Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika åtgärder i syfte att effektivisera patent- processen och stärka patenthavarnas ställning vid intrång i patent.

När det gäller patentmål föreslås ändrade regler för handläggningen i tingsrätten och hovrätten och i fråga om domförheten i dessa domstolar. Vidare införs möjligheter att meddela vitesförbud vid patcntintrång. Samti- digt ändras skadeståndsbestämmelserna i patentlagen så att skadeståndets storlek skall kunna bestämmas även med hänsyn till omständigheter av annan än rent ekonomisk natur.

Beträffande patentbesvärsmål föreslås att det i fortsättningen skall krä- vas prövningstillstånd vid överklagande av ett avgörande av patentbe- svärsrätten till regeringsrätten.

De ändringar i gällande lagstiftning som förslagen medför avses träda i kraft den ljuli 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen ('s. 13). lagrådets yttrande (5. 50) och föredragande statsrådets ställningsta— gande till lagrådets synpunkter (s. 52). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag ] Förslag till

Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967: 837") dels att 25. 57, 58. 61, 66. 67 och 75 åå skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 57 a &. av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25.8'

Talan enligt 24 & förcs genom besvär hos patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot slutligt beslut av patentbe- svärsrätten må talan föras av sö- kanden. om det gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten ge- nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av patentbe- svärsrätten får överklagas till rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Över- klagandet får inte avse andra pa- tentkrav än sådana som har prö- vats genom det överklagade beslu- tet. I övrigt tillämpas.bestämmel- serna i 35—37 59' förvaltningspro- eesslagen (I971:29l) om besvär över kammarrättens beslut. Pa- tentbesvärsrättens beslut skall in- nehålla uppgift om att det krävs särskilt tillståndför prövning av be- svär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

Bestämmelserna i 22 & femte stycket äga motsvarande tillämpning be- träffande handlingar som inkomma till patentbesvärsrätten eller regerings- rätten.

57%?

Gör någon intrång i den ensam- rätt som patent medför (patentin- trång) och sker det uppsåtligen, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Gör någon intrång i den ensam- rätt som patent medför (patentin- trång) och sker det uppsåtligen, skall han dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Den som har överträtt ett vites/Qärbud enligt 57a.$ får inte dömas till straff för intrång som omfattas av

förbudet.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

' Senaste lydelse 1977: 730.

h)

• Sida 3
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

57aå

På yrkande av patent/tavaren el— ler den som på grund av licens har rätt att utnyttja uppfinningen får rätten vid viteförbjuda den som gör patentintrång att fortsätta inträng- et.

Ont käranden visar sannolika skäl för att intrång föreligger och det skäligen kan befaras att svaran- den genom att fortsätta intrånget förringa/' värdet av den ensamrätt som patentet medför. får rätten meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har fi'irordnats. Innan ett sådant förbud meddelas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte ärfara i dröjsmål.

Förbud enligt andra stycket får meddelas endast om käranden stäl- ler säkerhet has rätten för skada som kan tillfogas svaranden. Sak- nar käranden förmåga att ställa sä- dan säkerhet, får rätten befria lzo— nomfrån detta. Ifråga om beskaf— fenheten av säker/teten gäller 2 kap. 25 & utsökningsbalken. Sä- kerheten skall prövas av rätten, om den ej har godkänts av svaranden.

När målet avgörs skall rätten pröva om förbud som har medde- lats enligt andra stycket fortfaran- de skall bestå.

I fråga om överklagande av be- slut enligt andra eller tredje stycket samt ifråga om handläggningen i högre rätt gäller vad sotnföreskrivs i rättegångsbalken om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbal- ken.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbu- det. I samband med sådan talan får talanföras om nytt vitesförbud.

585

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge skälig ersättning för ut- nyttjandet av uppfinningen samt er- sättning för den ytterligare skada

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge skälig ersättning för ut— nyttjandet av uppfinningen samt er- sättning för den ytterligare skada

• Sida 4
•  Original

Nuvarande lydelse

som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet. må er- sättningen jämkas.

Föreslagen lydelse

som intrånget har medfört. Vid be- stämmande av ersättningens stor- lek skall hänsyn tas även till pa- tenthavarens intresse av att palett!- intrång inte begås och till övriga (anständig/leter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet. skall han utge ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning förlorad.

615

Har patent förklarats ogiltigt ge- nom dom som vunnit laga kraft. mä ej enligt 57—60 åå dömas till straff. ersättning eller säkerhetsåtgärd.

Föres talan rörande patentin- trång och gör den mot vilken talan föres gällande att patentet är ogil- tigt, skall rätten på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på att frågan om patentets giltighet slutligtprövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga ho- nom viss tid inom vilken sådan ta- lan skall väckas.

Har ett patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, får rätter: inte enligt 57—60 åå döma till straff, meddela vitesför- bud. utdöma vite eller ersättning el- ler förordna om säkerhetsåtgärd.

Förs talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan förs gällande att patentet är ogiltigt, för frågan om ogiltighet prövas endast sedan talan om detta har väckts. Rätten skall förelägga den som gör gällande att patentet är ogiltigt att inom viss tid väcka sådan talan.

Förs i samma rättegång talan om patentintrång och talan om paten- tets ogiltighet och är det med hän— syn till utredningen lämpligt attfrå- gan huruvida patentintrångförelig- ger avgörs särskilt för sig. får på begäran av någon av parterna sär- skild dom ges i denfrågan. Om sär- skild dom ges, får rätten förordna att målet om ogiltighet skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.

66 .s2

I mål som anges i 65.5 består tingsrätten. utom ifall som avses i andra stycket nedan, av sex leda- möter, av vilka tre skola vara lag- farna och tre tekniskt sakkunniga. Har förfall uppkommit för en av le- damöterna sedan huvudförhand- ling påböry'ats. är rätten dock dom-

: Senaste lydelse 1977: 700.

1 mål som anges i 65 5 är tingsrät- ten domför med fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna och två tekniskt sakkunniga. Fler än tre lagfarna och tre tekniskt sakkun- niga ledamöter får inte sitta i rät- ten. En av de lagfarna ledamöterna skall vara rättens ordförande.

Prop. l985/86:86

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse

för med övriga fem ledamöter. En av de lagfarna ledamöterna är rät- tens ordförande.

Vid måls avgörande utan huvud— förhandling och vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället. består tingsrät- ten aven lagfaren ledamot eller, om så är lämpligt, av en lagfaren och en tekniskt sakkunnig ledamot. var- vid den lagfarna ledamoten är rät- tens ordförande.

Föreslagen lydelse

Vid avgörande av mål utan hu- vudförhandling. liksom vid hand- läggning som inte sker vid huvud- förhandling eller syn på stället, är tingsrätten dock domför med en lagfaren ledamot. lsiiclartttfall_får inte fler än en lagfaren och en tek- niskt sakkunnig ledamot sitta i rät- ten. Därvid är den lagfarna ledamo- ten rättens ordförande.

67 &

Hovrätten är i mål, i vars avgö- rande i tingsrätten tekniskt sakkun- nig lcdamot deltagit, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sak- kunniga ledamöter. Flera än fem lagfarna och tre tekniskt sakkun- niga ledamöter må ej sitta i rätten.

Hovrätten är i mål. i vars avgö- rande i tingsrätten tekniskt sakkun- nig ledamot deltagit, domför med tre lagfarna och två tekniskt sak- kunniga ledamöter. Har tre lag- farna ledamöter deltagit i tingsrät- tens avgörande., skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hav- rättens avgörande. Fler än fem lag- farna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter får inte sitta i rätten.

Om hovrätten finner att medver- kan av tekniskt sakkunniga leda- möter uppenbarligen inte behövs, är hovrätten domför utan sådana ledamöter.

75 54

Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 & samt talan mot beslut enligt 42, 72 eller 73 & föres genom besvär hos patentbe- svärsrätten inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall erlägga fastställd be- svärsavgift inom samma tid vid på- följd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot patentbesvärsrättens slut- liga beslut föres talan hos rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.

3 Senaste lydelse 1977: 700. "* Senaste lydelse 1983: 433.

Andra slutliga beslut av patent- myndigheten än som avses i 24ä samt beslut enligt 42. 72 eller 73 5 får överklagas till patentbesvärsrät- ten genom besvär inom två måna- der från beslutets dag. Den som vill överklaga ett sådant beslut skall inom samma tid betala föreskriven besvärsavgift. Annars prövas inte besvären.

Ett slutligt beslut av patentbe- svärsrätten får överklagas till rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35 —

'Jl

• Sida 6
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 5555 förvaltningsprocesslagen (197l:29l) om besvär över kant- marrättens beslut. Patentbesvärs- rättens beslut skall innehålla upp- gift om att det krävs särskilt till— stånd för prövning av besvär till re— geringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

2. I fråga om tingsrättens domförhet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvud- förhandlingar.

3. I fråga om hovrättens domförhet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas i mål där den slutliga handläggningen har påböijats före ikraftträ- dandet.

4. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har med- delat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

Prop. 1985/86z86

• Sida 7
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)

Härigenom föreskrivs att 47 & varumärkeslagcn (l960: 644) skall ha föl—

jande lydclse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 ä'

Talan mot slutligt beslut av regi- streringsmyndighetcn enligt denna lag må föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut. var- igenom ansökan hifallits oaktat in- vändning framställts i behörig ard- ning, mä talan förasc av den som gjort invändningen. Aterkallar in- vändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talanföres genom besvär hos patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.

Mot patentbesvärsrättens slut- liga beslut må talan föras av sökan— den, om det gått honom emot. Ta— lanföres has regeringsrätten genom besvär inom två månader från be- slutets dag.

En slutligt beslut av registre- ringsmyndigheten enligt denna lag får överklagas av sökanden. om be- slutet har gått honom emot. Beslut, som innebär att en ansökan bifalls trots att en invändning har fram- ställts. får överklagas av den som har gjort invändningen. Återkallar denne sin talan får invändningar: ändå prövas. om det finns särskilda skäl.

Ett beslut enligtförsta stycketfär överklagas till patentbesvärsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.

En slutligt beslut av patentbe- svärsrättenfår överklagas till rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35 — 37 55 förvaltningsprot'esslagen (I971:29I) om besvär över kam- marrättens beslut. Patenthesvärs- rättens beslut skall innehålla upp- gift om att det krävs särskilt till- stånd för prövning av besvär till re- geringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli l986. 2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har med- delat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

* Senaste lydelse l977: 732.

• Sida 8
•  Original

3. Förslag till

Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)

Härigenom föreskrivs att 22 och 47 55 mönsterskyddslugen (l970:485) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 å'

Talan enligt 2l äjöres hos pa- tentbesvärsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill art/öra besvär skall inotn samma tid erlägga fast- ställd besvärsavgift vid påföljd att besvären annars icke upptages till prövning.

Mot slutligt beslut av patentbe- svärsrätten får talan föras av sö- kanden. om det gått honom emot. Talan för-es hos regeringsrätten ge- nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av registre- ringsmyndigheten enligt 21.5 får överklagas till patentbesvärsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill överklaga ett sådant beslut skall inom samma tid betala föreskriven besvärsavgift. Annars prövas inte besvären.

litt slutligt beslut av patentbe- svärsrätten får överklagas till rege- ringsrätten "genom besvär inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35— 37 5.5 förvaltningsproeesslagen (I971:29I) om besvär över kam- marrättens beslut. Patentbesvärs- rättens beslut skall innehålla upp- gift om att det krävs särskilt till- ståndför prövning av besvär till re- geringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

47 52

Talan mot annat slutligt beslut av rcgistreringsmyndigheten enligt denna lag än som avses i 21 äföres genom besvär hos patentbesvärs- rätten inom tVå månader från beslu- tets dag. Den som vill anföra be- svär skall erlägga fastställd be- svärsavgift inom samma tid vid på— följd att besvären annars icke upp- tages till prövning.

Talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut föres hos regerings- rätten genom besvär inom två må- nader från beslutets dag.

' Senaste lydelse 1977: 731. 2 Senaste lydelse 1977: 73].

Andra slutliga beslut av registre- ringsmyndigheten än som avses i 21 5 får överklagas till patentbe- svärsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill överklaga ett sådant beslut skall inom samma tid betala före- skriven besvärsavgift. Annars prö- vas inte besvären.

Ett slutligt beslut av patentbe- svårsrätten får överklagas till rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35— 37 5559 förvaltningsprocesslagen (l97l:291) om besvär över kant- marrättens beslut. Patentbesvärs—

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse PFOP. l985/86186

rättens beslut skall innehålla upp- gift om att det krävs särskilt till- stånd för prövning av besvär till re— geringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1986. 2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har med— delat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

• Sida 10
•  Original

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område

Härigenom föreskrivs att 8 5 lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Talan mot slutligt beslut av pa- tent- och registreringsverket i ärende rörande utgivningsbevis föres genom besvär has patentbe- svärsrätten inom två månader från beslutets dag. Talan mot patentbe- svärsrättens slutliga beslut föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.

Föreslagen lydelse

Ett slutligt beslut av patent- och registreringsverket i ärende röran- de utgivningsbevis får överklagas till patentbesvärsrätten genom be- svär inom två månader från beslu- tets dag.

Ett slutligt beslut av patentbe- svärsrätten får överklagas till rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35— 3 7 % förvaltningsproeesslagen (l97l:291) om besvär över kam- marrättens beslut. Patentbesvt'irs- rättens beslut skall innehålla upp— gift om att det krävs särskilt till- ståndför prövning av besvär till re- geringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1986.

2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har med- delat förc ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

• Sida 11
•  Original

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 17 & lagen (1977: 729) om patcntbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 49

I fråga om talan mot patentbe- svärsrättens slutliga beslut finns bestämmelser i patentlagen (1967: 837). mönsterskyddslagen ( 1970: 485), varumärkeslagen (1960: 644). namnlagen (1961-52!) och lagen (1977: 1016) med vissa bestämmel- ser pä tryckfrihetsförordningens område.

Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är slutligt. får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning.

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för un- derlåtenhet att iakttaga föreläggan- de eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats ge- nom försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet.

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Särskild talan som avses i andra stycket fårföras av den som beslu— tet angår. om det har gått honom emot. Talan föres genom besvär hos regeringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7 & förvaltnings- processlagen (1971: 291) motsva- rande tillämpning.

' Senaste lydelse 1979: 244.

I fråga om it" rklagande .av ett slutligt beslut av patentbesvärsrät- ten finns bestämmelser i patentla- gen ("19672837'). mönsterskyddsla- gen (1970: 485). varumärkeslagen (1960: 644). namnlagen (I982:670) och lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsför- ordningens område.

Ett beslut av patentbesvärsrät- ten, som inte är slutligt, får överkla- gas endast i samband med överkla- gande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning.

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för un- derlåtenhet att iakttaga föreläggan- de eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats ge- nom försummelse eller trcdska.

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår. om det har gått honom emot. Beslutet överklagas till regeringsrätten ge— nom bcsvär. Därvid tillämpas be- stämmelserna i 7 5 förvaltningspro- cesslagen (1971: 291) och i 35— 37 55 samma lag om besvär över kammarrättens beslut. Patentbe— svärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt till-

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stånd för prövning av besvär till re- geringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träderi kraft den ljuli 1986. 2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har med- delat före ikraftträdandct skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

• Sida 13
•  Original

1. Inledning

I februari 1979 tillkallades en särskild utredare1 med uppdrag att utreda .

frågor rörande patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. Utredaren, som har bedrivit sitt arbete under namnet patentprocessutred- ningen, avlämnade i juni 1983 betänkandet (SOU 1983:35) Patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissytt- randena har gjorts i justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstift- ningsärendet (Dnr 2140—83).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga ], dels utredningens lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.

Beträffande nuvarande förhållanden samt utredningens närmare övervä- ganden hänvisas till'betänkandet.

Under lagstiftningsärendcts beredning har överläggningar hållits med företrädare för Svea hovrätt. Stockholms tingsrätt, patentbesvärsrätten, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Svenska patentom- budsföreningen, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska industriens pa- tentingenjörers förening och SHIO—Familjeföretagen.

2. Allmän motivering 2.1 Behovet av en reform

Patent innebär en av rättsordningen skyddad ensamrätt för uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare att under viss tid ekonomiskt utnyttja en

' Regeringsrådet Ingmar Lidbeck. Sakkunniga: patentingenjören Andy Andersson. advokaten Fritz Engström. f.d. statsrådet Lennart Geijer, advokaten Oljan Grun- dén, patentingcnjören Arne Kransell. patenträttsrådet Claes Uggla och rådmannen Olle Westlander. Experter: patenträttsrädet Lennarth Törnroth. byrådirektören Solveig Arvidsson och byråchefen Anders Eriksson.

• Sida 14
•  Original

uppfinning i utbyte mot att innehavaren av patentet medverkar till att information om uppfinningen görs allmänt tillgänglig. Den som gör sig skyldig till intrång i ensamrätten kan drabbas av straff och förpliktas att betala skadestånd. Patentskyddet gäller under tjugo år.

De grundläggande bestämmelserna om patent finns i patentlagen (1967:837). Patent- och registreringsvcrket prövar ansökan om patent. Verkets beslut i patentärenden kan överklagas till patentbesvärsrätten. Denna förvaltningsdomstol inrättades år 1978 och ersatte då patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Patentbesvärsrättens beslut över- klagas till regeringsrätten, i den mån överklagande får ske. Prövningstill- stånd krävs inte vid överklagande till regeringsrätten.

Från denna hesvärsprocess skiljer sig patentprocessen. Därmed avses handläggningen av mål som rör giltigheten av patent och intrång i patent m.m. Dessa mål handläggs av allmän domstol. Vissa bestämmelser om rättegången i patentmål finns i patentlagen. 1 den mån särskilda regler inte har meddelats där. gäller de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken.

Enligt patentlagen prövas patentmål av Stockholms tingsrätt som första instans. Ett avgörande av tingsrätten kan överklagas till Svea hovrätt. Prövningstillstånd erfordras vid överklagande av hovrättens avgörande till högsta domstolen. Såväl för tingsrätten som för hovrätten gäller särskilda regler om rättens sammansättning.

Sedan länge råder ett utbrett missnöje hos industrin och bland uppfinna- re med det sätt på vilket patentprocessen f.n. fungerar. Detta missnöje kan sammanfattas i tre punkter. Processen är för långsam. Processen är för dyrbar. De skadestånd som döms ut för patentintrång är för låga.

De angivna missförhållandena har också vid olika tillfällen påtalats av riksdagen ("se LU l977/78: 10 och 32).

Med anledning härav fick patcntprocessutredningen år 1979 i uppdrag att föreslå en effektivare och bättre fungerande patentprocess än den nuvarande och att se över sanktionssystemet vid patentintrång.

Utredningen har kartlagt de patentmål som har handlagts av domstolar- na under perioden 1970—1982. Kartläggningen visar att under denna pe- riod talan väcktes vid tingsrätten i drygt 200 mål. Antalet nya mål per år varierade mellan 6 och 25.

Av utredningens redovisning framgår vidare att av de drygt 60 domar i patentmål som hade meddelats av tingsrätten 40 överklagades till hovrät- ten. I tio av målen ändrade hovrätten tingsrättens dom. Av hovrättens domar överklagades över hälften till högsta domstolen. Prövningstillstånd meddelades inte i något fall.

Vid tingsrätten uppgick den genomsnittliga handläggningstiden till unge- fär trc år. medan motsvarande tid för hovrättens del var omkring två år. Tiden från det att ett mål väcktes vid tingsrätten till dess att högsta domstolen avgjorde frågan om prövningstillstånd uppgick till i genomsnitt ungefär sex år.

Utredningens kartläggning visar slutligen att processkostnaderna ofta uppgick till betydande belopp. I tingsrätten dömdes vanligen ut ersättning för rättegångskostnader med 200 000 kr. eller mera. 1 ett av de mål som fullföljdes till högsta domstolen uppgick enligt utredningens redovisning

• Sida 15
•  Original

rättegångskostnadcrna i tingsrätt och hovrätt till sammanlagt nära två miljoner kr. Rättegångskostnaderna i högsta domstolen, där frågan endast gällde prövningstillstånd. utgjorde drygt 680 000 kr.

Utredningen har dragit slutsatsen att domstolsprocessen i sin nuvarande utformning inte kan anses ge parterna den hjälp de behöver för att lösa uppkomna tvister. Särskilt uppfinnare med begränsade ekonomiska re— surscr har svårt att hävda sin rätt. Enligt utredningen anser man också på industriellt håll att de utdragna processerna och de höga kostnaderna har avhållit även större industriföretag från att söka sin rätt vid domstol. Rättighetshavarna har föredragit att efter förhandlingar acceptera ett li— eensavtal framför att inlåta sig på en process t.o.m. när man har ansett sig ha goda utsikter att vinna processen. ()benägenheten att föra talan vid domstol har enligt utredningen utnyttjats av mindre nogräknade personer antingen så. att de utan att riskera påföljd gör intrång i patenthavarens ensamrätt. eller genom att de försvarar ett erhållet patent även i medvetan— de om att patentet egentligen inte är hållbart.

Remissinstanserna har överlag instämt i utredningens slutsatser om bris— terna i den nuvarande ordningen.

För egen del vill jag till en "början framhålla att patentväsendet har en viktig funktion när det gäller att främja den tekniska och industriella utvecklingen. Den ensamrätt som uppfinnaren får genom patentet skall medföra rätt till skälig ersättning för upptinnarens prestationer när det gäller att utveckla nya idéer på det tekniska området. Patentväsendet leder även till att det sprids information om hur långt tekniken har hunnit. Denna information har visat sig vara av väsentlig betydelse för den tekniska utvecklingen.

Patentet får samtidigt en allt större betydelse i takt med den ekonomiska och tekniska utvecklingen i samhället. Jag kan här speciellt peka på ut— vecklingen inom det elektroniska området.

I detta perspektiv ter sig bristerna i patentprocessen särskilt allvarliga. De riskerar att försvaga förtroendet för samhällets möjligheter att inom rättsväsendets ram erbjuda en snabb och effektiv konfliktlösning för pa- tentmålens del. Ett sådant minskat förtroende kan också på sikt urholka patentets värde. Härtill kommer att det oftast är den ekonomiskt svagare patenthavaren som hårdast drabbas av systemets ofullkomligheter.

Sammanfattningsvis anser jag att det är angeläget att reformera patent— processen för att så långt möjligt försöka komma till rätta med de brister som f.n. kännetecknar denna processordning. ] följande avsnitt (2.2) avser jag att närmare ange de utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en sådan reform.

2.2. Utgångspunkter för en reform

Mitt förslag: En effektivisering av patentprocessen bör ske inom den nuvarande domstolsorganisationens ram. Vidare bör sanktionerna vid patentintrång förstärkas och straffsanktionen bibehållas.

• Sida 16
•  Original

Utredningens förslag: Patentmål och patentbesvärsmäl skall handläggas i en särskild domstol, kallad patentdomstolen. Domstolens beslut skall inte kunna överklagas. Patentintrång bör avkriminaliseras.

Remissinstanserna: En överväldigande majoritet avstyrker utredningens förslag och förordar en reform inom ramen för nuvarande organisation. liksom att patentintrång alltjämt skall vara straffsanktionerat.

Bakgrunden till mitt förslag: Utredningen har framhållit att patentmålens speciella karaktär kräver att de som skall döma i målen har en ingående kännedom om patenträttens juridiska och tekniska aspekter. En sådan kännedom förvärvas enligt utredningen främst genom att de kontinuerligt sysslar med målen. Utredningen anser därför att domstolens ledamöter bör ha arbetet med patenträttsliga frågor som huvudsaklig syssla. Vidare anför utredningen att en domstol där jurister och tekniker dagligen samarbetar har bättre möjligheter än de befintliga domstolarna att utöva en effektiv processledning och att därmed påskynda rättegången. Utredningen före- slår därför att en särskild patentdomstol inrättas. För att domstolen skall erhålla ett tillräckligt arbetsunderlag föreslås att patentdomstolen även skall handlägga de besvärsmäl som nu handläggs av patentbesvärsrätten. Den nya domstolen skulle skapas genom en sammanslagning av Stock— holms tingsrätts patentavdelning och patentbesvärsrätten.

Utredningen har vidare ansett att inrättandet av en patentdomstol med- för att behovet av överprövning minskar. Utredningen pekar bl.a. på den höga patenträttsliga kompetens som en sådan domstol kommer att ha och på svårigheterna att organisera en överprövningsinstans som inte framstår som underlägsen i kvalitet. Även den speciella karaktären hos patentmå- len, vilka inrymmer ett betydande inslag av skönsmässiga bedömningar, gör det enligt utredningens mening mindre meningsfullt att målen prövas i mer än en instans. Bl.a. som en följd av att patentdomstolens avgöranden inte skall kunna överklagas föreslår utredningen även att patentintrång avkriminaliseras. Enligt vedertagna rättsgrundsatser skall nämligen den som har dömts för ett brott ha rätt att överklaga domen i högre instans. Denna rätt är också fastslagen i den FN—konvention från år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter som Sverige har tillträtt.

Endast ett fåtal remissinstanser — patentbesvärsrätten. marknadsdom- stolen. en ledamot av patent- och registreringsverkets styrelse. försvarets civilförvaltning. Svenska upptinnareföreningcn och TCO —- har tillstyrkt utredningens förslag.

Det övervägande antalet remissinstanser har däremot ansett att framför allt rättssäkerhetsskäl talar emot förslaget om en särskild domstol som första och enda instans. Man har vidare framhållit att den föreslagna domstolen kommer att förlora kontakten med andra viktiga rättsområden inom immaterialrätten. Många remissinstanser, bl.a. domstolsverket och rättegångsutredningen, har också ansett att förslaget om att inrätta en ny domstol strider mot den utveckling som f.n. äger rum inom domstolsvä- sendet. Andra skäl som har anförts mot förslaget är att prejudikatsbild- ningen skulle komma att försvåras liksom att det skulle leda till en skillnad i förhållande till vad som gäller i andra länder. Slutligen har flera remissin- stanser. däribland högsta domstolen, regeringsrätten, Svea hovrätt och

• Sida 17
•  Original

majoriteten av patent- och registreringsverkets styrelse åberopat de nack- delar som kan vara förenade med den föreslagna sammanslagningen av patentmål och patentbesvärsmål. Bl.a. uppstår enligt deras mening frågor om jäv för ledamöterna vid en sammanslagen processordning.

De remissinstanser som är kritiska har överlag förespråkat att föränd- ringar i stället genomförs inom ramen för den nuvarande organisationen. De vänder sig också mot förslaget om avkriminaliscring av patentintrång och förordar allmänt att det nuvarande sanktionssystemct förstärks.

Skälen för mitt förslag: Utredningens förslag innebär en radikal refor- mering av patentprocessen som skulle bota många av de brister som jag har pekat på i föregående avsnitt.

Förslaget innefattar emellertid samtidigt omfattande förändringar som berör såväl de allmänna domstolarnas som förvaltningsdomstolarnas orga- nisation. Ett skäl att gå fram med försiktighet i detta avseende är att andra delar av domstolsväsendet f.n. är föremål för behandling. Jag tänker bl.a. på den beredning som nu görs inom regeringskansliet som en följd av det arbete som hittills har bedrivits av rättegångsutredningen (Ju l977:06), liksom på rättegångsutredningens fortsatta uppdrag.

Redan av detta skäl är jag tveksam till patentprocessutredningens för- slag. Remissutfallet visar också att tiden inte är mogen för så genomgripan- de organisatoriska förändringar som utredningen har föreslagit. Härtill kommer att syftet med detta förslag enligt min mening i stor utsträckning bör kunna tillgodoses genom förändringar inom det nuvarande systemets ram.

Vilka förändringar som bör göras i detta syfte återkommer jag till i det följande. Redan i detta sammanhang vill jag emellertid understryka att jag delar utredningens bedömning att patentmålens speciella karaktär och behovet av teknisk sakkunskap ställer särskilda krav på de ledamöter som deltar i handläggningen av sådana mål. Det finns därför anledning att undersöka möjligheten att förstärka kompetensen hos dessa ledamöter. såväl i patenträttsligt som i tekniskt hänseende.

Beträffande sanktionssystemet delarjag remissinstansernas uppfattning att detta bör förbättras. Genom effektivare sanktioner vid patentintrång bör patenthavarens ställning kunna förstärkas. Det kan ske bl.a. genom en förändring av den nuvarande skadeståndssanktionen.

Med denna utgångspunkt kan det inte komma ifråga att avkriminalisera patentintrång. Visserligen är fallen av lagföring av uppsåtliga patentintrång få. Av preventiva skäl bör straffsanktionen dock inte avskaffas. Denna sanktion bör utgöra ett komplement till övriga möjligheter att beivra pa- tentintrång. Jag anser dock inte att det finns skäl att skärpa straffskalan.

Vad jag nu har angett utgör de utgångspunkter som enligt min mening bör ligga till grund för en reform av patentprocessen . ] avsnitt 2.3 redovi- sar jag de överväganden som dessa utgångspunkter föranleder. Därvid avser jag att behandla frågorna om

förstärkning av den patenträttsliga och tekniska kompetensen i domsto- larna i avsnitt 2.3.1, särbehandling av patentmål i tingsrätt och hovrätt i avsnitt 2.3.2.

domförhetsregler i avsnitt 2.3.3,

• Sida 18
•  Original

handläggningsregler i avsnitt 2.3.4, vitesförbud vid patentintrång i avsnitt 2.3.5. skadestånd vid patentintrång i avsnitt 2.3.6. och ogiltighetstalan i intrångsmål i avsnitt 2.3.7. Av liknande skäl som jag tidigare har redovisat beträffande patent- processen bör det inte komma i fråga att nu behandla alla de frågor rörande patvnrbesvärsprot-essen som utredningen har aktualiserat, t.ex. frågan om patentbesvärsrättens ställning. [ avsnitt 2.4 kommerjag dock in på några av dessa frågor. Sålunda avserjag att behandla frågorna om

prövningstillständ vid överklagande till regeringsrätten i avsnitt 2.4.1, och

frivillig begränsning av patent i avsnitt 2.4.2. Slutligen avser jag att i avsnitt 2.5 behandla vissa frågor om ikraftträ— dande m.m.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe- cialmotiveringen (_avsnitt 4).

2.3. Patentproeessen

Mitt förslag: Ledamöter från patentbesvärsrätten bör i större ut- sträckning än f.n. kunna delta i patentmål i tingsrätt och hovrätt. 'l'ekniskt sakkunniga ledamöter bör i ökad utsträckning kunna delta i den förberedande handläggningen i domstolarna.

Utredningens förslag: Utredningens förslag om en särskild patentdom- stol har samma syfte som mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser förespråkar en förstärkning av den patenträttsliga och tekniska kompetensen i domstolarna.

Skälen för mitt förslag: Vid huvudförhandling i patentmål skall enligt patentlagen i både tingsrätt och hovrätt förutom lagfarna ledamöter ingå tekniskt sakkunniga ledamöter (66 och 67 55). En teknisk ledamot kan om det är lämpligt även delta i t.ex. förberedelser vid tingsrätten. Tekniska ledamöter deltar däremot inte vid den förberedande handläggningen i hovrätten. Denna handläggning är regelmässigt skriftlig. Tekniska leda- möter deltar dock vid avgöranden före huvudförhandlingen av vissa delfrå- gor.

Den tekniska sakkunskapen inom patentområdet finns företrädd, för- utom bland patent- och registreringsverkets tjänstemän och patentbe- svärsrättens ledamöter. främst bland lärare och forskare vid universitet och högskolor samt hos patentombuden och patentingenjörerna.

En svårighet i patentmål som skiljer dem från vanliga tvistemål är de tolkningsfrågor som följer av patcntlagens regler om patentskyddets om? fattning. Enligt 39 & bestäms denna omfattning av de s.k. patentkraven. I t.ex. mål om patentintrång och ogiltighet av patent uppstår många gånger

• Sida 19
•  Original

svåra bedömningar när det gäller att tolka dessa krav. ] ett intrångsmål skall fastställas huruvida överensstämmelse i patenträttslig mening förelig- ger mellan intrångsföremålet och patentet. Det behöver därvid inte vara fråga om fullständig identitet mellan det handlande som påstås utgöra intrång, det s.k. intrångsföremålet. och uppfinningen enligt patentet för att intrång skall anses föreligga. Den patenträttsliga bedömningen kan vid dessa överväganden svårligen göras utan hjälp av teknisk expertis. Det är också vanligt att parterna hänför sig till utlåtanden och utsagor av tekniskt sakkunniga.

Motsvarande tolkningsfrågor uppkommer i ogiltighetsmålen. Det gäller där att avgöra bl.a. om villkoren för patenterbarheten av en uppfinning är uppfyllda. Därmed avses främst frågan om uppfinningen fyller kraven på nyhet och uppfinningshöjd. Vid denna bedömning har domstolen att söka ledning i vad ”fackmannen” på området skulle komma till för resultat. Bedömningen kompliceras av att det blir fråga om "fackmannens” upp- fattning sådan den förelåg vid tidpunktenför patentansökan och att denna tidpunkt som regel ligger flera år tillbaka i tiden. Det är klan att domstolar- na också vid dessa överväganden behöver biträde av tekniskt sakkunniga personer.

Regeringen förordnar för tre år i sänder de personer som skall tjänstgöra som tekniskt sakkunniga ledamöter i tingsrätten och hovrätten. Det an- kommer på rättens ordförande att bland de sålunda förordnade ledamö- terna utse dem som skall tjänstgöra i varje särskilt mål (68 & patentlagen).

Fr.o.m. den 1 januari 1983 ingår ledamöter från patentbesvärsrätten också bland de 52 tekniskt sakkunniga ledamöter som f.n. står till tingsrät- tens och hovrättens förfogande.

Patentbesvärsrättens ledamöter, patenträttsräd. är antingen lagfarna el- ler tekniskt sakkunniga. F.n. tjänstgör ll tekniskt sakkunniga ledamöteri domstolen. Flertalet av dessa är specialutbildade inom något av områdena mekanik. kemi och elektroteknik. Till tjänsterna som tekniskt sakkunniga ledamöter rekryteras vanligen ingenjörer från patent- och registreringsver- ket. Patentbesvärsrätten representerar härigenom ett betydande mått av patenträttsligt kunnande.

I tingsrätten tillämpas numera den ordningen att en av de tre tekniska ledamöterna i huvudförhandlingsmålen regelmässigt är en ledamot från patentbesvärsrätten. Härigenom har domstolen tillförts inte bara teknisk sakkunskap utan även erfarenhet från besvärsproeessen. Tekniska leda- möter från patentbesvärsrätten deltar också i tingsrätten vid muntliga förberedelser. Även i hovrätten förekommer det att ledamöter från pa- tentbesvärsrätten tjänstgöri vissa mål.

Från de allmänna domstolarnas sida har man under hand förklarat att man överväger att ytterligare utveckla ordningen med adjunktion av leda— möter från patentbesvärsrätten till Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt. Patentbesvärsrätten har för sin del ställt sig välvillig till denna form av samarbete.

En sådan regelmässig adjunktion av ledamöter från patentbesvärsrätten till de allmänna domstolarna är enligt min mening ett bra sätt att ta till vara den specialistkunskap som finns företrädd i patentbesvärsrätten. Åtgärden

• Sida 20
•  Original

ligger också i linje med utredningens överväganden och remissinstansernas uttalanden om behovet av en utbyggnad av den patenträttsliga kompeten- sen. Vidgade möjligheter till specialistmedverkan från andra domstolar stämmer även överens med de förändringar som nyligen har gjorts när det gäller handläggning av vissa andra mål i de allmänna domstolarna. Fr.o.m. den 1 juli 1985 kan således domare från de allmänna förvaltnings- domstolarna tjänstgöra i tingsrätt och hovrätt som särskilda ledamöter i brottmål där skatterättslig sakkunskap behövs inom rätten.

Som jag tidigare har nämnt kan en tekniskt sakkunnig ledamot tas i anspråk även vid förberedelser i tingsrätten. Så sker också i viss utsträck- ning redan i dag. Ingenting hindrar att en ledamot från patentbesvärsrätten deltar som teknisk ledamot även i hovrätten vid avgörande före huvudför- handlingen av en delfråga i processen. Det kan säkert i många fall vara en fördel om en ledamot med teknisk sakkunskap deltar redan från början. Processledningen i såväl tingsrätt som hovrätt bör härigenom kunna effek— tiviseras. Även denna form av medverkan i de allmänna domstolarna av teknisk sakkunskap bör ingå i det samarbete mellan patentbesvärsrätten och de allmänna domstolarna som jag nu har redovisat.

En ökad medverkan av ledamöter från patentbesvärsrätten i tingsrätt och hovrätt kräver inga lagändringar. Domstolarna kan när som helst börja tillämpa en sådan ordning. Som jag redan har nämnt har de också förklarat sig villiga att utveckla ett sådant samarbete. Av rättegångsbalkens jävs- regler (4 kap. l3 & 7) följer att en ledamot av patentbesvärsrätten inte får delta i tingsrätt eller hovrätt vid handläggning av ett patentmål. där han har tagit befattning med patentet i en besvärsproeess i patentbesvärsrätten eller som tjänsteman i patentverket har granskat patentansökningen.

Mitt förslag: Särbehandlingen av patentmål i tingsrätten och hovrät- ten förstärks.

Utredningens förslag: Utredningens förslag om en patentdomstol har samma syfte som mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna förordar att den nuva- rande särbehandlingen av patentmålen i tingsrätten och hovrätten för— stärks.

Skälen för mitt förslag: I Stockholms tingsrätt handläggs alla patentmål på tingsrättens sjunde avdelning. På avdelningen förekommer även andra tvistemål. Vid utgången av är 1984 fanns drygt 300 mål på avdelningen. Av dessa var knappt 40 patentmål.

I Svea hovrätt handläggs alla patentmål på hovrättens andra avdelning. På avdelningen handläggs. förutom övriga tvistemål, också brottmål samt besvärsmål. I oktober 1984 fanns på avdelningen 280 mål. varav 133 brottmål, 59 tvistemål och 88 övriga mål. Nio av tvistemålen var patent- mål.

• Sida 21
•  Original

I normala fall sker cirkulation av domare i tingsrätten vartannat år. När det gäller de avdelningar som handlägger specialmål. däribland sjunde avdelningen, är cirkulationstiden emellertid som regel fyra år. Enligt tings- rättens arbetsordning skall härutöver kontinuitctssynpunkter beaktas, så att det på en avdelning finns domare med erfarenhet på rättsområdet i fråga. Det innebär för patentavdelningens del att längre tider än fyra år kan komma i fråga. I hovrätten skcr cirkulationen på patentavdelningen i regel med kortare intervaller än fyra år.

Genom det förhållandevis ringa antalet patentmål medför cirkulations- ordningen framför allt för hovrättens del att de lagfarna ledamöternas möjligheter att skaffa sig erfarenheter av patenträtten är begränsade. För hovrättens vidkommande måste vidare beaktas den omständigheten att adjungerade ledamöter. som för sin allmänna domarutbildning tjänstgör i hovrätten endast under en kortare tid ( ibland bara nio månader). kommer att ta befattning med patentmål.

En annan omständighet som är särskilt påtaglig för hovrättens del är att arbetet med de övriga mål som avdelningen ansvarar för kan gå ut över patcntmålen. I hovrätten skall många mål enligt arbetsordningen handläg- gas med förtur. t. ex. en del familjerättsliga mål och vissa brottmål. Mål där processuella säkerhetsåtgärder har beslutats, t.ex. häktning i brottmål. skall handläggas med särskild förtur. Den handläggning som har planerats för ett omfattande patentmål kan således — med de domförhetsregler och den sammansättning som nu gäller — komma att förryckas av att t.ex. huvudförhandling måste hållas i ett större brottmål.

Enligt min mening bör handläggningen av patcntmålen koncentreras och utövas av ledamöter som kontinuerligt kan förvärva och utvidga en patent- rättslig sakkunskap. Detta torde gå att uppnå utan att man äventyrar handläggningen av övriga mål.

Antalet patentmål i tingsrätten och hovrätten är som nämnts inte så stort att det är möjligt att tillskapa avdelningar som enbart sysslar med patent- mål eller sådana mål jämte övriga immaterialrättsliga mål. På de specialav- delningar som nu finns bör därför även framdeles andra mål förekomma.

För att sörja för en så god kontinuitet som möjligt när det gäller patent- rättslig erfarenhet för de lagfarna ledamöternas del är det önskvärt att cirkulationsordningen är sådan. att domare på patentavdelningama tjänst- gör där längre tider.

I tingsrätten handläggs patcntmålen huvudsakligen av ordinarie domare. I hovrätten lottas målen däremot även på icke ordinarie ledamöter, dvs. på de rotlar som innehas av adjungerade ledamöter som tjänstgör på avdel- ningen under kortare tid som ett led i den grundläggande domarutbildning- en. I hovrätten bör patcntmålen fortsättningsvis lottas enbart på rotlar som innehas av ordinarie ledamöter. Sådana rotelinnehavare bör ha större förutsättningar att mera effektivt kunna utöva den materiella processled- ning som erfordras. Det kan inte uteslutas att en del av den utdragna handläggningstiden i hovrätten har sin grund i den osäkerhet som en del oerfarna rotelinnehavare nu kan känna inför patentmål.

För att verka effektivt bör emellertid en ändrad lottning i hovrätten även förenas med andra åtgärder. Sammansättningen på avdelningen bör helst

• Sida 22
•  Original

vara sådan att handläggningen av patcntmålen kan fortgå oberoende av avdelningens handläggning av andra mål. Parallellt med t.ex. en huvudför- handling i ett brottmål bör man kunna hålla huvudförhandling i ett patent- mål. Härigenom undviker man sådana avbrott i handläggningen som jag har nämnt tidigare.

I Svea hovrätt pågår f.n. en försöksverksamhet med en ändrad avdel- ningssammansättning. Försöken skall utvärderas efter den I juli 1986. Med utgångspunkten att en avdelning f. n. normalt består av fem ledamöter har man tillfälligtvis organiserat ett antal avdelningar med såväl färre som flera ledamöter. För att nå ökad effektivitet i handläggningen av patentmå- len skulle det erfordras fler än fem ledamöter på den avdelning som handlägger dessa mål. Som framgår av övervägandena i följande avsnitt föreslår jag en ändring i domförhetsreglerna för bl.a. hovrättens del från nuvarande fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter till tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. Med denna ändring skulle det vara möjligt att på andra avdelningen samtidigt hålla huvudförhandling i patentmål och brottmål förutsatt att avdelningen organiserades med sex ledamöter.

Enbart förändringar i fråga om cirkulation. lottning och sammansättning på avdelningen räcker emellertid inte för att åstadkomma de förändringar som är önskvärda. För att ytterligare stärka förutsättningarna för en effek- tiv materiell processledning är det angeläget att de ledamöter som tjänstgör på patentavdelningarna kan erhålla särskild utbildning i patenträtt.

F.n. sker ingen särskild utbildning i domstolarna för att säkerställa att de ledamöter som tjänstgör på specialavdelningarna för patentmål får de kunskaper som målens särart motiverar. Viss hänsyn till intresseinriktning och kunskapsbakgrund tas emellertid vid placering av ledamöter på dessa avdelningar. Motsvarande är förhållandet vid tillsättning av tjänster som ordförande på dessa avdelningar.

Genom att bygga upp ett utbildningssystem avseende patenträtt skulle man emellertid bättre kunna sörja för att de ledamöter som placeras på patentavdelningen redan från början har vissa grundläggande patenträtts- liga kunskaper. Detta skulle t.ex. kunna ske genom viss tjänstgöring vid patentbesvärsrätten. Särskilda seminarier med ledamöter från patentbe- svärsrätten. patent- och registreringsverket och övriga sakkunniga inom patentområdet bör kunna anordnas för domare från de allmänna domsto— larna som saknar större erfarenhet av patentfrågor. Med hänsyn till patent- rättens internationella anknytning torde det även vara värdefullt om kon- takter förmedlades med t. ex. Europeiska patentverket i Mänchen.

Det bör ankomma på domstolarna själva att med bistånd av främst domstolsverket och patent- och registreringsverket bestämma den närma- re utformningen av den utbildning jag nu har beskrivit. Det är emellertid angeläget att det i första hand blir de ordinarie domarna i domstolarna som får del av utbildningen i fråga. Utbildning i patenträtt av yngre icke ordina- rie domare är naturligtvis även det värdefullt. Möjligheterna att säkerställa 'att resultatet av utbildningen på sikt kommer domstolarna till del är dock inte lika stora när det gäller denna kategori genom svårigheten att förutse den framtida slutliga tjänstgöringen för en yngre icke ordinarie domare. I

• Sida 23
•  Original

viss utsträckning bör dock även lämpliga yngre domare som har ett uttalat önskemål om att få genomgå utbildning i patenträtt ges tillfälle till det.

Utöver de åtgärderjag nu beskrivit kan en mer markerad särbehandling av patcntmålen i domstolarna säkras genom åtgärder av mindre omfat— tande slag. Som jag nämnt motiverar inte målantalet att en avdelning uteslutande handlägger patentmål. Det kan inte heller komma ifråga att göra patcntmålen till mål med allmän eller särskild förtur. Däremot kan man vid den utjämning inom domstolarna som sker vid lottning och fördel- ning av mål tillmäta patentmålen större betydelse. Det innebär t.ex. för hovrättens del att en viss lättnad kan övervägas när det gäller att lotta andra mål under den tid som avdelningen handlägger ett större patentmål.

Slutligen kan en hel del stå att vinna under den förberedande handlägg- ningen av målet i hovrätten, om referenten i målet — som i enlighet med den föreslagna ordningen bör vara patenträttsligt kunnig och erfaren — själv föredrar delfrågor för avgörande på avdelningen. Nu föredras målet vanligen av en fiskal som tjänstgör på roteln.

De åtgärder somjag nu har beskrivit kan åstadkommas utan författnings- ändringar. Åtgärderna är av sådan art att domstolarna själva genom t.ex. ändringar i sina arbetsordningar kan besluta därom. Från domstolarna har man under hand också förklarat sig villig att verka för att erforderliga åtgärder vidtas.

Sammanfattningsvis anserjag således att ett antal åtgärder av närmast administrativ natur kan vidtas för att förbättra handläggningen av patent- målen. Detta resultat bör kunna uppnås genom ändringar i fråga om cirku- lation av ledamöter. lottningsregler, avdelningarnas sammansättning, leda- möternas utbildning samt handläggningsrutiner i övrigt. En sådan mera framträdande särbehandling av patentmålen. i förening med den förstärk- ning av den patenträttsliga och tekniska kompetensen somjag redogjort för i tidigare avsnitt, ligger väl i linje med de åtgärder som utredningen och remissinstanserna har ansett nödvändiga.

Mitt förslag: Domförhetsreglcrna ändras så att tingsrätten i huvud- förhandlingsmål skall vara domför med två lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. När tingsrätten har haft denna sammansätt- ning skall hovrätten vara domför med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter.

Utredningens förslag: Den särskilda patentdomstolen skall vara domför med två lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om domförhet eller har lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Vid huvudförhandling i patentmål består tingsrät- ten av tre lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter (66å första stycket patentlagen). Vid annan handläggning består tingsrätten av en

lx) '.»)

• Sida 24
•  Original

lagfaren ledamot eller av en lagfaren och en tekniskt sakkunnig ledamot (66 åandra stycket patentlagen).

När en tekniskt sakkunnig ledamot har deltagit i tingsrättens avgörande är hovrätten domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga leda- möter. Fler än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga får inte sitta i rätten (67 å patentlagen). Vid annan handläggning består hovrätten av tre ledamöter.

Som jämförelse kan nämnas att patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. I patentmål skall minst två av dessa vara tekniskt kunniga.

Som ytterligare jämförelse kan nämnas att det för domförhet vid huvud- förhandling i vanliga dispositiva tvistemål, dvs. mål där förlikning om saken är tillåten, föreskrivs som huvudregel tre lagfarna ledamöteri tings- rätt och fyra i hovrätt. Genom en nyligen genomförd ändring (fr.o.m. den I juli 1984) är hovrätten dock domför med tre ledamöter i alla de fall där tingsrätten har haft färre än tre lagfarna ledamöter. För fastighetsmålens del är sammansättningen i tingsrätt enligt huvudregeln två lagfarna leda- möter, en tekniskt sakkunnig ledamot och två nämndemän. I hovrätt är sammansättningen i fastighetsmål sedan den ljuli l984 tre lagfarna leda- möterjämte i vissa fall en eller två tekniska ledamöter.

Den nuvarande huvudregeln om domförhet vid huvudförhandling i pa- tentmål går tillbaka till tiden för 1884 års patenttörordning. Som utredning- en har påpekat synes den ha sin grund mindre i överväganden om det lämpliga antalet domare än i det historiskt givna förhållandet beträffande den dåvarande rådhusrättens sammansättning. Denna domstol var domför med en borgmästare och två rådmän eller med tre rådmän. Antalet tekni- ker kom därför att bestämmas till tre för att få balans i sammansättningen.

Sett med dagens ögon framstår den hittillsvarande domförhetsregeln som en mindre god hushållning med rättsväsendets resurser. speciellt som det gäller ett område där särskild erfarenhet och kompetens behövs. Från rättsäkerhetssynpunkt kan det knappast heller göras gällande att det be- hövs sex domare i patentmål. inte ens om domstolen är slutinstans. Kvali- teten på rättSskipningen torde bero mindre av antalet deltagande domare än av domarnas utbildning. erfarenhet och allmänna lämplighet.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt och med hänsyn till de förslag som jag har redogjort för i föregående avsnitt framstår en reform av domför- hetsreglerna som väl motiverad. Om ytterligare patenträttslig sakkunskap tillförs domstolen genom bl.a. medverkan av ledamöter från patentbe- svärsrätten och om de domare som tjänstgör på patentavdelning ges för- bättrad utbildning i patenträtt, inger det enligt min mening inga farhågor från rättssäkerhetssynpunkt att antalet ledamöter minskas. Härtill kommer att en ändring i domförheten kan utgöra en viss resursförstärkning genom att färre ledamöter vid patentavdelningen behöver bindas vid handlägg- ningen av varje enskilt mål.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört föreslår jag att tingsrätten vid huvudförhandling i patentmål i fortsättningen skall vara domför med två lagfarna ledamöter och två tekniskt sakkunniga ledamöter. En möjlighet bör dock finnas att vid behov ha en sammansättning som den nuvarande. Det är lämpligt som en säkerhetsåtgärd framför allt i sådana fall när

• Sida 25
•  Original

huvudförhandlingen kan väntas bli långvarig. Utan en sådan möjlighet riskerar man annars att vid förfall för en ledamot få företa målet till ny huvudförhandling.

En ändring av tingsrättens domförhet i enlighet med det sagda bör medföra att motsvarande reform kan vidtas för hovrättens del. Det finns nämligen ingen anledning att i patentmål göra någon annan bedömning i fråga om behovet av lagfarna ledamöter än vad som nyligen har accepte- rats när det gäller övriga tvistemål. Som jag har angett tidigare gäller fr.o.m. den I juli 1984 att hovrätten är domför med tre lagfarna ledamöter utom i de fall där minst tre lagfarna ledamöter har ingått i tingsrätten. l sistnämnda fall skall fyra lagfarna ledamöter delta i hovrätten (se prop. 1983/84:78 s. 25 ff). Denna ordning bör införas även för patcntmålen. Antalet tekniskt sakkunniga ledamöter bör emellertid inte minska med tanke på vad jag tidigare har anfört om behovet av en förstärkning i detta hänseende.

Hovrätten bör således i fortsättningen vara domför med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. Om tre lagfarna ledamöter har deltagit i tingsrättens avgörande, bör dock för domförhet i hovrätten krävas minst fyra sådana ledamöter.

Utöver de förändringarjag nu har föreslagit anserjag att det bör öppnas en möjlighet för hovrätten att i vissa fall kunna avgöra mål utan medverkan av någon tekniskt sakkunnig ledamot. Jag tänker särskilt på de fall när ett mål avskrivs efter återkallelse och andra fall där medverkan av en tekniskt sakkunnig uppenbarligen inte är nödvändig.

Mitt förslag: Några särskilda bcvisregler för patentmålens del införs inte i patentlagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. En av utred- ningens sakkunniga föreslår dock i ett särskilt yttrande att det inrättas ett särskilt s.k. sakkunniginstitut. Enligt förslaget skall domstolen i intrångs- mäl kunna förordna en sakkunnig att företa besiktning och annan utred- ning. Detta skall kunna ske även mot en parts bestridande.

Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. En majoritet av re- missinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag. Ett antal remissin- stanser förordar emellertid att det införs en särskild presumtionsregel i mål om intrång i s.k. förfarandepatent eller att det skapas ett särskilt sakkun- niginstitut i enlighet med det särskilda yttrandet.

Skälen för mitt förslag: Patentlagen innehåller vissa särskilda bestäm- melser rörande handläggning av patentmål. Några allmänna bestämmelser finns dock inte. utan rättegångsbalkens regler gäller även för patentproces- sen.

I patentlagen fanns tidigare en särskild presumtionsregel som tilläm— pades i mål om intrång i patent för framställning av alster, s.k. förfarande-

• Sida 26
•  Original

patent. Regeln gällde enbart nya produkter. Den innebar att den aktuella produkten skulle anses framställd enligt det patentskyddade förfarandet till dess att motsatsen kunde styrkas. Regeln fördes inte över i I967 års patentlag. En sådan regel ansågs mindre väl förenlig med den processrätts- liga principen om fri bevisprövning. Ett annat skäl var att man avsåg att utvidga möjligheten att få produktpatent genom att upphäva det dåvarande förbudet mot patentering av kemiska föreningar och i princip också förbu- det mot patentering av livs- och läkemedel. Beträffande de fåtaliga nya produkter som trots det tttvidgade produktskyddet inte kunde patenteras i fortsättningen ansågs det att bevisfrågan inte behövde ställa sig alltför svår för patenthavaren, bl.a. med hänsyn till den fria bevisprövningen. — Möjligheten att få produktpatent på nya livs- och läkemedel infördes fr.o.m. den 1 juni 1978.

F.n. är det produkter huvudsakligen inom de kemiska, mikrobiologiska och elektroniska områdena som. trots att de kan vara nya, i vissa fall inte kan erhålla patentskydd. Detta kan bero på att produkten inte går att definiera på ett sådant sätt att patenterbarhetskraven är uppfyllda. För dessa produkter är det värdefullt att kunna få ett indirekt produktskydd genom förfarandepatent. En presumtionsregel av det angivna slaget skulle kunna vidga möjligheterna till sådant skydd.

Den praktiska betydelsen av en sådan regel får emellertid enligt min mening anses vara begränsad. För att presumtionsregeln skulle komma att tillämpas måste patenthavaren styrka att intrånget gäller en viss ny pro- dukt. Om produktens karaktär i sig är sådan att den inte kan definieras så att patentbarhetsfordringarna är uppfyllda, torde det dock vara svårt för patenthavaren att visa att det är fråga om samma produkt som har fram- ställts genom det patentskyddade förfarandet. Den fria bevisprövning som gäller nu torde vara tillräcklig för att tillgodose de olika intressen som gör sig gällande i den nu berörda frågan. Det ankommer således på domstolen enligt 35 kap. 4 & rättegångsbalken att pröva vilken bevisverkan en parts underlåtenhet har att t.ex. besvara en fråga om hur en viss produkt har framställts. Vidare skulle en presumtionsregel liknande den som nu finns i den s.k. marknadspatentkonventionen för EG-ländernas del och som gäl— ler alla produkter, dvs. inte enbart dem som är nya, inte heller vara meningsfull. En sådan regel måste nämligen förses med vidsträckta undan- tag till skydd för företagshemligheter och förlorar därför i värde för pa- tenthavaren. Slutligen kan anmärkas att de övriga nordiska patentlagarna inte innehåller några bestämmelser av nu angivet slag.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag i likhet med utredningen och majoriteten av remissinstanserna att det saknas anledning att återin— föra presumtionsregeln i svensk patenträtt.

Ett så långtgående avsteg från allmänna processuella grundsatser som ett införande av det föreslagna sakkunniginstitutet skulle innebära kan enligt min mening inte heller f.n. komma i fråga. Enligt förslaget skulle rätten att få ta del av den sakkunnigcs utlåtande vara begränsad om detta innehåller information som innebär att en företagshemlighet avslöjas. Möj- ligheten att utan partsinsyn använda expertutlåtanden som bevismedel reser emellertid en rad processuella spörsmål som behöver övervägas i ett

• Sida 27
•  Original

större sammanhang. Frågan berör inte enbart patentprocessen utan även tvistemålsprocessen i stort.

Som jag har nämnt pågår inom regeringskansliet en allmän översyn av rättegångsbalkens bestämmelser. Arbetet syftar bl.a. till att stärka möjlig— heterna till en effektiv processledning i tvistemål. Som ett exempel på resultatet hittills av detta arbete kan nämnas en lagändring som har trätt i kraft den 1 juli 1984 och som innebär att rätten kan förelägga en försumlig part att inom viss tid slutligt bestämma sin talan och uppge sin bevisning. Efter det att den förelagda tiden har gått ut får endast i undantagsfall en ny omständighet eller ett nytt bevis åberopas (42 kap. 8 a & rättegångsbal- ken). En sådan preklusionsregel har till syfte att motverka att en part förhalar rättegången. Det finns skäl att förmoda att denna förändring, liksom resultatet av det fortsatta reformarbetet. kan bidra till att effektivi- sera och påskynda också handläggningen av patcntmålen.

Sammanfattningsvis anser jag således att det inte finns något behov av att införa särskilda bevisregleri patentlagen.

Mitt förslag: I patentlagen tas in en ny sanktionsform, vitesförbud. Vitesförbud innebär att domstolen när ett patentintrång har begåtts kan förbjuda fortsatt intrång vid äventyr av vite. Någon gräns för vitesbeloppets storlek skall inte finnas. Ett sådant förbud skall kun- na meddelas interimistiskt.

Utredningens l'örslag: Förslaget överensstämmeri stort med mitt förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag har överlag mottagits positivt av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen och remissinstanserna anserjag att de nuvarande möjligheterna att förhindra patentintrång inte är tillräckliga. Detta gäller särskilt när patenthavaren är ekonomiskt under- lägsen intrångsgöraren. Det är därför angeläget att finna medel som på ett effektivt sätt kan få ett olovligt utnyttjande av patentet att upphöra.

Ett sådant medel är den sanktionsform som utredningen har föreslagit, nämligen ett förbud för intrångsgöraren vid vite att fortsätta intrånget. Ett sådant vitesförbud innebär från patenthavarens synpunkt den fördelen att han inte. som vid straff eller skadestånd. behöver styrka vare sig uppsåt eller oaktsamhet hos intrångsgöraren och inte heller föra bevisning om intrångets skadeverkningar. Han kan inrikta sitt handlande direkt på frå- gan om det föreligger ett patentintrång i objektiv mening. Detta bör i sin tur bidra till att benägenheten att investera i ett olovligt utnyttjande minskar.

Jag anser därför att en möjlighet för patenthavaren att yrka vitesförbud bör skapa goda förutsättningar för att sätta stopp för ett påbörjat patentin- trång. Genom en lämplig avpassning av vitesbeloppets storlek kan det för intrångsgöraren göras klart att ett fortsatt missbruk inte lönar sig.

Ett införande av institutet vitesförbud i patentlagen innebär också en

• Sida 28
•  Original

harmonisering med andra länders patentlagstiftning. I de övriga nordiska länderna och flera andra europeiska länder samt USA finns således en möjlighet att meddela vitesförbud vid patentintrång.

För att verka avhållande också i sådana sammanhang där starka ekono- miska intressen gör sig gällande bör någon högsta gräns för vitesbeloppets storlek inte föreskrivas. Det innebär att mycket höga vitesbelopp bör kunna komma i fråga. Vid behov bör också s.k. löpande vite enligt 4 & lagen (1985:206) om viten kunna användas. Det innebär bl.a. att vitet kan dömas ut vid varje överträdelse av förbudet (se vidare specialmotivering- en).

Från något håll har tanken väckts på att införa en möjlighet till vitesför- bud också vid varumärkesintrång och mönsterintrång. Med hänsyn till att ett sådant mera allmänt införande av institutet vitesförbttd kräver ytterliga- re utredning och överväganden är jag dock f.n. inte beredd att föreslå andra förändringar än dem som påkallas av patentprocessens brister.

Enligt allmänna principer kan ett vite, när straff är utsatt. föreläggas endast med stöd av ett särskilt stadgande. Vidare får samma gärning inte föranleda både vite och straff. Syftet är att förhindra att någon drabbas av dubbla sanktioner för samma gärning. För att tillgodose detta syfte bör en bestämmelse tas in i 57 & patentlagen om att straff inte får utdömas för ett intrång som omfattas av vitesförbudet.

När det gäller den närmare utformningen av den nya sanktionen hänvi- sas till specialmotiveringen. Jag vill dock här beröra frågan om möjligheten att meddela interimistiskt vitesförbud.

I vissa fall kan det redan när talan om vitesförbud väcks stå klart att intrång föreligger och att detta alltjämt pågår. I likhet med utredningen anser jag att det bör finnas en möjlighet att besluta om vitesförbud under pågående rättegång, s.k. interimistiskt förbud. Härigenom tillgodoses pa- tenthavarens intresse av att omgående få ett slut på patentintrånget. Det bör samtidigt medverka till att svaranden i intrångsmålet inte har något att vinna på att förhala processen. Som någon remissinstans har framhållit bör det också finnas en möjlighet att meddela interimistiskt förbud utan att svaranden har fått tillfälle att yttra sig, om ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Förutsättningarna för att meddela ett interimistiskt förbud bör vara desamma som gäller vid beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken om proces- suella säkerhetsåtgärder i tvistemål. Käranden måste således visa sannoli- ka skäl för att patentintrång föreligger. Vidare bör det finnas en risk för att svaranden fortsätter med intrånget. Det bör härutöver krävas att käranden ställer säkerhet för den ersättning som han kan bli skyldig att utge om det senare visas att något intrång inte har ägt rum. I de fall patenthavaren saknar ekonomiska möjligheter att ställa säkerhet bör han dock kunna befrias från detta krav.

Domstolen bör vidare ha en möjlighet att vid bifall till en förbudstalan låta förordnandet gälla utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Förbudet kvarstår då även om motparten fullföljer talan mot domen i högre instans. Denna har dock en möjlighet att förordna om inhibition, dvs. upphäva det interimistiska förordnandet.

• Sida 29
•  Original

Mitt förslag: Skadeståndsbestämmelserna i patentlagen ändras så att det vid beräkning av ersättningen skall vara möjligt att beakta även omständigheter av annan än rent ekonomisk natur. Vidare tas möj- ligheten tilljämkning bort vid intrång där oaktsamheten är ringa.

Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit någon ändring i nuvarande ordning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har föreslagit att skadestånds- bestämmelserna ses över.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt nuvarande regler medför patentin- trång som begås uppsåtligen eller av oaktsamhet skadeståndsskyldighet för intrångsgöraren. I 58 5 första stycket patentlagen föreskrivs att den som begår patentintrång skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av uppfin- ningen samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet. får ersättningen jämkas. Enligt para- grafens andra stycke skall den som begår patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, dvs. i god tro, utge ersättning för utnyttjandet om och i den mån det finnes skäligt. Någon rätt till ersättning för ytterligare skada föreligger således inte i godtrosfallen.

Med skälig ersättning för utnyttjandet avses den Iicensavgift som borde ha utgått om licens hade upplåtits. Föreskriften innebär en minimiregel för skadeståndets beräkning. Ersättningen utgår även om patenthavaren fak- tiskt inte har lidit någon förlust till följd av intrånget. Storleken av den licensavgift som borde ha utgått får avgöras med hänsyn till omständighe- terna i det enskilda fallet. Som exempel på sådana omständigheter nämns i förarbetena möjligheten att utan patentintrång framställa likvärdiga pro- dukter och den patentskyddade upptinningens betydelse från kostnadsbe- sparingssynpunkt. Det kan många gånger vara svårt att bestämma licens- avgiftens storlek.

För att patenthavaren, när patentintrånget har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall kunna få ersättning utöver denna miniminivå måste han visa att ytterligare skada föreligger. Exempel på sådan ersättningsgill skada är förlorad produktionskostnad för produktionsmedel som på grund av intrånget inte har kunnat utnyttjas, nedgång i patenthavarens försälj- ning, uteblivna beställningar och förlorad möjlighet att exploatera patentet på ett särskilt vinstgivande sätt.

Enligt allmänna bevisregler måste patenthavaren således styrka skadans omfattning. Detta är i intrångsmål ofta förenat med stora svårigheter. Det gäller både ifråga om ersättning för utnyttjandet och ersättning för ytterli- gare skada. Särskilt i det senare fallet kan det vara svårt för patenthavaren att bevisa att han har lidit skada och omfattningen av denna.

När det gäller skada till följd av nedgång i patenthavarens egen försälj- ning kan han visserligen åberopa omfattningen av intrångsgörarens försälj- ning och hävda att denna skall utgöra grund för att beräkna patenthavarens uteblivna nettovinst. Svårigheter kan emellertid uppstå när en patentha-

• Sida 30
•  Original

vare med små ekonomiska möjligheter ställs mot en intrångsgörare med Prop. 1985/86z86 överlägsna resurser beträffande t.ex. marknadsföring. Det kan i de fallen vara vanskligt att avgöra hur stor del av intrångsgörarens kanske mycket höga försäljningssiffror som skall anses motsvara patenthavarens utebliv- na vinst och hur stor del som kan hänföras till en grundläggande skillnad i organisatoriska och ekonomiska resurser.

I de fall patenthavaren inte förmår prestera full bevisning får domstolen med stöd av 35 kap. 5 % rättegångsbalken uppskatta skadan till ett "skä- ligt" belopp. Bestämmelsen är avsedd att förhindra det obilliga resultatet att domstolen, trots att den finner att skadeståndsskyldighet föreligger, helt ogillar skadeståndskravet därför att full bevisning om skadans omfatt- ning eller värde inte kan förebringas.

Skälen för mitt förslag: De skadestånd som domstolarna dömer ut vid patentintrång ger sällan patenthavarna full ersättning för den skada som intrånget har medfört. Det innebär i sin tur att skadeståndets effektivitet som sanktion vid patentintrång kan sättas i fråga. I likhet med vad ett flertal remissinstanser har anfört anser jag därför att skadeståndsbcstäm— melscrna i patentlagen bör ses över. Det är därvid angeläget att stärka såväl skadeståndets reparativa som dess preventiva funktion.

När det först gäller skadeståndets reparativa funktion, dvs. dess funk- tion att ersätta den skada som patenthavaren har åsamkats genom intrång- et. kan konstateras att svagheterna i detta hänseende hänger samman med svårigheterna för patenthavaren att styrka skadans omfattning och den osäkerhet som allmänt är förenad med att göra säkra antaganden om den förlust som intrånget har medfört.

Dessa svårigheter skulle enligt min mening i stor utsträckning försvinna om ersättningen kunde bestämmas med hänsyn inte bara till omständighe- ter som har rent ekonomisk betydelse för patenthavaren. Jag tänker bl.a. på patenthavarens intresse av att den ensamrätt som patentet medför respekteras. Vidare bör den vinst som intrångsgöraren har gjort genom att missbruka patentet kunna tillmätas betydelse. Det bör t.ex. vara möjligt att bestämma skadeståndet under hänsynstagande till denna vinst. I många fall torde det nämligen vara lättare att utreda omfattningen av intrångsgö- rarens vinst än att beräkna patenthavarens uteblivna vinst. På samma sätt bör skadeståndet kunna sättas i relation också till ersättningen för det olovliga utnyttjandet. Som jag har redovisat tidigare beräknas denna i dag till den licensavgift som hade utgått om det hade varit fråga om ett frivilligt licensavtal. Ett utvidgat skadestånd bör i de fallen kunna bestämmas till dubbla eller flerdubbla licensavgiften.

Patenthavarens rätt till ersättning på de grunder som jag nu har pekat på kanjämföras med den rätt till ideellt skadestånd som t.ex. en upphovsman har enligt lagen (l960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk vid upphovsrättsintrång. Någon remissinstans har också föreslagit en revidering av patentlagens 'skadeständsbestämmelser som anknyter till upphovsrättslagen. Med hänsyn till den koppling till upphovsmannen som det ideella skadeståndet enligt den lagen har är det enligt min mening inte möjligt att i patenträtten direkt överföra detta-institut. När patenthavare och uppfinnare är samma person är dock anknytningen tydligare. Patentin- 30

• Sida 31
•  Original

trånget kan då sägas utgöra ett slags personlig kränkning liknande den som träffar en författare eller konstnär som t.ex. får sitt verk plagierat eller missbrukat på annat sätt. I många fall är dock patenthavaren en juridisk person varför intrånget inte har någon karaktär av personlig kränkning. Detta är en omständighet som kan tillmätas betydelse vid beräkningen av skadeståndet. Skadeståndet bör således kunna sättas högre när uppfin- naren själv är patenthavare.

De förändringar som jag nu har föreslagit för att stärka skadeståndets reparativa funktion torde också få betydelse i preventivt hänseende. dvs. när det gäller att avhålla någon från att begå patentintrång.

Det får givetvis inte vara så att det skadestånd som utgår vid patentin- trång är så lågt att det blir mer ekonomiskt lönsamt att handla på det sättet än att på laglig väg förvärva rätten att utnyttja ctt patent, exempelvis genom licensavtal. Skadestånden bör ligga på en sådan nivå att det aldrig är ekonomiskt fördelaktigt att kalkylera med patentintrång. särskilt inte för företag med betydande resurser. För att detta syfte skall uppnås krävs att de nya grunderna tillämpas på det sätt jag har förutsatt och verkligen föranleder avsevärt högre skadestånd vid omfattande intrång.

Det kan för detta ändamål finnas anledning att beakta också omfattning- en av intrånget liksom förhållandet mellan patenthavare och intrångsgö- rare. I de fall en ekonomiskt överlägsen motpart har utnyttjat sitt överläge på ett otillbörligt sätt, bör skadeståndet kunna sättas högre än om intrånget har skett mellan mera jämbördiga parter.

Hänsyn bör vidare tas till den tid under vilken intrånget har pågått. liksom till den omständigheten att det har skett i ett stadium då t.ex. patenthavaren själv har vidtagit långtgående åtgärder för en exploatering av patentet. Jag återkommer närmare till detta i specialmotiveringen.

De ändringar i grunderna för beräkning av skadestånd som jag har förordat bygger på en medveten strävan att bättre än vad nuvarande bestämmelser medger markera intresset av att kompensera patenthavaren fullt ut för varje slag av patentintrång. Mot denna bakgrund bör enligt min mening möjligheten till jämkning vid fall av ringa oaktsamhet avskaffas. Varje form av uppsåtligt eller oaktsamt patentintrång skall alltså i fortsätt- ningen medföra rätt till full ersättning.

Någon remissinstans har föreslagit att även skadeståndsbestämmelserna i fall av god tro hos intrångsgöraren bör ändras till patenthavarens förmån. Som jag har redovisat förut föreligger nu i dessa fall enbart en rätt till ersättning för utnyttjandet av uppfinningen. Jag anser emellertid att någon ändring i denna del inte är motiverad. Rätten till ersättning för ytterligare skada bör även framgent förbehållas de klandervärda fallen av patentin- trång. När en intrångsgörare av okunnighet har utnyttjat ett patent har patenthavaren alltid en möjlighet att försätta intrångsgöraren i ond tro genom att underrätta honom om patentet. Därmed inträder rätten till fullt skadestånd för ett fortsatt intrång. Det ligger således i patenthavarens intresse att bevaka sin ensamrätt. Ett likställande i skadeståndshänscende mellan godtrosfallen och de klandervärda fallen skulle innebära att ett strikt ansvar för patentintrång infördes. Detta saknar motsvarighet inom

• Sida 32
•  Original

immaterialråtten i övrigt och finns inte heller i de övriga nordiska länder- nas patentlagar.

Jag ser inte heller någon anledning att skärpa straffskalan vid patentin- trång. Visserligen är det som jag har framhållit tidigare angeläget att behålla möjligheten att döma till straff vid särskilt allvarliga överträdelser. Eftersom bara de uppsåtliga fallen av patentintrång utgör brott skulle en straffskärpning emellertid ha begränsad betydelse när det gäller att för- hindra patentintrång. Snarare torde vetskapen om att man vid sådant handlande riskerar att få utge ett högt skadestånd vara mer avskräckande.

I detta sammanhang vill jag också erinra om att regeringen nyligen har föreslagit riksdagen att det skall införas en ny sanktion, företagsbot. som skall kunna riktas mot näringsidkare i vars verksamhet brott har begåtts (prop. 1985/86:26). En sådan sanktion bör även kunna tillämpas vid vissa fall av patentintrång.

Mitt förslag: lntrångsgörarens ovillkorliga rätt att få intrångsmålet vilandeförklarat i avvaktan på prövning av frågan om patentets giltighet avskaffas. En möjlighet införs att meddela s.k. mellandom i intrångsfrågan.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Bakgrunden till mitt förslag: I 61 & patentlagen föreskrivs att, om svaran- den i ett intrångsmål har gjort gällande att patentet inte är giltigt, rätten skall på yrkande av denne förklara intrångsmålet vilande i avvaktan på att frågan om patentets giltighet slutligt prövats. I-Iar svaranden inte väckt talan om ogiltighet, skall rätten i samband med vilandeförklan'ngcn föreläg— ga honom att väcka sådan talan. Det är således inte möjligt för en svaran- depart i ett intrångsmål att endast genom invändning få frågan om paten- tets giltighet prövad. Det fordras att han väcker särskild tafan om detta och därmed kommer att bli kärande i det målet.

Bakgrunden till denna ordning, som infördes genom 1967 års patentlag. är att det endast genom en dom är möjligt att få ett patent ogiltigförklarat. Domen har rättskraft gentemot tredje man. dvs. den gäller mot envar. Genom domen mister patenthavaren alltså sin ensamrätt till uppfinningen inte bara gentemot den som enligt vad han påstår har gjort sig skyldig till patentintrång utan även i förhållande till alla som har nyttjat eller avser att nyttja patentet.

Före 1967 års patentlag var det möjligt för svaranden i ett intrångsmål att välja om han ville föra särskild talan om patentets ogiltighet eller endast åberopa detta genom en invändning i målet. Skulle man införa denna ordning på nytt medför det olika processuella rättsverkningar i fråga om rättskraft, rättegångskostnader och möjlighet till s.k. mellandom.

• Sida 33
•  Original

När det gäller rättskraften kan framhållas att en prövning av en invänd- ning om ogiltighet inte innebär att frågan blir rättskraftigt avgjord. Om domstolen ogillar invändningen, är svaranden nämligen oförhindrad att i en ny rättegång väcka talan om patentets ogiltighet. Vad domstolen i domskälen uttalar om patentets giltighet utgör inte hinder för en sådan rättegång.

I fråga om rättegångskostmzder gäller att den svarande som gör invänd- ning om patentets ogiltighet och får denna invändning ogillad men likväl vinner målet på någon annan grund normalt får full ersättning för sina kostnader i målet enligt huvudregeln i 18 kap. ] &? rättegångsbalken. Om särskild talan i stället förs om patentets ogiltighet och målet handläggs gemensamt med intrångstalan, erhåller svaranden vid motsvarande utgång i saken ersättning endast enligt 18 kap. 4 & rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen skall vardera parten bära sin kostnad eller endast jämkad ersättning utgå, om man i mål med flera yrkanden vunnit i en del men förlorat i en annan del av målet. Skillnaden visar sig även vid återkallelse av invändning respektive av ogiltighetstalan. I det förra fallet inverkar återkallelscn normalt inte på rättegångskostnaderna. medan en återkallelse av talan leder till en skyldighet enligt huvudregeln i 18 kap. 5 & rättegångs- balken att betala motparten dennes kostnader.

Vidare får valet mellan invändning om ogiltighet resp. särskild talan om detta konsekvenser för möjligheten att meddela s.k. mellandom. Genom en sådan dom kan rätten avgöra frågan om patentintrång särskilt för sig, när svaranden har gjort invändning om patentets ogiltighet. Detta är där— emot inte möjligt om särskild talan förs om ogiltigheten och prövas i samma rättegång som intrångsfrågan. — I båda fallen kan rätten emellertid genom mellandom avgöra frågan om ogiltighet.

Slutligen medger möjligheten att enbart genom invändning göra gällande att patentet är ogiltigt att svaranden kan åberopa invändningen först i andra hand, dvs. svaranden påkallar prövning av frågan först om det konstateras att intrång föreligger.

Genom 1967 års patentlag avskaffades. som har nämnts, möjligheten att få frågan om patentets giltighet prövad efter en invändning om ogiltighet i intrångsmålet. Ett skäl till denna ändring var att det fanns ett official- intresse av att sådana patent som en domstol hade konstaterat vara ogiltiga inte stod kvar i patentregistret. Vidare hade i varumärkeslagen (19602644) införts den ordningen att frågan om ogiltigheten av ett registrerat varu- märke endast kunde prövas efter särskild talan och således inte efter invändning. Det ansågs att patenträtten på detta område borde samordnas med den närliggande varumärkesrätten (se bl.a. prop. 1966:40 s. 225 ff).

Skälen för mitt förslag: I praktiken torde det vara mycket vanligt att svaranden i ett intrångsmål väcker talan om att patentet är ogiltigt och samtidigt utnyttjar rätten att få intrångsmålet vilandeförklarat till dess ogiltighetsfrågan slutligt har avgjorts. Detta är ägnat att förlänga intrångs- processen. Vidare kan intrångsfrågan kanske bara gälla en mindre del av patentets skyddsomfång. Att i den situationen låta intrångsfrågan vila i avvaktan på att patentets giltighet prövas kan framstå som mindre lämpligt av processekonomiska skäl.

• Sida 34
•  Original

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anserjag dock att det inte skulle vara lämpligt att nu återgå till den ordning som gällde före tillkomsten av 1967 års patentlag. Frågan om ogiltighet bör således alltjämt endast kunna prövas efter särskild talan. Med hänsyn till de rättsverkning- ar patentet har är det enligt min mening mindre lämpligt att ett patent förklaras ogiltigt på annat sätt än genom en dom ifrågan.

I ett särskilt yttrande till utredningsbetänkandet har ett antal sakkunniga förordat en återgång till den tidigare ordningen med invändning. I yttrandet pekas samtidigt på att det på administrativ väg skulle vara möjligt att åstadkomma en ordning där man fäster tredje mans uppmärksamhet på att ett patent domskälsvis förklarats ogiltigt. Enligt yttrandet skulle anteck- ning om detta kunna göras i patentregistret. Förslagen i det särskilda yttrandet har fått stöd av några remissinstanser.

Sådana administrativa åtgärder innebär emellertid inte att frågan om patentets giltighet är slutligt avgjord rättsligt sett. En särskild talan i frågan är nämligen alltjämt möjlig. I vissa situationer kan t.o.m. en anteckning av det föreslagna slaget verka vilseledande. Detta är fallet om en senare prövning som grundas på nya omständigheter och ny utredning leder till att patenthavarens talan att patentet är giltigt bifalls. Även om en anteckning görs om den senare prövningen. kvarstår en osäkerhet om patentets giltig- het till dess frågan slutligt har avgjorts.

En stor del av de nackdelar som den nuvarande ordningen innebär skulle dock kunna avhjälpas. om möjligheten till ovillkorlig vilandeförklaring av intrångsfrågan avskaffas och det också blir möjligt att meddela mellandom i frågan om patentintrång även när särskild talan förs om ogiltigheten. Särskilt i de fall där det är enklare att avgöra intrångsfrågan än frågan om ogiltighet torde dessa ändringar kunna bidra till att förkorta handläggnings— tiden i intrångsmål. Jag förordar därför att den nuvarande ordningen änd- ras i enlighet med vad jag nu har sagt.

För såväl patenthavaren som motparten framstår det naturligtvis i många fall som mest angeläget att få frågan om patentintrång prövad. Ibland torde det emellertid ligga i den påstådde intrångsgörarens intresse att koncentrera krafterna till frågan om patentets ogiltighet. Genom de förordade ändringarna kan domstolen utan att behöva pröva giltigheten och avvakta att den frågan blir slutligt avgjord inrikta handläggningen på intrångsfrågan, där detta framstår som lämpligare.

Ändringarna innebär att svaranden i intrångsmålet inte får de fördelar i rättegångskostnadshänseende som ett förfarande där ogiltighetsfrågan kan prövas efter invändning skulle medföra och vilka jag har redovisat tidigare.

Jag har förståelse för att man ur intrångssvarandens synvinkel kan finna förfarandet med invändning mera fördelaktigt när det gäller fördelningen av rättegångskostnaderna. När domstolen har ansett att patentet är giltigt men att intrång inte föreligger. kan det emellertid från patenthavarens synpunkt förefalla lika obilligt att han inte bara skulle ersätta svaranden kostnaderna i intrångsmålet utan också bära ett kostnadsansvar i den de] han faktiskt har vunnit.

En sådan ordning skulle snarare förstärka den obalans till svarandens förmån som nu kan finnas i intrångsmålen. Den skulle också kunna verka

• Sida 35
•  Original

återhållande på patenthavare som överväger att föra talan om patentin- trång. En sådan utveckling bör enligt min mening undvikas. Härtill kom- mer att en speeialreglering i kostnadshänseende för patentmålens del skul- le kunna få konsekvenser på närliggande områden som är svåra att över- blicka.

Sammantaget anserjag således att någon ändring av bestämmelserna om fördelning av rättegångskostnader inte bör ske utan att endast reglerna om vilandeförklaring och mellandom i intrångsmålen bör ändras. Beträffande den närmare utformningen av dessa regler hänvisarjag till specialmotive- ringen.

2.4. Patentbesvärsprocessen m.m.

Mitt förslag: Prövningstillstånd krävs i fortsättningen för rätten att överklaga ett avgörande av patentbesvärsrätten till regeringsrätten.

Utredningens förslag: Förslaget om en särskild patentdomstol, vars be- slut inte skall kunna överklagas. innebär att regeringsrättens befattning med patentbesvärsmål upphör. Vidare skall kammarrätten i Stockholm handlägga övriga mål som nu prövas av patentbesvärsrätten. För rätten att överklaga till kammarrätten i dessa mål skall prövningstillstånd erfordras.

Remissinstanserna: De. flesta remissinstanser som har berört frågan före- slår att prövningstillstånd införs för rätten att överklaga till regeringsrät- ten.

Skälen för mitt förslag: F.n. gäller att patent- och registreringsverkets beslut får överklagas till patentbesvärsrätten inte bara i ärenden om patent utan även i ärenden om registrering av varumärke och mönster. byte av namn samt fråga om utgivningsbevis för periodisk skrift. Patentbesvärsrät- tcns beslut får överklagas hos regeringsrätten.

Av de uppräknade målen gäller endast i fråga om mål enligt namnlagen (1982:670) de vanliga reglerna för prövningstillstånd vid överklagande till regeringsrätten. För patentbesvärsmålen liksom för de övriga målen gäller alltså en obegränsad rätt till prövning i tre instanser.

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten får överklagas endast av sökan- den och bara om beslutet har gått honom emot. Den som har gjort en invändning mot en ansökan om patent och fått denna invändning ogillad först av patentverket och därefter av patentbesvärsrätten har alltså inte rätt att överklaga patentbesvärsrättens avgörande till regeringsrätten (se 24 och 25 55 patentlagen). Motsvarande begränsning gäller för mål om varu- märke och mönster. När det gäller namnärenden har emellertid även invändare en sådan rätt.

För patentbesvärsmålens del gäller vidare att en patentsökande har rätt att i regeringsrätten lägga fram nya patentkrav. Det innebär att regerings- rätten kan komma att pröva patentkrav som patentbesvärsrätten inte har tagit ställning till. Regeringsrätten har då att pröva målet från helt nya

• Sida 36
•  Original

utgångspunkter när det gäller patcnterbarheten. Det kan t.ex. vara fråga Prop om en inskränkning i patentkraven. dvs. i det sökta patentets skyddsom- fång. som borde ha gjorts av sökanden vid patent— och registreringsverkets handläggning av ansökan.

Den nuvarande rätten för en patentsökande att utan begränsning över- klaga ett mål till regeringsrätten är enligt min mening mindre väl förenlig med denna domstols ställning som prejudikatsinstans. Målens speciella karaktär gör också att ledamöterna. som inte är tekniskt utbildade, har begränsade möjligheter att självständigt ta ställning till de tekniskt avance- rade målen. exempelvis inom elektronik och kemi. Det bör vidare beaktas att handläggningen av patentbesvärsmålen — av vilka omkring 100 över- klagas till regeringsrätten varje år — tar i anspråk en tiondel av föredrag- ningstiden i regeringsrätten.

Trots att besvärsmålen oftast är av teknisk karaktär kan det finnas frågor som har ett prejudikatsintresse. Rätten att överklaga patentbesvärsrättens avgöranden till regeringsrätten bör därför inte skäras av helt. Däremot anser jag mot bakgrund av vad jag har anfört att tiden nu är mogen att även för patentbesvärsmålen införa den begränsning i rätten att överklaga till regeringsrätten som ett krav på prövningstillstånd innebär. Härigenom skulle 1971 års förvaltningsreform såvitt gäller omfattningen av regerings- rättens prövning slå igenom också för dessa mål.

För en ändring av detta slag talar även de goda erfarenheter som finns av patentbesvärsrätten sedan den inrättades år 1978. Som jag tidigare har framhållit besitter ledamöterna i denna domstol ett stort mått av patent- rättsligt kunnande. Jag anser därför att det inte finns någon anledning att befara att rättssäkerheten vid prövning av ansökan om patent skulle mins- ka. om den nuvarande obegränsade rätten att överklaga patentbesvärsrät- tens beslut togs bort.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan mål om patent och mönster- och varumärkesmålen bör prövningstillstånd införas även för de senare målen. liksom för målen om utgivningsbevis. Härigenom uppnås också likformighet genom att alla mål som patentbesvärsrätten prövar kommer att behandlas lika i fråga om överklagande. Jag föreslår således att pröv- ningstillstånd införs också för dessa målgrupper. Förslagen föranleder ändringar i patentlagen, varumärkeslagen (l960:644), mönsterskyddslagen (1970:485) och lagen (_1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihets- förordningens område.

I likhet med regeringsrättens majoritet, som i sitt remissvar har väckt frågan om en begränsning av rätten att jämka patentkraven, anser jag att det är naturligt att nya patentkrav inte får läggas fram i regeringsrätten om prövningstillstånd skall krävas i fortsättningen. Som prejudikatsinstans bör regeringsrätten inte ställas inför frågor som inte har bedömts av tidi- gare instans.

Det är enligt min mening inte heller lämpligt att tillåta att patentkraven inskränks i regeringsrätten. En inskränkning av detta slag kan inte anses jämförlig med en sådan inskränkning av talan som medges enligt 13 kap. 3 & rättegångsbalken. Den innebär nämligen i många fall att målet måste prövas från helt nya utgångspunkter i fråga om patcnterbarheten.

• Sida 37
•  Original

Någon begränsningi rätten att jämka patentkraven i patentbesvärsrätten bör däremot inte införas. Inte heller anser jag att det föreligger tillräckliga skäl att frångå den nuvarande principen om officialprövning i patentbe- svärsrätten. Denna princip. som bl.a. innebär att patentbesvärsrätten kan pröva en patentansökan även sedan en invändare har återkallat sin be- svärstalan där (se 24 5 första stycket patentlagen). är enligt min mening väl motiverad av det allmänna intresset av att patenterbarhetsvillkoren så långt som möjligt upprätthålls.

I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna liksom när det gäller vissa frågor om talerätt hänvisarjag till specialmotiveringen.

Mitt förslag: Något särskilt förfarande. som skulle göra det möjligt för patenthavaren att frivilligt begränsa sitt patent. införs inte.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 111-114).

Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Svea hovrätt, Stock- holms tingsrätt. patentbesvärsrätten. Sveriges advokatsamfund och Svenska upptinnareföreningen delar utredningens ståndpunkt. medan bl.a. Sveriges industriförbund och Svenska patentombudsföreningen före- slår att ett begränsningsinstitut införs. Patent- och registreringsverket me- nar att det kan finnas anledning att ytterligare överväga frågan.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har enligt direktiven haft att under- söka frågan om att införa ett institut som ger patenthavaren möjlighet att frivilligt begränsa sitt patent. Fördelen med en sådan ordning har ansetts vara att undvika att patenthavaren inför risken att få ett helt patentkrav ogiltigförklarat i en process till det yttersta håller fast vid patentkravet även i de delar det inte är hållbart. Eftersom domstolarna är återhållsamma med att omformulera patentkrav, leder ett ogiltigförklarande av en del av patentkravet vanligen till att hela kravet anses som inte hållbart. Detta skulle således kunna undvikas om patenthavaren ges möjlighet att själv begränsa patentkravets omfång.

En reform. som innebär att de rättsliga effekterna av att patentets skyddsomfång begränsas under dess giltighetstid. måste emellertid enligt min mening föregås av noggranna överväganden. Från rättssäkerhetssyn- punkt är det särskilt angeläget att undersöka i vilken utsträckning ett begränsningsförfarande förmår tillgodose tredje mans intresse av att kunna bedöma patentets skyddsomfång.

Som utredningen har pekat på kan ett begränsningsförfarande av angivet slag stimulera till att patentkraven formuleras alltför vitt i patentansökan. En ordning som innebär att brister i formuleringen av patentkraven alltid kan rättas till i efterhand kan lätt få till följd att det inte läggs ned tillräcklig möda från sökandens sida att formulera patentkraven. Härigenom kan en betydande rättsosäkerhet uppstå. Vidare saknar det från tredje mans syn-

Prop.1985/86186

• Sida 38
•  Original

punkt principiell betydelse om en viss begränsning av ett patent kommer till stånd genom delvis ogiltigtörklaring eller genom att patenthavaren frivilligt begär begränsning av patentet.

Det är också att notera att inte något av de övriga nordiska länderna öVerväger att införa ett begränsningsförfarande i sin lagstiftning. En SVensk ändring i det hänseende som nti har berörts skulle därför leda till minskad nordisk rättslikhet på området.

Mot bakgrund av det anförda anserjag att det nu varken finns tillräckliga skäl eller tillräckligt underlag för att införa ett förfarande som gör det möjligt för patenthavaren att frivilligt begränsa sitt patent. Jag vill dock inte utesluta att frågan kan tas upp på nytt. Det är emellertid enligt min mening angeläget att sådana överväganden även då sker inom ramen för det nordiska samarbetet på patenträttsområdet.

2.5. Ikraftträdande m.m.

Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört om behovet av att snabbt komma till rätta med bristerna i den nuvarande patentprocessen föreslår jag att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1986. Av allmänna principer följer att de nya bestämmelser om skadeståndet vid patentintrång som jag har förordat i avsnitt 2.3.6 inte bör tillämpas på sådana intrång som har begåtts innan lagen har trätt i kraft. Däremot bör den nya sanktionsformen vitesförbud vid patentintrång. som jag har förordat i avsnitt 2.3.5. kunna meddelas med anledning av sådana intrång som har påbörjats före ikraft- trädandet.

3. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för- slag till

1. lag om ändring i patentlagen (1967z837).

2. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

3. lag om ändring i mönsterskyddslagen (I970:485).

4. lag om ändring i lagen (l977:1016) med vissa bestämmelser på tryck- frihetsförordningens område.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

4. Specialmotivering 4.1 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837) 25 g

'I'alan enligt 24 & föres genom besvär hos patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

• Sida 39
•  Original

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten får överklagas till regeringsrät- ten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Överklagandet får inte avse andra patentkrav än sådana som har prövats genom det överkla- gade beslutet. I övrigt tillämpas bestämmelserna i35—37 åå förvaltnings- processlagen (1971.'29l ) om besvär över kammarrättens beslut. Patentbe- svärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt till- stånd för prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

Bestämmelserna i 22 % femte stycket äga motsvarande tillämpning be- träffande handlingar som inkomma till patentbesvärsrätten eller regerings- rätten.

I andra stycket har införts bestämmelser om prövningstillstånd för rätten att överklaga patentbesvärsrättens slutliga beslut i patentbesvärsmål till regeringsrätten. Skälen för ändringen har redovisats i den allmänna moti- veringen (avsnitt 2.4.1).

Bestämmelsen har utformats efter mönster från motsvarande föreskrift om prövningstillstånd i 43 & namnlagen (1982z670).

Den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om att patentbesvärsrät- tens slutliga beslut får överklagas endast av sökanden har tagits bort. Det innebär att rätten att överklaga följer vanliga förvaltningsprocessuella regler. Ett beslut får alltså överklagas av den som beslutet angår. om det har gått honom emot. Därav följer att även den som har framställt invänd- ning mot en patentansökan. fått denna avslagen och överklagat till pa- tentbesvärsrätten har rätt att överklaga patentbesvärsrättens beslut, om detta innebär att hans talan har lämnats utan bifall.

Slutligen har i andra stycket införts en uttrycklig bestämmelse om att överklaganden av patentbesvärsrättens beslut inte får avse andra patent- krav än sådana som har prövats genom det överklagade beslutet. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1). Förbudet har emellertid inte till syfte att hindra att sökanden tillåts göra rättelser av rent formella fel i patentkraven, t.ex. rättelser av misskrivningar.

57å

Gör någon intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång) och sker det uppsåtligen. skall han dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 57 a & får inte dömas till strat?f för intrång som omfattas av förbudet.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I paragrafen har intagits ett tillägg till första stycket. Bestämmelsen motsvarar vad som bl.a. enligt 18 lå ftrmalagen (1974:156') har föreskrivits för att undvika att samma gärning föranleder dubbla sanktioner.

• Sida 40
•  Original

57aä

På yrkande av patenthavaren eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja upp/inningen får rätten vid vite förbjuda den som gör patentin- trång att fortsätta intrånget.

Om käranden visar sannolika skäl för att intrång föreligger och det skä/igen kan befaras att svaranden genom att-fortsätta intrångetförringar värdet av den ensamrätt som patentet medför, får rätten meddela förbud för tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förord- nats. Innan ett sådantförbud meddelas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig. om det inte är fara i dröjsmål.

Förbud enligt andra stycket får meddelas endast om käranden ställer säkerhet Itos rätten för skada som kan tillfogas svaranden. Saknar käran- den förmåga att ställa sådan säkerhet.får rätten befria honomfrån detta. Ifråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 S*" utsökningsbal- kert. Säker/teten skall prövas av rätten, om den ej Itar godkänts av svaran- den.

När målet avgörs skall rätten pröva omförbud som har meddelats enligt andra stycket fortfarande skall bestå.

Ifråga om överklagande av beslut enligt andra eller tredje stycket samt i fråga om handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rätte- gångsbalken om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Talan om utdömande av viteförs av den som har ansökt om förbudet. I samband med sådan talanfår talan föras om nytt vitesförbud.

Paragrafen som är ny innehåller bestämmelser om meddelande av vites- förbud vid patentintrång. I den allmänna motiveringen avsnitt (2.3.5) har redovisats skälen för denna nya sanktionsform. Där har också behandlats huvuddragen av institutets utformning.

Bestämmelserna tar närmast sikte på fall där särskild talan om vitesför- bud förs. De är också tillämpliga när ett yrkande om vitesförbud framställs i ett mål om skadestånd för patentintrång. För att käranden i skadestånds- målet skall vara säker på att yrkandet om vitesförbud kommer att prövas måste han dock framställa yrkandet innan målet har företagits till huvud- förhandling. Han löper annars risken att yrkandet avvisas (se 13 kap. 3 & andra stycket rättegångsbalken).

Första stycket

I patentlagen anges inte uttryckligen vem som kan föra enskild talan om straff fö.r patentintrång eller talan om skadestånd för patentintrång. Vid talan i anledning av brott tillkommer enligt allmänna regler talerätt måls- äganden. dvs. den mot vilken brottet är begånget eller som därav har blivit förnärmad eller lidit skada (se 20 kap. 8 % rättegångsbalken). Enligt förar- betena till patentlagen (NU 1963:6 s. 342) anses vid patentintrång kretsen av skadelidande begränsad till dem som har ett direkt på patentet grundat rättsligt intresse i saken, dvs. patenthavaren och hans licenstagare. Där- emot anses den som har ett intresse som grundas på något annat förhållan- de inte ha talerätt. exempelvis inte en försäljare till vilken patenthavaren har uppdragit att saluföra uppfinningen. I förevarande paragraf är rätten attframställa yrkande om vitesförbud därför begränsad till patenthavaren

• Sida 41
•  Original

och den som på grund av licens (inklusive innehavare av tvångslicens) äger utnyttja patentet. Samma begränsning gäller enligt 63 % också i fråga om rätten att föra positiv fastställelsetalan.

Det ligger i sakens natur att ett vitesförbud måste vara klart avgränsat. Den som förbudet riktar sig mot skall veta vad han inte får göra. Yrkandet om vitesförbud måstc därför vara preciserat och stå i relation till det påstådda intrånget. I sin ansökan har käranden att noga ange vari intrånget består, det s.k. intrångsförcmålet. och förbudsyrkandet kan inte avse annat än detta inträngsföremål. Det är naturligtvis inte förenligt med kra- vet på precisering att låta yrkandet omfatta "liknande" eller ”motsvaran- de" utförande eller förfarande.

Inom ramen för kärandens yrkande har domstolen att utforma förbudet så att det fyller kraven på entydighet och konkretisering. Vid produktpa- tent kan det bli fråga om att förbjuda fortsatt tillverkning, utbjudande eller försäljning av produkter som ligger inom ramen för patentkraven. När det gäller patent som skyddar ett visst förfarande, s.k. metodpatent. kan förbudet inriktas på fortsatt utnyttjande av den patentskyddade metoden samt utbjudande och försäljning av produkter som har framställts enligt denna metod. Ett förbud bör dock inte gå längre än vad som är motiverat i det enskilda fallet. Domstolen är således oförhindrad att begränsa förbudet i förhållande till vad som yrkats (jfr prop. l974:4 s. 220 rörande utform- ningen av förbud enligt 15 & firmalagen).

Vitesbeloppet bestäms av domstolen.. Grundprincipen när det gäller vitesbeloppet är att detta skall sättas så högt att vitet kan antas förmå svaranden att åtlyda dct förbud som vitet avser; jfr 3 5 lagen (1985 :206) om viten. I första hand bör svarandens ekonomiska förhållanden vara avgö— rande för bedömningen, men även kärandens intresse att förhindra fortsatt intrång bör beaktas. Någon övre gräns för beloppet gäller inte. I fall där ett grovt intrång har gjorts av en motpart med betydande ekonomiska re- surser. t.ex. ett stort företag. kan vitet behöva sättas till ett mycket högt belopp. Det kan således någon gång krävas att vitet bestäms till flera miljoner kr. för att det preventiva syftet skall kunna uppnås.

Av viteslagen (4 &) följer också att vite kan föreläggas som s.k. löpande vite. Det innebär att vitet bestäms till ett visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilket förbudet har överträtts. Vitet kan också bestäm- mas så att det skall betalas för varje gång förbudet överträds.

Andra stycket

I andra stycket ges föreskrifter om interimistiskt förbud.

Det kan sättas i fråga om några särskilda regler i patentlagen rörande interimistiskt vitesförbud över huvud taget är behövliga. Man skulle nämli- gcn kunna hävda att det — i och med att regler införs rörande talan om vitesförbud och vitcts förhållande till en straffsanktion — redan med stöd av bestämmelserna i [5 kap. 3 5 andra stycket rättegångsbalken skulle vara möjligt att meddela ett interimistiskt vitesförbud (jfr NJA 1982 s. 633). För att ingen tvekan skall råda rörande möjligheten att meddela ett sådant förbud har dock. särskilt med hänsyn till att ett interimistiskt vitesförbud

4]

• Sida 42
•  Original

avses komma till användning även i de fall där talan om vitesförbud förs separat. uttryckliga regler om detta införts i förevarande paragraf.

Förutsättningarna för att meddela ett sådant förbud har behandlats i den allmänna motiveringen. Om i det särskilda fallet förutsättningarna för ett interimistiskt förbud skulle ändras innan målet avgörs slutligt. kan domsto- len upphäva eller ändra förbudet.

Ett interimistiskt förbud kan även meddelas i samband med dom i saken. Det följer av möjligheten att meddela förbud att gälla intill dess att målet slutligt har avgjorts.

För att ett interimistiskt förbud skall meddelas krävs givetvis att ett yrkande därom har framställts.

Tredje stycket

En ytterligare förutsättning för ett interimistiskt beslut är att käranden ställer säkerhet för det skadestånd som han kan bli skyldig att utge om beslutet visar sig vara obefogat. Skadeståndsskyldigheten gäller — liksom när förordnande enligt [7 kap. 14 & rättegångsbalken om omedelbar verk- ställighet upphävs — oberoende av vårdslöshet. Den omfattar all skada, även ren förmögenhetsskada (jfr 3 kap. 22 å utsökningsbalken och prop. 1980/8118 5. 337 f). Hänvisningen till 2 kap. 25 & utsökningsbalken innebär att säkerheten skall bestå av pant eller borgen. Som borgen får godtas endast proprieborgen och. om borgensmännen är två eller flera. endast solidarisk borgen. Efter mönster av 15 kap. 6 & rättegångsbalken har dom- stolen dock getts befogenhet att i undantagsfall befria käranden från att ställa säkerhet om han inte förmår detta. Bestämmelsen tar sikte framför allt på sådana fall som när en patenthavare med begränsade ekonomiska resurser för talan mot en intrångsgörare för vilken skadan av ett interimis- tiskt beslut är ringa i jämförelse med den skada patenthavaren åsamkas av intrånget.

Fjärde stycket

När rätten avgör målet skall den pröva om det interimistiska förbudet skall bestå. Om rätten beslutar att förbudet skall bestå. gäller det oberoende av om talan fullföljs mot domen.

Av allmänna processuella principer följer att ett yrkande om interimis- tiskt bcslut också kan framställas i högre rätt. En patenthavare som full- följer talan mot en dom varigenom ett förbudsyrkande har ogillats och ett interimistiskt förordnande har upphävts kan således i samband med över— klagandet framställa yrkande om ett interimistiskt beslut. Så kan också ske även om något yrkande om interimistiskt beslut inte har framställts tidi- gare.

Femte stycket

När det gäller överklagande av det interimistiska beslutet hänvisas till rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av beslut som avses i 15

• Sida 43
•  Original

kap. Det innebär bl.a. att talan mot beslut som har meddelats under rättegången skall föras särskilt (se 49 kap. 4 & första stycket 6 och 5.4 kap. 3 %$ rättegångsbalken). Vidare medför det en möjlighet för högre rätt att meddela inhibition (se 50 kap. 8 & och 55 kap. 8 s rättegångsbalken).

Att ett interimistiskt förordnande som har meddelats i samband med domen överklagas i samma ordning som gäller för överklagande av själva domen framgår av 49 kap. 5 å andra stycket och 54 kap. 3 & rättegångsbal- ken._ Även här finns det en möjlighet för överinstansen att meddela inhibi- tion (se 50 kap. 8 åoch 55 kap. 8 & rättegångsbalken).

Sjätte stycket

Talan om utdömande av vitet får föras av den som har ansökt om vitesför- budet. Om patentet har överlåtits eller licens upplåtits. får talan föras även av den nye patenthavaren resp. av licenshavaren. Detta följer av allmänna processrättsliga regler (jfr 13 kap. 7 & rättegångsbalken).

Ett mål om utdömande av vite förutsätter påstående om patentintrång. Det medför att forumrcgeln i 65 ä 4 patentlagen är direkt tillämplig, liksom reglerna om rättens sammansättning; jfr l & andra stycket och 8 % lagen (19851206) om viten. Mål om utdömande av vite handläggs enligt 8ä viteslagen i övrigt i tillämpliga delar enligt reglerna i rättegångsbalken som mål om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet.

Andra meningen i förevarande stycke innehåller en kumulationsregel, som möjliggör att talan om föreläggande av nytt vite förs i ett mål om utdömande av vite. Vid kumulation bör reglerna i 22 kap. ]. 3 och 5 5.5 rättegångsbalken anses analogt tillämpliga. Det innebär bl.a. att rätten efter vad den anser lämpligt kan förordna att målen skall handläggas gemensamt eller var för sig.

Av ] & tredje stycket viteslagen jämfört med 25. kap. 8 & brottsbalken följer att utdömt vite tillfaller staten. ] fråga om uppbörd och indrivning samt förvandling av vite gäller att detta sker enligt de regler som har föreskrivits för böter.

585

' Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Vid bestämmande av ersätt- ningens storlek skall hänsyn tas även till patenthavarens intresse av att patentintrång inte begås och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet. skall han utge ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning förlorad.

I första stycket har tagits in en bestämmelse varigenom domstolen ges

• Sida 44
•  Original

möjlighet att när den bestämmer skadeståndets storlek ta hänsyn till pa- tenthavarens intresse av att patentintrång inte begås och övriga omständig- heter av annan än rent ekonomisk betydelse. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6) har utförligt redogjorts för motiven till bestämmelsen, som allmänt syftar till att förstärka både skadeståndets reparativa och dess preventiva funktion.

Någon direkt motsvarighet till denna möjlighet att beräkna skadeståndet vid intrång finns inte i immaterialrätten i övrigt. Bestämmelser om skade- stånd som beräknas enligt liknande grunder vid intrång i annans rätt finns emellertid för immaterialrättens del intagna i upphovsrättslagcn (54 å) och lagen (l960:730) om rätt till fotografisk bild (17 å). Ersättning som beräk- nas med hänsyn till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse kan också utdömas bl.a. enligt 23 s datalagen (1973:289) och 55 & lagen (l976z580) om medbestämmande i arbetslivet. Inom arbetsrätten brukar ett sådant slag av skadestånd kallas allmänt skadestånd.

De grundläggande reglerna om rätten till skadestånd och den praxis i detta hänseende som föreligger nu avses inte ändrade genom tillägget i paragrafen. Det innebär att utgångspunkten alltjämt är att patenthavaren skall ha rätt till full ersättning för utnyttjandet av patentet och den ytterli- gare skada som patentintrånget har medfört. Härav följer också att den som begär skadestånd även i fortsättningen har bevisbördan för skadans omfattning. Liksom hittills skall inte heller parternas inbördes styrkeför- hållande inverka vid bevisbedömningen. En i ekonomiskt hänseende un- derlägsen patenthavare skall alltså inte ha någon lättnad i sin bevisskyl- dighet. I de fall käranden inte lyckas förebringa full bevisning. får alltjämt en skälighctsbedömning göras enligt 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Av allmänna processuella regler följer att domstolen vid utdömande av skade- stånd självfallet inte kan gå utöver det belopp som har yrkats.

Tillägget i paragrafen innebär emellertid att domstolen när den fastställer ersättningens storlek skall beakta även andra än rent ekonomiska omstän- digheter. De omständigheter som kan komma i fråga vid bedömningen hänför sig dels till parterna, dels till arten och graden av intrånget.

Beträffande parterna bör särskilt beaktas fall när patenthavaren allmänt befinner sig i ett underläge gentemot intrångsgöraren. Det kan t.ex. röra sig om en situation där ett stort företag har använt ett patent som innehas av en uppfinnare med små ekonomiska resurser. I sådana fall kan det vara svårt att bedöma omfattningen av patenthavarens eventuella uteblivna vinst. Det är därför angeläget att skadeståndet kan bedömas på andra grunder. lntrångsgörarens vinst av intrånget är då en sådan omständighet som kan tillmätas betydelse. Har denne haft god ekonomisk utdelning av intrånget, samtidigt som patenthavarens beräkningar rörande sin uteblivna vinst framstår som osäkra, bör skadeståndet närmast beräknas med ut- gångspunkt i intrångsgörarens vinst.

Det bör också vara möjligt att beakta den omsättning som intrångsgö- raren har haft vid t. ex. försäljning av en produkt som omfattas av intrång- et, även om det inte är möjligt att visa att intrångsgöraren har haft någon vinst därav.

I de fall osäkerhet föreligger om den eventuella vinst som intrångsgö-

• Sida 45
•  Original

raren har gjort. medan patenthavaren har lyckats styrka omfattningen av sin uteblivna vinst, bör i normala fall den ersättning som utgår härutöver inte bli omfattande.

Uppsätliga eller grovt oaktsamma intrång bör kunna föranleda högre belopp än när intrånget framstår som mindre allvarligt. Även intrångets varaktighet bör inverka på motsvarande sätt. Det bör särskilt beaktas om intrånget har skett vid en för patenthavaren ogynnsam tidpunkt. Det kan röra sig om fall där patenthavaren har lagt ned betydande belopp för exploatering av patentet och står i begrepp att tillverka och marknadsföra en produkt eller metod men blir överflyglad av någon som olovligen börjar utnyttja uppfinningen.

En annan omständighet som kan behöva beaktas vid bestämmande av skadeståndet är om intrångsgöraren genom att t.ex. marknadsföra en sämre produkt har skadat patenthavarens good-will.

Som har redovisats i den allmänna motiveringen har den nuvarande bestämmelsen om möjligheten till jämkning vid fall av ringa oaktsamhet tagits bort från paragrafen. Det innebär att skadestånd alltid skall utgå med fullt belopp. Det förhållandet att intrånget framstår som mindre allvarligt är emellertid en omständighet som bör beaktas när det gäller att fastställa den ersättning som grundas på annat än rent ekonomiska förhållanden.

Enligt 22 5 lagen (1971:]078) om försvarsuppfinningar har en uppfinnare i vissa fall rätt till ersättning av den som uppsåtligen och yrkesmässigt har utnyttjat en hemlig försvarsuppfinning. Skadeståndet motsvarar i huvud- sak den ersättning som skulle ha tillkommit uppfinnaren enligt 58 och 60 åå patentlagen om patent hade meddelats i vanlig ordning, dvs. om det sär- skilda förfarandet om hemlighållande av försvarsuppfinningar inte hade varit aktuellt. Behov av en ändring i lagen om försvarsuppfinningar mot- svarande det tillägg som intagits i förevarande paragraf har emellertid inte ansetts föreligga med hänsyn till de speciella fall som avses i lagen om försvarsuppfinningar. särskilt som dessa fall i praktiken är sällsynta.

615

Har ett patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, får rätten inte enligt 57-60 åå döma till straff, meddela vitesförbud, utdöma vite eller ersättning eller förordna om säkerhetsåtgärd.

Förs talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan förs gällande att patentet är ogiltigt , får frågan om ogiltighet prövas endast sedan talan om detta har väckts. Rätten skall förelägga den som gör gällande att patentet är ogiltigt att inom viss tid väcka sådan talan.

Färs i samma rättegång talan om patentintrång och talan om patentets ogiltighet och är det med hänsyn till utredningen lämpligt att frågan huruvida patentintrång föreligger avgörs särskilt för sig, får på begäran av någon av parterna särskild dom ges i den frågan. Om särskild dom ges, får rätten förordna att målet om ogiltighet skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.

Ändringen i första stycket hänger samman med att vitesförbud har införts som ny påföljd. Ändringen innebär att det sedan ett patent har

• Sida 46
•  Original

förklarats ogiltigt inte kan meddelas något beslut om vitesförbud eller dömas ut vite som har bestämts genom ett sådant förbud.

! andra och tredje styckena ges vissa föreskrifter för det fall att talan om patentintrång och fråga om patentets giltighet behandlas i samma rätte— gång. ] den allmänna motiveringen har dessa frågor behandlats i avsnitt 2.3.7.

Ändringen i andra stycket innebär att svaranden i intrångsmålet inte längre har rätt att få detta mål vilandeförklarat när han gör gällande att patentet är ogiltigt. Liksom f.n. skall rätten, om det görs gällande att patentet är ogiltigt. förelägga svaranden att väcka talan om detta. Reglerna i l4 kap. rättegångsbalken om förening av tvistemål blir därvid tillämpliga. Det innebär att målen kan sammanläggas enligt 14 kap. 3 ä. om talan har väckts som genkäromål, eller i annat fall med stöd av 14 kap. 6 &.

Finner rätten efter gemensam handläggning att patentet är giltigt kan i samma dom prövas även huruvida intrång har skett. ] de fall domstolen har ansett patentet ogiltigt kan också genom samma dom förklaras att patentin- trång inte föreligger.

Underlåtenhct att följa ett föreläggande om att väcka talan om ogiltighet medför att intrångsmålet prövas utan att invändningen om ogiltighet beak- tas. Någon taleprekluderande verkan är dock inte knuten till föreläggan- det. I detta hänseende har bestämmelsen samma innebörd som enligt gällande rätt. Det medför att målen kan kumuleras enligt bestämmelsernai 14 kap. rättegångsbalken även om talan om ogiltighet väcks efter den förelagda tidens utgång. Den förelagda partens försummelse att efter- komma föreläggandet får beaktas vid bestämmande av rättegångskostna- derna enligt reglernai 18 kap. 6 & rättegångsbalken.

1 det nya tredje stycket ges en möjlighet att genom mellandom avgöra om patentintrång föreligger. .En förutsättning är självfallet att någon av parterna begär en sådan dom. Det skall också vara lämpligt att dela upp rättegången på detta sätt. I det sammanhanget bör särskilt de processeko- nomiska fördelarna beaktas. Genom mellandom kan endast prövas huruvi- da patentintrång föreligger. Påföljd för patentintrång. dvs. straff, vitesför— bud och skadestånd. eller säkerhetsåtgärd kan inte utdömas genom mellan- dom. Däremot föreligger inte något hinder mot att det i samband med en mellandom meddelas ett interimistiskt beslut om vitesförbud enligt 57 a å andra stycket. Mellandom i intrångsdelen är ett institut som främst har betydelse för svaranden i intrångsmålet. Det kan dock tänkas ligga även i patenthavarens intresse att på ett tidigt stadium av rättegången få avgjort huruvida det s.k. inträngsföremålet faller inom patentets skyddsomfång.

Om mellandom meddelas i intrångsfrågan har rätten möjlighet att förkla- ra ogiltighetsmålet vilande.

Tredje Stycket behandlar endast mellandom i intrångsmålet. Att mellan- dom kan ges i fråga om patentets giltighet följer av 17 kap. 5 5 första stycket rättegångsbalken. Denna bestämmelse kan således bli tillämplig om rätten efter gemensam handläggning av intrångsmålet och ogiltighets- målet finner att patentet är ogiltigt. Särskild dom bör då meddelas orn patentets ogiltighet, medan intrångsmålet förklaras vilande. Skulle rätten

• Sida 47
•  Original

finna att intrångstalan bör ogillas finns dock inget hinder mot att båda frågorna i stället avgörs genom samma dom.

1 63 % patentlagen ges föreskrifter om positiv fastställelsetalan. Enligt dessa föreskrifter äger en patenthavare eller licenshavarc föra talan om fastställelse huruvida han på grund av patentet åtnjuter skydd gentemot annan under förutsättning att det råder ovisshet om förhållandet och denna ovisshet länder honom till förfång. ] ett sådant mål kan käranden mötas av invändningen att patentet är ogiltigt. Gör han det. skall enligt 63 & tredje stycket tillämpas samma ordning som när i mål om patentintrång görs gällande att patentet är ogiltigt. Den handläggningsordning som nu föreslås för intrångsmålens del skall alltså tillämpas även när det i mål om positiv fastställelsetalan görs invändning att patentet år ogiltigt.

665

I mål som anges i 65 & är tingsrätten domför med fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna och två tekniskt sakkunniga. Fler än tre lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter får inte sitta i rätten. En av de lagfarna ledamöterna skall vara rättens ordförande.

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling, liksom vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället, är tingsrätten dock domför med en lagfaren ledamot. Fler än en lagfaren och en tekniskt sakkunnig ledamot får inte sitta i rätten i detta fall. Därvid är den lagfarna ledamoten rättens ordförande.

Den nya domförhetsregeln i första stycket (se avsnitt 2.3.3 i den all- männa motiveringen) innebär att antalet ledamöter i tingsrätten i normal- fallet skall vara fyra, varav två lagfarna och två tekniskt sakkunniga. Tingsrätten har dock möjlighet att sammanträda i den större sammansätt- ningen som nu gäller i normalfall. Denna möjlighet torde i första hand kunna utnyttjas i mer omfattande mål. dvs. när huvudförhandlingen kan beräknas pågå minst fyra veckor; jfr 1 kap. 3 & rättegångsbalken och 3 5 lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. Det bör understrykas att. om domstolen skall förstärkas utöver minimisammansättningen, man bör eftersträva att lika många lagfarna och tekniska ledamöter från början ingår i rätten.

Domförhetsregeln i andra stycket har jämkats rent redaktionellt.

67å

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i tingsrätten tekniskt sakkunnig ledamot deltagit, domför med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. IIar tre lagfarna ledamöter deltagit i tingsrättens avgörande, skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrättens avgörande. Fler än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter får inte sitta i rätten.

Om hovrätten finner att medverkan av tekniskt sakkunniga ledamöter uppenbarligen inte behövs. är hovrätten domför utan sådana ledamöter.

Paragrafen innehåller domförhetsregler för hovrätten. De ändringar som

• Sida 48
•  Original

har genomförts har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3). Enligt dessa ändringar skall hovrätten i fortsättningen vara domför med tre lagfarna ledamöter medan antalet tekniskt sakkunniga ledamöter i likhet med vad som gäller nu skall vara två.

När tre lagfarna ledamöter har deltagit i tingsrätten skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrättens avgörande. Möjligheten för hovrätten att vid huvudförhandling bestå av fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter har bibehållits. De möjligheterna bör utnyttjas särskilt när hu- vudförhandlingen kan väntas bli långvarig i hovrätten.

Hovrätten är enligt det nya andra stycket domför utan tekniskt sakkun- niga ledamöter, om det är uppenbart att medverkan av sådana ledamöter inte är behövlig. Motsvarande bestämmelse finns för hovrätts sammansätt- ning i vissa fall enligt lagen (1969z246) om domstolar i fastighetsmål (13 5"). Avsikten är att hovrätten t.ex. skall kunna avskriva ett mål efter återkal- lelse av talan utan att behöva anlita de tekniskt sakkunniga ledamöterna. Vid avskrivning av mål begränsas prövningen vanligtvis till enbart rätte- gångskostnadsfrågor. I den mån beslut i dessa frågor kräver de särskilda insikter som de tekniska ledamöterna har — så kan t.ex. vara fallet om kostnaderna för olika delar av målet behöver särskiljas — bör dessa leda- möter naturligtvis medverka.

75å

Andra slutliga beslut av patentmyndigheten än som avses i 245 samt beslut enligt 42. 72 eller 73 5 får överklagas till patentbesvärsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill överklaga ett sådant beslut skall inom samma tid betala föreskriven besvärsavgift. An- nars prövas inte besvären.

Ett slut/igt beslut av patentbesvärsrätten får överklagas till regeringsrät- ten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35 —37 59" förvaltningsprocesslagen(1971 :291 ) om be- svär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall inne- hålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

Genom en ändring i 25 å andra stycket krävs i fortsättningen prövnings- tillstånd vid överklagande av patentbesvärsrättens beslut i de frågor som omfattas av den bestämmelsen (se avsnitt 2.4.1 i den allmänna motivering- en). Motsvarande ändring har införts i förevarande paragraf.

I övrigt har paragrafen jämkats rent redaktionellt.

Övergångsbestämmelser

]. Denna lag träderi kraft den ljuli l986.

2. I fråga om tingsrättens domförhet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvud- förhandlingar.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i patentlagen ll967:837). 2. lag om ändring i varumärkeslagen (1960z644), 3. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485). 4. lag om ändring i lagen (l977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 50
•  Original

Utdrag

LAGRÄDET PROTOKOLL vid sammanträde l985- l 2- l 9

Närvarande: f.d. justitierådet Hult. regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till

] . lag om ändring i patentlagen (19671837).

2. lag om ändring i varumärkeslagen (l960:644).

3. lag om ändring i mönsterskyddslagen( 19701485).

4. lag om ändring i lagen (l977: l016) med vissa bestämmelser på tryck- frihetsförordningens område.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Krister Thelin.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Enligt 43 :$ namnlagen (l982:670) krävs prövningstillstånd för att rege- ringsrätten skall pröva besvär över ett slutligt beslut av patentbesvärsrät- ten enligt denna lag. I lagrådsremissen föreslås att ett krav på prövningstill- stånd skall införas också när det gäller överklagande av andra slutliga beslut av patentbesvärsrätten. Genom de i remissen framlagda förslagen till ändring av 25 och 75 åå patentlagen (1967z837'), 47 & varumärkeslagen (l960:644). 22 och 47 åå mönsterskyddslagen (l970z485) samt Sä lagen (197721016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område uppställts ett sådant krav i fråga om överklagande av slutliga beslut enligt dessa lagar.

I 17 5 lagen (19771729) om patentbesvärsrätten finns bestämmelser om överklagande av ett icke-slutligt beslut av patentbesvärsrätten enligt de ovan nämnda lagarna. Enligt andra stycket i paragrafen är huvudregeln att sådant beslut får överklagas endast i samband med överklagande av beslu- tet i själva målct. I vissa i stycket under l—5 angivna fall får dock ett icke-slutligt beslut överklagas särskilt. I paragrafens tredje stycke finns bestämmelser som reglerar sådant särskilt överklagande. Överklagande får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Talan förs genom besvär hos regeringsrätten. Genom en hänvisning till 7 s" förvalt- ningsprocesslagen (l97lz29l) gäller en besvärstid på tre veckor, räknat från delfåendet av beslutet.

Enligt lagrådets mening bör ett krav på prövningstillstånd inte begränsas till de i remissen avsedda besluten utan omfatta överklagande av alla beslut av patentbesvärsrätten. I fråga om beslut som får överklagas endast i samband med slutligt beslut i målet gäller bestämmelserna om överkla- gande av sådant beslut. Dessa icke—slutliga beslut omfattas därmed, utan att någon ytterligare lagreglering behövs. av det för slutliga beslut uppställ- da kravet på prövningstillstånd. När det gäller sådana icke-slutliga beslut

• Sida 51
•  Original

som får överklagas särskilt regleras som nämnts överklagandefrågorna av bestämmelsernai 17 & tredje stycket lagen om patentbesvärsrätten. För att överklagande av dessa beslut skall omfattas av ett krav på prövningstill- stånd behövs en uttrycklig föreskrift därom. En sådan kan lämpligen införas i paragrafens tredje stycke. ] samband därmed bör paragrafens lydelse anpassas till de i remissen föreslagna bestämmelserna om besvär över slutliga beslut av patentbesvärsrätten. Vidare bör hänvisningen till namnlagen i paragrafens första stycke avse den nu gällande lagen. Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att 17 & lagen om patentbesvärsrät- ten får följande lydelse:

"17 & I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (l97tlz485), varumärkeslagen (l9602644), namnlagen (1982:670) och lagen (l977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.

Ett beslut av patentbesvärsrätten. som inte är slutligt. får överklagas endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

]. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning.

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska.

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet överklagas till regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna i 7 lå för- valtningsprocesslagen (l971:29l) och i 35—37 ss samma lag om besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av besvär till rege- ringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.”

l övergångsbeståmmelse bör föreskrivas att äldre föreskrifter fortfaran- de skall tillämpas i fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätå ten har meddelat före ikraftträdandet.

I övrigt lämnar lagrådet de remitterade förslagen utan erinran.

Sl

• Sida 52
•  Original