2

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

holmstext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd. Samtidigt

läggs fram förslag till ny mönsterskyddslag och en ny lag om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar jämte förslag om vissa av

mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i annan lagstiftning. I an­

slutning härtill föreslås vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag.

Genom mönsterskyddslagen införs ett generellt skydd för såväl pryd-

nadsmönster som nyttomönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt

förvärvas genom registrering hos patent- och registreringsverket för en tid

av fem år med möjlighet till förnyelse för ytterligare två femårsperioder.

Registrering av mönster medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkes­

mässigt utnyttja mönstret. En förutsättning för registrering är att mönstret

är nytt och att det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansök-

ningsdagen. Registreringsförfarandet ordnas som etts. k. förprövningssystem,

dvs. registreringsmyndigheten skall företa en nyhetsgranskning. Denna

kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget med­

ger samtidigt registrering av varianter av ett och samma mönster. Under

vissa förutsättningar kan samregistrering ske av flera olika mönster. Hand­

lingarna i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som

visar mönster kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för

registreringsförfarandet skall täckas genom avgifter. Förslaget innehåller

vissa regler om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt

kräver att annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt in­

trång i mönsterrätt föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträ­

der vid mönsterintrång, även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk

av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsman­

nen avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skär­

pas. Vissa äldre verk skall oberoende härav åtnjuta skydd under en över­

gångstid av 10 år.

Den nya lagen om skydd för vapen m.m. avses ersätta 1960 års lag i sam­

ma ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas

emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem.

De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 oktober 1970. Den nya

lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till Lissabon- och Stockholms-

texterna av Pariskonventionen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas

med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,

b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell före­

ning eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket

skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetec­

ken, vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släkt­

namn, konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet el­

ler namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade

litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller

något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller an­

nans rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registre­

rat här i riket för annan.

⁵

§

Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än

innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov

utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,

saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer

sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen

skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats

och därmed likartade varor.

6 §

Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om

registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta

utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej

innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden

eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande

tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit vä­

sentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med

rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan

hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation

av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande för­

måner medges för svenskt luftfartyg.

8 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket

tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av

2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden

yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet

får åtnjutas.

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

10

§

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registrerings-

myndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes

registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes

registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka

sin rätt till detta.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sö­

kanden innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall

modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas

en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,

att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansök­

ningen göres eller enligt 8 § skall anses gjord blivit känt på sätt som enligt

2 och 3 §§ hindrar registrering av mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

11

§

En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren

sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. An­

sökan om sådan samregistrering får omfatta högst 20 mönster och får ej

avse ornament.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

5

12

§

Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,

som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

43

§

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden

givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än

som angivits i ansökningen.

14 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyn-

digheten i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsätt­

ningarna för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakt­

tagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat

hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att

inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller

vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erin­

ran härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter

utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för

att avhjälpa bristen och inom samma tid erlägger fastställd återupptag-

ningsavgift. Återupptagning får ske endast en gång.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits

och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen

avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten före­

lägga honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans

påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prov­

ning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registre-

ringsansökningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden, skall myndigheten överföra ansökningen på honom,

om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny

ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej ändras, avskrivas, avslås eller

bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för

registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att

bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansök­

ningen. Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i

19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen skall hållas allmänt

tillgänglig.

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två må­

nader från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling

som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet där­

om, får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av

honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då

ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,

från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten

beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan tiden för hemlighållande

gått ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen

återupptages eller anför besvär.

20

§

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages

ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§

tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invänd­

ningen ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig

över den.

Licens, överlåtelse in.in.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönst­

ret (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats där­

om.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med över­

låtelse av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren

alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller över­

låtits, skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i

mönsterregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla,

skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och

rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har samregistrering skett, kan övergång av mönsterrätt antecknas endast

i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken

senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönster som avses med

ansökan om registrering, när handling som visar mönstret blev allmänt till­

gänglig, kan, under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få

tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han sak­

nade kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig

kännedom om den. Rätt till sådan tvångslicens tillkommer under motsva­

rande förutsättningar den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja

mönstret yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens kan avse även tid innan

mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som

vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångs­

licens därtill.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha för­

utsättningar att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstäm­

melse med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja

mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast

tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola

ske.

30 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt­

ning mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för

licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på

yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att fram­

kalla uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas

upplysning huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåt -

ligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om

målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat

från allmän synpunkt.

36 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge

skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytter­

ligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,

kan ersättningen jämkas.

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge

ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes

skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall väckas inom fem år från

det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

37 §

På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är

skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillver­

kats eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,

vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras

eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i

fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas

till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvär­

vat egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönster­

intrång.

Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som an­

ges i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag

i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga

skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses

i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av

skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i

övrigt.

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om regi­

strering, efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,

äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning i den mån

ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och er­

sättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen

kungjorts enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättnings­

talan väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

43 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre

rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av så­

dan registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,

om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,

väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38

eller 41 § sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt

ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kal­

lelser och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undanlag

av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig person­

ligen inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och anteck­

nas i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning

i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med

posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är full­

ständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att hand­

lingen anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kun­

görelse införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad

nu sagts blivit fullgjort.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestäm­

melserna i 12 eller 45 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller möns­

terhavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten

bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket och

äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.

47 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna

lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsver­

kets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill

anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid på­

följd att besvären annars icke upptages till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen

inom två månader från beslutets dag.

48 §

I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse

av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelse­

avgift samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klass­

avgift för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha nedan angivna

lydelse.

¹⁴

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

(Nuvarande lydelse)

1

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlit­

terär eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt eller

sceniskt verk, filmverk eller alster av

bildkonst, byggnadskonst,konsthant­

verk eller konstindustri eller kommit

till uttryck på annat sätt.

Till litterärt------- ---------------------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skön­

litterär eller beskrivande framställ­

ning i skrift eller tal, musikaliskt

eller sceniskt verk, filmverk eller als­

ter av bildkonst, byggnadskonst el­

ler brukskonst eller kommit till ut­

tryck på annat sätt.

------------------------------------------ beskri-

10

Har ett verk registrerats såsom

mönster eller modell enligt vad där­

om är stadgat, må utan hinder där­

av upphovsrätt till verket göras gäl­

lande.

Fotografisk bild-------------------------

§•

Har ett verk registrerats såsom

mönster enligt vad därom är stadgat,

må utan hinder därav upphovsrätt

till verket göras gällande.

------------------- är stadgat.

43

Upphovsrätt till ett verk gäller,

där ej annat följer av vad i andra

stycket sägs, intill utgången av fem­

tionde året efter det år, då upphovs­

mannen avled, eller, beträffande verk

som i 6 § sägs, efter den sist avlidne

upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller

konstindustri gäller rätten intill ut­

gången av tionde året efter det år,

då alstret offentliggjordes. Var så­

dant alster icke offentliggjort vid

konstnärens död, gäller rätten intill

utgången av tionde året efter hans

dödsår.

§•

Upphovsrätt till ett verk gäller in­

till utgången av femtionde året efter

det år, då upphovsmannen avled, el­

ler, beträffande verk som i 6 § sägs,

efter den sist avlidne upphovsman­

nens dödsår.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning eller signatur på alster av konst

eller konsthantverk eller på annat

dylikt verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upp­

hovsman till verket, dömes för s i g-

naturförfalskning till fäng­

else i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet------------------- —-----------

ning eller signatur på alster av konst

eller brukskonst eller på annat dy­

likt verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upp­

hovsman till verket, dömes för sig­

naturförfalskning till fäng­

else i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

------fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85 §.i

När fast----------- —------------------- - hos överexekutor.

Då fast----------------------- ----------- utmätningen skett.

Utmätes fartyg —-------------- - — urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen —---------------rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken-------—--------— —--------är sagt.

Har domstol--------------- --------------- till överexekutor.

Sker utmätning----------- — till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,

mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjli-

myndigheten sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsver-

ningen med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med

nummer.

angivande av patentets eller mönster­

registreringens nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse 1967:843.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1967:840) om patent- och

registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1967:840) om patent- och re­

gistreringsverkets besvärsavdelning skall erhålla nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inom patent- och registreringsver­

ket skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rö­

rande patent och varumärken samt

ärenden angående släktnamn och

förnamn.

Besvärsavdelningen består —

Besvärsavdelningen må-------

(Föreslagen lydelse)

1

Inom patent- och registreringsver­

ket skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rö­

rande patent, mönster och varumär­

ken samt ärenden angående släkt­

namn och förnamn,

lagkunniga ledamöter.

----------- av Konungen.

2

Besvärsavdelningen är —-------------

Vid handläggning av varumärkes-

och namnärenden är besvärsavdel­

ningen beslutför med tre ledamöter,

av vilka minst två skola vara lagkun­

niga.

§■

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, va­

rumärkes- och namnärenden är be­

svärsavdelningen beslutför med tre

ledamöter, av vilka minst två skola

vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag

till

Lag

om ändring i införsellagen (1968:621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:621) skall erhålla nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Genom införsel —--------------- en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt

för utnyttjande av patent eller av

rätt till litterärt eller konstnärligt

verk eller annat sådant eller för över­

låtelse av rörelse.

utgående vederlag

för utnyttjande av patent eller möns­

terrätt eller av rätt till litterärt eller

konstnärligt verk eller annat sådant

eller för överlåtelse av rörelse.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

Genom lagen upphäves

lagen (1947:512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn,

lagen (1960:646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteck­

ningar,

lagen (1961:167) om skydd för internationella atomenergiorganets em­

blem.

22

digande tillkallade i februari år 1962 uppdrogs åt utredningsmannen1 att

utarbeta och lägga fram förslag till den lagstiftning om skydd för vapen och

andra officiella beteckningar som är nödvändig för att Sverige skall kunna

tillträda Lissabontexten av Pariskonventionen. Utredningsmannen avgav i

maj 1966 betänkandet »Rikets vapen och flagga» (SOU 1966:62). Betän­

kandet innefattade bl. a. förslag till viss av Lissabontexten påkallad ändrad

lagstiftning i sistnämnda hänseende. Förslaget torde få fogas vid statsråds­

protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över mönsterskyddsutredningens betänkande

avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhus­

rätt, riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagarna i Stock­

holms åklagardistrikt och Göteborgs åklagardistrikt samt föreningen Sveriges

statsåklagare — av kommerskollegium — som bifogat yttranden av Stock­

holms handelskammare, Skånes handelskammare, Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare, handelskammaren i Gefle, Västergötlands och

norra Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Väst­

manlands län, handelskammaren i Karlstad samt Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare — av patent- och registreringsverket, statskon­

toret, statens heraldiska nämnd, statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,

ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kar­

tellnämnd, försvarets civilförvaltning, utredningen om illojal konkurrens,

firmautredningen, utredningen angående rikets vapen och flagga, offentlig­

hetskommittén, förvaltningsdomstolskommittén, överintendenten och che­

fen för nationalmuseum, akademien för de fria konsterna, konstfackskolan,

Sveriges advokatsamfund, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges indus­

triförbund, Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa förbundet (KF),

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sve­

riges köpmannaförbund, Svenska slöjdföreningen, Konstindustriskolan i

Göteborg, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska föreningen

för upphovsrätt, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska

uppfinnarkontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska arbetsgivare­

föreningen (SAF), Svensk industriförening, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Sven­

ska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska inredningsarkitekters riksför­

bund (SIR), föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare

(KIF), föreningen Svenska industridesigner (SID) samt Sveriges tecknares

och formgivares riksförbund (STEFO).

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt SAF har åberopat yttranden av Textilrådet och Konfektionsindustri-

föreningen. Vidare har åberopats, av Sveriges hantverks- och industriorgani­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

1 F.d. hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh.

men handling som visar mönstret skall på begäran hållas hemlig under högst

sex månader.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet skall täckas ge­

nom avgifter, som fastställs av Kungl. Maj :t.

Mönsterregistrering medför enligt förslaget ensamrätt för mönsterhava-

ren att yrkesmässigt tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller

hyra ut varor som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet

gäller bara i fråga om de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten

kan inskränkas genom tillämpning av regler om tvångslicens. Sådan licens

kan meddelas av domstol, dels vid vissa utnyttjanden i god tro, dels när

hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att annan än mönster-

havaren får utnyttja mönstret. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans

mönsterrätt straffas enligt förslaget med böter eller fängelse i högst sex

månader. Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är på­

kallat ur allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterin­

trång, även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om föranvändarrätt, om

s. k. konventionsprioritet, om överföring av registreringsansökan eller av

registrering, om hävande av registrering som skett i strid mot skyddsförut-

sättningarna och om s. k. ombudstvång.

Lagförslaget har utformats med 1967 års patentlag som förebild och un­

der beaktande av den s. k. Lissabontexten av 1883 års Pariskonvention för

industriellt rättsskydd. Lagen möjliggör ett svenskt tillträde till denna text

och 1967 års Stockholinstext av konventionen.

Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete. Lagen föreslås i likhet

med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge träda i kraft den

1 oktober 1970.

Det föreslås vidare sådana ändringar i 1960 års upphovrättslag att

skyddstiden för verk av s.k. brukskonst förlängs från 10 år,

räknat från verkets offentliggörande, till 50 år, räknat från det år upp­

hovsmannen avled. Förslaget utgår från att kraven på individualitet och

konstnärlig gestaltning skall skärpas på detta område. Äldre verk, som vid

nya lagens ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag, föreslås

få åtnjuta fortsatt skydd under en minimitid av 10 år, räknat från de nya

bestämmelsernas ikraftträdande den 1 oktober 1970.

Slutligen föreslås en ny lag om skydd för vapen och vissa

andra officiellabeteckningar, avsedd att ersätta 1960 års lag

i ämnet samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas

emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem. I an­

slutning till vissa bestämmelser i Pariskonventionens Lissabontext tar för­

slaget upp nya regler om skydd för internationell organisations vapen,

flagga, emblem eller benämning. Lagen avses träda i kraft den 1 oktober

1970.

²⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

26

sökningen foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att svara för ho­

nom i allt som angår skyddsrätten. Anger sökanden annan som upphovsman

till mönstret, skall han förete handling som visar att han är upphovsman­

nens rättsinnehavare.

Inkomna registreringsansökningar underkastas granskningi formellt

hänseende och med avseende på mönstrets nyhet och registrerbarhet i öv­

rigt (6—7 §§). Har med anledning av brist, som avser ansökningens formella

beskaffenhet, ansökan förklarats förfallen eller har den på grund av bristan­

de registrerbarhet blivit avslagen, äger sökanden enligt 8 § inom viss tid an­

föra besvär över beslutet hos regeringsrätten.

Vid bifall till ansökan blir mönstret enligt 9 § registrerat, och intyg härom

tillhandahålls sökanden. Därjämte kungörs registreringen i allmänna tid­

ningarna.

Skyddstiden för registrerat mönster är enligt It § fem år, räknat

från den dag då ansökan gjordes.

Sker överlåtelse av mönster skall överlåtelsen enligt 12 § anmälas

till registreringsmyndigheten och överlåtelsehandlingen företes. Till dess

detta har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast

har blivit antecknad i denna egenskap hos registreringsmyndigheten.

Även efter det att registrering har ägt rum upprätthålls kravet på att in­

hemskt ombud skall finnas, när skyddsrättens innehavare inte är bosatt i

Sverige. Iakttas inte detta krav, kan enligt 13 § laga ombud utses av domstol.

Enligt 14 § gäller inte skyddsrätten mot den som vid tiden för registre-

ringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom landet eller

hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här, s. k. föran-

vändarrätt.

Har mönster registrerats i strid mot lagens föreskrifter om registrerbarhet,

kan enligt 15 § domstol på talan av den som anser sin rätt vara förnärmad

genom registreringen upphäva registreringen. Sådan talan kan

även väckas av allmän åklagare. Stockholms rådhusrätt är exklusivt forum.

Fråga om registreringens giltighet kan också prövas i intrångsmål. Finnes

härvid att registrering har skett i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, in­

träder enligt 18 § inte någon intrångspåföljd.

För den som gjort sig skyldig till intrång i mönsterskyddsrätten in­

träder enligt 16 § påföljd i form av straff- och skadeståndsansvar m. m. För

straffansvar krävs uppsåt. Straffet är böter. Endast skyddsrättens inneha­

vare får föra talan om ansvar för intrånget. Olovligen tillverkade eller olov­

ligen importerade alster skall på målsägandens yrkande utlämnas till honom

mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför på det skadestånd som till­

kommer honom. Finns redskap, som är användbart uteslutande för den

olovliga tillverkningen, skall på målsägandens yrkande förfaras så med

redskapet att missbruk av det inte kan ske.

Intrång anses enligt 17 § föreligga även om mönstret har återgetts i annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

28

tande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt

kommunalt vapen. Statsvapen får inte heller på annat sätt än som känne­

tecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd. Samma

förbud skall gälla också i fråga om beteckning som lätt kan förväxlas med

sålunda skyddad beteckning.

I 2 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som

inte är ringa bryter mot bestämmelserna i 1 §. Straffet är böter. Enligt 3 §

skall Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om ordningen för att söka till­

stånd som avses i lagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Kungl.

kungörelsen den 2 december 1960 (nr 650) med tillämpningsbestämmelser

till lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar.

Genom särskilda lagar har meddelats bestämmelser till skydd för två mel-

lanstatliga organisationers namn och emblem, nämligen Förenta Nationer­

na (FN) och internationella atomenergiorganet (IAEA). Enligt 1 § lagen

den 10 juli 19A7 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och

namn får FN:s emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som

företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum inte utan med­

givande av FN:s generalsekreterare offentligen brukas som märke eller be­

nämning. I 2 § föreskrivs straff för den som saluhåller vara, varpå utan

vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller benämning som avses i 1 §,

för den som i firma olovligen intar sådan benämning och för den som eljest

bryter mot förbudet il §. Straffet är böter eller fängelse. Enligt 1 § lagen

den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets

emblem får IAEA:s emblem eller vad som företer sådan likhet därmed att

förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande av IAEA:s generaldirek­

tör offentligen brukas som märke. Enligt 2 § kan straff ådömas den som

saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd anbragts märke som

avses i 1 §, eller som eljest bryter mot förbudet i 1 §.

Det kan tilläggas, att i 14 § VmL föreskrivs förbud mot registrering av

varumärke, vari utan tillstånd har intagits sådan statlig eller internationell

beteckning eller sådant kommunalt vapen som enligt lag eller författning

inte får obehörigen brukas som varumärke eller något som lätt kan för­

växlas därmed.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år W69

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Den 20 mars 1883 avslutades i Paris en konvention

om industriellt rättsskydd (Pariskonventionen). Stat som tillträder kon­

ventionen blir därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Den 1 januari

1969 var 79 länder medlemmar av unionen. Pariskonventionen har revi­

30

För betalning av föreskrivna avgifter till upprätthållande av mönster­

rätt (dvs. vid förnyelse av registrering) skall medges en respittid av minst

sex månader. Tilläggsavgift kan dock stipuleras (art. 5 bis).

Konventionen ålägger varje unionsland att inrätta ett särskilt förvalt­

ningsorgan för ärenden rörande den industriella äganderätten samt en cen­

tral myndighet för att hålla bl. a. mönster tillgängliga för allmänheten.

Nu berörda konventionsbestämmelser behandlas närmare i mönster-

skyddsutredningens betänkande i anslutning till motsvarande bestämmel­

ser i utredningens lagförslag och berörs ytterligare också i det följande.

Enligt Pariskonventionens Haag-, London-, Lissabon- och Stockholms-

texter åligger det unionsländerna att bereda visst skydd för varandras va­

pen, flaggor och andra statsemblem samt officiella kontroll- och garanti-

märken eller -stämplar. Samma skydd skall tillkomma allt som från heral­

disk synpunkt utgör efterbildning av sådana emblem, märken eller stämp­

lar. Föreskrifter i dessa hänseenden finns i art. 6ter. Skyddet innebär i

huvudsak, att registrering i vissa fall skall vägras eller förklaras ogiltig och

att ingripande skall ske mot användning av de ifrågavarande symbolerna

som fabriks- eller handelsmärken.

En förutsättning för att skydd skall åtnjutas är i allmänhet, att emble­

met, märket eller stämpeln har upptagits på en förteckning som vederbö­

rande land genom förmedling av unionens internationella byrå har delgett

övriga unionsländer. Ett undantag från kravet på sådan delgivning gäller

enligt Londontexten »notoriskt kända statsemblem». Enligt Lissabontex-

ten däremot är endast statsflaggor undantagna från kravet på delgivning.

Enligt Lissabontexten omfattar skyddet också mellanstatliga organisa­

tioners vapen, flaggor och andra emblem samt sådana organisationers namn

och förkortningar för sådana namn. Undantag gäller dock för fall, då frå­

gan om skydd för vapen, flagga eller annat emblem eller för namn eller

förkortning av namn redan har blivit föremål för en internationell över­

enskommelse som är i kraft. En förutsättning för skydd enligt Lissabon­

texten är vidare, att de internationella organisationer det gäller enligt sär­

skilda procedurregler har delgett unionsländerna de vapen, flaggor eller

andra emblem, namn eller förkortningar för vilka skydd påkallas. Unionslän­

derna är dock inte skyldiga att tillämpa bestämmelserna till skydd för inter­

nationella organisationers symboler eller namn gentemot innehavare av rät­

tigheter, som har förvärvats i god tro före konventionens ikraftträdande i

ifrågavarande land. Vidare är unionsländerna inte skyldiga att tillämpa

nämnda bestämmelser i fall då användning eller registrering av interna­

tionell organisations symbol av förevarande slag eller namn inte är ägnad

att inge allmänheten föreställningen om ett samband mellan organisationen

och symbolen eller namnet eller då en sådan användning eller registrering

inte är ägnad att vilseleda allmänheten i fråga om existensen av ett sam­

band mellan den som använder symbolen eller namnet samt organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

derna är dock förpliktade att medge en minimiskyddstid av tio år, om den

internationella deponeringen förnyats, och annars fem år (art. 11).

Pariskonventionens förbud mot att som villkor för mönsterrätt kräva

märkning av mönstervarorna har tagits in även i Haagöverenskommelsen.

Om unionsland kräver märkning för annat ändamål, skall enligt överens­

kommelsen kravet anses uppfyllt, när varan är försedd med det s. k. inter­

nationella mönstermärket. Förekomsten av sådant märke får inte anses

innebära ett avstående från upphovsrätt eller annan skyddsrätt. Det inter­

nationella mönstermärket består av bokstaven D (dessin, design) i en cirkel

(

5

)

åtföljt av årtalet för den internationella deponeringen och innehavarens

namn eller förkortning därav samt depositionsnumret (art. 14).

Rättsskydd för typsnitt. Inom ramen för Parisunionen har en expertgrupp

— utan nordiskt deltagande — utarbetat ett förslag till internationell över­

enskommelse om skydd för typsnitt. Förslaget är f. n. föremål för övervägan­

den inom bl.a. Europarådet.

Internationell mönsterklasslista. Utkast till en sådan internationell möns-

terklasslista som enligt vad nyss sagts skulle tjäna det internationella depo-

neringsförfarandet, har under hösten 1964 i BIRPI:s regi utarbetats av en

expertkommitté. Klasslistan är avsedd att kunna begagnas inte bara av

BIRPI utan även av de nationella myndigheterna vid den inhemska mönster­

registreringen. Kommitténs förslag har behandlats vid en diplomatisk kon­

ferens i Locarno i oktober 1968. Härvid antogs överenskommelsen av den

8 oktober 1968 om inrättande av ett internationellt klassificeringssystem för

mönster, överenskommelsen, som står öppen för undertecknande intill den

1 juli 1969 och skall ratificeras, har inte trätt i kraft. Sverige har ännu inte

undertecknat överenskommelsen.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Huvuddragen av utredningsförslagen

Förslaget till lag om mönster

Utredningens förslag till lag om mönster är uppdelat i sju avsnitt, vartill

kommer ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Beträffande såväl lag­

förslagets systematik som de enskilda paragrafernas innehåll och utform­

ning har utredningen eftersträvat att följa de nordiska patentlagkommit­

téernas förslag till patentlagar. I första avsnittet upptas allmänna bestäm­

melser, i andra avsnittet föreskrifter om registreringsförfarandet, i tredje av­

snittet regler om överlåtelse, licens m. m. och i fjärde avsnittet bestämmelser

om upphörande av registrering. Till femte avsnittet har förts bestämmelser

om ansvar och ersättningsskyldighet. Sjätte avsnittet innehåller vissa sär­

skilda bestämmelser och sjunde avsnittet upptar rättegångsbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna inleds med grundläggande föreskrifter om

mönsterrättens föremål. I 1 § anges att med mönster förstås före­

bilden för en varas utseende eller för ett ornament. Förslaget innebär de vik­

tiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara för prydnadsmönster utan

också för nyttomönster och att skyddet utsträcks till alla industriområden.

Liksom gällande lag upptar förslaget en bestämmelse om att den som

frambragt mönstret eller den till vilken hans rätt har övergått är berättigad

att genom registrering förvärva ensamrätt till mönstret (1 § andra

stycket).

Det för mönsterrätten grundläggande nyhetskravet kommer till ut­

tryck i 2 § genom en bestämmelse av innebörd att mönsterrätt förvärvas en­

dast för mönster som skiljer sig från vad som blivit känt innan ansökan

om registrering gjordes. Som känt skall därvid anses allt som blivit allmänt

tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande

eller på annat sätt. Detta innefattar en viss utvidgning i förhållande till ny­

hetsregeln i gällande rätt, som beaktar bara vissa former av offentliggörande.

En annan betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att mönster som fram-

gar av en tidigare här i riket ingiven ansökan om patent eller om varumär­

kes- eller mönsterregistrering enligt förslaget anses som känt, om mönstret

sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har i 3 § upptagits dels

det s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en

ny bestämmelse av innebörd att bekantgörande av mönstret som skett genom

att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller

någon från vilken denne härleder sin rätt i princip inte utgör nyhetshinder.

I anslutning till nyhetskravet uppställs i 2 § — i överensstämmelse med

gällande rätt — som skyddsförutsättning, att mönstret skall skilja sig vä­

sentligen från vad som redan är känt, dvs. ett skillnadskrav.

36

Enligt förslaget skall en sökande kunna ge in flera ansökningar sam­

tidigt beträffande mönster, vilka sinsemellan inte skiljer sig väsentligen åt.

En sådan form av variantregistrering innebär en nyhet i förhållan­

de till gällande rätt.

I 4 § anges vissa hinder mot mönsterrätt. Det föreslås att möns­

terrätt inte skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida

mot goda seder eller allmän ordning eller om det utan att vederbörligt till­

stånd lämnats innehåller statsvapen o. d., annans kännetecken eller porträtt,

något som kränker annans upphovsrätt eller rätt till fotografisk bild eller ett

för annan person registrerat mönster.

Mönsterrättens innehåll framgår av 5 §. Enligt denna bestäm­

melse får ingen olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att till­

verka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som inte

väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret. För­

slaget innebär en utvidgning av ensamrätten i förhållande till gällande rätt

genom att till de skyddade utnyttjandeformerna förts även utbjudande till

försäljning, överlåtelse och uthyrande och genom att varje yrkesmässigt ut­

nyttjande av mönstret på angivet sätt förbjuds. Enligt gällande rätt är en­

dast förfaranden i försäljningssyfte förbjudna.

Som en nyhet föreslås vidare att mönsterrätten skall omfatta endast de

varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor.

I 7 § föreskrivs visst undantag från mönsterskyddet i fråga om reservut­

rustning till främmande luftfartyg.

Regler om s.k. föranvändarrätt och om konventionspriori-

tet har tagits upp i 6 resp. 8 §. De stämmer i stort sett överens med mot­

svarande regler i gällande lag.

Den mönsterrättsliga skyddstiden föreslås bli fem år med möjlighet

till förlängning för ytterligare två femårsperioder (9 §). Förslaget innebär

att den maximala skyddstiden utsträcks från nuvarande fem år till fem­

ton år.

Bestämmelserna om registrering av mönster inleds med en föreskrift

att patent- och registreringsverket skall vara registreringsmyndighet (10 §).

I fråga om själva förfarandet föreslås vissa praktiskt betydelsefulla nyhe­

ter. Ansökan om registrering skall enligt 11 § innehålla uppgift om de varor

för vilka mönstret söks registrerat. I samband med att sökanden ger in en

bild av mönstret kan han även ge in en modell. I så fall skall modellen äga

vitsord framför bilden. Vidare skall sökanden avge en skriftlig försäkran på

heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt. I 12 §

meddelas en regel om samregistrering, enligt vilken flera mönster kan tas

upp i samma ansökan, om mönstren hör samman med avseende på tillverk­

ning och bruk av varorna. Mer än 20 mönster får dock inte omfattas av en

ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

37

Systemet med nyhetsgranskning behålls, men granskningsmaterialet be­

gränsas. Föreligger formell eller materiell brist i ansökningen och underlåter

sökanden att efter föreläggande avge yttrande eller vidta åtgärd för att un­

danröja hindret, skall ansökningen avskrivas. Avskriven ansökan kan dock

återupptas, om sökanden inom en månad inkommer med yttrande resp. vid­

tar föreskriven åtgärd samt erlägger viss återupptagningsavgift. Bestämmel­

ser i dessa hänseenden tas upp i 15 §.

Särskilda regler föreslås i 17—18 §§ för fall då någon påstår bättre rätt

till mönstret.

En genomgripande reform är att ansökningarna om registrering skall kun­

göras, sedan de har underkastats registreringsmyndighetens granskning.

Kungörelsen skall innehålla en bild av mönstret och ett tillkännagivande att

invändning mot ansökningen kan göras hos registreringsmyndigheten inom

två månader. Invändningsförfarandet anordnas i övrigt på unge­

fär samma sätt som inom patenträtten, varumärkesrätten och namnrätten.

Föreskrifter om kungörande och invändning tas upp i 19 §.

En nyhet i förhållande till vad som gäller nu är att ansökningshandling­

arna och därmed även den bild av mönstret som sökanden måste ge in skall

på sökandens begäran kunna hemlighållas under en tid av högst sex

månader från ansökningsdagen eller i förekommande fall den s. k. prioritets-

dagen (19—20 §§).

Om besvär i ärende rörande ansökan om registrering ges regler i 22—

23 §§. En nyhet är att invändare tillerkänns talerätt och att talan liksom i

patent-, varumärkes- och namnärenden förs hos patent- och registrerings­

verkets besvärsavdelning. Mot besvärsavdelningens beslut förs talan hos

regeringsrätten.

Förslaget innehåller ingen närmare reglering rörande avtal om över­

låtelse eller om upplåtelse av licens till mönster. Bestämmelserna i 26—

30 §§ om överlåtelse, licens m. m. behandlar i huvudsak registeranteckningar

om överlåtelse och licens. Därjämte ges vissa regler om tvångslicens. Endast

en bestämmelse i 26 § är av avtalsrättslig art och föreskriver att vidareöver-

låtelse av licens får äga rum bara när avtal har träffats därom.

Enligt 28 § i förslaget skall tvångslicens kunna meddelas i vissa

fall. Den som i god tro har börjat utnyttja ett mönster yrkesmässigt efter

det att mönstret sökts registrerat men innan det har blivit allmänt tillgäng­

ligt kan på vissa villkor erhålla tvångslicens till fortsatt utnyttjande av

mönstret. Vidare kan den som vill yrkesmässigt utnyttja ett mönster, som

är registrerat för annan, erhålla tvångslicens, om hänsyn till allmänt intresse

av synnerlig vikt kräver det. Tvångslicens meddelas enligt 30 § av rätten.

Bestämmelserna om upphörande av registrering inleds med

en föreskrift i 31 § om hävande av registrering. En nyhet är bl. a. att talan,

som grundas på att registrering meddelats annan än den som är berättigad

därtill, kan föras endast av den som påstår sig vara berättigad. I 32 § upptas

42

ning. Ingripande bör dock ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens

utvecklingsfräinjande verkningar äventyras. Utredningen erinrar om att dess

förslag liksom 1963 års patentlagförslag (NU 1963:6) innehåller en bestäm­

melse om tvångslicens för tillgodoseende av »allmänt intresse av synnerlig

vikt». Härigenom markeras ytterligare, att mönsterrätten i konkurrensbe-

gränsningshänseende inte bör betraktas annorlunda än patenträtten. Efter­

som mönsterrätten är avsedd att lämna skydd bara för en varas utseende och

variationsmöjligheterna därvidlag är mycket stora, verkar enligt utredning­

en mönsterrätten i jämförelse med patenträtten konkurrensbegränsande bara

i ringa utsträckning.

Utredningen föreslår således att den nuvarande svenska mönsterskydds­

lagen ersätts av eu generell och tidsenlig lagstiftning. Av hänsyn till den

allmänna grunden för ett mönsterskydd förordar utredningen en utvidgning

av mönsterskyddet till att i princip gälla för alla industrigrenar. Med hänsyn

till de betänkligheter som framförts från textil- och konfektions-

br anse h erna anser dock utredningen, att tvekan kan uppkomma om

dessa branscher bör tas undan från lagens tillämpningsområde.

Från textil- och konfektionsbranschernas sida har under utredningsar­

betet hävdats att en lag om mönster i den utformning som utredningen haft

under övervägande inte är lämpad för dessa branschers behov. Även om före­

tagen inte kommer att i nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheter-

na, måste de dock bevaka de registreringsansökningar och mönsterregistre­

ringar som förekommer. En mönsterskyddslag skulle därför enligt företrä­

dare för dessa branscher innebära ofrånkomliga nackdelar utan motsvarande

fördelar.

Utredningen anser, att eftersom man från branschhåll har sagt att man

inte kommer att utnyttja skyddsmöjligheterna i nämnvärd utsträckning,

antalet registreringar troligen inte kommer att bli särskilt stort. Besväret

att bevaka registreringsansökningar och registreringar torde därför inte be­

höva bli betungande. Risken för massregistreringar torde starkt motverkas,

om ett objektivt nyhetskrav upprätthålls och registreringsförfarandet för­

binds med en viss nyhetsprövning samt avgifterna inte blir för låga. Utred­

ningen anser därför att de av branschrepresentanter uttalade farhågorna är

överdrivna. Några liknande farhågor har f. ö. inte kommit till uttryck i de

nordiska grannländerna. Den brittiska textilindustrin har uttalat sin till­

fredsställelse med mönsterskyddssystemet i Storbritannien, som även om­

fattar textihnönster. Ett generellt mönsterskydd torde enligt utredningen

inte visa sig vara till men för de nu berörda branscherna, om man väger be­

farade olägenheter mot de fördelar som uppenbarligen är förenade med ett

mönsterrättssystem. Enligt utredningen bör f. ö. vissa fall av intrång i möns­

terrätt, begångna inom företag med mycket stort mönstersortiment och

snabb omsättning av mönster, föranleda en mildare bedömning än vanliga

fall. Utredningen, som även har beaktat mönsterskaparnas skyddsintresse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

44

Viss tvekan har under remissbehandlingen på sina håll uttalats med hän­

syn till mönsterrättens förhållande till konkurrensbe-

gränsningslagstiftningen. Näringsfrihetsrådets majoritet noterar

med tillfredsställelse de av utredningen gjorda uttalandena i denna del och

understryker i likhet med Sveriges köpmannaförbund synpunkten att möns­

terskyddets konkurrensbegränsande verkningar som regel knappast blir av

allvarlig art med hänsyn till de stora variationsmöjligheter som föreligger i

fråga om en varas utseende. Även KF finner att de skäl på vilka konkurrens-

begränsningslagstiftningen grundas inte får föranleda att man avvisar ett

lämpligt avvägt mönsterskydd. Förbundet beaktar härvid de väntade för­

delarna i form av höjd kvalitet på många varor. Statens konsumentråd un­

derstryker, att den föreslagna lagstiftningen väsentligen måste ses som ett

medel att skapa förutsättningar för produktion av bättre varor, inte för pro­

duktion av varor av given kvalitet till lägre priser. Konsumentrådet anser

att förslaget kan väntas få övervägande fördelaktiga konsekvenser även för

konsumenterna och tillstyrker därför att förslaget genomförs. Statens pris-

ocli kartellnämnd anser det tänkbart, att när erfarenhet har vunnits av den

praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen det kan bli anledning för

kartellmyndigheterna att framföra erinringar mot utformningen av vissa

bestämmelser eller mot den praxis som har utvecklats vid tillämpningen.

En mera kritisk inställning intar NO. Ett mönsterskydd av föreslagen om­

fattning öppnar enligt NO möjlighet för företag att för viss tid skaffa sig

monopol på användningen av ett mönster. Mycket starka skäl måste därför

föreligga för att förslaget skall genomföras. Konkurrensproblematiken kan

inte avfärdas enbart genom en hänvisning till andra legala ensamrätter. En

självständig bedömning måste göras, om de fördelar som från andra sam­

hälleliga synpunkter står att vinna på bekostnad av den fria konkurrensen

motiverar ett så omfattande mönsterskydd. Situationer där mönsterrätten

kan missbrukas genom att användas till understödjande av konkurrensbe­

gränsning som faller utanför mönsterrätten utgör endast en sida av pro­

blemet. Skyddet medför nämligen konkurrensbegränsande verkningar även i

lägen, där det begagnas på ett enligt utredningens bedömningsgrunder lojalt

sätt. NO anför i denna del vidare.

Ett område, där det föreslagna mönsterskyddet kan väntas få särskild be­

tydelse, omfattar varaktiga konsumtionsvaror av skilda slag. Dessa varor

utgör till stor del märkesvaror och åtnjuter som sådana redan skydd enligt

varumärkeslagen. Med märkesvarusystemet följer en hel del konkurrens­

begränsande verkningar, vilka belysts i förarbetena till konkurrensbegräns­

ningslagen och den nya varumärkeslagen (jfr prop. 1960:167, s. 35 ff).

Dessa verkningar, som främst knyter sig till den s. k. produktdifferentiering­

en, kan väntas bli avsevärt accentuerade om även varornas utseende kan

skyddas i den omfattning mönsterskyddsutredningen föreslagit. Det före­

ligger på dagens marknad ofta en medveten strävan hos tillverkarna av

konsumtionsvaror att så långt som möjligt göra den egna varan särpräglad i

konsumenternas ögon. Avsikten härmed är att förmå konsumenterna att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

48

om på grund härav antalet registreringar på konfektionens varuområde kan

väntas bli ringa, medför dock registreringsmöjligheten att registret kon­

tinuerligt måste bevakas med åtföljande kostnader, vilka i konfektionsin-

dustrins allt mer pressade kostnadsläge kan bidra till att ytterligare för­

svaga dess konkurrenskraft. Västergötlands och norra Hallands handels­

kammare hemställer, att textil- och konfektionsbranscherna undantas från

lagens tillämpningsområde. Handelskammaren finner det föreslagna re­

gistreringsförfarande! olämpligt för att tillgodose ett mönsterskydd inom

dessa branscher. Det föreligger stor risk för att ett mönsterskydd som om­

fattar även textil och konfektion skulle försämra det skydd som sedvänjan

för närvarande erbjuder dessa branscher. Även Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare uttalar sig mot ett mönsterskydd för de mode­

betonade branscherna, främst textil och konfektion. Handelskammaren stäl­

ler sig tveksam till uttalandet att man inom dessa branscher inte skulle i

nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna. Om vissa företag sy­

stematiskt låter registrera mönster, kan konkurrenterna snart se sig tvingade

att följa efter. Genom ett måhända ganska begränsat antal registreringar

skulle ett företag kunna helt spärra ett aktuellt modeområde. Handelskam­

maren nämner som exempel det s. k. op-modet. Med hänsyn till denna mode­

riktnings ganska stereotypa natur skulle det, om mönsterskydd funnits, ha

varit fullt möjligt för en framsynt och företagsam fabrikant att genom regi­

strering av ett antal mönster med cirklar, rektanglar, kuber etc. för sin räk­

ning monopolisera hela detta nya, lukrativa område. Ett undantag för de

modebetonade branscherna skulle å andra sidan medföra besvärliga gräns-

dragningsproblem och i hög grad komplicera förfarandet. Handelskam­

maren är emellertid tveksam, om ett utvidgat mönsterskydd i den föreslagna

utformningen över huvud är av behovet påkallat och ägnat att främja

näringarna. Betydande kostnader kommer att uppstå dels direkt i samband

med registreringen av mönster, dels indirekt i och med de omfattande be­

vaknings- och kontrollåtgärder som företagen måste vidta. Handelskamma­

ren är inte övertygad om att ett skydd genom registrering av mönster bäst

tillgodoser företagarnas intressen. Erforderligt skydd mot otillbörlig efter-

apning kan ordnas enklare och till väsentligt lägre kostnad genom en ut­

byggnad av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Främst med hänsyn till

de särskilda problemen rörande de modebetonade branscherna är handels­

kammaren inte beredd tillstyrka att det framlagda förslaget till mönster­

skydd förverkligas. Denna uppfattning delas av kommerskollegium, som

hävdar att mönsterskydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja. Det

är enligt kollegium tydligt att företagarna inom textil- och konfektions­

branscherna motsätter sig att skyddet skall omfatta dessa branscher. Det

torde emellertid här vara fråga om ett av de fält där prydnadsmönster är

vanliga och ett undantag härvidlag skulle följaktligen leda till att Sverige

inte kan ansluta sig till Lissabontexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

50

differentiering som grundas på utseendet större framtida betydelse och

skapa förutsättningar för en exklusivitet i marknadsföring och prissättning

som kan bli till nackdel för konsumenterna. NO har ansett det angeläget att

konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de all­

männa konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Lagstiftningen måste

enligt NO utformas så att den i minsta möjliga mån begränsar den fria

konkurrensen.

I likhet med utredningen vill jag framhålla, att det med stigande välstånd

från konsumenternas sida ställs alltmera ökade krav på att hantverks- och

industriprodukter skall inte bara vara tjänliga för sitt ändamål utan också

utvisa en tilltalande form. Liksom utredningen anser jag det därför vara an­

geläget att uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och in­

dustriella formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt som

möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans skapande insats och

dessutom öppnar en väg för tillverkaren att återfå de investeringar han bär

lagt ned på en ny formgivning. En lagstiftning enligt de riktlinjer som ut­

redningens förslag följer är i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapan-

de som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och funktio­

nellt högvärdiga produkter.

Att invändningar från konkurrensbegränsningssynpunkt kan göras mot

ett utvidgat mönsterskydd är självklart, eftersom syftet med mönster skyd­

det just är att skapa ensamrätt till ett mönster. Frågan är hur långt lag­

stiftningen bör gå. Att märka är härvid att ett tämligen väl utbildat mönster-

skydd redan finns i de flesta större industriländer. Vi behöver inte gå längre

än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna ett betydligt mera

fullständigt mönsterskydd än det vi har. Den idé som ligger till grund för en

sådan omfattande mönsterskyddslagstiftning har också kommit till uttryck i

internationella överenskommelser, främst 1883 års Pariskonvention för

industriellt rättsskydd. Vid ingången av år 1969 var 79 länder bundna av

konventionen och därmed medlemmar av den s. k. Parisunionen. Skyddet

av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent,

nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- eller han-

delsmärken och servicemärken (varumärken), firma- och ursprungsbeteck-

ningar samt undertryckande av illojal konkurrens. Dess grundsats är, att

den som tillhör ett unionsland skall i annat unionsland åtnjuta de förmå­

ner i fråga om den industriella äganderätten som detta lands lagstiftning

tillerkänner landets egna medborgare. Konventionen föreskriver i sin ly­

delse enligt 1958 års Lissabontext och 1967 års Stockholmstext ett oin­

skränkt mönsterskydd. Lissabontexten hade vid ingången av år 1969 till-

trätts av 52 länder. Enligt min mening bör det krävas mycket starka

skäl för att Sverige skall ställa sig utanför denna stora krets av länder med

ett väl utbildat mönsterskydd. För att Sverige skall kunna biträda Lissabon-

eller Stockholmstexten är det nödvändigt att vi inför en mönsterskyddslag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

51

stiftning av mera generell karaktär än 1899 års lag. Det är också en förut­

sättning för nordisk rättslikhet på området att Sverige liksom Finland in­

riktar sig på ett mera fullständigt mönsterskyddssystem. Det samarbete som

har skett mellan mönsterskyddsutredningen och motsvarande kommittéer i

Danmark, Finland och Norge har också resulterat i praktiskt taget likalydan-

de lagförslag i samtliga berörda länder.

Självfallet måste hänsyn tas till de konkurrensbegränsande verkningar som

en utvidgad mönsterskyddslagstiftning medför och som har beskrivits när­

mare i NO:s remissyttrande. Det är sålunda från allmän synpunkt av vikt att

sådan konkurrens upprätthålls som leder till effektivitet inom näringslivet

och till en rimlig prisnivå. Det kan emellertid inte bortses från att en möns­

terskyddslagstiftning även är konkurrensbefrämjande, i det att den upp­

muntrar till konkurrens i fråga om högvärdig formgivning. Den skänker

formgivaren det stöd som ofta torde vara nödvändigt för att han skall anse

det lönande att helhjärtat satsa på en fullödig formgivning, som inte bara

kan visa sig lönsam för honom själv utan också kommer konsumenterna till

godo. Att på detta sätt stimulera till både estetiskt och funktionellt hög­

klassiga produkter är ingen nyhet hos oss. Det utgör endast en vidareut­

veckling av den idé som ligger till grund för 1960 års lagstiftning om upp­

hovsrätt till bl. a. konstnärliga verk. Som utredningen har framhållit och

som också kommit till uttryck under remissbehandlingen medför ett utvid­

gat mönsterskydd vid sidan av denna lagstiftning den fördelen att man kan

undgå en sådan uttänjning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som

lätt föranleds av bristen på ett sådant skydd.

Från konkurrenssynpunkt är det vidare av betydelse att en formellt sett

visserligen omfattande ensamrätt enligt utredningens förslag är underkastad

praktiskt viktiga begränsningar. Till vissa sådana begränsningar återkom-

mer jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag endast erinra om

att det av utredningen föreslagna skärpta nyhetskravet medför en gallring

och att det uppställda skillnadskravet begränsar skyddsobjekten till alster

av kvalificerad formgivning. Härigenom lämnas bl. a. banala mönster utan­

för skyddet. Det kan vidare framhållas, att mönsterskyddet — till skillnad

från varumärkesskyddet — är tidsbegränsat. Det skall enligt förslaget kunna

gälla längst femton år. Av betydelse är också att mönsterrätten i motsats till

patenträtten inte ger ett idéskydd utan bara ett utseendeskydd. Och när det

gäller en varas utseende är variationsmöjligheterna vanligen betydande och

i allt fall avsevärt större än vid tekniskt idéskapande. Risken för skadliga

monopol är därför inte så framträdande på mönsterområdet. Endast i fall

då ett mönster representerar enda möjliga praktiska utformningen av en

teknisk idé uppstår en påtaglig begränsning i variationsmöjligheterna. Så­

dana fall torde emellertid vara så sällsynta — om de alls förekommer —

att de inte kan tillmätas någon praktisk betydelse, när det gäller att fast­

ställa huvuddragen av en lagstiftning i ämnet. Den skillnad som mönster­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

rätten sålunda uppvisar i förhållande till både patent- och varumärkes­

rätten medför att dess konkurrensbegränsande verkan är avsevärt mindre.

Det bör vidare beaktas att särskilda regler till skydd för allmänheten har

införts i förslaget, bl.a. bestämmelser om tvångslicens och om uppgif tsskyldig-

het. Erfarenheterna från Danmark och Norge, där man länge haft ett all­

mänt mönsterskydd, ger inte anledning till berättigade farhågor för att

nämnvärda olägenheter skall följa från konkurrensbegränsningssypunkt.

Vid bedömningen av frågan om mönsterrättens förhållande till konkur-

rensbegränsningslagstiftningen får även beaktas, att om ensamrätten till

mönster skulle läggas till grund för konkurrensbegränsande åtgärder, ett in­

skridande från samhällets sida i princip är möjligt enligt 1953 års lagstift­

ning mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Vid gränsdragningen

mellan denna lagstiftning och det industriella rättsskyddet kan det givetvis

inte komma i fråga att låta mönsterrätten inta någon särställning. Jag vill i

den delen hänvisa till mina uttalanden om motsvarande gränsdragningsprob-

lem för varumärkesrättens del vid remissen till lagrådet av förslaget till varu­

märkeslag (prop. 1960:167 s. 37). Ett ingripande mot skadlig verkan av en­

samrätt till mönster bör kunna ske inte bara om en mönsterhavare går utom

ramen för sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensam­

rätten till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning

utan undantagsvis även om hans åtgärder framstår som oantastliga från rent

mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkur-

rensbegränsningssynpunkt. Åtgärder av sådant slag bör således i enskilda

fall kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstift-

ningen. Som statens pris- och kartellnämnd har uttalat bör de framtida verk­

ningarna av det utvidgade mönsterskyddet noga studeras. Skulle det be­

finnas att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser om de former under

vilka ingripande kan ske är otillräckliga, får man ta upp frågan om en skärp­

ning av dessa bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till

den betydelse som samhällets konsumentupplysning i pris- och kvalitets­

frågor har för att motverka sådana avvikelser från en effektiv fri konkurrens

som har sin grund i bristande marknadskännedom hos konsumenterna.

På grundval av det anförda vill jag i likhet med det stora flertalet remiss­

instanser ansluta mig till utredningens förslag att införa ett generellt möns­

terskydd, dvs. ett skyddssystem som i princip omfattar samtliga industri­

grenar.

Med införande av ett generellt mönsterskydd uppkommer fråga om un­

dantag bör göras för viss eller vissa industrigrenar. Denna fråga har både

under utredningsarbetet och under remissbehandlingen särskilt gällt tex­

til- och konfektionsbranscherna. Från dessa branscher har

nämligen rests krav på undantag från den tilltänkta lagstiftningen. Utred­

ningen har dock stannat för att inte föreslå något sådant undantag. Enligt ut­

redningen är farhågorna hos dessa branscher för att massregistreringar skall

55

Det är enligt utredningen inte nödvändigt att behålla den i gällande lag

och i Pariskonventionen förekommande distinktionen mellan mönster och

modeller, vilken onödigt tynger lagtexten. Definitionen av mönsterbegreppet

bör därför omfatta både två- och tredimensionella förebilder.

Utredningen tar därefter upp frågan om skydd för mönster med praktiskt

syfte, s. k. n y 11 o m ö n s t e r. Läget i svensk praxis torde enligt utred­

ningen kunna uttryckas så, att registrerbarheten av ett mönster är beroen­

de bl. a. av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken i mönstret.

Även utländska mönsterlagar gäller i allmänhet, åtminstone formellt sett,

endast för prydnadsmönster. I Norge ges dock skydd även för nyttomönster.

Utredningen anser det naturligt att det vid sidan av patenträtten inrättas

en smidig skyddsform med tanke på den omsorg och de investeringar som

har lagts ned på en tekniskt betingad ny varuutformning. Genom att slå

samman skyddet för prydnadsmönster och nyttomönster undviker man en

besvärlig gränsdragning mellan estetisk och funktionell målsättning. Erfa­

renheterna från den svenska mönsterregistreringsmyndigheten ger enligt

utredningen vid handen, att det många gånger är praktiskt taget omöjligt

att upprätthålla en gränslinje mellan dessa båda mönstertyper. Vid en av

utredningen företagen enkät har också framkommit ett starkt övervägande

intresse för att nyttomönster skall omfattas av den blivande lagen, och vid

överläggningar mellan de nordiska mönsterkommittéerna har enighet rått

om att jämställa nyttomönster med prydnadsmönster.

Utredningen finner att det även i övrigt kan anföras goda skäl för att slopa

kravet på prydnadskaraktär och övergå till ett allmänt utseendeskydd, dvs.

göra skyddet oberoende av om formgivningen har betingats av estetiska eller

praktiska hänsyn, resp. om prydnadseffekt föreligger eller inte. Bruksföre­

målen har alltid en viss praktisk uppgift att fylla och formgivningen är där­

för begränsad av funktionella hänsyn. Utredningen anser det vara till fördel

för utvecklingen av den industriella formgivningen, att denna inte till följd

av en snäv mönsterrättslagstiftning inskränks till ett prydande av bruks­

föremålen utan får fortskrida även i rent praktiska banor. Den möderne

formgivaren deltar mestadels redan från början vid utformningen av en

produkt och det är efteråt mycket svårt att avgöra vad som har tillkommit

av praktiska skäl och vad som har gjorts för att tillfredsställa ögat. Ur

formgivarnas och industrins synvinkel torde det enligt utredningen före­

ligga lika stor anledning att ge skydd för nya mönster med praktiskt syfte

som att bereda prydnadsmönstren skydd. I båda fallen måste det anses an­

geläget, att nyskapandet stimuleras genom en skyddslagstiftning, som er­

bjuder effektiva medel mot stötande efterbildningar. Att tillägga upphovs­

mannens syfte med formgivningen rättslig betydelse anser utredningen

olämpligt från praktisk synpunkt.

Utredningen tar därefter upp de betänkligheter mot nyttomönsterskydd

som hänför sig till det speciella fall då ett mönster utgör den enda möj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

57

givare kunna stå till produktionens tjänst med förebilder av såväl nytto-

som prydnadskaraktär eller helst en kombination av båda. Det är därför i

högsta grad i hans intresse att föremålet för mönsterrätten definieras som

ett allmänt utseendeskydd. Även handelskammaren för Örebro och Väst­

manlands län, överintendenten och chefen för nationalmuseum, SAF, Sve­

riges hantverks- och industriorganisaiion, Sveriges industriförbund, RF och

Sveriges grossistförbund uttalar sig till förmån för utredningens förslag.

Två ledamöter av näringsfrihetsrådet vill att förslaget begränsas till att

gälla endast skydd för prydnadsmönster. Enligt deras mening har utred­

ningen alltför lättvindigt avfärdat risken för ogynnsamma samhälleliga

verkningar av den vittomfattande ensamrätt som föreslås. Som exempel på

vilken omfattning skyddet skulle få har utredningen anfört att ett stolsben i

visst utförande skulle kunna skyddas, oavsett vilken utformning de olika

stolar i vilka det ingår har i övrigt. Ledamöterna framhåller, att om det före­

slagna skyddet hade funnits tidigare, det skulle ha gällt för det företag som

först började använda de funktionellt utformade handtag till strykjärn som

nu är allmänt förekommande och för en mängd av de plastprodukter som

har tillkommit på marknaden under de senaste åren. Från prissynpunkt

skulle detta kunna innebära mycket stora risker, eftersom den funktionella

eller utseendemässiga utformningen av vissa detaljer av varor i försälj-

ningshänseende kan få mycket större betydelse än de rent kvalitativa egen­

skaperna hos varan i övrigt. En liknande ståndpunkt intar NO och kom­

merskollegium. Kollegium framhåller, att det för en anslutning till Paris­

konventionens Lissabontext inte torde vara nödvändigt att införa skydd för

nyttomönster.

Försvarets civilförvaltning finner inte tillräckligt bärande skäl föreligga

för att utsträcka mönsterskyddet till en formgivning, som är huvudsakligen

tekniskt betingad. Ämbetsverket anser det angeläget att formgivningen är i

åtminstone någon grad estetiskt tilltalande. Dessutom synes mönsterrätt inte

böra komma i fråga i andra fall än då formen på grund av det estetiska ele­

mentet ger varan ett ökat värde. Den form som t. ex. krigsmateriel

erhåller torde som regel vara helt funktionellt betingad. Det estetiska är här

av underordnad betydelse. En blivande mönsterrätt synes därför inte böra

gälla krigsmateriel.

Näringsfrihetsrådets majoritet delar utredningens uppfattning, att nytto­

mönster bör skyddas, men vill samtidigt göra den begränsningen att om ett

visst mönster undantagsvis skulle visa sig utgöra den enda möjliga

praktiska utformningen av en teknisk idé mönsterrätt

inie bör kunna förvärvas för denna utformning. Liknande synpunkter fram­

förs av NO och Sveriges grossistförbund. Svea hovrätt erinrar om att utred­

ningen — för det fall att en undantagsbestämmelse skulle befinnas erforder­

lig — föreslagit att mönsterrätten inte skall omfatta sådana element som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

61

form i svensk rätt skulle innebära, att den nordiska rättslikhet som upp­

nåtts på det industriella rättsskyddets område skulle gå förlorad. Därtill

kommer, att om utredningens förslag om skydd för nyttomönster genom­

förs, framförda önskemål om skydd för enklare konstruktioner i viss

utsträckning blir tillgodosedda. Likartade synpunkter framförs av närings-

frikets,rådet, föreningen Sveriges statsåklagare, handelskammaren i Gefle,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Sveriges grossistför-

bund, Svenska industriens patentingenjörers förening och SACO.

Några remissinstanser uttalar sig emellertid till förmån för ett Gebrauchs-

musterskydd. Statens konsumentråd anser att en utvidgning av det före­

slagna nyttomönsterskyddet i riktning mot Gebrauchsmuster skulle kunna

medge ett smidigt och billigt skydd även för funktionella förbättringar på

konsumentvaruområdet. Svenska patentombudsföreningen tycker visser­

ligen inte att lagstiftning om Gebrauchsmuster hör hemma i en lag om skydd

för mönster. Föreningen kan emellertid inte godta att utredningen helt av­

visat tanken på ett Gebrauchsmusterskydd. En lag om skydd för Gebrauchs­

muster eller enklare konstruktioner (»Kleinpatent») kan och bör enligt före­

ningen ges ungefär samma ställning av satellitlag till patentlagen som foto­

grafilagen intar till upphovsrättslagen.

RF tar inte definitiv ställning för eller emot institutet Gebrauchsmuster.

Sedan den nya patentlagen och mönsterskyddslagen trätt i kraft och har

verkat någon tid, kan det dock enligt förbundet visa sig nödvändigt att

komplettera patentskyddet och mönsterskyddet på ett eller annat sätt. Där­

vid kan såväl ett extra skydd för enklare uppfinningar, s. k. småuppfinningar,

som ett idéskydd av typ Gebrauchsmuster komma i fråga. Övervägandena

härom torde få göras av en särskild utredning.

Svenska uppfinnar kontor et framhåller i detta sammanhang, att behov

av en särskild skyddsform för enklare uppfinningar har

framträtt med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar

av konstruktions- eller förbättringstyp. Kontoret föreslår, att denna fråga

blir föremål för särskild utredning.

Departementschefen. I Tyskland förekommer vid sidan av vanligt möns­

terskydd och patent den speciella skyddsform som benämns Gebrauchs­

muster. En liknande skyddsform förekommer även i vissa andra länder,

dock inte i något av de nordiska länderna. Innebörden av Gebrauchsmuster­

skydd är, att den bakom mönstrets utformning liggande tekniska idén skyd­

das i viss utsträckning, oberoende av den presenterade utföringsformen.

Skyddet kan därmed typiskt sett sägas ligga mellan det vanliga mönsterskyd­

det och patentskyddet.

Utredningen har inte funnit skäl att förorda ett Gebrauchsmuster-skydd

här i landet. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att

63

dels att det verkligen är fråga om ett framskapat mönster och inte ett rent

naturföremål som en snäcka, en sten, ett löv osv. eller ett på slumpartad

mekanisk väg framkallat alster. Naturföremålen bör som sådana hållas

utanför mönsterrätten, och en medveten verksamhet bakom mönstrets till­

komst bör krävas.

Beträffande mönsterskapandet bör enligt utredningen inte gälla någon sär­

skild kvalifikation. Om arbetsinsatsen varit stor eller ringa saknar betv-

delse. Svensk och utländsk mönsterskapare ställs lika. Har flera perso­

ner medverkat vid frambringandet av mönstret, är de gemensamt att anse

som mönsterskapare. Kravet på den skapande insatsen anser utredningen

bäst kunna uttryckas negativt, dvs. att alstret inte får ha tillkommit ge­

nom efterbildande. När det gäller mönster som har framställts med ett

naturföremål eller annat redan existerande föremål som direkt förebild,

t. ex. en människa eller ett djur, torde i vissa fall kravet på mönsterskapan-

de inte vara uppfyllt, medan i andra fall en bearbetning, stilisering eller an­

passning till praktiskt bruk otvivelaktigt innefattar en mönsterskapande

verksamhet. Ett avgjutande torde dock aldrig kunna betraktas som en ar­

betsinsats av sådan karaktär att mönsterskapande föreligger.

Genom möjligheten för mönsterskaparens rättsinnehavare att förvärva

mönsterrätt har utredningen markerat, att det liksom enligt gällande rätt

redan innan ansökan om registrering görs föreligger en rättighet till mönst­

ret, som inte är identisk med rätten till föremålet som lösöre betraktat. Det

gäller här rättigheten att skaffa sig den ensamrätt till mönstret, som möns­

terrätten erbjuder. Utredningen fastslår, att rättigheten är överlåtbar och att

den kan gå i arv, testamenteras osv. Av rättighetens överlåtbarhet torde följa

att den kan utmätas, se närmare betänkandet s. 307.

Remissyttrandena. Utredningens uttalanden om innebörden av kravet på

mönsterskapande verksamhet har väckt gensagor från bara ett fåtal remiss­

instanser. Patent- och registreringsverket anser det oriktigt att kräva att det

verkligen skall vara fråga om ett framskapat mönster till skillnad från ett

på slumpartad mekanisk väg framkallat alster. En sträng distinktion torde

bär ofta vara svår att upprätthålla. Verket anser, att en tillräcklig insats kan

ligga redan i upptäckandet av en vacker eller ändamålsenlig form hos ett

slumpartat framkommet föremål. Även Stockholms rådhusrätt hävdar att

ett på slumpartad väg framkallat alster bör kunna föranleda mönsterskydd,

under förutsättning att erforderlig nyhet och skillnad föreligger. Samma

uppfattning hävdas av RF, som vidare framhåller att det ofta torde vara

omöjligt att klarlägga om ett mönster har tillkommit mera av en slump än

som resultatet av ett på utformning inriktat skapande.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att, i överens­

stämmelse med gällande rätt, upphovsmannaskap till mönstret bör gälla

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

65

framhåller, att inarbetningsbegreppet synes främmande och principiellt

oriktigt med hänsyn bl.a. till att mönsterskyddet bör vara tidsbegränsat.

Departementschefen. Utredningens förslag att mönsterrätten liksom hit­

tills skall grundas på ett registreringssystem har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag biträder detta förslag.

Jag delar även utredningens och remissinstansernas uppfattning att det

inte är ändamålsenligt att godkänna inarbetning som skyddsgrundande.

Nyhetskravet

Utredningen. I valet mellan ett krav på obj ek tiv nyhet i patenträtts­

lig mening och ett krav på endast subjektiv nyhet i upphovsrättslig mening

bar utredningen i överensstämmelse med gällande rätt stannat för det förra

systemet. Utredningen framhåller därvid bl. a., att kravet på subjektiv nyhet

inte innefattar någonting annat än den fordran på mönsterskapande som

utredningen har förordat. Frågan gäller därför bara om det därutöver skall

ställas krav på objektiv nyhet. Ett viktigt skäl för ett sådant krav är enligt

utredningen, att förslaget omfattar också nyttomönster och därmed närmar

sig patenträtten. Vidare framhåller utredningen, att sannolikheten för dub-

belskapande på den industriella formgivningens område är tämligen stor.

Den understryker också bevissvårigheterna. Den omedelbara grunden till

utredningens ståndpunkt är emellertid att det från allmän synpunkt inte kan

anses rimligt att erbjuda ensamrätt för annat än sådant som objektivt sett

har tillfört varumönsterområdet någonting nytt. Även utredningens grund­

syn, att mönsterrättens främsta ändamål är att stimulera till nyskapande,

leder enligt utredningen till att ett krav på objektiv nyhet måste förordas.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar (bet. s. 114 f) finner den inte

heller anledning föreslå någon form av begränsning av nyhetskravet, vare

sig till tid, rum eller miljö.

Medan gällande rätt bland nyhetshindren tar upp bara mönster som har

funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster

som har hållits till salu offentligen, förordar utredningen ett praktiskt taget

absolut nyhets krav. Allt som har blivit allmänt tillgängligt, vare

sig det skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat

sätt, skall anses som känt och därmed vara uteslutet från mönsterskydd.

Beträffande den närmare innebörden av nyhetskravet hänvisar utredningen

i första hand till vad patentlagkommittéerna har anfört i frågan (prop.

1966:40 s. 73 f, jfr mönsterskyddsutredningens betänkande s. 116 f).

Den generella nyhetsregeln medför att även tidigare ingiven ansökan,

varigenom mönstret eller ett liknande mönster presenterats, verkar som ny­

hetshinder, om den tidigare ansökningen blivit offentlig när den senare ansök­

ningen görs. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang, att hand­

lingarna i ärende rörande mönsterregis trering skall på sökandens begäran

3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

67

sökan om mönsterregistrering skall äga verkan som nyhetshinder oberoende

av om den leder till registrering och under förutsättning bara att den blir

allmänt tillgänglig för allmänheten, innan den avskrivs eller avslås. För­

slaget har här samma innebörd som förslaget till patentlag (2 §). Hov­

rätten erinrar om att kommittéerna för nordiska patent motiverade denna

regel med att överensstämmelse borde uppnås med Europarådets konvention

om förenhetligande av vissa delar av patenträtten samt EEC:s preliminära

utkast till patentkonvention. Europarådets lagkonvention och EEC-förslaget

gäller emellertid inte mönsterrätten. Det föreligger därför enligt hovrättens

mening knappast anledning att i mönsterlagen gå lika långt som i patent­

lagen. Hovrätten förordar, att en äldre hemlig ansökan, som blir allmänt

kand efter det en yngre ansökan om mönsterregistrering har getts in, skall

gälla som nyhetshinder endast om den leder till registrering.

Departementschefen. Utredningens förslag att behålla gällande rätts krav

på objektiv nyhet hos mönstret som en skyddsförutsättning har lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder detta förslag.

I gällande mönsterlagstiftning är nyhetskravet begränsat genom att ny-

hetshindrande material beaktas endast i vissa former. Mönstret skall sålunda

ha tagits in i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller ha återgetts på alster som

hållits till salu offentligt. Utredningens förslag innebär att denna begräns­

ning upphävs och att nyhetskravet blir av praktiskt taget absolut karak­

tär. Allt som är allmänt känt blir sålunda i princip av betydelse för bedöm­

ningen av mönstrets nyhet. Förslaget har också i denna del allmänt god­

tagits vid remissbehandlingen. Principiella synpunkter talar för utred­

ningens förslag. Till förmån för detta kan även åberopas samhällets intresse

av att registrering inte sker för ett mönster som har gjorts tillgängligt för

allmänheten, låt vara att kännedomen ännu faktiskt är begränsad till en

mindre grupp personer. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Enligt utredningen förstås med uttrycket »vad som blivit känt» allt som

har blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, ut­

ställande, saluhållande eller på annat sätt. I överensstämmelse med vad som

gäller beträffande uppfinning enligt PatL bör ett mönster anses ha blivit

allmänt tillgängligt, när en större eller obestämd krets av personer har haft

tillfälle att få del av det, varvid undantag dock får göras för fall då de per­

soner det gäller står i ett särskilt förhållande till mönsterskaparen.

Som en nyhet föreslår utredningen, att också i vissa fall av kollision

med äldre ansökningar nyhetshinder skall anses föreligga. Sålunda skall

enligt förslaget mönster som framgår av en inte allmänt tillgänglig ansökan

om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering anses som känt,

förutsatt att mönstret sedermera i samband med nämnda ansökan görs till­

gängligt för envar. Detta förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran

vid remissbehandlingen. I ett yttrande förordas dock att en äldre ansökan

68

skall verlca nyhetshindrande endast om den äldre ansökningen leder till

registrering. Utredningens förslag stämmer emellertid överens med vad som

gäller enligt 2 § PatL och jag finner det önskvärt att patent- och mönster­

rätten får samma innehåll i detta hänseende. Jag biträder därför utred­

ningens förslag.

Utredningen har föreslagit vissa undantag från nyhetskravet. Enligt

förslaget skall således mönsterrätt kunna förvärvas utan hinder av att

mönstret inom sex månader före registreringsansökningen har blivit allmänt

tillgängligt genom att antingen sökanden eller någon från vilken denne här­

leder sin rätt har förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, inter­

nationell utställning eller också att kännedom om mönstret uppenbart miss­

brukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

Det förra undantaget, som återgår på en bestämmelse i Pariskonventionen,

finns redan i gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseen­

den. Förslaget har i denna del inte föranlett erinringar vid remissbehand­

lingen och torde böra godtas.

Det senare undantaget är nytt och motiveras av att mönsterskaparen i viss

omfattning bör vara skyddad mot sådant offentliggörande av mönstret som

sker utan hans vilja. Ett liknande undantag har föreskrivits i 2 § PatL.

Även på denna punkt har förslaget lämnats utan erinran av remissinstan­

serna och det bör enligt min mening godtas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Skillnadskravet

Utredningen. Utredningen erinrar om att ett mönster som är helt identiskt

med ett allmänt tillgängligt mönster till följd av nyhetskravet inte kan be­

redas skydd. I anslutning härtill uppkommer frågan om ett mönster kan

vinna skydd, när det visserligen inte är identiskt med förut tillgängligt

mönster men företer endast så små avvikelser att man kan tala om viss

överensstämmelse. Man står inför frågan om det s. k. skillnadskravet. Denna

fråga har sin motsvarighet när det gäller att bestämma mönsterrättens

skyddsomfång, dvs. hur långt ensamrätten sträcker sig utanför identitets-

fallen.

Enligt utredningen bör som en grundläggande regel gälla, att det är

mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som

redan har blivit allmänt tillgängligt. Det får alltså i princip inte vara så, att

man bedömer likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skill­

nad bör som regel gälla att man skall få ett nytt helhetsintryck av mönster­

varan. Detta kan dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situa­

tioner. Så t. ex. kan en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan

på helhetsutseendet men trots det utgöra resultatet av ett omfattande form-

givningsarbete och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygs-

anskaffning och annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga

69

förändringar som föreligger i sådana fall kan lätt iakttas av fackmän på om­

rådet. Det finns alltså tillfällen, när det är befogat med skydd mot efter­

bildande även av mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från

andra mönster. Exempel på detta kan hämtas från bestickområdet, där täm­

ligen små förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras

av allmänheten, skall kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnads-

kravet. I andra fall kan en ringa förändring bli mycket framträdande och

därigenom få stor betydelse för helhetsutseendet utan att det fördenskull

finns anledning att ge skydd åt det förändrade mönstret. Som exempel på

detta nämner utredningen att man förser en eljest neutral yta på ett före­

mål med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt helhetsutseen­

de åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet mönsterskydds-

värt. Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall är enligt utredningen, att

man har tagit fasta på om någonting som är väsentligt för det skyddsvärda

har inträffat genom förändringen. Detta bör som regel vara fallet, när hel-

hetsutseendet har förändrats så att de mönster det gäller tydligt skiljer sig

från varandra. Så bör emellertid enligt utredningen även i övrigt vara fal­

let, när förändringen är väsentlig. Som skyddsförutsättning bör alltså gälla

— i överensstämmelse med nu gällande rätt — att mönstret väsentligen skil­

jer sig från vad som redan har blivit allmänt tillgängligt. Detta uttryckssätt

omfattar även nyhetskravet, vilket således liksom i gällande rätt inte be­

höver anges särskilt.

Skillnadskravet bör enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt

innehåll men bör dock inte tillämpas för strängt. Utredningen understryker,

att skillnadskravet inte får uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller

som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på utseen­

demässig distans eller olikhet av inte ringa betydelse.

Utredningen är inte enhällig i denna del. En ledamot har med instäm­

mande av experten föreslagit att skillnadskravet uttrycks så att mönstret

skall »tydligt» skilja sig från vad som har blivit känt. Ordet »väsentligen»

i majoritetens förslag ger enligt reservanterna uttryck för en alltför sträng

uppfattning i fråga om skillnadskravet. Ordet »tydligt» bör enligt deras

mening ge underlag för en något mildare praxis än den som utredningens

majoritet synes åsyfta. Det klargör dessutom bättre att skyddet är ett rent

ulseendeskydd. Reservanterna har utvecklat sin mening närmare i betän­

kandet (s. 349ff).

Skillnadskravet medför enligt utredningen, att obetydliga skillnader inte

skall erkännas som tillräckliga för att en mönsterrätt skall kunna förvärvas.

Utredningen förutsätter således att vad man brukar kalla för banala

mönster merendels kommer att lämnas utan skydd.

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att man måste använda olika

måttstock när man skall bedöma mönsterskillnader inom olika bran­

scher. Inom sådana varuområden som exempelvis textil- och möbelin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dustrierna måsle avvikelserna vara tämligen stora för att erforderlig skill­

nad skall anses föreligga. Utredningen belyser sin mening med flera exempel

på tillämpningen av skillnadskravet (betänkandet s. 124—126).

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om man vid sidan av

skillnadskravet bör ställa krav på egenart hos ett mönster för att det skall

skyddas. Under hänvisning till att ett sådant krav är främmande på nytto-

mönsterområdet och att skillnadskravet bör kunna fylla samma funktion

ställer sig utredningen emellertid avvisande till denna tanke.

Frågan om en väsentlig skillnad skall anses föreligga i det enskilda fallet

är enligt utredningen uppenbarligen beroende av en subjektiv värdering.

Enligt utredningen bör man här i tveksamma fall hämta ledning från upp­

fattningen hos den sakkunskap som representerar branschen i fråga. Utred­

ningen understryker att de mönsterrättsliga skyddsförutsättningarna inte är

avsedda att tillämpas efter en konstnärlig bedömning. Utredningen bär inte

ansett det nödvändigt att gå in på frågan om att upprätta en särskild s a k-

kunnig nämnd för hithörande frågor men förutsätter att behov härav

kan uppstå i framtiden.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Utredningens bestämning av skillnadskravet har väckt

delade meningar. Till förmån för majoritetens förslag att skillnadskravet

skall anses uppfyllt när ett mönster väsentligen skiljer sig från vad som re­

dan har blivit allmänt tillgängligt uttalar sig bl. a. hovrätten för Västra

Sverige. Hovrätten granskar minoritetens invändningar, att ordet »väsent­

ligen» tyder på att man åsyftar detsamma som genom kravet på uppfinnings-

höjd vid patent och att uttrycket »tydligt» bättre klargör, att mönsterskyddet

är ett utseendeskydd. Det förstnämnda argumentet anser hovrätten knap­

past bärande, särskilt som ett annat uttryckssätt har använts i patentlag­

förslaget. I fråga om den senare invändningen framhåller hovrätten, att

enligt utredningsmajoriteten även andra faktorer än sådana som direkt

hänför sig till varans utseende skall beaktas vid skillnadsprövningen. Enligt

hovrättens mening har majoriteten anfört goda skäl för en friare bedöm­

ning av skillnadsfrågan. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om att ter­

men väsentligen eller något liknande uttryck har använts av lagstiftaren i

åtskilliga fall av vitt skiftande natur för att beteckna att mera bagatellartade

förhållanden inte skall medföra en viss rättsföljd. Även Föreningen Sveriges

statsåklagare ansluter sig till majoritetens uppfattning. Den av majoriteten

förordade utformningen av skillnadskravet överensstämmer enligt förening­

en med den formulering som f. n. gäller inom mönsterlagen, och någon för­

ändring av tillämpningen har inte åsyftats. Föreningen anser att det valda

uttryckssättet även på ett lämpligt sätt ger uttryck för tanken att obetydliga

skillnader inte skall erkännas som tillräckliga, för att ett mönsterskydd skall

kunna förvärvas. Som utredningen har framhållit bör mönstrets helhetsut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

71

seende självfallet läggas till grund för ett bedömande av om skillnadskravet

skall anses uppfyllt.

Av de instanser som godtar majoritetens förslag uttalar sig flera för en

sträng tillämpning av skillnadskravet. Hit hör Skånes handelskammare,

handelskammaren i Gefle, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion, Sveriges industriförbund, Textilrådet och Svenska industriens patent-

ingenörers förening. Textilrådet uttalar att mönsterskydd inte bör kunna

ges för en textil bindning och inte heller för enfärgade, randiga, rutiga och

diagonalmönstrade alster. Även Sveriges grafiska industriförbund betonar

att skydd inte bör medges för exempelvis enfärgade tapeter, viss typ av s.k.

gauffrering eller för enklare randade eller rutade mönster.

Enligt kommerskollegium ligger majoritetens förslag i och för sig i linje

med kollegiets syn på hithörande frågor men har samtidigt påtagliga nack­

delar. Det innebär nämligen att skyddet kommer att bli tämligen vidsträckt.

Detta beror bl. a. på att straffbart mönsterintrång kommer att föreligga i fall

då någon utnyttjar ett mönster som visserligen skiljer sig från det skyddade

mönstret men utan att skillnaden är väsentlig. Enligt kollegiets uppfattning

är en sådan ordning ägnad att skapa osäkerhet inom näringslivet. Många kom­

mer att avstå från att använda ett mönster av rädsla för att det sedermera

hävdas att han har gjort sig skyldig till intrång i annans mönsterrätt. Också

för vederbörande myndigheter måste det bli vanskligt att bedöma om in­

trång föreligger. Kollegiet hoppas att bedömningen inte blir alltför restriktiv.

Likartade synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt

nämnden gäller det att utestänga sådana mönster från skydd som har en

påfallande likhet med redan tillgängliga mönster eller som är helt hanala

och vilka det från allmän synpunkt inte finns anledning att skydda. Ett för

långt drivet skillnadskrav kan emellertid få skadliga verkningar från kon­

kurrenssynpunkt genom att skyddet för ett registrerat mönster blir alltför

omfattande. Avgörande kommer att bli vilken praxis som utvecklas hos re-

gistreringsmyndigheten. Nämnden anser att denna praxis måste följas noga

och att ändringar i lagtexten bör vidtas senare, om tillämpningen leder till

betänkliga resultat.

Åtskilliga remissinstanser förordar att skillnadskravet, i enlighet med mi­

noritetens förslag, uttrycks med ordet »tydligt». Patent- och registrerings­

verket framhåller, att detta uttryck bättre än ordet »väsentligen» anger att

det är fråga om varans utseende, det visuella. Ordet »väsentligen» har en vi­

dare innebörd. Vid registreringsmyndighetens skillnadsprövning måste av­

görande vikt fästas vid varans utseende, eftersom prövningen annars blir

alltför subtil och kommer att kräva expertis på skilda områden. Det kan

exempelvis göras gällande, att en ändring som inte är tydlig likväl är väsent­

lig, eftersom den innebär en skillnad i förhållande till det ursprungliga

mönstret som är påtaglig för en fackman. Ändringen kan sålunda medföra

att varan kan framställas på ett betydligt enklare sätt och med väsentligt

73

mening kan i viss mån bidra till att mönsterregistret inte belastas av banala

mönster, är att göra avgiften för mönsterregistrering tämligen hög.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriför­

bund samt Sveriges grossistförbund betonar nödvändigheten av att man vid

tillämpningen av skillnadskravet beaktar speciella förhållanden

inom olika branscher. Skånes handelskammare och handelskam­

maren i Gefle understryker särskilt vikten av att skillnadskravet tillämpas

strängt inom beklädnadsbranschen. Därigenom synes de nackdelar av ett

mönsterskydd som företrädare för denna bransch har befarat kunna mot­

verkas på bästa sätt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser att inrättandet

av en särskild sakkunnignämnd för bedömning av skillnadskravet

skulle verksamt bidra till att skapa en enhetlig rättstillämpning på detta

område.

Departementschefen. Det tidigare berörda kravet på nyhet medför, att

mönster som helt överensstämmer med ett tidigare känt mönster inte kan

registreras. Enligt utredningens förslag bör dessutom, liksom i gällande

mönsterlag, uppställas ett skillnadskrav som innebär att en viss utseende­

mässig distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste föreligga mel­

lan det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Enligt utredningens

förslag skall mönstret väsentligen skilja sig från vad som är känt.

Två reservanter har föreslagit att skillnadskravet i stället uttrycks så,

att mönsterrätt förvärvas endast för mönster som tydligt skiljer sig från vad

som redan är känt. Härigenom ges enligt reservanterna underlag för en

mindre sträng tillämpning av skillnadskravet än som följer av det av ut­

redningens flertal förordade förslaget.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar i denna fråga. Åt­

skilliga remissinstanser har uttalat sig till förmån för minoritetens förslag

och har därvid åberopat bl. a. att ordet »tydligt» ger bättre uttryck för att

skillnadsprövningen hänför sig enbart till mönstrets utseende.

Jag vill till en början betona att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd.

Skillnadskravet bör inte vara ett kvalitetskrav utan som utredningen har

framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte ringa betydelse. För

att skillnadskravet skall vara uppfyllt bör i regel fordras att man får ett nytt

helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emel­

lertid inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre föränd­

ringar kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan

kvalitativ skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt

kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det nya

mönstret inte förtjänar skydd. Detta medför, att ett mönster i vissa fall kan

skilja sig tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad

ändå bedöms vara så väsentlig att mönstret bör få skydd. Redan av detta

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

75

mönstren genom ansökningarna har blivit allmänt tillgängliga i viss ord­

ning. I och med att mönstren har getts in samtidigt bör de tvärtom behand­

las som om inte något av dem hade blivit känt tidigare än de övriga. Bestäm­

melsen om kollision med äldre rätt som registreringshinder strider inte

häremot. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är näm­

ligen att det äldre mönstret skall anses ha blivit känt innan ansökan om re­

gistrering gjordes. Utredningen framhåller ytterligare, att variantregistre­

ring kräver en ansökan för varje mönster, vilket följaktligen skall registreras

för sig.

I ett särskilt yttrande har en ledamot med instämmande av experten

under hänvisning till patentlagförslagets regler om tilläggspatent ifrå­

gasatt ett system med tilläggsmönster. Reservanterna framhåller, att

om man accepterar ett sådant system inom mönsterskyddet, det skulle inne­

bära att en sökande som inte åberopar prioritet från annat land skulle få

möjlighet att begära hemlighållande av den första ansökningen och sedan

under en sexmånadersperiod kunna lämna in ansökningar om tillägsmönster,

varvid lägre skillnadskrav skulle gälla. I varje fall om utredningens stränga

krav på »väsentlig» skillnad behålls bör man enligt reservanterna över­

väga ett system med tilläggsansökningar efter patentlagförslagets modell.

Detta skulle ge formgivarna bättre möjlighet att under tiden närmast efter

det att den första ansökningen har getts in göra tilläggsansökningar på varia­

tioner. Reservanterna nämner att inga årsavgifter utgår för tilläggspatent.

Sådana avgifter skall enligt patentlagförslaget komma i fråga först om hu­

vudpatentet faller och patenthavaren med anledning därav vill omvandla

tilläggspatentet till ett självständigt patent för den återstående skyddstiden

(se nu 41 § andra stycket PatL).

Remissyttrandena. Utredningens förslag om variant registrering

har väckt både positiv och negativ kritik.

EIF anser, att förslaget inte går tillräckligt långt. Enligt föreningen bör

hinder inte möta att söka registrering av flera varianter i en och samma an­

sökan. Föreningen önskar också, att en mönsterhavare skall få söka variant­

registrering efter det att huvudmönstret redan har registrerats.

Sistnämnda önskemål framförs även av hovrätten för Västra Sverige. Den

av utredningen anförda motiveringen för att inte medge efterföljande va­

riantregistrering — att något särskilt skäl inte föreligger alt gynna sökan­

den framför andra som har framställt motsvarande varianter (betänkandet

s. 127) — synes hovrätten svår att acceptera. Enligt hovrättens mening ter

det sig rimligt att ge företräde åt den mönsterskapare som faktiskt har låtit

registrera det näraliggande mönstret och därför åtminstone typiskt sett går

fri från misstanken att ha efterbildat andras idéer vid variantens tillkomst.

Sökandens intresse av variantregistrering kan vara lika stort i fall då be­

hovet härav -— kanske på grund av fabrikationstekniska framsteg eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

77

ket väl tänka sig att en »smart» självständig mönsterskapare följer utred­

ningens förslag och samtidigt i eget namn ger in en mångfald ansökningar

om skydd för mönster som inte sinsemellan väsentligen skiljer sig från

varandra samt därefter — med bevis i sin hand om de olika ansökningarna

— i tur och ordning vänder sig till lämpliga intressenter och förmår dem att

mot ersättning förvärva rätten till ett av mönstren utan vetskap om att kon­

kurrenter tidigare har förvärvat eller senare kan förvärva likartade mönster.

Patent- och registreringsverket tar upp det av en minoritet inom utred­

ningen framförda förslaget om ett system med tilläggsmönster men

finner ett sådant system knappast nödvändigt. Verket framhåller, att före­

skrifterna om hemlighållande av mönsteransökan kan användas som en

viss ersättning för detta förfarande. En sökande som avser att senare an­

söka om skydd för en variant av det i ansökningen upptagna mönstret kan

nämligen begära att hans ansökan hålls hemlig. Han kan därefter inom

sekretessfristen återkomma med nya ansökningar, där han begär skydd för

både det ursprungliga mönstret och dess senare tillkomna variant. Han bör

därvid samtidigt återkalla den först ingivna hemliga ansökningen. Med ett

sådant förfarande undviker han att den först ingivna ansökningen blir ny-

hetshindrande i förhållande till de senare ansökningarna. I praktiken kan

alltså härigenom samma effekt uppnås som med ett system med tilläggs­

mönster.

Departementschefen. Av redogörelsen i det föregående för nyhets- och

skillnadskraven framgår, att en sökandes egen äldre ansökan om mönster­

skydd kan utgöra hinder för en ny ansökan, vilken avser en variant av det

mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Detta gäller enligt utred­

ningsförslaget under viss förutsättning även om den äldre ansökningen var

hemlig när den yngre gavs in. Utredningen har emellertid ansett önskvärt

att det erbjuds en möjlighet till variantregistrering, dvs. samtidig

registrering av en serie mönster med något gemensamt drag, som har varie­

rats endast i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt i de olika

mönstrens inbördes förhållande. Det förutsätts enligt förslaget att särskild

ansökan ges in för varje variant.

Under remissbehandlingen har förslaget väckt delade meningar. Några

instanser vill utvidga möjligheten till variantregistrering. Andra åter av­

styrker förslaget.

Jag är i princip ense med utredningen om att det föreligger behov av nå­

gon form av variantregistrering. Vid de nordiska departementsöverlägg-

ningarna har det också uppnåtts enighet på den punkten. På mönsterska-

pandets område är emellertid variationsmöjligheterna stora. Ett system med

mycket vittgående möjligheter att få en hel serie mönstervarianter registre­

rade skulle medföra, att en mönsterskapare eller ett företag skulle kunna

genom sin ensamrätt blockera ett mycket stort område till förfång för en

79

-— alltså även samma dag •— skall anses utgöra nyhetshinder. Mot bakgrund

av den nya ståndpunkten har de delegerade enats om att en motsvarande

reglering bör ske i mönsterlagarna. Härigenom skulle tydligt markeras, att

registreringsansökningar som sker samma dag aldrig kan utgöra nyhets­

hinder i förhållande till varandra. Därav följer också utan vidare möjlighet

till variantregistrering, under förutsättning att ansökan om registrering av

samtliga varianter sker samma dag. Jag biträder de delegerades förslag och

anser det inte nödvändigt att föreslå några ytterligare lagbestämmelser om

variantregistrering.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att den s. k. dagregeln möjliggör

inte bara variantregistrering utan också s. k. dubbelregistrering av identiska

eller likartade mönster. Om olika mönsterskapare oberoende av varandra

har skapat mönster som inte väsentligen skiljer sig från varandra, kan vis­

serligen i princip bara den få skydd som först ger in sin ansökan. Skulle det

emellertid hända att båda ansökningarna ges in samma dag, kommer på

grund av dagregeln ingendera av dem att utgöra nyhetshinder för den andra,

och två olika registreringar måste alltså meddelas för identiska eller likarta­

de mönster. Risken för sådant sammanträffande är uppenbarligen myc­

ket ringa. Skulle mot förmodan dubbelansökan och dubbelregistrering någon

gång äga rum, kommer emellertid detta förhållande att anmärkas i registret

på samma sätt som vid variantregistrering. Härigenom får sökandena och

eventuella förvärvare av mönstren kännedom om förhållandet och risken

för rättsliga komplikationer minskar betydligt. Även när det gäller dubbel­

registrering kommer alltså eventuella olägenheter att väsentligen elimineras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Registreringsförfarandet

Utredningen. Registrering av mönster bör enligt utredningen som hittills

äga rum hos patent- och registreringsverket som central registrering s-

myndighet för hela landet.

Det största intresset i detta sammanhang tilldrar sig enligt utredningen

frågan, om registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning eller

inte. Utredningen sammanfattar därefter de skäl som kan anföras för ett

förprövningssystem, enligt vilket registreringsmyndigheten utför

nyhetsgranskning av ingivna ansökningar, resp. ett anmälnings-

system, som innebär att registreringsansökningarna underkastas bara

en formell granskning och därefter omedelbart kan registreras. Efter att ha

övervägt för- och nackdelar med de båda systemen förordar utredningen, att

nu gällande förprövningssystem behålls. I anslutning därtill föreslår utred­

ningen, att varje mönsterregistrering skall föregås av publicering av mönst­

ret i en periodisk tidskrift.

Registreringsmyndighetens granskning omfattar f.n. registrerade

81

publiceras med tillkännagivande att invändning mot ansökningen skall

göras skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kun­

görelsedagen.

Utredningen förutsätter att det internationella klassificeringssy­

stem som är under utarbetande inom BIRPI skall komma till använd­

ning i de nordiska länderna, dock endast som hjälpmedel för administrationen

och för allmänheten men utan att klassificeringen skall ha någon materiell

betydelse.

I syfte att ytterligare förstärka den nyhetsgranskning som skall utföras

föreslår utredningen vidare, att varje sökande skall under straffansvar läm­

na en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt.

Därigenom kan man enligt utredningen i någon mån motverka, att den som

har tillägnat sig ett allmänt tillgängligt mönster, t. ex. på en utländsk mässa,

söker registrering av mönstret.

Utredningen avvisar tanken på någon form av hemlig registrering. Där­

emot föreligger det enligt utredningen goda skäl för att sökanden på ansök-

ningsstadiet skall få åtnjuta sekretess under viss begränsad tid för

att kunna förbereda sin tillverkning och marknadsföring av mönstervaran,

innan mönstret i ansökningsärendet görs tillgängligt för allmänheten. Utred­

ningen har dock varit tveksam huruvida det finns tillräcklig anledning att

på detta sätt frångå offentlighetsprincipen. Men denna kan kringgås genom

att sökanden utnyttjar reglerna om konventionsprioritet. Det kan enligt ut­

redningen gå till så, att en sökande gör sin första ansökan i ett land där

sekretess tillämpas i förvaltningsförfarandet (t. ex. i Danmark) och inom

sex månader därefter gör en motsvarande ansökan här i landet under åbe­

ropande av prioritet från dagen för ansökningen i utlandet. Härigenom kan

han få åtnjuta sekretess under sex månader utan att gå miste om företrädes­

rätt från den första ansökningsdagen. Enligt utredningens mening saknas

anledning att premiera ansökningar i utlandet framför nationella ansökning­

ar i förevarande hänseende. Utredningen anser sig därför kunna förorda viss

tids sekretess och föreslår sålunda, att det på sökandens begäran skall anstå

med offentliggörandet av ansökningen till dess att den av sökanden begärda

respittiden har gått till ända, dock längst sex månader från den dag då an­

sökningen gjordes eller, om prioritet har yrkats, den dag från vilken prio­

ritet har begärts. Genom den sistnämnda begränsningen av tiden åstad­

kommer man överensstämmelse med prioritetstiden samtidigt som man

utesluter att prioritetstiden och tiden för anstånd med kungörandet läggs

samman. Om prioritetstiden har utnyttjats till fullo, kan man således enligt

förslaget inte få uppskov med offentliggörandet.

De nordiska kommittéerna har diskuterat frågan, om det på mönsterom­

rådet bör införas någon motsvarighet till de s. k. nordiska patentansök­

ningarna, dvs. en ordning som innebär att en skyddsansökan kan ges in till

registreringsmyndigheten i ett nordiskt land och där beviljas med giltighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i två eller flera av de övriga nordiska länderna (3 kap. i de nordiska patent­

lagarna). Kommittéerna har dock inte funnit att en sådan ordning erbjuder

tillräckliga fördelar för vare sig registreringsmyndigheterna eller sökandena

och har därför avstått från att lägga fram något förslag om nordisk gemen­

skap i fråga om registreringsförfarandet.

Utredningen har gjort en prognos angående det väntade an­

talet ansökningar om mönsterregistrering efter den nya lagens ikraft­

trädande. Enligt utredningens beräkningar kan antalet årliga registrerings-

ansökningar i Sverige enligt den nya lagen väntas uppgå till 3 000 å 4 000.

Skulle systemet med nyttomönster visa sig vara mer attraktivt än vad ut­

redningen har räknat med, kan siffran enligt utredningen komma att öka.

Beträffande registreringsmyndighetens organisation fö­

reslår utredningen, som jag tidigare har nämnt, att registreringsverksam-

heten som hittills skall skötas av patent- och registreringsverket. Den arbets­

enhet som skall handlägga ansökningarna om mönsterregistrering bör en­

ligt utredningen bilda en särskild sektion inom verkets varumärkesbyrå,

vilken sedan gammalt handlägger mönsterärenden.

Utredningen redogör därefter närmare för den organisation inom registre-

ringsmyndigheten som kan bli behövlig för handläggning av ärenden om

mönsterregistrering (betänkandet s. 146 f).

Utredningen har inte kunnat göra någon uppskattning av det antal möns­

terärenden som kan väntas komma under patent- och registreringsverkets

besvärsavdelnings prövning efter besvär. Utredningen lägger därför inte fram

något förslag om förstärkning av besvärsavdelningen. En viss förstärkning

får man emellertid enligt utredningen räkna med.

I fråga om kostnaderna för den nya organisationen och för registrerings­

förfarandet har utredningen utgått från att ansöknings- och tilläggsavgifter

samt övriga avgifter skall vara så avpassade, att organisationen och för­

farandet kan bekostas med dessa liksom fallet är när det gäller patent, varu­

märken och aktiebolag.

Remissyttrandena. Frågan om nyhetsgranskningen har väckt

delade meningar under remissbehandlingen.

Ett sådant begränsat förprövningssystem som utredningen har före­

slagit finner patent- och registreringsverket vara väl avvägt. Samma upp­

fattning uttalar SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt

Sveriges industriförbund. För att en mönsterhavare skall kunna investera i

exploatering av ett mönster behöver han enligt dessa organisationer så starka

garantier som möjligt för att mönstret verkligen är nytt, att han med rim­

lig grad av säkerhet kan räkna med att ensamrätten till mönstret skall stå

sig. Ett förprövningssystem är därför av största betydelse. Föreningen Sven­

ska industridesigner och Svenska industriens patentingenjörers förening

betonar värdet av den trygghet som förprövningen ger. Även Svenska upp­

83

finnar ef öreningen tillstyrker utredningens förslag och framhåller att följ­

den av ett anmälningssystem skulle bli att utredningsarbetet vältras över på

den skyddssökande allmänheten och att det då skulle bli den ekonomiskt

starkare som i de flesta fall får ett oberättigat övertag. Svea hovrätt an­

sluter sig likaledes till utredningens förslag. Hovrätten uttalar att den kom­

promisslösning som utredningen har föreslagit medför den nackdelen att

registret kommer att belastas av ett måhända betydande antal registre­

ringar, som i själva verket inte avser nya mönster. Eftersom det uppen­

barligen inte är möjligt för registreringsmyndigheten att utföra en full­

ständig nyhetsgranskning torde emellertid någon bättre ordning svår­

ligen kunna åstadkommas. Hovrätten framhåller i detta sammanhang be­

tydelsen av att tillverkarna i möjligaste mån bereds tillfälle att på ett snabbt

och enkelt sätt få kännedom om huruvida registrering har meddelats på

mönster liknande det som vederbörande själv ämnar tillverka. Det synes

därför hovrätten angeläget att ett lättfattligt klassificeringssystem för re­

gistrerade mönster upprättas. Hovrätten finner det även vara en fördel, om

en publikation med jämna mellanrum ges ut, så att tillverkarna fortlöpande

kan få kännedom om sökta och beviljade mönsterregistreringar. KF, Skånes

handelskammare, handelskammaren i Gefle, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län samt EIF delar också utredningens uppfattning att

registreringsförfarandet bör baseras på ett förprövningssystem.

Stockholms handelskammare ställer sig däremot avvisande till utred­

ningens förslag. Handelskammaren anser att granskningen blir av för­

hållandevis ringa värde med hänsyn bl. a. till att den inte kommer att om­

fatta utomnordiska mönster. Granskningen kommer dock med all säkerhet

att bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. I ett flertal europeiska

industriländer har anmälningssystemet ansetts tillräckligt för mönsterrät­

tens behov. Handelskammaren förordar, att detta system införs även i Sve­

rige, gärna kompletterat med bestämmelser om sådan nyhetsförsäkran som

utredningen har föreslagit. Liknande synpunkter framförs av Kommers-

kollegium. Även försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och

Sveriges juristförbund uttalar sig till förmån för ett anmälningssystem. En­

ligt de båda sistnämnda instanserna står nyttan av det föreslagna systemet

inte i rimlig proportion till de insatser av både personell och ekonomisk art

som erfordras för att handläggningen av registreringsansökningarna skall

kunna ske på ett acceptabelt sätt.

Statskontoret ifrågasätter om kostnaderna för den begränsade nyhetspröv­

ningen är motiverade. Registreringsmyndighetens nyhetsgranskning synes

enligt statskontoret närmast få betydelse genom att kungörelse av ansök­

ningar som avser redan registrerade mönster kan undvikas. Om varje sö­

kande åläggs att under straffansvar lämna en försäkran om att mönstret,

såvitt han har sig bekant, är nytt, torde dock antalet sådana ansökningar

inte bli stort. Enligt statskontorets uppfattning bör ett invändningsförfaran-

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

85

Samma begränsning av granskningsmaterialet förordas av KF och Sven­

ska industriens patentingenjörers förening.

Sveriges advokatsamfund delar inte utredningens uppfattning, att gransk-

ningsmyndigheten inte skulle få beakta även sådant nyhetshindrande ma­

terial som myndigheten har sig bekant men som ligger vid sidan om det

fastställda granskningsmaterialet. Eftersom det för registrering av mönster

fordras objektiv nyhet, är det enligt samfundet stötande att en offentlig myn­

dighet skall medverka till registrering av ett mönster, trots att den vet att

registreringen rätteligen inte bör beviljas. Därigenom vilseleds sökanden och

eventuella förvärvare av den registrerade mönsterrätten. Härtill kommer

att myndigheten skulle medverka till uppkomsten av annars onödiga rätte­

gångar. Enligt advokatsamfundets mening måste det vara en tjänsteplikt för

registreringsmyndigheten att ta hänsyn till allt vad den vet som kan inverka

på bedömandet av om registrering lagligen bör beviljas.

Utredningens förslag, att förprövningssystemet kompletteras med ett

kungörelse- och invändningsförfarande har inte föranlett

några erinringar under remissbehandlingen. Detsamma gäller utredningens

förslag att man vid klassificering av mönster skall utnyttja före­

liggande internationella klassificeringssystem.

KF, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges in­

dustriförbund har inget att erinra mot förslaget, att sökanden under straff­

ansvar skall lämna en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig be­

kant, är nytt. Dessa instanser anser emellertid att en sådan försäkran skall

kunna avges även av mönsterskaparen, eftersom denne ofta kan bedöma frå­

gan bättre. KF framhåller, att när sökanden och mönsterskaparen inte är

samma person, detta i praktiken torde komma att ordnas så, att mönster­

skaparen i överlåtelsehandlingen till sökanden avger den föreskrivna nyhets-

försäkran. I och med att denna handling ges in till registreringsmyndigheten

har sökanden dels styrkt sin rätt till mönstret och dels förebragt nyhetsför­

säkran av mönsterskaparen. En sådan utökning av skyldigheten att avge

nyhetsförsäkran skulle alltså inte bli särskilt betungande. Även Skånes han­

delskammare, handelskammaren i Gefle och Svenska industriens patent-

ingenjörers förening anser att försäkran bör avges av den som har frambragt

mönstret.

Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Förslaget inne­

bär enligt hovrätten att sökanden, om han uppsåtligen eller av grov vårds­

löshet lämnar oriktiga uppgifter, kan straffas enligt 15 kap. 10 § brotts­

balken. Redan den objektiva avgränsningen av vad som skall anses känt i

mönsterlagens mening kan vara vansklig. Ännu större svårigheter måste

uppkomma, när det gäller att styrka uppsåt eller grov oaktsamhet. Hov­

rätten befarar att åtal för osann eller vårdslös försäkran mycket ofta kan

komma att ogillas därför att det subjektiva rekvisitet inte kan styrkas. Den

föreslagna bestämmelsen kan visserligen ändå ha en funktion att fylla genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

87

den än i mönsterärenden. Om patent inte kan erhållas på en uppfinning,

måste det för uppfinnaren vara ett berättigat intresse att kunna vidareut­

veckla uppfinningen utan att konkurrenter kan begagna sig av de redan

vunna resultaten. Likartade situationer torde enligt hovrätten knappast före­

komma i fråga om mönster. Därtill kommer att den som önskar sätta i gång

tillverkning av en mönstervara kan ha ett betydande intresse av att så snart

som möjligt få reda på om mönstret faller inom skyddsområdet för något

annat mönster för vilket registrering har sökts. Hovrätten anmärker vidare,

att en sökande av mönsterregistrering enligt 36 § i förslaget kan i motsats

till vad som gäller nu — få ersättning för olovligt nyttjande redan under an­

sökningstiden. Med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasätter hovrätten

behovet av sekretesskydd för ansökningar om mönsterregistrering. Enligt

hovrätten kan emellertid närgångna efterbildningar förekomma, som trots

det föreslagna lagskyddet under ansökningstiden medför svårigheter för den

som inte vill sätta i gång tillverkning och marknadsföring av en mönstervara

omedelbart efter det att ansökningen om mönsterregistrering har gjorts. Och

enligt utredningen har man från industrihåll uttryckt önskemål om sekre­

tesskydd för mönster under ansökningstiden. Skälet att offentlighetsprin­

cipen kan kringgås genom utnyttjande av konventionsprioritet talar enligt

hovrätten också för att sekretesskydd införs i den svenska mönsterlagen.

Hovrätten vill därför inte motsätta sig förslaget i denna del.

Förslaget avstyrks av offentlighetskommittén. Denna menar, att olägen­

heterna med hemlighållande inte blivit tillräckligt belysta i betänkandet.

Kommittén anför vidare. Det är väl förståeligt om den som själv ger in en

ansökan kan ha vissa önskemål om sekretess för sin ansökan. Men man

måste också beakta de olägenheter som uppkommer för samtliga sökande av

mönsterskydd och andra företagare genom att det över huvud taget existerar

hemliga ansökningar och den försvagning av hela institutet som detta vållar.

Tanken är att man skall ekonomiskt underlätta mönsterskapande och un­

danröja de risker som ligger i att den som lägger ner stora kostnader och

mycket arbete på ett nytt mönster ser sig förbigången genom att konkurren­

ter utan större omgång kan kopiera hans mönster. Men detta lagens huvud­

syfte motverkas genom att han inte med säkerhet kan veta, om det finns

någon hemlig ansökan om mönsterskydd som har prioritet framför hans

egen. En särskild aspekt på detta förhållande är att han under ärendets

handläggning inte i full utsträckning har tillgång till den ansökan som an­

ses utgöra hinder för bifall till hans egen. En rätt att få insyn i handlingar­

na, så länge dessa är hemliga hos registreringsmyndigheten, får han först då

den tidigare ansökningen åberopas gentemot honom av sökanden (39 § första

stycket). Kommittén framhåller vidare att en sekretessregel i hög grad skulle

komplicera lagstiftningen, tynga administrationen av mönsterskyddsären-

dena och inbjuda till prioritetstvister. Olägenheterna förstärks, om man

som utredningen föreslår i nyhetshänseende jämställer äldre ansökan om

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år W69

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

89

fredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall

kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Praktiskt sett måste sekretessbehovet

upphöra så småningom. Kommittén hänvisar till de överväganden inom kom­

mittén som numera har föranlett kommittén att i sitt betänkande »Offent­

lighet och sekretess» (SOU 1966:60) föreslå en tidsgräns av tio år för sekre­

tess i ärende om patent eller annat sådant rättsskydd. Sedan denna tid har

löpt ut, skulle enligt kommittén även avskrivna och avslagna ansökningar i

regel bli offentliga. En bestämmelse av angivet innehåll bör enligt kommittén

redan nu införas som ett tredje stycke i 23 § sekretesslagen och alltså få till-

lämpning även på patenthandlingar. Undantag kan möjligen böra göras för

företags- eller yrkeshemligheter.

Försvarets civilförvaltning berör frågan om behovet av militär sekre­

tess. Om utredningens förslag upphöjs till lag, kan det enligt ämbets­

verkets mening bli behövligt att sekretessbelägga mönster för alster av en

uppfinning, som skall hållas hemlig med hänsyn till rikets försvar. Saknas

sådan föreskrift, kan svårigheter uppstå att hemlighålla en uppfinning som

inte får offentliggöras. Ämbetsverket anser att frågan bör utredas särskilt,

om mönsterrätten skall gälla även krigsmateriel.

Patent- och registreringsverket tvivlar på riktigheten av utredningens

prognos angående det väntade antalet ansökningar om

mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande. Uträkningen byg­

ger på så många osäkra faktorer att resultatet knappast kan anses ge någon

vägledning. Verket framhåller bl. a., att inget av de i jämförelsematerialet

ingående länderna torde ha ett registreringssystem med höga avgifter, klass­

system, nyhetsförsäkran, nyhetsgranskning och invändningsförfarande. Hur

dessa faktorer inverkar på tillströmningen av ärenden är det enligt verkets

mening inte möjligt att bedöma på förhand. De kan antingen hejda eller sti­

mulera tillströmningen. Som skäl för det senare antagandet anför verket, att

även en mönsterregistrering med den av verket förordade begränsade nyhets­

granskningen torde ge bättre besked om mönstrets nyhetsvärde och bättre

skydd än en registrering enligt de flesta utomlands använda systemen.

Förslaget att kostnaderna för registreringsförfarandet skall täckas av

avgifter godtas eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Förslaget biträds uttryckligen av bl. a. statskontoret, SAF, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund. Sveriges ju-

ristförbund anser att taxan bör bestämmas enligt principen om full kost­

nadstäckning. Förbundet antar att avgifterna då kommer att uppgå till så­

dana belopp att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Svea hovrätt,

NO, textilrådet, kommerskollegium och näringsfrihetsrådet gör liknande

uttalanden. EIF hoppas däremot att största möjliga hänsyn skall tas till

formgivarnas önskemål att kostnaderna hålls nere så långt det är möjligt.

STEFO föreslår, att statsmakterna som en gärd av stöd och uppmuntran

åt tecknarna, formgivarna och mönsterskaparna bestämmer att varje an­

91

utsätts äga rum i en av registreringsmyndigheten utgiven publikation och

som medför att uppgifterna blir lätt tillgängliga för allmänheten.

Förprövningssystemet medför visserligen längre tidsutdräkt och större

kostnader än anmälningssystemet. Med en förnuftig begränsning av gransk­

ningsmaterialet behöver dock olägenheterna inte bli besvärande. Utredningen

räknar med att, om dess förslag i fråga om nyhetsgranskningens omfattning

genomförs, granskningen skall vara avslutad inom en eller ett par månader

efter det ansökningen har kommit in. En sådan ordning får anses fullt god­

tagbar. Ett granskningsarbete som kan slutföras på sådan tid torde inte

heller bli alltför kostnadskrävande.

På grund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att

registreringsförfarandet ordnas enligt förprövningssystemet.

De nordiska kommittéerna har enhälligt föreslagit, att nyhetsgransk­

ningens omfattning inte regleras i själva lagen utan, med stöd av en full-

rnaktsbestämmelse i lagen, regleras genom särskilda bestämmelser som för

Sveriges del skall meddelas av Kungl. Maj :t. Vägande skäl kan anföras

för en sådan ordning, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta

förslag. Eftersom frågan om granskningens omfattning har en viss prin­

cipiell betydelse och har berörts under remissbehandlingen, vill jag dock

beröra frågan något närmare. I några remissyttranden har förordats, att vid

nyhetsgranskningen också utomnordiska mönsterregistreringar och registre-

ringsansökningar skall beaktas. En sådan utsträckt granskning skulle emel­

lertid enligt mitt bedömande leda till ett avsevärt merarbete för gransknings-

myndigheten och därmed sådan tidsutdräkt och sådana kostnadsökningar

att motsvarande fördelar knappast står att vinna i form av ökad trygghet för

mönsterhavarna. Jag är därför inte beredd att förorda en så omfattande

granskning. Däremot kan det ifrågasättas att låta granskningen omfatta så­

väl kungjorda registreringsansökningar i våra nordiska grannländer som

där giltiga registreringar. Även en sådan ordning torde emellertid medföra

ett avsevärt ökat administrativt besvär för registreringsmyndigheten och en

förlängning av handläggningstiderna samt en ökning av kostnaderna. Det

kan därför vara anledning att i stället följa den mera begränsade gransk­

ning som patent- och registreringsverket har förordat och som innebär, att

granskningsmaterialet skall bestå endast av giltiga registreringar och in­

komna registreringsansökningar i Sverige. En sådan ordning ansluter nära

till vad man brukar kalla intrångsgranskning (»infringement search»), som

inskränker sig till en undersökning av om sökandens mönster kolliderar

med en bestående mönsterrätt. Den överensstämmer också med den ord­

ning man tänker sig i Danmark och Norge. Att i enlighet med mönster-

skyddsutredningens förslag låta granskningsmaterialet omfatta även kun­

gjorda ansökningar i våra nordiska grannländer torde visserligen innebära

eu obetydlig ökning av registreringsmyndighetens besvär och från den syn­

punkten borde inte betänkligheter möta mot utredningsförslaget i den delen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

93

handlingen framfört förslag om att även mönsterskaparen skall avge en

liknande försäkran, när annan är sökande.

Som en viktig nyhet föreslår utredningen möjlighet till viss tids sekre­

tess i mönsterregistreringsärenden. Enligt förslaget skall sålunda sökan­

den kunna begära anstånd med kungörandet av ansökningen under en tid

av högst sex månader, under vilken ansökningshandlingarna skall hållas

hemliga. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora

flertalet remissinstanser. Det har därvid från industrihåll omvittnats, att re­

geln skulle fylla en viktig funktion. Offentlighetskommittén har emellertid

avstyrkt förslaget under hänvisning till de olägenheter som ett sekretesskydd

kan medföra för övriga sökande av mönsterskydd och andra företagare.

Mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet

talar starka principiella skäl. Mönsterskyddsutredningens förslag att införa

visst sekretesskydd på mönsterområdet innebär emellertid inte någon nyhet

inom immaterialrätten. Enligt PatL åtnjuter sålunda patentansökningar

visst sekretesskydd. Den gällande mönsterlagen gör visserligen inte några

inskränkningar i offentlighetsprincipen och som också Svea hovrätt har

framhållit torde behovet av ett sekretesskydd allmänt sett vara mindre fram­

trädande på mönsterområdet än på patentområdet. I samband med att möns­

terskyddet utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att om­

fatta även nyttomönster finns det dock enligt min mening goda skäl att

överväga ett visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område.

Ett viktigt skäl är att offentlighetsprincipen, som utredningen har påpekat,

lätt kan kringgås genom utnyttjande av reglerna om s. k. konventionspriori-

tet. Jag delar därför i princip utredningens uppfattning att ett visst sekre­

tesskydd bör gälla också på mönsterområdet. Till frågan om förutsättning­

arna för och omfattningen av detta sekretesskydd skall jag strax återkomma.

Jag vill emellertid först beröra en fråga av systematisk art, vilken har

principiell betydelse.

Mönsterskyddsutredningen har förordat att bestämmelserna om sekretess

tas upp i mönsterskyddslagen och att det på samma sätt som när det gäller

sekretess i patentärenden i sekretesslagen bara tas in en hänvisning till möns­

terskyddslagens bestämmelser. Offentlighetskommittén har riktat erinringar

mot detta förslag. Eftersom utgångspunkten även enligt utredningens för­

slag är, att handlingarna i ärende angående ansökan om mönsterregistrering

är offentliga och att sekretess skall medges bara under särskilda förutsätt­

ningar, saknas det enligt kommitténs mening skäl att behandla sekretess­

frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, dvs. att inskränkningarna i

offentligheten noga anges i sekretesslagen.

Grundläggande bestämmelser om inskränkning i allmänhetens rätt att ut­

bekomma allmänna handlingar skall enligt uttrycklig föreskrift i tryckfri­

hetsförordningen tas upp i särskild lag. På de skäl offentlighetskommittén

har anfört anser jag det bäst överensstämma med denna grundlagsföre-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

95

Det är uppenbarligen tillräckligt att, som offentlighetskommittén har för­

ordat, medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret. Något

övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra ansöknings­

handlingar kan enligt min mening inte förebringas. De skäl som sålunda bör

föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning motiverar å andra

sidan, att man på sätt som utredningen har föreslagit också inför en maxi-

mering av sekretesstiden. I PatL är den principiella utgångspunkten att

handlingar i ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökanden

begär annat. PatL innehåller likväl en regel om att handlingarna skall of­

fentliggöras senast arton månader efter ansöknings (prioritets-) dagen. Det

skulle rimma illa med dessa bestämmelser att i mönsterskyddslagen, där ut­

gångspunkten är att ansökningshandlingarna är offentliga, införa en ordning

som medger att handling i ansökningsärende hålls hemlig under praktiskt

taget obegränsad tid. Jag finner därför inte anledning att frångå mönster-

skyddsutredningens förslag på denna punkt. Den sekretesstid av sex måna­

der som utredningen har föreslagit finner jag lämplig.

Utredningsförslaget innebär, att om registreringsmyndigheten vid sekre­

tessfristens utgång har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handling­

arna förblir hemliga, om inte sökanden begär återupptagning eller anför be­

svär. I den delen överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 22 §

PatL. Frågan om att föreskriva en sådan yttersta tidsgräns av tio år för

sekretesskyddet i hithörande fall som offentlighetskommittén har föreslagit

bör enligt min mening övervägas i ett större sammanhang, närmast i sam­

band med en framtida prövning av kommande förslag till ny sekretesslag­

stiftning. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga.

Som jag tidigare har framhållit bör den nya mönsterskyddslagen i likhet

med gällande lag omfatta även mönster för krigsmateriel. Det är inte ute­

slutet att behov kan uppkomma av särskilda sekretessregler i fråga om

mönster för sådan materiel. Innan någon erfarenhet vunnits av den nya

lagens tillämpning finns det dock knappast anledning att tillmötesgå det

krav på utredning av denna fråga som har förts fram av Försvarets civilför­

valtning.

Det är inte möjligt att f. n. bedöma riktigheten av utredningens prognos

för det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering

efter den nya lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagstiftningen torde

emellertid göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndig­

heten s organisation. Redan genomförda eller planerade ratio­

naliseringar på varumärkesbyrån torde dock göra behovet av utökade per­

sonalresurser mindre än vad utredningen har förutsatt. Det finns emellertid

inte anledning att gå närmare in på denna fråga nu. Den torde få anmälas

senare av chefen för handelsdepartementet.

Utredningens förslag, att kostnaderna för registreringsförfarandet skall

täckas av avgifter som fastställs av Kungl. Maj:t, har inte föranlett

97

har i regel inte någon sådan betydelse för honom. Ett olovligt utnyttjande

måste alltså äga rum yrkesmässigt för att ensamrätten skall anses

kränkt. Kravet på yrkesmässig verksamhet har enligt utredningen samma

innehåll som inom patenträtten.

Varutillverkning med det skyddade mönstret som förebild är

enligt utredningen ett typfall av mönsterintrång. Därmed bör jämställas

tillverkning efter en förebild som någon har frambringat självständigt och

oberoende av det skyddade mönstret men som det oaktat inte väsentligen

skiljer sig från detta. Detta överensstämmer med regleringen inom patent­

rätten men skiljer sig från förhållandena inom upphovsrätten. Utredningens

ståndpunkt står i samklang med kravet på nyhet i objektiv mening och med­

för att mönsterhavaren i ett intrångsmål inte behöver bevisa att motparten

har utnyttjat hans mönster som förebild.

Den svenska mönsterlagen kan inte sträcka sina verkningar till utnytt-

janden som äger rum utanför landets gränser. Varutillverkning med ett i

Sverige skyddat mönster som förebild kan således äga rum utomlands utan

att mönsterhavaren kan ingripa med stöd av sin svenska mönsterrätt. Hans

skyddsbehov tillgodoses här genom att import behandlas som ett otillåtet

sätt att utnyttja mönstret. Om någon importerar en utomlands tillverkad

mönstervara för att använda den i sin rörelse, måste enligt utredningens

mening importen anses ha ägt rum i yrkesutövning och således innefatta

en kränkning av mönsterrätten. Det är därvid utan betydelse om tillverk­

ningen utomlands har ägt rum med eller utan den svenske mönsterhavarens

lov. Ensamt avgörande bör vara om tillstånd till importen föreligger.

Utredningen finner emellertid att vissa speciella importsitua­

tioner måste uppmärksammas särskilt. Gemensamt för dessa situatio­

ner är enligt utredningen, att det föreligger en mönsterregistrering i Sve­

rige, att mönstervaran tillverkas utomlands samt att varan yrkesmässigt

importeras till Sverige. I ett första fall tänkes, att mönsterhavaren i Sve­

rige (som kan vara svensk eller utlänning) också är den som tillverkar

varan utomlands samt att en utomstående företagare i Sverige köper varan

i utlandet, sedan tillverkaren där fört ut den på marknaden, och impor­

terar varan hit. Fallet kan varieras så att den utomstående företagaren

köper varan direkt av tillverkaren utomlands och genomför importen. Ett

annat fall är, att mönsterhavaren i Sverige är den utländske tillverkarens

generalagent och hans rättsinnehavare med avseende på mönstret samt att

— även i detta fall — en utomstående företagare här i landet importerar

mönstervaran sedan denna förts ut på marknaden utomlands av tillver­

karen. Detta fall kan också varieras så att företagaren importerar varan

direkt från tillverkaren — fastän detta är en föga sannolik situation, när ett

agenturförhållande föreligger. Frågan är nu, om importen i de tänkta fallen

bör omfattas av mönsterrätten eller ej. Motsvarande spörsmål har väckt

uppmärksamhet både i rättstillämpning och lagstiftning inom patenträtten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

99

att formgivarnas intressen i detta hänseende bör tillvaratas genom överens­

kommelser mellan formgivare och fabrikanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av ensamrätten till vissa

närmare angivna utnyttjandeformer godtas eller lämnas utan er-

iman av remissinstanserna. Utredningens förslag, att ensamrätten skall

avse endast sådant utnyttjande som sker yrkesmässigt, har också

vunnit remissinstansernas gillande.

Beträffande de särskilda utnyttjandeformerna noterar EIF, att förbudet

mot import till Sverige av varor, som inte väsentligen skiljer sig från här

i landet registrerat mönster, är av stor vikt för föreningens medlemmar.

Föreningen uttalar att den möjlighet som tidigare har funnits till kopiering

och produktion i utlandet för export hit har varit en nagel i ögat på

svenska formgivare.

Näringsfrihetsrådet betonar den betydelse för en effektiv konkurrens som

det har att de speciella importsituationer som utredningen

har berört inte anses innebära mönsterrättskränkning utan att de behand­

las så som utredningen har föreslagit. Rådet förutsätter, att import blir

tillåten inte bara när mönsterhavaren i Sverige är den som tillverkar varan

utomlands eller är tillverkarens generalagent utan även när varan utomlands

tillverkas av annan än mönsterhavaren enligt licens av denne. Detta synes

överensstämma med principen, att mönsterrätten inte skall kunna åberopas

gentemot fortsatta åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har till­

verkat och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans

tillstånd. Samma uppfattning hävdas av kommerskollegium och NO, vilken

särskilt understryker det praktiska sambandet mellan den omfattning i

territoriellt hänseende som ges mönsterrätten och varumärkesrätten. Den

senare rättighetens territoriella omfattning var föremål för närmare över­

väganden vid varumärkeslagens tillkomst. NO anser det angeläget att möns­

terrätten inte får ett vidare territoriellt skydd, eftersom man i så fall skulle

kunna kringgå föreliggande möjligheter till import av utomlands lagligen

märkta varor genom att förse dessa med ett rättsligt skyddat mönster. Även

Sveriges grossistförbund gillar utredningens bedömning av de speciella

importfallen.

Flera remissinstanser riktar emellertid skarp kritik mot utredningens ut­

talanden i denna del och hävdar att mönsterrätten — i likhet med patent­

rätten bör omfatta all import. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle. Sveriges advokat­

samfund kritiserar utredningens uttalande, att marknadsföring i utlandet

i vissa fall skall leda till att mönsterrätten i fråga om dessa varuexemplar

kan sägas vara konsumerad även i Sverige. Om denna uppfattning är riktig,

skulle möjlighet inte föreligga för den som är innehavare av mönsterrätt

både i ett främmande land och i Sverige att upplåta en ensamrätt endast

101

Det är vanligt att en produkt utförs i olika kvaliteter för olika marknader

men efter samma mönster. För det fall att tillverkning utomlands av en

svensk produkt har skett genom tvångslicens till ett mönster eller genom

frivillig licens under hot om tvångslicens, ter sig enligt dessa remissin­

stanser utredningens förslag än mer stötande. Förslaget kan enligt orga­

nisationerna leda till allvarliga olägenheter för svenska mönsterhavare och

licenstagare och kan komma att i hög grad begränsa möjligheterna att

träffa licensavtal om tillverkning av mönsterskyddade produkter. En sådan

utveckling är inte i företagens eller det allmännas intresse.

Liknande synpunkter framförs av Svenska industriens patentingenjörers

förening och av en ledamot av näringsfrihetsrådet. Sveriges allmänna export­

förening framhåller att utredningens ståndpunkt får en olämplig export-

hindrande verkan. Föreningen anför vidare, att mönsterrättens territoriella

begränsning visserligen kan komma att brytas genom tillkomsten av större

marknader av typen EEC men anser att innan ett sådant läge blir aktuellt

extra-territoriella händelser inte bör få påverka den svenska mönsterrättens

innehåll.

Vad utredningen har uttalat om övriga utnyttjandeformer

godtas eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Hovrätten för Västra

Sverige framhåller emellertid att yrkesmässig utlåning av mönstervara

inte är förbjuden enligt förslaget. Detta kan enligt hovrätten få praktisk

betydelse exempelvis när någon som ett led i en affärstransaktion upplåter

rätten att använda varan till annan person utan att vederlag utgår för just

denna prestation. I upphovsrättslagen och förslaget till patentlag — vilka

bara exemplifierar förbjudna förfaranden — nämns däremot utbjudande

till utlåning vid sidan av utbjudande till uthyrning (2 § UhL samt numera

3 § PatL). Utredningens förslag kan enligt hovrätten medföra risk för att

bestämmelserna om mönsterskydd kringgås. I så fall bör all yrkesmässig

upplåtelse av mönstervara uttryckligen förbjudas.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag det av ut­

redningen föreslagna uttrycket mönsterrätt vara eu lämplig beteckning

på den skyddsrätt som registrering av mönster medför.

Utredningen har föreslagit, att ensamrätten till ett registrerat mönster

inte skall omfatta alla tänkbara former av utnyttjande av möns­

tret utan att i lagen bör, liksom i gällande lag, uttömmande anges de former

av utnyttjande som skall förbehållas mönsterhavaren. Remissinstanserna

har allmänt anslutit sig till denna ståndpunkt. Också jag delar utredningens

uppfattning på denna punkt. Utredningen intar vidare den principiella

ståndpunkten att mönsterrätten — till skillnad från vad som gäller f.n. —

bör bereda skydd bara mot sådant olovligt utnyttjande av mönstret som

sker yrkesmässigt. Även i den delen biträder jag i likhet med remiss­

instanserna utredningens förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

105

avsett att överensstämma med det skillnadskrav som föreslås som en förut­

sättning för registrering, har samma grundbestämning använts, nämligen

»väsentlig skillnad». I fråga om det närmare innehållet i denna bestämning

hänvisar utredningen till sin behandling av skillnadskravet.

Den angivna bestämningen av likhetskravet medför enligt utredningen

att man praktiskt taget slipper alla fall av mönsterrättsliga s.k. bero­

endeförhållanden, dvs. fall där skillnadskravet har uppfyllts och

mönsterrätt alltså kan förvärvas men mönstret inte utan särskilt tillstånd

får utnyttjas därför att det faller inom skyddsomfånget för annans mönster­

rätt. Detta resultat skulle kunna inträffa, om likhetskravet är mindre omfat­

tande än skillnadskravet. Beroendeförhållanden kan visserligen uppstå både

i fråga om patent och inom upphovsrätten. På mönsterområdet gäller emel­

lertid inte i samma mån något krav på en kvalificerad skapande insats och

utredningen anser det inte behövligt att ge rum för beroendeförhållanden

utan finner det tvärtom vara fördelaktigt att skyddsomfånget ges en om­

fattning som motsvarar skillnadskravet.

Endast i ett avseende har utredningen funnit det nödvändigt att låta ett

beroendeförhållande uppkomma. Det gäller de fall då ett registrerat möns­

ter i sin helhet har tagits upp i ett mönster som söks registrerat. Det kan

härvid föreligga väsentlig skillnad mellan mönstren vid den totaljämförelse

som skall göras för tillämpning av skillnadskravet, och denna skyddsförut-

sättning skulle alltså vara uppfylld. Trots detta bör mönsterrätten enligt

utredningen omfatta de fall då ett mönster har utnyttjats på det sättet att

det i sin helhet ingår i ett nytt mönster. I fall av komplexa, dvs. samman­

satta, mönster kan följaktligen ett avhängighetsförhållande inte undvikas.

För att göra detta så litet besvärande som möjligt föreslår emellertid utred­

ningen att mönster som innehåller ett mönster som redan är registrerat för

annan inte får registreras, utan att innehavaren av det registrerade mönstret

ger sitt tillstånd. Förhållandet bör således bli reglerat redan på registre-

ringsstadiet. Därigenom minskar de olägenheter som annars skulle upp­

komma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av skyddets verkan med

avseende på olika varuslag godtas i allmänhet av remissinstanserna. Svenska

patentombudsföreningen delar utredningens uppfattning att klassificeringen

av en mönsterskyddsansökan inte skall ha någon omedelbar betydelse för

skyddets omfattning och att den viktigaste bedömningsgrunden i stället

bör vara sökandens varuuppgift. Även patent- och registreringsverket anser

den föreslagna avgränsningen rimlig. Ämbetsverket anser det emellertid

önskvärt med ett uttalande om att registreringsmyndighetens granskning

i huvudsak får begränsas till att avse den registreringsklass till vilken

mönstret hänförs. Om sökanden vill att granskningen eller skyddet skall

avse också annan klass, bör han alltså ange till vilka klasser han anser att

4*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

107

skydd mot efterbildningar inom hela metallindustrins område. Läget blir

emellertid ett annat när man, som nu föreslås, utvidgar mönsterskyddet

till att gälla inom samtliga industrigrenar. Jag är i princip ense med ut­

redningen om att skyddet enligt den nya lagen bör gälla endast i fråga om

vissa från början bestämda varuslag. Att som ett par remissinstanser har

förordat låta skyddet bli totalt och gälla alla tänkbara varuslag skulle

enligt min mening föra för långt. Ett sådant system skulle nämligen kunna

få inte obetydliga konkurrensbegränsande verkningar, samtidigt som det

skulle innebära att man sträckte mönsterskyddet betydligt längre än som

betingas av önskemålet att stimulera till nyskapande på mönsterområdet

och bereda mönsterhavarna ett rimligt mått av trygghet och säkerhet.

En sådan avgränsning av skyddsomfånget som det här gäller kan åstad­

kommas på olika sätt. Som utredningen har framhållit kan det ligga nära

till hands att utnyttja ett klassificeringssystem och låta skyddet omfatta

endast varor inom den klass som mönstret kommer att tillhöra. Ett sådant

system skulle visserligen underlätta för formgivare och fabrikanter att göra

sig underrättade om huruvida en registrering föreligger som hindrar dem

att utnyttja ett visst mönster för en bestämd vara eller grupp av varor. Å

andra sidan skulle metoden sannolikt ofta leda till en sakligt olämplig av­

gränsning av skyddsomfånget. Av praktiska skäl måste klassindelningen

bli i viss mån schematisk och antalet klasser begränsat. Att låta skydds­

omfånget följa klassindelningen kan därför lätt leda till att skyddet sträcks

längre än som är sakligt motiverat och t.o.m. kanske längre än sökanden

egentligen avsett. Omvänt kan det tänkas att sökandens bristande förtro­

genhet med klassificeringssystemet medför att ett mönster klassas på så­

dant sätt att vissa varor i direkt strid med sökandens intentioner faller utan­

för skyddsområdet enbart på den grund att de formellt tillhör en annan

klass.

Den principiellt riktigaste metoden, som också torde vara bäst ägnad att

leda till materiellt tillfredsställande resultat i de enskilda fallen, synes vara

att det läggs i sökandens hand att bestämma vilka varuslag han vill att

skyddet skall omfatta. Detta är också utredningens ståndpunkt, vilken har

vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Förslaget innebär, att registre­

ring skall ske inte för varor eller varuslag tillhörande viss klass utan för

de varor eller varuslag som sökanden har angett i sin ansökan och att

skyddet därefter skall omfatta de varor för vilka registrering har skett.

Jag finner en sådan ordning ändamålsenlig och biträder förslaget.

Denna lösning innebär att det inte får någon rättslig betydelse i fråga

om skyddsomfånget till vilken klass ett registrerat mönster hänförs. En

annan sak är att man i praktiken bör kunna räkna med att det normalt

skall råda överensstämmelse mellan det rättsliga skyddsomfånget och

mönstrets klassificering. Den som vill utnyttja ett mönster för en viss vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

108

bör med andra ord kunna vinna ett rimligt mått av säkerhet även om han

inskränker sina undersökningar till att gälla registreringar inom den klass

varan tillhör. En förutsättning är givetvis att man får ett efter varusorti­

menten på marknaden väl anpassat klassificeringssystem och att detta

tillämpas på ett förnuftigt och smidigt sätt. Uppenbart är att registrerings-

myndigheten vid klassificeringen bör fästa stort avseende vid sökandens

egna önskemål och synpunkter.

Patent- och registreringsverket har i detta sammanhang uppmärksammat

vissa frågor som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. En­

ligt verket bör denna granskning kunna i huvudsak begränsas till att gälla

registreringar och ansökningar inom den klass till vilken sökanden hänför

mönstret. En utvidgning av granskningen till att omfatta andra klasser

bör ske bara om sökanden uttryckligen begär det och erlägger den högre

avgift som utvidgningen medför.

Jag är inte beredd att nu i detalj ta ställning till frågor om granskningens

omfattning. Dessa kommer att regleras i den tilltänkta tillämpningskun-

görelsen till den nya lagen. I princip bör det visserligen åligga sökanden

att ange till vilka varuklasser mönstret enligt hans mening skall hänföras

men det ankommer ytterst på registreringsmyndigheten att avgöra klassi-

ficeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Sedan myndigheten

bestämt till vilka klasser mönstret skall hänföras, måste granskningen

givetvis omfatta dessa klasser. Eftersom det emellertid enligt förslaget i

princip skall gälla ett krav på absolut nyhet, kan man inte uppställa någon

kategorisk regel om att granskning aldrig behöver ske inom andra klas­

ser. I gränsfall torde det vara oundvikligt att granskningen utvidgas. Som

patent- och registreringsverket har antytt blir frågan om granskningens

omfattning särskilt av betydelse när det gäller ornament. Om sökanden

uttryckligen begär granskning också inom annan klass, bör hans önskemål

efterkommas. Oavsett om en utvidgad granskning sker på myndighetens

initiativ eller på sökandens begäran, skall givetvis avgifterna bestämmas

med utgångspunkt från det antal klasser som granskningen omfattar.

Inom ramen för den bestämning av skyddets omfattning som ligger i

begränsningen till vissa angivna varor uppkommer fråga om skydds-

omfånget, dvs. huruvida registreringen skall skydda bara mot utnytt­

jande av mönster som helt överensstämmer med det registrerade mönstret

eller om skyddet också i någon utsträckning skall omfatta sådana mönster

som företer på visst sätt bestämd likhet med det registrerade. Utredningen

har stannat för det senare alternativet. Dess förslag innebär att man vid

fastställande av likhetskravet använder samma normer som när det gäller

att fixera skillnadskravet. Skyddet skall alltså enligt förslaget omfatta också

mönster som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret.

Utredningens ståndpunkt i detta hänseende har vunnit allmän anslutning-

under remissbehandlingen. Också för egen del ansluter jag mig till för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

109

slaget, som från både praktiska och principiella synpunkter synes leda till

en naturlig och lämplig avgränsning av skyddsomfånget. Att skyddet ut­

sträcks till att omfatta också mönster som inte helt överensstämmer med

men dock företer påtagliga likheter med det registrerade synes nödvändigt

för att mönsterrätten skall få erforderlig styrka och på ett effektivt sätt

kunna tillgodose de ändamålssynpunkter som bär upp mönsterskyddslag­

stiftningen. Jag finner det också lämpligt att likhetskravet korresponderar

mot det skillnadskrav som enligt förslaget skall utgöra en skyddsförutsätt-

ning. Som utredningen har påpekat medför dess förslag bl.a. den fördelen,

att man på mönsterområdet slipper praktiskt taget alla fall av s.k. beroen­

deförhållanden, dvs. fall då visserligen skillnadskravet är uppfyllt

men mönsterhavaren ändå inte kan utnyttja mönstret utan tillstånd av an­

nan mönsterhavare med vars registrerade mönster det nya mönstret företer

likheter. Sådana beroendeförhållanden, med de olägenheter de för med sig

för både mönsterskapare och fabrikanter, skulle kunna uppkomma om

kravet på likhet vid bestämmande av skyddsomfånget sätts lägre än kravet

på skillnad som skyddsförutsättning. De skäl som utredningen har anfört

mot att på mönsterområdet ge rum för sådana beroendeförhållanden finner

jag övertygande. Utredningens ståndpunkt medför bl.a. ökad säkerhet för att

ett mönster som efter verkställd nyhetsgranskning vinner registrering också

kan utnyttjas av mönsterhavaren utan att denne riskerar att begå intrång

i annans mönsterrätt — under förutsättning givetvis att nyhetsgranskningen

har varit effektiv och fullständig. Detta bidrar uppenbarligen till att stärka

mönsterrättens förmögenhetsrättsliga värde.

Som utredningen har framhållit torde man emellertid inte kunna und­

vika ett bestämt slag av beroendeförhållanden. Om ett mönster i sig har

upptagit ett tidigare registrerat mönster kan det visserligen föreligga så

väsentlig skillnad mellan de båda mönstren vid den totaljämförelse som

skall ske vid prövningen av registreringsansökningen att skillnadskravet

kan anses uppfyllt. Som exempel har utredningen nämnt, att ett klubb­

märke, som åtnjuter skydd, anbringas på en klubbjacka för vilken mönster­

skydd därefter söks. Enligt utredningen bör den tidigare mönsterhavaren i

princip åtnjuta skydd mot att hans mönster utnyttjas på detta sätt. Den

lösning av problemet som utredningen har föreslagit innebär, att ett mönster,

som i sig har tagit upp ett tidigare för annan registrerat mönster i dess

helhet, inte får registreras utan tillstånd av den som innehar rätten till det

sistnämnda mönstret. Att beroendeförhållandet på detta sätt blir reglerat

redan på registreringsstadiet finner jag i likhet med patent- och registre­

ringsverket vara en fördel. Jag vill därför biträda utredningens förslag i

denna del. Den regel som utredningen har föreslagit bör enligt min mening

gälla också det fallet att ett mönster i sig har upptagit ett mönster som inte

väsentligen skiljer sig från ett tidigare registrerat mönster, dvs. ligger inom

det äldre mönstrets skyddsomfång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

förordat ett tioårigt skydd och andra som har rekommenderat en skyddstid

av tjugo år. De nordiska mönsterrättskommittéerna har därför enats om

att föreslå en längsta mönsterskyddstid av femton år, uppdelad i femårs­

perioder. Enligt förslagen skall således en mönsterregistrering gälla till dess

fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och

därefter kunna på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

För att motverka slentrianmässiga förnyelser och för att markera, att

förnyelse bör begäras endast när det är företagsekonomiskt motiverat —

och således i regel inte i vad man kan kalla förråds- eller defensivsyfte —-

förordar utredningen, att Kungl. Maj :t fastställer förnyelseavgifter enligt

en i förhållande till registreringsavgiften stigande skala.

Remissyttrandena. Förslaget om en utsträckning av mönsterskyddstiden

från fem till femton år biträds av överintendenten och chefen för national­

museum. Även Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och

Svenska patentombudsföreningen godtar uttryckligen förslaget.

Med tanke på att det föreslagna generella mönsterskyddet är en nyhet

för svenska förhållanden förordar Svea hovrätt i första hand, att mönster­

registrering skall gälla under fem år med rätt till förnyelse för ytterligare

en femårsperiod eller således under sammanlagt högst tio år. Med hänsyn

till vikten av att nordisk enighet uppnås har hovrätten dock intet att erinra

mot en skyddstid av sammanlagt femton år, om övriga nordiska länder

går på denna linje. Försvarets civilförvaltning anser att den föreslagna

skyddstiden är för lång. Civilförvaltningen finner det inte tillfredsställande

att ett monopol beviljas för så lång tid för mönster som inte fyller några

som helst krav på tekniska eller konstnärliga meriter. Sveriges juvelerare-

och guldsmedsförbund framhåller däremot att den föreslagna skyddstiden

är för kort för exempelvis bestickmodeller. Förbundet nämner att några

av de bästa och i dag mest sålda bestickmodellerna är mer än 30 år gamla.

Kostnaderna för verktygs- och lanseringsinvesteringar är mycket höga i

fråga om sådana artiklar och det tar lång tid att tillverka verktygen.

Svea hovrätt understryker, att man i möjligaste mån bör undvika för­

nyelser i »förråds- eller defensivsyfte» och att förnyelseavgifterna därför

bör fastställas enligt en tämligen kraftigt stigande skala. Liknande syn­

punkter uttalas av näringsfrihetsrådet. Statens pris- och kartellnåmnd anser

att kraven vid förnyelse av registrering inte får ställas för lågt. Det bör enligt

nämndens mening föreligga en klart påvisbar företagsekonomisk motivering

för utsträckning av skyddstiden utöver fem år. Annars kan förlängning av

skyddet komma att tillgodose enbart ett defensivsyfte.

Departementschefen. Frågan om skyddstidens längd är ett av de vik­

tigaste spörsmålen vid en revision av mönsterlagstiftningen. F.n. gäller

en skyddstid av fem år från den dag då registreringsansökningen gjordes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

111

113

betstagares uppfinningar. Om det skulle visa sig att denna väg inte är

framkomlig bör frågan enligt LO utredas särskilt. Liknande synpunkter

framförs av TCO. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

anser att saken kan ställas på framtiden, eftersom mönsterskaparen och

hans arbetsgivare har frihet att avtala om förvärv av mönstret och om de

ekonomiska villkoren härför. Svenska industriens patentingenjörers för­

ening uttalar att i nuvarande tillämpning — i överensstämmelse med den

allmänna arbetsrättens principer och uttalandena i 1916 års mönsterlag­

förslag — tjänsteförhållandet för en anställd designer torde, om inte annat

har avtalats, anses i sig innebära ett generellt avtal om att mönsterrätten

skall tillkomma arbetsgivaren, varvid formgivarens lön normalt anses utgöra

ersättning för arbetsresultaten.

Några instanser kritiserar utredningens uttalande om innebörden i före­

varande hänseende av utredningsförslaget. Sveriges advokatsamfund anser

det vara alltför kategoriskt och onyanserat. Frågan vem som skall bli

ägare till ett mönster, som en arbetstagare har frambragt i sin tjänst, må­

hända som ett direkt resultat av honom lämnat uppdrag, måste bedömas

med hänsyn till samtliga omständigheter, som har samband med anställ­

ningen. I de fall då det enligt nu gällande lag anses klart att ett mönster

som en arbetstagare har frambragt, vare sig det kan anses utgöra ett

skyddat verk eller inte, skall tillkomma hans arbetsgivare, bör enligt sam­

fundets uppfattning den omständigheten att mönstret kan skyddas enligt

den nya lagen inte medföra att arbetsgivaren går miste om rätten till

mönstret. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges

industriförbund anser att utredningens uttalande strider mot vedertagen

arbetsrättslig uppfattning. I ett av utredningen (s. 166) refererat uttalande

av auktorrättskommittén framhålls att inom vissa anställningsförhållanden

tjänsteavtalet i regel torde innebära, att upphovsmannen till arbetsgivaren

överlåter hela sin förfoganderätt till de arbeten han skapar i anställningen.

Enligt organisationerna äger detta uttalande alltjämt giltighet. Frågan om

rätten till arbetstagarmönster kan inte ses som ett isolerat spörsmål utan

bör lösas under beaktande även av förhållandena på närliggande områden,

t.ex. inom upphovsrätten. Organisationerna förutsätter därför att det av

mönsterskyddsutredningen gjorda uttalandet tillrättaläggs i det fortsatta

lagstiftningsarbetet. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

uttalar att få arbetsavtal torde inrymma uttrycklig reglering av avtalspar­

ternas rättigheter i denna fråga. Att som utredningen utgå från att mönster­

rätten vid sådant förhållande alltid skall tillkomma mönsterskaparen bör

inte komma i fråga. I stället bör lagen om rätten till arbetstagares uppfin­

ningar i tillämpliga delar kunna göras analogiskt tillämplig i mönsterrätts­

liga frågor. Om utformningen av mönster för ett företags räkning är en

arbetstagares huvudsakliga verksamhetsområde — exempelvis för en chef­

designer — är det knappast rimligt att därvid framkomna mönster skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

115

föremål för utredning. Det lagförslag som lades fram år 1964 (SOU 1964:

49) blev emellertid hårt kritiserat, och det torde inte kunna läggas till grund

för lagstiftning. Vid Nordiska rådets 16 :e session i Oslo i februari 1968 an­

togs en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige att ta upp överläggningar med sikte på att få till stånd enhetlig lag­

stiftning om arbetstagares uppfinningar och därvid lägga den gällande svens­

ka lagstiftningen till grund för förhandlingarna. Rekommendationen har för­

anlett initiativ till förnyade nordiska departementsöverläggningar. Enligt

min mening bör resultatet av dessa överläggningar avvaktas, innan frågan

om arbetstagarmönster tas upp. Härtill kommer att man ännu saknar

underlag för att bedöma hur en lagstiftning på detta område bör utformas

inom ramen för en mönsterskyddslag med så generell räckvidd som nu före­

slås. Först sedan den nya lagen har varit i tillämpning någon tid kommer

ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att vara tillgängligt.

Det avgörande skälet för mitt ställningstagande ligger emellertid på ett

annat plan. Både på patentområdet och på mönsterområdet synes hithöran­

de frågor lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom över­

enskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Den i prin­

cip dispositiva karaktären av 1949 års lag om rätten till arbetstagares upp­

finningar har också utnyttjats för sådana överenskommelser, som till viss

del satt lagens bestämmelser ur spel. Något hinder att frågan om arbets­

tagarmönster regleras på motsvarande sätt föreligger givetvis inte, och jag

anser att den vägen bör prövas i första hand. Sedan numera kollektivavtal

kan slutas också för statliga tjänstemän, kan en avtalsmässig reglering i

princip ske över hela fältet. Jag fäster stor vikt vid att de två största

arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, i sina yttranden har förordat att

det tills vidare lämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa frågan om arbets­

tagarmönster genom frivilliga överenskommelser. Först om det visar sig

omöjligt att på denna väg nå en tillfredsställande lösning, är jag beredd att

ta upp frågan om en utredning.

Hur rättsläget kommer att gestalta sig, om eller så länge frågan om rätten

till arbetstagarmönster inte blir löst vare sig genom överenskommelser på

arbetsmarknaden eller lagstiftningsvägen är som jag redan har antytt ovisst.

Uppenbart är emellertid att tillkomsten av den nya mönsterlagen inte i och

för sig medför någon ändring i förhållande till vad som gäller redan nu

i fråga om mönster inom metallindustrin. En annan sak är, att den nya

lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av det område inom vilket

frågan får praktisk betydelse.

Det finns inte anledning att här gå närmare in på spörsmålet om inne­

börden av gällande rätt. Det måste besvaras med tillämpning av allmänna

arbetsrättsliga regler. Den principiella utgångspunkten måste emellertid

vara, att det primärt är mönster skaparen som innehar rätten till sin ska­

pelse. Såtillvida gäller också här den grundsats som i fråga om arbetstagares

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

117

skyddet skulle uppnås genom att mönstret — eller den färdiga varan —

deponeras hos offentlig myndighet, innan den förs ut på marknaden eller

genom att det på annat sätt förs bevisning om när produkten förs ut på

marknaden. Skyddet skulle rikta sig bara mot efterbildande i egentlig me­

ning och gälla under bara sex månader eller högst ett år. Från branschhåll

har framhållits som önskvärt att någon fordran på nyhet inte skall gälla.

Detta utgör emellertid enligt utredningen en brist från mönsterrättslig syn­

punkt. Mönsterskyddet bör framför allt uppmuntra nyskapande insatser,

och det kan därför inte gärna godtas att ensamrätt till en känd formgiv­

ning skall ges åt den som först har börjat exploatera formgivningen. I fall

då en utvecklande insats vid formgivningen inte föreligger tillgodoses konsu­

menternas intressen bäst genom en obunden konkurrens, i sina former

reglerad från de speciella synpunkter som bär upp lagstiftningen mot

illojal konkurrens. Utredningen åberopar också bevissvårigheter när det

gäller påståenden om olovlig efterbildning. Det synes utredningen mindre

önskvärt att man har att göra med mer än en mönsterskyddsform och även

utredningen avvisar därför tanken på att för den ifrågavarande skyddsord-

ningen ställa upp samma nyhetskrav som skall gälla för erhållande av

mönsterskydd.

Utredningen anser sig på grundval av dessa överväganden inte böra in­

passa någon form av skydd mot slavisk efterbildning i det föreslagna möns­

terrättssystemet. Utredningen hänvisar i det sammanhanget till möjligheter­

na att inom ramen för en eventuellt reviderad lagstiftning om illojal kon­

kurrens införa någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen,

t.ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande. En sådan reglering behöver

enligt utredningen inte anses strida mot den föreslagna mönsterrätten eller

grunderna för denna.

Remissyttrandena. Remissinstanserna godtar allmänt att frågan om skydd

mot slavisk efterbildning behandlas inom ramen för lagstiftningen om skydd

mot illojal konkurrens. Patent- och registreringsverket anser att frågan inte

hör hemma i mönsterlagen och betonar att vad som inte är skyddat genom

speciallagarna på området i princip bör vara fritt för allmänt begagnande.

Det är bl.a. just till denna gränsdragning mellan skyddat och fritt som lag­

stiftaren har att ta ställning. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion samt Sveriges industriförbund framhåller att införande av skydd mot

slavisk efterbildning är ett starkt önskemål. Att sådant skydd införs genom

lagstiftningen mot illojal konkurrens är en förutsättning för att Textilrådet

skall kunna godta den föreslagna mönsterlagen.

Utredningen om illojal konkurrens konstaterar att man vid den revision

av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen i Sverige under de se­

naste decennierna som har resulterat i nya lagar och lagförslag om patent,

upphovsrätt, rätt till fotografisk bild samt varumärken och andra känne-

Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

119

turligtvis alltid fallit om uttrycklig överenskommelse därom träffats, men

även om detta inte skett torde denna förutsättning ofta stå klar för båda

parter. Är situationerna de beskrivna blir det alltså, med den definition av

teknisk förebild som utredningen föreslår, möjligt att ingripa mot missbruk

av mönstren inte bara civilrättsligt utan också med stöd av lagen mot otill­

börlig konkurrens.

I utredningsförslaget till lag mot otillbörlig konkurrens har intagits eu

allmän bestämmelse av innehåll att i näringsverksamhet inte får vidtas

konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts

gentemot konsument eller näringsidkare. Sanktionen mot överträdelse härav

föreslås bli förbud. I enlighet med dess inledningsvis deklarerade princi­

piella inställning till frågan om objektskydd för de skilda immaterialrätts-

liga företeelserna anser utredningen om illojal konkurrens att denna all­

männa bestämmelse inte skall tillämpas subsidiärt i förhållande till lagen

om mönster. Emellertid kan det tänkas förekomma särskilt förkastliga meto­

der vid efterbildning, vilka till sin art är annorlunda än de som behandlas i

befintliga eller föreslagna straffstadganden och som ter sig lika etiskt klan­

dervärda som dessa. Utredningen anser att sådana metoder bör kunna för­

bjudas med stöd av den allmänna bestämmelsen. Däremot skall det enligt

utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp, vilket

inte fullt når upp till en straffbar eller kontraktsrättsligt otillåten nivå, med

ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt, och sålunda

utverka förbud enligt lagen mot otillbörlig konkurrens. En komplettering

i denna mening av allmänna straffrättsliga eller kontraktsrättsliga normer

och av objektskyddet enligt den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftning-

en harmoniserar inte med intresset av fri konkurrens. Utredningen om

illojal konkurrens anmärker avslutningsvis att den rättstekniska behand­

lingen av det immaterialrättsliga ensamrättsskyddet inte är densamma i de

övriga nordiska länderna. Man har inte i något av dessa länder haft ambi­

tionen att helt reglera efterbildningsfrågorna inom ramen för speciallag­

stiftningen. Följaktligen anses generalklausulen i dessa länders lagar mot

otillbörlig konkurrens i större eller mindre utsträckning kunna tillämpas

på fall av otillbörlig efterbildning, som inte täcks av speciallagstiftningen.

Det är emellertid här fråga endast om historiskt betingade olikheter i fråga

om rättstekniken, som inte behöver leda till skilda materiella resultat.

Departementschefen. Med s.k. slavisk efterbildning brukar förstås mycket

närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas

utformning. Under mönsterskyddsutredningens arbete har bl.a. från textil­

industrins sida förts fram önskemål om att vid sidan av mönsterrätten

införs ett av registrering oberoende skydd mot sådana efterbildningar för

fall då mönsterskydd inte kan komma ifråga, exempelvis på den grund att

nyhetskravet inte är uppfyllt. Utredningen har emellertid efter övervägande

av tänkbara möjligheter att tillgodose detta önskemål avvisat tanken att

121

gan om upphovsrätten över huvud taget bör äga tillämpning på bruksföre­

mål som framställs industriellt i stor skala. Slutligen inställer sig frågan

om det s.k. dubbla skyddet, dvs. hur upphovsrätt och mönsterrätt bör för­

hålla sig till varandra.

Den allmänna innebörden av uttrycken konsthantverk och konstindustri

i gällande rätt torde vara tämligen känd, men gränsen mellan de båda

beteckningarna är enligt utredningen flytande och torde dessutom sakna

betydelse i rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och då utredningen före­

slår en viss förskjutning i förhållande till gällande rätt i frågan om vad

som bör skyddas som alster av konsthantverk och konstindustri, synes det

påkallat att i klarhetens intresse ersätta de båda beteckningarna med en

enda term. Utredningen har stannat för beteckningen b r u k s 1c o n st,

vilken anknyter till motsvarande uttryck i danskt och norskt språkbruk.

Även formgivning som har bestämts mer eller mindre av tekniska eller i

övrigt praktiska ändamål kan enligt utredningen anses som verk av bruks­

konst. Det är vanskligt att göra en avvägning mellan ett föremåls halt av

estetiska resp. funktionella element. Enligt utredningen måste i stället

helhetsintrycket i estetiskt hänseende bli avgörande. I praktiken finns dock

anledning räkna med att renodlat funktionell utformning sällan eller aldrig

motsvarar fordringarna på att alstret skall vara konstnärligt och präglat

av upphovsmannens individualitet. Vid varje bedömning på brukskonst­

området måste nämligen dessa faktorer vara utslagsgivande. Upphovsrätten

gäller dock självfallet inte för tekniska detaljer av ett skyddat verk och

lämnar än mindre skydd för tekniska idéer. Det behöver således inte befaras

att skyddet för verk av brukskonst får någon hämmande effekt för den

tekniska utvecklingen.

Utredningen berör härefter det brittiska systemet för gränsdragning

mellan vad som skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd och vad som endast

skall kunna få mönsterrättsligt skydd. Den brittiska ordningen går i kort­

het ut på att serietillverkade produkter, som tillverkas i mer än 50 exem­

plar, inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd.

Till förmån för det brittiska systemet talar enligt utredningen att områdena

för upphovsrätt och mönsterrätt hålls i sär på ett praktiskt sätt och att

mönsterrätten får anses vara den naturliga och mest lämpade skydds-

formen för de alster det här gäller. Först genom ett registreringsförfarande

får man den översikt av de skyddade alstren som är av betydelse för

industriföretagen.

Å andra sidan skulle ett införande av det brittiska systemet i svensk rätt

medföra en försämring av det nuvarande skyddet. Det skulle beträffande

alla serietillverkade brukskonstverk innebära en övergång från upphovs­

rättsligt skydd, tillgängligt utan iakttagande av några formaliteter, till ett

mönsterskydd som förutsätter registrering. Även de verk som besitter den

yppersta konstnärliga form — t.ex. vissa alster med brukskaraktär inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

123

vara fri från påföljd för det intrång i objektiv mening som han kan sägas

ha gjort och dessutom själv åtnjuta upphovsrätt till sitt verk. Även hans

rättsinnehavare torde gå fri från sådana påföljder vid förfoganden över

verket. Har han däremot medvetet efterbildat annans skyddade verk, före-

ligger i regel uppsåt i straff rättslig mening. Är efterbildningen omedveten,

kan oaktsamhet föreligga — låt vara mera sällan av så grov beskaffenhet

som krävs för att straffpåföljd skall inträda.

Blotta likheten med ett äldre skyddat verk kan enligt utredningen ha

ett starkt värde som bevis för att efterbildande har förekommit, när det

gäller verk med påtaglig individuell prägel, men bevisvärdet torde sjunka

med minskad individualitet hos alstret. I regel finns det tillgång till åt­

skilliga andra bevisomständigheter, och för att ett efterbildande skall kunna

konstateras måste totalbedömningen av förebragt utredning ge vid handen,

att ett skyddat verk har utnyttjats som förebild.

Utredningen behandlar härefter frågan i vilka fall bestämmelsen i 54 §

UhL om skyldighet för den som i god tro gör intrång i upphovsrätt att utge

skäligt vederlag för utnyttjandet kan vara av betydelse för tillverkarna. Om

någon medvetet eller omedvetet har utnyttjat ett skyddat verk som förebild

och inte har skapat sitt alster självständigt samt därefter överlåter sin för­

foganderätt till alstret till en tillverkare, kan denne vara i god tro i fråga

om överlåtarens utnyttjande av en förebild. Till följd av att en efterbild-

ning i realiteten föreligger går tillverkaren dock inte fri från skyldighet

att betala ersättning till den verklige upphovsmannen för sitt utnyttjande

av verket. Sedan han har gjorts uppmärksam på rätta förhållandet äger

han inte heller fortsätta tillverkningen utan överenskommelse med upp­

hovsmannen. Om däremot ett dubbelskapande föreligger, blir tillverkaren

inte ersättningsskyldig och han behöver givetvis inte heller upphöra med

tillverkningen.

Ett industriföretag har således ett visst ansvar för att förvärvade alster

inte har tillkommit genom efterbildande av annans skyddade verk. Detta

innebär att viss aktsamhet måste iakttas vid förvärv av brukskonstalster.

Aktsamheten gäller frågan om man kan lita på att den som uppgett sig ha

skapat produkten verkligen har gjort detta självständigt och oberoende.

Även om all rimlig aktsamhet har iakttagits i detta hänseende kan ett

efterbildande ha förekommit, och i så fall undgår fabrikanten inte att utge

ersättning till upphovsmannen för utnyttjandet. Från allmän synpunkt in­

nebär denna lösning enligt utredningens mening en godtagbar avvägning.

Sannolikheten för dubbelskapande, dvs. att två oberoende av varandra

skapade produkter sammanfaller till utseendet i sådan grad att man objek­

tivt sett kan tala om intrång, är enligt utredningen större när det gäller

bruksföremål än i fråga om bildkonst. I det förra fallet är nämligen verk­

samheten mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn — liksom ibland

även av en moderiktning — varav följer att variationsmöjligheterna inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

125

Utredningen berör härefter närmare kraven på att verket skall vara konst­

närligt och präglat av upphovsmannens individualitet. För närvarande torde

varken domstolarna eller Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ställa

särskilt stränga krav på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att

detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Detta har kanske berott på

att andra möjligheter att skydda bruksföremålens utformning inte har fun­

nits till följd av att mönsterrätten varit inskränkt till alster inom metall­

industrin. Det finns enligt utredningen anledning tro att ett generellt och

modernt utformat mönsterrättssystem i praktiken kommer att lämna ett

fullgott skydd även för produkter som hittills i någon mån har fått upp­

fångas av upphovsrätten. Utredningen förutsätter därför att skärpta

krav nu skall iakttas vid bestämmande av vad som skall anses vara verk

av brukskonst. Detta innebär emellertid inte att utredningen förordar en

ordning enligt vilken en längre skyddstid — såsom i lagen om rätt till foto­

grafisk bild — görs beroende av att alstret äger konstnärligt värde. En

inskränkning av skyddet till vad som enligt rådande uppfattning betecknas

som »god konst» skulle enligt utredningen verka både godtyckligt och

hämmande för den konstnärliga utvecklingen. Utredningen understryker,

att skyddsområdet i vissa fall, särskilt när utrymmet för den konstnärligt

skapande insatsen har varit begränsat av funktionella hänsyn, inte är så

stort. Slöjdföreningens opinionsnämnd brukar i sådana fall förklara, att

skydd kan påkallas endast mot efterbildningar som kommer originalet myc­

ket nära. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning.

Till exemplifiering av sin ståndpunkt i fråga om kravet på konstnärlighet

framhåller utredningen att de tre brukskonstalster — en stol, en bokhylla

och en väggspegel — som senast har bedömts av högsta domstolen (NJA

1958 s. 68, 1962 s. 750 och 1964 s. 532), med den nu förordade skärp­

ningen knappast motsvarar de krav som bör gälla framdeles. För alster av

denna karaktär erbjuder i stället mönsterrätten en lämplig skyddsform.

I fråga om sådana rent dekorativa element som ytmönster på textilier, tape­

ter osv. har man däremot enligt utredningen att göra med ett av funk­

tionella hänsyn tämligen obundet konstskapande, som har mycket gemen­

samt med ren bildkonstverksamhet. Att med hänsyn till risken för dubbel-

skapande i nämnvärd utsträckning förorda andra krav på detta område än

som gäller för bildkonsten i övrigt finner utredningen därför inte påkallat.

1 sista hand får det givetvis överlämnas åt rättstillämpningen att dra grän­

sen för det upphovsrättsliga skyddet.

Utredningens uttalande i denna fråga är inte enhälligt. Tre ledamöter

önskar att det skärpta kravet på konstnärlig höjd framhävs ännu kraftigare.

De understryker, att de medverkat till utredningens förslag under den

förutsättningen att en väsentlig ändring av nuvarande rättspraxis sker, så

att höga krav på konstnärlig originalitet och skaparhöjd tillämpas i fråga

om vad som skall anses falla inom brukskonstens område. En annan leda­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

127

vid nya lagens ikraftträdande. På grund av att äldre verk skall uppfylla

samma krav på konstnärlighet som verk vilka har tillkommit efter lagens

ikraftträdande, för att upphovsrättsligt skydd skall komma i fråga, kan

i särskilda fall ett sådant verk komma att gå förlustigt någon del av den

skyddstid som för närvarande gäller för verket. Detta kan bli fallet i fråga

om verk, som åtnjuter skydd på grund av den provisoriska förlängningen

av skyddstiden t.o.m. år 1971. Det blir också fallet beträffande verk,

som har offentliggjorts inom tio år före ikraftträdandet av den nya lagen.

För att på ett praktiskt sätt bereda ett skäligt skydd för sådana verk före­

slår utredningen, att verken skall ges upphovsrättsligt skydd enligt nu­

varande skyddsförutsättningar under den tid som för närvarande gäller

samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens

ikraftträdande.

Tre ledamöter av utredningen är av skiljaktig mening beträffande över­

gångsbestämmelserna och anser att de nya reglerna bör gälla även beträf­

fande verk som har offentliggjorts före år 1950.

I 69 § UhL föreskrivs att äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om

överlåtelse av upphovsrätt som har tillkommit före nya lagens ikraft­

trädande. Denna regel, som anses bygga på allmänna rättsgrundsatser,

bör enligt utredningens mening äga tillämpning även i anslutning till den nu

föreslagna förlängningen av skyddstiden för verk av brukskonst. Regeln

innebär, att t.ex. en producent, som vill fortsätta utnyttjandet av en upphovs­

mans verk även under den nya längre skyddstiden, i regel måste träffa nytt

avtal med upphovsmannen därom. I samma paragraf föreskrivs vidare, att

29 § UhL dock skall lända till efterrättelse i fråga om äldre överlåtelseavtal.

Härigenom öppnas möjlighet till jämkning av villkor i sådana avtal, och be­

stämmelsen bör enligt utredningens mening äga tillämpning oberoende av

den föreslagna förlängningen av skyddstiden. Utredningen har inte ansett

påkallat att i övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna lagstiftningen

ge särskilt uttryck åt att 69 § UhL skall gälla som övergångsbestämmelse

också till den nu föreslagna nya lagstiftningen.

Sverige har som nämnts inte utnyttjat bestämmelsen i Bernkonventionen

om att ett unionsland äger rätt att vägra upphovsrättsligt skydd åt verk

av brukskonst från land som skyddar verket endast som mönster. När nu ett

generellt mönsterskydd kan erbjudas uppkommer fråga om det finns an­

ledning att göra bruk av denna möjlighet. Med hänsyn till det tämligen

ringa intresse som skulle kunna tillgodoses genom att här kräva recipro-

citet i förhållande till varje särskilt främmande land, som skyddar bruks­

föremål endast inom mönsterlagstiftningens ram, har utredningen dock

inte funnit skäl att föreslå någon inskränkning av UhL:s

tillämpning

på

hrukskonstverk med annat unionsland som hemland. 62 § UhL lämnar vis­

serligen bemyndigande åt Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om lagens

tillämpning med avseende på annat land endast under förutsättning

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

128

av ömsesidighet. Därmed avses emellertid enligt utredningens uppfattning

inte annat än den generella reciprocitet som en anslutning till Bernkonven-

tionen innefattar och som i detta sammanhang innebär att rättsskydd för

verk av brukskonst i någon form skall upprätthållas i samtliga unions-

länder. Utredningen anser att det således inte heller av formella skäl finns

anledning att föreslå ändring i vare sig upphovsrättslagen eller dess tillämp-

ningsförfattning.

Förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt regleras i gällande rätt

i 10 § UhL. Enligt detta lagrum kan upphovsrätt till ett verk göras gäl­

lande utan hinder av att verket har registrerats som mönster. Denna regel

ger uttryck åt vad man brukar kalla för dubbelt skydd. Ett alster

av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter således skydd

enligt både ML och UhL under den tid ML anger samt är dessförinnan och

därefter skyddat som konstnärligt verk.

Från industrihåll har man anfört betänkligheter mot ett dubbelt skydd

och hävdat att en mönsterregistrerad produkt bör vara fri för utnyttjande

när mönsterskyddet upphör. Allmänheten bör kunna lita på att när möns­

terregistreringen har upphört för ett alster inga andra skyddsformer skall

kunna åberopas. Utredningen anser emellertid inte att detta skäl är till­

räckligt vägande. Den lättnad för allmänheten som skulle erbjudas genom

den förordade regleringen uppväger nämligen inte den lättnad en ordning

med dubbelt skydd bereder den som står inför valet att låta mönsterregistre-

ra sitt alster och är oviss om alstret motsvarar konstverksförutsättningarna.

Med hänsyn till vanskligheten för upphovsmannen att själv bedöma eller

snabbt få auktoritativa uttalanden om alstrets karaktär av konstverk måste

det för honom eller hans rättsinnehavare vara ytterst angeläget att kunna

utnyttja mönsterrätten utan att därigenom gå förlustig en upphovsrätt som

gäller men inte kan med rättslig verkan fastslås av annan än domstol.

Redan på grund härav anser sig utredningen kunna godta principen om

dubbelt skydd. Som ett ytterligare skäl mot att göra inskränkningar i upp­

hovsrätten anför utredningen, att upphovsrätten tillvaratar delvis andra

intressen än dem som den mera industriellt betonade mönsterrätten är av­

sedd att tillgodose. Tydligast framträder detta i upphovsrättens skydd för

det ideella intresset (»droit moral»), omfattande en rätt för upphovsmannen

att bli namngiven i förbindelse med sitt verk och att motsätta sig att verket

återges i förvanskat eller stympat skick eller på annat sätt utsätts för för­

faranden som är kränkande för honom. Av särskilt intresse är att upphovs­

mannen i regel inte kan överlåta den ideella rätten, dvs. den del av upp­

hovsrätten som inte gäller själva förfoganderätten till hans verk. Men även

i andra hänseenden än i fråga om »droit moral» innefattar upphovsrätten

skydd som inte mönsterrätten erbjuder, t.ex. mot offentliggöranden av

skilda slag. Utredningen finner alltså, i likhet med övriga nordiska kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

129

mittéer, inte skäl att förorda någon jämkning av det dubbla skyddet sådant

det gäller enligt bestämmelsen i 10 § första stycket UhL.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att ersätta termerna konsthant­

verk och konstindustri med beteckningen brukskonst godtas prak­

tiskt taget allmänt. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter dock

lämpligheten av den föreslagna ändringen under åberopande av att begrep­

pet brukskonst ännu inte erhållit någon entydig innebörd i svenskt språk­

bruk. Svea hovrätt föreslår att man i stället använder ordet »nyttokonst»,

som språkligt sett bättre motsvarar vad som avses.

Endast NO uttalar sig till förmån för det brittiska systemet för gräns­

dragning mellan upphovsrättsligt och mönsterrättsligt skydd. NO finner

det brittiska systemet innebära beaktansvärda fördelar från både producent-

och konsumentsynpunkt och anser att det bör ytterligare övervägas att i

fråga om brukskonst genomföra en ordning liknande den brittiska. Skånes

handelskammare och handelskammaren i Gefle ifrågasätter det berättigade

i att tillerkänna en serietillverkad produkt samma konstnärliga skydd

som en modell vilken förekommer i endast ett fåtal exemplar samt anser

det brittiska systemet i och för sig efterföljansvärt men är samtidigt med­

vetna om att övergången till ett helt nytt system kan innebära så stora

olägenheter att det nuvarande därför bör behållas.

Förslaget att förlänga den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av

brukskonst att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovs­

mannen avled tillstyrks av bl.a. RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sve­

rige, patent- och registreringsverket, överintendenten och chefen för natio­

nalmuseum, Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,

akademien för de fria konsterna, svenska patentombudsföreningen, SAF,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Tex­

tilrådet, RF, Svenska slöjdföreningen, Svensk industriförening, Konstindu­

striskolan i Göteborg, SAR, SIR och EIF. I yttrandena framhålls bl.a. svårig­

heterna att dra en bestämd gräns mellan de olika slagen av konstnärliga verk

och angelägenheten av att Sverige inte ställer sig utanför den internationella

och nordiska gemenskapen. Stockholms rådhusrätt är tveksam men har på

de av utredningen anförda skälen funnit sig böra godta förslaget. Även

Föreningen Sveriges statsåklagare känner tvekan. Det kan enligt föreningen

inte bortses från att en så utsträckt skyddstid kan verka hämmande på

utvecklingen inom konsthantverk och konstindustri. Det främsta skälet

att likväl acceptera en skyddstid av 50 år anser föreningen vara önske­

målet att erhålla en likformig nordisk lagstiftning. Statens konsumentråd

finner å ena sidan inga skäl föreligga att ha en annan skyddstid för bruks­

konst än för annan konst och anser det angeläget att svensk lagstiftning

bringas i samklang med den nordiska lagstiftningen på området. Å andra

5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

131

ifrågasätter om det inte finns större fog för att överväga en samordning

av skyddstiderna för mönster och för brukskonst. Även Svenska industriens

patentingenjörers förening anser att samma skyddstid som för mönster är

tillräcklig.

Utredningens uttalande att skärpta krav bör iakttas vid tillämp­

ningen av vad som skall anses vara verk av brukskonst har vunnit prak­

tiskt taget enhällig anslutning. Det betonas allmänt att den föreslagna för­

längningen av skyddstiden bör komma till stånd endast under förutsättning

av en betydande skärpning i detta hänseende. Tillkomsten av den nya möns­

terskyddslagen bör enligt Svea hovrätts mening i viss mån underlätta en

sådan skärpning, eftersom ju i fortsättningen även alster, som inte skyddas

av upphovsrättslagen, får ett ganska betydande skydd enligt mönsterskydds­

lagen. Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle framhåller

det angelägna i att — oberoende av skyddstidens längd — kraven för att ett

bruksföremål skall betraktas som konst, avsevärt skärps i praxis. Text il­

rådet ställer en sådan skärpning av kraven på brukskonst som villkor för

att rådet skall kunna godta den föreslagna utformningen av mönsterskydds­

lagen. Skärpningen bör enligt textilrådet gälla även rent dekorativa element

såsom ytmönster på textilier. Sålunda får t.ex. randningar och rutningar i

vävmönster ej medges långvarigt upphovsrättsligt skydd med den motive­

ringen att avstånden mellan ränderna eller rutornas dimensioner eller färg­

kombinationerna avviker från det sedvanliga. Näringsfrihetsrådet under­

stryker utredningens uttalande att de föremål — en stol, en bokhylla och

en väggspegel — som i praxis har bedömts som konstalster, inte motsvarar

de krav som bör gälla framdeles. RÅ ansluter sig till det särskilda yttrande

som avgetts a^T tre ledamöter i utredningen och betonar att skärpningen bör

innebära en väsentlig ändring av nuvarande praxis. Samma ståndpunkt intar

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri­

förbund. Även RF anser det vara en väl avvägd lösning att stora delar av

den formgivning som med hittillsvarande rättstillämpning har åtnjutit upp­

hovsrättsligt skydd i fortsättningen kommer att vara hänvisade till endast

mönsterskydd.

Två remissinstanser avstyrker en skärpning av de konstnärliga kraven.

Konstfackskolan hävdar att brukskonst bör i upphovsrättsligt hänseende

utan för behåll likställas med annan konst. Enligt Svenska slöjdföreningens

facksektion torde det inte finnas något annat kriterium för konst än de

ledande omdömesgilla experternas utsago. Att införa en legal definition på

konst som består i att skärpta krav skall iakttas i tillämpningen innebär att

man låser fast utvecklingen på ett olyckligt sätt. Facksektionen anser det

förkastligt att införa ett nytt begrepp som strider mot begreppet brukskonst

sådant det i bästa anslutning till de ledande konstexperternas uppfattning

har utformats i Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds arbete och av

högsta domstolen. Utredningens förslag innebär enligt facksektionen bety­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

133

stöds även av överintendenten och chefen för nationalmuseum, akademien

för de fria konsterna, S1R och EIF.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industri­

förbund skulle helst ha sett att upphovsrätten och mönsterrätten klart av­

gränsats gentemot varandra, så att ett dubbelt skydd undvikits. Om

de upphovsrättsliga kraven på verk av brukskonst skärps, elimineras i

någon mån olägenheterna av det dubbla skyddet. Organisationerna vill där­

för under förutsättning att en sådan skärpning verkligen genomförs inte

motsätta sig utredningens förslag på denna punkt. Även Svea hovrätt,

patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen, SIR, EIF

och STEFO godtar det dubbla skyddet. Överåklagaren i Göteborgs åklagar-

distrikt anser att en erinran om det dubbla skyddet bör införas i lagtexten.

Endast Svenska industriens patentingenjörers förening uttalar sig mot

utredningens förslag. Föreningen framhåller att olägenheten av det dubbla

skyddet inte är påtaglig så länge skyddstiden för brukskonst inte eller

endast oväsentligt överskrider skyddstiden för mönster. Men om en väsent­

lig förlängning av skyddstiden för brukskonst genomförs ökas betydelsen av

huvudskälet mot dubbelt skydd, nämligen att allmänheten bör kunna lita

på att när mönsterregistreringen upphört för ett alster inga andra skydds-

former skall kunna åberopas. Det dubbla skyddet medför vid en väsentlig

förlängning av skyddstiden för brukskonst osäkerhet för producenterna.

Departementschefen. Efter en mycket ingående undersökning har utred­

ningen lagt fram förslag till vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag i

fråga om skyddet för konsthantverk och konstindustri. Dessa båda uttryck

bör enligt utredningens mening ersättas med den gemensamma beteckningen

brukskonst, som har sin motsvarighet i danskt och norskt språkbruk.

En remissinstans har föreslagit att i stället uttrycket »nyttokonst» används.

Av hänsyn främst till önskvärdheten av nordisk enhetlighet förordar jag

dock utredningens förslag.

I Storbritannien tillämpas ett system för gränsdragning mellan upphovs­

rätt och mönsterrätt som i korthet går ut på att serietillverkade produkter

inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd. Att införa det

brittiska systemet i Sverige skulle som utredningen har framhållit inne­

bära en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Som några remiss­

instanser har påpekat skulle en övergång till ett helt nytt system dessutom

innebära stora olägenheter. Den gällande ordningen är också den som all­

mänt förekommer bland Bernunionens mera betydande länder, om man

undantar Storbritannien. Jag ansluter mig därför till utredningens stånd­

punkt och finner inte skäl att föreslå några särbestämmelser för serietill­

verkade produkter eller över huvud några särskilda regler om gränsdrag­

ningen mellan upphovsrätt och mönsterrätt. Till frågan om s.k. dubbelt

skydd återkommer jag i det följande.

135

gällt en femtioårig skyddstid även för verk av brukskonst. Denna ordning

synes inte ha medfört några olägenheter. I likhet med utredningen anser

jag att riskerna för ogynnsamma verkningar för prisbildningen inte bör

överdrivas. Också de övriga skäl utredningen har anfört till stöd för sitt

förslag i denna del finner jag övertygande. Jag förordar i enlighet härmed

att skyddstiden för verk av brukskonst blir lika lång som för andra verk

av bildande konst.

Som jag nyss nämnde bär utredningen förutsatt, att man vid bedöm­

ningen av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst skärper kra­

ven på individualitet och konstnärlig gestaltning i förhållande till vad som

hittills har gällt i praxis. Jag biträder i princip denna uppfattning, som har

vunnit livlig och praktiskt taget enhällig anslutning av remissinstanserna.

Bakgrunden till både utredningens och min egen ståndpunkt i denna del

är, att sannolikheten för dubbelskapande med därav följande olägenheter

är större när det gäller brukskonst än i fråga om exempelvis bildkonst. Ut­

formningen av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella

hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna. Det

bör därför vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på bruks­

konstområdet att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig

gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom

annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa.

Som utredningen framhåller har man hittills i praxis inte ställt särskilt

stränga krav i detta hänseende. Åtminstone delvis torde detta bero på att

det f.n. inte finns några andra möjligheter att få skydd för produkter av

brukskonst utanför metallindustrins område. I och med att ett generellt

mönsLerskydd införs skapas emellertid helt nya förutsättningar för att upp­

rätthålla ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma

den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt

skydd, eftersom de produkter som lämnas utanför detta skyddsområde i

stor utsträckning i stället kan beredas mönsterskydd.

Det ställer sig emellertid svårt att ge några närmare riktlinjer för hur

eller var gränsen skall dras. Syftet att så långt det är möjligt undgå risker­

na för dubbelskapande inom det upphovsrättsliga skyddsområdet bör som

nämnts vara allmänt vägledande. Som utredningen har framhållit torde

detta innebära bl.a., att de tre alster som senast har bedömts av högsta

domstolen — en stol, en bokhylla och en väggspegel — i framtiden inte

skall anses uppfylla kraven på konstnärlighet och individuell prägel. Beträf­

fande rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra

normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt

synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt

ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av

alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana

produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

137

na skall tillämpas på äldre verk endast om verket vid den nya lagens ikraft­

trädande åtnjöt skydd enligt äldre lag. Jag delar också utredningens — i

denna del enhälliga — uppfattning att skydd enligt den nya lagstiftningen

i princip bör beredas endast sådant äldre verk som uppfyller de skärpta krav

på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt vad jag tidigare

har anfört bör gälla som förutsättning för upphovsrättsligt skydd. Den sär­

skilda övergångsbestämmelse som utredningen har föreslagit och som inne­

bär, att äldre verk dock skall skyddas med tillämpning av nu gällande

grundsatser i fråga om skyddsförutsättningarna under den skyddstid som

gäller för verket enligt äldre lag samt därutöver under en tid av tio år från

den nya lagens ikraftträdande, anser jag också lämplig, och jag godtar

förslaget även i denna del.

Vad angår förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt har utred­

ningen inte funnit skäl att förorda någon jämkning i den nuvarande regeln

att upphovsrätt till ett verk kan göras gällande utan hinder av att verket

har registrerats som mönster, s.k. dubbelt skydd. Förslaget har till­

styrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser och även jag biträder

utredningens ståndpunkt. Regeln om dubbelt skydd i 10 § UhL bör dock

underkastas en redaktionell jämkning.

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m. m.

Som jag har anfört vid behandlingen av utredningens förslag till ny lag

om mönster bör handlingar i ärende angående ansökan om registrering av

mönster kunna beredas sekretesskydd i viss utsträckning. I enlighet med

vad jag har utvecklat närmare i det föregående bör de grundläggande

bestämmelserna om förutsättningarna för och omfattningen av sekretess­

skyddet tas upp i sekretesslagen. I 23 § nämnda lag finns f.n. bestämmelse

om hemlighållande av handlingar i ärenden angående ansökan om patent.

I paragrafens andra stycke bör nu tas upp föreskrift om hemlighållande av

handling i ärende angående ansökan om registrering av mönster. I övrigt

föranleder förslaget till mönsterskyddslag och förslaget till lag om ändring i

upphovsrättslagen vissa följdändringar i 14 kap. 5 § brottsbalken, 85 §

utsökningslagen samt 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 (nr 840) om

patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Samtidigt bör viss jämk­

ning ske i 30 § varumärkeslagen, så att där intagna bestämmelser om priori­

tet bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 6 §

PatL och 8 § förslaget till mönsterlag. Till frågan om den närmare innebör­

den av nu berörda lagändringar återkommer jag i det följande.

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar

U tredning smannen

Utredningsmannen behandlar först frågan, vilka svenska symboler som

bör skyddas och därför tas upp i en eventuell förteckning avgiven från

5*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

139

görelse kommer att fordras — förutom för FN och IAEA — också för ett

antal andra organisationer såsom Världshälsoorganisationen (WHO) och

Förenta Nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur

(UNESCO). Patentverket förklarar sig ha tillgång till en av BIRPI sam­

manställd förteckning över de namn, emblem m. in. som det rör sig om.

Verket framhåller vidare, att vid kungörelsens utformning innehållet i 1947

års lag om skydd för FN:s emblem och namn och i 1961 års lag om skydd

för IAEA:s emblem bör beaktas, exempelvis i fråga om regler för tillstånds-

givning. Detta nödvändiggör ett tillägg till den föreslagna bestämmelsen om

lagens ikraftträdande.

Sveriges industriförbund ansluter sig också till utredningsmannens för­

slag att en ny paragraf infogas i 1960 års lag och att en kungörelse utfärdas

i anslutning därtill. Förbundet framhåller, att även om det antal beteck­

ningar för internationella organisationer som kommer att skyddas torde

vara ganska begränsat, skyddet gäller även beteckningar som »lätt kan för­

växlas» med dessa. Härigenom kan förslaget få relativt omfattande konse­

kvenser. Det skydd det är fråga om får därför enligt förbundet inte in­

kräkta på äldre rätt till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyd­

dade benämningarna på internationella organisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Departementschefen

Genom bestämmelserna i 1960 års lagstiftning om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar samt reglerna i 14 § 1. 1960 års VmL

om förbud mot registrering av varumärke, i vilket intagits vapen eller be­

teckning som inte får brukas som varumärke, är föreskrifterna om sådant

skydd i art. 6ter i Pariskonventionens Londontext uppfyllda för svensk rätts

del. De svenska skyddsreglerna går i själva verket i vissa hänseenden längre

än konventionen kräver. Rörande de överväganden som ligger till grund

för 1960 års nu nämnda lagstiftning hänvisar jag till prop. 1960:167 s. 103

och 220 f.

Vid Pariskonventionens revision i Lissabon år 1958 gjordes vissa änd­

ringar i art. 6ter i konventionen. I sak innebar ändringarna dels att skyddet

för annat statsemblem än statsflagga skall gälla endast under förutsättning

att emblemet, märket eller stämpeln tagits upp på en förteckning som på

visst sätt tillställts unionsländerna, dels att nya bestämmelser infördes om

skydd för vissa internationella organisationers symboler och namn. Stock-

holmstexten av Pariskonventionen är i dessa hänseenden likalydande med

Lissabontexten. Rörande bestämmelsernas närmare innebörd hänvisar jag

till den redogörelse jag har lämnat i det föregående.

För att Sverige skall kunna tillträda Pariskonventionens Stockholmstext

krävs att vår lagstiftning på detta område bringas i överensstämmelse med

den i Lissabon reviderade art. 6ter.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ändringen i konventionen i fråga om förutsättningarna för skydd av stats-

emblem föranleder inte någon lagändring hos oss. Redan nu sträcker sig

skyddet för statsemblem enligt 1960 års lag om skydd för vapen och vissa

andra officiella beteckningar samt 14 § 1. VmL längre än vad konven­

tionen föreskriver, eftersom det inte i något fall krävs att emblemet finns

upptaget på någon internationell förteckning. I princip bör en sådan gene­

rell reglering alltjämt gälla.

De nya reglerna om skydd för vissa internationella organisationers sym­

boler och namn saknar emellertid motsvarighet i svensk lag utom såvitt

avser FN och IAEA. Av skäl som utredningsmannen har anfört bör det inte

komma i fråga att i lag ange alla de övriga internationella organisationer

som nu kan bli aktuella. I stället bör Kungl. Maj :t genom lag bemyndigas

att förordna om tillämpning av dessa skyddsregler i fråga om de symboler

för och namn på internationella organisationer som skall åtnjuta skydd en­

ligt Pariskonventionen eller enligt annan internationell överenskommelse.

En sådan fullmaktsbestämmelse bör som utredningsmannen har föreslagit

lämpligen infogas i lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra offi­

ciella beteckningar. Den bör i huvudsak ges det innehållet att Kungl. Maj:t

efter avtal med främmande stat eller med mellanstatlig organisation kan

förordna att de nuvarande skyddsbestämmelserna i 1 § i 1960 års lag i ämnet

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan organisations vapen,

flagga, emblem eller benämning.

Utredningsmannen har föreslagit, att en sådan fullmaktsbestämmelse tas

in som en ny 1 a § i 1960 års nyssnämnda lag och att i samband med att

en kungörelse med förordnanden enligt denna paragraf utfärdas 1947 och

1961 års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s emblem

upphävs. Det är emellertid att märka, att skyddet för dessa båda organisa­

tioners emblem in. m. till skillnad från det skydd för statsemblem etc. som

föreskrivs i 1 § 1960 års lag och skyddet enligt Pariskonventionen art. 6ter

för internationella organisationers vapen m. in. inte är inskränkt till att

avse emblemens eller FN-namnets användning i näringsverksamhet. Det

blir därför nödvändigt att antingen låta 1947 och 1961 års lagar fortfara

att gälla eller också i 1960 års lag eller på annat lämpligt ställe i lagstift­

ningen ta upp en särskild bestämmelse om FN:s emblem och namn samt

IAEA:s emblem, i sak överensstämmande med föreskrifterna i nu gällande

särskilda lagar i ämnet. Med hänsyn till önskvärdheten att vinna större en­

hetlighet och överskådlighet i lagstiftningen om skydd för vapen och andra

symboler eller beteckningar vill jag för egen del förorda att såväl 1960 års

lag som 1947 och 1961 års särskilda lagar nu ersätts av en enda ny lag om

skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I samband därmed

kan en lagteknisk förenkling av regelsystemet ske och bl. a. reglerna om

påföljd för överträdelse av skyddsreglerna göras mer enhetliga.

En remissinstans har uttalat, att de nya skyddsbestämmelserna för inter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

141

nationella organisationers symboler in. m. inte bör få inkräkta på äldre rätt

till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade beteckningarna

eller namnen. Denna synpunkt finner jag vara värd visst beaktande. Kon­

ventionen ger också i art. 6ter 1. c möjlighet att tillgodose önskemålet om

undantag för äldre rättigheter. De nya skyddsreglerna behöver nämligen

inte tillämpas till förfång för rättigheter som har förvärvats i god tro i resp.

unionsland innan konventionen -— dvs. i förevarande hänseende Lissabon-

texten av konventionen — trädde i kraft för det landet. Med utnyttjande av

denna konventionsbestämmelse kan och bör enligt min mening åstadkom­

mas en ordning liknande den som har gällt i fråga om rätten att använda

sådana emblem eller beteckningar som avses i 1960 års lag om skydd för

vapen m. fl. beteckningar eller att använda FN:s resp. IAEA:s emblem eller

FN:s namn utan hinder av bestämmelserna i 1947 resp. 1961 års lagar om

skydd för dessa organisationers emblem m.m. I övergångsbestämmelserna

till 1960 års lag föreskrevs, att den som före lagens ikraftträdande lovligen

brukade viss beteckning alltjämt och utan hinder av lagens bestämmelser

skulle få bruka beteckningen till utgången av år 1965, dvs. under en över­

gångstid av fem år. Liknande övergångsbestämmelser gällde enligt 1947

och 1961 års lagar i fråga om varumärke eller firma som lagligen registre­

rats före resp. lags ikraftträdande och i fråga om rätten att använda varu­

märke som begagnats före resp. lags utfärdande, varvid dock övergångs­

tiden bestämdes till tre resp. tre och ett halvt år. Jag vill förorda att det i

övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftning som jag nu föreslår ges

föreskrift av innebörd, att den som brukar viss beteckning vid den tidpunkt

då Kungl. Maj :t med stöd av lagens bestämmelse om skydd för interna­

tionella organisationers emblem och namn meddelar förordnande om skydd

enligt lagen för sådant emblem eller sådan beteckning, utan hinder av för­

ordnandet skall få använda emblemet eller beteckningen under en över­

gångstid av tre år, räknat från den dag då förordnandet meddelades.

Till enskildheterna i övrigt i den lagstiftning om skydd för vapen m. in.

som sålunda föreslås återkommer jag i det följande.

Den av utredningsmannen särskilt behandlade frågan om innehållet i den

förteckning som bör avlämnas från svensk sida enligt Lissabontextens nu

aktuella bestämmelser torde få tas upp till särskild prövning i ett annat

sammanhang.

De lagförslag som i enlighet med vad jag har anfört tidigare har upprät­

tats inom justitiedepartementet torde få fogas vid statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga 4.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Lagförslagens enskilda bestämmelser

Förslaget till mönsterskyddslag

Utredningen har som rubrik till den nya lagen föreslagit »lag om möns­

ter». I överensstämmelse med praxis inom immaterialrätten (jfr varumär­

keslagen, namnlagen och patentlagen) förordar jag dock att lagen beteck­

nas »mönsterskyddslag».

I utredningsförslaget har lagen indelats i åtta avsnitt med särskilda ru­

briker (»allmänna bestämmelser», »registreringsförfarandet», »överlåtelse,

licens in. in.», »upphörande av registrering», »ansvar och ersättningsskyl­

dighet», »särskilda bestämmelser», »rättegångsbestämmelser» samt »ikraft­

trädande- och övergångsbestämmelser»). Vid de nordiska departementsöver-

läggningarna har rått enighet om att bestämmelserna om viss uppgiftsskyl-

dighet rörande mönsterrätt in. m. (39 § i det svenska utredningsförslaget)

hör placeras i ett särskilt avsnitt med rubriken »uppgiftsskyldighet» och få

sin plats omedelbart efter det avsnitt som behandlar upphörande av regi­

strering. Vidare har de delegerade förordat att rättegångsbestämmelserna

placeras före de särskilda bestämmelserna. I dessa hänseenden vill jag an­

sluta mig till de delegerades förslag. I övrigt bör indelningen i avsnitt och

avsnittens rubriker så långt möjligt bringas i överensstämmelse med mot­

svarande indelning och rubriker i PatL.

Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår

jag i vissa hänseenden sakliga ändringar av principiell betydelse i förhål­

lande till utredningsförslaget. Dessa kommenteras närmare i det följande.

Med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen och för

att så långt möjligt tillgodose önskemålet att anpassa den nya mönster­

skyddslagen till 1967 års PatL har jag därjämte i några fall gjort smärre

sakliga ändringar i utredningsförslaget, till vilka jag återkommer i special­

motiveringen till de enskilda bestämmelserna. I systematiskt och redak­

tionellt hänseende har departementsförslaget på åtskilliga punkter anpas­

sats närmare till PatL. I övrigt har jag vid utformningen av de särskilda

paragraferna i departementsförslaget väsentligen följt utredningens förslag.

Allmänna bestämmelser

¹ §

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­

melser om mönsterrättens föremål och om vem som kan vara innehavare

av mönsterrätt.

143

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § ML endast mönster som avser till­

verkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster

innefattas även modell som med avseende på ändamålet är jämförlig med

mönster. I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts att möns­

terrätten gäller endast för s. k. prydnadsmönster. Detta innebär att mönst­

rets form inte får huvudsakligen vara betingad av nyttiga eller eljest prak­

tiska hänsyn. Beträffande mönsterrättens subjekt föreskrivs i samma para­

graf att det endast är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare,

som är berättigad att genom registrering få en lagfäst ensamrätt till

mönstret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget defi­

nieras mönster som förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.

Bestämmelsen innebär de viktiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara

för prydnadsmönster utan även för nyttomönster samt att skyddet utsträcks

att avse alla industriområden. Skälen för dessa utvidgningar av lagens till-

lämpningsområde har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen.

Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att varans

utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således inte

någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall

föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. ut­

gör alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således

inte dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av

föremålen. Som exempel kan nämnas, att ett mönster för en kakform inte

skall ge skydd för kakans utseende utan bara för utseendet på kakformen.

Detta hindrar inte att även kakmonstret kan skyddas, antingen jämsides

med kakformen eller separat.

I fråga om trycktyper är förhållandet principiellt detsamma som beträf­

fande klichéer o. d., men själva bokstävernas utseende, typsnitten, kan inte

sägas utgöra förebilder för varor och bör inte heller betecknas som orna­

ment. Skyddsbehovet för nya utformningar av typsnitt får emellertid an­

ses vara tillgodosett inom upphovsrätten, som inte torde utestänga skapan­

de verksamhet på den typografiska formgivningens (bokstavskonstens)

område från skydd, när arbetsresultatet har karaktären av ett konstnärligt

verk. Visst skydd kan också uppnås genom att trycktyperna till det nya typ­

snittet registreras som mönster. I inledningen har jag berört de internatio­

nella strävandena att bereda särskilt rättsskydd för nya typsnitt.

Med uttrycket »en varas utseende» åsyftas enligt utredningen inte bara

varans yttre i betydelsen föremålets yttre konturer utan även dess invändiga

form. Vid bedömning av möjligheten att bereda mönsterskydd för t. ex. ett

kärl med lock, en fågelholk e. d. skall man således också beakta utform­

het. I fråga om vissa komplexa mönster bör emellertid delarna registreras

var för sig och inte i sammansatt skick.

Vid tillämpningen av den gällande mönsterlagen har ibland uppstått tvek­

samhet, om man har att göra med ett eller flera mönster, när det gäller så­

dant som bestick, serviser, dräkter, m. m. Principiellt bör ett mönster inte

avse mer än ett enda föremål. För att underlätta tillämpningen i nu nämnda

fall föreslås emellertid, att sökanden under vissa förutsättningar skall få

ta upp flera mönster i en och samma registreringsansökan. Härigenom

åstadkoms en viss form av kollektiv registrering. Denna fråga behandlas

vid It §.

I enlighet med gällande praxis föreskrivs vidare i 1 § första stycket att även

ornament kan ges mönsterrättsligt skydd. Med ornament förstås en fantasi­

skapelse, som är ägnad att användas till dekorering av varor av olika slag.

Ornamentet kan vara en ytdekor eller en relief. Till skillnad från vad som

gäller för den allmänna mönstertypen är det ett utmärkande drag för orna­

menten, att de är ägnade att uppfattas som utsmyckande eller prydande,

dvs. att de har prydnadskaraktär och inte äger uteslutande funktionellt

syfte, något som kan tänkas beträffande t. ex. plastiska utformningar. En

del av ett föremål kan inte skyddas som ornament annat än när delen verk­

ligen utgör dekor.

Med ornament åsyftas endast en dekor som är fristående från den färdiga

varan. En remissinstans har ansett det nödvändigt att det ges uttryck åt

detta krav i lagtexten. Av den föreslagna definitionen av mönster såsom före­

bilden för en varas utseende eller för ett ornament torde emellertid till­

räckligt tydligt framgå att ornamentet är fristående från den vara på vilken

det skall anbringas. Därmed faller sådant som smycken och andra rena

prydnadsartiklar utanför ornamentsbegreppet. Sådana artiklar omfattas

dock givetvis av lagens varubegrepp.

Det är det färdiga ornamentets förebild — exempelvis i form av en teck­

ning — som utgör mönstret. Att det måste vara fråga om ett ornament, som

är avsett och ägnat att användas på varor i förut angiven bemärkelse, torde

gälla utan att behöva direkt utsägas i lagtexten.

För att beredas skydd behöver ornamentet inte ha någon anknytning till

speciella varor utan det kan framträda helt fristående. Visserligen skall i

en ansökan om mönsterregistrering lämnas uppgift om de varor för vilka

mönstret söks registrerat, men ett ornament kan skyddas för flera varor

genom en enda registrering utan att det i ansökningen återges anbringat

på alla dessa varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

145

Andra stijcket

Bestämmelsen i andra stycket ger till en början uttryck åt kravet på

mönsterskapande verksamhet som skyddsförutsättning. Beträffande inne­

146

börden härav hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motive­

ringen. Utredningen har här använt termen »frambringa» ett mönster. I

likhet med några remissinstanser har jag dock ansett att ordet »skapa»

bättre ger uttryck för kravet på skapande verksamhet. I andra stycket före­

skrivs vidare, att ensamrätten förvärvas genom registrering. Som jag har

anfört i den allmänna motiveringen bör något annat sätt att uppnå mönster­

skydd inte finnas.

I frågan vem som skall kunna erhålla registrering innebär förslaget, att

man behåller den nuvarande huvudregeln i ML att endast mönsterskaparen

eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Frågan om rätten till möns­

ter som har skapats av en arbetstagare eller en uppdragstagare i och för

hans tjänst resp. uppdrag bör av skäl som jag har utvecklat närmare i den

allmänna motiveringen inte behandlas i mönsterskyddslagen.

För att beteckna den skyddsrätt som registrering av ett mönster medför

har i analogi med termerna upphovsrätt, varumärkesrätt etc. valts uttryc­

ket mönsterrätt.

Frågan om mönsterrättens innehåll behandlas i 5 §.

2

§

I denna paragraf, som motsvarar 2 § i utredningens förslag, behandlas

kraven på nyhet och skillnad samt frågan om kollision med äldre skydds-

ansökningar.

Den inom mönsterrätten gällande grundsatsen att mönster skall vara nytt

för att kunna beredas skydd kommer i gällande ML till uttryck redan i den

förut omnämnda inledande bestämmelsen i 1 §. Den närmare innebörden av

nyhetskravet framgår av 3 § första stycket. Enligt denna bestämmelse an­

ses ett mönster inte som nytt, om det innan ansökan om dess registrering

gjordes har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller har varit

återgivet på alster som offentligen saluhållits eller om det inte väsentligen

skiljer sig från mönster som förut har blivit känt på sådant sätt. I praxis

anses även tidigare registrerat mönster som nyhetshinder, oavsett om det

har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som saluhållits. När flera

personer gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika möns­

ter, har enligt 10 § ML den företräde som först inkom till registreringsmyn-

digheten med fullständiga ansökningshandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

Mönsterrätt skall enligt förslaget kunna förvärvas endast för mönster som

är nytt. För att ett mönster skall anses som nytt krävs liksom enligt gäl­

lande rätt att det håller en viss utseendemässig distans i förhållande till

mönster som redan tidigare har blivit kända. Detta s. k. skillnadskrav kom­

mer i lagtexten till uttryck genom föreskriften i första stycket, att mönster

147

registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt

före dagen för registreringsansölcningen. Skillnadskravet har närmare be­

handlats i den allmänna motiveringen och jag hänvisar till vad jag har an­

fört där.

Endast sådant som har blivit känt före den dag då registreringsansök-

ningen gjordes skall beaktas vid nyhetsgranskningen. Det innebär bl.a., att

flera samma dag gjorda skyddsansökningar inte utgör nyhetshinder i för­

hållande till varandra. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

möjliggör denna reglering s.k. variantregistrering, dvs. samtidig registre­

ring av varandra närliggande varianter av ett och samma mönster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

Nyhetskravet är i gällande rätt begränsat genom att endast vissa former

för bekantgörande beaktas som nyhetshindrande omständigheter. Enligt

förslaget upphävs denna begränsning. Allt som har blivit allmänt tillgäng­

ligt anses enligt andra stycket första punkten som känt och skall följaktli­

gen i princip beaktas vid bedömningen av mönstrets nyhet. Lagtextens ex­

emplifiering av olika sätt på vilka ett mönster kan ha blivit allmänt tillgäng­

ligt är givetvis inte uttömmande. Rörande innebörden härav hänvisar jag

i första hand till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Förslaget går emellertid längre och innebär att i vissa fall även mönster

som vid tiden för registreringsansökningen ännu inte har blivit allmänt

tillgängligt skall utgöra nyhetshinder. Som känt skall nämligen enligt andra

stycket andra punkten anses även ett icke allmänt tillgängligt mönster, om

det framgår av en ansökan i Sverige om patent eller om varumärkes- eller

mönsterregistrering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall

anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret seder­

mera i samband med ansökningens handläggning görs allmänt tillgängligt.

Denna regel om s. k. äldre rätt som nyhetshinder är ny.

En äldre ansökans nyhetshindrande verkan är anknuten till mönsterrepre­

sentationen, dvs. bilden eller modellen av mönstret. Denna verkan inträder

först från och med den dag då representationen har getts in i ärendet och

således inte från ansökningsdagen, om denna är en annan. Det förutsätts

ytterligare, att mönsterrepresentationen ingår bland de handlingar i ärendet

som görs offentliga efter det att den senare ansökningen har getts in.

Det är här fråga bara om det offentliggörande som sker genom veder­

börande myndighets försorg — dvs. genom patent- och registreringsverket

som patentmyndighet resp. registreringsmyndighet för varumärkes- eller

mönsterärenden — enligt de särskilda bestämmelserna härom i PatL,

VmL resp. mönsterskyddslagen. Sökandens eget offentliggörande av mönst­

ret får däremot inte nyhetshindrande verkan från dagen för ingivandet av

representationen utan först från dagen för offentliggörandet. Detsamma gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

149

först ge in patentansökningen utan att därvid presentera mönstret som en

utföringsform av uppfinningen samt därefter ge in ansökningen om möns­

terregistrering och senare eventuellt komplettera patentansökningen med

en ritning av mönstret.

Jag har inte ansett mig f. n. kunna förorda att hänsyn skall tas även till

äldre nordiska patentansökningar, som har gjorts i annat nordiskt land

(jfr 30 § andra punkten PatL).

Beträffande förhållandet mellan patent och mönsterrätt vill jag i anled­

ning av ett remissyttrande ytterligare framhålla, att en äldre patentansökan

endast i undantagsfall torde kunna vara nyhetshindrande i förhållande till

en senare ansökan om mönsterregistrering, om mönstret inte direkt har vi­

sats i patentansökningen i form av en ritning. En beskrivning i ord av ett

mönster lär nämligen sällan kunna bli så exakt att mönstret kan sägas

»framgå» därav.

3 §

Denna paragraf motsvarar 3 § i utredningens förslag och behandlar vissa

undantag från nyhetskravet.

I 3 § andra stycket ML föreskrivs, att om mönster har förevisats på inter­

nationell utställning, den omständigheten att mönstret därvid eller seder­

mera har blivit känt genom tryckt skrift eller genom alsters hållande till

salu inte får hindra mönstrets registrering, om ansökan därom inkommer

inom sex månader efter det att mönstret utställdes.

Nu förevarande bestämmelse i departementsförslaget har utformats i över­

ensstämmelse med 2 § tredje stycket PatL. Den innebär att mönsterrätt kan

förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registre-

ringsansökningen gjordes har blivit allmänt tillgängligt antingen 1) till

följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt eller 2) genom att sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt förevisat mönstret på officiell eller officiellt

erkänd internationell utställning.

Undantaget under 1) är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser

det fall att annan än den som är berättigad till mönstret på ett otillbörligt

sätt har föranlett att mönstret blivit offenliggjort. För att bestämmelsen

skall vara tillämplig fordras i princip att varken sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt själv har medverkat till offentliggörandet. En­

ligt utredningen skall även medverkan som sker av oalctsamhet medföra att

undantagsregeln inte blir tillämplig. Vid remissbehandlingen har emellertid

en hovrätt ifrågasatt, om den som har gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp

av en ritning eller till ett förtroendemissbruk rimligen bör gynnas på be­

kostnad av en sökande, som kan lastas endast för att han visat alltför stor

godtrogenhet eller liknande oförsiktighet. Hovrätten finner detta ännu mera

151

angående internationella utställningar (SÖ 1932:27, jfr So 1950:34). Detta

medför att praktiskt taget inga utställningar i Norden blir aktuella i sam­

manhanget.

Innebörden av utställningsskyddet är, att den som har utställt ett möns­

ter eller en mönsterrepresentation av vad slag som helst, t. ex. den färdiga

varan, skall kunna förvärva mönsterrätt inom sex månader därefter utan

hinder av att mönstret har offentliggjorts genom utställandet. Andra offent­

liggöranden än sådana som har samband med utställandet blir emellertid att

betrakta som nyhetshinder på vanligt sätt.

Undantagsreglerna i 3 § syftar omedelbart på de fall då det råder identitet

till utseendet mellan det otillbörligen offentliggjorda eller utställda mönstret

samt det mönster som söks registrerat. Reglerna gäller emellertid även när

utseendet har varierats men det offentliggjorda mönstret är så näraliggande

i förhållande till det som söks registrerat att det skulle ha utgjort nyhets­

hinder enligt 2 §.

Bestämmelserna innebär endast en begränsning i nyhetsregeln. De med­

för inte någon prioritetsrätt eller någon förlängning av den tid varunder

konventionsprioritet åtnjuts enligt 8 §. Föranvändarrätt kan sålunda upp­

komma ända till dess registreringsansökningen görs.

4

§

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag och behandlar vissa spe­

ciella registreringshinder.

Gällande rätt. I 2 § ML föreskrivs, att om mönster innehåller framställ­

ningar, som kan väcka förargelse, eller om dess begagnande skulle strida

mot lag eller goda seder, mönstret inte får registreras.

Utredningen. I denna paragraf har utredningen samlat de skyddsförutsätt-

ningar av mera speciellt slag som föreslås vid sidan av nyhetskravet och

skillnadskravet i 2 §. Utredningen har begagnat hinderkatalogen i 14 § VmL

som förebild men har använt en något avvikande lagteknik.

I paragrafens första stycke har utredningen tagit upp några fall, som

motiveras av allmänna hänsyn och är av absolut karaktär. Därefter tas i

andra stycket under särskilda punkter upp sådana hinder som inte skall

gälla när vederbörligt tillstånd föreligger. I punkt 1) tillgodoses vissa in­

tressen av allmän karaktär, medan i punkterna 2)—4) bereds skydd för

enskilda intressen av olika slag.

Enligt första stycket, som ansluter nära till motsvarande bestämmelse i

PatL, erhålls inte mönsterrätt, om mönstret eller dess utnyttjande skulle

strida mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedlig­

heten och med allmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas

i 16 kap. brottsbalken under rubriken brott mot allmän ordning. Vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

t. ex. är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten strider mot allmän ord­

ning. Att generellt låta allt som strider mot lag ingå bland de absoluta hind­

ren har däremot inte ansetts lämpligt.

Utredningen har utformat andra stycket i paragrafen så, att särskilda till­

stånd upphäver de föreslagna hindren. Formuleringen är avsedd att också

ge uttryck åt att ett efterföljande tillstånd — dvs. tillstånd som har med­

delats efter det att mönstret har sökts registrerat — skall ha samma verkan

som ett föregående samtycke. Denna grundsats återkommer i 31 §, som

handlar om hävande av registrering. Där föreslås nämligen, att sådant hä­

vande får ske endast när skälet mot registrering alltjämt föreligger vid tiden

för rättegången. Meningen är också att ett intrång, som har begåtts innan

det erforderliga tillståndet ännu har meddelats, inte skall gå fritt från på­

följd utan skall följa samma regler som annars gäller för mönsterintrång.

I punkt 1) tar utredningen upp sådant statsvapen och sådan internatio­

nell beteckning som enligt lag inte får finnas obehörigen anbragt på salu-

hållna varor. Vidare upptas sådant som lätt kan förväxlas med statsvapen

eller beteckningar av nu nämnt slag. Utredningen framhåller att förväx-

lingsbarheten bör bedömas med utgångspunkt från det speciella slcyddsin-

tresse som de särskilda lagarna på området har att tillgodose. Innebörden

av bestämmelsen är, att statsvapen och ifrågavarande beteckningar inte

skall få ingå i registrerat mönster. Uppenbarligen får ett mönster inte hel­

ler bestå enbart av sådant vapen eller sådan beteckning, men för dessa fall

träder nyhetskravet omedelbart i tillämpning.

Med statsvapen avses inte bara det svenska vapnet utan även utländska

statsvapen. Ett visst uttryck för att statsvapen internationellt sett bör till­

erkännas ett starkare skydd än t. ex. flaggor och andra statsemblem kan

enligt utredningen spåras i Pariskonventionen art. 6ter 9. En liknande in­

ställning kommer till uttryck i lagen den 2 december 1960 om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar, vilken lämnar skydd för

statsvapen även i andra sammanhang än när de brukas som kännetecken

för varor och tjänster, medan övriga beteckningar skyddas endast i sådant

sammanhang. Utredningen har funnit lämpligt att komplettera det skydd

som generellt ges för statsvapen i nämnda lag genom att ta upp statsvapen

i hinderkatalogen i förevarande paragraf. Däremot har utredningen inte

funnit skäl föreslå att andra statliga beteckningar som statsflaggor, vissa

andra statsemblem, kontroll- och garantibeteckningar m. in. eller kommu­

nala vapen inte skall få förekomma i registrerat mönster. Sådana beteck­

ningar och vapen kan fylla en passande och rimlig funktion särskilt på

souvenirer o. d. utan att det skyddsintresse som tillvaratas i andra sam­

manhang, såsom i VmL, eller något beaktansvärt intresse i övrigt kan anses

förnärmat.

Med internationell beteckning, som enligt lag inte obehörigen får finnas

anbragt på saluhållna varor, avses Förenta Nationernas emblem, Rödakors-

153

beteckningarna och Internationella atomenergiorganets emblem. Det valda

uttryckssättet korresponderar med formuleringarna i de särskilda lagar som

reglerar skyddet för dessa beteckningar.

Enligt punkt 2) får vissa kännetecken, som i något hänseende utmärker

annan än mönsterhavaren, inte tas in i registrerat mönster. Det gäller här

annans firma och varukännetecken samt annans namn och porträtt, om

namnet eller porträttet inte åsyftar någon för länge sedan avliden person.

Utredningen har här valt en formulering som nära ansluter till bestämmel­

sen i 14 § 4) VmL. Det skydd för kännetecken som det här gäller kan sägas

gå mindre långt än ett skydd mot förväxling och avser huvudsakligen kän­

netecken, som har tagits in i mönster i oförändrat skick eller bara med

obetydliga tillägg eller ändringar. Lika med firma får enligt utredningen

anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller dylik sammanslutning.

Beträffande annans namn har bestämmelsen i likhet med föreskrifterna i

14 § 4. VmL samt 19 och 20 §§ namnlagen preciserats till att avse släktnamn

och konstnärsnamn eller likartat namn, dvs. pseudonymer, signaturer, ar­

tistnamn och dylika benämningar, under vilka konstnärer, idrottsmän m. fl.

har blivit kända. I fråga om tillstånd av namninnehavare påpekar utred­

ningen, att enstaka bärare av ett namn inte kan disponera över namnet till

förfång för övriga bärare av detta. Medgivande av sådan enstaka namnbä­

rare torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne

avses, t. ex. genom att släktnamnet har förenats med förnamn eller att en

titel har använts.

Utredningen framhåller att det i fråga om porträtt inte föreligger något

lagstadgat generellt skydd här i riket. Varumärkeslagen lämnar emellertid

skydd mot att porträtt ingår i varumärke. Utredningen anser att man ock­

så bör förbjuda att annans porträtt tas med i ett mönster men att förbudet

inte bör gälla, om det rör sig om någon som har avlidit för länge sedan.

Beträffande frågan om det är nödvändigt att föreskriva särskilda mönster-

rättshinder när det gäller sådant som åtnjuter skydd enligt annan lagstift­

ning, t. ex. firmalagen, varumärkeslagen eller namnlagen, framhåller utred­

ningen att skyddet enligt nämnda lagar bara avser användande av känne­

tecknet i dess huvudsakliga funktion, dvs. som firma, varumärke, namn

osv. Skyddet avser däremot inte användande i andra funktioner, t. ex. som

utseendeelement i ett mönster (en komposition på en scarf e. d. av olika

firmor, varumärken eller namn). Man bör emellertid söka motverka att i

mönsterregistret inflyter mönster, som annan än sökanden har rätt till i

något hänseende. Mönsterrätt bör således enligt utredningen inte få för­

värvas för ett mönster, som utan tillstånd innehåller annans firma, varu­

kännetecken eller namn. Utredningen framhåller att innehållet i p. 2) inte

har blivit detsamma i alla de nordiska ländernas förslag, eftersom man

i varje kommitté har varit angelägen att följa det egna landets varumär-

keslagstiftning så nära som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969