Totalt 68 50 2 50

Fråga: Det finns många orsaker till att fall inte registreras i databasen, t.ex. problem med dataöverföring eller felaktiga identiteter. Hur stor del av dina/era fall upplever du/ni registreras i databasen?

Svarsskalan var ograderad från ”0 % av fallen” till ”100 % av fallen”.

Antal Medel Stdavv Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata 71 67 35 83 2 95

Statliga 60 91 18 95 86 100

Region Norra Sverige 17 84 30 93 6 100

Norra Mellansverige 17 87 24 94 73 100 Östra Mellansverige 24 65 37 83 3 96 Småland och öarna 20 69 36 84 3 97 Sydsverige 22 74 36 91 1 98 Västsverige 22 87 20 94 79 97 Totalt 143 78 31 91 6 99

Fråga: Vilka förändringar kan du föreslå för att underlätta ditt arbete med journalrapportering till Jordbruksverket?

Totalt lämnades förslag eller kommentarer i 89 enkätsvar. De vanligaste rörde följande förändringar:

  • Jordbruksverket borde tillhandahålla portofria svarskuvert

(12 svar).

  • Jordbruksverket borde förse privata veterinärer med datorprogram (12 svar)
  • Jordbruksverket måste kunna ta emot information från alla datorprogram (12 svar)
  • Förslag till ändringar i pappersjournalen (10 svar)
  • Ändra vad som ska rapporteras, samordna inrapportering eller ta bort krav på inrapportering (10 svar).
  • Utveckla den tekniska utrustningen (9 svar).
  • Förändra register och koder för diagnos och åtgärd (8 svar)
  • Återkoppling från Jordbruksverket, uppdatera instruktioner om rapportering (6 svar)

Vidare angav de svarande i 5 fall att inte samma myndighet bör sköta datainsamling och bedriva klinisk verksamhet. I 9 svar framfördes att förhållandena redan är goda.

Hästkliniker

Av kommentarerna kan utläsas vissa behov som vissa svarande anser behöver fyllas för att rapporteringen skall bli god:

  • Tydliggör relevanta användningsområden för djursjukdata och hur de hanteras, så att merarbetet känns meningsfullt om man inte vet hur upplysningen handhas.
  • Lämna återkoppling på de rapporter som skickas in.
  • Visa lyhördhet när det gäller de problem som en praktiker kan ha att uppfylla rapporteringskraven.
  • Övervaka utländska veterinärer som använder i andra EUländer tillåtna mediciner och undersök om de kan åläggas skyldighet att rapportera.

4

4

Utredningens kommentar: Samma regler gäller för alla veterinärer som bedriver klinisk

verksamhet i Sverige.

  • Hantera problemet med att Jordbruksverket bedriver konkurrerande verksamhet.

Flera pekar på behovet av att utveckla system för direktkoppling via journalsystemen och att problemet är att deras nuvarande system inte accepteras för direktrapportering. Rapporteringen av hormon- och antibiotikabehandling känns enligt en klinik meningslös i avsaknad på möjlighet knyta uppgifterna till viss individ. Någon menar att läkemedelsförskrivningen skulle vara enkel att registrera för hästkliniker, eftersom det räcker med uppgifter Apoteksbolagens försäljning av läkemedel till dem.

Om de svarande

Fråga: Hur många veterinärer deltog i diskussionen när enkäten ifylldes?

Antal Medel Stdavv. Median 10:e pc 90:e pc

Kategori Privata

103 1,4 1,3 1 1 2

Statliga

69 2,7 1,6 2 1 5

Totalt

193 1,834 1,5 1 1 4

Medianvärdet för hästklinikerna var två deltagare och antalet varierade emellan en och fyra (90:e percentilen).

Fråga: Hur många yrkesverksamma år (år sedan veterinärexamen) har de som deltog i diskussionen om svaren.

Antal veterinärer som arbetat:

0-5 år 5-10 år 10-20 år >20 år Summa

Kategori Privata 22 26 41 52 141

Statliga 34 33 55 62 184

Region Norra Sverige 5 4 16 14 39 Norra Mellansverige 9 7 10 20 46 Östra Mellansverige 7 10 17 18 52 Småland och öarna 13 19 13 16 61 Sydsverige 6 7 18 19 50 Västsverige 6 8 10 24 48 Totalt 59 61 104 126 350

Totalt hade enligt svaren 50 dessutom veterinärer deltagit i besvarandet av enkäten till hästkliniker. Den största gruppen, knappt hälften av dem, hade mer än 20 verksamma år. Av resterande hade de flesta, 16 veterinärer, 10 till 20 års erfarenhet, medan endast 10 hade kortare verksamhetstid bakom sig.

Utskick och svar

Målgrupp- studiepopulation

Målgruppen för enkäterna var den stordjursverksamma veterinärkåren, både ambulerande praktiker och hästkliniker. Den stordjursverksamma veterinärkåren består av ca 350 statsanställda distriktsveterinärer och ca 100 huvudsakligen stordjurspraktiserande privata veterinärer, enligt Sveriges veterinärförbund. I detta ingår inte de veterinärer som enbart arbetar med häst. Vidare arbetar ett okänt antal privatpraktiserande veterinärer i mindre utsträckning med stordjur.

Avsikten var att enkäter skulle sändas till alla distriktsveterinärstationer samt alla identifierade privatpraktiserande stordjursveterinärer, privata stationer/kliniker och hästkliniker i landet. Detta innebar att den både skickades till enskilda veterinärer och grupper av veterinärer (distriktsveterinärstationer, privata stationer

och hästkliniker). De som arbetar i en grupp veterinärer (på en station/klinik) ombads, i följebrevet, att fylla i enkäten tillsammans, eftersom diskussion kring de öppna frågorna då förmodades kunna ge utförligare svar. Olika enkäter skickades till veterinärer med ambulerande hästpraktik och till hästkliniker eftersom arbetet med journalföring och rapportering skiljer sig åt emellan dessa typer av hästpraktik.

Genom Jordbruksverket identifierades de privata veterinärer som rapporterat förrättningar på nötkreatur, häst och svin under åren 2001–2004. De veterinärer som rapporterat minst 100 fall för något av djurslagen nöt, häst och svin under åren 2001-2004 ingick i studiepopulationen. Namnen på de privata veterinärer som ingick i studiepopulationen stämdes av med Svensk veterinärkalender för att få uppgifter om nuvarande arbetsplats och adress. De veterinärer som i kalendern angivit arbetsplats som inte kunde förväntas ha stordjurspraktik som huvudsyssla, arbetade på distriktsveterinärstation eller där adress fattades ströks från studiepopulationen. Till de veterinärer som var knutna till en privat stordjursklinik eller –station skickades ingen enkät enskilt, utan en enkät sändes till kliniken/stationen. Därutöver skickades enkäten till veterinärer som var medlemmar i föreningen Veterinärer i Sverige (ViS) och som inte bedömdes ha något annat än stordjurspraktik som huvudsyssla eller redan identifierats genom Jordbruksverket.

Genom att identifiera studiepopulationen dels utifrån vilka veterinärer som rapporterar till Jordbruksverket, dels genom föreningen Veterinärer i Sverige fanns en risk att utesluta vissa stordjurspraktiserande veterinärer som inte rapporterar alls (det vill säga en risk för urvalsfel). Enkäten nådde dock 41 privata kliniker/stationer och 130 enskilda privata veterinärer. Enligt Sveriges veterinärförbund finns det emellertid som sagt kring 100 huvudsakligen stordjurspraktiserande privata veterinärer, rena hästveterinärer inte medräknade.

Om i stället studiepopulationen identifieras genom veterinärförbundets medlemslistor, hade även de veterinärer som inte rapporterar alls möjligen kunnat fås med i studiepopulationen i högre grad. På grund av studiens snäva tidsram var det dock inte möjligt att göra detta.

Utskick

Enkäterna sändes ut till samtliga identifierade veterinärer med ambulerande verksamhet, alltså inte ett urval. Följande grupper fanns med i utskicket. Hur det totala antalet enkäter fördelade sig redovisas i tabellen nedan:

  • Alla distriktsveterinärstationer
  • De privata stordjurskliniker/stationer som identifierades genom Jordbruksverket
  • De veterinärer som har rapporterat 100 eller fler förrättningar avseende något av de aktuella djurslagen
  • Medlemmar i föreningen Veterinärer i Sverige som inte redan identifierats genom Jordbruksverket eller som inte bedömdes ha stordjurspraktik som huvudsyssla
  • Besättningsveterinärer inom Svenska djurhälsovården
  • Alla identifierade hästkliniker

Tabell: Fördelning emellan grupperna i utskicket

Veterinärkategori Antal Procent

1. DV-stationer

98

27

2. Stordjurskliniker

41

11

3. Fler än100 förrättningar

130

36

4. Veterinärer i Sverige (ViS)

31

9

5. Besättningsveterinärer

19

5

6. Hästkliniker

40

11

Totalt 359 100

I samband med alla utskick utom andra påminnelsen medsändes enkät. Alla, utom enkäterna i fjärde utskicket, kodades i samband med utskicket för att veterinärkategori och geografisk lokalisering skulle kunna identifieras. Till följd av utebliven kodning kunde ett antal besvarade enkäter inte hänföras till veterinärkategori privat – statlig (11) eller region (30). Koderna på några enkäter ströks av de svarande (5 av de 11).

Tabell: Regional fördelning i utskicket (kategori 1-5)

Region Antal Procent Norra Sverige 37 12 Norra Mellansverige 35 11 Östra Sverige 72 23 Småland och öarna 56 18 Sydsverige 65 20 Västsverige 54 17 Totalt 319 100

Regionerna omfattar följande län: Norra Sverige: Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands Norra Mellansverige: Dalarnas, Värmlands och Gävleborgs Östra Mellansverige: Uppsala, Västmanlands, Örebro, Stockholms, Södermanlands och Östergötlands Västsverige: Västra Götalands och Hallands Småland och öarna: Gotlands, Kalmar, Jönköpings och Kronobergs Sydsverige: Skåne och Blekinge

Svarsfrekvens och –fördelning

Ett antal veterinärer (41) ströks från studiepopulationen (besättningsveterinärer, privata veterinärer, veterinärstationer/kliniker samt distriktsveterinärstationer). Orsaken var framförallt att de angivit att de inte arbetar med något av djurslagen nöt, svin och häst. Pension, arbete med förebyggande hälsovård, indragna stationer, samma veterinärer som bemannar flera stationer och enkät skickad till både enskild veterinär och klinik/station var andra orsaker till att veterinärer ströks från urvalsgruppen. Några brev kom också tillbaka med felaktig adress. Dessa 41 svar räknas direkt bort från de 319. Kvar blir 278, vilket blir basen för beräkningar av svarsprocent. Dessutom finns det förmodligen en del veterinärer bland dem som inte svarat på enkäten, vilka inte heller tillhör målgruppen.

Antalet svar var 198, vilket ger en svarsfrekvens om 71 procent. Högst svarsandel återfinns bland de statliga veterinärerna. Den regionala variationen är förhållandevis stor, men resultatet störs

något av att det för 15 procent av svaren inte har gått att utläsa geografisk hemvist.

I själva redovisningen har som kategori enbart skilts på privata och statliga veterinärer. Som statliga veterinärer räknas då enbart distriktsveterinärer, medan som privata räknas alla övriga (grupperna 2, 3 och 4) utom besättningsveterinärer och okodade veterinärer.

Dessutom skickades enkäter ut till 40 hästkliniker. Antalet kliniker som besvarade enkäten var 25; svarsprocenten var alltså 62,5 procent. 11 hästkliniker besvarade den första versionen av enkäten, medan 14 besvarade den andra.

Tabell: Antal svar per enkätversion, veterinärkategori och region i förhållande till totalt antal (enkäten till hästklinikerna ingår inte)

Rubrik

Studiepopulation

Antal svar Svars-

procent

Version Första utskicket (version 1)

-

118

-

Följande utskick (version 2)

-

80

-

Kategori Statliga 95 70 74

Privata 167 106 63 Besättningsveterinärer 16 11 69 Okänd (ingen kodning) 11

Region Norra Sverige

35

21

60

Norra Mellansverige

32 21 66

Östra Mellansverige

65 34 52

Västsverige

45 28 62

Småland och öarna

46

30

65

Sydsverige

55 34 61

Okänd (ingen kodning)

-

30

-

Totalt (varje rubrik)

278

198

71

Vet@-systemen

I nulägesbeskrivningen i kapitel 6 beskrivs de olika system som hanterar bland annat djursjukdata vid Jordbruksverket och som går under samlingsnamnet Vet@. På följande sidor visas schematiskt dels en systemöversikt, dels en bild av informationsflödet i Vet@systemen.

De olika systemen i Vet@ beskrivs i kapitel 6. Den beskrivningen behöver därför inte upprepas här. Däremot finns i bilderna ett antal andra förkortningar för olika system eller register vid Jordbruksverket. De ingår inte i Vet@ men används för validering av uppgifter till djursjukdatabasen eller har andra stödfunktioner. Nedan förklaras de olika förkortningarna:

Agresso myndighetens ekonomisystem CDB centrala nötkreatursregistret (ID-märkning av individer) MILK mjölkkvotsregistret IAKS registret för arealbaserade stöd (Integrerade administrativa kontrollsystemet, register för EUjordbruksstöd) FTG företagsregistret (jordbruksföretag, slakterier m.fl.) OFF geografiskt register (län, kommun och församling) DID produktionsplatsregistret (för djuridentifiering, register över alla produktionsplatser som har något av djurslagen nöt, gris, får och get, eller buffel)

Office

Växjö Office

Växjö

Vet@

Brev Vet@

Brev

Vet@Bas Vet@Bas

Vet@

Data Vet@

Data

Vet@Betal

Vet@Betal

Vescan Djur-

sjukdata Djur-

sjukdata

K und

F ö rr ättnin g

Djur

Grun d d ata

K und

F ö rr ättnin g

Djur

Grun d d ata

Vet@

Webb Vet@

Webb

Grund-

data Grund-

data

Djur-

sjukdata Djur-

sjukdata

Svensk

Mjölk Svensk

Mjölk

Kund

Kund

Aktör

Aktör

Info

Info

Data

Data System

System

Faktura

Faktura

Djur-

avdelningen Djur-

avdelningen

Djur-

sjukdata Djur-

sjukdata Grund-

data Grund-

data

Djur-

sjukdata

nöt

Djur-

sjukdata

nöt

Ekonomi-

information Ekonomi-

information

Grund-

data Grund-

data

Djuravdel-

ningen Djuravdel-

ningen

Läns-

veterinärer Läns-

veterinärer

P rivata

veterinärer P rivata

veterinärer

DV

DV

Informationsflöden i Vet@-systemen

Kä lla : Jo rdbruk s v e rke t, ege n bearbetn ing

Inre Vet@

Inre Vet@

Databas

(BREV) Databas

(BREV)

Databas

(BAS)

(DATA)

(BETAL)

(VESCAN)

Databas

(BAS)

(DATA)

(BETAL)

(VESCAN)

Kund

Förrättning

Djur

Kund

Förrättning

Djur

Vet@Brev

Vet@Brev

Djur

Djur

Vet@Bas

Vet@Bas

Vet@Data

Vet@Data

Vet@Betal

Vet@Betal

Vescan

Vescan

Djursjukdata

b lanketter Djursjukdata

b lanketter

-f il e r

-f il e r

SJV

Internet S äkerhetsingång

Webb Djursjukdata

Djursjukdata

CDB

CDB

MILK

MILK

FTG

FTG IAKS

IAKS

OFF

OFF

DID

DID

Agresso

Agresso

Aktör

Aktör

Info

Info

Data

Data System

System

Faktura

Faktura

Kä lla : Jo rdbruk s v e rke t, ege n bearbetn ing

Referenser

Utredningsbetänkanden samt regeringsuppdrag, rapporter och remissvar från myndigheter

Jordbruksdepartementet (2005): Rapport från samarbetsgruppen inom det veterinära området, regeringens hemsida (www.regeringen.se) 2005-01-19

Riksdagens revisorer, rapport 2002/03:4: Villkoren för veterinär verksamhet

Riksrevisionen, rapport 2003:1: Hur effektiv är djurskyddstillsynen?

Socialstyrelsen (2000a): Förslag till svensk handlingsplan mot antibiotikaresistens, artikelnr 2000-0-44

Socialstyrelsen (2000b): Läkemedelsreformen 1997 – Hur blev det?, artikelnr 2000-15-7

Socialstyrelsen (2002a): Hälsodataregister räddar liv och förbättrar livskvalitet, Epidemiologiskt centrum vid Socialstyrelsen, artikelnr 2002-114-40

Socialstyrelsen (2002b): Laglig reglering av registerverksamheten vid Socialstyrelsen, Information om Socialstyrelsen, artikelnr 2002-118-4

SOU 1981:57 Djurens hälso- och sjukvård, betänkande av djurhälsoutredningen

SOU 1992:88 Veterinär verksamhet – behov, organisation och finansiering, betänkande av veterinärutredningen

SOU 1995:95 Hälsodataregister – vårddataregister, betänkande av hälsodatakommittén

SOU 2003:99 Ny sekretesslag, huvudbetänkande av offentlighets- och sekretesskommittén

Statens jordbruksverk (2003a): STUDS, Större utbrott av smittsamma djursjukdomar, slutrapport från det s.k. STUDSprojektet, bestående av en huvudrapport och sex rapporter från delprojekten, bland annat ”Övervakning och smittspårning”, ”Resurser” och ”Datorstött beslutssystem”.

Statens jordbruksverk (2003b), ”Yttrande över rapporten Villkoren för veterinär verksamhet (rapport 2002/03:4)”, 2003-01-10, dnr 31-5937/02

Statens jordbruksverk (2004): Analys av den veterinära situationen – med en arbetsmarknadsprognos fram till år 2020, rapport 2004:4

Statens jordbruksverk (2005a): Kartläggning och analys av hästverksamheten i Sverige, rapport 2005:5

Statens jordbruksverk (2005b): Årsredovisning för räkenskapsåret 2004

Statens veterinärmedicinska anstalt (2003): Sjukdomsövervakning hos animalieproducerande djur, en översyn på uppdrag av Jordbruksverket och Köttböndernas forskningsprogram, rapport från SVA, Uppsala 2003-05-09

Artiklar, skrifter

Dagens Nyheter (1998): ”Kons sjukjournal på Internet, Kor ska registreras på Internet”, artikel av Inger Sundin 1998-11-05 i DN IT (nätupplagan)

Egenvall, Agneta (1999): Canine health, disease and death: data from a Swedish animal insurance database, Acta Universitatis agriculturae Sueciae, Veterinaria, 56, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala

Emanuelson, Ulf (1988): ”PURS – djursjukdata i forskning [Prolapsus Uteri, Retentio Secundinarum]”, SHS djurhälsokonferens 20-21 april 1988 på SVA, dokumentation av föredragen, s. 24

Emanuelson, Ulf (1998): ”The national Swedish Animal Disease Recording System”, Acta Veterinaria Scandinavica supplement 84, s. 262–264

Henricson, B. (1986): ”Djursjukdata från klinisk veterinärverksamhet (Computerised data from clinical veterinary medicine)”, Kongressberättelse – Nordiska veterinärmötet 1986, v. 15, s. 229–232

Husdjur, Svensk mjölk (2001): ”Oacceptabelt att inte djursjukdata fungerar” (ledare, Britt-Marie Jafner), nr 9/2001, s. 5

Husdjur (2001): ”Vi måste kunna lita på djursjukdatan!” (Britt-Marie Jafner), nr 9/2001, s. 6

Husdjur (2001): ”Låt bonden sköta djursjukdata” (Britt-Marie Jafner), nr 10/2001

Husdjur (2001): ”Åsikterna går isär kring djursjukdata” (Janne Petersson och Britt-Marie Jafner), nr 11/2001, s. 6–7

Husdjur (2002): ”Mycket på gång i kokontrollen” (Kristina Eder), nr 10/2002, s. 12

Husdjur (2002): ”Djursjukdata fungerar allt bättre” (Britt-Marie Jafner), www.husdjur.se, 2002-04-12

Husdjur (2003): ”Andelen fel i djursjukdata fortsatt hög” (Lisbeth Karlsson), www.husdjur.se, 2003-08-16

Husdjur (2003): ”Tillfrisknande för djursjukdata” (Lisbeth Karlsson), www.husdjur.se, 2003-09-03

Husdjur (2004): ”Kvaliteten på djursjukdata säkras” (Ann Lindberg), www.husdjur.se, 2004-06-18

Kelton, D.F (1997): “Dairy cattle disease data from secondary databases - use with caution!” i Bonnett, B.N. och Lissemore, K.D. (ed.) Proceedings International workshop on genetic improvement of functional traits in cattle health: Uppsala, Sweden, June, 1997, Bulletin – International Bull Evaluation Service; nr 15, s. 3–10

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och SCB (2001): Miljöredovisning för svenskt jordbruk 2000, LRF, Stockholm

Lindell, J.O. (1989): ”Datorregistrering av djursjukdata vid ambulent djursjukvård – demonstration av ett norskt system”, Allmänt Veterinärmöte 1989, s. 306–308

Lindhé, B. (1999): ”Att avla för friskare kor – den svenska modellen”, Veterinärmötet 1999, s. 55–64

Olsson, S-O et. al. (2001): ”Disease Recording Systems and Herd Health Schemes for Production Diseases”, Acta Veterinaria Scandinavica supplement 94, s. 51–60

Owren, T. (1990): ”Practice-based computerized data collection, a service to the client and the profession”, Proceedings – the fourth Nordic symposium on small animal disease. Preventive measures, Stockholm, 26-28 januari 1990, s. 75–78

Philipsson, Jan (2001): ”Breeding for animal health – the Scandinavian experience”, EU Conference on Ethics and Animal Welfare, Stockholm, maj 2001

Philipsson, Jan och B Lindé (2003): ”Experiences on including reproduction and health traits in Scandinavian dairy cattle breeding programmes”, Livestock Production Sicence 83 (2003), s. 99–112, European Association for Animal Production, förlag Elsevier B.V.

Philipsson, J., Eriksson, J-Å. & H. Stålhammar (2003): “Knowhow transfer in animal breeding - the power of integrated cow data bases for farmer´s selection of bulls to improve functional traits in dairy cows” EAAP, Cattle Commission, Session V, Rome, Italy, Aug. 31- Sept. 3. 2003

Scherling, Krister (2004): ”EG-förordning nr 854/2004 om genomförande av offentlig kontroll av animaliska livsmedel”, dokumentation från Veterinärmötet 2004

Svensk husdjursskötsel

1

(1984): Djurhälsovård 1982–83, med-

delande nr 126

Svenska djurhälsovården AB (2004): Årsredogörelse 2003, www.svdhv.org

Svensk veterinärtidning (1984): ”Djursjukdata i hela landet [journalföring]” (K. Hennichs, Svensk Husdjursskötsel, Eskilstuna), nr 16, december 1984, volym 36, s. 827–828

Svensk veterinärtidning (1998): ”Djursjukdata och sekretess” (Eva Kjäll och Axel Lundberg), nr 16, 1998, volym 50, s. 769–470

Svensk veterinärtidning (1999): ”Varför registrera användning av läkemedel?” (Axel Lundberg), nr 8–9, 1999, volym 51, s. 436

Svensk veterinärtidning (1999): ”Ny teknik och djursjukdata – ett par månaders erfarenheter” (Axel Lundberg), nr 8–9, 1999, volym 51, s. 437

Svensk veterinärtidning (2000): ”FRISKKO – Friskvård med helhetsperspektiv” (Jonas Carlsson och Charlotte Hallén Sandgren), nr 1, 2000, volym 52, s. 19–22

Svensk veterinärtidning (2001): ”Husdjursdatabasernas betydelse för forskning och praktik” (Christina Arosenius), nr 7, 2001, volym 53, s. 407–410

Svensk veterinärtidning (2001): ”Bättre kontrollsystem för säkrare djursjukdata” (Katarina Hörlin Barnekow), nr 12, 2001, volym 53, s. 644-645

Svensk veterinärtidning (2003): ”Minskat antal fel i djursjukdata”, notis i Svensk veterinärtidning nr 12, september 2003, volym 55, s. 38

1

Ingår numera i organisationen Svensk Mjölk.

Svensk veterinärtidning (2003): ”Krav om ett raskt tillfrisknande för djursjukdata” (Jonas Carlsson och Herbert Nyman), nr 15, november 2003, volym 55, s. 43–44

Svensk veterinärtidning (2004): ”Nya journalblanketter och rapporteringsrutiner för djursjukdata” (Nils-Åke Fag), nr 8–9, juli 2004, volym 56, s. 25–26

Svensk veterinärtidning (2004): ”Nya praktikjournaler och nya rutiner för nöt-ID” (Nils-Åke Fag), nr 16, december 2004, volym 56, s. 41

Svensk veterinärtidning (2004): ”Rapport från FVE:s generalförsamling i Bryssel” (Margareta Widell), nr 16, december 2004, volym 56, s. 41

Sveriges lantbruksuniversitet, SLU (2001): Husdjursdatabaser – betydelse för forskning och praktik. Hur säkra är uppgifterna i dag, hur utvecklar vi dem och hur bör vi använda dessa i framtiden?, Seminarium anordnat vid SLU den 24 april 2001 i samarbete med Svensk mjölk, Svenska djurhälsovården och Sveriges veterinärmedicinska sällskap

Egna undersökningar m.m.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU): Enkät till samtliga kända verksamma stordjursveterinärer och hästkliniker om sjukdomsstatistik, inrapportering och journalföring. Undersökningen ingår delvis i ett doktorandprojekt vid SLU och kommer även att redovisas och resultaten publiceras inom ramen för det. (utredningens dnr 1-05)

Enkät till länsveterinärerna vid landets samtliga länsstyrelser om veterinärernas rapportering av djursjukdata, genomförd i april–maj 2005. Resultatet redovisas sammanfattat i betänkandet. (utredningens dnr 5-05)

Livsmedelsekonomiska institutet (SLI): Samhällsekonomiska aspekter i Utredningen om översyn av djursjukdata (Jo 2004:03), papper presenterat på seminarium om djursjukdata i Lund den 8 juni 2005, författare: Kristian Sundström och Mark Brady, SLI dnr 38/05, www.sli.lu.se

Referensgrupp: leg. veterinärerna Sofie Berglund, Hallstahammar, Madeleine Björk, Önnestad, Monika Magnusson Falk, Staffanstorp, Björn Gammelgård, Köping, Sven Gunnvall, Alsterbro, Cecilia Ohlsson, Nättraby, Tore Olsson, Skara, Nils Ronéus, Almunge, Milan Skowronek, Brösarp och Mikael Svedberg, Nödinge. Deltog vid fokusmöte i Göteborg den 16 augusti 2005. (utredningens dnr 7-05)

Hemsidor

Danmarks Fødevareforskning (tidigare Danmarks Fødevare- og veterinærforskning): www.dfvf.dk

Fødevarestyrelsen (Ministeriet for familie- og forbrukeranliggender, Danmark): www.foedevarestyrelsen.dk

Husdjur (Svensk mjölks tidskrift): www.husdjur.se

Statens jordbruksverk: www.sjv.se

Livsmedelsverket: www.slv.se

Smittskyddsinstitutet: www.smittskyddsinstitutet.se

Socialstyrelsen: www.socialstyrelsen.se

Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen: www.sos.se/epc

Statens veterinärmedicinska anstalt: www.sva.se Svenska djurhälsovården AB: www.svdhv.org

Svensk mjölk: www.svenskmjolk.se

Sveriges veterinärförbund: www.svf.se

Personliga referenser, utöver utredningens experter

Statsagronomen professor Jan Philipsson, Sveriges lantbruksuniversitet, Ultuna

Veterinärrådet Torsten Jakobsson, veterinärinspektörerna Lotta Berg och Åsa Regnander-Dahl, Djurskyddsmyndigheten, Skara

Leg. veterinär Anders Darenius, Rodga Semin AB, Rodga säteri, Åby

Klinikchefen leg. veterinär Karl-Henrik Heimdahl, ATG Hästklinik Åby, Mölndal

Enhetschefen Viveka Larsson, handläggaren Hillevi Eriksson och leg. veterinär Krister Scherling, enheten för köttillsyn, Livsmedelsverket, Uppsala

Tf. generaldirektören och forskningsledaren Ewa Rabinowicz samt agronomen Eva Kaspersson, fil.dr Kristian Sundström och agr.dr Mark Brady, Livsmedelsekonomiska institutet, Lund