Prop. 2019/20:168

En moderniserad radio- och tv-lag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 28 maj 2020

Stefan Löfven

Amanda Lind

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag på hur ändringar i EU:s direktiv om audiovisuella medietjänster (AV-direktivet) ska genomföras. Genomförandet sker i huvudsak genom ändringar i radio-_och_tv-lagen (2010:696). Bland annat införs ett nytt kapitel om videodelningsplattformar. Det är tjänster som tillhandahåller allmänheten audiovisuellt innehåll, dvs. rörlig bild med eller utan ljud, som användare laddar upp på plattformen. Genomförandet medför även en rad ändringar i lagens bestämmelser om audiovisuella medietjänster, dvs. tv-sändningar och beställ-tv. Ändringar görs i bestämmelserna om skydd av barn, krav på program med europeiskt ursprung, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och om reklam och produktplacering.

De medieformer som regleras i radio-_och_tv-lagen och sättet de konsumeras på har förändrats i snabb takt. Det medför behov av ändringar även i andra delar av lagen än de som hör ihop med ändringarna i AVdirektivet. Bland annat införs bestämmelser om beställradio från public service. Förslag lämnas även om ändringar när det gäller den s.k. vidaresändningsplikten och om sanktioner när bestämmelserna i lagen inte följs. För att möjliggöra ett självreglerande system där frågor om publiceringar som orsakar enskilda publicitetsskador prövas av Allmänhetens medieombudsman och Mediernas etiknämnd föreslås att nuvarande tillståndsvillkor med krav på respekt för den enskildes privatliv tas bort ur sändningstillstånden för public service-företagen från och med den 1 januari 2021, om företagen begär det.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2020.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486).

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i radio- och tvlagen (2010:696).

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622).

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

7. Riksdagen godkänner det regeringen föreslår om att ta bort tillståndsvillkoret om respekt för den enskildes privatliv ur sändningstillstånden för public service-företagen från och med den 1 januari 2021, om företagen begär det (avsnitt 20).

Hänvisningar till S1

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 26 e § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 26 e §1

Ett radio- eller tv-företag som har rätt att sända ut ett verk får ta upp verket på en anordning genom vilken det kan återges, om det görs

1. för användning vid egna utsändningar ett fåtal gånger under begränsad tid,

2. för att säkerställa bevisning om utsändningens innehåll, eller 3. för att en statlig myndighet ska kunna utöva tillsyn över utsändningsverksamheten.

Den som enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden är skyldig att spela in ett program som tillhandahålls i beställ-tv får framställa exemplar av verk som ingår i programmet, om det görs för att säkerställa bevisning om programmets innehåll eller för att en statlig myndighet ska kunna utöva tillsyn över verksamheten.

Den som enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden är skyldig att spela in ett program som tillhandahålls i beställradio eller i beställ-tv får framställa exemplar av verk som ingår i programmet, om det görs för att säkerställa bevisning om programmets innehåll eller för att en statlig myndighet ska kunna utöva tillsyn över verksamheten.

Upptagningar som avses i första stycket 2 och 3 får användas endast för de ändamål som anges där. Om sådana upptagningar har dokumentariskt värde, får de dock bevaras hos Kungl. biblioteket. Exemplar som avses i andra stycket får användas endast för de ändamål som anges där.

En statlig myndighet som har till uppgift att utöva tillsyn över reklamen i ljudradio- och televisionsutsändningar och program som avses i andra

1 Senaste lydelse 2015:661.

stycket får återge verk som ingår i dessa i den omfattning som motiveras av ändamålet med tillsynen.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §2

Den som sänder program till allmänheten eller tillhandahåller beställ-tv ska ombesörja att varje program som sänds eller tillhandahålls spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana program som sänds på det sätt som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. I fråga om överföringar som omfattas av 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen och program som tillhandahålls ur en databas enligt 1 kap. 5 eller 6 § tryckfrihetsförordningen är det, förutom när det gäller beställ-tv, tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Den som sänder program till allmänheten, tillhandahåller beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst eller beställ-tv ska ombesörja att varje program som sänds eller tillhandahålls spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana program som sänds på det sätt som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. I fråga om överföringar som omfattas av 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen och program som tillhandahålls ur en databas enligt 1 kap. 5 eller 6 § tryckfrihetsförordningen är det, förutom när det gäller beställradio och beställ-tv, tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

En inspelning enligt första stycket första meningen ska bevaras i minst sex månader

1. från sändningen,

2. från det att informationen inte längre tillhandahölls, om det är fråga om ett sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 a–c yttrandefrihetsgrundlagen, eller

3. från uppspelningen, om det är fråga om ett sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 d yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet ska också

1 Lagen omtryckt 2002:911. 2 Senaste lydelse 2018:1913.

ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan ska göra detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad vidaresändning av program genom trådnät.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

2.3. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 2 och 29 §§marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2020:338 Föreslagen lydelse

2 §

Lagen tillämpas

1. när näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet,

2. på sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696),

2. på tv-sändningar, beställ-tv och videodelningsplattformar som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696),

3. när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, och

4. när behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller 4 § tredje stycket och 7 § när en näringsidkare, som är etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar marknadsföring mot en annan näringsidkare.

29 §

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

– 7 §, – 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, – 18 §, – 20 §, eller – någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

64 kap. 46 § socialförsäkringsbalken, – 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622), – 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket samt 15 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen (2010:696),

– 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket, 9 a kap. 10 och 11 §§ eller 15 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen (2010:696),

11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter,

– 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 §, 4 § första stycket 2 eller 5 § 2 eller 3 lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

2.4. Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om radio-_och_tv-lagen (2010:696)

dels att 16 kap. 17 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 och 3 §§, 2 kap. 2 och 3 §§, 3 kap. 1 §, 5 kap. 2, 3, 7, 8 12 och 13 §§, 6 kap. 1–3 §§, 8 kap. 1 och 16 §§, 9 kap. 1 och 2 §§, 14 kap. 2 §, 16 kap. 1–4, 5, 6, 10 och 14–16 §§, 17 kap. 3, 5, 6, 7, 9, 11, 13 och 14 §§, 18 kap. 2 och 5 §§, 19 kap. 4 §, 20 kap. 4 och 6 §§, och rubrikerna närmast före 5 kap. 2 och 7 §§, 6 kap. 1 §, 16 kap. 5 § och 17 kap. 3 och 13 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 4 kap. ska lyda ”Tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och videodelningsplattformar” och rubriken närmast före 10 kap. ska lyda ”Ljudradiosändningar och beställradio”,

dels att rubriken till 14 kap. ska lyda ”Innehållet i ljudradiosändningar och beställradio”,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 9 a kap., 16 nya paragrafer, 1 kap. 3 a §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 3 a, 12 a och 14 §§, 8 kap. 17 §, 14 kap. 8 §, 15 kap. 11 §, 16 kap. 4 a, 6 a och 9 a §§, 17 kap. 5 a, 11 a och 13 a §§, 19 kap. 4 a §, 20 kap. 3 a § och närmast före 1 kap. 3 a §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 14 §, 8 kap. 17 §, 14 kap. 8 §, 15 kap. 11 §, 16 kap. 4 a, 6 a, 9 a §§ och 20 kap. 3 a § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §2

Denna lag innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar enligt följande.

Denna lag innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv, videodelningsplattformar, ljudradiosändningar och beställradio enligt följande.

Övergripande bestämmelser Övergripande bestämmelser – Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.) – Information och registrering (2 kap.) – Definitioner (3 kap.)

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv

Tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och videodelningsplattformar

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808. 2 Senaste lydelse 2012:702.

– Krav på tillstånd (4 kap.) – Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv (5 kap.) – Produktplacering (6 kap.) – Sponsring (7 kap.) – Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.) – Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.)

– Videodelningsplattformar (9 a kap.)

Ljudradiosändningar Ljudradiosändningar

och beställradio

– Krav på tillstånd (10 kap.) – Tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommersiell radio (11 kap.) – Tillstånd att sända närradio (12 kap.) – Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.) – Innehållet i ljudradiosändningar (14 kap.)

– Innehållet i ljudradiosändningar och beställradio (14 kap.)

– Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser Gemensamma bestämmelser – Granskning och tillsyn (16 kap.) – Straff, särskild avgift och vite (17 kap.) – Återkallelse av tillstånd (18 kap.) – Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.) – Överklagande (20 kap.)

3 §3

Lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AVdirektivet, i den ursprungliga lydelsen,

1. är etablerad i Sverige enligt artikel 2.3 i AV-direktivet, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av AV-direktivet mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden,

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3. inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller

4. inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3 Senaste lydelse 2015:662.

Utöver det som föreskrivs i första stycket gäller 2 kap. 3 §, 4 kap. 1– 7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 samt 11– 17 §§, 5 kap. 13 § och 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt AVdirektivet, i den ursprungliga lydelsen.

Utöver det som föreskrivs i första stycket gäller 2 kap. 3 §, 4 kap. 1– 7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 och 11– 17 §§, 5 kap. 13 § och 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt artikel 2 i AV-direktivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808.

Videodelningsplattformar

3 a §

Lagen tillämpas på videodelningsplattformar om leverantören av plattformen är etablerad i Sverige enligt artikel 28a.1–4 i AVdirektivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808.

2 kap.

2 §4

Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

Anmälan för registrering till Myndigheten för press, radio och tv ska göras av den som

1. bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag,

2. tillhandahåller beställ-tv,

3. tillhandahåller beställradio som finansieras med public serviceavgift enligt lagen ( 2018:1893 ) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst,

4. tillhandahåller

en

videodelningsplattform, eller

5. för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska följande anges:

1. namn, företagsnamn eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, och

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

Den som är anmälningsskyldig enligt första stycket och som tillhandahåller tv-sändning,

4 Senaste lydelse 2018:1687.

beställ-tv eller en videodelningsplattform ska i anmälan även ange de omständigheter som medför att verksamheten omfattas av lagen enligt 1 kap. 3 § första stycket 1–4 eller 3 a §.

3 §5

Myndigheten för press, radio och tv ska upprätta ett register över dem som

1. har anmält sig enligt 2 § och vilkas verksamhet omfattas av denna lag, eller

2. har sådant tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket, 5 kap. 11 §, 14 kap. 7 § och 16 kap. 5– 9 §§.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra och tredje styckena, 5 kap. 11 §, 14 kap. 7 § och 16 kap. 5–9 §§.

Anmäla ändrade uppgifter

4 §

Den som är anmälningsskyldig enligt 2 § första stycket ska genast till Myndigheten för press, radio och tv anmäla när förhållanden som tidigare anmälts enligt 2 § andra och tredje styckena ändras.

3 kap.

1 §

I denna lag avses med

1. annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

2. annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

3. användargenererad video: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare;

4. audiovisuellt kommersiellt meddelande: produktplacering, sponsring, reklam, försäljnings-

5 Senaste lydelse 2015:808.

program eller liknande som åtföljer eller ingår i en användargenererad video eller ett tv-program;

5. beställradio: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren,

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

3. beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren,

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

6. beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållningseller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren,

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

4. försäljningsprogram: program där mottagare av programmet erbjuds att beställa varor och tjänster;

7. försäljningsprogram: program där mottagare av programmet erbjuds att beställa varor och tjänster;

5. kommersiell radio: tillståndspliktiga ljudradiosändningar som

a) inte kräver tillstånd av regeringen,

b) inte endast får äga rum under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 § andra stycket, eller

c) inte är närradio;

8. kommersiell radio: tillståndspliktiga ljudradiosändningar som

a) inte kräver tillstånd av regeringen,

b) inte endast får äga rum under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 § andra stycket, eller

c) inte är närradio;

6. leverantör av medietjänster: den som

a) har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv, och

b) avgör hur innehållet struktureras;

9. leverantör av medietjänster: den som

a) har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradioeller tv-sändning, beställradio, beställ-tv eller sökbar text-tv, och

b) avgör hur innehållet struktureras;

10. leverantör av videodelningsplattform: den som tillhandahåller en videodelningsplattform;

7. ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

11. ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

8. närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och registrerade trossamfund;

12. närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och registrerade trossamfund;

9. närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

13. närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

10. produktplacering: förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

14. produktplacering: förekomsten i ett program eller i en användargenererad video av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten eller videodelningsplattformen, eller till den som skapat eller laddat upp en användargenererad video på en videodelningsplattform, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

11. programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv;

15. programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv;

12. programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tvprogram eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam beteckning;

16. programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tvprogram eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam beteckning;

13. reklam: varje form av meddelande

a) som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

b) som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

17. reklam: varje form av meddelande

a) som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

b) som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

14. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller

18. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller

eller producerar ljudradio, tvsändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse;

eller producerar ljudradio, beställradio, tv-sändning, beställtv, sökbar text-tv, videodelningsplattform eller användargenererad video ger för att finansiera dessa tjänster, program eller videor i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse;

15. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

19. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

16. sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten,

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d) låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

20. sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten,

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d) låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

17. tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud;

21. tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud som ingår i tv-sändning eller i beställ-tv;

18. tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

22. tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

23. videodelningsplattform: en

tjänst där tjänsten eller en väsentlig funktion i den som huvudsakligt syfte har att, med hjälp av elektroniska kommunikationsnät i informations-, underhållningseller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten användargenererade videor eller tv-program som leverantören av tjänsten

organiserar men inte har redaktionellt ansvar för;

19. virtuell annonsering: sändning av meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tvbilden på fasta föremål, som normalt används för annonser, eller på marken där annonser kan placeras ut fysiskt.

24. virtuell annonsering: sändning av meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tvbilden på fasta föremål, som normalt används för annonser, eller på marken där annonser kan placeras ut fysiskt.

5 kap.

Våldsskildringar och pornografiska bilder

Skydd av barn

2 §

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden.

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder får inte sändas i tv under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Sådana program får inte heller tillhandahållas i beställ-tv på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

3 §

Program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

En leverantör av medietjänster som sänder eller tillhandahåller program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder ska varna för att sådant innehåll förekommer.

3 a §

Personuppgifter som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av medietjänster för att uppfylla kraven enligt 2 § får inte behandlas för kommersiella ändamål.

Program av europeiskt ursprung Program

med

europeiskt

ursprung

7 §

Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det:

1. Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

2. Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Den som sänder tv ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det:

1. Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program med europeiskt ursprung.

2. Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program med europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in.

Tv-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

8 §

Den som tillhandahåller beställtv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Den som tillhandahåller beställtv ska se till att minst 30 procent av katalogen utgörs av program med europeiskt ursprung och att dessa program framhävs.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte leverantörer av tjänster med låg omsättning eller liten publik.

Myndigheten för press, radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheten om den på grund av tjänstens utformning eller inriktning inte är motiverad eller praktiskt möjlig att uppfylla.

12 §6

En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning,

En leverantör av medietjänster ska utforma tjänsten på ett sådant

6 Senaste lydelse 2018:1895.

beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Detta gäller även en leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning eller sökbar text-tv genom tråd. Tillgängliggörandet ska ske i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst, och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Tillgängliggörandet ska ske i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med public serviceavgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst, och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas.

Leverantören ska upprätta en handlingsplan för hur tillgängligheten till tjänsten ska öka. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska ingå i handlingsplanen.

12 a §

En leverantör av medietjänster som på begäran av en myndighet sänder meddelanden som är av vikt för allmänheten ska så snart det är möjligt utforma meddelandena så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

13 §7

En leverantör av medietjänster som är etablerad i en annan EESstat än Sverige har rätt att tillhandahålla sina tjänster till Sverige utan hinder av svenska

En leverantör av medietjänster som är etablerad i en annan EESstat än Sverige har rätt att tillhandahålla sina tjänster till Sverige utan att svenska regler

7 Senaste lydelse 2015:662.

regler inom det regelområde som samordnas av AV-direktivet, i den ursprungliga lydelsen. Det gäller även när tjänsten tillhandahålls genom vidaresändning inom Sverige av en leverantör av medietjänster som står under svensk jurisdiktion enligt 1 kap. 3 §.

I fråga om tv-sändningar finns dock i 16 kap. bestämmelser om samarbete mellan myndigheter. I fråga om beställ-tv finns också bestämmelser i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster om att en domstol eller annan myndighet under vissa förhållanden med stöd av lag får vidta en åtgärd som begränsar den fria rörligheten för en sådan tjänst.

inom det regelområde som samordnas genom AV-direktivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808 hindrar det. Det gäller även när tjänsten tillhandahålls genom vidaresändning inom Sverige av en leverantör av medietjänster som står under svensk jurisdiktion enligt 1 kap. 3 §.

I 16 kap. finns dock bestämmelser om samarbete mellan myndigheter. I fråga om beställ-tv finns också bestämmelser i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster om att en domstol eller annan myndighet under vissa förhållanden med stöd av lag får vidta en åtgärd som begränsar den fria rörligheten för en sådan tjänst.

Uppmaning till terroristbrott, våld eller hat i vissa satellitsändningar

14 §

Program som sänds över satellit enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 eller 3 och som inte är avsedda att tas emot i Sverige får inte ha ett innehåll som uppmanar till terroristbrott, våld eller hat som omfattas av artikel 6 i AV-direktivet i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808 och som avses i bestämmelserna om

1. olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken ,

2. uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken ,

3. hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken , eller

4. brott enligt 3 § lagen ( 2010:299 ) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

6 kap.

Förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering

När produktplacering inte får förekomma

1 §

I program i tv eller i program i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering, om något annat inte följer av 2 §.

Produktplacering i tv-sändningar eller i beställ-tv får inte förekomma i

1. nyhets- och samhällsprogram,

2. program om konsumentfrågor,

3. religiösa program, och 4. program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

2 §8

Leverantörer av medietjänster får på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och inte heller program där det förekommer produktplacering av

I program i tv-sändningar eller i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering av

1. alkoholdrycker och tobaksvaror,

2. andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror,

3. receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination,

4. modersmjölksersättning,

5. spelprodukter från ett företag som inte har nödvändig licens enligt spellagen (2018:1138), eller

5. spelprodukter från ett företag som inte har nödvändig licens enligt spellagen (2018:1138),

6. sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

6. sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter och andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare, eller

8 Senaste lydelse 2018:2094.

Prop. 2019/20:168 7. alkoholdrycksliknande

preparat enligt alkohollagen (2010:1622) .

3 §9

Program där det förekommer produktplacering får sändas endast om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §.

Programmens innehåll, och när det gäller tv-sändningar deras programläggning, får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten.

Program där det förekommer produktplacering får sändas eller tillhandahållas endast om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §.

När det förekommer produktplacering får programmens innehåll, programläggningen eller struktureringen i en katalog inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten.

8 kap.

1 §

Annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag.

Annonser får sändas i tv under högst

– 20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00, och

– 20 procent av tiden mellan kl. 18.00 och 24.00.

Som annonstid räknas inte neutrala inramningar mellan

– redaktionellt innehåll och annonser eller försäljningsprogram,

– enskilda annonser, eller – enskilda försäljningsprogram.

Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som uteslutande är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förutsättning att sändningstiden är minst femton minuter.

16 §

Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin programverksamhet.

Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet eller för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp.

9 Senaste lydelse 2015:662.

Överliggande inslag och ändringar

17 §

Tv-sändningar och beställ-tv får inte förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänsten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på medgivande i första stycket.

9 kap.

1 §

Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tv-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar och sökbar text-tv till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tvsändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tvsändningar och sökbar text-tv som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Skyldigheten gäller bara för tvsändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

Skyldigheten gäller bara för tvsändningar och sökbar text-tv där sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet. För tv-sändningar ska tillståndet även ha förenats med villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

Tv-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även tv-sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd.

2 §10

Sändningsplikten enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med public serviceavgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

Sändningsplikten för tv-sändningar enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som har olika innehåll och sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med public serviceavgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

9 a kap. Videodelningsplattformar

Skydd av barn

1 § En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder så att användargenererade videor, tv-program och audiovisuella kommersiella meddelanden med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte tillhandahålls på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se dessa, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

2 § Personuppgifter som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av videodelningsplattformar för att uppfylla kravet på åtgärder enligt 1 § får inte behandlas för kommersiella ändamål.

Skydd mot brottsligt innehåll

3 § En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder för att användargenererade videor, tv-program och audiovisuella kommersiella meddelanden på plattformen inte har ett innehåll som avses i bestämmelserna om

1. olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken,

2. uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken,

3. hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken,

4. barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken,

5. olaga våldsskildring i 16 kap. 10 c § brottsbalken, eller

6. brott enligt 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

10 Senaste lydelse 2018:1895.

Information om produktplacering 4 § En leverantör av en videodelningsplattform som ingår eller främjar avtal om produktplacering i användargenererade videor eller tv-program ska se till att det finns information om att det förekommer produktplacering i dessa videor eller tv-program. Informationen ska lämnas i början och i slutet av videon eller programmet och när dessa börjar igen efter avbrott för reklam. Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning om förekomsten av produktplacering och om den vara eller tjänst som har placerats i videon eller programmet.

Förbud mot produktplacering

5 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte ingå eller främja avtal om produktplacering i användargenererade videor och tv-program om

1. produktplaceringen avser sådana varor och tjänster som räknas upp i 6 kap. 2 § 1–7, eller

2. videon eller programmet huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Information om sponsring

6 § En leverantör som ingår eller främjar avtal om sponsring av användargenererade videor eller tv-program ska ange vem som sponsrat videon eller programmet. Ett sådant meddelande ska lämnas i början eller i slutet av videon eller tv-programmet.

Förbud mot och begränsningar av sponsring

7 § Bestämmelserna om förbud mot och begränsningar av sponsring i 7 kap. 2–3 a §§ gäller för en leverantör av en videodelningsplattform som ingår eller främjar avtal om sponsring av användargenererade videor eller tv-program.

Annonssignatur

8 § En leverantör av en videodelningsplattform som tillhandahåller reklam ska se till att det före och efter varje annonsering förekommer en särskild signatur som tydligt skiljer reklamen från det övriga innehållet.

Signaturen ska bestå av ljud eller bild. Vid annonsering med delad skärm ska signaturen alltid vara synlig. Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Reklam och barn

9 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte avbryta användargenererade videor eller tv-program för reklam om dessa videor eller program huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Leverantören får inte heller tillhandahålla reklam omedelbart före eller efter användargenererade videor eller tv-program eller en del av sådana videor eller program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

10 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program tillhandahålla reklam som syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

Förbud mot reklam för medicinsk behandling

11 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program tillhandahålla reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination.

Förbud mot marknadsföring i andra lagar

12 § Bestämmelser om förbud mot marknadsföring finns även i alkohollagen (2010:1622), lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, läkemedelslagen (2015:315), spellagen (2018:1138) och lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

Krav på åtgärder

13 § En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder i syfte att få användarna av plattformen att agera i enlighet med vad som föreskrivs i detta kapitel och i 7 kap. 3 § andra stycket alkohollagen (2010:1622).

14 kap.

2 §

Ljudradioprogram som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

Program i ljudradiosändning som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Beställradio från public service

8 §

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller även beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen ( 2018:1893 ) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

15 kap.

Beställradio från public service

11 §

Bestämmelserna i 8–10 §§ gäller även beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen ( 2018:1893 ) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

16 kap.

1 §

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §.

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 § eller har ett innehåll i strid med 5 kap. 14 §.

2 §11

Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv, sökbar text-tv eller ljudradio eller tillhandahållits i beställ-tv står i överensstämmelse med denna lag och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Nämnden övervakar även efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet har meddelats av regeringen.

Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv, sökbar text-tv eller ljudradio eller som har tillhandahållits i beställradio som finansieras med public serviceavgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst eller i beställ-tv står i överensstämmelse med denna lag och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna.

Nämnden har även tillsyn när det gäller bestämmelserna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet har fattats av regeringen och bestämmelserna i 9 a kap. 4– 9 §§ om produktplacering, sponsring och reklam.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio och tv.

Finner granskningsnämnden för radio och tv att en sändning eller ett tillhandahållande innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §, ska nämnden göra en anmälan om detta till Justitiekanslern.

Nämnden ska anmäla till Justitiekanslern, om den finner att

1. en sändning eller ett tillhandahållande innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 §, eller

11 Senaste lydelse 2015:662.

2. en sändning har ett innehåll i strid med 5 kap. 14 §.

3 §12

Myndigheten för press, radio och tv övervakar att programföretagen följer sådana villkor som har beslutats med stöd av 4 kap. 9 § 1– 4, 6–9, 16 och 17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 9 § och 27 § första stycket 3.

Myndigheten för press, radio och tv övervakar även efterlevnaden av bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § och om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet om tillgänglighet har meddelats av myndigheten.

Myndigheten för press, radio och tv har tillsyn över att programföretagen följer sådana villkor som har beslutats med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och 17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 9 § och 27 § första stycket 3.

Myndigheten för press, radio och tv har även tillsyn när det gäller bestämmelserna om

1. exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

2. tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet har fattats av myndigheten, och

3. lämpliga åtgärder i 9 a kap. 1, 3 och 13 §§.

4 §

Bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena och 15 kap. 4 § övervakas av Konsumentombudsmannen.

Konsumentombudsmannen har tillsyn över att bestämmelsen om information i 2 kap. 1 § följs. Konsumentombudsmannen har även tillsyn när det gäller bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena, 9 a kap. 10 och 11 §§ och 15 kap. 4 §.

Datainspektionens tillsyn

4 a §

Datainspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i 5 kap. 3 a § och 9 a kap. 2 § om behandling av personuppgifter följs.

Redovisning beträffande

europeiska produktioner

Redovisning av program med

europeiskt ursprung

12 Senaste lydelse 2015:808.

5 §13

Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska vartannat år, med början 2011, till Myndigheten för press, radio och tv redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

Den som sänder tv ska redovisa till Myndigheten för press, radio och tv hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

Myndigheten för press, radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från redovisningsskyldigheten om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen.

6 §14

Den som tillhandahåller beställtv på annat sätt än genom tråd ska vart fjärde år, med början 2011, till

Myndigheten för press, radio och tv redovisa vad som har gjorts för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner enligt 5 kap. 8 §.

Den som tillhandahåller beställtv ska redovisa till Myndigheten för press, radio och tv hur stor andel av tjänstens katalog som utgjorts av program med europeiskt ursprung och hur dessa program har framhävts enligt 5 kap. 8 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen.

Redovisning av hur en tjänst har gjorts tillgänglig

6 a §

En leverantör av medietjänster ska redovisa hur en tjänst har gjorts tillgänglig enligt beslut som fattats enligt 5 kap. 12 § första stycket. I redovisningen ska även handlingsplanen enligt 5 kap. 12 § tredje stycket ingå.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen.

13 Senaste lydelse 2015:808. 14 Senaste lydelse 2015:808.

Upplysningsskyldighet för leverantörer av videodelningsplattformar

9 a §

På begäran av Myndigheten för press, radio och tv ska en leverantör av en videodelningsplattform lämna de upplysningar som behövs för tillsynen.

10 §15

På begäran av Myndigheten för press, radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för att myndighetens granskningsnämnd för radio och tv ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

På begäran av Myndigheten för press, radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för bedömningen av storleken på den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

14 §

Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet får inte vara ledamot i granskningsnämnden för radio och tv.

Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande.

Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.

15 §16

Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad tv-sändning från ett programföretag etablerat i en annan EES-stat strider mot 6 kap. 2 § andra stycket 1 eller 2 när det gäller produktplacering av

Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad medietjänst från en leverantör etablerad i en annan EES-stat strider mot någon av bestämmelserna som anges i denna paragraf får en behörig

15 Senaste lydelse 2015:808. 16 Senaste lydelse 2019:354.

alkoholdrycker eller 7 kap. 2 § när det gäller att program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) , får en behörig myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EES-staten för att uppmana programföretaget att följa bestämmelsen.

myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EES-staten för att uppmana leverantören att följa bestämmelserna. Detta gäller bestämmelserna om

1. produktplacering

av

alkoholdrycker i 6 kap. 2 § 1,

2. sponsring av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker i 7 kap. 2 §,

3. reklam och barn i 8 kap. 7 eller 8 §, eller

4. alkoholdrycker i 7 kap. 3 § första stycket alkohollagen (2010:1622).

Detsamma gäller om en tvsändning som nämns i första stycket strider mot 8 kap. 7 eller 8 §, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) .

Om programföretaget inte följer uppmaningen i första stycket, får myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §, 17 kap. 5 och 6 §§ samt29 och 48 §§marknadsföringslagen (2008:486) om programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det land vars myndighet ingriper. Myndigheten får inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

Om leverantören inte följer uppmaningen i första stycket och har etablerat sig i den andra EESstaten i syfte att kringgå de strängare regler som skulle ha gällt om leverantören varit etablerad i

Sverige, får myndigheten vidta åtgärder mot leverantören enligt 16 kap. 10 §, 17 kap. 5 och 6 §§ denna lag och29 och 48 §§marknadsföringslagen (2008:486). Myndigheten får dock inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda medlemsstaten och kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

16 §17

En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett programföretag under svensk juris-

En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana en leverantör av medietjänster under svensk jurisdiktion att följa den

17 Senaste lydelse 2018:1921.

diktion att följa den andra EESstatens bestämmelser om

andra EES-statens bestämmelser om

1. programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

1. leverantören tillhandahåller en tv-sändning eller beställ-tv som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2. det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser, i den ursprungliga lydelsen.

2. det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808.

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur finns i 1 kap.10 och 11 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

17 kap.

Brott mot anmälningsskyldigheten Sanktion när information inte lämnas

3 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

Om ett programföretag som sänder tv eller en leverantör av beställ-tv inte lämnar information enligt 2 kap. 1 § tillämpas marknadsföringslagen (2008:486) , med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen .

5 §18

Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som beslutats med stöd av 4 kap. 10 §,

2. bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3. bestämmelserna, när det gäller andra annonser än reklam, i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4. bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5. bestämmelserna

om

produktplacering i 6 kap. 1 och 2 §§, 3 § första stycket samt 4 §,

6. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 1–3 och 4–8 §§ samt 15 kap. 8–10 §§,

5. bestämmelserna om produktplacering i 6 kap. 1 och 2 §§, 3 § första stycket, 4 § och 9 a kap. 4 och 5 §§,

6. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 1–3 och 4–8 §§, 9 a kap. 6 och 7 §§ och 15 kap. 8–10 §§,

18 Senaste lydelse 2015:662.

7. bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10 § samt 15 kap. 1 och 2 §§,

7. bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10 §, 9 a kap. 8 och 9 §§ och 15 kap. 1 och 2 §§,

8. bestämmelserna om virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar i 8 kap. 11 och 12 §§, eller

9. bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §. Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

5 a §

En leverantör av en medietjänst som inte följer ett beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § får åläggas att betala en särskild avgift.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen berott på en omständighet som leverantören varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka, eller

2. vad leverantören gjort för att undvika överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

6 §

Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänster hade under det föregående räkenskapsåret.

Den särskilda avgiften enligt 5 eller 5 a § fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänsten eller videodelningsplattformen hade under det föregående räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras och de intäkter som leverantören kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas

1. de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras, och

2. intäktsökningar och kostnadsminskningar som överträdelsen kan beräknas ha gett upphov till för leverantören.

7 §19

Den särskilda avgiften ska betalas till Myndigheten för press, radio och tv inom trettio dagar efter det att avgörandet vunnit laga kraft.

Den särskilda avgiften enligt 5 eller 5 a § ska betalas till Myndigheten för press, radio och tv inom trettio dagar efter det att beslutet fått laga kraft.

9 §

En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena samt 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter.

En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena, 9 a kap. 10 och 11 §§ och 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av 5, 23 och

26 §§marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter.

En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

11 §20

Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf eller de beslut som meddelas med stöd av bestämmelserna, får meddelas de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelserna ska efterlevas. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. varning (5 kap. 2 §),

Om de bestämmelser som räknas upp i denna paragraf eller beslut som fattats med stöd av bestämmelserna inte följs får de förelägganden som behövs i enskilda fall beslutas för att bestämmelserna eller besluten ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. anmälningsskyldighet (2 kap. 2 och 4 §§),

2. varning (5 kap. 3 §),

2. tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9 och 16 samt 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16,

3. tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9 och 16, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16 och 13 kap. 9 § 1–3,

3. beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §),

4. beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §),

4. skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar texttv på ett sådant sätt att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och beslut som har meddelats med stöd av den bestämmelsen,

19 Senaste lydelse 2015:808. 20 Senaste lydelse 2015:808.

5. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6. närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),

7. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv (16 kap. 5–8 §§),

8. skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,

9. skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv enligt 16 kap. 10 §,

10. skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller 11. skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för press, radio och tv enligt 16 kap. 12 §.

Föreläggande enligt första stycket 1, 3, 4, 6, 8 eller 9 får beslutas av granskningsnämnden för radio och tv. Föreläggande enligt första stycket 2, 4, 5, 7, 8, 10 eller 11 får beslutas av Myndigheten för press, radio och tv.

Föreläggande enligt första stycket 2, 4, 6, 8 eller 9 får beslutas av granskningsnämnden för radio och tv. Föreläggande enligt första stycket 1, 3, 5, 7 eller 8–11 får beslutas av Myndigheten för press, radio och tv.

Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsumentombudsmannen.

11 a §

Myndigheten för press, radio och tv får besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att en leverantör av en videodelningsplattform ska följa bestämmelserna om lämpliga åtgärder i 9 a kap. 1, 3 och 13 §§ och om att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 a §.

Föreläggande för den som sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder

Förelägganden som beslutas av Justitiekanslern

13 §

Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen.

Detsamma gäller om någon vid upprepade tillfällen tillhandahåller beställ-tv på det sätt som avses i 5 kap. 3 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Om någon vid upprepade tillfällen sänder eller tillhandahåller program med våldsskildringar eller med pornografiska bilder i tv på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända eller tillhandahålla sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

13 a §

Om någon vid upprepade tillfällen sänder program enligt 5 kap. 14 § med ett innehåll i strid med bestämmelsen får Justitiekanslern besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

14 §

Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4, får granskningsnämnden för radio och tv meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att de bestämmelser och villkor som anges i 5 § ska efterlevas.

Föreläggandet får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11 eller 13 § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4 får granskningsnämnden för radio och tv besluta om de förelägganden mot satellitentreprenören som behövs i enskilda fall för att de bestämmelser och villkor som anges i 5 § ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11, 13 eller 13 a § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgivaren.

18 kap.

2 §21

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradio får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap. 1 §, 2 § första stycket och andra stycket 1–3, 3 § första stycket och 4 §, 7 kap. 1, 2, 3 och 4–8 §§, 8 kap. 1–13 och 14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap. 1–5, 6–9 och 10 §§, eller

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap. 1 §, 2 § 1–3, 3 § första stycket och 4 §, 7 kap. 1, 2, 3 och 4–8 §§, 8 kap. 1–13 och 14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap. 1–5, 6– 9 och 10 §§, eller

21 Senaste lydelse 2015:662.

2. ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 4 kap. 8– 11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

2. ett tillståndsvillkor enligt 4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som getts av regeringen att sända ljudradio får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

5 §22

Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om 1. tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter tillståndets början,

2. tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4, 8–9 a och 10 §§, eller

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4, 8–9 a och 10 §§,

4. domstol har funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

4. domstol har funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten, eller

5. ett tillståndsvillkor enligt 13 kap. 27 § första stycket 3 har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myndigheten för press, radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell radio i ett sändningsområde, och finns det skäl att anta att förfogandet kan inverka menligt på konkurrensen, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.

Har Myndigheten för press, radio och tv medgett överlåtelse trots att tillståndshavaren redan förfogar över tillstånd att sända analog kommersiell radio i samma sändningsområde, och finns det skäl att anta att överlåtelsen kan inverka menligt på konkurrensen, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, regioner eller kommuner innehar ett tillstånd att sända kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska Myndigheten för press, radio och tv återkalla det tillståndet.

22 Senaste lydelse 2019:946.

19 kap.

4 §

Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

Frågor om påförande av särskild avgift enligt 17 kap. 5 § prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

Frågan om påförande av särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Frågan om påförande av särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen fick laga kraft.

4 a §

Frågor om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a § prövas av granskningsnämnden för radio och tv när ett beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § har fattats av regeringen och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall.

En särskild avgift får inte beslutas senare än fem år från det att ett tillgängliggörande skulle ha skett. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

20 kap.

Beslut om särskild avgift

3 a §

Beslut om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

4 §23

Beslut av Myndigheten för press, radio och tv, granskningsnämnden för radio och tv eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket och

Beslut av Justitiekanslern, Myndigheten för press, radio och tv, granskningsnämnden för radio och tv eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket,

23 Senaste lydelse 2015:808.

12 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 2, 3, 6 och 8 samt 12 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

12 och 13 a §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 3, 4, 6 och 8 och 12 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

6 §24

Andra beslut av Myndigheten för press, radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

Andra beslut av Justitiekanslern, Myndigheten för press, radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överträdelser av beslut enligt 5 kap. 12 § som meddelats före ikraftträdandet.

24 Senaste lydelse 2015:808.

2.5. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

3 §1

Vid marknadsföring av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat till konsumenter får inte kommersiella annonser i ljudradioprogram, tvprogram eller beställ-tv användas.

Det gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen ( 2010:696 ).

Vid marknadsföring av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat till konsumenter får kommersiella annonser inte användas i tv-sändningar, beställ-tv eller ljudradiosändningar.

En leverantör av en videodelningsplattform får inte tillhandahålla sådana kommersiella annonser som avses i första stycket före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program på plattformen.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

1 Senaste lydelse 2019:345.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs att 4 kap.1 och 4 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696), eller

2. tv-sändningar, beställ-tv eller ljudradiosändningar, eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

4 §

En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter

1. inom informationssamhällets tjänster, eller

2. i ljudradiosändningar, tvsändningar eller beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696).

2. i tv-sändningar, beställ-tv eller ljudradiosändningar.

Förbudet i första stycket gäller dock inte

1. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller

2. marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för marknadsföring genom kommersiella annonser.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

3. Ärendet och dess beredning

Den 14 november 2018 antogs Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2018/1808 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster), mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden, se bilaga 2. Direktivet innehåller ändringar av Europaparlamentet och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster), se bilaga 1.

Regeringen beslutade den 28 juni 2018 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för att genomföra ändringsdirektivet och för att göra en översyn av radio-_och_tv-lagen i vissa andra delar. Utredningen antog namnet 2018 års AV-utredning.

I augusti 2019 överlämnade utredningen betänkandet En moderniserad radio- och tv-lag – genomförande av ändringar i AV-direktivet (SOU 2019:39). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Kulturdepartementet (Ku2019/01489/MD).

I Europeiska kommissionens regi har ett flertal möten om genomförandet av ändringsdirektivet hållits i kontaktkommittén för AVdirektivet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 16 april 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga

7. Lagrådets synpunkter och förslag behandlas och bemöts i avsnitten 10.3, 10.4, 12.4, 12.6, 21.2, 23 och i författningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets synpunkter och förslag. I förhållande till förslagen i lagrådsremissen har även språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

I propositionen föreslås därutöver en ändring i 17 kap. 7 § radio- och tvlagen (2010:696). Ändringen är en följd av att Myndigheten för press, radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv föreslås kunna besluta om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a §. Ändringen är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets yttrande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över förslaget.

4. En moderniserad radio- och tv-lag

I propositionen redogörs inledningsvis för AV-direktivet och ändringsdirektivet. Därefter följer en redogörelse för utgångspunkterna för genomförandet i svensk rätt. I avsnitt 6–14 och 17–19 lämnas bedömningar och förslag som är kopplade till genomförandet av ändringsdirektivet.

Den nuvarande radio-_och_tv-lagen har funnits i snart tio år. De medieformer som regleras i lagen och sättet de konsumeras på har förändrats i snabb takt sedan lagen kom till. Det finns därför behov av att se över vissa delar av lagstiftningen. Förutom de förslag som hör ihop med genomförandet av ändringsdirektivet föreslås därför även andra ändringar i lagen. Dessa förslag behandlas i avsnitt 15 (beställradio från public service), avsnitt 16 (vidaresändningsplikt) och avsnitt 21 (sanktioner vid överträdelser av radio-_och_tv-lagen).

Beteckningar som används i propositionen

Europaparlamentet och rådets direktiv 2010/13/EU betecknas i propositionen som AV-direktivet. Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2018/1808 betecknas i propositionen som ändringsdirektivet. När hänvisningar görs till en artikel i AV-direktivet som ändrats eller tillkommit genom ändringsdirektivet hänvisas till AV-direktivet genom ändringsdirektivet.

Hänvisningar till S4

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 17.1

4.1. AV-direktivet – gemensamma regler för tv

I mer än 30 år har det funnits gemensamma regler om tv inom EU såväl som inom övriga Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det ursprungliga direktivet från 1989 (direktiv 89/552/EEG) reglerade tvsändningar som var riktade till allmänheten och som kunde tas emot i någon av EES-staterna (det s.k. TV-direktivet). Med hänsyn till teknik- och marknadsutvecklingen gjordes under åren flera ändringar i direktivet bland annat för att anpassa regelverket till nya sätt att titta på tv och nya tv-tjänster. Den senaste ändringen gjordes i slutet av 2007 då direktivets tillämpningsområde utökades till att förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster) även omfatta beställ-tv (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Direktivet bytte även namn till direktivet om audiovisuella medietjänster (AV-direktvet). En kodifierad version av direktivet antogs 2010, vilket innebär att det ursprungliga direktivet och ändringarna som gjorts i det fördes samman i en rättsakt.

AV-direktivet innehåller grundläggande bestämmelser om bland annat skydd av barn, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, främjande av europeiska produktioner och audiovisuella kommersiella meddelanden (dvs. produktplacering, sponsring och reklam). Direktivet innehåller också regler om samarbete mellan EES-staternas myndigheter och om främjande av system för själv- och samreglering. Syftet med direktivet är att garantera jämlika konkurrensförhållanden utan att det ska påverka den roll i det allmännas intresse som audiovisuella medietjänster ska tillgodose. I direktivet poängteras att tjänsterna i lika hög grad är

kulturella som ekonomiska tjänster. Deras ökade betydelse för samhälle och demokrati särskilt som garanter för informationsfrihet, åsiktsmångfald och mediepluralism samt för utbildning och kultur motiverar särskilda regler för dessa tjänster.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det innebär att direktivet lägger fast en lägstanivå som medlemsstaterna ska uppfylla. Därutöver får en medlemsstat föreskriva mer detaljerade eller långtgående regler på de områden som samordnas genom direktivet. Det krävs dock att dessa regler överensstämmer med unionsrätten i övrigt.

AV-direktivet är i Sverige framförallt genomfört genom radio- och tvlagen (2010:696), se prop. 2009/10:115, bet. 2009/10:KU25 och rskr. 2009/10:331.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Ursprungslandsprincipen garanterar fri rörlighet inom EES

Den grundläggande principen i AV-direktivet är ursprungslandsprincipen eller sändarlandsprincipen. Syftet med ursprungslandsprincipen är att garantera fri rörlighet för audiovisuella medietjänster på den inre marknaden. Principen innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att audiovisuella medietjänster som enligt direktivet står under respektive medlemsstats jurisdiktion följer regleringen i det landet, och därmed även direktivets krav. En medietjänst omfattas därmed enbart av en enda stats jurisdiktion oavsett var inom EES tjänsten riktar sig. Medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och inte begränsa vidaresändning av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som ingår i de områden som samordnas genom direktivet.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Innehållet i ändringsdirektivet

Under 2015 påbörjades en översyn av AV-direktivet. Översynen motiverades av att marknaden för audiovisuella medietjänster utvecklas i mycket snabb takt. Tittarvanorna, särskild bland yngre tittare, har också förändrats avsevärt. Även om tv-apparaten fortfarande används för att titta på tv har publiken i allt högre grad övergått till att titta på tv på andra sätt, exempelvis på sin mobiltelefon eller läsplatta. Nya typer av audiovisuellt innehåll som finns tillgängliga på webbplatser eller i appar har också blivit allt viktigare och konsumeras i stor utsträckning av de yngre tittarna.

Den 14 november 2018 antogs ändringsdirektivet. Det innehåller en rad ändringar i befintliga artiklar men även helt nya bestämmelser. Den största förändringen är att tjänsten videodelningsplattform omfattas av AVdirektivets krav. Tjänsten skiljer sig från tv-tjänster bland annat genom att innehållet på tjänsten tillhandahålls av användarna och genom att leverantören av tjänsten inte har något redaktionellt ansvar för detta innehåll. Ett exempel på en videodelningsplattform är Youtube.

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 24.3

5. Utgångspunkter för genomförandet av ändringarna i AV-direktivet

Hänvisningar till S5

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 8.2

5.1. Övergripande utgångspunkter

AV-direktivet är liksom alla EU-direktiv bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Det innebär att en medlemsstat inte behöver använda sig av samma terminologi eller systematik som i direktivet. Ett genomförande av ett EU-direktiv i nationell rätt kräver således inte nödvändigtvis att bestämmelserna i direktivet återges ordagrant i uttryckliga och specifika författningsbestämmelser. Det avgörande är att medlemsstaterna uppnår det avsedda resultatet. Uppfyller nationell rätt redan vad som krävs i direktivet behöver normalt sett inga genomförandeåtgärder vidtas. Medlemsstaterna ska verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten. Särskilt viktigt är detta när det gäller direktiv som, i likhet med AV-direktivet, syftar till att säkerställa en väl fungerande inre marknad.

AV-direktivets bestämmelser omfattar audiovisuella medietjänster (tvsändningar och beställ-tv) och, när ändringsdirektivet är genomfört, även videodelningsplattformar. Flera av de krav som direktivet ställer upp till exempel när det gäller skydd av minderåriga, krav på europeiska produktioner och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning innebär begränsningar av yttrandefriheten. Grundläggande bestämmelser om yttrandefrihet i de medieformer som regleras i AV-direktivet finns i regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. Nedan redogörs kortfattat för de yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkterna vid genomförandet.

5.2. Regeringsformen

Var och en är enligt grundlag gentemot det allmänna tillförsäkrad bland annat yttrandefrihet och informationsfrihet. Yttrandefriheten innebär en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfriheten innebär en frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden (2 kap. 1 § första stycket 1 och 2 regeringsformen, förkortad RF).

Yttrandefriheten och informationsfriheten enligt regeringsformen är inte absoluta, utan får begränsas genom lag (2 kap. 20 § första stycket 1 RF). Sådana begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § RF).

Yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende,

privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. Vid bedömandet av vilka sådana begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 23 § första och andra styckena RF).

I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och i vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt i tekniska upptagningar gäller i stället tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

5.3. Yttrandefrihetsgrundlagen

Grundlagsskyddet för yttranden i bland annat ljudradio och tv finns i yttrandefrihetsgrundlagen (förkortad YGL). Grundlagsskyddet gäller både för traditionella radio- och tv-sändningar och för s.k. webbsändningar. Förutom webbsändningar kan även andra publiceringar på internet omfattas av grundlagsskydd genom den s.k. databasregeln i 1 kap. 4 § YGL. Bestämmelsen ger skydd åt till exempel beställ-tv eller beställradio på internet. I första hand omfattar databasregeln verksamhet som bedrivs av traditionella massmedieföretag. Hit räknas bland annat redaktioner för radio- och tv-sändningar. Deras databaser får ett automatiskt grundlagsskydd genom databasregeln. Det gäller exempelvis beställ-tv och beställradio från medieföretag som samtidigt bedriver traditionell sändningsverksamhet.

Databasregeln gör det även möjligt för andra aktörer än traditionella massmedieföretag att få grundlagsskydd för exempelvis en webbplats på internet. För det krävs att utgivningsbevis har utfärdats för databasen. Kraven för att få ett utgivningsbevis framgår av 1 kap. 5 § YGL. Grundlagsskyddet är frivilligt eftersom den som driver en databas kan välja om databasen ska omfattas av YGL eller inte. Skyddet för innehållet på databasen uppkommer med andra ord inte automatiskt som för traditionella massmedieföretag.

En förutsättning för att databasregeln ska vara tillämplig är att innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten. Även om viss information i databasen har tillförts av någon annan gäller dock YGL för sådana delar av databasen där det framstår som klart att informationen härrör från den som bedriver verksamheten.

YGL vilar på vissa grundläggande principer. Dessa är principerna om censurförbud, etableringsfrihet, ensamansvar, meddelarskydd, en särskild brottskatalog och en särskild rättegångsordning. Av central betydelse är även den s.k. exklusivitetsprincipen. Den ska garantera att YGL:s särställning som straff och processlag på yttrandefrihetens område inte urholkas.

Etableringsfriheten är en näringsfrihet och syftar till att aktörer ska kunna verka fritt inom yttrandefrihetens område utan hinder i förväg från det allmänna. När det gäller etableringsfriheten skiljer YGL mellan trådsändningar och andra typer av sändningar. För trådbundna sändningar och tillhandahållanden råder etableringsfrihet med innebörden att krav på

tillstånd för verksamheten som huvudregel inte får ställas. Med trådbunden sändning avses sändning eller tillhandahållande genom en särskilt anordnad ledare. Telefonnätet för fast telefoni, ip-nät och kabel-tv-nät är exempel på trådnät. Tillhandahållanden via internet sker ofta genom tråd. Etableringsfriheten för radio- och tv-program som distribueras genom tråd kommer till uttryck i 3 kap. 1 § YGL där det framgår att varje fysisk och juridisk person har rätt att sända program genom tråd. Vissa inskränkningar i etableringsfriheten får göras i lag och dessa framgår av 3 kap. 2 § YGL. Det är exempelvis möjligt att i lag ställa krav på nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning (s.k. vidaresändningsplikt). Bestämmelser om vidaresändningsplikt finns i radio-_och_tv-lagen (2010:696). Sedan den 1 januari 2019 finns också möjlighet att ställa krav på den som sänder program i tv eller tillhandahåller beställ-tv genom tråd att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och främja framställning av och tillgång till program med europeiskt ursprung.

För radio- och tv-program som sänds på annat sätt än genom tråd (i etern) råder inte motsvarande etableringsfrihet som för trådsändningar. Det har motiverats med att etersändningar sker i ett begränsat frekvensutrymme. Av tekniska skäl har det därför ansetts nödvändigt att reglera användningen av frekvensutrymmet (prop. 1990/91:64 s. 79 f.). Rätten att sända program i etern får därför enligt 3 kap. 3 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. I fråga om begränsningar i den grundlagsskyddade sändningsrätten gäller enligt 3 kap. 5 § YGL vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 21–23 §§ RF. Bestämmelser om sändningstillstånd och villkor finns i radio-_och_tv-lagen.

Hänvisningar till S5-3

6. Audiovisuella medietjänster

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 12.2.1, 4

6.1. Vad är en audiovisuell medietjänst?

AV-direktivet gäller för audiovisuella medietjänster. Definitionen av en sådan tjänst finns i artikel 1.1 i direktivet. Enligt definitionen ska tjänstens huvudsakliga syfte vara att tillhandahålla allmänheten program i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte. Sådana tjänster utgörs av antingen tv-sändningar (en linjär audiovisuell medietjänst) eller av audiovisuella medietjänster på begäran (icke-linjära audiovisuella medietjänster eller s.k. beställ-tv). För att definieras som en audiovisuell medietjänst ska den falla under det redaktionella ansvaret hos leverantören av tjänsten. Det innebär att leverantören ska ha faktisk kontroll över såväl valet av program som hur de struktureras, antingen, när det gäller tvsändningar, i en kronologisk programtablå eller, när det gäller beställ-tv, i en katalog.

Tillämpningsområdet för AV-direktivet är begränsat till tjänster enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Det innebär att alla former av ekonomisk

verksamhet omfattas, även public service-företagens. Utanför definitionen och därmed även utanför direktivets tillämpningsområde faller tjänster som primärt har icke-ekonomiska syften och som inte konkurrerar med tvsändningar eller beställ-tv. Som exempel kan nämnas privata webbplatser och distribution av audiovisuellt innehåll som framställs av privata användare i syfte att delas och utbytas inom intressegrupper (se skäl 21).

Ett program definieras i artikel 1.1 b. Enligt definitionen är ett program en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster. Programmets form och innehåll ska vara jämförbart med formen och innehållet för tv-sändningar. Exempel på program är långfilmer, sportevenemang, komediserier, dokumentärer, barnprogram och dramaproduktioner.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 12.3

6.2. Vilka tjänster omfattas av svensk jurisdiktion?

Artikel 2 i AV-direktivet reglerar vilken medlemsstat som är ansvarig för tv-sändningar och beställ-tv, dvs. vilket land som har jurisdiktion över tjänsterna. Jurisdiktionen bestäms primärt utifrån i vilken medlemsstat leverantören av den audiovisuella medietjänsten är etablerad. Var en leverantör ska anses etablerad framgår av artikel 2.3. I första hand anses en leverantör etablerad i den medlemsstat där leverantören har sitt huvudkontor och där redaktionella beslut om medietjänsten fattas. Om leverantören har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan redaktionella beslut fattas i en annan medlemsstat anses leverantören etablerad i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med medietjänstverksamheten är verksam.

Genom ändringsdirektivet ändras etableringskriterierna när en leverantör har sitt huvudkontor i en medlemsstat, men redaktionella beslut fattas i en annan medlemsstat. Bestämmande för jurisdiktionen är då bland annat i vilken stat en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den programrelaterade medietjänstverksamheten är verksam. Att det ska vara fråga om programrelaterad verksamhet är ett nytt kriterium. Någon närmare definition av vad som avses finns inte. Däremot införs en definition av begreppet redaktionellt beslut. Ett redaktionellt beslut definieras som ett beslut som regelbundet fattas i syfte att utöva redaktionellt ansvar och som är kopplat till den dagliga driften av den audiovisuella medietjänsten.

6.3. Radio- och tv-lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Hänvisningen till AV-direktivet i radio- och tvlagens bestämmelse om jurisdiktion ska ändras till att gälla AVdirektivet genom ändringsdirektivet.

Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att definiera begreppet redaktionellt beslut.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att det ska förtydligas att de bestämmelser i radio-_och_tv-lagen som gäller för den som står under en annan EES-stats jurisdiktion gäller ”i tillämpliga delar”.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget men anser att det bör införas en definition av redaktionellt beslut i radio-_och_tv-lagen. I övrigt yttrar sig ingen remissinstans särskilt över förslaget och bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: De svenska reglerna om jurisdiktion och därmed radio- och tv-lagens tillämpningsområde finns i 1 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen. Av första stycket punkt 1 framgår att lagen ska tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) om leverantören av medietjänsten är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet. Eftersom artikeln ändrats genom ändringsdirektivet bör även hänvisningen i radio-_och_tv-lagen ändras och hänvisa till artikel 2.3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet.

Myndigheten för press, radio och tv anser att begreppet redaktionellt beslut bör definieras i lagen. Begreppet redaktionellt beslut förekommer dock inte i radio-_och_tv-lagen utan i artikel 2.3 som lagen hänvisar till. Det är således definitionen av redaktionellt beslut i ändringsdirektivet som gäller vid bedömningen av om en leverantör är etablerad i Sverige eller inte.

Regeringen ser därför inte något behov av att föra in en definition i lagen.

Vissa av radio- och tv-lagens bestämmelser gäller för tv-sändningar där en annan EES-stat har jurisdiktion. Dessa räknas upp i 1 kap. 3 § andra stycket. Det handlar bland annat om bestämmelser om tillstånd för marksändningar, om vissa tillståndsvillkor för sådana sändningar och om överlåtelse och återkallelse av sådana tillstånd. I bestämmelsen hänvisas till 16–20 kap. som innehåller gemensamma bestämmelser om tillsyn, sanktioner och överklagande. I den tidigare radio-_och_TV-lagen angavs att de uppräknade bestämmelserna gällde i ”tillämpliga delar” (se prop. 2007/08:8 s. 38 f. och s. 63). I dagens radio- och tv-lag (2010:696) saknas detta tillägg (se prop. 2009/10:115 s. 274). Utredningen föreslår att tillägget åter ska föras in i lagen. Enligt regeringen är det dock även utan det föreslagna tillägget självklart att de gemensamma bestämmelserna i 16–20 kap. om bland annat sanktioner endast gäller i tillämpliga delar. Det gäller oavsett vilken tjänst det är fråga om. För en tjänst som inte behöver sändningstillstånd kan till exempel inte bestämmelserna om återkallelse av ett sådant tillstånd gälla. Det föreslagna tillägget riskerar i stället att medföra att det blir otydligare om de specifika bestämmelser som räknas upp i paragrafen är tillämpliga eller inte. Till skillnad från utredningen anser regeringen därför inte att tillägget bör göras.

Hänvisningar till S6-3

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

6.4. Definitionerna i radio- och tv-lagen

Regeringens förslag: Definitionen av tv-program ska preciseras så att det framgår att sådana program ingår i tv-sändning eller i beställ-tv.

Regeringens bedömning: Den ändrade definitionen av audiovisuell medietjänst kräver inga ändringar i radio-_och_tv-lagen.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår inte någon ändring i definitionen av tv-program.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig, däribland

Myndigheten för press, radio och tv, tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens bedömning.Sveriges advokatsamfund anser dock att det bör införas definitioner av de centrala begreppen audiovisuell medietjänst och program, dels för att tydliggöra radio- och tv-lagens tillämpningsområde, dels för att underlätta dess förståelse.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Audiovisuella medietjänster

I ändringsdirektivet förtydligas att en särskiljbar del av en tjänst kan vara en audiovisuell medietjänst. Därigenom klargörs att exempelvis fristående delar eller avskilda ytor på en tidnings webbplats kan omfattas av direktivet (se skäl 3 och EU-domstolens dom i mål C-347/14).

I radio-_och_tv-lagen används inte begreppet audiovisuell medietjänst och begreppet definieras därför inte heller i lagen. I stället definieras i 3 kap. 1 § de två olika typer av tjänster som omfattas av begreppet – tvsändningar och beställ-tv. I lagen definieras även en leverantör av medietjänster. Det är enligt definitionen den som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i bland annat en tv-sändning eller beställ-tv och som avgör hur innehållet ska struktureras (se 3 kap. 1 § 6 och prop. 2009/10:115 s. 276).

Definitionerna i radio-_och_tv-lagen av tv-sändning och beställ-tv utesluter inte att en avskild del av till exempel en nättidning kan anses vara en medietjänst och omfattas av lagens bestämmelser. Tvärtom ligger förtydligandet i linje med de förarbetsuttalanden som finns och med de tolkningar som har gjorts i rättstillämpningen (se samma prop. s. 109 och granskningsnämndens beslut den 29 oktober 2012, dnr 12/00777–00779). Regeringen delar därför i likhet med Myndigheten för press, radio och tv utredningens bedömning att det inte finns behov av att ändra definitionerna av tv-sändning och beställ-tv. Sveriges advokatsamfund anser att begreppet audiovisuell medietjänst borde föras in i radio-_och_tv-lagen. I lagen definieras dock enbart de begrepp som förekommer i lagens bestämmelser. Eftersom audiovisuell medietjänst inte förekommer i någon bestämmelse finns det inte av det skälet något behov av att definiera begreppet i lagen. Det har inte heller bedömts nödvändigt att föra in alla direktivets definitioner i lagen (se samma prop. 108 f.). I stället har vissa delar av direktivets bestämmelser klargjorts i motiv och författningskommentar i stället för i lagtext. Enligt regeringen finns inget behov av att nu föra in och definiera begreppet i lagen.

Definitionen av tv-program preciseras

Genom ändringsdirektivet ändras definitionen av begreppet program i AV-direktivet. Av den ändrade definitionen framgår att det inte spelar någon roll hur långt ett program är för att räknas som ett sådant. Ett program måste inte heller längre ha en form och innehåll som är jämförbar

med en tv-sändning för att räknas som ett program. Det anges även att till exempel videoklipp kan vara ett program i AV-direktivets mening.

Sveriges advokatsamfund anser att det i radio-_och_tv-lagen bör föras in en definition av AV-direktivets programbegrepp. Begreppet program definieras inte i radio-_och_tv-lagen. Av förarbetena framgår att det med begreppet ska avses detsamma som i yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, (se prop. 2009/10:115 s. 110). I 1 kap. 2 § YGL definieras program som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas. Definitionen av program i YGL omfattar alltså betydligt mer än AV-direktivets definition av samma begrepp. Till exempel omfattas ljudradioprogram, sökbar text-tv och innehåll i databaser med grundlagsskydd av begreppet. I YGL finns inte heller något krav på att ett program ska utgöra ett enskilt inslag av en programtablå eller en katalog. Det skulle riskera att bli otydligt att föra in

AV-direktivets programbegrepp i radio-_och_tv-lagen eftersom YGL och radio-_och_tv-lagen då skulle definiera samma begrepp på olika sätt. Med begreppet program bör därför även i fortsättningen avses detsamma som i YGL. Däremot motsvaras AV-direktivets programbegrepp till stora delar av begreppet tv-program i radio-_och_tv-lagen (se prop. 2009/10:115 s. 110). Tv-program definieras i 1 kap. 3 § 17 som program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud. Det finns inte något krav på att ett tv-program ska ha viss längd. Inte heller finns något krav på att ett tv-program till form och innehåll ska vara jämförbart med tv-sändningar. Den nya definitionen av program i AV-direktivet som innebär att såväl långfilmer som videoklipp kan vara program stämmer därför väl överens med hur begreppet tv-program redan används i svensk rätt. Det saknas därmed behov av att precisera att det är fråga om ett tvprogram oavsett längden på detta. Däremot anser regeringen, till skillnad från utredningen, att det för att undvika svårigheter med att skilja tvprogram från det nya begreppet användargenererad video bör preciseras att ett tv-program är ett program som ingår i tjänsterna tv-sändning eller i beställ-tv. Skillnaden mellan en användargenererad video och ett tvprogram är att en användargenererad video inte ingår i en audiovisuell medietjänst. I stället är den, enligt definitionen, skapad av en användare och uppladdad på en videodelningsplattform (se avsnitt 12.4). På en videodelningsplattform kan det finnas både tv-program och användargenererade videor. Det finns därför skäl att tydligt skilja de olika begreppen från varandra.

Hänvisningar till S6-4

7. Skydd av minderåriga

Hänvisningar till S7

7.1. Nuvarande krav och hur de har genomförts

I dag finns kraven på skydd av minderåriga i två olika artiklar i AVdirektivet. Dels i artikel 12 som gäller för beställ-tv, dels i artikel 27 som gäller för tv-sändningar. Av artikel 12 framgår att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att beställ-tv som allvarligt kan

skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga enbart får tillhandahållas på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana tjänster. Av artikel 27 framgår att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att tv-sändningar inte innehåller sådana program. Detsamma gäller program i tv-sändningar som kan skada minderårigas utveckling, utom då det kan anses säkert genom val av sändningstid eller tekniska åtgärder. I artikel 27 finns även krav på att program i tv-sändningar som kan skada minderåriga ska föregås av en akustisk varning eller markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden.

I Sverige anses program som innefattar straffbara handlingar som bland annat barnpornografibrott och olaga våldsskildring vara sådana program som allvarligt kan skada minderåriga. AV-direktivets krav i denna del har därför främst ansetts tillgodosedda genom att handlingarna är straffbara enligt brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen (se prop. 2009/10:115 s. 125 f.). När det gäller program som kan skada minderårigas utveckling anses kraven genomförda genom bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ radio-_och_tv-lagen. Enligt dessa bestämmelser får program i tv-sändningar och beställ-tv med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte tillhandahållas eller sändas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Bestämmelserna har, när det gäller beställ-tv, ansetts gå längre än vad AV-direktivet kräver eftersom de avser skydda mot program som kan skada minderåriga. Av förarbetena framgår att övervägande skäl talar för en sådan ordning bland annat eftersom det är svårt att hävda att intresset av att skydda minderåriga mot vissa skadliga program är större när programmen sänds i tv än om de tillhandahålls i beställ-tv. Därutöver ansågs gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan skada och vad som bara kan skada den fysiska mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga vara allt annat än tydlig. Övervägande skäl ansågs tala för en enhetlig ordning när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll (se samma prop. s. 126).

AV-direktivets krav på en varning har genomförts genom krav på varning i 5 kap. 2 §. Enligt paragrafen ska program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden.

Hänvisningar till S7-1

7.2. Kraven enligt ändringsdirektivet

I ändringsdirektivet ställs samma krav oavsett om det är fråga om beställtv eller en tv-sändning. Enligt artikel 6a, som är ny, får audiovisuella medietjänster som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahållas på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte ser eller hör dem. Att samma krav som tidigare gällt för tv-sändningar nu också gäller för beställ-tv bedöms höja skyddsnivån (se skäl 20 i ändringsdirektivet). I artikeln exemplifieras att skyddet kan uppnås genom val av sändningstid, verktyg för ålderskontroll eller andra tekniska åtgärder. Det anges vidare att de åtgärder som vidtas

ska stå i proportion till den potentiella skada programmet kan orsaka och att det skadligaste innehållet, som meningslöst våld och pornografi, ska vara föremål för de striktaste åtgärderna.

I artikel 6a införs också ett nytt krav på leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv att lämna tillräcklig information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Leverantörerna ska i detta syfte använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet i en tjänst kan orsaka. Av skäl 19 i ändringsdirektivet framgår att syftet med att lämna information är att ge tittarna en möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av. Det framgår vidare att det kan ske genom ett system av innehållsbeskrivningar, en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt som beskriver innehållets art. Kravet på information ersätter nuvarande krav på varning i tv-sändningar.

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 12.5.2

7.3. Genomförandet i radio- och tv-lagen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om våldsskildringar och pornografiska bilder förs samman till en bestämmelse som ska gälla både för tv-sändningar och beställ-tv.

Leverantörer som sänder eller tillhandahåller program med sådana våldsskildringar eller pornografiska bilder ska varna för att sådant innehåll förekommer i programmen. Kravet ska ersätta nuvarande krav på varning i tv-sändningar.

Granskningsnämnden för radio och tv ska, genom granskning i efterhand, övervaka om kravet på varning följs. Nämnden ska få besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelsen ska följas. Ett beslut om föreläggande ska kunna förenas med vite. Ett vitesföreläggande ska kunna överklagas.

Regeringens bedömning: Något behov av ytterligare lagstiftning utöver kravet på varning finns inte för att genomföra ändringsdirektivet.

Utredningens bedömning och förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att en leverantör av medietjänster som sänder program som innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder ska lämna information som beskriver innehållet och varnar för dess potentiella skada.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig, däribland

Myndigheten för press, radio och tv, Sveriges Television AB, Stockholms universitet (juridiska fakulteten) och Nent Group instämmer i bedömningen att svensk rätt uppfyller ändringsdirektivets krav när det gäller skydd av barn.

Majoriteten av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget om informationsskyldighet tillstyrker det, bland annat Myndigheten för press, radio, och tv, Statens medieråd och Folkhälsomyndigheten. Myndigheten för press, radio och tv anser dock att det kan finnas en risk för att kravet på att lämna information är otydligare än nuvarande krav på varning för vissa program. Enligt myndigheten är det viktigt att förslaget förstärker skyddet för minderåriga och inte försämrar nuvarande skydd. Sveriges

Utbildningsradio AB anser att vad som avses med bland annat potentiell skada är otydligt.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: När det gäller innehåll som kan skada minderåriga motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ ändringsdirektivets krav. Regeringen delar därför utredningens och remissinstansernas bedömning att det inte finns något behov av lagändringar i den delen. Eftersom det inte görs någon skillnad mellan tvsändningar och beställ-tv i ändringsdirektivet är det lämpligt att föra samman bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ till en gemensam bestämmelse.

Kravet på att lämna information i artikel 6a.3 bör genomföras genom en bestämmelse i radio-_och_tv-lagen som gäller både för både tv-sändningar och beställ-tv och som ersätter nuvarande krav på varning som enbart gäller tv-sändningar. Frågan är dock hur kravet bör utformas. Utredningen föreslår att den som sänder eller tillhandahåller ett program som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder ska lämna information som beskriver innehållet och varnar för dess potentiella skada. Myndigheten för press, radio och tv ser en risk för att det föreslagna kravet kan komma att vara otydligare än dagens krav på varning. Även Utbildningsradion framhåller att det är otydligt vad som avses med potentiell skada. Regeringen delar bedömningen att kravet riskerar bli otydligt med den utformning som utredningen föreslår, eftersom det inte framgår på vilket sätt innehållet ska beskrivas och vad varning för potentiell skada omfattar. Avsikten med att informationskravet införs i AV-direktivet är inte att sänka skyddsnivån. Snarare är syftet att öka möjligheterna för tittarna att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av (se skäl 19 i ändringsdirektivet). Regeringen anser att kravet på information i ändringsdirektivet bör genomföras genom ett krav på leverantörer som sänder eller tillhandahåller program med ett innehåll som kan skada barn (dvs. våldsskildringar eller pornografiska bilder) att varna för att sådant innehåll förekommer i programmen. Ett sådant krav uppfyller de krav som ställs på tillräcklig information i artikel 6a.3 och riskerar inte att bli otydligare än dagens krav på varning. En varning för att ett program har ett visst innehåll kan lämnas på olika sätt, till exempel genom ett system med innehållsbeskrivningar som varnar för innehållet, genom en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt, som beskriver innehållets art och varnar för förekomsten av detta i ett program (se skäl 19 i ändringsdirektivet). Eftersom syftet med kravet är att ge tittarna möjlighet att avgöra vilket innehåll de ska ta del av ska varningen lämnas i anslutning till program som innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder som kan skada barn. Varningen kan till exempel föregå program med ett sådant innehåll, precis som gäller enligt nuvarande krav på varning i tv-sändningar. Som framgår i avsnitt 7.4 nedan är det regeringens förhoppning att branschen tar fram ett gemensamt system för hur de varningar som föreslås ska lämnas.

Myndigheten för press, radio och tv framhåller att skyddet för minderåriga inte får försämras genom förslaget. Det föreslagna kravet på information bör därför enligt myndigheten inte kunna ersätta kravet på exempelvis tekniska spärrar för att förhindra att barn ser programmet.

Regeringen instämmer i myndighetens uppfattning. Att en leverantör lämnar information som varnar för innehållet i ett program innebär inte att

programmet kan tillhandahållas så att det finns en betydande risk för att barn kan se detta. De uttalanden som görs i tidigare förarbeten om bland annat kryptering och tekniska spärrar är således fortfarande relevanta (se prop. 2009/10:115 s. 126127). Detsamma gäller den praxis som utvecklats hos granskningsnämnden för radio och tv och hos Justitiekanslern. Av förarbetena till nuvarande bestämmelse framgår dock att det ibland kan anses tillräckligt att ett program föregås av en tydlig varning (se prop. 1995/96:160 s. 172). Det bör gälla även i fortsättningen.

Granskningsnämnden för radio och tv bör genom granskning i efterhand övervaka att kravet på att varna för att det förekommer visst innehåll i program efterlevs. Lämnas ingen varning eller är den inte tillräcklig bör granskningsnämnden, på samma sätt som i dag gäller för varningar i tvsändningar, kunna förelägga leverantören att följa bestämmelsen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Hänvisningar till S7-3

7.4. Ett branschgemensamt system

Regeringens bedömning: Statens medieråd bör ges i uppdrag att medverka till ett branschgemensamt system för hur varningar enligt radio-_och_tv-lagen ska lämnas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig är i huvudsak positiva till förslaget, däriblandStatens medieråd, Myndigheten för press, radio och tv, Nent Group, Bonnier Broadcasting och Sveriges

Television AB.Göteborgs universitet (Nordicom) framhåller betydelsen av att stor hänsyn tas till medieföretagens önskemål, egna kunskap och förmåga att hantera etiska frågor inom sitt gebit. Myndigheten för press, radio och tv framhåller att det är viktigt att informationssystemet är minst lika eller ännu tydligare än nuvarande system. Sveriges Television anser att utformningen av information är ett område som lämpar sig väl för självreglering eller samreglering, liksom att det finns klara fördelar med branschgemensamma riktlinjer. Både Sveriges Television och Stockholms universitet (juridiska fakulteten) betonar dock att det bör vara branschens uppgift att själva ta fram och komma överens om gemensamma riktlinjer och att eventuella initiativ till utvidgningar av systemet måste komma från branschen själva. Sveriges Utbildningsradio AB betonar vikten av ett system som beaktar barns informationsfrihet. Utbildningsradion är tveksamma till att systemet ska träffa tillståndsvillkor om mediets särskilda genomslagskraft. TU – Medier i Sverige är skeptiska till förslag om samreglering. Folkhälsomyndigheten anser att det är oklart om det finns förutsättningar för mediebranschens aktörer att enas kring ett gemensamt system. Myndigheten förordar därför att Statens medieråd får i uppdrag att ta fram riktlinjer som kan tjäna som vägledning.

Skälen för regeringens bedömning: En leverantör som ska varna för att visst innehåll förekommer i ett program i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 7.3 kan göra det på olika sätt. Enligt ändringsdirektivet ska leverantörerna använda ett system som beskriver den potentiella skada som programmet kan orsaka (artikel 6a.3). Systemet kan, som framgår ovan, bestå av exempelvis innehållsbeskrivningar som varnar för

innehållet, en akustisk varning eller en visuell symbol. För att underlätta för tittarna att fatta välgrundade beslut framstår det som en klar fördel om branschen väljer samma sorts system för hur en varning utformas och lämnas till tittarna. Det är därför positivt att Nent Group uppger att de gärna deltar i en process där krav på information utvecklas och att Bonnier

Broadcasting ser framför sig att ett branschgemensamt system kan fungera väl om det är enkelt utformat. För att underlätta för ett branschgemensamt system att komma i gång bör Statens medieråd ges i uppdrag att medverka i arbetet. Myndigheten har värdefulla kunskaper om barns och ungas medieanvändning. Genom sitt uppdrag att fastställa åldersgränser för film som ska visas offentligt har myndigheten även stor erfarenhet av innehållsliga bedömningar gällande skydd av barn och unga. Myndigheten bör dessutom kunna bistå med kunskap om utvecklingen inom EU och om informationssystem i andra medlemsstater. Som regeringen återkommer till i avsnitt 13.2 bör Statens medieråd även få i uppgift att kartlägga och redovisa åtgärder som vidtas för att främja medie- och informationskunnighet i Sverige. Även i dessa frågor ingår att myndigheten bör ha en fortlöpande dialog med branschen. Myndigheten bör därmed ha goda förutsättningar att bidra till en dialog mellan aktörerna om möjligheten till och utformningen av ett branschgemensamt system.

Som bland annat Sveriges Television lyfter fram bör det dock ankomma på branschen att ta fram och komma överens om vilka gemensamma riktlinjer som ska gälla. Det gäller särskilt om systemet går utöver det som krävs enligt lagförslaget. Precis som Stockholms universitet påpekar kommer det vara upp till en leverantör att i varje enskilt fall bedöma vilken information som ska lämnas. Det är inte heller granskningsnämndens uppgift att bedöma ett av branschen framtaget system.

Utbildningsradion framhåller vikten av barns informationsfrihet och vikten av att barn inte undanhålls mer information än vad som är motiverat. Även det är enligt regeringen viktiga aspekter som bör beaktas av branschen i arbetet med ett gemensamt system.

Folkhälsomyndigheten anser att Statens medieråd bör ges i uppdrag att ta fram de riktlinjer som behövs i stället för att det ska göras av branschen själva. Enligt regeringen finns det dock, som redogörs för ovan, flera fördelar med riktlinjer som branschen kan enas kring. Medlemsstaterna ska också enligt ändringsdirektivet uppmana till samreglering och främja självreglering vid genomförandet av direktivet i denna del (se artikel 6a.3).

Finns det ett intresse från branschen skulle systemet vidare kunna gå utöver kraven på varning som föreslås i radio-_och_tv-lagen. Skulle det däremot visa sig att branschen inte kan enas om ett system kan det dock finnas anledning för regeringen att återkomma i frågan.

Hänvisningar till S7-4

8. Uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 12.5.2

8.1. Kraven i ändringsdirektivet är uppfyllda

Regeringens bedömning: Befintliga bestämmelser i svensk rätt uppfyller ändringsdirektivets krav på att säkerställa att audiovisuella medietjänster under svensk jurisdiktion inte innehåller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott, dvs. kraven i artikel 6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Utredningens bedömning delas av Myndigheten för press, radio och tv, Bonnier Broadcasting, Nent Group, Sveriges

Utbildningsradio AB och TU – Medier i Sverige. Bedömningen delas inte av Funktionsrätt Sverige som anser att befintliga bestämmelser inte är tillräckliga för att skydda mot uppmaningar till hat eller våld mot personer med funktionsnedsättning. Myndigheten för delaktighet anser att en bredare översyn i syfte att åstadkomma ett heltäckande skydd kan vara motiverad.

Skälen för regeringens bedömning

Genom ändringsdirektivet utvidgas kraven i artikel 6

Redan sedan i slutet av 1980-talet då det ursprungliga s.k. TV-direktivet (direktiv 1989/552/EEG) infördes har det funnits en skyldighet för medlemsstaterna att på lämpligt sätt säkerställa att tv-sändningar under deras jurisdiktion inte innehåller uppmaningar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Sedan 2007 och införandet av AV-direktivet gäller denna skyldighet även för beställ-tv. Kraven finns i artikel 6 i AVdirektivet. Ändringsdirektivet innebär en utvidgning av kraven i artikeln. Efter utvidgningen framgår av artikel 6.1 att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska se till att audiovisuella medietjänster (dvs. tv-sändningar och beställ-tv) som tillhandahålls av leverantörer under deras jurisdiktion inte innehåller någon – uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp

på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), och – offentlig uppmaning att begå terroristbrott i enlighet med artikel 5 i

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (terrorismdirektivet). Av artikel 6.2 framgår att de åtgärder som vidtas vid tillämpningen av artikeln ska vara nödvändiga och proportionella och ska vara förenliga med rättigheterna och principerna i stadgan (se även skäl 60 i ändringsdirektivet).

Utvidgningen innebär att artikel 6 förutom uppmaningar till hat även omfattar uppmaningar till våld. Uppmaningarna kan också, förutom att riktas mot en grupp, riktas mot en medlem av en sådan grupp. Även grunderna för uppmaningar till våld eller hat blir fler genom att de kopplats till artikel 21 i stadgan. Grunderna i artikel 21 är kön, ras, hudfärg, etniskt

eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Därutöver gäller skyldigheten även offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt terrorismdirektivet.

Befintliga bestämmelser i svensk rätt uppfyller skyldigheterna i artikel 6

De åtgärder som ska vidtas för att skydda allmänheten mot våld, hat och terroristbrott enligt artikel 6 ska ske på lämpligt sätt och ska noga vägas mot den grundläggande yttrandefriheten och rätten till information. Sverige har ända sedan TV-direktivet genomfördes för över tjugofem år sedan ansett att kraven i artikel 6 är genomförda dels genom straffansvaret för hets mot folkgrupp, dels genom den s.k. demokratibestämmelsen i 5 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen (se prop. 2009/10:115 s. 123).

Den bedömning som gjorts i tidigare förarbeten och som även utredningen gör innebär att de uppmaningar som omfattas av artikel 6 företrädesvis är sådana uppmaningar som är straffbara enligt svensk rätt. Med hänsyn till de avvägningar som ska göras till yttrandefriheten och rätten till information framstår bedömningen som rimlig. Som utredningen konstaterar är det i första hand bestämmelserna om uppvigling, olaga hot och hets mot folkgrupp som säkerställer att tv-sändningar och beställ-tv under svensk jurisdiktion inte innehåller uppmaning till våld eller hat, (kraven i artikel 6.1 a).

Det är straffbart som hets mot folkgrupp att i ett meddelande som sprids hota eller uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck (16 kap. 8 § brottsbalken). Det är straffbart som uppvigling att i ett meddelande till allmänheten uppmana eller annars söka förleda till brottslig gärning (16 kap. 5 § brottsbalken). Det kan exempelvis handla om uppmaningar till misshandel eller olaga hot. Sådana uppmaningar som avses i artikel 6 kan alltså vara straffbara som uppvigling oavsett på vilken grund uppmaningen görs. Det är vidare straffbart som olaga hot att hota någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid (4 kap. 5 § brottsbalken). Det kan till exempel handla om att hota en medlem i en skyddad grupp med våld.

Förutom att vara straffbara enligt brottsbalken är hets mot folkgrupp, uppvigling och olaga hot också yttrandefrihetsbrott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det innebär att brottet är straffbart oavsett om det begås i en tv-sändning, genom beställ-tv eller i något annat medium. Om brottet begås i ett medium som omfattas av YGL:s förstärkta skydd faller ansvaret för detta enligt huvudregeln på programmets ansvarige utgivare (6 kap. 1 § YGL).

När det gäller ”offentlig uppmaning att begå terroristbrott” hänvisas i ändringsdirektivet till artikel 5 i terrorismdirektivet. Av skäl 18 i ändringsdirektivet framgår att begreppet också bör förstås i den mening som avses i detta direktiv. I svensk rätt motsvaras bestämmelsen i huvudsak av 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning,

rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (rekryteringslagen). Rekryteringslagen är inte tillämplig på det område som skyddas av YGL. Uppmaningar till terroristbrott som begås i en tv-sändning eller i beställ-tv där YGL är tillämplig kan emellertid vara straffbara som uppvigling (prop. 2017/18:174 s. 75). Samtliga gärningar som är straffbara som offentlig uppmaning får nämligen anses omfattas av uppviglingsbrottets tillämpningsområde (se prop. 2017/18:174 s. 7576; jfr uttalandena i prop. 2009/10:78 s. 29, 30 och 44).

Förutom straffrättsliga bestämmelser finns det också bestämmelser i radio-_och_tv-lagen som innebär att kraven i artikel 6 uppfylls. Det gäller främst den så kallade demokratibestämmelsen (5 kap. 1 § radio- och tvlagen) men även villkoret om skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft (4 kap. 9 § 10 radio-_och_tv-lagen).

Enligt demokratibestämmelsen ska en leverantör som tillhandahåller tvsändning, beställ-tv eller sökbar text-tv se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det med uttrycket det demokratiska statsskickets grundidéer avses en statsform som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet avser de sidor av demokratibegreppet som anknyter till förhållandet mellan människor, till exempel fördömande av rasism, våld och brutalitet och hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män (prop. 1977/78:91 s. 230 f. och prop. 1995/96:160 s. 91 f.).

Ett av villkoren som får ställas på leverantörer som sänder tv med stöd av ett sändningstillstånd är vidare att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av programmen. Villkoret innebär att den som sänder tv ska ta hänsyn till att programmen kan påverka tittare starkt och uppröra eller skrämma publiken. Enligt förarbetena kan det, såvitt nu är aktuellt, till exempel handla om program som uppenbart kränker endera könet, som uppenbart kränker människor med viss hudfärg, nationalitet, religion eller sexuell läggning, som uppenbart kränker människor med olika former av handikapp och sjukdomar eller som uppmanar till brott (prop. 1995/96:160 s. 94 f.). När AV-direktivet genomfördes i svensk rätt angavs inte att villkoret bidrar till att uppfylla kraven som ställs i artikel 6. Att ett program i en tv-sändning innehåller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott kan dock förutsättas bryta även mot villkor om att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft. I likhet med utredningen anser regeringen därför att det finns skäl att lyfta fram detta villkor som en del av det svenska genomförandet av ändringsdirektivet.

Enligt Myndigheten för delaktighet kan det vara motiverat med en bredare översyn i syfte att åstadkomma ett mer heltäckande skydd.

Funktionsrätt Sverige anser att befintliga straffbestämmelser inte är tillräckliga för att genomföra kraven i artikel 6, eftersom brottet hets mot folkgrupp inte omfattar personer med funktionsnedsättning. Regeringen delar inte denna bedömning. Även om en handling inte skulle falla inom bestämmelserna om hets mot folkgrupp så skulle till exempel en uppmaning till våld mot personer med funktionsnedsättning i ett tv-

program kunna vara straffbar som uppvigling. Uppmaningar till våld och hat mot personer med funktionsnedsättning skulle också kunna strida mot demokratibestämmelsen och villkoret om televisionens särskilda genomslagskraft i radio-_och_tv-lagen. Sammantaget anser regeringen liksom

Myndigheten för press, radio och tv att befintliga bestämmelser i svensk rätt är tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 6. Några lagstiftningsåtgärder för att genomföra direktivet behövs därför inte, förutom när det gäller satellitsändningar från tredjeland som inte är avsedda att tas emot här i landet (se avsnitt 8.2 nedan).

Hänvisningar till S8-1

8.2. Satellitsändningar som inte är avsedda att tas emot i Sverige

Regeringens förslag: En ny bestämmelse för tv-sändningar över satellit ska införas i radio-_och_tv-lagen. Bestämmelsen ska gälla för satellitsändningar som inte är avsedda att tas emot i Sverige, men som omfattas av lagen eftersom den som sänder använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige eller en satellitkapacitet som tillhör

Sverige. Enligt bestämmelsen ska program i sådana sändningar inte få ha ett innehåll som uppmanar till terroristbrott, våld eller hat som omfattas av artikel 6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet och som avses i bestämmelserna om – olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken, – uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken, – hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken, eller – brott enligt 3 § lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering

och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Justitiekanslern ska genom granskning i efterhand övervaka att bestämmelsen följs. Vid upprepade överträdelser av bestämmelsen ska Justitiekanslern få besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen ska följas. Ett beslut om föreläggande ska få förenas med vite. Ett föreläggande enligt bestämmelsen ska även kunna riktas mot en satellitentreprenör eller dennes uppdragsgivare. Ett vitesföreläggande ska kunna överklagas.

Finner granskningsnämnden för radio och tv att innehållet i en sändning strider mot den föreslagna bestämmelsen ska nämnden göra en anmälan om detta till Justitiekanslern.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens lagförslag har dock en annan utformning än regeringens. Enligt lagförslaget ska den som sänder över satellit och som inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4 ansvara för att programmen inte innehåller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 5 i terrorismdirektivet. Justitiekanslern ska enligt förslaget kunna förelägga den som sänder program i strid med bestämmelsen att inte på nytt sända sådana program. Utredningen har inte lämnat något förslag om rätt att överklaga

ett vitesföreläggande. Utredningen föreslår inte heller att granskningsnämnden för radio och tv ska anmäla till Justitiekanslern om innehållet i en sändning strider mot den föreslagna bestämmelsen.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv och

Säkerhetspolisen tillstyrker förslaget. Nuvarande lagstiftning har enligt

Myndigheten för press, radio och tv inneburit att satellitsändningar från tredje land inte kunnat prövas. Säkerhetspolisen anser att förslaget ökar möjligheterna för svenska myndigheter att ingripa mot satellitsändningar vars innehåll förespråkar terroristbrott. Nent Group påpekar att det av konkurrensskäl är viktigt att alla tjänster under samma jurisdiktion behandlas lika. Justitiekanslern avstyrker förslaget eftersom det kan ifrågasättas om det finns ett konstaterat behov av reglering. Enligt Justitiekanslern är det inte självklart att brott i sändningarna inte anses begångna i Sverige i den mening som avses i 2 kap. 4 § brottsbalken. Under alla förhållanden kan några säkra slutsatser inte dras innan det har prövats rättsligt i domstol. Justitiekanslern pekar också på möjligheten som finns för Sverige att på begäran av en annan stat överta lagföringen av brott där svensk domstol inte annars är behörig. Även om nuvarande reglering anses vara otillräcklig menar Justitiekanslern att förslaget är mindre lämpligt. Förslaget innebär en risk för dubbelreglering, dessutom framstår det som tveksamt ur systematisk synvinkel att införa ett förvaltningsrättsligt ansvar för endast en viss kategori av satellitsändningar. Ett sådant ansvar skulle vara mer långtgående än det ansvar som gäller i övrigt.

Skälen för regeringens förslag

Det finns behov av en reglering för vissa satellitsändningar

Som framgår ovan anser regeringen, i likhet med utredningen, att framförallt de svenska straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp, uppvigling och olaga hot är tillräckliga för att genomföra artikel 6. Som utredningen utförligt redogör för kan det dock ifrågasättas om straffbestämmelserna kan användas för att genomföra artikel 6 när det gäller satellitsändningar vars enda koppling till Sverige är att en satellitupplänk är belägen i Sverige eller att svensk satellitkapacitet används (se betänkandet s. 259 f.). Enligt artikel 2.4 a och b i AVdirektivet ska sådana sändningar anses höra under svensk jurisdiktion och de omfattas därför av radio-_och_tv-lagen enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 och 3. Sverige har därmed ett ansvar att på lämpligt sätt säkerställa att även dessa sändningar inte innehåller uppmaningar till hat, våld eller terroristbrott enligt artikel 6. Som utredningen redogör för och som även framhålls av Myndigheten för press, radio och tv har någon prövning inte skett när myndigheter i de baltiska länderna vänt sig till svenska myndigheter med anmälningar mot ryska sändningar som de menar överträtt artikel 6, och som anses höra under svensk jurisdiktion eftersom en satellitupplänk i Sverige använts. Polismyndigheten har i beslut om att lägga ner förundersökning om brottet hets mot folkgrupp i en rysk satellitprogramtjänst motiverat det med att brottet var begått utomlands och inget tydde på att en svensk medborgare var part i det anmälda brottet (se Polismyndighetens målnr 5000-K811347-15 och betänkandet s. 260 f.). Som Justitiekanslern konstaterar är yttrandefrihetsgrundlagens

straff- och processregler inte heller tillämpliga på dessa sändningar (1 kap. 17 § YGL och 3 kap. 11 § andra stycket lagen [1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden). Enligt utredningen är det ytterst tveksamt om ingripanden kan ske med stöd av straffbestämmelser, eftersom det är osäkert om det faktum att en svensk satellitupplänk eller svensk satellitkapacitet använts kan anses tillräckligt för att brottet ska anses vara begånget i Sverige enligt 2 kap. 4 § brottsbalken. Några säkra slutsatser kan, som Justitiekanslern påpekar, visserligen inte dras innan frågan har prövats rättsligt av domstol. Genomförandet av artikel 6 kan dock enligt regeringens mening inte anses effektivt om det är osäkert om någon rättslig prövning överhuvudtaget kan äga rum. Som Myndigheten för press, radio och tv påpekar har nuvarande lagstiftning hittills inte inneburit att överträdelser av artikel 6 i nu aktuella satellitsändningar har prövats. Inte heller den möjlighet som Justitiekanslern pekar på, att Sverige på begäran av annan stat kan överta lagföringen av brott där svensk domstol inte annars är behörig (2 kap. 3 a § brottsbalken), kan anses medföra ett tillfredställande genomförande av artikel 6 i denna del. Sammantaget anser regeringen därför att det finns behov av att införa bestämmelser för sådana satellitsändningar som inte är avsedda att tas emot här men som omfattas av radio-_och_tv-lagen eftersom den som sänder använder en satellitupplänk belägen i Sverige eller satellitkapacitet som tillhör Sverige.

En ny bestämmelse i radio-_och_tv-lagen

Bestämmelsen som föreslås syftar till att säkerställa att de nu aktuella satellitsändningarna inte innehåller uppmaningar till hat, våld eller terroristbrott i enlighet med de utvidgade kraven i artikel 6.

Justitiekanslern anser att förslaget innebär en risk för dubbelreglering.

Som redogjorts för ovan framstår det dock som ytterst tveksamt om svenska straffbestämmelser är tillräckliga för att se till att de aktuella satellitsändningarna inte innehåller hat, våld och terroristbrott. Bestämmelsen föreslås vidare gälla för leverantören av en satellitsändning (dvs. den som sänder) till skillnad från de straffrättsliga bestämmelserna som i första hand gäller den som utför gärningen, till exempel gör sig skyldig till hets mot folkgrupp i en sändning. Den föreslagna bestämmelsen och befintliga straffbestämmelser, om de kan tillämpas, omfattar olika förfaranden och skulle i de allra flesta fall också omfatta olika subjekt. Med tanke på den osäkerhet som finns kring om ett brott i en satellitsändning som nu är i fråga kan anses begånget i Sverige och att denna fråga, enligt vad som är känt, aldrig har prövats i svensk domstol framstår risken för en eventuell dubbelreglering vidare vara i det närmaste försumbar. Även om det skulle visa sig att de straffrättsliga bestämmelserna kan tillämpas anser regeringen att en reglering behövs för att genomföra AV-direktivet på ett ändamålsenligt sätt. Som

Säkerhetspolisen påpekar ökar förslaget möjligheterna för Sverige att ingripa mot satellitsändningar vars innehåll uppmanar till terroristbrott.

Den föreslagna bestämmelsen innebär en begränsning av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Enligt regeringsformen får en sådan begränsning endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt

med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (se avsnitt 5). I sammanhanget måste också beaktas den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), vilken gäller som lag. Enligt artikel 10.1 i konventionen har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna frihet får underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag under förutsättning att de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bland annat den allmänna säkerheten och förebyggande av oordning eller brott (artikel 10.2 i Europakonventionen).

Förslaget avser att förhindra att det förekommer brottsliga uppmaningar till hat, våld eller terroristbrott i tv-sändningar som omfattas av radio-_och_tv-lagen. I förlängningen får det anses värna demokratin och det fria utövandet av enskildas grundläggande fri- och rättigheter. Regeringen anser att den inskränkning i yttrandefriheten som förslaget innebär är förenlig med såväl regeringsformen som Europakonventionen.

Bestämmelsen ska gälla för satellitsändningar som inte är avsedda att tas emot i Sverige

Med hänvisning till yttrandefriheten finns skäl att avgränsa bestämmelsen så att den inte omfattar fler satellitsändningar än vad som är nödvändigt för att uppnå ändamålet med regleringen. Den bestämmelse som föreslås bör således inte omfatta fler sändningar än nödvändigt för att komma till rätta med bristerna i genomförandet av artikel 6. Bristerna avser som redogjorts för ovan satellitsändningar som inte är avsedda att tas emot i Sverige och som omfattas av radio-_och_tv-lagen eftersom de använder sig av en satellitupplänk i Sverige eller av svensk satellitkapacitet.

Justitiekanslern anser att det ur systematisk synvinkel är tveksamt att införa ett särskilt förvaltningsrättsligt ansvar endast för en viss kategori av satellitsändningar. Något behov av att införa regler för andra typer av satellitsändningar har dock inte framkommit. För dessa sändningar anses redan befintliga bestämmelser vara tillräckliga för att genomföra artikel 6 genom enligt ändringsdirektivet. Dessutom finns det redan i dag bestämmelser som enbart gäller för tv-sändningar som inte är avsedda att tas emot här. Av 1 kap. 17 § YGL framgår till exempel att det i lag får meddelas föreskrifter om sändningar av program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands. I 3 kap. 11 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden finns en sådan föreskrift om undantag från YGL i fråga om program som sänds av andra än svenska programföretag och som inte är avsedda att tas emot i Sverige. I fråga om sådana program tillämpas inte några andra föreskrifter i YGL än 1 kap. 10–13 §§ YGL.

Justitiekanslern invänder vidare mot att den föreslagna bestämmelsen medför ett ansvar som är mer långtgående än det ansvar som gäller i övrigt. Regeringen håller dock inte med om att så skulle vara fallet. Som redogörs för i avsnitt 8.1 anser regeringen att befintliga bestämmelser i svensk rätt fullt ut genomför artikel 6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Däremot anser regeringen att det finns skäl att förtydliga utredningens lagförslag så att det framgår att program i nu aktuella sändningar inte får ha ett innehåll som uppmanar till terroristbrott, våld eller hat som omfattas av artikel 6 och är sådant som avses i bestämmelserna om hets mot

folkgrupp, uppvigling och olaga hot i brottsbalken. När det gäller offentlig uppmaning att begå terroristbrott bör bestämmelsen hänvisa till den bestämmelse i 3 § rekryteringslagen som genomför artikel 5 i terrorismdirektivet. Görs denna avgränsning blir det tydligt vad som i Sverige anses utgöra uppmaningar till våld, hat och terrorism enligt artikel 6. Det blir också tydligt att ansvaret för nu aktuella sändningar inte avser andra uppmaningar än de som är straffbara enligt svensk rätt.

Förelägganden om bestämmelsen inte följs

Tillsynen över den föreslagna bestämmelsen omfattar bedömningar av vad som kan anses utgöra missbruk av yttrandefriheten. Det är därför lämpligt att Justitiekanslern, genom granskning i efterhand, får ansvaret för tillsynen. För att den föreslagna bestämmelsen ska följas bör det finns möjligheter för Justitiekanslern att ingripa vid överträdelser. Justitiekanslern bör därför kunna besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen ska följas. Ett beslut om föreläggande bör kunna förenas med vite. Det är samma sorts sanktion som enligt 17 kap. 13 § gäller när bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om skydd av barn överträds. Genom en sådan sanktion ges den sändande en möjlighet att vidta rättelse.

Ett föreläggande bör på samma sätt som gäller enligt 17 kap. 13 § inte beslutas förrän vid upprepade överträdelser. Med upprepade överträdelser avses att det i vart fall ska vara fråga om mer än en överträdelse av samma art och att det finns ett visst tidsbestämt samband mellan överträdelserna (se prop. 1995/96:160 s.140). Ett föreläggande bör utformas så att det står helt klart för en sändande vad som krävs för att bestämmelsen ska följa och för att ett vitesbelopp inte ska dömas ut (se t.ex. RÅ 1994 ref. 29). Det innebär att det i ett beslut om föreläggande ska anges vad som krävs för att följa bestämmelserna. Ett beslut om föreläggande bör också innehålla en tidsgräns, vilken normalt inte bör sättas under ett år (jfr proposition 1995/96:160 s. 192). Ett beslut om föreläggande får inte formuleras så att det strider mot censurförbudet och förbudet mot andra hindrande åtgärder i 1 kap. 11 § YGL (se prop. 1995/96:160 s. 140 f.). Utgångspunkten är vidare att den som kan drabbas av en sanktion också ska ha möjlighet att se till att någon sådan inte påförs. Av 2 § lagen (1985:206) om viten följer att vite inte får föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet.

Ett beslut om föreläggande bör, på samma sätt som gäller för överträdelser av bestämmelserna om skydd av barn, enligt 17 kap. 14 § andra stycket kunna riktas mot satellitentreprenören – dvs. den som bedriver sändningsverksamhet för någon annans räkning eller som upplåter satellitkapacitet. Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande i stället riktas mot uppdragsgivaren (se 17 kap. 14 § tredje stycket, prop. 1992/93:75 s. 56 och prop. 1995/96:160 s. 141).

De vitesförelägganden som Justitiekanslern får besluta om när det gäller skydd av barn (17 kap. 13 §) kan inte överklagas. Enligt regeringen talar dock rättssäkerhetsskäl och den nära kopplingen till frågor om yttrandefriheten för att de förelägganden som nu föreslås och som förenas

med vite bör kunna överklagas. En bestämmelse om det bör därför införas i 20 kap. radio-_och_tv-lagen. Eftersom straff- och processbestämmelserna i YGL inte är tillämpliga på nu aktuella sändningar finns det dock inte skäl att frågor om utdömande av vite ska prövas i allmän domstol och att bestämmelserna i yttrandefrihetsmål tillämpas, som är fallet när det gäller skydd av barn (se 19 kap. 5 § radio-_och_tv-lagen). I stället bör frågor om utdömande av vite prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

Enligt 16 kap. 2 § övervakar granskningsnämnden för radio och tv genom granskning i efterhand bland annat om program som sänts i tv står i överenstämmelse med radio-_och_tv-lagen. Som bestämmelsen är formulerad innefattar nämndens granskning således även den bestämmelse som nu föreslås. Om det på grund av anmälningar från allmänheten eller på annat sätt kommer till nämndens kännedom att bestämmelsen överträtts av någon som inte tidigare brutit mot bestämmelsen kan det underlätta Justitiekanslerns granskning om granskningsnämnden gör ett uttalande i saken. På samma sätt som när det gäller skydd av barn bör därför granskningsnämnden göra en anmälan till Justitiekanslern om nämnden finner att en överträdelse ägt rum. Detta bör framgå av 16 kap. 2 § tredje stycket (jfr prop. 1995/96:160 s. 186 och 298).

Hänvisningar till S8-2

9. Främjande av europeiska produktioner

9.1. AV-direktivets nuvarande krav

I AV-direktivet finns krav på att främja europeiska produktioner i artiklarna 13, 16 och 17. Vad som avses med europeiska produktioner definieras i artikel 1. Det är främst produktioner som härrör från medlemsstaterna, men det kan även vara olika former av samproduktioner mellan medlemsstater och tredjeländer. Ett program som producerats i Sverige räknas således som en europeisk produktion.

Kraven för beställ-tv innebär att leverantörer av sådana tjänster, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, ska främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner (artikel 13).

Kraven för tv-sändningar innebär att programföretag där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner (artikel 16). Minst tio procent av sändningstiden eller programbudgeten ska också vara reserverad för europeiska produktioner skapade av producenter som är oberoende av programföretagen (artikel 17).

Nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och teleshopping omfattas inte av artiklarna och räknas därför inte in när andelen europeiska produktioner ska bestämmas. Medlemsstaterna ska rapportera till kommissionen om genomförandet och tillämpningen av artiklarna. Rapporteringen ska ske vart fjärde år när det gäller beställ-tv och vartannat år när det gäller tv-sändningar (artikel 13.2 och 16.3).

9.2. Brister i det svenska genomförandet

AV-direktivets krav på att främja europeiska produktioner i tv-sändningar eller beställ-tv gäller oavsett hur tjänsterna distribueras. Kraven har i Sverige genomförts genom 5 kap. 7 och 8 §§ radio-_och_tv-lagen. Bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen gäller dock bara för tv-sändningar och beställ-tv som sänds eller tillhandahålls på annat sätt än genom tråd. Skälet till det är att yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) inte har medgett att krav på främjande av europeiska produktioner ställs på tv som distribueras genom tråd (se avsnitt 5.3 och prop. 2017/18:49 s. 164).

Europeiska kommissionen har i ett överträdelseärende mot Sverige ifrågasatt det svenska genomförandet när det gäller distribution genom tråd (Ku2013/02308/RS). För att genomföra AV-direktivet fullt ut finns därför, sedan den 1 januari 2019, en bestämmelse i 3 kap. 2 § 5 YGL som tillåter regler i lag om skyldighet för den som sänder eller tillhandhåller tv-program i tråd att främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung. Bestämmelsen ansågs nödvändig för att Sverige ska fullgöra sina skyldigheter enligt EU-rätten (prop. 2017/18:49 s. 169).

Hänvisningar till S9-2

9.3. Kraven på leverantörer av beställ-tv preciseras

Genom ändringsdirektivet preciseras kraven för leverantörer av beställ-tv i artikel 13. De nya kraven innebär att leverantörer av beställ-tv ska säkerställa att minst 30 procent av deras kataloger utgörs av europeiska produktioner. Dessa produktioner ska också framhävas. Med framhävande avses att främja europeiska produktioner genom att underlätta tillgången till dem. Enligt skälen till ändringsdirektivet kan framhävande säkerställas med olika medel, till exempel en särskild avdelning för europeiska produktioner som är tillgänglig via tjänstens startsida, en möjlighet att söka efter sådana produktioner med ett sökverktyg som tillhandahålls via tjänsten, användning av europeiska produktioner i tjänstens kampanjer eller främjande med hjälp av banners eller liknande verktyg (se skäl 35). Den skyldighet som införs ska dock inte gälla leverantörer med låg omsättning eller liten publik. Medlemsstaterna får också göra undantag från skyldigheterna om de skulle vara opraktiska eller omotiverade med tanke på arten av eller ämnet för de audiovisuella medietjänsterna. Kommissionen kommer att utfärda riktlinjer dels om hur beräkningen av andelen europeiska produktioner ska ske, dels om vad som avses med liten publik och låg omsättning.

AV-direktivet hindrar inte att medlemsstaterna ställer krav på leverantörer under deras jurisdiktion att bidra finansiellt till europeiska produktioner. Genom ändringsdirektivet införs en möjlighet att även kräva att leverantörer under en annan medlemsstats jurisdiktion bidrar finansiellt om deras tjänster riktar sig till en publik i medlemsstaten (artikel 13.2 AVdirektivet genom ändringsdirektivet). Rapporteringsskyldigheten till kommissionen ändras också och ska ske vartannat år i stället för vart fjärde år som gällt tidigare.

Hänvisningar till S9-3

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 24.1

9.4. Genomförandet i radio- och tv-lagen

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller beställ-tv ska främja europeisk produktion genom att minst 30 procent av tjänstens katalog ska utgöras av program med europeiskt ursprung och genom att dessa program ska framhävas. Skyldigheten ska dock inte gälla för leverantörer av tjänster med låg omsättning eller liten publik.

Myndigheten för press, radio och tv ska i enskilda fall kunna medge undantag från skyldigheten när den på grund av tjänstens utformning eller inriktning inte är motiverad eller praktisk möjlig.

Bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om program med europeiskt ursprung ska gälla även tv-sändningar eller tillhandahållanden av beställ-tv som sker genom tråd.

Regeringens bedömning: Bestämmelser som gäller finansiella bidrag till europeisk produktion bör inte införas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens lagförslag har delvis en annan utformning.

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska ges möjlighet att i enskilda fall medge undantag från skyldigheten när denna inte är motiverad eller praktisk möjlig.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland

Svenska Filminstitutet, Film och Tv-producenterna, Myndigheten för press, radio och tv och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (Klys) är positiva till förslagen. Filminstitutet anser att begreppet produktion ska förtydligas i lag och enbart omfatta kulturellt innehåll såsom film och tv-serier. Film- och Tv-producenterna anser att lagförslaget bör förtydligas så att det framgår att undantag enbart kan beviljas om skyldigheten är opraktisk eller omotiverad ”med tanke på arten av eller ämnet för de audiovisuella medietjänsterna”. Klys, som visserligen anser att förslaget ökar tillgången till svensk film för den svenska publiken, menar att det finns yttrandefrihetsrättsliga frågor att beakta. Bonnier Broadcasting anser inte att det bör införas reglering med kvoter. I stället bör det införas en möjlighet för tillsynsmyndigheten att på ett kvalitativt sätt beakta hur tv-bolagen tillhandahåller europeiska program genom utbud online. Nent Group anser att det är viktigt att skyldigheten får ta viss tid att genomföra.

Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget. Enligt Journalistförbundet krävs en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) om kraven på 30 procent europeiska produktioner ska införas. Även TU – Medier i Sverige ifrågasätter om kravet är förenligt med YGL och anser att det är problematiskt ur yttrandefrihetssynpunkt. Sveriges Television AB anser att möjligheten att besluta om undantag i enskilda fall lämnar relativt stort tolkningsutrymme.

Flera remissinstanser har synpunkter på utredningens resonemang på s. 337–338 i betänkandet under rubriken En möjlighet till samreglering?

Svenska Filminstitutet och Nent Group, är positiva till samreglering.

Andra remissinstanser, däribland Stockholms universitet (juridiska fakulteten), Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB, anser inte att Myndigheten för press, radio och tv ska få i uppdrag att medverka till samreglering. Juridiska Fakultetsnämnden understryker att

presentation och framhävande av innehåll är ett publicistiskt beslut som inte bör detaljregleras. Sveriges Television anser att respektive aktör själva bör kunna redogöra för principer för framhävande och hur detta skett under rapporteringstiden.

Utredningens bedömning om finansiella bidrag delas inte av Svenska

Filminstitutet och Klys som anser att frågan bör utredas vidare. Även Film och Tv-producenterna anser att utredningen allt för lättvindigt avfärdar behovet av reglering i denna del.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Skyldigheterna för leverantörer av beställ-tv preciseras

Enligt AV-direktivet är en leverantör av beställ-tv redan i dag skyldig att, på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt, främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Bestämmelsen har genomförts genom 5 kap. 8 § radio-_och_tv-lagen. Genom ändringsdirektivet preciseras att främjandet ska ske genom att katalogen i en tjänst ska ha en minimiandel europeiska produktioner och att dessa ska framhävas i tillräcklig grad. Enligt Bonnier Broadcasting bör kraven inte genomföras genom en reglering med kvoter. I stället bör tillsynsmyndigheten på ett kvalitativt sätt beakta hur europeiska program tillhandhålls online. Regeringen har dock svårt att se hur det är möjligt att genomföra kraven i ändringsdirektivet om det inte införs bestämmelser som anger en minimiandel europeiska produktioner. Som utredningen föreslår bör bestämmelserna dock inte gå utöver vad som är nödvändigt för att genomföra ändringsdirektivet. Det innebär till exempel att det inte finns skäl att ställa upp de krav som i dag gäller för tv-sändningar om att sända program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma här (5 kap. 7 § tredje stycket radio-_och_tv-lagen). En annan sak är att kravet på program med europeiskt ursprung givetvis kan uppfyllas genom att leverantören tillhandahåller program på svenska och program som producerats i Sverige.

Svenska Filminstitutet anser att begreppet produktion enbart bör omfatta kulturellt innehåll som film och tv-serier och utesluta underhållningsprogram och liknande. I AV-direktivet definieras europeiska produktioner främst som produktioner som härrör från medlemsstaterna, men det kan också vara olika former av samproduktioner. Det framgår också att nyheter, sport, tävlingar, annonser eller försäljningsprogram inte räknas in när andelen europeiska produktioner ska bestämmas. Enligt regeringen talar bland annat yttrandefrihetsrättsliga skäl emot att ställa mer långtgående krav på vad som ska anses vara en europeisk produktion än vad som krävs enligt AVdirektivet. Den begränsning som Svenska Filminstitutet föreslår skulle också riskera att ge upphov till en rad olika gränsdragningsfrågor.

Regeringen anser därför inte att begreppet europeisk produktion i Sverige bör omfatta färre produktioner än vad som vad som ingår i AV-direktivets definition av begreppet.

Nent Group anser att det är viktigt att de skyldigheter som föreslås får ta viss tid att genomföra. Ändringsdirektivets krav ska vara genomförda i svensk rätt senast den 19 september 2020, någon möjlighet att skjuta upp genomförandet av kraven finns därför inte.

Filminstitutet anser att det är viktigt att beräkningen av mängden innehåll sker på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Kommissionen kommer att utfärda riktlinjer kring hur beräkningen ska ske. Det finns därför inget skäl att i detta lagstiftningsärende ge några närmare anvisningar kring hur beräkningen ska ske.

Framhävande av europeiska produktioner

Skyldigheten att framhäva europeiska produktioner kan uppfyllas på en rad olika sätt, till exempel genom en särskild avdelning på tjänstens startsida eller genom användning av sökverktyg (se skäl 35 i ändringsdirektivet). Som bland annat Stockholms universitet (juridiska fakulteten) och Sveriges Television framhåller är presentation och framhävande av innehåll ett publicistiskt beslut som är olämpligt att detaljreglera i lagstiftning. Det bör i stället vara leverantören själv som, i varje enskilt fall, väljer hur ett framhävande ska ske.

Hur innehåll framhävs på en tjänst och formerna för detta varierar beroende på vilket innehåll tjänsten har och hur den är uppbyggd. Formerna för hur innehåll framhävs på olika typer av tjänster är vidare under ständig förändring och framhävande kan ske på en mängd olika sätt. Sammantaget får, som Stockholms universitet framför, den vägledning som ges i ändringsdirektivet tillsammans med kommissionens riktlinjer anses tillräcklig för att en leverantör ska kunna uppfylla kraven. Något behov av att ge Myndigheten för press, radio och tv i uppdrag att medverka till samreglering finns därför inte. Däremot ska, som framgår av avsnitt 9.5, leverantörer av beställ-tv redovisa hur en tjänst har framhävts. Det kan finnas skäl att meddela föreskrifter kring formerna för denna redovisning. Myndigheten för press, radio och tv kan även bland annat genom sitt arbete inom den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) bidra med kunskap och erfarenheter kring hur ändringsdirektivets krav på framhävande genomförts i andra EES-stater och hur leverantörer av beställ-tv som är etablerade i dessa stater uppfyller kraven.

Möjligheter till undantag från skyldigheterna

Enligt ändringsdirektivet ska skyldigheterna inte gälla leverantörer av tjänster som har låg omsättning eller liten publik. Kommissionens riktlinjer om hur liten publik och låg omsättning ska bestämmas kommer att vara avgörande för vilka tjänster som kommer kunna omfattas av undantaget.

Undantag får också göras om skyldigheterna skulle vara opraktiska eller omotiverade med tanke på arten eller ämnet för tjänsten. Regeringen håller med Film och Tv-producenterna om att förslaget till lagtext bör förtydligas så att det framgår att Myndigheten för press, radio och tv i enskilda fall får medge undantag om skyldigheten på grund av tjänstens utformning eller inriktning inte är motiverad eller praktiskt möjlig att uppfylla. Undantaget kan således till exempel gälla tjänster som är inriktade på film från Bollywood eller Anime från Japan. Däremot kan, som Film och Tvproducenterna påpekar, inte undantag göras av andra skäl som inte är kopplade till tjänstens utformning eller inriktning.

Bestämmelserna om europeiska produktioner ska gälla även för tjänster som distribueras genom tråd.

Enligt förslaget ska radio- och tv-lagens krav på europeiska produktioner gälla oavsett hur en tv-sändning eller beställ-tv distribueras. Sedan den 1 januari 2019 finns nämligen i 3 kap. 2 § 5 YGL en möjlighet att i lag ställa upp krav på den som sänder eller tillhandhåller tv-program genom tråd att främja framställningen av och tillgången till program med europeiskt ursprung. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det ur yttrandefrihetsrättslig synpunkt är väsentligt att reglerna i lag dock inte blir så långtgående att de hindrar nya etableringar på mediemarknaden eller hämmar utvecklingen av nya publiceringsformer (se prop. 2017/18:49 s. 169). En sådan lagreglering får inte heller gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och får aldrig sträcka sig så långt att regleringen utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (jfr 3 kap. 5 § YGL och 2 kap. 21 och 23 §§ RF).

Svenska Journalistförbundet, som avstyrker förslaget, anser inte att

YGL tillåter krav på en leverantör av beställ-tv att ha en minimiandel europeiska produktioner i en programkatalog. Även bland andra Klys och

TU anser att förslaget är problematiskt ur yttrandefrihetssynpunkt och ifrågasätter om kravet är förenligt med YGL. Regeringen delar inte

Svenska Journalistförbundets uppfattning att YGL inte tillåter krav på en leverantör av beställ-tv att ha en minimiandel europeiska produktioner i en programkatalog. De krav som nu föreslås är möjliga att ställa upp med stöd av delegationsbestämmelsen i 3 kap. 2 § 5 YGL. För tv-sändningar genom etern finns vidare sedan lång tid tillbaka i radio-_och_tv-lagen krav på leverantörer av sådana sändningar att reservera mer än hälften av sin sändningstid för europeiska produktioner.

De föreslagna kraven på beställ-tv går inte heller utöver de krav som ställs i direktivet. Dessutom undantas leverantörer av tjänster med låg omsättning eller liten publik. Det är också möjligt att göra undantag om skyldigheten inte framstår som motiverad eller praktiskt möjlig att uppfylla. Samma eller mer långtgående skyldigheter kommer dessutom gälla för beställ-tv i hela Europa. Enligt regeringen kan förslagen därför sammantaget inte anses hindra eller hämma utvecklingen eller etableringar på den svenska mediemarknaden. Detsamma gäller för tv-sändningar genom tråd. Förslaget kan inte heller anses gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och sträcker sig inte heller så långt att den kan anses utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Förslagen bedöms vara förenliga med såväl YGL som RF.

Finansiella bidrag

AV-direktivet hindrar inte att Sverige ställer krav på de leverantörer av tv som är etablerade här att bidra finansiellt till europeiska produktioner, till exempel genom bidrag till svensk produktion av film eller tv-serier. Ändringsdirektivet gör det möjligt att ställa krav på finansiella bidrag även från leverantörer som inte är etablerade i Sverige, men som riktar sina tjänster hit. Eftersom några krav i dag inte ställs på svenska leverantörer att bidra finansiellt till produktion av svenska eller annan europeisk produktion har utredningen inte heller haft i uppdrag att utreda frågan om

sådana krav ska ställas på andra leverantörer. Svenska Filminstitutet och

Klys anser dock att frågan om finansiella bidrag bör utredas vidare. Även Film och Tv-producenterna anser att det är angeläget att påbörja en diskussion om finansiella bidrag för att säkra mångfalden i utbudet och den långsiktiga tillgången till svensk film och tv-produktion. Alla medietjänster som erbjuder ett svenskt utbud har ett intresse av att det även fortsatt produceras film och drama på nationell nivå och på det svenska språket. Sverige är en liten marknad och ett litet språkområde och utan gemensamma ekonomiska insatser är det inte möjligt att upprätthålla en svensk produktion av hög kvalitet (se prop. 2015/16:132 s. 36 f.).

Regeringen har dock inte för avsikt att för närvarande utreda om krav på bidrag till svensk eller europeisk produktion bör införas.

Hänvisningar till S9-4

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

9.5. Redovisning av europeiska produktioner

Regeringens förslag: Leverantörer av tv-sändningar eller beställ-tv som omfattas av kraven att främja program med europeiskt ursprung ska redovisa hur dessa krav har uppfyllts.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få möjlighet att meddela föreskrifter om redovisningen. Om det finns särskilda skäl ska Myndigheten för press, radio och tv i enskilda fall få besluta om undantag från redovisningsskyldigheten när det gäller tvsändningar.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningens lagförslag har dock en annan utformning.

Remissinstanserna: Sveriges Television AB anser att det bör vara upp till respektive aktör att själv redogöra för principer för framhävande och hur detta skett under rapporteringstiden. Enligt Sveriges Television är det direkt olämpligt att en myndighet ges möjlighet att genomföra löpande stickprovskontroller av publicistiskt innehåll. Att i efterhand rapportera innehåll med längre tidsintervaller är mer i enlighet med yttrande- och mediefrihetliga traditioner. Även Stockholms universitet (juridiska fakulteten) anser att det kan anföras principiella skäl mot att en myndighet ges möjlighet att genomföra stickprovskontroller. Sveriges

Utbildningsradio AB anser att eventuella föreskrifter för rapportering bör tas fram i samverkan med berörda aktörer. Nent Group menar att det är bra om redovisningen kan ske på ett flexibelt sätt.

Skälen för regeringens förslag

Redovisningsskyldigheten

Enligt AV-direktivet ska medlemsstaterna rapportera till kommissionen hur bestämmelserna om främjande av europeisk produktion efterlevs. Rapporteringen skulle tidigare ske vartannat år för tv-sändningar och vart fjärde år för beställ-tv. Enligt ändringsdirektivet ska rapporteringen dock i fortsättningen ske vart annat år oavsett vilken tjänst det är fråga om.

De svenska kraven på redovisning för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv framgår av 16 kap. 5 och 6 §§ radio-_och_tv-lagen. Redovisningen ska ske vartannat år för tv-sändningar och vart fjärde år för

beställ-tv. Enligt regeringen finns skäl för att möjliggöra att redovisningen sker på ett mer effektivt och flexibelt sätt än i dag, bland annat när det gäller tidpunkten för när redovisningen ska lämnas och formen för denna. Det bör därför införas en möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om redovisningen.

Stockholms universitet (juridiska fakulteten) och Sveriges Television anser det direkt olämpligt att en myndighet ges möjlighet att genomföra löpande stickprovskontroller av publicistiskt innehåll. Regeringen håller med om att redovisningen bör ske i efterhand av leverantören själv och att

Myndigheten för press, radio och tv inte ska göra stickprovskontroller. Däremot bör det finnas en viss flexibilitet för leverantörerna när det gäller sättet för redovisningen, vad som ska redovisas och tiden för redovisningen. En leverantör som har en tjänst med programkataloger som byts ut med jämna mellanrum skulle till exempel kunna välja att löpande redovisa hur katalogen sett ut under en eller ett par utvalda veckor eller månader. En sådan flexibilitet bör leda till en minskad administrativ börda både för de redovisningsskyldiga och för tillsynsmyndigheten.

Undantag från redovisningsskyldigheten

Kommissionen har när det gäller tv-sändningar meddelat riktlinjer som bland annat innebär att nationella myndigheter i enskilda fall kan medge undantag från rapporteringsskyldigheten, särskilt för tv-kanaler med en mycket låg tittartidsandel. Även om det inte automatiskt är så att en låg tittartidsandel innebär att en leverantör har små resurser, kan det antas att sådana leverantörer typiskt sett har mindre resurser att avsätta för rapportering än leverantörer med hög tittartidsandel. Det kan också finnas andra skäl till att en leverantör kan ha svårt att uppfylla skyldigheten att rapportera. Att samla in och sammanställa de uppgifter som rapporteras kräver dessutom resurser hos Myndigheten för press, radio och tv. Undantag från rapporteringsmöjligheten bör därför bland annat kunna göras när den administrativa börda som redovisningen innebär inte står i proportion till värdet av denna. Myndigheten för press, radio och tv bör därför kunna medge undantag från redovisningsskyldigheten om det finns särskilda skäl. Det bör dock betonas att det föreslagna undantaget enbart avser undantag från redovisningsskyldigheten, inte från skyldigheten att främja program av europeiskt ursprung. När det gäller beställ-tv finns möjlighet att undanta leverantörer från kraven på att främja europeisk produktion. En leverantör som är undantagen från kraven är inte heller redovisningsskyldig. Ett behov av att även införa undantag från redovisningsskyldigheten för leverantörer av beställ-tv finns därför inte på samma sätt som för leverantörer av tv-sändningar.

10. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

10.1. Krav på tillgänglighet i radio- och tv-lagen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska gälla även för leverantörer som tillhandahåller beställ-tv genom tråd.

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller i övrigt de krav som följer av ändringsdirektivet om att tjänster ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan, bland annat Myndigheten för press, radio och tv, Post- och telestyrelsen,

Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Nent Group, Funktionsrätt Sverige, Dyslexiförbundet, Myndigheten för tillgängliga medier och Myndigheten för delaktighet tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag och bedömning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Krav på tillgänglighet för beställ-tv i tråd

Enligt 5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen är det möjligt att ställa krav på att en leverantör av medietjänster ska göra tjänsten tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Möjligheten omfattar inte tillhandahållanden av beställ-tv genom tråd eftersom yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) tidigare inte har medgett att tillgänglighetskrav ställs på sådana tillhandahållanden.

Efter en ändring i YGL är detta dock sedan den 1 januari 2019 möjligt (se vidare avsnitt 5.3). Från yttrandefrihetsrättslig synpunkt är det väsentligt att de nya lagregler som föreslås avseende beställ-tv-inte blir så långtgående att de hindrar nya etableringar på mediemarknaden eller hämmar utvecklingen av nya publiceringsformer. Lagregleringen får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och får aldrig sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (jfr 3 kap. 5 § YGL och 2 kap. 21 och 23 §§ RF).

Det är regeringen som beslutar om vilka krav på tillgänglighet som ska gälla för public service-företagens verksamhet. För övriga leverantörer av medietjänster är det Myndigheten för press, radio och tv som beslutar. Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig ska bland annat leverantörens finansiella förutsättningar beaktas (5 kap. 12 § andra stycket). Enligt förarbetena till radio-_och_tv-lagen går det inte att ställa lika höga krav på alla leverantörer av medietjänster utan behovet av tillgänglighet behöver vägas mot en leverantörs finansiella förutsättningar. Kraven bör därför inte ställas så högt att en leverantör med små ekonomiska resurser riskerar att slås ut. Samtidigt bör det finnas en möjlighet att ställa högre krav på leverantörer av medietjänster med goda finansiella förutsättningar. Det kan också finnas skäl att göra skillnad

mellan public service och kommersiella företag samt mellan tjänster som har många användare och sådana som enbart har ett fåtal användare (prop. 2009/10:115 s. 130 f.).

De krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som med regeringens förslag kommer att kunna ställas även för beställ-tv genom tråd måste beakta leverantörernas finansiella förutsättningar på motsvarande sätt som för linjära sändningar. Det innebär att kraven inte ska ställas så högt att en leverantör med små ekonomiska resurser riskerar sin fortsatta verksamhet. Hänsyn kan även tas till hur många användare tjänsten har. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att en ändring av bestämmelsen i 5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen – så att den även omfattar tillhandahållanden av beställ-tv genom tråd – inte kan anses innebära att nya etableringar på mediemarknaden hindras eller att utvecklingen av nya publiceringsformer hämmas. TU understryker att behovet av tillgänglighet måste vägas mot en leverantörs finansiella förutsättningar och att det kan finnas skäl att göra skillnad mellan public service och kommersiella företag. Även med de förändringar som nu föreslås är det möjligt att beakta en leverantörs finansiella förutsättningar vid bestämmande av hur och i vilken omfattning en tjänst ska göras tillgänglig.

Regleringen syftar till att ge personer med funktionsnedsättning samma möjligheter att ta del av information som personer utan funktionsnedsättning, vilket bland annat gör att alla kan bli mer delaktiga i samhällslivet. Den reglering som nu föreslås kan mot den bakgrunden inte anses gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Regeringen anser att den inskränkning i yttrandefriheten som förslaget innebär är förenlig med såväl regeringsformen som Europakonventionen.

Ändringsdirektivets krav på att tillgängliggöra innehåll

Ändringsdirektivets krav på att tjänster ska utformas så att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning gör inte skillnad på distributionssätt utan kraven gäller för tv-sändningar och beställ-tv oavsett om distributionen sker genom tråd eller på annat sätt (artikel 7.1). Med den ändring som nu föreslås kommer alla leverantörer av medietjänster som avses i ändringsdirektivet att omfattas av radio- och tv-lagens krav.

Regeringen delar utredningens bedömning att radio- och tv-lagens bestämmelse om att ett tillgängliggörande ska ske genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik uppfyller de medel för tillgängliggörande som direktivet avser (5 kap. 12 § första stycket).

Ett tillgängliggörande ska enligt ändringsdirektivet vidare ske genom proportionella åtgärder. Som beskrivits ovan utgår den nuvarande regleringen bland annat från att det inte går att ställa lika höga krav på alla leverantörer av medietjänster utan att behovet av tillgänglighet behöver vägas mot en leverantörs finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen. Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska därför dessa faktorer beaktas.

En leverantör av beställ-tv har som regel ett stort antal program i sin programkatalog och katalogerna har i många fall byggts ut successivt under flera år. Ett krav på tillgängliggörande som innebär att en viss procent av hela katalogen ska tillgängliggöras skulle därför kunna medföra betydande kostnader för leverantören. En sådan konsekvens kan enligt utredningen mildras genom att kravet på tillgängliggörande innebär att en viss andel av det innehåll som lagts till katalogen under en angiven period ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Regeringen delar utredningens bedömning i denna del. Det blir alltså en fråga för regeringen och Myndigheten för press, radio och tv att vid tillämpning av bestämmelsen göra lämpliga avvägningar när kraven på tillgängliggörande beslutas.

Sammanfattningsvis anser regeringen att bestämmelsen i 5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen, med den ändring som nu föreslås, innebär att det finns förutsättningar för att tjänster under svensk jurisdiktion fortlöpande och successivt kan göras mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom proportionella åtgärder.

Bonnier Broadcasting anser att utgivarnas integritet inte bör inskränkas med ytterligare krav på innehåll och form. I stället för en reglering med kvoter som är svår att uppnå menar företaget att det bör införas en möjlighet för tillsynsmyndigheten att på ett kvalitativt sätt beakta hur tvföretagen tillhandahåller tillgänglighetstjänster. Regeringen anser att en förändring av bestämmelserna i den riktning som Bonnier Broadcasting föreslår skulle riskera att försvåra tillämpningen och därför inte är lämplig att genomföra. Det är i stället angeläget med en reglering som möjliggör tydliga krav och därmed också förutsebarhet för berörda tv-företag och för användare av tillgänglighetstjänster.

Hänvisningar till S10-1

10.2. Krav på en handlingsplan och på redovisning

Regeringens förslag: Leverantörer av medietjänster som omfattas av krav på att utforma sin tjänst på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska upprätta en handlingsplan för hur tjänstens tillgänglighet ska öka. Leverantören ska redovisa hur en tjänst har tillgängliggjorts. I redovisningen ska även handlingsplanen ingå.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska ingå i handlingsplanen och om redovisningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för tillgängliga medier, Funktionsrätt

Sverige, Dyslexiförbundet, Sveriges Television AB, och Nent Group tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändningar.

Hörselskadades riksförbund instämmer i utredningens förslag med tillägget att tv-företagen ska åläggas att samråda med relevanta funktionshindersorganisationer vid upprättandet av handlingsplaner.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet ska en leverantör av medietjänster regelbundet

rapportera till de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen hur tjänsterna gjorts tillgängliga. Medlemsstaterna ska sedan vart tredje år, med start i december 2022, rapportera om genomförandet till kommissionen.

För närvarande framgår av regeringens respektive Myndigheten för press, radio och tv:s beslut om tillgänglighet att de leverantörer som omfattas av kraven på tillgänglighet ska redovisa hur arbetet bedrivits. Regeringen anser att denna redovisningsskyldighet bör förtydligas genom att ett uttryckligt krav på redovisning förs in i radio-_och_tv-lagen. Redovisningen bör ske vid den tidpunkt som regeringen respektive Myndigheten för press, radio och tv bestämmer. För att ytterligare tydliggöra hur redovisningen ska ske bör föreskrifter om redovisningen kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Redovisningen ger underlag för Sveriges rapportering till kommissionen om genomförandet i enlighet med kraven i ändringsdirektivet. Någon ytterligare rapporteringsskyldighet för leverantörer av medietjänster för detta ändamål behövs därför inte.

Medlemsstaterna ska även uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram handlingsplaner för att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning fortlöpande och successivt ska öka (artikel 7.3 i AVdirektivet genom ändringsdirektivet). Ändringsdirektivet ger inga närmare bestämmelser om handlingsplanernas innehåll eller utformning.

Regeringens och Myndigheten för press, radio och tv:s beslut om tillgänglighet innebär att flertalet av de som omfattas av besluten har en skyldighet att bland annat redovisa hur tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska öka. En sådan framåtsyftande redovisning kan utgöra grund för en handlingsplan. För att tydliggöra vikten av att sådana handlingsplaner tas fram av leverantörerna anser regeringen att skyldigheten, som i dag endast framgår genom beslut, bör framgå av lag. En bestämmelse bör därför införas i radio-_och_tv-lagen som innebär att leverantörer av medietjänster som omfattas av dessa beslut ska ta fram handlingsplaner för hur tillgängligheten till tjänsterna ska öka. Mot bakgrund av de synpunkter som framförts av Hörselskadades riksförbund kan nämnas att Sveriges Television och Utbildningsradion enligt regeringens beslut om tillgänglighet ska ha en systematisk och regelbunden dialog med berörda brukarorganisationer. De leverantörer som omfattas av Myndigheten för press, radio och tv:s beslut ska bland annat redogöra för vilka kontakter som tagits med representanter för användargrupperna. Det saknas behov av att formellt ålägga leverantörer av medietjänster som omfattas av tillgänglighetskrav att samråda med relevanta brukarorganisationer vid upprättande av handlingsplaner.

Hänvisningar till S10-2

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

10.3. Meddelanden av vikt för allmänheten

Regeringens förslag: En leverantör av medietjänster som sänder meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det ska så snart det är möjligt utforma meddelandena så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en skyldighet om att viktigt meddelande till allmänheten ska göras tillgängligt i ljudradio för personer med funktionsnedsättning.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att meddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska sändas i tv enligt gällande tillståndsvillkor, när så är möjligt, ska utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Remissinstanserna: Hörselskadades riksförbund, Sveriges Television

AB och Nent Group tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker delvis förslaget. Enligt myndigheten bör dock kravet formuleras så att det tydligt framgår att meddelande av vikt för allmänheten ska utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Även bland andra Myndigheten för delaktighet, Post- och telestyrelsen, Funktionsrätt Sverige och SOS Alarm Sverige AB anser att förslaget om att meddelanden ska göras tillgängliga ”när så är möjligt” är otydligt och behöver tydliggöras.

Sveriges advokatsamfund anser att vikten av att även personer med funktionsnedsättning nås av viktiga meddelanden talar för att de föreslagna kraven bör gälla även för ljudradio om det är möjligt. Enligt Myndigheten för press, radio och tv är det angeläget att utreda hur en skyldighet att göra meddelanden tillgängliga i ljudradio kan möjliggöras.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Meddelanden av vikt för allmänheten i tv och sökbar text-tv

AV-direktivet innehåller bestämmelser om att information vid kriser, inbegripet tillkännagivanden och meddelanden till allmänheten vid naturkatastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster, ska tillhandahållas så att den är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning (artikel 7.5 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Enligt 4 kap. 9 § 15 radio-_och_tv-lagen får ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv förenas med villkor om skyldighet att kostnadsfritt sända meddelande som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det.

Med uttrycket meddelande som är av vikt för allmänheten avses olika typer av meddelanden från myndigheter som kan ha betydelse för allmänheten. Det kan till exempel vara information om ett förestående val eller annan samhällsinformation. Uttrycket innefattar också sådana myndighets-, informations- eller varningsmeddelanden som ingår i Överenskommelsen angående varnings- och informationssystemet Viktigt meddelande till allmänheten (VMA). VMA är ett varningssystem som ska skydda människor, egendom eller miljö och som används vid olyckor, allvarliga händelser och störningar i viktiga samhällsfunktioner. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ansvarar för systemet som administreras av SOS Alarm.

Sveriges Television ska enligt sitt sändningstillstånd för perioden 2020– 2025 kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det. Meddelandet ska ges en lämplig utformning som genom sin omfattning eller på annat sätt inte ska inverka menligt på

programverksamheten. För de tillståndshavare som är etablerade i Sverige och där Myndigheten för press, radio och tv meddelar tillstånd gäller villkor om att tillståndshavaren kostnadsfritt ska sända varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom eller miljö, om en myndighet begär det (Myndigheten för press, radio och tv:s beslut den 18 februari 2020, dnr 19/02700 m.fl.). För Sveriges Television gäller alltså ett mer allmänt utformat villkor där även information som är viktig för allmänheten ingår. Övriga tillståndshavare i marknätet ska sända VMA. Regeringen delar utredningens bedömning att ändringsdirektivets bestämmelse om information vid kriser inte har ett vidare tillämpningsområde än överenskommelsen om VMA, snarare får VMA-systemet anses omfatta fler och även mindre allvarliga situationer.

Ändringsdirektivets krav innebär att information vid kriser ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning om det är möjligt. Eftersom de villkor om att sända meddelanden av vikt för allmänheten som är möjliga att ställa upp enligt radio-_och_tv-lagen kan omfatta fler situationer än VMA-systemet går regeringens förslag utöver ändringsdirektivets krav. Med hänsyn till syftet med bestämmelsen, att allmänheten, förutom VMA, ska få sådan information som bedöms som viktig för allmänheten anser regeringen att det är rimligt att i princip alla meddelanden som en tillståndshavare är skyldig att sända enligt tillståndsvillkor för tv görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Med tillgängliggörande avses att meddelandet ska göras tillgängligt med någon av de tekniker som anges i 5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen, dvs. genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik.

Den inskränkning som utredningen föreslår i form av att meddelanden ska göras tillgängliga när så är möjligt har ifrågasatts av flera remissinstanser. Post- och telestyrelsen, Funktionsrätt Sverige, och SOS

Alarm anser att den är otydlig. Myndigheten för delaktighet menar att huvudregeln ska vara att VMA ska vara tillgängliga och att det närmare bör analyseras i vilka fall det inte är möjligt att sända tillgängliga VMA. Myndigheten för press, radio och tv föreslår att kravet formuleras så att det tydligt framgår att meddelande av vikt för allmänheten som ska sändas i tv ska utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Det övergripande målet med den föreslagna regleringen är att information av vikt för allmänheten vid kriser och allvarliga händelser snabbt når så stora delar av allmänheten som möjligt, dvs. även personer med funktionsnedsättning. Av skälen till ändringsdirektivet framgår att det i vissa fall kanske inte är möjligt att tillhandahålla information vid kriser på ett sätt som är fullt ut tillgängligt för personer med funktionsnedsättning. Sådana omständigheter bör dock inte hindra att information vid kriser offentliggörs genom audiovisuella medier (se skäl 24 i ändringsdirektivet). Regeringen håller med Lagrådet om att bestämmelsen blir tydligare om det framgår att meddelanden så snart det är möjligt ska utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Därigenom tas hänsyn till att det inte alltid är möjligt för berörda tv-företag att omedelbart göra all information tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.

Meddelanden av vikt för allmänheten i ljudradio

Kraven som ställs om att information vid kriser ska göras tillgänglig kommer från AV-direktivet genom ändringsdirektivet, och omfattar inte ljudradio. Villkor om att sända meddelanden av vikt för allmänhet kan dock även ställas i tillstånd att sända ljudradio (11 kap. 3 § 15 radio-_och_tv-lagen). Sveriges Radios sändningstillstånd för perioden 2020–2025 innehåller ett sådant villkor. Utredningen berör därför frågan om krav bör ställas på att även sådana meddelanden i ljudradio ska tillgängliggöras för personer för personer med funktionsnedsättning och bedömer att så inte bör ske. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter utredningens bedömning i denna del. Myndigheten för press, radio och tv anser det angeläget att så snart som möjligt utreda hur en skyldighet att göra dessa meddelanden tillgängliga i ljudradio kan möjliggöras. Hörselskadades riksförbund vill att skyldigheten utvidgas till att omfatta programföretagens webbsändningar.

Regeringen delar utredningens bedömning att Sveriges Radio skulle ha begränsade möjligheter rent praktiskt att tillgängliggöra meddelanden i ljudradiosändningar. Sveriges Radios webbsändningar, där tillgängliggörande för personer med funktionsnedsättning skulle vara möjligt, omfattas inte av tillståndsvillkoret att sända meddelanden av vikt för allmänheten. Det är därför i nuläget inte möjligt att utifrån ett tillståndsvillkor ställa krav på att Sveriges Radio ska tillgängliggöra viktiga meddelanden till allmänheten för personer med funktionsnedsättning i tillhandahållanden som sker genom tråd.

Hänvisningar till S10-3

10.4. Vitesföreläggande ersätts med särskild avgift

Regeringens förslag: Den som inte följer ett beslut om skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska, i stället för att föreläggas vid vite, kunna åläggas att betala en särskild avgift.

Granskningsnämnden för radio och tv ska pröva frågor om särskild avgift när beslut om tillgänglighet har fattats av regeringen. Myndigheten för press, radio och tv ska pröva frågor om särskild avgift i övriga fall.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen berott på en omständighet som leverantören varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka, eller

2. vad leverantören gjort för att undvika överträdelsen. Vid fastställande av den särskilda avgiftens storlek ska även de kostnadsminskningar som överträdelsen kan beräknas ha gett upphov till för leverantören särskilt beaktas.

En särskild avgift ska inte få beslutas senare än fem år från det att ett tillgängliggörande skulle ha skett. Ett beslut om avgift ska upphöra att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Ett beslut om särskild avgift ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I utredningens lagförslag anges inte vad som särskilt ska beaktas vid prövningen av om en avgift ska tas ut. Inte heller anges att de kostnadsminskningar som överträdelsen kan beräknas ha gett upphov till särskilt ska beaktas när avgiftens storlek fastställs. Utredningen föreslår att den särskilda avgiften ska kunna sättas ner helt eller delvis om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv och

Myndigheten för tillgängliga medier ställer sig positiva till utredningens förslag. Förvaltningsrätten i Stockholm har inget att invända mot förslaget men anser att lagförslaget bör justeras om det ska vara möjligt att beakta minskade kostnader vid fastställande av den särskilda avgiften. Funktionsrätt Sverige framhåller att det är viktigt med effektiva sanktioner.

Sveriges advokatsamfund framhåller, utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv, att det måste vara tydligt vilka krav på tillgängliggörande som ställs på leverantörer av medietjänster.

Bonnier Broadcasting, Nent Group och TU – Medier i Sverige avstyrker att vitessanktionen byts ut mot en särskild avgift. De anser bland annat att särskild avgift är en alltför kraftfull sanktion i sammanhanget.

Skälen för regeringens förslag

Möjligheten att förelägga vid vite är inte en effektiv sanktion

Enligt 17 kap. 11 § radio-_och_tv-lagen får den som inte följer radio- och tv-lagens krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (5 kap. 12 §) eller ett beslut som fattats med stöd av den bestämmelsen meddelas de förelägganden som i enskilda fall behövs för att besluten ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Vitesföreläggandet gäller först efter att beslut om detta har vunnit laga kraft (jfr 20 kap. 4 § andra stycket).

Utredningen bedömer att föreläggande vid vite inte är en ändamålsenlig sanktion för underlåtenhet att följa beslut om att tillgängliggöra tv-tjänster. Myndigheten för press, radio och tv:s beslut om skyldigheter att tillgängliggöra tv-sändningar innebär att kraven ska uppfyllas under en tidsperiod, inte vid en viss tidpunkt. En utvärdering av om kraven har uppfyllts kan då inte göras innan den period som ska utvärderas har avslutats. Det innebär i sin tur att när utvärderingen av föregående period sker har en ny period startat där innehåll ska tillgängliggöras. Om myndigheten bedömer att tillgängliggörande inte skett i tillräcklig omfattning innebär sanktionen föreläggande vid vite att de åtgärder som ett programföretag har att vidta för att fullgöra föreläggandet kommer att avse en period som passerats (se betänkandet s. 437 f.).

Den som inte följer beslut om tillgängliggörande för personer med funktionsnedsättning ska kunna åläggas att betala en särskild avgift.

Regeringen delar utredningens bedömning att gällande sanktion inte är ändamålsenlig och effektiv för att komma till rätta med situationen att en leverantör av medietjänster inte följer kraven i radio-_och_tv-lagen och beslut om tillgänglighet. En avgift har i andra sammanhang ansetts vara en

effektiv sanktion. Vidare är det en sanktion som redan i dag förekommer i radio-_och_tv-lagen. Regeringen föreslår därför att den nuvarande vitessanktionen tas bort och att den som inte följer beslut enligt 5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen i stället ska kunna åläggas att betala en särskild avgift.

Bonnier Broadcasting och Nent Group, som avstyrker att vitessanktionen byts ut mot särskild avgift, anser att kraven på tillgänglighetstjänster inte är rimliga. De anser att en förstärkning av tillsynsmyndighetens sanktionsmöjligheter inte kommer att göra det lättare för leverantörer att nå kraven och därmed inte är en effektiv väg till god reglering. Enligt TU kan de reella möjligheterna att tillgängliggöra tvsändningar av olika skäl variera och måste beaktas. TU anser att särskild avgift är en oproportionerligt kraftig sanktion i sammanhanget.

Av 5 kap. 12 § andra stycket radio-_och_tv-lagen framgår att en leverantörs finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen ska beaktas vid bestämmande av hur och vilken omfattning en tjänst ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Av förarbetena till bestämmelsen framgår bland annat att det inte går att ställa samma krav på alla leverantörer. Kraven bör inte heller ställas så högt att leverantörer av medietjänster med små resurser riskerar att slås ut från marknaden (se prop. 2009/10:115 s. 134 f.). Ett beslut om tillgänglighet får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (20 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen). Har det ställts upp krav på tillgänglighet är regeringens utgångspunkt att sanktionerna om kraven inte följs ska vara effektiva och tydliga. Som

Funktionsrätt Sverige påpekar är det viktigt att bestämmelser som syftar till att främja tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning åtföljs av sanktionsmöjligheter. Som framgår nedan bör vid prövningen av om en avgift ska tas ut bland annat beaktas om överträdelsen berodde på en omständighet som leverantören inte förutsåg, borde ha förutsett eller kunnat påverka. Även vad leverantören gjort för att undvika överträdelsen bör beaktas särskilt. Skulle det anses oskäligt att ta ut en särskild avgift vid en överträdelse finns det således möjlighet att inte ta ut en sådan. Enligt regeringen kan en sanktion i form av en särskild avgift sammantaget inte anses oproportionerlig, utan framstår i stället som en lämplig sanktion om krav på tillgänglighet inte följs.

Beslut om särskild avgift bör fattas av tillsynsmyndigheten

Förslaget innebär att en särskild avgift får påföras för de fall en leverantör av medietjänster inte följer ett beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen. Frågor om påförande av särskild avgift om en leverantör inte följer bestämmelser och villkor i radio-_och_tv-lagen om bland annat reklam (17 kap. 5 §) prövas i dag av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv (19 kap. 4 §). I allt fler fall är det dock numera tillsynsmyndigheten själv som beslutar om avgiften och avgiftens storlek. Ett exempel på detta finns i resegarantilagen (2018:1218). I förarbetena till resegarantilagen uttalade regeringen bland annat följande. Det finns skäl att ifrågasätta en ordning som innebär att domstol på talan av tillsynsmyndigheten prövar om en avgift av det aktuella slaget ska påföras. En utgångspunkt bör vara att beslutanderätten i första instans ska ligga hos domstol, främst när avgiftsskyldigheten beror på om en överträdelse har skett av uppsåt eller

oaktsamhet och när reglerna är utformade så att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar (prop. 2017/18:226 s. 64).

Vid bedömningen av om en leverantör av en medietjänst uppfyllt kraven på tillgängliggörande är det möjligt att objektivt konstatera hur och i vilken omfattning en tjänst gjorts tillgänglig. Det är alltså inte fråga om att göra skönsmässiga bedömningar. Vid fråga om en avgift ska påföras för brister i tillgängliggörande behöver det inte heller göras någon bedömning av om överträdelsen skett med uppsåt eller av oaktsamhet utan det räcker med ett konstaterande att beslutet inte följts. De skäl som kan finnas på andra områden och som kan motivera en domstolsprövning som första instans gör sig därför inte gällande vid påförande av särskild avgift vid överträdelse av krav på att göra en medietjänst tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.

Krav på tillgänglighet är inte en skyldighet som innebär en inskränkning i den sändandes grundlagsskyddade rätt att självständigt avgöra vad som ska förekomma i programmen (se prop. 2009/10:81 s. 3536 och 2009/10:115 s. 133 f.). Beslut om tillgängliggörande avser inte heller innehåll i program utan krav på att innehållet i program ska tillgängliggöras med vissa tekniska hjälpmedel såsom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik (5 kap. 12 § radio-_och_tv-lagen). Tillsynen som utövas av granskningsnämnden för radio och tv och Myndigheten för press, radio och tv avser alltså inte granskning av innehållet i program. I stället består tillsynen av att, utifrån de redovisningar leverantörerna lämnar, bedöma om vissa krav har uppfyllts, inte hur dessa krav har uppfyllts.

Förslaget innebär att granskningsnämnden får fatta beslut om att särskild avgift ska påföras i de fall regeringen beslutat om krav på tillgängliggörande, dvs. för public service-företagens verksamhet. Myndigheten för press, radio och tv föreslås få fatta beslut i övriga fall, dvs. för andra leverantörer av tv än public service-företagen.

Omständigheter som särskilt bör beaktas vid prövningen av om en särskild avgift ska tas ut

Regeringen instämmer med Lagrådet om att den föreslagna bestämmelsen bör innehålla kriterier för vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om en avgift ska tas ut eller inte och att bestämmelsen bör tillföras sådana bedömningsgrunder. Som Lagrådet föreslår bör vid prövning av frågan om en avgift ska tas ut särskilt beaktas om överträdelsen berodde på en omständighet som leverantören inte förutsåg, borde ha förutsett eller kunnat påverka, och vad leverantören gjort för att undvika överträdelsen. Det kan till exempel vara omständigheter hänförliga till distributionstekniska förutsättningar eller att försök med ny teknik har gjort att delar av kraven inte uppfylls.

Andra omständigheter än de som räknas upp i bestämmelsen kan givetvis också få betydelse för bedömningen av om en avgift ska påföras eller inte. Det kan exempelvis vara omständigheter som hör samman med överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Att en leverantör inte alls följer ett tillgänglighetsbeslut är till exempel allvarligare än om leverantören uppfyllt merparten men inte alla de krav som ställts.

Bedömningen av om en avgift ska tas ut eller inte kommer att behöva göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. De omständigheter som legat till grund för prövningen av om en avgift ska tas ut ska särskilt beaktas även vid bestämmande av storleken på avgiften.

Avgiftens storlek

Enligt 17 kap. 6 § radio-_och_tv-lagen ska den särskilda avgiften fastställas till lägst fem tusen och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av leverantörens årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. När avgiften fastställs ska särskilt de omständigheter beaktas som legat till grund för prövningen av frågan om avgift ska påföras, dvs. bland annat om överträdelsen berodde på en omständighet som leverantören inte kunnat påverka och vad leverantören gjort för att undvika överträdelsen.

Förvaltningsrätten i Stockholm framför att lagtexten bör justeras om minskade kostnader ska beaktas när den särskilda avgiften fastställs.

Regeringen håller med om att, förutom de ökade intäkter som leverantören kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen, även de kostnadsminskningar som överträdelsen kan beräknas ha gett upphov till bör beaktas. Det ger utrymme för att ta hänsyn till ekonomiska motiv för att inte följa ett beslut om att tillgängliggöra innehåll. Till skillnad från överträdelse av till exempel bestämmelser om reklam eller andra annonser innebär nämligen en överträdelse av kraven inte en intäkt för leverantören, det är snarare en fråga om minskning av kostnaderna (jfr prop. 2009/10:115 s. 138).

Ett beslut om påförande av särskild avgift bör kunna överklagas till förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (20 kap. 5 § radio-_och_tv-lagen).

10.5. En kontaktpunkt online

Regeringens bedömning: Myndigheten för press, radio och tv bör vara ansvarig för att tillhandahålla en kontaktpunkt online som ska lämna information till allmänheten om tillgänglighetsfrågor enligt radio-_och_tv-lagen och ta emot klagomål om sådant tillgängliggörande.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för digital förvaltning, Funktionsrätt Sverige, Dyslexiförbundet,

Hörselskadades riksförbund, Sveriges Utbildningsradio AB och Nent Group tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Myndigheten för digital förvaltning framhåller att Myndigheten för press, radio och tv:s arbete med att etablera en kontaktpunkt bör ske i samråd med myndigheten. Hörselskadades riksförbund vill se att Myndigheten för press, radio och tv som kontaktpunkt får ett betydligt större ansvar att följa upp klagomål och att företag som återkommande försvårar tillgängligheten ska kunna beläggas med vite i någon form.

Utbildningsradion anser att det bör tydliggöras att kontaktpunkten inte

innebär att Myndigheten för press, radio och tv ska hantera och lösa klagomål från allmänheten.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt ändringsdirektivet ska varje medlemsstat utse en för allmänheten lättillgänglig kontaktpunkt online som ska informera om och kunna ta emot klagomål om de nu aktuella tillgänglighetsfrågorna (artikel 7.4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Med hänsyn till ändringsdirektivets krav bör det enligt regeringen tydliggöras i förordning att en kontaktpunkt ska finnas lätt tillgänglig för allmänheten, vilket inkluderar personer med funktionsnedsättning. Enligt utredningen har Myndigheten för press, radio och tv till viss del fungerat som en informell kontaktpunkt, bland annat genom att myndigheten regelbundet hanterat frågor från allmänheten om vad regeringens och myndighetens beslut om tillgänglighet innebär.

Det är också naturligt att Myndigheten för press, radio och tv får till uppgift att tillhandahålla kontaktpunkten. För detta talar att granskningsnämnden för radio och tv följer upp om public serviceföretagen har fullgjort sina skyldigheter och att myndigheten följer upp skyldigheterna för andra än public service-företagen. Vidare är det framför allt Myndigheten för press, radio och tv som genom sina beslut kan möta olika synpunkter. Att utse någon annan myndighet som ansvarig för att tillhandahålla en kontaktpunkt online skulle medföra ökad administration samtidigt som rollfördelningen kan bli otydlig för allmänheten.

I likhet med Utbildningsradion anser regeringen att det i sammanhanget bör tydliggöras att avsikten inte är att myndighetens fullgörande av uppgiften ska innebära ansvar för att hantera och lösa klagomål om bristande tillgänglighet i enskilda fall. Däremot bör myndigheten följa och informera om den tekniska utvecklingen och vid behov kunna föra fram synpunkter för att uppmuntra aktörer att ta fram gemensamma och framåtsyftande tekniska lösningar. Klagomål från allmänheten om att ett tillgängliggörande inte sker på visst sätt eller i tillräcklig omfattning bör också kunna utgöra underlag vid myndighetens och granskningsnämndens uppföljning av om en leverantör uppfyller de krav som ställs. Något ytterligare ansvar för myndigheten inom ramen för tillhandahållandet av kontaktpunkt, såsom Hörselskadades riksförbund föreslår, bör denna uppgift inte innebära. Regeringen lämnar förslag om sanktioner för leverantörer av medietjänster som inte följer beslut om krav på tillgängliggörande i avsnitt 10.4.

Myndigheten för press, radio och tv bör vid etablerandet av kontaktpunkten samråda med relevanta myndigheter på området.

Hänvisningar till S10-5

11. Audiovisuella kommersiella meddelanden

11.1. Annonstid för tv-sändningar

Regeringens förslag: Annonser ska få sändas i tv under högst 20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00 och 20 procent av tiden mellan kl. 18.00 och 24.00.

Neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda reklaminslag, s.k. svartrutor, ska inte räknas som annonstid.

Undantaget för programföretagens egenreklam ska också omfatta program och audiovisuella medietjänster från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Konkurrensverket, Myndigheten för press, radio och tv, Film och Tv-producenterna, Bonnier Broadcasting och Nent Group tillstyrker utredningens förslag.

Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget med hänvisning till att en ökad mängd reklam kan vara problematiskt ur ett folkhälsoperspektiv. Göteborgs universitet (Nordicom) ifrågasätter utredningens argumentation och anser att nuvarande regler redan är generösa för tvföretagen. Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (Klys) och Svenska Filminstitutet framför synpunkter på förslaget, bland annat utifrån publikens intresse av en ostörd tv-upplevelse och vikten av att beakta upphovsmannens ideella rätt i samband med reklamavbrott i långfilmer.

Skälen för regeringens förslag

Högsta tillåtna tid för annonser

Ändringsdirektivet innebär en liberalisering av AV-direktivets regler om högsta tillåtna tid för annonser i tv-sändningar (artikel 23.1). Bakgrunden är marknadens utveckling med en ökande konkurrens från bland annat beställ-tv-aktörer som inte omfattas av samma annonsregler. Enligt ändringsdirektivet är det viktigt att programföretagen får mer flexibilitet och kan bestämma när reklamen ska läggas in för att maximera annonsörernas efterfrågan och tittarflödet (se skäl 32 och 41).

Vid ett antal tillfällen har radio- och tv-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid liberaliserats. Syftet har varit att de svenska bestämmelserna inte ska vara strängare än de minimiregler som gäller enligt EU-rätten. Regeringen har motiverat detta med att det är angeläget att tv-företag som etablerar sig i Sverige inte missgynnas genom stängare regler vilket ökar risken för att företagen i stället väljer att etablera sig utomlands (prop. 2007/08:4 s. 12 f. och prop. 2009/10:115 s. 168).

För närvarande gäller att annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag (8 kap. 1 § första stycket radio-_och_tv-lagen

)

. Regeringen föreslår att annonser ska få sändas i tv under högst 20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00 samt 20 procent av

tiden mellan kl. 18.00 och 24.00. Med förslaget kommer den svenska regleringen av högsta tillåtna tid för annonser i tv-sändningar fortsatt att motsvara direktivets miniminivå. De kommersiella tv-företagen ges därmed större frihet att besluta om hur mycket reklam som ska sändas under en given timme jämfört med nuvarande regelverk.

Flera remissinstanser uttalar sig om konsekvenserna för tittarupplevelsen. Klys uppmanar till en restriktiv hållning till annonsering i tv, oavsett distributionsform, utifrån publikens intresse av en ostörd tvupplevelse. Enligt Bonnier Broadcasting möjliggör förslaget en smidigare placering av reklam som blir bättre för tittarupplevelsen. Detta blir särskilt tydligt vid livesändning av sport och andra direktsändningar samt vid sändningar av drama med berättarstrukturer utan tydliga övergångar där reklampauser med lätthet faller in. Även Film och Tv-producenterna påtalar att den ökade flexibilitet som följer av förslaget medför större möjlighet för programföretagen att placera reklam på ett sätt som inte är negativt för upplevelsen av programmen. Nent Group framhåller att professionella medieleverantörer värnar en långsiktigt hållbar affär och därför inte placerar reklam på ett sätt som avskräcker tittare och lyssnare.

Mediemarknaden är under förändring och det är flera faktorer som påverkar utvecklingen. Nya tekniska lösningar för att ta del av rörlig bild har skapat utrymme för nya aktörer på marknaden. Även om allmänhetens medievanor därmed förändras, spelar traditionella tv-sändningar fortsatt en viktig roll i det samlade medieutbudet. Möjligheten att finansiera verksamhet med reklam i tv-sändningar är också fortsatt betydelsefull för tv-företagen. Det är viktigt att svenska medieföretag har goda förutsättningar att utvecklas i konkurrensen från stora internationella aktörer.

Det kan dock inte uteslutas att den föreslagna liberaliseringen, beroende på hur den utnyttjas av tv-företagen, kan upplevas som en försämring av tittarna. Samtidigt finns i dag fler alternativ för tittarna och utrymmet för programföretagen att öka mängden reklam kan därför vara mer begränsat än tidigare. Konkurrensen i tv-landskapet kan därmed verka återhållande på programföretagens möjligheter att öka mängden reklam i tv-sändningar på ett sådant sätt att tittarupplevelsen försämras. Hur tittarupplevelsen påverkas av förändringar i möjligheten att lägga in reklam i tvsändningarna är dock i huvudsak en fråga för de kommersiella tvföretagen. Regeringens utgångspunkt är – liksom tidigare – att det inte är försvarbart att införa regler som missgynnar de tv-företag som väljer att etablera sig i Sverige.

Filminstitutet framhåller vikten av att beakta upphovsmannens ideella rätt i samband med reklamavbrott i filmer och andra verk. Bestämmelserna om hur reklam får inplaceras gäller även fortsättningsvis. Enligt 8 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen ska annonsavbrott läggas med hänsyn till naturliga pauser i programmet och programmets längd och karaktär. Avbrotten får inte heller påverka programmets integritet och värde eller kränka rättighetshavarnas rättigheter.

Folkhälsomyndigheten anser att nuvarande bestämmelser i radio- och tvlagen ska behållas. Enligt myndigheten kan utredningens förslag bidra till ökad mängd av reklam på ett sätt som är problematiskt ur ett folkhälsoperspektiv, framförallt gällande reklam för ohälsosamma livsmedel och drycker samt spel om pengar. De bestämmelser som nu

föreslås liberaliseras innebär en kvantitativ begränsning av reklam i tvsändningar. De tar inte hänsyn till vilka typer av varor eller tjänster som marknadsförs. Någon särskild begränsning av reklam för ohälsosamma livsmedel och drycker följer inte av AV-direktivet och därmed finns inte heller någon skyldighet för Sverige att begränsa sådan reklam. AVdirektivet innebär dock att medlemsstaterna ska främja självreglering genom uppförandekoder som syftar till att minska barns exponering för sådan reklam (se vidare avsnitt 11.4). Frågan om begränsningar av marknadsföring av ohälsosamma livsmedel har behandlats av Statskontoret i rapporten En analys av några offentliga styrmedel för bättre matvanor (2019:10), som lämnades till regeringen den 17 maj 2019. Reklam som marknadsför spel omfattas inte av de områden som AVdirektivet samordnar (se även avsnitt 11.4). I sammanhanget kan nämnas att regeringen den 25 april 2019 beslutade om tilläggsdirektiv till Spelmarknadsutredningen (Fi 2018:03). Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen överväga hur omfattningen av marknadsföring av spel kan minskas, särskilt i syfte att skydda sårbara grupper som personer med spelproblem eller förhöjd risk för spelproblem samt unga (dir. 2019:18). Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2020.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att 8 kap. 1 § första stycket radio-_och_tv-lagen ändras så att bestämmelsen återger den mer flexibla regleringen av högsta tillåtna tid för annonser som möjliggörs genom ändringsdirektivet.

Neutrala inramningar runt tv-reklaminslag

Ändringsdirektivet innebär att neutrala bilder mellan redaktionellt innehåll och tv-reklaminslag eller teleshoppinginslag, och mellan enskilda inslag, s.k. svartrutor, inte ska räknas av mot den tillåtna tiden för annonser (artikel 23.2 d i AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Ändringsdirektivet innebär i denna del en kodifiering av EU-domstolens praxis (Sanoma Media Finland v. Nelonen Media, C-314/14).

Enligt granskningsnämnden för radio och tv:s praxis ska allt som sänds under en markerad annonstid räknas in i den högsta tillåtna annonsmängden, vilket inkluderar svartrutor. Denna tolkning fick också stöd vid genomförandet av AV-direktivet. Regeringen menade i det lagstiftningsärendet att svartrutorna är att anse som en integrerad del av reklamsändningarna och att de därmed inte kan undantas vid bedömning av om tillåten annonstid överskridits (prop. 2009/10:115 s. 169).

Den nya bestämmelsen i ändringsdirektivet bör genomföras genom ett nytt andra stycke i 8 kap. 1 § där det framgår att neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag inte ska räknas som annonstid.

Egenreklam

Genom ändringsdirektivet utvidgas reglerna om egenreklam i artikel 23.2 så att undantaget för programföretagens egenreklam också omfattar program och audiovisuella medietjänster från andra enheter som tillhör samma mediegrupp. I skäl 43 förtydligas att många programföretag tillhör större mediegrupper och sänder meddelanden som inte bara rör dess egna program utan även program och audiovisuella medietjänster från andra

aktörer som tillhör samma mediegrupp. Sändningstid som ett programföretag avsätter för sådana meddelanden bör inte inkluderas i den maximala sändningstid som får användas för tv-reklam.

Genomförandet i denna del bör ske genom en ändring i 8 kap. 16 § radio-_och_tv-lagen om undantag för egenreklam. Av ändringen bör framgå att 8 kap. 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ inte gäller för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet eller för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp. Det innebär, liksom tidigare, att undantaget för egenreklamen inte bara gäller för beräkning av högsta tillåtna annonstid, utan också för till exempel förbudet mot reklam riktad till barn och bestämmelser om annonssignatur.

Hänvisningar till S11-1

11.2. Produktplacering

Hänvisningar till S11-2

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

11.2.1. Bestämmelserna om produktplacering förenklas och kompletteras

Regeringens förslag: Produktplacering ska inte få förekomma i nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

När det förekommer produktplacering i beställ-tv ska programmens strukturering i en katalog inte få påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten.

Bestämmelsen om krav på program där det förekommer produktplacering ska förtydligas så att det framgår att den också gäller program som tillhandahålls i beställ-tv.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningens författningsförslag har dock delvis en annan utformning.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv, Konkurrensverket, Sveriges Kommunikationsbyråer och Bonnier Broadcasting tillstyrker utredningens förslag. Nent Group anser att förslaget följer direktivet. Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget med hänvisning till negativa konsekvenser för folkhälsan.

Skälen för regeringens förslag

Produktplacering tillåts med vissa undantag

Genom ändringsdirektivet blir huvudregeln att produktplacering i program i tv är tillåten med undantag för nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och barnprogram (artikel 11.2). I skäl 33 förklaras bland annat att det allmänna förbudet mot produktplacering, med några undantag, inte skapat rättssäkerhet för leverantörer av medietjänster. Produktplacering bör därför tillåtas i alla audiovisuella medietjänster och på videodelningsplattformar med vissa undantag.

I radio-_och_tv-lagen är huvudregeln att produktplacering är förbjuden oavsett om programmet sänds i tv eller beställ-tv, med undantag för filmer,

tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning (6 kap. 1 § och 2 § första stycket). Ändringsdirektivet innebär alltså att huvudregeln blir att produktplacering är tillåtet med vissa undantag, dvs. det omvända jämfört med dagens reglering. Förändringen innebär en förenkling och ett förtydligande av regelverket. Bestämmelserna om produktplacering i radio-_och_tv-lagen bör ändras för att genomföra ändringsdirektivet i denna del.

Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget med hänvisning till bland annat konsekvenser för folkhälsan och anser att nuvarande bestämmelser i radio-_och_tv-lagen ska behållas. De förändringar som nu föreslås innebär som nämnts i huvudsak en förenkling av regelverket. De generella förbuden mot produktplacering av till exempel alkoholdrycker och tobak gäller liksom tidigare. Därtill kan nämnas att ett nytt förbud mot produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat föreslås införas (se avsnitt 11.2.2).

Skydd för det redaktionella oberoendet

Artikel 11.3 i AV-direktivet innehåller en bestämmelse till skydd för det redaktionella oberoendet för leverantörer av medietjänster i förhållande till produktplacerande företag. Bestämmelsen är genomförd genom 6 kap. 3 § andra stycket radio-_och_tv-lagen som innebär att innehållet i program där det förekommer produktplacering inte får påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten. När det gäller tv-sändningar får inte heller programläggningen påverkas så att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten.

Genom ändringsdirektivet kompletteras artikel 11.3 så att inte heller programmens strukturering i en katalog i beställ-tv får påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet för leverantören av medietjänsten. Det medför att även 6 kap. 3 § andra stycket bör ändras så att det framgår att bestämmelsen omfattar även beställ-tv och programmens strukturering i en katalog.

Förtydligande om produktplacering i beställ-tv

För närvarande framgår av 6 kap. 3 § första stycket radio-_och_tv-lagen att program där det förekommer produktplacering endast får sändas om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §. Bestämmelsen genomför artikel 11.3 b och c i AVdirektivet. Eftersom AV-direktivets bestämmelser om produktplacering gäller för både tv-sändningar och beställ-tv bör det framgå av 6 kap. 3 § första stycket att bestämmelsen även gäller program som tillhandahålls i beställ-tv. Regeringen föreslår därför att 6 kap. 3 § förtydligas så att bestämmelsen om produktplacering även uttryckligen omfattar beställ-tv.

11.2.2. Alkoholdrycksliknande preparat och elektroniska cigaretter

Regeringens förslag: Program i tv-sändning eller beställ-tv ska inte få innehålla produktplacering av

– alkoholdrycksliknande preparat, eller – produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare.

Bestämmelserna om samarbete mellan en behörig myndighet i Sverige och en behörig myndighet i en annan EES-stat ska inte tillämpas när det gäller alkoholdrycksliknande preparat. Det ska tydliggöras att ett sådant samarbete ska få ske vid sponsring av någon vars huvudsakliga verksamhet är att sälja alkoholdrycker.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. Folkhälsomyndigheten tillstyrker förbudet mot produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat, men avstyrker förslaget om att samarbetsförfarandet inte ska tillämpas beträffande sådana preparat.

Sveriges Kommunikationsbyråer anser att det är konsekvent och logiskt att införa det föreslagna förbudet.

Skälen för regeringens förslag

Produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat

Under senare år har alkoholhaltiga produkter avsedda att förtäras lanserats både i Sverige och internationellt. Exempel på sådana produkter är glass, gelégodis och grädde med en alkoholhalt som motsvarar alkoholdrycker. Lagstiftaren har av folkhälsoskäl ansett att en reglering av dessa produkter bör säkerställa samma höga skyddsnivå som regleringen av alkoholdrycker (prop. 2018/19:59 s. 56, bet. 2018/19:SoU18, rskr. 2018/19:239).

Den 1 juli 2019 trädde vissa ändringar i alkohollagen (2010:1622) i kraft, i syfte att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt för alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat. Bland annat har förbudet i 7 kap. 3 § alkohollagen mot användning av kommersiella annonser i ljudradioprogram, tv-program eller beställ-tv vid marknadsföring av alkoholdrycker utvidgats till att även gälla alkoholdrycksliknande preparat. Den 2 juli 2019 trädde ändringar i radio-_och_tv-lagen i kraft som medför att förbudet mot sponsring av program i tv-sändningar, sökbar text-tv, beställ-tv eller ljudradiosändningar från någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker utvidgas på motsvarande sätt (7 kap. 2 §, 15 kap. 9 §).

Radio-_och_tv-lagen innehåller även förbud mot produktplacering av alkoholdrycker (6 kap. 2 § andra stycket 1). Utredningen om vissa alkohol- och marknadsföringsfrågor berörde inte frågan om produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat i sitt delbetänkande Reglering av alkoglass m.fl. produkter (SOU 2017:59). Eftersom det saknades beredningsunderlag kunde regeringen därför inte lämna förslag om att införa förbud i radio-_och_tv-lagen mot produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat (prop. 2018/19:59 s. 92). Det är dock tydligt att avsikten har varit att alkoholdrycksliknande preparat så långt det är möjligt ska regleras på samma sätt som alkoholdrycker.

Varken AV-direktivet eller ändringsdirektivet innehåller bestämmelser om alkoholdrycksliknande preparat. Eftersom direktiven är minimidirektiv finns dock utrymme för medlemsstaterna att införa en

reglering på området under förutsättning att den är förenlig med unionsrätten i övrigt.

Ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker har i det lagstiftningsärende som föregick gällande radio- och tv-lag bedömts vara förenligt med unionsrätten mot bakgrund av de hälsorisker som förtäring av alkoholdrycker kan föra med sig (prop. 2009/10:115 s. 161, bet. 2009/10:KU25, rskr. 2009/10:331). Regeringen har ansett att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning när det gäller alkoholdrycksliknande preparat och ett förbud mot reklam för alkoholdrycksliknande preparat har inte heller bedömts strida mot yttrandefrihetsgrundlagen, regeringsformen eller artikel 10 i Europakonventionen (prop. 2018/19:59 s. 91).

För att bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om alkoholdrycksliknande preparat ska motsvara de som gäller för alkoholdrycker bör lagens förbud mot produktplacering utvidgas till att även omfatta sådana preparat.

Samarbete mellan myndigheter kan inte avse alkoholdrycksliknande preparat

AV-direktivet innehåller bestämmelser om ett samarbetsförfarande och möjligheter för en medlemsstat som tar emot medietjänster att under vissa omständigheter vidta åtgärder mot leverantörer som etablerat sig i andra medlemsstater i syfte att kringgå en striktare lagstiftning (se avsnitt 17). Regler om samarbete mellan myndigheter finns i 16 kap. 15–17 §§ radio-_och_tv-lagen och gäller tv-sändningar som strider mot vissa bestämmelser, bland annat om förbud mot marknadsföring av alkoholdrycker. I samband med att radio-_och_tv-lagen ändrades för att åstadkomma en likartad reglering för alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat utvidgades bestämmelsen om samarbete mellan myndigheter till att omfatta också alkoholdrycksliknande preparat (prop. 2018/19:59 s. 91 f.). Någon närmare analys av förutsättningarna för en sådan utvidgning gjordes inte då.

Under 2016 diskuterades frågan om samarbetsproceduren i AVdirektivet kunde användas för att hindra spelreklam i tv-sändningar från programbolag under ett annat EU-lands jurisdiktion i kontaktkommittén för AV-direktivet. Europeiska kommissionen gav i det sammanhanget uttryck för att det inte var möjligt, med hänvisning till att spelreklam inte inryms inom det område som direktivet samordnar. Regeringen har mot denna bakgrund gjort bedömningen att det saknats förutsättningar att utvidga reglerna i 16 kap. 15 § radio-_och_tv-lagen om samarbete med myndigheter i andra EES-stater till att omfatta spelreklam (prop. 2017/18:220 s. 170).

AV-direktivet samordnar bestämmelser om audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker. Direktivets begrepp alkoholhaltiga drycker kan inte anses inrymma annat än just drycker. Det saknas därför förutsättningar för att låta reglerna om samarbete med myndigheter i andra EES-stater omfatta sponsring, produktplacering eller kommersiella annonser för alkoholdrycksliknande preparat. Begreppet alkoholdrycksliknande preparat bör därför tas bort från 16 kap. 15 § första stycket. Möjligheten till samarbete när det gäller förbudet mot reklam för alkohol i 16 kap. 15 § andra stycket, som för närvarande genom hänvisning

till 7 kap. 3 § alkohollagen omfattar alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat, bör inskränkas till att endast avse alkoholdrycker.

Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget om att samarbetsförfarandet mellan myndigheter inte ska omfatta alkoholdrycksliknande preparat.

Enligt myndigheten bör alkoholdrycksliknande preparat inrymmas inom det område som direktivet samordnar därför att preparaten är att jämställa med alkoholdrycker enligt 1 kap. 10 a § alkohollagen (2010:1622). Mot bakgrund av kommissionens ställningstagande när det gäller samarbetsförfarandet och spelreklam är regeringens bedömning dock att det inte är möjligt att från en enskild medlemsstats sida låta samarbetsförfarandet gälla även för något som inte uttryckligen inryms inom det område som direktivet samordnar.

Samarbete vid sponsring från någon som säljer alkoholdrycker

Samarbetsmöjligheten när det gäller sponsring omfattar enligt 16 kap. 15 § tv-sändningar som strider mot 7 kap. 2 § när det gäller att program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att ”tillverka” alkoholdrycker. Av 7 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen framgår att program i tv-sändningar, sökbar text tv eller i beställ-tv inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att ”tillverka eller sälja” alkoholdrycker. Det bör tydliggöras att bestämmelserna om samarbete får tillämpas vid sponsring även från någon vars huvudsakliga verksamhet är att sälja alkoholdrycker.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Enligt AV-direktivet är alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror förbjudna (artikel 9.1 d). Ändringsdirektivet innebär att bestämmelsen utvidgas till att omfatta också elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Även reglerna om sponsring och produktplacering utvidgas på detta sätt (artikel 10.2 och 11.4 a). Förändringen är en följd av tobaksproduktdirektivets (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU) bestämmelser om elektroniska cigaretter. Direktivet genomfördes ursprungligen genom lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som bland annat innehöll ett förbud mot marknadsföring av sådana produkter i tv-sändningar och beställ-tv. Numera finns förbudet i 4 kap. 4 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Genomförandet skedde även genom att bestämmelser om förbud mot produktplacering av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare infördes i radio- och tvlagen (6 kap. 2 § andra stycket 6). Förbudet mot produktplacering i artikel 11.4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet omfattar även produktplacering från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Förslaget innebär att radio- och tv-lagens bestämmelser om produktplacering kompletteras med ett sådant förbud.

Även förbudet mot sponsring i AV-direktivet utvidgas till att omfatta sponsring från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Ett sådant förbud finns redan i 7 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen. Några ytterligare

åtgärder för att genomföra ändringsdirektivet i den delen behövs därför inte.

Hänvisningar till S11-2-2

11.3. Reklam för alkohol i beställ-tv

Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestämmelser om reklam för alkoholhaltiga drycker i beställ-tv.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv,

Konkurrensverket, Bonnier Broadcasting och Nent Group instämmer i utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning

Alkoholreklam i beställ-tv

Artikel 9 i AV-direktivet innehåller vissa grundläggande krav som gäller för audiovisuella kommersiella meddelanden. Genom ändringsdirektivet införs en ny punkt 2 i artikel 9 med innebörden att audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker i audiovisuella medietjänster på begäran, utom sponsring och produktplacering, ska uppfylla kriterierna i artikel 22. Artikel 22, som inte ändras genom ändringsdirektivet, innehåller särskilda bestämmelser om tv-reklam och teleshopping för alkoholhaltiga drycker. Sådan reklam ska uppfylla ett antal krav, bland annat får den inte rikta sig speciellt till minderåriga eller förknippa konsumtion av alkohol med förbättrad fysisk prestation. Den nya artikel 9.2 innebär alltså att de krav som ställs på tv-reklam för alkoholhaltiga drycker även ska gälla för sådana kommersiella meddelanden i beställ-tv.

Bestämmelsen i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) innebär ett förbud mot att annonsera i radio, tv och beställ-tv vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker. Det befintliga förbudet mot alkoholreklam gäller alltså redan för beställ-tv. Det saknas därför behov av lagändringar eller andra åtgärder med anledning av att ändringsdirektivets bestämmelser om alkoholreklam utvidgas till att omfatta också beställ-tv.

11.4. Reklam som riktar sig till barn

Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestämmelser om reklam som riktar sig till barn.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Bonnier Broadcasting instämmer i utredningens bedömning. Myndigheten för press, radio och tv och Nent Group instämmer delvis i utredningens bedömning.Folkhälsomyndigheten delar inte utredningens bedömning med anledning av att barnreklamförbudet inte omfattar alla minderåriga så som avses i ändringsdirektivet.

Skälen för regeringens bedömning

Reklam för ohälsosamma livsmedel eller drycker som åtföljer eller ingår i barnprogram

Artikel 9.4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet föreskriver att medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser ohälsosamma livsmedel och drycker. Enligt artikeln avses livsmedel eller drycker som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, särskilt fett, transfettsyror, salt eller natrium och sockerarter, som enligt rekommendationer inte bör utgöra en alltför stor del av den totala kosten.

Uppförandekoderna ska syfta till att på ett verkningsfullt sätt minska barns exponering för reklam för sådana livsmedel och drycker, och till att säkerställa att sådan reklam inte betonar positiva näringsmässiga egenskaper hos sådana livsmedel och drycker. Även på området för alkoholreklam införs en bestämmelse med uppmaning till samreglering och främjande av självreglering med syftet att på ett verkningsfullt sätt minska minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker (artikel 9.3).

Regeringen bedömer att det svenska förbudet mot reklam riktad till barn innebär att det inte finns behov av att föreslå några lagstiftningsåtgärder med anledning av ändringsdirektivets bestämmelser om att minska barns exponering för reklam för ohälsosamma livsmedel och drycker.

Förbudet mot reklam riktad till barn finns i 8 kap. 3, 7 och 8 §§ radio-_och_tv-lagen. Enligt 8 kap. 3 § får program i tv-sändningar och beställ-tv som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av annonsering. Enligt 8 kap. 7 och 8 §§ får reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Dessutom får reklam i tv-sändningar och beställ-tv inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år. I reklam i tvsändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte heller förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Nent Group som förordar samreglering på området anser att förbudet mot reklam riktad till barn saknar bärande skäl. Regeringen anser dock att förbudet mot reklam riktad till barn är en viktig del av de svenska reklamreglerna för tv och beställ-tv. Förbudet infördes med utgångspunkten att barn inte har samma möjligheter som vuxna att skilja mellan redaktionellt innehåll och reklam. Förbudet är vidare närbesläktat med frågan om annonsidentifikation och viktigt för att upprätthålla principen om en tydlig åtskillnad mellan programinnehåll och kommersiella meddelanden när det gäller reklam riktad till barn.

Folkhälsomyndigheten anser inte att nuvarande regler i radio- och tvlagen är tillräckliga för att genomföra kraven i ändringsdirektivet eftersom förbudet mot barnreklam endast gäller barn under tolv år, och inte alla minderåriga så som avses i ändringsdirektivet.

Förbudet mot tv-reklam riktad till barn under 12 år infördes 1991 (prop. 1990/91:149). Den grupp barn för vilka det ansågs motiverat med särskilda

regler var ”yngre barn”, dvs. barn som ännu inte lärt sig skilja klart mellan reklaminslag och andra delar av en tv-sändning. Efter synpunkter från Lagrådet kom förbudet att konkretiseras genom att en 12-årsgräns angavs i bestämmelsen (samma prop. s. 121). Tidigare har bedömts att dåvarande marknadsföringslagens (1995:450) bestämmelser om otillbörlig marknadsföring kompletterat bestämmelserna om tv-reklam riktad till barn under 12 år och att Sverige därmed anses uppfylla de krav som i detta sammanhang ställs på bestämmelser som syftar till att skydda minderåriga (prop. 1995/96:160 s. 116 f.). Utöver befintliga regler i radio-_och_tv-lagen kan nämnas förbudet i den s.k. svarta listan i marknadsföringslagen (2008:486) mot direkta köpuppmaningar till barn. Nuvarande marknadsföringslag genomför direktivet om otillbörliga affärsmetoder (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG). Förbudet innebär att annonser inte får direkt uppmana barn under 18 år att köpa eller övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa de annonserade produkterna åt dem. Bestämmelsen gäller reklam i alla medier inklusive webbplatser. I sammanhanget kan även nämnas att självreglering spelar en viktig roll. Internationella handelskammaren (ICC) tar bland annat fram uppförandekoder inom affärsetik och marknadsföring. Reglerna utgör ett viktigt underlag vid en bedömning av vad som utgör god marknadsföringssed. Enligt artikel 18 i ICC-reglerna ställs det särskilda krav på marknadsföring som riktas till barn och unga. Den får inte motverka positiva sociala beteenden, livsstilar och attityder. Produkter som är olämpliga för barn eller unga får inte marknadsföras i media som riktar sig till dessa och sådant material ska dessutom klart markeras som olämpligt för barn. Sammantaget får kraven i ändringsdirektivet anses uppfyllda.

Myndigheten för press, radio och tv ifrågasätter om utredningens förslag till fullo genomför direktivet eftersom audiovisuella kommersiella meddelanden är ett överordnat begrepp, för bland annat tv-reklam och sponsring, och det saknas ett generellt förbud mot sponsring av barnprogram i radio-_och_tv-lagen.

Som regeringen tidigare uttalat är något generellt förbud mot sponsring av barnprogram inte nödvändigt. Sponsring av barnprogram är således tillåten, men sponsringsmeddelanden får, lika lite som annan reklam, syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år (prop. 1995/96:160 s. 117 och prop. 2009/10:115 s. 149). I sammanhanget bör det även framhållas att kraven enligt ändringsdirektivet i denna del är att medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser ohälsosamma livsmedel och drycker. Det är alltså inte fråga om krav på ett förbud.

Mot bakgrund av att många tv-kanaler i Sverige är etablerade utomlands och att Sverige inte med stöd av barnreklamförbudet kan ingripa mot reklam som riktas till svenska barn i sändningar från andra EU-länder kan det vara värdefullt att uppförandekoder som tas fram i andra länder även tillämpas i Sverige. Det kan nämnas att Sveriges Annonsörer, med hänvisning till ett flertal initiativ på området, ser positivt på främjande av självreglering genom uppförandekoder för att motverka reklam för ohälsosamma livsmedel och drycker riktade mot barn.

Reklam för spel om pengar

Varken AV-direktivet eller ändringsdirektivet innehåller några bestämmelser avseende reklam som marknadsför spel om pengar. I ändringsdirektivets skäl 30 anförs dock att det är viktigt att minderåriga på ett verkningsfullt sätt skyddas mot exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som marknadsför spel. Vidare hänvisas till att det på unionsnivå och nationell nivå finns åtskilliga själv- eller samregleringssystem för främjande av ett ansvarsfullt spelande, inbegripet audiovisuella kommersiella meddelanden.

I spellagen (2018:1138), som gäller för spel om pengar, finns bestämmelser om måttfull marknadsföring. Enligt 15 kap. 1 § spellagen ska måttfullhet iakttas vid marknadsföring av spel till konsumenter och marknadsföringen får inte riktas särskilt till personer under 18 år. Av 15 kap. 6 § spellagen framgår det att reklam för spel som tillhandahålls av någon som saknar nödvändig licens enligt lagen inte får förekomma i tvsändningar, beställ-tv, sökbar text-tv eller ljudradiosändningar som omfattas av radio-_och_tv-lagen.

Folkhälsomyndigheten föreslår i stället att radio-_och_tv-lagen kompletteras med utökad hänvisning till spellagen för att på så sätt reglera att marknadsföring av spel till konsumenter inte får riktas särskilt till personer under 18 år. En sådan hänvisning är enligt regeringen inte nödvändig med anledning av ändringsdirektivets bestämmelser. Det kan nämnas att regeringen den 25 april 2019 beslutade om tilläggsdirektiv till

Spelmarknadsutredningen (Fi 2018:03). Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen överväga hur omfattningen av marknadsföring av spel kan minskas, särskilt i syfte att skydda sårbara grupper som personer med spelproblem eller förhöjd risk för spelproblem samt unga (dir. 2019:18). Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2020.

Teleshoppingsändningar under barnprogram

Artikel 20.2 i AV-direktivet innebär bland annat att tv-reklam eller teleshopping inte får infogas i sändningar av gudstjänster. Ändringsdirektivet innebär att artikeln tillförs en mening med innebörden att teleshoppingsändningar ska vara förbjudna även under barnprogram. Förändringen är i linje med den reglering som redan finns i radio- och tvlagens bestämmelser på området. Dessa bestämmelser är strängare än AVdirektivets reglering. Enligt 8 kap. 3 § radio- och tv-lagen får program i tvsändningar eller beställ-tv som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas för annonsering. Regeringens bedömning är därför att det inte finns något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets förbud mot teleshoppingsändningar under barnprogram.

Hänvisningar till S11-4

11.5. Överliggande inslag och ändringar

Hänvisningar till S11-5

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

11.5.1. Kraven i ändringsdirektivet

Genom ändringsdirektivet införs en ny bestämmelse i AV-direktivet som syftar till att säkerställa att tv-sändningar når tittaren utan att till exempel

reklammeddelanden läggs på sändningarna på ett obefogat sätt. Den nya artikeln 7b anger att medlemsstaterna ska vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster inte utan medgivande från leverantören av medietjänsten förses med s.k. överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras. Medlemsstaterna ska vid tillämpningen ange detaljerade uppgifter om regleringen, inklusive undantag, framför allt när det gäller att skydda användarnas legitima intressen.

Med begreppet överliggande inslag avses exempelvis ett reklammeddelande som visas i bild samtidigt som en tv-sändning. Sådana reklammeddelanden skulle till exempel kunna härröra från någon i tvdistributionskedjan, så som tillverkare av s.k. smarta tv-apparater eller leverantörer av mottagningsutrustning för kabel-tv. Med ändringar kan avses att program överförs i förkortad form, förändras eller avbryts.

Av skäl 26 framgår att det, för att slå vakt om leverantörer av medietjänsters redaktionella ansvar och den audiovisuella värdekedjan, är nödvändigt att kunna garantera integriteten hos de program och audiovisuella tjänster som tillhandahålls av leverantören av medietjänster. Program och audiovisuella medietjänster bör inte överföras i förkortad form, förändrade eller med avbrott, eller med överliggande inslag för kommersiella ändamål utan uttryckligt medgivande från leverantören av medietjänster.

Det framgår vidare att medlemsstaterna bör säkerställa att överliggande inslag som mottagaren av tjänsten tagit initiativ till eller tillåtit för privat bruk, såsom överliggande inslag som är ett resultat av tjänster för personliga meddelanden, inte kräver medgivande från leverantören av medietjänster.

Därefter anges att inte heller följande bör omfattas – kontrollelement i de användargränssnitt som krävs för enhetens

funktion eller för navigering i programmet, till exempel volymreglage, sökfunktioner, navigeringsmenyer eller förteckningar över kanaler, – legitima överliggande inslag, såsom varningsinformation, information

av allmänintresse, undertexter eller överliggande inslag i form av kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leverantören av medietjänster, – datakomprimeringstekniker som reducerar storleken på en datafil och

andra tekniker för att anpassa en tjänst till distributionssättet utan någon ändring av innehållet. Slutligen anges att åtgärder för att skydda programmens och de audiovisuella medietjänsternas integritet bör införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Åtgärderna bör innebära proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.

Regleringen i ändringsdirektivet har föregåtts av att det i vissa medlemsstater rapporterats om att ny teknik och nya möjligheter att göra audiovisuellt innehåll tillgängligt på olika plattformar lett till konflikter av olika slag. I betänkandet redovisas bland annat att det från Tyskland har rapporterats att smart-tv-apparater kan ha funktioner som gör att reklambanners visas på skärmen under de tyska public service-bolagens nyhetssändningar (s. 311). Myndigheten för press, radio och tv framför i

sitt remissvar att det även i Sverige förekommit att en distributör har infogat överliggande information i olika programtjänster. Myndigheten har tagit emot samtal och anmälningar från tittare som ansett att en tvdistributör infogat information eller reklam på ett obefogat sätt i sändningarna.

11.5.2. En ny bestämmelse i radio- och tv-lagen

Regeringens förslag: Tv-sändningar och beställ-tv ska inte få förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänsten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från krav på medgivande.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Konkurrensverket, Myndigheten för press, radio och tv, Stockholms universitet (juridiska fakulteten), Sveriges Television

AB, Bonnier Broadcasting och Nent Group tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 7b i AV-direktivet genom ändringsdirektivet är en ny bestämmelse som avser att reglera en företeelse som inte täcks av någon befintlig svensk reglering. Villkor om distribution och tillgängliggörande på andras plattformar kan däremot regleras i avtal mellan leverantören av medietjänsten och den som tillhandahåller distributions- eller plattformstjänsten. Så är vanligtvis fallet mellan etablerade medietjänstleverantörer och distributionsplattformar.

Utvecklingen av ny teknik och nya sätt att distribuera och ta emot tvsändningar och beställ-tv innebär dock att det kan uppstå situationer där avtal saknas. En bestämmelse till skydd för programmens och medietjänsternas integritet, i enlighet med artikel 7b, kan tjäna ett syfte i sådana fall. Som Stockholms universitet (juridiska fakulteten) påpekar är det avgörande att medieinnehåll inte kan ändras eller påverkas på vägen till användaren för att leverantören av medieinnehållet ska kunna utöva ett redaktörskap fullt ut, med det ansvar som det medför.

En bestämmelse bör därför införas i radio-_och_tv-lagen med innebörden att audiovisuella medietjänster inte får förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänsten. Regeringen bedömer att den föreslagna regleringen inte påverkar befintlig lagstiftning på det upphovsrättsliga området.

Enligt artikel 7b ska medlemsstaterna vid tillämpningen av bestämmelsen ange detaljerade uppgifter om regleringen, inklusive undantag, framför allt när det gäller att skydda användarnas legitima intressen samtidigt som hänsyn tas till de legitima intressena hos de leverantörer av medietjänster som ursprungligen tillhandahöll de audiovisuella medietjänsterna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om undantag från krav på medgivande.

Sveriges Television AB och Stockholms universitet (juridiska fakulteten) anser att en sanktion bör kopplas till den föreslagna bestämmelsen. Enligt Nent Group är mer ingripande lagstiftning inte lämplig. Regeringen anser att det för närvarande inte är motiverat att knyta någon sanktion till den

föreslagna bestämmelsen. Det är i nuläget svårt att bedöma hur vanligt förekommande det är med situationer som kan omfattas av bestämmelsen liksom hur de överliggande inslagen kan komma att utformas eller hur och vilka typer av ändringar som kan aktualiseras. Myndigheten för press, radio och tv anser att det finns skäl att utreda frågan om granskning och sanktioner. Enligt regeringen är det lämpligt att följa utvecklingen och vid behov återkomma i frågan om sanktioner. Även utan sanktionsmöjlighet kan bestämmelsen dock tjäna ett syfte genom att upplysa aktörer på mediemarknaden, både leverantörer av medietjänster och aktörer som verkar som distributörer av innehåll liksom leverantörer av tekniska lösningar för tv-distribution, att audiovisuella medietjänster inte får förses med s.k. överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från de leverantörer som tillhandahållit tjänsterna.

11.6. Hänvisningar till radio- och tv-lagen i annan lag

Regeringens förslag: Bestämmelserna om förbud mot reklam i audiovisuella medietjänster och ljudradiosändningar för alkohol, alkoholdrycksliknande preparat, tobak och tobaksliknande produkter i alkohollagen respektive lagen om tobak och liknande produkter ska formuleras likalydande. Hänvisning till radio-_och_tv-lagen och till att förbuden även gäller sändningar över satellit ska tas bort.

I marknadsföringslagen ska det anges att lagen tillämpas på tvsändningar, beställ-tv och videodelningsplattformar som omfattas av radio-_och_tv-lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.

Utredningen föreslår att det av lagtexten ska framgå att marknadsföringslagen tillämpas även om de tjänster som omfattas av radio-_och_tv-lagen helt eller huvudsakligen är avsedda att tas emot i en annan EES-stat än Sverige.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv,

Konsumentverket, Folkhälsomyndigheten och Nent Group tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Reklamförbuden bör uttryckas på samma sätt

I 8 kap. 13 § radio-_och_tv-lagen anges att det finns bestämmelser om förbud mot reklam i alkohollagen (2010:1622) och i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Bestämmelserna, som innebär förbud mot marknadsföring i audiovisuella medietjänster, är dock utformade på olika sätt i dessa lagar.

Av 7 kap. 3 § alkohollagen framgår att kommersiella annonser i ljudradioprogram, tv-program eller beställ-tv inte får användas vid marknadsföring av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat till konsumenter. I bestämmelsen anges vidare att det även gäller sådana sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen.

Enligt 4 kap. 1 § 2 lagen om tobak och liknande produkter får en näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter inte använda kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen. I 4 kap. 4 § 2 samma lag anges att en näringsidkare inte får marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter i ljudradiosändningar, tvsändningar eller beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen.

Bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv där Sverige har jurisdiktion enligt AV-direktivet. Det innebär att lagen inte är tillämplig på tv-sändningar och beställ-tv från företag som står under något annat EES-lands jurisdiktion. Radio-_och_tv-lagen är inte heller tillämplig på sändningar eller tillhandahållanden som kommer från ett tredje land om leverantören av tjänsten inte använder satellitupplänk i Sverige eller svensk satellitkapacitet.

Eftersom de nuvarande bestämmelserna i alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter om förbud mot reklam i audiovisuella medietjänster endast gäller sändningar som omfattas av radio-_och_tv-lagen gäller förbuden i dag inte för audiovisuella medietjänster från tredje länder.

Myndigheten för press, radio och tv välkomnar att utredningen föreslagit att förbudet mot annonsering av alkohol och tobak även kommer att bli tillämpligt för sådana sändningar genom att kopplingen till radio- och tvlagen tas bort. AV-direktivet är till för att skydda aktörer och konsumenter inom EU:s inre marknad. Att det då finns ett regelverk som är mer tillåtande för aktörer utanför den marknaden, men som riktar sina sändningar till Sverige är enligt myndighetens mening olyckligt.

Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslaget och anser att det är positivt att bestämmelserna om förbud mot reklam i audiovisuella medietjänster och ljudradiosändningar för alkohol, alkoholdrycksliknande preparat, tobak och tobaksliknande produkter i alkohollagen respektive lagen om tobak och liknande produkter formuleras likalydande.

Regeringen delar myndigheternas uppfattning och föreslår att hänvisningen till radio-_och_tv-lagen tas bort. Även formuleringen om att bestämmelsen är tillämplig på sändningar över satellit föreslås tas bort. Vare sig AV-direktivet eller radio-_och_tv-lagen definierar längre sändningar över satellit som en särskild typ av sändningar med avseende på regler om innehållet i sändningarna. Radio- och tv-lagens begrepp tvsändningar omfattar sändningar över satellit (se nästa avsnitt). Ändringarna innebär alltså ingen förändring i sak när det gäller medietjänster som omfattas av radio-_och_tv-lagen. De bestämmelser i alkohollagen och i lagen om tobak och liknande produkter som avser förbud mot reklam i audiovisuella medietjänster och ljudradiosändningar bör dessutom formuleras likalydande.

Tillämpningsområdet för marknadsföringslagen

Konsumentombudsmannen har tillsyn över bland annat att barnreklamförbudet i radio-_och_tv-lagen och bestämmelserna om marknadsföring i alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter följs. Vid sin tillsyn tillämpar Konsumentombudsmannen de befogenheter och sanktioner som regleras i marknadsföringslagen (2008:486). Enligt

2 § första stycket 2 marknadsföringslagen tillämpas lagen på sådana tvsändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen. Begreppet sändningar över satellit har sitt ursprung i lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Det fördes vidare till den ursprungliga radio-_och_TV-lagen (1996:844), bland annat som en del av bestämmelserna om lagens tillämpningsområde. I samband med att ändringar i TV-direktivet (97/36/EG) genomfördes, togs begreppet bort. Regeringen menade då att bestämmelsen om lagens tillämplighet borde rikta sig till samtliga programföretag, oavsett vilken teknik som används vid sändningen (prop. 1997/98:184 s. 6 och 33). Bestämmelsen i marknadsföringslagen ändrades inte i samband med att AV-direktivet utvidgades till att även omfatta beställ-tv. Genom förslaget till genomförande av ändringsdirektivet omfattas nu även leverantörer av videodelningsplattformar bland annat av bestämmelserna om barnreklamförbud och förbud mot marknadsföring i alkohollagen (se avsnitt 12.6)

Regeringen anser därför att det bör förtydligas att marknadsföringslagen tillämpas på reklam i tv-sändningar, beställ-tv och videodelningsplattformar som omfattas av radio-_och_tv-lagen. Något särskilt förtydligande, som utredningen föreslår, av att marknadsföringslagen kan tillämpas även om de aktuella medietjänsterna helt eller i huvudsak är avsedda att tas emot i en annan EES-stat än Sverige behövs inte enligt regeringen. Av jurisdiktionsbestämmelserna i radio-_och_tv-lagen framgår att svenska bestämmelser kan vara tillämpliga även om tjänsterna vänder sig till en publik i en annan EES-stat.

Hänvisningar till S11-6

12. Videodelningsplattformar

Hänvisningar till S12

12.1. En ny tjänst i AV-direktivet

Genom ändringsdirektivet utvidgas AV-direktivets tillämpningsområde till att omfatta videodelningsplattformar. Något förenklat är en videodelningsplattform en tjänst där audiovisuellt innehåll, dvs. rörlig bild med eller utan ljud, laddas upp av användare av tjänsten och tillhandahålls allmänheten. Ett exempel på en videodelningsplattform är Youtube. Skälet till att låta videodelningsplattformar omfattas av AV-direktivet är att plattformarna anses konkurrera om samma publik och intäkter som tvsändningar och beställ-tv. Det innehåll som delas på plattformarna anses dessutom få ett betydande genomslag eftersom det ger användarna möjlighet att forma och påverka andra användares åsikter. För att skapa balans mellan tillgång till innehållstjänster online, konsumentskydd och konkurrenskraft har AV-direktivet därför utvidgats till att omfatta även dessa plattformar (se skäl 1 och 4 i ändringsdirektivet).

12.2. Vad är en videodelningsplattform?

Hänvisningar till S12-2

12.2.1. Definitionen i AV-direktivet

Att AV-direktivets tillämpningsområde utvidgas innebär att helt nya begrepp förts in i artikel 1. De nya begrepp som definieras är videodelningsplattformstjänst, användargenererad video och leverantör av videodelningsplattform. Definitionerna är följande.

videodelningsplattformstjänst: En tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsentlig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar, via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2002/21/EG, och där det är leverantören av videodelningsplattformen som bestämmer hur de ska organiseras, inbegripet genom automatiserade metoder eller algoritmer, i synnerhet genom presentation, taggning och sekvensering.

användargenererad video: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare.

leverantör av videodelningsplattform: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en videodelningsplattformstjänst

.

Även vissa definitioner av begrepp som redan finns i AV-direktivet ändras på grund av det utvidgade tillämpningsområdet. Det handlar om definitionerna av begreppen audiovisuellt kommersiellt meddelande, sponsring och produktplacering.

Definitionen av en videodelningsplattform har flera likheter med definitionen av en audiovisuell medietjänst (se avsnitt 6). För att omfattas av direktivet ska det vara fråga om tjänster enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det innebär att tjänsterna ska vara prestationer som normalt utförs mot ersättning. Kravet på ersättning innebär dock inte att tjänsten måste betalas av den som mottar den. Det räcker med att tjänsten i fråga är av ekonomisk betydelse. Att icke-ekonomisk verksamhet inte omfattas förtydligas i skäl 6 i ändringsdirektivet. Där anges att definitionen av en videodelningsplattform inte bör omfatta tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser och hos icke-kommersiella intressegrupper.

Det övergripande syftet med både audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar är att de ska tillhandahållas allmänheten i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte. Medan en medietjänst ska tillhandahålla allmänheten program ska en plattform tillhandhålla program och användargenererade videor, eller bådadera.

Ett program är enligt definitionen i AV-direktivet rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som sammanställts av en leverantör av medietjänster (tvsändning eller beställ-tv). I radio-_och_tv-lagen används inte AVdirektivets programbegrepp, i stället motsvaras definitionen av begreppet tv-program (se avsnitt 6.4).

Hänvisningar till S12-2-1

12.2.2. En plattformsleverantör saknar redaktionellt ansvar

Den största skillnaden mellan en videodelningsplattform och en audiovisuell medietjänst är att leverantören av plattformen saknar redaktionellt ansvar för de program och videor som finns på plattformen. Ett sådant ansvar finns hos en leverantör av medietjänster. Redaktionellt ansvar definieras i ändringsdirektivet som den faktiska kontrollen av såväl valet av program som hur programmen struktureras, antingen i en kronologisk programtablå när det gäller tv-sändningar eller i en katalog när det gäller beställ-tv. En viktig förutsättning för att det ska vara fråga om en videodelningsplattform enligt direktivet är att det är användarna av tjänsten som bestämmer vilket innehåll som ska finnas där. Plattformsleverantören har således inte kontroll över valet av program eller videor som finns på plattformen. Däremot ska leverantören kunna styra över hur innehållet organiseras, genom till exempel automatiserade metoder eller algoritmer, såsom genom presentation, taggning eller sekvensering.

12.2.3. En särskiljbar del av eller en väsentlig funktion i en tjänst

En särskiljbar del av en tjänst, till exempel en särskiljbar del av en digital tidning eller en del av en tv-tjänst kan vara en videodelningsplattform enligt AV-direktivet. Det är då enbart den särskiljbara delen som omfattas av direktivets krav och endast med avseende på program och videor som finns där. I skäl 6 till ändringsdirektivet framgår att videoklipp som är inbäddade i det redaktionella innehållet i digitala tidningar eller magasin inte bör omfattas av direktivet. Detsamma gäller rörliga bilder såsom GIFbilder.

Av definitionen av en videodelningsplattform framgår att om en väsentlig funktion i en tjänst har som huvudsakligt syfte att tillhandahålla allmänheten program eller användargenererade videor så kan tjänsten omfattas av AV-direktivet. Det innebär att sociala medietjänster kan omfattas av direktivet om tillhandahållandet av audiovisuellt innehåll utgör en väsentlig funktion av tjänsten. Av skäl 5 i ändringsdirektivet framgår att tillhandahållandet av program eller videor kan anses utgöra en väsentlig funktion i en social medietjänst om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller utgör en mindre del av verksamheten i tjänsten. Det framgår också att kommissionen kommer att utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet väsentlig funktion.

Hänvisningar till S12-2-3

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 12.4

12.2.4. Tjänster under svensk jurisdiktion

Vilken medlemsstat som har jurisdiktion över en videodelningsplattform är enligt artikel 28a beroende på var leverantören av plattformen är etablerad. Är leverantören av plattformen etablerad i Sverige har Sverige jurisdiktion även om innehållet i tjänsten laddats upp av användare utanför Sverige och publiken inte finns här. Det innebär att den s.k. ursprungslandsprincipen gäller för videodelningsplattformar på samma sätt som för audiovisuella medietjänster. Ursprungslandsprincipen beskrivs i avsnitt 4.2.

I artikel 28a 1–4 finns kriterier för jurisdiktionen. Huvudregeln är att en leverantör som är etablerad i en medlemsstat enligt artikel 3.1 Europaparlamentet och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) också lyder under den medlemsstatens jurisdiktion. E-handelsdirektivet är till största delen genomfört i Sverige genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Artikel 3.1 ehandelsdirektivet motsvaras av 2 § e-handelslagen. Enligt 2 § är en leverantör etablerad i Sverige om näringsverksamheten bedrivs här och leverantören har sitt fasta driftställe här. Anses en leverantör inte vara etablerad i någon medlemsstat enligt e-handelsdirektivet finns kriterium för hur etableringen ska bestämmas. Kriterierna baseras på förekomsten av moderföretag, dotterföretag eller en grupp av företag. Vad som avses med dessa begrepp framgår av artikel 28a.2.

Begreppet videodelningsplattform finns inte sedan tidigare i svensk rätt. Som utvecklas i avsnitt 12.5.1 och 12.5.2 kan en plattform och innehållet på denna dock redan i dag omfattas av bestämmelser i en rad olika regelverk, bland annat e-handelslagen och lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen).

Hänvisningar till S12-2-4

12.3. Genomförande genom bestämmelser i radio- och tv-lagen

Regeringens förslag: Kraven i ändringsdirektivet ska till största del genomföras genom bestämmelser i radio-_och_tv-lagen. Bestämmelserna ska samlas i ett nytt kapitel. I lagens inledande kapitel ska det framgå att lagen innehåller bestämmelser om videodelningsplattformar.

Det ska också framgå att lagen tillämpas på videodelningsplattformar om leverantören av plattformen är etablerad i Sverige enligt AVdirektivet.

Regeringens bedömning: Det svenska genomförandet bör inte gå längre än vad ändringsdirektivet kräver, förutom när det gäller bestämmelser om reklam, sponsring och produktplacering där motsvarande regler som gäller för leverantörer av audiovisuella medietjänster så långt möjligt bör införas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Konkurrensverketoch Nent Group tillstyrker förslaget att videodelningsplattformar ska omfattas av samma reglering som audiovisuella medietjänster. Konkurrensverket anser att det bidrar till en konkurrens på lika villkor mellan olika medietjänster. Även Nent Group anser att det är viktigt att likvärdiga regler gäller dem som i praktiken är konkurrenter på marknaden. Myndigheten för press, radio och tv instämmer i att bestämmelser om videodelningsplattformar bör införas i radio-_och_tv-lagen. Myndigheten delar även utredningens bedömning när det gäller förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen men framhåller att det är en komplicerad fråga.

Flera remissinstanser, däribland Sveriges Radio AB, TU – Medier i

Sverige och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (Klys) anser att det finns en yttrandefrihetsrättslig komplexitet som inte har beaktats och problematiserats tillräckligt. Sveriges Annonsörer är generellt emot införande av begränsningar av yttrandefriheten. Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget eftersom det enligt förbundet innebär en stor inskränkning av yttrandefriheten som det saknas stöd för i yttrandefrihetsgrundlagen. Förbundet efterlyser vidare en proportionalitetsbedömning enligt regeringsformen. Går regeringen vidare med förslagen anser Journalistförbundet att det uttryckligen av radio- och tvlagen ska framgå att bestämmelserna inte gäller tjänster som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.

Bonnier Broadcasting anser att det är lämpligare att reglera videodelningsplattformar enbart genom horisontell lagstiftning.

Eventuella nya regler bör således placeras i en lagstiftning som gäller alla och inte i radio-_och_tv-lagen. Detaljreglering inskränker enligt Bonnier Broadcasting yttrandefriheten eftersom den ger fler möjligheter att påverka publiceringar. Seriösa publicisters utgivarbeslut ska inte utsättas för risken att överprövas när en plattform används som distributör.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Genomförande genom bestämmelser i radio-_och_tv-lagen

Ett av de främsta skälen till att låta videodelningsplattformar omfattas av AV-direktivets bestämmelser är att tjänsterna konkurrerar om samma publik och samma intäkter som audiovisuella medietjänster (dvs. tvsändningar och beställ-tv). Som Konkurrensverket framhåller bidrar AVdirektivets bestämmelser till konkurrens på lika villkor mellan olika medietjänster. Eftersom de krav som ställs på plattformarna enligt AVdirektivet i stora delar motsvarar kraven för audiovisuella medietjänster framstår det också som logiskt att tjänsterna regleras i radio-_och_tv-lagen. Det innebär dessutom att AV-direktivet, även i fortsättningen, till övervägande del genomförs genom bestämmelser i radio-_och_tv-lagen.

Bonnier Broadcasting anser att ändringsdirektivet bör genomföras genom horisontell lagstiftning. De krav som ställs på videodelningsplattformar i direktivet gäller dock specifikt för sådana tjänster. Det är därför svårt att se att det är möjligt att genomföra kraven när de gället till exempel skydd av barn genom generella bestämmelser. Som vid all annan lagstiftning bör dock enkelhet och överskådlighet eftersträvas vid genomförandet. Det är därför lämpligt att så långt som möjligt samla de bestämmelser som gäller

videodelningsplattformar i ett nytt kapitel i radio-_och_tv-lagen, i stället för att föra in bestämmelserna i lagens olika kapitel.

I likhet med utredningen anser regeringen att det inte bör införas mer detaljerade eller striktare krav på plattformarna än vad ändringsdirektivet kräver, förutom när det gäller bestämmelser om reklam, sponsring och produktplacering. Där bör, om möjligt, motsvarande regler som för leverantörer av medietjänster gälla. Det innebär bland annat att det bör införas ett förbud för plattformsleverantörer att tillhandahålla alkoholreklam och reklam riktad till barn (se förslagen i avsnitt 12.6). Det finns flera fördelar med att låta samma skyddsnivå gälla för marknadsföring oavsett vilken medietjänst det är fråga om. Ur tittarens perspektiv är det svårt att argumentera för att skyddsintresset inte är lika stort när audiovisuellt innehåll tillhandahålls på en videodelningsplattform som när det tillhandahålls i en tv-sändning eller i beställ-tv. Även ur annonsörernas och mediemarknadens perspektiv framstår det som lämpligt att villkoren inte skiljer sig åt beroende på var innehållet tillhandahålls. I likhet med bland andra Konkurrensverket anser regeringen därför att samma regler så långt det är möjligt bör gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som för leverantörer av audiovisuella medietjänster.

Förhållandet till yttrandefriheten Svenska Journalistförbundet anser att det saknas stöd i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) för att genomföra ändringsdirektivets krav. Även bland andra TU och Sveriges Radio anser att det finns en yttrandefrihetsrättslig komplexitet som inte har beaktats och problematiserats tillräckligt.

För att det ska vara fråga om en videodelningsplattform enligt direktivet krävs att det på plattformen tillhandahålls audiovisuellt innehåll som leverantören av plattformen saknar redaktionellt ansvar för. Som redogörs för i avsnitt 6.1 definieras redaktionellt ansvar enligt direktivet som att ha den faktiska kontrollen över såväl valet av program som hur dessa program struktureras. En annan förutsättning är att det är användarna av tjänsten som bestämmer vilket innehåll som ska finnas där. En leverantör av en videodelningsplattform har således ingen kontroll över valet av program eller videor som finns på plattformen. Det leverantören styr över är i stället enbart hur innehållet organiseras.

I avsnitt 5.3 redogörs för de yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkterna för genomförandet av ändringsdirektivet. En grundläggande förutsättning för grundlagsskydd enligt YGL:s databasregel är att innehållet på databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten (1 kap. 4 § YGL). Den som tillhandahåller en databas ska således ensam råda över det innehåll som tillhandahålls där. Detta har ansetts vara en förutsättning för att utgivaren ensam ska kunna ansvara för det som publiceras (prop. 2017/18:49 s. 127). Eftersom en leverantör av en videodelningsplattform saknar redaktionellt ansvar och därmed inte har den faktiska kontrollen över valet av program på plattformen, kan leverantören inte heller ensam råda över detta innehåll i enlighet med YGL:s krav. Mot denna bakgrund delar regeringen inte Svenska Journalistförbundets uppfattning att det saknas stöd i YGL för att genomföra ändringsdirektivets krav i denna del.

Det behövs därför inte heller, som Journalistförbundet föreslår, anges i lag att bestämmelserna inte gäller tjänster som skyddas av YGL.

Även om en plattform av detta slag inte kan anses omfattas av YGL:s förstärkta skydd kan det, som utredningen och bland annat Myndigheten för press, radio och tv och Sveriges Radio framför, på plattformen finnas innehåll som kan omfattas av YGL. Det kan till exempel röra sig om direktsändningar eller inspelade tv-program där starttidpunkten eller innehållet inte kan påverkas av mottagaren (s.k. webbsändningar). Det kan också gälla tv-program från traditionella massmedieföretag som omfattas av automatiskt grundlagsskydd enligt den s.k. databasregeln i 1 kap. 4 § YGL. Som exempel kan nämnas att Sveriges Utbildningsradio har en egen Youtube-kanal där företaget samlar utvalda videoklipp från olika sändningar.

Frågan om massmedieföretags avskilda ytor på sociala medier som till exempel Youtube omfattas av grundlagsskydd har analyserats av Mediegrundlagskommittén i betänkandet Ändrade mediegrundlagar (SOU 2016:58). Kommitténs bedömning är att rättsläget bör kunna uppfattas så att det inte är uteslutet att ett massmedieföretags avskilda ytor på sociala medier omfattas av grundlagsskydd. Det är dock en fråga som, enligt kommitténs bedömning, kan och bör överlämnas till rättstillämpningen (se SOU 2016:58 s. 337). I sammanhanget bör emellertid framhållas att Youtube inte kommer omfattas av de svenska reglerna om videodelningsplattformar eftersom plattformen inte är etablerad i Sverige, utan står under irländsk jurisdiktion.

I skäl 3 i ändringsdirektivet framgår att audiovisuella medietjänster kan erbjudas på en videodelningsplattform. Det innebär att det på en plattform kan finnas tjänster som redan i dag ska följa radio- och tv-lagens bestämmelser om tv-sändningar eller beställ-tv.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är möjligt att ställa upp ändringsdirektivets krav på videodelningsplattformar även om det kan finnas innehåll på plattformen som omfattas av YGL. Däremot bör de krav som ställs på en plattform inte vara mer långtgående än de bestämmelser som redan i dag gäller för tv-tjänster vars program omfattas av YGL.

Även om ett genomförande av kraven i ändringsdirektivet inte står i strid med YGL, kan kraven anses innebära en begränsning av yttrandefriheten. Enligt 2 kap. 21 § RF får en sådan begränsning endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Ändamålen med AV-direktivets krav är främst att skydda minderåriga från skadligt innehåll och allmänheten från innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott på videodelningsplattformar. Ändamålet med kraven är också att upprätthålla grundläggande konsumentskyddsregler på plattformarna. Motsvarande krav gäller för leverantörer av audiovisuella medietjänster. Enligt regeringen får kraven anses tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Förslagen i propositionen kan inte heller anses gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett dem.

Tjänster under svensk jurisdiktion

Som redogjorts för ovan har Sverige jurisdiktion över videodelningsplattformar där leverantören av plattformen är etablerad i Sverige enligt artikel 28a 1–4 AV-direktivet genom ändringsdirektivet. I radio- och tvlagens inledande kapitel bör det därför finnas en bestämmelse som anger lagens tillämpningsområde. På motsvarande sätt som för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv bör bestämmelsen hänvisa till AV-direktivets jurisdiktionsbestämmelse, dvs. artikel 28a 1–4.

Hänvisningar till S12-3

12.4. Definitioner

Regeringens förslag: Begreppen videodelningsplattform, leverantör av videodelningsplattform, användargenererad video och audiovisuellt kommersiellt meddelande ska definieras i radio-_och_tv-lagen.

Definitionerna av begreppen produktplacering och sponsring ska ändras så att även videodelningsplattform och användargenererad video ingår.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen lämnar inget förslag om att audiovisuellt kommersiellt meddelande ska definieras i radio-_och_tv-lagen.

Remissinstanserna: Svenskt Näringsliv anser att de begrepp som tas in i svensk lagstiftning bör vara så teknikneutrala som möjligt och i allt väsentligt ska ses i ljuset av annan reglering. Väljs alltför nationella tolkningar kan EU-domstolen komma att underkänna genomförandet.

Sveriges Radio AB konstaterar att definitionen av en videodelningsplattform är vid och att denna kan komma att omfatta plattformar av olika slag, bland annat sociala medier. Sveriges Annonsörer och Myndigheten för press, radio och tv delar bedömningen att ändringsdirektivets definition av begreppet videodelningsplattform bör utgöra utgångspunkten för vad som anses vara en sådan. Sveriges Kommunikationsbyråer anser att det av definitionen av en videodelningsplattform uttryckligen bör framgå att inte privata webbplatser omfattas. Sveriges advokatsamfund anser att det bör införas en definition av audiovisuellt kommersiellt meddelande för att tydliggöra radio- och tvlagens tillämpningsområde och underlätta dess förståelse.

Skälen för regeringens förslag

Videodelningsplattform och användargenererad video

Begreppen videodelningsplattform, leverantör av videodelningsplattform och användargenererad video bör definieras i radio-_och_tv-lagen. Definitionerna bör så långt som möjligt motsvara AV-direktivets definitioner av begreppen. Sveriges Kommunikationsbyråer anser att det uttryckligen av definitionen av en videodelningsplattform bör framgå att inte privata webbplatser omfattas av begreppet. Det är enbart tjänster enligt definitionen i EUF-fördraget som omfattas av AV-direktivet. Ickeekonomisk verksamhet, såsom tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser och hos icke-kommersiella intressegrupper

omfattas inte (se skäl 21 i AV-direktivet och skäl 6 i ändringsdirektivet). Det gäller oavsett vilken tjänst det är fråga om, dvs. både audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar. Regeringen anser därför inte att det finns behov av att uttryckligen undanta privata webbplatser i definitionen av en videodelningsplattform. Däremot bör det tydliggöras i författningskommentaren till bestämmelsen.

Sveriges Radio konstaterar att definitionen av en videodelningsplattform är vid och att denna kan komma att omfatta plattformar av olika slag, bland annat sociala medier. Regeringen instämmer med Sveriges Radio om att gränsen mellan plattformar som omfattas av direktivet och andra sociala medier inte är tydlig. Gränsdragningsfrågor kan även uppstå för andra typer av tjänster där användare kan ladda upp audiovisuellt innehåll.

Utvecklingen på området går mycket snabbt och nya tjänster och tekniker utvecklas ständigt. Det är därför inte lämpligt att i radio-_och_tv-lagen närmare precisera vilka typer av tjänster som bör omfattas av definitionen av en videodelningsplattform. En sådan detaljerad definition skulle snabbt riskera att bli inaktuell. Frågan om vilka tjänster som omfattas av definitionen bör i stället utvecklas i tillämpningen och genom rättspraxis både på EU-nivå och nationellt. Kommissionen kommer också att utfärda riktlinjer som rör den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion i definitionen av en videodelningsplattform.

På en plattform tillhandahålls enligt ändringsdirektivet ”program, användargenererade videor eller bådadera”. Som framgår av avsnitt 6.4 definieras inte direktivets programbegrepp i radio-_och_tv-lagen eftersom även YGL innehåller en definition av program som skiljer sig från direktivets. I stället motsvaras direktivets programbegrepp av begreppet tv-program. I definitionen av en videodelningsplattform bör därför begreppet tv-program användas. Även vissa andra anpassningar behöver göras för att definitionen ska stämma överens med terminologin och övriga begrepp som redan finns i lagen. Definitionen av videodelningsplattform i radio-_och_tv-lagen är dock inte avsedd att omfatta andra plattformar än de som omfattas av definitionen i direktivet.

Audiovisuellt kommersiellt meddelande, produktplacering och sponsring

Att AV-direktivet omfattar videodelningsplattformar innebär att ändringar gjorts i direktivets definitioner av audiovisuellt kommersiellt meddelande, produktplacering och sponsring.

I radio-_och_tv-lagen används inte begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande och det definieras därför inte heller i lagen. I stället definieras olika former av meddelanden som ingår i begreppet – produktplacering, sponsring, reklam och försäljningsprogram. Definitionerna av dessa begrepp omfattar meddelanden i både radio och tv. I AV-direktivet används dock begreppet audiovisuellt meddelande som ett sammanfattande begrepp för bland annat produktplacering, sponsring och reklam som åtföljer eller ingår i en användargenererad video eller ett tvprogram. En sådan precisering är inte möjlig att göra i definitionerna av begreppen i radio-_och_tv-lagen eftersom även radio omfattas av definitionerna. När även videodelningsplattformar regleras i radio- och tvlagen finns dock ett behov av att tydliggöra vilka bestämmelser om bland annat reklam som gäller för dessa tjänster. Detta särskilt som en social

Prop. 2019/20:168 medietjänst kan omfattas av direktivets bestämmelser om videodelningsplattformar om tillhandahållandet av videor och tv-program utgör en väsentlig funktion i tjänsten (se avsnitt 12.2.3). I likhet med

Sveriges advokatsamfund anser regeringen därför att det bör införas en definition av audiovisuellt kommersiellt meddelande i radio-_och_tv-lagen.

Som Svenskt Näringsliv framför bör begreppen i radio-_och_tv-lagen vara teknikneutrala och definitionerna bör så långt möjligt motsvara definitionerna i ändringsdirektivet, även om vissa anpassningar behöver göras till den terminologi och övriga begrepp som redan finns i lagen. I likhet med vad Lagrådet föreslår anser regeringen att ett audiovisuellt kommersiellt meddelande bör definieras som produktplacering, sponsring, reklam, försäljningsprogram eller liknande som åtföljer eller ingår i en användargenererad video eller ett tv-program. Genom definitionen klargörs att till exempel reklam som enbart utgörs av text eller ljud och som inte åtföljs av användargenererade videor eller tv-program inte omfattas av bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen. Även definitionerna av produktplacering och sponsring bör ändras så att de överensstämmer med ändringsdirektivets definitioner.

Hänvisningar till S12-4

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4, 6.4

12.5. Krav på en leverantör att vidta åtgärder

Hänvisningar till S12-5

12.5.1. Utgångspunkter för genomförandet

Regeringens bedömning: Kraven på en plattformsleverantör att vidta lämpliga åtgärder får inte medföra att leverantören blir ansvarig för innehållet i användargenererade videor och tv-program som användare laddar upp på plattformen. Inte heller får leverantören åläggas en allmän skyldighet att övervaka innehållet i dessa videor eller tv-program.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser att det av en upplysningsbestämmelse i radio-_och_tv-lagen ska framgå att 1618 §§ lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster gäller för leverantörer av videodelningsplattformar.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. I övrigt yttrar sig ingen remissinstans särskilt i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 28b.1 i AVdirektivet genom ändringsdirektivet ska de krav som ställs på en plattformsleverantör genomföras utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12–15 i e-handelsdirektivet (direktiv 2000/31/EG). Bestämmelsen är ett avsteg från huvudprincipen i artikel 4 AV-direktivet där det anges att direktivet normalt sett har företräde framför e-handelsdirektivet vid en konflikt mellan direktiven.

E-handelsdirektivet är till största delen genomfört i svensk rätt genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Eftersom en videodelningsplattform anses vara en tjänst inom informationssamhället gäller e-handelslagens bestämmelser för de videodelningsplattformar som är etablerade i Sverige enligt lagen.

Av 16–18 §§ e-handelslagen framgår att en tjänsteleverantör under vissa angivna förutsättningar inte kan blir ansvarig för innehåll som leveran-

tören överför eller lagrar för annans räkning. Av artikel 15 ehandelsdirektivet följer att leverantören inte får åläggas en allmän skyldighet att övervaka denna information. Inte heller får leverantören åläggas någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet. De krav som ställs på en leverantör kan alltså inte innebära en allmän övervakningsskyldighet, utan exempelvis enbart en skyldighet att hålla en viss uppsikt i skälig omfattning (se prop. 2001/02:150 s. 100 och 119). Däremot är det möjligt att ställa upp krav på att en leverantör ska ha en sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten (jfr 4 § lagen [1998:112] om ansvar för elektroniska anslagstavlor). Krav på automatiskt borttagande av innehåll, eller förhandskontroll skulle stå i strid med e-handelsdirektivet och kan inte ställas upp (artikel 28b.3). Huruvida en videodelningsplattform uppfyller kraven för ansvarsfrihet enligt 16–18 §§ e-handelslagen är en fråga för rättstillämpningen i det enskilda fallet.

Till skillnad från utredningen anser inte regeringen att det bör finnas en upplysningsbestämmelse i radio- och tv-lagen som hänvisar till 16–18 §§ e-handelslagen. En sådan hänvisning kan riskera bli otydlig eftersom videodelningsplattformar omfattas av betydligt fler bestämmelser i ehandelslagen. Däremot utgör de principer som kommer till uttryck i 16– 18 §§ viktiga utgångspunkter för genomförandet av ändringsdirektivets krav på lämpliga åtgärder.

Hänvisningar till S12-5-1

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 12.2.4

12.5.2. Åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten

Regeringens förslag: En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder så att användargenererade videor, tv-program eller audiovisuella kommersiella meddelanden – med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller

med pornografiska bilder inte tillhandahålls på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se dessa, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt, och – inte har ett innehåll som är sådant som avses i brottsbalkens

bestämmelser om olaga hot, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga våldsskildring och barnpornografibrott samt brott enligt 3 § lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

Utredningens bedömning och förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. De åtgärder som utredningen föreslår omfattar inte brottet olaga våldsskildring. Enligt utredningen ska åtgärderna vidare avse sådant som ”uppenbart” är brott enligt straffbestämmelserna.

Utredningens lagförslag har också delvis en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inga invändningar mot utredningens bedömning och förslag. Sveriges Annonsörer delar bedömningen att plattformsleverantörer kan bli ansvariga enligt BBSlagen. Enligt Kommerskollegium framstår de skyldigheter som föreslås som snarlika och överlappande med regleringen i BBS-lagen.

Internetsstiftelsen och Myndigheten för press, radio och tv anser att det är viktigt att BBS-lagen och radio- och tv-lagens bestämmelser är tydliga och konsekventa, så att en leverantör kan förutse vilket ansvar som gäller i olika situationer. Nent Group är positiva till förslaget men anser att lämpliga åtgärder är för svagt, i stället borde videodelningsplattformar vara fullt ut ansvariga för sitt innehåll. Funktionsrätt Sverige anser inte att förslagen är tillräckliga för att skydda personer med funktionsnedsättning från hot och hat i användargenererade videor. Sveriges Radio AB konstaterar att det är viktigt att det inte införs krav som innebär att visst innehåll per automatik tas bort, till exempel genom filterlösningar. Enligt TU – Medier i Sverige kan krav på åtgärder som exempelvis flaggnings- och varningssystem stå i konflikt med såväl den allmänna yttrandefriheten som med YGL. Eventuella konflikter med yttrandefriheten måste enligt

TU utredas vidare. Sveriges advokatsamfund anser att ändringsdirektivets bestämmelser om lämpliga åtgärder av rättssäkerhetsskäl och författningstekniska skäl bör införas i författning.

Skälen för regeringens förslag

Krav på lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten

I artikel 28b.1 a–c i AV-direktivet genom ändringsdirektivet finns krav på medlemsstaterna att säkerställa att leverantörer inom deras jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten från vissa typer av audiovisuellt innehåll (användargenererade videor, program och audiovisuella kommersiella meddelanden). Enligt 28b.1 a ska minderåriga skyddas från audiovisuellt innehåll som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I artikeln hänvisas till artikel 6a som gäller för tv-sändningar och beställ-tv (se avsnitt 7.2). Enligt artikel 28b.1 b ska allmänheten skyddas från audiovisuellt innehåll som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Skrivningen motsvarar den som finns för tv i artikel 6.1 a. Enligt artikel 28b.1 c ska allmänheten slutligen skyddas från innehåll vars spridning utgör vissa i artikeln uppräknade brott enligt unionsrätten. Dessa brott är offentlig uppmaning att begå terroristbrott, rasistiska och främlingsfientliga brott och brott som gäller barnpornografi.

I artikel 28b.3 redogörs för hur åtgärder som leverantören ska vidta ska fastställas. Det ska ske bland annat mot bakgrund av det berörda innehållets art, den skada som det kan orsaka, egenskaperna hos den kategori av personer som ska skyddas och de rättigheter och legitima intressen som berörs. Åtgärderna ska vidare vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av plattformens storlek och den tillhandahållna tjänstens art.

I artikel 28b.3 a–j finns en utförlig uppräkning av vad åtgärderna skulle kunna bestå i. Det handlar till exempel om att en leverantör kan inkludera ändringsdirektivets krav i sina användarvillkor, tillhandahålla mekanismer där användare kan rapportera och flagga innehåll, ha system som kan användas för att förklara vilka effekter rapportering och flaggning av innehåll har haft, och se till att det finns ett ålders- eller föräldrakontrollsystem. Men åtgärderna kan också handla om att se till att

det finns ändamålsenliga åtgärder för medie- och informationskunnighet och att öka användarnas medvetenhet om dessa åtgärder och verktyg.

En leverantör får inte åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som läggs upp på plattformen eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet till exempel genom krav på förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet (se skäl 48 i ändringsdirektivet).

En leverantör kan vara ansvarig enligt BBS-lagen

I lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) föreskrivs en straffrättsligt sanktionerad skyldighet för den som tillhandahåller en s.k. elektronisk anslagstavla att ta bort eller förhindra vidare spridning av meddelanden vars innehåll uppenbart är sådant som avses i vissa i lagen uppräknade straffbestämmelser. Det handlar bland annat om meddelanden med ett innehåll som uppenbart avses i bestämmelserna om olaga hot, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga våldsskildring, barnpornografibrott och brott enligt 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Som framgår av avsnitt 7 och 8 anses kraven i AV-direktivet när det gäller skydd av minderåriga och uppmaningar till våld, hat och terroristbrott i tvsändningar och beställ-tv till stor del vara genomförda genom dessa straffbestämmelser.

När BBS-lagen infördes i slutet av 1990-talet fanns inte tjänster som dagens videodelningsplattformar. En sådan plattform skulle dock kunna vara en elektronisk anslagstavla enligt lagen. Med elektronisk anslagstavla avses nämligen enligt 1 § första stycket i lagen en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Med meddelanden avses enligt 1 § andra stycket text, bild, ljud eller information i övrigt. Rörlig bild till exempel i form av en video på en videodelningsplattform skulle därför kunna vara ett meddelande i lagens mening.

Den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla ska, för att kunna fullgöra sin skyldighet att ta bort eller förhindra vidare spridning av vissa meddelanden, ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten (4 §). Ett sätt att uppfylla denna uppsiktsskyldighet kan enligt förarbetena vara genom en ”klagomur” som ger användarna möjligheter att nå tillhandahållaren för att påtala en eventuell förekomst av straffbara meddelanden (se prop. 1997/98:15 s. 15 f.). Uppsiktsskyldigheten i denna del liknar i viss mån de mekanismer för rapportering eller flaggning av innehåll som anses vara lämpliga åtgärder enligt artikel 28b.3 d. Som bland annat Myndigheten för press, radio och tv framhåller kan det dock diskuteras vem som är ansvarig för innehåll på en videodelningsplattform enligt BBS-lagen. Enligt lagen faller ansvaret på den som tillhandahåller den elektroniska anslagstavlan. Det är enligt förarbetena till lagen den som kan bestämma över tjänstens användning, inklusive de tekniska och administrativa rutinerna. Det anges vidare att tillhandahållaren är den eller de som ”leder verksamheten där tjänsten erbjuds”. Vem eller vilka dessa är får enligt förarbetena avgöras mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet (se samma prop. s. 10). Beroende på hur en videodelningsplattform är organiserad och

administreras skulle en plattformsleverantör kunna anses vara en tillhandahållare enligt BBS-lagen. Men även en användare av plattformen som till exempel har en egen kanal skulle kunna anses vara en tillhandahållare i lagens mening. Vem som anses vara straffrättsligt ansvarig enligt BBS-lagen får således avgöras i varje enskilt fall och är beroende av hur en plattform är organiserad. Det är därför inte möjligt att, som Internetstiftelsen och Myndigheten för press, radio och tv efterfrågar, ge en tydlig vägledning om när en plattformsleverantör är ansvarig enligt lagen eller inte.

De åtgärder som en tillhandahållare enligt BBS-lagen ska vidta för att uppfylla sin uppsiktsskyldighet hör samman med skyldigheten att ta bort eller förhindra spridningen av meddelanden med visst innehåll. Majoriteten av de åtgärder som räknas upp i artikel 28b.3 a–j och som en leverantör av en videodelningsplattform kan vidta omfattas dock inte av lagens uppsiktsskyldighet. För att genomföra ändringsdirektivet i denna del behövs därför bestämmelser som ställer krav på en plattformsleverantör att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten.

Genomförande genom bestämmelser i radio-_och_tv-lagen

AV-direktivets krav bör så långt möjligt genomföras på motsvarande sätt som direktivet genomförs när det gäller audiovisuella medietjänster. Ett sådant genomförande stämmer väl överens med hur skyldigheterna i artikel 28b.1 a–c är utformade eftersom de till stor del motsvarar skyldigheterna som gäller för leverantörer av audiovisuella medietjänster (artikel 6 och 6a). Ett sådant genomförande innebär också en lämplig avvägning mot informations- och yttrandefriheten.

Skillnaden mellan leverantörer av audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar i direktivet är att leverantörer av videodelningsplattformar inte har redaktionellt ansvar för valet av de videor eller tvprogram som finns på plattformarna. Det är därför inte möjligt att, som

Nent Group vill, ställa samma krav på plattformsleverantörer som på leverantörer av medietjänster. Kraven i AV-direktivet på att vidta åtgärder avser inte heller själva innehållet på plattformen utan hur detta innehåll organiseras (se skäl 48 i ändringsdirektivet).

Bestämmelsen om lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga bör så långt möjligt utformas med utgångspunkt i de bestämmelser som gäller för tv och som finns i 5 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen (se avsnitt 7.3). I paragrafen används begreppet barn i stället för minderårig, som används i AV-direktivet. Någon skillnad i sak har dock inte varit avsedd (se prop. 1995/96:160 s. 96 och 172).

När det gäller skydd av allmänheten bör, som utredningen föreslår, en leverantör vidta åtgärder så att användargenererade videor, tv-program och audiovisuella kommersiella meddelanden inte har ett innehåll som avses i brottsbalkens bestämmelser om olaga hot, uppvigling, hets mot folkgrupp, och barnpornografibrott samt brott enligt 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Även brottet olaga våldsskildring bör tas med i uppräkningen eftersom bestämmelsen delvis ansetts tillgodose AV-direktivets krav när det gäller skydd av minderåriga i tv (se

avsnitt 7.1 och prop. 2009/10:115 s. 125). Brottet ingår även i uppräkningen av straffrättsliga bestämmelser i BBS-lagen.

Förslaget i denna del innebär att kravet på åtgärder skulle kunna omfatta fler straffbara handlingar än som krävs enligt AV-direktivet. Detta eftersom förslaget inte enbart omfattar exempelvis olaga hot i form av en uppmaning till våld mot en medlem av en skyddad grupp. I stället omfattar kravet alla typer av olaga hot som är straffbara enligt brottsbalken. Någon annan lösning än den utredningen föreslår framstår dock inte som rimlig. De straffbestämmelser som anses uppfylla direktivets krav när det gäller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott i tv-sändningar och beställ-tv (avsnitt 8.1) räknas även upp i BBS-lagen. Därutöver är kravet på åtgärder generella och av övergripande karaktär. De åtgärder som kan vidtas av en plattformsleverantör handlar exempelvis om att inkludera krav i plattformens användarvillkor eller att upprätta mekanismer som ger användare möjlighet att rapportera eller flagga innehåll som är brottsligt. Det framstår därför som logiskt att åtgärderna omfattar allt sådant audiovisuellt innehåll som är brottsligt enligt de straffbestämmelser som räknas upp i förslaget. Sammantaget anser regeringen, till skillnad från

Funktionsrätt Sverige, att förslaget genomför de krav ändringsdirektivet ställer upp i denna del (se även avsnitt 8.1).

Utredningen föreslår att kravet på åtgärder ska avse sådant audiovisuellt innehåll som ”uppenbart” är sådant som avses i de straffbestämmelser som räknas upp i förslaget. Det är samma formulering som används i 5 § BBSlagen. Att det enligt BBS-lagen ska vara fråga om ett meddelande vars innehåll uppenbart är sådant som avses i de straffbestämmelser som räknas upp i lagen hör samman med att tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla är skyldig att avlägsna meddelanden med visst innehåll från tjänsten. Enligt förarbetena infördes begränsningen eftersom tjänsterna ofta tillhandahålls av personer som inte yrkesmässigt sysslar med tjänsterna. Det ansågs därför inte realistiskt att begära att den som tillhandahöll en tjänst ska kunna ta ställning till svåra juridiska gränsdragningsproblem (prop. 1997/98:15 s. 17).

När det gäller de nu föreslagna kraven på åtgärder förhåller det sig emellertid annorlunda. För det första omfattas inte icke-ekonomisk verksamhet av AV-direktivet, och sådana tjänster omfattas därför inte av de krav som nu föreslås (se avsnitt 12.2). För det andra gäller kraven på åtgärder hur innehållet på plattformen organiseras, till exempel genom mekanismer som ger användare möjlighet att rapportera eller flagga brottsligt innehåll eller krav i användarvillkor. Ändringsdirektivet och de förslag som lämnas för att genomföra det innebär dock ingen skyldighet för plattformsleverantörer att avlägsna visst innehåll från plattformen. Enligt regeringen finns därför inte något behov av att införa en liknande begränsning till innehåll som uppenbart är sådant som avses i de straffbestämmelser som räknas upp i BBS-lagen.

Vad ska de lämpliga åtgärderna bestå i?

De åtgärder en leverantör ska vidta enligt artikel 28b.3 ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av plattformens storlek och den tillhandahållna tjänstens art. Som Internetstiftelsen framför bör

kravet på en leverantör att vidta åtgärder inte omfatta mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Vad de lämpliga åtgärderna ska bestå i exemplifieras i tio punkter i artikel 28b.3 a–j. Som redogörs för ovan handlar det till exempel om att en leverantör kan inkludera direktivets krav i sina användarvillkor, tillhandahålla mekanismer där användare kan rapportera och flagga innehåll och se till att det finns ålders- eller föräldrakontrollsystem.

Sveriges advokatsamfund anser att ändringsdirektivets bestämmelser om lämpliga åtgärder bör införas i författning. Uppräkningen i artikel 28b.3 är dock enbart exempel på lämpliga åtgärder. Vilka åtgärder som ska vidtas kan variera från fall till fall, och beror bland annat på vilken målgrupp plattformen riktar sig till, hur den är organiserad och hur många användare den har. Mot den bakgrunden anser regeringen inte att det är nödvändigt att i lagtexten räkna upp vad åtgärderna kan bestå i.

Sveriges Radio anser att det är viktigt att det inte införs krav som innebär att visst innehåll per automatik tas bort, till exempel genom filterlösningar.

Av ändringsdirektivet framgår att videodelningsplattformarna omfattas av bestämmelserna i e-handelsdirektivet. Det innebär att leverantörer inte kan åläggas någon allmän skyldighet att övervaka information på plattformen eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet, till exempel genom allmänna krav på förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet (se artikel 28b.3 och skäl 48 i ändringsdirektivet). Några allmänna krav på automatiskt borttagande av innehåll eller på förhandskontroll varken kan eller ska därför ställas.

Enligt TU kan åtgärder som till exempel flaggnings- och varningssystem stå i konflikt med såväl den allmänna yttrandefriheten som YGL. Som redogörs för i avsnitt 12.3 anser regeringen inte att ändringsdirektivets krav på leverantörer står i strid med YGL eller med RF. De krav på åtgärder som föreslås går inte heller längre än de krav som redan i dag gäller för tv-sändningar eller beställ-tv. Åtgärderna som en leverantör ska vidta innebär till exempel inte någon skyldighet att ta bort innehåll för att det flaggats av en användare. Förslaget innebär inte heller att det av andra skäl kan ställas upp krav på leverantören att ta bort innehåll från plattformen.

Som Kommerskollegium påpekar kan de åtgärder som krävs enligt BBSlagen och de åtgärder som föreslås enligt radio- och tv-lagen i vissa fall komma att överlappa varandra. Bedömningen av vilken uppsikt en tillhandahållare behöver ha enligt BBS-lagen får avgöras i varje enskilt fall. Detsamma gäller för de lämpliga åtgärder som föreslås vidtas enligt radio- och tv-lagen. Att en viss överlappning kan uppstå framstår därför som oundviklig. Skulle så bli fallet leder det dock inte till några praktiska konsekvenser.

12.6. Audiovisuella kommersiella meddelanden

Regeringens bedömning: Samma regler om produktplacering, sponsring och reklam som redan gäller för leverantörer av medietjänster bör, så långt det är möjligt, gälla även för plattformsleverantörer.

Regeringens förslag: En leverantör av en videodelningsplattform som ingår eller främjar avtal om produktplacering i användargenererade videor eller tv-program ska, på samma sätt som gäller för tv, lämna information om att produktplacering förekommer. Leverantören ska även följa radio- och tv-lagens förbud mot produktplacering av vissa varor och tjänster och förbud mot produktplacering i videor och tvprogram som riktas till barn.

En leverantör som ingår eller främjar avtal om sponsring av videor eller tv-program ska informera om vem som sponsrat videon eller programmet. Leverantören ska följa de förbud och begränsningar av sponsring som gäller för tv enligt radio-_och_tv-lagen.

En leverantör som tillhandahåller reklam före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program ska följa radio- och tvlagens regler om – förbud mot avbrott av barnprogram och förbud mot reklam före,

under eller efter barnprogram eller en del av sådana program, – förbud mot reklam som syftar till att fånga uppmärksamheten hos

barn, och – förbud mot reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig

endast efter ordination. Om en leverantör tillhandahåller reklam på plattformen ska det före och efter varje annonsering förekomma en särskild signatur som tydligt skiljer reklamen från det övriga innehållet. Signaturen ska bestå av ljud eller bild. Vid annonsering med delad skärm ska signaturen alltid vara synlig.

Det ska i radio-_och_tv-lagen upplysas om att det finns förbud mot marknadsföring och krav på reklamidentifiering i annan lagstiftning.

Bestämmelsen i alkohollagen om förbud mot kommersiella annonser i tv ska utvidgas till att omfatta även annonser som tillhandahålls av en leverantör av en videodelningsplattform före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program.

En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder i syfte att få användarna av plattformen att agera i enlighet med de föreslagna bestämmelserna.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att samma regler om reklam, sponsring och produktplacering ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som för leverantörer av audiovisuella medietjänster. Utredningen lämnar inget författningsförslag när det gäller förbud mot produktplacering av vissa produkter. Utredningen lämnar inte heller något författningsförslag när det gäller information om vem som bidragit till finansieringen av ett sponsrat program. Enligt utredningens förslag ska en annonssignatur bestå av både ljud och bild. Utredningen föreslår att alkoholreklamförbudet införs i radio-_och_tv-lagen i stället för i alkohollagen. Utredningens författningsförslag har också en annan utformning.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget, men anser att konsekvenserna av ett striktare genomförande behöver analyseras. Det gäller bland annat det föreslagna kravet på en annonssignatur som går längre än vad direktivet kräver. Konkurrensverket tillstyrker förslaget att videodelningsplattformar ska omfattas av samma

reglering som audiovisuella medietjänster. Konkurrensverket anser att det bidrar till en konkurrens på lika villkor mellan olika medietjänster.

Konsumentverket påpekar att förbud mot marknadsföring av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare redan i dagsläget kan tillämpas på marknadsföring som förekommer på en videodelningsplattform. Sveriges Annonsörer anser att det är bra med ett teknikneutralt genomförande, men ställer frågan om de föreslagna bestämmelserna är proportionerliga. Eftersom videodelningsplattformar är en gränsöverskridande företeelse under olika länders jurisdiktion kan man fråga sig i vilken utsträckning svenska barn är mer skyddsvärda än barn i övriga EU-länder. Sveriges Kommunikationsbyråer ifrågasätter om nuvarande barnreklamförbud för tv-sändningar och beställ-tv är lagenligt.

Behålls förbudet är det positivt att regleringen görs tillämplig på videodelningsplattformar eftersom det bidrar till teknik- och konkurrensneutralitet. Bonnier Broadcasting ifrågasätter om förslaget är nödvändigt och anser att marknadsföringslagens regler är tillräckliga.

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (Klys) anser att även videodelningsplattformar bör omfattas av huvudregeln om annonsplacering i 8 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Kraven i ändringsdirektivet

Eftersom allmänheten i allt större utsträckning tar del av audiovisuellt innehåll på videodelningsplattformar är det, enligt skälen till ändringsdirektivet, nödvändigt att säkerställa en tillräcklig konsumentskyddsnivå genom att i lämplig utsträckning anpassa reglerna om audiovisuella kommersiella meddelanden, så att dessa även gäller plattformsleverantörer (skäl 46 i ändringsdirektivet). Enligt artikel 28b.2 ska en plattformsleverantör därför uppfylla AV-direktivets grundläggande minimikrav på audiovisuella kommersiella meddelanden om meddelandena marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantören själv. De grundläggande kraven finns i artikel 9.1. De handlar bland annat om att audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lätta att identifiera som sådana, att meddelandena inte får strida mot respekten för mänsklig värdighet eller uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet. I artikel 9.1 finns även förbud mot meddelanden för vissa typer av produkter och tjänster, bland annat cigaretter och andra tobaksvaror och medicinska produkter och behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination.

När audiovisuella kommersiella meddelanden inte marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantören själv ska denne enligt ändringsdirektivet vidta lämpliga åtgärder för att direktivets regler följs (artikel 28b.2). Vidare ska leverantören av en plattform tydligt informera användarna när användargenererade videor eller tv-program innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden, under förutsättning att användaren uppgett detta vid uppladdningen av en video eller om leverantören har kännedom om detta.

Samma regler som för tv-sändningar och beställ-tv bör så långt det är möjligt gälla

När det gäller tv-sändningar och beställ-tv har kraven i artikel 9.1 ansetts tillgodosedda genom bestämmelser i bland annat radio-_och_tv-lagen, marknadsföringslagen (2008:486), lagen om (2018:2088) om tobak och liknande produkter och alkohollagen (2010:1622).

I vissa hänseenden har Sverige valt att ha mer långtgående eller strängare bestämmelser i nationell rätt än AV-direktivets minimikrav. Det gäller bland annat förbud mot reklam riktad till barn under tolv år och förbud mot att omge eller avbryta barnprogram med reklam. Det gäller också förbud mot alkoholreklam (se 8 kap. 3 och 7 §§ radio-_och_tv-lagen och 7 kap. 3 § alkohollagen).

Förutom bestämmelser som går längre än vad AV-direktivet kräver finns det bestämmelser om marknadsföring i tv-sändningar och beställ-tv som inte regleras i AV-direktivet. Det gäller bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycksliknande preparat och för spel som inte har nödvändig licens enligt spellagen (2018:1138). Dessa bestämmelser saknar motsvarighet i AV-direktivet. De omfattas inte heller av de områden som samordnas genom direktivet.

Det finns flera fördelar med att hålla samma skyddsnivå för audiovisuella kommersiella meddelanden som tillgängliggörs på videodelningsplattformar som för tv-sändningar och beställ-tv. Ur tittarens perspektiv är det rimligt att samma regelverk gäller oavsett var ett tvprogram eller video tillhandahålls någonstans. Det är också svårt att hävda att vikten av konsumentskydd är mindre när till exempel reklam tillhandahålls på en videodelningsplattform än när den tillhandahålls i tv. Även med beaktande av annonsörernas och mediemarknadens perspektiv är det ur konkurrenssynpunkt viktigt att villkoren inte skiljer sig åt beroende på var meddelandena finns. Konkurrensverket anser att förslaget bidrar till en konkurrens på lika villkor mellan olika audiovisuella tjänster. Även Sveriges Annonsörer och Sveriges Kommunikationsbyråer är positiva till ett teknik- och konkurrensneutralt genomförande, även om de ifrågasätter det nuvarande svenska barnreklamförbudet. I likhet med utredningen anser regeringen sammantaget att samma regler så långt som möjligt bör gälla för plattformsleverantörer som för leverantörer av tvsändningar och beställ-tv. Som framgår av avsnitt 11.4 är de skäl som ligger bakom det svenska barnreklamförbudet fortsatt relevanta. Barnreklamförbudet bör därför gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som tillhandahåller reklam. Därmed finns, på samma sätt som gäller för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv, inget behov av att föreslå några ytterligare lagstiftningsåtgärder med anledning av de krav i ändringsdirektivet som hör samman med audiovisuella kommersiella meddelanden och skydd av barn, till exempel när det gäller att minska barns exponering mot ohälsosamma livsmedel och drycker (se avsnitt 11.4.).

Eftersom en leverantör av en videodelningsplattform saknar redaktionellt ansvar och därmed inte styr över vilka videor eller tvprogram som tillhandahålls på plattformen är det dock inte möjligt att ställa upp alla de krav som gäller för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv. I detta sammanhang bör framhållas att leverantörer av sådana

tjänster som erbjuds på en videodelningsplattform och som omfattas av radio-_och_tv-lagen är skyldig att följa de bestämmelser om produktplacering, sponsring och reklam som gäller för tv-sändningar och beställtv (se skäl 3 i ändringsdirektivet). Erbjuds tv-sändningar eller beställ-tv på en videodelningsplattform så skyddas det redaktionella oberoendet för leverantörerna av dessa tjänster genom bland annat bestämmelserna i 5 kap. 5 § om otillbörligt kommersiellt gynnande, 6 kap. 3 § och 7 kap. 3 a § radio-_och_tv-lagen (se prop. 2014/15:118 s. 18 f. och avsnitt 11.2.1). Det innebär att leverantörer av tv-sändningar eller beställ-tv självständigt och utan påverkan av en plattformsleverantör ska välja vilka tv-program som ska ingå i tjänsten och hur dessa program ska struktureras.

Förbud mot marknadsföring av vissa produkter och tjänster

I vissa delar är, som Konsumentverket framhåller, kraven i AV-direktivet redan uppfyllda genom befintliga bestämmelser i annan lagstiftning än radio-_och_tv-lagen. Det gäller till exempel marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring som ansetts genomföra en del av AVdirektivets krav för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv bland annat i fråga om hälsa, säkerhet och miljö (se prop. 2009/10:115 s. 141). Eftersom marknadsföringslagen är generellt tillämplig och oberoende av vilken teknik som används kan motsvarande argumentation användas även när det gäller krav på leverantörer av videodelningsplattformar. Marknadsföringslagen kan dock, som Bonnier Broadcasting argumenterar för, inte ensam anses tillräcklig för att genomföra alla ändringsdirektivets krav. I vissa delar finns dock redan i dag i annan lagstiftning förbud mot marknadsföring av vissa produkter och tjänster som gäller för plattformsleverantörer. I 4 kap.14 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter finns till exempel förbud mot marknadsföring av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattar videodelningsplattformar. Något behov av att införa särskilda regler för plattformsleverantörer i den lagen finns därför inte. Detsamma gäller dels lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, där det i 3 § finns ett generellt förbud mot marknadsföring av modersmjölksersättning, dels läkemedelslagen (2015:315) där det i 12 kap. 1 och 2 §§ finns bestämmelser som gäller förbud mot vissa slag av läkemedel. Även när det gäller reklam för spel utan nödvändig licens är befintliga bestämmelser i spellagen (2018:1138) tillräckliga för att säkerställa att en leverantör av en videodelningsplattform inte kan tillhandahålla sådan marknadsföring. Något behov av att i detta lagstiftningsärende föreslå ytterligare bestämmelser i dessa lagar finns inte. Däremot bör det i kapitlet om videodelningsplattformar finnas en upplysning om att det i lagarna finns förbud mot marknadsföring som gäller för en plattformsleverantör.

Konsumentverket anser att det, i den mån det låter sig göras, bör övervägas om förbud mot marknadsföring för till exempel alkohol kan utvidgas i alkohollagen i stället för genom en hänvisning i radio- och tvlagen. Regeringen instämmer i att det är lämpligt att göra utvidgningen i alkohollagen i stället för i radio-_och_tv-lagen. Det bör dock noteras att det inom det område som samordnas genom AV-direktivet, vilket innefattar bland annat reklam för alkoholdrycker, saknas möjligheter att ställa upp

krav på tjänster under en annan medlemsstats jurisdiktion. Bestämmelserna om reklam för alkoholdrycker i alkohollagen kan därmed inte gälla exempelvis för Youtube eftersom tjänsten är etablerad i Irland och därför ska följa den irländska lagstiftningen och inte den svenska i detta avseende. Detta gäller oavsett om bestämmelser om marknadsföring införs i alkohollagen eller radio-_och_tv-lagen.

När det gäller produktplacering har för tydlighets skull bestämmelser införts i radio-_och_tv-lagen för exempelvis receptbelagda läkemedel och modersmjölksersättning, trots att det redan finns generella förbud mot marknadsföring av dessa produkter (se prop. 2009/10:115 s. 161 och prop. 2013/14:17 s. 40). Motsvarande resonemang bör gälla även för leverantörer av videodelningsplattformar. En leverantör bör därför åläggas att följa samma regler i radio-_och_tv-lagen när det gäller förbud mot produktplacering av vissa produkter som gäller för leverantörer av tv (6 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen). Detsamma gäller förbud och begränsningar av sponsring (7 kap. 2–3 §§).

Som redogjorts för ovan ska kraven på en leverantör enligt direktivet gälla om leverantören marknadsför, säljer eller arrangerar audiovisuella kommersiella meddelanden. Leverantören måste således på något sätt medverka till att exempelvis en användargenererad video sponsras eller att det förekommer produktplacering i videon. Detta bör som Lagrådet föreslår när det gäller produktplacering och sponsring uttryckas som att leverantören ingår eller främjar avtal om produktplacering eller sponsring av videor eller tv-program. Är det leverantören som tillhandahåller reklam genom att till exempel placera ut reklam före, under eller efter videor eller tv-program bör leverantören följa dels radio- och tv-lagens bestämmelser om förbud mot barnreklam och mot reklam för medicinsk behandling, dels alkohollagens förbud mot reklam för alkohol som gäller för tv. Skulle det förekomma produktplacering i eller sponsring av en video utan medverkan från leverantören är det emellertid inte möjligt att ställa krav på leverantören att följa radio- och tv-lagens krav på förbud och begränsningar av produktplacering eller sponsring. Detsamma gäller om leverantören inte tillhandahållit reklam som åtföljer en video eller ett tvprogram. I sådana fall bör i stället, som regeringen återkommer till nedan, krav ställas på leverantören att vidta lämpliga åtgärder i syfte att få användarna av plattformen att agera i enlighet med bestämmelserna.

Genomförandet av kraven på reklamidentifiering

I ändringsdirektivet ställs krav på att leverantörer av videodelningsplattformar tydligt informerar användarna när användargenererade videor eller tv-program innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden, under förutsättning att användarna uppgett att videon eller programmet innehåller sådan meddelanden eller om leverantören har kännedom om detta. Ändringsdirektivet ställer också krav på att audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lätta att identifiera som sådana (artikel 28b.2).

När det gäller reklam som tillhandahålls av en plattformsleverantör föreslår utredningen att kraven ska genomföras genom bestämmelsen om annonssignatur i 8 kap. 5 § radio-_och_tv-lagen. Bestämmelsen innebär att det före och efter varje annonsering ska förekomma en särskild signatur

som tydligt skiljer annonser från övrigt innehåll i tv-sändningar eller i beställ-tv. Signaturen ska bestå av både ljud och bild. Vid annonsering med delad skärm ska signaturen alltid vara synlig, men behöver bara anges i bild. I 8 kap. 5 § hänvisas vidare till bestämmelser om reklamidentifiering i 9 § marknadsföringslagen. Av 9 § framgår att all marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.

Myndigheten för press, radio och tv framför att kravet på att en annonssignatur ska bestå av både ljud och bild inte förefaller vara standard för videodelningsplattformar och inte heller krävs enligt ändringsdirektivet.

Myndigheten ser en fara med att ställa mer långtgående krav i detta avseende, vilket skulle kunna innebära att svenska videodelningsplattformar inte kan följa den bästa praxis om uppförandekoder som kommissionen ska uppmuntra leverantörer av videodelningsplattformar att utbyta. Även om regeringen anser att samma regler så långt möjligt bör gälla för plattformsleverantörer som för leverantörer av tv bör de krav som ställs på en annonssignatur inte medföra att en leverantör under svensk jurisdiktion inte kan utgå från sådana uppförandekoder som tas fram på europeisk nivå. Enligt regeringen bör bestämmelsen om annonssignatur därför inte innebära ett krav på en signatur i både ljud och bild. I stället bör det vara tillräckligt att signaturen består av ljud eller bild. Kraven bör framgå av en bestämmelse i kapitlet om videodelningsplattformar i radio-_och_tv-lagen. I samma bestämmelse bör även upplysas om att bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen.

Ändringsdirektivets krav på information bör när det gäller produktplacering genomföras genom en bestämmelse som motsvarar de krav på information som gäller för tv, dvs. 6 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen. När det gäller sponsring bör kravet på information genomföras genom en bestämmelse som i huvudsak motsvarar kravet i 7 kap. 4 § radio- och tvlagen. Det innebär att en plattformsleverantör som ingår eller främjar avtal om sponsring ska ange vem som sponsrat videon eller tv-programmet. Ett sådant meddelande bör lämnas i början eller i slutet av den sponsrade videon eller tv-programmet. Kravet innebär dock inte att meddelanden inte också får lämnas vid andra tillfällen. Ett meddelande om att en video eller ett tv-program har sponsrats ska vara lätt att identifiera som ett sådant. Däremot bör de detaljerade krav som ställs i radio-_och_tv-lagen om utformning av sponsringsmeddelanden inte gälla för en plattformsleverantör. Några sådana krav finns inte heller i ändringsdirektivet.

En leverantör av tv-sändningar eller beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen ansvarar för att lagens bestämmelser om produktplacering, sponsring eller reklam följs. Detta gäller även om tjänsten erbjuds på en videodelningsplattform (se skäl 3 i ändringsdirektivet). Att en leverantör ingår eller främjar avtal om produktplacering eller sponsring av tvprogram får inte medföra att innehållet i programmen, programläggningen eller katalogiseringen påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten (6 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 3 a § radio-_och_tv-lagen).

TU anser att huvudregeln om annonsplacering i 8 kap. 4 § radio- och tvlagen även bör gälla för leverantörer av videodelningsplattformar.

Bestämmelsen, som gäller för tv-sändningar, innehåller bestämmelser om

när ett tv-program får avbrytas av annonsering. Något motsvarande krav finns inte för beställ-tv. Det framstår inte heller som lämpligt eller ens möjligt att ställa upp ett sådant krav på en leverantör av en videodelningsplattform som saknar redaktionellt ansvar för de tv-program och videor som användare laddar upp på plattformen.

Krav på leverantören att vidta lämpliga åtgärder

När audiovisuella kommersiella meddelanden inte marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantören själv ska denne enligt ändringsdirektivet vidta lämpliga åtgärder för att direktivets regler följs (artikel 28b.2). Som framgår ovan ska leverantören även tydligt informera användare om program och användargenererade videor innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden, under förutsättning att leverantören känner till att sådan meddelanden förekommer.

Anledningen till att kraven på leverantören endast omfattar att vidta lämpliga åtgärder är att möjligheterna att ha kontroll över audiovisuella meddelanden som leverantören inte själv marknadsför, säljer eller arrangerar är begränsade. Skulle det finnas tv-program i tv-sändningar eller beställ-tv på plattformen som omfattas av AV-direktivets bestämmelser åligger det också leverantörerna av dessa tjänster att följa direktivets bestämmelser om audiovisuella kommersiella meddelanden (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Leverantörernas skyldighet att vidta lämpliga åtgärder när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden bör framgå av radio- och tvlagen. Åtgärderna bör vidtas för att de bestämmelserna som leverantören själv ska följa även följs av användare som laddar upp användargenererade videor eller tv-program på plattformen. I artikel 28b.3 AV-direktivet genom ändringsdirektivet ges exempel på vad åtgärderna kan bestå i. Det handlar om att i användarvillkoren för plattformen inkludera och tillämpa de bestämmelser i radio- och tv-lagen om audiovisuella kommersiella meddelanden som leverantören själv ska följa. Det handlar också om att ha en funktion genom vilken användare som laddar upp videor kan uppge om dessa, såvitt de vet eller skäligen kan förväntas veta, innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden. Vilka åtgärder som ska vidtas kan variera från fall till fall, beroende bland annat på vilken målgrupp plattformen riktar sig till, hur den är organiserad och hur många användare den har. Det får inte ställas något krav på att leverantören ska övervaka information på plattformen eller aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet (se skäl 48 i ändringsdirektivet). Däremot är det möjligt för en leverantör att vidta striktare åtgärder på frivillig grund i enlighet med unionsrätten och med respekt för yttrande- och informationsfriheten och mediepluralismen (skäl 49 i ändringsdirektivet).

Hänvisningar till S12-6

12.7. Tillsyn, samreglering och tvistlösning

Hänvisningar till S12-7

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 13.2, 21

12.7.1. Audiovisuella kommersiella meddelanden

Regeringens förslag: Samma regler om tillsyn och sanktioner ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som för leverantörer av audiovisuella medietjänster.

Granskningsnämnden för radio och tv ska, på samma sätt som för tv, utöva tillsyn över bestämmelserna om produktplacering, sponsring, avbrott för reklam och annonssignatur. En leverantör som inte följer de föreslagna bestämmelserna ska kunna åläggas att betala en särskild avgift.

Konsumentombudsmannen ska, på samma sätt som för tv, utöva tillsyn när det gäller bestämmelserna om barnreklam och förbud mot reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination. En överträdelse ska ses som otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att samma regler om reklam, sponsring och produktplacering ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som för leverantörer av tv. Utredningen lämnar dock inga författningsförslag när det gäller frågan om vem som ska utöva tillsyn över bestämmelserna eller om sanktioner om bestämmelserna inte följs.

Remissinstanserna: Konsumentverket påpekar att något förslag inte lämnats när det gäller myndighetens tillsyn och möjlighet att meddela sanktioner. Om Konsumentombudsmannen ska ha tillsyn över de förbudsbestämmelser som föreslås gälla och som myndigheten i dag har ett tillsynsansvar för, bör detta uttryckligen regleras i tillsynsbestämmelsen i radio-_och_tv-lagen. Det bör även i lagens sanktionsbestämmelse anges vilka sanktionsbestämmelser i marknadsföringslagen som är tillämpliga vid en överträdelse. Även

Myndigheten för press, radio och tv efterlyser resonemang eller förslag kring granskning av audiovisuella kommersiella meddelanden och sanktioner.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen övervakar granskningsnämnden för radio och tv genom granskning i efterhand om bestämmelserna om produktplacering, sponsring, avbrott för reklam och annonssignatur i tv-sändningar och beställ-tv följs. En leverantör som inte följer bestämmelserna får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. Av 17 kap. 6 § framgår hur storleken på den särskilda avgiften ska fastställas och enligt 17 kap. 7 § när och till vem avgiften ska betalas. Frågor om påförande av särskild avgift prövas enligt 19 kap. 4 § av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden.

Konsumentombudsmannen övervakar enligt 16 kap. 4 § barnreklamförbudet och förbudet mot reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination. Enligt 17 kap. 9 § ska en handling som strider mot dessa förbud vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter. En sådan handling kan medföra en

marknadsföringsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

Utredningen föreslår att samma regler om reklam, sponsring och produktplacering ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som för leverantörer av audiovisuella medietjänster. Det får anses innefatta även tillsynen över att bestämmelserna följs och tillgång till sanktioner om bestämmelserna överträds, även om utredningen inte lämnat några författningsförslag i denna del. Granskningsnämnden för radio och tv bör därför, på samma sätt som för tv, kontrollera att de föreslagna bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om produktplacering, sponsring, avbrott för reklam och annonssignatur följs. Konsumentombudsmannen bör, på samma sätt som gäller för tv, ha tillsyn när det gäller bestämmelserna om förbud mot barnreklam och mot sådan medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination. Samma sanktioner som finns att tillgå gentemot leverantörer av tv bör också gälla. Som

Konsumentverket påpekar bör detta uttryckligen framgå av radio- och tvlagens tillsyns- och sanktionsbestämmelser.

Den utvidgning som föreslås i 7 kap. 4 § alkohollagen medför även att lagens tillsynsbestämmelser blir tillämpliga. Av 9 kap. 9 § alkohollagen framgår att det för efterlevnaden av bestämmelserna om marknadsföring finns särskilda bestämmelser i marknadsföringslagen.

Hänvisningar till S12-7-1

12.7.2. Tillsyn över lämpliga åtgärder

Regeringens förslag: Myndigheten för press, radio och tv ska utöva tillsyn när det gäller bestämmelserna om krav på lämpliga åtgärder.

Myndigheten ska kunna besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelserna om lämpliga åtgärder följs.

Myndigheten ska få förelägga en leverantör att lämna de upplysningar som myndigheten behöver för att kunna kontrollera att bestämmelserna följs. En leverantör som inte lämnar upplysningar ska kunna föreläggas att göra det.

Utredningens förslag motsvarar delvis regeringens förslag.

Utredningen föreslår att Myndigheten för press, radio och tv:s uppgifter ska framgå av förordning i stället för i lag. Utredningen lämnar inget förslag om upplysningsskyldighet och möjlighet att meddela förelägganden.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget att myndigheten ska ha tillsyn över att bestämmelserna om lämpliga åtgärder följs. Myndigheten påpekar dock att det saknas sanktioner knutna till bestämmelserna. Om myndigheten ska kunna kontrollera att åtgärder vidtagits i enlighet med förslaget krävs att det införs en skyldighet för leverantörer att lämna de upplysningar som behövs för att myndigheten ska kunna göra en sådan prövning. Upplysningsskyldighet bör kunna förenas med vite. En leverantör ska vidare kunna föreläggas att vidta lämpliga åtgärder. Även denna skyldighet ska kunna förenas med vite. Enligt Internetstiftelsen bör Myndigheten för press, radio och tv vid bedömningen av vad som är lämpliga åtgärder beakta grundläggande intressen som yttrandefrihet och informationsfrihet.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 28b.5 AV-direktivet genom ändringsdirektivet framgår dels att medlemsstaterna ska införa mekanismer för att bedöma om de åtgärder som en leverantör vidtagit är lämpliga, dels att bedömningen av åtgärderna ska anförtros den nationella tillsynsmyndigheten. I skälen till ändringsdirektivet framhålls även att leverantörerna av videodelningsplattformar så långt det är möjligt bör involveras i framtagandet av de mekanismer som behövs för att bedöma vilka åtgärder som är lämpliga (se skäl 49).

Som utredningen föreslår bör Myndigheten för press, radio och tv få i uppgift att ha tillsyn över att bestämmelserna om lämpliga åtgärder följs. Det kan till exempel handla om att kontrollera att en leverantör vidtagit åtgärder och bedöma om de åtgärder som vidtagits är tillräckliga eller inte. Utredningen har föreslagit att myndighetens uppgift bör framgå av förordning. Regeringen anser dock att tillsynsuppgifterna ska framgå av radio-_och_tv-lagen eftersom det är fråga om tillsyn över bestämmelser som finns i lagen.

Myndigheten för press, radio och tv anser att det bör införas bestämmelser som ger myndigheten möjlighet att dels förelägga en leverantör att komma in med de uppgifter som myndigheten behöver för att bedöma om vidtagna åtgärder är lämpliga, dels förelägga en leverantör att vidta åtgärder. Båda föreläggandena bör enligt Myndigheten för press, radio och tv kunna förenas med vite. För att en tillsyn ska vara effektiv är det grundläggande att en tillsynsmyndighet har författningsreglerade möjligheter att ingripa (se regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn, skr. 2009/10:79 s. 41 f.). Av AV-direktivet följer också att en tillsynsmyndighet ska ha befogenhet att upprätthålla efterlevnad av kraven i direktivet (artikel 30. 4 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Enligt regeringen bör det därför införas en möjlighet för Myndigheten för press, radio och tv att begära in de uppgifter som behövs för att bedöma om de åtgärder en leverantör vidtagit är lämpliga. Bestämmelsen bör utformas på liknande sätt som de andra bestämmelserna om upplysningsskyldighet som finns i radio-_och_tv-lagen. En leverantör som inte lämnar upplysningar ska kunna föreläggas att göra det. Myndigheten bör även kunna meddela förelägganden om att en leverantör ska vidta åtgärder i enlighet med de föreslagna bestämmelserna. Det kan exempelvis behövas om en leverantör under svensk jurisdiktion inte vidtar några som helst åtgärder i enlighet med vad som föreslås. Utredningen lämnar inte något förslag när det gäller sanktioner om inte en leverantör följer de föreslagna bestämmelserna. Beredningsunderlag för att kunna införa bestämmelser om förelägganden som förenas med vite finns därför inte.

Myndigheten för press, radio och tv kommer att behöva ha en nära dialog med de eventuella leverantörer som ska följa de föreslagna bestämmelserna. Vid en sådan dialog bör frågor om vad som krävs för att följa de bestämmelserna kunna lyftas. Därutöver ska myndigheten, som redogörs för nedan, medverka till samreglering när det gäller vad åtgärderna kan bestå i. Vad som utgör lämpliga åtgärder kommer vidare att utvecklas över tid, både på EU-nivå och nationellt. Regeringen har för avsikt att följa utvecklingen på området. Om det skulle visa sig att de föreslagna bestämmelserna inte följs och leverantörerna inte rättar sig efter beslutade förelägganden finns anledning att återkomma i frågan.

Hänvisningar till S12-7-2

12.7.3. Samreglering och tvistlösning

Regeringens bedömning: Myndigheten för press, radio och tv bör få i uppgift att medverka till samreglering när det gäller krav på lämpliga åtgärder. Myndigheten bör även få i uppgift att utveckla tvistlösningsmekanismer.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig har inga invändningar mot att Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till samreglering. Förslaget tillstyrks av Myndigheten för press, radio och tv och Statens medieråd. Myndigheten för press, radio och tv föreslår att samråd även ska ske med Konsumentverket. Bonnier

Broadcasting välkomnar bedömningen om egenåtgärder. Ett branschgemensamt system kan fungera väl om det är enkelt utformat.

Även Sveriges Annonsörer ser positivt på förslaget. Sveriges Radio AB bedömer dock att förslagets konsekvenser riskerar bli långtgående och är svårbedömda.

Sveriges advokatsamfund lämnar förslaget utan erinran eftersom det inte kommer frånta användare möjligheten att försvara sina rättigheter inför domstol. Advokatsamfundet anser emellertid att det är av stor vikt att staten får ett betydande inflytande inom ramen för den form av samreglering som utarbetas på området. Myndigheten för press, radio och tv ser positivt på förslaget om tvistlösningsmekanismer men efterlyser tydligare riktlinjer och ramar för hur sådana är tänkta att utformas.

Skälen för regeringens bedömning

Samreglering

I artikel 28b.4 AV-direktivet genom ändringsdirektivet uppmanas medlemsstaterna att använda samreglering för att genomföra kraven på lämpliga åtgärder. Av skäl 49 i ändringsdirektivet framgår också att det är lämpligt att så långt som möjligt involvera plattformarsleverantörerna när kraven på lämpliga åtgärder genomförs. Eftersom det sannolikt är mycket få plattformsleverantörer som kommer att omfattas av radio-_och_tv-lagen finns det dock i nuläget, begränsade möjligheter till samreglering i Sverige. I arbetet bör dock arbetet på europeisk nivå kunna beaktas. Enligt artikel 28b.9 ska kommissionen uppmuntra leverantörer av videodelningsplattformar att utbyta bästa praxis om uppförandekoder för samreglering. Därutöver kan självreglering enligt artikel 28b.10 främjas genom s.k. unionsuppförandekoder. På detta område har kommissionen initierat uppförandekoder som involverat Facebook, Google, Twitter och Microsoft (Code of Conduct on Countering Illegal Hate Speech Online).

När det gäller lämpliga åtgärder till skydd för minderåriga och då särskilt de åtgärder som handlar om medie- och informationskunnighet bör Myndigheten för press, radio och tv:s uppgift utföras i samråd med Statens medieråd. När det gäller lämpliga åtgärder kopplade till audiovisuella kommersiella meddelanden (avsnitt 12.6) bör, som Myndigheten för press, radio och tv själva föreslår, samråd ske med Konsumentverket. En del i arbetet med samreglering bör också vara att sprida kunskap om bestämmelserna och hur de är tänkta att tillämpas.

Tvistlösningsmekanism

I artikel 28b.7 AV-direktivet genom ändringsdirektivet ställs krav på medlemsstaterna att säkerställa att mekanismer för prövning utanför domstol är tillgängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om skydd av minderåriga och allmänheten (artikel 28b.1) och vad åtgärderna som en leverantör ska vidta ska bestå i (artikel 28b.3). Sådana mekanismer ska enligt artikeln möjliggöra en opartisk tvistlösning och får inte frånta konsumenten det rättsskydd som erbjuds i nationell rätt. Av artikel 28b.8 ska användare också kunna tillvarata sina rättigheter inför domstol.

Som framgår av avsnitt 12.7.2 föreslås Myndigheten för press, radio och tv ha tillsyn över bestämmelserna med krav på att vidta lämpliga åtgärder. Myndigheten bör dessutom få i uppgift att medverka till samreglering när det gäller sådana åtgärder. Myndigheten kommer således vara involverad i frågeställningar som rör de åtgärder som ska vara möjliga att pröva inom ramen för en tvistlösningsmekanism. Myndigheten kommer dessutom genom sitt arbete ha god kännedom om de leverantörer som kan komma att omfattas av radio-_och_tv-lagen. Det är därför, som utredningen föreslår, lämpligt att Myndigheten för press, radio och tv även ges i uppgift att utveckla tvistlösningsmekanismer som uppfyller de krav som ställs i ändringsdirektivet.

Myndigheten för press, radio och tv efterlyser tydligare riktlinjer och ramar för hur sådana mekanismer är tänkta att utformas. Det är dock svårt att ge några närmare riktlinjer eftersom utformningen av tvistlösningsmekanismer till stor del är beroende av hur de plattformar under svensk jurisdiktion är uppbyggda, vilken inriktning de har och antalet användare. Klart är dock att tvistlösningsmekanismer som tas fram ska vara fristående från Myndigheten för press, radio och tv.

Myndighetens tillsynsarbete får inte heller påverka förutsättningarna för en opartisk tvistlösning mellan en leverantör av en plattform och användarna av plattformen. Inte heller får en sådan mekanism frånta användarna det rättskydd som erbjuds i svensk rätt eller utesluta möjligheten för en användare att försvara sina rättigheter inför domstol (se skäl 50 i ändringsdirektivet). Myndigheten för press, radio och tv bör via sitt arbete i den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) utbyta erfarenheter avseende tillämpningen av ändringsdirektivets krav i denna del.

Hänvisningar till S12-7-3

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 24.1

13. Medie- och informationskunnighet

13.1. Ändringsdirektivets krav

Betydelsen av mediekompetens framhålls i AV-direktivet. Mediekompetens beskrivs som de kunskaper, färdigheter och den förståelse som allmänheten behöver för att kunna använda medier på ett effektivt och säkert sätt. Genom ändringsdirektivet utvecklas kraven på medlemsstaterna. I artikel 33a i AV-direktivet genom ändringsdirektivet klargörs

att medlemsstaterna ska främja och vidta åtgärder för att utveckla medie- och informationskunnighet. Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen om genomförandet. Kommissionen kommer efter samråd med kontaktkommittén utarbeta riktlinjer om vad som ska omfattas av rapporterna.

Av skäl 59 i ändringsdirektivet framgår att begreppet medie- och informationskunnighet i grunden innebär det samma som det tidigare använda begreppet mediekompetens. Det handlar alltså om kunskap, färdigheter och förståelse för att kunna använda medier på ett effektivt och säkert sätt. Medie- och informationskunnighet bör inte begränsas till kunskaper om verktyg och teknik, utan syfta till att skapa förutsättningar för att människor ska kunna utveckla och använda det kritiska tänkande de behöver för att analysera en komplex verklighet och skilja mellan åsikt och fakta. I skälen till ändringsdirektivet framhålls vidare vikten av att leverantörer av medietjänster och leverantörer av videodelningsplattformar i samarbete med andra relevanta aktörer främjar utvecklingen av medie- och informationskunnighet överallt i samhället, för människor i alla åldrar och för alla medier.

13.2. Åtgärder för att främja medie- och informationskunnighet

Regeringens bedömning: Statens medieråd bör få i uppgift att kartlägga och redovisa åtgärder som vidtagits för att främja medie- och informationskunnighet. Redovisningen bör ske till regeringen vart tredje år.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att Myndigheten för press, radio och tv och Statens medieråd ges i uppgift att i nära samverkan kartlägga och redovisa åtgärder som vidtagits för att främja medie- och informationskunnighet.

Remissinstanserna: Statens medieråd och kommittén Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet (Ku 2018:04) instämmer i huvudsak i utredningens bedömning.

De framhåller dock att den pågående nationella kraftsamlingen inom medie- och informationskunnighet och det utvecklade uppdrag som Statens medieråd fått borde ha speglats tydligare i utredningens förslag. Kommittén anser till skillnad från utredningen att ansvaret för att ta fram underlag för återrapporteringen om medie- och informationskunnighet bör ges enbart till Statens medieråd. Även Svenska Filminstitutet anser att det är positivt att Statens medieråd får ett tydligt ansvar för samordningen av insatser på området.

Skälen för regeringens bedömning

Arbetet med medie- och informationskunnighet i Sverige

Regeringen delar utredningens slutsats att ändringsdirektivets krav på medlemsstaterna att främja och vidta åtgärder för att utveckla medie- och

informationskunnighet motsvaras av det arbete som sedan några år pågår i Sverige. Sedan regeringens beslut 2017 För ett hållbart digitaliserat Sverige – en digitaliseringsstrategi (N2017/03643/D) har en rad initiativ tagits för att långsiktigt stärka digital kompetens och medie- och informationskunnighet och för hur arbetet ska samordnas och kanaliseras.

Regeringen beslutade 2017 om en nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet med ett delmål att barn och elever i alla delar av skolväsendet ska ges förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens (U2017/04119/S). Uppdraget att stärka barnens och elevernas digitala kompetens har tydliggjorts genom ändringar i läroplanerna för skolans alla nivåer.

Kungl. biblioteket har tillförts 25 miljoner kronor årligen 2018–2020 för en satsning kallad Digitalt först. Satsningen innebär att de regionala biblioteksverksamheterna samordnar en utbildning av landets folkbibliotekarier i syfte att främja en ökad digital kompetenshöjning hos allmänheten, däribland i frågor som rör medie- och informationskunnighet (Ku2016/02084/KO och Ku2017/02646/KO).

Regeringen gav 2017 Statens medieråd och Myndigheten för press, radio och tv i uppdrag att kartlägga insatser som syftar till stärkt medie- och informationskunnighet (Ku2017/01610/MD). I budgetpropositionen för 2018 fick Nordicom i uppdrag att utarbeta en kunskapsöversikt med utgångspunkt i resultatet från myndigheternas kartläggning. I rapporten Medie- och informationskunnighet i den digitala tidsåldern – en demokratifråga från juni 2018, görs bedömningen att det finns behov av en långsiktig och systematiserad nationell samordning av insatser för medie- och informationskunnighet (Ku2018/01761/MD).

Som en följd av de slutsatser som redovisats fick Statens medieråd i uppdrag att stärka myndighetens samordnande roll i arbetet med medie- och informationskunnighet (Ku2018/01726/MF). I uppdraget ingick att utveckla samarbete mellan statliga myndigheter, liksom en aktiv dialog mellan offentliga och privata aktörer som arbetar med medie- och informationskunnighet på nationell och lokal nivå.

Utöver Statens medieråds utvecklingsarbete har regeringen tillsatt en nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet (Ku 2018:04). Syftet är att öka medie- och informationskunnigheten och stärka människors motståndskraft mot näthat, desinformation och propaganda genom utåtriktade insatser i hela landet. Kommittén slutredovisar sitt arbete senast den 1 oktober 2020.

Statens medieråd bör ansvara för den samlade redovisningen av åtgärder

Som utredningen konstaterar har Statens medieråd i uppgift att verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan. Statens medieråds arbete med medie- och informationskunnighet har ytterligare förstärkts genom ett regeringsuppdrag i september 2019 (Ku2019/01659/MD). Uppdraget handlar om att långsiktigt förstärka arbetet för ökad medie- och informationskunnighet. I uppdraget ingår att skapa ett nätverk för relevanta aktörer, bygga upp en plattform för kunskaps- och

informationsspridning, ytterligare kartlägga utvecklingen av medie- och informationskunnighet och utveckla myndighetens resurser på området.

Med anledning av Statens medieråds uppdrag anser regeringen till skillnad från utredningen och i likhet med kommittén Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet, att myndigheten är mest lämpad att ansvara för en samlad redovisning av de åtgärder som görs i Sverige för att främja utvecklingen av medie- och informationskunnighet. Det nätverk som Statens medieråd håller på att bygga upp syftar till att stärka kunskap om och samordning av insatser på nationell, regional och lokal nivå och bör därför kunna utgöra ett viktigt bidrag för myndighetens uppgift. Redovisningen bör ske i enlighet med de riktlinjer kommissionen ska ta fram. Arbetet bör ske i nära samverkan med Myndigheten för press, radio och tv, som har det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över de bestämmelser som genomför AV-direktivet och som ingår i Erga, liksom med andra relevanta aktörer inom området medie- och informationskunnighet.

Regeringen anser i likhet med utredningen att Statens medieråds redovisning bör ske i god tid inför de tidpunkter då Sverige enligt ändringsdirektivet ska rapportera om genomförandet till kommissionen. Det första redovisningstillfället bör därmed vara den 1 september 2022 och redovisning bör sedan ske var tredje år vid samma datum.

I ändringsdirektivets skäl 59 understryks att det är viktigt att leverantörer av tv, beställ-tv och videodelningsplattformar arbetar för ökad medie- och informationskunnighet. I avsnitt 12.7 gör regeringen bedömningen att Myndigheten för press, radio och tv ska verka för samreglering med leverantörer av videodelningsplattformar i syfte att utveckla lämpliga åtgärder bland annat för skydd av minderåriga vilket bland annat kan innefatta att främja medie- och informationskunnighet. Arbetet bör ske i samråd med Statens medieråd och Konsumentverket. I avsnitt 7.4 gör regeringen bedömningen att Statens medieråd bör få i uppdrag att verka för ett branschgemensamt system för information om innehåll som kan skada minderåriga. Regeringen bedömer att myndighetens nya uppgifter kan medverka till en tätare dialog med tv-branschen liksom med eventuella svenska videodelningsplattformar. En sådan dialog skulle också kunna bidra till att leverantörer av medietjänster och videodelningsplattformar blir mer aktivt involverade i Statens medieråds övergripande arbete för att öka medie- och informationskunnighet i Sverige.

Hänvisningar till S13-2

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 7.4

14. Förbud mot behandling av personuppgifter för kommersiella ändamål

Regeringens förslag: Personuppgifter som har samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av medietjänster eller videodelningsplattformar för att uppfylla de krav som ställs på att

skydda barn ska inte få behandlas för kommersiella ändamål. Datainspektionen ska ha tillsyn över att bestämmelserna följs.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det i lagtexten ska finnas en upplysning om att ifall EU:s dataskyddsförordning är tillämplig vid behandlingen av personuppgifter så gäller Datainspektionens befogenheter enligt förordningen.

Utredningens förslag till lagtext har också delvis en annan

utformning.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. Datainspektionen har inget att invända mot förslaget men påpekar att behandling av personuppgifter för kommersiella ändamål förmodligen inte vore tillåten enligt den s.k. finalitetsprincipen i dataskyddsförordningen. Enligt Datainspektionen bör lagtexten utformas närmare ändringsdirektivets ordalydelse för att undvika intrycket att det är nödvändigt att samla in personuppgifter för att uppfylla de krav som föreslås när det gäller skydd av minderåriga. Datainspektionen konstaterar vidare att myndigheten ges behörighet att utöva tillsyn över verksamhet som bedrivs av aktörer som omfattas av grundlagsskydd. Det kan därför finnas anledning att belysa hur det förhåller sig till bestämmelsen i 1 kap. 7 § dataskyddslagen, så att det klart framgår i vilken utsträckning

Datainspektionen kan och bör bedriva tillsyn.

Skälen för regeringens förslag: Enligt ändringsdirektivet får minderårigas personuppgifter som samlats in eller på annat sätt genererats av en leverantör av medietjänster genom till exempel ålderskontrollsystem inte användas för kommersiella ändamål såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering (artikel 6a.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet). En motsvarande bestämmelse gäller för personuppgifter som samlats in eller genererats av en leverantör av en videodelningsplattform (artikel 28b.3). Regeringen instämmer i

Datainspektionens bedömning att det enligt den s.k. finalitetsprincipen i

EU:s dataskyddsförordning (EU) 2016/679 (dataskyddsförordningen) förmodligen inte vore tillåtet att använda personuppgifter som samlats in eller genererats i exempelvis ett ålderskontrollsystem för kommersiella ändamål. Enligt finalitetsprincipen får personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna från början samlades in. Något uttryckligt förbud mot en sådan användning finns dock inte i dataskyddsförordningen. Regeringen anser därför att det finns skäl att genomföra ändringsdirektivets krav genom bestämmelser i radio- och tv-lagen. De exempel på kommersiella ändamål som räknas upp i ändringsdirektivet, dvs. direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering, behöver dock inte framgå direkt av lagtexten.

Datainspektionen påpekar att utredningens författningsförslag kan ge intryck av att det är nödvändigt att samla in personuppgifter för att uppfylla radio- och tv-lagens krav när det gäller skydd av barn. Regeringen instämmer i att författningsförslaget kan ge ett sådant intryck. Som redogörs för i avsnitt 7.1 och 12.5.2 kan de åtgärder som vidtas för att skydda minderåriga dock se ut på flera olika sätt. Det kan exempelvis handla om val av sändningstid, verktyg för ålderskontroll, ålderskontrollsystem eller andra tekniska åtgärder. Flera av de åtgärder som kan vidtas behöver inte innebära att personuppgifter överhuvudtaget

samlas in eller genereras på annat sätt. Regeringen delar således Datainspektionens uppfattning att bestämmelsen bör utformas närmare ändringsdirektivets ordalydelse. Till skillnad från direktivet bör dock bestämmelsen gälla oavsett vilka personuppgifter som samlas in eller genereras av en leverantör.

Datainspektionen efterlyser ett resonemang kring hur förslaget förhåller sig till bestämmelsen i 1 kap. 7 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen). Enligt bestämmelsen ska dataskyddsförordningen och dataskyddslagen inte tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Att till exempel ett tv-företag eller en tidning bedriver grundlagsskyddad verksamhet innebär inte att dataskyddsförordningen inte kan tillämpas på behandlingen av personuppgifter i sådana delar av verksamheten som faller utanför TF eller YGL:s tillämpningsområde. Det kan exempelvis handla om behandling av personuppgifter i administrationssystem kopplade till abonnemang eller prenumerationer hos företaget. Att dataskyddsförordningen är tillämplig på sådan behandling innebär också att Datainspektionen kan ha tillsyn över denna. Detsamma får anses gälla behandling av personuppgifter som samlats in eller genererats inom ramen för till exempel ett ålderskontrollsystem hos ett företag som bedriver grundlagsskyddad verksamhet. Det finns därför inget hinder mot att Datainspektionen har tillsyn över att personuppgifter som samlas in eller genereras i ett sådant system inte används för kommersiella ändamål. Att Datainspektionen ska ha tillsyn över att de föreslagna bestämmelserna följs bör framgå av radio- och tv-lagen. Enligt regeringen finns dock inte behov av att i lagtexten upplysa om att Datainspektionens befogenheter vid tillsyn följer av dataskyddsförordningen och den kompletterande dataskyddslagen.

Hänvisningar till S14

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

15. Beställradio från public service

Ljudradio, liksom tv, kan förmedlas till en lyssnare antingen via en sändning eller på begäran. Med sändning av ljudradio avses vanligen analoga eller digitala sändningar som sker via marknäten men det kan även vara linjära och tablålagda webbsändningar. Innehåll på webben konsumeras dock i stor utsträckning på begäran av användaren.

Vid tillhandahållande av medieinnehåll på begäran är grunden att konsumenten kan ta del av innehållet vid en tidpunkt denne väljer. Leverantörens roll är att göra programmet tillgängligt. Begreppet beställtv infördes i radio-_och_tv-lagen 2010 (se prop. 2009/10:115 s. 103 f.). Enligt definitionen är det en tjänst där en leverantör i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tvprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät på begäran av användaren, vid en tidpunkt som användaren väljer, och från en katalog med program som leverantören har valt ut. Beställ-tv omfattas av flera av radio- och tv-lagens innehållsbestämmelser. Det innebär att till exempel demokratibestämmelsen och förbudet mot otillbörligt kommersiellt

gynnande gäller oberoende av om tillhandahållandet sker i en sändning eller genom beställ-tv. För ljudradio som tillhandahålls på begäran, s.k. beställradio (bland annat poddradio), finns varken någon definition eller några innehållsbestämmelser i radio-_och_tv-lagen.

Utredningen hade i uppgift att överväga om det finns behov av en reglering motsvarande den som gäller för beställ-tv också för beställradio från public service-företagen. I uppdraget ingick inte att utreda en generell reglering av beställradio.

Hänvisningar till S15

15.1. Radio- och tv-lagen utvidgas

Regeringens förslag: Av radio- och tv-lagens inledande bestämmelse ska det framgå att lagen innehåller bestämmelser om beställradio. Det ska också föras in en definition av begreppet beställradio. Definitionen av leverantör av medietjänster ska ändras till att omfatta även den som tillhandahåller beställradio.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens förslag till definitionen av beställradio skiljer sig från regeringens.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv, Konkurrensverket, Nent Group och Bauer Media tillstyrker förslaget.

Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget, huvudsakligen därför att de anser att det finns skäl att avvakta förslagen från 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté. Om förslaget införs har Journalistförbundet synpunkter på definitionen av beställradio.

Skälen för regeringens förslag

Beställradio från public service

Dagens tillståndsvillkor för public service-företagen gäller endast sändningar i marknätet. Den verksamhet som företagen bedriver på webben är i stort sett oreglerad. Det har att göra med att yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) skiljer mellan sändningar och tillhandahållanden genom tråd och andra typer av sändningar exempelvis i marknätet. Tillhandahållanden via internet sker ofta genom tråd. För sådana sändningar och tillhandahållanden är det enligt YGL inte tillåtet att ställa upp andra villkor än dem som uttryckligen anges i grundlagen. 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté har i uppdrag att överväga om det finns skäl att möjliggöra villkor för public service som är oberoende av om tillhandahållandet sker genom tråd. Uppdraget ska redovisas senast den 26 augusti 2020.

Vissa av radio-_och_tv-lagen grundläggande innehållsbestämmelser gäller dock både för tv-sändningar och beställ-tv oavsett om sändningarna eller tillhandahållandena sker genom tråd eller inte. Som framgår av avsnitt 15.2 bör de grundläggande krav som redan i dag gäller för beställtv genom tråd gälla även för beställradio från public service. Det handlar om demokratibestämmelsen, bestämmelsen om förbud mot otillbörligt

gynnande av kommersiella intressen och vissa bestämmelser om sponsring.

Enligt Sveriges Radio, Utbildningsradion och Journalistförbundet bör regeringen avvakta med att införa en reglering av beställradio som tillhandhålls av public service tills 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté lämnat sitt betänkande så att frågorna kan hanteras samlat.

De bestämmelser som nu är aktuella att göra tillämpliga på beställradio från public service gäller redan i dag även för tillhandahållanden i tråd, bland annat beställ-tv från public service. Det är vidare fråga om bestämmelser som kan anses vara av grundläggande karaktär och ha fundamental betydelse för allmänhetens förtroende för public service. Regeringen anser därför att förslag i detta avseende bör läggas fram utan att avvakta övervägandena och förslagen från 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté.

En definition av beställradio införs

Utredningen föreslår att en definition av beställradio i allt väsentligt ska motsvara definitionen av beställ-tv. Utredningen föreslår dock att det inte bör krävas att ett program i beställradio ska ingå i en katalog.

Journalistförbundet ifrågasätter om det är ändamålsenligt att definitionen av beställradio blir vidare än definitionen av beställ-tv, genom att kravet som ställs på beställ-tv att innehållet finns samlat i en katalog, inte föreslås gälla för beställradio.

Regeringen anser att definitionen av beställradio i alla delar bör ansluta till definitionen av beställ-tv. Det saknas skäl att i detta läge, när syftet med förslaget är att införa bestämmelser som ska gälla för beställradio från public service, ha en vidare definition av beställradio än av beställ-tv.

För att följa radio- och tv-lagens systematik bör även definitionen av leverantör av medietjänster ändras så att det framgår att även den som tillhandahåller beställradio kan vara en leverantör av medietjänster. Som regeringen återkommer till i avsnitt 18.3 bör det införas ett krav på registrering när det gäller beställradio från public service.

Hänvisningar till S15-1

15.2. Grundläggande bestämmelser för beställradio från public service

Regeringens förslag: Demokratibestämmelsen och bestämmelserna om förbud mot otillbörligt gynnande och sponsring i radio-_och_tv-lagen ska gälla vid tillhandahållande av beställradio om den finansieras med public service-avgift enligt lagen om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

Definitionen av begreppet sponsring ska ändras så att även beställradio ingår.

Granskningsnämnden för radio och tv ska, genom granskning i efterhand, övervaka att de bestämmelser som gäller för beställradio följs. Den som tillhandahåller beställradio ska ombesörja att varje program som tillhandahålls spelas in och bevaras. Bestämmelserna i upphovsrättslagen om att den som är skyldig att spela in ett program får

framställa exemplar av verk som ingår i programmet, ska ändras så att även beställradio från public service-företagen omfattas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. Sveriges Utbildningsradio AB har inget att invända mot förslaget i denna del. Kungl. biblioteket (KB) avstyrker förslaget i den del det kommer att påverka pliktleveranser till KB.

Skälen för regeringens förslag

Grundläggande innehållsbestämmelser bör gälla för beställradio från public service

Syftet med att låta beställradio från public service omfattas av radio-_och_tv-lagen är att de mer grundläggande bestämmelserna i lagen ska kunna göras tillämpliga även på det utbud som tillhandahålls i denna form. Det handlar om demokratibestämmelsen, bestämmelsen om förbud mot otillbörligt gynnande av kommersiella intressen och vissa bestämmelser om sponsring. Dessa bestämmelser träffar både tv-sändningar och beställtv och det är bestämmelser som i dag gäller för ljudradiosändningar. I likhet med vad som gäller för beställ-tv hindrar YGL inte en sådan reglering.

Demokratibestämmelsen

Enligt 14 kap. 1 § radio-_och_tv-lagen ska den som sänder ljudradio med tillstånd av regeringen se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (demokratibestämmelsen).

I förarbetena till föregångaren till dagens radio- och tv-lag ansåg regeringen att det borde vara en självklarhet för varje programföretag att beakta det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet i programverksamheten. Slutsatsen var därför att en demokratibestämmelse skulle införas i radio-_och_tv-lagen och att den skulle gälla för alla typer av tv-sändningar som lagen omfattade samt för de ljudradiosändningar där regeringen ger tillstånd (prop. 1995/96:160 s. 93).

Demokratibestämmelsen utvidgades genom dagens radio- och tv-lag till att gälla även den som tillhandahåller beställ-tv. Regeringen ansåg då att samma synsätt som lagstiftaren haft i fråga om tv-sändningar borde gälla i fråga om beställ-tv och att det var svårt att se att det skulle finnas någon principiell eller praktisk skillnad mellan de olika tjänsterna när det gäller programverksamheten. Eftersom demokratibestämmelsen gäller programverksamheten i dess helhet ansåg regeringen att den gäller även för trådsändningar. Även om överträdelser av bestämmelsen inte alltid kan medföra en sanktion ansåg regeringen att det var en viktig markering att inkludera beställ-tv (prop. 2009/10:115 s. 124, bet. 2009/10:KU25, rskr. 2009/10:331).

Demokratibestämmelsen avser, som nämnts, programverksamheten i dess helhet och ger uttryck för grundläggande principer i det svenska samhället. Det är därför rimligt att bestämmelsen också gäller för den

delen av verksamheten hos public service-företagen som består av beställradio. De ställningstaganden som gjordes när demokratibestämmelsen utvidgades till att även omfatta beställ-tv har bäring även på beställradio från public service.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

Enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen får program som inte är reklam i tv och ljudradio inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Ett gynnande av ett kommersiellt intresse är otillbörligt om det inte kan motiveras av något informations- eller underhållningsintresse. Bestämmelsen är avsedd att värna tittarens eller lyssnarens intressen genom att träffa s.k. smygreklam. Den kompletterar även bestämmelserna om produktplacering och sponsring.

Bestämmelsen har en koppling till villkoret om att en sändningsrätt ska utövas opartiskt. Med hänsyn till de särskilda krav på opartiskhet som gäller för verksamheten hos public service och de höga krav som även i övrigt bör kunna ställas på sådan verksamhet anser regeringen att bestämmelsen om förbud mot otillbörligt kommersiellt gynnande är en sådan grundläggande bestämmelse som även bör gälla för beställradio från public service.

Sponsring

Radio- och tv-lagens bestämmelser om sponsring av program i ljudradiosändning finns i 15 kap. 8–10 §§. Av bestämmelserna framgår bland annat vilka program som inte får sponsras, vem som inte får sponsra program och när sponsringsmeddelande ska lämnas.

Både Sveriges Radio och Utbildningsradion får enligt sina sändningstillstånd för perioden 2020–2025 sända indirekt sponsrade program under vissa förutsättningar. Sveriges Radio anger i sin public serviceredovisning för 2019 att varken direkt eller indirekt sponsring förekommer (Sveriges Radio AB:s Public service-redovisning 2019 s. 145). Utbildningsradion sänder enligt sin public service-redovisning för 2019 inte direkt sponsrade program men det kan förekomma indirekt sponsring i inköpta program i enlighet med villkoren i sändningstillståndet (Sveriges Utbildningsradio AB:s Public service-redovisning 2019 s. 20).

I förarbetena till radio-_och_tv-lagen uttalades bland annat följande. Tanken med ett sponsringsmeddelande är att informera mottagaren av en medietjänst om att någon annan än leverantören av tjänsten har bidragit till finansieringen av ett program som inte är en annons. Syftet är alltså att skydda mottagaren genom att varna för att det finns en möjlig risk för att sponsorn har haft ett redaktionellt inflytande över programinnehållet (prop. 2009/10:115 s. 148).

Regeringen anser att samma skäl som gör sig gällande för radio- och tvlagens bestämmelser om sponsring för ljudradiosändningar gör sig gällande för beställradio. Även beställradio som tillhandahålls av public service bör därför omfattas av radio- och tv-lagens bestämmelser om sponsring. Som en följd av detta bör även definitionen av begreppet sponsring i 3 kap. 1 § ändras så att beställradio ingår.

Tillsyn m.m.

De bestämmelser som nu föreslås gälla även för beställradio från public service rör innehållet i program. Det är granskningsnämnden för radio och tv som genom granskning i efterhand övervakar att program står i överensstämmelse med radio-_och_tv-lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla (16 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen). Granskningsnämndens uppdrag bör därför utökas till att gälla även beställradio som tillhandahålls av public service.

För att granskningsnämnden ska kunna fullgöra uppdraget kommer Myndigheten för press, radio och tv att behöva begära in s.k. referensband enligt 16 kap. 11 § radio-_och_tv-lagen. Denna bestämmelse hänvisar till 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Förslaget innebär att tillämpningslagen ändras så att även den som tillhandahåller beställradio som finansieras med public service-avgift ska spela in program. Förslaget innebär vidare att 26 e § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) ändras så att även den som är skyldig enligt 5 kap 3 § tillämpningslagen att spela in ett program som tillhandahålls i beställradio får framställa exemplar av verk som ingår i programmet, om det görs för att säkerställa bevisning om programmets innehåll eller för att en statlig myndighet ska kunna utöva tillsyn över verksamheten. Genom hänvisningar i upphovsrättslagen är bestämmelsen sedan tidigare tillämplig även för till upphovsrätten närstående rättigheter.

Kungl. biblioteket (KB) avstyrker förslaget i den del det kommer att påverka pliktleveranser till KB. Bakgrunden är att vissa beställradioprogram ska levereras som dokument enligt pliktlagen medan andra beställradioprogram ska levereras som elektroniskt material enligt epliktlagen, vilket är en ordning som enligt KB framstår som ologisk och svårbegriplig. KB framhåller att problemet redan finns för beställ-tv och att regelverket för pliktleverans och hantering av annat material vid KB för närvarande är föremål för översyn av en särskild utredare (U 2019:03).

Mot bakgrund av den pågående översynen av reglerna om pliktleverans finns inte skäl att i detta sammanhang justera förslaget.

Hänvisningar till S15-2

15.3. Beställradio från andra bör utredas

Regeringens bedömning: Frågan om reglering av beställradio från andra än public service bör ses över i ett annat sammanhang.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv och

Konkurrensverket delar utredningens bedömning. Nent Group och Bauer Media anser att en utredning bör tillsättas skyndsamt.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningens uppdrag omfattade enbart frågan om beställradio från public service. Frågan om tillhandahållanden från andra än public service behandlades därför inte.

Som beskrivs ovan ökar lyssnandet på beställradio. För kommersiella aktörer innebär det dels ökad konkurrens om lyssnare, dels nya

intäktsmöjligheter. Bestämmelserna om till exempel reklam, annonser och sponsring som finns i radio-_och_tv-lagen gäller dock bara för sändningar. Att olika bestämmelser gäller beroende på hur distributionen sker kan påverka möjligheten att skapa intäkter och i förlängningen snedvrida konkurrensen mellan de aktörer som sänder radio och de som tillhandahåller beställradio. För en lyssnare är inte heller skillnaden mellan de olika typerna av tillhandahållande självklar, särskilt inte vid tillhandahållanden online. Med utgångspunkten att teknikneutralitet bör eftersträvas där det är möjligt kan det te sig inkonsekvent att bestämmelser om till exempel förbud mot otillbörligt gynnande och sponsring inte gäller för beställradio i allmänhet.

Samtidigt som beställradio är en växande företeelse sker en utveckling av den bakomliggande tekniken och det sätt på vilket lyssnarna kan ta del av beställradio. Att spela in och lägga upp en ljudfil på en webbplats får också anses relativt okomplicerat för den enskilde. De frågor som uppkommer kring beställradio är därför i många fall komplexa och har flera dimensioner. Det kan till exempel gälla hur kretsen av tillhandahållare av en tjänst ska avgränsas om även andra än public service ska omfattas av regelverket och när en tjänst är av en sådan art och omfattning att radio- och tv-lagens bestämmelser bör gälla.

Med hänsyn till de frågeställningar kring beställradio som uppkommer anser regeringen att frågan huruvida beställradio från andra än public service ska omfattas av radio-_och_tv-lagen är av en sådan vikt att den bör ses över i särskild ordning.

16. Vidaresändningsplikt

Bestämmelser om vidaresändningsplikt infördes 1986 genom lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Syftet var bland annat att säkerställa att boende i en kabelansluten fastighet hade tillgång till samma programutbud som de skulle ha haft om fastigheten inte hade varit ansluten till kabelnätet (prop. 1984/85:199 s. 38 f., prop. 1995/96:160 s. 124 och prop. 2004/05:105 s. 25). Bestämmelserna om vidaresändningsplikt finns nu i 9 kap. radio-_och_tv-lagen och omfattar sändningar från Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Regleringen innebär bland annat att vidaresändningsplikten inte omfattar fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt. Sökbar text-tv omfattas inte.

Vidaresändningsplikten gäller bara om förutsättningarna är uppfyllda för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Tv-sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen (9 kap. 1 § radio-_och_tv-lagen).

Hänvisningar till S16

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 4

16.1. Programtjänsterna ska ha olika innehåll

Regeringens förslag: I radio-_och_tv-lagen ska det förtydligas att de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt ska ha olika innehåll.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Stockholms universitet (juridiska fakulteten),

Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för tillgängliga medier, Konkurrensverket, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Hörselskadades riksförbund, Nent Group, och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (Klys) instämmer i eller har inga invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Det nuvarande regelverket innehåller inte något krav på att de programtjänster som vidaresänds ska ha olika innehåll. Det möjliggör för en kabel-tv-operatör att uppfylla vidaresändningsplikten genom att vidaresända två programtjänster i vanlig respektive högupplöst bildkvalitet. Även om det inte finns några indikationer på att detta sker i dag är det, med hänsyn till syftet med vidaresändningsplikten, otillfredsställande att bestämmelsen inte hindrar att en sådan situation skulle kunna uppkomma. Enligt regeringen bör därför 9 kap. 2 § förtydligas så att det framgår att de fyra programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikten ska ha olika innehåll. Ändringen ger en ökad tydlighet och förutsägbarhet för både programbolag och operatörer med en yttre gräns för skyldigheten. Så länge Sveriges

Television sänder fyra programtjänster med olika innehåll, vilket i dag motsvarar vad företaget ska sända enligt sändningstillståndet, garanteras hushållens tillgång till hela programutbudet från Sveriges Television och Utbildningsradion. Ett krav på att de vidaresända programtjänsterna ska ha olika innehåll innebär att allmänhetens behov av allsidig information tillgodoses och därmed uppfylls syftet med vidaresändningsplikten.

Hänvisningar till S16-1

16.2. Sökbar text-tv ska ingå i vidaresändningsplikten

Regeringens förslag: Vidaresändningsplikten ska omfatta sökbar texttv under förutsättning att sändningen omfattas av villkor om opartiskhet och saklighet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Stockholms universitet (juridiska fakulteten),

Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för tillgängliga medier, Konkurrensverket, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Hörselskadades riksförbund, Nent Group, och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (Klys) instämmer i eller har inga invändningar mot förslaget. Post- och telestyrelsen och Myndigheten för delaktighet anser att vidaresändningsplikten också borde omfatta tillgänglighetstjänster.

Tele2 avstyrker förslaget och anser att det saknas behov av reglering.

Skälen för regeringens förslag: Sökbar text-tv är en tjänst som

Sveriges Television och Utbildningsradion har regeringens tillstånd att sända och som omfattas av kraven på opartiskhet och saklighet i tillstånden. Innehållet i sökbar text-tv består främst av nyheter och olika former av information, men tjänsten används även för att öka tvprogrammens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Ett exempel är att textning finns på text-tv-sidan 199, oavsett vilken av public service-företagens programtjänster som konsumenten tittar på. Sökbar text-tv är en integrerad del av företagens utbud. Syftet med vidaresändningsplikten är att säkerställa att allmänheten får del av hela detta utbud. Vidaresändningsplikten bör därför omfatta sökbar text-tv.

Tele2 anser att det saknas behov av reglering eftersom operatörerna redan frivilligt vidaresänder text-tv. Det vore enligt Tele2 därför oproportionerligt att utvidga vidaresändningsplikten på det sätt som föreslås och skulle innebära en begränsning av etableringsfriheten i tråd som inte är förenlig med yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och regeringsformen.

Att sökbar text-tv i dag vidaresänds i tråd utan att det finns någon skyldighet innebär inte att tillgången till sökbar text-tv kan anses säkerställd för boende i kabelanslutna hushåll. Regeringen anser också att det finns ett värde i att tydliggöra förutsättningarna i lag, för allmänheten, de berörda operatörerna och för public service-företagen.

YGL medger att etableringsfriheten för trådsändningar får begränsas för att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning (3 kap. 2 § 1 YGL). I förarbetena till YGL konstateras att text-tv, under förutsättning att den sänds till allmänheten, kan ges ett rättsligt skydd i YGL i samma utsträckning som ljudradio och tv i allmänhet (se SOU 1983:70 s. 120 och prop. 1990/91:64 s. 67). Sökbar text-tv har således bedömts kunna omfattas av YGL:s skydd och därmed av dess programbegrepp. Sökbar text-tv kan därför ingå i vidaresändningsplikten enligt YGL.

Frågan blir därmed om vidaresändning av sökbar text-tv behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Även om användningen av tjänsten minskar över tid är det fortsatt en viktig informationskanal. Av utredningen framgår att text-tv användes av 23 procent av befolkningen under en genomsnittlig vecka 2018 (betänkandet s. 408). Tjänsten kan också vara en väg att nå den del av allmänheten som, av olika skäl, inte söker motsvarande information på internet. Sammantaget anser regeringen att sökbar text-tv från public service har betydelse för att tillgodose allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Förslaget om att låta sökbar text-tv ingå i vidaresändningsplikten innebär en sådan begränsning i rätten att sända program som inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den (3 kap. 5 § YGL och 2 kap. 21 § RF). För att sända sökbar text-tv krävs en viss kapacitet. Enligt Myndigheten för press, radio och tv:s rapport Vidaresändningsplikt från 2016 har SVT en dedikerad text-tv-tjänst för varje programtjänst. SVT:s fyra parallella tjänster tar tillsammans ett utrymme som motsvarar fem procent av den tillgängliga kapaciteten i det sändarnät som SVT disponerar i marknätet. Trådnät kan ha olika kapacitet.

Hur stor andel av kapaciteten i ett enskilt nät som sökbar text-tv kräver kan därför variera. Generellt sett bör kraven dock anses som begränsade. Myndigheten för press, radio och tv har också möjlighet att i enskilda fall medge undantag från vidaresändningsplikten. Till detta kommer att direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kommunikation anger att medlemsstaterna med jämna mellanrum ska se över vidaresändningsplikten för att se om skyldigheterna fortfarande uppfyller kraven på att vara nödvändiga för att uppfylla mål avseende allmänintresset och att de är proportionella och transparenta.

Post- och telestyrelsen anser att tillgänglighetstjänster bör ingå i vidaresändningsplikten. Även Myndigheten för delaktighet vill se en utvidgning av vidaresändningsplikten till att omfatta tilläggstjänster för förbättrad tillgänglighet.

Frågan om vidaresändningsplikt för s.k. tekniska tilläggstjänster utreds för närvarande av 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté. Kommitténs uppdrag är bland annat att analysera om yttrandefrihetsgrundlagen medger att det i lag ställs upp krav på vidaresändningsplikt av tekniska tilläggstjänster och om så inte är fallet lämna förslag på författningsändringar som medger sådana krav i fråga om tekniska tilläggstjänster för personer med funktionsnedsättning. Uppdraget ska redovisas senast den 26 augusti 2020.

Hänvisningar till S16-2

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

17. Samarbete mellan myndigheter

Hänvisningar till S17

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 11.2.2

17.1. Samarbete när undantag görs från ursprungslandsprincipen

Bestämmelserna i AV-direktivet utgår från att den medlemsstat som har jurisdiktion över en tjänst är ansvarig för att leverantören av tjänsten följer de nationella bestämmelser som samordnats i direktivet (ursprungslandsprincipen), se avsnitt 4.2. Ursprungslandsprincipen innebär att en medlemsstat ska säkerställa fri mottagning och inte begränsa vidaresändning av tjänster från andra medlemsstater av skäl som ingår i de områden som samordnas genom direktivet. Denna huvudregel framgår av artikel 3 i AV-direktivet. Medlemsstaterna får dock under vissa förutsättningar tillfälligt göra undantag från principen och begränsa den fria rörligheten av tjänster. Möjligheterna till undantag har tidigare enbart gällt för tv-sändningar men har genom ändringsdirektivet utökats till att även gälla beställ-tv. Det är kommissionen som avgör om en begränsning av den fria rörligheten är förenlig med unionsrätten.

Enligt ändringsdirektivet får undantag från den fria rörligheten göras om en leverantör av en medietjänst under en annan medlemsstats jurisdiktion uppenbart, allvarligt och grovt överträder artikel 6.1 a och b (dvs. om tjänsten innehåller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott), artikel 6a.1 (dvs. om tjänsten har ett innehåll som kan skada minderåriga) eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för allmän säkerhet eller för folkhälsan. Vissa villkor ska vara uppfyllda för att en medlemsstat ska få göra undantag från den fria rörligheten. Villkoren innebär också att vissa

fastställda samarbetsförfaranden och tidsfrister ska följas innan den fria vidaresändningen begränsas. Det är kommissionen som avgör om en begränsning som en medlemsstat gjort eller har för avsikt att göra är förenlig med unionsrätten. Om kommissionen beslutar att åtgärderna inte är förenliga med unionsrätten ska den kräva att den berörda medlemsstaten skyndsamt avbryter dessa.

AV-direktivet är som redogörs för i avsnitt 4 ett minimidirektiv. Det innebär att medlemsstaterna kan besluta att leverantörer under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller strängare bestämmelser inom det område som samordnas genom direktivet, förutsatt att dessa bestämmelser överensstämmer med unionsrätten. Även i sådana fall är det under vissa förutsättningar möjligt att begränsa fri vidaresändning. När det kan ske framgår av artikel 4. Artikeln har genom ändringsdirektivet utökats till att även omfatta tillhandahållande av beställ-tv. Efter ändringarna framgår att det är möjligt att begränsa vidaresändning av tjänster under en medlemsstats jurisdiktion men som helt eller huvudsakligen riktar sig mot en annan medlemsstat med mer detaljerade eller striktare regler i allmänhetens intresse. I första hand ska medlemsstaterna samarbeta för att nå en ömsesidigt tillfredställande lösning enligt en viss fastställd procedur. Om någon sådan lösning inte är möjlig får den berörda medlemsstaten, dvs. den medlemsstat dit tjänsten riktar sig, vidta åtgärder om leverantören i fråga etablerat sig i medlemsstaten med jurisdiktion i syfte att kringgå sådana mer detaljerade eller striktare bestämmelser som skulle ha gällt om leverantören varit etablerad i den berörda medlemsstaten. Kommissionen ska besluta om de åtgärder som vidtas är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen beslutar att åtgärderna inte är förenliga med unionsrätten ska den kräva att den berörda medlemsstaten avstår från att vidta åtgärderna.

Hänvisningar till S17-1

17.2. Samarbetet ska omfatta även beställ-tv

Regeringens förslag: Radio- och tv-lagens bestämmelser om samarbete mellan en behörig myndighet i Sverige och behöriga myndigheter i andra EES-stater ska även omfatta beställ-tv.

Hänvisningen till AV-direktivet ska avse direktivet genom ändringsdirektivet. Nuvarande upplysningsbestämmelse om möjligheten att meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. Ingen annan remissinstans yttrar sig i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 3 ger en möjlighet för en medlemsstat att i vissa fall tillfälligt göra undantag från den fria mottagningen av tv-sändningar eller beställ-tv under någon annan medlemsstats jurisdiktion. I ett sådant fall ska samråd ske med den medlemsstat som har jurisdiktion över tjänsten och med kommissionen. I

Sverige finns inte möjlighet att begränsa mottagning av tv-sändningar eller beställ-tv som riktas mot en svensk publik. Som utredningen konstaterar behövs därför inte heller några bestämmelser om förfarandet enligt

artikel 3. Regeringen ser inte heller något behov av bestämmelser som reglerar förfarandet när andra medlemsstater vill begränsa tillhandahållandet av tjänster under svensk jurisdiktion.

När det gäller artikel 4 finns i 16 kap. 15–16 §§ radio-_och_tv-lagen bestämmelser om samarbete mellan en behörig myndighet i Sverige och behöriga myndigheter i andra EES-stater när det gäller tv-sändningar. Genom ändringsdirektivet utökas tillämpningsområdet för artikel 4 till att även omfatta beställ-tv. Radio-_och_tv-lagen behöver därför ändras så att samarbetet mellan myndigheter innefattar beställ-tv.

Enligt 16 kap. 17 § radio-_och_tv-lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter enligt 16 kap. 15 och 16 §§, dvs. i frågor om samarbetet mellan myndigheter när det gäller förfaranden enligt artikel

4. Bestämmelsen är en upplysningsbestämmelse som upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen (se prop. 2009/10:115 s. 117). Myndigheten för press, radio och tv har i förordning bemyndigats att meddela föreskrifter men några sådana föreskrifter har inte meddelats. Regeringen delar utredningens och Myndigheten för press, radio och tv:s bedömning att någon föreskriftsrätt för myndigheten inte heller behövs. Det finns därför inte heller skäl att ha kvar upplysningsbestämmelsen i radio-_och_tv-lagen.

18. Anmälningsskyldighet och register

Hänvisningar till S18

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 22.1

18.1. Ändringsdirektivets krav på en förteckning

Medlemsstaterna ska enligt artikel 2 och 28a upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leverantörer under respektive medlemsstats jurisdiktion. Av förteckningen ska framgå enligt vilka kriterier i direktivet jurisdiktionen baseras. Det ställs också krav på leverantörer av tvsändningar och beställ-tv att informera om ändringar i verksamheten som skulle kunna påverka jurisdiktionen.

Medlemsstaterna ska lämna förteckningarna till kommissionen. Kommissionen i sin tur ska säkerställa att förteckningarna görs tillgängliga i en central databas. Informationen i databasen ska vara allmänt tillgänglig. Om medlemsstaternas förteckningar är oförenliga med varandra ska kommissionen kontakta de berörda medlemsstaterna för att hitta en lösning.

18.2. Nuvarande anmälningsskyldighet

Enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_tv-lagen ska den som bedriver sändningsverksamhet som inte behöver tillstånd enligt lagen eller som tillhandahåller beställ-tv anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Även den som för annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet, dvs. en

satellitentreprenör, är anmälningsskyldig. Av 2 kap. 2 § andra stycket framgår vad en anmälan ska innehålla.

Myndigheten för press, radio och tv ska enligt 2 kap. 3 § upprätta ett register dels över dem som anmält sig enligt 2 kap. 2 § och vars verksamhet omfattas av lagen, dels över dem som har tillstånd att sända tv eller radio enligt lagen. Att en leverantör har anmält sig för registrering enligt 2 kap. 2 § är inte avgörande för radio- och tv-lagens tillämplighet utan verksamheten kan omfattas av lagens bestämmelser oavsett om leverantören har registrerat den eller inte.

Av 17 kap. 3 § framgår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

18.3. Anmälningsskyldigheten utvidgas

Regeringens förslag: Leverantörer av videodelningsplattformar och public service-företag som tillhandahåller beställradio ska anmäla sin verksamhet för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv.

En leverantör av en tv-sändning, beställ-tv eller av en videodelningsplattform ska i anmälan ange de omständigheter som medför att verksamheten omfattas av lagen.

Den som är skyldig att anmäla sig för registrering ska anmäla om sådana förhållanden som tidigare anmälts till Myndigheten för press, radio och tv ändras.

Regeringens bedömning: De finns inget behov av ytterligare lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets krav.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att tillståndshavare ska vara skyldiga att anmäla om uppgifter som dessa lämnat i en ansökan om tillstånd ändras.

Utredningen föreslår vidare att Myndigheten för press, radio och tv:s beslut i fråga om registrering ska kunna överklagas. Utredningens författningsförslag har också en annan utformning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan, bland andra Myndigheten för press, radio och tv, Sveriges

Utbildningsradio AB och Nent Group, tillstyrker förslaget. Myndigheten för press, radio och tv vill även ges möjlighet att registrera leverantörer på eget initiativ. Nent Group anser att det är bra att Myndigheten för press, radio, och tv inte själv kan registrera en leverantör. Det räcker med att myndigheten förelägger leverantören att anmäla sig.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Alla tjänster som omfattas av radio-_och_tv-lagen ska registreras

Myndigheten för press, radio och tv ska enligt 2 kap. 3 § radio- och tvlagen föra ett register över de verksamheter som omfattas av lagen. Registret bygger till stor del på att leverantörer vars tjänster omfattas av lagen anmäler sig för registrering. Anmälningsskyldigheten har främst motiverats med att det finns ett behov av att veta vem som bär ansvar för en sändning eller ett tillhandahållande för att underlätta tillsynen av att

Prop. 2019/20:168 lagens bestämmelser följs (se prop. 2009/10:115 s. 213). I ändringsdirektivet finns också krav på Sverige att ha en förteckning över de tjänster som omfattas av AV-direktivet och där Sverige har jurisdiktion. En leverantör av en videodelningsplattform som omfattas av radio- och tvlagens bestämmelser enligt förslaget i avsnitt 12.2 bör därför vara anmälningsskyldig enligt 2 kap. 2 §. Detsamma gäller beställradio från public service som också föreslås omfattas av lagens bestämmelser, se avsnitt 15.1. Myndigheten för press, radio och tv påpekar att en anmälningsskyldighet för beställradio redan finns i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden eftersom tjänsten har grundlagsskydd. Förslaget leder därför till att anmälan ska göras enligt två olika regelverk. Skyldigheten att anmäla sig har dock skilda ändamål och en dubbel anmälningsskyldighet gäller också redan för till exempel beställ-tv.

Omständigheter som medför att en verksamhet omfattas av radio- och tvlagen

Av den förteckning som ska lämnas till kommissionen enligt ändringsdirektivet ska framgå enligt vilka kriterier Sverige har jurisdiktion över en leverantör av en tjänst som omfattas av AV-direktivet (dvs. tvsändningar, beställ-tv och videodelningsplattformar). Leverantörer av sådana tjänster bör därför i sin anmälan enligt 2 kap. 2 § ange de omständigheter som medför att leverantören av tjänsten ska anses höra under svensk jurisdiktion och verksamheten därför omfattas av radio-_och_tv-lagen. Dessa uppgifter bör också ingå i det register Myndigheten för press, radio och tv:s ska föra enligt 2 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen.

Ändrade förhållanden ska anmälas

Enligt ändringsdirektivet ska de förteckningar medlemsstaterna ska föra vara uppdaterade. Det framgår också att leverantörer av medietjänster ska informera om förändringar i deras verksamhet som skulle kunna påverka jurisdiktionen. Det är inte möjligt för Myndigheten för press, radio och tv att hålla sitt register uppdaterat genom att löpande och kontinuerligt kontrollera om de leverantörer som finns upptagna där fortfarande bedriver verksamhet som omfattas av radio-_och_tv-lagen. De leverantörer som ingår i registret bör därför ansvara för att de uppgifter som finns i registret är aktuella. Förslaget bör således omfatta alla som är anmälningsskyldiga enligt 2 kap. 2 §. Däremot anser regeringen inte att det bör införas en skyldighet för den som har tillstånd att sända radio eller tv att anmäla om uppgifter som lämnats i en ansökan om sändningstillstånd ändras. För det första finns det inte några krav i radio-_och_tv-lagen på vilka uppgifter som ska lämnas i en sådan ansökan. För det andra kan en ansökan innehålla en mängd olika uppgifter av varierande karaktär. Det kan till exempel handla om uppgifter som rör finansiella och tekniska förutsättningar för att sända. Sådana uppgifter behövs inte för att myndigheten ska kunna hålla sitt register uppdaterat och registret får enligt 2 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen inte heller innehålla sådana uppgifter. Därutöver får ett tillstånd att sända tv, sökbar text-tv och analog eller digital kommersiell radio bara överlåtas om Myndigheten för press, radio och tv medger det (4 kap. 15 § och 13 kap. 18 eller 28 §). Myndigheten

kommer således att känna till om ett tillstånd överlåts och kan också uppdatera sitt register med dessa uppgifter.

Myndigheten för press, radio och tv:s prövning av en anmälan

När en anmälan om registrering kommer in prövar Myndigheten för press, radio och tv enligt 2 kap. 3 § om den tjänst som anmälaren bedriver omfattas av radio-_och_tv-lagen. Om myndigheten finner att verksamheten inte omfattas av lagen ska anmälaren inte föras in i registret. Av förarbetena framgår att ett beslut om registrering inte är avgörande för om verksamheten omfattas av radio- och tv-lagens bestämmelser. Inte heller anses en registrering utgöra presumtion för att lagen är tillämplig (se prop. 2009/10:115 s. 213).

Om Myndigheten för press, radio och tv beslutar om att registrera en verksamhet så bör leverantören också kunna utgå från att tjänsten omfattas av radio- och tv-lagens bestämmelser. Regeringen delar därför

Myndigheten för press, radio och tv:s bedömning att en registrering i myndighetens register bör utgöra en presumtion för att leverantören också omfattas av radio-_och_tv-lagen. Däremot anser regeringen inte att det finns skäl för att låta myndigheten självständigt registrera leverantörer vars tjänster myndigheten anser omfattas av lagen. Även om en registrering är en presumtion för att radio- och tv-lagens regler är tillämpliga innebär det inte att lagens tillämplighet är beroende av om en leverantör finns upptagen i registret eller inte. Enligt regeringens mening skulle en sådan möjlighet också vara svår att förena med förslaget om sanktioner vid utebliven anmälan (avsnitt 18.4 nedan). Det bör därför även i fortsättningen vara leverantören som är ytterst ansvarig för att registrering sker. Däremot finns det inget som hindrar att Myndigheten för press, radio, och tv tar bort en leverantör från registret om det exempelvis står klart att leverantören upphört med sin verksamhet, även om leverantören inte själv anmält detta. Det följer av att registret enligt 2 kap. 3 § ska innehålla uppgifter om verksamhet som omfattas av radio-_och_tv-lagen. Omfattas verksamheten inte längre av lagen ska den således inte heller finnas med i registret. Som regeringen återkommer till i avsnitt 18.4 bör Myndigheten för press, radio och tv även kunna förelägga en leverantör att anmäla ändrade uppgifter.

Skälet för registreringsskyldigheten är att Myndigheten för press, radio och tv och övriga tillsynsmyndigheter behöver veta vilka tjänster som omfattas av lagen och för att uppfylla skyldigheten i AV-direktivet att upprätta en förteckning över tjänster under svensk jurisdiktion. Bestämmelsen är således av ordningskaraktär och även om det kan presumeras att radio-_och_tv-lagen är tillämplig på de tjänster som finns med i registret är själva registreringen inte avgörande för om verksamheten omfattas av lagen eller inte. I stället behöver en tillsynsmyndighet göra en fristående prövning i varje enskilt ärende. Enligt regeringen saknas därför skäl att frångå tidigare bedömning om att beslut att inte registrera en tjänst inte bör kunna överklagas (se prop. 2009/10:115 s. 213)

18.4. Sanktion vid utebliven anmälan

Regeringens förslag: Myndigheten för press, radio och tv ska få förelägga den som inte följer bestämmelsen om anmälningsskyldighet att uppfylla denna skyldighet. Detsamma gäller den som inte uppfyller skyldigheten att anmäla ändrade uppgifter. Ett föreläggande ska kunna förenas med vite. Ett vitesföreläggande ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Bestämmelsen i radio-_och_tv-lagen om brott mot anmälningsskyldigheten ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte att ett föreläggande som förenats med vite ska kunna överklagas. Utredningens författningsförslag har också en annan utformning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig, bland annat

Myndigheten för press, radio och tvoch Säkerhetspolisen är positiva till förslaget. Myndigheten för press, radio och tv anser dock att ett föreläggande som förenats med vite bör kunna överklagas. Även Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterar att ett föreläggande vid vite inte går att överklaga.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning – brott mot anmälningsskyldigheten

Enligt 17 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § till böter. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att vitesförelägganden är en lämpligare och effektivare sanktion än böter. Myndigheten för press, radio och tv får redan i dag enligt 17 kap. 11 § exempelvis meddela de förelägganden som behövs för i enskilda fall om en leverantör inte följer bestämmelser om att lämna upplysningar till myndigheten (se 16 kap. 5–8 och 10 §§ och 17 kap. 11 § första stycket 7 och 9). Syftet med ett föreläggande är främst att få in anmälningar av de som är anmälningsskyldiga enligt lagen. Myndigheten för press, radio och tv bör dock även ha möjlighet att meddela förelägganden om en anmälningsskyldig inte lämnar alla de uppgifter som ska framgå av en anmälan och som krävs för att myndigheten ska kunna pröva om registrering ska ske. Myndigheten för press, radio och tv bör även ha möjlighet att meddela de förelägganden som behövs för att få in anmälningar om ändrade uppgifter. Ett föreläggande bör kunna förenas med vite. Regeringen delar Myndigheten för press, radio och tv:s uppfattning att ett vitesföreläggande ska vara möjligt att överklaga. Enligt 19 kap. 5 § andra stycket radio-_och_tv-lagen gäller för utdömande av vite i dessa fall vad som i allmänhet är föreskrivet om vite, dvs. lagen (1985:206) om viten.

Hänvisningar till S18-4

19. Tillsynsmyndigheter

19.1. Kraven i ändringsdirektivet

I artikel 30 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet finns bestämmelser om tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan. Några motsvarande krav har inte tidigare funnits i direktivet. I beskrivningen nedan används begreppet tillsynsmyndighet. Detsamma gäller dock även för tillsynsorgan.

Av artikel 30 följer att medlemsstaterna ska utse en eller flera nationella tillsynsmyndigheter. Myndigheterna ska vara juridiskt åtskilda och funktionellt oberoende av regeringen och alla andra offentliga eller privata organ. Tillsynsmyndigheternas befogenheter ska framgå av lag och myndigheterna ska utöva dessa befogenheter på ett opartiskt och öppet sätt. Det innebär bland annat att en tillsynsmyndighet inte ska ta emot instruktioner från något annat organ i samband med att myndigheten utövar de uppgifter som den tilldelats. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att en tillsynsmyndighet har tillräckliga resurser och befogenheter för att kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och för att kunna bidra till arbetet i den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga). I artikel 30 finns även krav på villkor och förfaranden för utnämning och avsättning av chefen för en tillsynsmyndighet. Slutligen anges i artikeln att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns effektiva överklagandemekanismer som ska vara fristående från de parter som berörs av överklagandet.

Av artikel 30a i AV-direktivet genom ändringsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter vidtar lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa direktivet. Av artikeln framgår också hur detta informationsutbyte ska gå till.

19.2. Myndigheten för press, radio och tv har det huvudsakliga tillsynsansvaret

Regeringens bedömning: Myndigheten för press, radio och tv bör utses till tillsynsmyndighet enligt AV-direktivet, i den mån uppgiften att utöva tillsyn inte ligger på en annan myndighet.

Myndigheten bör

också medverka till informationsutbyte mellan medlemsstaterna och delta i arbetet inom Erga. Längden på anställningen för myndighetens chef bör framgå av förordning

.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig, bland annat

Myndigheten för press, radio och tv, instämmer i utredningens förslag och bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Den svenska förvaltningsmodellen, dvs. det samlade regelverk som lägger fast grunderna för hur myndigheterna i Sverige styrs, innebär starka och till största delen

Prop. 2019/20:168 grundlagsfästa garantier för oberoende i beslutsfattandet hos förvaltningsmyndigheter under regeringen. Regeringen delar utredningens bedömning att den svenska förvaltningsmodellen uppfyller de krav som framgår av artikel 30 när det gäller oberoende, opartiskhet, självständighet och öppenhet hos de myndigheter som har tillsyn över de bestämmelser som genomför AV-direktivet. Detsamma gäller kraven på tillräckliga resurser, befogenheter och effektiva överklagandemöjligheter. Sammantaget bedöms därför enbart små justeringar vara nödvändiga för att fullt ut genomföra kraven i artikel 30. För det första bör Myndigheten för press, radio och tv utses som tillsynsmyndighet, även om andra myndigheter har ett tillsynsansvar i vissa delar. För det andra bör längden på anställningen som chef för Myndigheten för press, radio och tv framgå av förordning. Som utredningen föreslår bör längden bestämmas till sex år om det inte finns särskilda skäl för en kortare period. Även längden på förordnande som ledamot i granskningsnämnden för radio och tv bör, som regeringen återkommer till i avsnitt 19.3, framgå av förordning.

Enligt artikel 30a ska nationella tillsynsmyndigheter vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa direktivet. Enligt utredningen bör Myndigheten för press, radio och tv få i uppgift att medverka till informationsutbyte med andra behöriga tillsynsmyndigheter i enlighet med artikeln. Regeringen instämmer i den bedömningen. Eftersom myndigheten har det huvudsakliga ansvaret för tillsynen och informationsutbytet bör myndigheten även ingå i Erga.

Hänvisningar till S19-2

19.3. Ledamöter i granskningsnämnden för radio och tv

Regeringens förslag: Den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet ska inte få vara ledamot i granskningsnämnden för radio och tv.

Regeringens bedömning: Längden på ordförandens och övriga ledamöters förordnanden bör framgå av förordning. Av förordning bör det också framgå att alla ledamöter i nämnden inte ska bytas ut vid ett och samma tillfälle.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att hälften av ledamöterna i granskningsnämnden för radio och tv ska förordnas vartannat år.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser som yttrar sig är positiva till förslaget, däribland Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges

Utbildningsradio AB, Svenska Journalistförbundet, TU − Medier i Sverige och Bonnier Broadcasting. Enligt Bonnier Broadcasting bör oberoendet stärkas ytterligare genom att en majoritet av granskningsnämndens ledamöter inte utses av regeringen utan av olika aktörer i samhället, till exempel akademin och företrädare för relevanta branscher. Även Nent Group anser att regeringen bör tillse att andra organ än regeringen kan utse ledamöter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt 16 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen övervakar granskningsnämnden för radio och tv genom granskning i efterhand bland annat om program i tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv eller ljudradio står i överenstämmelse med lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla för sändningarna. I 16 kap. 14 § finns bestämmelser om nämndens sammansättning och hur ärenden får avgöras. Av bestämmelsen framgår bland annat att granskningsnämnden ska bestå av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal som regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordförande och vice ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Övriga ledamöter bör enligt förarbetena, vara personer med kompetens, integritet och erfarenhet från olika delar av kultur- och samhällsliv (se prop. 1993/94:160 s. 42).

Det är viktigt att ledamöterna i granskningsnämnden står obundna av olika partsintressen. Med nuvarande ordning finns dock inget som hindrar att riksdagsledamöter förordnas som ledamöter i granskningsnämnden, vilket kan riskera att leda till lojalitetskonflikter. Förordnande av riksdagsledamöter kan också leda till otydliga ansvarsförhållanden som skulle kunna skada förtroendet för nämndens granskning. Detsamma gäller om ett statsråd eller en anställd i Regeringskansliet förordnas som ledamot. Regeringen anser att granskningsnämndens oberoende bör stärkas genom att det av bestämmelsen om nämndens sammansättning i radio-_och_tv-lagen framgår att den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet inte kan utses som ledamot i nämnden. Förslaget i denna del motsvarar den förändring som genomförts när det gäller ledamöter i Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB (se prop. 2017/18:261 s. 50 f., bet. 2018/19:KrU2, rskr. 2018/19:24). Av förslaget följer att detsamma kommer att gälla för ersättare för ledamöterna i nämnden.

Bonnier Broadcasting och Nent Group anser att även andra organ än regeringen borde få utse ledamöter i nämnden. Det finns i nuläget inte något underlag för att kunna överväga denna fråga närmare. Regeringen har dock när det gäller ledamöter i mediestödsnämnden bedömt att mediebranschens aktörer inte bör involveras i ett förfarande för nominering av ledamöter. En sådan ordning ansågs kunna ge upphov till jävsproblematik. Det ansågs också viktigt att nämndledamöterna kan stå obundna av olika partsintressen och i sin ledamotsroll uteslutande företräda nämnden (se prop. 2017/18: 154 s. 36). Liknande överväganden är enligt regeringen relevanta även när det gäller att utse granskningsnämndens ledamöter. Regeringen anser därför inte att branschorgan bör utse ledamöter i granskningsnämnden.

I dag är längden på förordnande som ledamot i granskningsnämnden inte formellt reglerad. Enligt regeringen bör mandatperiodens längd framgå av förordning och bestämmas till fyra år. Det är ur oberoendesynpunkt också viktigt att inte alla ledamöter kan bytas ut vid ett och samma tillfälle, exempelvis i samband med att en ny regering tillträder. Hur en bestämmelse som reglerar detta ska utformas bör dock övervägas noga. Det skulle till exempel kunna vara så att ledamöter slutar innan deras förordnanden löpt ut. Om nya ledamöter då utses för en ny period av fyra år kan det vara svårt att upprätthålla en bestämmelse om att förordna hälften av ledamöterna vartannat år på det sätt som utredningen föreslår.

Hänvisningar till S19-3

20. Ett nytt medieetiskt system

Efter många års diskussioner inom mediebranschen i Sverige bildades Medieetikens förvaltningsorgan i september 2019 av dels de tidigare aktörerna bakom Pressens samarbetsnämnd, dels public service-företagen och TV4-gruppen. Syftet var att lägga grunden för ett nytt medieetiskt självregleringssystem som utöver tryckta medier även skulle omfatta radio och tv. Den 1 januari 2020 bytte Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) namn till Allmänhetens medieombudsman (MO) och Mediernas etiknämnd (ME) med Medieetikens förvaltningsorgan som ny huvudman.

MO och ME ska pröva alla publiceringar för de medier som omfattas av självregleringen, oberoende av publiceringsplattform. Även radio- och tvsändningar och webbpubliceringar, som i dag inte kan prövas, ska omfattas.

Grundförutsättningen för en medieetisk prövning av MO och ME är att en publicering faller in under tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, eller sker i ett socialt medium där ett grundlagsskyddat massmedium bedriver verksamhet under sitt varumärke och det avser yttranden som utgivaren kan kontrollera. Publiceringen ska också ha skett i ett massmedium som drivs av ett företag som är anslutet till någon av huvudmännen i Medieetikens förvaltningsorgan, eller drivs av ett företag eller enskild som är direktansluten till det medieetiska systemet eller som uppfyller tryckfrihetsförordningens krav för en periodisk skrift.

ME är uppbyggt som det tidigare självreglerande systemet för den tryckta pressen och består av representanter för allmänheten och mediebranschen. Allmänhetens representanter utses av Justitieombudsmannen och Sveriges advokatsamfund. Nämnden leds av en domare. Prövningen är begränsad till frågor om publicitetsskada för en enskild, dvs. huruvida en publicering innebär ett omotiverat intrång i någons privatliv. Den som anser sig drabbad av en publicitetsskada kan anmäla detta för prövning hos MO och ME. Prövningen är kostnadsfri för den enskilde. Det massmedium som klandras av ME betalar en avgift som bidrar till finansieringen av systemet.

När det gäller radio- eller tv-program är det enbart fysiska personer som anser sig själva drabbade som kan göra en anmälan om publicitetsskada. Juridiska personer får i de fallen i stället vända sig till granskningsnämnden för radio och tv. För publiceringar i press kan dock även juridiska personer vända sig till MO och ME för att begära genmäle eller rättelse.

Hänvisningar till S20

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 1

20.1. Självreglering genom ett nytt medieetiskt system

Regeringens bedömning: Det finns stora fördelar med att ett utvidgat självreglerande system som prövar frågor om publicitetsskada för enskilda även omfattar radio och tv. Tills vidare bör dock möjligheten

i radio-_och_tv-lagen att förena ett sändningstillstånd med villkor om att i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv finnas kvar.

Regeringens förslag: Tillståndsvillkoret om respekt för den enskildes privatliv tas bort från sändningstillstånden för public serviceföretagen (Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges

Utbildningsradio AB) från och med den 1 januari 2021, om företagen begär detta.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Utredningen lämnar inget förslag om tidpunkt för förändringen.

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna, bland andra

Föreningen Utgivarna, Medieetikens förvaltningsorgan, TU – Medier i Sverige, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter, Institutet för Juridik och Internet, Göteborgs universitet/Nordicom, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Bonnier Broadcasting och Nent Group delar utredningens bedömning. Flertalet understryker att på längre sikt bör radio-_och_tv-lagen ändras så att möjligheten att ställa villkor om skydd för enskilds privatliv tas bort. Stockholms universitet (juridiska fakulteten), Publicistklubben och Sveriges Radio AB förordar en lagändring så att möjligheten att ställa det aktuella tillståndskravet tas bort direkt. Näringslivets medieinstitut välkomnar att granskningen flyttas till den nya

Medieombudsmannen men varnar för att förändringen hotar att försämra medborgarnas insyn i public service och det pressetiska systemet.

Myndigheten för press, radio och tv välkomnar att möjligheten att anmäla intrång i privatlivet utvidgas till att omfatta publiceringar på webben.

Myndigheten pekar dock på svårigheter i genomförandet och anser att det kan vara rimligt att avvakta 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommittés slutsatser i fråga om villkor för public service på internet.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Ett utvidgat självreglerande system och risken för dubbelprövning

Sedan utredningen lämnade sitt betänkande har ett nytt bredare medieetiskt självregleringssystem i Sverige realiserats. Medieombudsmannen har sedan årsskiftet prövat anmälningar om publicitetsskada som avser innehåll i radio och tv. Från den 1 juli 2020 då nya stadgar börjar gälla kommer detsamma att ske i Mediernas etiknämnd. Därmed kommer innehåll i radio och tv att prövas i samma självreglerande system som publiceringar i pressen.

Samtliga remissinstanser lyfter fram att det finns tydliga fördelar med ett självreglerande medieetiskt system för prövning av publicitetsskada för enskilda oberoende av publiceringsform. Det gör det möjligt för enskilda att få publiceringar som sker till exempel på radio- och tv-företagens webbplatser prövade. Sådana faller i dag utanför den tillsyn som utövas av granskningsnämnden för radio och tv.

Genom att MO och ME prövar enskildas anmälningar om publicitetsskada uppkommer dock en reell risk för dubbelprövning av anmälningar riktade mot radio och tv. Ett sändningstillstånd för radio och tv kan enligt radio-_och_tv-lagen förenas med ett villkor om att tillståndshavaren i sin sändningsverksamhet ska respektera den enskildes privatliv. Sådana villkor ingår i public service-företagens sändningstillstånd och i

sändningstillstånden för bland annat kanaler inom företagsgruppen TV4 AB och CMore Entertainment AB. Granskningsnämnden för radio och tv granskar om program som sänts i tv eller radio står i överenstämmelse med de villkor som kan gälla för tjänsterna. Anmälningar av program i radio- eller tv-sändningar om intrång i en enskilds privatliv kommer därmed kunna prövas av både granskningsnämnden och av MO och ME.

Det är företagen själva som avgör om de, trots risken för dubbelprövning, vill ansluta sig till ett självreglerande system samtidigt som granskning utförs av granskningsnämnden. Som utredningen konstaterar riskerar dock en dubbelprövning att skapa oklarhet för den enskilde som kan bli osäker på vilken instans som är den rätta och vad som gäller i de fall en prövning utfaller olika. Utredningen anser därför att sändningstillstånd inte längre bör förenas med villkor om krav på respekt för den enskildes privatliv, vilket innebär att granskningsnämnden därmed inte längre granskar överträdelser av villkoret. En stor majoritet av remissinstanserna delar utredningens bedömning.

Det är dock inte bara risken för dubbelprövning av frågor som rör intrång i en enskilds privatliv som kan innebära en otydlighet för den enskilde och för medieföretagen. En anmälan till granskningsnämnden om intrång i privatlivet rymmer ofta även andra närliggande frågor. Bedömningen av publicitetsskada kan till exempel inrymma frågor om vilka möjligheter som getts att korrigera, försvara sig mot eller ge sin syn på förhållanden som skildrats. Det är frågor som kan vara kopplade till andra tillståndsvillkor och som rör beriktigande och genmäle. Frågor om respekt för den enskildes privatliv kan också ha ett nära samband med grundläggande tillståndsvillkor om saklighet och opartiskhet. Enligt

Myndigheten för press, radio och tv leder detta till en uppenbar risk för en annan sorts dubbelprövning. Som framgår av utredningen är det dock ett relativt begränsat antal ärenden hos granskningsnämnden som avser både respekt för den enskildes privatliv och andra villkor (se betänkandet s. 204–206). Som utredningen konstaterar kommer det i dessa fall åligga granskningsnämnden att göra en bedömning utifrån relevanta bestämmelser och tillståndsvillkor. Enligt uppgift från Myndigheten för press, radio och tv och Medieombudsmannen samarbetar de för att säkerställa att anmälare får hjälp att vända sig till rätt organ med sin anmälan.

Ska tillståndsvillkor fortfarande kunna ställas enligt radio-_och_tv-lagen?

Utredningen förespråkar att granskningen av respekt för den enskildes privatliv ska flyttas till MO och ME genom att tillståndsgivarna inte längre ställer upp detta tillståndsvillkor i sändningstillstånden för marksänd radio och tv. Regeringen bör alltså ta bort nuvarande villkor för public serviceföretagen. Myndigheten för press, radio och tv bör enligt utredningen på samma sätt ta bort villkoret för de företag som har motsvarande tillståndsvillkor. Någon ändring av radio-_och_tv-lagen är då enligt utredningen inte nödvändig. Sveriges Radio, Publicistklubben och

Stockholms universitet (juridiska fakulteten) anser att radio-_och_tv-lagen ska ändras så att det inte längre blir möjligt att ställa detta villkor. Enligt remissinstanserna skulle det ge en större tydlighet och säkerhet för radio- och tv-företagen. En majoritet av övriga remissinstanser delar dock

utredningens bedömning, även om de framhåller att det bör övervägas att ändra radio-_och_tv-lagen på längre sikt.

Regeringen anser att det finns skäl att ha kvar möjligheten i radio-_och_tv-lagen att förena sändningstillstånd med villkor om respekt för den enskildes privatliv. Även om det pressetiska självregleringssystemet har funnits länge och är väl beprövat är systemet med MO och ME ett nytt och i sin utvidgade form oprövat självregleringssystem. Respekten för den enskildes privatliv är en central medieetisk fråga. Balansen mellan allmänhetens behov av information, analys och granskning av enskilda och makthavare å ena sidan och risken för omotiverade intrång i privatlivet å andra sidan, är viktig att upprätthålla och bidrar till allmänhetens förtroende för mediesektorn. Genom att det i radio-_och_tv-lagen fortsatt finns möjlighet att förena sändningstillstånd med villkor om respekt för den enskildes privatliv, bibehålls en säkerhetsmekanism. Ett tillståndsvillkor som tagits bort ur sändningstillstånden kan inte ställas upp på nytt under en pågående tillståndsperiod utan att tillståndshavaren godtagit det. Regeringen delar dock utredningens analys att det bör vara i företagens intresse att återinföra tillståndsvillkor om självregleringssystemet inte skulle fungera som avsett. Som utredningen påpekar finns det ingen anledning att tro att MO och ME skulle brista i att upprätthålla samma rättssäkra och effektiva prövning som PO och PON tidigare har ansvarat för. Däremot finns det som nämnts ovan risk för vissa svårigheter beroende på att frågan om respekt för den enskildes privatliv är tätt kopplad till vissa andra tillståndsvillkor som granskningsnämnden prövar. Möjligheten att förena ett sändningstillstånd med villkoret bör därför kvarstå i radio-_och_tv-lagen tills vidare.

Särskilda överväganden i relation till utvidgad självreglering för public service-företagen

Villkoren i sändningstillstånden för public service-företagen kräver i detta sammanhang särskilda överväganden. Public service-företagen har valt att delta i Medieetikens förvaltningsorgan och kommer att ingå i MO och ME:s prövning. Därmed uppstår samma risk för dubbelprövning som för övriga deltagande tv-företag. Public service-företagens fleråriga sändningstillstånd och tillståndsvillkor är bundna av riksdagsbeslut. För att värna public service-företagens oberoende bör ändringar av tillståndsvillkoren under tillståndsperioden i princip undvikas om det inte finns särskilda skäl. Alla eventuella förändringar i tillstånden måste också godtas av företagen.

Public service-företagen finansieras i princip helt med allmänna medel och regeringen och riksdagen har därför ett särskilt ansvar för uppföljningen av företagens verksamhet. Det offentliga bör inför allmänheten kunna garantera att uppföljningen sker i lämpliga former. Det är också rimligt att public service-företagen tar ett särskilt ansvar för att undvika överträdelser ifråga om respekten för enskildas privatliv. Regeringen har vid tidigare tillfällen uttalat att ett självreglerande system inte fullt ut motsvarar de krav allmänheten har skäl att kunna ställa på uppföljningen av public service-företagens verksamhet.

Public service-företagens hela uppdrag finns formulerat i företagens sändningstillstånd och medelsvillkor. De innehållsrelaterade kraven finns

i princip i sin helhet formulerade som villkor i sändningstillstånden. Det är granskningsnämnden för radio och tv som granskar företagens efterlevnad av hela uppdraget, men nämnden prövar också om enskilda program står i överenstämmelse med de tillståndsvillkor som gäller för verksamheten. Det är därför inte självklart lämpligt att bryta ut ett tillståndsvillkor som avser en central medieetisk princip ur det formella uppdraget.

De invändningar om fortsatt risk för dubbelprövning av samma innehåll men på näraliggande grunder som utredningen uppmärksammat kan, som

Myndigheten för press, radio och tv påpekat, vara särskilt relevanta för public service-företagen som omfattas av krav på opartiskhet och saklighet. Det skulle också kunna leda till krav på att ytterligare tillståndsvillkor förs över till självreglering.

Samtidigt finns det mycket goda skäl för att public service-företagen bör ha möjlighet att fullt ut delta i det nya självreglerande systemet utan att riskera den osäkerhet som följer av dubbelprövning. Det detaljerade medieetiska regelverket utvecklas och formuleras gemensamt av redaktionella medier och journalisternas organisationer. I en tid av snabb förändring på mediemarknaden är en levande medieetisk diskussion bland de svenska medierna av avgörande betydelse. Public service-företagen, med de höga krav som ställs på deras verksamhet, är viktiga deltagare i den medieetiska diskussionen. Det aktuella tillståndsvillkoret skiljer sig även från stora delar av det övriga uppdraget genom att det motsvarar självpåtagna regler för övriga mediesektorn. Det är också, till skillnad från övriga tillståndsvillkor, ett villkor vars efterlevnad bara kan prövas om den enskilde själv medger det.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att tillståndsvillkoren om respekt för den enskildes privatliv kan tas bort om public service-företagen själva önskar det. Det viktigaste skälet är den samlade bedömningen av det utvidgade självregleringssystemets fördelar. Regeringen bedömde redan 2009 att ökad självreglering skulle kunna medföra att behovet av annan reglering minskar. Vidare gjordes bedömningen att det redan då fanns förutsättningar att utveckla självregleringen på radio- och tv-området (prop. 2009/10:115 s. 201 f.). Systemet med MO och ME är förvisso nytt och oprövat, men bygger på det väl beprövade pressetiska systemet. MO och ME har också inlett sin verksamhet utan några särskilda störningar och med stor uppslutning från mediesektorn. Även om en översyn kommer att behöva göras av public service-företagens uppdrag med anledning av de förslag som förväntas från 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté, ser inte regeringen, till skillnad från Myndigheten för press, radio och tv, att det finns skäl att avvakta en sådan översyn innan tillståndsvillkoren tas bort.

Enligt utredningen är det olyckligt om tillståndsvillkoret tas bort för public service men behålls för övriga tillståndshavare. Som framgår ovan ser regeringen stora fördelar med ett utvidgat självreglerande system som omfattar radio och tv från såväl public service som från kommersiella företag. Radio- och tv-lagens bestämmelser om tillståndsvillkor är också utformade för att kunna anpassas till ändrade förhållanden och för att vissa villkor ska kunna ersättas med självreglering (se prop. 2009/10:115 s 203 och SOU 2008:116 s 351 f.). Det är Myndigheten för press, radio och tv som beslutar om tillstånd och tillståndsvillkor för andra tillståndshavare än

public service-företagen. Om en sådan tillståndshavare begär att ett villkor ska tas bort ska myndigheten ta ställning till en sådan begäran.

Allmänhetens insyn Näringslivets medieinstitut och Myndigheten för press, radio och tv har uppmärksammat att det självreglerande systemet inte medger samma insyn för allmänheten som granskningsnämndens granskning. Fällande beslut av MO och ME publiceras i sin helhet medan friande beslut tidigare inte publicerats eller lämnats ut av PO och PON till andra än parterna. De beslut som inte publicerats eller lämnats ut har arkiverats i Riksarkivet och tillgängliggjorts för t.ex. forskning. Motivet till att inte lämna ut beslut är enligt uppgift att skydda den enskilde från ytterligare integritetsintrång.

Enligt uppgift överväger huvudmännen för MO och ME dock att öka tillgängligheten till friande beslut. Regeringen välkomnar att en diskussion förs för att säkerställa en lämplig avvägning mellan transparens och skydd för den enskildes integritet inom MO och ME. Frågan är särskilt viktig i förhållande till public service-företagen där allmänheten har anledning att förvänta sig god insyn.

21. Sanktioner vid överträdelser av radio- och tv-lagen

Om en leverantör av medietjänster inte följer de bestämmelser eller villkor som gäller för tjänsten enligt radio-_och_tv-lagen finns möjligheter att besluta om sanktioner. För flera bestämmelser och villkor i lagen saknas dock sanktionsmöjligheter. Myndigheten för press, radio och tv har i en skrivelse till regeringen påpekat att detta försvårar myndighetens tillsynsarbete (Ku2016/02791/MF). I avsnittet behandlas frågor om sanktioner kopplade till överträdelser av tillståndsvillkor för kommersiell radio och informationsskyldigheten för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv. I avsnitt 10.4 finns förslag om sanktioner för den som inte följer beslut om skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar texttv på ett sådant sätt att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. I avsnitt 18.4 finns förslag om sanktioner när en leverantör som omfattas av radio-_och_tv-lagen inte anmäler sin verksamhet för registrering. I avsnitt 12.7 finns förslag om tillsyn och sanktioner när en leverantör av en videodelningsplattform inte följer de bestämmelser som föreslås gälla för tjänsterna.

Hänvisningar till S21

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 4

21.1. När tillståndsvillkor för kommersiell radio inte följs

Regeringens förslag: Den som har tillstånd att sända analog eller digital kommersiell radio ska kunna föreläggas att följa villkor om skyldighet att

– sända i en viss del av sändningsområdet eller så att en viss del av

befolkningen inom området nås, – sända under en viss minsta tid, och – använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra

tillståndshavare i tekniska frågor. Ett sådant föreläggande ska beslutas av Myndigheten för press, radio och tv och ska kunna förenas med vite.

Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio ska kunna återkallas om villkor i sändningstillståndet som gäller ägarförhållanden och inflytande åsidosätts på ett väsentligt sätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. Bauer Media och Nent Group avstyrker förslaget eftersom det inte är tydligt vilket problem som ska åtgärdas och i vilka faktiska situationer bristen på sanktioner har varit ett problem.

Skälen för regeringens förslag: Myndigheten för press, radio och tv beslutar enligt 13 kap. 1 § radio-_och_tv-lagen (2010:696) om tillstånd att sända kommersiell radio. Ett sådant tillstånd kan gälla analoga eller digitala sändningar. När det gäller analog kommersiell radio ges tillstånd enligt 13 kap. 8 § till den sökande som uppfyller kraven i lagen och som har angett den högsta sändningsavgiften. När det gäller digital kommersiell radio tilldelas tillstånden enligt 13 kap. 26 § efter ett urvalsförfarande. Tillståndet kan förenas med vissa villkor som framgår av 13 kap. 9 § för analog kommersiell radio och 13 kap 27 § för digital kommersiell radio.

Enligt 13 kap. 9 § får ett tillstånd att sända analog kommersiell radio förenas med villkor som avser skyldighet att – sända i en viss del av sändningsområdet eller så att en viss del av

befolkningen inom området nås, – sända under en viss minsta tid, – använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra

tillståndshavare i tekniska frågor, och – använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap.11 §

radio-_och_tv-lagen. Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får enligt 13 kap. 27 § förenas med samma villkor som analog kommersiell radio. Därutöver får villkor ställas om att sända ett mångsidigt programutbud, att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i det företag som innehar tillståndet mer än i begränsad omfattning. Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för press, radio och tv avser att förena med tillståndet (13 kap. 9 § andra stycket och 27 § andra stycket).

Myndigheten för press, radio, och tv övervakar enligt 16 kap. 3 § att programföretagen följer de villkor som tillstånden att sända förenats med. Myndigheten saknar dock möjlighet att ingripa om villkoren inte följs.

Bauer Media och Nent Group anser att några sanktioner inte bör införas eftersom det inte framgår vilket problem som ska åtgärdas och i vilka faktiska situationer bristen på sanktioner varit ett problem. Regeringen

delar inte den bedömningen. Anledningen till att sändningstillstånden förenas med villkor är att frekvensutrymmet är begränsat och att tillgängliga sändningsmöjligheter ska användas effektivt. Utgångspunkten är att radiofrekvenserna ska tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet (se 3 kap. 3 § YGL). Ett sändningstillstånd har beslutats i konkurrens med andra sökande och den som fått tillståndet har åtagit sig att uppfylla de villkor som tillståndet förenats med. Om en tillståndshavare i ett sådant fall utan att riskera sanktioner till exempel inte sänder i alla områden som tillståndet avser eller inte sänder den minsta tid som utlovats medför det att frekvenserna inte utnyttjas effektivt. Sändningsmöjligheter som står oanvända innebär också en försämrad konkurrenssituation på radiomarknaden och ett mindre utbud för lyssnarna. I regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) framgår vidare att ett tillsynsorgan måste ha möjlighet till någon form av ingripande när en brist konstateras (se skrivelsen s. 42). Även om bristen på sanktioner hittills inte inneburit problem anser regeringen mot denna bakgrund att det bör införas möjligheter till sanktioner om ett programföretag inte följer de villkor som tillståndet förenats med. Nästa fråga blir då vilka sanktioner som ska vara möjliga att vidta.

När det gäller överträdelser av skyldigheten att följa villkoren i 13 kap. 9 § första stycket 1–3 bör Myndigheten för press, radio och tv kunna besluta förelägganden om att villkoren ska följas. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. Regeringen delar utredningens bedömning att överträdelser inte ska kunna medföra att ett tillstånd återkallas. Om den som får ett tillstånd inte överhuvudtaget inleder sändningar eller enbart sänder i obetydlig omfattning är det dock fortfarande möjligt att återkalla tillståndet enligt 18 kap. 5 § 1 och 2 radio-_och_tv-lagen. Regeringen anser vidare, precis som utredningen, att det för närvarande inte finns behov av att ha en sanktion kopplad till villkoret i 13 kap. 9 § första stycket 4 om att använda viss teknik för inspelning av program. Det saknas även möjlighet att ställa upp motsvarande villkor för marksänd tv och annan ljudradio.

Tilldelningen av tillstånd för digital kommersiell radio sker, till skillnad från när det gäller analog kommersiell radio, genom ett urvalsförfarande. Myndigheten för press, radio och tv ska vid fördelningen av tillstånd enligt 13 kap. 26 § bland annat beakta att utrymmet för sändningarna ska kunna tas i anspråk av flera från varandra oberoende programföretag. Ett av de villkor som tillståndet kan förenas med är därför enligt 13 kap. 27 § en skyldighet att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i det företag som har tillståndet i mer än begränsad omfattning. Sanktionen när villkoret inte följs bör motsvara den som gäller för sändningar av marksänd tv. Det innebär att om villkoret åsidosätts på ett väsentligt sätt ska tillståndet att sända kunna återkallas. En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas i radio-_och_tv-lagen.

Hänvisningar till S21-1

21.2. Sanktioner när information inte lämnas

Regeringens förslag: Om en leverantör som sänder tv eller tillhandahåller beställ-tv inte lämnar sådan information som krävs

enligt radio-_och_tv-lagen ska marknadsföringslagen, med undantag för bestämmelserna om marknadsstörningsavgift, tillämpas. Informationen ska anses vara väsentlig enligt marknadsföringslagen. Av radio- och tvlagens bestämmelser om granskning och tillsyn ska framgå att Konsumentombudsmannen har tillsyn över att bestämmelsen om information följs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen föreslår inte någon ändring i radio- och tv-lagens bestämmelser om tillsyn.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget. Konsumentverket delar utredningens bedömning att risken för att en leverantör av beställ-tv skulle kunna träffas av sanktioner både enligt e-handelslagen och radio- och tv-lagen är försumbar. Sveriges advokatsamfund är av rättssäkerhetsskäl och författningstekniska hänsyn kritiska till att sanktionen ska finnas i två regelverk även om

Konsumentverket är ansvarig för tillsynen i båda fallen.

Skälen för regeringens förslag

Kravet på att lämna information

Av artikel 5 i AV-direktivet följer att leverantörer av audiovisuella medietjänster ska se till att mottagarna av deras tjänster alltid har direkt tillgång till viss information. Artikeln är genomförd genom 2 kap. 1 § radio-_och_tv-lagen där det framgår att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören, den geografiska adress där leverantören är etablerad, uppgifter om leverantören, däribland e-postadress och webbplats och uppgifter om behörig tillsynsmyndighet. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att syftet med kraven som ställs i bestämmelsen är att en mottagare av en audiovisuell medietjänst smidigt och direkt ska få tillgång till information om leverantören. Programföretagen och leverantörerna får själva välja på vilket sätt informationen lämnas. Det kan ske i sändning på tv-skärmen, på en sida i text-tv eller på företagets webbplats (se prop. 2009/10:115 s. 274).

Beställ-tv är en tjänst även enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Det innebär att en leverantör av beställ-tv förutom radio- och tv-lagen även ska följa e-handelslagens bestämmelser. I 8 § e-handelslagen finns bestämmelser om information som till stor del motsvarar 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen. Enligt 8 § e-handelslagen ska en tjänsteleverantör som tillhandahåller informationssamhällets tjänster lämna information om bland annat namn, adress i etableringsstaten och e-postadress. I paragrafen hänvisas i fråga om leverantörer av beställ-tv även till informationskraven i radio- och tv-lagen. Lämnas inte information enligt 8 § kan leverantören enligt marknadsföringslagen (2008:486) åläggas att lämna informationen. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (se 15 § e-handelslagen).

Sanktionsmöjligheter om information inte lämnas

I dag finns i radio-_och_tv-lagen ingen sanktion om en leverantör låter bli att lämna information enligt 2 kap. 1 §. När bestämmelsen infördes uttalade regeringen att det i och för sig inte fanns några rättsliga hinder mot att koppla en sanktion till bestämmelsen. Något sådant förslag lämnades dock inte av den dåvarande AV-utredningen. Det saknades därför underlag för att ta ställning till frågan i lagstiftningsarbetet (prop. 2009/10:115 s. 122).

Som redogörs för ovan är syftet med kravet på att lämna information i 2 kap. 1 § att mottagare av tv-tjänster smidigt och direkt ska få tillgång till information om leverantörer av medietjänster. Regeringen anser att det är rimligt att det finns sanktionsmöjligheter om en leverantör inte lämnar information enligt bestämmelsen. I likhet med utredningen anser regeringen att marknadsföringslagens sanktionssystem bör tillämpas när information enligt bestämmelsen inte lämnas.

Utredningen föreslår att sanktionsbestämmelsen utformas på motsvarande sätt som bestämmelser i andra lagar som reglerar sanktioner vid utebliven information till konsumenter, däribland 15 § e-handelslagen. Enligt lagförslaget ska marknadsföringslagen, med undantag av bestämmelserna om marknadsstörningsavgift, tillämpas om en leverantör inte lämnar information enligt 2 kap. 1 §. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Frågan om hur en hänvisning i en lag till bestämmer i en annan lag utformas bör enligt Lagrådets uppfattning avgöras med hänsyn till förhållandena på varje enskilt rättsområde. Om avsikten enbart är att ett begränsat antal bestämmelser i en annan lag ska tillämpas bör utgångspunkten vara att en hänvisning utformas så att den pekar ut de relevanta bestämmelserna. Enligt Lagrådet vore det att föredra om det i lagtexten preciserades vilka paragrafer i marknadsföringslagen som ska tillämpas.

Eftersom sanktionssystemet i marknadsföringslagen föreslås tillämpas vid utebliven information skulle det kunna bli aktuellt att tillämpa lagens bestämmelser om åläggande att lämna information, informationsförelägganden, vite, tillsynsbefogenheter, bestämmelser om talerätt, rättegångsbestämmelser och bestämmelser om överklagande. Det är således inte enbart fråga om ett begränsat antal bestämmelser i lagen som skulle kunna aktualiseras. Regeringen anser inte att en uppräkning av dessa bestämmelser i paragrafen gör den tydligare. Det finns snarare en risk för att det uppstår frågor kring varför hänvisningen inte är utformad på samma sätt som i motsvarande bestämmelser i andra lagar som reglerar sanktioner vid utebliven information. Dessutom är till exempel rätten att överklaga ett informationsföreläggande enligt marknadsföringslagen inte beroende av om lagens överklagandebestämmelser räknats upp i den föreslagna paragrafen eller inte. Regeringen delar därför inte Lagrådets uppfattning att hänvisningen till marknadsföringslagen bör utformas så att alla bestämmelser i lagen som kan bli aktuella att tillämpa räknas upp i den paragraf som föreslås.

Sveriges advokatsamfund är kritiska till att en underlåtenhet att lämna information för leverantörer av beställ-tv kan medföra en sanktion enligt både radio- och tv-lagen och e-handelslagen. Kravet på att lämna information finns dock redan i dag i båda lagarna. När

informationsskyldigheten infördes i radio- och tv-lagen ansåg regeringen att den information som ska lämnas enligt e-handelslagen inte fullt ut motsvarade vad som krävs enligt AV-direktivet (se prop. 2009/10:115 s. 122). Eftersom marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser föreslås gälla vid utebliven information enligt såväl radio- och tv-lagen som ehandelslagen kan regeringen inte heller se att det i praktiken finns någon risk för dubbla sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna. Det kommer också vara Konsumentombudsmannen som har tillsyn över att bestämmelserna i båda lagarna följs. En leverantör som låter bli att lämna information enligt 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen kan antingen åläggas att lämna informationen eller föreläggas att göra det. Lämnar leverantören den information som krävs enligt radio- och tv-lagen uppfylls samtidigt skyldigheten att lämna samma information enligt 8 § e-handelslagen och tvärt om.

Av radio- och tv-lagens bestämmelser om granskning och tillsyn bör framgå att Konsumentombudsmannen har tillsyn över att leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv följer kravet på att lämna information i 2 kap. 1 §.

Hänvisningar till S21-2

22. Översyn av radio- och tv-lagen utifrån ett nytt säkerhetsläge

I radio-_och_tv-lagen finns bestämmelser om krav på tillstånd för att sända tv, sökbar text-tv och ljudradio i marknätet. För att kunna få ett sändningstillstånd ska vissa förutsättningar vara uppfyllda. Ett tillstånd får till exempel endast ges till ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden. Det ingår dock inte vid någon del av tillståndsprövningen – vare sig vid tilldelning, överlåtelse eller återkallelse – att hänsyn ska tas till Sveriges säkerhet. Det finns alltså inte möjlighet att låta bli att tilldela eller att återkalla ett tillstånd på den grunden att ett programföretag anses utgöra en nationell säkerhetsrisk.

Utredningen har övervägt hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndsprövningen för tv, text-tv och ljudradio. I det sammanhanget berörde utredningen även frågan om behovet av ökad transparens kring ägarförhållanden på mediemarknaden.

22.1. Regler om återkallelse av sändningstillstånd

Regeringens bedömning: Ett sändningstillstånd bör kunna återkallas om tillståndshavaren bedriver sändningar som utgör en fara för Sveriges säkerhet. Den närmare utformningen av reglerna bör utredas vidare.

Utredningens bedömning: överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Försvarsmakten, Säkerhetspolisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Myndigheten för press, radio och tv och

Totalförsvarets forskningsinstitut anser, i likhet med utredningen, att det bör införas en möjlighet att återkalla ett sändningstillstånd om sändningarna utgör en fara för rikets säkerhet. Bonnier Broadcasting anser att utredningens bedömning är väl avvägd i rådande säkerhetsläge. Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Nent Group, TU – Medier i Sverige och Svenska Journalistförbundet lyfter fram behovet av ytterligare utredning, bl.a. för att noga precisera förutsättningarna för återkallelse utifrån ett yttrandefrihetsrättsligt perspektiv.

Skälen för regeringens bedömning

Återkallelse av sändningstillstånd

Regler om återkallelse av tillstånd finns i 18 kap. radio-_och_tv-lagen. Av bestämmelserna framgår i vilka situationer ett tillstånd att sända radio eller tv får återkallas. Återkallelse får till exempel ske om tillståndshavaren väsentligt brutit mot vissa angivna bestämmelser eller om vissa angivna tillståndsvillkor åsidosatts på ett väsentligt sätt. Olika grunder för återkallelse gäller beroende på om tillståndet att sända gäller för tv, sökbar text-tv, ljudradio med tillstånd av regeringen, närradio eller kommersiell radio. Någon möjlighet att återkalla ett tillstånd på grund av att tillståndshavaren bedriver sändningar vars innehåll utgör en fara för Sveriges säkerhet finns dock inte.

Den 1 januari 2020 trädde ändringar i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation i kraft för att kunna skydda Sveriges säkerhet vid användning av radiosändare (prop. 2019/20:15, 2019/20:TU4, rskr. 2019/20:74). För att få tillstånd att använda radiosändare och för att få medgivande till överlåtelse eller uthyrning av sådana tillstånd ska det vara en förutsättning att det kan antas att radioanvändningen inte kommer att orsaka skada för Sveriges säkerhet. Tillstånd ska kunna förenas med villkor om krav som är av betydelse för Sveriges säkerhet. Dessutom ska tillstånd kunna återkallas eller tillståndsvillkor ändras omedelbart om radioanvändningen har orsakat skada för Sveriges säkerhet eller det kan antas att radioanvändningen kommer att orsaka sådan skada. Bestämmelserna gäller inte för sändningar av ljudradio och tv som kräver tillstånd enligt radio-_och_tv-lagen. I propositionen anges att regeringen avser återkomma i frågan om beaktande av nationella säkerhetsaspekter vid tillståndsgivning för radio och tv (samma prop. s. 33 f.).

I likhet med utredningen och bland andra Försvarsmakten,

Säkerhetspolisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Myndigheten för press, radio och tv anser regeringen att det bör vara möjligt att återkalla ett tillstånd om sändningarna utgör en fara för Sveriges säkerhet. Som utredningen konstaterar finns det dock flera frågor som kräver ytterligare utredning för att kunna införa en sådan ny grund för återkallelse. En av frågorna som bör utredas vidare är om en bestämmelse som möjliggör återkallelse bör gälla generellt för all radio- och tvverksamhet där det krävs tillstånd att sända eller endast för sändningsverksamhet där det ställs villkor i sändningstillstånden om att innehållet i sändningarna inte får vålla fara för Sveriges säkerhet. En annan fråga är vilka processuella regler som ska gälla vid återkallelse. Enligt radio-_och_tv-lagen gäller att mål om återkallelse av tillstånd som har att göra med innehållet i sändningarna prövas av allmän domstol på talan av

Justitiekanslern. I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Myndigheten för press, radio och tv (19 kap. 1 §). Av rättssäkerhetsskäl bör mål om återkallelse på grund av att sändningarna utgör fara för landets säkerhet prövas av domstol. Det aktualiserar i sin tur frågor om sekretess och partsinsyn. En ytterligare fråga att överväga i detta sammanhang är om det ska vara möjligt att fatta beslut om att sändningarna interimistiskt ska upphöra, i avvaktan på ett slutligt avgörande.

Flera remissinstanser, bland andra Sveriges Television AB, TU och

Journalistförbundet, lyfter bland annat fram behovet av att noga precisera förutsättningarna för återkallelse ur ett yttrandefrihetsrättsligt perspektiv.

Enligt regeringen är yttrandefriheten en given utgångspunkt vid fortsatta överväganden om regler för återkallelse av sändningstillstånd. Frågan handlar om att balansera yttrandefriheten mot andra angelägna intressen.

Ökad transparens kring ägarförhållanden på mediemarknaden

Den som omfattas av radio-_och_tv-lagen men som inte behöver ett tillstånd för att sända enligt lagen ska enligt 2 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Även den som, för annans räkning, bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (en satellitoperatör) ska anmäla sig för registrering.

Myndigheten för press, radio och tv:s register över de som har anmält sig och de som har tillstånd att sända radio eller tv får enligt 2 kap. 3 § radio-_och_tv-lagen endast innehålla vissa uppräknade uppgifter, bland annat namn, firma eller motsvarande, vissa kontaktuppgifter och uppgifter om den verksamhet som bedrivs (se avsnitt 18).

Information om ägande lämnas också i samband med Myndigheten för press, radio och tv:s tillståndsgivning. Vid tillståndsgivning för tv och sökbar text-tv ska myndigheten särskilt beakta att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk av flera av varandra oberoende programföretag (4 kap. 6 § radio och tv-lagen). Bakgrunden till bestämmelsen är behovet av att upprätthålla konkurrens på området (prop. 2007/08:8 s. 45).

Eftersom ägarförhållanden ska beaktas vid tillståndsgivningen finns det också möjlighet att ställa villkor om ägande och inflytande i programföretaget (4 kap. 11 §). Tillståndsvillkor om ägarförhållanden kan också innehålla uppgifter om det faktiska ägandet i tillståndshavaren.

Utöver den information om ägande som framgår av beslutade sändningstillstånd samlas information om ägande i de rapporter om medieutvecklingen som Myndigheten för press, radio och tv regelbundet publicerar. Information om medieägande tillgängliggörs också av andra aktörer t.ex. Nordicom.

Genom ändringsdirektivet har en ny bestämmelse införts i AVdirektivet, artikel 5.2. Enligt artikeln får medlemsstaterna besluta om lagstiftningsåtgärder som föreskriver att leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion även ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådana åtgärder ska respektera de berördas grundläggande rättigheter, som verkliga ägares skydd för privat- och familjeliv. Åtgärderna ska även vara nödvändiga och proportionella och syfta till att eftersträva ett mål av allmänintresse.

I skäl 15 till ändringsdirektivet anges att insyn i mediernas ägarförhållanden är direkt kopplat till yttrandefriheten. När ägande leder till

kontroll eller utövande av betydande inflytande över innehållet i de tillhandahållna tjänsterna gör information om ägarstrukturen det möjligt för en användare att bilda sig en uppfattning om innehållet. Medlemsstaterna bör kunna fastställa om information om ägarstruktur bör vara tillgänglig för en användare under förutsättning att det väsentliga innehållet i de berörda grundläggande rättigheterna och friheterna respekteras och att sådana åtgärder är nödvändiga och proportionerliga.

Ett generellt krav på att en leverantör ska lämna information om vem som står bakom en sändning eller ett tillhandahållande behöver dock analyseras noggrant i förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen. Skälet för nuvarande skyldighet att anmäla sig för registrering är att underlätta tillsynen över att radio- och tv-lagens bestämmelser följs. Det preciserande av tillståndshavarens ägarförhållanden som sker i sändningstillstånd för tv behövs med anledning av strävan efter att flera av varandra oberoende aktörer ska kunna sända. Om tillstånden samlades hos en eller ett fåtal aktörer så skulle det vara till nackdel för en vidsträckt yttrandefrihet. Samtidigt sker en begränsning av yttrandefriheten om någon avstår från att ansöka om sändningstillstånd för att denne inte vill redogöra för ägarförhållandena.

Regeringen bedömer att det kan finnas skäl att överväga att införa krav på att leverantörer av medietjänster ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådan information kan främja allmänhetens möjligheter att bedöma innehållet i en medietjänst. Regler om krav på information kan vidare, som även Försvarsmakten och

Säkerhetspolisen anser, vara ett komplement till regler om återkallelse av sändningstillstånd för att säkerställa att nationella säkerhetsintressen kan tillvaratas.

Hänvisningar till S22-1

23. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Författningsändringarna ska träda i kraft den 1 december 2020.

Ifråga om överträdelse av tillgänglighetsbeslut som meddelats före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser gälla.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att det av en inledande bestämmelse i radio-_och_tv-lagen ska framgå att lagen delvis genomför AV-direktivet ändrat genom ändringsdirektivet. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 19 september 2020. Utredningen föreslår inga övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör övervägas om övergångsbestämmelser behövs.

Skälen för regeringens förslag: Ändringsdirektivet ska enligt artikel 2.1 vara genomfört i nationell rätt senast den 19 september 2020. Det är inte möjligt att genomföra ändringarna till dess men det är angeläget att de

kan träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår därför att lagändringarna träder i kraft den 1 december 2020.

Av artikel 2.1 framgår även att nationella bestämmelser som genomför ändringsdirektivet ska hänvisa till eller åtföljas av en hänvisning till direktivet. Regeringen instämmer med Lagrådet att bestämmelsen i 1 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen som upplyser om att lagen delvis genomför AVdirektivet inte bör kompletteras med en hänvisning till ändringsdirektivet som utredningen föreslår. I stället är det, som Lagrådet framhåller, tillräckligt att hänvisa till ändringsdirektivet i en fotnot i den SFS där genomförandet sker. I författningskommentaren bör det också hänvisas till motsvarande bestämmelser i ändringsdirektivet. I författningskommentaren bör det också närmare utvecklas hur genomförandet har skett.

Utredningen bedömer att det inte behövs några övergångsbestämmelser med anledning av förslagen. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör övervägas om övergångsbestämmelser behövs för att klargöra i vilka situationer som särskild avgift kan påföras för överträdelser av beslut om tillgängliggörande för personer med funktionsnedsättning som meddelats före lagändringarnas ikraftträdande.

Regeringens förslag innebär att den som inte följer ett tillgänglighetsbeslut, i stället för att förelägga vid vite, ska kunna åläggas att betala en särskild avgift (avsnitt 10.4). Eftersom en ny typ av sanktion införs finns det enligt regeringen skäl att i en övergångsbestämmelse ange att äldre bestämmelser ska gälla i fråga om överträdelser av beslut som meddelats före ikraftträdandet.

I avsnitt 18.4 föreslås att straffbestämmelsen i 17 kap. 3 § radio- och tvlagen ska upphävas. Enligt bestämmelsen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § till böter. Enligt allmänna straffrättsliga principer ska straff för en gärning bestämmas enligt den lag som gällde när gärningen begicks. Om annan lag gäller när dom meddelas ska dock den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff (med ett undantag som inte är aktuellt här). Dessa principer kommer till uttryck i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. När nuvarande bestämmelse i 17 kap. 3 § upphävts kommer gärningar enligt bestämmelsen inte längre vara straffbara. Det innebär att den som anmälts för ett brott som anges i bestämmelsen går fri från straff om ärendet inte hunnit avgöras före den 1 december 2020 (dvs. dom vunnit laga kraft eller strafföreläggande godkänts).

Hänvisningar till S23

  • Prop. 2019/20:168: Avsnitt 25.4

24. Konsekvenser

24.1. Konsekvenser för företag

Regeringens bedömning: Förslagen påverkar berörda tv-företag i positiv riktning, i huvudsak med anledning av liberaliseringen av

reklamreglerna. Sammantaget bör förslagen även innebära att företagens administrativa börda kan hållas på en låg nivå.

Utredningens bedömning överensstämmer med i huvudsak regeringens. Utredningen bedömer att företagens administrativa börda kan minska.

Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv delar utredningens sammantagna bedömning. Nent Group hänvisar till en skrivelse företaget skickat till utredningen som visar den ekonomiska nytta som följer av liberaliserade annonsregler. Bonnier Broadcasting lyfter fram de ekonomiska fördelarna med ökad flexibilitet vid placering av annonser. Regelrådet framhåller att redovisningen av konsekvenser för företag inte uppfyller kraven för en konsekvensutredning vid regelgivning.

Skälen för regeringens bedömning

Företag som berörs

Förslagen omfattar företag vars verksamhet regleras genom radio- och tvlagen. Det handlar bland annat om företag som bedriver tv-sändningar i marknätet. För den sexåriga tillståndsperiod som börjar gälla den 1 april 2020 har Myndigheten för press, radio och tv meddelat sändningstillstånd till 16 olika programföretag som sammanlagt får sända 48 kanaler. Därtill kommer SVT och UR som innehar sändningstillstånd som utfärdats av regeringen.

Den svenska tv-marknaden som helhet omfattar vid sidan av det marksända utbudet även de kanaler som riktar sig till den svenska publiken via satellitöverförda sändningar. De mark- och satellitsända kanalerna finns också tillgängliga i kabel-tv-nät och ip-tv-nät och i många fall är de också tillgängliga via det öppna internet, både som vidaresändningar och i form av beställ-tv-tjänster. Företag med verksamhet som operatör eller distributör av tv-sändningar, till exempel kabel-tv-företag, berörs också av förslagen.

Förslagen innebär vidare att radio- och tv-lagen utvidgas till att omfatta leverantörer av videodelningsplattformar (avsnitt 12). Myndigheten för press, radio och tv bistod utredningen med en kartläggning av området. Sammantaget visade kartläggningen att det finns få tjänster som potentiellt kan definieras som videodelningsplattformar och som är etablerade i Sverige. Fler tjänster för videodelning kan enligt myndigheten komma att startas eftersom det är enkelt och det finns ett ökande intresse för att dela rörlig bild. Se betänkandet för en beskrivning av den svenska marknaden för rörlig bild, de berörda företagen och deras omsättning (s. 470 f.).

Liberalisering av reklamreglerna skapar bättre ekonomiska förutsättningar för tv-företagen

Förslagen innebär att radio- och tv-lagens bestämmelser om högsta tillåtna tid för annonser anpassas till den miniminivå som gäller enligt ändringsdirektivet. Nent Group, med kanalerna TV 3, TV 6 och TV 8 m.fl., framförde till utredningen att en förändring till friare placering av reklamtiden skulle kunna innebära en ekonomisk förstärkning för företaget. Bonnier Broadcasting, med bland annat TV4, har framhållit att flexiblare reklamregler skulle vara gynnsamt särskilt under direktsänd

sport. Företaget lämnade också en inlaga till utredningen i denna fråga (betänkandet s. 474).

Förslagen bedöms skapa bättre ekonomiska förutsättningar för berörda tv-företag.

Samreglering ger förutsättningar för en minskad administrativ börda för berörda företag

Regeringens förslag innebär att samreglering aktualiseras på vissa områden. Det gäller till exempel när det gäller videodelningsplattformar, närmare bestämt hur lämpliga åtgärder utformas och hur en tvistlösningsmekanism utanför domstol kan etableras (avsnitt 12.7.2 och 12.7.3). Samreglering kan också aktualiseras när det gäller det föreslagna kravet på varning för innehåll som kan skada barn (avsnitt 7.4).

Genom användning av samreglering kan företagens verksamhet påverkas på olika sätt. Ett samregleringssystem kan vara kostnadseffektivt för företagen eftersom det möjliggör en kontinuerlig anpassning till förändringar i omvärlden på de medverkande företagens villkor. Samreglering kan också vara förenat med kostnader för företagen och det kan inte uteslutas att mindre eller nystartade företag inte har möjlighet att medverka i ett samregleringssystem. Det bör dock framhållas att samreglering inte innebär ett tvång för berörda företag att medverka.

Utvidgningen av radio-_och_tv-lagen till videodelningsplattformar innebär att företag som hittills inte omfattats av radio-_och_tv-lagen blir föremål för reglering. I ett sådant fall kan samreglering vara särskilt värdefullt för berörda företag eftersom en del av den ansvariga myndighetens arbete med samreglering är att sprida kunskap om aktuella bestämmelserna och hur de är tänkta att tillämpas.

Sammantaget bedömer regeringen att ökad samreglering kan påverka berörda företag på ett positivt sätt och att företagens administrativa börda kan hållas på en låg nivå.

Övriga frågor av betydelse för berörda företags kostnader

Förslagen om att vidaresändningsplikten ska innebära en skyldighet att vidaresända kanaler med olika innehåll innebär inte någon ytterligare börda för operatörerna (avsnitt 16.1). Den ytterligare kapacitet som krävs för att också vidaresända sökbar text-tv får anses begränsad. Myndigheten för press, radio och tv kan också i enskilda fall meddela undantag från vidaresändningsplikten om denna skulle bli för betungande för operatören.

På området tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs nya krav för berörda tv-företag (avsnitt 10.1). Bestämmelserna innebär delvis ytterligare skyldigheter jämfört med vad som i dag förekommer. Myndigheten har dock enligt förslaget möjlighet att ta hänsyn till leverantörens finansiella förutsättningar när den avgör vilken omfattning kraven ska ha. Genom detta kan kostnaden och den administrativa bördan för mindre leverantörer hållas nere. Förslagen innebär också att det blir tydligare och mer förutsägbart vad regeringen respektive myndigheten kommer att begära i form av återrapportering.

Den föreslagna skyldigheten att göra information i form av viktigt meddelande till allmänheten (VMA) tillgänglig för personer med funktionsnedsättning kan innebära ökade kostnader för de leverantörer av

medietjänster som berörs (avsnitt 10.3). Antalet VMA som sänds varje år är dock begränsat och därmed även kostnaderna.

De nya kraven om främjande av europeisk produktion kan innebära ökade kostnader för leverantörer av beställ-tv (avsnitt 9.3). Det kan dock antas att en stor del av innehållet i de beställ-tv-tjänster som är registrerade hos Myndigheten för press, radio och tv till övervägande del innehåller europeisk produktion enligt definitionen i AV-direktivet. Därtill kommer att leverantörer av tjänster som har en låg omsättning och liten publik undantas. Därigenom mildras effekterna.

Regelrådet efterfrågar en kvantifiering av de förändringar i administrativa kostnader som följer av de olika förslagen. Regeringen anser att en närmare uppskattning av kostnaderna inte tjänar något syfte i detta fall.

Den föreslagna regleringen har utformats så att den inte i onödan leder till ökade kostnader och administrativa bördor för berörda företag. De möjligheter som finns enligt direktivet att i vissa fall kunna ge undantag från krav, för exempelvis ekonomiskt svaga aktörer, har beaktats.

Påverkan på konkurrensförhållanden mellan företag

Företagen som berörs av förslagen är ofta verksamma på en internationell marknad där villkoren bestäms av nationell lagstiftning jämte AVdirektivets minimireglering. När det gäller genomförande av ändringsdirektivet kan framhållas att påverkan på konkurrensförhållanden mellan företag uppkommer samtidigt för alla berörda företag i Europa och att förslagen i huvudsak innebär ett genomförande i linje med ändringsdirektivets minimireglering. Regeringen bedömer att företagen inte påverkas negativt av förslagen i detta avseende.

Hänvisningar till S24-1

24.2. Konsekvenser för det allmänna

Regeringens bedömning: Förslagen innebär nya uppgifter för

Myndigheten för press, radio och tv och för Statens medieråd. De nya uppgifterna medför ett ökat behov av resurser. Regeringen överväger hur de nya uppgifterna ska finansieras.

För övriga berörda myndigheter innebär de föreslagna reglerna en mindre ökning av uppgifter som ryms inom myndigheternas befintliga anslag.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Stockholm understryker att även marginella ökningar av domstolarnas uppgifter medför behov av ökade resurser. Myndigheten för press, radio och tv framhåller att flertalet av de förslag utredningen lägger fram, om de genomförs, kommer att innebära nya och utökade uppgifter för myndigheten vilket medför ett ökat behov av resurser. Statens medieråd bedömer att uppdraget att bistå branschens aktörer i framtagande av ett system för innehållsklassificering samt uppdraget att kartlägga och redovisa åtgärder för medie- och informationskunnighet kräver särskild finansiering.

Konsumentverket delar utredningens bedömning att förslaget, utifrån nu rådande situation på marknaden, inte skulle medföra behov av utökade resurser för Konsumentverket.

Skälen för regeringens bedömning

Myndigheten för press, radio och tv

Förslagen innebär flera nya uppgifter för myndigheten. Följande kan nämnas. Myndigheten ska medverka till samreglering och utveckling av tvistlösningsmekanismer utanför domstol inom området videodelningsplattformar. Myndigheten ska utöva tillsyn över att leverantörer av videodelningsplattformar vidtar lämpliga åtgärder. Myndigheten ska också tillhandahålla en kontaktpunkt online för att lämna information till allmänheten om tillgänglighetsfrågor.

Förslagen innehåller också ett flertal nyheter angående myndighetens befintliga uppgift att registrera verksamheter. Framförallt kan nämnas att leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sin verksamhet för registrering. Också på några andra områden innebär förslagen en utökning av uppgifter som ligger inom den ordinarie verksamheten. Det handlar till exempel om att ställa krav på att program i beställ-tv som tillhandahålls genom tråd ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Utredningen bedömde sammantaget att de utökade uppgifterna för myndigheten, i varje fall inledningsvis, bör kunna rymmas inom befintliga anslag. Regeringen delar Myndigheten för press, radio och tv:s uppfattning att de nya uppgifterna medför ett ökat behov av resurser. Regeringen överväger hur de nya uppgifterna ska finansieras.

Statens medieråd

Utredningens förslag innebär att Statens medieråd får nya uppgifter. Myndigheten ska bistå mediebranschens aktörer i framtagandet av gemensamt system för att varna för innehåll som kan skada barn. Statens medieråd ska också tillsammans med Myndigheten för press, radio och tv medverka i arbetet med samreglering för leverantörer av videodelningsplattformar. Dessutom får Statens medieråd i uppgift att kartlägga och redovisa åtgärder som vidtagits för att främja medie- och informationskunnighet. Regeringen bedömer att de nya uppgifterna sammantaget innebär ett ökat resursbehov och överväger hur de nya uppgifterna ska finansieras.

Konsumentombudsmannen

Konsumentombudsmannen tillsynsområde utökas till viss del genom förslagen. Konsumentombudsmannen föreslås ha tillsyn över att leverantörer av tv följer bestämmelsen i 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen som ställer krav på leverantörerna att se till att mottagare av deras tjänster har tillgång till viss information (avsnitt 21.2). Konsumentombudsmannen föreslås också ha tillsyn över att leverantörer av videodelningsplattformar följer bestämmelserna i 9 a kap. 10 och 11 §§ om förbud mot barnreklam och förbudet mot reklam för sådan medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination.

Som nämnts ovan bedömer utredningen att det sannolikt förekommer få tjänster som bedöms vara videodelningsplattformar under svensk jurisdiktion och att dessa tjänster inte tillhandahåller reklam som omfattas av förslagen. Regeringen bedömer, liksom Konsumentverket, att förslagen, utifrån nu rådande situation på marknaden, inte medför behov av utökade resurser för Konsumentverket. Inte heller tillsynen över att bestämmelsen i 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen följs bedöms medföra något behov av ökade resurser.

Justitiekanslern

Justitiekanslern får till uppgift att övervaka den nya bestämmelsen om uppmaningar till våld, hat och terroristbrott i vissa satellitsändningar. Antalet ärenden där överträdelser av artikel 6 aktualiserats i satellitsändningar riktade till andra EES-stater har varit få och kan förväntas minska efter att ändringsdirektivet medfört ökade möjligheter för en mottagande medlemsstat att begränsa sändningar från en annan EES-stat om sändningarna utgör en allvarlig risk för allmän säkerhet, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar. Regeringen bedömer att den nya uppgiften inte bör medföra behov av utökade resurser för myndigheten.

Datainspektionen

Förslagen innebär att Datainspektionen ska övervaka bestämmelserna som föreslås om förbud mot att behandla personuppgifter för kommersiella ändamål. Datainspektionen arbetar bland annat för att människors grundläggande fri- och rättigheter skyddas i samband med behandling av personuppgifter. Förslagen som nu lämnats faller väl inom Datainspektionens uppdrag och innebär inte utökade uppgifter för myndigheten i sådan utsträckning att det kräver en resursförstärkning.

Domstolarna

Antalet mål som prövas enligt radio-_och_tv-lagen av allmän förvaltningsdomstol (Förvaltningsrätten i Stockholm) har de senaste sju åren (2013–2019) varierat mellan cirka 10–25 mål per år. Målen avser frågor om påförande av särskild avgift, utdömande av vite och överklagande av beslut som fattats enligt lagen. De förslag som lämnas i propositionen bedöms inte medföra en ökning på mer än några enstaka mål per år. Förvaltningsrätten i Stockholm understryker att även marginella ökningar av domstolarnas uppgifter medför behov av ökade resurser. Regeringen konstaterar dock att den ökning av domstolarnas uppgifter som kan följa av förslagen bör kunna hanteras inom befintliga budgetramar.

Hänvisningar till S24-2

24.3. Konsekvenser för enskilda

Förslagen påverkar enskilda i egenskap av medieanvändare. Som framgår av ändringsdirektivet kräver mediekonvergensen ett uppdaterat regelverk för att spegla utvecklingen på marknaden och skapa balans mellan tillgång till innehållstjänster online, konsumentskydd och konkurrenskraft (skäl 1).

Till exempel införs regler för videodelningsplattformar för att skydda alla medborgare från uppmaning till hat, våld och terrorism (avsnitt 12.5.2). När det gäller tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kommer krav att kunna ställas också på att program i beställ-tv som tillhandahålls genom tråd görs tillgängliga genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik (avsnitt 10.1). Bestämmelserna om reklam i tv-sändningar liberaliseras vilket innebär att de kommersiella tvföretagen som är etablerade i Sverige kan sända reklam på ett mer flexibelt sätt än i dag. Som beskrivs i avsnitt 11.1 kan förändringen komma att påverka tittarupplevelsen på olika sätt.

Den 1 januari 2020 trädde lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter i kraft. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter och lagstiftande organ ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3 FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen). Propositionen innehåller ett antal frågor som får återverkningar på barnens bästa. Den snabba medieutveckling som beskrivs i avsnitt 4.3 har inneburit att barn i högre grad tar del av innehåll på nya plattformar som till exempel videodelningsplattformar. En ny regel föreslås som innebär att leverantörer av videodelningsplattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda barn mot innehåll som kan vara skadligt på samma sätt som redan görs i tv och beställ-tv (avsnitt 12.5.2). För att ge tittarna, inklusive barn, möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av föreslås också ett krav på leverantörer av tv och beställ-tv att varna för sådant innehåll som riskerar att vara skadligt för barn. Därmed ges barn bättre möjlighet att delta i beslut som rör deras egen mediekonsumtion. Regeringen bedömer vidare att Statens medieråd bör ges i uppdrag att medverka till ett branschgemensamt system vilket ytterligare kan förbättra möjligheten till informerade val (avsnitt 7.4). Regeringen gör bedömningen att förslagen därmed är i enlighet med de principer och det regelverk som finns i barnkonventionen.

Hänvisningar till S24-3

24.4. Bedömningar i övrigt

Förslagen bedöms inte ha några konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för jämställdheten mellan kvinnor och män och inte heller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

25. Författningskommentar

25.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

2 kap.

26 e § Ett radio- eller tv-företag som har rätt att sända ut ett verk får ta upp verket på en anordning genom vilken det kan återges, om det görs

1. för användning vid egna utsändningar ett fåtal gånger under begränsad tid,

2. för att säkerställa bevisning om utsändningens innehåll, eller 3. för att en statlig myndighet ska kunna utöva tillsyn över utsändningsverksamheten.

Den som enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden är skyldig att spela in ett program som tillhandahålls i beställradio eller i beställ-tv får framställa exemplar av verk som ingår i programmet, om det görs för att säkerställa bevisning om programmets innehåll eller för att en statlig myndighet ska kunna utöva tillsyn över verksamheten.

Upptagningar som avses i första stycket 2 och 3 får användas endast för de ändamål som anges där. Om sådana upptagningar har dokumentariskt värde, får de dock bevaras hos Kungl. biblioteket. Exemplar som avses i andra stycket får användas endast för de ändamål som anges där.

En statlig myndighet som har till uppgift att utöva tillsyn över reklamen i ljudradio- och televisionsutsändningar och program som avses i andra stycket får återge verk som ingår i dessa i den omfattning som motiveras av ändamålet med tillsynen.

I paragrafen finns bestämmelser om en inskränkning i upphovsrätten som möjliggör för radio- och tv-företag att under vissa förutsättningar framställa exemplar av verk. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Andra stycket är utformat i enlighet med Lagrådets förslag. Ändringen innebär att möjligheten att framställa exemplar utvidgas till verk som ingår i program i beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

De företag som i praktiken tillhandahåller sådan beställradio är public service-företagen Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Möjligheten att framställa exemplar förutsätter att det finns en skyldighet att spela in ett program enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

25.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

5 kap.

3 § Den som sänder program till allmänheten, tillhandahåller beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst eller beställ-tv ska ombesörja att varje program som sänds eller tillhandahålls spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana program som sänds på det sätt som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. I fråga om överföringar som omfattas av 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen och program som tillhandahålls ur en databas enligt 1 kap. 5 eller 6 § tryckfrihetsförordningen är det, förutom när det gäller beställradio och beställ-tv, tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

En inspelning enligt första stycket första meningen ska bevaras i minst sex månader

1. från sändningen,

2. från det att informationen inte längre tillhandahölls, om det är fråga om ett sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 a–c yttrandefrihetsgrundlagen, eller

3. från uppspelningen, om det är fråga om ett sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 d yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet ska också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan ska göra detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad vidaresändning av program genom trådnät.

Paragrafen reglerar skyldigheten att spela in och bevara bland annat radio- och tv-program. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Första stycket är utformat i enlighet med Lagrådets förslag. Ändringen innebär att även beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst omfattas av omfattas av skyldigheten att spela in program. Radio-_och_tv-lagen innehåller bestämmelser som avser beställradio från public service-företagen. De företag som i praktiken tillhandahåller sådan radio är Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB.

Hänvisningar till S25-1

25.3. Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

2 § Lagen tillämpas

1. när näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet,

2. på tv-sändningar, beställ-tv och videodelningsplattformar som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696),

3. när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december

2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, och

4. när behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller 4 § tredje stycket och 7 § när en näringsidkare, som är etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar marknadsföring mot en annan näringsidkare.

Paragrafen reglerar tillämpningsområdet för marknadsföringslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Genom ändringen i första stycket 2 framgår att marknadsföringslagen tillämpas på tv-sändningar, beställ-tv eller videodelningsplattformar som omfattas av radio-_och_tv-lagen. Det innebär till exempel att marknadsföringslagen är tillämplig även om en tv-sändning inte riktas till en svensk publik om den kan tas emot i någon annan EES-stat (se 1 kap. 3 § första stycket 1–4 radio-_och_tv-lagen). Det beror på att radio- och tvlagen utgår från den s.k. ursprungslandsprincipen. Principen innebär att Sverige ska säkerställa att audiovisuella medietjänster under svensk jurisdiktion följer svensk rätt oavsett vart inom EES tjänsten riktar sig (se avsnitt 4.1)

29 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

– 7 §, – 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, – 18 §, – 20 §, eller – någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

64 kap. 46 § socialförsäkringsbalken, – 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622), – 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket, 9 a kap. 10 och 11 §§ eller 15 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen (2010:696),

11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter,

– 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 §, 4 § första stycket 2 eller 5 § 2 eller 3 lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att döma ut en marknadsstörningsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.1.

Ändringen i andra stycket tredje strecksatsen är en följd av att 17 kap. 9 § i radio-och tv-lagen ändras.

Hänvisningar till S25-3

25.4. Förslaget till lag om ändring i radio- och tvlagen (2010:696)

1 kap.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar texttv, videodelningsplattformar, ljudradiosändningar och beställradio enligt följande.

Övergripande bestämmelser – Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.) – Information och registrering (2 kap.) – Definitioner (3 kap.)

Tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och videodelningsplattformar – Krav på tillstånd (4 kap.) – Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv (5 kap.) – Produktplacering (6 kap.) – Sponsring (7 kap.) – Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.) – Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.) – Videodelningsplattformar (9 a kap.)

Ljudradiosändningar och beställradio – Krav på tillstånd (10 kap.) – Tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommersiell radio (11 kap.) – Tillstånd att sända närradio (12 kap.) – Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.) – Innehållet i ljudradiosändningar och beställradio (14 kap.) – Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser – Granskning och tillsyn (16 kap.) – Straff, särskild avgift och vite (17 kap.) – Återkallelse av tillstånd (18 kap.) – Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.) – Överklagande (20 kap.)

I paragrafen redovisas lagens innehåll och disposition.

Efter ändringarna framgår att lagen innehåller bestämmelser även om videodelningsplattformar och beställradio. Det redovisas också var i lagen dessa bestämmelser finns. Förslagen om videodelningsplattformar finns i avsnitt 12. Förslagen om beställradio finns i avsnitt 15. Det är endast beställradio från public service-företagen som omfattas av lagens bestämmelser.

3 § Lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1. är etablerad i Sverige enligt artikel 2.3 i AV-direktivet, i lydelsen enligt

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av AV-direktivet mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden,

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3. inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller

4. inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Utöver det som föreskrivs i första stycket gäller 2 kap. 3 §, 4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 och 11–17 §§, 5 kap. 13 § och 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt artikel 2 i AV-direktivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808.

Paragrafen innehåller en jurisdiktionsbestämmelse för tv-sändningar och beställ-tv.

Hänvisningen till AV-direktivet i första stycket 1 ändras till att avse AVdirektivet genom ändringsdirektivet. Hänvisningen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 6.3. Därutöver görs en mindre språklig ändring. Huvudregeln enligt artikel 2.3 är att en leverantör är etablerad i Sverige om leverantören har sitt huvudkontor i Sverige och redaktionella beslut om medietjänsten fattas här. Ändringen av artikel 2.3 får betydelse om en leverantör har sitt huvudkontor i Sverige medan redaktionella beslut om medietjänsten fattas i en annan EES-stat, eller tvärt om. I ett sådant fall ska leverantören anses vara etablerad i Sverige om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den programrelaterade medietjänstverksamheten är verksam här. I AV-direktivet finns ingen närmare definition av vad som avses med programrelaterad verksamhet. Däremot definieras redaktionellt beslut. Det är enligt definitionen ett beslut som regelbundet fattas i syfte att utöva redaktionellt ansvar och som är kopplat till den dagliga driften av medietjänsten, dvs. tv-sändningen eller beställ-tv-tjänsten.

I andra stycket hänvisas, med beaktande av synpunkter från Lagrådet till artikel 2, i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Artikel 2 innehåller bestämmelser om jurisdiktion. Därutöver görs en mindre språklig ändring.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 112 och 273.

Videodelningsplattformar

3 a § Lagen tillämpas på videodelningsplattformar om leverantören av plattformen är etablerad i Sverige enligt artikel 28a.1–4 i AV-direktivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808.

Paragrafen, som är ny, är utformad med beaktande av Lagrådets synpunkter. Den innehåller en jurisdiktionsbestämmelse för videodelningsplattformar. Av bestämmelsen framgår vilka plattformar som omfattas av lagen. Grunderna för etablering framgår inte direkt av paragrafen, i stället hänvisas till artikel 28a.1–4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

Huvudregeln enligt artikel 28a.1 är att lagen tillämpas på videodelningsplattformar om leverantören av plattformen är etablerad i Sverige enligt Europaparlamentet och rådets direktiv 2000/31/EG (ehandelsdirektivet). E-handelsdirektivet är till största delen genomfört i Sverige genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Enligt 2 § ehandelslagen är en leverantör etablerad i Sverige om leverantören har sitt fasta driftställe här. Är leverantören etablerad i Sverige ska svensk rätt

gälla, även om tjänsten helt eller delvis riktar sig mot användare i någon annan stat inom EES (5 § e-handelslagen). Det innebär att den s.k. ursprungslandsprincipen gäller för videodelningsplattformar på samma sätt som för tv-sändningar och beställ-tv. Ursprungslandsprincipen beskrivs i avsnitt 4.1.

Om en leverantör inte anses etablerad i någon medlemsstat enligt ehandelsdirektivet finns i artikel 28a.2–4 en rad olika kriterier för hur jurisdiktionen ska bestämmas. Kriterierna utgår från i vilken EES-stat ett moderföretag, ett dotterföretag eller en del i en företagsgrupp är etablerat.

Moderföretag, dotterföretag och grupp definieras i artikel 28a.2 a-c.

Om moderföretaget, dotterföretaget eller de andra företagen i gruppen är etablerade i olika medlemsstater anses en leverantör vara etablerad i den EES-stat där moderföretaget är etablerat, eller i avsaknad av en sådan etablering i den EES-stat där dotterföretaget är etablerat. I sista hand anses leverantören etablerad i den stat där det andra företaget i gruppen är etablerad. Finns det flera dotterföretag eller företag i en grupp och dessa företag är etablerade i olika EES-stater framgår av artikel 28a.4 att leverantören anses etablerad i den stat där ett företag först inledde sin verksamhet, under förutsättning att företaget upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den staten.

Hur en videodelningsplattform ska definieras framgår av 3 kap. 1 § punkt 23.

2 kap.

2 § Anmälan för registrering till Myndigheten för press, radio och tv ska göras av den som

1. bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag,

2. tillhandahåller beställ-tv,

3. tillhandahåller beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen ( 2018:1893 ) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst,

4. tillhandahåller en videodelningsplattform, eller

5. för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska följande anges:

1. namn, företagsnamn eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, och

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

Den som är anmälningsskyldig enligt första stycket och som tillhandahåller tvsändning, beställ-tv eller en videodelningsplattform ska i anmälan även ange de omständigheter som medför att verksamheten omfattas av lagen enligt 1 kap. 3 § första stycket 1–4 eller 3 a §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om anmälningsskyldighet för den som omfattas av lagen men som inte behöver tillstånd för att sända. Även satellitentreprenörer är skyldiga att anmäla sig enligt bestämmelsen. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.

Ändringen i första stycket innebär att skyldigheten att anmäla sig för registrering även gäller för leverantörer av videodelningsplattformar och för public service-företagen om de tillhandahåller beställradio. Därutöver har redaktionella ändringar gjorts.

Enligt tredje stycket, som är nytt, ska en leverantör som tillhandahåller tv eller en videodelningsplattform i sin anmälan ange de omständigheter som medför att tjänsten omfattas av lagen. Stycket är utformat med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Tv-sändningar eller beställ-tv omfattas av lagen om leverantören av tjänsten är etablerad här enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4. Är leverantören etablerad här enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 ska leverantören ange de omständigheter som medför att leverantören anses etablerad i Sverige enligt artikel 2.3. Enligt huvudregeln i artikel 2.3 är en leverantör etablerad i Sverige om leverantören har sitt huvudkontor i Sverige och redaktionella beslut om den audiovisuella medietjänsten fattas här. Om en leverantör har sitt huvudkontor i Sverige men redaktionella beslut om medietjänsten fattas i en annan EES-stat ska leverantören anses etablerad i den stat där en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den programrelaterade audiovisuella medietjänstverksamheten är verksam, se kommentaren till 1 kap. 3 §.

Lagen är också enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 och 3 tillämplig om leverantören inte är etablerad i Sverige men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige eller satellitkapacitet som tillhör Sverige.

Videodelningsplattformar omfattas av lagen om leverantören av tjänsten är etablerad här enligt 1 kap. 3 a §. Grunden för etableringen framgår av artikel 28a.1–4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. I de allra flesta fall kommer grunden för etablering vara att leverantören är etablerad här enligt e-handelsdirektivet och därmed även enligt 2 § e-handelslagen, se kommentaren till 1 kap. 3 a §.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 160 och prop. 2009/10:115 s. 212 f.

Uppfyller en leverantör inte anmälningsskyldigheten får Myndigheten för press, radio och tv enligt 17 kap. 11 § 1 besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelsen ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

3 § Myndigheten för press, radio och tv ska upprätta ett register över dem som

1. har anmält sig enligt 2 § och vilkas verksamhet omfattas av denna lag, eller

2. har sådant tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra och tredje styckena, 5 kap. 11 §, 14 kap. 7 § och 16 kap. 5–9 §§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om det register som Myndigheten för press, radio och tv ska föra. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.3.

Ändringen i andra stycket består endast i att en hänvisning görs till 2 kap. 2 § tredje stycket som är nytt.

Ett beslut av Myndigheten för press, radio och tv att registrera en tjänst utgör en presumtion för att tjänsten omfattas av lagen. Däremot är registrering inte avgörande för om en tjänst omfattas av lagens bestämmelser. En utebliven anmälan saknar således betydelse för om lagen är tillämplig. I stället får det göra en prövning i varje enskilt fall om en tjänst omfattas av lagen eller inte (se prop. 2009/10:115 s. 213).

Anmäla ändrade uppgifter

4 § Den som är anmälningsskyldig enligt 2 § första stycket ska genast till

Myndigheten för press, radio och tv anmäla när förhållanden som tidigare anmälts enligt 2 § andra och tredje styckena ändras.

Paragrafen, som är ny, är utformad med beaktande av Lagrådets synpunkter. Den innehåller bestämmelser om att anmäla ändrade uppgifter till Myndigheten för press, radio och tv. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.

Enligt bestämmelsen ska den som anmält sig för registrering enligt 2 kap. 2 § första stycket anmäla om de förhållanden som tidigare anmälts har ändrats. Anmälningsskyldigheten omfattar de uppgifter som räknas upp i 2 kap. 2 § andra och tredje stycket. En leverantör som i sin anmälan för registrering uppgett exempelvis en e-postadress som därefter ändras ska anmäla denna ändrade uppgift till Myndigheten för press, radio och tv. En leverantör av beställ-tv som flyttar sitt huvudkontor till Sverige från en annan EES-stat och därmed anses vara etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 är anmälningsskyldig enligt 2 kap. 2 § första stycket. Vid en överlåtelse av en verksamhet blir den som övertar verksamheten anmälningsskyldig enligt 2 kap. 2 § första stycket om tjänsten omfattas av radio-_och_tv-lagen.

Anmäls inte ändrade förhållanden enligt bestämmelsen får Myndigheten för press, radio och tv enligt 17 kap. 11 § 1 besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelsen ska följas.

3 kap.

1 § I denna lag avses med

1. annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

2. annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

3. användargenererad video: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare;

4. audiovisuellt kommersiellt meddelande: produktplacering, sponsring, reklam, försäljningsprogram eller liknande som åtföljer eller ingår i en användargenererad video eller ett tv-program;

5. beställradio: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren,

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

6. beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren,

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

7. försäljningsprogram: program där mottagare av programmet erbjuds att beställa varor och tjänster;

8. kommersiell radio: tillståndspliktiga ljudradiosändningar som

a) inte kräver tillstånd av regeringen,

b) inte endast får äga rum under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 § andra stycket, eller

c) inte är närradio;

9. leverantör av medietjänster: den som

a) har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller tvsändning, beställradio, beställ-tv eller sökbar text-tv, och

b) avgör hur innehållet struktureras; 10. leverantör av videodelningsplattform: den som tillhandahåller en videodelningsplattform;

11. ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel 12. närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och registrerade trossamfund;

13. närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

14. produktplacering: förekomsten i ett program eller i en användargenererad video av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten eller videodelningsplattformen, eller till den som skapat eller laddat upp en användargenererad video på en videodelningsplattform, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

15. programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv;

16. programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tv-program eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam beteckning;

17. reklam: varje form av meddelande

a) som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

b) som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

18. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, beställradio, tv-sändning, beställ-tv, sökbar text-tv, videodelningsplattform eller användargenererad video ger för att finansiera dessa tjänster, program eller videor i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse;

19. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

20. sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten,

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d) låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

21. tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud som ingår i tv-sändning eller i beställ-tv;

22. tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen;

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel; 23. videodelningsplattform: en tjänst där tjänsten eller en väsentlig funktion i den som huvudsakligt syfte har att, med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten användargenererade videor eller tv-program som leverantören av tjänsten organiserar men inte har redaktionellt ansvar för;

24. virtuell annonsering: sändning av meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tv-bilden på fasta föremål, som normalt används för annonser, eller på

marken där annonser kan placeras ut fysiskt.

Paragrafen innehåller definitioner av begrepp som förekommer i lagen. Genom ändringarna definieras begreppen användargenererad video, audiovisuellt kommersiellt meddelande, beställradio, leverantör av videodelningsplattform och videodelningsplattform. Nuvarande definitioner av produktplacering och sponsring ändras med anledning av lagen omfattar videodelningsplattformar. Det görs även ändringar i definitionen av leverantör av medietjänster och tv-program.

Användargenererad video

Användargenererad video är ett nytt begrepp. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 1.1 ba i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Det kan vara fråga om en användargenererad video oavsett hur lång den är. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Audiovisuellt kommersiellt meddelande

Audiovisuellt kommersiellt meddelande är ett nytt begrepp. Definitionen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. En definition av audiovisuellt kommersiellt meddelande finns i artikel 1.1 h i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Begreppet används i kapitlet om videodelningsplattformar. Det är ett sammanfattande begrepp för bland annat produktplacering, sponsring, reklam, försäljningsprogram eller liknande som åtföljer eller ingår i en användargenererad video eller ett tvprogram. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Beställradio

Beställradio är ett nytt begrepp. Definitionen anknyter till definitionen av beställ-tv. Det är enbart beställ-radio från public service-företagen som regleras i lagen, se 14 kap. 8 § och 15 kap. 11 §. Tjänsten beställradio omfattar till exempel poddar från Sveriges Radio som finns tillgängliga via företagets webbplats eller appar. Övervägandena finns i avsnitt 15.1.

Leverantör av medietjänster

Ändringen av definitionen innebär att även den som tillhandahåller beställradio är en leverantör av medietjänster enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 15.1.

Leverantör av videodelningsplattform

Leverantör av videodelningsplattform är ett nytt begrepp. Definitionen motsvarar ordalydelsen i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. I lagen används videodelningsplattform i stället för videodelningsplattformstjänst som används i direktivet. En leverantör kan vara en fysisk eller juridisk person. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Produktplacering

Ändringen innebär att även användargenererade videor ingår i definitionen. Produktplacering definieras i artikel 1.1 m i AV-direktivet genom ändringsdirektivet.

För att det ska vara fråga om produktplacering i en användargenererad video ska betalning eller liknande ersättning ha skett till leverantören av plattformen eller till den som skapat eller laddat upp videon på plattformen. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 12.4. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 153 f.

Förekomsten av produktplacering innebär att en vara, en tjänst eller ett varumärke ingår eller omnämns i ett program eller en video. För att det ska vara fråga om produktplacering ska betalning eller liknande ersättning ha tagits emot av leverantören av medietjänsten, leverantören av videodelningsplattformen eller den som skapat eller laddat upp en video på plattformen.

Olika former av produktplacering beskrivs i prop. 2009/10:115 s. 155. Den närmare innebörden av liknande ersättning framgår inte av lagen utan har överlämnats till rättstillämpningen (samma prop. s. 159).

Sponsring

Ändringen av definitionen av sponsring innebär att även beställradio, användargenererad video och videodelningsplattform ingår i definitionen. Definitionen motsvarar i huvudsak den definition av sponsring som finns i artikel 1.1 k i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.4. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 148 f. och 278.

Med sponsring avses efter ändringen bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar beställradio, en videodelningsplattform eller en användargenererad video ger för att finansiera dessa tjänster, program eller videor i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse.

Tv-program

Det preciseras att tv-program ingår i tv-sändning eller i beställ-tv. Någon ändring i sak är inte avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 279. Med program avses detsamma som i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Videodelningsplattform

Videodelningsplattform är ett nytt begrepp. Definitionen ansluter till definitionen i artikel 1.1. aa AV-direktivet genom ändringsdirektivet, men har anpassats för att stämma överens med den terminologi och övriga begrepp som finns i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

För att omfattas av definitionen ska det vara fråga om en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det innebär att alla former av ekonomisk verksamhet omfattas. Däremot omfattas inte icke-ekonomisk verksamhet som till exempel tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser och hos icke-kommersiella intressegrupper (se skäl 6 i ändringsdirektivet).

Det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla allmänheten tv-program, användargenererade videor eller bådadera. Om tillhandahållandet av tv-program och användargenererade videor utgör en väsentlig funktion i en tjänst kan den också omfattas av definitionen. Ett sådant tillhandahållande kan anses utgöra en väsentlig funktion i en tjänst om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller utgör en mindre del av verksamheten i tjänsten (se skäl 5 i ändringsdirektivet). Europeiska kommissionen kommer att utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion.

Även en särskiljbar del av en tjänst kan vara en videodelningsplattform om delen av tjänsten eller en väsentlig funktion i denna del uppfyller kriterierna för en sådan plattform. Det innebär till exempel att fristående delar av en tjänst kan omfattas av lagen och då enbart vad gäller de tvprogram och videor som finns på denna del av tjänsten. Däremot omfattas inte till exempel videoklipp som är inbäddade i redaktionellt innehåll i digitala tjänster och rörliga bilder såsom GIF-bilder.

För att omfattas av definitionen ska leverantören av tjänsten sakna redaktionellt ansvar för tv-programmen och videorna som finns på plattformen. Redaktionellt ansvar definieras som faktisk kontroll av såväl valet av program som hur de ska struktureras. Enligt artikel 1.1 c i AVdirektivet medför redaktionellt ansvar enligt direktivet inte nödvändigtvis något rättsligt ansvar enligt nationell lagstiftning för innehållet eller tillhandahållna tjänster (se prop. 2009/10:115 s. 276 f.).

Även om en leverantör inte har ett redaktionellt ansvar och därmed inte är ansvarig för valet av program på plattformen ska leverantören bestämma hur innehållet på tjänsten ska organiseras. Det kan ske med automatiserade metoder eller algoritmer till exempel genom presentation, taggning och sekvensering. Taggning innebär att innehållet i tjänsten organiseras utifrån information som användaren tillfört den uppladdade videon eller tvprogrammet, exempelvis beskrivande ämnesord. Med sekvensering avses att innehållet organiseras i en viss ordning som styr uppspelningsprocessen.

5 kap.

Skydd av barn

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder får inte sändas i tv under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt

Sådana program får inte heller tillhandahållas i beställ-tv på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Paragrafen behandlar skydd av barn från våldsskildringar och pornografiska bilder. Ändringen innebär att skydd av barn i tv-sändningar och i beställ-tv regleras i samma paragraf i stället för i två olika bestämmelser. Paragrafen genomför artikel 6a.1 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 124 f. och 286 och prop. 1995/96:160 s. 93 f. och 172.

I paragrafen talas om barn utan angivande av ålder. Det har inte heller ansetts möjligt att ange en viss ålder på barnen. I förarbetena till bestämmelsen anges dock att det finns skäl att även skydda barn som är något äldre än tolv år (se prop. 1995/96:160 s. 172).

Med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär avses skildringar som upplevs som realistiska av åskådarna eller som på något annat sätt har en övertygande verkan. Det innefattar också skildringar som är detaljerade, antingen genom att man ser våldet i närbild eller genom att det är fråga om långa eller upprepade sekvenser (se prop. 2009/10:115 s. 286, jämförd med prop. 1995/96:160 s. 94 f., prop. 1986/87:151 s. 95 f. och prop. 1980/81:176 s. 14).

Med på sådant sätt avses bland annat att leverantören vidtar åtgärder så att barn normalt inte hör eller ser program med ett sådant innehåll som framgår av bestämmelsen. Exempel på åtgärder är verktyg för ålderskontroll, kryptering eller andra tekniska åtgärder (se artikel 6a.1 och prop. 2009/10:115 s. 127). Åtgärderna ska stå i proportion till den potentiella skada som programmet kan orsaka. Det är granskningsnämnden för radio och tv och Justitiekanslern som i varje enskilt fall har att bedöma om de åtgärder som vidtagits är tillräckligt effektiva för att fylla sin funktion.

I vissa fall kan det anses försvarligt att visa våldsskildringar och pornografi, till exempel som ett led i nyhetsförmedling eller i samband med en debatt om våld och pornografi. Det krävs dock att det är försvarligt av särskilda skäl. Ibland kan det dock anses tillräckligt att programmet föregåtts av en varning för att innehållet förekommer i ett program enligt 5 kap. 3 §. Om det ska anses tillräckligt får avgöras vid en sammantagen bedömning (se prop. 1995/96:160 s. 172).

Enligt 16 kap. 1 § övervakar Justitiekanslern genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med bestämmelsen. Om granskningsnämnden för radio och tv finner att program har ett innehåll i strid med bestämmelsen ska nämnden enligt 16 kap. 2 § tredje stycket göra en anmälan om det till Justitiekanslern. Om någon vid upprepade tillfällen sänder eller tillhandahåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv på tider eller sätt som avses i bestämmelsen får Justitiekanslern besluta om förelägganden enligt 17 kap. 13 §. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

3 § En leverantör av medietjänster som sänder eller tillhandahåller program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder ska varna för att sådant innehåll förekommer.

I paragrafen ställs ett krav på leverantörer av tv att varna för att program har ett visst innehåll som kan skada barn. Bestämmelsen genomför artikel 6a.3 AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Paragrafens tidigare innehåll återfinns numera i 5 kap. 2 § andra stycket.

En leverantör av tv ska enligt bestämmelsen varna för att det förekommer ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder i ett program. Detta kan ske till exempel genom ett system som består av innehållsbeskrivningar som varnar för innehållet,

Prop. 2019/20:168 akustiska varningar eller visuella symboler (se skäl 19 i ändringsdirektivet). Varningen ska lämnas i anslutning till program som innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder som kan skada barn. Det innebär till exempel att varningen kan föregå program med ett sådant innehåll eller på annat sätt åtfölja programmet. En varning ersätter inte kraven som följer av 5 kap. 2 § om att program inte får sändas under sådan tid och tillhandahållas på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se det. Ibland har det dock ansetts tillräckligt att ett program föregås av en tydlig varning (se prop. 1995/96:160 s. 172).

Det är granskningsnämnden för radio och tv som enligt 16 kap. 2 § i efterhand granskar att bestämmelsen följs. Granskningsnämnden får enligt 17 kap. 11 § 2 besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelsen ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

3 a § Personuppgifter som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av medietjänster för att uppfylla kraven enligt 2 § får inte behandlas för kommersiella ändamål.

Paragrafen, som är ny, förbjuder att personuppgifter som samlas in eller genereras av en leverantör av medietjänster för att uppfylla de krav som ställs i 5 kap. 2 § behandlas för kommersiella ändamål. Paragrafen genomför artikel 6a.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 14.

Personuppgifter kan samlas in eller genereras för att uppfylla kraven på att skydda barn i 5 kap. 2 § genom till exempel ett ålderskontrollsystem eller andra mekanismer för skydd av barn. Det spelar ingen roll om det är personuppgifter om barn eller om deras föräldrar eller andra vuxna som samlas in eller genereras. Kommersiella ändamål kan vara direktmarknadsföring, profilering eller beteendestyrd annonsering. Datainspektionen har enligt 16 kap. 4 a § tillsyn över att bestämmelsen följs.

Program med europeiskt ursprung 7 § Den som sänder tv ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det:

1. Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program med europeiskt ursprung.

2. Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program med europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren. Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in. Tv-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

I paragrafen finns bestämmelser om främjande av program med europeiskt ursprung i tv-sändningar. Ändringen innebär att skyldigheten enligt bestämmelsen gäller även den som sänder tv genom tråd. Det har också gjorts en mindre språklig ändring genom att program av europeiskt

ursprung ersatts av program med europeiskt ursprung. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

Program med europeiskt ursprung har samma innebörd som uttrycket europeiska produktioner i AV-direktivet (jfr prop. 2017/18:49 s. 259). Svenska produktioner anses utgöra program med europeiskt ursprung enligt bestämmelsen. Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 174 f. och prop. 2009/10:115 s. 287 f.

Enligt 16 kap. 5 § ska den som sänder tv redovisa till Myndigheten för press, radio och tv hur stor andel av verksamheten som utgjorts av program med europeiskt ursprung.

8 § Den som tillhandahåller beställ-tv ska se till att minst 30 procent av katalogen utgörs av program med europeiskt ursprung och att dessa program framhävs.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte leverantörer av tjänster med låg omsättning eller liten publik.

Myndigheten för press, radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheten om den på grund av tjänstens utformning eller inriktning inte är motiverad eller praktiskt möjlig att uppfylla.

I paragrafen finns bestämmelser om främjande av program med europeiskt ursprung i beställ-tv. Bestämmelsen genomför artikel 13.1 och 13.6 i AVdirektivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

Program med europeiskt ursprung har samma innebörd som uttrycket europeiska produktioner i AV-direktivet (jfr prop. 2017/18:49 s. 259). Svenska produktioner anses utgöra program med europeiskt ursprung. Bestämmelsen gäller oavsett om programmen tillhandahålls genom tråd eller på annat sätt.

Enligt första stycket ska en leverantör av beställ-tv se till att minst 30 procent av tjänstens katalog utgörs av program med europeiskt ursprung och att dessa program framhävs. Europeiska kommissionen kommer att utfärda riktlinjer för hur beräkningen ska göras.

Framhävande kan ske på olika sätt, till exempel genom en särskild avdelning för europeiska program som är tillgänglig via tjänstens startsida, en möjlighet att söka efter europeiska program med ett sökverktyg som tillhandahålls via tjänsten, användning av europeiska program i tjänstens kampanjer eller främjande av en minimiandel europeiska program ur tjänstens katalog, till exempel med hjälp av banners eller liknande verktyg (se skäl 35 i ändringsdirektivet).

Enligt andra stycket gäller inte skyldigheten för leverantörer av tjänster med liten publik eller låg omsättning. Enligt skäl 40 i ändringsdirektivet kan en liten publik till exempel fastställas på grundval av tittartid eller försäljning, beroende på tjänstens art. Europeiska kommissionen kommer att utfärda närmare riktlinjer för hur begreppen ska definieras (se artikel 13.7).

Undantag får även i enskilda fall göras om skyldigheten på grund av tjänstens utformning eller inriktning inte är motiverad eller praktiskt möjlig att uppfylla. Uttrycket tjänstens utformning eller inriktning har samma innebörd som arten av eller ämnet för de audiovisuella tjänsterna i artikel 13.6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Undantag skulle till exempel kunna göras för tjänster som är inriktade på film från Bollywood eller Anime från Japan.

Enligt 16 kap. 6 § ska den som tillhandahåller beställ-tv redovisa till Myndigheten för press, radio och tv hur stor andel av verksamheten som utgjorts av program med europeiskt ursprung och hur dessa har framhävts.

12 § En leverantör av medietjänster ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Tillgängliggörandet ska ske i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med public serviceavgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst, och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas.

Leverantören ska upprätta en handlingsplan för hur tillgängligheten till tjänsten ska öka. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska ingå i handlingsplanen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheter för den som sänder tv eller tillhandahåller beställ-tv att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Ändringen i paragrafens första stycke medför att paragrafen gäller för en leverantör oavsett om en tv-sändning eller beställ-tv tillhandahålls genom tråd eller inte. Övervägandena finns i avsnitt 10.1. Bestämmelsen genomför artikel 7.1 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet.

Tredje stycket, som är nytt, genomför artikel 7.3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Föreskrifter om vad som ska ingå i en handlingsplan får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Handlingsplanen ska ingå i den redovisning som en leverantör av medietjänster är skyldig att lämna enligt 16 kap. 6 a §.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 130 f. och 289. Den som inte följer ett beslut om skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska enligt 17 kap. 5 a § kunna åläggas att betala en särskild avgift.

12 a § En leverantör av medietjänster som på begäran av en myndighet sänder meddelanden som är av vikt för allmänheten ska så snart det är möjligt utforma meddelandena så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Paragrafen, som är ny, är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Den gäller leverantörer av medietjänster som sänder meddelanden som är av vikt för allmänheten. Paragrafen genomför artikel 7.5 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

Meddelanden som är av vikt för allmänheten ska så snart det är möjligt utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Meddelandet ska göras tillgängligt med någon av de tekniker som anges i 5 kap. 12 §, dvs. genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. De meddelanden som omfattas av bestämmelsen är olika typer av meddelanden från myndigheter som kan ha betydelse för allmänheten, till exempel samhällsinformation. Även meddelanden som sänds inom

överenskommelsen Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) omfattas. VMA sänds i allmänhet vid akuta situationer. Sådana meddelanden ska nå ut till allmänheten så fort som möjligt. Att meddelandet ska vara tillgängligt genom till exempel textning eller tolkning får inte medföra att utsändandet av meddelandet fördröjs. Däremot ska meddelandet så snart det är möjligt utformas så att det även är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning.

13 § En leverantör av medietjänster som är etablerad i en annan EES-stat än

Sverige har rätt att tillhandahålla sina tjänster till Sverige utan att svenska regler inom det regelområde som samordnas genom AV-direktivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808 hindrar det. Det gäller även när tjänsten tillhandahålls genom vidaresändning inom Sverige av en leverantör av medietjänster som står under svensk jurisdiktion enligt 1 kap. 3 §.

I 16 kap. finns dock bestämmelser om samarbete mellan myndigheter. I fråga om beställ-tv finns också bestämmelser i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster om att en domstol eller annan myndighet under vissa förhållanden med stöd av lag får vidta en åtgärd som begränsar den fria rörligheten för en sådan tjänst.

Paragrafen innehåller bestämmelser om leverantörer av medietjänster som är etablerade i andra EES-stater. Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/15:118 s. 44.

I första stycket ändras hänvisningen till AV-direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet. Det görs även språkliga ändringar. Andra stycket innehåller en upplysningsbestämmelse som hänvisar till 16 kap. där det finns bestämmelser om samarbete mellan myndigheter. Ändringen är en följd av att bestämmelserna i 16 kap. 15 och 16 §§ om samarbete mellan myndigheter ändras. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.

Uppmaningar till terroristbrott, våld och hat i vissa satellitsändningar

14 § Program som sänds över satellit enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 eller 3 och som inte är avsedda att tas emot i Sverige får inte ha ett innehåll som uppmanar till terroristbrott, våld eller hat som omfattas av artikel 6 i AV-direktivet i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808 och som avses i bestämmelserna om

1. olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken ,

2. uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken ,

3. hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken , eller

4. brott enligt 3 § lagen ( 2010:299 ) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förbud mot straffbara uppmaningar till terroristbrott, våld eller hat i vissa satellitsändningar. Bestämmelsen genomför delvis artikel 6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Bestämmelsen omfattar satellitsändningar som omfattas av lagen eftersom den som sänder använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige eller satellitkapacitet som tillhör Sverige enligt 1 kap. 3 § 2 eller 3, men där den som sänder inte är ett svenskt programföretag och programmen inte är avsedda att tas emot i Sverige. Med att programmen inte är avsedda att tas emot i Sverige avses detsamma som i 3 kap. 11 § andra stycket lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (jfr 1 kap. 17 § 1 yttrandefrihetsgrundlagen).

Artikel 6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet omfattar uppmaningar till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Grunderna enligt artikel 21 är kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Artikel 6 omfattar även offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541 (terrorismdirektivet).

Ett program strider mot bestämmelsen om det har ett innehåll som uppmanar till terroristbrott, våld eller hat som omfattas av artikel 6 och är sådant som avses i 1–4. Det innebär till exempel att den som sänder program som innehåller en uppmaning till hat mot en grupp grundat på etniskt ursprung som är straffbar som hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § brottsbalken agerar i strid med bestämmelsen.

Enligt 16 kap. 1 § övervakar Justitiekanslern genom granskning i efterhand om bestämmelsen följs. Vid upprepade överträdelser får Justitiekanslern enligt 17 kap. 13 a § besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen ska följas. Om granskningsnämnden finner att en sändning har ett innehåll i strid med bestämmelsen ska nämnden enligt 16 kap. 2 § tredje stycket göra en anmälan om detta till Justitiekanslern.

6 kap.

När produktplacering inte får förekomma

1 § Produktplacering i tv-sändningar eller i beställ-tv får inte förekomma i

1. nyhets- och samhällsprogram,

2. program om konsumentfrågor,

3. religiösa program, och

4. program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förbud mot produktplacering i vissa typer av program. Bestämmelsen genomför artikel 11.2 i AVdirektivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.1

Produktplacering får inte förekomma i nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år. Program om konsumentfrågor är program som ger tittarna råd eller som innehåller recensioner av inköpta produkter eller tjänster (se skäl 34 i ändringsdirektivet). Religiösa program kan vara till exempel sändningar från gudstjänster. Som en följd av ändringarna i paragrafen ändras även rubriken närmast före paragrafen.

2 § I program i tv-sändningar eller i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering av

1. alkoholdrycker och tobaksvaror,

2. andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror,

3. receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination,

4. modersmjölksersättning,

5. spelprodukter från ett företag som inte har nödvändig licens enligt spellagen (2018:1138),

6. sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter och andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare, eller

7. alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) .

Paragrafen innehåller bestämmelser om förbud mot produktplacering av vissa produkter. Bestämmelsen genomför delvis artikel 11.4 i AVdirektivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.1 och 11.2.2.

Första meningen i paragrafen ändras som en följd av ändringarna i 6 kap. 1 §, som innebär att produktplacering inte är tillåtet i vissa program.

Uppräkningen av de produkter som det inte får förekomma produktplacering av, och som tidigare fanns i andra stycket, utökas genom en ny punkt 7 som omfattar alkoholdrycksliknande preparat. Alkoholdrycksliknande preparat definieras i 1 kap. 10 a § alkohollagen (2010:1622) som ett alkoholhaltigt preparat som ur konsumtionssynpunkt är att jämställa med alkoholdrycker eller annars kan antas användas som berusningsmedel. Det befintliga förbudet mot produktplacering av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare i punkt 6 utökas till att omfatta också andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare.

Enligt 16 kap. 2 § övervakas bestämmelserna av granskningsnämnden för radio och tv. Den som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

3 §

Program där det förekommer produktplacering får sändas eller

tillhandahållas endast om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §.

När det förekommer produktplacering får programmens innehåll, programläggningen eller struktureringen i en katalog inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på program där det förekommer produktplacering. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.1.

Genom ändringen i första stycket förtydligas att bestämmelsen gäller program som tillhandahålls i beställ-tv.

Andra stycket kompletteras så att det omfattar också strukturering i en katalog i beställ-tv. Genom kompletteringen genomförs artikel 11.3 a i

AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Bestämmelsen syftar till att skydda det redaktionella oberoendet för leverantörer av medietjänster i

förhållande till produktplacerande företag. Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/15:118 s. 16 f.

8 kap.

1 § Annonser får sändas i tv under högst

– 20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00, och – 20 procent av tiden mellan kl. 18.00 och 24.00. Som annonstid räknas inte neutrala inramningar mellan – redaktionellt innehåll och annonser eller försäljningsprogram, – enskilda annonser, eller – enskilda försäljningsprogram.

Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som uteslutande är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förutsättning att sändningstiden är minst femton minuter.

Paragrafen reglerar högsta tillåtna tid för annonser. Ändringarna innebär att regleringen motsvarar miniminivån enligt artikel 23 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.

Första stycket ändras så att annonser får sändas i tv under högst 20 procent av tiderna mellan kl. 06.00 och 18.00 och mellan kl. 18.00 och 24.00. Med 20 procent av tiden mellan de angivna klockslagen avses 20 procent av hela det angivna tidsspannet, inte 20 procent av sändningstiden.

I paragrafen införs ett nytt andra stycke med innebörden att neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag, s.k. svartrutor, inte räknas som annonstid. Neutrala inramningar skiljer redaktionellt innehåll från exempelvis tv-reklaminslag eller enskilda inslag från varandra. Med hjälp av dessa kan en tittare tydligt avgöra när ett slags audiovisuellt innehåll tar slut och ett annat börjar (se skäl 42 i ändringsdirektivet).

Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket.

16 § Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet eller för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp.

I paragrafen finns ett undantag för s.k. egenreklam, dvs. reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet. Bestämmelsen genomför artikel 23.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.

Ändringen innebär att undantaget för egenreklam utvidgas till att omfatta även reklam som en medietjänstleverantör gör för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp. Någon definition av mediegrupp finns inte i AV-direktivet. I artikel 28a.2 definieras dock en grupp företag som ett moderföretag, dess samtliga dotterföretag och alla andra företag som har organisatoriska, ekonomiska och juridiska band med moderföretaget eller dotterföretagen. En mediegrupp bör således till exempel omfatta medieföretag i samma koncern.

Sändningstid som ett programföretag avsätter för sådana meddelanden som inte bara rör dess egna program utan även program och audiovisuella

medietjänster från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp ska inte inkluderas i den maximala sändningstid som får användas för tv-reklam enligt 8 kap. 1 §. Inte heller gäller bestämmelserna om sammanlagd annonstid i 8 kap. 2 §, annonssignatur i 8 kap. 5 §, barnreklam i 8 kap. 7–9 §§ eller reklamförbudet för lokala kabelsändarorganisationer i 8 kap. 15 §.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 299.

Överliggande inslag och ändringar

17 § Tv-sändningar och beställ-tv får inte förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänsten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på medgivande i första stycket.

Paragrafen, som är ny, innehåller ett förbud mot s.k. överliggande inslag för kommersiella ändamål och ändringar av tv-sändningar och beställ-tv. Bestämmelsen genomför artikel 7b i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.5.

Enligt första stycket får tv-sändningar eller beställ-tv förses med överliggande inslag eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänsten. Ett överliggande inslag för kommersiella ändamål är ett reklammeddelande eller något annat kommersiellt meddelande som någon annan än leverantören av medietjänsten placerat ut och som visas i bild samtidigt som en tv-sändning eller beställ-tv. Sådana reklammeddelanden skulle till exempel kunna härröra från någon i tv-distributionskedjan, exempelvis tillverkare av s.k. smarta tv-apparater eller leverantörer av mottagningsutrustning för kabel-tv. Ändringar kan vara att program överförs i förkortad form, förändras eller avbryts av någon annan än leverantören av medietjänsten (se skäl 26 i ändringsdirektivet) till exempel av en leverantör av tekniska lösningar för tv-distribution.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt andra stycket meddela föreskrifter om undantag från krav på medgivande. Exempel på överliggande inslag som inte bör kräva medgivande från leverantören av medietjänsten framgår av skäl 26 i ändringsdirektivet. Det kan bland annat vara användargränssnitt som krävs för en tv-apparats funktion eller för navigering i programmet, till exempel volymreglage, navigationsmenyer eller förteckningar över kanaler.

9 kap.

1 §

Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt

kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar och sökbar texttv till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tv-sändningar och sökbar text-tv som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Skyldigheten gäller bara för tv-sändningar och sökbar text-tv där sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet. För tvsändningar ska tillståndet även ha förenats med villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om

förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

Sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd.

I paragrafen regleras skyldigheten att vidaresända programtjänster, den s.k. vidaresändningsplikten eller must carry-skyldigheten. Övervägandena finns i avsnitt 16.2.

Ändringarna i första och andra styckena innebär att även sökbar text-tv omfattas av vidaresändningsplikt om sändningstillståndet förenats med villkor om opartiskhet och saklighet. Innehållet i sökbar text-tv består främst av information och nyheter och kompletterar de tv-sändningar som omfattas av vidaresändningsplikt. För sökbar text-tv krävs inte att tillståndet förenats med villkor om ett mångsidigt programutbud där det ingår nyheter.

De ändringar som görs i tredje och fjärde stycket följer av att sökbar text-tv inte är en tv-sändning i radio- och tv-lagens mening.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 196 f.

2 § Sändningsplikten för tv-sändningar enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som har olika innehåll och sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om antalet programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikten. I bestämmelsen tydliggörs att de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt ska ha olika innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 16.1. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 196 f. och prop. 2004/05: 105 s. 22 f.

Att programtjänsterna ska ha olika innehåll betyder inte att program med samma innehåll inte kan sändas i olika programtjänster. Ett program som sänts i en programtjänst kan visas i en annan programtjänst vid en annan tidpunkt. Program kan även göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i en programtjänst samtidigt som programmet sänds utan tillgängliggörande i en annan programtjänst utan att detta påverkar bedömningen av om programtjänsterna har olika innehåll.

Att programtjänsterna ska ha olika innehåll innebär inte heller att ett viktigt meddelande till allmänheten inte kan vidaresändas samtidigt i alla fyra programtjänsterna eftersom ett sådant meddelande inte är en del av själva programtjänsten.

9 a kap. Videodelningsplattformar

I lagen införs ett nytt kapitel om videodelningsplattformar. Övervägandena finns i avsnitt 12. En videodelningsplattform och en leverantör av en sådan plattform definieras i 3 kap. 1 §.

Skydd av barn 1 § En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder så att användargenererade videor, tv-program och audiovisuella kommersiella meddelanden med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte tillhandahålls på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se dessa, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

9 a kap. Videodelningsplattformar

Paragrafen innehåller bestämmelser om lämpliga åtgärder för skydd av barn. Bestämmelsen genomför artikel 28b.2 och 28b.3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.2.

Tv-program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden definieras i 3 kap. 1 §.

De åtgärder en leverantör ska vidta ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av storleken på plattformen och dess utformning. Vad som kan vara lämpliga åtgärder exemplifieras i artikel 28b.3 a–j AV-direktivet genom ändringsdirektivet. En åtgärd kan vara att i användarvillkoren för plattformen inkludera och tillämpa de krav som ställs upp i bestämmelsen. En annan åtgärd kan vara att upprätta och driva ålderskontrollsystem eller föräldrakontrollsystem. Det kan också vara att upprätta och driva transparenta och användarvänliga mekanismer där användare kan rapportera eller flagga videor eller tv-program som innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder som tillhandahålls på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se dem.

I paragrafen talas om barn utan att någon ålder på barnen anges. På samma sätt som i 5 kap. 2 § avser bestämmelsen skydda barn som är något äldre än 12 år. Även i övrigt har begreppen i bestämmelsen samma betydelse som i 5 kap. 2 §, se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Skyldigheten att vidta åtgärder innebär inte att en leverantör får åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som läggs upp på plattformen till exempel genom krav på förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet (se skäl 48 i ändringsdirektivet).

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att 5 kap. 2 och 3 §§ följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 3 § ska Myndigheten för press, radio och tv ha tillsyn över bestämmelsen. Myndigheten får enligt 17 kap. 11 a § meddela de förelägganden som i enskilda fall behövs för att bestämmelsen ska följas.

2 § Personuppgifter som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av videodelningsplattformar för att uppfylla kravet på åtgärder enligt 1 § får inte behandlas för kommersiella ändamål.

Paragrafen handlar om behandling av personuppgifter som samlas in eller genereras enligt 9 a kap. 1 § om skydd av barn. Sådana uppgifter får inte behandlas för kommersiella ändamål. Paragrafen genomför artikel 28b.3 AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 14.

Personuppgifter kan komma att samlas in eller genereras i exempelvis ett ålders- eller föräldrakontrollsystem eller genom andra tekniska funk-

tioner. Det spelar ingen roll om det är personuppgifter om barn eller deras föräldrar eller andra vuxna som samlas in eller genereras. Kommersiella ändamål kan vara direktmarknadsföring, profilering eller beteendestyrd annonsering. Datainspektionen har enligt 16 kap. 4 a § tillsyn över att bestämmelsen följs.

Skydd mot brottsligt innehåll 3 § En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder för att användargenererade videor, tv-program och audiovisuella kommersiella meddelanden på plattformen inte har ett innehåll som avses i bestämmelserna om

1. olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken,

2. uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken,

3. hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken,

4. barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken,

5. olaga våldsskildring i 16 kap. 10 c § brottsbalken, eller

6. brott enligt 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från brottsliga uttalanden i användargenererade videor, tvprogram och audiovisuella kommersiella meddelanden. Bestämmelsen genomför artikel 28b.2 och 28b.3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.

Tv-program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden definieras i 3 kap. 1 §. De åtgärder en leverantör ska vidta ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av storleken på plattformen och dess utformning. Vad som kan vara lämpliga åtgärder exemplifieras i artikel 28b.3 a–j AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Det kan till exempel vara att i användarvillkoren för plattformen inkludera och tillämpa de krav som ställs upp i bestämmelsen. Det kan också vara att upprätta och driva transparenta och användarvänliga mekanismer där användare kan rapportera eller flagga sådant brottsligt innehåll som räknas upp i bestämmelsen, till exempel om en video på plattformen innehåller uttalanden som utgör hets mot folkgrupp. En åtgärd kan också vara att ha system för att förklara för användare vilka effekter rapportering eller flaggning har haft.

Skyldigheten att vidta åtgärder innebär inte att en leverantör får åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som läggs upp på plattformen till exempel genom krav på förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet (se skäl 48 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 3 § ska Myndigheten för press, radio och tv ha tillsyn över bestämmelsen. Myndigheten får enligt 17 kap. 11 a § meddela de förelägganden som i enskilda fall behövs för att bestämmelsen ska följas.

Information om produktplacering 4 § En leverantör av en videodelningsplattform som ingår eller främjar avtal om produktplacering i användargenererade videor eller tv-program ska se till att det finns information om att det förekommer produktplacering i dessa videor eller tvprogram. Informationen ska lämnas i början och i slutet av videon eller programmet och när dessa börjar igen efter avbrott för reklam. Informationen ska

endast bestå av en neutral upplysning om förekomsten av produktplacering och om

den vara eller tjänst som har placerats i videon eller programmet.

I paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, ställs krav på en plattformsleverantör att informera om att det förekommer produktplacering i användargenererade videor eller tv-program. Kravet gäller om leverantören ingått eller främjat avtalet om produktplacering i videon eller tv-programmet. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Med att leverantören ingår eller främjar avtal avses att leverantören medverkar till att produktplaceringen kommer till stånd, antingen genom att själv ingå avtal om produktplacering eller genom att agera mellanman och främja att användare av plattformen ingår sådana avtal. Bestämmelsen gäller till exempel om en plattformsleverantör ingår ett avtal om produktplacering av en vara eller tjänst och sedan erbjuder ersättning till användare som placerar varan eller tjänsten i sina videor. I ett sådant fall har leverantören nämligen medverkat till produktplaceringen i videorna och känner således till att dessa innehåller produktplacering.

Produktplacering, användargenererad video och tv-program definieras i 3 kap. 1 §.

Kravet på information motsvarar kravet i 6 kap. 4 § som gäller för leverantörer av tv. Förarbeten till 6 kap. 4 § finns i prop. 2009/10:115 s. 153 f. och 290. Kravet innebär att en plattformsleverantör som ingår eller främjar avtal om produktplacering ska lämna information om att det förekommer produktplacering i videon eller tv-programmet. Det framgår också hur informationen ska lämnas.

Om det finns tv-program på plattformen som ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att 6 kap. 4 § följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet). Tvprogram där det förekommer produktplacering, programmens programläggning eller strukturering i en katalog får enligt 6 kap. 3 § inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantörerna av dessa tjänster (se prop. 2014/15:118 s. 16 f. och övervägandena i avsnitt 11.2.1).

Enligt 16 kap. 2 § andra stycket har granskningsnämnden för radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs. En leverantör som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap. 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Förbud mot produktplacering 5 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte ingå eller främja avtal om produktplacering i användargenererade videor och tv-program om

1. produktplaceringen avser sådana varor och tjänster som räknas upp i 6 kap. 2 § 1–7, eller

2. videon eller programmet huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller dels ett förbud mot produktplacering av vissa varor och tjänster, dels ett förbud mot produktplacering i barnprogram. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet, men är i vissa delar strängare än vad direktivet kräver.

Med att ingå eller främja avtal avses att leverantören medverkar till att produktplaceringen kommer till stånd, antingen genom att själv ingå avtal om produktplacering eller genom att agera mellanman och främja att användare av plattformen ingår sådana avtal.

Av punkt 1 följer att en plattformsleverantör inte får ingå eller främja avtal om produktplacering av vissa varor och tjänster i videor eller tvprogram på plattformen. I 6 kap. 2 § finns bland annat förbud mot produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror, receptbelagda läkemedel och alkoholdrycksliknande preparat. Förbudet innebär till exempel att en leverantör inte får ingå eller främja avtal om produktplacering av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat (6 kap. 2 § 1 och 7) i videor eller tv-program på plattformen. Förarbetena till bestämmelsen i 6 kap. 2 § finns i prop. 2009/10:115 s. 153 f. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 11.2.

Av punkt 2 framgår att en leverantör inte får ingå eller främja avtal om produktplacering i barnprogram. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för tv enligt 6 kap. 1 § 4, se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Enligt 16 kap. 2 § andra stycket har granskningsnämnden för radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs. En leverantör som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap. 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Information om sponsring 6 § En leverantör som ingår eller främjar avtal om sponsring av användargenererade videor eller tv-program ska ange vem som sponsrat videon eller programmet. Ett sådant meddelande ska lämnas i början eller i slutet av videon eller tv-programmet.

I paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, ställs krav på en plattformsleverantör att informera om vem som sponsrat användargenererade videor eller tv-program. Kravet gäller om leverantören ingår eller främjar avtal om sponsring. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Med att leverantören ingår eller främjar avtal avses att leverantören medverkar till att sponsringen kommer till stånd, antingen genom att själv ingå avtal om sponsring eller genom att agera mellanman och främja att användare av plattformen ingår sådana avtal. Bestämmelsen gäller till exempel om en plattformsleverantör ingår ett avtal om sponsring av videor eller tv-program som laddas upp på plattformen. I ett sådant fall känner leverantören nämligen till att videorna eller tv-programmen sponsras.

Sponsring, användargenererad video och tv-program definieras i 3 kap. 1 §.

Kravet på information motsvarar kravet i 7 kap. 4 § som gäller för tvsändningar och beställ-tv. Kravet på att ett meddelande om att en video eller ett tv-program är sponsrat ska lämnas i början eller i slutet av videon eller programmet innebär inte att meddelanden inte kan lämnas även vid andra tillfällen. Meddelanden om att en video eller ett tv-program sponsrats ska vara lätt att identifiera som sådana. De mer detaljerade krav på utformningen av sponsringsmeddelanden som gäller för tv ställs dock inte upp enligt bestämmelsen.

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att lagens bestämmelse om sponsring följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet). Innehållet i tv-program som sponsras får enligt 7 kap. 3 a § inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på det redaktionella oberoendet hos leverantörerna av dessa tjänster (se prop. 2014/15:118 s. 16 f.).

Enligt 16 kap. 2 § andra stycket har granskningsnämnden för radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs. En leverantör som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap. 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Förbud mot och begräsningar av sponsring 7 § Bestämmelserna om förbud mot och begränsningar av sponsring i 7 kap. 2–3 a §§ gäller för en leverantör av en videodelningsplattform som ingår eller främjar avtal om sponsring av användargenererade videor eller tv-program.

Paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller förbud mot och begränsningar av sponsring. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet, men är i vissa delar strängare än vad direktivet kräver. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Enligt bestämmelsen gäller förbuden mot och begränsningarna av sponsring i 7 kap. 2–3 a §§ för en leverantör som ingår eller främjar avtal om sponsring av användargenererade videor eller tv-program. Det innebär till exempel att leverantören inte får ingå eller främja avtal om sponsring av videor från någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622), se 7 kap. 2 §.

Med att ingå eller främja avtal avses att leverantören medverkar till att sponsring kommer till stånd antingen genom att själv ingå avtal om sponsring eller genom att agera mellanman och främja att användare av plattformen ingår sådana avtal. Sponsring, användargenererad video och tv-program definieras i 3 kap. 1 §.

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att lagens bestämmelser om sponsring följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 2 § andra stycket har granskningsnämnden för radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs. En leverantör som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap. 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Annonssignatur 8 § En leverantör av en videodelningsplattform som tillhandahåller reklam ska se till att det före och efter varje annonsering förekommer en särskild signatur som tydligt skiljer reklamen från det övriga innehållet. Signaturen ska bestå av ljud eller bild. Vid annonsering med delad skärm ska signaturen alltid vara synlig.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Paragrafen innehåller ett krav på en s.k. annonssignatur. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Med tillhandahåller avses att reklamen marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantören. Det innebär till exempel att bestämmelsen gäller om plattformsleverantören placerar ut reklam före, under eller efter en användargenererad video. En leverantör anses också tillhandahålla reklam om leverantören exempelvis säljer reklam till användare som dessa sedan placerar före, under eller efter de videor som laddas upp på plattformen. Reklam definieras i 3 kap. 1 §.

Kraven i bestämmelsen motsvarar till stor del kraven i 8 kap. 5 §. Enligt 8 kap. 5 § ska dock en signatur bestå av både ljud och bild. Något sådant krav finns inte i nu aktuell bestämmelse. Förarbetena till 8 kap. 5 § finns i prop. 2009/10:115 s. 294295.

I bestämmelsen finns även en upplysning om att bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486). Av 9 § framgår att all marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.

Enligt 16 kap. 2 § andra stycket utövar granskningsnämnden för radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs. En leverantör som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Reklam och barn

9 §

En leverantör av en videodelningsplattform får inte avbryta

användargenererade videor eller tv-program för reklam om dessa videor eller program huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Leverantören får inte heller tillhandahålla reklam omedelbart före eller efter användargenererade videor eller tv-program eller en del av sådana videor eller program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år.

Paragrafen, som är utformad efter synpunkter från Lagrådet, innehåller ett förbud mot reklam före, under eller efter användargenererade videor och program som riktar sig till barn under tolv år. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet, men är strängare än vad direktivet kräver. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Första stycket motsvarar vad som gäller i tv-sändningar och beställ-tv enligt 8 kap. 3 § andra stycket. Förarbeten till den bestämmelsen finns i prop. 2009/10:115 s. 294. Bestämmelsen innebär att en leverantör inte får avbryta videor eller tv-program med reklam som riktas till barn under tolv år. Användargenererad video och tv-program definieras i 3 kap. 1 §.

Andra stycket motsvarar 8 kap. 7 § andra stycket. Bestämmelsen innebär att en plattformsleverantör inte får tillhandahålla reklam före, under eller efter videor eller tv-program som riktas till barn. Leverantören får inte heller tillhandahålla reklam före eller efter en del av sådana videor eller program. Trots att en video eller ett tv-program enligt första stycket inte får avbrytas av reklam kan videon eller programmet av andra skäl delas upp i delar. Förbudet innebär att en leverantör inte får tillhandahålla reklam före eller efter dessa delar.

Med tillhandahålla avses främst att leverantören placerar ut reklam före, under eller efter videor eller program på plattformen. En leverantör anses också tillhandahålla reklam om leverantören exempelvis säljer reklam till användare som sedan placerar reklamen före, under eller efter de videor som laddas upp på plattformen.

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att 8 kap. 3 och 7 §§ följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 2 § andra stycket har granskningsnämnden för radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs. En leverantör som inte följer bestämmelsen får enligt 17 kap. 5 § åläggas att betala en särskild avgift. I 17 kap. 6–8 §§ finns bestämmelser om storleken på avgiften, till vem avgiften ska betalas och om indrivning av obetalda avgifter. Enligt 19 kap 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm.

10 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program tillhandahålla reklam som syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

Paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller ett förbud mot barnreklam. Den genomför delvis artikel 28b.2 AVdirektivet genom ändringsdirektivet, men är strängare än vad direktivet kräver. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller i tv-sändningar och beställ-tv enligt 8 kap. 7 § första stycket. Förarbeten till den bestämmelsen finns i prop. 2009/10:115 s. 295. En leverantör får enligt bestämmelsen inte tillhandahålla barnreklam före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program. Det innebär exempelvis att leverantören inte får placera ut barnreklam eller sälja sådan reklam som ska åtfölja videor eller program på plattformen. Användargenererad video och tv-program definieras i 3 kap. 1 §.

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att 8 kap. 7 § följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 4 § har Konsumentombudsmannen tillsyn över att bestämmelsen följs. En handling som strider mot bestämmelsen ska enligt 17 kap. 9 § anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter enligt marknadsföringslagen (2008:486). En sådan handling kan också medföra en marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

Förbud mot reklam för medicinsk behandling 11 § En leverantör av en videodelningsplattform får inte före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program tillhandahålla reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination.

Paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller ett förbud mot reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 AVdirektivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller i tv-sändningar och beställ-tv enligt 8 kap. 14 § första stycket. Förarbeten till den bestämmelsen finns i prop. 2009/10:115 s. 298. En plattformsleverantör får enligt bestämmelsen inte tillhandahålla reklam före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program. Det innebär exempelvis att leverantören inte får placera ut reklam eller sälja sådan reklam som ska tillhandahållas före, under eller efter videor eller tv-program på plattformen. Användargenererad video och tv-program definieras i 3 kap. 1 §.

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att 8 kap. 14 § följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 4 § har Konsumentombudsmannen tillsyn över att bestämmelsen följs. En handling som strider mot bestämmelsen ska enligt 17 kap. 9 § anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter enligt marknadsföringslagen (2008:486). En sådan handling kan också medföra en marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

Förbud mot marknadsföring i andra lagar 12 § Bestämmelser om förbud mot marknadsföring finns även i alkohollagen (2010:1622), lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, läkemedelslagen (2015:315), spellagen (2018:1138) och lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

I paragrafen upplyses om att det finns förbud mot marknadsföring även i annan lagstiftning. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Av 7 kap. 3 § andra stycket alkohollagen framgår att en leverantör av en videodelningsplattform inte får tillhandahålla kommersiella annonser för alkoholhaltiga drycker och alkoholdrycksliknande preparat som åtföljer användargenererade videor eller tv-program på sin plattform.

I 3 § lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring finns ett generellt förbud mot marknadsföring av modersmjölksersättning.

I 12 kap.1 och 2 §§läkemedelslagen (2015:315) finns bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkemedel.

Enligt 19 kap. 2 § spellagen (2018:1138) är främjande av olovligt spel straffbart. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att främjande av olovligt spel kan ske till exempel genom annonsering eller annan marknadsföring av licenspliktigt spel utan nödvändig licens (prop. 2017/18:220 s. 221 f).

I 4 kap.14 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter finns förbud för kommersiella annonser och annan marknadsföring till konsumenter av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Krav på åtgärder 13 § En leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder i syfte att få användarna av plattformen att agera i enlighet med vad som föreskrivs i detta kapitel och i 7 kap. 3 § andra stycket alkohollagen (2010:1622).

Paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller krav på en leverantör att vidta åtgärder. Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 och 3 AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Överväganden finns i avsnitt 12.6.

Kravet på åtgärder gäller när leverantören inte själv ingått eller främjat avtal om produktplacering i eller sponsring av videor eller tv-program på plattformen. Bestämmelsen gäller också när leverantören inte själv tillhandahållit reklam före, under eller efter videor eller tv-program. Produktplacering, sponsring och reklam definieras i 3 kap. 1 §.

De åtgärder en leverantör ska vidta ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av storleken på plattformen och dess utformning och inriktning. Vad åtgärderna kan bestå i framgår av artikel 28b.3 a–j AV-direktivet genom ändringsdirektivet. En åtgärd kan exempelvis vara att i användarvillkoren för plattformen inkludera och tillämpa de krav som gäller för leverantören själv, dvs. kraven i 9 a 4–12 §§. En annan åtgärd kan vara att ha en funktion genom vilken användare som laddar upp användargenererade videor kan uppge om videorna innehåller produktplacering, sponsring eller reklam. Skyldigheten att vidta åtgärder innebär inte att det ställs krav på förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehåll på plattformen.

Om tv-program på plattformen ingår i tv-sändningar eller i beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen ansvarar leverantörerna av dessa tjänster för att lagens bestämmelser om produktplacering, sponsring och reklam följs (se skäl 3 i ändringsdirektivet).

Enligt 16 kap. 3 § har Myndigheten för press, radio och tv tillsyn över att bestämmelsen följs, se författningskommentaren till den bestämmelsen. Myndigheten får enligt 17 kap. 11 a § meddela de förelägganden som i enskilda fall behövs för att bestämmelsen ska följas.

14 kap.

2 § Program i ljudradiosändning som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om otillbörligt kommersiellt gynnande. Ändringen i första meningen är enbart språklig. Genom ändringen förtydligas att bestämmelsen gäller program som sänds i ljudradio. Detta följer av att program i beställradio generellt inte omfattas av radio- och tv-lagens bestämmelser. Överväganden om beställradio från public service finns i avsnitt 15.

Beställradio från public service 8 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller även beställradio som finansieras med

public service-avgift enligt lagen ( 2018:1893 ) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

Paragrafen är ny och reglerar beställradio från public service-företagen. De företag som i praktiken tillhandhåller beställradio enligt bestämmelsen är Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Hänvisningen till 1 och 2 §§ innebär att den s.k. demokratibestämmelsen och förbudet mot otillbörligt kommersiellt gynnande gäller för beställradio från public service-företagen. Förarbeten till demokratibestämmelsen finns i prop. 2009/10:115 s. 123 f., prop. 1995/96:160 s. 91 f. och 171 och prop. 1977/78:91 s. 230. Förarbeten till bestämmelsen om otillbörligt gynnande finns i prop. 2009/10:115 s. 287 och prop. 1995/96:160 s. 173 f.

Enligt 16 kap. 2 § första stycket övervakar granskningsnämnden för radio och tv genom granskning i efterhand om bestämmelsen följs. Bestämmelsen om förbud mot otillbörligt kommersiellt gynnande är sanktionerat med särskild avgift enligt 17 kap. 5 § första stycket 2.

15 kap.

Beställradio från public service

11 § Bestämmelserna i 8–10 §§ gäller även beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen ( 2018:1893 ) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

Paragrafen är ny och innebär att bestämmelserna om sponsring i 15 kap. 8–10 §§ även gäller för beställradio från public service-företagen. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Enligt 16 kap. 2 § första stycket övervakar granskningsnämnden för radio och tv genom granskning i efterhand om bestämmelsen följs. Bestämmelsen är sanktionerad med särskild avgift enligt 17 kap. 5 § första stycket 6.

16 kap.

1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 § eller har ett innehåll i strid med 5 kap. 14 §.

Paragrafen reglerar Justitiekanslerns granskning. Ändringen innebär att Justitiekanslern i efterhand ska granska om vissa satellitsändningar har ett innehåll som strider mot 5 kap. 14 §. Överväganden finns i avsnitt 8.2.

De tv-sändningar som omfattas av 5 kap. 14 § är satellitsändningar som inte är avsedda att tas emot i Sverige, men som omfattas av radio- och tvlagen eftersom leverantören av sändningen använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige eller av svensk satellitkapacitet enligt 1 kap. 3 § 2 eller 3. Vid upprepade överträdelser kan Justitiekanslern enligt 17 kap. 13 a § besluta om förelägganden för att bestämmelsen ska följas.

I paragrafen görs även en följdändring eftersom bestämmelserna om våldsskildringar och pornografiska bilder som tidigare fanns i 5 kap. 2 och 3 §§ numera samlats i 5 kap. 2 §. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.3.

2 § Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv, sökbar text-tv eller ljudradio eller som har tillhandahållits i beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst eller i beställ-tv står i överensstämmelse med denna lag och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna.

N

ämnden har även tillsyn när det gäller bestämmelserna om tillgänglighet i 5

kap. 12 § om beslutet har fattats av regeringen och bestämmelserna i 9 a kap. 4– 9 §§ om produktplacering, sponsring och reklam.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio och tv.

Nämnden ska anmäla till Justitiekanslern, om den finner att

1. en sändning eller ett tillhandahållande innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 §, eller

2. en sändning har ett innehåll i strid med 5 kap. 14 §.

Paragrafen reglerar granskningsnämnden för radio och tv:s granskning.

Ändringen i första stycket innebär att nämnden genom granskning i efterhand även övervakar om program i beställradio som tillhandahålls av public service-företagen, i praktiken Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB, står i överenstämmelse med de bestämmelser som gäller för en sådan tjänst. Överväganden i denna del finns i avsnitt 15.

Av andra stycket framgår att nämnden har tillsyn över att bestämmelserna i 9 a kap. 4–9 §§ om produktplacering, sponsring och reklam följs. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 12.6.

Fjärde stycket är utformat i enlighet med Lagrådets förslag. Ändringen innebär att granskningsnämnden ska anmäla till Justitiekanslern om den finner att en satellitsändning har ett innehåll som strider mot 5 kap. 14 §.

Att nämnden gör en sådan anmälan kan underlätta Justitiekanslerns granskning.

3 § Myndigheten för press, radio och tv har tillsyn över att programföretagen följer sådana villkor som har beslutats med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och 17,

11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 9 § och 27 § första stycket 3.

Myndigheten för press, radio och tv har även tillsyn när det gäller bestämmelserna om

1. exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

2. tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet har fattats av myndigheten, och

3. lämpliga åtgärder i 9 a kap. 1, 3 och 13 §§.

Paragrafen reglerar Myndigheten för press, radio och tv:s tillsynsansvar. Ändringen innebär att myndigheten även ska ha tillsyn över bestämmelserna om lämpliga åtgärder i 9 a kap. 1, 3 och 13 §§. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.2. Därutöver har språkliga ändringar gjorts. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.

4 § Konsumentombudsmannen har tillsyn över att bestämmelsen om information i 2 kap. 1 § följs. Konsumentombudsmannen har även tillsyn när det gäller bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena, 9 a kap. 10 och 11 §§ och 15 kap. 4 §.

Av paragrafen framgår vilka bestämmelser i radio-och tv-lagen som Konsumentombudsmannen har tillsyn över.

Genom ändringen framgår att Konsumentombudsmannen har tillsyn över att leverantörer av tv följer bestämmelsen i 2 kap. 1 § om att mottagare av deras tjänster ska ha tillgång till viss information. Överväganden i denna del finns i avsnitt 21.2.

Konsumentombudsmannen har också tillsyn över att leverantörer av videodelningsplattformar följer bestämmelserna i 9 a kap. 10 och 11 §§ om förbud mot barnreklam och reklam för medicinsk behandling efter ordination. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 12.6 och 12.7.1.

Därutöver har vissa språkliga ändringar gjorts. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.

Datainspektionens tillsyn

4 a § Datainspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i 5 kap. 3 a § och 9 a kap. 2 § om behandling av personuppgifter följs.

Paragrafen, som är ny, reglerar Datainspektionens tillsynsansvar. Övervägandena finns i avsnitt 14.

Datainspektionen har tillsyn när det gäller förbudet i 5 kap. 3 a § och 9 a kap. 2 § mot att använda personuppgifter för kommersiella ändamål. Kommersiella ändamål kan till exempel vara direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering.

Datainspektionens befogenheter enligt EU:s dataskyddsförordning 2016/679 och lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning gäller vid tillsyn över sådan behandling av personuppgifter som omfattas av dataskyddsförordningen.

Redovisning av program med europeiskt ursprung 5 § Den som sänder tv ska redovisa till Myndigheten för press, radio och tv hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

Myndigheten för press, radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från redovisningsskyldigheten om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om redovisning av program med europeiskt ursprung i tv-sändningar. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

Ändringen i första stycket innebär att tidpunkten för redovisning inte längre framgår av lagen.

Av andra stycket, som är nytt, framgår att Myndigheten för press, radio och tv i enskilda fall får besluta om undantag från redovisningsskyldigheten om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan föreligga om den administrativa bördan för leverantören inte kan anses stå i proportion till värdet av redovisningen. Det kan till exempel gälla en tjänst som har en mycket låg tittartidsandel. Europeiska kommissionen har utfärdat riktlinjer för när undantag kan göras (Doc CC AVMSD [2011] 2).

Av tredje stycket, som är nytt, framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur redovisningen ska ske.

Lämnas ingen redovisning enligt bestämmelsen kan Myndigheten för press, radio och tv enligt 17 kap. 11 § 7 förelägga leverantören att inkomma med en sådan.

6 § Den som tillhandahåller beställ-tv ska redovisa till Myndigheten för press, radio och tv hur stor andel av tjänstens katalog som utgjorts av program med europeiskt ursprung och hur dessa program har framhävts enligt 5 kap. 8 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om redovisning av program med europeiskt ursprung i beställ-tv. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

Ändringen i första stycket innebär att tidpunkten för redovisning inte längre framgår av lagen. En leverantör ska redovisa hur stor andel av tjänstens katalog som utgjorts av program med europeiskt ursprung och hur programmen framhävts. Europeiska kommissionen kommer att utfärda riktlinjer om hur andelen program i en katalog ska beräknas. Program kan framhävas på en rad olika sätt, se författningskommentaren till 5 kap. 8 §.

Enligt andra stycket som är nytt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur redovisningen ska ske.

Lämnas ingen redovisning enligt bestämmelsen kan Myndigheten för press, radio och tv enligt 17 kap. 11 § 7 förelägga leverantören att inkomma med redovisning.

Redovisning av hur en tjänst har gjorts tillgänglig

6 a § En leverantör av medietjänster ska redovisa hur en tjänst har gjorts tillgänglig enligt beslut som fattats enligt 5 kap. 12 § första stycket. I redovisningen ska även handlingsplanen enligt 5 kap. 12 § tredje stycket ingå.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen.

I paragrafen, som är ny, ställs krav på redovisning av hur tillgänglighetsbeslut uppfyllts. Bestämmelsen genomför artikel 7.2 i AVdirektivet genom ändringsdirektivet. I redovisningen ska även en handlingsplan som ska tas fram enligt 5 kap. 12 § tredje stycket ingå.

I andra stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om redovisningen.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

Upplysningsskyldighet för leverantörer av videodelningsplattformar

9 a § På begäran av Myndigheten för press, radio och tv ska en leverantör av en videodelningsplattform lämna de upplysningar som behövs för tillsynen.

Paragrafen, som är ny, innehåller en upplysningsskyldighet för leverantörer av videodelningsplattformar. Den som inte lämnar upplysningar kan föreläggas att göra det enligt 17 kap. 11 a §. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.2.

10 § På begäran av Myndigheten för press, radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för bedömningen av storleken på den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om upplysningsskyldighet för att kunna bedöma storleken på den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

Ändringen är föranledd av att även Myndigheten för press, radio och tv prövar frågor om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a §. Det är därför inte bara granskningsnämnden för radio och tv som behöver uppgifter för att bedöma storleken på den särskilda avgiften.

Den som inte lämnar upplysningar enligt bestämmelsen kan föreläggas att göra det enligt 17 kap. 11 § 9.

14 § Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer.

Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet får inte vara ledamot i granskningsnämnden för radio och tv.

Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande.

Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om granskningsnämnden för radio och tv. Övervägandena finns i avsnitt 19.3.

I andra stycket, som är nytt, framgår att den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet inte får vara ledamot i nämnden. Det innebär att en riksdagsledamot inte kan vara ledamot i nämnden så länge personen innehar sitt förtroendeuppdrag. Detsamma gäller för ett statsråd, eller för en anställd i Regeringskansliet under den tid personen är anställd. Följden av bestämmelsen är att inte heller ersättare för nämndens ledamöter kan vara riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regeringskansliet. Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 250 f., prop. 1993/94:160 s. 41 f. och prop. 1995/96:160 s. 186.

15 § Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad medietjänst från en leverantör etablerad i en annan EES-stat strider mot någon av bestämmelserna som anges i denna paragraf får en behörig myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EES-staten för att uppmana leverantören att följa bestämmelserna. Detta gäller bestämmelserna om

1. produktplacering av alkoholdrycker i 6 kap. 2 § 1,

2. sponsring av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker i 7 kap. 2 §,

3. reklam och barn i 8 kap. 7 eller 8 §, eller

4. alkoholdrycker i 7 kap. 3 § första stycket alkohollagen (2010:1622) .

Om leverantören inte följer uppmaningen i första stycket och har etablerat sig i den andra EES-staten i syfte att kringgå de strängare regler som skulle ha gällt om leverantören varit etablerad i Sverige, får myndigheten vidta åtgärder mot leverantören enligt 16 kap. 10 §, 17 kap. 5 och 6 §§ denna lag och 29 och 48 §§ marknadsföringslagen (2008:486). Myndigheten får dock inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda medlemsstaten och kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en behörig myndighet i Sverige får göra inom det samarbetsförfarande som regleras i artikel 4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Ändringarna som görs i paragrafen är en följd av att samarbetsförfarandet utökas till att även omfatta beställ-tv. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 17.2.

I första stycket har även begreppet alkoholdrycksliknande preparat tagits bort. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 11.2.2.

Därutöver har redaktionella och språkliga ändringar gjorts. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 113 f. och 315.

16 § En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan

EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana en leverantör av medietjänster under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser om

1. leverantören tillhandahåller en tv-sändning eller beställ-tv som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2. det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808.

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur finns i 1 kap.10 och 11 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en behörig myndighet i Sverige ska göra ifall en behörig myndighet i en annan EES-stat lämnar en motiverad begäran enligt samarbetsförfarandet i artikel 4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 17.1.

Ändringarna i första stycket föranleds av att samarbetsförfarandet utökas till att även omfatta beställ-tv.

Paragrafen är införd med stöd av undantaget i 1 kap. 17 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Undantaget ger ingen möjlighet att föreskriva om undantag från YGL:s bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet eller förbud mot censur eller andra hindrande åtgärder. Dessa bestämmelser ska svenska myndigheter därför iaktta när de samarbetar med behöriga myndigheter i andra EES-stater. Begreppet

huvudsakligen i bestämmelsen har samma innebörd som motsvarande begrepp i 1 kap. 17 § första stycket 1 YGL. Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 113 f. och 318.

17 kap.

Sanktion när information inte lämnas

3 § Om ett programföretag som sänder tv eller en leverantör av beställ-tv inte lämnar information enligt 2 kap. 1 § tillämpas marknadsföringslagen (2008:486) , med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen .

Av paragrafen följer att sanktionssystemet i marknadsföringslagen (2008:468) kan tillämpas om leverantörer av tv-sändningar eller beställ-tv låter bli att lämna information enligt 2 kap. 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 21.2.

Enligt 2 kap. 1 § ska leverantörer av tv och beställ-tv se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt ha tillgång till bland annat namnet på leverantören av tjänsten och uppgifter om leverantören, däribland e-postadress och webbplats. Av bestämmelsen följer att sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Det innebär att sanktionssystemet enligt marknadsföringslagen tillämpas om en leverantör låter bli att lämna information enligt 2 kap. 1 §. Enligt 24 § marknadsföringslagen kan en näringsidkare som vid sin marknadsföring inte lämnar väsentlig information åläggas att göra det. Ett sådant åläggande ska enligt 26 § förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen enligt 28 § meddela föreläggande om sådana ålägganden som avses i 24 § (informationsföreläggande). Även ett informationsföreläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. I marknadsföringslagen finns även bestämmelser om bland annat tillsynsbefogenheter för Konsumentombudsmannen, talerätt, utdömande av vite och om rätten att överklaga.

Beställ-tv är en tjänst enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). Det innebär att en leverantör av beställ-tv förutom radio- och tv-lagen även ska följa ehandelslagens bestämmelser. I 8 § e-handelslagen finns bestämmelser om information som till stor del motsvarar den information som ska lämnas enligt 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen. Även vid utebliven information enligt 8 § e-handelslagen tillämpas marknadsföringslagens sanktionssystem. Eftersom Konsumentverket med Konsumentombudsmannen har tillsynsansvar enligt marknadsföringslagen och sanktionsmöjligheterna enligt både radio- och tv-lagen och e-handelslagen följer av marknadsföringslagen finns ingen risk för dubbla sanktioner. Lämnar leverantören den information som krävs enligt 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen uppfylls även skyldigheten att lämna samma information enligt 8 § e-handelslagen och tvärt om.

5 § Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som beslutats med stöd av 4 kap. 10 §,

2. bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3. bestämmelserna, när det gäller andra annonser än reklam, i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4. bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5. bestämmelserna om produktplacering i 6 kap. 1 och 2 §§, 3 § första stycket, 4 § och 9 a kap. 4 och 5 §§,

6.

bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 1–3 och 4–8 §§, 9 a kap. 6 och 7 §§

och 15 kap. 8–10 §§,

7.

bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10 §, 9 a

kap. 8 och 9 §§ och 15 kap. 1 och 2 §§,

8. bestämmelserna om virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar i 8 kap. 11 och 12 §§, eller

9. bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §. Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

I paragrafen regleras sanktionen särskild avgift. Genom första stycket punkt 5–7 kan en leverantör av en videodelningsplattform åläggas att betala en särskild avgift om denne inte följer bestämmelserna i 9 a kap. 4– 9 §§ om produktplacering, sponsring och reklam. Det innebär till exempel att en leverantör av en videodelningsplattform får åläggas att betala en särskild avgift om leverantören ingår eller främjar avtal om sponsring av användargenererade videor eller tv-program från ett företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja tobaksvaror eller sådana elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.1.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 319 och prop. 1995/96:160 s. 132 f. och 189 f.

Enligt 19 kap. 4 § prövas frågor om påförande av särskild avgift av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

5 a § En leverantör av en medietjänst som inte följer ett beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § får åläggas att betala en särskild avgift.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen berott på en omständighet som leverantören varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka, eller

2. vad leverantören gjort för att undvika överträdelsen. Avgiften tillfaller staten.

Paragrafen, som är ny, är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Den reglerar sanktionen särskild avgift för den som inte följer ett beslut om skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv så att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

Vid prövning av frågan om särskild avgift ska påföras eller inte ska de omständigheter som anges i andra stycket 1–2 särskilt beaktas.

Enligt andra stycket 1 ska den omständighet att överträdelsen berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka särskilt beaktas. Beror en leverantörs underlåtenhet att följa ett tillgänglighetsbeslut på en omständighet som leverantören inte förutsåg eller borde ha förutsett kan det många gånger vara oskäligt att ta ut en avgift. En sådan omständighet kan till exempel handla om att ny teknik för tillgängliggörande inte fungerat som avsett. Det kan också vara oskäligt att ta ut en avgift om leverantören inte kunnat påverka den omständighet som medfört att tillgänglighetsbeslutet inte har kunnat följas.

Enligt andra stycket 2 ska vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika överträdelsen särskilt beaktas. Ett skäl att inte ta ut en särskild avgift kan vara att en leverantör har vidtagit åtgärder för att begränsa eventuella skadliga verkningar av överträdelsen.

Även andra omständigheter än de som räknas upp i andra stycket 1–2 kan få betydelse för prövningen av frågan om en avgift ska tas ut. Sådana omständigheter kan till exempel vara överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Det är exempelvis allvarligare om en leverantör överhuvudtaget inte följt kraven i ett tillgänglighetsbeslut än om kraven i allt väsentligt har uppfyllts.

Bedömningen av om en avgift ska tas ut eller inte får göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. De omständigheter som legat till grund för prövningen av om en avgift ska påföras ska enligt 17 kap. 6 § särskilt beaktas även vid bestämmande av storleken på avgiften.

Granskningsnämnden för radio och tv prövar frågan om särskild avgift då krav på tillgänglighet följer av beslut som fattats av regeringen. Myndigheten för press, radio och tv prövar frågan om särskild avgift i övriga fall. Ett beslut om påförande av särskild avgift får överklagas enligt 20 kap. 3 a §.

6 § Den särskilda avgiften enligt 5 eller 5 a § fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänsten eller videodelningsplattformen hade under det föregående räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas

1. de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras, och

2. intäktsökningar och kostnadsminskningar som överträdelsen kan beräknas ha gett upphov till för leverantören.

Paragrafen, som är utformad i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar storleken på den särskilda avgift som kan beslutas enligt 17 kap. 5 eller 5 a § och hur denna avgift ska bestämmas.

Första stycket ändras eftersom även en leverantör av en videodelningsplattform kan åläggas att betala en särskild avgift enligt 17 kap. 5 § 5–7. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.1. Därutöver tydliggörs att bestämmelsen reglerar hur storleken på den särskilda avgiften ska fastställas när beslut om avgift fattats enligt antingen 5 eller 5 a §.

Ändringen i andra stycket är dels redaktionell, dels föranledd av att överträdelser av skyldigheter att tillgängliggöra tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv kan innebära en minskning av leverantörens kostnader,

till skillnad från överträdelser av bland annat reklambestämmelser som kan medföra ökade intäkter. Ändringen innebär till exempel att Myndigheten för press, radio och tv eller granskningsnämnden för radio och tv vid fastställandet av avgiftens storlek särskilt ska beakta om en överträdelse beräknas ha medfört en kostnadsminskning för leverantören. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

7 §

Den särskilda avgiften enligt 5 eller 5 a § ska betalas till Myndigheten för press, radio och tv inom trettio dagar efter det att beslutet fått laga kraft.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en särskild avgift enligt 17 kap. 5 eller 5 a § ska betalas. Ändringen är en följd av att granskningsnämnden för radio och tv och Myndigheten för press, radio och tv kan besluta om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a §. Därutöver har en mindre språklig ändring gjorts.

9 § En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena, 9 a kap. 10 och 11 §§ och 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter.

En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handlingar som ska anses otillbörliga enligt marknadsföringslagen (2008:486). Övervägandena finns i avsnitt 12.7.1.

Av första stycket framgår, efter ändringen, att handlingar som strider mot 9 a kap. 10 och 11 §§ anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter. Det innebär att åtgärder enligt bestämmelsen kan vitas mot leverantörer av videodelningsplattformar som tillhandahåller reklam riktad till barn eller reklam för medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 136 f. och 190, prop. 1997/98:184 s. 75 och prop. 2009/10:115 s. 320.

11 § Om de bestämmelser som räknas upp i denna paragraf eller beslut som fattats med stöd av bestämmelserna inte följs får de förelägganden som behövs i enskilda fall beslutas för att bestämmelserna eller besluten ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. anmälningsskyldighet (2 kap. 2 och 4 §§),

2. varning (5 kap. 3 §),

3. tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9 och 16, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16 och 13 kap. 9 § 1–3,

4. beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §), 5. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6. närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),

7. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv (16 kap. 5–8 §§),

8. skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,

9. skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv enligt 16 kap. 10 §,

10. skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller

11. skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för press, radio och tv enligt 16 kap. 12 §.

Föreläggande enligt första stycket 2, 4, 6, 8 eller 9 får beslutas av granskningsnämnden för radio och tv. Föreläggande enligt första stycket 1, 3, 5, 7 eller 8–11 får beslutas av Myndigheten för press, radio och tv.

Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsumentombudsmannen.

Genom paragrafen ges Myndigheten för press, radio och tv, granskningsnämnden för radio och tv och Konsumentombudsmannen möjlighet att besluta om förelägganden. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ändringarna i den första meningen i första stycket är enbart redaktionella och språkliga.

Ändringen i första stycket 1 innebär att Myndigheten för press, radio och tv får besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelserna om skyldighet att anmäla sig för registrering (2 kap. 2 §) och skyldighet att anmäla ändrade uppgifter (2 kap. 4 §) ska följas. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 18.4.

Ändringen i första stycket 2 innebär att granskningsnämnden för radio och tv får besluta om de förelägganden som behövs för att en leverantör ska följa 5 kap. 3 § och varna för att det förekommer ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder i ett program. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.3.

Ändringen i första stycket 3 innebär att Myndigheten för press, radio och tv får besluta om de förelägganden som behövs för att villkor som ställts upp i tillstånd att sända analog eller digital kommersiell radio enligt 13 kap. 9 § 1–3 ska följas. Det handlar om villkor om att sända i en viss del av sändningsområdet eller så att en viss del av befolkningen inom området nås, att sända under en viss minsta tid, att använda en viss sändningsteknik eller att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 21.1.

Ändringen i andra stycket består enbart i ändrade hänvisningar till punkterna i första stycket.

Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Ett vitesföreläggande ska bland annat vara tillräckligt tydligt (se t.ex. RÅ 1994 ref. 29). Det innebär också att det i ett föreläggande ska anges vad som krävs för att följa bestämmelserna och inom vilken tid detta ska göras (se prop. 2009/10:115 s. 320321).

11 a § Myndigheten för press, radio och tv får besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att en leverantör av en videodelningsplattform ska följa bestämmelserna om lämpliga åtgärder i 9 a kap. 1, 3 och 13 §§ och om att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 a §.

Paragrafen, som är ny, ger Myndigheten för press, radio och tv möjlighet att besluta om de förelägganden som behövs för att bestämmelserna om lämpliga åtgärder i 9 a kap. ska följas. Övervägandena finns i avsnitt 12.7.2.

Ett föreläggande kan till exempel beslutas om en leverantör inte vidtar några åtgärder för att förhindra att videor, tv-program eller audiovisuella kommersiella meddelanden med våldsskildringar eller pornografiska

bilder tillhandahålls på plattformen på ett sådant sätt så att det finns en betydande risk för att barn kan se dessa i strid med 9 a kap. 1 §. Ett föreläggande kan också beslutas om en leverantör inte lämnar upplysningar till myndigheten om vilka åtgärder som vidtagits i enlighet med bestämmelserna.

Förelägganden som beslutas av Justitiekanslern

13 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder eller tillhandahåller program med våldsskildringar eller med pornografiska bilder i tv på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända eller tillhandahålla sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

I paragrafen regleras Justitiekanslerns möjligheter att ingripa när bestämmelsen i 5 kap. 2 § om skydd av barn inte följs. Ändringen är en följd av att bestämmelserna om beställ-tv, som tidigare fanns i 5 kap. 3 §, numera finns i 5 kap. 2 § andra stycket. Bestämmelsen i 5 kap. 2 § behandlas i avsnitt 7.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:115 s. 321 och prop. 1995/96:160 s. 139 f. och 192. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Frågor om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt bestämmelsen prövas enligt 19 kap. 5 § av allmän domstol på talan av Justitiekanslern.

13 a § Om någon vid upprepade tillfällen sänder program enligt 5 kap. 14 § med ett innehåll i strid med bestämmelsen får Justitiekanslern besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

Paragrafen, som är ny, reglerar Justitiekanslerns möjligheter att ingripa när bestämmelsen i 5 kap. 14 § inte följs. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Bestämmelsen i 5 kap. 14 § omfattar tv-sändningar som är avsedda att tas emot utomlands men som omfattas av lagen enligt 1 kap. 3 § 2 eller 3 eftersom den som sänder använder en satellitupplänk belägen i Sverige eller satellitkapacitet som tillhör Sverige. Det ska vara fråga om uppmaningar som är straffbara enligt de bestämmelser som räknas upp i 5 kap. 14 § 1–4. Det innebär till exempel att program som innehåller en uppmaning till hat grundat på etniskt ursprung som är straffbar som hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § brottsbalken strider mot 5 kap. 14 §.

Med upprepade tillfällen avses detsamma som i 17 kap. 13 §, dvs. det ska vara frågan om mer än ett tillfälle och det ska finnas ett tidsmässigt samband. Ett beslut om föreläggande ska vara tillräckligt preciserat. Det innebär att föreläggandet ska utformas så att det uttryckligen framgår hur adressaten ska förhålla sig för att följa bestämmelsen. Ett beslut om föreläggande ska också innehålla en tidsgräns, vilken normalt inte bör sättas under ett år (jfr prop. 1995/96:160 s. 192).

Enligt 17 kap. 14 § andra stycket får att ett föreläggande även riktas mot en satellitentreprenör. Ett beslut om föreläggande som förenats med vite kan överklagas enligt 20 kap. 4 §. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.

14 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4 får granskningsnämnden för radio och tv besluta om de förelägganden mot satellitentreprenören som behövs i enskilda fall för att de bestämmelser och villkor som anges i 5 § ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11, 13 eller 13 a § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgivaren.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förelägganden som kan riktas mot satellitentreprenörer. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

En satellitentreprenör är den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet, se 2 kap. 2 §. Av tidigare förarbeten framgår att utgångspunkten är att satellitentreprenören genom avtal med den sändande ska försäkra sig om att bestämmelserna följs (se prop. 1995/96:160 s. 193 och prop. 1992/93:75 s. 56).

I första stycket förtydligas att bestämmelsen gäller förelägganden riktade mot satellitentreprenörer. Övriga ändringar är endast språkliga.

I andra stycket hänvisas till den nya bestämmelsen 17 kap. 13 a §. Det innebär att Justitiekanslerns förelägganden enligt den paragrafen får riktas mot satellitentreprenören. Bestämmelsen motsvarar vad som redan gäller i fråga om bestämmelser till skydd för barn (se 5 kap. 2 § och 17 kap. 13 §).

Enligt 5 kap. 3 § tredje stycket lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden ska en satellitentreprenör, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige, ombesörja att varje program spelas in och bevaras i minst sex månader från sändningen (se prop. 1995/96:160 s. 203 och prop. 1992/93:75 s 50). Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.

18 kap.

2 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradio får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap. 1 §, 2 § 1–3, 3 § första stycket och 4 §, 7 kap. 1, 2, 3 och 4–8 §§, 8 kap. 1–13 och 14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap. 1–5, 6–9 och 10 §§, eller

2. ett tillståndsvillkor enligt 4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som getts av regeringen att sända ljudradio får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse och ändring av sändningstillstånd för bland annat tv och sökbar text-tv. Ändringen i första stycket 1 är en följd av att 6 kap. 2 § ändrats. Ändringen i första stycket 2 är enbart språkligt och görs för att överensstämma med 18 kap. 5 § 5.

5 § Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om

1. tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter tillståndets början,

2. tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4, 8–9 a och 10 §§,

4. domstol har funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten, eller

5. ett tillståndsvillkor enligt 13 kap. 27 § första stycket 3 har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myndigheten för press, radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell radio i ett sändningsområde, och finns det skäl att anta att förfogandet kan inverka menligt på konkurrensen, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.

Har Myndigheten för press, radio och tv medgett överlåtelse trots att tillståndshavaren redan förfogar över tillstånd att sända analog kommersiell radio i samma sändningsområde, och finns det skäl att anta att överlåtelsen kan inverka menligt på konkurrensen, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, regioner eller kommuner innehar ett tillstånd att sända kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska Myndigheten för press, radio och tv återkalla det tillståndet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av tillstånd att sända kommersiell radio. Övervägandena finns i avsnitt 21.1.

Av första stycket 5, som är ny, framgår att återkallelse av ett tillstånd att sända digital kommersiell radio kan ske om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt åsidosätter ett villkor som beslutats med stöd av 13 kap. 27 § första stycket 3. Villkoret avser en skyldighet att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i det företag som innehar tillståndet mer än i begränsad omfattning. Ett beslut om återkallelse av tillstånd kan överklagas enligt 20 kap. 2 § första stycket 3 radio-_och_tv-lagen.

19 kap.

4 § Frågor om påförande av särskild avgift enligt 17 kap. 5 § prövas av

Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

Frågan om påförande av särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen fick laga kraft.

Paragrafen reglerar vem som prövar frågan om påförande av särskild avgift. Genom ändringen i första stycket förtydligas att bestämmelsen

gäller särskild avgift enligt 17 kap. 5 §. Ändringen i andra stycket är endast redaktionell. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

4 a § Frågor om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a § prövas av granskningsnämnden för radio och tv när ett beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § har fattats av regeringen och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall.

En särskild avgift får inte beslutas senare än fem år från det att ett tillgängliggörande skulle ha skett. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Paragrafen är ny och reglerar vem som prövar frågan om påförande av särskild avgift om en leverantör av medietjänster inte följer ett tillgänglighetsbeslut enligt 5 kap. 12 §. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

Första stycket innebär att granskningsnämnden för radio och tv får pröva frågan om särskild avgift när ett beslut om att tillgängliggöra innehåll har fattats av regeringen. Myndigheten för press, radio och tv får pröva frågan i övriga fall.

Andra stycket innebär att särskild avgift inte får beslutas senare än fem år från det att en leverantör skulle ha gjort tjänsten tillgänglig enligt ett tillgänglighetsbeslut enligt 5 kap. 12 §. Det innebär till exempel att om det i ett tillgänglighetsbeslut anges att en viss andel av tjänsten ska vara textad under ett år får avgift inte beslutas senare än fem år efter att utgången av denna ettårsperiod.

Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Med verkställighet avses faktiska verkställighetsåtgärder. Det betyder att något fullgörande inte kan krävas efter det att fem år har gått sedan beslutet fick laga kraft.

20 kap.

Beslut om särskild avgift

3 a § Beslut om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Paragrafen är ny och reglerar att beslut om särskild avgift med anledning av att beslut om krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning inte följs, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

4 § Beslut av Justitiekanslern, Myndigheten för press, radio och tv, granskningsnämnden för radio och tv eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket, 12 och 13 a §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 3, 4, 6 och 8 och 12 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Paragrafen reglerar vilka vitesförelägganden som kan överklagas. Ändringen i första stycket innebär att beslut av Justitiekanslern som har förenats med vite enligt 17 kap. 13 a § kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 8.2. Av

första stycket följer att förelägganden om anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § och skyldighet att anmäla ändrade uppgifter enligt 2 kap. 4 § kan överklagas (17 kap. 11 § punkt 1). Överväganden i denna del finns i avsnitt 18.4. Därutöver kan förelägganden om att lämna information som varnar för våldsskildringar och pornografiska bilder enligt den nya bestämmelsen i 5 kap. 3 § överklagas (17 kap. 11 § första stycket 2). Överväganden i denna del finns i avsnitt 7.3. Därutöver har en mindre språklig ändring gjorts.

Ändringarna i andra stycket innebär ingen ändring i sak utan är en följd av att hänvisningar ändrats i 17 kap. 11 §.

6 § Andra beslut av Justitiekanslern, Myndigheten för press, radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

Paragrafen anger vilka beslut enligt lagen som inte får överklagas. Ändringen är en följdändring med anledning av att beslut av Justitiekanslerns om förelägganden som har förenats med vite enligt 17 kap. 13 a § får överklagas enligt 20 kap. 4 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om överträdelser av beslut enligt 5 kap. 12 § som meddelats före ikraftträdandet.

I bestämmelsen anges när lagen ska träda i kraft och vilka övergångsbestämmelser som ska finnas. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.

Av punkt 1 framgår att lagen träder i kraft den 1 december 2020. I punkt 2 finns en övergångsbestämmelse som innebär att äldre bestämmelser ska gälla i fråga om överträdelser av beslut om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som beslutats enligt 5 kap. 12 § och som meddelats före ikraftträdandet. Enligt äldre bestämmelser kan Myndigheten för press, radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv besluta om förelägganden för att beslut om tillgänglighet ska följas (17 kap. 11 §).

Hänvisningar till S25-4

25.5. Förslaget till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

7 kap.

3 § Vid marknadsföring av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat till konsumenter får kommersiella annonser inte användas i tv-sändningar, beställtv eller ljudradiosändningar.

En leverantör av en videodelningsplattform får inte tillhandahålla sådana kommersiella annonser som avses i första stycket före, under eller efter användargenererade videor eller tv-program på plattformen.

Paragrafen innehåller ett förbud för kommersiella annonser.

Första stycket ändras så att hänvisningen till tv-sändningar via satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696) tas bort. Liksom tidigare ska bestämmelsen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen, däremot inte på tv-sändningar och beställ-tv som en annan EES-stat har jurisdiktion över. Begreppen tv-sändning, beställtv och ljudradiosändning definieras i radio-_och_tv-lagen. Begreppet tvsändningar omfattar sändningar över satellit. Ändringen innebär att bestämmelsen även kan bli tillämplig på tv-sändningar och beställ-tv från tredje länder, dvs. länder utanför EES. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

I andra stycket, som är nytt, framgår att förbudet mot kommersiella annonser i första stycket även gäller för leverantörer av videodelningsplattformar. Ändringen genomför delvis artikel 28b.2 AVdirektivet genom ändringsdirektivet, men är strängare än vad direktivet kräver. Övervägandena finns i avsnitt 12.6. På samma sätt som för tvsändningar och beställ-tv tillämpas bestämmelsen på videodelningsplattformar som omfattas av radio-_och_tv-lagen, däremot inte på plattformar som en annan EES-stat har jurisdiktion över. Videodelningsplattformar och leverantörer av sådana plattformar definieras i radio-_och_tv-lagen. Med tillhandahålla avses att en plattformsleverantör inte får marknadsföra, sälja eller arrangera sådana annonser som avses i bestämmelsen på sin plattform.

25.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

4 kap.

1 § En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. tv-sändningar, beställ-tv eller ljudradiosändningar, eller 3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Paragrafen innehåller ett förbud mot kommersiella annonser.

Genom ändringen i punkt 2 tas den tidigare hänvisningen till radio-_och_tv-lagen (2010:696) bort. Liksom tidigare ska bestämmelsen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen, däremot inte på tv-sändningar och beställ-tv som en annan EES-stat har jurisdiktion över. Ändringen innebär att bestämmelsen även kan bli tillämplig på tvsändningar och beställ-tv från tredje länder. Begreppen tv-sändning, beställ-tv och ljudradiosändning definieras i radio-_och_tv-lagen. Se även författningskommentaren till 7 kap. 3 § första stycket lag om ändring i alkohollagen (2010:1622). Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

4 §

En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter eller

påfyllningsbehållare till konsumenter

1. inom informationssamhällets tjänster, eller

2. i tv-sändningar, beställ-tv eller ljudradiosändningar.

Förbudet i första stycket gäller dock inte

1. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller

2. marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för marknadsföring genom kommersiella annonser.

Paragrafen innehåller ett förbud mot marknadsföring.

Genom ändringen i första stycket 2 tas den tidigare hänvisningen till radio-_och_tv-lagen (2010:696) bort. Liksom tidigare ska bestämmelsen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som omfattas av radio- och tvlagen, däremot inte på tv-sändningar och beställ-tv som en annan EES-stat har jurisdiktion över. Ändringen innebär att bestämmelsen även kan bli tillämplig på tv-sändningar och beställ-tv från tredje länder.

Begreppen tv-sändning, beställ-tv och ljudradiosändning definieras i radio-_och_tv-lagen. Se även författningskommentaren till 7 kap. 3 § första stycket lag om ändring i alkohollagen (2010:1622). Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Hänvisningar till S25-5

Prop. 2019/20:168

Bilaga 1

225

I

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2010/13/EU

av den 10 mars 2010

om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra

författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella

medietjänster)

(kodifierad version)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artiklarna 53.1 och 62,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 1 ), och

av följande skäl:

(1)

Europaparlamentet och rådets direktiv 89/552/EEG av

den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestäm­

melser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra

författningar om tillhandahållande av audiovisuella me­

dietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) ( 2 )

har ändrats flera gånger ( 3 ) på ett väsentligt sätt. För att

skapa klarhet och överskådlighet bör det direktivet kodi­

fieras.

(2)

Audiovisuella medietjänster som tillhandahålls över grän­

serna med hjälp av olika tekniker är ett sätt att uppfylla

unionens mål. Vissa åtgärder är nödvändiga för att medge

och säkerställa övergången från nationella marknader till

en gemensam produktions- och distributionsmarknad för

program och för att garantera lojala konkurrensförhållan­

den utan att påverka den roll i det allmännas intresse

som de audiovisuella medietjänsterna ska tillgodose.

(3)

Europarådet har antagit Europakonventionen om televi­

sion över gränserna.

(4)

Mot bakgrund av ny teknik för överföring av audiovisu­

ella medietjänster bör en rättslig ram för utförandet av

sändningsverksamhet för television ta hänsyn till att af­

färsverksamheten påverkas av strukturella förändringar,

informations- och kommunikationsteknikens spridning

och den tekniska utvecklingen, i synnerhet när det gäller

finansieringen av kommersiell sändningsverksamhet, och

den bör garantera optimala konkurrensvillkor och rätts­

säkerhet för informationsteknik, mediebransch och me­

dietjänster i Europa, liksom respekt för kulturell och

språklig mångfald.

(5)

De audiovisuella medietjänsterna är i lika hög grad kul­

turella som ekonomiska tjänster. Deras ökande betydelse

för samhälle och demokrati – särskilt som garanter för

informationsfrihet, åsiktsmångfald och mediepluralism –

utbildning och kultur motiverar särskilda regler för dessa

tjänster.

(6)

Enligt artikel 167.4 i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt ska unionen beakta de kulturella aspekterna

då den handlar enligt andra bestämmelser i det fördraget,

särskilt för att respektera och främja sin kulturella mång­

fald.

SV

15.4.2010

Europeiska unionens officiella tidning

L 95/1

( 1 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 20 oktober 2009 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 februari 2010.

( 2 ) EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Rättsaktens ursprungliga titel var

”Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samord­

ning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar

och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för

television”.

( 3 ) Se bilaga I del A.

226

Prop. 2019/20:168

Bilaga 1

(7)

I sina resolutioner av den 1 december 2005 ( 1 ) och den

4 april 2006 (

2

) om Doharundan och WTO:s minister­

konferenser krävde Europaparlamentet att de viktigaste

offentliga tjänsterna, såsom audiovisuella tjänster, bör un­

dantas från liberaliseringen inom ramen för förhandlings­

rundan om Allmänna tjänstehandelsavtalet (Gats). I sin

resolution av den 27 april 2006 ( 3 ) stödde Europaparla­

mentet Unescos konvention om främjande av och skydd

för mångfalden av kulturella uttryck, vilken särskilt anger

att ”kulturella aktiviteter, varor och tjänster är av både

ekonomisk och kulturell art eftersom de är bärare av

identiteter, värderingar och betydelser och därför inte

bör behandlas som om de enbart hade ett handelsvärde”.

Genom rådets beslut 2006/515/EG av den 18 maj 2006

om ingående av konventionen om skydd för och främ­

jande av mångfalden av kulturyttringar (

4 ) godkänns

Unescokonventionen på gemenskapens vägnar. Konven­

tionen trädde i kraft den 18 mars 2007. Detta direktiv

respekterar principerna i den konventionen.

(8)

Det är viktigt att medlemsstaterna säkerställer att varje

handling förhindras, som kan visa sig skadlig för den fria

rörligheten och handeln med televisionsprogram eller

som kan medföra dominerande ställningar som skulle

leda till begränsningar av den tv-överförda informatio­

nens mångfald och frihet och av informationssektorn i

dess helhet.

(9)

Detta direktiv påverkar inte existerande eller kommande

unionsåtgärder beträffande harmonisering, särskilt för att

tillfredsställa tvingande krav som rör skydd för kon­

sumenter och rimligheten i kommersiella transaktioner

och konkurrens.

(10)

Traditionella audiovisuella medietjänster – såsom televi­

sion – och nya audiovisuella medietjänster kan skapa

många arbetstillfällen i unionen, särskilt i små och me­

delstora företag, och främja ekonomisk tillväxt och inve­

steringar. Med tanke på betydelsen av lika konkurrens­

villkor och en verklig europeisk marknad för audiovisu­

ella medietjänster bör de grundläggande principerna för

den inre marknaden, som fri konkurrens och likabehand­

ling, efterlevas i syfte att säkra öppenhet och förutsebar­

het på marknaderna för audiovisuella medietjänster och

skapa låga hinder för tillträde.

(11)

Det är nödvändigt att se till att alla audiovisuella medie­

tjänster, både tv-sändningar (dvs. linjära audiovisuella me­

dietjänster) och audiovisuella medietjänster på begäran

(dvs. icke-linjära audiovisuella medietjänster), omfattas

av åtminstone en grunduppsättning samordnade regler,

för att förhindra snedvridning av konkurrensen, öka

rättssäkerheten, bidra till att fullborda den inre mark­

naden och underlätta framväxten av ett gemensamt infor­

mationsområde.

(12)

Den 15 december 2003 antog kommissionen ett med­

delande om framtiden för den europeiska lagstiftningen

på det audiovisuella området, i vilket det betonas att

regleringspolitiken inom den sektorn måste värna vissa

allmänna intressen, som kulturell mångfald, rätt till infor­

mation, mediepluralism, skydd av minderåriga och kon­

sumentskydd samt att förstärka allmänhetens medveten­

het och mediekompetens, nu och i framtiden.

(13)

I resolutionen från rådet och företrädarna för medlems­

staternas regeringar, församlade i rådet, av den 25 januari

1999 om radio och tv i allmänhetens tjänst ( 5 ), bekräftas

att de programföretag som verkar i allmänhetens tjänst

även fortsättningsvis måste dra nytta av den tekniska

utvecklingen för att genomföra sitt uppdrag. Känneteck­

nande för den europeiska audiovisuella mediemarknaden

är att privata och offentliga leverantörer av audiovisuella

medietjänster verkar sida vid sida.

(14)

Kommissionen har antagit initiativet ”i2010 – Det euro­

peiska informationssamhället för tillväxt och sysselsätt­

ning” som syftar till att främja tillväxt och sysselsättning

inom it- och mediebranschen. Detta är en övergripande

strategi som ska uppmuntra produktion med europeiskt

innehåll, den digitala ekonomins utveckling och använd­

ningen av informations- och kommunikationsteknik, mot

bakgrund av konvergensen mellan informationssamhäl­

lets tjänster och medietjänster, nät och utrustning, genom

att modernisera och utnyttja alla verktyg som EU för­

fogar över: lagstiftning, forskning och partnerskap med

branschen. Kommissionen har förbundit sig att skapa en

enhetlig ram för den inre marknaden för it-tjänster och

medietjänster, genom att modernisera den rättsliga ramen

för audiovisuella tjänster. Målsättningen med i2010 kom­

mer i princip att uppnås genom att branschen får utveck­

las med endast den reglering som är nödvändig, och

genom att små, nystartade företag som kommer att

skapa välstånd och sysselsättning i framtiden ges möjlig­

het att utvecklas samt förnya och skapa nya arbetstill­

fällen på en öppen marknad.

(15)

Den 4 september 2003 ( 6 ), den 22 april 2004 ( 7 ) och den

6 september 2005 ( 8 ) antog Europaparlamentet resolutio­

ner vilka i princip stöder det allmänna tillvägagångssättet

med grundläggande regler som omfattar alla audiovisu­

ella medietjänster och kompletterande regler för tv-sänd­

ningar.

SV

L 95/2

Europeiska unionens officiella tidning

15.4.2010

( 1 ) EUT C 285 E, 22.11.2006, s. 126.

( 2 ) EUT C 293 E, 2.12.2006, s. 155.

( 3 ) EUT C 296 E, 6.12.2006, s. 104.

( 4 ) EUT L 201, 25.7.2006, s. 15.

( 5 ) EGT C 30, 5.2.1999, s. 1.

( 6 ) Europaparlamentets resolution om television utan gränser

(EUT C 76 E, 25.3.2004, s. 453).

( 7 ) Europaparlamentets resolution om risken för kränkning av yttrande-

och informationsfriheterna (artikel 11.2 i stadgan om de grundläg­

gande rättigheterna) i EU och särskilt i Italien (EUT C 104 E,

30.4.2004, s. 1026).

( 8 ) Europaparlamentets resolution om tillämpningen av artiklarna 4 och

5 i direktiv 89/552/EEG ”Television utan gränser”, ändrat genom

direktiv 97/36/EG, för perioden 2001–2002 (EUT C 193 E,

17.8.2006, s. 117).

Prop. 2019/20:168

Bilaga 1

227

(16)

Det här direktivet ökar överensstämmelsen med de

grundläggande rättigheterna och är helt i enlighet med

de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna ( 1 ), särskilt artikel 11.

I detta hänseende bör detta direktiv inte på något sätt

hindra medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitu­

tionella bestämmelser om pressfrihet och yttrandefrihet i

medierna.

(17)

Det här direktivet bör inte påverka medlemsstaternas

skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direk­

tiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informations­

förfarande beträffande tekniska standarder och föreskrif­

ter och enligt föreskrifter för informationssamhällets

tjänster (

2

). Förslag till nationella åtgärder, tillämpliga på

beställmedietjänster, av striktare eller mer detaljerad art

än de som behövs för att endast införliva Europaparla­

mentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den

11 december 2007 om ändring av rådets direktiv

89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser

som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författ­

ningar om utförandet av sändningsverksamhet för televi­

sion (

3

), bör därför följa de förfaranderegler som fastställs

i artikel 8 i direktiv 98/34/EG.

(18)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av

den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elek­

troniska kommunikationsnät och kommunikationstjäns­

ter (ramdirektiv) ( 4 ) påverkar, enligt artikel 1.3 i det di­

rektivet, inte de åtgärder som antagits på unionsnivå eller

nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmän­

intresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och

audiovisuell politik.

(19)

Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas och re­

spektive myndigheters ansvar i fråga om organisationen

– inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ

auktorisering eller beskattning – och finansieringen av

program samt programinnehåll. Den kulturella utveck­

lingens oberoende i medlemsstaterna och bevarandet av

den kulturella mångfalden inom unionen förblir därför

opåverkade.

(20)

Inga bestämmelser i detta direktiv bör ålägga eller upp­

muntra medlemsstaterna att införa nya licens- eller till­

ståndssystem för någon typ av audiovisuella medietjäns­

ter.

(21)

I detta direktiv bör definitionen av en audiovisuell medie­

tjänst omfatta endast sådana audiovisuella medietjänster –

oavsett om det rör sig om tv-sändningar eller beställ­

tjänster – som är massmedier, dvs. som är avsedda att

tas emot av och kan tänkas ha en klar påverkan på en

betydande andel av allmänheten. Tillämpningsområdet

bör begränsas till tjänster enligt definitionen i fördraget

om Europeiska unionens funktionssätt och bör därför

omfatta alla typer av ekonomisk verksamhet, även public

service-företagens verksamhet, men bör inte omfatta

verksamhet som primärt har icke-ekonomiska syften

och som inte konkurrerar med tv-sändningar, såsom pri­

vata webbplatser och tjänster som innebär tillhandahål­

lande eller distribution av audiovisuellt innehåll som

framställs av privata användare i syfte att delas och ut­

bytas inom intressegrupper.

(22)

I detta direktiv bör definitionen av audiovisuella medie­

tjänster omfatta massmedier i deras funktion att infor­

mera, underhålla och utbilda allmänheten, och bör inbe­

gripa audiovisuella kommersiella meddelanden, men bör

utesluta alla former av privat korrespondens, som e-post­

meddelanden som sänds till ett begränsat antal motta­

gare. Definitionen bör utesluta alla tjänster vilkas huvud­

sakliga syfte inte är tillhandahållande av program, dvs.

när det audiovisuella innehållet enbart är en sidoeffekt

av tjänsten och inte dess huvudsakliga syfte. Ett exempel

är webbplatser som innehåller audiovisuella element som

endast är av underordnad betydelse, t.ex. animerade gra­

fiska element, korta reklaminslag eller information om en

produkt eller tjänst som inte är av audiovisuell art. Av

dessa skäl bör direktivet inte heller vara tillämpligt på

hasardspel med en penninginsats, inklusive lotterier och

vadslagning och andra former av speltjänster, och inte

heller på online-spel och sökmotorer, men däremot på

sändningar som handlar om hasardspel eller andra spel.

(23)

I detta direktiv bör begreppet audiovisuell avse rörliga

bilder med eller utan ljud, vilket således innefattar filmer

utan ljud men inte ljudöverföring eller radiotjänster. Även

om det viktigaste syftet med en audiovisuell medietjänst

är att tillhandahålla program, bör definitionen av en så­

dan tjänst även omfatta textbaserat innehåll som åtföljer

programmen, såsom undertextningstjänster och elektro­

niska programguider. Separata textbaserade tjänster bör

inte omfattas av detta direktiv, som inte bör påverka

medlemsstaternas rätt att reglera sådana tjänster på na­

tionell nivå i enlighet med fördraget om Europeiska unio­

nens funktionssätt.

(24)

Audiovisuella medietjänster på begäran kännetecknas av

att de är ”televisionsliknande”, dvs. att de konkurrerar om

samma publik som tv-sändningar och att utformningen

av och sättet att få tillgång till tjänsten får användaren att

rimligen förvänta sig lagstadgat skydd enligt detta direk­

tiv. Mot bakgrund av detta och för att förebygga skill­

nader beträffande fri rörlighet och konkurrens bör be­

greppet program tolkas på ett dynamiskt sätt så att hän­

syn tas till utvecklingen inom tv-sändningsverksamheten.

SV

15.4.2010

Europeiska unionens officiella tidning

L 95/3

( 1 ) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

( 2 ) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37.

( 3 ) EUT L 332, 18.12.2007, s. 27.

( 4 ) EGT L 108, 24.4.2002, s. 33.

228

Prop. 2019/20:168

Bilaga 1

(25)

Begreppet redaktionellt ansvar är grundläggande för fast­

ställandet av vilken funktion leverantören av medietjäns­

ter har och därmed för definitionen av audiovisuella me­

dietjänster. Medlemsstaterna får dessutom fastställa

aspekter av denna definition av redaktionellt ansvar,

bland annat begreppet faktisk kontroll, när de antar be­

stämmelser för att genomföra detta direktiv. Det här di­

rektivet påverkar inte tillämpningen av de undantag från

ansvar som fastställs i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rätts­

liga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt

elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om

elektronisk handel) ( 1 ).

(26)

I detta direktiv bör definitionen av leverantör av medietjänst

inte omfatta fysiska eller juridiska personer som endast

överför program för vilka tredje man har det redaktio­

nella ansvaret.