SOU 1994:96

Följdlagstiftning till miljöbalken : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Miljö- och naturresursdepartementet

Regeringen bemyndigade den 11 maj 1989 chefen för Miljö- och naturresursdepartementet att tillkalla en kommitté med högst tretton ledamöter med uppdrag att göra en översyn av miljöskyddslagstift— ningen.

Med stöd av bemyndigandet förordnades fr.o.m. den 5 juni 1989 justitierådet Staffan Vängby som ordförande. Som ledamöter har varit förordnade riksdagsledamoten Erling Bager (fp) (fr.o.m. den 11 juli 1989), riksdagsledamoten Lennart Daléus (c) (fr.o.m. den 17 juni 1991), dåvarande riksdagsledamoten Åsa Domeij (mp) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 21 oktober 1991), riksdagsledamoten Alf Egnerfors (s) (fr.o.m. den 12 februari 1991 t.o.m. den 14 november 1991), riksdagsledamoten Dan Ericsson (kds) (fr.o.m. den 29 oktober 1991), riksdagsledamoten Lennart Fremling (fp) (fr.o.m. den 15 november 1991), riksdagsledamoten Hans Gustafsson (3) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 14 november 1991), riksdagsledamoten Tom Heyman (m) (fr.o.m. den 15 november 1991), riksdagsledamoten Per Olof Håkansson (s) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 6 december 1992), riksdagsledamoten Inga-Britt Johansson (s) (fr.o.m. den 15 november 1991 t.o.m. den 6 juni 1994), fil. dr Anne—Sofie Mårtensson (v) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 6 juni 1994), f.d. riksdagsledamoten Barbro Nilsson (s) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 14 november 1991), f.d. kommunalrådet Ivar Nordlander (s) (fr.o.m. den 14 juni 1990 t.o.m. den 14 november 1991), hovrättsrådet Per Olding (c) (fr.o.m. den 15 november 1991), riksdagsledamoten Magnus Persson (s) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 6 juni 1994), dåvarande riksdagsledamoten Sylvia Pettersson (s) (fr.o.m. den 12

februari 1991 t.o.m. den 14 november 1991), riksdagsledamoten Ulla Pettersson (s) (fr.o.m. den 8 december 1992 t.o.m. den 6 juni 1994), riksdagsledamoten Karin Starrin (c) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 16 juni 1991), kommunalrådet Kerstin Svenson (s) (fr.o.m. den 11 juli 1989 t.o.m. den 13 juni 1990), riksdagsledamoten Ivar Virgin (m) (fr.o.m. den 11 juli 1989), riksdagsledamoten Christer Windén (nyd) (fr.o.m. den 15 november 1991) och riksdagsledamoten Ingegerd Wärnersson (s) (fr.o.m. den 11 juli 1991 t.o.m. den 11 februari 1991).

I slutskedet av vårt arbete med förevarande betänkande har, förutom ordföranden, av ledamöterna deltagit Erling Bager, Lennart Daléus, Dan Ericsson, Lennart Fremling, Tom Heyman, Per Olding, Ivar Virgin och Christer Windén.

Som sakkunniga har varit förordnade direktören Allert Alverborg (fr.o.m. den 19 oktober 1989), dåvarande förbundsjuristen Mårten Bengtsson (fr.o.m. den 19 oktober 1989 t.o.m. den 29 september 1991), chefsjuristen Stig Gustafsson (fr.o.m. den 10 mars 1992), utredningssekreteraren Yngve Hjalmarsson (fr.o.m. den 17 april 1990 t.o.m. den 8 mars 1992), förbundsjuristen Guldner Hornsved (fr.o.m. den 30 september 1991), ombudsmannen Sven Nyberg (fr.o.m. den 29 oktober 1991 t.o.m. den 6 juni 1994), dåvarande sakkunnige Hans Sundström (fr.o.m. den 5 februari 1990 t.o.m. den 28 oktober 1991) och förbundsjuristen Håkan Torén (fr.o.m. den 19 oktober 1989 t.o.m. den 16 april 1990).

Följande experter har varit förordnade, nämligen chefsåklagaren Sven—Erik Alhem (fr.o.m. den 19 oktober 1989), regeringsrådet Gunnar Björne (fr.o.m. den 23 juni 1992), departementssekreteraren Mona Blomdin (fr.o.m. den 14 juni 1993), planeringsdirektören Bengt Bucht (fr.o.m. den 23 februari 1990), avdelningschefen Carl-Johan Engström (fr.o.m. den 1 oktober 1991), departementssekreteraren Göran Gustavsson (fr.o.m. den 5 februari 1990 t.o.m. den 14 mars 1994), departementssekreteraren Cecilia Hellner (fr.o.m. den 16 mars 1994), hovrättsassessom Hans Karlbom (fr.o.m. den 15 mars 1994), dåvarande avdelningsdirektören Hans-Roland Lindgren (fr.o.m. den 19 oktober 1989 t.o.m. den 19 oktober 1992), f.d. riksdagsledamoten Roy Ottosson (fr.o.m. den 15 november 1991 t.o.m. den 6 juni 1994), överingenjören Thomas Rahmn (fr.o.m. den 1 juli 1994), hovrättsassessom Stefan Rubenson (fr.o.m. den 20 november 1989), dåvarande departementsrådet Eva Smith (fr.o.m. den 20 november 1989

t.o.m. den 21 juni 1993), förste länsassessom Nils Strehlenert (fr.o.m. den 20 november 1989 t.o.m. den 5 september 1991), departementsrådet Stefan Strömberg (fr.o.m. den 19 oktober 1989 t.o.m. den 3 december 1990), dåvarande hovrättsassessom Kurt H Ståhl (fr.o.m. den 19 oktober 1989 t.o.m. den 17 februari 1992), naturvårdssekreteraren Anders Turesson (fr.o.m. den 20 november 1989 t.o.m. den 6 juni 1994), departementsrådet Claes Tjäder (fr.o.m. den 19 oktober 1989 t.o.m. den 11 februari 1991 och fr.o.m. den 15 april 1992), departementssekreteraren Claes Unge (fr.o.m. den 12 februari 1991 t.o.m. den 13 april 1992), enhetschefen Kitty Victor (fr.o.m. den 21 oktober 1992), hovrättsrådet Eva Wagner (fr.o.m. den 19 oktober 1989), departementsrådet Fredrik Wersäll (fr.o.m. den 4 december 1990), bitr. chefsjuristen Kristina Widgren (fr.o.m. den 30 oktober 1992) och förste länsassessom Rutger Öijerholm (fr.o.m. den 6 september 1991).

Som sekreterare har varit förordnade rådmannen Nils—Erik Andersson (fr.o.m. den 1 oktober 1989), hovrättsassessorn Susanne Hård (fr.o.m. den 15 januari 1993), numera hovrättsassessorn Hans Karlbom (fr.o.m. den 3 juni 1991 t.o.m. den 14 mars 1993), rådmannen Martin Lindgren (fr.o.m. den 1 oktober 1989 t.o.m. den 31 juli 1991) och numera överingenjören Thomas Rahmn (fr.o.m. den 23 april 1990 t.o.m. den 30 juni 1993). Biträdande sekreterare har varit assistenten Ingela Lambert (fr.o.m. den 17 december 1990 t.o.m. den 31 januari 1994).

Under arbetet med slutbetänkandet har av sekreterarna deltagit Nils- Erik Andersson. Jur. kand. Maria Millberg har under slutskedet av arbetet biträtt sekretariatet med uppsättande av lagtexter.

Vi har antagit namnet Miljöskyddskommittén. Vi har tidigare överlämnat principbetänkandet (SOU 1991:4) Miljölagstiftningen i framtiden jämte bilagan (SOU 1991:5) Sekre- tariatets kartläggning och analys, huvudbetänkandet (SOU 1993:27) Miljöbalk och delbetänkandet (SOU 1993:66) Lag om införande av miljöbalken.

Vi får härmed överlämna vårt slutbetänkande Följdlagstiftning till miljöbalken.

Till betänkandet fogas en reservation och tre särskilda yttranden. Vårt arbete är härmed avslutat.

Stockholm den 8 juni 1994

Stqåfan Vängby

Erling Bager Lennart Daléus Dan Ericsson Lennart Fremling Tom Heyman Per Olding

Ivar Virgin Christer Windén

/ Nils-Erik Andersson

Innehåll Sammanfattning .............................. 15 LAGFÖRSLAG I . Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

(1987:10) ............................. 31 2. Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) . . 51 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1994-617) om änd-

ring i lagen (1902:71 s. 1 ), innefattande vissa bestäm-

melser om elektriska anläggningar .............. 85 4. Förslag till lag om ändring i väglagen (1971 :948) . . . . 87 5. Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957.'297) . 99 6. Förslag till lag om ändring i lagen (I983:293) om in-

rättande, utvidgning och avlysning av allmän farled

och allmän hamn ....................... 109 7. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa

rörledningar .......................... 113 8. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) . 119 9. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa

tortfyndigheter ......................... 131 10. Förslag till lag om ändring i lagen (1966-314) om

kontinentalsockeln ....................... 139 11. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om

Sveriges ekonomiska zon ................... 149 12. Förslag till lag om ändring i lagen (1979.'425) om

skötsel av jordbruksmark .................. 155 13. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen

(I979:429) ........................... 165 14. Förslag till lag med vissa särskilda bestämmelser om

renhållning och skyltning, m.m. .............. 171

8 Innehåll 15. Förslag till lag om ändring i miljöbalken ......... 175 16. Förslag till lag om ändring i lagen (000000) om in-

förande av miljöbalken .................... 185 17. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:201) om

ändring i kommunalskattelagen (1928-370) ....... 187 18. Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om

statlig inkomstskatt ...................... 193 19. Förslag till lag om ändring i jordabalken ........ 197 20. Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen

(1970.'988) ........................... 199 21. Förslag till lag om ändring i vapenlagen

(1973-11 76) .......................... 201 22. Förslag till lag om ändring i fastighetstaxerings—

lagen (1979—1152) ....................... 203 23. Förslag till lag om ändring i fastbränslelagen

(1981.'599) ........................... 207 24. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om

kärnteknisk verksamhet .................... 209 25. Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1 102) .......................... 211 26. Förslag till lag om ändring i bilavgaslagen

(1986:1386) .......................... 213 27. Förslag till lag om ändring i strälskyddslagen

(1988-220) ........................... 215 28. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om

brandfarliga och explosiva varor .............. 217 29. Förslag till lag om ändring i fiskelägen (1993: 787) . . 219 30. Förslag till lag om ändring i lagen (I994:327) om

ändring i fiskelägen (1993.'787) .............. 221 31. Förslag till lag om ändring i lagen (1993.'1596) om

ersättningsfonder ....................... 223 MOTIVERING 1 Inledning ............................. 227 2 Allmänna synpunkter på följdändringar till miljö—

balken ........................... '. . . 229 2.1 Förslaget till miljöbalk .................... 229

2.2

3.1 3.2

3.3

3.4

3.5

2.1.1 Inledning ....................... 229 2.1.2 Innehåll och indelning ............... 230 2.1.3 Grunder ....................... 233 2. 1 .4 Styrmedel ...................... 237 Överväganden ......................... 242 2.2. 1 Inledning ....................... 242 2.2.2 Grunderna för en anpassning .......... 244 2.2.3 Metoderna för en anpassning .......... 251 Plan— och bygglagen ..................... 255 Plan- och byggnadslagstiftningens framväxt ....... 255 Kraven på särskild lagstiftning till skydd för riks- intressen och andra allmänna intressen .......... 257 Naturresurslagens huvuddrag ................ 260 3.3.1 Inledning ....................... 260 3.3.2 Allmänt ....................... 260 3.3.3 De inledande bestämmelserna (1 kap.) ..... 261 3.3.4 De grundläggande hushållningsbestäm—

melserna (2 kap.) ................. 261 3.3.5 De särskilda hushållningsbestämmelserna

(3 kap.) ....................... 262 3.3.6 Regeringsprövning (4 kap.) ........... 263 3.3.7 Miljökonsekvensbeskrivningar (5 kap.) . . . . 263 Plan- och bygglagen ..................... 264 3.4.1 Inledning ....................... 264 3.4.2 De inledande bestämmelserna (1 kap.) ..... 266 3.4.3 Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av be- byggelse (2 kap.) .................. 267 3.4.4 Krav på byggnader m.m. (3 kap.) ....... 268 3.4.5 Översiktsplan (4 kap.) ............... 270 3.4.6 Detaljplan och områdesbestämmelser

(5 kap.) ....................... 272 3.4.7 Bygglovsprövning (8 kap.) ............ 276 3.4.8 Statlig kontroll beträffande områden av

riksintresse m.m. (12 kap.) ........... 277 Plan- och bygglagen i förhållanden till andra lagar . . . 279 3.5. 1 Inledning ....................... 279 3.5.2 Miljöskyddslagen .................. 279

3.6 3.7 3.8

3.9

4.1 4.2 4.3 4.4

4.5

3.5.3 Hälsoskyddslagen ................. 281 3.5.4 Naturvårdslagen .................. 282 3.5.5 Lagen om kemiska produkter .......... 284 Agenda 21 ........................... 284 Plan- och byggutredningens betänkande ......... 285 Samordningen av miljöbalken och plan- och bygglagen ............................ 288 3.8.1 Principiella utgångspunkter ............ 288 3.8.2 Plan- och bygglagens karaktär av sektors- lag i förhållande till bestämmelserna i miljö-

balken m.m. .................... 289 3.8.3 Överväganden .................... 292 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) ............. 301 Vattenlagen ........................... 31 1 Allmänt om vattenlagen ................... 311 Behovet av anpassning .................... 312 Metoder för en anpassning ................. 314 Närmare om anpassningen .................. 316 4.4.1 Övergripande aktsamhetsregler ......... 316 4.4.2 Paraplybestämmelser ............... 318 4.4.3 Tillämpningsområdet ............... 318 4.4.4 Tillåtlighetsreglerna ................ 324 4.4.5 Tillståndsplikten enligt vattenlagen ....... 342 4.4.6 Frågor om jordbruksbevattning ......... 348 4.4.7 Omprövning av tillståndsbeslut m.m. ..... 373 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i vattenlagen (19832291) .................. 393 Övriga NRL—anknutna lagar ................. 417 Gemensamma synpunkter .................. 417 5.1.1 Inledning ....................... 417 5.1.2 Miljöprövning i ett eller flera led ........ 419 5.1.3 Överväganden .................... 422 5.1.4 Innehållet i vissa centrala bestämmelser i de

NRL-anknutna lagarna .............. 425

5.1.5 Ellagen ........................ 437

5.2

5.3

5.4

5.5

5.6

5.1.6 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar . . . 438 Väglagen ............................ 440 5.2.1 Vägtralikens miljöpåverkan ........... 440 5.2.2 Tralikpolitiska målsättningar ........... 442 5.2.3 Bullerbegränsning inom EU ........... 447 5.2.4 Gällande lagstiftning ................ 447 5.2.5 Överväganden .................... 459 5.2.6 Specialmotivering till förslaget till lag om

ändring i väglagen (1971:948) .......... 466 Luftfartslagen ......................... 475 5 .3 . 1 Inledning ....................... 475 5.3.2 Luftfartslagen .................... 475 5.3.3 Allmänna synpunkter på anpassningen till

miljöbalken ..................... 477 5.3.4 Specialmotivering till förslaget till lag om

ändring i luftfartslagen (1957z297) ....... 480 Farledslagen .......................... 486 5.4.1 Gällande rätt .................... 486 5.4.2 Allmänna synpunkter på anpassningen till

miljöbalken ..................... 488 5.4.3 Specialmotivering till förslaget till lag om

ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled

och allmän hamn .................. 489 Rörledningslagen ....................... 492 5.5.1 Inledning ....................... 492 5.5.2 Allmänna synpunkter på anpassningen till

miljöbalken ..................... 494 5.5.3 Specialmotivering till förslaget till lag om

ändring i lagen (1978:160) om vissa rör-

ledningar ....................... 495 Minerallagen .......................... 499 5.6.1 Inledning ....................... 499 5.6.2 Mineralpolitikens mål ............... 501 5.6.3 Minerallagens huvudsakliga innehåll ...... 502 5.6.4 Skyddet för miljön enligt minrallagen ..... 503

5.7

5.8

5.9

6.1 6.2

6.3

5.6.5 Allmänna synpunkter på anpassningen till

miljöbalken ..................... 507 5.6.6 Specialmotivering till förslaget till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) ........ 512 Torvlagen ............................ 530 5.7.1 Inledning ....................... 530 5.7.2 Torvbrytningens miljöpåverkan ......... 531 5.7.3 Torvens roll i energipolitiken .......... 533 5.7.4 Regleringen av torvbrytning ........... 534 5.7.5 Allmänna synpunkter på anpassningen till

miljöbalken ..................... 536

5.7.6 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1985 :620) om vissa torvfyndigheter ................... 538 Kontinentalsockellagen .................... 546 5.8.1 Inledning ....................... 546 5.8.2 Allmänna synpunkter på anpassningen

till miljöbalken ................... 548

5.8.3 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinental-

sockeln ........................ 550 Ekozonslagen ......................... 558 5.9.1 Inledning ....................... 558 5.9.2 Allmänna synpunkter på anpassningen till

miljöbalken ..................... 559

5.9.3 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon ................... 561

Frågor om skötsellagamas anpassning till miljö-

balken .............................. 567 Allmänna synpunkter ..................... 567 Lagen om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen) . . . 569

6.2.1 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark ................... 569 Skogsvärdslagen ........................ 578 6.3.1 Miljöfrågorna och skogsbruket ......... 578

6.3.2 Specialmotivering till förslaget till lag om

ändring i skogsvårdslagen (19791429) ...... 582

7 Vissa överblivna bestämmelser ............... 591 7.1 Allmänna synpunkter ..................... 591 7.2 Specialmotivering till förslaget till lag med vissa särskilda bestämmelser om renhållning och skyltning, m.m. ....................... 592 8 Förslag till ändring i miljöbalken ............. 597 8.1 Inledning ............................ 597 8.2 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring

i miljöbalken .......................... 597 8.3 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring

i lagen om införande av miljöbalken ........... 604 9 Kommunalskattelagen .................... 605 9.1 Inledning ............................ 605 9.2 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i

lagen (1994:201) om ändring i kommunalskattelagen

(1928z370) ............................ 605 RESERVATION ............................ 607

SÄRSKILDA YTTRANDEN .................... 611

fil mm 11 1.110 RäluämWwä-JWn till.£.'ö

| j_ || _|| | r

5311 . . . . . . (W&WnMWgoiaj gui-m f.n." ':.6 r. SPT"!:l't.lrrIitm'inä ull 11'11-1'uwztlilllai, om (102 . . . . . . .Hwncij Lmlawiwmmm'w mm MX 51.9? Tu... . .wm'. . . . Jai-alumni: .annåtnllA . 3151! * "' 1 minimum! llitw ll'tt annaWDmlBiöaqa . få.” _..1 .: 11m1mttuhaumpsmtmmwdsbtbmn. 511' S?? . 3.7.3 . Tor. 11141 till' i timmen). filt.—."" mm.-Mvh - EH 5 "l * Reglering"? avtaMngtning . ,. 5.34 WC . 1.1.1 Mmmm wwwwmam 1.1 W»! .. www. ..... Hammar. tas 'i. "? ”HWÄWMWWMWWWth 9.8 m . -1111de1,13114111149153-(1411ummami anammitltttmatlaiöt 1111. animvitmnlabwa m ”9410 . -H1m1-1mmöao-=k=l—Wöilimva sum-anime naggli . 5411 *] R ] inlämna .. ........ . . 546 17206 . 5.91- 2... Allmäna! Hmmm.-.; TWI Q toa . . . .. . .wwgrtmm. ”...-......ngninhelal- 'N'. 5 a—amwtwrlwmmwmmma s-e MaE-lättmmwri WåMMWOEWWI & » . välliin .. ........ .. . . . ...... (01:15:85?!) . 'i'?” 51." kannrlrtgmt . . . . . . , _. . . 1.1??? W . —5—.'l.l.. inledning ....... . ...... .MOITAVREIM . 32.2 allmänna a:vnwnlnrt ...i myrmalm.-sma till Hö . . . . . mmm.. . .. .. .. .nacinaamammzm 5.9.3 Speak-_lmuti'vcnis15' till fintliga .ul”. lng om ändmtg i lagen ('1 997115 ! 1 » . i 1 ms: Snerikes »a-hnmmislcn .vm . 551 & Frågar Om .":laflrslrlimfwmw ”mun?." utdrag #1 i." 711.133;- balun _ .56'1 6.1 Altmämm premium . . . _ .. _. . , . . . . "i.u? (: ? utan mn mmm av. musikant-tri tsxittieliagam . . ';w 6.2-1 Smahlaraimmgml förslaget till lng ('.—111 limiting i lugna. (1919: 423) nm skålåd w joulhruknnm-g . , , . _ . _ . , . _ . . ._ . 5119 &:3 Skags'rånlslaglm . . .. , . 14.. .. .. . -. . . 518 ,är. 1.1 Mäjälrågwmm akogstwlwt ..... 1». . . 578

Sammanfattning

Grunder för anpassningen av annan lagstiftning till miljöbalken

Detta betänkande innehåller förslag till de ändringar som behövs i annan lagstiftning när miljöbalken träder i kraft. I kapitel 2 anger vi de principer som enligt vår uppfattning bör läggas till grund för sådana ändringar. Den anpassning vi föreslår av andra lagar sker till det av regeringen till lagrådet remitterade förslaget till miljöbalk, vilket varit den version som funnits tillgänglig vid avslutningen av vårt arbete.

Syftet med miljöbalken är att i en balk samla alla lagar som i första hand avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa en på lång sikt hållbar hushållning med naturresurserna. Naturligtvis finns det ett stort antal bestämmelser som behandlar frågor som är av stor vikt för hälsan, miljön och hushållningen med natur- resurser men som ingår i lagar som har en annan huvudsaklig in- riktning. Alla dessa lagar kan inte tas ini miljöbalken. Att så inte sker betyder emellertid inte att de för den skull bör lämnas oförändrade.

Avsikten med miljöbalksarbetet har varit att åstadkomma en sam- ordnad genomgång av miljörätten för att nu och i ett sammanhang bringa denna i överensstämmelse med de krav på skydd för hälsa, miljö och naturresurser varom det råder en bred enighet bland med— borgare och politiska partier. Om man menar att dessa värderingar skall få genomslag finns det inte anledning att göra halt vid gränserna för den egentliga miljölagstiftningen. Så långt möjligt bör även andra lagbestämmelser som är av betydelse för ämnet bringas att överens- stämma med nya värderingar på hälso- och miljöskyddets område.

I lagrådsremissen anförs i anslutning till sådana synpunkter som de nu redovisade att den kanske viktigaste uppgiften inom ramen för det fortsatta arbete som Miljöskyddskommittén utför blir att närmare överväga hur vissa lagar, varvid särskilt nämns plan- och bygglagen,

vattenlagen och minerallagen, skall anpassas till miljöbalken. Det sägs att om det därvid befinns att en möjlig väg till anpassning är att i miljöbalken föra in hela eller vissa delar av dessa lagar får frågan övervägas på nytt. Det sägs vidare att inte bara de nuvarande hushåll- ningsbestämmelserna i naturresurslagen utan även miljöbalkens be- stämmelserommiljökvalitetsnormerochmiljökonsekvensbeskrivningar bör bli gällande vid en prövning enligt de lagar som för närvarande anknyter till naturresurslagen.

Enligt 2 kap. 1 5 i förslaget till miljöbalk skall bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. balken också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (19832291), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (19571297), minerallagen (1991:45), lagen (1966:314) om kontinental- sockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. I dessa lagar finns nu föreskrifter, utformade på något olika sätt, om tillämpning av naturresurslagen. Vi betecknar fortsättningsvis dessa lagar, sedda i grupp, som de NRL—anknutna lagarna eller, ibland, som sektorslagarna. Lagarna skall alltså innehålla bestämmelser om tillämpning i större eller mindre omfattning av 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken. Av de angivna kapitlen innehåller 3 kap. grundläggande hushållningsbestämmelser, 4 kap. särskilda hushåll— ningsbestämmelser för vissa områden i landet, 6 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer och 8 kap. bestämmelser om miljökonse- kvensbeskrivningar.

Ett alternativ för anpassning av sektorslagarna till miljöbalken är att endast paraplybestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken blir tillämpliga vid prövning enligt sektorslagarna och att dessa inte i övrigt upptar några andra aktsamhetsregler än dem som nu gäller. De frågor som behandlas i en sektorslag skulle då prövas av sektorsmyndigheten enligt lagen i fråga medan miljöfrågorna skulle prövas av miljö- myndighetema enligt miljöbalken. Någon anpassning sker i så fall inte alls till miljöbalken utöver tillämpningen av paraplybestämmelsema.

Avvägningar med hänsyn till hälsan och miljön måste vara i princip desamma på olika områden. Det finns inte någon anledning att skyddet för hälsan och miljön skall vara vare sig bättre eller sämre i förhållande till exempelvis vattenföretag eller gruvföretag än vad det är i förhållande till exempelvis miljöfarlig verksamhet som avses i

nuvarande miljöskyddslagen. Även lagar som närmast är att betrakta som s.k. exploateringslagar bör enligt vår mening bygga på samma principer som miljöbalken såvitt angår skyddet för hälsa och miljö samt hushållningen med naturresurser. Eftersom miljöbalken innebär att hänsynen till hälsan och miljön ges större tyngd i avvägningen mot andra samhällsintressen bör på motsvarande sätt hälso- och miljöhän— synen tillmätas större betydelse även inom ramen för tillämpningen av de NRL-anknutna lagarna.

I miljöbalken finns ett antal till varandra anpassade övergripande aktsamhetsregler. Reglerna skall vara tillämpliga på alla företag, kommuner och andra som utövar en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd, som kan komma att skada människors hälsa eller miljön, i den utsträckning de görs tillämpliga i de kapitel som ingår i balkens tredje och fjärde avdelningar. Enligt lagrådsremissen bör det i fråga om aktsamhetsreglemas tillämplighetsområde tydligt framgå för vilka verksamhetsområden reglerna kan göras gällande.

I lagrådsremissen understryks vidare, och detta har direkt tillämp— ning på vårt arbete, att det anförda inte hindrar att också verksamheter som formellt ligger utanför miljöbalken anpassas till balkens aktsam— hetsregler. En sådan anpassning bör dock i enlighet med det sektors- ansvar som gäller all miljöstörande verksamhet ske genom den lagstift- ning som reglerar verksamheten i fråga, antingen genom en hänvisning till miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler eller på annat sätt.

Det sagda medför att i den mån miljöbalkens allmänna aktsamhets- regler anses böra få genomslag också på de olika sektorslagarnas områden måste direkta bestämmelser härom tas in i lagarna i fråga.

Frågan om formerna för en anpassning av sektorslagarna till miljö— balken föranleder överväganden efter något olika linjer beträffande skilda kategorier av sektorslagar.

Till den första kategorien vill vi hänföra plan- och bygglagen. Denna är helt inriktad på den fysiska planeringen. Den har anknytning till miljöbalken främst när det gäller hushållning med mark och vatten samt den fysiska miljön i övrigt. Beträffande plan- och bygglagen ligger den väsentliga anpassningen däri att lagen skall hänvisa till miljöbalkens hushållningsbestämmelser och bestämmelser om miljö— kvalitetsnormer och miljökonsekvensbes'krivningar.

Den andra kategorien omfattar vattenlagen. Tillämpningen av vat- tenlagen har utvecklats under lång tid och man kan tala om en egen " lagkultur". Vattenlagens tillåtlighetsregler utgör i viss mån motsvarig- heter till regler i miljöbalken. Det kan finnas anledning att i vatten—

lagen bevara fristående och fullständiga aktsamhetsregler, som emel- lertid anpassas till miljöbalkens aktsamhetsregler.

Vad sedan gäller övriga NRL—anknutna lagar talar starka skäl för att dessa lagar i så stor utsträckning som möjligt bör i miljöfrågor repliera på balken. Den lösning enligt vilken de grundläggande miljö- reglema återfinns i miljöbalken synes därför vara att föredra framför en lösning enligt vilken de NRL-anknuta lagarna innehåller fristående allmänna aktsamhetsregler om hänsyn till hälsa, miljö och hushållning med naturresurser.

Skogsvårdslagen är inte nu NRL-anknuten. Av lagen bör emellertid framgå att vid skogsvård hänsyn skall tas till miljön enligt de mål och grundläggande principer som finns i miljöbalken. Motsvarande gäller lagen om skötsel av jordbruksmark.

Plan- och bygglagen

Plan- och bygglagen behandlar vi i kapitel 3. Bestämmelserna i lagen är tillämpliga på planläggning av mark och vatten samt på byggande. Reglerna är till sin karaktär framåtsyftande vilket innebär att de endast undantagsvis kan tillämpas på befintliga förhållanden. De bestämmel- ser i fråga om yttre miljö som finns i plan— och bygglagen syftar i första hand till att förhindra att blivande bostadsområden utsätts för olika former av störningar, exempelvis från tillkommande trafikleder, störande industrianläggningar m.m. Lagen innehåller emellertid inte några utpräglade skyddsbestämmelser av den karaktär som finns i skyddslagama.

I vårt arbete med miljöbalken har vi inte räknat med att tillkomsten av balken skulle kräva några mer omfattande ändringar av plan- och bygglagen. Vi har således utgått från att bestämmelserna i plan- och bygglagen, liksom hittills, skall gälla parallellt med miljöskyddslag— stiftningen. De avvägningsregler som samhället behöver för att till- godose olika allmänna intressen i den kommunala planeringsprocessen finns i stor utsträckning redan i de nuvarande mark- och vattenan- vändningslagarna. Det kan dock finnas skäl ställa mer uttryckliga miljö- och hushållningskrav på kommunernas planeringsarbete.

Miljöfrågor som har samband med samhällsbyggandet gör sig främst gällande vid lokaliseringen av bebyggelse och andra anlägg- ningar. Det är särskilt genom användningen av sådana inrättningar som människors hälsa och miljön kan påverkas. Enligt vår mening bör

därför en hänvisning till miljöbalken göras i anslutning till bestämmel- serna i plan- och bygglagen om allmänna intressen som skall beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Hushållningen med mark och vatten kommer i huvudsak att bli tillgodosedd genom paraplybestämmelsema i miljöbalken, som skall tillämpas också enligt vad som är föreskrivet i bl.a. plan- och bygglagen.

Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökvalitets- normer. Detta utgör en principiell nyhet i svensk miljölagstiftning. Kvalitetsnormema skall ange gränser för vad människor och miljö kan utsättas för i fråga om störningar utan risk för att skador uppkommer. Bestämmelserna ges karaktären av paraplybestämmelser i likhet med hushållningsbestämmelsema. Vi anser att krav på att iaktta miljökvali- tetsnormer utfärdade med stöd av miljöbalken bör föras in i plan- och bygglagen. I enlighet med våra förslag i huvudbetänkandet bör också nya detaljplaner och områdesbestämmelser kunna överprövas av länsstyrelsen om de kan befaras leda till att miljökvalitetsnormer överskrids.

Enligt vår mening bör för plan- och bygglagens del de nu begränsa- de kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utvidgas väsentligt. Krav bör ställas på att det upprättas en miljökonsekvensbeslo'ivning vid framtagandet av en detaljplan som innebär betydande inverkan på miljön, hälsan, säkerheten eller hushållningen med naturresurser.

Vattenlagen Frågor om ändringar i vattenlagen behandlar vi i kapitel 4.

Stor vikt måste läggas vid att vattenlagen får ett sådant innehåll att vid dess tillämpning all tillbörlig hänsyn visas hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser. Den grundsyn som präglar miljö- balken bör därför i fortsättningen i största möjliga utsträckning komma till uttryck också i vattenlagen. Samtidigt måste framhållas att det vid" utförande av, vattenföretag och anläggningar för sådana ofta är ofrån- komligt att naturen skadas. När det gäller t.ex. reglering av vattendrag och sjöar ligger det just i företagets syfte att åstadkomma förändringar. Däremot leder vattenföretag inte annat än i undantagsfall till förore- ningar eller utsläpp som kan hota människors hälsa. Inte heller leder vattenföretag till utsläpp som orsakar globala klimatförändringar.

Även om vattenlagen betraktas som och behåller sin karaktär av s.k. exploateringslag bör den såvitt angår skyddet för hälsa och miljö och främjande av hushållning med naturresurser bygga på samma principer som miljöbalken. Eftersom denna innebär att hänsynen till miljön skall ges större tyngd i avvägningen mot andra samhällsin- tressen, bl.a. exploateringsintresset, bör på motsvarande sätt miljö- hänsynen tillmätas större betydelse också vid tillämpningen av vatten- lagen. Att tillämpa en syn på miljöfrågorna vad gäller vattenföretag och vattenanläggningar och en annan syn i fråga om t.ex. miljöfarlig verksamhet är svårt att motivera.

Även om man finner att samma principer i huvudsak bör gälla såväl för vattenfrågor som inom miljörätten i övrigt talar ändå starka skäl för att särsldlda miljöregler förs in i vattenlagen. Tillämpningen av denna lag har utvecklats under lång tid och man kan tala om en egen "lagkultur". Erfarenheterna från tidigare lagstiftning visar också att det krävs mer än enkla hänvisningar för att ändra en sådan praxis. Det finns därför anledning att noga överväga hur kopplingen mellan lagarna i framtiden skall kunna göras tydlig så att praxis i realiteten utvecklas efter de gemensamma grunder som förutsattes. Det kan därvid inte bortses från att vattenlagen nu innehåller fullt utvecklade tillåtlighetsregler som sedan länge tillämpas av vattendomstolar och förrättningsmän. Dessa tillåtlighetsregler utgör i viss mån motsvarig- heter till regler i miljöbalken. Att helt ersätta dem med hänvisningar till miljöbalken synes kunna försvaga effekterna av det skydd för allmänna intressen som nu finns i vattenlagen.

I den mån miljöregler i vattenlagen ges samma sakliga innebörd som dem i miljöbalken talar enligt vår mening övervägande skäl ändå för att i vattenlagen ta in fristående och fullständiga tillåtlighetsregler. Undantag från denna princip måste dock göras i fråga om paraply- bestämmelserna som kommer att finnas bara i miljöbalken.

Av central betydelse i vattenlagen är tillåtlighetsreglema i 3 kap. En del av dessa är mycket speciella för vattenlagen. Andra däremot, främst de egentliga tillåtlighetsreglema, kan sägas vara mer allmängil- tiga och har viss motsvarighet i annan lagstiftning som reglerar ex- ploateringen av våra naturtillgångar.

En utgångspunkt för arbetet med följdändringari 3 kap. vattenlagen bör vara att de specifika reglerna behålls med i huvudsak oförändrat innehåll. De mer allmängiltiga bestämmelserna bör omarbetas för att stå i bättre överensstämmelse med miljöbalkens allmänna aktsamhets— regler.

Vattenlagen är av sådan betydelse för hälsan och miljön att det skulle te sig främmande om den inte i någon form innehöll aktsam- hetsregler om miljöhänsyn. Det är rimligt att vattendomstolarnas uppmärksamhet riktas på hälso-, miljö- och hushållningsintressena genom en allmän hänsynsregel om skydd för hälsan och miljön och om främjande av en hållbar hushållning med mark och vatten.

Det synes vidare lämpligt att vattenlagen innehåller stoppregler, som närmast utformas efter mönster i miljöbalken men som tar hänsyn också till andra allmänna intressen som nu skyddas i vattenlagen. Enligt vår mening bör sådana regler placeras bland tillåtlighetsreglema i 3 kap. Detta betyder att de får tillämpning vid tillståndsprövningen av företaget, däremot inte vid den fortsatta driften.

I fråga om utrivning av vattenanläggningar föreslår vi att ytterligare tillåtlighetsregler i 3 kap. görs tillämpliga, nämligen regler om tillämp- ningen av hushållningsbestämmelsema i miljöbalken och av kvalitets- normer som utfärdats med stöd av balken samt stoppreglema i vatten— lagen. Däremot skall inte någon samhällsekonomisk bedömning göras. Verkan av detta blir att utrivningen blir tillåtlig bara om alla åtgärder vidtas som behövs för att förebygga skada eller olägenhet av utriv- ningen.

Vad angår vattenlagens tillämpningsområde föreslår vi den föränd- ringen att bestämmelserna i 19 kap. om skydd för vattenförsörjningen skall föras över till miljöbalken. Till följd härav föreslår vi också erforderliga ändringar i miljöbalken.

Ett avsnitt av vårt betänkande, nämligen 4.4.6, behandlar frågor om jordbruksbevattning. Uttag av främst ytvatten för bevattning, i synnerhet inom jordbruket, har nämligen visat sig leda till betydande skador på naturmiljön i framför allt mindre vattendrag. Problemen har till stor del sin grund i att många bevattningsuttag sker utan tillstånd och i strid med vattenlagens bestämmelser om krav på tillstånd till vattentäkt.

För att inte utsätta djur och växter i och omkring vattendragen för sådana störningar som kan hota deras existens eller spridningsmöjlig— heter och därmed den biologiska mångfalden är det angeläget att tillräckligt med vatten återstår efter bevattningsuttag och att stora uttag inte upprepas med för täta intervall.

Att bevattningsföretagen inte tillståndsprövats i någon större omfatt- ning - trots att detta borde ha skett med hänsyn till företagens verk- ningar - kan bero på flera orsaker. Dels kan en tillståndsprövning vid

vattendomstol vara omständlig, dels kan den vara förenad med stora kostnader som inte kan överblickas på förhand.

Ett administrativt prövningsförfarande kan i många avseenden göras både smidigare och billigare för en sökande än det nuvarande dom- stolsförfarandet. Emellertid finns det inte anledning att utifrån be- vattningsuttagens kaer och konsekvenser särreglera dessa typer av vattenföretag. Detta gäller oberoende av vilket prövningssystem som diskuteras. Enligt vår mening tillgodoser det nuvarande domstols- förfarandet bättre än ett administrativt prövningsförfarande berättigade krav från motstående enskilda intressen. Starka skäl talar således mot att föra över frågor om tillstånd till vattentäkt för bevattning från vattendomstolama till länsstyrelserna.

En lösning som kan bidra både till att förmå bevattnare att låta pröva sina bevattningsuttag i större omfattning och öka myndigheternas möjligheter till snabba och kraftfulla ingripanden i kritiska situationer är att efter mönster i 2 kap. 9 & vattenlagen bygga ut detta kapitel med en regel som direkt tar sikte på bevattningsföretag. Enligt vår mening har denna ordning så betydande fördelar då det gäller att svara upp mot de nämnda önskemålen att den bör väljas.

Den föreslagna bestämmelsen bör inte vara riktad bara mot vatten- uttag för jordbruksbevattning utan omfatta alla uttag för bevattning som bedrivs utan tillstånd. Vidare bör bestämmelsen ta sikte på sådan vattenbrist som orsakas av torka samtidigt som vattenförhållandena är sådana att naturmiljön behöver skyddas mot ytterligare bevattnings- uttag. Situationer då vattenbristen inte beror på torka eller när annat än naturmiljön kräver skydd får regleras genom vattenlagens nuvarande bestämmelser eller genom annan lagstiftning.

Eftersom förslaget är begränsat till sådana uttag som bedrivs utan tillstånd, inkräktar det inte på redan givna tillstånd. Sådana tillstånd omfattas i stället av den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 9 & vatten- lagen. Dessutom kan villkoren för dessa tillstånd omprövas.

Den föreslagna bestämmelsen är avsedd att ta sikte på alla former av vattentäkt för bevattning. Att grundvattenuttagen har mindre be- tydelse för naturmiljön talar för att den förslagna bestämmelsen bör förses med en dispensregel. Genom en sådan regel får länsstyrelsen också möjlighet att generellt undanta uttag från sådana sidomagasin som tillkommit bara i det syftet att undvika direktuttag från naturliga ytvattensystem. En dispensregel kan också tillämpas på sådana en- skilda uttag som bevisligen inte påverkar naturmiljön.

I förhållande till bestämmelsen i 2 kap. 9 & vattenlagen bör grunden för ett ingripande enligt den föreslagna regeln vara "vattenbrist" , alltså inte allvarlig sådan. Tanken bakom denna skillnad är att 9 & avser extremsituationer, som påverkar alla typer av vattenföretag vare sig dessa bedrivs med stöd av tillstånd eller inte. Regeln bör därför omfatta bara företag som bedrivs utan tillstånd som redan vid "vatten- brist”, objektivt sett, faller under tillståndsplikten med hänsyn till naturmiljön. Av samma anledning synes det likaså för starkt att kräva att det vatten som avstås skall vara "oundgängligen nödvändigt" för att skydda naturmiljön.

Till skillnad från vad som gäller om avstående av vatten enligt 9 & bör avstående till förmån för naturmiljön enligt den föreslagna regeln inte vara förenat med någon rätt till ersättning.

Härutöver pekar vi på att ett system med miljökvalitetsnormer för vattendragen kan vara ett alternativ i bevattningssammanhang. Visser- ligen följer varken av vårt förslag till miljöbalk eller av lagråds— remissen att en kvalitetsnorm skall kunna avse nivå eller flöde i ett vattendrag. Emellertid ser vi inget avgörande hinder mot att systemet med miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken byggs ut till att omfatta även kritiska nivåer och flöden i vattendrag. Vi föreslår därför att som en miljökvalitetsnorm skall kunna anges tillåtet värde för vattenstånd eller flöde i ett vattendrag eller del av ett sådant.

Övriga NRL—anknutna lagar

Frågor om ändringar i andra lagar vartill hänvisas i 1 kap. 2 & miljö- balken behandlas i kapitel 5. Om riksdagen antar en miljöbalk och beslutar att den skall innehålla paraplybestämmelser av det slag som vi har föreslagit, visar detta den vikt som riksdagen fäster vid att miljöintressena beaktas också vid tillämpningen av de NRL-anknutna lagarna. Sektorsprincipen innebär att varje sektor själv får tillgodose kraven på skydd för hälsa och miljö inom sektorn i fråga. Men som antytts i det föregående finns det inte anledning att det därvid skall tillämpas olika principer för miljöskyddet från sektor till sektor. I stället bör gemensamma principer gälla och dessa bör vara de som slås fast i miljöbalken.

Miljöbalkens särskilda bestämmelser om miljöfarlig verksamhet, hälsoskydd, hantering av kemikalier och avfallshantering gäller även för verksamheter inom sektorslagarnas ramar. Balken och sektorslagen

i fråga blir alltså parallellt tillämpliga och miljöbalken får en omedel- bar genomslagskraft såvitt angår de i miljöbalken behandlade om- rådena. Enligt vår mening bör miljömyndighetema kunna pröva företag som redan prövats av sektorsmyndigheterna, om det behövs för att hälso- och miljöskyddet skall bli tillgodosett.

Flera av de NRL—anknutna lagarna kan betraktas som utpräglade planeringslagar. Detta gäller naturligtvis plan- och bygglagen men också exempelvis väglagen. I fråga om lagar av denna art gäller det främst att reglera hälso— och miljöfrågorna i anslutning till frågor om planering och byggande av anläggningar enligt lagen. Frågor som berör störningar och olägenheter från redan befintliga verksamheter kan bara i mindre mån lösas med hjälp av de NRL-anknutna lagarnas regler. Dessa lagar får därför störst betydelse för hälso— och miljöan— passningen av nya verksamheter, medan miljöbalken reglerar stör- ningar och olägenheter från befintliga anläggningar. Denna dualism gör det bara så mycket mer nödvändigt att miljöbalken och de NRL- anknutna lagarna harmonierar i fråga om hälso— och miljökraven. Om den tilltänkta verksamheten, hanteringen eller åtgärden inte kan upp- fylla miljöbalkens krav på skydd för hälsan och miljön samt hushåll- ningen med naturresurser är det ju meningslöst att meddela tillstånd till den enligt annan lagstiftning.

Anknytningen mellan miljöbalken och de olika sektorslagarna bör enligt vår mening komma till uttryck i första hand genom att balkens mål och grundläggande principer knyts till de miljöpåverkande frågor som sektorslagen reglerar. En sådan koppling får därvid främst karak- tär av portalparagraf för resp. sektorslag. Kopplingen bör också innefatta en hänvisning till miljöbalken. Hänvisningen bör erinra om att miljöbalken innehåller bestämmelser till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser.

Den andra förbindelsen mellan en sektorslag och miljöbalken bör utgöras av bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de från natur— resurslagen hämtade allmänna och särskilda hushållningsbestäm- melsema samt de bestämmelser om miljökvalitetsnormer som utgör en huvudnyhet i miljöbalken.

Den tredje förbindelsen mellan en sektorslag och miljöbalken bör precisera kravet på beslutsunderlag vid prövningen enligt sektorslagen. Härigenom säkerställs nämligen att prövningen sker mot bästa till- gängliga kunskap om befintliga värden, andra anspråk samt konse- kvenser av den föreslagna förändringen. Denna tredje förbindelse mellan miljöbalken och de NRL—anknutna lagarna bör ta sig uttryck i

att bestämmelser införs i de senare om att miljökonsekvensbeslq'iv- ningar enligt miljöbalken skall finnas tillgängliga i ärenden enligt sektorslagen i fråga.

Även härutöver bör viss anpassning till miljöbalken göras i de NRL-anknutna lagarna. Denna anpassning behöver dock inte drivas så långt. I de flesta hänseenden kan lagarna behållas i det skick de nu har. Som exempel kan nämnas att miljöbalken inte påverkar de för- hållanden mellan enskilda parter - t.ex. å ena sidan fastighetsägare och å andra sidan koncessionshavare enligt minerallagen eller torvlagen - som ofta är en huvudfråga i den NRL-anknutna lagen. Inte heller ersättningsregler till förmån för enskilda parter finns det anledning att ändra på annat än marginellt. Tillsynsbestämmelser, ansvarsbestäm— melser och fullföljdsbestämmelser torde i allmänhet också kunna förbli oförändrade.

I själva verket är det bara ett litet antal frågor där det finns an- ledning att överväga behovet av ändrade bestämmelser i de NRL- anknutna lagarna. Det gäller vissa frågor som generellt sett har stor betydelse för skyddet av människors hälsa och miljön eller för hus— hållningen med naturresurser. I dessa frågor finns redan bestämmelser i vissa av de NRL—anknutna lagarna. Förekomsten av och innehållet i sådana bestämmelser varierar emellertid från lag till lag. Det är önskvärt att en bättre konsekvens skapas i detta hänseende. N är nu en översyn görs av de NRL—anknutna lagarna i syfte att anpassa dem till miljöbalken bör tillfället tas i akt att genomföra ändringar för att skapa en sådan konsekvens. Bestämmelser som enligt detta avsnitt bör alltefter behov föras in i de NRL—anknutna lagarna rör tillämpningen av miljöbalken och särskilt dess regler om hushållning med mark och vatten samt den fysiska miljön i övrigt, om miljökvalitetsnormer och om miljökonsekvensbeskrivningar, vidare lokaliseringen av företag, villkor för tillstånd och omprövning av sådana tillstånd, återställnings- åtgärder och skyldighet att ställa säkerhet för sådana åtgärder samt Miljöombudsmannens talerätt. En redogörelse för våra övergripande bedömningar i dessa frågor redovisas i avsnitt 5.1.4.

Den närmare bedömningen görs därefter i avnitt 5.2 - 5.9 för varje särskild lag för sig. Vi lägger i dessa avsnitt fram förslag till ändringar i väglagen, luftfartslagen, farledslagen, rörledningslagen, mineral- lagen, torvlagen, kontinentalsockellagen och lagen om Sveriges ekono- miska zon.

26. Sammanfattning Skåtsellagarna

Frågor om ändringar i lagen om skötsel av jordbruksmark och i skogsvårdslagen behandlas i kapitel 6.

Förslaget till miljöbalk innebär bl.a. att balkens allmänna aktsam- hetsregler skall tillämpas inom jord- och skogsbruket i den utsträck- ning verksamheten där är att hänföra till miljöfarlig verksamhet. I sådant sammanhang kan de allmänna aktsamhetsreglema även läggas till grund för t.ex. tillsynsåtgärder inom jord- och skogsbruket.

I fråga om lagen om skötsel av jordbruksmark talar den omständig- heten att lagen numera i princip bara innehåller regler med miljö- och naturskyddande syften starkt för att principerna och reglerna i förslaget till miljöbalk så nära som möjligt återspeglas i skötsellagen.

Vi har intet att erinra mot de miljömål som fastslagits genom ändringarna i skogsvårdslagen år 1993. Tvärtom har genom den nya lagstiftningen miljöintressena tillvaratagits på ett bra sätt. När miljö- balken träder i kraft kommer emellertid aktsamhetsreglema i denna att gälla också för skogsbruket när detta bedöms i frågor som rör miljö- farlig verksamhet. Både med hänsyn härtill och därför att miljöskyddet i skogsbruket bör vila på samma grunder som miljöskyddet i övrigt bör de principer som balken bygger på återspeglas även i skogsvårds- lagen.

Skogsvårdslagen är inte nu NRL-anknuten. Vi anser emellertid att krav på att iaktta miljökvalitetsnormer utfärdade med stöd av miljö- balken bör föras in även i skogsvårdslagen. Tillämpningen av miljö— kvalitetsnormer bör emellertid begränsas till ärenden i vilka ansökan görs om tillstånd enligt skogsvårdslagen.

Enligt skogsvårdslagen kan regeringen föreskriva att det i ärenden enligt lagen skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Enligt vår mening är det främst i sådana frågor som behov finns av miljökonsekvensbeskriv- ningar inom skogsbruket. Vi föreslår därför inte någon utvidgning av kravet på miljökonsekvensbeskrivningar i skogsvårdslagen.

Övriga ändringar

I de lagar som skall ingå i miljöbalken finns bestämmelser som inte har något direkt samband med frågorna om skydd för hälsan, miljön

och hushållningen med naturresurser, som t.ex. bestämmelser om reklamskyltar i naturvårdslagen och bestämmelser om gaturenhållning i renhållningslagen. I miljöbalken har inte tagits med motsvarigheter till dessa bestämmelser. De måste därför placeras i något annat sam- manhang. I kapitel 7 lägger vi fram förslag till en ny lag där bestäm- melserna bör ingå från tidpunkten för balkens ikraftträdande.

Slutligen finns i ett stort antal lagar hänvisningar till någon av de lagar som skall gå upp i miljöbalken. Dessa bestämmelser måste ändras så att de i stället hänvisar till balken. Vi lägger fram förslag till sådana ändringar utan att gå in på det sakliga innehållet i bestämmel- serna. I allmänhet kommenteras dessa ändringar över huvud taget inte i detta betänkande. I den mån så sker återfinns kommentaren endast i Specialmotiveringen.

' I maltaame fl Mmäw aaah lli!

lm: '#&qu LIM

m i- ,, . vissnar-MW!

LAGFÖRSLAG

1. Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987 :10);

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 5, 2 kap. 2 och 3 55, 4 kap. 1, 5 och 9 åå, 5 kap. 7, 16, 18 och 22 55, 12 kap. 1, 5 och 6 åå, 14 kap. 8 5 samt 17 kap. 23 & plan- och bygglagen1 (1987:10) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Inledande bestämmelser 3 5

Varje kommun skall ha en aktuell Översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutveck- lingen bör ske. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda.

Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta en- dast en begränsad del av kommunen.

För begränsade områden av kommunen som inte om- fattas av detaljplan får om— rådesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning

1 Omtryckt 1992 : 1769

För begränsade områden av kommunen som inte om- fattas av detaljplan får om- rådesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses

med naturresurser m. m. tillgodoses.

eller att ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken genomförs eller annars för att miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken skall upp-

fyllas.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av

detaljplaner.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionpla-

ner antas.

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.

tillämpas.

25

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall tilläm— pas de hushållningsbestäm- melser som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljö- balken.

Bebyggelse skall lokalise- ras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1. de boendes och övrigas hälsa,

2. jord-, berg— och vatten- förhållandena,

3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhälls- service,

4. möjligheterna att före- bygga vatten— och luftförore- ningar samt bullerstörningar.

Bebyggelse skall lokalise- ras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1. de boendes och övrigas hälsa,

2. jord-, berg- och vatten- förhållandena,

3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhälls- service,

4. möjligheterna att före- bygga vatten- och luftförore- ningar samt bullerstörningar, samt

5. behovet att främja en hållbar hushållning med naturresurser.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillför- sel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hän- syn till energiförsörjningen och energihushållningen.

2 Senaste lydelse 1989z515

4 kap. Översiktsplan

15

I översiktsplanen skall redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark— och vattenområden.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark— och vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt

lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser m. m.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark— och vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken,

3. hur kommunen avser att genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken eller annars uppfylla miljö- kvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken.

Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses,

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommu- ner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens in— tressen.

55

Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodo- ses,

2. informera kommunen om sådana åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av statliga myndigheter och som berör område inom kommunen,

3. informera kommunen om sådana miljökvalitetsnor— mer enligt 6 kap. miljöbalken som i övrigt berör område inom kommunen,

4. verka för att sådana frågor om användningen av mark— och vattenområden som angår två eller flera kommu- ner samordnas på ett lämpligt sätt,

5. ta till vara statens in- tressen.

95

Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett gransknings- yttrande över planförslaget.

Av yttrandet skall framgå om

1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.,

2. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3. bebyggelsen blir olämp— lig med hänsyn till de boen- des och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olycks— händelser.

Av yttrandet skall framgå om

1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken,

2. förslaget inte ståri överensstämmelse med ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprät- tats av en statlig myndighet och berör område inom kom— munen eller annars inte upp- fyller miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken,

3. sådana frågor rörande användningen av mark— och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

4. bebyggelsen blir olämp- lig med hänsyn till de boen— des och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olycks- händelser.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser

753

Utöver vad som enligt 3 5 skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestäm— melser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 % första stycket, 6 5 första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 5 första och tredje styckena samt 9 5 första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsför— sörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vil— ken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägen-

heter av olika slag och stor- lek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tom- ter, varvid ombyggnadsbes- tämmelser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket, skyddsbestäm-

3 Senaste lydelse 1992z75

Utöver vad som enligt 3 5 skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestäm— melser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 5 första stycket, 6 5 första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 5 första och tredje styckena samt 9 5 första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skål med hänsyn till bostadsför- sörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vil- ken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägen- heter av olika slag och stor- lek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tom- ter, varvid ombyggnadsbes— tämmelser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket, skyddsbestäm-

melser för byggnader som avses i 3 kap. 12 å och riv- ningsförbud för sådana bygg- nader får meddelas,

5. vegetation samt marky- tans utformning och höjdläge,

6. användning och utform- ning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot all— männa platser,

8. placering och utform- ning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, last- ning och lossning enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för all- männa ledningar, energian- läggningar samt trafik— och väganordningar,

ll. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det

melser för byggnader som avses i 3 kap. 12 å och riv— ningsförbud för sådana bygg- nader får meddelas,

5. vegetation samt marky- tans utformning och höjdläge,

6. användning och utform- ning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot all- männa platser,

8. placering och utform- ning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, last— ning och lossning enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för all- männa ledningar, energian— läggningar samt trafik- och väganordningar,

ll. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det

finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miliöskyddslagen (I969.'387),

12. principerna för fastig— hetsindelningen och för in- rättande av gemensamhetsan- läggningar.

finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt 13 kap. miljöbalken,

12. principerna för fastig- hetsindelningen och för in- rättande av gemensamhetsan- läggningar.

Bestämmelser om byggnaders användning enligt första stycket 3 får inte utformas så att en effektiv konkurrens motverkas.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploaterings— samverkan enligt 6 kap. 2 5. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssam- verkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

För begränsade områden som inte omfattas av detalj- plan kan områdesbestämmel— ser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintres- se enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses. Med om- rådesbestämmelser får regle- ras

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 & första stycket, 6 5 första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 &, 8 5 andra och tredje styckena samt 9 & tredje stycket,

2. grunddragen för an- vändningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

165

För begränsade områden som inte omfattas av detalj- plan kan områdesbestämmel— ser antas för att säkerställa

I . att syftet med över- siktsplanen uppnås,

2. att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses,

3. att ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken genomförs, eller

4. att annars miljökvali- tetsnormer enligt 6 kap. mil- jöbalken uppfylls.

Med områdesbestämmelser får regleras

]. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 5 första stycket, 6 & första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 5, 8 5 andra och tredje styckena samt 9 & tredje stycket,

2. grunddragen för an- vändningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

3. största tillåtna bygg- nads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar eller tomter, varvid ombygg— nadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket, skyddsbestämmelser för bygg- nader som avses i 3 kap. 12 å och rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

5 . användning och utform- ning av allmänna platser,

6. vegetation samt marky- tans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 & tredje stycket,

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,

8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 &.

3. största tillåtna bygg- nads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar eller tomter, varvid ombygg- nadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket, skyddsbestämmelser för bygg- nader som avses i 3 kap. 12 å och rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

5. användning och utform- ning av allmänna platser,

6. vegetation samt marky- tans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 & tredje stycket,

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,

8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 5.

Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

En detaljplan som medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande miljöpåverkan skall grundas på ett sådant program som anges i första stycket, om detaljplanen innebär att planområdet får tas i anspråk för

1. industriändamål,

2. ny sammanhållen be- byggelse,

3. skidliftar eller kabin- banor,

4. hotellkomplex eller fritidsbyar eller

5. permanenta tävlings- eller testbanor för bilar eller motorcyklar.

I de fall som anges i andra stycket skall en miljökonse- kvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser m. m.

' Senaste lydelse 1992:1769

18 54

Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

En detaljplan som medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande miljöpåverkan skall grundas på ett sådant program som anges i första stycket, om detaljplanen innebär att planområdet får tas i anspråk för

1. industriändamål,

2. ny sammanhållen be— byggelse,

3. skidliftar eller kabin— banor,

4. hotellkomplex eller fritidsbyar eller

5 . permanenta tävlings- eller testbanor för bilar eller motorcyklar.

Vid upprättande av detalj- plan skall en miljökonsekvens— beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken föreligga, om detaljplanen medger en an-

upprättas vid utarbetandet av programmet.

Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

]. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. rn. tillgodoses,

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark— och vattenområden som

225

lagförslag 43 vändning av mark eller bygg— nader eller andra anlägg- ningar som kan befaras med- föra en betydande inverkan på människors hälsa eller miljön eller på säkerheten eller äventyra en hållbar hushåll- ning med naturresurser.

Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

]. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodo- ses,

2. informera kommunen om sådana åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av statliga myndigheter och som berör område inom kommunen,

3. informera kommunen om sådana miljökvalitetsnor- mer enligt 6 kap. miljöbalken som i övrigt berör område inom kommunen,

4. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som

angår två eller flera kommu- ner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens in- tressen.

angår två eller flera kommu— ner samordnas på ett lämpligt sätt,

5. ta till vara statens in- tressen.

12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintressen m.m.

Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detalj- plan eller områdesbestämmel- ser, om det kan befaras att beslutet innebär att

1. ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser m. m.

inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

15

Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detalj- plan eller områdesbestämmel- ser, om det kan befaras att beslutet innebär att

1. ett riksintresse enligt 3

eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2. ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av en statlig myndighet inte blir genomfört eller annars miljökvalitetsnor- mer enligt 6 kap. miljöbalken inte blir uppbllda,

3. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt, eller

3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regering- en. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintres- sen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.

55

4. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning. skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regering- en. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintrere sen enligt 3 och 4 kap. miljö- balken samt frågan huruvida ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av en statlig myn- dighet blir genomfört eller annars miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken blir

uppfyllda.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

6 &

Regeringen får förelägga Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss kommunen att inom en viss tid anta, ändra eller upphäva tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbe- en detaljplan eller områdesbe- stämmelser (planföreläggan- stämmelser (planföreläggan- de), om det behövs för att de), om det behövs för att tillgodose sådana intressen tillgodose sådana intressen som avses i I & I eller 2. som avses i I 5 I , 2 eller 3.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning 8 55

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshän- delse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmel- ser eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 ä 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 & meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 & tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 5 första stycket 2 eller 3.

5 Senaste lydelse 1993:559

Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 före- ligger rätt till ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 & lagen (19881950) om kulturminnen m. m., 5, 8, 9, 11 och 19 åå naturvårdslagen (1964:822), förbud enligt 20 å andra stycket och 21 å andra stycket samma lag och beslut enligt 18 & skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 & vattenlagen (1983-291 ), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 & skogsvårdslagen som i särsldlda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss an- givna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 5 eller motsvarande bestämmelser i lagen om

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 9 kap. 2—7, 13 b och 15 55 miljöbalken, förbud enligt 10 kap. 4 & och 11 kap. 5 & tredje stycket samma balk och beslut enligt 18 & skogsvårdslagen (1979z429), under förutsätt- ning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 & skogsvårdslagen som i särskil- da fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 & eller motsvarande bestämmel- ser i lagen om kulturminnen m.m. eller miljöbalken, utgör

kulturminnen m.m., natur- vårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 & beslutat om rivningsför- bud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den an- läggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

detta förhållande inte något hinder mot att beslutet be- aktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 & beslutat om rivningsför- bud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds— eller säkerhet- sområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

17 kap. Övergångsbestämmelser 23 5

För överträdelse som har begåtts före ikraftträdandet skall be- stämmelserna i lagen (l976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i 10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av bygg- nadsstadgan (19592612), skall bestämmelsemai 10 kap. tillämpas vid målens prövning i sak.

Har någon åsidosatt ett Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av har meddelats med stöd av 136 a & byggnadslagen 136 a & byggnadslagen (l947:385), skall bestämmel— (l947:385), skall bestämmel- serna i 4 kap. 6 5 lagen serna i 21 kap. miljöbalken (1987:12) om hushållning tillämpas. med naturresurser m. m. tillämpas.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträ- dandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

2. Förslag till Lag om ändring i vattenlagen

Hänvisningar till S2

  • SOU 1994:134: Avsnitt 4.2

(1983z291);

Härigenom föreskrivs i fråga om vattenlagen (1983z291) dels att 14 kap. 1 å och 19 kapitlet skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 8, 9 och 11 åå skall betecknas 3 kap. 11-13 åå,

dels att 1 kap. 1 och 2 åå, 3 kap. 1-3 och 5-10 åå, 4 kap. 2 å, 10 kap. 5 och 8 åå, 11 kap. 3 och 7 åå, 12 kap. 25, 28-29, 31, 34 och 38 åå, 13 kap. 14, 19, 42, 65 och 72 åå, 15 kap. 4, 7, 11 och 17 åå, 18 kap. 1, 3 och 5 åå, 20 kap. 1 och 8 åå, 21 kap. 5 å samt 22 kap. 6 å skall ha följande lydelse,

dels att rubriken till 5 kap. och rubriken närmast för 12 kap. 31 å skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya bestämmelser, 2 kap. 10 å, 3 kap. 14 och 15 åå samt 21 kap. 1 a å av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Inledande bestämmelser

1 &

Vatten skall skyddas och Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam vårdas som en gemensam naturtillgång. naturtillgång. Skador och

olägenheter som kan drabba människan, miljön eller natu- ren skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas,

allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verk- samhet av det slag som det är fråga om. 2 5 Denna lag är tillämplig på Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenan— vattenföretag och vattenan- läggningar. I lagen finns läggningar. Bestämmelser om också bestämmelser om skydd skydd för vattenförsörjningen för vattenförsörjningen. finns i miljöbalken.

I fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land finns särskilda bestämmelser.

2 kap. Rådighet över vatten m.m. 10 å

Den som utan tillstånd enligt denna lag bedriver vattentäla för bevattning är skyldig att vid vattenbrist, som orsakas av torka, avstå det vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Länsstyrelsen får besluta om områden och tider för vilka skyldigheten enligt första meningen skall gälla. 1 be- slutet får länsstyrelsen undan- ta sådana vattentäkter som inte bedöms påverka naturmil- jön.

Innan beslut meddelas enligt första stycket, skall länsstyrelsen samråda med andra myndigheter och de sakägare som berörs av be- slutet. Andra som har ett väsentligt intresse av beslutet skall beredas tillfälle till samråd.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga bevattningsföre— tagaren att iaktta sin skyldig- het enligt första stycket. Läns- styrelsen får härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

Ett vattenföretag får inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane- ringssynpunkter. Vid till- ståndsprövningen av ett vat- tenföretag skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

1 Senaste lydelse 1987

lå1

:139

För ett vattenföretag skall, med tillämpning också av 3 kap. 2 å miljöbalken, väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till bestämmelser- na i detta kapitel. Valet av plats skall utan att det in- nebär en oskälig kostnad medverka till att ändamålet med vattenföretaget kan vin- nas med minsta intrång och olägenhet.

25

Den som vill ugföra ett vattenföretag skall vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att hindra att vattenföretaget medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön samt för att främja en hållbar hushållning med mark och vatten, allt i den utsträck— ning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

35

Vid tillståndsprövning en- ligt denna lag tillämpas de hushållningsbestämmelser som anges i 3 och 4 kap. miljöbal— ken samt sådana kvalitetsnor- mer som fastställts enligt 6 kap. miljöbalken. En sär- skild bestämmelse om lokali- sering av vattenföretag finns i

Iå.

Vid tillståndsprövning enligt denna lag skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken finnas tillgänglig.

25

55

Ett vattenföretag och anläggningsarbeten som utförs för ett vat— tenföretag får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel- ser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 åå naturvårdslagen (1964:822), särskilda bestäm- melser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 9 kap. 11 å och 11 kap. 1 och 5 åå miljö- balken, särskilda bestämmel— ser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

När en ansökan om till- stånd till täkt av berg, sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter prövas, skall behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmi- ljön i övrigt som läkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med naturresurser. Om täkten kan befaras försämra livsbe— tingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd läm- nas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synnerligen stort.

56 lagförslag 3 5

Även om det inte finns något hinder mot ett vatten— företag enligt 1 eller 2 å, får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd, om regeringen finner att företaget är av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt.

55

Vid prövningen enligt 1- 4 åå skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

65

Ett vattenföretag som kan leda till skada på människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte komma till stånd.

Är ett vattenföretag som inte skadar människors hälsa av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får regeringen besluta att vattenföretagetfår komma till stånd, om områden som är av riksintresse för natur- och kulturvärden inte allvarligt skadas.

75

Vid prövningen enligt 1- 6 åå skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

6å2

Bestämmelserna i 1 , 2 och 4 åå gäller inte

1. vattenföretag som vid prövning av en viss anlägg- ning eller åtgärd enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. har angetts som ett villkor för anlägg- ningens eller åtgärdens utfö— rande,

2. broar eller andra vat- tenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har med- delats enligt lagen (1978:160) om vissa rörled- ningar,

4. verksamhet, vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt lagen (1985 :620) om vissa torv- fyndigheter.

2 Senaste lydelse 1987:139

85

Bestämmelserna i 1-5 åå gäller inte

]. vattenföretag som vid prövning av viss anläggning eller åtgärd enligt 5 kap. miljöbalken har angetts som ett villkor för anläggningens eller åtgärdens utförande,

2. rörledningar i vatten, vartill koncession har med— delats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

3. verksamhet, vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt lagen (1985:620) om vissa torv— fyndigheter.

58. Lagförslag 7 5

Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med sådan omfattning och på sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och oläganhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Det skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som hämjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.

Den som utför ett vatten- företag är skyldig att vidta de åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom åsamkas oskälig kostnad. Beträfande åtgärder i stället för ersättning i peng- ar gäller 9 kap. I å tredje stycket.

95

Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfattning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid är den som utför företaget skyl- dig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom orsa- kas oskälig kostnad. Beträf- fande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. 1 å tredje stycket.

lOå

Ett vattenföretag skall, om det kan ske utan oskälig kost- nad, utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.

Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta kan utan väsentlig ändring utföras så att det medför en be- tydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas härom. Sådant villkor får dock inte meddelas om förut— sättningar föreligger för bildande av en samfällighet enligt denna

lag.

Den som bereds nytta en- ligt första stycket skall utge skälig ersättning till tillstånds- havaren.

Om tillståndshavaren åsamkas kosmad på grund av villkor enligt första stycket är han berättigad till ersättning

enligt 9 kap.

12å

Bestämmelserna i 1-6 och 8-11 åå gäller inte ifråga om utrivning enligt 14 kap. 1 och 3 åå.

Den som bereds nytta en- ligt andra stycket skall utge skälig ersättning till tillstånds- havaren. Om den senare åsamkas kostnad på grund av villkor enligt andra stycket är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.

14å

Ifråga om utrivning enligt 14 kap. 1 och 3 åå gäller av bestämmelserna i detta kapitel endast 2, 3, 6 och 9 åå.

15å

Då regeringen prövar till- låtligheten av ett vattenföretag gäller, utöver bestämmelsema i 1-14 åå, att företaget får komma till stånd om hinder inte möter med hänsyn till allmänna planeringssynpunk- ter.

4 kap. Tillståndsplikt

25

Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets in- verkan på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.

I fråga om markawattning krävs även tillstånd om det för före- taget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 å eller om två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.

5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning

Bestämmelser om krav på tillstånd finns även i miljöbal- ken.

5 kap. Markavvattningssam- fälligheter m.m.

10 kap. Avgifter

Vattendomstolen eller förrättningsmannen får, om det är lämpligare, i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 & ålägga tillstånds- havaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenom— råde. Avgiften kan fastställas

55

Vattendomstolen eller förrättningsmannen får, om det är lämpligare, i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 13 & ålägga tillstånds— havaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenom- råde. Avgiften kan fastställas

som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av vattendomstolen eller förrättningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år då avgiften fastställdes.

85

För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet, om företaget tillhör klass 1: 0,05 promille av basbeloppet, klass 2: 0,1 promille av basbeloppet, klass 3: 0,15 promille av basbeloppet, klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet, om företaget tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften

avser.

Vid inplacering i avgifts— klass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vatten- område som berörs av vat- tenföretaget eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av vatten- företaget eller anläggningar för detta samt till omfatt— ningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 å eller 3 kap. 11 å.

Vid inplacering i avgifts- klass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vatten- område som berörs av vat— tenföretaget eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av vatten— företaget eller anläggningar för detta samt till omfatt- ningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 å eller3 kap. 13 å.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m.

3å3

Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 åå är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbehålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Detsam- ma gäller i fråga om ett vat- tenföretag som avses i 3 kap. 6 å tredje stycket lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Besked om förbehållet skall

3 Senaste lydelse 1993:190

Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 åå är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbehålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Detsam— ma gäller i fråga om ett vat- tenföretag som avses i 4 kap. 6 å tredje stycket miljöbalken Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen in-

lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen in- nan dom eller beslut har med- delats om företagets tillåtlig- het.

Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1-3 åå eller omfattas av 3 kap. 6 å lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser m. m., skall förberedande åt— gärder ha vidtagits enligt 8-11 åå.

Lagförslag 63 nan dom eller beslut har med- delats om företagets tillåtlig- het.

Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1—3 åå eller omfattas av 4 kap. 6 å miljöbalken, skall förberedan- de åtgärder ha vidtagits enligt 8-11 åå.

12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag

25å

Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen, skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett samman- träde. Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när åter- kallelsen görs, skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som har fört talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrättas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid begär att förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.

' Senaste lydelse 1987:139

Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande till förrättningen.

Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrätt- ningmannen. I stället skall återkallelse ske hos vatten- domstolen på det sätt och inom den tid som enligt 38 å gäller för överklagande av tillståndsbeslutet. Härvid gäller första och andra stycke- na i tillämpliga delar.

Frågor om tillämpningen av3kap. 8åifråga om markawattningsföretag som prövas vid olika förrätt— ningar skall efter anmälan till länsstyrelsen prövas vid en särskild förrättning av för- rättningsman som länsstyrel- sen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmel— serna i detta kapitel i tilläm- pliga delar.

Frågor om tillämpningen av3kap. 8åifrågaom markavvattningsföretag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter an- sökan prövas av vattendom-

28å

Sedan anläggningsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrätt- ningmannen. I stället skall återkallelse ske hos vatten- domstolen på det sätt och inom den tid som enligt 38 å gäller för överklagande av anläggningsbeslutet. Härvid gäller första och andra stycke- na i tillämpliga delar.

Frågor om tillämpningen av 3 kap. 11 å i fråga om markawattningsföretag som prövas vid olika förrätt- ningar skall efter anmälan till länsstyrelsen prövas vid en särskild förrättning av för- rättningsman som länsstyrel- sen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmel- serna i detta kapitel i tilläm- pliga delar.

Frågor om tillämpningen av 3 kap. 11 å i fråga om markavvattningsföretag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter an- sökan prövas av vattendom-

stolen skall avgöras av vatten— domstolen i ansökningsmålet.

Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 3 å första stycket men att det föreligger sådana omständig— heter som avses i andra styck- et eller om frågan om före- tagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 å denna lag skall avgöras av regeringen, skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägama med eget yttrande överlämna frågan till regeringens av- görande.

Tillståndsbeslut m.m.

Om det inte föreligger något hinder mot företaget enligt denna lag, skall för- rättningsmannen meddela tillståndsbeslut.

5 Senaste lydelse 1989:513

29å

31 å5

stolen skall avgöras av vatten- domstolen i ansökningsmålet.

Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 6 å första stycket men att det föreligger sådana omständig- heter som avses i andra styck- et eller om frågan om före— tagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 å denna lag skall avgöras av regeringen, skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande överlämna frågan till regeringens av- görande.

Anläggningsbeslut m.m.

Om det inte föreligger något hinder mot företaget enligt denna lag, skall för- rättningsmannen meddela anläggningsbeslut.

Tillståndsbeslut skall i behövlig utsträckning innehål- la bestämmelser om

]. företagets ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformningen i öv— rigt,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostna- derna för utförande och drift av företaget,

3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget,

4. utförande och underhåll av företaget,

5 . tillsyn, besiktning och kontroll,

6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalning ska ske,

7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt,

8. förrättningskostnadema och hur de ska fördelas,

Anläggningsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehål- la bestämmelser om

1. företagets ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformningen i öv- rigt,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostna— derna för utförande och drift av företaget,

3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget,

4. utförande och underhåll av företaget,

5. tillsyn, besiktning och kontroll,

6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalning ska ske,

7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt,

8. förrättningskostnadema och hur de ska fördelas,

9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 åå eller 15 å andra stycket får ske.

Avser tillståndsbeslutet arbeten för företaget skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Tillståndsbeslut skall med- delas vid sammanträde eller på tid och plats som förrätt- ningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.

34å

Lagförslag 67 9. tid inom vilken anspråk

i anledning av oförutsedda skador får framställas,

10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 åå eller 15 å andra stycket får ske.

Avser anläggningsbeslutet arbeten för företaget skall i beslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Anläggningsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.

I andra fall än som avses i 37 å överklagas beslut av förrättningsmannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag till- ståndsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes.

13 kap. Prövningen

Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anlägg— ningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vatte- nanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående an- sökningsmål, enligt 14 kap. 5 å andra stycket,

38å

14å

I andra fall än som avses i 37 å överklagas beslut av förrättningsmannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag anlägg— ningsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes.

av vattenmål

Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anlägg- ningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte inte är av laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vatte- nanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående an— sökningsmål, enligt 14 kap. 5 å andra stycket,

4. ersättning enligt 2 kap. 9 å andra stycket,

5. deltagande, utan sam— band med pågående ansök— ningsmål, i en vattenreglering enligt 7 kap. 1 eller 4 å,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående för- ' rättning eller ansökningsmål, enligt 8 kap.,

7. omprövning enligt 9 kap. 17 å andra stycket,

8. meddelande av bestäm- melser enligt 15 kap. 19 å,

9. ersättning enligt 16 kap. 19 &,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenan— läggning inte underhålls i enlighet med 17 kap. 1 å,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller i enlighet med vad som före— skrivs i 17 kap. 2 å,

12. ersättning enligt 17 kap. 3 å eller 19 kap. 7 å,

4. ersättning enligt 2 kap. 9 å andra stycket,

5. deltagande, utan sam- band med pågående ansök- ningsmål, i en vattenreglering enligt 7 kap. 1 eller 4 g,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående för— rättning eller ansökningsmål, enligt 8 kap.,

7. omprövning enligt 9 kap. 17 å andra stycket,

8. meddelande av bestäm— melser enligt 15 kap. 19 å,

9. ersättning enligt 16 kap. 19 å,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenan- läggning inte underhålls i enlighet med 17 kap. 1 å,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett anläggningsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 å,

12. ersättning enligt 17 kap. 3 å denna lag eller 23 kap. 2 a å miljöbalken,

13. ersättning, utan sam- band med pågående ansök- ningsmål, enligt 20 kap. 10 å,

14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 å.

19 å6

En ansökan "varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och, om inte annat följer av 20 å, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, om- fattning och verkningar, däribland en miljökonsekvens— beskrivning,

2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunk- ter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vat- tenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt

6 Senaste lydelse l99lz649

13. ersättning, utan sam— band med pågående ansök— ningsmål, enligt 20 kap. 10 å,

14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 å.

En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och, om inte annat följer av 20 å, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, om- fattning och verkningar, däribland en miljökonsekvens— beskrivning enligt 8 kap miljöbalken,

2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunk- ter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vat— tenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt

utnyttjande av det sökta före- taget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastig- heter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehava- re av särskild rätt till fastig- heterna,

4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

5 . uppgifter om de ersätt- ningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare, om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

utnyttjande av det sökta före- taget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastig- heter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehava- re av särskild rätt till fastig- heterna,

4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

5. uppgifter om de ersätt- ningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare, om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ansökningen rörande ett företag, vars tillåtlighet kan antas kom- ma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åt- gärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 7-11 åå samt om vad som huvudsakligen har förekommit med anledning av dessa

åtgärder.

Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansök- ningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör

utgöra strömfallsfastighet.

42å

Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta före- taget möter enligt 3 kap. 3 å första stycket men att det föreligger sådana omständig- heter som avses i andra styck- et, skall vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens pröv- ning. Detsamma gäller, om frågan om företagets tillåtlig- het enligt 11 kap. 1-3 eller 5 å skall avgöras av regering- en.

65 å7

Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta före— taget möter enligt 3 kap. 6 å första stycket men att det föreligger sådana omständig- heter som avses i andra styck- et, skall vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens pröv— ning. Detsamma gäller, om frågan om företagets tillåtlig— het enligt 11 kap. 1-3 eller 5 å skall avgöras av regering- en.

Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före- skrivet, överklagas hos vattenöverdomstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2 åå rättegångsbalken gäller för vad fyraveckor och för anslutningsvad två veckor.

7 Senaste lydelse 1990:454

Vattendomstolens domar i ansökningsmål får överklagas även av Miljöombudsmannen och en intresseorganisation för yrkesfiskare såvitt avser tillämpningen av föresknjier till skydd för hälsan eller miljön.

Vattenöverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föresln'ivet, överklagas hos högsta dom- stolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegång- en i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 åå.

72å

Andra stycket gäller inte domar som avser Försvars- makten, Försvarets materiel— verk eller Försvarets radioan— stalt.

Vattenöverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Högsta dom- stolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegång- en i vattenöverdomstolen i 65 å andra stycket, 68, 69 och 71 åå.

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m.m.

lå

Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanlägg- ning i ytvatten, skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inte förordnande meddelas enligt 2 å.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

Om det visar sig att anord- ningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. 11 å eller 10 kap. 5 å är mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmelser.

Ansökan om prövning som avses i 3-5 åå görs av kam- markollegiet.

Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendoms— tolen efter ansökan av den som driver en annan vatten- täkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 8 å före-

45

75

llå

Om det visar sig att anord- ningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. 13 å eller 10 kap. 5 å är mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmelser.

Ansökan om prövning som avses i 3-5 åå görs av länsstyrelsen.

Avser behovet av ompröv- ning flera län, görs i stället ansökningen av Kammarkolle- giet.

Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendoms- tolen efter ansökan av den som driver en annan vatten- täkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. ]] å före-

skrivs om jämkning av före- tagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.

17 å3

skrivs om jämkning av före- tagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.

Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning

enligt 9 kap. 1-10 åå.

Om fråga är om betydande skada för ensldld eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vattenföretaget eller vattenan— läggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägen- heter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av kammarkollegiet eller kommunen.

Om fråga är om betydande skada för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vattenföretaget eller vattenan- läggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägen- heter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av länsstyrelsen eller, om behovet av ändring- ar berör flera län, av Kam— markollegiet. Även kommunen

får föra tala i Fåga om all-

männa intressen.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den

8 Senaste lydelse 1989:513

längre tid, högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden. Vid skada som avses i 12 kap. 33 a å eller 13 kap. 49 a å utgår anmälningstiden dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte an- språk enligt denna paragraf.

18 kap. Tillsyn och besiktning 1 &

Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl före- ligger, får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslw för-

Om särskilda skäl före- ligger, får i en tillståndsdom eller ett anläggningsbeslut

ordnas att någon annan myn- dighet skall, jämte länsstyrel- sen, utöva tillsyn i visst hän- seende.

I tillståndsdom och till- ståndsbeslut får föreskrivas att en vattenanläggning skall besiktas, sedan företaget har utförts.

35

förordnas att någon annan myndighet skall, jämte läns- styrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.

I tillståndsdom och an- läggningsbeslut får föreskri- vas att en vattenanläggning

skall besiktas, sedan företaget har utförts.

Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av

företagaren.

55

Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommit vid besiktning enligt 3 eller 4 å. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och, såvitt avser besiktningen enligt 4 å, i avskrift tillhanda- hållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktnings- mannen finner att avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet, skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.

Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommit vid besiktning enligt 3 eller 4 å. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och, såvitt avser besiktningen enligt 4 å, i avskrift tillhanda— hållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktnings- mannen finner att awikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller anläggningsbeslutet, skall han ange om awikelser- na enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.

20 kap. Kostnadsbestämmelser

lå9

I ansökningsmål, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål som avses i 13 kap. 13 å andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motpartens kostnader vid vattendomstolen. I ansök- ningsmål som innefattar bildande av samfällighet för bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i vatten- domstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.

I mål som gäller ompröv- ning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller 12 å skall kammarkollegiet och till-

9 Senaste lydelse 1989:513

I mål som gäller ompröv- ning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller 12 å skall länsstyrelsen, Kammarkollegi-

ståndshavaren svara för sina— kostnader vid vattendoms- tolen. I mål enligt 15 kap 3 å skall kammarkollegiet dess- utom svara för kostnader vid vattendomstolen som upp- kommer för andra motparter än tillståndshavaren. Gäller ett mål enligt 15 kap. 3 å omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för kammarkollegiet svara för senast nämnda kostnader. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket av fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller enligt 16 å skall varje part svara för sina kostnader.

et och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vatten- domstolen. I mål enligt

15 kap 3 å skall länsstyrelsen och Kammarkollegiet dess- utom svara för kostnader vid vattendomstolen som upp- kommer för andra motparter än tillståndshavaren. Gäller ett mål enligt 15 kap. 3 å omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för länsstyrelsen eller Kammarkollegiet svara för senast nämnda kostnader. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket av fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsför— delningen eller enligt 16 å skall varje part svara för sina kostnader.

I sådana överklagade ansökningsmål som avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i hög- re rätt och för de kostnader som där uppkommit för motpartema ge- nom att sökanden har klagat.

8 510

Till förrättningskostnader hänförs

1. ersättning till förrättningsmän, gode män och sakkunniga,

2. kungörelsekostnader, ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen,

3. ersättning för kostnader som avses i 7 å första stycket,

4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 å,

5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 å första styck-

et.

Om tillståndsbeslut med- delas, skall förrättningskost- nadema fördelas mellan delta- garna i markavvattningsföre- taget efter vad som är skäligt.

Om anläggningsbeslut meddelas, skall förrättnings- kostnadema fördelas mellan deltagarna i markavvattnings- företaget efter vad som är skäligt.

Inställs förrättningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att betal- ningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förrättningen har inletts på grund av ett bes- lut vid en fastighetsreglering, skall dock kostnaderna anses som för- rättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markav- vattningsföretag, skall kam- markollegiet svara för för- rättningskostnadema. När det gäller omprövning i syfte att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, skall dock ersättning

” Senaste lydelse 1989: 513

Om länsstyrelsen eller Kammarkollegiet begär om— prövning av ett markawatt- ningsföretag, skall den myn- dighet som begärt ompröv- ningen svara för förrättnings— kostnadema. När det gäller omprövning i syfte att förbätt-

för kostnader som avses i 7 å första stycket fördelas mellan deltagarna i markavvattnings- företaget efter vad som är skäligt.

ra en vattenanläggnings säker- het, skall dock ersättning för kostnader som avses i 7 å första stycket fördelas mellan deltagarna i markavvattnings- företaget efter vad som är skäligt.

Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökan- den om företaget samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfattning än vad som sökanden har begärt.

21 kap. Ansvar, handräckning m.m.

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsam- het

1. bryter mot 4 kap. 1 å första eller andra stycket eller 4 kap. första stycket andra meningen eller andra stycket andra meningen,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har med- delats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 4 kap. 4 å, lagligförklaring enligt 4 kap. 5 å eller pröv-

” Senaste lydelse 1993:790

1 ål]

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsam— het

1. bryter mot 4 kap. 1 å första eller andra stycket eller 4 kap. första stycket andra meningen eller andra stycket andra meningen,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har med- delats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 4 kap. 4 å, lagligförklaring enligt 4 kap. 5 å eller pröv-

ning enligt 14 kap. 5 å första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med prövning enligt 15 kap.,

3. åsidosätter skyldighet att underhålla en vattenan— läggning eller bryter mot 17 kap. 2 å,

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 å första stycket,

5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 å.

ning enligt 14 kap. 5 å första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med prövning enligt 15 kap.,

3. åsidosätter skyldighet att underhålla en vattenan- läggning eller bryter mot 17 kap. 2 å,

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 å första stycket.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gär— ningen kan ådömas enligt brottsbalken.

I fiskelagen (1993z787) finns bestämmelser om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.

laå

Är brott som avses i ] å första stycket 1-3 grovt, döms till fängelse i lägst sex må- nader och högst sex år.

Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt

Om någon har begått en gärning som avses i 1 å första stycket 1-3, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sädantföre- läggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. ] å första stycket.

3 än

beaktas, om gärningen be— gåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer om-

fattande an eller inneburit

stora risker för människors hälsa eller miljön.

Om någon har begått en gärning som avses i l å första stycket 1-3, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse.

Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 å, får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.

Länsstyrelsen får bestämma att ett föreläggande enligt första eller andra stycket skall gälla, även om det överklagas.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande får inte dömas till straff enligt denna lag för gärning som omfatts av föreläggandet.

" Senaste lydelse 1991:318

22 kap. Slutbestämmelser

Länsstyrelsernas beslut enligt denna lag får överkla- gas hos kammarrätten genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av för- rättningsman enligt 12 kap.,

2. förordnande om under- sökningar som avses i 18 kap. 2 å andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 å,

3. förordnande om vatten— skyddsområde och föreskrifter enligt 19 kap. 2 och 3 åå,

4. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 å,

5. prövning av säkerhet enligt 3 å detta kapitel,

6. föreläggande enligt 2 kap. 9 å tredje stycket, 19 kap. 1 å tredje stycket, 21 kap. 3 å eller förbud enligt detta kapitels 4 å första styck- et.

6 513

Länsstyrelsernas beslut enligt denna lag får överkla- gas hos kammarrätten genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av för- rättningsman enligt 12 kap.,

2. förordnande om under- sökningar som avses i 18 kap. 2 å andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 å,

3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 å,

4. prövning av säkerhet enligt 3 å detta kapitel,

5. föreläggande enligt 2 kap. 9 å tredje stycket eller 10 å tredje stycket, 21 kap. 3 å eller förbud enligt detta kapitels 4 å första stycket.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas hos

regeringen.

" Senaste lydelse 1989:513

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. I mål som har anhängiggjorts hos vattendomstol före ikraftträ— dandet tillämpas äldre bestämmelser. Beträffande anspråk på grund av oförutsedda skador gäller dock i fråga om förfarandet och ersätt—

ning för rättegångskostnader de nya bestämmelserna, om anspråket framställts efter ikraftträdandet.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

Härigenom föreskrivs att 2 å 2 mom. i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902z71 s.l) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 å 2 mom.

Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt.

Nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för ledning som är avsedd för spänning som inte över- stiger högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen.

Nätkoncession för område får bara meddelas om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde.

Nätkoncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverk- samhet inom det begärda området.

Nätkoncession får inte strida mot en detaljplan eller områdes- bestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid prövning av frågor om Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession meddelande av nätkoncession skall lagen (1987:12) tillämpas de hushållningsbe— om hushållning med naturre— stämmelser som anges i 3 och surser m. m. tillämpas. 4 kap. miljöbalken samt

sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljö- balken.

I ett ärende om meddelan— de av nätkoncession skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

Nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten.Vid prövning av ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall fjärde

stycket tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

4. Förslag till Lag om ändring i väglagen (1971 : 948) ; Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)

dels att 13 och 38 åå skall upphöra att gälla,

dels att 3 a, 4, 10, 14—16, 26, 28, 32, 63 och 76 åå skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 4 å skall sättas närmast före 5 å,

dels att det i lagen skall in föras två nya paragrafer, 4 a och 4 b åå av följande lydelse,

dels att det närmast före 4 å skall införas en ny rubrik av följan- de lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 a å'

Vid prövning av ärenden Väghållning omfattar enligt denna lag skall lagen byggande av väg och dn'ft av (1987:12) om hushållning väg. med naturresurser m.m. tillämpas.

Till byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg.

1 Senaste lydelse 1987z459

Väghållning

4å2

Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.

Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom tradiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och kulturmiljö- vård.

2 Senaste lydelse 1988z953

Allmänna aktsamhetsregler

Vid planläggning av väg och vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tas till en— skilda intressen och till all- männa intressen, såsom tra- fiksäkerhet och kulturmiljö- vård. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt såda- na kvalitetsnormer som fast- ställts enligt 6 kap. miljöbal— ken. En väg skall ges sådant läge och utförande att ända- målet med vägen kan vinnas med minsta intrång och olä— genhet utan att det innebär en oskälig kostnad.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken finnas tillgänglig.

4bå

Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid pröv- ning enligt denna lag.

90 lagförslag Väghållning 5 å3

Staten är väghållare för allmänna vägar. Om det främjar en god och rationell väghållning får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen. Beslutet kan begränsas till att avse vissa vägar eller vissa områden inom kommunen.

10 å4

Till byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg.

Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna.

Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt.

Första och andra styckena gäller inte, om hinder mot företaget möter enligt miljö- balken.

3 Senaste lydelse 1986z656 * Senaste lydelse 1987z459

Lagförslag 91 14 55

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre av- vikelser göras.

Gäller naturvårdsföresknf- Gäller skydd för naturom- ter eller andra särskilda råden enligt bestämmelser i bestämmelser för marks miljöbalken eller med stöd av bebyggande eller användning sådana bestämmelser med- än som avses iförsta stycket delade föreskrifter eller finns skall väg byggas så, att syftet andra särskilda bestämmelser med bestämmelserna inte för marks bebyggande eller motverkas. användning än som avses i

första stycket skall väg byg— gas så, att syftet med bestäm- melserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från bestämmelser som avses i andra stycket.

15 å6

För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.

I arbetsplanen skall anges I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar anspråk för väganordningar och för genomförandet av och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget. Planen vägbyggnadsföretaget. skall även innehålla en miljö— konsekvensbeskrivning och de

5 Senaste lydelse 1987:459 6 Senaste lydelse 1987z745

92 Lagförslag uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget.

En miljökonsekvensbe- skrivning skall innehålla en redovisning av de väntade miljöefekterna samt förslag till erforderliga skyddsåtgär— der eller andra försiktighets- mått som behövs för att före- bygga störningar eller andra olägenheter från trafiken.

Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägföretagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndig— heter samt andra som kan ha

ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de naturvårdsmyndigheter som berörs.

16 å7

Arbetsplanen skall, utöver en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken, innehålla de uppgifter som i övrigt behövs för att genom- föra företaget. Särskilt skall anges de skyddsåtgärder och försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga störningar och andra olägen- heter från trafiken.

Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägföretagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndig- heter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de hälso- och miljöskydds—

myndigheter som berörs.

Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna för- enklas i fråga om en arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detalj- plan eller i områdesbestämmelser.

Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagan- de av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk,

7 Senaste lydelse 1992:1652

alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt.

26 å8

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande sldck genom underhåll, reparation och andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområdet hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill par- keringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled.

De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också serviceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om in- skränkning i skyldigheten att

8 Senaste lydelse 1987z459

Genom renhållning skall vägområdet hållas i sådant skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att trevnadshänsyn blir tillgodo- sedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkerings- plats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motor- väg eller motortrafikled.

De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också serviceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan Vägverket besluta om in- skränkning i skyldigheten att

94 lagförslag vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Behöver för en väganord- ning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i an- språk. Bestämmelserna i 13, 14 och 16—20 åå skall därvid tillämpas. Såvitt angår till- lämpningen av 16 å tredje stycket, 17 å tredje stycket och 18 å andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg.

Vägrätt upphör när vägen drages in. Väghållaren får föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägän- damål, om ej länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn

28 å9

325

9 Senaste lydelse 1987z459

vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Behöver för en väganord- ning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i an- språk. Bestämmelserna i 13- 20 åå skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 å tredje stycket, 17 å tredje stycket och 18 å andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg.

Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyl- dig att ställa i ordning vä— gområdet och vidta åtgärder för att förebygga att områdets skick vållar stämingar och

till att fråga uppkommit om markens användning som enskild väg.

Vad som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt

1 . att inrätta särskild vinterväg,

2. att nyttja mark i när- heten av vägområde för upp- lag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,

3. att anordna tillfällig väg,

4. att intill vägområde sätta upp snöskärm,

1” Senaste lydelse 1987

63 510

:459

Lagförslag 95 olägenheter i Forntiden. Väghållaren får föra bort vad som anbringats inom vägom- rådet för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga upp- kommit om markens använd- ning som enskild väg.

Vad som inte förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt

1. att inrätta särskild vinterväg,

2. att nyttja mark i när- heten av vägområde för upp- lag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,

3. att anordna tillfällig väg,

4. att intill vägområde sätta upp snöskärm.

96 Lagförslag 5. till täkt för dn)? av väg.

Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 34 å, 45 å fjärde stycket eller 53 å eller till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av 52 å. För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i 53 å utgår ersättning endast om skadorna är avsevärda.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

76 51]

Vägverket får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Statens naturvårdsverk får Statens naturvårdsverk får överklaga sådana beslut av överklaga sådana beslut av väghållningsmyndighet, våg- väghållningsmyndighet, Väg— verket eller länsstyrelse enligt verket eller länsstyrelse enligt denna lag, som berör natur- denna lag, som berör Natur- vårdsverkets verksamhetsom- vårdsverkets verksamhetsom- råde. råde.

Länsstyrelsen får överklaga sådana beslut av vägverket enligt denna lag som berör länsstyrelsens verksamhetsområde.

Vägverkets och länsstyrel— sens beslut enligt denna lag får överklagas även av Mil- jöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av föreskn'jier till skydd för hälsan eller miljön.

” Senaste lydelse 1990:1486

Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagan- de av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

5. Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957 :297); Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen' (1957:297)

dels att 6 kap. 1, 5, 6 och 8 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 6 kap. 1 a, 5 a, 5 b, 5 c, 6 a, 6 b, 7 a och 8 a åå, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. Flygplatser och markorganisationen i övrigt Allmänna bestämmelser

1 å2 Flygplatser och andra Vid inrättande och be- anläggningar för luflfarten gagnande av flygplatser och skall uppfylla säkerhetens andra anläggningar för luft- krav. farten samt av qutleder skall

tillbörlig hänsyn tas till all- männa intressen, såsom flyg— säkerheten och behovet av lämplig trajikförsörjning, och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller natu- ren skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt.

* Omtryckt 1986:166

2 Senaste lydelse 1986:166

Befattningshavare, som fullgör säkerhets— och ord- ningstiänst vid en allmän flygplats eller vid godkänd enskild flygplats, får från flygplatsområdet avvisa den som stör ordningen eller uppför sig så att han äventy- rar luftfartens säkerhet.

I fråga om användande för start och landning av om- råden, som inte har inrättats för sådana ändamål, gäller de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndig- het regeringen bestämmer.

Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestäm- mer utövar tillsyn över all- männa flygplatser och utrust- ningen där skall ges tillstånd till anläggningen för att utöva tillsynen.

laå

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om

främjande av en hållbar hushållning med naturresurser

finns i miljöbalken.

Befattningshavare, som fullgör säkerhets— och ord— ningstjänst vid en allmän flygplats eller vid godkänd enskild flygplats, fårfrån flygplatsområdet avvisa den som stör ordningen eller uppför sig så att han äventy- rar lufifartens säkerhet.

Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena, till stör- ningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska fömtsättningar att driva flyg— platsen.

Avser prövningen inrättan— det av en flygplats som skall kunna användas under in- strumentväderförhållanden (traji/dlygplats), utbyggnad av en flygplats till trafilqugplats eller ombyggnad av en trafik- flygplats, skall prövningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan

3 Senaste lydelse 1988

Så3

:1572

I fråga om användande för start och landning av om- råden, som inte har inrättats för sådana ändamål, gäller de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndig- het regeringen bestämmer.

I ärenden om beviljande av tillstånd tillämpas bestämmel- serna 3 och 4 kap. miljöbal— ken samt sådana kvalitetsnor- mer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken. En flygplats skall ges sådant läge och utförande att säkerhetens krav blir uppfyllda och ända- målet med flygplatsen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att det innebär en oskälig kostnad.

I ett ärende om beviljande av tillstånd skall en miljökon- sekvensbeskrivning enligt

8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

på andra flygplatser i regio- nen.

Vid tillståndsprövning skall lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser rn. m.

tillämpas.

Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller be- stämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Saå

Avser prövningen inrättan- det av en flygplats som skall kunna användas under in- strumentväderförhållanden (trajilg'lygplats), utbyggnad av en flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafik-

flygplats, skall prövningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser i regio— nen.

Sbå

Scå

6å'

* Senaste lydelse 1986:166

Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller be- stämmelserna inte motverkas, fär dock mindre avvikelser göras.

Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat frågan om tillstånd till en viss anlägg- ning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt detta kapitel.

Ett tillstånd skall förenas med de villkor om hur flyg- platsen skall anordnas och begagnas som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av flygplatsen på människors hälsa eller miljön, främja en hållbar hushållning med naturresur- ser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intres- sen och enskild rätt.

När tillstånd meddelas, får När tillståndet meddelas av villkor föreskrivas för tillstån- regeringen, får villkor före- det. Om tillståndet meddelas skrivas av den myndighet av regeringen, får sådana regeringen bestämmer. villkor föreskrivas av den myndighet regeringen be- stämmer.

Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas staten.

6aå

Uppkommer genom flyg- platsens begagnande betydan— de olägenhet som inte förut- sågs när tillståndet meddela— des, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de villkor för det fortsatta begagnandet som behövs för att förebygga eller minska olägenheten.

6bå

Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att den som innehar tillståndet skall fullgöra skyldigheten enligt 7 a å att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i

naturen av beaktansvärd omfattning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otill- räcklig, får regeringen eller den myndighet som regering- en bestämmer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Upphör ett tillstånd att gälla, är den som senast har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller den myn- dighet som regeringen be- stämmer i samband med att tillståndet upphör.

Iakttar den som har in- nehaft tillståndet inte vad som har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställningsåt— gärder vid vite förelägga

Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

8aå

5 Senaste lydelse 1986:166

honom att fullgöra sina ålig- ganden. Wtesföreläggande skall delges.

Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Där- vid gäller bestämmelserna i 5- 7a åå.

Beslut om tillstånd som meddelats av annan myndig- het än regeringen får över- klagas till regeringen. Sådant beslut får överklagas även av Statens naturvårdsverk och Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av före— skrijier till skydd för hälsan eller miljön.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Bestämmelsen i 7 a å om skyldighet att ställa säkerhet gäller inte i fråga om tillstånd som meddelats före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagan- de av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:293) om inrättan- de, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

dels att 1 a, 3 och 4 åå skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 b å av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse l a å'

Vid prövning av ärenden Vid inrättande eller utvidg- enligt denna lag skall lagen ning av en allmän farled eller (1987:12) om hushållning en allmän hamn skall till- med naturresurser m. rn. börlig hänsyn tas till allmän- tillämpas. na intressen och till enskild

rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker

skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt.

' Senaste lydelse 1991:652

lbå

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Vid prövningen av åren- den enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt såda- na kvalitetsnorrner som fast- ställts med stöd av 6 kap. miljöbalken. En allmän farled eller en allmän hamn skall ges sådant läge och utförande att ändamålet med farleden eller hamnen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att det innebär en oskä- lig kosmad.

Vid prövningen av ett ärende enligt denna lag skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken finnas tillgänglig.

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall till- godose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föresknjter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

Beslut enligt 1-3 åå med— delas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

45

35

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall till- godose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushållning— en med naturresurser, säker- heten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt får regeringen eller den myn- dighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

Beslut enligt 1-3 åå med- delas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av Sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen. Beslut av Sjöfartsverket om inrättande eller utvidgning av en allmän farled eller en allmän hamn får överklagas även av Statens naturvårdsverk och Miljöom- budsmannen såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagan- de av beslut som har meddelats före ilu'aftträdandet.

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa

rörledningar;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa

rörledningar

dels att 4 och 6 åå skall ha följande lydelse,

dels att nuvarande rubrik närmast före 4 å i lagen skall sättas närmast före 4 a å,

dels att det i lagen införs tre nya paragrafer, 4 a, 4 b och 7 a åå samt närmast före 4 å en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förutsättningar för koncession 4 ål

Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att led— ningen framdrages och be- gagnas och sökanden finnes lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

* Senaste lydelse 1987:143

Föreslagen lydelse

Allmänna aktsamhetsregler

Vid framdragande och begagnande av rörledningar skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olä- genheter som kan drabba människan, miljön eller natu- ren skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller om- rådesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmel- serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser

m. m. tillämpas.

ekonomiskt rimligt vid verk- samhet av det slag som det är fråga om.

Bestämmelser ifråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hus— hållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Förutsättningar för koncession 4 a å

Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att rör- ledningen hamdrages och begagnas och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller om- rådesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmel— serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna in- tressen eller enskild rätt.

Gå

lagförslag 1 15 4 b å

I ärenden om beviljande av koncession tillämpas bestäm- melserna i 3 och 4 kap. miljö- balken samt sådana kvalitets- normer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken. Vid planering och framdra- gande av en rörledning skall ledningen ges sådant läge och utförande att säkerhetens krav blir uppfyllda och ändamålet med rörledningen kan vinnas med minsta intrång och olä- genhet utan att det innebär en oskälig kostnad.

I ett ärende om beviljande av koncession skall en miljö- konsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

En koncession skall före- nas med de villkor som be— hövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av rörledningen på människors hälsa eller miljön, främja en hållbar hushållning med naturresurser, trygga säkerhe- ten samt skydda andra all- männa intressen och enskild rätt.

Som villkor för koncession fär föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksamheten eller att koncessionshavaren skall utge särskild avgift till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

Vidare får som villkor för koncession föreskrivas att ledningen skall vara färdigställd inom viss tid. Regeringen kan förlänga före- skriven tid, om särskilda skäl föreligger. Ansökan härom skall göras före utgången av den föreskrivna tiden.

7aå

En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att den som innehar koncessionen skall fullgöra skyldigheten enligt 16 å att ta bort led- ningen och vidta andra åt- gärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av bealdan- svärd omfattning skall säker- het ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräck- lig, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Bestämmelsen i 7 a å om skyldighet att ställa säkerhet gäller inte i fråga om koncession som meddelats före ikraftträdandet.

8. Förslag till Lag om ändring i minerallagen (1991:45);

Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)

dels att 1 kap. 7 och 8 åå, 3 kap. 6 å, 4 kap. 2 och 10 åå, 6 kap. 4 å, 8 kap. 1—3 åå samt 16 kap. 4 å skall ha följande lydel- se,

dels att nuvarande rubrik närmast före 1 kap. 7 å skall sättas när- mast före 1 kap. 7 a å,

dels att det i lagen införs tre nya paragrafer, ] kap. 7a å och 4 kap. 2 a och 2 b åå samt närmast före 1 kap. 7 å en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] kap. Inledande bestämmelser Bestämmelser i annan lag- Allmänna aktsamhetsregler stijining

7å1

Vid undersökning och bearbetning av mineralfyndig- heter skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och

Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i plan— och byggla- gen (1987:10), miljöskyddsla- gen (1969:387), naturvårdsla- gen (I964.'822), lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och

* Senaste lydelse 1991:1891

till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller natu— ren skall förebyggas och

lagen (I988:950) om kultur- minnen m.m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (19843) om kärnteknisk verksamhet. Be- stämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddsla- gen (I988:220).

skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verk- samhet av det slag som det är fråga om.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Bestämmelser i annan lag-

stiftning 7 a å

Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns, utom i miljöbalken, också i plan— och bygglagen(1987:10) och lagen (I988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Be-

Så

Har regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. prövat frågan om till- stånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bin- dande vid prövning enligt denna lag.

stämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddsla- gen (1988:220).

Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid pröv- ning enligt denna lag.

3 kap. Undersökningsarbete Hinder mot undersökningsarbete

6å2

Undersökningsarbete får inte äga rum inom national- park eller område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till na- tionalpark eller i strid med föreskrifter som har med- delats beträffande naturreser- vat med stöd av naturvårdsla— gen (1964-822).

? Senaste lydelse 1993:690

Undersökningsarbete får inte äga rum inom national- park eller område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till na- tionalpark eller i strid med föreskrifter som har med- delats beträffande naturreser- vat, naturvårdsområde, kul- turreservat eller kulturvårds— område med stöd av miljöbal- ken.

Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum inom

1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,

2. kyrkogård och annan begravningsplats,

3. område som avses i 3 kap. 5 å lagen (1987:12) om hushållning med naturre- surser m.m.

Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum inom

1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,

2. kyrkogård och annan begravningsplats,

3. område som avses i 4 kap. 5 å miljöbalken.

4 kap. Bearbetningskoncession Förutsättningar för koncession 2 å3

Koncession skall meddelas, om

1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och

2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen.

Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får beviljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbetning.

I ärenden om beviljande av koncession skall lagen

3 Senaste lydelse 1993:690

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

tillämpas.

Om ett ärende om bevil— jande av koncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som anges i 1 kap. 2 å lagen om hushållning med naturre- surser m.m. , skall 2 och 3 kap. samma lag tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet.

I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökon- sekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen om hushållning med naturresurser m.m. fogas till ansökan. Denna beskriv- ning skall även ligga till grund för tillämpningen av 2 och 3 kap. samma lag enligt tredje och färde styckena.

Koncession får inte strida mot detaljplan eller områdes- bestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Zaå

I ärenden om beviljande av koncession tillämpas bestäm- melserna i 3 och 4 kap. miljö— balken samt sådana kvalitets- normer som fastställts med

stöd av 6 kap. miljöbalken.

Om ett ärende om bevil- jande av koncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som anges i 2 kap. 1 å miljö- balken, skall 3 och 4 kap. samma balk tillämpas endast vid den prövning som sker i mineralärendet.

I ett ärende om beviljande av koncession skall en miljö- konsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen. Denna beskriv— ning skall även ligga till grund för tillämpningen av 3 och 4 kap. samma balk enligt första och andra styckena.

2bå

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller om- rådesbestämmelser. Om syfiet med planen eller bestämmel- serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

10 å

Pågår inte regelbunden Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verk— bearbetning eller sådan verk- samhet som anges i 9 å första samhet som anges i 9 å första stycket, får koncessionstiden stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessionsha- på ansökan av koncessionsha- varen förlängas med högst tio varen förlängas med högst tio år, om det är motiverat med år, om det är motiverat med hänsyn till det allmännas hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgång- intresse av att mineraltillgång- arna utnyttjas på ett ända- arna utnyttjas på ett ända— målsenligt sätt. Vid pröv- målsenligt sätt. Vid pröv- ningen skall lagen (1987:12) ningen tillämpas bestämmel— om hushållning med naturre- serna i 3, 4 och 8 kap. miljö- surser m.m. tillämpas. balken samt sådana kvalitets-

normer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession Ändring av villkor

45

Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verk— samheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gas- formiga kolväten och diamant.

I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras endast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller medgivande.

Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser rn. rn. tillämpas.

Vid prövningen tillämpas bestämmelserna i 3, 4 och 8 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

8 kap. Prövningsmyndigheter m.m. Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession

lå

Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbet- ningskoncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller koncessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av 2 å.

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersök- ningstillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra s1g.

I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. , samråda med länsstyrelsen i det eller de län där konces- sionsområdet ligger. Länssty- relsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 å lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 8 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet lig- ger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 å lagen (1988z950) om kulturminnen m.m.

25

Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om

1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull ur all- män synpunkt eller

2. bergmästaren vid till- lämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.

35

Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om

1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull ut all- män synpunkt eller

2. bergmästaren vid till- lämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken eller sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbal- ken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.

Ärenden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetnings— koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller koncessionen har meddelats.

I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 å skall berg- mästaren, såvitt gäller till— lämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. , samråda med länsstyrelsen i det eller de län där konces- sionsområdet ligger.

I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 å skall berg— mästaren, såvitt gäller till— lämpningen av 3, 4 och 8 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som

fastställts med stöd av 6 kap.

miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län

Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 å skall hän- skjutas till regeringens pröv- ning om bergmästaren vid tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 å samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt.

där koncessionsområdet lig- ger.

Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 å skall hän- skjutas till regeringens pröv- ning om bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken eller såda- na kvalitetsnormer som fast- ställts med stöd av 6 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersök- ningstillstånd eller bearbet- ningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 å samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydel- sefulla från allmän synpunkt.

16 kap. Överklagande av beslut

45

Beslut av bergmästaren om beviljande av bearbetningskoncession får överklagas även av den kommun där koncessionsområdet är

beläget.

Om ett beslut av bergmästaren i fråga som avses i 3 kap. 7 å gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser, får be- slutet överklagas även av kommunen.

Beslut av bergmästaren om beviljande av bearbetnings- koncession får överklagas även av Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av bestämmelserna i 3 eller 4 kap. miljöbalken eller såda- na kvalitetsnorrner som fast- ställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985 :620) om vissa torvfyndigheter

dels att nuvarande 3 å skall betecknas 3 a å,

dels att 1, 3, 6, 7, 12, 13, 39 och 41 åå skall ha följande lydel- se,

dels att det i lagen införs tre nya paragrafer, 6 a, 7 a och 7 b åå av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 &

För undersökning och För undersökning och bearbetning av fyndigheter av bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi torv för att utvinna energi fordras särskilt tillstånd (kon- fordras särskilt tillstånd (kon- cession), om inte annat följer cession), om inte annat följer av3å. av3aå.

35

Vid undersöan och bearbetning av torvfyndig- heter skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller natu- ren skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verk- samhet av det slag som det är

fråga om.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om flämjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

35

3aå

Fastighetsägaren har rätt att företa undersökning utan konces- sion, om inte koncession har meddelats någon annan. Denna rätt får överlåtas.

Fastighetsägaren får också utan koncession tillgodogöra sig torv för att utvinna energi för husbehov, om inte någon annan har bevil- jats bearbetningskoncession för fyndigheten.

I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga före- skrifter i plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969-387) och andra för- fattningar.

öå

6aå

Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns, utom i miljöbalken, också i plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat frågan om tillåtligheten av en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

75

Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller om- rådesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmel— serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Bearbetningkoncession får meddelas endast om det görs sannolik att A:ndigheten kan tillgodogöras ekonomisk.

7aå

I ärenden om beviljande av koncession tillämpas bestäm— melserna i 3 och 4 kap. miljö- balken samt sådana kvalitets-

normer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

I ett ärende om beviljande av koncession skall en miljö- konsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

När en ansökan om be— arbetningskoncession prövas, skall behovet av torven för utvinning av energi vägas mot de skador på växt- och djurli- vet och på naturmiljön i övrigt som bearbetningen kan befaras orsaka och mot intres- set av en hållbar hushållning med naturresurser. Om be- arbetningen kan befaras

Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begrän— sa menlig inverkan på natur- miljön samt för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt.

7bå

125

lagförslag 135 försämra livsbetingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av torv för utvinning av energi är synner- ligen stort.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs

sannolik att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomisk.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller om- rådesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmel— serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

En koncession skall före- nas med de villkor som be— hövs för att motverka eller begränsa menlig inverkan av verksamheten på människors hälsa eller miljön och för att främja en hållbar hushållning med naturresurser samt för att

skydda andra allmänna intres- sen och enskild rätt.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsä- garen i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få torv för sitt husbehov även i fortsättningen.

Koncessianshavaren skall, om inte särskilda skäl föran- leder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller en- skild rätt skall uppfyllas. Visar sig säkerheten otill- räcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

13å

En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldighet enligt 34 å att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av beakansvärd om attning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otill- räcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Iakttar en koncessionsha- vare inte villkor som förenats med koncessionen eller efter- kommer han inte vad som begärs med stöd av 35 å eller 36 å andra stycket, får läns- styrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyl- digheter.

39å

Iakttar en koncessionsha- vare inte villkor som förenats med koncessionen eller efter— kommer han inte skyldighet enligt 34 å att vidta åtgärder

för återställning eller vad som

begärts med stöd av 35 å eller 36 å andra stycket, får läns- styrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyl- digheter.

Under samma förutsätting får kronofogdemyndigheten på an- sökan av länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 å, myndighet som avses där meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessionshavaren. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalnings- föreläggande och handräckkning.

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överkla- gas hos regeringen genom bevär. Statens naturvårdsverk får överklaga sådant beslut.

41å

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överkla- gas hos regeringen. Sådant beslut får överklagas även av Statens naturvårdsverk och av Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av be- stämmelser till skydd för hälsan eller miljön.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinen- talsockeln

dels att 3, 4, 10, 10 a och 15 åå skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 2 a, 3 a, 3 b, 4 a, 4 b och 5 a åå av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 a å

Vid utforskande av konti— nentalsockeln och utvinning av naturtillgångar fi*ån denna skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olä- genheter som kan drabba människan, miljön eller natu- ren skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomisk rimligt vid verk— samhet av det slag som det är fråga om

3å'

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätning— ar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna.

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd.

I ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. till- lämpas.

' Senaste lydelse 1991:49

3aå

I ärenden om beviljande av tillstånd att utvinna naturtill-

gångarfrån kontinentalsock— eln tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

I ett ärende om beviljande av tillstånd att genom borr- ning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att

utvinna naturtillgångar från denna skall en miljökonse- kvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansök- ningen.

3bå

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täk av berg, sten, grus, sand, lera eller andra jordarter på kontinentalsockeln skall be— hovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som täken kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med na- turresurserna. Om täken kan befaras försämra livsbetingel- serna för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna be- hovet av täkmaterialet är synnerligen stort.

Vid tillstånd skall fogas de villkor som är påkallade från allmän synpunkt, såsom vill- kor om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar på kontinental- sockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verk- samheten, användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt de villkor som behövs till skydd för miljön eller till skydd för sjöfarten, fosket eller annat allmänt eller enskilt intresse.

När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken om- fattning undersökning eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillstån- det skall äga bestånd.

2 Senaste lydelse 1992:1145

452

Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av företaget på människors hälsa eller miljön och för att främja en hållbar hushållning med naturresurser samt för att skydda andra allmänna intres— sen och enskild rätt.

Sådana villkor kan utom annat avse åtgärder till före- byggande av luft- eller vatten- föroreningar, åtgärder till skydd för växt- och djurlivet, företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anlägg- ningar på kontinentalsockeln för arbetena, karta över ar- betena, provtagning, rappor- tering rärande verksamheten, användningen av produkterna, åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål och skydd för sjöfarten eller fisket.

Tillstånd kan även för— bindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.

Uppkommer genom verk- samheten betydande olägenhet som inte förutsågs när till- ståndet meddelades, får rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva villkor som är ägnat att förebygga eller minska olägenheten för fram— tiden.

4aå

När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken om— fattning undersökning eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillstån- det skall äga bestånd.

Tillstånd kan även för- bindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produlder eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.

4bå

Ett tillstånd att utvinna naturtillgångarfrän kontinen- talsockeln får för sin giltighet göras beroende av att säker— het ställs för skyldigheten enligt 5 a & att ta bort an— läggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av beaktan- svärd omfattning skall säker- het ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräck— lig, får regeringen eller den myndighet regeringen bestäm- mer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterli— gare säkerhet ställs.

5aå

Upphör tillstånd att gälla, är den som senast har in— nehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställ- ning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller den myn—

Inom anläggning och säkerhetszon utanför territori— algränsen tilllämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i miljöskyddslagen (I969.'387), om inte annat följer av 10 a 5, samt i minerallagen (1991:45), vattenlagen (1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anlägg- ningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

105

Lagförslag 145 dighet som regeringen be- stämmer i samband med att tillståndet upphör.

Iakttar den som har in— nehaj? tillståndet inte vad som har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställningsåt- gärder vid vite förelägga honom att jtllgöra sina ålig- ganden. Vitesföreläggande skall delges.

Inom anläggning och säkerhetszon utanför territori- algränsen tilllämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i 13 kap. miljöbalken, om inte annat följer av 10 a 5, samt i minerallagen (1991:45), vattenlagen (1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anlägg— ningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

Gäller ett tillstånd enligt denna lag verksamhet som skall bedrivas utanför territo- rialgrånsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att prövning enligt mil— jöskyddslagen (I969:387) skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som nu har föreskrivits gäller endast om tillstånd enligt miljöskyddslagen be— hövs för en motsvarande verksamhet innanför territori- algränsen.

Miliöskyddslagen skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöskyddslagen över verk- samheten.

3 Senaste lydelse 1992

10aå3

:1145

Gäller ett tillstånd enligt denna lag verksamhet som skall bedrivas utanför territo- rialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att prövning enligt 13 kap. miljöbalken skall ske hos den myndighet som rege- ringen bestämmer samt att även i övrigt bestämmelserna i 13 kap. miljöbalken skall tillämpas. Vad som nu har sagts gäller endast om till- stånd enligt 13 kap. miljöbal- ken behövs för en motsvaran- de verksamhet innanför terri- torialgränsen.

Lagförslag 147 15 54

Beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärende som avses i 7 5 och i ärende om återkallelse av tillstånd på grund av att före— skrift eller villkor för tillståndet har åsidosatts samt tillsynsmyndig- hetens beslut enligt 12 å överklagas hos kammarrätten.

Annat beslut av myndighet Annat beslut av myndighet enligt denna lag överklagas enligt denna lag överklagas hos regeringen. hos regeringen. Beslut om till-

stånd att utvinna naturtill- gångarfrån kontinentalsock- eln får överklagas även av Statens naturvårdsverk, Mil- jöombudsmannen och en intresseorganisatian för yrkes- fiskare såvitt avser tillämp- ningen av bestämmelser till skydd för hälsan eller miljön.

Beslutet gäller även om det överklagas, om inte annorlunda för— ordnats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

4 Senaste lydelse 1992:1145

11. Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon

dels att 3, 5, 6 och 18 åå i skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a, 7 a och 8 a åå av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 a &

Vid uppförande och an- vändning av en konstgjord ö, anläggning eller annan in- rättning som uppförs eller tillkommit med stöd av denna lag skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olä- genheter som kan drabba människan, miljön eller natu- ren skall förebyggas och ska— derisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är eko- nomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa förore- ningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen

(1971:1154) om förbud mot dumpning av atfall i vatten.

55

Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa förore- ningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i 16 kap. 11 & miljöbalken.

Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än som avses i 4 5 krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för

]. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana natur-

tillgångar,

2. uppförande och användning av konstgjorda öar,

3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anlägg- ningar och andra inrättningar.

I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och de villkor som skall gälla för verksam- haten. Ett tillstånd får begrän- sas till viss tid.

I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser. Ett tillstånd får begränsas till viss tid.

Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka men— lig inverkan av företaget på människors hälsa eller miljön,

Vid prövning av tillstånd som avses i 5 5 skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

65

främja en hållbar hushållning med naturresurser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt.

Uppkommer genom verk— samheten betydande olägenhet som inte förutsågs när tillstån- det meddelades, får regeringen eller den myndighet som rege— ringen bestämmer föreskriva villkor som är ägnat att före— bygga eller minska olägen- heten för framtiden.

I ärenden om tillstånd enligt 5 & tillämpas bestäm- melserna i 3 och 4 kap. miljö- balken samt sådana kvalitets—

normer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Vid prövning av ett ärende om tillstånd enligt 5 5 skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

152 Lagförslag 7 a 5

Ett tillstånd som avses i 5 & får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för skyldigheten enligt 8 a 5 att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt vidta andra åtgärder för återställ- ning. Vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva att till— ståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Såå

Upphör ett tillstånd som avses i 5 5 att gälla, är den som senast har innehaft till- ståndet skyldig att ta bort anläggningar och andra in— rättningar samt vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i till— ståndet, skall frågan prövas av regeringen eller den myndighet

Andra beslut i särskilda fall än sådana som regeringen eller allmän domstol har med- delat enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrät- ten.

18%

som regeringen bestämmer i samband med att tillståndet upphör.

Iakttar den som har in— nehaft tillståndet inte vad som har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställningsåt- gärder vid vite förelägga honom att fullgöra sina ålig— ganden. Vitesföreläggande skall delges.

Andra beslut i särskilda fall än sådana som regeringen eller allmän domstol har meddelat enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får över- klagas hos kammarrätten. Beslut om tillstånd eller villkor enligt 5 % får överklagas även av Statens naturvårdsverk, Miljöombudsmannen och en intresseorganisation för yrkes- fiskarena såvitt avser tillämp- ningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark

dels att 5, 6 b och 9 a åå skall upphöra att gälla,

dels att 4, 6 a, 7, 8, 12 och 13 åå i lagen skall ha följande lydel- se,

dels att det i lagen införs tre nya paragrafer, benämnda 3, 6 och 9 åå av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Brukning m.m. 3 5

Vid skötsel av jordbruks- mark och vid annan markan- vändning i jordbruket skall skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen förebyggas och skaderisker undanröjas, allt i den utsträckning det är ekono- miskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Bestämmelser i jtåga om skydd för människors hälsa

Jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion tidigast åtta månader efter det att anmälan om åtgärden har gjorts till länsstyrelsen, om inte länsstyrelsen medger något annat. Anmälan behövs dock inte när åtgärden är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövats i särskild ordning.

eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hus- hållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion tidigast åtta månader efter det att anmälan om åtgärden har gjorts till den myndighet rege- ringen bestämmer, om inte myndigheten medger något annat.

Anmälan enligt första stycket behövs inte när åtgär- den är av ringa betydelse för jordbruket på brukningsen— heten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåt— lighet prövats i särskild ord- ning.

] Senaste lydelse 1991:643

5å2

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduk- tion får täkt av matjord för annat ändamål än markinne- havarens husbehov inte ske utan tillstånd. Frågor om till— stånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillstånd för förenas med villkor.

6aå3

Vid skötsel av jordbruks— mark och vid annan markan— vändning i jordbruket skall hänsyn tas till naturvårdens och kulturrniljövårdens intressen.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestäm— mer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas enligt första stycket, såsom i fråga om skyddet av odlings— och kulturlandskapet samt växt— och djurlivet. Föreskrif- terna får dock inte vara så ingripande att pågående mar—

65

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestäm- mer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas enligt 3 å första stycket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt växt— och djurlivet. Föreskrif— terna får dock inte vara så ingripande att pågående mar—

2 Senaste lydelse 1990:617

3 Senaste lydelse 1988z637

kanvändning avsevärt försvå- kanvändning avsevärt försvå— ras. ras.

(61754) 6aå

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som skäligen kan fordras från miljöskydds- synpunkt i fråga om 1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, samt

3. växtodlingen.

Föreskrifter enligt första Föreskrifter enligt första stycket innebär inte ändring i stycket innebär inte ändring i tidigare meddelade tillstånds— tidigare meddelade tillstånds- beslut enligt miljöskyddslagen beslut enligt miljöbalken. (I969:387).

7 å5

Tillsyn över efterlevnaden Tillsynen över efterlevna- av denna lag utövas av läns- den av denna lag eller före— styrelsen. skrtfter som meddelats med

stöd av'lagen utövas av de statliga myndigheter som

4 Senaste lydelse 1988:637 5 Senaste lydelse 1990:1493

regeringen bestämmer. Rege- ringen får också föreskriva att kommunerna skall utöva till-

syn.

Efter åtagande av en kom- mun får den myndighet rege- ringen bestämmer överlåta åt kommunen att i ett visst av- seende utöva tillsyn som an- nars skulle ankomma på statlig myndighet.

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt andra styck- et och finner myndigheten att tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall myndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kommunen begär det.

8 å6

Ägare eller brukare av Ägare eller brukare av jordbruksmark är skyldig att jordbruksmark är skyldig att på begäran tillhandahålla på begäran tillhandahålla länsstyrelsen de upplysningar tillsynsmyndigheten de upplys- och handlingar som behövs för ningar och handlingar som tillsynen enligt denna lag. Den behövs för tillsynen— enligt som inte efterkommer sådan denna lag. begäran kan av länsstyrelsen

6 Senaste lydelse 1990: 1493

föreläggas vid vite att _)itllgöra sin skyldighet.

9aå7

Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som behövs för att villkor som avses i 5 å andra stycket eller föreskrifter som meddelats med stödav 6aoch 6b åå skall efterlevas.

Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att länsstyrelsens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förbud meddelas omedel- bort.

I beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut.

Länsstyrelsen får förordna att dess beslut skall gälla omedel— bart.

Den som inte efterkommer en begäran enligt första styck— et kan av tillsynsmyndigheten vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

9å

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som meddelats med stöd av 6 å eller 6 a å första stycket skall efterlevas.

I ett beslut om föreläggan- de eller förbud får vite sättas

ut.

Tillsynsmyndigheten får förordna att ett beslut skall gälla omedelbart.

7 Senaste lydelse 1990:1493

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsam- het

1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 å första stycket,

2. utför täkt i strid mot 5 å första stycket,

3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 6 b 5, eller

4. underlåter att följa ett före- läggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 9 a å.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är upp- enbart oskäligt.

12 å3

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsam— het

1. tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 å första stycket,

2. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 6 a å, eller

3. underlåter att följa ett före— läggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 9 å.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

” Senaste lydelse 1991:643

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen får över- klagas hos statens jordbruks- verk.

Jordbruksverkets beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kam- marrätten.

Beslut i särskilda fall enligt denna lag eller enligt före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen får över- klagas

1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en kommun eller en kommunal nämnd,

2. hos Statens jordbruks- verk, om beslutet meddelats av länsstyrelsen eller annan statlig myndighet.

Jordbruksverkets beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos all— män förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrät- ten.

Beslut som avses i första eller andra stycket får över- klagas även av Miljöombuds- mannen såvitt avser tillämp- ningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

9 Senaste lydelse 19911393

Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagan- de av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

13. Förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979z429);

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 14, 19, 32 och 40 åå skogsvårds- lagen1 (1979:429) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Allmänna bestämmelser

1 å2 Skogen är en nationell Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden be- biologiska mångfalden be— hålls. hålls. Vid skötsel av skogen

och vid annan markanvänd- ning i skogsbruket skall ska— dor och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen förebyggas och skaderisker undanröjas, allt i den utsträckning det är eko- nomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Vid skötseln skall hänsyn tas även till andra allmänna intressen.

1 Omtryckt 1993 : 553

2 Senaste lydelse 1993:553

45

Denna lag skall inte tilläm- pas i den mån den strider mot föreskrifter som har med- delats med stöd av natur-

vårdslagen (I964:822) eller annan lag.

14 å3

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer under- rätta Skogsvårdsstyrelsen om

3 Senaste lydelse 1993:553

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Denna lag skall inte tilläm— pas i den mån den strider mot föreskrifter som har med- delats med stöd av miljöbal- ken eller annan lag.

I ärende om tillstånd enligt denna lag tillämpas sådana miljökvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer under- rätta Skogsvårdsstyrelsen om

l. avverkning som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i sam- band med avverkning som inte kräver tillstånd enligt naturvårdslagen (1964-82),

3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intres- sen i samband med avverk- ning på hans mark.

19 å4

I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 å första eller andra stycket gäller bestäm- melserna i 25 5, 26 å första stycket första meningen, 27 å första meningen, 27a å, 31 å andra stycket, 32 å, 33 å första stycket, 34 å, 35 å första stycket första meningen och andra stycket samt 36 å naturvårdslagen (I964:822).

** Senaste lydelse 1993:553

lagförslag 167 l. avverkning som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i sam- band med avverkning som inte kräver tillstånd enligt miljöbalken,

3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intres- sen i samband med awerk— ning på hans mark.

I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 å första eller andra stycket gäller bestäm- melserna i 23 kap. I 5, 2 5 första stycket första meningen och andra stycket, 3— 5 åå, 8 å andra stycket, 9 å, 10 å första stycket, 1 I å, 12 å första stycket första meningen och andra stycket samt 13 å miljöbalken.

Miljökonsekvensbeskrivning

32 å5

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föresldiva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvens- beskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskriftema får innebära att en sådan beskriv- ning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsod— lingsmaterial.

40å6

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvens- beskrivningar enligt 8 kap. miljöbalken som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan beskriv— ning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsod- lingsmaterial.

Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos

Skogsstyrelsen.

Skogsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammar— rätten.

5 Senaste lydelse 1993:553

6 Senaste-lydelse 1993:553

Skogsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv—

Statens naturvårdsverk får överklaga Skogsvårdsstyrel— sens beslut i fall som avses i 25 å andra stycket.

Övergångsbestämmelser

ningstillstånd krävs vid över- klagande till kammarrätten.

Statens naturvårdsverk får överklaga Skogsvårdsstyrel— sens beslut i fall som avses i 25 å andra stycket. Miljöom- budsmannen fär överklaga ett beslut såvitt avser tillämp- ningen av föresknjter till skydd för hälsan eller miljön.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. Föreskrifter och beslut som gäller vid ikraftträdandet och som meddelats med stöd av en bestämmelse som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag gäller fortfarande till dess annat föreslq'ivs med stöd av denna lag. Vad som sägs i 4 5 första stycket gäller också om föreskrifter som meddelats med stöd av äldre lag.

3. Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som meddelats före ikraftträdandet skall äldre beståmmerlser fort- farande gälla.

4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om överklagan- de av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

14. Förslag till Lag med vissa särskilda bestämmelser om renhållning och skyltning, m.m.

15

Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastig- heten eller den som enligt 1 kap. 5 & fastighetstaxeringslagen(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

2å

Såvitt avser gator, vägar, torg, parker och andra allmänna plat- ser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen(1987:10) och för vilka kommunen är huvudman, svarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning eller liknande åtgärd hålls i ett sådant sldck att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras samt att de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kom- munens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.

Inom områden, som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastig- hetsinnehavaren skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen i enlighet med vad som anges i första stycket för om- råden som skall användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge kommunen undantag från skyldigheten enligt första stycket.

35

Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de åtgärder som avses i 1 & första stycket i fråga om gång- bana eller något annat utrymme utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av fastighetsinnehavaren.

45

Har på annan plats utomhus än som avses i 2 & där allmänheten får färdas fritt skräpats ned eller annars osnyggats, åligger det kommunen att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas, om skyldig— heten enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av annan.

55

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för re- ldam, propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt utomhus utan tillstånd av kommunen.

Vad som i första stycket sägs gäller inte anordning som informe- rar om affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen och inte heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägen— heter, föreningssammanträden, auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning får dock söka tillstånd till det hos kommunen. Har en sådan anordning satts upp utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och är den uppenbart vanprydande i land-

skapsbilden, får kommunen förelägga den som satt upp anordningen att ta bort den eller ändra den.

Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, pro- paganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i andra stycket tas bort av den som satt upp anordningen inom fyra veckor efter uppsättandet, om inte kommunen medgett annat.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestäm- melserna gäller inte heller sådana åtgärder som inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 5 första stycket 7 plan— och bygglagen(1987: 10).

65

I ett beslut om föreläggande enligt denna lag får vite sättas ut. Frågan om utdömande av vitet prövas av länsrätten.

Iakttas inte ett föreläggande, får kommunen låta vidta åtgärden på den ansvariges bekostnad.

Kommunen får förordna att ett föreläggande enligt första stycket skall gälla även om det överklagas.

75

Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en kommuns prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5 5. Rege— ringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

8 5 Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 5 andra stycket eller 3 & som fastighetsinnehavare,

2. bryter mot 5 & första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

95. Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 8 5 får för—

pliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av gär- ningen.

105

Kommunens beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen. Sådant beslut får överklagas även av Statens naturvårdsverk.

Länsstyrelsens beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

15. Förslag till Lag om ändring i miljöbalken;

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken

dels att 6 kap. 2 &, 21 kap. 7 &, 23 kap. 3 och 5 åå, skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas sju nya bestämmelser, 9 kap. 13 a, 13boch 13cåå, 12kap. l aoch ] båå, 23 kap. 2aoch 10 a 55, av följande lydelse,

dels att det närmast före den nya 9 kap. 13 a 5 skall införas en ny mellanrubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. Miljökvalitetsnormer 2 %

Miljökvalitetsnormema skall utgå från de störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för på- tagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormer skall ange

1. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av kemiska eller biotekniska produkter,

2. tillåten förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön,

3. tillåten nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning.

4. tillåtet värde för vatten- stånd eller flöde i ett vatten- drag eller del av ett sådant.

9 kap. Skydd för naturområden Skydd för vattenjörsörjningen 13 a &

Om en yt- eller grundvatten- tillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt, är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder i vat— ten eller på land som kan skada vattentillgången skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksam— heten och iaktta de försiktig- hetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.

Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt 11 kap. ] 5 eller 13 kap. eller enligt vat— tenlagen (] 983.291 ) anses ha fidlgiort vad som åligger honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att ialdta vad som gäller enligt nämnda stycke.

I3bå

Till skydd för en yt— eller grundvattentillgång som utnytt— jas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (vat- tenskyddsområde).

Länsstyrelsen skall före- skriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastig— heter inom vattenskyddsom- rådet som behövs för att till- godose syftet med området. Om det behövs, får länsstyrel- sen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.

Föresknfier som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsamrådet fastställs.

13cå

Om en kommunal myndig- het har meddelat beslut med stöd av föreskrift som har utfärdats enligt 13 b 5 andra stycket första meningen, gäller i fråga om överklagande av sådant beslut 20 kap. 1 5 första stycket 1 samt 2 5 första stycket första meningen och tredje stycket.

Beslut enligt 13 a eller 13 b & eller enligt 16 & såvitt föreskriftema avser vatten- skyddsområde eller enligt första stycket gäller omedel- bart, om inte annat förordnas.

12 kap. Gemensamma naturvårdsbestämmelser

Iaå

Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 9 kap. 13 b 5 skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att, om de vill framställa erinringar mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen, som skall in— nehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområde och

skyddvöresknfter, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sän- das till kända sakägare.

Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en ut- skn'ft av kungörelsen sändas till styrelsen.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i stället för att kungörande sker, föreläggan- det delges med sakägama.

Om frågan om vattenskydd- sområde har tagits upp efter ansökan, skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.

1bå

När vattenskyddsområde fastställts och när föreskrifter enligt 9 kap. 13 b eller 16 & meddelats, ändrats eller upp- hävts för sådant område, skall beslutet snarast möjligt kun- göras på det sätt som ärföre- skrivet beträffande föd'attning-

ar i allmänhet. Kungörelse om

beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i ortstidning.

Om beslutet har meddelats efter ansökan, skall sökanden betala kostnaderna för kungör— andet.

21 kap. Straffbestämmelser m.m.

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot före— skrifter som har meddelats med stöd av

1. 9 kap. 16 5, 2. 10 kap. 7 ä,

3. 13 kap. 7, 8, 9, 10 och 38 55.

4. 14 kap. 5, 6, 8, 9 och 10 åå,

5. 15 kap. 7 och 8 55, 6. 16 kap. 5 och 6 55,

7. 17 kap. 1 5.

75

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot före- skrifter som har meddelats med stöd av

1.9 kap. 13 b och 16 55,

2. 10 kap. 7 &,

3. 13 kap. 7-10 och 38 55,

4. 14 kap. 5, 6 och 8— 10 %.

5. 15 kap. 7 och 8 åå, 6. 16 kap. 5 och 6 55,

7. 17 kap. 1 5.

23 kap. Ersättning för intrång 2 a &

Fastighetsägare och in- nehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersätt- ning, om föreskrifter enligt 9 kap. 13 b 5 andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markan— vändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk.

Om en föreskrift enligt 9 kap. 13 b 5 andra stycket första meningen innebär för— bud att vidta en viss åtgärd utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd vägrats eller försetts med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt före— skriftema hos länsstyrelsen.

Om synnerligt men upp— kommer vid användningen av fastigheten, skall fastigheten läsas av den ersättningsskyldi— ge om ägaren begär det.

Ersättning som avses i 2 & betalas inte om skadan är av mindre omfattning. Ersättning skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av 2 5 första stycket skall tålas utan ersättning.

Vid tillämpningen av 2 och 4 55 skall även beaktas andra beslut enligt 9 kap. 2, 4, 5 och 8 55 samt förbud enligt 10 kap. 4 5 andra stycket och 11 kap. 5 & tredje stycket, beslut enligt 18 & skogsvårds- lagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 5 första stycket plan- och bygglagen(1987: 10), under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall be— aktas sådan inverkan av hän- synstaganden enligt 30 & skogsvårdslagen som i särskil- da fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges

3?!

55

Ersättning enligti 2 & eller 2 a 5 första eller andra stycket skall minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighets- eller rättighetsinnehavaren enligt 2 5 första stycket eller 2 a & första stycket är skyldig att tåla utan ersättning.

Vid tillämpningen av 2, 2 a och 4 55 skall även beaktas andra beslut enligt 9 kap. 2, 4, 5, 8 och 13 b åå samt förbud enligt 10 kap. 4 & andra stycket och 11 kap. 5 & tredje stycket, beslut enligt 18 & skogsvårdslagen (1979z429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 & första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall be- aktas sådan inverkan av hän- synstaganden enligt 30 & skogsvårdslagen som i särskil- da fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges

i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 9 eller 10 5 eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan— och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 9 eller 10 5 eller 10 a & första stycket eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta för- hållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

10aå

Den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen enligt 2 a 5 skall, om begäran grundas på föreskrifter enligt 9 kap. 13 b & andra stycket, väcka talan mot den ersätt- ningsskyldige hos vattendom- stolen inom ett årft'ån den dag då det beslut som ansprå- ket grundas på vann laga kraft. Gör han inte detta förlorar han sin rätt.

Ifråga om ersättning eller inlösen enligt första stycket gäller i övrigt 9 och 16 kap. vattenlagen (1983:291 ).

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1995.

16. Förslag till Lag om ändring i lagen (0000:00) om införande av miljöbalken;

Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:00) om införande av miljöbalken skall införas en ny paragraf, 5 a 5 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 a &

Förordnanden och föresknfter enligt 2 kap. 14 & tredje styck- et eller 62 eller 63 å vattenla- gen (1918.'523) eller 19 kap. 2 eller 3 & vattenlagen (1983:291) skall anses med- delade med stöd av 9 kap. 13 b och 16 åå miljöbalken.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 & tredje stycket eller 62 & vattenlagen(1918:523) ändras eller upphävs, skall det antecknas i fastighetsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

17 . Förslag till

Lag om ändring i lagen (1994:201) om ändring i kommunalskattelagen

(1928z370);

Härigenom föreskrivs att 20 5 lagen (1994:201) om ändring i kommunalskattelagen (1928z370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

20å

Föreslagen lydelse

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under

beskattningsåret. Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnads- kostnader och därtill hänför— liga utgifter, så som vad skatt— skyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

sådana kostnader för hälso- vård, sjukvård samt företags- hälsovård som anges i anvis- ningarna;

kostnader i samband med

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnads- kostnader och därtill hänför- liga utgifter, så som vad skatt- skyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

sådana kostnader för hälso- vård, sjukvård samt företags- hälsovård som anges i anvis- ningarna;

kostnader i samband med

plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar till den del kostnaderna inte över— stiger de intäkter som är skattefria enligt 19 å;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverk— samhet utförts av den skatt- skyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- diges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

ränta enligt 8 kap. 1 å studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 åå lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 å och 49 å 4 mom. uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 å lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14 åå lagen (1984:668) om upphörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30 å tull- lagen (1987:1065), 60 å for- donsskattelagen (1988z327) och 16 kap. 12 och 13 åå mervärdesskattelagen (1994:200) samt kvarskat- teavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt uppbördsla—

plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar till den del kostnaderna inte över—

stiger de intäkter som är skattefria enligt 19 å;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverk- samhet utförts av den skatt- skyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- diges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

ränta enligt 8 kap. 1 å studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 åå lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 å och 49 å 4 mom. uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 å lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14 åå lagen (1984:668) om upphörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30 å tull- lagen (1987:1065), 60 å for— donsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och 13 åå mervärdesskattelagen (1994:200) samt kvarskat- teavgift och dröjsmålsavgift beräknad enligt uppbördsla—

gen;

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt 10 kap. plan— och bygglagen(1987:10);

avgift enligt 10 kap. 7 å utlänningslagen (1989:529);

avgift enligt 26 å arbets- tidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om med- bestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhål- landet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet

avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 å tredje stycket rättegångs- balken;

belopp för vilket arbetsgi- vare är betalningsskyldig enligt 75 å uppbördslagen(1953z272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

gen;

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen(1987:10);

avgift enligt 10 kap. 7 å utlänningslagen (1989:529);

avgift enligt 26 å arbets- tidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (l976:580) om med- bestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhål— landet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;

straffavgift enligt 8 kap. 7 å tredje stycket rättegångs- balken;

belopp för vilket arbetsgi— vare är betalningsskyldig enligt 75 å uppbördslagen(1953z272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen(1978 :268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3 å lagen (1975z85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om bered- skapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

avgift enligt 18 å lagen (l902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elekt- riska anläggningar;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen(1978 :268);

miljöskyddsavgijt enligt 22 kap. miljöbalken;

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3 å lagen (1975z85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om bered- skapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

avgift enligt 18 å lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elekt— riska anläggningar;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;

avgift enligt 13 och 14 åå lagen (1992:1438) om dieselo- ljeskatt och användning av vissa oljeprodukter;

ingående skatt enligt mer- värdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag.

avgift enligt 13 och 14 åå lagen (1992:1438) om dieselo- ljeskatt och användning av vissa oljeprodukter;

ingående skatt enligt mer- värdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag.

Denna lag träder i haft den 1 juli 1995 .

18. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947 :576) om statlig

inkomstskatt;

Härigenom föreskrivs att 25 å 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 å 2 mom.l

Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildnings- lagen (1970:988), om överfö- ringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap. samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap. nämnda lag inte över— stigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av vinsten skattepliktig. Om ersättningen

1 Senaste lydelse 1993:1579

Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildnings- lagen (1970:988), om överfö- ringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap. samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap. nämnda lag inte över— stigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av vinsten skattepliktig. Om ersättningen

i pengar överstiger 5 000 kronor, skall som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kronor, utgör av det totala vederlaget för över- föringen eller uppdel— ningen, minskat med 5 000 kronor, dock att den skattepliktiga inkomsten inte skall tas upp till högre belopp än som mot— svarar den del av ersättningen i pengar som överstiger 5 000 kronor. Avyttring av fastighet anses vidare föreligga när ägare av fastighet fått engångsersättning på grund av allframtidsupplå- telse. Härmed avses ersättning på grund av sådan inskränk— ning i förfoganderätt till fas— tigheten som skett enligt na- turvårdslagen (1964.'822) eller på grund av motsvarande inskränkningar enligt andra författningar eller på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastig- heten för obegränsad tid. Engångsersättningen är i dessa fall att betrakta som köpeskil— ling, varvid så stor del av fastigheten anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om fastig- hetens hela värde vid tiden för beslutet om inskränkningen i förfoganderätten eller för

i pengar överstiger 5 000 kronor, skall som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kronor, utgör av det totala vederlaget för överföringen eller uppdel- ningen, minskat med 5 000 kronor, dock att den skattepliktiga inkomsten inte skall tas upp till högre belopp än som motsvarar den del av ersättningen i pengar som överstiger 5 000 kronor. Avyttring av fastighet anses vidare föreligga när ägare av fastighet fått engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses ersättning på grund av sådan inskränkning i förfoganderätt till fastigheten som skett enligt 23 kap. miljöbalken eller på grund av motsvarande inskränkningar enligt andra författningar eller på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten för obegränsad tid. Engångsersättningen är i dessa fall att betrakta som köpeskilling, varvid så stor del av fastigheten anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om inskränkningen i

upplåtelsen av nyttjanderätten förfoganderätten eller för eller servitutsrätten. upplåtelsen av nyttjanderätten eller servitutsrätten.

Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fått ersättning på grund av upplåtelse av awerkningsrätt skall ersättningen, om den skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fått ersättning för avyttrade skogsprodukter, får 60 procent av ersättningen behandlas som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad som sägs i detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen för avverkningsrätten eller skogsprodukterna inträtt under samma beskattningsår som ersättningen på grund av allframtidsupplåtelsen.

Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar som den skattskyldige under ett beskattningsår har fått på grund av allframtidsupp— låtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller högre belopp. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda ersättningsbeloppet för upplåtelsema.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

19. Förslag till

Lag om ändring i jordabalken;

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 å jordabalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap. Rättsförhållanden mellan grannar

Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på an- gränsande mark. Bestämmel- ser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i miljö— skadelagen (1986:225 ).

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åt— gärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt bestämmelserna i miljöskade- lagen. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken

1 Senaste lydelse 1992

3ål

:1209

Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på an— gränsande mark. Bestämmel- ser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i 24 kap. miljöbalken.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åt- gärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt bestämmelserna i 24 kap. miljöbalken. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbal-

ställas hos länsstyrelsen för ken ställas hos länsstyrelsen ersättningen innan arbetet för ersättningen innan arbetet börjar. börjar.

Är byggnad eller annan anläggning, som hör till angränsande mark, till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i under- hållet, av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden bekostas av den angrän— sande markens ägare. Om anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av tomträtthavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

20. Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988);

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 a å fastighetsbildningslagen1 (1970:988) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. Fastighetsbildningsförrättning 10 a å2

Om ansökan har gjorts om fastighetsbildning för bebyg- gelse eller annat ändamål som kräver medgivande enligt naturvårdslagen (1964:822), får fastighetsbildningsmyndig- heten efter samtycke av sökanden begära sådant med- givande.

Om ansökan har gjorts om fastighetsbildning för bebyg— gelse eller annat ändamål som kräver medgivande enligt 9- 11 kap. miljöbalken, får fastighetsbildningsmyndig- heten efter samtycke av sökanden begära sådant med- givande.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1995 .

* Omtryckt 1992 : 1212

2 Senaste lydelse 1989z724

21. Förslag till Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176);

Härigenom föreskrivs att 3 å vapenlagen1 (1973:1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 å2

Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tänd- medel till sådana patroner och projektiler.

Bestämmelser om ammuni- Bestämmelser om ammuni- tion som är att hänföra till tion som är att hänföra till explosiva varor eller som explosiva varor eller som innehåller gift finns även i innehåller gift finns även i lagen (19882868) om brand- lagen (1988:868) om brand- farliga och explosiva varor farliga och explosiva varor och i lagen (1985.'426) om och i 14 kap. miljöbalken. kemiska produkter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

1 Omtryckt 1991 : 1188

2 Senaste lydelse 1993z208

22. Förslag till Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152);

Härigenom föreskrivs att 2 kap 4 å och 4 kap. 7 å fastighets- taxeringslagen(1979:1152) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Indelning av byggnader och mark 4 å'

Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indel- ningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad) eller av byggnad eller byggnader vars samman- lagda taxeringsvärde inte skulle uppgå till 50 000 kronor.

Tomtmark

Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, special- byggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upp- lagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

1 Senaste lydelse 1992:1666

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obe- byggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om det finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhands— besked enligt plan- och bygglagen(1987110), avseende sådan bygg- nad som anges i andra stycket.

Exploateringsmark

Obebyggd mark som ingår i en detaljplan och som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. Detta skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller om det är uppenbart att exploatering ej kommer att genomföras eller kommer att avse- värt fördröjas.

Täktmark Täktmark

Mark för vilken gäller Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 å natur— täkttillstånd enligt 11 kap. 1 å vårdslagen (1964:822) eller miljöbalken eller vattenlagenvattenlagen(1983:291). (1983:291).

Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark.

Åkermark Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Betesmark Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.

Skogsmark

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsent- lig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjäll- gränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Skogsimpediment Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment i anslutning till skogsmark.

Övrig mark Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägosla- gen.

4 kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur 7 &

Ligger exploateringsmark inom olika tätorter eller planområden skall mark inom varje tätort eller planområde utgöra en taxeringsen- het.

Består täktmark av skilda Består täktmark av skilda markområden skall varje markområden skall varje sådant område utgöra en sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan områden av samma täktplan enligt naturvårdslagen enligt 11 kap. miljöbalken(1964:822) skall de dock skall de dock utgöra en taxe- utgöra en taxeringsenhet. ringsenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

23. Förslag till Lag om ändring i fastbränslelagen (1981:599);

Härigenom föreskrivs att 3 a å fastbränslelagen1 (1981:599) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 a å2

Tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer krävs för att

1. uppföra, installera eller ändra en eldningsanläggning så att den får ett utförande för huvudsaklig eldning med kol, om anlägg- ningen avses få en tillförd effekt överstigande 500 kilowatt, eller

2. elda med kol i en anläggning med annat utförande än som avses i 1, om anläggningens tillförda effekt överstiger 500 kilowatt.

Tillstånd ges endast om användning av kol i anläggningen är förenlig med av riksdagen antagna energipolitiska riktlinjer för introduktion av kol.

Ett tillstånd får begränsas till viss tid eller förenas med särskilda villkor.

Tillstånd enligt denna lag Tillstånd enligt denna lag behövs inte om tillstånd till behövs inte om tillstånd till anläggningen meddelats enligt anläggningen meddelats enligt 4 kap. lagen (1987:12) om 5 kap miljöbalken. Utanför hushållning med naturresurser områden där fjärrvärme eller

1 Omtryckt 1984:641 2 Senaste lydelse 1987:160

m.m. Utanför områden där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad enligt kommu- nens energiplanering behövs inte tillstånd för anläggningar för industribyggnader eller trädgårdsnäringens byggna— der.

naturgas distribueras eller avses bli distribuerad enligt kommunens energiplanering behövs inte tillstånd för an- läggningar för industribyggna- der eller trädgårdsnäringens byggnader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

24. Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet;

Härigenom föreskrivs att 5 b å lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 b å2 Regeringen eller den Regeringen eller den myndighet som regeringen myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprät- enligt denna lag skall upprät— tas en miljökonsekvensbe— tas en miljökonsekvensbe— skrivning som möjliggör en skrivning enligt 8 kap miljö- samlad bedömning av en balken som möjliggör en planerad anläggnings, verk— samlad bedömning av en samhets eller åtgärds inverkan planerad anläggnings, verk— på miljön och hälsan. samhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1 Omtryckt 1992:1536 2 Senaste lydelse 1993z420

25. Förslag till Lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102);

Härigenom föreskrivs att 28 a å räddningstjänstlagenl (1986: 1 102) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 a å2

I 10 å lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anlägg- ning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

Av hälsoskyddslagen (1982:1080) framgår att varje kommun svarar för hälsoskydd

inom kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om inte annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1 Omtryckt 1992:948 2 Senast lydelse 1992:11

26. Förslag till Lag om ändring i bilavgaslagen (1986:1386);

Härigenom föreskrivs att 13 å bilavgaslagen (1986:]386) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 å För koncessionsnämnden För Koncessionsnämnden gäller vid prövningen i till- gäller vid prövningen i till- lämpliga delar 11 och 12 55, lämpliga delar lagen (0000:00) 14 å första stycket, andra om Koncessionsnämnden för stycket 3 och tredje-femte miljöskydd. styckena samt 15 å miljö- skyddslagen (1969.'387).

Denna lag träder i haft den 1 juli 1995.

Förslag till Lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220);

27.

Härigenom föreskrivs att 22 a och 27 åå strålskyddslagen (1988:220) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22aål

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprät- tas en miljökonsekvensbe- skrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verk- samhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.

' Senaste lydelse 1992:1546

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprät- tas en miljökonsekvensbe- skrivning enligt 8 kap. miljö- balken som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verk- samhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.

216. Lagförslag 27 52

Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärntek- nisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterli- gare villkor som behövs med hänsyn till strälskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk anläggning, skall dock villkor som i avsevärd män kan påverka utformningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning.

Regeringen eller den Regeringen eller den myndighet som regeringen myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att bestämmer får föreskriva att det i fråga om villkor som det i fråga om villkor som enligt första stycket under- enligt första stycket under— ställs regeringens prövning ställs regeringens prövning skall upprättas en miljökonse- skall upprättas en miljökonse- kvensbeskrivning enligt kvensbeskrivning enligt 22 a 5. 8 kap. miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2 Senaste lydelse 1992:1546

28. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor;

Härigenom föreskrivs att 4 5 lagen (1988z868) om brandfarliga och explosiva varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

45'

Föreslagen lydelse

Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor som omfattas av lagen (1982z821) om transport av farligt

gods.

I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns be- stämmelser avsedda att före- bygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmel- ser om skyldighet för arbets- givare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I räddningstjänstlagen

1 Senaste lydelse 1993:1626

I miljöbalken finns be— stämmelser avsedda att före- bygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmel- ser om skyldighet för arbets- givare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977: 1 160). I räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmel-

(1986:1102) finns bestämmel- ser om skyldighet för ägare ser om skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att eller andra anläggningar att vidta olycks— och skadeföre- vidta olycks- och skadeföre- byggande åtgärder vid brand. byggande åtgärder vid brand.

I fråga om sprängning och användning av pyrotekniska varor finns bestämmelser i 2 kap. 20 å och 3 kap. 6 och 7 && ordnings- lagen (1993:1617).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

29. Förslag till Lag om ändring i fiskelagen (1993z787);

Härigenom föreskrivs att 3 & fiskelagen (1993z787) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 5

Denna lag skall inte tilläm- Denna lag skall inte tilläm- pas i den mån den strider mot pas i den mån den strider mot föreskrifter om Tome älvs föresldifter om Tome älvs liskeområde eller föreskrifter liskeområde eller föreskrifter som meddelats med stöd av som meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822). 9—12 kap. miljöbalken.

Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiske— vårdsområden gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

30. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1994:327) om ändring i fiskelagen (1993z787);

Härigenom föreskrivs att 20 5 lagen (1994:327) om ändring i fiskelagen (1993z787) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

205

Föreslagen lydelse

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till natur- vårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen be- stämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som gör det möjligt att be- döma vilken inverkan fiskeme- toder och utsättande av fiskar— ter har på miljön. Föreskrif- terna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen be- stämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en miljökonse— kvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken som gör det möj- ligt att bedöma vilken inver- kan fiskemetoder och utsättan— de av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

31. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:663) om ersättningsfonder;

Härigenom föreskrivs att 2 få lagen (1990:663) om ersättnings— fonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25

Avdrag för avsättning till ersättningsfond får göras om skatte- pliktig ersättning erhållits för inventarier, byggnader, markanlägg- ningar, mark eller för djurlager i jordbruk och renskötsel som har skadats genom brand eller annan olyckshändelse.

Sådant avdrag får också göras om skattepliktig ersättning er- hållits för inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband med att

1. en fastighet har tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller annars har avyttrats under sådana förhål— landen att tvångsavyttring måste anses vara för handen och det inte skäligen kan antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat,

2. en fastighet har avyttrats som ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering, eller

3. en fastighet har avyttrats till staten därför att fastigheten på grund av flygbuller inte kan bebos utan påtaglig olägenhet.

Vidare får sådant avdrag Vidare får sådant avdrag göras om den skattskyldige göras om den skattskyldige fått engångsersättning för fått engångsersättning för

inventarier, byggnader och markanläggningar eller

får mark i samband med inskränkning i förfoganderät- ten till sin fastighet enligt naturvårdslagen (1964:822) eller för motsvarande in- skränkningar enligt andra författningar.

inventarier, byggnader och markanläggningar eller

får mark i samband med inskränkning i förfoganderät- ten till sin fastighet enligt 9- 11 kap. miljöbalken eller för motsvarande inskränkningar enligt andra författningar.

Avdrag för avsättning till ersättningsfond får inte göras i fråga om byggnader, markanläggningar och mark som utgör omsättnings- tillgångar i näringsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 .

MOTIVERING

1 Inledning

Den 31 mars 1993 överlämnade vi vårt huvudbetänkande (SOU 1993:27) Miljöbalk till miljöministern. Våra direktiv och vårt tidigare arbete har redovisats i det betänkandet.

Sedan vi i juni 1993 även överlämnat delbetänkandet (SOU 1993:66) Lag om införande av miljöbalken har vi arbetat vidare med följdändringar till miljöbalken. Arbetet redovisas i förevarande be- tänkande, som är vårt slutbetänkande.

Arbetet skedde till en början med utgångspunkt i de förslag vi lagt fram i vårt huvudbetänkande. Sedan regeringen den 29 mars 1994 överlämnat ett den 3 mars daterat förslag till miljöbalk till Lagrådet har vi i stället anpassat våra förslag till följdändringar till den utform- ning miljöbalksförslaget fått i lagrådsremissen. Eftersom detär avsett att miljöbalken skall träda i kraft den 1 juli 1995 och vårt betänkande skulle försenas avsevärt om vi inte slutför arbetet före riksmötets slut i juni 1994, har vi inte kunnat avvakta propositionen och anpassa våra förslag till denna. Vi är medvetna om att detta dessvärre kommer att medföra olägenheter för remissinstanserna.

Slutbetänkandet har arbetats fram dels vid regelbundna och täta sammanträden med kommittén i dess helhet, dels vid åtsldlliga sam- manträden med en särskild redaktionsgrupp.

2.1

2.1.1

229 Allmänna synpunkter på följd- ändringar till miljöbalken

Förslaget till miljöbalk

Inledning

När i det följande talas om innehålleti " miljöbalken" avses för enkel- hetens skull det av regeringen till Lagrådet remitterade förslaget, utan att det i varje särskilt fall klargörs att det ännu ej föreligger annat än ett förslag.

Miljöbalken innehåller föreskrifter om 1. 2. 3.

hushållning med mark, vatten och andra naturresurser, naturvård, skydd för hälsan och miljön. Syftet med miljöbalken är att 1. 2.

3.05"?

skapa förutsättningar för en på lång sikt hålle utveckling, skydda mark, vatten och luft mot föroreningar och andra stör- ningar som kan vålla skada på tillståndet i miljön, skydda människor och natur mot störningar i miljön som kan förorsaka skada eller olägenhet, vårda och bevara den biologiska mångfalden och kulturmiljöer, främja hushållning med mark, vatten och andra naturresurser, främja återanvändning och återvinning av material, främja hushållning med energi.

2.1.2 Innehåll och indelning

Innehåll

Förslaget till miljöbalken innebär i första hand att ett stort antal centrala lagar på hälso- och miljöområdet skall samordnas i en ny balk. I den föreslagna balken ingår lagstiftning både om hälsoskydd, om miljöskydd, om naturvård och om hushållning med naturresurser.

Miljöbalkens syfte är i främsta rummet att skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveckling. En grundtanke med balken är att vi som lever nu inte får söka komma undan miljöproblemen genom att lasta över dem på framtiden och lämna efter oss en utarmad och förstörd natur. Man kan säga att det är fyra stora grupper av skydds- objekt som miljöbalken skall värna om. För det första är det männi- skors hålsa. För det andra är det den fysiska miljön. För det tredje är det den biologiska mångfalden. Och för det fjärde år det hushållningen med naturresurser.

När det gäller åtgärder för människornas hälsa och välbefinnande behandlar balken påverkan av störningar som kan orsaka skador eller olägenheter. Exempel på hälsoproblem som regleras genom miljö- balken är luftföroreningar, gifter, buller, stank och liknande påverkan från omgivningen. Stora problemområden som sjukvårds-, livsmedels- och trafiksäkerhetsfrågor regleras huvudsakligen i andra lagar.

För att åstadkomma en god miljö också för kommande generationer räcker det inte med att fortlöpande skydda natur och miljö mot männi- skans påverkan. Vårt samhälle har en stor mängd allvarliga miljö- synder som måste åtgärdas för att inte livsbetingelsema i framtiden skall försämras allvarligt för såväl människor som det biologiska livet i övrigt. Några särskilt allvarliga exempel är den allmänna försur- ningen av mark och vatten, som kräver kontinuerliga och kostsamma uppehållande åtgärder, och övergödningen av Östersjön och övriga kusthav, vilken kan komma att kräva åtgärder inte endast i form av utsläppsbegränsningar utan även aktiva vårdinsatser.

Även åtgärder av dessa slag skall kunna bedrivas med stöd av miljöbalken, liksom sådana former av aktiv naturvård som i dag regleras i naturvårdslagen och som kan väntas få större betydelse i och med att betoningen på att bevara en fullständig biologisk mångfald blir allt tydligare. Också bevarandet av det levande kulturlandskapet och hit hörande minnen som byggnader och andra anläggningar faller inom

ramen för miljöbalken, om inte frågan regleras genom kulturminnes- lagen.

Miljöskyddslagen har inneburit ett skydd för naturen genom de möjligheter den gett att förbjuda eller begränsa utsläpp av föroreningar som skulle försämra livsbetingelsema för djur och växter. Allvarliga faror för djurens och växternas överlevnad skapas emellertid också av människans rent fysiska ingrepp i naturen. På senare tid har det blivit ett viktigt mål för naturvårdsarbetet att bevara den biologiska mång- falden. Även detta mål tillgodoses i balken, särskilt i bestämmelserna om naturvård.

Hushållningsaspekterna både vad gäller hur naturresurserna i form av den fysiska miljön utnyttjas och hur de saudade nyttighetema i övrigt brukas" och tas om hand har kommit att spela en alltmer central roll i den moderna miljölagstiftningen.

Att nå en på lång sikt hålle utveckling av samhället är en global målsättning och har slagits fast av världssamfundet vid Rio-konfe- rensen år 1992. Att skapa förutsättningar för en varaktig utveckling innebär inte bara att miljöförstöringen måste hejdas utan i hög grad även att en god hushållning med naturens resurser måste säkerställas.

Balkens inriktning när det gäller hushållning går utöver naturresurs- lagens tillämpningsområde som främst gällt utnyttjandet av mark och vatten. Frågor som rör samhällsplanering och samhällsekonomi kom- mer att beröras genom föreskrifterna om hushållning i miljöbalken. En viktig form av hushållning innebär således att undvika miljöproblem genom god samhällsplanering. Men lagstiftning om resurshushållning har numera fått en delvis ny inriktning, främst på grund av den ökade vikt som fästs vid möjligheterna att återanvända produkter av sln'lda slag och att återvinna ämnen eller material ur dem. Genom att balken också skall tillämpas i frågor om återanvändning och återvinning av material omfattar den ett större fält än vad som i traditionell mening brukar betecknas som miljölagstiftning.

Ingående lagar

Följande större lagar inordnas i balken.

Naturvårdslagen (1964:822) Miljöskyddslagen (19692387) Renhållningslagen (1979z596)

Hälsoskyddslagen (1982: 1080) Lagen (1985 :426) om kemiska produkter Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Dessutom går följande lagar upp i balken.

Lagen (1971 :1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten Lagen (l976:1054) om svavelhaltigt bränsle Lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs- mark

Miljöskadelagen (1986z225)

Lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud.

Indelning

Miljöbalken är uppdelad på sju avdelningar.

Balkens första avdelning med allmänna bestämmelser innehåller endast ett kapitel, om mål och grundläggande principer. Balkens övergripande aktsamhetsregler ingår i detta kapitel.

I den andra avdelningen tas i huvudsak den nuvarande naturresurs- lagen upp. Den innehåller alltså bestämmelser om hushållning med mark och vatten samt den fysiska miljön i övrigt och om miljökonse- kvensbeskrivningar och annat planeringsunderlag. Härtill kommer ett kapitel om miljökvalitetsnormer. Även detta kapitel får paraply- karaktär, dvs. skall tillämpas också i fråga om de NRL-anknutna lagarna.

Den tredje avdelningen innehåller balkens bestämmelser om den gröna miljövärden. Här finns bestämmelser om skydd för natur- områden och för friluftslivet, om skydd för växt- och djurlivet och om arbetsföretag i naturen.

I den fjärde avdelningen samlas aktsamhetsregler samt regler om tillstånd och prövning för särskilda verksamheter o.d. nämligen i fråga om miljöfarlig verksamhet, kemiska produkter, hälsoskydd och av- fallshantering.

Femte avdelningen innehåller balkens bestämmelser om bl.a. tillsyn. Där finns också bestämmelser om avgifter och om överklagande.

Iden sjätte avdelningen samlas balkens bestämmelser om påföljder, dvs. om ansvar, förverkande och miljöskyddsavgift.

Den sjunde avdelningen slutligen innehåller olika bestämmelser om ersättning för intrång, om skadestånd och om miljöskadeförsäkring. Genom att även miljöskadelagen förs in i miljöbalken kommer den civilrättsliga regleringen att fogas samman med andra ämnesområden som brukar hänföras till miljörätten.

2. 1.3 Grunder

Allmänna principer

Vissa allmänna principer ligger till grund för miljöbalken. De är" allmänt vedertagna i det miljöpolitiska arbetet.

Försiktighetsprincipen

Skyddet för hälsa och miljö, inbegripet den biologiska mångfalden, måste utgå från riskbedömningar. I princip bör det ankomma på den som vill göra något som kan påverka människors hälsa eller miljön att visa att åtgärden inte kommer att medföra skada eller olägenhet. Misslyckas detta bör den tilltänkta åtgärden inte få komma till stånd om inte sådana skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått i övrigt iakttas att skador och olägenheter förebyggs. I vissa fall måste efter en intresseawägning godtas, att skador eller olägenheter upp- kommer. Förutsättningarna härför måste i så fall regleras i lagstift- ningen.

De nya föreskrifterna måste alltså liksom den nuvarande miljö- skyddslagen ha sin grund i principen om att skador skall förebyggas och åtgärder vidtas vid källan. Denna princip finns inskriven i Rom- fördraget som en av hömpelarna i EG:s miljörätt (artikel l30r). Den är i och för sig självklar - man bör inte invänta skador för att avhjälpa dem i efterhand utan göra sitt bästa för att skador över huvud taget inte skall uppkomma. Enligt miljöbalken gäller att allt arbete skall vara förebyggande vare sig det gäller hälsoskydd, miljöskydd eller natur- vård.

Det drförorenaren som betalar

Miljöskyddslagen byggde vid sin tillkomst år 1969 och bygger alltjämt på principen att det är den som förorsakar miljöstörningar som har att bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga eller avhjälpa dem. Samma tänkesätt tillämpades redan långt tidigare i t.ex. arbetarskydds- frågor. Företagen har haft att betala de skyddsåtgärder som samhället har ansett erforderliga för att begränsa riskerna i arbetsmiljön för de anställda. Inom miljöpolitiken är principen vedertagen och går under beteckningen PPP (Polluter Pays Principle).

Ökad tyngd för miljökraven

Miljöbalken har utformats så att miljökraven får ökad tyngd i för- hållande till andra intressen. Av aktsamhetsreglema framgår att all miljöpåverkan skall bedömas mot människors hälsa och miljön och att vid en sådan prövning hälsan och miljön skall stå i centrum.

De allmänna haven på försiktighet utgår från den nuvarande regleringen i lagen om kemiska produkter. Detta innebär att den som gör något som kan påverka hälsa eller miljö skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Riskerna för skador av olika slag skall undanröjas. Detta överensstämmer med de riktlinjer som riksdagen antagit på grundval av riksdagens miljöbeslut år 1991. Risker för betående skada på miljö eller hälsa skall inte accepteras efter en övergångstid.

Den övergripande principen i miljöbalken är därför att de försiktig- hetsmått skall vidtas som skäligen kan fordras för att skydda männi- skors hälsa, miljön och naturresurserna. Denna princip motsvarar den praxis som numera tillämpas av tillstånds- och tillsynsmyndighetema på miljöskyddsområdet. Ett absolut krav på alla tillgängliga försiktig- hetsmått kan inte tillämpas i alla situationer. Visst utrymme bör finnas för en avvägning mellan motstående intressen eller med andra ord för en skälighetsprövning.

c—a meg.—f.v— v _. »

Kapitel 2 235 Hälsoskydd

Reglerna om hälsoskydd knyts inte längre till egendomsbegreppet. För hälsoskyddet innebär detta bl.a. vidgade möjligheter att ingripa mot störande verksamheter av olika slag. Begreppet olägenhet för männi- skors hälsa i miljöbalken är vidare än begreppet sanitär olägenhet i hälsoskyddslagen. Hälsoskyddsbestämmelsema i miljöbalken inriktas särskilt på frågor om inomhusmiljön.

Skyddet för den biologiska mångfalden

Att bevara den biologiska mångfalden, dvs. livsbetingelsema för alla vilda växt- och djurarter, har under senare år blivit en allt viktigare uppgift i miljöarbetet över hela jorden. Den biologiska mångfalden hotas dels av de föroreningar som sprids i naturen på grund av utsläpp från bl.a. industrier och samhällen, dels av människans rent fysiska ingrepp i naturen. Målen är att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Växt— och djursamhällen skall bevaras så att i landet naturligt förekommande arter ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.

Arbetet delas in i tre insatsnivåer, där den första nivån är grund- läggande och långsiktigt viktig och betecknas som vardagslandskapet. Här skall åtgärderna innebära hänsyn vid mark— och vattenutnyttjande och anpassning av brukningsmetoder. Den andra nivån utgörs av områden med högre naturvärden där särskilda insatser krävs för att bevara arter och upprätthålla ekosystemens funktioner och processer. Den tredje nivån utgörs av särskilt värdefulla områden och omfattar naturtyper och arter som på grund av sin känslighet endast tål liten eller ingen mänsklig påverkan eller är beroende av en viss typ av brukande (hävd) för att kunna fortleva. Dessa områden bör skyddas med stöd av regler om naturvård. Naturvårdsarbetet bygger på en samverkan av åtgärder på olika nivåer, där alla delar är av lika stor betydelse.

236. Kapitel 2 Farliga ämnen bör bytas ut

Lagen om kemiska produkter innehåller en utbytesprincip - eller substitutionsprincip - som innebär att sådana kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre farliga. Denna princip ges i miljöbalken en mer vidsträckt innebörd och en mer grundläggande ställning än som nu är fallet.

Materiens kretslopp

Den årligen tillförda mängden miljöskadliga ämnen i varor och an- läggningar är flerfaldigt större än de nuvarande årliga utsläppen till naturen. Därför ackumuleras en växande mängd miljö- och hälsofarliga ämnen i bl.a. varor.

De krav som i dag ställs på varuproduktion, konsumtion och av- fallshantering är inte tillräckliga för att motverka negativa effekter i miljön. För att åstadkomma en varaktig förbättring av miljön krävs att miljöhänsyn tas inom varuproduktionen från idé till färdig vara och fram till slutlig hantering av varan efter det att den kasserats.

Miljöbalken bygger på den av riksdagen beslutade principen att vid all hantering av varor skall så långt det är möjligt en varas hela livslängd beaktas vid bedömningen av de risker för hälsa och miljö som varan för med sig. Därvid tas också hänsyn till möjligheten att återanvända en vara, sedan den tjänat ut, eller att återvinna ämnen eller material eller utvinna energi ur varan. Kravet ställs att varan så långt möjligt skall kunna återanvändas eller att materialet i den skall kunna återvinnas, om detta är mest effektivt från resurshushållnings- synpunkt.

Resurshushållning och minskning av avfallsmängdema redan i samband med produktionen ges högsta prioritet. För att åstadkomma en effektiv resurshushållning kan såväl återanvändning som återvinning av material och energi komma i fråga. Därigenom bör behovet av deponering kunna skäras ned till ett minimum.

Kapitel 2 237 Hushållning med naturresurser

I linje med vad som nyss sagts om återanvändning och återvinning står det krav på hushållning med knappa naturresurser som på senare år alltmer kommit att prägla miljörätten. Kravet på hushållning med naturtillgångama och den fysiska miljön i övrigt präglar naturresurs— lagen och renhållningslagen men saknas i annan miljölagstiftning. Kravet på en hållbar hushållning med naturtillgångama kommer till uttryck i de centrala aktsamhetsreglema i miljöbalken. Möjligheterna att utvinna energi ur förnybara energikällor och förbrukade varor skall beaktas.

Sektorsansvaret

En grundläggande strävan i dagens miljöarbete är att bygga in miljö- tänkandet i alla de olika slag av verksamheter som kan befaras påverka miljön negativt. Detta gäller också t.ex. jordbruk och skogsbruk. Det är i första hand näringens egna myndigheter som bevakar miljö- skyddets och naturvårdens intressen.

2.1.4 Styrmedel

Övergripande aktsamhetsregler

Som förut framhållits ger miljöbalken uttryck för en ökad ambitions- nivå. Detta kommer till uttryck i balkens grundläggande aktsamhets- regler.

De flesta av de nu gällande miljörättsliga lagarna innehåller allmänna aktsamhetsregler. Också miljöbalken innehåller sådana. De allmänna aktsamhetsreglema bör på olika sätt få en styrande effekt inom balkens hela tillämpningsområde. De innehåller sådana före- skrifter som alla och envar förutsätts följa i sitt handlande för att skydda hälsa och miljö. De kan därmed läggas till grund för kunskaps- förmedling och opinionsbildning. Vidare måste aktsamhetsreglema iakttas av regeringen och andra myndigheter när föreskrifter meddelas.

Miljöbalken blir med sitt vidsträckta tillämpningsområde med nöd- vändighet en ramlag och de talrika bestämmelser med bemyndiganden att utfärda föreskrifter som balken innehåller kan inte göras så detalje- rade som i och för sig vore önskvärt. Aktsamhetsreglema blir då betydelsefulla vid utformningen av föreskrifter. Aktsarnhetsreglema skall också iakttas av de rättstillämpande myndigheterna i enskilda mål och ärenden. Myndigheterna skall sålunda tillämpa kraven i aktsam- hetsreglema exempelvis vid tillståndsprövning för en verksamhet eller i samband med tillsynsbeslut.

Miljökvalitetsnormer

Utgångspunkten för den svenska miljöskyddspolitiken har varit dämp- ningsprincipen i miljöskyddslagen. I varje enskilt fall skall göras vad som rimligen kan krävas för att förebygga och motverka skador och olägenheter på människors hälsa och miljön. Detta hindrar inte att sammantaget alla störningskällor kan påverka miljön långt utöver vad som är acceptabelt. Dämpningsprincipen innebär inget hinder för att miljön förstörs i grund. Som en yttre ram för detaljföreskrifter och andra regler bör anges vilka störningar i miljön som över huvud taget kan godtas. Avsikten med en sådan helhetssyn skulle vara att förhindra ytterligare miljöförstörning. Föreskrifter av sådan innebörd kallas i miljöbalken miljökvalitetsnormer. Sådana normer bör användas i det framtida hälso- och miljöskyddsarbetet. För att kvalitetsnormema skall kunna fylla sin funktion bör de ge uttryck just för de krav som bör ställas på miljön med utgångspunkt i vad människan och naturen tål. Eventuella avvägningar med hänsyn till vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt i det enskilda fallet bör inte göras inom ramen för kvalitetsnormema. Sådana överväganden kan dock bli aktuella när åtgärdsprogram utarbetas. En stor del av miljöproblemen i Sverige beror på verksamhet i andra länder liksom verksamhet i Sverige kan medföra miljöproblem utomlands. För att svenska kvalitetsnormer skall kunna uppfyllas fordras därför att utsläpp i andra länder minskas. Det kan därför vara motiverat att föreskriva olika normer för olika geografiska områden.

Möjligheterna att använda rrriljökvalitetsnormer är också olika för olika ämnen. I fråga om luft kan enhetliga krav ställas. För mark och

vatten gäller däremot skilda förutsättningar alltefter naturliga utgångs- värden.

Trots att stora förbättringar uppnåtts på många områden kvarstår fortfarande miljöproblem. Vissa är så allvarliga att det krävs omedel- bara och samordnade insatser för att komma till rätta med dem. I många fall framstår det som uppbart att belastningen på miljön av vissa ämnen vida överskrider vad naturen "tål" utan att någon gräns för den skull klart definierats. I sådana fall måste naturligtvis skydds- åtgärderna drivas så långt som över huvud taget är möjligt.

Miljökvalitetsnormer har till en början betydelse främst för hälso- skyddet, eftersom det på detta område finns utvecklat ett kunskaps- underlag som kan tas till utgångspunkt för normgivningen. En viktig fråga är hur kvalitetsnormer bör utformas och vilken status de skall ha. Ofta torde det vara svårt att ge dem direkt bindande effekt mot enskilda personer. Miljökvalitetsnormema bör läggas till grund för statlig och kommunal planering och omsättas till åtgärdsprogram, som i sin tur kan uttryckas i föreskrifter eller realiseras genom prövning i enskilda tillstånds- och tillsynsärenden osv. Miljökvalitetsnormer skall kunna ges direkt verkan exempelvis för att förbättra tätortsluften. Detta är i enlighet med att vissa EG-direktiv innehåller sådana normer.

Skyddför den biologiska mångfalden

Miljökvalitetsnormer kan få betydelse också när det gäller att bevara den biologiska mångfalden. Men den biologiska mångfalden är också beroende av den fysiska strukturen. När det gäller hotade växt- och djurarter måste deras livsvillkor säkerställas genom att utrymme reserveras för dem. Som tidigare har nämnts bygger naturvårdsarbetet på en kombination av olika insatser där inrättande av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden och biotopskydd utgör en del. Regeringen har bl.a. i den skogspolitiska propositionen (prop. 1992/93:226) uttalat att miljömålet skall tillgodoses genom en kom- bination av ökade reservatsavsättningar och en skärpt tillämpning av naturvårdshänsynen.

Våtmarker hör till de naturtyper som har särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden. De är viktiga biotoper för olika fågelarter, växter, svampar och insekter. De kan också tjäna som renings-

verk - kvävefällor - för läckage av näringsämnen som förs ut med vatten från jordbruks- och skogsmarker. Skyddet för våtmarkerna har förstärkts i syfte att bevara den biologiska mångfalden.

Generella föreskn'jierför miljöfarlig verksamhet

Hittills har bindande föreskrifter i stor utsträckning saknats på miljö- skyddsområdet, i motsats till vad som gäller enligt kemikalielag- stiftningen. I huvudsak har centrala riktlinjer fått formen av icke bindande anvisningar. EG arbetar i stor utsträckning med generella föreskrifter i form av bl.a. fastställda gränsvärden även på områden som nu täcksav miljöskyddslagen. Det är också en fördel om i viss utsträckning en individuell prövning kan ersättas med generella före- skrifter. Enligt miljöbalken får regeringen meddela föreskrifter för miljöfarlig verksamhet bl.a. för att förebygga eller avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön, om sådana före- skrifter är mer ändamålsenliga än individuell prövning.

Individuell prövning

Den individuella prövningen av större miljöfarliga verksamheter finns kvar i miljöbalken. Förfarandet med omprövning av villkor kommer dock att för vissa grupper av anläggningar och verksamheter successivt ersättas med generella föreskrifter. Sådana generella föreskrifter skall minska behovet att kräva tillståndsprövning eller anmälan, särskilt i fråga om mindre verksamheter.

Producentansvar

Varors miljöpåverkan återspeglas sällan på ett rättvisande sätt i priset på varan. I allmänhet ingår inte kostnaderna för varans eller förpack- ningens insamling eller slutliga omhändertagande i priset. Detta leder till att konsumenten inte får ett korrekt besked om kostnaderna för att efter det att varan förbrukats ta hand om avfallet på ett miljövänligt sätt. Det finns en risk för att konsumenterna väljer varor som är

farliga för miljön och som de inte skulle ha valt om priserna bättre hade återspeglat varornas verkliga miljökostnader.

Om tillverkarens, importörens eller säljarens ansvar för en vara utvidgas till att omfatta också varans miljöeffekter i samband med dess slutliga omhändertagande, inbegripet återanvändning och återvinning, kommer varans pris bättre att återspegla dess totala miljökostnader. Ett sådant ansvar kan också utgöra ett incitament för tillverkaren att utforma varan så att den vid det slutliga omhändertagandet ger upphov till mindre miljöstörningar. Miljöbalken innehåller bestämmelser om ett sådant producentansvar. Balken ger bl.a. möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva återtagande— plikt för producenter/leverantörer av utpekande varugrupper. I miljö- balken finns det också bemyndiganden som gör det möjligt att meddela föreskrifter om källsortering och återtagande.

Konsumenterna kan genom sina produktval göra en stor insats för att få en utveckling mot miljöanpassade produkter. Korrekt och tyng information är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna träffa sådana val. Miljöbalken innehåller bestämmelser om informa- tionsskyldighet i dessa hänseenden.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Miljökonsekvensbeskrivningar är avsedda att användas för att förbättra beslutsunderlaget i avgöranden som kan påverka människors hälsa eller miljön eller äventyra hushållningen med naturresurser. Syftet är att förebygga miljöproblem. Föreskrifter om miljökonsekvensbeskriv- ningar har införts i lag genom en ändring i naturresurslagen år 1991. Miljökonsekvensbeslnivningar är en viktig komponent i miljöbalken. I sådana beskrivningar bör redovisas inte bara den verksamhet som närmast är tilltänkt utan också realistiska alternativ till densamma.

Tillsyn Reglerna för tillsynsförfarandet är ganska enhetliga i de centrala lagar

som har samlats i miljöbalken. Enligt balken skall samma grundlägg- ande bestämmelser gälla i fråga om föreläggande och förbud, under-

sökningar, rätt till tillträde, rättelse, vite och handräckning vare sig det gäller miljöfang verksamhet, hantering av kemiska produkter, hälso— skydd eller avfallshantering.

Sanktioner

Bestämmelser om straff för olika typer av brott på miljöskyddsområdet finns såväl i brottsbalken som i ett stort antal författningar med miljö- ankrrytning. Det har under senare år ansetts önskvärt att ha bestäm- melser om särskilt allvarlig brottslighet i brottsbalken. En sådan placering är ägnad att inskärpa hur allvarligt statsmakterna ser på denna typ av brottslighet. Den nuvarande fördelningen av bestämmel- serna om miljöbrott mellan brottsbalken och miljölagstiftningen be- hålls. I miljöbalken smälts huvuddelen av de straffregler som nu finns i den omfattande specialstraffrätten samman.

Sedan miljöskyddsavgiften infördes som ekonomisk sanktion i miljöskyddslagen år 1981 har behovet av en sådan sanktion i vissa grundläggande hänseenden ändrats genom nya bestämmelser i brotts- balken. Miljöbalkens sanktionssystem upptar under samma namn en form av sanktionsavgift för företag vid enklare former av överträdelser på miljöskyddets område. Sådana avgifter kan åläggas oberoende av vållande.

Skadestånd

Miljöskadelagen förs i huvudsak oförändrad in i miljöbalken.

2.2. Överväganden

2.2.1. Inledning

Syftet med miljöbalken är att i en balk samla alla lagar som i första hand avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa en på lång sikt hållbar hushållning med naturresurserna.

Naturligtvis finns det ett stort antal bestämmelser som behandlar frågor som är av stor vikt för hälsan, miljön och hushållningen med natur- resurser men som ingår i lagar som har en annan huvudsaklig in- riktning. I det följande betecknar vi fristående lagar, som i och för sig är av betydelse för hälsan, miljön eller hushållningen med natur- resurser men som primärt behandlar en annan samhällssektor, som sektorslagar. Som exempel på sådana lagar kan nämnas vattenlagen, väglagen, minerallagen och skogsvårdslagen. En lag som på samma sätt som miljöbalken har ett övergripande syfte är plan- och bygg- lagen. Man kan säga att den lagen är för den fysiska planeringen vad miljöbalken är för hälsan och miljön. Även mellan dessa lagar finns med hänsyn till bl.a. planeringens betydelse för miljöskyddet nära band, utan att plan- och bygglagens syfte i första hand är att tillgodose miljöskyddet. _

Alla dessa lagar kan inte ingå i miljöbalken. Plan- och bygglagen är ett omfattande lagverk som nyligen kommit till efter ett mycket tidsödande lagstiftningsarbete. Den har visserligen nära samband med miljöbalken, dels genom att balken skall omfatta också de hushåll- ningsfrågor som nu regleras i naturresurslagen, dels genom att plane- ringen har stor betydelse för miljöskyddsarbetet i allmänhet. Det föranleder emellertid ingen olägenhet att de båda lagkomplexen tilläm— pas parallellt. Detsamma gäller den nya minerallagen. Vad angår vattenlagen talar övervägande skäl av samma art som de som anförts beträffande plan- och bygglagen för att även denna lag hålls utanför miljöbalken.

Att sådana lagar som de förut nämnda inte tas in i miljöbalken betyder emellertid inte att de för den skull bör lämnas oförändrade. Ett krav som kan ställas på den saudade lagstiftningen är att den så långt möjligt är konsekvent i den meningen att en bestämd fråga behandlas med utgångspunkt i samma värderingar oavsett vilken lag det är fråga om. Ofta uppnås naturligtvis inte detta ideal, eftersom olika lagar har tillkommit vid vitt skilda tidpunkter och med utgångspunkt i då råd- ande värderingar.

Avsikten med miljöbalksarbetet har, som framgått, varit att åstad— komma en samordnad genomgång av miljörätten för att nu och i ett sammanhang bringa denna i överensstämmelse med de höga krav på skydd för hälsa, miljö och naturresurser varom det råder en bred enighet bland medborgare och politiska partier.

Om man menar att dessa värderingar skall få genomslag finns det inte anledning att göra halt vid gränserna för den egentliga miljölag- stiftningen. Så långt det med hänsyn till bl.a. den knappt utmätta tiden är möjligt bör även andra lagbestämmelser som är av betydelse för ämnet gås igenom och bringas att överensstämma med nya värderingar på hälso— och miljöskyddets område.

I lagrådsremissen anförs i anslutning till sådana synpunkter som de nu redovisade att den kanske viktigaste uppgiften inom ramen för det fortsatta arbete Miljöskyddskommittén utför blir att närmare överväga hur de nämnda lagarna, dvs. plan- och bygglagen, vattenlagen och minerallagen, skall anpassas till miljöbalken. Det sägs att om det därvid befinns att en möjlig väg till anpassning är att i miljöbalken föra in hela eller vissa delar av dessa lagar får frågan övervägas på nytt. Det sägs vidare att inte bara de nuvarande hushållningsbestäm- melserna i naturresurslagen utan även miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar bör bli gäll- ande vid en prövning enligt de lagar som för närvarande anknyter till naturresurslagen.

Hänvisningar till S2-2-1

2.2.2. Grunderna för en anpassning

Vid frågan om en anpassning av sektorslagarna till miljöbalken är det en grupp av bestämmelser som särskilt kommer i blickpunkten, nämligen de s.k. paraplybestämmelserna om hushållning, kvalitets- normer och miljökonsekvensbeskrivningar i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken. Enligt 2 kap. 1 & miljöbalken skall nämligen dessa kapitel också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa angivna lagar. I dessa måste därför också tas in en regel som återknyter just till detta stadgande. I dag omfattar denna koppling hushållningsbestämmelsema i 2 och 3 kap. naturresurslagen och kommer till uttryck dels i denna lag, dels i de lagar vartill hänvisas i naturresurslagen och som vi därför kallar NRL-anknutna. Sålunda finns i exempelvis 1 kap. 2 & naturresurslagen en regel om att bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa angivna lagar. I de NRL—ankrrutna lagarna finns i regel föreslaifter om att naturresurs— lagen skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt lagen i fråga.

Enligt miljöbalken gäller kopplingen också bestämmelserna om miljö- kvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar.

Ett alternativ för anpassning av sektorslagarna till miljöbalken är att endast paraplybestämmelsema i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken blir tillämpliga vid prövning enligt sektorslagarna och att dessa inte i övrigt upptar några andra aktsamhetsregler än dem som nu gäller. De frågor som behandlas i en sektorslag skulle då prövas av sektorsmyndigheten enligt lagen i fråga medan miljöfrågorna skulle prövas av miljö- myndighetema enligt miljöbalken. Detta innebär att någon anpassning inte sker alls till miljöbalken utöver tillämpningen av paraplybestäm- melserna.

Detta skulle emellertid innebära att skyddet för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser skulle tillmätas olika betydelse allt— efter vilken sektor av lagstiftningen det handlade om. Detta kan i och för sig motiveras med att sektorslagarna behandlar vissa sidor av en verksamhet och att andra sidor av samma verksamhet ändå kommer att bedömas enligt miljöbalken, främst därför att den samtidigt utgör miljöfarlig verksamhet. En annan orsak skulle kunna vara att det är fråga om lagstiftning som reglerar just utnyttjandet av naturen och dess tillgångar och som för att fylla sitt syfte inte skulle kunna sätta samma höga mål i fråga om miljöskyddet som miljöbalken.

Vad angår det första argumentet kan framhållas att om verkamhet enligt sektorslagen, t.ex. vägar, vattenföretag eller gruvor, påverkar miljö, hälsa eller hushållning med naturresurser kan detta motivera att även prövningen enligt sektorslagen, t.ex. vid planeringen av nya anläggningar, bör vara underkastad samma principer som miljöpröv— ningen.

Vad angår det andra argumentet bör erinras om att vissa lagar brukar betecknas exploateringslagar. Som exempel kan nämnas vatten- lagen och minerallagen. Lagarna anger rättigheter för vissa intressenter att utnyttja (exploatera) naturtillgångama i förhållande till andra intressenter, t.ex. fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Att lagarna ger sådana rättigheter innebär emellertid i och för sig inte att hänsynen till hälsan och miljön kan eftersättas vid utnyttjandet. Tvärtom inne- håller vissa av dessa lagar redan nu bestämmelser om hänsyn till allmänna intressen. Viktigast av dessa intressen är otvivelaktigt hälso- och miljöskyddet. Dessutom hänvisar samtliga NRL-anknutna lagar till

naturresurslagens bestämmelser om hushållningen med mark och vatten och den fysiska miljön i övrigt.

Hälsan och miljön är odelbar och kan inte ges olika vikt beroende på vilken låg det är fråga om. Awägningar med hänsyn till hälsan och miljön måste sålunda rimligen vara i princip desamma på alla om- råden. Det finns inte någon anledning att skyddet för hälsan och miljön skall vara vare sig bättre eller sämre i förhållande till exempelvis vattenföretag eller gruvföretag än vad det äri förhållande till exempel- vis miljöfarlig verksamhet som avses i nuvarande miljöskyddslagen. Även lagar som närmast är att betrakta som exploateringslagar bör såvitt angår skyddet för hälsa och miljö samt hushållningen med naturresurser bygga på samma principer som miljöbalken. Eftersom denna innebär att hänsynen till miljön ges större tyngd i avvägningen mot andra samhällsintressen bör på motsvarande sätt miljöhänsynen tillmätas större betydelse även inom ramen för tillämpningen av de NRL-anknutna lagarna.

Miljöbalken kan sägas i viss utsträckning vara uppsplittrad på de ursprungliga beståndsdelarna, miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen etc. Det går därför inte att rent generellt säga att miljöbalken gäller för skyddet av hälsan och miljön samt hushållningen med naturresurser. Däremot kan det i vissa sektorslagar finnas anledning att erinra om att det finns bestämmelser i miljöbalken om skyddet för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser och som gäller i fråga om verk- samhet som behandlas i sektorslagen. En sådan erinran finns nu i exempelvis minerallagen. Syftet med en erinran skulle vara att göra dem som tillämpar en viss sektorslag uppmärksamma på att samma verksamhet kan komma att bedömas även enligt miljöbalken, så att tillstånd eller liknande inte ges till verksamheter som sedan befinns otillåtna enligt balken. Å andra sidan gäller miljöbalkens särskilda bestämmelser om miljöfang verksamhet, hälsoskydd, hantering av kemikalier och avfallshantering oavsett vad som står i sektorslagen. Lagarna blir alltså parallellt tillämpliga.

I miljöbalken finns ett antal till varandra anpassade övergripande aktsamhetsregler. Dessa allmänna aktsamhetsregler förs samman i ett kapitel i miljöbalkens första avdelning. Reglerna skall vara tillämpliga på alla företag, kommuner och andra som utövar en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd, som kan komma att skada människors hälsa eller miljön, i den utsträckning de görs tillämpliga i de kapitel som

ingår i balkens tredje och fjärde avdelningar. Enligt lagrådsremissen bör det i fråga om aktsamhetsreglemas tillämpningsområde tydligt framgå för vilka verksamhetsområden reglerna kan göras gällande. Enbart om dessa områden klart redovisas, sägs det i lagrådsremissen, blir det möjligt att i förväg avgöra för vilka fall myndigheterna har rätt att ingripa. För farliga verksamheter bör de allmänna aktsamhets- reglema gälla fullt ut. För naturvårdens del är däremot en sådan ordning inte befogad.

I lagrådsremissen understryks vidare, och detta har direkt tillämp— ning på vårt arbete, att det anförda inte hindrar att också verksamheter som formth ligger utanför miljöbalken anpassas till balkens aktsam- hetsregler. En sådan anpassning bör dock i enlighet med det sektors- ansvar som gäller all miljöstörande verksamhet ske genom den lagstift— ning som reglerar verksamheten i fråga, antingen genom en hänvisning till miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler eller på annat sätt.

Det sagda medför att i den mån miljöbalkens allmänna aktsamhets- regler anses böra få genomslag också på de olika sektorslagarnas områden måste direkta bestämmelser härom tas in i lagarna i fråga.

Vid bedömningen av om så skall ske eller inte finns det enligt vår mening anledning att ta fasta på de riktlinjer som ges i miljöbalken i fråga om aktsamhetsreglemas tillämpning inom de olika sektorer som regleras i balken. Som nyss anförts innebär dessa riktlinjer att de allmänna aktsamhetsreglema ansetts böra gälla fullt ut för farliga verksamheter medan däremot en sådan ordning inte ansetts vara befogad för naturvårdens del.

Flera av de lagar som berörs av vårt arbete kan betraktas som utpräglade planeringslagar. Detta gäller i särskilt hög grad plan- och bygglagen. I fråga om lagar av denna art gäller att de främst reglerar hälso- och miljöfrågorna i anslutning till frågor om planering enligt lagen. Frågor som berör störningar och olägenheter från redan befint- liga verksamheter kan bara i mindre mån lösas med hjälp av sektors- lagarnas regler. I sådana lagar finns det mindre anledning att hänvisa till miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler. I den mån tillämpningen av planeringslagstiftningen leder till verksamheter som är farliga för hälsan eller miljön regleras dessa verksamheter i miljöbalken och de allmänna aktsamhetsreglema blir alltså den vägen tillämpliga på verksamheterna som sådana.

Samtidigt får miljöbalken stor betydelse för samhällsplaneringen. Genom att de hushållningsbestämmelser som nu finns i naturesurslagen överförs till miljöbalken åstadkoms en naturlig koppling mellan de olika intressen i frågan om bevarande och exploatering som kan stå emot varandra i en markanvändningsfråga. Behovet av hushållning med knappa naturresurser har alltid uppmärksammats i den lagstiftning som har haft till syfte att värna natur och miljö. Genom att infoga hushållningsfrågoma i en miljöbalk förstärks dock miljöfrågomas ställning. På detta sätt utvidgas miljölagstiftningens räckvidd och kraven på samhällsplaneringen skärps. Miljöfrågorna får en central plats och även de långsiktiga frågorna måste vara lösta innan ett projekt sätts i gång. Detta innebär att möjligheterna att skapa en god miljö för människorna ökar.

Frågor om markanvändning regleras övergripande i miljöbalkens hushållningsbestämmelser. Dessa skall tillämpas när ärenden enligt bl.a. plan- och bygglagen och väglagen avgörs och innebär att vissa angivna allmänna intressen skall beaktas vid bestämmande av hur mark får tas i anspråk. Bland dessa intressen har de s.k. riksintressena en särskild tyngd. Med riksintresse avses att ett område har sådana kvaliteter att det är av stor betydelse från nationell synpunkt.

Enligt hushållningsbestämmelsema skall bl.a. mark- och vatten- områden användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka områdenas karaktär. Mark— och vatten- områden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön. Områden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Sådana områden som är av riksintresse för naturvården, kulturnrinnesvården eller friluftslivet skall skyddas. Exploatering av större omfattning bör därför i första hand lokaliseras till områden som redan är påverkade av tidigare exploatering.

Å andra sidan skall också viktiga näringar, kommunikationsintressen och mineralfyndigheter säkerställas genom att mark- och vatten- områden som är särskilt lämpliga för sådana ändamål så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningar; också här gäller att områden som är av riksintresse för sådana anläggningar skall skyddas. Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hus- hållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Vid en sådan awägning skall dock försvarsintresset alltid ges företräde.

I miljöbalken har också bland hushållningsbestämmelsema, näm- ligen i 3 kap. 2 &, tagits in en regel om lokalisering så att säga mer i detalj. Enligt denna skall vid tillämpning av miljöbalken gälla att för lokalisering av en verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till syftet med balken och bestämmelserna i balkens kapitel om grundläggande hushållningsbestämmelser samt föresln'iftema i kapitlen med särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet resp. om miljökvalitetsnormer. Lokaliseringen skall utan att det innebär en oskälig kostnad medverka till att ända- målet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Principerna bakom denna lokaliseringsbestämmelse synes vara tillämpliga också inom de sektorer som täcks av de förut omnämnda planeringslagarna. I flera av dessa lagar är dock lokaliseringsfrågan av så överordnad betydelse att den bör regleras direkt i lagen i fråga och inte enbart via en hänvisning till miljöbalken.

Eftersom samhällsplaneringen ges så stort utrymme i sektorslagarna får dessa störst betydelse för hälso- och nriljöanpassningen av nya verksamheter, medan miljöbalken i betydande omfattning också reg- lerar störningar och olägenheter från befintliga anläggningar. I flertalet fall är det dock när tillstånd behövs fråga om en dubbelprövning. En prövning skall ske enligt sektorslagen av frågan om koncession eller tillstånd till viss verksamhet, hantering eller åtgärd medan en annan prövning skall ske enligt miljöbalken. Som kommer att framgå av avsnitt 5.1.2 finns vissa särskilda bestämmelser i miljöbalken som utesluter prövning enligt balken när tillstånd getts enligt en angiven NRL-anknuten lag. När en dubbelprövning sker tar tillståndet enligt sektorslagen i första hand sikte på förhållandet till samhällsekonomiska intressen eller till enskild rätt för fastighetsägare eller konkurrenter i

vilkas rörelsefrihet tillståndet utgör en inskräkning, medan miljö— prövningen företrädesvis avser förhållandet till allmänna intressen i form av hälsa, miljö och hushållningen med naturresurser.

Enligt vår mening bör miljömyndighetema kunna pröva företag som redan prövats av sektorsmyndighetema, om det behövs för att hälso- och miljöskyddet skall bli tillgodosett. Prövningen kan komma till stånd antingen genom att i föreskrifter anges att ett företag av viss typ i dess egenskap av miljöfarlig verksamhet generth sett skall prövas av Koncessionsnämnden eller länsstyrelsen eller genom att tillsynsmyn— digheten ingriper mot företaget med föreläggande eller förbud, som i så fall kan mötas med en ansökan om tillståndsprövning enligt miljö- balken från företagarens sida. Sistnämnda ordning har valts i miljö- balken beträffande bl.a. vägar (s. 183). Vilket alternativ som väljs synes inte behöva framgå av den NRL-anknutna lagen i fråga, efter- som behövliga bestämmelser föreslås i miljöbalken eller kan meddelas i föreslnifter med stöd av balken.

Den antydda dualismen gör det bara så mycket mer nödvändigt att miljöbalken och sektorslagarna harmonierar i fråga om hälso- och miljökraven. Också sektorsmyndighetema bör alltså vid sin till- ståndsprövning beakta hänsynen till hälsa, miljön och hushållningen med naturresurser. Annars kommer lagstiftningen att sakna konsekvens i sin inställning till dessa intressen. En ordning enligt vilken sektors- lagarna innehåller andra aktsamhetsregler än miljöbalken medför risk för motstridiga resultat vid de olika myndigheternas prövning. Miljö— balkens allmänna aktsamhetsregler och aktsamhetsregler för nriljö- störande verksamhet, inbegripet stoppreglema, kan tillämpas beträff- ande anläggningar som avses i sektorslagarna, om de samtidigt inne- fattar miljöfarlig verksamhet. Det kan sålunda komma i fråga att miljömyndighetema ingriper mot olika störningar och olägenheter från anläggningarna.

Man kan självfallet inte ha regler i fråga om planering och bygg- ande som leder fram till anläggningar vilkas användande därefter stoppas av hälso- och miljömyndighetema. Om den tilltänkta verk- samheten, hanteringen eller åtgärden inte kan uppfylla miljöbalkens krav på skydd för hälsa och miljön samt hushållningen med natur- resurser är det ju meningslöst att meddela tillstånd till den enligt annan lagstiftning. En grundprincip för miljöskyddet är att miljöskador skall i första hand förebyggas. Erfarenheterna av nriljöskyddslagens tillämp-

ning på t.ex. vägfrågor, inte minst vägar och gator där kommunen är väghållare, visar också att kostnaderna för att på ett senare stadium bygga bort störningar från vägtrafiken blir mycket stora.

Vår slutsats blir sålunda att i fråga om skydd för hälsan och miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresur- serna samma principer bör komma till uttryck i sektorslagarna som i miljöbalken.

2.2.3. Metoderna för en anpassning

Om man i enlighet med vad som anförts i föregående avsnitt utgår från att sektorslagarna i fråga om skyddet för hälsan och miljön och och i fråga om hushållningen med naturresurser bör bygga på samma principer som miljöbalken finns det olika metoder att åstadkomma en sådan anpassning.

Som framgår av ett förut anförda blir miljöbalkens allmänna akt— samhetsregler över huvud taget inte tillämpliga vare sig innanför eller utanför miljöbalken om det inte för olika sektorer direkt hänvisas till dem. Frågan är då hur de mål och grundläggande principer som kännetecknar miljöbalken skall bringas att slå igenom också på sek- torslagarnas områden.

En möjlighet är att de olika sektorslagarna innehåller endast en hänvisning till vissa bestämmelser i miljöbalken. Till en viss del är hänvisningar till miljöbalken nödvändiga. I 2 kap. 1 & miljöbalken anges nämligen, som förut redovisats, att paraplybestämmelsema i 3, 4, 6 och 8 kap. också skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i de NRL-anknutna lagarna. I övrigt kan miljöbalkens bestämmelser tänkas få en undanskymd tillvaro om inte hänvisning sker till dem i de skilda sektorslagarna, eftersom de olika prövningsförfaranden som regleras i de skilda lagarna främst torde inriktas på tillämpningen av den egna lagen.

Frågor om den lagtekniska kopplingen mellan naturresurslagen och sektorslagarna var föremål för överväganden i prop.1985/86z3. Den valda lösningen innebär att det i naturresurslagen finns två hänvis- ningar till sektorslagarna (1 kap. 2 5 och 6 kap. l 5) och att det i sektorslagarna finns en hänvisning till naturresurslagen (t.ex. 2 kap. 2 & plan- och bygglagen). Denna lösning har visat sig inte vara till-

räcklig. Orsakerna till detta synes inte vara klarlagda. De kan säker- ligen variera från lag till lag. Tillämpningen av sektorslagarna har utvecklats under lång tid och man kan tala om olika "lagkulturer". Att ändra en sådan praxis kräver mer än enkla hänvisningar. Med dessa erfarenheter finns det anledning att noga överväga hur kopplingen mellan lagarna i framtiden skall kunna göras tydlig så att praxis i realiteten utvecklas efter de gemensamma grunder som förutsattes.

En möjlighet är att i sektorslagarna ta in aktsamhetsregler som är fullständiga och fristående från miljöbalken men som har samma materiella innehåll som denna. Det blir då kanske naturligare för sektorsmyndighetema att tillämpa dessa aktsamhetsregler som alltså finns i den "egna" lagen. Erfarenheterna visar att myndigheter och andra som har att tillämpa en viss lag väntar sig att finna en full- ständig reglering av ämnet i denna lag och lätt förbiser bestämmelser i andra lagar. Dessa bestämmelser riskerar då att aldrig slå igenom inom sektorn i fråga.

Flera skäl talar emellertid mot en dubblering av aktsamhetsreglema. Det främsta skälet är att miljöbalkens principer riskerar att urholkas och förvanskas. Det kan befaras att samma bestämmelser på olika håll i lagstiftningen under årens lopp kan komma att tolkas olika, allt- eftersom praxis utvecklar från början likartade begrepp och regler i divergerande riktning inom ramen för resp. "lagkultur". Ofrånkomliga lagändringar i framtiden kommer inte heller att styras utifrån en samlad miljösyn utan utifrån de sektorsperspektiv som i dag är starka i resp. sektorslag. En dubblering anses också otillfredsställande från lagtekniska utgångspunkter. I princip bör en fråga bara regleras på ett ställe i den saudade lagstiftningen. Myndigheter och andra som tilläm- par lagstiftningen är skyldiga att känna till denna i alla dess delar. De kan aldrig underlåta att tillämpa rättsregler bara för att dessa finns på ett annat ställe i regelkomplexet än i den lag de vanligen tillämpar.

Det bör i detta sammanhang framhållas att miljöreglema kommer att kunna tillämpas också vid rättsprövning i Regeringsrätten enligt rättsprövningslagen, exempelvis av beslut som fattats av regeringen efter överklagande av ett beslut av Vägverket om en arbetsplan. Regeringsrätten skall därvid pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel. Ett sådan brott kan naturligtvis vara för handen, oavsett i vilken lag rättsregelu återfinns. Även detta förhållande leder

?

r i A

till att miljöreglema måste noga beaktas av sektorsmyndighetema även om de inte står i sektorslagen i fråga.

Problemet ställer sig något olika beträffande skilda kategorier av sektorslagar. För att komma till slutliga ståndpunkter i frågan om formerna för en anpassning av sektorslagarna till miljöbalken krävs emellertid särskilda överväganden beträffande var och en av dessa kategorier.

Till den första kategorien vill vi hänföra plan- och bygglagen. Denna är helt inriktad på den fysiska planeringen. Den har anknytning till miljöbalken främst när det gäller hushållning med mark och vatten samt den fysiska miljön i övrigt. Beträffande plan- och bygglagen ligger den väsentliga anpassningen däri att lagen skall hänvisa till miljöbalkens hushållningsbestämmelser och bestämmelser om miljö- kvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar. Någon ardedniug att i övrigt hänvisa till miljöbalkens grundläggande principer finns knappast. Plan- och bygglagen behandlas i 3 kap.

Den andra kategorien omfattar vattenlagen. Tillämpningen av vattenlagen har utvecklats under lång tid och man kan tala om en egen ”lagkultur". Att ändra en sådan praxis kräver mer än enkla hänvis- ningar. Det finns därför anledning att noga överväga hur kopplingen mellan lagarna i framtiden skall kunna göras tydlig så att praxis i realiteten utvecklas efter de gemensamma grunder som förutsattes. Det kan inte bortses från att vattenlagen nu innehåller fullt utvecklade tillåtlighetsregler som sedan länge tillämpas av vattendomstolama. Dessa tillåtlighetsregler utgör i viss mån motsvarigheter till regler i miljöbalken. Att ersätta dem med hänvisningar till miljöbalken synes kunna försvaga effekten av det skydd för allmänna intressen som nu finns i vatterdagen. Det kan därför finnas anledning att i vattenlagen bevara fristående och fullständiga aktsamhetsregler. Vattenlagen behandlas i det följande i 4 kap.

Vad sedan gäller övriga NRL-anknutna lagar talar starka skäl för att dessa lagar i så stor utsträckrriug som möjligt bör i miljöfrågor repliera på balken. Medan det synes lämpligt att vissa grundläggande principer om hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser kommer till direkt uttryck i sektorslagen i fråga bör i övrigt skyddet för dessa intressen i huvudsak följa av miljöbalken. Övriga NRL-anknutna lagar behandlas i det följande i 5 kap.

Skogsvårdslagen är inte nu NRL—anknuten. Av lagen bör emellertid framgå att vid skogsvård hänsyn skall tas till miljön enligt de mål som anges i miljöbalken. Det samma gäller lagen om skötsel av jordbruks- mark. Skötsellagarna behandlas i 6 kap.

När det gäller de särskilda aktsamhetsreglema i balken finns det inte anledning att införa några hänvisningar till dem i sektorslagarna. De blir emellertid tillämpliga i den mån en verksamhet enligt sektorslagen samtidigt faller under miljöbalken, t.ex. i egenskap av miljöfarlig verksamhet. Verksamheter enligt sektorslagarna kan sålunda som framgått förut bli föremål för en dubbel prövning, dels enligt sektors- lagen, dels enligt särskilda kapitel i miljöbalkeu, t.ex. om miljöfarlig verksamhet eller om hälsoskydd. Det finns därför inte anledning att till sektorslagarna föra över exempelvis den i 13 kap. 5 & miljöbalken intagna stoppregeln. En verksamhet enligt en sektorslag kan däremot i egenskap av miljöfarlig verksamhet förbjudas med stöd av stopp- regeln vid prövning enligt miljöbalken.

I de lagar som skall ingå i miljöbalken finns bestämmelser som inte har något direkt samband med frågorna om skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser, som t.ex. bestämmelser om reklamskyltar i naturvårdslagen och bestämmelser om gaturenhållning i renhållningslagen. I miljöbalken har inte tagits med motsvarigheter till dessa bestämmelser. De måste därför placeras i något annat sam- manhang. Våra överväganden i denna del redovisas i 7 kap.

Slutligen finns i ett stort antal lagar hänvisningar till någon av de lagar som skall gå upp i miljöbalken. Dessa bestämmelser måste ändras så att de i stället hänvisar till balken. Vi lägger fram förslag till sådana ändringar utan att gå in på det sakliga innehållet i bestämmel- serna. I allmänhet kommenteras dessa ändringar över huvud taget inte i detta betänkandet. I den mån så sker återfinns kommentaren endast i specialmotiveringen.

3 Plan- och bygglagen

3.1. Plan- och byggnadslagstiftningens framväxt

Dagens byggnadslagstiftning har växt fram genom ett långvarigt reformarbete. Den första någorlunda moderna författningen på plan- och byggområdet var 1874 års byggnadsstadga. Särskilt stor betydelse för dagens lagstiftning inom området torde emellertid den byggnadslag och byggnadsstadga som tillkom år 1947 ha haft. Denna lagstiftning innebar nämligen väsentliga förändringar främst i förhållandet mellan samhällets organ och de enskilda markägarna. Tidigare gällande lagstiftning hade tillerkänt markägare en i princip fri rätt att exploatera sin mark för bebyggelse. Den ändring som vidtogs 1947 i den enskil- des rätt att bebygga sin mark innebar att det slogs fast att endast sådan mark som vid planläggning prövats lämplig för tätbebyggelse fick användas för detta ändamål. Annan bebyggelse betraktades som glesbebyggelse och lämnades i princip fri. Frågan om ett visst område över huvud taget skulle få tas i anspråk för tätbebyggelse skulle prövas i samband med översiktlig plardäggning. För ändamålet infördes två nya planformer, nämligen regionplan och generalplan. Stadsplane— institutet bibehölls för detaljplardäggning men bestämmelserna byggdes ut och användningsområdet vidgades. Byggnadsplanen behöll sin karaktär av instrument för länsstyrelsen att reglera bebyggelsen på landsbygden utan medverkan av kommunerna.

Kommunernas möjligheter att bedriva en aktiv markpolitik ökades avsevärt år 1949, när regler infördes i expropriationslagen om rätt att tvångsvis förvärva mark som behövdes för tätbebyggelse. År 1959 ersattes 1947 års byggnadsstadga med en ny. Genom denna genom- fördes en långtgående utjämning av olikheterna i byggföreskriftema mellan stad och landsbygd. Beslutanderätten överfördes i stor utsträck- ning till de lokala byggmyndighetema. Kommunernas inflytande inom samhällsplaneringsområdet vidgades också.

De stora förändringarna i samhällsbyggandets villkor, som följde med efterkrigstidens strukturförändringar i näringslivet och omlokali- sering av befolkningen, ställde nya krav på byggnadslagstiftningen. Denna hade utvecklats för att i första hand möta behov av styrning och vägledning inom städer och tätorter. Nu framkom i växande omfatt- ning behov av att lösa konflikter om markens användning utanför tätorterna. Till detta bidrog bl.a. förändringar i befolkningens vanor i fråga om bosättning och rekreation och i transportsystemet, särskilt genom bilismens starka utveckling. Miljöstörningar som följde med tillkomsten av nya tekniska anläggningar med stor om givningspåverkan blev också vanligare. Ett ökande intresse uppkom för miljöfrågor och bevarande av naturresurser. Krav ställdes i ökad omfattning på att planfrågoma skulle behandlas i ett vidare perspektiv än tidigare. Byggnadslagens former för översiktlig planläggning visade sig därvid vara otillräckliga.

Erfarenheterna från flera uppmärksammade markanvändnings- konflikter under 1960-talet i samband med förläggningen av några storindustrier och andra störande anläggningar väckte intresse för att utveckla nya former för samordnad behandling av sådana lokaliserings- problem. Även motsättningar i samband med ny bostadsbebyggelse på jordbruksmark och den ökade användningen av kustområden för fritidsbebyggelse bidrog till att skapa efterfrågan på nya planerings- forrner. Som en följd härav påbörjades förarbeten år 1967 för en fysisk riksplanering. Arbetet utmynnade i förslag till allmänna rikt- linjer för användningen av vissa mark— och vattenområden. Rikt— linjerna godkändes av riksdagen 1972.

Parallellt med arbetet på en fysisk riksplanering startade år 1968 genom Bygglagutredningen förberedelser för en totalrevision av byggnadslagstiftningen i syfte att anpassa den till de nya tendenserna i samhällsbyggandet.

För att få genomslag för de nya av riksdagen antagna riktlinjerna för markanvändning vad gällde den kommunala planeringen och byggnadstillsynen vidtogs 1971 vissa ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan. Avsikten var att få till stånd en mer enhetlig och något strängare tillämpning av planläggningskravet. Detta skedde genom att tätbebyggelsebegreppet justerades så att det fick en mer framåtsyftande innebörd.

Denna reform fullföljdes 1972 i samband med beslutet om den fysiska riksplaneringen genom ändringar som gjorde generalplanen till ett mer användbart redskap att styra markanvändningen i känsliga

)mråden. En befogenhet infördes nämligen för Kungl. Maj:t att förordna att en viss kommun skulle upprätta och låta fastställa general- plan med visst innehåll beträffande särskilda områden av betydelse från rikssynpunkt. En annan viktig ändring som vidtogs vid detta tillfälle var utvidgningen av lämplighetsprövningen till alla slag av oyggnadsföretag, således även i glesbebyggelse. Denna prövning behövde inte ske i samband med detaljplan utan kunde göras i sam- Jand med bygglovsprövningen. Detta innebar i praktiken en upplös- ning av tätbebyggelsebegreppet. Ett visst skydd för fastighetsägares rätt att fortsätta pågående markanvändning infördes genom en ändring [ ersättningsreglema.

En annan viktig nyhet var den möjlighet som infördes i byggnads- lagen (136 a %) att pröva nyanläggning och utvidgning av vissa tndustrier med stor omgivningspåverkan. Ett av syftena var att sam- ardna bedömningen enligt byggnadslagen med prövningen av omgiv- ningspåverkan enligt den år 1969 antagna miljöskyddslagen.

Under åren efter 1972 vidtogs förändringar i byggnadslagstiftningen vid ett flertal tillfällen, de flesta dock av relativt begränsad betydelse.

I april 1974 avlämnade Bygglagutredningen principbetänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande. Betänkandet sändes ut på bred remiss. Det framlagda förslaget ledde emellertid inte till någon proposition utan regeringen tillkallade i november 1978 en särskild utredare med uppgift att utforma förslag till en ny byggnads- lagstiftning med utgångspunkt bl.a. från Bygglagutredningens förslag. Utredaren, som antog namnet PBL-utredningen, avlämnade i september 1979 betänkandet (SOU 1979z65-66) Ny plan- och bygglag. ( betänkandet föreslogs att byggnadslagen och byggnadsstadgan skulle ersättas av en plan- och bygglag. Förslaget bearbetades vidare inom regeringskansliet. I maj 1985 framlade regeringen propositionen 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag. Förslaget godtogs sedermera av riksdagen och den nya plan- och bygglagen trädde i kraft den 1 juli 1987.

3.2. Kraven på särskild lagstiftning till skydd för riksintressen och andra allmänna intressen

En lagreglering av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen förut- sattes redan vid behandlingen av prop. 1972zlll om hushållning med

mark och vatten. Den dåvarande regeringen beslöt i september 1982 att remittera ett förslag till lag om hushållning med mark- och vatten- områden till Lagrådet. Lagförslaget grundades på riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. I remissen redovisades endast översiktligt hur tillämpningen av lagen var tänkt. Bl.a. av denna anledning återkallades lagrådsremissen sedermera. Efter beredning inom Bostadsdeparte- mentet med efterföljande behandling i Lagrådet framlades år 1985 proposition till lag om hushållning med naturresurser m.m. (prop. 1985/86:31).

I propositionen anförde departementschefen att landets naturresurser utgjorde en av de grundläggande förutsättningarna för ett förverk- ligande av sådana centrala mål som ekonomisk balans och tillväxt, en rättvis fördelning av välfärden, full sysselsättning och regional balans. I det långa perspektivet ansågs kommande generationers välfärd i hög grad bero på hur dagens generation förmådde att hushålla med natur- resurserna och slå vakt om markens och vattnets produktionsförmåga. Därutöver uttalades att när motstående önskemål om markens och vattnets användning inte gick att förena, måste beslut fattas som avgjorde frågan till förmån för något eller några av intressena. Sam- hället hade sedan lång tid ställt upp regler för hur olika intressen och önskemål skulle vägas mot varandra i sådana konfliktsituationer. Sådana regler fanns exempelvis i byggnadslagstiftningen och i en rad andra lagar. Regelverket som vuxit fram hade dock blivit omfattande och svåröverskådligt. Ett stort antal myndigheter var dessutom inblandade i beslutsprocessen.

Vidare anfördes att regler som tillkommit vid olika tidpunkter helt naturligt präglades av sin tids värderingar. Också nyare lagstiftning präglades ibland av äldre uppfattningar och synsätt. Skillnaderna i lagstiftning medförde att myndigheterna kunde ha att tillämpa lagar som i skilda hänseenden var bristfälliga eller inte alls samordnade. Frågor av stor betydelse för många intressen i samhället avgjordes i vissa fall från renodlat sektoriella utgångspunkter utan att tillräckliga avvägningar skett i förhållande till de övriga intressena. De menings— motsättningar som av naturliga skäl kunde finnas förstärktes där- igenom, vilket kunde leda till betydande förseningar i besluts- processen.

Den nya lagen om hushållning med naturresurser m.m. var avsedd att utgöra en gemensam grund för de avvägningar som behövde göras enligt enskilda lagar vad gällde användningen av mark och vatten. Bestämmelserna i naturresurslagen skulle ge uttryck för samhällets

grundläggande synsätt när det gällde vad som var god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. De skulle vara tillämpliga i mål och ärenden enligt olika speciallagar som reglerade mark- och vattenanvändningen. Naturresurslagen skulle vara ett komplement till sådana speciallagar och få betydelse, t.ex. när det var frågan om att ett visst område helt eller delvis behövde tas i anspråk för ett nytt ändamål eller när någon ville starta en ny verksamhet som ogynnsamt kunde påverka möjligheterna att använda mark— och vatten- områden i grannskapet.

Naturresurslagen skulle således ha karaktären av hushållningslag där olika intressen skulle vägas mot varandra. Detta uttrycks klart i följande departementschefsuttalande i propositionen.

De intresseawägningar som är Ofrånkomliga om besluten skall tillgodose kravet på god hushållning innebär i många fall att de nu avsedda ekonomiska intressena skall bedömas i förhållande till ekologiska, sociala eller samhällsekonomiska intressen av mer långsiktig karaktär. Det är de senare intressena som behöver få stöd av bestämmelserna i naturresurslagen, så att de får tyngd i av- vägningssammanhang. Det gäller ju att slå vakt om den materiella grunden för produktion och välfärd också för framtida genera- tioner. Dessa utgångspunkter för vad en lag om hushållning med naturresurser bör innehålla ligger helt i linje med miljöpolitikens mål att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö.

Jag anser det mot denna bakgrund vara naturligt att en natur- resurslag får en inriktning mot skydd av långsiktiga och för landet väsentliga värden som inte kan väntas bli tillräckligt beaktade med stöd av en lag. Detta innebär inte att en sådan lag ensidigt bör främja bevarandeintressen och långsiktiga försörjningsbehov. Lagens grundläggande syfte bör vara att främja en användning av naturresurserna som är fömuftig för samhället vid en allsidig, samlad bedömning, både i ett långsiktigt och ett kortsiktigt perspek- tiv. En naturresurslag som innehåller sådana grundläggande be- stämmelser kommer enligt min mening att främja väl genomtänkta awägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt.

Propositionen med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m. godtogs sedermera av riksdagen och lagen trädde i kraft sam- tidigt som plan- och bygglagen.

3.3. Naturresurslagens huvuddrag

3.3.1. Inledning

Genom tillkomsten av naturresurslagen ersattes de tidigare gällande riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen av egentliga lagregler. Något förenklat kan sägas att de verksamhetsanknutna riktlinjerna ersatts med grundläggande hushållningsregler och de geografiska med särskilda hushållningsregler. Till naturresurslagen har också överförts de tidigare i 136 a & byggnadslagen intagna bestämmelserna om regeringsprövning av vissa industrianläggningar m.m.

I materiellt hänseende innehåller naturresurslagen dels allmänna kravregler, de grundläggande hushållningsbestämmelsema (2 kap.), dels särskilda områdesbestämda hushållningsbestämmelser, de särskilda hushållningsbestämmelsema (3 kap.) I formellt hänseende innehåller lagen också bestämmelser om regeringsprövning i fråga om loka- lisering av vissa från miljösynpunkt särskilt ingripande verksamheter (4 kap.) och om krav på upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar (5 kap.).

3.3.2. Allmänt

Naturresurslagen är en s.k. paraplylag, som skall tillämpas då beslut fattas enligt vissa andra lagar, bl.a. plan- och bygglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Lagen tar sikte på sådana frågor där det är viktig att få till stånd en beslutssamordning. Mot bakgrund härav är bestämmelserna i naturresurslagen i första hand inriktade på att ge myndigheterna vägledning inför avgöranden av ärenden som rör konkurrens om mark- och vattenanvändningen.

I första hand innehåller naturresurslagen avvägningsregler för situationer där samhället har väsentliga intressen att bevaka utifrån ett markpolitiskt perspektiv. De grundläggande hushållningsbestäm- melsema i 2 kap. kan sägas ge anvisningar om avvägningar som skall göras vid planläggning och tillståndsprövning i fråga om den framtida användningen av marken och vattnet. I de särskilda hushållnings- bestämmelsema i 3 kap. har däremot denna awägning redan gjorts av lagstiftaren, som genom bestämmelserna i kapitlet tagit ställning till hur vissa områden i landet skall användas. Som exempel på sådana områdesbestämmelser kan nämnas dels de som anger var särskilt

ingripande industrianläggningar får komma till stånd, dels de som förbjuder att vissa älvar och älvsträckor byggs ut för kraftändamål.

Kravreglema i naturresurslagen är ganska vagt utformade. Ett genomförande kräver därför att reglerna preciseras, åtminstone gäller detta de grundläggande hushållningsbestämmelsema.

En precisering sker dels genom kommunal planering, dels genom vad som kallas kunskapsförsörjning. Med det senare avses att olika sektorsmyndigheter tar fram underlag som är av betydelse för skilda bedömningar. Kunskapsförsörjningen är i många fall också en förut— sättning för kommunernas planering.

Beträffande riksintressena är det förutsatt, att de centrala myndig- heterna med ledning av bestämmelserna i lagen var och en inom sitt område skall redovisa vilka områden som bedöms vara särskilt skydds— värda. Det är dock att märka att en sektorsmyndighets bedömning härvidlag i och för sig inte är rättsligt bindande.

3.3.3. De inledande bestämmelserna (1 kap.)

Bland de inledande bestämmelserna finns vad som kan betraktas som en portalparagraf. Den anger de grundläggande värderingar som ligger bakom lagstiftningen och speglar väl innehållet i det ovan redovisade departementschefsuttalandet. I lagtexten (l &) anges att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hus— hållning främjas. Med uttrycket "den fysiska miljön i övrigt" menas sådan miljö som skapats av människan i form av byggnader, anlägg- ningar m.m. Det förtjänar att påpekas att luften inte omnämns i sammanhanget.

3.3.4. De grundläggande hushållningsbestämmelserna (2 kap.)

Kapitlet inleds med en bestämmelse i vilken stadgas att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge samt före- liggande behov. Företräde skall härvid ges en sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning.

Enligt 2 5 skall stora mark— och vattenområden, som inte alls eller

endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön, så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka områdenas karaktär. Vidare skall enligt 3 & mark- och vattenområden, som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt, så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.

Förutom de nu nämnda områdestypema upptas bland de grund- läggande hushållningsbestämmelsema även mark- och vattenområden som är av betydelse för jord- och skogsbruket, rennäringen, yrkes- fisket m.m. Genomgående gäller för dessa områdestyper att de så långt som möjligt skall skyddas mot åtgärder, som kan skada de nämnda intressena. För vissa områdestyper som är av riksintresse för en viss verksamhet gäller ett förstärkt skydd. Vid konkurrens mellan flera oförenliga intressen skall företräde ges åt det intresse som på lämp- ligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Försvarsintresset skall dock alltid ha företräde.

3.3.5. De särskilda hushållningsbestämmelserna (3 kap.)

Av de särskilda hushållningsbestämmelsema kan direkt utläsas vilka områden som är av riksintresse med hänsyn till de natur- och kultur- värden som finns i områdena. Bestämmelserna innebär att inom de områden som anges ingrepp inte får göras så att de skyddade intressena skadas påtagligt. Vissa undantag finns dock.

De särskilda hushållningsbestämmelsema behandlar skärgårdarna och kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark, Höga kusten i Ångermanland, Norrbottens skärgård med angränsande kustområden, Öland och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvsträckor som undantagits från vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar samt vissa områden i övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv.

Vissa av de särskilda hushållningsbestämmelsema tar sikte på sådana stora industrianläggningar som alltid skall prövas av rege- ringen. Sålunda stadgas om sådana anläggningar att de inom vissa områden inte får komma till stånd, och inom andra områden att de får komma till stånd endast på platser där anläggningar av sådant slag redan finns.

3.3.6. Regeringsprövning (4 kap.)

Som redan framhållits innehåller naturresurslagen också bestämmelser om regeringsprövning av vissa från miljösynpunkt särskilt ingripande anläggningar och verksamheter. Vilka dessa anläggningar är framgår av lagtexten. Regeringen kan emellertid förbehålla sig prövningen även av andra anläggningar än sådana som finns uppräknade i kapitlet. Skälen till regeringsprövningen är att det ansetts vara endast rege- ringen som har förutsättningar att åstadkomma en tillräckligt allsidig prövning med sammanvägning av bl.a. miljöskyddsmässiga, arbets- marknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter. Framför allt har det ansetts viktigt att ifrågavarande avgöranden träffas av ett organ som kan avkrävas politiskt ansvar. Det har också ansetts att regerings- prövningen kan påskynda beslutsprocessen, eftersom regeringens beslut är bindande vid senare prövning enligt olika speciallagar, t.ex. miljöskyddslagen och plan- och bygglagen.

Regeringen får lämna tillstånd till en verksamhet eller anläggning som finns upptagen på listan eller som prövas efter förbehåll, om inte hinder möter på grund av bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna planeringssynpunkter och att vederbörande kommun gett sitt godkännande därtill (den s.k. kommunala vetorätten). Det finns emellertid sedan den 1 juli 1990 inskränkningar i denna vetorätt i fråga om vissa anläggningar, exempelvis för behandling av miljöfarligt avfall och förvaring av kärnavfall.

3.3.7. Miljökonsekvensbeskrivningar (5 kap.)

På grundval av propositionen (1990/91:90) En god livsmiljö infördes år 1991 bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningari naturresurs- lagen. Enligt 5 kap. l & skall en ansökan om tillstånd enligt 4 kap. innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Dessutom får med stöd av 5 kap. 25 regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden enligt någon av de s.k. NRL—anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbesluivning.

Kravet på att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i en ansökan vid prövning enligt de NRL-anknutna lagarna är som huvud- regel både generellt och obligatoriskt. Det sker ingen förprövning av behovet av miljökonsekvensbeskrivning, med krav på exempelvis betydande miljöpåverkan, utan varje ansökan skall åtföljas av en sådan

beskrivning. Denna skall emellertid stå i rimlig proportion till vad beslutet avser. Ett undantag gäller dock för plan- och bygglagen där bara vissa typer av detaljplaner med betydande miljöpåverkan skall åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning.

Beträffande undantaget i plan- och bygglagen anfördes i proposi- tionen. En god livsmiljö att många kommuner redan tillämpade för- farandet med miljökonsekvensbeskrivningar i den fysiska planeringen och att det pågick ett dynamiskt utvecklingsarbete, varför ett obligato- riskt luav i detta skede ansågs olämpligt.

I propositionen 1992/93:60 om ändring av miljöskyddslagen m.m. konstaterades att Sverige har krav på miljökonsekvensbeskrivningar avseende de flesta verksamheter som anges i vissa EG-direktiv. För att med säkerhet omfatta alla verksamheter ansågs dock att regler om miljökonsekvensbeskrivningar borde införas i bl.a. plan- och bygg— lagen för vissa fall då en betydande påverkan på miljön kunde antas.

Närmare bestämmelser om miljökonsekvensbeslqivningar finns i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Där föreskrivs att en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla en motive- rad redovisning av alternativa lokaliseringar (med undantag av vissa fall) och utformningar samt uppgifter om konsekvenserna av att den sökta åtgärden inte vidtas.

3.4. Plan— och bygglagen

3.4.1. Inledning

Plan- och bygglagen innehåller bestämmelser om byggande och om planläggning av mark och vatten.

Bestämmelserna i naturresurslagen tar, som ovan redovisats, sikte på skyddet av olika riksintressen och andra allmänna intressen. Be- stämmelserna skall - bortsett från de ärenden som regeringen har att pröva - användas i mål och ärenden m.m. enligt andra närmare an- givna speciallagar, t.ex. plan- och bygglagen. Kommunerna är således i det planeringsarbete och den bygglovsprövning som skall ske enligt plan- och bygglagen skyldiga att iaktta bestämmelserna i naturresurs- lagen. De formella regler som en kommun behöver för att uppfylla sina skyldigheter som ansvarigt planeringsorgan återfinns emellertid i plan- och bygglagen.

Plan- och bygglagen är således det instrument som kommunerna behöver för att uppfylla sina skyldigheter som ansvariga planerings— organ. Självfallet måste sarnhällsplaneringsarbetet ske under hänsyns— tagande till många intressen, inte minst miljömässiga sådana. Plan— och bygglagen innehåller därför bl.a. regler om vilka miljöintressen som särskilt skall beaktas.

Det bör framhållas att bestämmelserna i plan- och bygglagen i likhet med bestämmelserna i naturresurslagen ärframåtsyjiande, dvs. de omfattar i huvudsak frågor som har med den framtida användningen av mark och vatten att göra. De materiella reglerna i plan- och bygg- lagen har med hänsyn härtill karaktären av planerings/lokaliserings- regler resp. telmiska kravregler i fråga om nybyggnad och ändring av befintliga byggnader. De förstnämnda reglerna avses - något förenklat - i första hand komma till användning i den kommunala planerings- processen medan de tekniska reglerna i huvudsak kommer att användas vid bygglovsprövningen. Möjligheterna att med stöd av plan- och bygglagens regler ingripa mot befintliga verksamheter är således begränsade i de fall bestämmelserna i fastställda planer och villkor i bygglovsbeslut efterföljs. Ingripanden mot befintliga verksamheter i frågor som avser hälsa och miljö måste därför i allmännhet ske med stöd av bestämmelserna i andra lagar, t.ex. aktsamhetsreglema i de s.k. skyddslagama, dvs. miljöskyddslagen, lagen om kemiska pro- dukter och hälsoskyddslagen samt i viss mån även naturvårdslagen (se nedan).

Som tidigare nämnts skall bestämmelserna i naturresurslagen inte endast tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan— och bygglagen utan också enligt flertalet av de andra lagar som här behandlas. Kopp- lingen mellan bestämmelsema i naturresurslagen och plan- och bygg- lagen är dock starkare än kopplingen mellan naturresurslagen och någon av de övriga lagarna. Det finns därför - med hänsyn till att de nuvarande bestämmelserna i naturresurslagen skall föras in i miljö- balken - särskild anledning för oss att granska hur bestämmelserna i plan- och bygglagen lämpligen bör anpassas till miljöbalkens bestäm- melser. Som senare kommer att redovisas är det inte endast hushåll- ningsbestämmelsemas placering i miljöbalken som kan föranleda följdändringar i plan— och bygglagen utan även andra bestämmelser i balken, t.ex. de grundläggande principerna, aktsamhetsreglema och bestämmelserna om miljökvalitetsnomer, miljökonsekvensbeskriv- ningar, miljöfang verksamhet, hälsoskydd och tillsyn.

3.4.2. De inledande bestämmelserna (1 kap.)

Också plan- och bygglagen inleds med en portalparagraf. Enligt denna är lagens syfte att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnads- förhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Lagtexten har som synes stora likheter med det tidigare redovisade departementschefsuttalandet i NRL—propositionen. Detta är i och för sig inte förvånande, eftersom båda lagarna har sitt ursprung i samma lagstiftningsarbete. Bägge lagarna är också utpräglade markanvänd- ningslagar — även om deras syften är olika.

Det kan i sar'nmanhanget nämnas att orden ”en god och långsiktigt hållbar livsmiljö" tillkom genom lagändring 1993 med anledning av propositionen (1992/93:180) Om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling. I propositionen uttalades att samhällsplaneringen var ett viktigt hjälpmedel för att förebygga miljöproblem och åstad- komma ett effektivt resursutnyttjande. En förutseende planering ansågs kunna utgöra grunden för ett kretsloppssamhälle. Det uttalades vidare att den ansvarsfördelning i fråga om samhällsplaneringen som succes- sivt hade genomförts i Sverige innebar en stark betoning av det kom- munala ansvaret. Kommunerna ansågs därigenom komma att spela en nyckelroll i övergången till ett mer kretsloppsanpassat samhälle.

Den redovisade portalparagrafen är - enligt uttalande i proposi- tionen - inte avsedd att tillämpas i enskilda ärenden. Bestämmelser med sådant syfte finns främst i 2 och 3 kap. plan- och bygglagen.

Förutom den redovisade portalparagrafen finns i det inledande kapitlet en bestämmelse (2 &) i vilken kommunens ansvar för planlägg- ningen av mark och vatten uttryckligen fastläggs.

I kapitlet fastläggs också (3 &) kommunens skyldighet att ha en aktuell översiktsplan omfattande hela kommunens yta. Översiktplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområdena skall användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Översiktplanen är emellertid inte bindande för myndigheter och enskilda.

Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen skall ske genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en del av kommunen. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktplanen skall uppnås eller för att riksintressen enligt naturresurslagen skall tillgodoses. Fastighetsplaner

får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner. För samord— ning av flera kommuners planläggning får regionplaner antas.

Kapitlet innehåller också bestämmelser om bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked.

I kapitlet finns också en allmän lokaliserings/planeringsregel (6 &) med innebörden att för att mark skall få användas för bebyggelse skall den från allmän synpunkt vara lämplig för ändamålet. Lämplig- hetsprövningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

Kapitlet avslutas med vissa bestämmelser om myndighetsansvar som inte är av intresse i detta sammanhang.

3.4.3. Allmänna intressen som skall beaktas vid planlägg- ning och vid lokalisering av bebyggelse (2 kap.)

2 kap. plan— och bygglagen är av speciellt intresse för oss att studera, eftersom det innehåller de grundläggande regler som - efter det att hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen beaktats - skall tillämpas såväl vid planläggningen av mark och vatten som vid pröv- ningen av bygglov.

Kapitlet inleds med en allmän planläggningsbestämmelse (] å). Innehållet i denna kan sägas utgöra en precisering av de övergripande planeringsmålen i portalparagrafen.

I den allmänna planläggningsregeln läggs fast att planläggning skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik— och fritidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till förhållandena i angränsande kommuner. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Också denna bestämmelse ger uttryck för samma värderingar som återfinns i de grundläggande hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen. Be- stämmelsen skall tillämpas även i ärenden om bygglov och förhands- besked. Det är värt att notera att begreppet miljö i lagtexten har en relativt snäv innebörd.

I 2 & läggs kommunernas skyldighet fast att vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked tillämpa naturresurslagen.

Bestämmelserna i 3 5 tar sikte på bebyggelsens lokalisering. Här läggs större vikt vid miljöaspektema. Paragrafen har följande lydelse.

Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1. de boendes och övrigas hälsa,

2. jord-, berg— och vattenförhållandena,

3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice,

4. möjligheterna att förebygga vatten— och luftföroreningar samt

bullerstörningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen.

I fråga om punkten 4 finns anledning att återge ett uttalande av depar- tementschefen i specialmotiveringen till paragrafen (prop. 1985/86 s. 473).

I likhet med utredningen anser jag att paragrafen bör innehålla ett krav på att vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar skall kunna förebyggas. Bestämmelsen om bullerstörningar får betydelse t.ex. när bebyggelse planeras i närheten av befintliga eller planerade trafikleder eller flygfält. Vilka bullernivåer som i olika situationer kan accepteras går givetvis inte att precisera här. Det beror på vilken typ av bebyggelse som planeras, vilka åtgärder som kan vidtas osv.

I fråga om energihushållning uttalades att kommunerna i sin planering för bebyggelse noga måste överväga hur bebyggelsen skall försörjas med energi. Bestämmelsen skall inte endast beaktas vid tillkomsten av större bebyggelsegrupper utan även vid lokalisering av nya byggnader. Valet av uppvärmningsform ansågs kunna medföra särskilda krav när det gällde att placera byggnader på ett från hushållningssynpunkt lämpligt sätt.

I 4 & uppräknas vilka hänsyn som skall tas inom områden med samlad bebyggelse avseende skyddet mot olyckor av olika slag, hus— hållning med bl.a. energi och vatten, trafikförsörjning och trafikmiljö, goda hygieniska förhållanden och service.

3.4.4. Krav på byggnader m.m. (3 kap.)

3 kap. plan- och bygglagen innehåller krav på nya byggnaders place-

ring, konstruktion, inomhusklimat m.m. Vidare finns bestämmelser som skall tillämpas vid till— och ombyggnader samt ändringar av befintlig bebyggelse, liksom vissa bestämmelser rörande tomter, allmänna platser m.m. Eftersom flertalet bestämmelser i kapitlet är utformade som tekniska krav på byggnaders konstruktion och standard, bl.a. i fråga om inomhusmiljön, finns ingen anledning att här närmare kommentera bestämmelserna. Det kan räcka med att här påpeka att i kapitlet finns en bestämmelse med krav på att byggnader skall loka- liseras och utformas med hänsyn till omgivningen (2 $).

I bestämmelsen stadgas att byggnader skall placeras och utformas så att deras avsedda användning inte menligt inverkar på trafiksäker- heten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenhet för omgivningen. Omgivningsförhållandena skall självfallet i första hand beaktas i samband med lokaliseringsprövningen men kan också på- verka utformningen av byggnaden i fråga, t.ex. med hänsyn till trafiken på närliggande vägar. Av vad som framgår av specialmotive- ringen till lagbestämmelsen är den dock tänkt att också kunna tillämpas för att minska risken för störningar i omgivningen till den aktuella byggnaden. Detta innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare. I motiveringen till lagtexten uttalas följande.

Om verksamheten i byggnaden är av miljöfarlig karaktär, skall under vissa förutsättningar prövning ske enligt miljöskyddslagen. Avsikten är givetvis inte att nu införa större krav än vad som kan följa av miljöskyddslagen. Syftet med 2 5 är att ge kommunerna möjlighet att redan vid bygglovstillfället ställa sådana krav på byggnaden och dess placering som i första hand motiveras av den avsedda verksamheten. Olägenheterna kan bestå av luftförore- ningar, buller, skakningar, ljus eller andra störningar som inte är helt tillfälliga.

För sådana verksamheter som kan innebära omgivningsstörningar, t.ex. större industriområden, flygstationer eller sopstationer, torde enligt samma uttalande ofta särskilda områden finnas angivna i över- siktplanen. Om det finns behov av skyddsområden kring vissa verk— samheter eller speciella krav på tekniskt utförande, kan detta säker— ställas genom områdesbestämmelser eller detaljplan.

Vid bedömningen av vad som i det enskilda fallet är att betrakta som betydande olägenhet för omgivningen skall även beaktas områdets karaktär och förhållandena på orten. Toleransnivån kan med andra ord variera mellan olika platser. Givetvis innebär dock inte detta att

Störningarna kan tillåtas ge upphov till sanitära olägenheter för om- givningen.

I kapitlet finns också vissa bestämmelser om underhållsskyldighet av befintliga byggnader. Denna skyldighet sträcker sig längre än vad som var föreskrivet i tidigare lagstiftning. I 13 & anges att byggnader skall underhållas så att dess egenskaper i huvudsak bevaras och bygg- naders yttre skall hållas i vårdat skick. Enligt uttalande i propositionen skall bestämmelsen om underhåll vara tillämplig även på byggnader som uppförts före lagens ikraftträdande. Underhållslnavet innebär att de egenskaper och funktioner som en byggnad har skall hållas i stånd. Bestämmelsen skall, enligt samma uttalande, alltså inte ge möjlighet att kräva standardhöjande åtgärder eller förbättringar som innebär att nya egenskaper eller funktioner måste tillföras byggnaden.

Innehållet i den redovisade lagtean får dock, trots de ovan nämnda inskränkningarna, uppfattas som en undantagsregel från flertalet övriga regler som ju tar sikte på frågor som har med den framtida användningen av mark- och vattenområden att göra. Man får anta att det i förta hand är praktiska skäl som ligger bakom formule— ringen.

Det kan i sammanhanget nämnas att i kapitlet finns en motsvarande bestämmelse i fråga om tomtmark. Sådan mark skall, oavsett om den tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat sldck och skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer.

3.4.5. Översiksplan (4 kap.)

I översiksplanen skall anges grunddragen för användningen av mark- och vattenområden inom hela kommunen. Planen skall ge riktlinjer som underlag för detaljplaneringen och prövningen av bygglov. Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurs- lagen.

Översiktsplanen skall omfatta både helhetsöversikt och fördjupade riktlinjer för avgränsade områden. Planen skall bestå av en särskild

handling och en eller flera kartor. Till planen skall höra en beskriv- ning, där bl.a. motiven till planen redovisas. Planen skall antas av

kommunfullmäktige.

När en översiksplan upprättas eller ändras skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Av propositionen framgår att härmed avses bl.a intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, natur- och friluftsorganisationer, handikapporganisationer, LRF, företagar- föreningar och fackliga organisationer på distriktsnivå. Avser planförs- laget ett begränsat område t.ex. en mindre tätort, kan det, enligt uttalande i prpositionen, finnas skäl att samråda t.ex. med vägföre— ning, villaägarförening, Hem och skola-förening, lokala miljögrupper och markägare. Samrådsskyldigheten innebär dock inte att kommunen skall vara skyldig att gå ut till var och en av intressenterna med information. Det torde räcka med att det hålls samrådsmöten.

Samrådet syftar till utbyte av information och synpunkter under pågående planarbete. Avsikten är bl.a. att fördjupa den lokala demo- kratin. Under samrådstiden åligger det länsstyrelsen särskilt att 1. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen

enligt naturresurslagen tillgodoses,

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark— och vatten- områden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens intressen.

I motiven till den redovisade bestämmelsen anförs att länsstyrelsen under samrådet skall ge råd om planens utformning samt verka för att områden av riksintresse får en lämplig användning och att mellankom- munala intressen tillgodoses. Länsstyrelsen skall även granska om bebyggelsen blir lämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa och behovet av skydd mot olyckshändelser. Länsstyrelsen skall också samordna statliga myndigheters synpunkter på förslaget och i övrigt ta till vara statens intressen.

Vid utställningen av översiktsplanen skall länsstyrelsen redovisa sina kvarstående synpunkter i ett granskningsyttrande. Detta yttrande skall fogas till planen.

Översiktsplanen har ingen rättslig status, vilket innebär att fullmäk- tiges beslut att anta översiktplanen inte kan överklagas i sak.

3.4.6. Detaljplan och områdesbestämmelser (5 kap.)

Detaljplan

Översiktplanens intentioner måste i vissa fall ges rättsligt bindande form. Detta kan ske genom detaljplan eller områdesbestämmelser. I översiktsplanen skall anges de områden där närmare bestämmelser för markanvändning och byggande behövs i form av detaljplan.

Detaljplanen ger möjlighet att för ett visst område precisera lagens allmänna egenskapskrav och göra de avvägningar mellan motstridiga intressen som kan behövas. Genom detaljplanen skall anges kom- munens sociala ambitioner att genom t.ex integrera olika boende- och upplåtelseformer eller blandning av olika slags markanvändning och bebyggelsetyper skapa en stimulerande och livfull miljö. Detaljplanen skall självfallet vara ett instrument för kommunen att förverkliga den lokala bebyggelsepolitiken. Planen måste givetvis också inriktas på att uppfylla angelägna nationella mål såsom de kommer till uttryck i plan— och bygglagens bestämmelser om allmänna intressen och naturresurs- lagens bestämmelser om hushållning.

Prövningen av markens lämplighet för bebyggelse skall ske genom detaljplan vid

1. ny sammanhållen bebyggelse,

2. ny enstaka bebyggelse vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i samband med prövning av bygglov eller förhandsbesked,

3. bebyggelse som skall förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanghang

Stadgandet gäller också för andra anläggningar än byggnader om dessa kräver bygglov.

I detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges allmänna platser såsom gator, vägar och torg, kvartersmark för bebyggelse och olika anläggningar samt skydds- och säkerhetsområden. Därutöver får i planen meddelas bestämmelser i en rad olika hänseenden, bl.a. i fråga om skyddsanordningar för att motverka störningar från om- givningen och, om det finns särskilda skäl därtill, högsta tillåtna

värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat som prövas enligt miljöskyddslagen. I fråga om behovet av sådana bestämmelser anfördes i PBL-propositionen följande.

De omgivningshygieniska frågorna har på senare åren trätt i för- grunden också i den praktiska planeringen. Det hänger bl.a. samman med ökande störningar från olika verksamheter och en generellt sett ökad belastning på miljön i olika avseenden. Den medicinska kunskapen och dessa förhållandens effekter på människan ökar också. Det är givetsvis angeläget att samhällets styrmedel för att hindra och motverka störningar i miljön utvecklas för att dessa problem skall kunna bemästras. Lagstiftningen som reglerar miljöskydd, produktkontroll, arbetarskydd och övriga driftsförhållanden i vid mening har också utvecklats på senare år.

Den fysiska miljöns utformning kan enligt min mening verksamt bidra till att förebygga att omgivningshygieniska problem uppstår. Genom bygglov binds markens användning för lång tid. Loven prövas med hänsyn till de omständigheter som vid tillfället råder och kan förutses på den aktuella platsen. Det är rimligt att meddelat lov kan resultera i en miljö som har viss varaktighet. Bestämmel— serna i plan- och bygglagen om allmänna intressen bör med andra ord tillämpas med beaktande av ett fortvarighetstillstånd. Vid valet av placering för vissa störningskänsliga verksamheter bör det därför vara möjligt att säkerställa viktiga miljöegenskaper i området för framtiden.

Enligt departementschefens uppfattning var det viktig att bestämmel- serna i plan- och bygglagen gav utrymme för att i detaljplan meddela bestämmelser om skyddsavstånd. Effekten av sådana bestämmelser var dels att byggnadsnämnden hade att beakta dessa vid prövning av lov i grannskapet, dels att koncession m.m. inte fick meddelas i strid mot dessa. Redan meddelad koncession skulle dock inte påverkas av en planbestämmelse av detta slag.

Eftersom bestämmelserna i en detaljplan till skillnad från översikts- planen har rättsverkan - bl.a. vid efterföljande bygglovsprövning - är formerna för framtagandet av detaljplanen och - efter fastställandet - bekantgörandet av denna noga reglerade i lagen. Samrådet med läns- styrelsen under planens framtagande sker dock under i stort sett samma former som gäller för översiktsplanen. Däremot sträcker sig samrådsskyldigheten i fråga om sakägare och andra berörda längre än vad som gäller vid översiktsplaneringen. I specialmotiveringen till lagbestämmelsen hänvisas i fråga om sakägarbegreppet till följande

274 Kapitel 3 uttalande av Lagrådet.

Bland dem som skall beredas tillfälle till samråd ingår självfallet sakägare. Enligt vad Lagrådet anfört i anslutning till 1 kap. 8 & bör inte i plan- och bygglagen tas upp någon legal definition på sak- ägare. Med sakägare får i nu förevarande sammanhang förstås i första hand ägare till fast egendom och innehavare av annan särskild rätt i denna än hyresrätt. Den som är bosatt på en fastighet omfattas därför, även om han har självständig hyresrätt, ej av sakägarbegreppet. Att samråd skall ske med denna kategori och med lokalhyresgäster behöver alltså särskilt anges. En annan kategori som här och i 23 & uppmärksammas samt i 8 kap. 22 & också måste uppmärksammas är bostadsrättsinnehavare. Ej heller i 1 kap. 85 andra stycket i det remitterade förslaget angiven organisation eller förening av hyresgäster ingår i sakägarkretsen. De kommer emellertid att omfattas av samrådet redan som be- stämmelsen är utformad i det remitterade förslaget. En sådan organisation eller förening är nämligen en sammanslutning som har ett väsentligt intresse av förslaget till detaljplan.

Innan detaljplanen antas skall planförslaget ställas ut under tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden. Dessförinnan skall kungörelse härom ske på kommunens anslagstavla och införas i ortstidning. Underrättelse om kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord- ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om för- handlingsordning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Av kungörelsen skall bl.a. framgå att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap. 5 5 kan förlora rätten att överklaga beslutet.

Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet. Utlåtandet eller ett meddelande om var det finns tillgängligt skall för kännedom snarast

möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sina synpunkter tillgodosedda. Om ett stort antal personer skall underrättas får detta ske genom kungörelse.

Detaljplanen skall i regel antas av kommunfullmäktige. Besluts- protokollet skall på sedvanligt sätt tillkännages. Meddelande härom skall sändas i vanligt brev till bl.a. de sakägare, hyresgäster och boende, organisationer, föreningar m.fl. som inom fastställd tid inkommit med skriftliga synpunkter som inte blivit tillgodosedda. I meddelandet skall vidare uppgift lämnas om vad den som vill över- klaga beslutet har att iaktta. I vissa fall räcker det med kungörelse.

Det kan nämnas att viss ändring skett av bestämmelserna om detaljplan med anledning av EES-avtalet. Förändringen beror på innehållet i EG:s direktiv om miljökonsekvensbeskrivningar (85/337/EEG). Enligt detta direktiv krävs miljökonsekvensbeskrivning vid anläggande av industriområden, projekt för tätbebyggelse, skid- liftar och kabinbanor, fritidsbyar, hotellkomplex samt permanenta tävlings— och testbanor för bilar och motorcyklar. Av den anledningen har två nya stycken införts i 5 kap. 18 5 plan- och bygglagen med laav på att miljökonsekvensbeskrivningar skall göras när detaljplaner upprättas för sådana ändamål.

Områdesbeståmmelser

För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdes- bestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiksplanen uppnås eller ett riksintresse enligt naturresurslagen tillgodoses. Det bör nämnas att det finns möjlighet för staten att som en sista utväg före- lägga kommun att genom områdesbestämmelser säkerställa ett hotat riksintresse.

De frågor som kan regleras genom områdesbestämmelser är

. lovpliktens omfattning, . grunddragen i användningen av mark och vatten,

storleken på fritidshus och tomter, . byggnaders och tomters placering, utformning och utförande,

användning och utformning av allmänna platser, . vegetation samt markytans utformning inom bebyggelse-, skydds- och säkerhetsområden,

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,

8. exploateringssamverkan.

I propositionen anges bl.a. att en kommun många gånger kan ha ett intresse att få fastlagt områden för bebyggelse eller för störande verksamhet, t.ex. soptippar, flygplatser, vägar och ledningsstråk. Genom områdesbestämmelser kan kommunen få till stånd ett bindande avgörande i förhållande till enskilda i fråga om användningen av mark och vatten för exempelvis sådana ändamål eftersom beslutet sedan det vunnit laga kraft är rättsligt bindande. Beslutet om antagande av områdesbestämmelser kan dock - i likhet med vad som gäller i fråga om detaljplaner - överklagas av dem som berörs av beslutet i egenskap av sakägare. Liksom i fråga om detaljplan kan föreskrifter i form av områdesbestämmelser medföra ersättningsskyldighet gentemot den som berörs av föreskriftema.

Skydds- och säkerhetsområden kan läggas ut i form av områdes— bestämmelser för att exempelvis förhindra att bebyggelse kommer för nära olika former av störande verksamhet såsom vägar, flygplatser, avfallsanläggningar, miljöstörande industrianläggningar m.m.

Områdesbestämmelser för skyddsanordningar avser främst att avsätta mark för sådana, exempelvis bullervallar längs större kom- munikationsleder.

Förfarandereglema är i huvudsak desamma som gäller vid fram- tagandet av detaljplan.

3.4.7. Bygglovsprövning (8 kap.)

8 kap. plan- och bygglagen inleds med två bestämmelser i vilka bygglovspliktens omfattning regleras. Den första avser uppförande och ändring av byggnader, den andra uppförande eller anordnande av andra anläggningar än byggnader.

Av intresse i sammanhanget är att den senare bestämmelsen om- fattar krav på bygglov för att bl.a. anordna skjutbanor, motorbanor, upplag och materialgårdar, inrätta cisterner eller andra fasta anlägg- ningar för kemiska produkter som är hälso- och miljöfarliga och för varor som kan medföra brand eller andra olyckshändelser samt för att uppföra vindkraftverk av viss storlek.

Bygglovsplikten gäller oavsett om byggnaden eller anläggningen i fråga skall placeras inom eller utom detaljplanelagt område. I det första fallet kan dock en mindre omfattande bygglovsprövning göras

eftersom lokaliseringsavvägningarna redan är gjorda i planärendet. I det senare fallet måste en fristående prövning av lokaliseringsfrågan ske. Härvid skall tillses att den tillkommande byggnaden eller an— läggningen inte strider mot riktlinjerna i översiksplanen eller bestäm- melserna i naturresurslagen och plan- och bygglagen. Den tekniska prövningen torde emellertid vara relativt likartad i de bägge fallen, åtminstone om planen innehåller få tekniska krav.

Vad gäller den tekniska granskning som skall ske vid prövningen av bygglov finns anledning att ånyo erinra om plan- och bygglagens framåtsyftande karaktär. Detta förhållande illustreras väl av följande uttalande av departementschefen i PBL-propositionen.

Byggnadslagstiftningen vilar på den grunden att bestämmelser med krav på byggnader inte skall ha tillbakaverkande kraft. Det är därför i princip inte möjligt att ålägga den som är ägare till en byggnad att rusta upp denna i någon större omfattning så att nya krav uppfylls. Detta innebär dock inte att samhället saknar möjlig- het att med stöd av lagstiftningen ställa krav på viss standard i fråga om äldre byggnader.

Departementschefen hänvisade sedan till vissa andra lagar som kunde vara tillämpliga i sammanhanget, exempelvis bostadssaneringslagen och arbetsmiljölagen, samt konstaterade att han inte var beredd att i den nya byggnadslagtiftningen vidga möjligheterna att ställa krav på den befintliga bebyggelsen.

Kapitlet innehåller vidare bl.a. bestämmelser om handläggningen av lovärenden. Innan lov lämnas skall byggnadsnämnden i vissa fall genom underrättelse bereda kända sakägare och de kända bostadsrätts- innehavare, hyresgäster och boende som berörs samt sådan känd organisation eller förening som tidigare omnämnts tillfälle att yttra sig över ansökningen. I fråga om underrättelse om beslut gäller i princip också samma regler som tidigare beskrivits i fråga om handläggningen av detaljplaneärenden.

3.4.8. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m. (12 kap.)

Som tidigare redovisats åligger det kommunen att vid framtagandet av översiktsplaner och detaljplaner samråda med länsstyrelsen. Läns- styrelsen har härvid att bistå kommunerna med erforderligt planerings-

underlag i fråga om riksintressen och övriga allmänna intressen m.m. Länsstyrelsen har vidare att tillse att hälsoskydds- och säkerhets- frågoma blir beaktade i planeringsarbetet. Länsstyrelsen skall också väga eventuth motstående statliga intressena mot varandra och in- formera kommunen om utfallet av denna vägning.

Länsstyrelsen skall vidare för statens räkning pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdes- bestämmelser, om det kan befaras att

1. ett riksintresse enligt naturresurslagen inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt,

3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes eller övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

I propositionen finns utförliga motivuttalanden till de redovisade prövningsgrundema. Av särskilt intresse i sammanhanget är departe- mentschefens uttalande i specialmotiveringen till bestämmelsen i punkten 3. Enligt uttalandet syftar länsstyrelsens kontroll i fråga om kraven på hälsa och säkerhet till att planerna får en sådan utformning att det inte, när de väl genomförts, uppkommer risk för ingripanden av olika tillsynsmyndigheter som - var och en inom sin sektor - har att bevaka kraven på hälsoskydd och säkerhet.

Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet om något förhållande som avses ovan föreligger. Om kommunen medger det, får beslutet upphävas i viss del. Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att nämnda bestämmelser också skall kunna tillämpas på beslut om bygglov eller förhandsbesked.

I kapitlet finns bl.a. också bestämmelser om att regeringen får förelägga kommunen att inom viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföreläggande), om det behövs för att tillgodose sådana intressen som angetts ovan. Om kommunen inte följer ett planföreläggande får regeringen på kom— munens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelsema.

3.5. Plan- och bygglagen i förhållande till andra lagar

3.5.1. Inledning

Ovan har närmare beskrivits hur bestämmelserna i naturresurslagen och plan- och bygglagen anpassats till varandra. Inordnandet av naturresurslagens bestämmelseri miljöbalken kommer, som vi senare skall visa, att kräva en hel del ändringar i plan- och bygglagen. Innan vi närmare går in på denna fråga finns det emellertid anledning att något beskriva hur plan- och bygglagens bestämmelser i dag är an- passade till andra markanvändningslagar, som i likhet med naturresurs- lagen skall föras in i miljöbalken, nämligen miljöskyddslagen, hälso- skyddslagen och naturvårdslagen. Vi skall i sammanhanget också något beröra lagen om kemiska produkter eftersom vissa beröringspunkter finns mellan denna lag och plan- och bygglagen i fråga om byggnads- material.

3.5.2. Miljöskyddslagen

Plan- och bygglagen är en utpräglad markanvändningslag medan miljöskyddslagen kan betecknas som en kombinerad exploaterings- och skyddslag. Båda lagarna är NRL-anknutna. Lagarna, som gäller vid sidan av varandra, har emellertid delvis olika syften.

Bestämmelserna i plan- och bygglagen, liksom för övrigt även bestämmelserna i naturresurslagen, syftar som nämnts till att uppnå en från allmän synpunkt lämplig användning av naturresurserna. Plan- och bygglagen innehåller dessutom olika hav på byggnader. De senare kraven syftar bl.a. till att uppnå bra och stimulerande bostads- miljöer. Bestämmelserna i de nämnda lagarna är huvudsakligen av framåtsyftande karaktär.

Till skillnad från bestämmelserna i plan- och bygglagen omfattar bestämmelserna i miljöskyddslagen såväl nytillkommande som befmt- liga verksamheter. Eftersom bestämmelsema i plan— och bygglagen endast i mycket ringa utsträckning kan göras tillämpliga på befintliga byggnader, är det främst i frågor som rör miljöfarlig verksamhet som bestämmelserna i båda lagarna blir tillämpliga. I sådana fall skall verksamheten normalt prövas enligt bestämmelserna i båda lagarna.

Vad gäller lagarnas tillämpningsområde i fråga om yttre miljö kan

man något förenklat uttrycka det så att miljöskyddslagens bestäm- melser är inriktade på att begränsa störningama till omgivningen från en miljöfarlig verksamhet som bedrivs eller skall bedrivas på viss plats medan bestämmelserna i plan- och bygglagen mer är inriktade på att förhindra störningar från omgivningen gentemot bostadsbebyggelse.

Miljöskyddslagen är kopplad till plan- och bygglagen på det sättet att tillstånd till miljöfarlig verksamhet inte får strida mot fastställd detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelsen är intressant från den synpunkten att den kan försvåra eller begränsa den lokaliserings- prövning som skall ske enligt miljöskyddslagen. Enligt 4 & miljö- skyddslagen skall nämligen för miljöfarlig verksamhet väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Kostnaden utgör således den enda omständighet som kan föranleda avsteg från kravet på att välja den mest lämpliga platsen. Någon motsvarande regel finns inte i plan- och bygglagen. Kravet på att ett tillstånd inte får strida mot faställd detaljplan eller områdesbestämmelser har således karaktären av stoppregel.

Det kan nämnas att de myndigheter som skall tillämpa bestämmel- serna i 2 och 3 kap. naturresurslagen genom en ny tillämpningsför— ordning (SFS 1993zl91) till lagen är skyldiga att i beslutet ange bl.a. om det är förenligt med den för området gällande kommunala över- siktsplanen.

I propositionen till plan- och bygglagen gjorde departementschefen följande uttalande om betydelsen av ett meddelat tillstånd enligt miljö- skyddslagen vid senare prövning enligt plan- och bygglagen.

Om en kommun i sitt yttrande till en specialmyndighet har motsatt sig ett företag på grunder som kan hänföras till plan- och bygg- lagen, men tillstånd enligt en speciallag ändå lämnas, bör dock inte detta tillstånd binda kommunen vid senare prövning enligt plan- och bygglagen. Ofta rymmer nämligen bygglovsprövningen även andra aspekter än de specialmyndigheten har att beakta. I speciella fall kan emellertid aspekter som skall beaktas vid tillståndsgivningen enligt en speciallag resp. plan- och bygglagen vara tämligen lika. Utgången i speciallagsärendet måste enligt min mening då tillmätas stor betydelse även vid prövningen enligt plan- och bygglagen.

Av framställningen framgår klart att det finns vissa spänningar mellan miljöskyddslagen och plan- och bygglagen som kan behöva beaktas i det fortsatta arbetet eftersom de inte löses genom att NRL—bestämmel- serna förs in i miljöbalken.

3 .5 .3 Hälsoskyddslagen

Hälsoskyddslagen kan i likhet med miljöskyddslagen sägas gälla parallth med plan- och bygglagen. Skyddsbestämmelsema i hälso- skyddslagen kan, som framgår av lagens namn, till skillnad från bestämmelserna i miljöskyddslagen, endast användas för att slå vakt om människors hälsa. Begreppet sanitär olägenhet är här av stor betydelse. Till skillnad från miljöskyddslagen är bestämmelserna i hälsoskyddslagen tillämpliga på användning av såväl lös som fast egendom.

Det finns alltså en klarare gränslinje mellan bestämmelserna i plan- och bygglagen och hälsoskyddslagen än vad som gäller i fråga om plan- och bygglagen och miljöskyddslagen. Frågor om befintlig bostadsmiljö hanteras således i dag med utgångspunkt från bestämmel- sema i hälsoskyddslagen medan motsvarande frågor för nybebyggelse och ändring av befintlig bebyggelse beaktas i första hand vid bygglovs- prövningen.

Det kan nämnas att bestämmelserna i hälsoskyddslagen nyligen ändrats med anledning av EES-avtalet. Genom en ny lagbestämmelse (14 a 5) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om gränsvärden för högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly. Om det kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas, skall kom- munen mäta förekomsten i luften av föroreningarna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela närmare föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

Avsikten med bestämmelsen är att göra det möjligt för regeringen att införa EG:s miljödirektiv rörande dessa ämnen i svensk rättsord- ning. För innehållet i dessa direktiv har vi redogjort på s. 358 i vårt huvudbetänkande. Direktiven tar framför allt sikte på att uppnå en god luftmiljö för tätortsbefolkningen. Genom att innehållet i direktiven skall överföras till svensk lagstiftning via bestämmelser i hälsoskydds- lagen markeras att de aktuella gränsvärdena enbart syftar till skyddet av hälsan.

Ipropositionen (1992/93:60) rörande den nya bestämmelsen uttalas att i de aktuella direktiven om luftkvalitet inte anges vilka åtgärder som skall vidtas om gränsvärdena överskrids. Även om regler om mätningar av luftföroreningar införs med stöd av hälsoskyddslagen är det - enligt samma uttalande - genom olika administrativa förfaranden,

dvs. en kombination av tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen, fysisk planering inkl. trafikplanering och åtgärder vid genomförandet av planerna i form av förbud m.m. som en norm i praktiken kan iakttas. En kvalitetsnorm blir därför i första hand styrande för myndig- heternas verksamhet och berör i allmänhet endast indirekt med- borgarna.

Det är också värt att notera att i den departementspromemoria som låg till grund för regeringens proposition om bl.a. ändring i hälso- skyddslagen föreslogs att det i 4 kap. l 5 plan- och bygglagen borde införas skyldighet för kommunen att i översiktsplanen ange hur kom- munen avsåg att uppfylla de aktuella föreskriftema. Regeringen ansåg emellertid att det var för tidigt att göra en sådan ändring i plan- och bygglagen. Skälen härtill framgår av följande motivuttalande.

Vidare kan översiktsplanens konsekvenser för luftkvaliteten beaktas utan uttrycklig lagreglering i plan— och bygglagen. Regeringen utgår från att länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande över över- siktsplanen kommer att ta upp sådana fall där gränsvärden för luftkvalitet kan komma att överskridas. Däremot anser regeringen i likhet med Boverket m.fl. remissinstanser att översiktsplanens nytta i det förebyggande miljöarbetet bör utvecklas ytterligare, bl.a. i fråga om miljökonsekvenser. Regeringen utesluter inte heller att det kan finnas behov av att i framtiden skärpa kraven på över- siktsplanen i frågor som rör miljö, hälsa och säkerhet. Såsom bl.a. Boverket pekar på är frågan förknippad med överväganden som görs i pågående utredningar om en ny miljöbalk och om kom— munernas arbete för en god livsmiljö. Regeringen instämmer i att frågan kan komma upp på nytt i samband med arbetet på en ny miljöbalk. Den kan också komma att beröras i samband med en allmän översyn av plan- och bygglagen.

3 .5 .4 Naturvårdslagen

Enligt naturvårdslagens portalparagraf utgör naturen en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.

Naturvårdslagen innehåller bl.a. bestämmelser som syftar till bevarande av och skydd för vissa typer av områden, naturminnen, växt— och djurarter, friluftslivet, naturmiljön samt till skydd mot nedskräpning. Också naturvårdslagen är NRL-anknuten. Beslut om bildande av bl.a. naturreservat och naturvårdsområden samt beslut om t.ex. täkttillstånd får inte strida mot detaljplan eller områdesbestäm—

melser.

Den bestämmelse i naturvårdslagen som otvivelaktigt har den största betydelsen för det kommunala planeringsarbetet och prövningen av bygglov är strandskyddsbestämmelsen i 15 5. Den första bestäm- melsen om strandskydd tillkom redan i början på 1950—talet. Enligt nuvarande bestämmelse råder, för att åt allmännheten trygga tillgången till platser för bad och friluftliv, strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag intill 100 m. från strandlinjen. Strandskyddsområde kan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer utvidgas, dock till högst 300 m. från strandlinjen. Ett område kan även undantas från bestämmelserna om strandskydd. Bestämmelsen gäller dock inte företag som har erhållit tillstånd enligt 4 kap. naturresurslagen, vatten- lagen eller miljöskyddslagen.

Inom Strandskyddsområde får inte helt ny byggnader uppföras eller befintliga byggnader ändras m.m. Inte heller får inom strandskydds- område utföras anläggningar eller anordningar som innebär att mark tas i anspråk som tomt eller att allmänheten på annat sätt hindras från att beträda området. Länsstyrelsen, eller efter delegation kommunen, får dock meddela undantag när särskilda skäl föreligger.

Strandskyddsbestämmelsema har, främst från kommunalt håll, kritiserats för att de innebär en inskränkning i det kommunala plane- ringsmonopolet. Frågan har diskuterats flera gånger under de senaste åren. Att strandskyddet i sin nuvarande utformning tillmäts stor betydelse framgår bl.a. av ett uttalande i propositionen till plan- och bygglagen. När lagen arbetades fram diskuterades möjligheten att föra över bestämmelserna om strandskydd dit. Det skulle innebära att befogenheten att inskränka eller utvidga strandskyddet generellt över- fördes till kommunerna. I propositionen underströk emellertid före— draganden att grunden för strandskyddet är allemansrätten. Eftersom allemansrätten är en tillgång som det ligger i hela landets intresse att slå vakt om, så skulle en överföring av befogenheter från länsstyrelser till kommuner kunna uppfattas som en förändring av strandskyddets styrka. Så bedömdes vara olyckligt.

Riksdagen delade föredragandens uppfattning. Bestämmelserna om strandskydd kom således att stå kvar i naturvårdslagen.

Naturvårdslagen innehåller också bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Enligt dessa åligger det envar att tillse att han ej skräpar ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat. Har på viss plats i naturen slqäpats ned eller osnyggats, äger miljö- och hälsoskyddsnämnden

förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Bestämmelserna gäller inte där enligt särslcilda föreskrifter frågan skall prövas i annan ordning.

3.5.5. Lagen om kemiska produkter

Lagen om kemiska produkter skiljer sig från de övriga här nämnda lagarna på det sättet att bestämmelserna inte är knutna till begreppet användning av egendom. Lagens bestämmelser är mer generellt utformade. De syftar till att över huvud taget minska användningen av miljöskadliga varor och produkter i samhället. Under senare år har det kommit att stå allt mer klart att valet och beskaffenheten av olika byggnadsmaterial har stor - många gånger avgörande - betydelse för inomhusmiljön i bostäder och andra lokaler, t.ex. skolor och daghem. Bestämmelserna i lagen om kemiska produkter är tillämpliga också på byggnadsmaterial.

Boverket har som sektorsmyndighet inom planområdet befogenhet att med stöd av bestämmelserna i plan- och bygglagen meddela före- skrifter om byggnaders konstruktion och utformning bl.a. med hänsyn till hälsoskyddet. Verket har också nyligen blivit central tillsynsmyn- dighet enligt lagen om kemiska produkter med rätt att utfärda före— skrifter i fråga om byggnadsmaterial.

3.6. Agenda 21

FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 ut— mynnade i en världsomfattande handlingsplan för miljön, Agenda 21. Överenskommelsen är ett omfattande dokument som ger världens länder rekommendationer om åtgärder för att uppnå en ekologiskt hållbar utveckling. Ansatsen är att problemen i första hand skall förebyggas genom miljöanpassning av politiken på bl.a. energi-, transport-, jordbruks— och skogsbruksområdena. Sambanden mellan fattigdom och miljöproblem i u-länder tas upp utförligt. Ett avsnitt med fokus på i-ländemas resursförbrukning tar upp behovet av att förändra ohållbara konsumtionsmönster och livsstilar.

För att förverkliga Agenda 21 krävs det inom en lång rad områden lokala insatser. Detta tas särskilt upp i kapitel 28, Lokala myndigheters

initiativ till stöd för Agenda 21. Där betonas att det är de lokala myndigheternas ansvar att planera, bygga upp och underhålla den lokala infrastrukturen, ansvara för den fysiska planeringen, faställa lokal miljöpolitik och lokala regler samt genomföra nationella och regionala program. De lokala myndigheterna bör också främja en hållbar utveckling genom att engagera kommunmedlemmarna och möta deras krav. Senast år 1996 bör de flesta kommuner i varje land i samråd med kommunmedlemmarna ha utarbetat en lokal Agenda 21.

3.7. Plan— och byggutredningens betänkande

I november 1992 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att se över vissa frågor i plan- och bygglagen. Utredarens förslag skulle tillgodose kraven på större miljöhänsyn, stärkt med- borgarinflytande, avreglering och förenklad lagstiftning. I direktiven erinrades om regeringens uttalande i budgetpropositionen 1992 (prop. 1991/92:100 bil. 15) om den fysiska planeringens huvuduppgifter under 1900-talet. Dessa var att - säkerställa en långsiktigt god hushållning med mark- och vatten- resurserna, - främja en långsiktigt fömuftig lokalisering av bebyggelse, anlägg- ningar och infrastruktur samt utveckla en rik och levande stads- miljö, - ta hänsyn till naturens kretslopp i samhällsplaneringen.

I direktiven uttalades att utvecklingen av och omsorgen om vår gemen- samma miljö, även i en vidare mening, behövde uppmärksammas mer än hittills. Kraven på miljöhänsyn i planering och byggande ökade, vilket ansågs ha samband med strävandena mot en mer förebyggande miljövård och en effektivare resursanvändning byggd på kretslopps- principen. Bebyggelsemiljön hade vidare stor betydelse för människors trivsel och välbefinnade och var en grundförutsättning för ett rikt socialt liv.

I direktiven hänvisades till Agenda 21 varvid påpekades att fysisk planering kunde vara ett viktigt instrument i arbetet med att förebygga miljöproblemen, åstadkomma ett effektivt resursutnyttjande och hus- hållning med naturresurserna. Viktiga frågor att belysa var skärpta krav på miljökonsekvensbeskrivningar inom samhällsplanerings- området, översiktsplanens roll i dialogen mellan stat och kommun och

miljöpåverkan från byggnader och byggnadsmaterial.

Utredaren, som antog namnet Plan- och byggutredningen, avgav i mars 1994 delbetänkandet (SOU 1994:36) Miljö och fysisk planering. Under utredningens gång har visst samråd skett med vårt sekretariat. Utredaren har också i sitt betänkande i vissa delar hänvisat till förs- lagen i vårt huvudbetänkande.

Utredarens uppfattning är att det bästa sättet att inom samhälls- planeringsområdet främja en långsiktigt hållbar miljö är att förstärka och fördjupa det översiktliga planeringsarbetet i kommunerna. Över- siktplanen skulle kunna ge en vision av hur en långsiktigt hållbar utveckling i kommunen skall kunna upprätthållas. En på detta sätt utvecklad översiktsplan har stora likheter med den syn på kommunernas ansvar för en hållbar utveckling som redovisas i Agenda 21.

Utredaren ser det som naturligt att göra översiktsplanen till en arena för det lokala miljöarbetet. Det är på denna nivå som miljö- sambanden blir begripliga för en medborgardialog. Genom de formella och informella kopplingar som finns mellan översiktplanen och efter- följande beslut enligt såväl plan- och bygglagen som annan lagstiftning kan översiktplanen bli ett verktyg för att realisera kommunernas intentioner. Översiktplaneringen behöver emellertid utvecklas i flera avseenden såväl i fråga om kraven på kunskapsunderlag och redovis- ning som i fråga om formerna för planeringsprocessen.

Enligt utredarens uppfattning bör en utveckling av översiktplanens innehåll främst ske genom tydligare bestämmelser. Han förslår därför att i 4 kap. 1 & plan- och bygglagen införs bestämmelser om att översiktplanen skall redovisa

1. allmänna intressen enligt 2 kap. som bör beaktas vid beslut om mark- och vattenområden samt bebyggelse,

2. sådana övriga miljöförhållanden som har betydelse för en lång- siktigt god hushållning med naturresurserna,

3. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden samt om utveckling och bevarande av den byggda miljön,

4. konsekvenserna av avsedda större förändringar i användningen av mark- och vattenområden,

5. hur kommunen avser att tillgodose - riksintressen enligt naturresurslagen, - grunddrag och riktlinjer i regionplan.

Utredaren framhåller att, genom att de allmänna intressena framhävs genom en egen punkt i lagtexten, det framgår klarare att sådana intressen bör beaktas vid beslut om användningen av mark och vatten. Kommunerna ges härigenom möjlighet att påverka andra myndigheters beslut i dessa frågor. Han betonar också betydelsen av att frågor om att skydda människorna, naturen och miljön i övrigt mot störningar samt att vårda och förbättra miljötillståndet måste behandlas i över- siktsplanen. Härigenom uppnås ett bättre underlag för miljöanpassade beslut. Grundläggande frågor som därvid behöver beaktas är exempel- vis luftkvalitet, försurningsgrad, övergödning, förekomst av mark- föroreningar och bullerstörningar. Punkten 4 kan ses som ett led i det av utredaren presenterade kravet på mer obligatorisk miljökonsekvens- beskrivning vid upprättandet av detaljplaner. En miljökonsekvens- beskrivning enligt 5 kap. naturresurslagen föreslås upprättas om en detaljplan medger en markanvändning som innebär betydande inverkan på miljön, hälsan och säkerheten eller hushållningen med natur- resurser.

Av särsln'lt intresse är den förändring som föreslås i 2 kap 1 5 i fråga om vilka allmänna intressen som skall iakttas vid planläggning m.m. Den nu gällande ordningen har vi redogjort för tididgare. Vi konstaterade då att begreppet miljö i sammanhanget användes i en relativt snäv betydelse. Utredaren föreslår att lagtexten kortas ned och mer inriktas på hushållningsfrågor och frågor om god livsmiljö. Den föreslagna förändringen ansluter, enligt utredarens uppfattning, till den hushållningsprincip som föreslås gälla som en s.k. generell aktsam- hetsregel i vårt huvudbetänkande. I den ändrade paragrafen under- stryks vidare angelägenheten att bevara befintliga värden i den byggda miljön.

Ett annat förslag som presenteras av utredaren är att länsstyrelsen vid de samråd som tidigare beskrivits också skall informera om sådan allmänna intressen som anges i 2 kap. och om sådana miljöför- hållanden i övrigt som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden.

3.8. Samordningen av miljöbalken och plan- och bygglagen

3.8.1. Principiella utgångspunkter

Vi har tidigare lämnat en beskrivning av hur den svenska plan- och byggnadslagstiftningen vuxit fram. Vi har också redogjort för de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen samt för hur dessa bestämmelser är kopplade till naturresurslagens regelsystem. Av denna redogörelse framgår att bestämmelserna i plan- och bygglagen är tillämpliga på planläggning av mark och vatten samt på byggande. Reglerna är till sin karaktär framåtsyftande vilket innebär att de endast undantagsvis kan tillämpas på befintliga förhållanden. De bestäm- melser i fråga om yttre miljö som finns i plan- och bygglagen syftar i första hand till att förhindra att blivande bostadsområden utsätts för olika former av störningar, exempelvis från tillkommande trafikleder, störande industrianläggningar m.m. Lagen innehåller emellertid inte några utpräglade skyddsbestämmelser av den karaktär som finns i skyddslagama, bestämmelser med vilka det är möjligt att förhindra bullerstörningar från lokaler, utsläpp av vatten- och luftföreningar från olika former av industriell verksamhet m.m. För sådana former av störningar hänvisas i plan- och bygglagen till miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter m.fl. lagar.

Bestämmelserna i plan— och bygglagen gäller således parallellt med de övriga lagarna och är huvudsakligen inriktade på frågor som har med byggande att göra. Det finns anledning att redan här framhålla att vi i vårt arbete med miljöbalken inte räknat med att tillkomsten av balken skulle kräva några mer omfattande ändringar i plan- och bygglagen. Vi har således utgått från att bestämmelserna i plan- och bygglagen, liksom hittills, skall gälla parallellt med andra lagar.

Om Plan- och byggutredningens förslag godtas av riksdagen, leder detta inte till någon genomgripande förändring av plan— och bygg- lagens grundkaraktär. Det krävs således ingen ändring av lagens portalparagraf. Även i övrigt kan sägas att ett stärkande av miljö- intressena på sätt som föreslagits av utredaren kan ske genom smärre ändringar i plan- och bygglagen.

Den genomgång som gjorts i betänkandet Miljö och fysisk plane- ring av bestämmelserna i plan- och bygglagen innebär att vårt arbete med att miljöanpassa denna lag till miljöbalkens bestämmelser under— lättas. Vi kan således i detta arbete helt inrikta oss på sådana ändringar

i plan- och bygglagen som föranleds av förslagen i vårt huvud- betänkande. Vi vill understryka att vi inte lagtekniskt har samordnat vårt förslag med det förslag som har avgetts av Plan- och byggutred— ningen. Vi har i denna fråga samrått med Plan- och byggutredningen och vi är överens med utredningen om att remissinstansemas bedöm- ning av våra resp. förslag blir enklare, om de prövas vart och ett för sig. Den behövliga samordningen torde få ske under beredningen i regeringskansliet.

3.8.2. Plan- och bygglagens karaktär av sektorslag i förhållande till bestämmelserna i miljöbalken m.m.

Vi har i avsnitten 2.1.1 - 2.1.4 lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet i det av regeringen till Lagrådet överlämnade förslaget till miljöbalk. Medan plan- och bygglagen är en utpräglad planeringslag med framåtsyftande karaktär är miljöbalken till sin karaktär en bland- ning av mark- och vattenanvändningslag och skyddslag. Balkens sammansatta karaktär innebär att miljöbalkens tillämpningsområde är betydligt vidare än exempelvis tillämpningsområdena för naturresurs- lagen och plan- och bygglagen. I avsnitten 2.2.3 och 5.1.3 diskuterar vi hur de NRL-anknutna lagarna kan kopplas till bestämmelserna i miljöbalken. Detta kan ske genom tre "broar". En sådan är att knyta balkens mål och grundläggande principer till de miljöpåverkande frågor som sektorlagen reglerar. Detta innebär att inte alla av balkens grundläggande bestämmelser behöver vara tillämpliga vid prövning enligt sektorlagen i fråga.

Detta gäller särskilt om plan- och bygglagen eftersom denna lag sannolikt i betydligt högre utsträckning än de övriga av oss här be- handlade lagarna har ett väl avgränsat tillämpningsområde. Vi har givetvis ingen avsikt att töja ut tillämpningsområdet för denna eller övriga sektorslagar.

Emellertid har plan- och bygglagen redan nu i fråga om mål och grundläggande principer påtagliga beröringspunkter med de föreslagna bestämmelserna i miljöbalken.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om att vi i huvudbetänkandet på s. 280 f konstaterat att det allmänna hushållnings- begreppet i naturresurslagen har en relativt snäv innebörd eftersom det är kopplat enbart till användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Vi ansåg att hushållningsbegreppet i miljöbalken borde

ha en betydligt vidare innebörd. Begreppet borde inte endast omfatta samhällsplaneringsområdet utan också ses som ett uttryck för en allmän strävan mot ett resurssnålare samhälle där material och produkter kunde återanvändas och där ett större ansvar kunde läggas på producenter och tillverkare. Som vi tidigare redovisat har portal- paragrafen i plan- och bygglagen, efter det att vårt huvudbetänkande framlagts, ändrats på sådant sätt att hushållningsbegreppet i plan- och bygglagen nu fått den vidare innebörd som vi efterlyste. Härigenom kan man säga att plan- och bygglagen i fråga om hänsynstagandet till hushållningsfrågoma redan uppfyller de krav som kommer att ställas i miljöbalken.

Ett annat grundläggande mål i miljöbalken är att tillförsäkra nu levande och kommande generationer av människor en hälsosam och god miljö att leva i. Detta mål har stora likheter med de övergripande mål som angetts i plan- och bygglagen.

Målet i miljöbalken om bevarandet av den biologiska mångfalden m.m. kan sägas komma till uttryck även i 3 kap. som enligt 2 kap. l & miljöbalken skall tillämpas också enligt vad som är föreskrivet i bl.a. plan- och bygglagen, t.ex. att stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön, att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön m.m. Med tanke på att i samma kapitel även finns bestämmelser till skydd för särskilt betydelsefulla exploateringsföretag, bestämmelser som ibland har ansetts vara alltför industrivänliga, kan det enligt vår uppfattning finnas skäl att förutom de förbudsregler som finns i 4 kap. miljöbalken med särskilda hus- hållningsbestämmelser för vissa områden kräva att sådana företag inte får strida mot fastställda miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken - en fråga som vi återkommer till.

Målet i miljöbalken att bevara kulturmiljöer kommer till uttryck också i 3 kap. 7 & miljöbalken i vilken bl.a. stadgas att mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas kulturvärden skall så långt som möjligt skyddas mot åt- gärder som kan påverka dessa värden. Man kan således säga att också bevarandet av dessa värden kan säkerställas genom bestämmelserna i 4 kap., som enligt 2 kap. l & miljöbalken skall tillämpas enligt vad som föreskrivs i bl.a. plan- och bygglagen.

Vad sedan gäller de grundläggande principerna i miljöbalken kan

i fråga om försiktighetsprincipen och PPP-principen konstateras att dessa såväl i svensk som utländsk miljörätt i första hand avser hante- ringen av miljöfarliga varor och produkter och utsläpp från miljöfarlig verksamhet. Försiktighetsprincipen skall således tillämpas när krav på byggnadsmaterial ställs med stöd av bestämmelserna om kemiska produkter i miljöbalken eller när föreskrifter i fråga om inomhusmiljö meddelas med stöd av balkens hälsoskyddsbestämmelser. I fråga om kretsloppsprincipen har ovan konstaterats att bestämmelser härom nyligen införts i plan- och bygglagen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de awägningsregler som samhället behöver för att tillgodose olika allmänna intressen i den kommunala planeringsprocessen i stor utsträckning redan finns i de nuvarande mark- och vattenanvändningslagarna. Det kan dock finnas skäl ställa mer uttryckliga miljö- och hushållningskrav på kom- munernas planeringsarbete. Sådana förslag har redovisats av Plan- och byggutredningen.

Som tidigare nämnts innehåller plan- och bygglagen inga aktsam- hetsbestämmelser av det slag som nu finns i skyddslagama. Det finns heller ingen anledning till att i plan- och bygglagen införa sådana eftersom vi anser att bestämmelserna i plan- och bygglagen skall gälla parallth med bestämmelserna i miljöbalken. Det innebär att miljö- frågorna även i framtiden, bortsett från de miljöfrågor som har med samhällsbyggandet att göra, huvudsakligen får regleras genom andra lagar än plan- och bygglagen, dvs. genom miljöbalken.

Miljöfrågor som har samband med samhällsbyggandet gör sig särskilt gällande vid lokaliseringen av bebyggelse och andra anlägg- ningar. Det är särskilt genom användningen av sådana inrättningar som människors hälsa och miljön kan påverkas. Enligt vår mening bör därför en hänvisning till miljöbalken göras i anslutning till bestämmel- serna i 2 kap. om allmänna intressen som skall beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

När det gäller hushållningen med mark och vatten är det särskilt beslut i markanvändningsfrågor som kan påverka detta intresse. Det kommer i huvudsak att bli tillgodosett genom paraplybestämmelsema i miljöbalken, som skall tillämpas också enligt vad som är föreskrivet i bl.a. plan- och bygglagen.

3.8.3. Överväganden

Grunder

Vi har på ett flertal ställen betonat plan- och bygglagens karaktär av sektorslag i förhållande till andra lagar, exempelvis miljöbalken. Vi finner, i likhet med Plan- och byggutredningen, att en förstärkning av miljö- och hushållningsintressena i plan- och bygglagen bör ske inom ramen för lagens nuvarande tillämpningsområde, dvs. inom sam- hällsplaneringssektom. Tillkomsten av miljöbalken påverkar inte denna bedömning.

Med hänsyn till att bestämmelserna i plan— och bygglagen i tillämpliga delar i stor utsträckning motsvarar miljöbalkens grund- läggande regler skulle man kunna ifrågasätta behovet över huvud taget av en samordning av reglerna i plan- och bygglagen med miljöbalkens regelsystem. Vi har emellertid tidigare konstaterat att ett system med grundläggande miljö- och hushållningsregler av olika innehåll i skilda lagar kan leda till olikheter i rättstillämpningen lagarna emellan vilket skulle vara högst otillfredsställande. Vi har också framhållit att sam- hället inte bör ställa olika krav i fråga om miljö, hälsa och hushållning i olika lagar. Det bör heller inte vara möjligt att med stöd av bestäm— melserna i de NRL-anknutna lagarna tillåta verksamheter, åtgärder m.m. som strider mot miljöbalkens stoppregler för miljöfarlig verk- samhet.

Det lämpligaste sättet att lösa frågan om plan- och bygglagens anpassning till miljöbalken är, enligt vår uppfattning, att bibehålla den nuvarande portalparagrafen i plan- och bygglagen. Härigenom markeras att lagens grundläggande syften inte skall ändras. Hänvis— ningarna till miljöbalkens grundläggande bestämmelser bör göras i 2 kap. plan- och bygglagen. I detta kapitel behandlas nämligen de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalise- ring av bebyggelse.

Sådana hänvisningar innebär givetvis inte att man exempelvis vid bygglovsprövning skall kunna ställa krav av det slag som i dag är möjligt att göra, i fråga om skyddet av miljön med stöd av bestämmel- serna i miljöskyddslagen, i fråga om inomhusmiljön med stöd av bestämmelserna i hälsoskyddslagen eller i fråga om hanteringen av kemiska produkter med stöd av bestämmelserna i lagen om kemiska produkter. Sådana bestämmelser kommer att överföras till miljöbalken

och skyddsbehoven får tillgodoses inom ramen för tillämpningen av balken.

Vid prövning enligt de NRL—anknutna lagarna skall, i enlighet med vad som närmare föreskrivs i dessa lagar, hushållningsbestämmel- sema, bestämmelsema om miljökvalitetsnormer och om miljökon- sekvensbeslqivningar tillämpas. I förhållande till nu gällande bestäm- melser i naturresurslagen innebär vårt förslag en nyhet genom de föreslagna miljökvalitetsnormema och en viss ändring i fråga om miljökonsekvensbesluivningar eftersom kraven på sådana beskriv- ningar föreslås skärpas i miljöbalken.

Miljökvalitetsnonner

Miljöbalken innehåller i 4 kap. bestämmelser om kvalitetsnormer. Detta utgör en principiell nyhet i svensk miljölagstiftning. Kvalitets- normema skall ange gränser för vad människor och miljö kan utsättas för i fråga om störningar utan risk för att skador uppkommer. Be- stämmelserna ges karaktären av paraplybestämmelser i likhet med hushållningsbestämmelsema och bestämmelserna om miljökonsekvens- beskrivningar. Dessa bestämmelser skall vara tillämpliga inte endast vid prövning av ärenden enligt miljöbalkens regelsystem utan även enligt vad som är föreskrivet i andra lagar, t.ex. plan- och bygglagen.

Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer är i likhet med hushåll- ningsbestämmelsema i samma avdelning inte rättsligt bindande i den bemärkelsen att ett åsidosättande av dem skall kunna leda till straff. Bestämmelserna är nämligen inte av den karaktären att de riktar sig till var och en utan i stället till myndigheterna som har att tillämpa dessa i mål och ärenden enligt olika lagar.

Miljökvalitetsnormer skall kunna tillämpas dels för att komma till rätta med miljöproblem inom områden där gränsvärdena överskrids redan när de utfärdas, dels för att förhindra att nytillkommande verk- samheter kan komma att strida mot bestämmelserna.

Idet sistnämnda fallet har kvalitetsnormema närmast karaktären av stoppregler eftersom det normalt inte bör förekomma att en nytillkom- mande verksamhet, åtgärd eller liknande tillåts leda till en situation som innebär att en kvalitetsnorm överskrids. En bestämmelse om att miljökvalitetsnormer utfärdade med stöd av miljöbalken skall iakttas inom samhällsplaneringsområdet innebär således att det kommunala planeringsarbetet bör bedrivas på sådant sätt att det bidrar till att

normerna inte överskrids. Detsamma bör givetvis gälla vid bygglovs- prövning inom icke planlagda områden.

Med tanke på samhällsplaneringens betydelse för miljösituationen bör planeringen också syfta till att på sikt förbättra miljösituationen inom de områden där det föreligger brister i något avseende. Detta ansvar åvilar givetvis kommunerna oavsett om miljökvalitetsnormer råkar överskridas eller ej. I miljöbalken föreskrivs att länsstyrelsen, i vissa fall Naturvårdsverket eller kommunen, skall vara skyldig att utarbeta ett åtgärdsprogram som syftar till att uppnå godtagbara förhållanden. Ett sådant åtgärdsprogram skall kunna föranleda ompröv- ning av villkor i gällande tillståndsbeslut meddelade med stöd av miljöbalkens bestämmelser samt även kunna ligga till grund för samordnade miljölösningar inom sådana områden där normerna över- skrids.

Utgångspunkten för arbetet med åtgärdsprogrammen bör vara att man inom området i fråga skall uppnå så samlade lösningar på miljö- problemen som möjligt. Det går härvid inte att låta vissa frågor var obehandlade. Åtgärdsprogrammen bör inriktas inte endast på före- kommande miljöfarliga verksamheter inom ett område utan även omfatta analyser av andra faktorer som kan vara av betydelse i sam- manhanget, t.ex. biltrafiken som kan ha stor eller t.o.m. avgörande betydelse för miljösituationen inom ett område. På det sättet kommer åtgärdsprogrammen också ha betydelse för samhällsplaneringen i kommunerna och för Vägverkets arbete med vägplaner m.m.

Vi anser sålunda att krav på att iaktta miljökvalitetsnormer ut- färdade med stöd av miljöbalken bör föras in i 2 kap. plan- och bygglagen bland de allmänna intressen som skall iakttas i samhälls- byggandet.

Skyddsavstånd

I 5 kap. i huvudbetänkandet har vi behandlat frågan om möjligheterna att kring bl.a. anläggningar för miljöfarlig verk- samhet lägga ut skyddsområden för att förhindra att exempelvis bostäder uppförs allt för nära sådana anläggningar. Vi konstaterade att det inte i dag är möjligt att i samband med tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen tillskapa sådana områden. Däremot är detta möjligt med stöd av bestämmelserna i plan— och bygglagen. Vi ansåg att dessa möjligheter i och för sig var tillräckliga.

Vi konstaterade emellertid att det dock fortfarande förekommer att bostadsbebyggelse uppförs allt för nära anläggningar för miljöfarlig verksamhet. En av orsakerna härtill ansågs sammanhänga med brister i koordineringen av miljöskyddsbesluten med samhällsplaneringen. Vi påtalade också att en minskad statlig individuell prövning av miljö- farlig verksamhet, vilket vi förespråkade, kunde leda till att en mer noggrann lokaliseringsprövning måste göras i samband med bygglovs- prövningen.

Mot bakgrund av de ovan redovisade omständigheterna förordade vi att det bland de gemensamma bestämmelserna i miljöbalken borde föras in regler om skyddsavstånd mellan miljöfarlig verksamhet av olika slag och bostadsbebyggelse. Sådana bestämmelser - som inte är ovanliga i andra länder - skulle kunna göras tillämpliga inom sam- hällsplaneringsområdet. Vi ansåg att det lämpligaste sättet vore att införa sådana bestämmelser i form av miljökvalitetsnormer uttryckta som kortaste avstånd mellan miljöfarlig verksamhet och bostäder eller lokaler för undervisning eller barnomsorg.

Detta förslag har emellertid inte genomförts i miljöbalken. Rege- ringen har ansett att det visserligen finns behov av att införa skydds- avstånd av det slag som föreslagits som underlag för kommunernas och myndigheternas planering och övriga verksamhet. Godtagbar miljökvalitet avser emellertid tillståndet i miljön som sådan. Skydds- avstånd är därför inte lämpade att föreskrivas som miljökvalitets- normer. Däremot kan en miljökvalitetsnorm medföra att ett skydds- avstånd måste föresluivas vid tillståndsprövning eller i fysisk planering för att normen inte skall överskridas.

I enlighet med det anförda kommer sålunda miljökvalitetsnormer att inverka på den kommunala planeringen också på så sätt att be- byggelse kan i plan behöva skyddas från störningar genom att en skyddszon läggs ut kring området. Vi utgår från att Boverket kommer att i samråd med övriga berörda centrala myndigheter upprätta rikt— linjer för vilka skyddsavstånd som kan behöva tillämpas mellan olika slag av störningskällor och olika former av bebyggelse.

Miljökonsekvensbeskrivningar

I miljöbalken finns bestämmelser om att en miljökonsekvensbeskriv- ning skall, om inte regeringen föreskriver undantag, ingå i en ansökan för en verksamhet eller annan åtgärd som kräver tillstånd enligt vad

som följer av balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken (8 kap. 1 5). Vidare sägs att regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon av de NRL—anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning (8 kap. 2 å). Av 2 kap. 1 & framgår emellertid att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa uppräknade lagar, dvs. de NRL—anknutna lagarna. Det synes bäst förenligt med denna be- stämmelse att i första hand regler om miljökonsekvensbeskrivningar tas in direkt i de NRL-anknutna lagarna.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör oavsett vilken lag det är fråga om bygga på gemensamma principer med iakttagande dock av att beskrivningen kan ges vidare eller mer begränsat innehåll allt efter frågans vikt och beskaffenhet. Alla miljökonsekvensbeslaivningar bör därför grundas på miljöbalkens bestämmelser. Det blir då med stöd av miljöbalken som närmare föreskrifter om sådana beskrivningar meddelas också beträffande ärenden enligt de NRL-anknutna lagarna. Om och i så fall hur föreskriftsrätten skall fördelas mellan olika myndigheter övervägs av Miljöorganisationsutredningen.

Enligt vår mening bör för plan- och bygglagens del de nu be- gränsade kraven på miljökonsekvensbeskrivningar i 5 kap. 18 5 plan- och bygglagen utvidgas väsentligt. Den av regeringen utsedde ut- redaren av planlagstiftningen har som tidigare redovisats anslutit sig till våra förslag i så motto att han förordar krav på miljökonsekvens- beskrivningar vid framtagandet av en detaljplan som innebär betydande inverkan på miljön, hälsan, säkerheten eller hushållningen med natur- resurser. Vi godtar detta förslag.

Bostadsmiliöjiågoma

Som tidigare redovisats hör hälsoskyddslagen till de lagar som skall inordnas i miljöbalken. Detta har tett sig naturligt med hänsyn till den betydelse skyddet av hälsan tillmätts i balken. Den nuvarande förut- sättningen för ingripande till skydd för hälsan, dvs. att sanitär olägen- het skall föreligga, har utgått.

Vi vill i sammanhanget erinra om att vi i huvudbetänkandet på s. 724 f något berört hälsoskyddet i bostäder - detta med anledning av att Statskontoret i en utredning förslagit att de bostadshygieniska frågorna i framtiden lämpligen borde regleras genom bestämmelser i plan- och bygglagen. Vi framhöll att detta förslag inte kunde genom-

föras utan en grundläggande förändring av plan- och bygglagen. Vi konstaterade att ett annat sätt att uppnå Statskontorets önskemål om samordning vore att tillskapa en särskild inomhuslag. Vi avvisade emellertid också en sådan lösning, eftersom vi ansåg den strida mot våra direktiv om att samla hälso- och miljöskyddslagarna i ett lag- komplex.

Vi anser inte att ändringarna i hälsoskyddsreglema i miljöbalken behöver föranleda några ändringar i plan- och bygglagen. De vidgade möjligheterna att ingripa mot planerade verksamheter, en ändring som mer beror på önskemålet att samordna tillsynsreglema i de olika lagarna än ett önskemål att ändra nuvarande regler i hälsoskyddslagen, torde i praktiken inte ha någon större betydelse eftersom det an- kommer på kommunala myndigheter att agera oberoende av om det är fråga om befintlig bebyggelse eller nybebyggelse, må vara att det även framöver måste ske med stöd av bestämmelser i olika lagar.

Överklagande

I detta betänkande föreslår vi beträffande andra sektorslagar att Miljö- ombudsmannen skall tillerkännas rätt att överklaga beslut enligt lagen i fråga. Vi ser emellertid inte något behov av att Miljöombudsmannen skall kunna överklaga beslut enligt plan- och bygglagen och lägger därför inte fram något förslag i det hänseendet.

Den statliga kontrollen

Vi har i avsnitt 3.4.8 närmare redogjort för i vilka fall staten genom länsstyrelsen kan överpröva kommunala detaljplaner och områdes- bestämmelser. Så kan ske om ett riksintresse enligt naturresurslagen inte tillgodosetts, regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har sam- ordnats på ett lämpligt sätt eller en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes eller övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

De redovisade bestämmelserna gör det bara i mycket begränsad utsträckning möjligt att upphäva kommunala planer. Det är naturligt att så är fallet. Det kommunala planmonopolet är en grundsten i systemet för bebyggelseplanering och ett uttryck för den decentrali-

sering som sedan den första kommunreformen i början på 50-talet i allt högre grad har karakteriserat det svenska samhället. Det är alltså endast när mycket viktiga intressen åsidosätts eller när grannkom- muner inte kan enas som en detaljplan kan bli upphävd. I läns- styrelsernas praxis förekommer det också endast mycket sparsamt att en länsstyrelse kallar in en detaljplan för prövning. Av dem som sålunda granskas är det endast en mindre del som upphävs, främst därför att bebyggelse enligt planen skulle medföra olägenheter från hälsosynpunkt. De flesta frågor där det kan föreligga motsättningar mellan statliga och kommunala intressen löses under samråds- och utställningsskedena.

Miljökvalitetsnormer är av central betydelse för hälsoskyddet. Med den reglering som föreslås i miljöbalken är det egentligen endast de som sätter en gräns för vad människors hälsa och miljön får utsättas för. Vi är övertygade om att kommunerna kommer att vara väl med- vetna om behovet av att iaktta fastställda kvalitetsnormer och ange- lägna att följa dem. I den mån så inte skulle vara fallet kommer i stället allmänhetens intresse för och kunskaper om miljöproblem att påverka kommunledningarna via den kommunala demokratin. Vi anser ändå att miljökvalitetsnormer har en sådan betydelse jämställd med övriga intressen som kan föranleda statlig överprövning att ett ut- rymme bör lämnas för statlig kontroll av att de efterlevs. Detta är så mycket mer befogat som miljökvalitetsnormerna ofta torde behöva beaktas över kommungränsema och alltså även den förutsättning för statlig kontroll som behovet av kommunal samordning utgör kan komma att föreligga. Dessutom är den föreslagna ordningen logisk i förhållande till vad som nu gäller. Nu kan som nämnts en kommunal plan överprövas av länsstyrelsen bl.a. om en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa. Kvalitetsnormer syftar bl.a. till att förebygga störningar som överskrider vad människors hälsa tål och det är också på hälsoskyddsområdet som miljökvalitets- normema åtminstone till en början kan väntas få sin största betydelse. Frågan är alltså om planläggning sker i strid mot gällande regler i fråga om hälsoskydd och säkerhet. Vi vill tillägga att systemet med miljökvalitetsnormer till en början torde komma att få en ganska begränsad tillämpning och att det under alla omständigheter behövs ett nära samarbete mellan statliga och kommunala myndigheter för att tillämpa dem på ett riktigt sätt.

En annan omständighet som är värd att beakta i sammanhanget är att Sverige som nation till följd av EES-avtalet och ett eventuth

framtida medlemskap i den Europeiska Unionen har ett ansvar för att EU:s förordningar och direktiv inom bl.a. miljöområdet uppfylls. Som vi redovisat i vårt huvudbetänkande har man sedan länge inom EU använt sig av miljökvalitetsnormer. Även om dessa normer, i likhet med dem som föreslås i miljöbalken, inte är direkt rättsligt bindande är Sverige dock skyldigt att införliva dessa i svensk miljörätt. Så har för övrigt redan skett genom nyligen gjorda ändringar i hälsoskydds- lagen. Om miljöbalksförslaget antas av riksdagen kommer EU:s miljökvalitetsdirektiv i framtiden att införlivas i svensk lagstiftning med stöd av bestämmelser i miljöbalken.

Sverige har emellertid som nation inte endast en skyldighet att införliva EU:s miljökvalitetsdirektiv i den egna lagstiftningen utan även ett visst ansvar för att dessa blir uppfyllda. Detta ansvar innebär bl.a. att det åligger Sverige att till EU lämna information inom vilka områden av landet normema inte uppfylls. Sverige är också skyldigt att, sålänge miljökvalitetsnormema inte är uppfyllda inom ett område, regelbundet till EU redovisa hur man skall kunna komma till rätta med missförhållandena. Skulle Sverige brista i dessa skyldigheter kan frågan prövas rättsligt.

De EG-direktiv i fråga om miljökvalitetsnormer som har intresse inom samhällsplaneringsområdet är luftkvalitetsdirektiven för tätorts- miljöer. Dessa direktiv har tillkommit i första hand för att slå vakt om tätortsbefolkningens hälsa. Från svensk sida har man emellertid ansett att dessa direktiv redan i dag uppfylls i samtliga av landets tätorter.

Man torde emellertid kunna räkna med att man inom den Euro- peiska Unionen i framtiden i allt större utsträckning kommer att reglera medlemsnationemas miljöåligganden genom att fastställa olika krav på miljökvaliteter som skall uppfyllas. Dessa krav kommer, i likhet med dem i miljöbalken, sannolikt att kunna avse såväl skyddet av hälsan som miljön i övrigt. Inför ett sådant perspektiv och de skyldigheter som då kan komma att åvila Sverige synes det rimligt att staten ges möjlighet att påverka förhållandena - exempelvis samhälls- utvecklingen om denna skulle gå åt ett håll som kommer i konflikt med EU:s miljökvalitetsnormer. Lämpligast sker detta genom in- förande av möjlighet för staten att genom länsstyrelserna överpröva kommunala planer som kan antas komma att strida mot fastställda miljökvalitetsnormer.

En sådan ordning bör också innebära att bestämmelserna i 12 kap. 6 och 7 55 torde kunna tillämpas för att tillgodose miljökvali- tetsnonner.

Visserligen är för närvarande Plan- och byggutredningen sysselsatt med att utarbeta förslag beträffande den framtida statliga kontrollen av kommunala planer och kan väntas redovisa sådana förslag i början av hösten. Frågan om miljökvalitetsnormer är emellertid så central för det arbete som vi själva bedrivit att vi anser oss böra för vår del lägga fram förslag i ämnet.

I enlighet med våra förslag i huvudbetänkandet bör därför nya detaljplaner eller områdesbestämmelser kunna överprövas av läns- styrelsen om de kan befaras leda till att miljökvalitetsnormer över- skrids.

Reglerna om statlig kontroll hänger nära samman med ett system för samråd mellan länsstyrelserna och kommunerna som innefattar bl.a. dels information från länsstyrelsernas sida om vissa viktigare förhållanden som bör uppmärksammas av kommunerna vid ut- arbetandet av kommunala planer, dels yttranden från länsstyrelserna om förhållanden som skulle kunna leda till att en kommunal plan upphävdes. Detta system innebär inte i sig någon statlig kontroll av kommunerna utan är ett naturligt led i en kommunikation mellan stat och kommun som skall förbygga att kommunerna utsätts för några överraskande ingripanden från statens sida. Länsstyrelsen bör därför i det samråd som skall äga rum vid utarbetandet av nya eller ändrade planer informera kommunen om föreliggande risker för att miljökvali- tetsnormer överskrids.

Ett instrument för genomförande av miljökvalitetsnormer är åt- gärdsprogram. Enligt 6 kap. 4 & miljöbalken skall ett åtgärdsprogram upprättas, om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Detta skall göras av en kommun, om miljökvalitetsnormens räckvidd är begränsad till kommunens område, av länsstyrelsen om en miljö- kvalitetsnorm gäller vissa kommuner i ett län och i övriga fall av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I ett åtgärdsprogram skall anges vilka åtgärder som bör vidtas för att uppfylla en miljökvalitetsnorm.

Självklart behöver kommunen inte någon information om åtgärds- program som kommunen själv upprättat. I övrigt bör det åligga läns— styrelsen att under det förut omnämnda samrådet informera kommunen om sådana åtgärdsprogram som framtagits av statliga myndigheter och som berör område beläget inom kommunens gränser.

3.9. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i plan— och bygglagen (1987:10)

När det i detta och följande kapitel i specialmotiveringen till lag- rummen anges att en föreslagen bestämmelse motsvarar en eller flera bestämmelser i gällande lydelse av lagen i fråga, innebär detta i vissa fall endast att den föreslagna bestämmelsen rör samma ämne, medan det sakliga innehållet kan ha ändrats utan att detta i alla avseenden motiveras.

1 kap. Inledande bestämmelser

3 5 Varje kommun —-- och enskilda.

Regleringen av --- del av kommunen. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detalj— plan för områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses eller att ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken genomförs eller annars för att miljökvali- tetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken skall uppfyllas..

Fastighetsplaner får --- av detaljplaner. För samordning --- regionplaner antas.

Den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till naturresurslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens hushållningskapitel.

Också för att ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken skall kunna genomföras eller annars för att miljökvalitetsnormer skall uppfyllas kan det vara ändamålsenligt att områdesbestämmelser upp- rättas. Förslag om det förs in i tredje stycket.

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse

2 & Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall tillämpas de hushållningsbestämmelser som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap.

302 Kapitel 3 miljöbalken.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall naturresurslagen tillämpas vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

Enligt 2 kap. l & miljöbalken skall bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken också tillämpas enligt vad som är föreslnivet i de olika NRL-anknutna lagarna, bl.a. plan- och bygglagen. Av de an- givna kapitlen innehåller 3 kap. grundläggande hushållningsbestäm- melser, 4 kap. särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, 6 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer och 8 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar.

Den i balkförslaget valda konstruktionen att göra de nämnda paraplybestämmelsema tillämpliga även vad gäller de NRL—anknutna lagarna kräver att det i var och en av dessa tas in en bestämmelse av vilken det närmare framgår i vilka sammanhang och i vilken omfatt- ning paraplybestämmelsema i miljöbalken skall tillämpas i frågor som regleras i de NRL-anknutna lagarna, bl.a. plan- och bygglagen.

I hänvisningsbestämmelsen bör anges att de från naturresurslagen hämtade grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelsema skall tillämpas, liksom bestämmelserna om miljökvalitetsnormer. Det bör understrykas att miljökvalitetsnormer självfallet skall fastställas med stöd av miljöbalken. Hänvisningen innebär sålunda dels att sådana miljökvalitetsnormer som fastställts enligt miljöbalken skall tillämpas också enligt plan- och bygglagen, dels att tillämpningen därvid skall ske på det sätt som anges i miljöbalken.

Enligt vår mening bör en sådan tillämpning äga rum i huvudsak i samma omfattning som för närvarande. I fråga om plan- och bygg- lagen bör sålunda hushållningsbestämmelser samt miljökvalitetsnormer tillämpas vid planläggning samt i ärenden om bygglov och förhands- besked.

Hänvisningen till miljöbalken bör vidare avse balkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Emellertid bör hänvisningen till dessa bestämmelser inte göras i förevarande paragraf utan i 5 kap. 18 &. Denna paragraf innehåller redan i dag bestämmelser om miljö- konsekvensbeskrivningar.

3 & Bebyggelse skall lokaliseras till mark som år lämpad för ända- målet med hänsyn till

I . de boendes och övrigas hälsa,

2. jord-, berg- och vattenförhållandena,

3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice, 4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar, samt 5. behovet att främja en hållbar hushållning med naturresurser. Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken. Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Vi har i den allmänna motive- ringen redogjort för vår syn på plan- och bygglagen som en med miljöbalken sidoordnad lag för bebyggelse. De hänsyn till hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser som skall tas enligt miljöbalken gör sig vid tillämpningen av plan- och bygglagen gällande främst vid prövningen av lokaliseringsfrågor. Det är också till be- stämmelser om sådan prövning som en hänvisning till miljöbalken bör knytas.

Paragrafen innehåller redan nu, i första stycket punkterna 1 och 4, behövliga regler om hänsyn till hälsa och miljö. Vad som ytterligare krävs är en bestämmelse om hänsyn också till hushållningen med naturresurser. En sådan bestämmelse bör införas i en ny punkt 5 i första stycket.

Den erinran om miljöbalkens bestämmelser som bör tas in också i plan- och bygglagen bör knytas till bestämmelserna i paragrafens första stycke och tas upp i ett andra stycke. I detta stycke bör erinras om att bestämmelser om skydd för människors hälsa eller miljön samt om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken. Bestämmelsen innebär att lokalisering av bebyggelse skall ske på sådant sätt att de uppräknade intressena tillvaratas inom ramen för vad som är föreskrivet i miljöbalken. Bestämmelsen innebär bl.a. att en planläggning inte får ske så att miljöfarlig verksamhet som medges enligt planläggningen kommer att strida mot miljöbalkens stoppregler för miljöfarlig verksamhet.

304. Kapitel 3 4 kap. Översiktsplan

1 5 I översiktsplanen skall redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Av planen skall framgå 1. grunddragen ifråga om den avsedda användningen av mark-och vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och be- varande av bebyggelse, 2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken, 3. hur kommunen avser att genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 45 miljöbalken eller annars uppfylla miljökvalitets- normer enligt 6 kap. miljöbalken.

I andra stycket föreslås att kommunen i översiktsplanen skall redovisa, hur den avser att genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken eller annars uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken.

5 & Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

I . ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riks- intressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses,

2. informera kommunen om sådana åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av statliga myndigheter och som berör område inom kommunen,

3. informera kommunen om sådana milj'ökvalitetsnonner enligt 6 kap. miljöbalken som i övrigt berör område inom kommunen,

4. verka för att sådana jiågor om användningen av mark— och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

5. ta till vara statens intressen.

De föreslagna ändringarna i punkterna 2 och 3 har samband med förslagen om ändringar beträffande den statliga kontrollen och har kommenterats i avsnitt 3.8.3 i den allmänna motiveringen.

9 & Länsstyrelsen skall under utstållningstiden avge ett gransknings— yttrande över planförslaget.

Av yttrandet skall framgå om I . förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljö-

balken,

2. förslaget inte står i överensstämmelse med ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av en statlig myn- dighet och berör område inom kommunen eller annars inte uppfyller miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken,

3. sådana frågor rörande användningen av mark- och vatten- områden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

4. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Vad som särskilt skall framgå av länsstyrelsens yttrande är om det enligt länsstyrelsens mening föreligger sådana förhållanden som kan föranleda länsstyrelsen att kalla in planförslaget för överprövning med stöd av 12 kap. 1 &. Hit hör bl.a. att planförslaget strider mot ett åtgärdsprogram eller mot miljökvalitetsnormer.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser

7 & Utöver vad som enligt 3 5 skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt 13 kap. miljöbalken,

Den nuvarande hänvisningen i punkten 11 till miljöskyddslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens kapitel om miljöfarhg verksamhet.

16 & För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa I . att syftet med översiktsplanen uppnås, 2. att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses, 3. att ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken genomförs, eller 4. att annars miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken upp-

fylls. Med områdesbestämmelser får regleras 1. i vad mån ---

Bland de ändamål som områdesbestämmelser skall tillgodose anges även att säkerställa att ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken genomförs eller att miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken annars uppfylls.

Paragrafen har delats på två stycken. Vidare har innehållet i nu- varande första meningen efter de gjorda tilläggen delats in i nuvarande punkter.

18 & Detaljplanen --- planen.

En detaljplan --- motorcyklar. Vid upprättande av detaljplan skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken föreligga, om detaljplanen medger en an- vändning av mark eller byggnader eller andra anläggningar som kan befaras medföra en betydande inverkan på människors hälsa eller miljön eller på säkerheten eller äventyra en hållbar hushållning med naturresurser.

Som vi redan anmärkt under 2 kap. 2 5 bör bestämmelser om miljö- konsekvensbeskrivningar även i fortsättningen ligga kvar i tredje stycket av förevarande paragraf.

Enligt vår mening bör miljökonsekvensbeslo'ivningar föreligga vid upprättande av detaljplan, men bara under förutsättning att detaljplanen medger en användning av mark eller byggnader eller andra anlägg- ningar som kan befaras medföra en betydande inverkan på människors hälsa eller miljön eller på säkerheten eller äventyra en hushållning med naturresurser. Förslaget har motiverats i avsnitt 3.8.3.

22 5 Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

]. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses,

2. informera kommunen om sådana åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av statliga myndigheter och som berör område inom kommunen,

3. informera kommunen om sådana miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken som i övrigt berör område inom kommunen,

4. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och

vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, 5. ta till vara statens intressen.

Ändringarna motsvarar dem som föreslås i 4 kap. 5 5.

12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m.

1 & Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att I . ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses, 2. ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av en statlig myndighet inte blir genomfört eller annars miljö- kvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken inte blir uppfyllda, 3. regleringen av sådana frågor om användningen av mark— och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt, eller 4. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Första stycket punkten 2 föreslås bli tillagt. Det innebär att läns- styrelsen skall kalla in en plan för överprövning, om det kan befaras att den beslutade planläggningen skulle leda till att åtgärdsprogram eller miljökvalitetsnormer åsidosätts.

De föreslagna bestämmelserna i 1 kan med stöd av 45 göras tillämpliga också på bygglov och förhandsbesked.

5 & Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut omprövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken samt frågan huruvida ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av en statlig myndighet blir genomfört eller annars miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken

blir uppfyllda. Regeringen får --- viss del.

Den nuvarande hänvisningen i första stycket till naturresurslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens hushållningskapitel. Dess- utom föreslås att regeringens prövningsmöjlighet skall få omfatta även frågan huruvida ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 4 & miljöbalken som upprättats av en statlig myndighet blir genomförd eller annars miljö- kvalitetsnormer enligt 6 kap. miljöbalken blir uppfyllda.

6 & Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (plan- föreläggande), om det behövs för att tillgodose sådana intressen som avses i I 5 I, 2 eller 3.

Ändringen innebär att planföreläggande kan användas även för att genomföra miljökvalitetsnormer liksom åtgärdsprogram som upprättats av en statlig myndighet.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

8 5 Ägare och innehavare --- 2 eller 3.

Rätt till ersättning --- berörd del av fastigheten. Medför beslut --— ägaren begär det. Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 9 kap. 2-7, 13 b och 15 åå miljöbalken, förbud enligt 10 kap. 4 & och 11 kap. 5 & tredje stycket samma balk och beslut enligt 18 & skogsvårdslagen (1979:429), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 & skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med an- ledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 5 eller motsvarande bestämmelseri lagen om kulturminnen m.m. eller miljöbalken, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet bealdas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 & beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljö- balken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. Ifall --- eller inlösen.

I paragrafens nuvarande lydelse hänvisas i fjärde och femte styckena till bl.a. dels beslut enligt 5, 8, 9, 11 och 19 åå naturvårdslagen och 19 kap. 2 åvattenlagen, dels förbud enligt 20 å andra stycket och 21 å andra stycket naturvårdslagen, dels riksintressen enligt naturresurs- lagen. Dessa hänvisningar har ersatts med hänvisningar till miljö- balken. Vad gäller beslut enligt 19 kap. 2 & vattenlagen, som behand— lar inrättande av vattenskyddsområde och föreskrifter om inskränk— ningar i förfoganderätten över fastigheter inom sådant område, har vi i avsnitt 4.4.3 föreslagit att dessa bestämmelser skall föras över till 9 kap. miljöbalken.

17 kap. Övergångsbestämmelser

23 5 För överträdelse --- lindrigare påföljd. Underlåter någon -—- i sak. Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136 a & byggnadslagen (] 947.385 ), skall bestämmelserna i 21 kap. miljöbalken tillämpas.

Den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till straffbestämmelsema i 4 kap. 6 5 naturresurslagen har ersatts med en hänvisning till an- svarsbestämmelsema i miljöbalken.

' _u atm- __ _. .. . ' Musmatta? MW! mma M! %% 'MW'EWJ ". .lä' »wwwwmttlmputttwt'm' 'new' attt-m . -; ' mmmammmattttghawwwm '. 'mw mammiwmmttttl 'atttvlmm mät—utr .men—ut' WMMM mamma man magin mettme'w pimpa-Wim anv mallar! .'. %maul mo nähä ..srö't the åhhmabbwtlmemw va abnpnhrti "att

Wwäwmlmm =" | '.'.,.'. _. , ,_ -.. _ H.,,» "41% . WW. mmm titta matt-tt W; . avlägsnandet mn det %&?th _..tl rutit» stl-JM _WW

" gr.-vartåt Peder”?!

- "” Määttä hm.—thin: tu Wiltré' :* "Winn _ | " 2me rnilj-ölr' glimrtawmtrlfan ntltglbwv ägnats m=» upprättats . är en statlig. myndigm. &;th mm 'i && ., '- Mi "* M_Ell' 'anä

muammamwm mmmm mmwmwwmmww _ _ .wmutt'miwm att ut "83 Näl,,rtltc -"—.r.3t ?mi. ham" _ itt—ll." .! mmwtmtm mt. n. ""Ja Mmmm—upmmwwm t åt att t i tät! Harmful.- tät-.it "V_MM wwgmwm " Mia.,» trastar mmm-ett [jär pmm-mmm två,: .Net," H . » . ' lagtmrliiälr.'5'5£11ttraktdmstttimmu'. tlhttp: 2.1-Mbeki: tl itä ' _] raw ”»thiigtlilw. wqrmnlttav Jirrådjesmcie: _ . u' tim!!! W d'.-li lir-vita artigt ll? amma-t' trampas, strular Quill-Miami, mätte-tm m tas ttt'pwtå'lr mp _|; .j-. # hut. __lsesmm slått" Ms m Imprint» av Mmmm: :|. = .. &"er m # mm fitä'åår i'lttrm' ämm , -. .-.|_'_.'t.l_l_ ,J- ti;&rmbtt—: t-ilbfm'amhrr. &.ltt'ngel'iptnhttmmtm- _" |l- "." . magrar-titt! gun-4 wmm' '-'--l ' lf & w' (ut. t't'tWMl-läa tan-line "termin,,mam mmm "

.._w”l'

gå..-' anta.—tm Wat-M. HM: ' ' !E giller äerH-mr som om fjället., mtb: i;

w ...ett; qall-akan- r -.-:.:'.1' % 'mtlmr mamman tft-'»: mm 35” .' .' _..____ #. ...—,f'ptttmtu._lirpilihtT _gllrr'umett ' .

4 Vattenlagen

4.1. Allmänt om vattenlagen

Vattenlagen är tillämplig på vad som i den betecknas vattenföretag och vattenanläggningar. Dessutom innehåller lagen regler om skydd för vattenförsörjningen m.m.

Med vattenföretag förstås bl.a. vissa byggnadsåtgärder i vattendrag, sjöar och andra vattenområden, bortledande av grundvatten, tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt åtgärder för att av— vattna mark, sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten. Med vattenanläggning avses en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag.

I vattenlagen görs i princip inte någon skillnad mellan vattenföretag som utförs för att tillgodogöra vattnet i nyttigt syfte och företag som syftar till att leda bort skadligt vatten.

Vattenlagen bygger i väsentliga delar på principerna i 1918 års vattenlag. Detta gäller bl.a. lagens tillämpningsområde, den grund- läggande frågan om rätten till vattnet och det vattenrättsli ga prövnings- systemet. Emellertid innehåller vattenlagen också nyheter, bl.a. med avseende på kravreglerna. Från att tidigare ha varit strikt uppbyggda, inte minst vad gällde ekonomiska beräkningar, möjligör numera vattenlagens tillåtlighetsregler att det görs en samlad bedömning av ett vattenföretags lämplighet så att detta kan inpassas i samhällsplane- ringen i stort.

I materith hänseende gäller vattenlagen och miljöskyddslagen fullt ut vid sidan av varandra då det gäller vattenföretag som kan leda till vattenförorening eller annan störning.

4.2. Behovet av anpassning

Vattenlagens portalparagraf, 1 kap. 1 &, upptar en övergripande aktsamhetsregel som kan sägas ge uttryck för lagens inriktning. Enligt denna regel skall vatten skyddas och vårdas som en gemensam natur- tillgång. Häri ligger också att vattnet skall användas med sparsamhet (prop. 1981/82:130 s. 88).

I förhållande till 1918 års vattenlag var detta något nytt. Huvud- syftet vid tillkomsten av äldre vattenlagen hade varit att skapa gynn- samma lagliga förutsättningar för att tillgodogöra vattenkraften i landets vattendrag samtidigt som vissa klart definierade motstående intressen favoriserades i lagen.

Vid tillkomsten av 1983 års vattenlag anförde föredraganden följande. De ändamål som 1918 års vattenlag avsåg att fylla har otvivelaktigt sin aktualitet fortfarande, men många nya omständigheter har samtidigt tillkommit när det gäller våra vatten. Bl.a. kan nämnas den ökande medvetenheten om vattnet såsom en naturtillgång av stort värde från miljösynpunkt samt för rekreation och friluftsliv. Detta måste återspeglas i vattenlagstiftningen. Strävan bör vara att med en ny vattenlag skapa ett instrument med vars hjälp det går att göra en rimlig avvägning mellan exploateringsintresset och motstående allmänna och enskilda intressen. En grundläggande förutsättning måste dock vara att företagen står i god överensstämmelse med planerna inom olika samhällssektorer. Samtidigt får det inte vara så att ett vattenföretag, även om det står i överensstämmelse med ett en gång givet tillstånd, lägger hinder i vägen för fortsatt utveckling under all framtid. Här kräver hänsynen till främst allmänna intressen att det finns möjligheter till omprövning av ett företag (a. prop. s. 66 0.

Man torde tryggt kunna påstå att uppskattningen av våra vatten som naturtillgång med stor betydelse för miljön har stärkts ytterligare efter vattenlagens tillkomst. Särskilt är det därvid vattendragens och kanske i än högre grad våtmarkemas betydelse som livsmiljöer för växt- och djurarter som kommit i blickpunkten. Medvetenheten om vattnens betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden har, inte minst efter Rio-konferensen, blivit större än tidigare.

När det t.ex. gäller reglering av vattendrag och sjöar ligger det just i företagets syfte att åstadkomma förändringar. Det är detta som är ändamålet med vattenlagen, att reglera förutsättningarna för att på detta sätt exploatera naturen. Tillåter man inte förändringarna blir det inte några vattenföretag.

Den inverkan ett vattenföretag har på i första hand motstående allmänna intressen varierar självfallet med typen av företag. Vatten- regleringar och vattenkraftverk påverkar främst fisket och den fysiska landskapsbilden. En omfattande reglering kan medföra en total föränd- ring av landskapet på så sätt att regleringsmagasinet ersätter det tidigare kultur- och naturlandskapet. Företag för markavvattning påverkar främst växt- och djurlivet men kan också beröra landskapets utseende. Vattenföretag som avser uttag av grundvatten påverkar i första hand hushållningen med naturresurser men kan i vissa fall även ha betydelse för växt- och djurlivet till följd av minskat grundvatten- läckage till bäckar och andra mindre vattendrag. Företag som syftar till att öka grundvattenmängden kan leda till förhöjda grundvatten- nivåer med åtföljande försumpning av marken.

Däremot leder vattenföretag inte annat än i undantagsfall till förore— ningar eller utsläpp som kan hota människors hälsa. Ett sådant fall kan dock vara att grundvattnet förorenas i samband med återförande till grunden av vatten från en anläggning för utvinning av värme.

Inte heller leder vattenföretag till utsläpp som orsakar globala klimatförändringar. Ett vattenkraftverk som ersätter ett fossileldat kondenskraftverk kan som en ren energikälla i stället bidra till att minska utsläpp som har betydelse i såväl ett globalt som lokalt pers- pektiv. En lokal klimatpåverkan kan dock förekomma i form av sjörök vid regleringsmagasin samt i anslutning till vattendrag där kylvatten släpps ut.

Sverige är sällsynt lyckligt lottat när det gäller tillgången på färsk- vatten för olika ändamål. På senare tid har emellertid konkurrensen mellan olika intressen om vattentillgångarna visat att alla behov inte kan tillgodoses utan att en fördelning måste ske.

Det anförda visar att stor vikt måste läggas vid att vattenlagen får ett sådant innehåll att vid dess tillämpning all tillbörlig hänsyn visas hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser. Den grundsyn som präglar miljöbalken bör därför i fortsättningen i största möjliga utsträckning komma till uttryck också i vattenlagen. Samtidigt måste framhållas att det vid utförande av vattenföretag och anläggningar för sådana ofta är ofrånkomligt att naturen skadas. Även om vattenlagen betraktas som och behåller sin karaktär av exploateringslag bör den såvitt angår skyddet för hälsa och miljö och främjande av hushållning med naturresurser bygga på samma principer som miljöbalken. Om denna innebär att hänsynen till miljön skall ges större tyngd i av- vägningen mot andra samhällsintressen, bl.a. exploateringsintresset,

bör på motsvarande sätt miljöhänsynen tillmätas större betydelse också vid tillämpningen av vattenlagen. Det är därför naturligt att, när det gäller hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser, samma grundläggande principer får prägla vattenlagen som miljöbalken i den mån de är tillämpliga i vattenrättsliga sammanhang. Att tillämpa en syn på miljöfrågorna vad gäller vattenföretag och vattenanläggningar och en annan syn i fråga om t.ex. miljöfarlig verksamhet är svårt att motivera.

Det nu anförda innebär att vattenlagen bör innehålla målbestäm- melser och allmänna aktsamhetsregler som bygger på miljöbalkens grundsyn men som är närmare anpassade till vattenlagens regelsystem.

4.3. Metoder för en anpassning

Som redovisats i föregående avsnitt bör vattenlagen anpassas till den syn på hälso-, miljö- och hushållningsfrågoma som ligger till grund för miljöbalken. Samtidigt måste iakttas att denna anpassning sker med beaktande av de särskilda syften som kännetecknar vattenlagen. Vi förordar att vattenlagen ändras så att en sådan anpassning sker. För anpassningen kan väljas flera olika metoder.

En lösning har vi i princip redan avvisat. Det är alternativet att föra in vattenlagen i miljöbalken. Den bedömningen, som också har stöd i lagrådsremissen, bör stå fast. Ett gott skäl härtill är att miljöbalkens ikraftträdande skulle försenas på ett oaccepabelt sätt om ansträngningar nu skulle inriktas på att stöpa om balken så att även vattenlagen kan föras in. Ett mer principith och därför viktigare skäl är att vatten- lagen innehåller ett stort antal bestämmelser av teknisk natur inriktade just på vattenföretag och vattenanläggningar, vilka det i och för sig är önskvärt att behålla i lagform men som skulle ge miljöbalken en våldsam slagsida åt det vattenrättsliga hållet om de fördes in i denna. Det tredje och kanske viktigaste argumentet är att en stor del av de frågor som behandlas i vattenlagen prövas av domstol och att det därför krävs rättegångsregler i en helt annan utsträckning än i miljö- balken. Det sist sagda innebär å andra sidan att om man i en framtid går över till domstolsprövning också på miljöområdet och förfarandet därför behöver regleras mer ingående, det i en sådan situation kan visa sig fruktbart att tillämpa vattenlagens förfaranderegler och i det sammanhanget slå ihop miljöbalken och vattenlagen.

En andra möjlighet är att låta miljöbalkens allmänna delar gälla

fullt ut i vattenrättsliga frågor och behålla en vattenlag som bara behandlar de rent tekniska och processrättsliga delarna av vattenrätten. En sådan lösning skulle dock försämra möjligheterna för både allmän- heten och myndigheterna att överblicka vattenrätten. Med tanke på ämnesområdets stora omfattning skulle detta medföra nackdelar från pedagogisk synpunkt.

En variant av detta alternativ är att föra över åtminstone tillåtlig- hetsreglema i vattenlagen till miljöbalken. Dessa regler kan emellertid sägas utgöra vattenlagens kärna. Även en sådan lösning skulle medföra olägenheter från både tillämpnings- och informationssynpunkt. Om vattenlagen ändå skall behållas till väsentliga delar, synes det bättre att ge även den lagen en miljövänlig profil. Detta kan i första rummet ske genom utformningen av tillåtlighetsreglema.

Ett alternativ är att endast paraplybestämmelsema i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken blir tillämpliga vid prövning enligt vattenlagen och att denna i övrigt inte upptar några andra aktsamhetsregler än de som nu gäller. I den mån vattenlagens aktsamhetsregler avviker från miljöbalkens aktsamhetsregler, skulle de utesluta tillämpningen av sistnämnda regler. Detta innebär att någon anpassning inte sker alls till miljöbalken utöver tillämpningen av paraplybestämmelsema.

En ytterligare möjlighet är att i vattenlagen ta in aktsamhetsregler som är fullständiga och fristående från miljöbalken men som har samma materiella innehåll som denna. Det blir då kanske naturligare för vattendomstolama att tillämpa dessa aktsamhetsregler som alltså finns i den "egna" lagen.

Även om man finner att samma principer i huvudsak bör gälla såväl för vattenfrågor som inom miljörätten i övrigt kan ändå till förmån för att särskilda regler förs in i vattenlagen anföras följande. Erfarenheterna visar att myndigheter och andra som har att tillämpa en viss lag väntar sig att finna en fullständig reglering av ämnet i denna lag och lätt förbiser bestämmelser i andra lagar. Dessa bestäm- melser riskerar då att aldrig slå igenom på det särskilda området.

Tillämpningen av vattenlagen har utvecklats under lång tid och man kan tala om en egen ”lagkultur". Erfarenheterna från tidigare lagstift- ning visar också att det krävs mer än enkla hänvisningar för att ändra en sådan praxis. Det finns därför anledning att noga överväga hur kopplingen mellan lagarna i framtiden skall kunna göras tydlig så att praxis i realiteten utvecklas efter de gemensamma grunder som förut- sattes. Det kan därvid inte bortses från att vattenlagen nu innehåller fullt utvecklade tillåtlighetsregler som sedan länge tillämpas av vatten-

domstolar och förrättningsmän. Dessa tillåtlighetsregler utgör i viss mån motsvarigheter till regler i miljöbalken. Att helt ersätta dem med hänvisningar till miljöbalken synes kunna försvaga effekterna av det skydd för allmänna intressen som nu finns i vattenlagen. Särskilt gäller detta om den kontrollbestämmelse som finns i 3 kap. 3 & vattenlagen. Enligt denna bestämmelse får ett vattenföretag, även om det annars inte finns hinder mot det, inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen; företaget får dock komma till stånd, om regeringen timer att företaget är av synnelig betydelse från allmän synpunkt. Detta är som synes en motsvarighet till stoppreglema i miljöbalken. Det synes rimligt att man i vattenlagen behåller stoppregler av hänsyn till allmänna intressen och att dessa därvid utformas efter mönster av stoppreglema i miljöbalken.

I den mån miljöregler i vattenlagen måste ha samma sakliga inne- börd som dem i miljöbalken talar enligt vår mening övervägande skäl för att i vattenlagen ta in fristående och fullständiga tillåtlighetsregler. Undantag från denna princip måste dock göras i fråga om paraplybe- stämmelsema som - förutom lokaliseringsbestämmelsen - kommer att finnas bara i miljöbalken.

4.4. Närmare om anpassningen

4.4.1. Övergripande aktsamhetsregler

I miljöbalken finns ett antal till varandra anpassade övergripande aktsamhetsregler. Dessa har förts samman i ett kapitel i miljöbalkens första avdelning. Reglerna skall vara tillämpliga på alla företag, kommuner och andra som utövar en verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd, som kan komma att skada människors hälsa eller miljön, i den utsträckning de görs tillämpliga i de kapitel som ingår i balkens tredje och fjärde avdelningar. Enligt lagrådsremissen bör det i fråga om aktsamhetsreglemas tillämpningsområde tydligt framgå för vilka verksamhetsområden reglerna kan göras gällande. Bara om dessa områden klart redovisas, sägs det i remissen, blir det möjligt att i förväg avgöra för vilka fall myndigheterna har rätt att ingripa. För farliga verksamheter bör de allmänna aktsamhetsreglema gälla fullt ut. För naturvårdens del är däremot en sådan ordning inte befogad.

I lagrådsremissen understryks vidare att det anförde inte hindrar att

också verksamheter som formellt ligger utanför miljöbalken anpassas till balkens aktsamhetsregler. En sådan anpassning bör dock, i enlighet med det sektorsansvar som gäller för all miljöstörande verksamhet, ske genom den lagstiftning som reglerar verksamheten i fråga, antingen genom en hänvisning till miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler eller på annat sätt.

Det nu sagda medför att i den mån de allmänna aktsamhetsreglema i miljöbalken anses böra få genomslag också på andra lagars områden måste direkta bestämmelser härom tas in i lagarna i fråga.

Det finns en klar koppling mellan vattenlagens övergripande akt- samhetsregel och miljöbalkens bestämmelser om mål och vissa av de övergripande aktsamhetsreglema. Behov föreligger därför att samordna dessa bestämmelser i de båda regelkomplexen.

Innebörden av denna samordning bör vara att det nuvarande portal- stadgandet i 1 kap. 1 & vattenlagen byggs ut med de huvudprinciper som enligt miljöbalken bör gälla i fråga om allt miljöarbete. Detta innebär att de i 1 kap. 7 & miljöbalken upptagna principerna förs över till vattenlagen. Den första principen ger uttryck för att skador och olägenheter som kan drabba människan, naturen eller miljön skall förebyggas. Principen torde numera vara allmänt accepterad både i Sverige och utomlands och den återfinns i bl.a. Romfördraget. Den andra principen avser den s.k. försiktighetsprincipen. Denna innebär att avsakanden av full vetenskaplig bevisning inte får användas som hinder för kostnadseffektiva skyddsåtgärder. Försiktighetsprincipen är också en av grundprinciperna i FN:s Rio-deklaration. I denna har emellertid principen getts en mer begränsad innebörd så till vida att avsaknaden av vetenskaplig bevisning inte får användas som ursäkt att skjuta upp åtgärder bara om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada.

Enligt 1 kap. 12 & miljöbalken skall bl.a. de nu angivna principerna tillämpas i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om. Enligt lagrådsremissen innebär bestämmelsen i och för sig en sänkning av ambitionsnivån i förhåll— ande till de föregående reglerna. Emellertid är sänkningen bara margi- nell. Innebörden av denna avvägningsregel är att de tidigare aktsam- hetskraven måste vara ekonomiskt rimliga med hänsyn till å ena sidan den risk för skada eller olägenhet som en verksamhet kan medföra och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaderna för skydds- åtgärderna. Även den nu behandlade avvägningsregeln bör tas in i vattenlagens portalstadgande.

4.4.2. Paraplybestämmelser

En grupp bestämmelser som i detta sammanhang särskilt måste beaktas är de s.k. paraplybestämmelsema om hushållning, kvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken. Enligt 2 kap. l & miljöbalken skall nämligen dessa bestämmelser också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i de s.k. NRL-anknutna lagarna, däribland vattenlagen. I denna måste därför tas in regler som återknyter just till det nämnda stadgandet i miljöbalken. Kopplingen till balkens paraplybestämmelser bör lagtekniskt lösas så att det bland vattenlagen tillåtlighetsregler i 3 kap. tas in bestämmelser dels om att de hushållningsbestämmelser som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt vattenlagen, dels om att en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken skall finnas tillgänglig vid sådan prövning. I dag omfattar kopplingen hushållnings- bestämmelsema i 2 och 3 kap. naturresurslagen och kommer till uttryck i 3 kap. 1 & vattenlagen.

Med stöd av 6 kap. miljöbalken kan kvalitetsnormer komma att uppställas till skydd för olika miljöer, t.ex. vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag. Det kan inte gärna göras gällande att man bör acceptera att en kvalitet som skall innehållas vid prövningen av miljöfarlig verk- samhet får eftersättas om det är fråga om vattenföretag. En annan sak är att möjligheten att komma till rätta med redan inträffade över— skridanden av kvalitetsnormer kan te sig olika beträffande olika typer av företag. Detta kan behöva beaktas vid upprättandet av sådana åtgärdsprogram enligt miljöbalken som skall läggas till grund för åtgärder mot miljöer där gällande kvalitetsnormer inte innehålls.

4.4.3. Tillämpningsområdet

Som nämnts är vattenlagen tillämplig på vattenföretag och vatten- anläggningar. Innebörden av dessa begrepp har vi redogjort för i avsnitt 4.1. Det är därför naturligt att vattenlagen till alldeles över- vägande del behandlar frågor om sådana företag och anläggningar. Emellertid finns det ett viktigt undantag härifrån och det är bestämmel- semai 19 kap. om skydd för vattenförsörjningen m.m. Att vattenlagen innehåller även regler av denna natur erinras om i 1 kap. 2 &.

Sedan år 1964 upptog äldre vattenlagen bestämmelser om skydd för grundvatten. Dessa gick ut på att skyddsåtgärder som påtagligt ingrep i någons dispositionsrätt över marken förutsatte servitut som till- skapades genom beslut av vattendomstolen. Den som begärt servitutet var därvid skyldig att utge ersättning enligt lagens allmänna bestäm- melser om ersättning. Mindre inskränkningar i dispositionsrätten var fastighetsägare och andra skyldiga att tåla utan ersättning enligt en allmän aktsamhetsregel. Denna kunde kompletteras av länsstyrelsen som kunde meddela allmänna bestämmelser om vad som skulle iakttas inom ett särskilt skyddsområde för grundvattentillgången. Anknyt- ningen till aktsamhetsregeln medförde dock att länsstyrelsens möjlig- heter att förordna om skyddsområden var begränsade, eftersom skyddsföreskriftema inte fick vara så långtgående att de grundade ersättningsrätt.

Syftet med betämmelsema om grundvattenskydd var att aktivera skyddsverksamheten och skapa bättre möjligheter att planmässigt tillgodose vattenförsörjningens skyddsbehov. Länsstyrelserna, med deras möjligheter att ta egna initiativ, ansågs vara bättre ägnade än vattendomstolama och gavs därför rätten att förordna om skydds- områden och utfärda skyddsföreskrifter. För denna ordning ansågs också tala att länsstyrelserna hade många andra uppgifter som hade samband med skyddet för vattenförsörjningen samt att de hade tillgång till erforderlig teknisk och medicinsk expertis.

Enligt äldre vattenlagen var det också möjligt att förordna om skydd mot förorening av ytvatten. För sådant ändamål kunde vatten- domstolen förordna om inskränkningar i rätten att använda en fastig- het. Sålunda var det möjligt att inrätta regelrätta skyddsområden även för ytvattentillgångar. Bestämmelserna härom kom dock inte att tillämpas i någon större omfattning. Av betydelse för ytvattenskyddet var även miljöskyddslagen och hälsoskyddslagstiftningen. Även annan lagstiftning som byggnads— och expropriationslagstiftningen hade betydelse för vattenskyddet.

Vattenlagsutredningen föreslog i betänkandet (SOU l977:27) Revision av vattenlagen 4 att det skulle tillskapas enhetliga bestäm- melser om skydd för yt- och grundvatten. Förslaget innebar att den allmänna aktsamhetsregeln för grundvatten skulle utvidgas till att gälla också ytvatten. Skyddsområden skulle kunna inrättas av länsstyrelsen och inom sådana områden skulle fastighetsägares och allmänhetens rätt att använda marken kunna inskränkas.

Föredragande statsrådet ansåg att det fanns mycket som talade för

utredningens förslag. Visserligen var det möjligt att enligt reglerna i miljöskyddslagen komma till rätta med avloppsutsläpp och annan miljöfarlig verksamhet av mer ingripande karaktär. Emellertid var denna lag vid den tiden endast tillämplig i fråga om förorening av ytvatten. Det kunde dock fortfarande uppkomma problem då det gällde att genom generella bestämmelser begränsa föroreningskällor som båttrafik och annan trafik, oljelagring, gödsling, kemisk växtbekämp— ning samt bad och camping. För att komma till rätta med föroreninga- källor av denna art fordrades det enligt föredraganden att skyddsföre- skrifter kunde utfärdas på ett relativt enkelt sätt. De dåvarande reg- lerna om skydd för ytvatten ansågs emellertid inte uppfylla rimliga anspråk på enkelhet i tillämpningen. Härtill kom enligt föredraganden angelägenheten av en samordning av skyddet av såväl yt- som grund- vatten och att en sådan samordning var av särskild betydelse i de fall ett vattenförsörjningssystem byggde på både ytvatten och grundvatten. Även om det kunde finnas svårigheter att bedöma ett skyddsområdes utsträckning vad gällde främst ytvatten borde detta enligt föredrag- anden inte hindra en samordning av skyddsreglerna för vattentill— gångarna.

I enlighet med Vattenlagsutredningens förslag utvidgades i samband med vattenlagens tillkomst den allmänna aktsamhetsregeln i fråga om grundvatten till att gälla även ytvatten. I 19 kap. 1 5 första stycket vattenlagen stadgas sålunda att om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgången skyldiga att vidta de anord- ningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktig- hetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.

Aktsamhetsregeln skall iakttas vid tillståndsprövning av vatten- företag enligt vattenlagen på samma sätt som aktsamhetsregeln i 5 & miljöskyddslagen skall beaktas vid prövning av miljöfarlig verksamhet enligt den lagen. En företagare som utför ett vattenföretag eller be- driver en verksamhet i enlighet med föreskrivna tillståndsvillkor måste därför anses uppfylla kravet på aktsamhet till skydd för vattenförsörj- ningen. Han bör därför inte kunna drabbas av ytterligare åligganden med stöd av aktsamhetsregeln. Liknande synpunkter kan anföras beträffande den som bedriver täktverksamhet i enlighet med tillstånd enligt naturvårdslagen, eftersom även vattenskyddssynpunkter skall beaktas vid sådan tillståndsprövning. I 19 kap. 1 5 andra stycket

stadgas därför att den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som föreskrivits i tillstånd enligt vattenlagen, miljö- skyddslagen eller 18 & naturvårdslagen skall anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket. För det fall en tillstadd verksamhet eller åtgärd visar sig medföra en oönskad inverkan på en vattentillgång får bestämmelserna om omprövning i resp. lag tillämpas.

Skyddet enligt den nu beskrivna aktsamhetsregeln avser i första hand vattenkvaliteten men även åtgärder som kan minska vatten- mängden omfattas av bestämmelsen. Den har sin största betydelse för den kommunala vattenförsörjningen men är också tillämplig i andra fall, t.ex. då en vattentillgång har betydelse för bevattning. Som exempel på åtgärder som omfattas av regeln kan nämnas grävnings- och sprängningsarbeten, anordnande av upplag samt spridning av gödsel och bekämpningsmedel. Däremot faller i regel inte verksam- heter eller åtgärder som bedrivs eller vidtas på allemansrättsliga grunder under den allmänna aktsamhetsregeln.

Aktsamhetsregeln kan enligt 2 & kompletteras med skyddsbestäm— melser för särskilda vattenskyddområden. Sådana bestämmelser be— slutas av länsstyrelsen och skall avse de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. För det fall meddelade skyddsföre- skrifter berör miljöfarlig verksamhet som med stöd av tillstånd enligt miljöskyddslagen bedrivs inom ett vattenskyddsområde är utövaren av verksamheten skyldig att iaktta dessa. Föreskrifter kan också avse att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk för dessa ändamål. Vattenskyddsområden kan inrättas för vattenförsörjningen såväl i tätbebyggelse som i glesbygd.

Enligt 3 5 kan även föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom ett vattenskyddsområde meddelas för att tillgodose syftet med området. Sådana föreskrifter - som sålunda kan inskränka vad som normalt kan företas med stöd av allemansrätten - meddelas dock av regeringen eller, efter dennas bemyndigande, av länsstyrelsen.

Nyheter för vattenlagen var att länsstyrelsen ansvarar för erforder- liga vattenskyddsåtgärder och att skyddsområdesbestämmelser kan grunda ersättningsrätt. Skyddsföreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk får dock meddelas bara på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs. Länsstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter som grundar ersättning är således inte utan begränsning och någon skyldighet för staten att utge ersättning kan inte

uppkomma i andra fall än där en statlig myndighet begärt före— skrifterna.

Vattenlagens kapitel om skydd för vattenförsörjningen innehåller också särskilda bestämmelser om ersättning. Allmänt kan sägas om dessa att de har stora likheter med ersättningsreglema i bl.a. natur- vårdslagen. Rätt till ersättning har fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet, om föreskrifter, som meddelats efter an- sökan, om inskränkningar i rätten att förfoga över en fastighet inom ett vattenskyddsområde eller om skyltar eller stängsel, medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk. Vidare föreligger rätt till ersättning, om en föreskrift som inskränker rätten att förfoga över fastigheten innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd och sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. Ersättningen skall betalas av den som begärt skyddsföreskriftema. Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall denna lösas av den ersättningsskyldige, om ägaren begär det. Vid tillämpning av de nu nämnda bestämmelserna gäller den s.k. ackumu- leringsregeln.

Ersättningsfrågor prövas av vattendomstolen. Den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen skall väcka talan därom inom ett år från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Om talan väcks efter denna tidpunkt är rätten till ersättning eller inlösen förlorad. Den ersättningsskyldige kan dock medge att talan får väckas senare. Frågor om ersättning och inlösen till följd av skydds- föresluifter enligt 19 kap. handläggs som stämningsmål. Emellertid gäller särskilda bestämmelser om rättegångskostnader.

Överväganden

Som redan framgått innehåller 19 kap. vattenlagen bestämmelser som i fråga om tillämpningsområdet skiljer sig från lagens regleri övrigt. Detta ger oss anledning att överväga om dessa bestämmelser kan och bör brytas ut ur vattenlagen och i stället infogas i miljöbalken.

Vad först gäller organisationsfrågan synes denna inte vara något problem i sammanhanget. Redan i dag gäller att såväl förordnanden om vattenskyddsområden som utfärdandet av särskilda skyddsföre- skrifter för sådana områden är uppgifter som tillkommer administrativ myndiget, nämligen länsstyrelsen och, i vissa fall, regeringen. Detta

ligger väl i linje med det prövningssystem som föreslås i lagråds- remissen. Det synes därför inte finnas några organisatoriska hinder mot ett överförande. Vi erinrar dock om att Miljöorganisations- utredningen (M 1993:04) har i uppdrag att utreda organisatoriska frågor med anledning av vårt förslag till miljöbalk. Det kan i samman- hanget också nämnas att Vattenlagsutredningen, som föreslog att frågor om tillstånd enligt vattenlagen skulle prövas i administrativ ordning, uttalade att det var väl förenligt med ett sådant prövnings- system att samla beslutsfunktionema i alla frågor som rör inrättandet av skyddsområden och skyddsområdesbestämmelsernas innehåll.

Redan nu prövas ersättningsfrågor till följd av skyddsbestämmelser av vattendomstolen. Eftersom frågor om ersättning enligt balken också skall prövas av domstol, utgör inte heller detta prövningsförfarande något problem i samband med ett överförande. Om sedan ersättnings- frågor skall prövas av vattendomstol eller av fastighetsdomstol synes sakna avgörande betydelse för den nu aktuella frågan. Med tanke på den kompetens som finns inom vattendomstolama i bl.a. hydrologiska, geohydrologiska och kemiskfysikaliska frågor talar dock övervägande skäl för att förevarande ersättningsfrågor också i fortsättningen bör prövas av vattendomstol.

Den allmänna aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 & vattenlagen uppvisar stora likheter med aktsamhetsreglema i flera av de lagar som nu samordnas i miljöbalken. Detta gäller i synnerhet aktsamhetsreglema i miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter och strålskyddslagen. Vidare finns det likheter mellan å ena sidan reglerna om vattenskydds- områden och skyddsföreskrifter för sådana enligt vattenlagen och å andra sidan bestämmelserna i miljöskyddslagen om miljöskydds- områden.

De allmänna aktsamhetsreglema i 1 kap. miljöbalken täcker i allt väsentligt aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 5 första stycket vattenlagen.

De nu anförda omständigheterna talar starkt för att reglerna om allmän aktsamhet, skyddsområden och skyddsföreskrifter med av- seende på vattenförsörjningen bör brytas ut ur vattenlagen och i stället integreras i miljöbalken. En sådan lösning kommer enligt vår mening att ha fördelar både från systematisk synpunkt och från miljöskydds- synpunkt. Sålunda skulle ytterligare en kategori skyddsbestämmelser komma att föras till det regelkomplex där den naturligt hör hemma i och med miljöbalkens tillkomst. Vidare skulle tillskapas gemensamma aktsamhetsregler. Även bestämmelserna om ersättning kan med fördel integreras i balkens regler härom.

19 kap. vattenlagen innehåller också bestämmelser om handlägg- ningen vid länsstyrelsen i ärenden som rör skyddsområden och skydds- föreskrifter för sådana (4 och 5 55) samt en regel om överklagande (6 5). Någon motsvarighet till dessa handläggningsregler finns inte i miljöbalken. Detta kan synas tala mot ett överförande. Emellertid är det inget som hindrar att motsvarande regler för in i balken. Även här kan erinras om Miljöorganisationsutredningens uppdrag att lägga fram förslag till handläggningsregler vad gäller miljöprövning vid länsstyrel- sen. Det torde vara lämpligt att därvid söka åstadkomma så enhetliga regler som möjligt för de ärenden hos länsstyrelsen som skall prövas enligt miljöbalken.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att bestämmelserna i 19 kap. vattenlagen med fördel låter sig infogas i miljöbalken. Vi föreslår därför att kapitlet bryts ut ur vattenlagen. En erinran måste då göras i vattenlagen om att det i miljöbalken finns bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen. Detta kan enklast ske så att den nu- varande hänvisningen i 1 kap. 25 första stycket andra meningen vattenlagen i stället får avse miljöbalken.

4.4.4. Tillåtlighetsreglerna

Vattenlagens tillåtlighetsregler finns i 3 kap, som behandlar allmänna förutsättningar för vattenföretag. I kapitlet finns bestämmelser om ett vattenföretags tillåtlighet (1-4 55), om tillåtlighetsprövningens omfatt- ning (5 och 6 åå), om utförandet av vattenföretag i allmänhet (7 5), om utformningen av vattenföretag i vissa fall (8-10 åå), om skyldighet att vidta åtgärder m.m. till skydd för fisket (11 5) samt om undantag från tillämpning av tillåtlighetsreglema m.fl. vid utrivning (12 å).

Bland de egentliga tillåtlighetsreglema finns dels sådana som avser att hindra tillkomsten av vattenföretag som strider mot samhällets långsiktiga bedömningar av hur våra mark— och vattenresurser bäst skall utnyttjas, dels sådana som anger förutsättningarna i andra av- seenden för att ett vattenföretag skall kunna tillåtas med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Bestämmelser av den förstnämnda kategorin kan sägas ge uttryck för ett lokaliseringskrav och regler av den senare typen för ett samhällsnyttokrav.

I den följande genomgången av det huvudsakliga innehållet i bestämmelserna i 3 kap. lämnas också en redogörelse för de syften och behov som avses bli tillgodosedda genom de olika bestämmelserna.

Skälet för detta är att kunskapen om de bakomliggande motiven är av värde då det gäller att bedöma hur och i vilken omfattning följd- ändringar bör göras i 3 kap. vattenlagen.

lokaliseringskravet

Lokaliseringskravet kan indelas i tre moment. Till att börja med får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planerings- synpunkter. Därvid skall vid tillståndsprövning naturresurslagen tillämpas (1 5).

Lokaliseringsbestämmelsen i 1 5 är ett uttryck för att ett planerat vattenföretags lämplighet måste bedömas mot bakgrund av behovet att långsiktigt hushålla med landets samlade mark- och vattentillgångar. I synnerhet gäller detta företag av större omfattning eller eljest in- gripande beskaffenhet. Med allmänna planeringssynpunkter avses i första hand sådana långsiktiga bedömningar som görs i den fysiska planeringen, främst riksdagens och regeringens ställningstaganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Ställningstaganden av denna art är t.ex. de som förhindrar kraftutbyggnad i vissa älvar och älvsträckor och exploatering inom obrutna fjällområden. Under be- greppet allmänna planeringssynpunkter faller också sådan långsiktig verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen. Som exempel kan nämnas försvarspolitiska, energipolitiska, närings— politiska och regionalpolitiska synpunkter. Vidare bör i norra Sverige hänsyn tas också till rennäringens intressen. Även översiktliga kom- munala markanvändningsplaner, som visserligen saknar direkta rätts- verkningar men som är väl förankrade i kommunen, kan vägas in i allmänna planeringssynpunkter.

Vid vattenlagens tillkomst anförde föredraganden bl.a. följande (a. prop. s. 93). Uttrycket allmänna planeringssynpunkter kan väl sägas sakna en i och för sig önskvärd pregnans. Det har emellertid godtagits för 1918 års vattenlags del och någon risk för misstolkning och miss- förstånd är inte att befara. Enligt 1918 års vattenlag är det endast regeringen som har att, vid sidan av de vanliga tillåtlighetsreglema, beakta planeringsintressena. De allmänna planeringssynpunkterna kommer naturligtvis också att få sin största betydelse i fråga om de större och mer ingripande företagen, som även enligt den nya lagen skall tillåtlighetsprövas av regeringen. Några avgörande skäl talar

emellertid inte mot att denna tillåtlighetsgrund också tillämpas av övriga vattenrättsliga prövningsmyndigheter.

Bestämmelsen om hänsyn till allmänna planeringssynpunkter är också avsedd att göra det möjligt för prövningsmyndigheten att ta upp lokaliseringsfrågan självmant och alltså oberoende av om ansökningen anger alternativa lokaliseringsmöjligheter. Prövningsmyndigheten skall alltså kunna förklara ett företag otillåtligt med hänvisning till att den valda lokaliseringen är olämplig från allmänna planeringssynpunkter. En grund för avslag kan därvid vara att myndigheten funnit att ända- målet med vattenföretaget kan vinnas på ett från allmän synpunkt bättre sätt genom utnyttjande av ett annat vattenområde än som avses med ansökningen (a. prop. s. 93).

Vidare får—ett vattenföretag och anläggningsarbeten som utförs för ett sådant inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas får dock mindre awikelser göras (2 5 första stycket). För det fall andra än vissa i naturvårdslagen angivna bestämmelser gäller för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde skall vatten- företaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas (2 5 andra stycket).

Att ett vattenföretag inte får strida mot en detaljplan eller områdes- bestämmelser är en följd av den rättsverkan som tillerkänns sådana planer och bestämmelser. Som synes skall hänsyn tas även till andra bestämmelser om mark— och vattenområdens bebyggande vid utförande av vattenföretag. Bestämmelser av denna art kan vara regionplaner, föreskrifter enligt naturvårdslagen samt föreskrifter som meddelats i avvaktan på planläggning och som i praktiken innebär byggnads- förbud. Undantaget för vissa bestämmelser i naturvårdslagen avser dels det principiella förbudet enligt 16 5 mot nybyggnad och andra byggnadsåtgärder inom strandskyddsområde, dels förbudet mot täkt- verksamhet utan länsstyrelsens tillstånd enligt 18 &, dels kravet på samråd enligt 20 5 för utförande av arbetsföretag. Motivet för dessa undantag är att vattendomstolen vid sin prövning av ett vattenföretag har att beakta såväl naturvårds— som friluftslivsintressena.

Slutligen får - även om det inte finns något hinder mot ett vatten- företag enligt 1 eller 2 5 - företaget inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen. Regeringen kan dock medge undantag härifrån om den finner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt

(3 å)-

Regeln i 3 & syftar till en kontroll av att allmänna intressen skyddas. Inom ramen för fastställda planer och andra markanvänd- ningsbestämmelser har i regel berörda allmänna och enskilda intressen beaktats och vägts mot varandra. Emellertid kan ett vattenföretag inverka på sådana allmänna intressen som inte beaktats i planer eller bestämmelser och som inte heller omfattas av mer långsiktiga allmänna planeringssynpunkter. Det kan vara fråga om inverkan på fiske- intresset, speciella naturvårds- och kulturminnesvårdsintressen, ren- näringens intressen, närboendes trevnad osv. Frågor om inverkan på denna typ av allmänna intressen blir vanligtvis aktuella först i och med prövningen av ett konkret vattenföretag. Det kan också förhålla sig så att nya allmänna intressen tillkommit eller att förhållandena eljest har ändrats efter det att en plan eller markanvändningsbestämmelser lagts fast. Inte heller utgör den översiktliga bedömning av ett vattenföretags lämplighet som görs vid planprövningen någon garanti för att inte speciella allmänna intressen förnärmas. Eftersom den nu aktuella skyddsbestämmelsen är generellt avfattad, är det möjligt att med stöd av den beakta inverkan på såväl ett enstaka allmänt intresse som en sammantagen inverkan på flera sådana intressen. Genom dispens- bestämmelsen har regeringen möjlighet att tillåta vattenföretag som visserligen hotar allmänna intressen men som å andra sidan har stor positiv betydelse för t.ex. landet, orten eller näringslivet eller eljest från allmän synpunkt.

Samhällsnyttokravet

Ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från enskild och allmän synpunkt överväger kostnaderna och olägenheterna av företaget (4 5).

Ändamålet med denna bestämmelse är att hindra tillkomsten av vattenföretag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Som antytts redan inledningsvis lämnar stadgandet utrymme för en friare och därmed mera mångsidig bedömning av ett vattenföretag. Den samhälls- ekonomiska bedömningen kan därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Något krav på matematisk exakthet i de ekono- miska beräkningarna bör således inte uppställas. Vad gäller omfatt- ningen av och innehållet i analysen torde det alltid vara möjligt att göra en åtminstone grov ekonomisk uppskattning av anläggningskost— nadema och av de direkta skadorna. Att också beräkna indirekta

verkningar är ofta förenat med svårigheter och bör undvikas om det inte utvecklats beräkningsmetoder härför. Vid den samhällsekonomiska bedömningen skall även skador som uppkommer på sökanden tillhörig egendom beaktas. Det skall således inte vara möjligt att genom t.ex. fastighetsförvärv eller annan privatekonomisk uppgörelse få ett vatten- företag samhällsekonomiskt tillåtligt. Självfallet är det mer eller mindre komplicerat att beräkna den samhällsekonomiska nyttan beroende på vad det är fråga om för typ av vattenföretag. Det är sålunda lättre att beräkna nyttan av ett kraftverk eller ett markavvatt- ningsföretag än för vattenföretag som utförs för kommunal vattenför- sörjning, för fiskets förbättrande eller till förmån för den allmänna miljövärden eller hälsovården.

Ibland finns det ett behov av att vid prövningen av ett vatten- företags tillåtlighet beakta också företagets inverkan på annat än vattenförhållandena trots att det inte är det prövade vattenföretaget som primärt ger upphov till sådan inverkan. Det främsta skälet härför är att det inte alltid är möjligt att pröva sådana följder av vattenföretaget i andra sammanhang än i vattenmålet. Den vattenrättsliga bedömningen måste då anpassas till vad som har beaktats i annat sammanhang enligt annan lagstiftning, t.ex. inom ramen för plan- och bygglagen eller enligt miljöskyddslagen. För att möjliggöra en prövning av nu be- skrivet slag finns i 5 & en bestämmelse om att det vid tillåtlighets- prövning enligt 1-4 55 skall tas hänsyn till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att det prövade företaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Förutom följdföretag i vatten kan enligt lagrummet beaktas även andra följdän- läggningar, t.ex. kraftledningar, pumpstationer och vägar.

Hänsyn till prövning enligt annan lagstiftning

En tanke med tillåtlighetsprövning enligt 3 kap. vattenlagen är att möjliggöra en helhetsbedömning av de för- och nackdelar som är förenade med ett vattenföretag samtidigt som det är en strävan att undvika en dubbelprövning av företaget. Emellertid kan ett vatten- företag ingå som en del i ett företag som har prövats även enligt annan lagstiftning. I syfte att förhindra dubbelarbete hos olika prövnings- myndigheter och för att förebygga att dessa kommer till olika resultat vid tillåtlighetsbedömningen föreskrivs i 6 5 att en del av tillåtlighets— reglema i 3 kap. inte gäller beträffande vissa särskilt angivna vatten-

företag. Sålunda skall bestämmelserna i 1, 2 och 4 55, dvs. om allmänna planeringssynpunkter, om markanvändningsbestämmelseroch om samhällsnytta, inte tillämpas på sådana företag vid den vatten- rättsliga tillåtlighetsprövningen. Däremot gäller kontrollbestämmelsen i 3 5 till skydd för allmänna intressen. De vattenföretag för vilka denna begränsade tillåtlighetsprövning gäller är dels sådana som vid prövning av en viss anläggning eller åtgärd enligt 4 kap. naturresurs— lagen har angetts som ett villkor för anläggningens eller åtgärdens utförande (punkt 1), dels broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning (punkt 2), dels rörledningar i vatten, vartill kon- cession har meddelats enligt rörledningslagen (punkt 3), dels verk- samhet, vartill koncession har meddelats enligt torvlagen (punkt 4).

Utföranderegler

Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfattning och på sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen (7 5 första stycket första meningen). Det skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt (första stycket andra meningen). Vidare är den som utför ett vatten- företag skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom åsamkas oskälig kostnad (7 5 andra stycket).

Syftet med denna utföranderegel är att skydda motstående intressen av både allmän och enskild natur. Därvid skall hänsyn tas inte bara till ekonomiska utan också till ideella värden. Bl.a. kan estetiska syn- punkter beaktas. Som synes är bestämmelsen om utförande inte någon egentlig tillåtlighetsregel. Ett vattenföretags omfattning och utförande skall i första hand bedömas enligt tillåtlighetsreglema i 1—4 55. Med stöd av dessa regler kan jämkning ske så att företaget över huvud taget blir tillåtligt. Om det därefter finns utrymme för olika lösningar eller ytterligare jämkningar kan detta ske med stöd av förevarande bestäm- melse, som för övrigt har vissa likheter med 5 & miljöskyddslagen.

Som utföranderegler kan också betraktas bestämmelserna i 8 och 10 55. Idet förra stadgandet behandlas frågan om konkurrens mellan

flera vattenföretag som prövas samtidigt och som på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra. Om i sådant fall någon samfällighet enligt vattenlagen inte bildas, skall företagen jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Idet fall sådan jämk- ning inte är möjlig skall företräde ges åt det företag som från allmän och ensln'ld synpunkt kan antas medföra störst fördel.

För att ge en utomstående intressent möjlighet att i rimlig utsträck- ning påverka omfattningen och utförandet av ett planerat vattenföretag finns i 10 & bestämmelser som avser att tillgodose detta ändamål. Om det vid tillståndsprövning av ett vattenföretag framgår att detta utan väsentlig ändring kan utföras så att det medför en betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne meddelas villkor om sådant utförande. Bestämmelsen gäller dock inte för det fall det finns förut- sättningar att bilda en samfällighet enligt vattenlagen så att den som bereds nytta blir delägare i företaget. Bestämmelsen kan tillämpas exempelvis i det fall en förbrukare av process- eller kylvatten, som tas från ett ytvattendrag, har intresse av att tappningsbestämmeler för en kraftverksdamm i vattendraget utformas på visst sätt.

Skyddsregelförjisket

Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket, är han enligt 11 & skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden under- hålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets be- stånd. Den som utför företaget är vidare skyldig att släppa fram vatten för ändamålet och att iaktta de villkor i övrigt som på grund av före- taget kan behövas till skydd för fisket i det berörda vattnet eller i något angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara kostnaden för före- tagaren, kan han befrias från skyddsåtgärderna. I stället för skydds- åtgärder kan, om det befinns lämpligare, föreskrivas en fiskeavgift.

Utrivning

Till vattenföretag rälmas även utrivning av vattenanläggningar i yt- vatten liksom bortskaffande av anläggningar för allmän flottled som avlysts. En ansökan om tillstånd till ett sådant företag skall emellertid

inte tillåtlighetsprövas enligt 3 kap. I stället gäller att tillstånd skall meddelas till åtgärden, om inte någon annan efter åtagande berättigas att ta på sig ansvaret för anläggningen enligt de särskilda bestämmelser som finns härom i 14 kap. vattenlagen. I 3 kap. 12 & föreskrivs därför undantag från tillämpningen av inte bara de egentliga tillåtlighets- reglerna i 3 kap. utan även övriga bestämmelser i kapitlet, dock inte utföranderegeln i 7 5. Att de principer som läggs fast i denna paragraf skall tillämpas även vad gäller utrivning faller sig ganska naturligt. Vattendomstolen kan således också beträffande utrivning meddela bestämmelser i syfte att minimera olägenheterna för motstående intressen.

Ägaren kan alltså inte tvingas att även i fortsättningen svara för anläggningens underhåll på den grunden att utrivningen skulle orsaka så stora skador för motstående allmänna eller enskilda intressen att den inte kan accepteras. Vid vattenlagens tillkomst diskuterades om detta var rimligt. Föredraganden ansåg emellertid att så var fallet. Om det från allmän eller enskild synpunkt var angeläget att anläggningen fanns kvar måste det emellertid finnas en möjlighet att avslå ägarens begäran om utrivning och överföra underhållsskyldigheten på någon annan.

Ägarens begäran om utrivning skall alltså bifallas, såvida det inte är fråga om sådant övertagande av underhållsskydligheten som nyss har antytts. Prövningen av utrivningsfrågan får därför inriktas på frågor om sättet och ordningen för utrivningen för att skador och olägenheter skall förhindras eller miskas, bl.a. genom föreskrifter om återställningsåtgärder. Lagens allmänna bestämmelser om ersättning är tillämpliga också på utrivningsföretag. Härav följer att skador på annans egendom som blir följden av de genom utrivningen ändrade vattenförhållandena skall ersättas. Vattendomstolen har dock möjlighet att jämka ersättningen med hänsyn till vad som kan anses skäligt.

Överväganden Inledning

Den nu gjorda genomgången visar att vissa av bestämmelserna i 3 kap. är mycket speciella för vattenlagen. Andra däremot, främst de egent- liga tillåtlighetsreglema, kan sägas vara mer allmängiltiga och har viss motsvarighet i annan lagstiftning som reglerar exploateringen av våra naturtillgångar.

En utgångspunkt för arbetet med följdändringar i 3 kap. vattenlagen bör vara att de specifika reglerna behålls med i huvudsak oförändrat innehåll. De mer allmängiltiga bestämmelserna bör omarbetas för att stå i bättre överensstämmelse med miljöbalkens allmänna aktsamhets- regler.

Bestämmelserna i 3 kap. vattenlagen avser att möjliggöra lämpliga avvägningar mellan å ena sidan företagarens intressen och å andra sidan motstående allmänna och enskilda intressen. Flera av reglerna har bl.a. till uppgift att tillgodose sådana intressen som bereds skydd också i miljöbalken. I den mån bestämmelserna i 3 kap. vattenlagen tar sikte på frågor om miljöskydd, hälsoskydd, naturvård och hus- hållning med naturresurser bör de ha samma sakliga innehåll som bestämmelserna i miljöbalken. Vi har tidigare konstaterat att om man kommer till denna slutsats talar starka skäl för att vattenlagen bör innehålla fristående och fullständiga bestämmelser vad gäller hänsynen till hälsa, miljö och hushållning med naturresurser.

Allmänna hänsynsregler

Vattenlagen är av sådan betydelse för hälsan och miljön att det skulle te sig främmande om den inte i någon form innehöll aktsamhetsregler om miljöhänsyn. Det är rimligt att vattendomstolarnas uppmärksamhet riktas på hälso-, miljö- och hushållningsintressena genom en allmän hänsynsregel om skydd för hälsan och miljön och om främjande av en hållbar hushållning med mark och vatten. En sådan hänsynsregel bör emellertid vävas samman med en ekonomisk avvägningsregel. Den nu diskuterade bestämmelsen bör återfinnas tidigt bland tillåtlighets- reglerna.

Lokaliserings— och planeringsbeståmmelser

Bland miljöbalkens paraplyregler finns en lokaliseringsbestämmelse i 3 kap. 2 5. Enligt denna gäller att för lokalisering av en verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till syftet med balken och bestämmelserna i 3 kap. samt föreskriftema i 4 och 6 kap. Lokaliseringen skall, utan att det innebär en oskälig kostnad, medverka till att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet. Vattenlagen innehåller i 3 kap. l 5 första meningen den bestäm-

melsen att ett vattenföretag inte får komma till stånd om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Som synes har de båda bestämmel- serna viss släktskap.

Med hänsyn till att lokaliseringsbestämmelsen i miljöbalken har s.k. paraplykaraktär och undantag inte gjorts i fråga om sådana sektors- lagar som innehåller egna lokaliseringsbestämmelser skall den tillämpas också på vattenrättsliga förhållanden. Från strikt lagteknisk synpunkt fordras därför ingen fristående lokaliseringsregel i vatten- lagen. Emellertid har vi redan tidigare intagit den principiella stånd- punkten att vattenlagen bör innehålla fullständiga och fristående aktsamhetsregler.

Eftersom olika platser eller lägen ibland kan väljas för vatten— företag, synes det lämpligt att lagen innehåller en särskild aktsamhets- regel, en lokaliseringsbestämmelse, om den hänsyn till miljön som skall tas vid lokaliseringen av vattenföretaget i fråga. En sådan regel bör utformas med ledning av lokaliseringsbestämmelsen i miljöbalken och samordnas med denna.

Vattenlagen innehåller vidare i 3 kap. 2 å bestämmelser om att ett vattenföretag och anläggningsarbeten som utförs för ett vattenföretag inte får strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser; om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas får dock mindre awikelser göras. Vidare gäller att, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 åå naturvårdslagen, ifall det gäller särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark— eller vattenområde, så skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Bestämmelsen i 3 kap. 2 å vattenlagen om vattenföretags för- hållande till planer och andra bestämmelser av planeringskaraktär bör behållas oförändrad. Eftersom vattenlagen inte bör innehålla någon allmän hänvisning till miljöbalken i annat fall än i fråga om skydd för vattenförsörjningen, måste dock den nuvarande särskilda hänvisningen till naturvårdsföreskriftcr ersättas med en hänvisning till motsvarande föreskrifter i miljöbalken.

Det kan ifrågasättas om inte den koppling till miljöbalkens hus- hållningskapitel som föreslås i vattenlagen också medger ett slopande av den uttryckliga bestämmelsen om hänsyn till allmänna planerings- synpunkter. Då ett vattenföretag prövas med utgångspunkt från hus- hållningsbestämmelserna torde det nämligen alltid bli möjligt att beakta sådana synpunkter såvitt dessa tar sikte på fysisk planering. Det nu

sagda förstärks ytterligare genom den tidigare nämndalnya lokali- seringsregeln bland hushållningsbestämmelsemai 3 kap. miljöbalken.

Även annan planering, främst den kommunala översiktsplaneringen, som i och för sig utgör kunskapsunderlag vid tillämpning av hus- hållningsbestämmelsema, bör emellertid beaktas vid planeringen av vattenföretag. I begreppet allmänna planeringssynpunkter ligger vidare annan långsiktig verksamhetsplanering som inte heller alltid täcks av hushållningsbestämmelsema. Det kan vara fråga om t.ex. närings— politiska, regionalpolitiska eller energipolitiska synpunkter. En sådan brist på täckning talar i och för sig mot en utmönstring av begreppet. Samtidigt är det tveksamt om det över huvud taget är möjligt att göra någon välgrundad bedömning enbart med ledning av ett så konturlöst begrepp. Medan statsmakterna måste ha ett fast grepp om de grund— läggande avgöranden som har hälso- och miljömässig betydelse liksom om den rent fysiska planeringen, skulle det kunna hävdas att andra frågor som tidigare har ansetts lösas bäst planerings— eller reglerings- vägen nu skulle kunna lösas bättre genom marknadsmässiga värde- ringar och bedömningar.

Härtill kommer att vattenlagen i 3 kap. 4 å innehåller en bestäm- melse - som bör behållas i sak oförändrad — om att ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild syn- punkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägen- heterna av det. Bestämmelsen medger en samhällsekonomisk helhets- bedömning av företaget.

Behovet av att i ett uttryckligt begrepp täcka in vissa synpunkter av planeringskaraktär synes i enlighet med det förut anförda ha minskat. Om det vid tillåtlighetsprövning av ett vattenföretag skulle visa sig att en fråga inte låter sig inpassas vare sig under miljöbalkens hushåll- ningsbestämmelser eller under vattenlagens olika skyddsregler, synes den inte behöva avgöras av domstol utan kan lämnas åt företagarens egna ekonomiska bedömningar. Enligt vad vi nu kan se torde sådana situationer kunna uppkomma endast i rena undantagsfall.

Begreppet allmänna planeringssynpunkter torde främst ha betydelse då det gäller regeringens prövning, eftersom det i denna prövnings natur också ligger politiska avvägningar. Däremot är begreppet alltför allmänt hållet för att vara lämpligt som underlag för domstols be— dömning. Också rättsäkerhetsskäl talar därför mot dess användning i domstolsprocessen.

Åtminstone synes det sagda gälla under förutsättning att vatten- lagens lokaliseringsregler får en lämplig utformning. Som redan

framgått bör ledning därvid hämtas i miljöbalkens lokaliserings- bestämmelse i 3 kap. 2 å. För detta talar främst den omständigheten att exploatering eller någon annan åtgärd enligt vattenlagen i princip inte bör bedömas annorlunda än åtgärder enligt balken. I balkens lokaliseringsbestämmelse ligger att ansökningen kan avslås på grund av att den valda platsen befinns olämplig med beaktande bl.a. av alternativa placeringar. Att sådana kan behöva redovisas framgår av balkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar som också de har paraplykaraktär.

Sammantaget synes alltså hänvisningen till allmänna planeringssyn- punkter kunna ersättas med en tillämpning av dels hushållnings- bestämmelsema i 3 och 4 kap. miljöbalken, dels allmänna aktsamhets- regler i vattenlagen, utformade med ledning av miljöbalkens regler men anpassade till vattenlagen, dels lokaliseringsbestämmelser i miljöbalken och vattenlagen och föreskrifter i denna om hänsyn till den fysiska planeringen, dels bestämmelsen om en samhällsekononrisk helhetsbedömning i vattenlagen. Sådana bestämmelser, som alla från olika infallsvinklar har betydelse för planeringen, synes ge mycket bättre ledning för rättstillämpningen än den skäligen innehållslösa hänvisningen till allmänna planeringssynpunkter.

Vi föreslår därför att hänvisningen till allmänna planeringssyn- punkter utmönstras ur de tillåtlighetsregler i vattenlagen som skall tillämpas av domstol eller förrättningsman.

Vad däremot gäller regeringens prövning enligt vattenlagen ställer sig frågan annorlunda. Visserligen ger de särskilda hushållnings- bestämmelser för vissa områden i landet som finns i 4 kap. miljö- balken (motsvarande 3 kap. naturresurslagen) vägledning för rege- ringens beslut. Vidare synes de grundläggande hushållningsbestämmel- sema i 3 kap. miljöbalken lämna behövligt utrymme för regeringens awägningar.

Emellertid finns det också skäl för att behålla begreppet allmänna planeringssynpunkter för sådan tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen som skall göras av regeringen. Som redan nämnts ligger i regerings- prövningens natur också politiska awägningar. Sådana kan dock inte i alla situationer göras med stöd av i första hand miljöbalkens hus- hållningsbestämmelser, utan regeringen behöver vidare ramar för sin prövning. Allmänna planeringssynpunkter kan då vara ett lämpligt begrepp.

Även det förhållandet att miljöbalken innehåller begreppet allmänna planeringssynpunkter i 5 kap. som handlar om regeringsprövning av

vissa större industrianläggningar m.m. talar för att begreppet behålls i vattenlagen för regeringens prövning. I 5 kap. 4 å miljöbalken, som motsvarar den nuvarande bestämmelsen i naturresurslagen vad gäller regeringens prövning, finns endast en grundläggande materiell be— stämmelse om förutsättningarna för prövningen. I 4 å första stycket föreskrivs att tillstånd får lämnas till en anläggning, verksamhet eller åtgärd bara om hinder inte möter på grund av de aktsamhetsregler som gäller för verksamheten och föreskrifter i l, 3, 4 eller 6 kap. samt med hänsyn till att allmänna planeringssynpunkter iakttas och att kommunfullmäktige har tillstyrkt.

Enligt vår mening är de skäl som redovisats till stöd för att behålla begreppet allmänna planeringssynpunkter i vattenlagen för regeringens prövning så starka att de väger över. En bestämmelse i ämnet bör därför återfinnas bland vattenlagens tillåtlighetsregler.

Strandskydd och arbetsföretag

I dag gäller enligt naturvårdslagen att beträffande strandskyddsföre- skrifter, tillståndsplikt i fråga om täkt i vattenområde och samrådsskyl- dighet avseende arbetsföretag som inte omfattas av tillståndsplikt vissa undantag görs i fråga om företag som tillstatts enligt vattenlagen. Motivet härför är att de intressen som avses bli tillgodosedda genom föreskrifterna, tillståndsplikten och samrådsskyldigheten beaktas och tillgodoses även i samband med tillståndsprövningen enligt vattenlagen. Det bör understrykas att undantagen gäller bara sådana vattenföretag som erhållit tillstånd. I fråga om andra vattenföretag skall således bestämmelserna i naturvårdslagen tillämpas fullt ut.

Motsvarande bestämmelser om undantag har tagits in i miljöbalken. De finns i 9 kap. 12 å första stycket (strandskyddsföreskrifter), 11 kap. ] å andra stycket (tillståndsplikt för täkt i vattenområde) och 11 kap. 5 å första stycket (samrådsskyldighet för icke tillståndspliktiga arbetsföretag).

Även om undantagsbestämmelsema som sådana motsvarar dagens regler innehåller balken en viktig nyhet som har betydelse i före- varande hänseende. Sålunda anges materiella förutsättningar som skall föreligga för att tillstånd till vissa arbetsföretag skall få lämnas. En annan viktig nyhet i sammanhanget är det förslag till lag om ändring i naturvårdslagen som i mars 1994 förelagts riksdagen i propositionen (1993/94:229) Strandskydd.

Vad gäller tillstånd till täkt av olika jordarter skall vid till- ståndsprövning enligt miljöbalken behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med naturresurser. Om täkten kan befaras försämra livsbetingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synner- ligen stort.

Enligt förslaget i strandsskyddspropositionen, som i denna del bygger på ett förslag som lagts fram av oss i huvudbetänkandet, skall syftet med strandskyddsinstitutet vidgas. Sålunda skall syftet vara att inte bara att som hittills främja allmänhetens friluftsliv utan också att bevara goda livsbetingelser på land och i vatten för växt- och djurlivet.

Mot bakgrund av den ökade vikt som i framtiden kommer att fästas vid strandskyddet kan diskuteras om skyddsföreskriftema liksom för närvarande kan undantas från tillämpning i vattenmålet. Vi har därför övervägt om särskilda bestämmelser om kollision mellan strandskydds- intressen och vattenbyggnadsföretag borde tas in i vattenlagen. Av- sikten med sådana bestämmelser skulle vara att skapa garantier för att de skärpta strandskyddsbestämmelsema också får genomslag vid prövning enligt vattenlagen. Det är närmast en självklarhet att mer- parten av de vattenföretag och anläggningsarbeten som avser ytvatten motverkar det syfte med strandskyddet som vi föreslagit och som sedermera genom den särskilda propositionen om strandskydd lagts till grund för den föreslagna ändringen i naturvårdslagen. Den bestäm- melse som vi diskuterat har varit av innebörd att det skulle uppställas ett krav på att det skulle vara fråga om ett väsentligt motverkande av syftet. Eftersom vattenreglering, främst korttidsreglering, nästan alltid torde i väsentlig mån motverka syftet med strandskyddet, har vi också diskuterat en dispensregel.

Emellertid har vi kommit till den slutsatsen att strandsskydds— aspekterna bör beaktas inom ramen för de övriga tillåtlighetsbestäm— melserna i 3 kap. vattenlagen. Detta innebär bl.a. att om syftet med strandskyddet motverkades i sådan grad att de föreslagna stoppreglema i 3 kap. 6 å vattenlagen blir tillämpliga och att förutsättningar för dispens föreligger, skall vattendomstolen eller förrättningsmannen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens prövning.

I 11 kap. 3 å första stycket miljöbalken finns en särskild materiell avvägningsregel som gäller vid tillståndsprövning enligt miljöbalken av vissa täkter. Emellertid krävs inte tillstånd enligt miljöbalken för

täkt i vattenområde som bedrivs med tillstånd enligt vattenlagen. Vi föreslår därför att det i 3 kap. vattenlagen tas in en bestämmelse om att avvägningsregeln i miljöbalken skall tillämpas då motsvarande täkter prövas enligt vattenlagen.

Stoppregler

Som redan nämnts är avsikten med kontrollbestämmelsen i 3 kap. 3 å vattenlagen att skydda sådana allmänna intressen som inte varit möjliga att beakta i annat sammanhang. Bestämmelsen innehåller, att även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 1 eller 2 å så får företaget inte komma till stånd, om någon skada eller olägenhet av betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen; regeringen får dock tillåta företaget om den finner det vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Bestämmelsen tar bara sikte på allmänna intressen men det är då viktigt att erinra om att en mångfald enskilda intressen kan ha sådan styrka att de är att betrakta som ett allmänt intresse.

Bland miljöbalkens särskilda aktsamhetsregleri 13 kap. om miljö- farlig verksamhet finns också nya skärpta stoppregler, som endast i begränsad omfattning skall kunna frångås. Således får enligt 13 kap. 5 å första stycket miljöfarlig verksamhet som kan leda till skada på människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet inte utövas. Om en miljöfarlig verksamhet som inte skadar människors hälsa är av syn- nerlig betydelse från allmän synpunkt, får enligt andra stycket i para- grafen regeringen besluta att verksamheten får komma till stånd, om områden som är av riksintresse för natur- och kulturvärden inte allvarligt skadas.

De två viktigaste allmänna intressena som faller under kontroll— bestämmelsen i 3 å är utan tvekan skyddet av människors hälsa och omsorgen om vår miljö. Det är alltså till stor del samma intressen som skall skyddas genom denna bestämmelse som genom stoppreglema i miljöbalken.

Det är svårt att se att man kan ha mer liberala stoppregler för vattenföretag än för t.ex. miljöfarlig verksamhet. Kravet på miljöskydd måste rimligen vara detsamma. Enda skillnaden blir då att stopp- reglema rent praktiskt får en annan effekt i flertalet fall när det är fråga om vattenföretag än för t.ex. miljöfarlig verksamhet. Idet förra fallet kommer det oftare att röra sig om fysiska skador på naturen, i

det senare oftare om skador till följd av utsläpp av föroreningar. Detta hindrar inte att man har i princip samma stoppregler för vattenföretag som för företag som prövas enligt miljöbalken.

Det kan med fog hävdas att så viktiga bestämmelser som stopp- regler skall kunna återfinnas i den lag som i första hand reglerar tillåtligheten av vattenföretag, dvs. vattenlagen. Detta står också i god överensstämmelse med den valda metoden för anpassning, nämligen genom fristående och fullständiga tillåtlighetsregler. Detta och det förhållandet att vi också föreslår en särskild regel i 3 kap. om tillämp- ning i vattensammanhang av den nya avvägningsregeln i miljöbalken vad gäller tillstånd till vissa täkter, talar för att en anpassad stoppregel behålls i vattenlagen.

Det synes därför lämpligt att vattenlagen innehåller stoppregler, som närmast utformas efter mönster i miljöbalken men som tar hänsyn också till andra allmänna intressen som nu skyddas i vattenlagen. Enligt vår mening bör sådana regler placeras bland tillåtlighetsreglema i 3 kap. Detta betyder att de får tillämpning vid tillståndsprövningen av vattenföretag, däremot inte vid den fortsatta driften. Som regel torde driften av en vattenanläggning som sådan inte ha någon nämn- värd betydelse för miljön. Driften av själva vattenföretaget kan däre- mot orsaka miljöstörningar. Som exempel på sådana företag kan nämnas regleringsföretagen. Sålänge inte förutsättningar för ompröv- ning av villkoren för ett sådant företag är vid handen blir stopp- reglema över huvud taget inte tillämpliga på den fortsatta driften. Däremot kan de i princip bli tillämpliga då villkoren för företaget skall omprövas, eftersom tillåtlighetsreglema då skall tillämpas på den ändring som begärs. Det är sedan en annan sak att tillåtlighets— prövningen av ändringen i praktiken aldrig torde leda till att stopp- reglema slår till.

Utrivning

Det primära syftet med att riva ut en ytvattenanläggning eller att bortskaffa en flottledsanläggning är att ägaren skall befrias från att underhålla anläggningen. Enligt ett motivuttalande är det nämligen inte rimligt att kräva att någon skall vara skyldig att för all framtid under- hålla en anläggning som han inte längre har användning för. Bak- grunden härtill torde vara att ett sådant underhåll kan medföra mycket stora utgifter utan motsvarande nytta för framtiden för anläggningens

agare.

Mot bakgrund av de bestämmelser om försiktighetsåtgärder och återställning som finns bland miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler kan detta synsätt ifrågasättas. Av aktsamhetsreglema framgår nämligen att skyldigheten att avhjälpa skador kvarstår även sedan en verksamhet upphört. Den som har haft en miljöfarlig anläggning drabbas alltså av utgifter som han inte för framtiden får någon avkastning av. I båda fallen kan ett ansvar motiveras av att anläggningens innehavarare har haft nytta av denna under den tid den användes och därför måste svara för att anläggningen sedan användningen upphört inte vållar skada'eller olägenhet.

Ett av syftena med tillskapandet av miljöbalken är att bl.a. miljö- skydds- och naturvårdsintressena skall tillmätas större betydelse i förhållande till främst exploaterings— och andra företagarintressen. Mot denna bakgrund kan det därför te sig naturligt att den som vill företa en utrivning som kan orsaka skador från miljöskydds- eller naturvårds- synpunkt i stället tvingas till fortsatt underhåll av anläggningen.

Vid utrivning gäller enligt 9 kap. vattenlagen att anläggningens ägare kan bli skyldig att utge ersättning för skador, dock att denna ersättningsskyldighet är begränsad i förhållande till vad som i allmän- het gäller enligt vattenlagen, och atti stället för ersättning kan ställas krav på skadeförebyggande åtgärder. Det senare står för övrigt i god överensstämmelse med principen enligt miljöbalken att skador och olägenheter skall i första hand förebyggas. Som tidigare framhållits står detta också i god överensstämmelse med en av de grundläggande principerna för miljöskyddet enligt Romfördraget. Enligt vår upp- fattning bör emellertid krav på skyddsåtgärder och andra försiktig- hetsmått kunna ställas vid utrivning med direkt stöd i tillåtlighets- reglerna.

Å andra sidan är det en betydande skillnad mellan att återställa ett rubbat förhållande och att för all framtid hålla det rubbade förhållandet vid makt. Det synes rimligt att anläggningens ägare skall på något sätt omedelbart och i ett sammanhang kunna vidta sådana åtgärder att han för framtiden befrias från ansvaret, under förutsättning att framtida skador och olägenheter samtidigt förebyggs.

Det är inte tillräckligt att av tillåtlighetsreglema enbart den om utförande i 7 å tillämpas vid utrivning. Vi föreslår därför en längre gående lösning som innebär att ytterligare tillåtlighetsregler i 3 kap. görs tillämpliga även beträffande utrivningsföretag, nämligen hus— hållningsbestämmelsema i miljöbalken och kvalitetsnormer som

utfärdats med stöd av balken samt stoppreglema i vattenlagen. Däre- mot skall inte någon samhällsekonomisk bedömning göras. Verkan av detta blir att utrivningen blir tillåtlig bara om alla åtgärder vidtas som behövs för att förebygga skada eller olägenhet av utrivningen. Som vid annan tillåtlighetsbedömning enligt vattenlagen måste dock åtgärderna vara ekonomiskt rimliga med avseende på utrivningen.

Det har framhållits för oss att den föreslagna lösningen är förenad med vissa komplikationer. Sålunda har det upplysts att det inte är så ovanligt att en kommun får gå in och överta en damm som inte under- hållits av ägaren. Ett system som gör det svårare att riva ut en vatten— anläggning befaras från kommunhåll kunna leda till att antalet dammar som inte hålls i stånd ökar och att därför kommunerna i ännu större omfattning blir tvingade till övertaganden. En annan komplikation som påtalats - men som med det föreliggande förslaget inte längre har aktualitet - avser den samhällsekonomiska bedömningen. Det kan nämligen hända att de negativa konsekvenserna av en utrivning över- väger vid en sådan bedömning men att samtidigt privatekonomiska intressen, bestående i att spara kostnader för framtida underhåll, ändå motiverar en utrivning.

Övrigt

Det kan ifrågasättas om det vid den vattenrättsliga prövningen är motiverat med en inskränkt tillåtlighetsbedömning enligt nuvarande 3 kap. 6 å 2 vad gäller vattenanläggningar för i första hand vägar. Det kan visserligen vara svårt att för exempelvis en bro, som ingår som en del i ett större vägprojekt och vars tillkomst prövats genom arbets- planen för vägen, göra en fullständig tillåtlighetsbedömning i vatten- målet, i synnerhet vad gäller den samhällsekonomiska bedömningen. Detta visar bl.a. vattenmålen med anknytning till det s.k. Dennis- paketet i Stockholm. Emellertid får i fortsättningen hälso— och miljö- skyddsintressena en mycket central plats i det vattenrättsliga pröv- ningsförfarandet. Mot denna bakgrund synes den nuvarande inskränkta tillåtlighetsbedömningen mindre väl ägnad att tillgodose berättigade hälso- och miljöskyddsintressen. Liknande synpunkter kan läggas även på övriga i punkt 2 angivna kommunikationsanläggningar. Vår slutsats blir således att punkt 2 bör utgå. Följden härav blir att vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande prövats i särskild ordning, ändå skall underkastas en fullständig tillåtlighetspröv-

ning med hänsyn till vattenintressena.

En fråga som visserligen inte faller inom ramen för anpassningen av vattenlagen till miljöbalken men som vi ändå vill beröra är den varför den nuvarande undantagsregeln i 6 å inte omfattar också led- ningar för elektrisk ström i vatten vartill koncession meddelats enligt ellagen. Sådana ledningar och då främst undervattenskablar har i detta sammanhang betydande likheter med rörledningar som behandlas i punkt 3 och vartill koncession meddelats enligt rörledningslagen. Även om elledningar av denna typ inte hittills prövats i någon omfattning av betydelse kan dock förväntas att sådana prövningar kommer att bli vanligare i framtiden till följd av avregleringar och en större rörlighet mellan olika marknader. Som exempel på ett kabelföretag som för närvarande prövas enligt vattenlagen kan nämnas Baltic Cable.

Förutsättningarna för koncession är i många hänseenden desamma antingen det gäller prövning enligt rörledningslagen eller enligt el- lagen. Det finns emellertid en skillnad i fråga om hur allmänna och enskilda motstående intressen skall behandlas. Enligt rörledningslagen skall koncession förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. Däremot skall vid meddelande av koncession enligt ellagen, under förbehåll av allmän och enskild rätt, föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som är påkallade av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt. Oavsett om detär denna skillnad eller någon annan omständighet som gjort att undantagsregeln i 6 å inte gäller i fråga om elledningar i vatten synes övervägande skäl nu tala för att de aktuella ledningarna skall behandlas lika i vattensammanhang. Vi lägger emellertid inte fram något förslag i denna del men erinrar om det arbete med översyn av ellagen som för närvarande bedrivs av Ellagstiftningsutredningen.

4.4.5. Tillståndsplikten enligt vattenlagen

Allmänt om tillståndsplikten

I 4 kap. vattenlagen finns bestämmelser som reglerar i vilka fall det krävs tillstånd av vattendomstol eller förrättningsman för att utföra ett vattenföretag. I förhållande till vad som gällde enligt 1918 års vatten- lag innebär de nuvarande reglerna om tillståndsplikt en klar skärpning.

Som en allmän bakgrund vad gäller behovet av tillståndsplikt kan

nämnas följande. Genom ett förfarande med tillståndsprövning kan kontrolleras bl.a. att ett tillämnat vattenföretag inte strider mot gäll- ande markanvändningsplaner eller allmänna planeringssynpunkter. Vidare utreds vid en tillståndsprövning företagets inverkan dels på vattenförhållandena, dels på allmänna och enskilda motstående intressen. Prövningen leder också till ett klarläggande av företagarens rättigheter och förpliktelser, t.ex. skyldighet att utge ersättning för skada. Eftersom ett tillstånd är förenat med viss rättskraft, erhåller företagaren i motsvarande mån en trygghet vad gäller vattenföretagets bestånd. Emellertid finns det även skäl som talar mot en alltför omfatt- ande tillståndsplikt. Man kan nämligen inte bortse från att en till- ståndsprövning medför arbete och kostnader för såväl företagaren och prövningsmyndigheten som berörda myndigheter och enskilda.

Som huvudregel gäller enligt vattenlagen att det krävs tillstånd för i princip alla typer av vattenföretag (] å första stycket). Härifrån görs emellertid vissa undantag.

I 1 aå görs undantag från kravet på tillstånd vad gäller vissa särskilt angivna typer av vattenföretag. Till att börja med krävs så- lunda inte tillstånd för vattentäkt för en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning (punkt 1). Inte heller krävs tillstånd för utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur (punkt 2). Tillstånd behövs inte heller för utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte avser vattentäkt (punkt 3).

För alla typer av vattenföretag gäller att tillstånd inte krävs, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena (2 å första stycket första meningen). I bevishänseende innebär denna konstruktion att det är företagaren som har att visa att tillstånd inte krävs. I fråga om detalj— dränering genom täckdikning gäller dock att tillstånd krävs bara om det föreligger sannolika skäl att nyssnämnda intressen skadas genom företaget (2 å första stycket andra meningen). Som synes åligger här bevisbördan den som påstår att skada uppkommer. Även om ett markavvattningsföretag - däri inbegripet detaljdränering genom täck- dikning - inte träffas av någon tillståndsplikt enligt de nu redovisade reglerna krävs ändå tillstånd om det för ett sådant företag behövs särskild tvångsrätt eller om två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse om delaktigheten inte träffats (2å andra stycket).

Undantagna från tillståndsplikt är vidare vattenföretag som består

i rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller återställande av ett vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annat sätt förändrat sitt lopp. Om arbeten för sådana vattenföretag berör någon annans fastighet eller kan skada fisket, skall dock, innan arbetena påbörjas, ägaren till den andra fastigheten underrättas resp. anmälan göras till länsstyrelsen (3 å andra och tredje styckena).

Inte heller behövs tillstånd för vissa ändrings- eller lagningsarbeten som är nödvändiga att utföra utan dröjsmål. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt (4 å första stycket). Slutligen undantas från tillståndsplikten åtgärder som strider mot meddelade vattenhushållningsbestämmelser, om det för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak är nödvändigt att åtgärden vidtas. Även i dessa fall skall dock ansökan om godkännande göras snarast möjligt (4 å andra stycket).

Även om det för ett vattenföretag inte krävs tillstånd har före- tagaren alltid rätt att begära prövning (l å tredje stycket). Denna bestämmelse skall ses mot bakgrund av den bevisregel som finns i 6 å. Om ett vattenföretag utförts utan tillstånd åligger det nämligen före- tagaren att bevisa vilka förhållanden som rådde i vattnet innan före- taget utfördes.

Vad gäller vattenföretag som redan utförts utan tillstånd enligt vattenlagen eller äldre lag kan företagaren begära prövning av före- tagets laglighet (5 å första stycket). Sådan prövning är en nödvändig förutsättning för att en ansökan om tillstånd att ändra en inte tillstadd vattenanläggning skall få upptas till prövning (5 å andra stycket).

Här bör slutligen nämnas den bestämmelse som finns i 14 kap. 5 å om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom att en sådan anläggning helt eller delvis tas ur bruk, åligger det nämligen anläggningens ägare att in- hämta vattendomstolens besked under vilka villkor det får ske. Det kan därvid också bli aktuellt med ersättning om det uppkommer skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Överväganden

Anpassningen av bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. vatten— lagen kräver överväganden främst med avseende på vattenföretag som innebär markavvattning.

Enligt 10 kap. 1 å miljöbalken gäller att åtgärder för markavvatt- ning inte får vidtas utan tillstånd av länsstyrelsen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får dock besluta om undantag från tillståndsplikten i fråga om markavvattning som inte medför någon menlig inverkan på naturmiljön inom ett område. För detaljdränering genom täckdikning gäller enligt 10 kap 2å första stycket att tillstånd till ett sådant företag krävs endast om det är sannolikt att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön.

Till följd av att miljöbalken innehåller regler om tillståndsplikt vad gäller markavvattning synes det lämpligt att erinra härom i vatten- lagen. Detta kan göras i 4 kap. 2 å. Härigenom erhålls en koppling såväl till bestämmelsen om tillståndsplikt i allmänhet som till den speciella regeln om detaljdränering genom täckdikning.

Emellertid kan det diskuteras om detär tillräckligt med en erinran av nu förespråkat slag. Vad gäller kravet på tillstånd för detaljdräne- ring genom täckdikning föreligger nämligen en skillnad mellan miljö- balken och vattenlagen. Enligt balken krävs tillstånd till täckdikning bara om menlig inverkan är sannolik med avseende på naturmiljön medan sådan inverkan enligt vattenlagen är hänförlig till såväl allmänna intressen i allmänhet som enskilda intressen. Utrymmet för undantag från tillståndsplikten är således mindre enligt vattenlagen än enligt miljöbalken. På grund härav bör det framgå av vattenlagen att det kan krävas tillstånd för täckdikning enligt den lagen även om ett sådant företag är undantaget från tillståndsplikt enligt miljöbalken.

Enklast skulle naturligtvis vara om tillståndsplikten vad gäller detaljdränering genom täckdikning reglerades på samma sätt i de båda lagkomplexen. Även om de negativa verkningarna av täckdikning i de flesta fall inskränker sig till naturvårdsintresset torde det inte ligga inom ramen för vårt arbete att föreslå en sådan inskränkning i vatten- lagen.

Det kan också diskuteras om det i vattenlagen bör uppställas ett uttryckligt krav på att markavvattningsföretag som tillstatts enligt miljöbalken också skall prövas enligt vattenlagen. Även en sådan bestämmelse skulle kunna tas in i 4 kap. 2 å. Emellertid har det framhållits för oss att det praktiskt taget aldrig förekommer någon dubbelprövning. Skälet härtill har sagts vara att det inte finns några ytterligare intressen att beakta sedan ett markavvattningsföretag prövats enligt naturvårdslagen (i framtiden miljöbalken). Vi lägger därför inte fram något förslag om krav på dubbelprövning. Det kan däremot finnas skäl att erinra om att tillståndsplikt kan föreligga även

enligt vattenlagen.

Som framgått av den tidigare redogörelsen hävs inte tillstånd enligt vattenlagen för vattentäkt för vissa fastigheters husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. Med husbehovsförbrukning avses enligt motiv— uttalanden och praxis användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i hyreshus, villor och lantgårdar. Vidare faller under begreppet vatten för kreatursvattning, mjölkbehandling eller annat vanligt lantbruksändamål, för bevattning av trädgård som huvud- sakligen är avsedd för eget behov, och för mindre hantverk. Däremot faller inte under begreppet vatten för industri, tvätteri, handelsträdgård eller för jordbruksbevattning.

I syfte att skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveck— ling av samhället innehåller miljöbalken bestämmelser som avser att bl.a. skydda naturen och miljön i övrigt mot skadebringande störningar och främja en hållbar hushållning med naturresurserna. Mot bakgrund av dessa grundläggande bestämmelser finner vi det motiverat att i vart fall diskutera om det finns behov av att slopa undantaget från till- ståndsplikt eller åtminstone införa anmälningsskyldighet för sådana vattenföretag som för närvarande anges i 1 a å l vattenlagen, dvs. vattentäkter för husbehovsförbrukning eller värmeutvinning.

I samband med vattenlagens tillkomst framförde vissa remiss- instanser farhågor för att ett undantagande av grundvattentäkter för husbehov från tillståndsplikt i vissa fall skulle kunna få negativa effekter från hälsoskyddssynpunkt och ibland också kunna orsaka vattenbrist inom planområden. Föredraganden invände emellertid att frånvaron av motstående intressen vid vattentäkt för husbehovsför- brukning, med avseende på täkternas inverkan på vattenförhållandena, skulle leda till att tillstånd av vattendomstolen mera sällan skulle behöva inhämtas. Vidare fann han att den myndighetskontroll av husbehovstäkter som efterlystes av remissinstansema grundade sig på i huvudsak omständigheter som låg vid sidan av den prövning som skulle företas av vattendomstolen. F öredragandcn pekade också på att en domstolsprövning innebar en omständlig och kostsam procedur liksom att det fanns vissa möjligheter att ingripa mot de påtalade olägenheterna med stöd av hälsoskyddslagstiftningen. I den mån det inte var möjligt att lösa problemen inom ramen för denna lagstiftning låg det enligt föredraganden närmare till hands att söka en lösning på problemen inom ramen för plan- och bygglagstiftningen. Det nu anförda ledde föredraganden till slutsatsen att undantag från kravet på tillståndsplikt borde göras för sådana yt- och grundvattentäkter som

var avsedda endast för en viss fastighets husbehovsförbrukning (prop. 1981/82:130 s. 426 0.

Det uttryckliga undantaget från tillståndsplikten för vattentäkter för vissa fastigheters värmeförsörjning tillkom genom en lagändring år 1985. Det hade nämligen ansetts tveksamt om i uttrycket husbehovs- förbrukning kunde innefattas även värmeförsörjning för en fastighet. Enligt föredraganden förelåg emellertid även i dessa fall samma skäl som tidigare talat för att undanta husbehovstäktema (prop. 1984/85 : 10 s. 33).

Syftet med en anmälningsskyldighet är att tillsynsmyndigheten skall få kännedom om en tillämnad anläggning eller verksamhet. Med en sådan kännedom är det givetvis lättare för myndigheten att lämna råd och anvisningar eller att utfärda erforderliga förelägganden. Dessa råd, anvisningar och förelägganden har hittills varit inriktade på främst frågor om hälsoskydd, miljöskydd och naturvård. Däremot har kanske inte hushållningsfrågoma ägnats lika stor uppmärksamhet i samman- hanget.

I miljöbalken har emellertid synen på hushållningsfrågoma för- ändrats. De har getts en mer framskjuten placering och skall beaktas på samma sätt som de övriga intressen balken avser att värna om. Hushållningsaspektema kan därför på goda grunder antas få en större betydelse vad gäller vattentäkter för en viss fastighets husbehovsför- brukning och värmeförsörjning. Detta gäller i synnerhet vissa grund- vattentäkter för värmeförsörjning. Värmeutvinning ur grundvatten sker för närvarande enligt i huvudsak två olika metoder. Den ena går ut på att det uttagna grundvattnet efter att ha passerat en värmepump leds ut i ett ytvattendrag eller avloppsnät. Den andra metoden kan sägas vara kombinerad och innebär att grundvattnet efter passagen genom värme— pumpen återförs till grundvattenmagasinet. Härutöver finns helt slutna system där något vatten inte tas ut. Från hushållningssynpunkt är det den förstnämnda metoden som är tvivelaktig, eftersom det inte är vattnet som sådant som utnyttjas utan endast den energi som är bunden i det.

Det nu anförda talar i och för sig för införandet av en anmälnings- skyldighet för grundvattentäkt för värmeförsörjning. Emellertid inne- bär miljöbalken att hushållningsaspekterna kommer att kunna beaktas på ett helt annat sätt än tidigare oberoende av om det föreligger anmälningsplikt eller ej.

De nu redovisade synpunkterna liksom den omständigheten att ifrågavarande grundvattentäkter för värmeförsörjning i många fall

kommer till myndigheternas kännedom genom att de ingår i verksam- het som regleras i miljöbalken talar enligt vår uppfattning sammantaget mot införandet av en anmälningsskyldighet i vattenlagen. Här kan också tilläggas att det kan hävas bygglov för att utföra själva brunnen.

De nuvarande undantagen i 1 a, 2 och 3 åå, dvs. för anläggningar för odling av fisk, musslor och kräftdjur och för värmeutvinning bör även i fortsättningen finnas kvar. Anledningen till att dessa undantag förts in i vattenlagen är att man med denna lagtekniska konstruktion velat undvika en dubbelprövning av anläggningarna enligt både vatten- lagen och miljöskyddslagen. Anläggningar av ifrågavarande slag har nämligen en närmast försumbar inverkan på vattenförhållandena. Däremot kan de vara starkt förorenande från miljösynpunkt. Dessa skäl är fortfarande bärkraftiga och motiverar därför ett bibehållande av undantagen. Vi vill dock peka på att anläggningar i mindre vatten- drag ibland skapar problem till följd av att anläggningen som sådan orsakar dämning.

Det förtjänar i detta sammanhang att erinra om att regeringen tillkallat en särskild utredare för att undersöka hur hushållningen med grundvatten skall kunna förbättras. Enligt direktiven (dir. 1993:126) skall utredaren undersöka om en förbättring kan åstadkommas bl.a. genom en förbättrad fysisk planering och genom en bättre reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. Utredaren skall också närmare kart— lägga bristerna i den lagstiftning som reglerar vattenuttag ur sådana brunnar.

Övriga bestämmelser i 4 kap. är av mer specifikt vattenrättsligt slag och bör därför behållas med oförändrat innehåll.

4.4.6. Frågor om jordbruksbevattning

Inledning

För att försäkra sig om en god skörd av bra kvalitet också under torrår har jordbrukarna i ökad omfattning börjat konstbevattna sina marker. Medan behovet av växtnäring kan tillgodoses genom användning av handelsgödsel framstår tillgången på vatten alltmer som den begräns- ande faktorn vad gäller produktionen inom jordbrukssektorn. Vid bevattningen kommer såväl yt- som grundvatten till användning. Under 1970-talet undergick jordbruksbevattningen inom vissa delar av landet

en närmast explosionsartad utveckling. Orsakerna härtill var flera. Tidigare hade bevattningen inskränkt sig till i huvudsak betesvallar, potatis och fåltodlade köksväxter. Emellertid har utvecklingen numera gått mot att även slåttervallar, stråsäd, oljeväxter, sockerbetor samt bär- och fruktodlingar bevattnas i allt större omfattning.

Jordbrukrbevattningens omfattning och prognos

I rapporten Bevattning 2000 från december 1992 redovisar Jordbruks- verket resultatet av tre undersökningar av jordbruksbevattningens omfattning åren 1976, 1985 och 1991.

Av rapporten framgår att den bevattnade arealen år 1976 var ca 70 000 ha och vattenåtgången 64 milj. kubikmeter. Om 1976 hade varit ett torrår, skulle motsvarande värden ha varit 92 000 ha resp. 92 milj. kubikmeter. Av det uttagna vattnet var 83 % ytvatten, 16 % grundvatten och 1 % havsvatten.

I 1985 års undersökning framkom att ca 48 000 ha bevattnades, vilket motsvarade 1,6 % av den totala åkerarealen. Till skillnad från den tidigare undersökningen utfördes inga volymberäkningar. Vatten- förbrukningen har dock skattats till 28 milj. kubikmeter. Torrårs- värdena har angetts till 99 000 ha resp. 100 milj. kubikmeter.

Vad slutligen gäller 1991 års undersökning har den verkliga arealen uppskattats till 58 000 ha och vattenvolymen till 43 milj. kubikmeter. Motsvarande torrårsvärden har angetts till 103 000 ha resp. 107 milj. kubikmeter.

Enligt Jordbruksverkets rapport beräknas under den närmaste tioårsperioden efterfrågan på vatten för jordbruksbevattning under ett normalår uppgå till ca 32 milj. kubikmeter för bevattning av ca 55 000 ha. Under ett torrår beräknas efterfrågan öka till ca 95 milj. kubikmeter och den bevattnade arealen till ca 90 000 ha.

Av den redovisade kvantiteten under normalår beräknas 14,4 milj. kubikmeter komma från vattendrag, 6,4 milj. kubikmeter från sjöar, 8,0 milj. kubikmeter från grundvattenmagasin, 1,6 milj. kubikmeter från anlagda vattenmagasin och lika stor mängd från andra uttags- källor. För torrår har motsvarande kvantiteter beräknats till 42,7, 19,0, 23,7, 4,8 resp. 4,8 milj. kubikmeter.

För att få en uppfattning om storleken av de beräknade vatten— uttagen har Jordbruksverket i sin rapport åskåliggjort denna genom att översätta uttagsvolymema från t.ex. vattendragen till vattenföring per

tidsenhet. Om det antas att bevattningsuttaget är jämt fördelat under en fyramånadersperiod motsvarar den angivna volymen under normal- år och torrår en vattenföring av 1,35 resp. 4,05 kubikmeter per sekund. De redovisade vattenföringarna är blygsamma i förhållande till den totala framrinnande vattenmängden i landets vattendrag. En jämförelse med några skånska vattendrag visar dock att motsvarande hela den normala lågvattenföringen i Helge å går åt för att täcka hela uttagsbehovet från ytvattendrag under torrår.

Konflikter i samband med bevattning

Även om de hittillsvarande uttagen för jordbruksbevattning varit små i förhållande till de totala vattentillgångarna i landet har de inte varit problemfria. På flera håll konkurrerar bevattningsintresset med andra intressen om vattentillgångarna. Även konkurrens mellan bevattnare inbördes förekommer. Ofta beror konflikterna på och förstärks av att vatten för bevattning inte sällan tas ut utan tillstånd trots att sådant hävs enligt vattenlagen.

Vanligtvis konkurrerar flera intressenter om det vatten som kan användas för bevattning av jordbruks- och trädgårdsgrödor. Konkur- rensen är av naturliga skäl störst i mindre vattendrag i utpräglade jordbruksbyggder. Ibland kan dock konkurrens förekomma även i större vattendrag, mindre sjöar och i grundvattentillgångar.

Vad gäller de mindre vattendragen är i regel naturmiljön det mest påtagliga motstående intresset med stor risk för bestående skador. Torrläggning och minskat vattenflöde i vattendragen slår hårt mot de vattenlevande organismerna men också våtmarksbiotoper, fåglar, groddjur etc. kan påverkas kraftigt.

Vissa intressen ställer i stort samma krav på en vattentillgång. Som exempel kan nämnas naturvård, fiske och friluftsliv. Andra intressen kan ha olika hav på vattentillgången men vara i och för sig förenliga. Exempel på sådana intressen är reglering för haftändamål och recipientutnyttjande. Emellertid står dessa intressen samtidigti konflikt med naturvård och fiske. Uttagsanspråk för t.ex. vattenförsörjning och bevattning är sinsemellan konkurrerande. De intar dock en mellan- ställning på så sätt att de är förenliga med regleringsintressena samti- digt som de, i likhet med naturvårds- och fiskeintressena, ställer krav på god vattenkvalitet.

Det sagda visar att det finns svårförenliga men var för sig starka

intressen som bidrar till konkurrensen om vattnet. Vidare framgår att till grund för intressemotsättningarna ligger såväl kvantitets- som kvalitetsanspråk och att motsättningarna är särskilt uttalade under torrår.

Ett sätt att indela intressentgruppema är efter hur vattenresurserna utnyttjas. Nyttjandet kan bestå i bl.a. energiutvinning, reglering, vattenuttag och recipientutnyttjande. Mot dessa nyttjandeintressen står bevarandeintresset. Detta övergripande intresse innefattar under- intressen som friluftsliv och rekreation, vattenmiljön, naturvård i allmänhet, t.ex. bevarande av biologisk mångfald, samt kulturmiljör'r, exempelvis att hålla vatten i gamla kvarndammar.

För recipientintressentema utgör vattnet ett utspädande och renande medium för avsiktliga utsläpp men också för ibland oundving diffus tillrinning av mer eller mindre förorenade substanser. Dessa före- teelser står i direkt konflikt med bevarandeintressen som naturvård och fiske men är - frånsett fall med giftutsläpp - i allmänhet förenliga med bevattningsintresset.

Bevattningsuttag från vattendrag, främst mindre sådana, leder i regel till de allvarligaste konflikterna. I synnerhet gäller detta under torrår då en ökad kvantitet behöver tas ut samtidigt som vattentill- gången är liten. Vattenuttag från ytvattensystem påverkar främst bevarandeintressen som fiske, flora och fauna och allemansrättng tillgänglighet.

Fisket påverkas såväl direkt som indirekt av minskad vattenföringen och eventuell torrläggning. Den direkta påverkan kan bestå i bl.a. att fisk och kräftor dör eller försvinner till följd av vattenbrist, syrebrist, eller temperaturhöjning vid minskad vattenföring. Den indirekta påverkan kan innebära t.ex. att djur och växter som har betydelse som föda eller skydd försvinner eller att lekbottnar påverkas. Vid lågvatten kan vandringshinder uppstå, exempelvis för ålyngel som sommartid söker sig från havet mot sjöar högt upp i vattensystemen. Vidare kan lågt vattenstånd och låg vattenföring leda till ändrade konkurrensför- hållanden mellan olika fiskarter eller med andra vattenlevande djur.

Floran och faunan påverkas av ofta återkommande perioder med extremt låg vattenföring eller torrläggning. Denna påverkan är för vissa arter positiv medan den för andra är negativ. Den för ett vatten- drag naturliga sammansättningen påverkas emellertid som helhet i negativ riktning. Bottenfaunan kan påverkas redan vid relativt måttliga förändringar genom t.ex. ökad sedimentering, minskad syrehalt, ökad temperatur eller direkt genom den minskade vattenföringen. Den

sistnämnda förändrar även sammansättningen av växtsamhället, bl.a. genom att vattenfåran kan bli bevuxen av större växter och att den öppna vattenytan försvinner. Vattenberoende organismer som lever i vattenbrynet kan också påverkas nagativt.

Den allemansrättsliga tillgängligheten och attraktiviteten av ett vattendrag minskar vid låg vattenföring och torrläggning. Som exempel på aktiviteter som kan hindras är bad och kanotpaddling.

Uttag av vatten från ett vattendrag som används som recipient för avsiktliga utsläpp kan - förutom miljöeffekter - medföra även hälso- risker genom att utspädningen av utsläppen i vattendraget blir för liten.

I många vattendrag och vattensystem regleras vattnets avrinning till förmån för olika intressen och ändamål. Vattenreglering kan ske till förmån för bl.a. bevattningsintresset. Andra intressen som kan främjas genom vattenreglering är haftintresset, intresset av tillgång till processvatten samt råvatten för kommunal vattenförsörjning, vatten för fisk- och häftodling samt för slussning och flottning liksom till för- män för bad och rekreation samt för natur- och kulturmiljön.

En reglering innebär alltid att de naturliga variationerna i vatten- föringen i ett vattendrag hindras. Detta kan vara på både gott och ont. På plussidan kan nämnas - förutom det intresse till vars förmån regle- ringen utförs - att extrema vattenstånd och flöden kan begränsas med åtföljande minskning av risken för översvämning. Många gånger kan en reglering främja flera intressen samtidigt.

På minussidan kan, i fråga om allmänna bevarandeintressen som påverkas av vattenreglering, till att börja med nämnas att det alltid uppkommer en risk för att spridningen av fisk och andra vattenlevande organismer hindras. I synnerhet gäller detta vandrande fisk såsom ål och lax.

För det andra kan till följd av begränsningar av den naturliga vattenframrinningen i ett vattendrag många växt- och djurarter på- verkas negativt. Sålunda kan en minskning av högvattenflödena leda till att lekbottnar sedimenterar igen och att strömlevande och ström- beroende organismer slås ut. Samtidigt kan den minskade variationen i flödena gynna andra organismer.

För det tredje kan dämning i ett vattendrag för tillskapande av t.ex. ett vattenmagasin för bevattning spoliera geologiska värden som meander- och ravinsystem. Vidare kan strandskog, naturbetesmark och andra naturvärden sättas under vatten. Även problem med ökad erosion kan uppstå. Detta kan i sin tur leda till ökad tillförsel av växtnäringsämnen liksom till ökad sedimentering i vattendraget.

Förutom de nu redovisade inverkningarna på allmänna intressen kan vattenuttag från ytvattendrag också påverka enskilda intressen. Detta kan vara fallet då en kraftverksägare till följd av bevattnings- uttag går förlustig vatten som eljest skulle ha använts för haftproduk- tion. Andra enskilda intressen som kan påverkas är enskilt fiske, båtfart, bryggor och trevnad.

Som redan nämnts används också grundvatten för bevattmngs- ändamål i en inte obetydlig omfattning. Uttag av grundvatten har i regel inte samma stora inverkan på allmänna bevarandeintressen som ytvattenuttagen. Grundvattenuttagen har i stället störst betydelse för enskilda intressen genom att vattentillgången och/eller vattennivån i enskilda brunnar kan påverkas negativt. Emellertid kan även inverkan ske på allmänna intressen, t.ex. genom minskad vattentillgång eller nivåsänkning i kommunala brunnar för den allmänna vattenförsörj- ningen. Även växt- och djurlivet kan påverkas till följd av minskat grundvattenläckage till små vattendrag som bäckar. I vissa delar av landet kan okontrollerade uttag av grundvatten också leda till att saltvatten tränger in och gör såväl enskilda som allmänna brunnar obrukbara för de ändamål de är avsedda.

Värdering av bevattningsuttagens miliöeårekter

I Jordbruksverkets tidigare nämnda rapport görs bedömningen att i de fall vatten tas direkt från ett vattendrag utan tydliga motstående intressen inskränker sig problemen från miljösynpunkt till i huvudsak att upprätthålla en tillräcklig vattenföring under sommaren. Det på- pekas emellertid att situationen i många fall är komplicerad, specith vad gäller vattendrag som regleras till förmån även för andra intressen än bevattningsintresset.

Enligt rapporten kan det i vissa fall vara svårt att värdera den direkta effekten av vattenuttag från ett litet vattendrag under torr— somrar, eftersom den naturliga variationen i vattenflödet är stor. Det sägs att få undersökningar har gjorts i Sverige av hur floran och faunan påverkas av ett ökat vattenuttag för bevattning.

Under torrsommaren 1989 kunde det i bl.a. Kristianstads län konstateras att mindre vattendrag med uttag av vatten för bevattning fick en extremt låg vattennivå eller blev torrlagda. Däremot under- söktes inte vilken skada som orsakades av ett enskilt uttag eller av det samlade uttaget för jordbruksbevattning. Det framhålls i rapporten att

sådana undersökningar är svåra att genomföra då många aktörer är inblandade och då den naturliga variationen i flödet är stor. I stället satsades resurserna på att försöka stoppa så många bevattningsuttag som möjligt.

För att inte utsätta djur och växter i och omkring vattendragen för sådana störningar som kan hota deras existens eller spridningsmöjlig— heter och därmed den biologiska mångfalden är det enligt rapporten angeläget att tillräckligt med vatten återstår efter bevattningsuttag och att stora uttag inte upprepas med för täta intervall. Att rent generellt fastställa var denna ekologiska gräns går är svårt att bedöma mot bakgrund av dagens kunskaper om vattendragens biologiska värden. Jordbruksverket framhåller därför att det är angeläget att trädgårds- och jordbruksnäringen i områden med ofta förekommande små flöden och låga nivåer i vattendragen anpassar sig till de naturgivna för- hållandena. Nya grödor och odlingsmetoder som medför stort behov av bevattning bör därför inte introduceras i sådana områden såvida inte uttagsmöjlighetema förbättras genom t.ex sidomagasin som inte inkräktar på vattenföringen under torrperioder.

Flödesvariationema såväl inom som mellan vattensystem är stora. Enligt rapporten bör därför bedömningar i princip göras för varje vattendrag som berörs av uttag för bevattning. Därvid kan vissa riktlinjer följas. Som exempel nämns att medellågvattenföring kan anses som så vanligt återkommande att djur och växter i vattendragen anpassat sig till denna. Som grundregel skulle då denna vattenföring kunna betraktas som en kritisk nivå för ett vattendrags ekosystem- funktion. Vattenuttag ned till denna gräns skulle då i princip kunna tillåtas, medan ytterligare uttag skulle anses leda till skador på natur— miljön.

Ett annat sätt att ange en kritisk gräns för flödet är enligt rapporten att föreskriva en viss procentuell varaktighet. Försök har även gjorts med att ange ett absolutvärde. I Hallands län, framhålls det, har vid något tillfälle använts flödet 30 US och meter bottenbredd som lägsta värde för öringvatten. Detta värdet har dock underskridits till följd av naturliga variationer och även om inga vattenuttag förekommit. I tillsynshänseende är det emellertid praktiskt om den kritiska gränsen kan relateras till vattenstånd i stället för till flöde.

Kapitel 4 355 Bevattningssamfälligheter

Mot bakgrund av bl.a. de nu redovisade problemen skall de nya bestämmelserna om bevattningssamfälligheter i 6 kap. vattenlagen ses. Enligt dessa bestämmelser kan det bildas en samfällighet för att fördela vatten mellan flera tillståndshavare för bevattning ur samma vatten- tillgång. Om det är lämpligt kan det också bestämmas att det skall inrättas gemensamma anläggningar för bevattning beträffande samtliga eller vissa av dem som skall ingå i bevattningssamfälligheten. Frågor om bildande av bevattningssamfälligheter och om inrättande av gemen- samma anläggningar prövas av vattendomstolen i samband med pröv- ningen av frågan om tillstånd till vattentäkt för bevattning.

Framställningar om ändring i vattenlagen, m.m.

Under den tid vi bedrivit vårt arbete har det i skilda sammanhang framförts synpunkter på bevattningsfrågornas behandling. Bl.a. har det hävdats att det nuvarande systemet är både kostsamt och omständligt för jordbrukarna. Det är framför allt i de södra länen som önskemål framförts om att frågor rörande tillstånd till vattentäkt för bevattning skall föras över till länsstyrelsen. Behovet av bevattning av jordbruks- mark i dessa län är mycket stort samtidigt som konkurrensen om vattentillgångarna där är starkare än på andra håll i landet till följd av att bevattningsföretagen är många och tillgången på vatten begränsad. Det är framför allt lantbrukarna men även länsstyrelserna som menar att prövningsförfarandet skulle bli både enklare och snabbare om det överfördes till länstyrelserna.

Med anledning av erfarenheter från den extremt torra sommaren i södra Sverige år 1989, med bl.a. grundvattenavsånkrring, fiskdöd och ett stort bevattningsbehov som följd, hemställde landshövdingarna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län i en skrivelse till regeringen i november samma år att vattenlagen skulle ses över i vissa hänseenden.

Enligt skrivelsen visade tillgänglig statistik från år 1985 att det i de båda Skånelänen och Halland förekom ca 2 500 bevattningsuttag för jordbruk och att till dessa kom uttag för bevattning av golfbanor, idrottsanläggningar och liknande. Av de nämnda företagen sades mindre än tio procent vara tillståndsprövade. Vidare framhölls att ytterligare bevattningsföretag tillkommit under senare år.

Enligt landshövdingarna kunde man utgå från att flertalet av be- vattningsuttagen i Skåne och Halland var tillståndspliktiga enligt vattenlagen. Att ett så stort antal vattenföretag ändå inte var legali— serade kunde ha flera förklaringar. Tänkbara sådana sades vara att det generella undantaget från tillståndsplikt i 4 kap. 2 5 första stycket första meningen vattenlagen för många framstått som oklart till sitt innehåll, att företagarna bedömde risken för att få ett tillstånd med betydande inskränkningar för stor, att prövningen upplevdes som kostsam och byråkratisk samt att tillsynsmyndighetemas befogenheter var mycket begränsade. Som jämförelse nämndes att i Danmark, där bevattningsuttag också är tillståndspliktiga, samtliga uttag var prövade och tidsbegränsade.

I skrivelsen sades att tillståndsprövning av bevattningsföretag var en omfattande procedur som ofta tog flera år i anspråk och att det var uppenbart att många bevattningsföretag skulle ha stoppats om de tillståndsprövats.

Landshövdingarna efterlyste en enklare prövning än den som skedde vid vattendomstolama. Den föreslagna samordnade länsför- valtningen sades av allt att döma kunna bli en lämplig prövnings- myndighet för vattenföretag. Inom den blivande länsförvaltningen skulle nämligen alla berörda fackområden finnas representerade. I skrivelsen föreslogs därför att tillstånd till bevattning skulle meddelas av länsstyrelsen och att tillstånden skulle tidsbegränsas till tio år.

I tillsynshänseende hemställde landshövdingarna att länsstyrelsen i ett föreläggande enligt 21 kap. 3 & vattenlagen skulle få möjlighet att förordna att föreläggandet skulle gälla även om det överklagades. Vidare borde det utredas om länsstyrelsen kunde ges befoghenhet att vid allvarlig vattenbrist utfärda generella föreskrifter vid vite som skulle gälla med omedelbar verkan mot envar. Det sades vidare finnas anledning att se över bestämmelserna i 15 kap. vattenlagen om om- prövning av villkor för tillstånd. Därvid borde länsstyrelserna ges möjlighet att begära omprövning till förmån för allmänna intressen.

Med anledning av skrivelsen upprättades inom Justitiedepartementet en promemoria som kom att ligga till grund för en proposition (1990/91:114) i ämnet. På grundval av propositionen beslutade riks- dagen om den ändringen i vattenlagen att länsstyrelsen fick möjlighet att förordna att ett föreläggande enligt 21 kap. 3 & i lagen skall gälla även om det överklagas. I övrigt ledde inte landshövdingarnas skrivelse till någon lagändring.

I augusti 1991 uppdrog regeringen åt Jordbruksverket att i samråd

med Naturvårdsverket utreda jordbrukets bevattningsbehov i fram- tiden. Särskilt angeläget var att beakta tillgången på vatten vid om— läggning av jordbrukets växtproduktion och vid odling av energi— grödor. Uppdraget redovisades i december 1992 i den ovan nämnda rapporten Bevattning 2000.

Sommaren 1992 blev i de sydliga länen ännu nederbördsfattigare än 1989. Detta ledde till att de erfarenheter och problem i samband med tillsyn enligt vattenlagen beträffande bevattning, främst inom jordbruket, som legat till grund för skrivelsen år 1989 belaäftades och ytterligare accentuerades. Detta föranledde landshövdingarna i de nämnda länen att i skrivelse till regeringen i november 1992 ånyo hemställa om vissa omarbetningar av vattenlagen.

I den nya skrivelsen påpekades att endast ett marginellt antal bevattningsföretag hade legaliserats sedan 1989 och att läget vad gällde prövning och tillsyn av sådana företag i stort sett var oförändrat. Från länsstyrelsernas synpunkt var detta klart otillfredsställande och det betonades på nytt att det var nödvändigt att vattenlagens bestämmelser om bevattningsföretag snarast sågs över.

De ändringar som nu föreslogs var dels administrativ prövning av bevattningsföretag efter dansk modell, dvs. att vattenföretag för bevattning skulle vara tillståndsprövade, dels att länsstyrelsen skulle vara prövningsmyndighet, dels att tillstånden skulle tidsbegränsas till tio är, dels att prövningsförfarandet skulle kombineras med tillräckliga befogenheter för länsstyrelsen att omedelbart kunna stoppa icke prövade bevattningsuttag. De föreslagna ändringarna sades böra införas snarast med en övergångsperiod av fem år. För att förstärka en tillsynsmyndighets möjligheter att ingripa i kritiska situationer borde det också utredas om det för den föreslagna övergångstiden kunde införas regler varigenom tillsynsmyndigheten kunde utfärda generella förbud mot vattenuttag i särskilt utsatta yt- och grundvatten— områden.

Vattenuttag för husbehov och för vattning av djur borde liksom dittills undantas från tillståndsplikt. Detta borde också gälla för spe— ciellt anlagda bavattningsmagasin som inte hade direkt förbindelse med något vattendrag utom vid uppfyllning under perioder av högt flöde i vattendraget.

Det föreslagna prövningssystemet sades kunna medföra att hand- läggningstidema för tillståndsansökninger blev betydligt kortare och att totalkostnadema för både samhället och den enskilde blev lägre. Erfordeng kompetens för prövningen ansågs finnas inom den nya

länsstyrelsen. En viss resursförstärkning skulle dock krävas för att under rimlig tid kunna pröva ett stort antal ansökningar. Enligt lands- hövdingarna borde dock ett sådant ökat resursbehov kunna finansieras genom årliga avgifter för tillståndshavarna i likhet med avgifter för myndigheternas verksamhet enligt miljöskyddslagen.

I skrivelse till justiteiministem i juli 1993 hemställde länsstyrelsen i Kristianstads län att vattenlagen skulle ändras på väsentligen samma sätt som föreslagits i landshövdingarnas skrivelse 1992. Länsstyrelsen orienterade också om att det vid torrperioder tillsätts en särskild bevattningsgrupp för att klara situationen. I denna grupp ingår - förutom befattningshavare vid länsstyrelsens miljövårds— och lant— bruksenheter - också representanter för jordbrukarna. Efter uppföljning av läget om vattentillgången och diskussion i gruppen beslutar länssty— relsen om rekommendationer om inskränkningar i bevattningsuttagen. För att rekommendationema skall få erforderlig effekt måste ett stort antal tillsynsbesök göras. I vissa fall måste också förelägganden meddelas.

Enligt uppgifter som vi inhämtat har de båda sistnämnda skrivel- sema hittills inte föranlett någon åtgärd från regeringens sida. Från Jordbruksdepartementet, dit sloivelserna överlämnats, har dock upp- lysts att departementet avser att samråda med den utredare som har att se över hur hushållningen med grundvatten skall kunna förbättras.

Överlåggningar med vissa länsstyrelser

För att ta del av närmare erfarenheter av de problem som en okontrol- lerad jordbruksbevattning för med sig och för att få synpunkter på tänkbara lösningar för att lindra problemen har vårt sekretariat besökt länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands och Kristianstads län under våren 1994. Vid besöken har sammanträffanden skett med represen- tanter för länsstyrelsernas lantbruks-, miljövårds- och rättsenheter.

I de tre nämnda länen är det främst ytvatten som kommer till användning för jordbruksbevattning. På Kristianstadsslätten förekom— mer dessutom betydande uttag av grundvatten för bevattningsändamål. Endast en mindre del av uttagen är tillstadda enligt vattenlagen. Som exempel kan nämnas att länsstyrelsen i Hallands län räknar med att det finns ca 500 bevattningsföretag i länet som använder ytvatten. Av dessa är ungefär tio procent prövade. I Kristianstads län bedömer länsstyrelsen att det finns totalt 1460 bevattningsuttag. Länsstyrelsen

har sagt sig ha kännedom om att 80 grundvattentäkter och en ytvatten- täkt är prövade enligt vattenlagen.

Enligt länsstyrelsernas erfarenheter är det främst ytvattenuttagens inverkan på allmänna intressen - i första hand fiskeintresset - som föranleder de allvarligaste problemen i samband med låg vattenföring i vattendragen. Som exempel kan nämnas att det i Hallands län nu finns 13 åar med lax och 30 vattensystem med havsöring sedan många vandringshinder tagits bort. I många av dessa vattendrag är vatten- föringen normalt så låg att det räcker med ett par bevattningsuttag för att problem skall uppkomma vid torrperioder.

Att så få bevattningsföretag tillståndsprövats trots att detta borde ha skett med hänsyn till företagens verkningar beror enligt länsstyrelserna på flera orsaker. Dels är en tillståndsprövning vid vattendomstol omständlig, dels är den förenad med stora kostnader, som inte kan överblickas på förhand. Därutöver upplever många lantbrukare det inte meningsfullt att söka ett tillstånd som är förenat med stora kostnader då de ändå kan förvänta sig sådana inskränkningar i tillstånden att dessa i praktiken blir värdelösa under perioder med vattenbrist och då behovet av vatten är som störst. Somliga bevattnare antas också vara medvetna om att de med hänsyn till motstående intressen inte skulle beviljas något tillstånd och att de i sådana lägen underlåter att söka tillstånd.

En bevattnare som saknar tillstånd men ändå tar ut vatten med svåra skador på allmänna intressen som följd vid torrperioder står ofta inför ett svårt val. Å ena sidan måste han beakta risken för en spolie- rad skörd med följd att hans lantbruksföretag inte kan leva vidare. Mot detta måste han ställa dels de skador hans vattenuttag kan orsaka med åtföljande ersättningsskyldighet, dels risken för sanktion mot att han inte iakttagit förprövningsplikten. I den nu nämnda situationen är det inte förvånande att lantbrukaren i många fall väljer att vattna för att tillgodose sina egna primära intressen. En länsstyrelse har också framhållit att då tillsynsmyndigheten tagit ställning i ett tillsynsärende enligt vattenlagen och är redo att ingripa i ett enskilt ärende är ofta de akuta problemen överspelade genom att nederbörd då fallit och vatten- tillgången förbättrats i vattendragen.

För att få grepp om och komma till rätta med de okontrollerade vattenuttagen behövs enligt länsstyrelsernas mening i praktiken verk- samma generella metoder för styrning av bevattningsuttagen. Visser- ligen finns enligt 2 kap. 9 & vattenlagen vissa möjligheter till generell reglering. Enligt denna bestämmelse är bl.a. den som utövar ett

vattenföretag skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet, avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller något annat allmänt behov.

Enligt länsstyrelserna är förutsättningarna att utfärda generella förbud med stöd av bestämmelsen så inskränkta att bestämmelsen inte är något verksamt medel för det nu diskuterade ändamålet. Härtill kommer att den som tvingas avstå vatten — detta gäller såväl tillstadda som icke tillstadda vattenföretag — har rätt till skälig ersättning för den skada han lider genom avståendet. En ytterligare omständighet som gör bestämmelsen mindre lämplig som generellt styrmedel är att den som inte iakttar skyldighet enligt bestämmelsen måste föreläggas härom i varje enskilt fall.

De nuvarande bestämmelserna i 23 kap. 3 å vattenlagen om rättelse, av bl.a. den som utan tillstånd utför ett vattenföretag som är tillståndspliktigt, kräver ingripande i varje enskilt fall. Ett sådant förfarande är enligt länsstyrelserna i praktiken omöjligt att hantera då det krävs ett snabbt ingripande mot ett stort antal enskilda företagare. Individuella förelägganden om rättelse måste i praktiken också utfärdas på nytt varje gång vattentillgången blir kritiskt låg.

Slutsatsen av de nu aktuella länsstyrelsernas erfarenheter är sålunda att den nuvarande lagstiftning inte är något effektivt medel för att kunna ingripa och komma till rätta med de okontrollerade bevattnings- uttagen. Vad som behövs är enligt företrädarna för länsstyrelsen i Östergötlands län ett effektivt medel för att tvinga ut de bevattnare som saknar tillstånd och förmå dem att låta pröva sina bevattnings— uttag.

Vid besöken hos länsstyrelserna har upplysts om att man vid sidan av de nu beskrivna möjligheterna enligt vattenlagen arbetar med alternativa metoder för att lindra de negativa verkningarna av be- vattningsuttagen. Sådana metoder är bl.a. beredskapsplaner och olika slags rekommendationer.

Som exempel kan nämnas den beredskapsplan som länsstyrelsen i Hallands län tagit fram i samråd med företrädare för jordbruks— näringen (LRF). I planen pekas inledningsvis på att uttag av vatten i kritiska situationer kan medföra skadlig inverkan på t.ex. reproduk— tionen av lax och havsöring, vattning av kreatur och utspädning av avloppsvatten. Vidare erinras om att vid torka och låga flöden i vattendragen kan begränsningar av bevattningen behöva införas.

I beredskapsplanen tas upp vissa allmänna rekommendationer.

Dessa går ut på att vattenuttagen bör planeras inbördes grannar emellan, att bevattning inte bör utföras när vindstyrkan överstiger ett visst värde och att bevattning av vissa grödor bör undvikas. Planen innefattar också vissa stegvisa begränsningar för uttag ur vattendrag. Sålunda sägs i fråga om bevattning att den inte bör ske under dagtid mellan vissa klockslag, att den bör ske bara varannan natt enligt ett visst system och att den inte alls bör förekomma när vattenföringen i det aktuella vattendraget underskrider ca 25 liter per sekund och meter åbredd. Från de nu angivna begränsningarna görs i beredskapsplanen vissa undantag. Dessa avser dels vattenföretag som bedrivs med stöd av vattendom, dels då vatten tas från bevattningsmagasin som inte har direkt tillflöde från vattendrag, dels vissa angivna större vattendrag i vilka vattenbrist inte bedömts uppkomma, dels en bäck där en särskild beredskapsplan gäller på försök.

I beredskapsplan erinras om att länsstyrelsen kommer att underrätta även andra bevattnare än jordbrukare om behovet av begränsningar i vattenuttaget. Det talas också om länsstyrelsens roll och möjligheter som tillsynsmyndighet enligt vattenlagen. Planen innehåller även en förteckning över kontaktpersoner som lantbrukarna kan vända sig till för ytterligare information.

Slutligen innehåller beredskapsplanen en uppmaning att det är av största vikt för bevattningens framtid att den nödvändiga vattenhus- hållningen kan klaras även under en besvärlig torrperiod. Såväl läns— styrelsen som LRF vädjar därför om solidarisk respekt för de be— gränsningar som kan bli nödvändiga.

Länsstyrelsen i Hallands län har vid besöket också pekat på den informationsskrift (1993:19) Smedjeån, Reglering för bättre möjlig- heter till bevattningsuttag och fiskreproduktion, som man tagit fram.

Enligt länsstyrelserna finns det brister även i metoden med be- redskapsplaner. Den kanske allvarligaste bristen är att planen som sådan inte är tvingande. Den som inte följer planen skaffar sig därför en förmån i förhållande till dem som respekterar den och lojalt följer den. Detta kan få till effekt att sådana bevattnare som i och för sig är beredda att följa planen underlåter detta då de ser att en granne inte tar någon hänsyn till rekommendationerna och begränsningarna i planen. För att komma till rätta med sådana situationer måste ingripande ske i varje enskilt fall.

Vid besöken har företrädarna för länsstyrelserna nämnt olika alternativ som de anser kunna vara värda att undersöka närmare för att komma till rätta med de okontrollerade bavattningsuttagen. En del av

förslagen överensstämmer också med dem som diskuteras i Jordbruks— verkets rapport Bevattning 2000.

En metod som vi diskuterat men som avvisats av alla tre länsstyrel- serna är att införa en anmälningsskyldighet i fråga om sådana vatten- uttag för bevattning som inte tillståndsprövats på den grunden att de bedömts falla under det generella undantaget i 4 kap. 2 5 första stycket vattenlagen. Avsikten med en sådan skyldighet skulle vara att de företag som bedrivs utan tillstånd skulle komma till länsstyrelsens kännedom. Länsstyrelsen skulle sedan pröva om företaget faller under det generella undantaget från tillståndsplikt. Om så inte är fallet skulle länsstyrelsen kunna förelägga utövaren av vattenföretaget att söka tillstånd hos vattendomstolen i vanlig ordning.

Att länsstyrelserna ställer sig negativa till den nu skisserade metoden beror på i huvudsak tre omständigheter. För det första har länsstyrelsen för närvarande inte resurser för att på en relativt be- gränsad tid kunna pröva ett stort antal anmälningsärenden.

För det andra ifrågasätter man om länsstyrelsen kan avgöra frågan huruvida ett bevattningsföretag är tillståndsplikti gt eller inte på ett mer summariskt underlag än det som en seriös företagare måste ta fram för sin egen motsvarande bedömning. Vad gäller inverkan på allmänna intressen har kanske länsstyrelsen vissa kunskaper inom den egna organisationen. Vad däremot angår följderna för enskilda motstående intressen har länsstyrelsen inte bättre förutsättningar än någon annan att bedöma dessa. Länsstyrelserna förutser därför att en anmälan måste åtföljas av en viss utredning för att klargöra företagets konsekvenser. I vad mån kostnaderna för en sådan utredning i någon avsevärd mån skiljer sig från egna utredningskostnader i allmänhet i bevattningsmål är svårt att bedöma. Vidare förutses att länsstyrelsen i en inte ringa omfattning måste utfärda kungörelse och ibland också hålla samman- träde för att få grepp om ett anmält bevattningsuttags verkningar. Även sådana åtgärder medför kostnader som slutligen måste bäras av den som gör anmälan. Risken finns att prövningen hos länsstyrelsen får sådana proportioner att den i praktiken kommer att ersätta en prövning vid vattendomstolen.

För det tredje slutligen är man tveksam till att ta ställning i en fråga där det yttersta ansvaret egentligen åvilar den som utför vatten- företaget. Det befaras nämligen att den som inte föreläggs att söka tillstånd till följd av en anmälan tar detta till intäkt för att han i prak- tiken kan förfara som om han hade ett tillstånd. Detta förutses kunna leda till komplikationer både i fråga om ansvar för underlåtenhet att

söka tillstånd och i fråga om skadeståndsskyldighet.

I det följande redovisas vissa av de förslag som väckts vid besöken hos länsstyrelserna. Som redan anmärkts finns i en del fall motsvarig- heter i Jordbruksverkets rapport.

Ett uppslag är att söka ledning i det system som tillämpas i Danmark. Där tillämpas nämligen ett admistrativt prövningssystem. I Danmark krävs enligt vandforsyningsloven tillstånd för bevattnings- uttag. Tillstånd meddelas som administrativt beslut av amtskommunen och är alltid tidsbegränsat till längst tio är vad gäller ytvattenuttag och längst 15 år i fråga om grundvattenuttag. Ett givet tillstånd kan inte förverkas eller ändras under den tid det gäller. Tidsbegränsningen anses för närvarande vara ett tillräckligt medel vad gäller behovet av vattenfördelning och anpassning till förändringar i omgivningen. Ansökningsproceduren är enkel. En ansökan prövas mot vatten- resursens storlek och kvalitet och mot redan ianspråktaget utnyttjande.

Enligt miljöbeskyttelseloven skall det för varje vattendrag finnas en recipientkvalitetsplan. I denna anges målsättningen i fråga om flödes- förhållanden och vattenkvalitet. Planen bygger på mångåriga studier, bl.a. mätningar av lågflöden i många sektioner. Genom kvalitets- planema har amtskommunema omfattande och ingående kunskaper om sina vattendrag som grund för sina politiskt tagna beslut om tillåtet utnyttjande. Om inga mätningar gjorts fastställer amtskommunen en provisorisk tillåten påverkansgrad.

Av vandlöpsloven följer att amtskommunen skall upprätta vandlöps- regulativ för varje vattendrag. I regulativet anges hur recipientkvali- tetsplanens mål skall uppnås. För olika delsträckor utarbetas "vatten- räkenskaper" över tillgångar och användning samt planer för hur "restutrymmet" skall hanteras, alternativt hur sträckan skall restau- reras. Av vandlöpsregulativet framgår också om särskilda bestäm- - melser gäller för vattendraget enligt naturfredningsloven.

I Danmark ges för närvarande inga tillstånd till direktuttag från ytvattendrag för bevattning. Bevattnarna är således hänvisade till grundvattenuttag. Prövningsgrunden är då om detta sker på sådant avstånd från vattendraget och på sådant djup att recipientkvali- tetsplanens lågvattenföring beräkningsmässigt inte påverkas. Uttaget får inte heller vara så beläget att våtmarker som skyddas enligt natur- fredningsloven ödeläggs.

Som en andra möjlighet - som också har med formen för pröv- ningen att göra - har nämnts att föra över prövningen av bevattnings- uttag från vattendomstol till förrättningsman. Det har dock framhållits

att en sådan förändring kanske inte minskar kostnaderna och omgången för bevattnama så att de i större utsträckning legaliserar sina uttag.

Ett tredje förslag som väckts avser införandet av en möjlighet att söka dispens från förprövningsplikten enligt vattenlagen. Sådana dispensansökningar skulle prövas av länsstyrelsen. Som förebild skulle kunna användas det dispenssystem som fanns i miljöskyddslagen före år 1981. Ett dispenssystem skulle kunna bli både enkelt och mindre kostsamt för lantbrukarna. I samband med att dispens meddelades skulle kunna föreskrivas villkor om t.ex. begränsningar i vatten- uttagen.

Ett annat förslag som nämnts och som i någon mån påminner om den danska recipientkvalitetsplanen är att för vattendragen fastställa lägsta lågvattenföringar iform av kvalitetsnormer. Dessa skulle läggas på sådan nivå att de föreskrivna flödena garanterade bl.a. fiskens möjligheter till vandring och reproduktion. Vattenuttag som kunde äventyra uppfyllandet av normerna skulle inte få förekomma.

Länsstyrelsen i Hallands län har påbörjat ett arbete med att definiera kritiska vattenföringar i länets känsliga vattendrag. Sådana vattenföringar kan sedan överföras till kritiska nivåer.

En femte möjlighet som kastats fram är göra det lättare att använda generella föreskrifter. Syftet med sådana skulle vara att ge länsstyrel- sen ett tydligare och mer lättillgängligt instrument till skydd för naturmiljön än vad som är möjligt enligt 2 kap. 9 & vattenlagen. En bestämmelse härom skulle kunna utformas efter mönster i det nyss- nämnda stadgandet - dock med mindre snäva förutsättningar - och begränsas till att avse bara vattenuttag som sker utan tillstånd. Be- stämmelsen skulle gå ut på att den som utan tillstånd bedriver vatten- täkt för bevattning är skyldig att vid vattenbrist, som orsakas av torka, avstå det vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Vidare skulle länsstyrelsen få besluta om vattenområden inom vilka den nämnda skyldigheten skulle gälla liksom om tider då skyldigheten skulle iakttas. Avstående av vatten enligt den nu angivna lösningen skulle inte vara förenat med någon rätt till ersättning.

Den nu skisserade bestämmelsen skulle kunna kompletteras med en dispensregel. Genom en sådan kunde undantas dels grundvattenuttag, där tillfälliga stopp i regel inte har någon större betydelse för natur- miljön, dels uttag från sidomagasin som tillkommit just i syfte att undvika direktuttag från naturliga ytvattensystem.

Det har framhållits att den sist angivna metoden skulle kunna vara ett effektivt medel för att förmå sådana bevattnare som saknar tillstånd

att legalisera sina uttag. Det skulle då bli möjligt att i villkor för tillstånden föreskriva begränsningar till skydd för motstående intressen.

En företrädare för länsstyrelsen i Hallands län har påpekat att ett system med generella föreskrifter inte är lämpligt för alla typer av vattendrag. Främst i fråga om vattendrag där konflikter uppstår i ett mycket tidigt skede bedöms generella föreskrifter vara mindre lämp- liga. För sådana vattendrag förespråkas i stället kvalitetsnormer.

För att i viss mån mildra problemen i samband med ytvattenuttag har som en sjätte möjlighet nämnts tillskapande av bevattningsmagasin som bara vid stora föden har förbindelse med det vattendrag som används för påfyllnad av magasinet. Detta innebär att uttag ur sådana magasin inte påverkar de mindre flödena i vattendraget. Under förut- sättning att det inte finns några kraftintressen i ett vattendrag kan ett system med bevattningsmagasin få till följd att tillståndsplikt inte uppkommer vad gäller själva vattenuttaget.

Överväganden

I det följande diskuterar vi frågor dels om formen för prövning av bevattningsuttag, dels om förändringar av de materiella reglerna, bl.a. utifrån de nyss redovisade förslagen, dels om prövningsförfarandet för bildande av bevattningssamfällighter.

Som redan framgått upplever många lantbrukare en tillstånds- prövning vid vattendomstol som både omständlig och kostsam. Bl.a. detta förhållande framhålls som en viktig orsak till att lantbrukarna inte i större utsträckning låter pröva sina bevattningsuttag. Inte sällan framförs också den åsikten att en prövning enligt vattenlagen med dess krav på långtgående utredningsskyldighet samt lagens regler om ansvar för rättegångskostnader mer är avpassade för sökande med stora resurser än för ett litet lantbruksföretag. I rapporten Bevattning 2000 redovisas vissa ekonomiska kalkyler för bevattningsföretag. Av kalkyl- erna framgår bl.a. att kostnaderna för vattendom beräknats till i genomsnitt 20 000 kr. i fråga om ytvattenuttag och till 40 000 kr. beträffande grundvattenuttag. Att kostnaderna i det sistnämnda fallet är dubbelt så höga torde motiveras dels av en större sakägarkrets, dels att det geohydrologiska underlaget för att bedöma företagets verk— ningar är kostsamt att ta fram.

Ett administrativt prövningsförfarande kan i många avseenden göras

både smidigare och billigare för en sökande än det nuvarande dom- stolsförfarandet. Emellertid är även ett domstolsförfarande möjligt att förändra så att det blir enklare och billigare. Vid en bedömning huruvida det finns anledning att särreglera de nu diskuterade bevatt— ningsföretagen är en viktig utgångspunkt dessa företags verkningar på motstående intressen. En annan viktig omständighet är rättssäker- hetsaspekten.

Vattentäkter för bevattning skiljer sig inte i fråga om inverkan på vattenförhållandena från andra typer av vattentäkter. De kan t.o.m. leda till allvarligare verkningar än vattentäkter i allmänhet, eftersom behovet av bevattning är som störst under torrperioder samtidigt som vattentillgången i främst ytvattendragen är som minst. Utöver den inverkan på allmänna intressen som beskrivits tidigare leder bevatt- ningsuttag i många fall till att även enskilda intressen skadas. Som exempel kan nämnas vattenbrist i närbelägna enskilda brunnar och skada på enslu'lt fiske i ytvattendrag. I vissa delar av landet kan också i ogynnsamma fall såväl allmänna som enskilda brunnar förstöras till följd av saltvatteninträngning. Avser bevattningsuttagen ytvattensystem med utbyggd vattenkraft leder uttagen också till skada för kraftintresset såvida det uttagna vattnet inte avser sådant vatten som ändå måst spillas förbi regleringsmagasin och kraftverk.

Det finns således ingen anledning att redan utifrån bevattnings- uttagens karaktär och konsekvenser särreglera dessa typer av vatten- företag. Detta gäller oberoende av vilket prövningssystem som diskuteras. Denna slutsats dras också i den promemoria som upprät- tades inom Justitiedepartementet med anledning av landshövdingarnas i sydlänen skrivelse till regeringen är 1989. I promemorian erinrades om att frågan om prövningssystem diskuterats i samband med den nya vattenlagens tillkomst. Vidare anfördes bl.a. att en eventuell översyn av prövningssystemet skulle behöva ha en vidare inriktning. En sådan översyn förutsatte emellertid ett omfattande utredningsarbete. Vad som anfördes i skrivelsen sades inte böra föranleda att man nu tog upp frågan om en sådan utredning. Inte heller hade det i annat samman- hang förekommit något som gav anledning att på nytt ta upp frågan.

Ett överförande av tillståndsprövnin gen beträffande bevattningsföre- tagen till administrativ myndighet skulle för övrigt innebära att det nuvarande enhetliga systemet med domstolsprövning bröts sönder. Härvid bortses då från markavvattningsföretagen som prövas vid förrättning. Det skulle således tillskapas ett särskilt prövningsför- farande för bara en speciell typ av vattenföretag.

Mot en sökandes intresse av ett smidigt och billigt förfarande måste ställas berättigade krav från dennes motparter vad gäller deras rätts- säkerhet. Enligt de nuvarande reglerna i vattenlagen kan motpartema på sökandens bekostnad bilda sig en egen uppfattning om t.ex. en sökt vattentäkts verkningar. Detta är möjligt genom att vattendomstolama ställer höga krav på sökandens utredning och att en mötpart kan få ersättning för egna utredningar och för anlitad experthjälp. Vidare kan de som lider skada få ersättningsfrågan prövad i vattenmålet. De behöver således inte väcka talan därom i särskild ordning såsom är fallet vid skada till följd av exempelvis miljöfarlig verksamhet. Även vad gäller ersättningsfrågan intar motpartema en gynnad ställning i rättegångskostnadshänseende.

Som synes tillgodoser det nuvarande förfarandet med domstolspröv- ning på ett helt annat sätt än ett administrativt prövningsförfarande berättigade krav från motstående enskilda intressen. Samtidigt kan måhända sökandens krav på rättssäkerhet bättre tillgodoses genom en domstolsprövning.

Som framgått av det föregående talar starka skäl mot att föra över frågor om tillstånd till vattentäkter för bevattning från vattendom- stolama till länsstyrelserna. Samtidigt har frågan sådan aktualitet att den inte utan vidare låter sig avspisa. Det är emellertid att föredra om nuvarande förhållanden kan förbättras utan att frågan förs bort från vattendomstolarnas prövning. Detta skulle också stå i bättre överens- stämmelse med den tendens till ökad domstolsprövning i miljöfrågor som kännetecknar även förslagen i vårt huvudbetänkande och i lag- rådsremissen (i fråga om överklaganden till förvaltningsdomstol).

En av orsakerna till att problem uppkommer med bevattnings- företag synes vara att företagaren i många fall över huvud taget inte brytt sig om att ansöka om tillstånd. Anledningen härtill kan i sin tur vara att ansökningsförfarandet framstår som omständligt och krångligt. Det kan emellertid inte antas annat än att vattendomstolama väl skulle kunna inom rimlig tid pröva de ansökningar som rätteligen borde göras.

Den legala grunden för underlåtenheten att söka tillstånd är be- stämmelsen i 4 kap. 2 5 vattenlagen att tillstånd till vattenföretag inte krävs, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Om denna bedömning är riktig i det enskilda fallet kan emellertid ofta ifrågasättas när det gäller bevattningsföretagen.

För att om möjligt förebygga de konflikter mellan bevattnings-

intresset och i första hand det allmänna fiskeintresset föreligger enligt vår mening behov av styrmedel som tillgodoser i huvudsak två önske— mål. Det ena är att förmå lantbrukare och andra bevattnare att låta pröva sina vattenuttag så att dessa kan anpassas till motstående intressen. Det andra är att tillskapa ett effektivt instrument för till— synsmyndigheterna så att dessa då det behövs snabbt och effektivt kan ingripa mot bevattningsuttag som görs utan tillstånd.

Som nämnts har vi diskuterat att införa en anmälningsskyldighet för bevattningsföretag som utförs utan tillstånd. Den lösning som därvid övervägts har varit ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet för vattenföretag för vilket tillstånd inte söks med stöd av 4 kap. 2 & vattenlagen. Vi har emeller- tid funnit att de tidigare redovisade invändningarna mot en sådan ordning har sådan bärkraft att denna lösning inte bör väljas. Härtill kommer att det kan diskuteras om bestämmelsen i 8 kap. 7 & rege- ringsformen ger utrymme för ett bemyndigande av förevarande slag.

Även mot förslaget att införa ett system med dispensprövning efter mönster i de tidigare dispensreglema i miljöskyddslagen kan riktas allvarliga invändningar. Också här måste beaktas att det vattenrättsliga prövningsförfarandet handhas av domstolar. För att det skall vara någon mening med en dispensprövning måste denna rimligtvis leda till att i och för sig tillståndspliktiga bevattningsuttag undantas från vatten- domstols prövning och i stället regleras genom ett administrativt förfarande. Systemet leder således till att en och samma typ av vatten- företag kommer att prövas i olika ordning. Emellertid har vi redan tidigare konstaterat att varken karaktären eller följderna av bevatt- ningsuttagen motiverar en sådan ordning.

En lösning som både kan bidra till att förmå bevattnare att låta pröva sina bevattningsuttag i större omfattning och öka myndigheternas möjligheter till snabba och kraftfulla ingripanden i kritiska situationer är det tidigare redovisade förslaget om en utbyggnad av 2 kap. vatten- lagen med regler som direkt tar sikte på bevattningsföretag. Ett sådant förstärkt skydd för naturmiljön har diskuterats närmare i rapporten Bevattning 2000 och Jordbruksverket har också presenterat ett förslag till lagteknisk lösning.

Förutom vad som framgått av den tidigare redovisningen av för- slaget skulle länsstyrelsen, innan den fattar beslut om vattenområden och tider, samråda med andra myndigheter och de sakägare som berörs av beslutet. Andra som har ett väsentligt intresse av beslutet skulle beredas tillfälle till samråd. Vidare skulle länsstyrelsen - i likhet

med vad som gäller för närvarande enligt 2 kap. 9 & tredje stycket vattenlagen— vid vite få förelägga bevattningsföretagaren att iaktta sin skyldighet att avstå vatten samt kunna förordna att ett sådant beslut skall gälla även om det överklagas.

Bestämmelsen skulle inte vara riktad bara mot jordbruksbevattning utan omfatta alla uttag för bevattning som bedrivs utan tillstånd. Vidare skulle bestämmelsen ta sikte på sådan vattenbrist som orsakas av torka samtidigt som vattenförhållandena är sådana att naturmiljön behöver skyddas mot ytterligare bevattningsuttag. Situationer då vattenbristen inte beror på torka eller när annat än naturmiljön kräver skydd får regleras genom vattenlagens nuvarande bestämmelser eller genom annan lagstiftning. I sammanhanget bör begreppet naturmiljö omfatta fiskreproduktionen och fisk som faunaobjekt. Att också priori- tera själva fisket framför den bevattningskrävande produktionen bör inte komma i fråga. Skälet härtill är att jordbruksbevattningen i det sammanhanget inte bör ses i förhållande till det enskilda jordbruksföre- taget utan till näringen som helhet.

Eftersom förslaget är begränsat till sådana uttag som bedrivs utan tillstånd, inkräktar det inte på redan givna tillstånd. Sådana tillstånd omfattas i stället av den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 9 & vatten- lagen. Dessutom kan villkoren för dessa tillstånd omprövas.

Den diskuterade bestämmelsen är avsedd att ta sikte på alla former av vattentäkt för bevattning. Sålunda omfattar den även grundvatten— uttag trots att tillfälliga stopp i sådana knappast har någon betydelse för naturmiljön. Naturligtvis finns det gränsdragningsproblem. T.ex. kan det till följd av strand- och botteninfiltration alltid diskuteras i vilken utsträckning uttag av grundvatten påverkar flödet eller nivån i närbelägna ytvattenförekomster.

Att grundvattenuttagen har mindre betydelse för naturmiljön talar för att det diskuterade förslaget bör förses med en dispensregel. Genom en sådan skulle också länsstyrelsen, trots en allmänt formu- lerad regel, också få möjlighet att generellt undanta uttag från sådana sidomagasin som tillkommit bara i det syftet att undvika direktuttag från naturliga ytvattensystem. Eftersom avgränsningen av vatten- områden som bör omfattas av förbudsregeln till att börja med måste göras relativt schablonartad, skulle en dispensregel slutligen kunna tillämpas också på sådana enskilda uttag som bevisligen inte påverkar naturmiljön. Det är sedan en annan sak att tillståndsplikt kan föreligga för sådana uttag till följd av inverkan på andra allmänna intressen eller på enskilda intressen.

I förhållande till bestämmelsen i 2 kap. 9 & vattenlagen skulle grunden för ett ingripande enligt det nu skisserade förslaget vara "vattenbrist” , alltså inte allvarlig sådan. Tanken bakom denna skillnad är att 9 & avser extremsituationer, som påverkar alla typer av vatten— företag vare sig dessa bedrivs med stöd av tillstånd eller inte. Den situation som diskuteras i förslaget har däremot inte sådan dignitet. Den bör därför omfatta bara företag som bedrivs utan tillstånd som redan vid "vattenbrist", objektivt sett, faller under tillståndsplikten med hänsyn till naturmiljön. Av samma anledning synes det likaså för starkt att kräva att det avstådda vattnet skall vara "oundgängligen nödvändigt" för att skydda naturmiljön.

Till skillnad från vad som gäller om avstående av vatten enligt 9 5 skulle avstående till förmån för naturmiljön enligt en ny regel inte vara förenat med någon rätt till ersättning. Denna omständighet liksom det förhållandet att bevattningsförbud skulle kunna införas under mindre stränga förutsättningar kan på goda grunder antas medverka till att de bevattnare som bedriver vattentäkt utan tillstånd ser sig mer eller mindre tvingade att legalisera sina uttag för att inte komma i ett ogynnsamt konkurrensläge. Detta gäller i synnerhet om någon eller några bevattnare redan har tillstånd eller ansöker därom inom ett visst vattenområde.

Det nu diskuterade förslaget har enligt vår mening betydande fördelar då det gäller att svara upp mot de av oss nämnda önskemålen. Vi förordar därför en lösning enligt den beskrivna modellen.

Härutöver vill vi peka på att ett system med miljökvalitetsnormer för vattendragen skulle kunna vara ett alternativ som bör utredas närmare i t.ex. bevattningssammanhang. Visserligen följer varken av vårt förslag till miljöbalk eller av lagrådsremissen att en kvalitetsnorm skulle kunna avse nivå eller flöde i ett vattendrag. Emellertid ser vi inget avgörande hinder mot att systemet med miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken byggs ut till att omfatta även kritiska nivåer och flöden i vattendrag. Huruvida en sådan inriktning av normerna är lämplig måste dock bedömas mot bakgrund av att det inte alltid är entydigt vilken betydelse olika nivåer eller flöden har från miljösyn- punkt.

Att bestämma en miljökvalitetsnorm i enlighet med det föregående är självfallet en grannlaga uppgift. Till att börja med måste normer fastställas för varje vattendrag för sig. För de flesta vattendrag fordras också att olika normer fastställs för olika sträckor. Även det intresse som avses skyddas genom en kvalitetsnorm kan motivera en differen-

tiering.

Som synes är ett system med kvalitetsnormer i förevarande sam- manhang förenat med svårigheter från utredningssynpunkt. Emellertid är dessa svårigheter inte större än vad som gäller i fråga om miljö- kvalitetsnormer i allmänhet enligt lagrådsremissen.

Som antytts skulle föreskrifter om miljökvalitetsnormer som avser nivåer och flöden meddelas med stöd av 6 kap. miljöbalken. Eftersom sådana föreskrifter har paraplykaraktär, skall de enligt 2 kap. miljö- balken tillämpas också enligt vad som är föreskrivet i bl.a. vatten- lagen. För en tillämpning av normerna enligt vattenlagen skulle då i denna bara krävas en bestämmelse om återkoppling till miljöbalken.

Att införa regler om tidsbegränsing av tillstånd till vattenuttag för bevattning bör enligt vår mening inte komma i fråga. Denna bedöm- ning överenstämmer också med vad som redovisats i den tidigare nämnda departementspromemorian. I stället bör bestämmelserna om omprövning av villkor för tillstånd komma till användning, om allmänna intressen kräver detta. Här bör anmärkas att vi i det följande föreslår att också länsstyrelsen skall få begära omprövning av villkor för tillstånd till vattenföretag som bara berör länet.

Beträffande härefter spörsmålet vem som skall pröva frågor om bildande av bevattningssamfälligheter vill vi anföra följande.

Vattenlagslagsutredningen konstaterade i sitt slutbetänkande att jordbruksbevattningen med stor sannolikhet kunde förväntas leda till ökad konkurrens med andra intressen om befintliga vattentillgångar och driva fram nya vattenregleringar. Utredningen föreslog, förutom strängare regler i fråga om tillståndsplikt, en skyldighet att hos läns- styrelsen göra anmälan om alla yt— och grundvattentäkter som inte avsåg hushållsförbrukning. Vidare föreslogs bl.a. en möjlighet till samfällighetsbildning när en vattenreglering eller vattenöverledning kunde vara till nytta för flera bevattnare. Någon möjlighet till sam- verkan mellan bevattnare i andra fall, t.ex för fördelning av vatten eller användande av gemensamma anläggningar föreslogs dock inte. En associationsform av detta slag efterlystes däremot av vissa remiss- instanser, främst sådana med anknytning till jordbruket.

Föredraganden erinrade om att en samverkan var möjlig att till- skapa enligt anläggningslagen. Ett problem med denna lösning var emellertid att ett anläggningsbeslut enligt anläggningslagen inte kunde ersätta de vattenrättsliga tillstånd som på grund av uttagens storlek och verkningar fordrades i de flesta fall. En sådan tvådelad prövning bedömdes lätt kunna bli besvärande. Viktigast var emellertid behovet

av fördelning av vatten mellan bevattningsintressenterna. Fördelnings- frågorna krävde bedömningar av ett annat slag än som normalt föll inom anläggningslagens ram. Föredraganden drog därför den slutsatsen att dessa frågor inte kunde lösas vare sig inom anläggningslagens ram eller enligt annan då gällande lagstiftning. En annan lösning måste därför sökas (prop. 1981/82:130 s. 161).

Som redan framgått blev den lösning som valdes en vattenrättslig samfällighetsbildning. Vad gäller formerna för bildandet av en be- vattningssamfällighet diskuterades i den nyssnämnda propositionen olika alternativ. Å ena sidan sades praktiska skäl tala för ett förrätt- ningsförfarande. Ett sådant förfarande användes nämligen för fastig- hetsbildning samt för tillskapande av gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen och markavvattningssamfälligheter enligt den nya vattenlagen. Bevattningsföretagen sades också ha vissa berörings- punkter med markavvattningsföretagen. Å andra sidan var det vatten— domstolen som normalt hade att pröva frågor om tillstånd till vatten- täkter. Vid denna prövning kunde också domstolen konstatera om det på grund av flera konkurrerande ansökningar om vattentäkt för be- vattning ur samma vattentillgång förelåg behov av att bilda en be- vattningssamfällighet. En lämplig samordning mellan tillstånds- och samverkansfrågor bedömdes kunna uppnås bara om vattendomstolen fick pröva båda frågorna. Resultatet härav blev enligt föredraganden att samtliga frågor rörande bevattningssamfälligheter, dvs. frågor om tillstånd, ersättning och fördelning av vatten samt samverkans- och kostnadsfördelningsfrågor, skulle prövas av vattendomstol (a. prop. s. 165 f).

Av det sist anförda framgår att spörsmålet vem som skall pröva frågor om bildande av bevattningssamfälligheter i hög grad beror av vilken ståndpunkt man tar till föregående fråga. Om tillståndsfrågor även i fortsättningen prövas av vattendomstolama, är enligt vår mening de nyss redovisade skälen till stöd för en domstolsprövning även av frågor om bildande av bevattningssamfälligheter fortfarande bärkraftiga. Om däremot tillståndsprövningen förs över till länsstyrel- serna synes skälen med någon styrka kunna tala för en övergång till ett förrättningsförfarande. Som framgår av det förut anförda har vi emellertid stannat för att domstolsprövningen av tillståndsfrågor bör behållas. Vi lägger därför inte fram förslag till ändringar i den nu berörda frågan.

4.4.7. Omprövning av tillståndsbeslut m.m.

Inledning

En huvudprincip i 1918 års vattenlag hade varit att ett beslut om tillstånd till vattenföretag som vunnit laga kraft gällde för all framtid, om det inte förföll på grund av underlåtenhet att ta det i anspråk eller tidsbegränsats på sökandens egen begäran. Från principen hade emellertid gjorts flera undantag såvitt gällde tillståndets innehåll. Exempel på sådana viktiga begränsningar var dels bestämmelserna om kungsådra, dels reglerna om nyprövning av större vattenkraftanlägg— ningar och vattenregleringar, dels möjligheterna till utverkande av ändrade vattenhushållningsbestämmelser. Dessutom kunde vatten- domstolen skjuta upp det slutliga avgörandet av vissa svårbedömda frågor för att under en prövotid avvakta erfarenheterna av företaget.

Även vattenlagen vilar på den grunden att ett vattenrättsligt tillstånd i princip gäller för all framtid om det inte tidsbegränsats på sökandens begäran. Ett tillstånd innefattar också i förekommande fall rätt att uppföra och bibehålla en vattenanläggning. Vidare ligger i tillståndet en ovillkong rätt för tillståndshavaren att tillgodogöra vatten i enlighet med tillståndet. (Se 15 kap. l & vattenlagen.)

Den nu nämnda principen är emellertid försedd med vissa undan- tag. Sålunda kan villkoren för ett tillstånd under vissa förutsättningar ändras. Vidare kan nya vattenhushållningsbestämmelser meddelas. Vad gäller tillstånd till vattentäkt är en tredje möjlighet att ompröva själva tillståndet. (Se 15 kap. 3, 4, 9 och 11 åå vattenlagen samt 20 & lagen om införande av vattenlagen.)

Rätten att ansöka om omprövning av villkor liksom om förverkande av tillstånd tillkommer Kammarkollegiet (15 kap. 7 & vattenlagen).

Allmänt

Den nyss angivna huvudprincipen fick enligt Vattelnlagsutredningen inte leda till att ett tillstånd i oskälig grad låste fast de vattenrättsliga förhållandena under mycket lång tid. Vissa jämkningar föreslogs därför. Förutom en motsvarighet till uppskovsmöjligheten föreslogs att det beträffande vissa företagstyper, bl.a. yt-och grundvattentäkter, skulle vara möjligt att även mot sökandens vilja tidsbegränsa ett

tillstånd. Som en annan principiellt viktig nyhet föreslogs att aga givna tillstånd under vissa förutsättningar skulle kunna omprövas till förmån för allmänna intressen. Sådan omprövning skulle kunna ske dels efter utgången av en viss bestämd tid, men dels också dessförinnan om det skett väsentliga förändringar med avseende på vattenförhållandena. Utredningens förslag innebar också att — efter en övergångstid - om- prövning skulle kunna företas även i fråga om vattenföretag som tillkommit enligt äldre lagstiftning. I princip skulle tillståndshavaren vara berättigad till ersättning för vad han tvingades avstå vid ompröv- ningen. Denna rätt föreslogs emellertid bli begränsad i de fall ompröv- ning kom att ske till förmån för vissa särskilt angivna allmänna intres- sen.

Det huvudsakliga skälet till förslaget om en tidsbegränsning av tillstånd beträffande vissa företagstyper var enligt Vattenlagsutred- ningen en befarad ökad lokal konkurrens om vattentillgångarna. Detta medförde att man måste försöka åstadkomma en rationell hushållning med och fördelning av vattnet. Som ett typiskt exempel på behovet härav nämnde utredningenden alltmer ökade jordbruksbevattningen. Vidare pekades på att det i vattendomstolspraxis på sina håll gjorts försök att lösa sådana problem genom att tidsbegränsa tillstånd till vattenuttag eller genom prövotidskonstruktioner. Förslaget om att i vissa fall tidsbegränsa tillstånd vann dock inte något gehör hos före- draganden.

Till stöd för principen att ett tillstånd gäller för all framtid anförde föredraganden att han delade Vattenlagsutredningens uppfattning att en företagare som fått tillstånd till ett vattenföretag för sin ekonomiska och tekniska planering måste kunna utgå från att tillståndet normalt sett kommer att bestå i oförändrad form under en längre tid. Ett tillståndsbeslut borde därför ge företagaren ett rimligt mått av trygghet mot senare ingripanden. Om ett tillståndsbeslut eller väsentliga delar av det kunde rivas upp utan vidare, ansågs företagarens ställning bli alltför osäker (prop. 1981/82:130 s. 106).

Vad gäller konkurrens- och fördelningsproblemen ansåg föredra- ganden att dessa berodde främst på bristande planering. Emellertid hade planeringsfrågoma fått en allt större aktualitet och instrumenten för planeringen skulle komma att förbättras. Det låg därför närmast till hands att försöka lösa sådana frågor inom ramen för en särskild vattenplanering. Vidare pekades på — särskilt vad gällde bevattnings— företagen — att en framkomlig väg att lösa konkurrensfrågor kunde vara en vattenrättslig samfällighetsbildning. Å andra sidan framhölls att en

möjlighet till tidsbegränsning av tillstånd självfallet kunde utgöra ett komplement till de nämnda fördelningsmetodema. Emellertid talade flera skäl för att man i stället för att begränsa ett tillstånds giltighetstid skulle begagna sig av ett omprövningsinstitut. Ett sådant skäl sades vara att det framstod som en onödig och kostnadskrävande omgång med en ny tillståndsgivning, om en omfördelning av resursutnyttjandet aldrig blev aktuell. Det kunde vidare förmodas att tidsbegränsade tillstånd att utnyttja en viss vattentillgång skulle komma att löpa ut vid olika tidpunkter så att det ändå inte blev möjligt att göra någon samlad bedömning av vattentillgångens fortsatta utnyttjande. Att därvid av- vakta med nya tillstånd tills samtliga gamla löpt ut framstod som varken önskvärt eller praktiskt möjligt (a. prop. s. 107).

Å andra sidan anförde föredraganden att beträffande vissa andra problem än frågorna om resursfördelning dessa kunde tänkas få en enklare lösning genom ett system med tidsbegränsade tillstånd. T.ex. skulle några frågor om ersättning till tillståndshavaren inte uppkomma i samband med att tillståndet löpte ut och ny resursfördelning skulle göras. Ett system med tidsbegränsade tillstånd sades också passa bättre i de fall tillstånd till jordbruksbevattning lämnades för en arrendator. Ett ytterligare skäl för en ordning med tidsbegränsade tillstånd var enligt föredraganden att sådana ändå alltid måste kunna meddelas på sökandens begäran (a. prop. s. 108).

Som redan framgått blev resultatet av föredragandens överväganden att ett system med tidsbegränsade tillstånd mot sökandens bestridande inte borde införas. Iden mån en omfördelning av vattnet behövde ske borde detta i stället ske inom ramen för ett omprövningsinstitut och, beträffande bevattningsföretagen, inom ramen för en vattenrättslig samfällighetsbildning.

Omprövning av tillstånd till förmån för allmänna intressen

Kungsådre— och nyprövningsinstituten i 1918 års vattenlag hade det gemensamma syftet att de skulle underlätta för nytillkommande all- männa intressen att göra sig gällande. Instituten var även likartade på det sättet att de båda innebar skyldighet för ägare av vattenbyggnader att i viss utsträckning utan rätt till ersättning finna sig i att deras lagligen förvärvade rättigheter rubbades. Den rättsliga regleringen av instituten var dock mycket olika. Kungsådreinstitutets huvudsakliga syfte var att underlätta förverkligandet av sådana anspråk på fritt

framrinnande vatten som kunde komma att ställas från samhällets sida sedan ett tillstånd lämnats att hålla inne vattnet vid en vattenbyggnad. Nyprövningsinstitutet syftade till en omprövning av den awägning som gjorts i ett tillståndsbeslut mellan byggnadsintresset och motstående allmänna intressen. Den äldre vattenlagen innehöll också bestämmelser om lösningsrätt för staten. Sålunda var det möjligt för denna att med vissa längre intervall lösa utbyggda strömfall, när det behövdes för att tillgodose allmänt behov.

Frågan om ett nytt omprövningsinstitut diskuterades ingående i samband med vattenlagens tillkomst (se prop. 1981/82: 130 s. 108 ff).

Vattenlagsutredningens förslag gick ut på att bestämmelserna om kungsådra, nyprövning och statens lösningsrätt skulle ersättas av ett system med omprövning till förmån för allmänna intressen. Den nya ordningen skulle avse alla typer av vattenföretag, oavsett storlek och belägenhet.

Även föredraganden ansåg att det fanns behov av att kunna om- pröva vattenföretag. Visserligen kunde man vid tillståndsgivning vid dåvarande tidpunkt och kanske i ännu större utsträckning i framtiden på grund av vunna erfarenheter med större säkerhet än tidigare förutse vattenföretagens verkningar och anpassa villkoren därefter. Trots detta kunde det emellertid visa sig att ett tillstånd från början var olämpligt utformat. Det kunde också vara så att nya omständigheter uppkommit efter det att tillståndet meddelats. Som exempel nämndes ändringar i vattenförhållandena, ny teknik, nya samhälleliga värderingar angående förhållandet mellan utbyggnadsintressen och bevarandeintressen eller stora förändringar på det samhällsekonomiska området. Föredraganden biträdde därför förslaget till ett nytt omprövningsinstitut av innebörd att en företagre skulle vara skyldig att i viss utsträckning underkasta sig inskränkningar i ett givet tillstånd så att allmänna intressen i fortsättningen kunde tillgodoses på ett bättre sätt. Att därvid i lagen direkt ange vilka allmänna intressen som skulle kunna beaktas ansågs inte lämpligt. En sådan lagstiftningsteknik kunde nämligen binda utvecklingen för framtiden, eftersom det inte utan lagändring skulle vara möjligt att beakta nytillkommande intressen av samma skydds- värda grad som de särskilt angivna.

Såväl Vattenlagsutredningen som föredraganden framhöll att det föreslagna omprövningsinstitutet inte kunde gälla utan begränsningar. Sålunda borde det inte vara möjligt att vid omprövningen meddela så ingripande ändrade föreskrifter att företaget blev omöjligt att driva eller medförde orimliga kostnader för företagaren. Dessutom borde det

allmänna intresse som skulle tillgodoses genom omprövningen ha en viss tyngd för att kunna beaktas. Enligt föredraganden var det emeller- tid nödvändigt att se omprövningsfrågan också i ett vidare perspektiv, i vilket konflikten mellan allmänna intressen och företagarintressen ytterst gäller en konflikt mellan olika samhälleliga intressen. Naturligt- vis var det i och för sig önskvärt med en viss handlingsfrihet när det gällde att ingripa mot t.ex. oförutsedda eller nytillkomna miljöskador orsakade av vattenföretag. Emellertid måste kostnaderna både för genomförda åtgärder och för själva handlingsfriheten ytterst bäras av de ensldlda medborgarna i egenskap av arbetstagare, konsumenter och skattebetalare. Denna kostnadsbörda kunde dessutom slå ojämt mot speciella branscher och regioner, varvid andra väsentliga samhälls- intressen kunde hotas. Även om de primära effekterna av ett ompröv- ningsinstitut, t.ex. dyrare krediter för företagarna, blev relativt be- gränsade kunde negativa indirekta effekter uppkomma. En möjlighet att ompröva tillstånd till vattenkraftverk kunde nämligen påverka finansieringsmöjlighetema även för andra former av kraftutbyggnad än vattenkraften. Om ett kraftverk på grund av omprövningsinstitutet blev sämre som belånings- och rebelåningsobjekt, kunde detta få till följd att den fortsatta utbyggnaden av hela kraftproduktionsapparaten för- dyrades med ett tydligt genomslag i den totala prisnivån.

De nu redovisade omständigheterna borde enligt föredraganden vägas in vid utformningen av det nya omprövningsinstitutet. Det var således nödvändigt att överväga arten och omfattningen av de nya förpliktelser som skulle kunna åläggas företagarna. Vidare hade tidpunkten för omprövning stor betydelse. Slutligen var frågan i vad mån företagaren skulle vara berättigad till ersättning för inskränk- ningar i tillståndet mycket väsentlig.

Vad gällde den förstnämnda frågan borde det i princip inte före- ligga några begränsningar med avseende på arten av de förpliktelser som skulle kunna åläggas företagaren i samband med omprövning. Vid denna borde därför företagaren kunna åläggas de förpliktelser som ansågs lämpligast för att tillgodose det allmänna intresse som påkallat omprövningen. Förpliktelserna sades kunna bestå i att vidta skadeföre- byggande åtgärder, såsom spegeldammar och erosionsskydd eller skadekompenserande åtgärder som t.ex fiskutsättning eller fiskodling. Förpliktelserna kunde också innebära skyldighet för företagaren att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd, ändrade tapp- ningsbestämmelser eller begränsningar i tidigare regleringstillstånd. Även kombinationer av sådana årgärder var tänkbara. En annan typ av

förpliktelser var ändrade eller nya kontrollåtgärder.

Beträffande däremot omfattningen av företagarens förpliktelser i samband med omprövningen borde denna enligt föredraganden före- skrivas i lagen. Framför allt ekonomiska skäl talade för att det skulle sättas en gräns för vad de nya förpliktelsema fick innebära. Om utrymmet för ändring gavs en större omfattning än som senare skulle komma att utnyttjas i praktiken, kunde kostnaderna för att gardera sig mot eventuella framtida händelser slå igenom och leda till alltför höga finansieringskostnader för osäkra företag. Som redan framhållits innebar begränsningarna att det vid omprövning inte skulle få före— skrivas sådana nya eller ändrade villkor som medförde att ändamålet med företaget inte kunde tillgodoses eller att förutsättningarna för företaget rubbades avsevärt. Villkoren fick inte heller åsamka till- ståndshavaren, innehavare av rätt till andelskraft eller annan som inrättat sig efter företaget någon förlust eller kostnad som stod i missförhållande till de fördelar som kunde vinnas. Vidare borde hänsyn tas också till de förpliktelser och inskränkningar som tidigare ålagts tillståndshavaren till förmån för allmänna intressen över huvud taget och således inte endast till förmån för det intresse som skulle tillgodoses vid omprövningen. Emellertid borde därvid hänsyn tas endast till vad företagaren fått underkasta sig i samband med tidigare omprövningar och alltså inte till vad han fått avstå enligt det ursprung— liga tillståndet i förhållande till ansökningen.

Vad gällde tidpunkten då omprövning tidigast skulle få ske an- märkte föredraganden att Vattenlagsutredningen i en värdefull analys av kostnadseffektema vid olika tidsperioder dragit slutsatsen att ekono- miska hänsyn inte utgjorde några större hinder mot att tidsfristen gjordes väsentligt kortare än den tidigare nyprövningsperioden om 55 år. Även ekologiska skäl talade för en kortare frist.

Enligt Vattenlagsutredningen var det inte lämpligt eller ens möjligt att i lagen ange bestämda tider när omprövning tidigast skulle kunna ske. I stället borde tiden bestämmas av tillståndsmyndigheten med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Förutom tidens inverkan på finansieringsfrågan borde man beakta den avskrivningstid som var vanlig eller ekonomiskt motiverad. Hänsyn borde också tas till de ekologiska förhållandena, den större eller mindre förändring av vattenstånds— och avrinningsförhållandena som anläggningen medförde, den olägenhet eller fördel som anläggningen medförde från allmän eller enskild synpunkt samt graden av nytta för anläggningens ägare. Även det hydrologiska materialets tillförlitlighet var en faktor som

borde beaktas enligt utredningen. Efter den bestämda tidens utgång skulle frågan om omprövning kunna tas upp när som helst.

Föredraganden delade i allt väsentligt Vattenlagsutredningens uppfattning. Han förordade emellertid att det i lagen skulle anges en minimi- resp. maximitid för omprövning. Av rättssäkerhetsskäl borde nämligen även de minsta företagen ges en tryggad ställning och om- prövning i fråga om dessa borde - liksom beträffande äldre företag - kunna ske efter tio år. Vad gällde de större företagen borde tiden kunna vara längre, bl.a. med hänsyn till finansieringssystemet för större vattenkraftverk med 20-åriga obligationslån och ytterligai'e belåningstid om tio år. Omprövning skulle dock alltid kunna ske efter 30 år.

En fråga som diskuterades var den om en ny tidsfrist skulle börja löpa, om någon omprövning inte påkallades vid utgången av den tidigare perioden. Föredraganden medgav att en reglering härvidlag skulle kunna undanröja ett osäkerhetsmoment för tillståndshavaren. Han ansåg emellertid att fördelarna med Vattenlagsutredningens förslag övervägde. Genom att när som helst efter tidsfristens utgång kunna påkalla omprövning kunde man invänta att fristen för ompröv- ning gick ut även för andra företag i samma vattendrag. Därigenom kunde man uppnå en samtidig omprövning av samtliga företag, något som bedömdes vara av betydelse inte minst i fråga om korttidsregle- ring i ett vattendrag. Då nya eller strängare bestämmelser meddelats vid omprövning, borde enligt föredraganden någon ny omprövning inte få ske förrän efter viss tid från det tidigare omprövningsbeslutet. Därvid borde gälla samma frister som för den första omprövningen.

Efter mönster i 24 % miljöskyddslagen föreslog Vattenlagsutred- ningen en bestämmelse för att möjliggöra tidigare omprövning om det under löpande tillståndsperiod inträffade händelse som inte hade förutsetts i tillståndsbeslutet och som väsentligt ändrade förutsätt— ningarna för detta. Utredningen framhöll dock att de väsentligt ändrade förhållandena skulle vara av faktisk natur samt att bestämmelsen måste tillämpas restriktivt. Detta innebar att inte alla allmänna intressen kunde tillgodoses vid denna typ av omprövning. Detta måste emellertid accepteras om det skulle vara någon mening med omprövningen och om man ville undvika en omständlig procedur med krav på att ta fram material även beträffande andra intressen än de som föranlett ompröv— ningen.

Vissa remissinstanser, bl.a. Kraftverksföreningen, efterlyste en minimitid även för omprövning av nu förevarande slag. En annan

framhöll att endast yttre fysiska förändringar i ett vattendrag borde kunna föranleda omprövning och att tillkomsten av nya företag inte borde räknas dit, eftersom sådana måste anpassas till befintliga före- tag.

Föredraganden ansåg att Vattenlagsutredningens förslag innebar en lämplig awägning mellan företagarintresset och samhällets behov av att i undantagsfall ompröva villkoren för ett tillstånd före den ordinarie tidsfristens utgång. Att därvid föreskriva en viss minimitid skulle leda till att syftet med denna omprövning inte uppnåddes. Det underströks dock att endast rent faktiska förändringar i ett vattendrag skulle kunna föranleda omprövningen. Som exempel nämndes tillkomsten av nya vatten— eller avloppsföretag, som förändrade vattensituationen, sam- tidigt som en lämplig anpassning av de nya företagen inte lät sig göras vid tillståndsprövningen av dessa företag. En annan anledning till omprövning kunde vara att tillståndet beträffande ett eller flera vatten- företag i ett vattendrag omprövats efter den bestämda omprövnings- periodens utgång och att det därigenom uppkommit väsentligt ändrade förutsättningar för andra företag i samma vattendrag. På så vis kunde man vinna den fördelen att tillstånden för samtliga kraftverk i en älv eller en älvsträcka kunde omprövas i anslutning till varandra. Däremot föll utanför området för en förtida omprövning t.ex förändringar i samhällets uppfattning om vilka intressen som borde skyddas samt nya tekniska landvinningar.

Rätt till ersättning vid omprövning.

Omprövning av villkor för ett tillstånd leder i de flesta fall till en sådan inskränkning i det tidigare tillståndet att den medför en kostnad för tillståndshavaren. Däremot motsvarar denna kostnad mera sällan någon i ekonomiska termer klart uppskattningbar vinst för det allmänna. Frågan blir då om tillståndshavaren eller det allmänna skall bära dessa kostnader. Att under inga förhållanden eventuella kostnader för tillståndshavaren får bli så stora att de blir omöjliga att bära har redan framhållits.

Även frågan om rätt till ersättning från det allmänna vid ompröv- ning diskuterades ingående i samband med vattenlagens tillkomst (se prop. 1981/82:130 s. 115 ff).

Ett vattenrättsligt tillstånd kan inskränkas till förmån för ett enskilt intresse. I princip skall då utgå full ersättning för förluster till till-

ståndshavaren, om det inte är fråga om vidtagande av skadeav— hjälpande eller skadeförebyggande åtgärder. För produktionsförluster och liknande bör emellertid alltid full ersättning utgå. Mot denna bakgrund kunde hävdas att det från tillståndshavarens synpunkt inte fanns någon anledning att han själv skulle bära förlusten då ett mot- svarande produktionshämmande ingrepp skedde till förmån för ett allmänt intresse. Även andra skäl kunde anföras till stöd för att till— ståndshavaren skulle tillerkännas full ersättning för förlust vid ompröv- ning. Om det allmänna stod för kostnaderna, blev det en synlig finan- siering över samhällets budget i stället för en ersättningsfri reglering. Man skulle därigenom uppnå större säkerhet och utrymme för en rationell avvägning. Kostnaderna skulle i fortsättningen kunna be— traktas som investeringar, som kunde uppskattas och ersättas. I vart fall skulle ett sådant synsätt kunna tillämpas i fråga om allmänna intressen av ekonomisk natur.

Såväl Vattenlagsutredningen som föredraganden ansåg emellertid att man inte under alla omständigheter kunde tillämpa principen om full ersättning vid omprövning till förmån för allmänna intressen. Utan en viss ersättningsfrihet skulle nämligen det allmänna få svårt att hävda sina intressen. Varken en finansiering genom vattenrättsliga avgifter eller en anslagsgivning över statsbudgeten bedömdes vara en framkomlig väg. Det framhölls också som ett faktum att många vatten— företag, i synnerhet avskrivna vattenkraftverk, var mycket vinst- givande. Detta innebar att sådana företag - även med hänsyn tagen till deras roll vid finansieringen av andra företag — väl kunde bära en del av förlusten vid omprövning.

En annan omständighet var att den enskildes rätt att råda över vattnet redan enligt äldre rätt varit begränsad och till sitt innehåll bestämd av de allmänna ändamål som vattendragen hade ansetts böra tillgodose. Som exempel nämndes kungsådre- och nyprövnings- instituten, som möjliggjorde att allmänna intressen kunde hävdas utan alltför stora kostnader för samhället.

Föredraganden delade Vattenlagsutredningens uppfattning att det invecklade regelsystem som bestämmelserna om kungsådra bildade borde ersättas med enklare regler om begränsning i tillståndshavarens rätt till ersättning för intrång i vattenrätten, då omprövning skedde i syfte att tillgodose allmänna intressen. Rätten till full ersättning borde falla bort i fråga om preciserade allmänna intressen av kvalificerad natur. Till denna grupp hänfördes allmän farled, allmän hamn och allmän flottled, fiske samt hälsovården och den allmänna miljövärden.

Däremot borde till de berörda intressena inte räknas bevattning eller torrläggning. Dessa hade visserligen varit kungsådreintressen men ansågs nu böra betraktas främst som privatekonomiska intressen.

I fråga om skyldigheten att avstå vatten i kungsådrevattendragen hade gällt den historiskt betingade huvudprincipen att denna skyldighet omfattade endast en del av det framrinnande vattnet. Också skyldig— heten att utan ersättning vidkännas produktionsförlust vid nyprövning hade varit partiell. Även vid omprövning borde en motsvarande ordning gälla då det var fråga om skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten eller fallhöjd eller på annat sätt underkasta sig en produk- tionsförlust. Skyldigheten att avstå vatten utan full ersättning borde dock gälla i alla vattenområden och beträffande alla typer av vatten- företag.

Vad gäller omfattningen av skyldigheten att utan ersättning under- kasta sig inskränkningar föreslogs att man borde utgå från andelar av den rätt som omfattades av det omprövade tillståndet. I en del fall kunde man direkt knyta an till produktionsvärdet av vattenföretaget, eftersom man därigenom skulle få det mest adekvata uttrycket för företagarens belastning. Detta gällde vattenkraftverk samt regleringar och överledningar för kraftändamål. Beträffande sådana företag borde således tillståndshavaren medges rätt till ersättning för det produktions- bortfall som åsamkades honom genom nya villkor vid omprövning till den del värdet av bortfallet översteg en viss del av produktionsvärdet vid anläggningen. För vattenkraftverk borde produktionsvärdet be- stämmas till värdet av den vattenkraft i tillgodogjort skick som kunde uttas vid laaftverket. Avdrag borde därvid göras för den kraftökning som föranleddes av förekommande regleringar eller överledningar. Produktionsvärdet vid reglering och överledning för kraftändamål borde anges som det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften blivit ökad eller, då åtgärden innebar att förut uttagbar vattenkraft kunde utnyttjas på ett fördelaktigare sätt, den därigenom uppkomna värdehöjningen.

Vad gällde andra vattenföretag kunde det enligt föredraganden vara svårt eller rent av omöjligt att objektivt uppskatta ett produktionsvärde. Som exempel nämndes vattentäkt för kommunal vattenförsörjning. I dessa fall var man tvungen att tillgripa andra metoder. Ersättnings- friheten för det allmänna borde i sådana fall motsvara en viss del av den tillgodogjorda vattenmängden, en viss del av den berörda fall- höjden eller en viss del av det utnyttjade regleringsmagasinet.

Den andel som inte skulle kompenseras sades böra ligga inom

gränserna 1/5 - 1/20 av produktionsvärdet resp. vattenmängden, fallhöjden eller magasinsvolymen. Andelen skulle bestämmas av tillståndsmyndigheten i samband med tillståndsbeslutet. Vid denna prövning borde hänsyn tas till bl.a. företagets inverkan på vatten- stånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntades medföra från allmän och enskild synpunkt, graden av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt längden av tidsfristen för omprövning.

Om produktionshämmande inskränkningar föreskrivits redan före den ordinarie omprövningsperiodens utgång till följd av väsentligt ändrade förhållanden, borde i sådana fall den andel som inte kompen- serades minskas med hänsyn till den tid som återstod fram till den ordinarie omprövningen.

För det fall företagaren åsamkades andra kostnader vid omprövning till förmån för allmänna intressen, såsom för ålägganden att utföra skadeförebyggande eller skadeavhjälpande åtgärder, borde han själv få bekosta dessa åtgärder, eftersom kostnaderna bedömdes bli för— hållandevis måttliga.

Omprövning av äldre tillstånd

Ett särskilt problem vid vattenlagens tillkomst var hur det nya ompröv- ningsinstitutet skulle förhålla sig till sådana tillstånd som meddelats enligt äldre lag. Att göra de nya bestämmelserna om omprövning tillämpliga även på sådana företag ansågs nämligen strida mot grund- satsen att en företagare i förväg skall kunna bedöma de rättsliga konsekvemserna av sitt handlande.

Emellertid framgick av en inventering som Vattenlagsutredningen gjort i samarbete med Kammarkollegiet och Naturvårdsverket att det fanns behov av att kunna ompröva även äldre tillstånd. Särskilt uttalat var detta behov i fråga om tillstånd som meddelats under den tid då naturvårds— och miljöskyddsintressena inte beaktades i samma ut- sträckning som vid tiden för lagstiftningsärendet. Även fiskeintresset motiverade att möjligheterna till omprövning av äldre tillstånd vid- gades. Utredningen föreslog därför att de nya omprövningsreglema skulle tillämpas även på äldre företag, dock med vissa modifikationer av hänsyn till tillståndshavarna och kreditgivama. Sålunda skulle möjligheten till omprövning enligt de nya reglerna inträda först efter en övergångsperiod av tio år från den nya lagens ikraftträdande.

Vidare skulle beträffande bl.a. kraftverk gälla att trettio år förfluu't från företagets fullbordan. Vissa särskilda regler föreslogs också vad gällde sådana vattenföretag som var underkastade nyprövnings- skyldighet. Då den andel som inte skulle kompenseras inte hade kunnat bestämmas i samband med det gamla tillståndsbeslutet, föreslog Vattenlagsutredningen att andelen en gång för alla skulle bestämmas till 1/20 av produktionsvärdet, vattenmängden, fallhöjden eller maga- sinsvolymen.

I likhet med Vattenlagsutredningen ansåg föredraganden det vara ett rättssäkerhetsintresse att en ordning som gjorde det möjligt att ompröva ett vattenrättsligt tillstånd inte utan starka skäl gjordes tillämplig också på äldre tillstånd. Sådana skäl ansågs emellertid föreligga i detta fall. Han pekade särskilt på behovet av omprövning av sådana äldre vattenföretag som tillstatts utan att sådan hänsyn tagits till motstående allmänna intressen som skulle ha skett vid en senare bedömning. Också äldre tillstånd borde därför - med vissa modifika- tioner — omprövas enligt de nya reglerna.

En annan fråga som särskilt övervägdes i samband med ompröv- ning av äldre tillstånd var den om rätten till ersättning från det allmänna. De nya reglerna innebar nämligen en utvidgning i för- hållande till äldre rätt på så sätt skyldigheten att utan ersättning tåla vissa inskränkningar gjordes tillämplig i fråga om alla vattenföretag oavsett storlek och belägenhet. Samtidigt var den föreslagna andelen om 1/20 som inte kompenserades mindre än vad tillståndshavaren i vissa fall kunde ha fått avstå enligt bestämmelserna om kungsådra och nyprövning.

Enligt föredragandens överväganden krävde rättssäkerhetsskäl att skyldigheten att utan ersättning avstå vatten etc. gjordes beroende av om det företag som skulle omprövas var underkastat de inslo'änkningar i ersättningsrätten som gällde enligt reglerna om kungsådra och ny- prövning. Han förordade därför att beträffande sådana företag som inte omfattades av dessa regler innehavama skulle ha rätt till full ersättning för en förlust eller kostnad till följd av omprövning, oavsett om avståendet skedde till förmån för ett kvalificerat allmänt intresse eller inte.

Vad däremot gällde företag som var underkastade reglerna om kunsådra eller nyprövning borde en viss ersättningsfrihet för det allmänna föreligga. Emellertid var förhållandena i fråga om dessa företag olika. För att därvid uppnå en fullständig rättvisa behövde man i princip ha en reglering som gick ut på att en tillståndshavare var

skyldig att vid omprövning utan ersättning avstå bara den andel som återstod för det allmänna att tillgodogöra sig utan ersättning enligt äldre bestämmelser. Detta skulle emellertid innebära att de omvittnat komplicerade kungsådrebestämmelsema och även reglerna om ny- prövning skulle komma att tillämpas för all framtid eller i vart fall så länge det fanns kvar någon andel som inte kompenserats. En sådan ordning bedömdes dock komplicera regelsystemet på ett oacceptabelt sätt. Föredraganden biträdde därför Vattenlagsutredningens förslag om att i stället schablonisera ersättningsfriheten för det allmänna. Om därvid andelen sattes så lågt som till 1/20, borde man kunna acceptera att den, tillsammans med vad tillståndshavaren tidigare hade fått avstå, kanske i något enstaka fall kunde överstiga vad företagaren kunde ha fått avstå enbart på grund av bestämmelserna om kungsådra och nyprövning.

Vid behandlingen i riksdagen accepterade denna inte den föreslagna skillnaden i fråga om ersättningsfrihet. Resultatet blev därför att, beträffande alla vattenföretag som tillkommit före vattenlagens ild'aft- trädande och således även de som tidigare inte omfattats av bestäm- melserna om kungsådra och nyprövning, tillståndshavaren blev skyldig att underkasta sig en för det allmänna ersättningsfri andel om 1/20.

Även om avsikten varit — detta kan dock ifrågasättas - att också innehavare av tillstånd som meddelats enligt äldre rätt i alla samman- hang skulle vara skyldiga att vid omprövning underkasta sig en viss ersättningsfrihet för det allmänna har emellertid så inte blivit fallet. Detta gäller i sådana situationer där omprövning av äldre företag resulterar i att tillståndshavaren förpliktas att utföra skadeförebyggande eller skadeavhjälpande åtgärder. Åtgärder av det förra slaget kan bestå i exempelvis att bygga fisktrappa eller ålyngelledare, att anlägga spegeldammar eller att vidta biotopåtgärder. Åtgärder av den senare kategorin kan avse bl.a. odling eller utsättning av fisk. Den kostnad som en tillståndshavare åsamkas för sådana åtgärder har ansetts inte omfattas av ersättningsfriheten för det allmänna utan staten har i dessa fall att utge full ersättning till tillståndshavaren för den skada åt- gärderna innebär för denne.

Det nu nämnda förhållandet beror på att det föreligger en skillnad vad gäller sättet att uttrycka tillståndshavarens rätt till ersättning mellan å ena sidan 9 kap. 12 och 14 55 vattenlagen och å andra sidan 11 och 12 %& lagen om införande av vattenlagen.

I 9 kap 12 & första stycket vattenlagen stadgas bl.a. att medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9, eller 11 & "förlust av vatten eller

fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för tillständaskavare " som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlusten eller inskränkningen, om annat inte följer av 14 &.

Däremot sägs i 11 5 första stycket lagen om införande av vatten- lagen bl.a. att medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 & nya vattenlagen av ett tillstånd enligt 1918 års vattenlag eller mot- svarande äldre bestämmelser ”skada för tillståndshavaren" utgår ersättning till denne, om inte annat följer av 12 5.

Eftersom omprövning av äldre tillstånd i många fall sker och kommer att ske enligt 15 kap. 45 vattenlagen till förmån för det allmänna fiskeintresset, kan den nu påtalade olikheten komma att medföra betydande kostnader för staten. Kammarkollegiet har dock gjort den bedömningen att det inte är realistiskt att räkna med att kollegiet kommer att tillföras resurser för att bekosta skadeföre- byggande eller skadekompenserande åtgärder i önskvärd omfattning.

Med anledningen av den nu påtalade skillnaden har Kammar- kollegiet i skrivelse till Justitiedepartementet i januari 1992 gjort framställning om ändring i lagen om införande av vattenlagen. Kollegiet har därvid föreslagit att 11 och 12 %% ändras så att överens- stämmelse i sak uppnås med 9 kap. 12 & första stycket och 14 & första stycket vattenlagen.

Kammarkollegiets framställning har remissbehandlats och frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet i en interdepartemental arbetsgrupp med sikte på att ett förslag till lagändring skall lämnas till riksdagen under våren 1994. Enligt uttalande i bilaga 1 till proposi- tionen (1993/94z30) om strategi för biologisk mångfald (s. 26) skall förslaget gå ut på att vid omprövning av äldre tillstånd föreskrivna skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder skall bekostas av tillståndshavaren inom ramen för värdet av den ersättrringsfria andel som nu gäller för förlust av vatten, fallhöjd m.m. (Se även bilaga 3 till prop. 1993/94:100 s. 21.)

Överväganden

Av den lämnade redogörelsen framgår att villkoren för ett vatten- rättsligt tillstånd enligt huvudregeln kan omprövas till förmån för allmänna intressen först efter viss tid från det att tillståndsdomen vunnit laga kraft. Det är också att märka att att denna tid aldrig är kortare än tio år och ibland kan vara så lång som trettio år. Av redo-

görelsen framgår också att möjligheten till tidigare omprövning för att tillgodose nämnda intressen är högst begränsad. Härvid bortses då från omprövning av villkor till skydd för fisket som kan företas när som helst (15 kap. 4 5).

I 13 kap. 31 ä 5 miljöbalken finns en bestämmelse av innebörd att det kan föreskrivas nya eller ändrade villkor för ett tillstånd, om det genom den verksamhet som avses med tillståndet uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet meddelades. Som framgår av avsnitt 5.1.4 anser vi det vidare befogat att ta in en motsvarande bestämmelse i vissa NRL-anknutna lagar. Beträffande dessa lagar föreslår vi emellertid att det skall vara fråga om "betydande" olägenhet för att nya eller ändrade villkor skall få föreskrivas. Gemensamt för de bestämmelserna är dock att omprövning med stöd av dem kan begäras när som helst.

Frågor om hälso- och miljöskydd samt hushållning med natur- resurser tillmäts i dag en allt större betydelse i samhället. Detta för- hållande präglar också miljöbalken i vilken de nämnda intressena lyfts fram på bekostnad av andra intressen, bl.a exploateringsintressena. Ett sätt att ge miljöintressena "genomslag är just att tillåta omprövning av villkor för tidigare meddelade tillstånd.

Det bör till en början när det gäller vattenförhållanden framhållas, att medan en villkorsomprövning enligt miljöbalken så gott som alltid är ägnad att leda till förändringar som är positiva från miljösynpunkter så kan en omprövning av vattenförhållandena ofta leda till förändringar som från samma synpunkter är både till det bättre och till det sämre. En reglering av ett sjösystem kan leda till förlust av stora naturvärden. Men när den väl är genomförd och har fått bestå så anpassar sig både naturen och människorna till förhållandena. Ett undanröjande av de anläggningar som uppförts för regleringen kan medföra betydande skador inte bara på sociala och ekonomiska värden utan också på det växt- och djurliv och det landskap i övrigt som etablerats till följd av regleringen.

Emellertid är detta förhållande inte något avgörande argument mot en utvidgning av omprövningsmöjligheterna i det fall vi nu diskuterar, nämligen när verksamheten lett till betydande olägenheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades. Det måste alltså för att ompröv- ning skall komma till stånd stå klart att tillståndet medfört negativa och oförutsedda konsekvenser som bör avhjälpas. Vid omprövningen blir självfallet eljest gällande tillåtlighetsregler tillämpliga, varför hänsyn skall tas också till negativa verkningar av omprövningen och en

awägning göras gentemot dessa. I vissa fall, exempelvis vid om- prövning av tillstånd till vattentäkt, torde menliga verkningar för miljön sällan uppkomma.

Enligt vår mening borde alltså i vattenlagen införas en möjlighet att ompröva villkor för tillstånd, när verksamheten ger upphov till be- tydande olägenheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades. Emellertid föreligger en komplikation så till vida att vattenlagen i förhållande till miljöbalken och övriga NRL-anknutna lagar intar den särställningen att det enligt vattenlagen kan uppkomma en skyldighet för det allmänna att ersätta tillståndshavaren för inskränkningar i hans verksamhet som kan bli följden av en omprövning av villkoren. En ändring av omprövningsreglema i vattenlagen synes därför förutsätta att ersättningsbestämmelserna ses över.

Det är i och för sig svårt att se några bärande skäl till den skillnad som föreligger mellan vattenlagens och övriga lagars ersättningsregler annat än vattenlagens mycket äldre tillkomsthistoria. Betecknande är att minerallagen medger omprövning av villkor för bearbetningskon- cession, när verksamheten ger upphov till betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades. Så får ske utan att kon- cessionshavaren har rätt till ersättning för detta. Några principiella skillnader mellan vattenföretag och gruvföretag när det gäller ekono- miska förusättningar att bära bördan av nytillkommande villkor torde inte stå att finna. Det är också i god överensstämmelse med den i miljöbalken - på grundval av Polluter Pays Principle i Romfördraget -

fastslagna principen att förorenaren betalar, att skador på miljön som företaget vållar får bäras av företagaren.

De nuvarande reglerna har emellertid kommit till efter noggranna överväganden i Vattenlagsutredningen. Ändringar av ersättnings- reglema kan inte göras utan ingående analys. Den anpassning av vattenlagen till miljöbalken som nu måste göras inför balkens ikraftträ- dande innefattar inte—med nödvändighet omprövningsreglema.

På grund av det anförda och då vårt arbete med vattenlagen bör begränsas med hänsyn till intresset att miljöbalken skall kunna träda i kraft så snart som möjligt har vi avstått från att lägga fram några förslag till ändringar i vattenlagens omprövningsregler.

I detta sammanhang bör också nämnas följande. Av den tidigare lämnade redogörelsen har framgått att det vid prövningen av vissa äldre vattenföretag inte tagits hänsyn till allmänna intressen i den utsträckning som med dagens mått mätt varit möjligt. Emellertid har nu tio år förflutit sedan vattenlagen trädde i kraft och det är därmed

möjligt för det allmänna att påkalla omprövning även för den stora merparten av de äldre vattenföretagen. Det bör i det sammanhanget också nämnas att Kammarkollegiet beträffande vissa vattendrag redan gått in med ansökningar om omprövning till vattendosmtolen och att beträffande andra vattendrag kollegiet förberder sådana ansökningar. Vi vill också erinra om den nuvarande bestämmelsen om förtida omprövning.

Som redan framgått tillkommer det Kammarkollegiet att för det allmännas räkning ansöka om bl.a. omprövning av villkor. Däremot ligger det på länsstyrelsen att utöva tillsynen enligt vattenlagen.

Enligt miljöbalken tillkommer rätten att begära villkorsomprövning alltid den myndighet som utövar tillsynen över en anläggning eller en verksamhet. Även Naturvårdsverket och Miljöombudsmannen har sådan rätt. Det finns därför anledning för oss att överväga om inte en motsvarande ordning är befogad också på vattenlagens område vad gäller länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Härtill kommer att Kammarkollegiets roll i vattensammanhang satts i fråga under senare tid. En invändning som därvid riktats mot kollegiet är att detta inte i tillräcklig utsträckning tillgodosett naturvårdsintressen. Det kan här också erinras om att en kommun eller ett vattenförbund enligt 15 kap. 9 5 får göra ansökan om nya eller ändrade vattenhushållnings— bestämmelser för att tillgodose den allmänna miljövärden eller hälso- vården eller för att främja fisket.

Vid bedömning av frågan om myndighetsbevakning av allmänna intressen bör man hålla i minnet att såväl vattendomstolama som förrättningsmännen har en långtgående skyldighet att oavsett yrkanden pröva olika frågor som kan komma upp i ett tillståndsärende. Detta gäller i synnerhet i fråga om hänsynen till allmänna intressen. En följd av denna officialprövningsprincip är att yttranden skall inhämtas från olika myndigheter i tillståndsärenden. För att underlätta domstolarnas och förrättningsmännens uppgift att beakta de allmänna intressena och samtidigt göra det möjligt att tränga djupare in i dessa frågor har Kammarkollegiet ålagts att i vattenmål föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen. Emellertid är det därvid att märka att kollegiet i stor omfattning är beroende av råd och initiativ från berörda fack- myndigheter. Sedan år 1962 har också en kommun rätt att i vissa vattenmål föra talan för att tillgodose allmänna intressen på orten.

Vattenlagsutredningen, som föreslog en övergång till en admi- nistrativ tillståndsprövning, förordade att alla sektorsmyndigheter som hade till uppgift att bevaka vissa typer av allmänna intressen skulle

kunna framföra sina synpunkter och yrkanden direkt till den vatten— rättsliga tillståndsmyndigheten. Däremot i sådana fall där det allmänna självt måste ta processuella initiativ förordade utredningen att endast en myndighet skulle få föra det allmännas talan och att denna uppgift även i fortsättningen borde läggas på Kammarkollegiet. Vattenlags- utredningen föreslog dock en översyn av kollegiets organisation i syfte att ge det förstärkt sakkunskap i fråga om främst vattenbyggnads- tekrriska frågor och förbättrade resurser på det vattenrättsliga området. Rätten för kommunerna att självständigt föra talan i vattenmål borde enligt utredningen behållas och utvidgas.

Vid remissbehandlingen av Vattenlagsutredningens förslag ansåg flera remissinstanser att det var önskvärt med en utvidgad talerätt för fackmyndighetema. Några remissinstanser ansåg också att fackmyndig- hetema borde ha egen talerätt även i fråga om omprövning och för- verkande.

Föredraganden, som förordade ett bibehållande av domstolsför- farandet, menade att det låg i domstolsförfarandets natur att begränsa antalet parter som självständigt skulle kunna ta processuella initiativ för det allmänna. Detta gällde i egenskap av såväl sökande som motpart. Han biträdde därför förslaget att det allmänna borde före- trädas bara av Kammarkollegiet och berörda kommuner. Vad gällde förhållandet mellan kollegiets och en kommuns talerätt ansågs det inte finnas något behov av en närmare reglering. Till de frågor där det allmänna självt skulle ta ett processuellt initiativ hörde enligt före- draganden omprövning av givna tillstånd till förmån för allmänna intressen.

Vid vår egen bedömning av frågan vill vi till en början framhålla att omprövning av villkor enligt huvudregeln i vattenlagen och dess promulgationslag först nu blivit möjlig och att det alltså är ovisst i vilken utsträckning institutet kommer att användas. Vid jämförelser med miljöbalkenmåste alltså det förbehållet göras, att medan ompröv- ning enligt miljöskyddslagen enligt åtskilliga bedömare kommit till stånd i mindre omfattning än som varit motiverat så kan något sådant inte anföras i fråga om omprövning enligt vattenlagen.

Till förmån för att behålla den nuvarande organisationen med Kammarkollegiet som det organ som ensamt kan begära omprövning talar otvivelaktigt den kompetens som under årens lopp byggts upp inom kollegiet på området i fråga. I samband med omprövning enligt vattenlagen kan uppkomma svåra och därtill mycket speciella frågor av juridisk art som kollegiets kvalificerade företrädare har vana att

lösa.

Som framgår av det förut anförda kan en omprövning enligt vatten- lagen i motsats till en omprövning på de grunder vi nu diskuterar enligt exempelvis minerallagen vara förenad med kostnader för det all- männa. Det kan också finnas andra intressen än hänsynen till hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser att ta hänsyn till vid en omprövning enligt vattenlagen, i motsats till vad som gäller enligt miljöbalken. Detta innebär att behovet av att kunna göra avvägningar mellan olika allmänna intressen och att - med hänsyn till kostnaderna för det allmänna — prioritera vissa av dessa är större på vattenlagens område. Kammarkollegiet är väl lämpat att göra sådana bedömningar.

Å andra sidan bör de nu anförda argumenten mot en ändring av gällande ordning inte överdrivas. Det behöver knappast sägas att vid en omprövning sådana allmänna intressen som behovet av god och billig energi kommer att företrädas av företagarsidan. Vid omprövning i framtiden till förmån för allmänna intressen torde det så gott som alltid komma att bli miljöhänsyn i den vidsträckta bemärkelse som den getts i miljöbalken som står emot företagarintressena. Även exempelvis fiskeintressena tillgodoses nu främst genom ett bättre miljöskydd. Det är sålunda snarare prioriteringar mellan olika miljöskyddsintressen än mellan mer disparata allmänna intressen det blir fråga om. Nödvändig- heten att begränsa det allmännas kostnader torde för framtiden stå klar för samtliga myndigheter. Vad angår behovet av juridisk kompetens kan sådan om det behövs köpas från någon av de advokatbyråer som specialiserat sig på ämnesområdet. Enligt vår mening är det också rimligt att staten i ökad utsträckning anlitar kvalificerad advokathjälp i svåra juridiska frågor.

Det viktigaste skälet för att tillsynsmyndigheten skall vara den som också har rätt att begära omprövning är att denna myndighet torde ha de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av en sådan prövning. Detta gäller också vattenförhållandena. Det är otvivelaktigt länsstyrel- serna som har den bästa kännedomen om de regionala vattenför- hållandena. Särskilt gäller detta bevattningsfrågor som i vissa län vållar årligen återkommande svårigheter. Om länsstyrelsen som tillsynsmyndighet också har en möjlighet att till förmån för allmänna intressen begära omprövning av villkor får länsstyrelsen därmed ytterligare ett instrument att åstadkomma förbättrade förhållanden på området.

Emellertid kommer till det anförda att frågor om omprövnming kan — och kanske ofta kommer att - behöva samordnas inom hela vatten-

system som regelmässigt är större än ett län. En central myndighet som Kammarkollgiet har då möjligheter att åstadkomma en sådan samordning.

Det finns i detta sammanhang anledning erinra om ansvaret för åtgärdsprogram som behövs för att miljökvalitetsnormer skall kunna uppfyllas. Miljökvalitetsnormer kan bl.a. omfatta krav på vatten— kvalitet. Det kan väl tänkas att ett sådant åtgärdsprogram också bör innefatta omprövning av villkor för tillstånd enligt vattenlagen. Enligt miljöbalken ankommer det på länsstyrelsen att upprätta ett åtgärds- program för myndigheternas och kommunernas planering om kvalitets- normens räckvidd berör flera kommuner inom ett län. Om normen berör ett större område än ett län skall åtgärdsprogrammet upprättas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det torde kunna förutsättas att uppgiften därvid kommer att läggas på Naturvårdsverket.

I överensstämmelse med det anförda bör enligt vår mening länsstyrelsen vara den myndighet som har att ansöka om omprövning av villkor för Lillsi ..d så länge frågan endast berör länet. Om frågan berör flera län skulle det nyss anförda närmast tala för att behörigheten skulle tillkomma Naturvårdsverket. Ännu ett skäl för detta är att som förut nämnts det i allmänhet torde komma att bli miljöintressena som talar för omprövning och att det kan vara naturligt att en myndighet som har miljöfrågorna som huvuduppgift får agera också på detta område. Emellertid har vi inget att erinra mot att Kammarkollegiet som central myndighet får begära omprövning när frågan rör flera län. Självfallet måste Kammarkollegiet inhämta synpunkter från olika fackmyndigheter även då det gäller omprövningsfallen och utföra sin talan i samråd med dessa.

I enlighet med det anförda föreslår vi att ansökan om omprövning får göras av länsstyrelsen men att, om frågan berör flera län, ansök— ningen i stället skall göras av Kammarkollegiet.

Mot bakgrund av att Miljöombudsmannen skall ha rätt att begära omprövning enligt miljöbalken kan ifrågasättas om han inte borde ha motsvarande rätt enligt vattenlagen. Emellertid bör initiativrätten enligt denna lag tillkomma endast & central myndighet. Däremot är det inget som hindrar att Miljöombudsmannen lämnar synpunkter och deltar i det samrådsförfarande som vanligtvis föregår Kammarkollegiets ställningstagande i ett omprövningsärende.

Vi erinrar om att Miljöorganisationsutredningen har i uppdrag att utreda organisationsfrågori anledning av vårt förslag till miljöbalk. De

beslut rörande organisationen på miljösidan som utredningens arbete kan leda fram kan tänkas böra föranleda ändrade ståndpunkter också när det gäller organisationen för vattenfrågor.

4.5. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 & Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det ärfråga om.

Första meningen, som upptar en övergripande aktsamhetsregel, mot— svarar paragrafens nuvarande lydelse. I andra meningen knyts vatten- lagen till miljöbalken genom en allmän aktsamhetsregel, som har utformats efter mönster i bestämmelserna i 1 kap. 7 och 12 55 miljö- balken. Skälen för den föreslagna ändringen har angetts i avsnitt 4.4.1 1 den allmänna motiveringen. Bestämmelserna ger uttryck för princi- pen att skador skall förebyggas och för försiktighetsprincipen. Be- stämmelserna kompletteras i miljöbalken av skyddsåtgärder och för- siktighetsmått. Vattenlagen bör emellertid innehålla egna bestämmelser i sistnämnda ämne. De tas upp i 3 kap. 2 5.

2 & Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. Bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen finns i miljöbalken.

Ifråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land finns särskilda bestämmelser.

Första stycket första meningen och andra stycket har motsvarigheter i gällande lydelse. Första stycket andra meningen innehåller en erinran om att frågor om skyddet vattenförsörjningen föreslås bli behandlade i miljöbalken i stället för som nu i 19 kap. vattenlagen. Skälen för ett överförande av vattenskyddsbestämmelsema till balken har redovisats i avsnitt 4.4.3 i den allmänna motiveringen.

3 och 4 55 = 3 och 4 åå i nuvarande lydelse.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

10 5 Den som utan tillstånd enligt denna lag bedriver vattentäkt för bevattning är skyldig att vid vattenbrist, som orsakas av torka, avstå det vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Länsstyrelsen får besluta om områden och tider för vilka skyldigheten enligt första meningen skall gälla. I beslutet får länsstyrelsen undanta sådana vattentäkter som inte bedöms påverka naturmiljön.

Innan beslut meddelas enligt första stycket, skall länsstyrelsen samråda med andra myndigheter och de sakägare som berörs av beslutet. Andra som har ett väsentligt intresse av beslutet skall beredas tillfälle till samråd.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga bevattningsföretagaren att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.

Paragrafen är ny. Den har behandlats ingående i avsnitt 4.4.6 i den allmänna motiveringen.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

1 & För ett vattenföretag skall, med tillämpning också av 3 kap. 2 & miljöbalken, väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till bestämmelserna i detta kapitel. Valet av plats skall utan att det inne- bär en oskälig kostnad medverka till att ändamålet med vattenföretaget kan vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafen får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Vidare föreskrivs att vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag skall natur- resurslagen tillämpas.

Bland miljöbalkens paraplyregler finns en lokaliseringsbestämmelse i 3 kap. 2 5. Enligt denna gäller att för lokalisering av en verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till syftet med balken och bestämmelserna i 3 kap. samt föreskriftema i i 4 och

6 kap. Lokaliseringen skall, utan att det innebär en oskälig kostnad, medverka till att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägen- het.

Med hänsyn till att lokaliseringsbestämmelsen i miljöbalken har s.k. paraplykaraktär och undantag inte gjorts i fråga om sådana sektors- lagar som innehåller egna lokaliseringsbestämmelser skall den tillämpas också på vattenrättsliga förhållanden. Som vi konstaterat i den allmänna motiveringen fordras därför från strikt lagteknisk syn— punkt ingen fristående lokaliseringsregel i vattenlagen. Emellertid har vi redan tidigare intagit den principiella ståndpunkten att vattenlagen bör innehålla fullständiga och fristående aktsamhetsregler.

Som framgår av våra överväganden i avsnitt 4.4.4 i den allmänna motiveringen bör vattenlagen innehålla bl.a. en lokaliseringsbestäm- melse. Denna har tagits in i förevarande paragraf. Eftersom mot- svarande paraplybestämmelse i miljöbalken medger ett vidare hänsyns— tagande, bl.a. till syftet med miljöbalken, har en samordning skett med balkens lokaliseringsbestämmelse.

Bl.a. ges genom den förelagna lokaliseringsbestämmelsen pröv- ningsmyndigheten möjlighet att avslå en ansökning om den finner att sökanden borde ha valt en annan plats för företaget än den föreslagna.

I avsnitt 4.4.4 i den allmänna motiveringen diskuteras om begrep- pet allmänna planeringssynpunkter verkligen alltjämt fyller någon funktion i vattenlagen. På skäl som vi där redovisat föreslår vi att den nuvarande hänvisningen i 3 kap. l 5 första meningen utmönstras ur de tillåtlighetsregler i vattenlagen som skall tillämpas av domstol och förrättningsman.

Den nuvarande hänvisningen till allmänna planeringssynpunkter kan vad gäller domstolarnas och förrättningsmännens prövning ersättas med en tillämpning av dels hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. miljöbalken, dels allmänna aktsamhetsregler i vattenlagen, utformade med ledning av miljöbalkens regler men anpassade till vattenlagen, dels lokaliseringsbestämmelser i miljöbalken och vattenlagen och föreskrifter i denna om hänsyn till den fysiska planeringen, dels bestämmelsen om en samhällsekonomisk helhetsbedömning i vatten- lagen. Sådana bestämmelser, som alla från olika infallsvinklar har betydelse för planeringen, synes ge mycket bättre ledning för rätts- tillämpningen än den skäligen innehållslösa hänvisningen till allmänna planeringssynpunkter. Vi förutser emellertid inte någon förändring beträffande de intressen som skall beaktas.

Vad däremot gäller regeringens prövning enligt vattenlagen föreslår

vi på skäl som redovisats i den allmänna motiveringen att hänvisningen till det nämnda begreppet behålls. En bestämmelse i ämnet har tagits in sist i detta kapitel. Det bör understrykas att det bara är regeringen som skall pröva ett vattenföretag mot allmänna planeringssynpunkter. Vattendomstolen eller förrättningsmannen skall således i sitt yttrande i tillåtlighetsfrågan inte gå in på begreppet utan grunda sin prövning bara på de övriga tillåtlighetsreglema i detta kapitel.

2 & Den som vill utföra ett vattenföretag skall vidta de skyddsåtgärder och ialata de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att hindra att vattenföretaget medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön samt för att främja en hållbar hushållning med mark och vatten, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verk— samhet av det slag som det är fråga om.

Paragrafen motsvarar delvis 75 andra stycket första meningen i nuvarande lydelse.

Bestämmelserna i 3 kap. vattenlagen avser att möjliggöra lämpliga avvägningar mellan å ena sidan företagarens intressen och å andra sidan motstående allmänna och enskilda intressen. Flera av reglerna har bl.a. till uppgift att tillgodose sådana intressen som bereds skydd också i miljöbalken. I den mån bestämmelserna i 3 kap. vattenlagen tar sikte på frågor om miljöskydd, hälsoskydd, naturvård och hus- hållning med naturresurser bör de ha samma sakliga innehåll som bestämmelserna i miljöbalken. Vi har tidigare konstaterat att om man kommer till denna slutsats talar starka skäl för att vattenlagen bör innehålla fristående och fullständiga bestämmelser vad gäller hänsyn till hälsa, miljö och hushållning med naturresurser.

Vattenlagen är av sådan betydelse för hälsan och miljön att det skulle te sig främmande om den inte i någon form innehöll aktsamhets- regler om miljöhänsyn. Det är rimligt att vattendomstolarnas upp- märksamhet riktas på hälso-, miljö— och hushållningsintressena genom en allmän hänsynsregel om skydd för hälsan och miljön och om främjande av en hållbar hushållning med mark och vatten. Före— varande paragraf upptar en sådan hänsynsregel.

3 5 Vid tillståndsprövning enligt denna lag tillämpas de hushållnings— bestämmelser som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljöbalken. En särskild bestämmelse om lokalisering av vattenföretag finns i I &.

Vid tillståndsprövning enligt denna lag skall en miljökonsekvens- beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken finnas tillgänglig.

I 3 kap. 1 & nuvarande lydelse föreskrivs bl.a. att vid tillståndspröv- ningen av ett vattenföretag skall naturresurslagen tillämpas.

Enligt 2 kap. 1 & miljöbalken skall bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. vattenlagen. Av de angivna kapitlen innehåller 3 kap. grundläggande hushållningsbestämmelser, 4 kap. särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, 6 kap. bestämmelser om miljökvalitets- normer och 8 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar.

Den i miljöbalken valda konstruktionen att, på samma sätt som nu sker i naturresurslagen, göra de nämnda paraplybestämmelsema tillämpliga även vad gäller vissa andra lagar kräver att det i var och en av dessa tas in bestämmelser av vilka det närmare framgår i vilka sammanhang och i vilken omfattning paraplybestämmelsema i miljö- balken skall tillämpas i frågor som regleras i den lagen.

När det gäller vattenlagen bör enligt vår mening en sådan tillämp— ning - liksom för närvarande - äga rum vid tillståndsprövning av vattenföretag.

l hänvisningsbestämmelsen bör anges att de från naturresurslagen hämtade grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelsema skall tillämpas, liksom miljökvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljöbalken. Som angetts i avsnitt 4.4.2 i den allmänna motiveringen är det viktigt att fastställda kvalitetsnormer tillämpas också på vatten- förhållanden. Det bör understrykas att miljökvalitetsnormer självfallet skall fastställas med stöd av miljöbalken, inte med stöd av vattenlagen. Hänvisningen innebär sålunda dels att sådana miljökvalitetsnormer som fastställts enligt miljöbalken skall tillämpas också enligt vattenlagen, dels att tillämpningen därvid skall ske på det sätt som anges i miljö- balken.

I miljöbalken anges att miljökvalitetsnormer skall kunna läggas till grund för åtgärdsprogram, upprättade av administrativa myndigheter. Sådana program kan inte vara bindande för vattendomstolama. Miljö- kvalitetsnormema anger däremot för vattendomstolama det miljötill- stånd som behöver uppnås vid tillämpningen av tillåtlighetsreglema. Det förhållandet att ett vattenföretag påtagligt medverkar till att en miljökvalitetsnorm överskrids bör kunna utgöra en grund för ompröv- ning av villkoren för företaget.

För närvarande stadgas i 13 kap. 19 5 1 vattenlagen att en ansökan

skall innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verk- ningar, däribland en miljökonsekvensbeskrivning.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör oavsett vilken lag det är fråga om bygga på gemensamma principer med iakttagande dock av att beskrivningen kan ges vidare eller mer begränsat innehåll alltefter frågans vikt och beskaffenhet. Alla miljökonsekvensbeskrivningar bör därför grundas på miljöbalkens bestämmelser. Detta motiverar att hänvisningen till miljöbalken också bör avse balkens bestämmelser om konsekvensbeskrivningar.

Det blir då med stöd av miljöbalken som närmare föreskrifter om sådana beskrivningar meddelas också beträffande mål och ärenden enligt vattenlagen. Om och i så fall hur föreskriftsrätten skall fördelas mellan olika myndigheter övervägs av Miljöorganisationsutredningen.

I första stycket andra meningen har tagits in en erinran om att det i 1 5 finns en särskild bestämmelse om lokalisering. Tillägget föran- leds av att hushållningsbestämmelsema i 3 kap. miljöbalken, vartill hänvisas i första meningen, innehåller en lokaliseringsregel som emellertid bara tar sikte på miljöbalken.

(4 5)

Vid sidan av de avvägningar mot allmänna intressen som skall göras med tillämpning av miljöbalkens paraplybestämmelser skall enligt förevarande paragraf också göras en samhällsekonomisk helhetsbe- dömning av företaget.

5 5 Ett vattenföretag och anläggningsarbeten som utförs för ett vatten- företag får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas får dock mindre avvikelser göras.

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 9 kap. 11 å och 11 kap. 1 och 5 55 miljöbalken, särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark— eller vattenområde, skall vattenföre— taget uyöras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

När en ansökan om tillstånd till täkt av berg, sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter prövas, skall behovet av täkt- materialet vägas mot de skador på växt— och djurlivet och på natur- miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med naturresurser. Om täkten kan befaras för-

särnra livsbetingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synnerligen stort.

Första och andra styckena i paragrafen motsvarar 2 5 i nuvarande lydelse. Tredje stycket är nytt.

De nuvarande hänvisningarna i andra stycket till naturvårdslagen har ersatts med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i miljö- balken.

Av miljöbalken följer att bl.a strandskyddsaspektema - liksom nu' -

bör beaktas i vattenmålet och inte av länsstyrelsen (9 kap. 12 5 första stycket 2 miljöbalken).

Av tredje stycket framgår att de särskilda avvägningsregler som tagits in i miljöbalken vad gäller vissa täkter också skall tillämpas vid prövning enligt vattenlagen.

Såväl strandskyddsaspektema som tillämpningen av den föreslagna awägningsregeln behandlas i avsnitt 4.4.4 i den allmänna motive— ringen.

6 5 Ett vattenföretag som kan leda till skada på människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet får inte komma till stånd.

Är ett vattenföretag som inte skadar människors hälsa av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, för regeringen besluta att vattenföre- taget får komma till stånd, om områden som är av riksintresse för natur— och kulturvärden inte allvarligt skadas.

Enligt 3 å i nuvarande lydelse får, även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 1 eller 2 &, detta inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen; utan hinder härav får dock företaget komma till stånd, om regeringen finner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

Avsikten med den nuvarande kontrollbestämmelsen i 3 kap. 3 & vattenlagen är att skydda sådana allmänna intressen som inte varit möjliga att beakta i annat sammanhang. Bestämmelsen tar bara sikte på allmänna intressen men detär då viktigt att erinra om att en mång- fald enskilda intressen kan ha sådan styrka att de är att betrakta som ett allmänt intresse.

Bland miljöbalkens särskilda aktsamhetsregleri 13 kap. om miljö— farlig verksamhet finns också nya skärpta stoppregler, som endast i

begränsad omfattning skall kunna frångås. Således får enligt 13 kap. 5 5 första stycket en miljöfarlig verksamhet som kan leda till skada på människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet inte utövas. Om en miljöfarlig verksamhet som inte skadar människors hälsa är av synner- lig betydelse från allmän synpunkt, får enligt andra stycket i para— grafen regeringen besluta att verksamheten får komma till stånd, om områden som är av riksintresse för natur- och kulturvärden inte allvarligt skadas.

De två viktigaste allmänna intressena som faller under kontroll- bestämmelsen i 3 5 år utan tvekan skyddet av människors hälsa och omsorgen om vår miljö. Det är alltså delvis samma intressen som skall skyddas genom denna bestämmelse som genom stoppregeln i miljö— balken.

Det kan med fog hävdas att en så viktig bestämmelse som en stoppregel skall kunna återfinnas i den lag som i första hand reglerar tillåtligheten av vattenföretag, dvs. vattenlagen. Detta står också i god överensstämmelse med den valda metoden för anpassning, nämligen genom fristående och fullständiga tillåtlighetsregler. Detta och det förhållandet att vi föreslår en särskild regel i 3 kap. om beaktande av de nya awägningsreglema vad gäller tillstånd till vissa täkter talar för att en anpassad stoppregel behålls i vattenlagen.

Som anförts i den allmänna motiveringen är det lämpligt att vatten- lagen innehåller stoppregler, som närmast utformas efter mönster i miljöbalken. Enligt vår mening bör sådana regler placeras bland tillåtlighetsreglema i 3 kap. Detta betyder att de får tillämpning vid tillståndsprövningen av företaget, däremot inte vid den fortsatta driften. Som regel torde driften av en vattenanläggning som sådan inte ha någon nämnvärd betydelse för miljön. Driften av själva vatten— företaget kan däremot orsaka miljöstörningar. Som exempel på sådana företag kan nämnas regleringsföretagen. Så länge inte förutsättningar för omprövning av villkoren för ett sådant företag är vid handen blir stoppreglema över huvud taget inte tillämpliga på den fortsatta driften. Däremot kan de i princip bli tillämpliga då villkoren för företaget skall omprövas, eftersom tillåtlighetsreglema då skall tillämpas på den ändring som begärs. Det är sedan en annan sak att tillåtlighetspröv- ningen av ändringen i praktiken aldrig torde leda till att stoppreglema slår till.

I regel torde inte vattenföretag medföra hälsorisker, varför den absoluta stoppregeln i första stycket i praktiken inte blir tillämplig.

Till ledning för tillämpningen av stoppregeln tjänar också miljö-

kvalitetsnormer som fastställts för området. Det måste dock under- strykas att de olägenheter som vattenföretaget orsakar skall kunna betecknas som väsentliga för att stoppregeln skall slå till. Hit kan inte hänföras varje överskridande av en miljökvalitetsnorm. Å andra sidan kan stoppregeln tillämpas även om det saknas miljökvalitetsnormer.

Den nuvarande kontrollbestämmelsen i 3 & omfattar också det förhållandet att fiskeri- eller annan näring, t.ex. rennäringen, lider förfång. Så gott som alltid torde detta i så fall bero på den miljö— påverkan som företaget medför. Det kan dock inte uteslutas att denna medför obetydliga skador och olägenheter från miljösynpunkt men att olägenheterna likafullt får betydande ekonomiska återverkningar för näringen i fråga. För att inte vattenlagens skyddsmekanismer skall försvagas, beaktar den föreslagna stoppregeln även andra allmänna intressen än de rena miljöintressena.

Av 12 kap. 29 5 och 13 kap. 42 & vattenlagen framgår att, om hinder möter enligt 3 kap. 3 5 första stycket samma lag men det föreligger sådana omständigheter till stöd för dispens som anges i andra stycket i nämnda paragraf, så skall förrättningsmannen resp. vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens prövning. Den regeringsprövning som kan bli aktuell enligt andra stycket i förevarande stoppregel skall alltså ske i den ordning som gäller enligt vattenlagen.

7 i Vid prövningen enligt 1-6 55 skall hänsyn tas till andra vatten- företag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 & nuvarande lydelse.

8 & Bestämmelserna i 1-5 55 gäller inte

I . vattenföretag som vid prövning av viss anläggning eller åtgärd enligt 5 kap. miljöbalken har angetts som ett villkor för anlägg- ningens eller åtgärdens utförande,

2. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

3. verksamhet, vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt lagen (1985:620) om vissa tonyyndigheter.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 65 nuvarande lydelse. Punkten 2 i nämnda paragraf - om broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg,

tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ord- ning - har emellertid fått utgå. Prövning med hänsyn till vatten- intressena bör ske även om anläggningen prövats i annat sammanhang.

9 5 Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfattning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kosmad vinns med minsta intång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid är den som utför företaget skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av före— taget, om han inte därigenom orsakas oskälig kosmad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9kap. I & tredje stycket.

Paragrafen motsvarar 7 5 första stycket första meningen och andra stycket i nuvarande lydelse.

Enligt förarbetena till vattenlagen är paragrafen inte att betrakta som en egentlig tillåtlighetsregel. Frågan om ett vattenföretags omfatt- ning och utförande skall i första hand prövas på grundval av reglerna i 1—6 55. Med stöd av dessa regler skall jämkning kunna ske så att företaget över huvud taget blir tillåtligt. Om det sedan finns utrymme för olika lösningar eller ytterligare jämkningar av det sålunda tillåtliga företaget blir förevarande stadgande tillämpligt.

Bestämmelsen i 7 & första stycket andra meningen i nuvarande lydelse rör förhållandet mellan olika vattenföretag och berör främst deras ekonomiska intressen. Den har sammanförts med nuvarande 10 å som också rör ekonomiska förhållanden mellan olika parter.

10 6 Ett vattenföretag skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, ugföms så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verk- samhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänteller enskilt ändamål av vikt.

Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta kan utan väsentlig ändring ugföras så att det medför en betyd- ande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor med- delas härom. Sådant villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för bildande av en samfällighet enligt denna lag.

Den som bereds rtytta enligt andra stycket skall utge skälig ersätt- ning till tillståndshavaren. Om den senare åsamkas kostnad på grund av villkor enligt andra stycket är han berättigad till ersättning enligt

9kap.

Första stycket motsvarar 3 kap. 7 5 första stycket andra meningen nuvarande lydelse. Innehållet i första stycket första meningen och andra stycket i nämnda paragraf tas upp ovan under 9 5.

Andra och tredje styckena i paragrafen motsvarar 3 kap. 10 å i nuvarande lydelse.

Avsikten med bestämmelsen i 7 5 första stycket andra meningen är att reglera förhållandet mellan olika vattenföretag eller verksamheter utifrån i första hand ekonomiska intressen. Vattenlagen innehåller även andra bestämmelser som avser att reglera förhållandena mellan olika intressenter. Två sådana stadganden är 9 och 10 55. Det föreligger dock en i detta sammanhang beaktansvärd skillnad mellan de båda bestämmelserna. Sålunda regleras i 10 & främst förhållanden av ekonomisk natur, dvs. en reglering av i huvudsak samma art som den i 7 & första stycket andra meningen. Bestämmelsen i 9 5 är däremot inte av detta slag utan syftar i stället till att möjliggöra att ett vatten- företag som utförs inom ramen för en samfällighet på bästa sätt skall motsvara de krav som de olika deltagarna i samfälligheten ställer. Det nu sagda talar för att bestämmelserna i 7 5 första stycket andra meningen och 10 & bör arbetas samman i en och samma paragraf. Vi föreslår därför att så sker.

11-13 55 = nuvarande 8, 9 och 11 55.

14 & Ifråga om utrivning enligt 14 kap. I och 3 55 gäller av be- stämmelserna i detta kapitel endast 2, 3, 6 och 9 55.

Paragrafen motsvarar delvis 12 å i nuvarande lydelse. Den har dock getts en annan konstruktion så till vida att den nu anger vilka av bestämmelserna i 3 kap. som skall gälla vid utrivning och inte vilka som skall vara undantagna.

Den nu föreslagna bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.4.4 i den allmänna motiveringen. Det huvudsakliga syftet med den är att vattenlagen skall anpassas till miljöbalkens syn på återställnings— skyldighet.

15 5 Då regeringen prövar tillåtligheten av ett vattenföretag gäller, utöver bestämmelserna i I -I 4 55. att företaget får komma till stånd om hinder inte möter med hänsyn till allmänna planeringssynpunkter.

Paragrafen motsvarar delvis ] & första meningen i nuvarande lydelse.

Bestämmelsen har utformats efter mönster i 5 kap. 45 första stycket miljöbalken. Den behandlas närmare i avsnitt 4.4.4 i den allmänna motiveringen. Som redan framhållits i motiveringen till 1 5 är det endast regeringen som skall beakta allmänna planerings- synpunkter.

4 kap. Tillständsplikt

2 5 Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Ifråga om detaljdränering genom täckdian krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.

I fi'åga om markavvattning krävs även tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 5 eller om två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träfats om delaktigheten.

Bestämmelser om krav på tillstånd finns även i miljöbalken.

Tredje stycket är nytt. Skälen till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen.

Det bör noteras att tillståndsplikten enligt vattenlagen är mer omfattande än den enligt miljöbalken. Eftersom bestämmelserna i första stycket avser även täckdikning, kan sålunda sådana företag behöva prövas enligt vattenlagen trots att någon tillståndsplikt inte föreligger enligt miljöbalken. Vidare kan markavvattning i samband med täkt av torv enligt torvlagen vara tillståndspliktig enligt vatten- lagen trots att sådan markavvattning är undantagen från tillståndsplikt enligt miljöbalken.

5 kap. Markavvattningssamfälligheter m.m.

Kapitlets nuvarande rubrik är "Särskilda bestämmelser om markav- vattning". Bestämmelser om markawattning kommer i fortsättningen att finnas dels i miljöbalken, dels i 12 kap. vattenlagen såvitt angår prövningen enligt denna lag, dels i ett antal olika bestämmelser i vattenlagen som behandlar frågor om tillåtlighet m.m. Förevarande kapitel kommer främst att behandla samfälligheter för markawattning

och bör därför betecknas 'Markavvattningssamfälligheter m.m". Jfr för övrigt rubriken till 6 kap.

Bestämmelserna om avledande av avloppsvatten till ledningar för markawattning (5-8 55) kan förefalla äventyrliga från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Av förarbetena till vattenlagen framgår emeller- tid att vid prövning av sådant avledande bör beaktas såväl miljö- mässiga som ekonomiska faktorer. Härtill kommer att det avlopps- vatten som numera avleds till ledningar för markawattning så gott som alltid undergått viss rening innan det släpps ut. Något förenklat kan sägas att det är fråga om dag- och dränvatten samt renat avloppsvatten? Behovet av att från hälso- och miljöskyddssynpunkt ytterligare över- väga bestämmelsema om avledande är därför kanske inte så stort.

Man kan fråga sig om det kan finnas anledning att föra över prövningen av frågor om andra samfälligheter, framför allt bevatt- ningssamfälligheter, från prövning vid vattendomstol enligt 13 kap. till förrättningsprövning enligt 12 kap. Vi diskuterar denna fråga i avsnitt 4.4.6 i den allmänna motiveringen.

10 kap. Avgifter

5 & Vattendomstolen eller förrättningsmannen för, om det är lämp- ligare, i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 13 5 ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något an— gränsande vattenområde. Avgiften kan —-- årlig avgift.

Beloppet av —-- avgiften fastställdes.

I första stycket första meningen har den nuvarande hänvisningen till 3 kap. 11 & ersatts med en hänvisning till 13 å i samma kapitel. Änd- ringen föranleds av den omnumrering som gjorts av paragrafen i 3 kap.

8 5 För vattenkraftverk ——— av basbeloppet.

För vattenöverledningar --- av basbeloppet. Med basbeloppet -—— avgifien avser.

Vid inplacering i avgifisklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenföretaget eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av vattenföretaget eller

anläggningar för detta samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 5 eller 3 kap. 13 &.

I fjärde stycket har den nuvarande hänvisningen till 3 kap. 11 & ersatts med en hänvisning till 13 å i samma kapitel. Ändringen föranleds av den omnumrering som gjorts av paragrafen i 3 kap.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m.

3 5 Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i I och 2 åå är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får rege- ringen förbehålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Detsamma gäller i fiåga om ett vattenföretag som avses i 4 kap. 6 & tredje stycket miljöbalken. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller beslut har meddelats om företagets tillåtlighet.

Den nuvarande hänvisningen till naturresurslagen i andra meningen har ersätts med en hänvisning till motsvarande bestämmelse i miljöbalken.

7 5 Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfatt- ning eller beskafenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1—3 95 eller omfattas av 4 kap. 6 & miljöbalken, skall förberedande åtgärder ha vidtagits enligt 8—11 55.

Den nuvarande hänvisningen till naturresurslagen har ersätts med en hänvisning till motsvarande bestämmelse i miljöbalken.

12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag

25 5 Om sökanden --- den inställas.

Sakägare på --- till förrättningen. Sedan anläggningsbeslut har meddelats får ansökningen inte äter- kallas hosförrättningmannen. I stället skall återkallelse ske hos vatten— domstolen på det sätt och inom den tid som enligt 38 & gäller för överklagande av anläggningsbeslutet. Härvid gäller ---

Ordet "tillståndsbeslut" i tredje stycket första och andra meningarna har bytts mot "anläggningsbeslut".

28 & Frågor om tillämpningen av 3 kap. 11 & ifråga om -—— Frågor om tillämpningen av 3 kap. 1 I & ifråga om --—

Hänvisningen till 8 5 i 3 kap. har ändrats till att avse 11 $.

29 5 Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 6 & första stycket men att det föreligger sådana omständigheter som avses i andra stycket eller om fi*ågan om före- tagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 & denna lag skall avgöras av rege- ringen, skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.

Hänvisningen till 3 kap. 3 5 har ersatts med en hänvisning till stopp- reglema i 3 kap 6 &.

Anläggningsbeslut m.m

I rubriken och i paragraferna under denna har begreppet "tillstånds- beslut" bytts mot "anläggningsbeslut".

31 & Om det inte föreligger något hinder mot företaget enligt denna lag, skall förrättningsmannen meddela anläggningsbeslut.

Anläggningsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestäm- melser om

1. företagets ändamål ---

Avser anläggningsbeslutet arbeten för företaget skall i beslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

34 & Anläggningsbeslut skall meddelas vid sammanträde —--

38 5 I andra fall än som avses i 375 överklagas beslut av förrätt- ningsmannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor fi*ån den dag anläggningsbeslutet meddelades eller för- rättningen inställdes.

I denna paragraf, där ordningen för överklagande av vissa beslut av förrättningsmannen anges, har begreppet "tillståndsbeslut" bytts mot " anläggningsbeslut" .

408 Kapitel 4 13 kap. Prövningen av vattenmål

14 & Stämningsmål är talan om

I I . ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett anläggningsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i I 7kap. 2 5, 12. ersättning enligt I7kap. 3 & denna lag eller 23 kap. 2 a & miljö- balken,

I punkt 11 har "tillståndsbeslut" bytts mot "anläggningsbeslut".

Den nuvarande hänvisningen i punkt 12 till 19 kap. 7 åvattenlagen har ersatts med en hänvisning till motsvarande bestämmelse om ersättning i miljöbalken.

Ändringen har sin grund i att de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. vattenlagen om skydd för vattenförsörjningen m.m. föreslås överflyttade till miljöbalken. Emellertid skall därvid frågor om ersätt- ning på grund av vattenskyddsföreskrifter även i fortsättningen prövas av vattendomstol och inte av fastighetsdomstol.

Ändringen kräver det förtydligandet av bestämmelsen i övrigt att den nuvarande hänvisningen till 17 kap. 3 & uttryckligen relateras till vattenlagen.

19 & En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och, om inte annat följer av 20 &, innehålla ] . de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verk- ningar, däribland en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken, 2. uppglfter som behövs ---

I första stycket punkt 1 i nuvarande lydelse finns en bestämmelse om att en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla bl.a. en miljökon- sekvensbeskrivning.

Som vi framhållit under 3 kap. 3 & bör miljökonsekvensbeskriv- ningar oavsett vilken lag det är fråga om grundas på enhetliga prin— ciper med iakttagande dock av att beskrivningen kan ges vidare eller mer begränsat innehåll allt efter frågans vikt och beskaffenhet. Alla miljökonsekvensbeskrivningar bör därför grundas på miljöbalkens bestämmelser. Att så skall ske framgår av hänvisningen i 3 kap. 3 5.

En bestämmelse om skyldighet att ge in en miljökonsekvensbeskriv- ning i ansökningsmål bör emellertid från informationssynpunkt stå kvar i förevarnde paragraf. Denna bör emellertid innehålla att det skall vara fråga om en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljö- balken.

42 5 Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 6 5 första stycket men att det föreligger sådana omständigheter som avses i andra stycket, skall vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens prövning. Detsamma gäller, om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1-3 eller 5 & skall avgöras av regeringen.

Hänvisningen till bestämmelserna i 3 kap. 3 5 har ersatts med en hänvisning till stoppreglema i 3 kap. 6 5.

65 & Vattendomstolens domar -—- anslutningsvad två veckor. Vattendomstolens domar i ansökningsmål får överklagas även av Miljöombudsmannen och en intresseorganisation för yrkesfiskare såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön. Andra stycket gäller inte domar som avser Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Enligt 20 kap. 5 & miljöbalken får beslut som inte avses i balkens sjätte och sjunde avdelningar överklagas av bl.a. Miljöombudsmannen. Beslut som avser miljöfarlig verksamhet får överklagas också av en intresseorganisation för yrkesfiskare. Beslut som avser vissa försvars- intressen är dock undantagna från den nämnda rätten att överklaga.

Hos Miljöombudsmannen skall finnas ett ideellt råd med represen- tanter för miljöorganisationer. Rådet skall fungera som ett samråds- forum mellan Miljöombudsmannen och organisationerna och bl.a. ge en bakgrund till Miljöombudsmannens ställningstaganden i principith viktiga frågor.

Enligt vår mening bör motsvarande rätt att överklaga föreligga även i fråga om vattendomstolens domar i ansökningsmål.

Talerätten måste anges direkt i lag eftersom fråga är om dom- stolarnas prövning. Det torde emellertid knappast finnas förutsättningar att direkt i lag ange vilka organisationer som skall vara taleberättigade. En hänvisning till att det skall vara fråga om en intresseorganisation för yrkesfiskare bör kunna vara godtagbar.

Miljöombudsmannens och fiskareorganisationernas möjligheter att föra talan mot vattendomstolarnas avgöranden blir i princip begränsade till frågor om tillåtlighet, utförande och villkor. Talan om ersättning kan de föra bara i egenskap av sakägare, vilket de så gott som aldrig torde vara. En talerätt bör gälla endast i ansökningsmål. I stämnings- målen kan det inte vara lämpligt att det kommer till nya parter i högre instans.

Till skillnad från miljöbalken, där medverkan inte kan medföra något kostnadsansvar gentemot motparten, kan Miljöombudsmannen och fiskareorganisationema i Vattenöverdomstolen och Högsta dom- stolen i undantagsfall förpliktas ersätta sökanden för kostnader i dessa instanser. Detta gäller då Miljöombudsmannen eller en fiskare- organisation fullföljt talan och därvid genom vårdslöshet eller för- summelse åsamkat sökanden kostnader. Detta torde inte ha någon större betydelse men bör ändå beaktas när fråga uppkommer om de skall överklaga ett avgörande.

72 & Vattenöverdomstolens domar --— hos Högsta domstolen. I fi'åga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 65 å andra stycket, 68, 69 och

71 åå.

Bland de bestämmelser om rättegången i vattenöverdomstolen vartill hänvisas i andra stycket har införts även bestämmelsen om talerätt för Miljöombudsmannen och fiskareorganisationer.

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m.m.

(1 &) Paragrafen föreslås upphävd.

Förevarande paragraf innehåller nu att om ansökan görs om till- stånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inte förordnande meddelas enligt 2 5. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.4) bör frågor om utrivning i fortsättningen prövas med tillämpning av vissa av tillåtlig- hetsreglema i 3 kap. Det blir alltså inte fråga om att automatiskt tillåta utrivningen. Förevarande bestämmelse kan därför utgå. Av 2 & fram- går emellertid att vattendomstolen i stället för att meddela tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten kan förordna att underhålls- skyldigheten skall övergå på en fastighetsägare som begär det.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

4 5 Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. 13 & eller 10 kap. 5 5 är mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmelser.

Den nuvarande hänvisningen till 3 kap. 11 5 har ersatts med en hänvisning till 13 å i samma kapitel. Ändringen föranleds av den omnumrering som gjorts av paragrafen i 3 kap.

7 5 Ansökan om prövning som avses i 3-5 55 görs av länsstyrelsen. Avser behovet av omprövning flera län, görs i stället ansökningen av Kammarkollegiet.

För närvarande är det endast Kammarkollegiet som kan göra ansökan om omprövning till förmån för allmänna intressen.

Skälen för förslaget att ansökningen skall göras av länsstyrelsen, om frågan endast berör länet, har redovisats i avsnittet 4.4.7 den allmänna motiveringen.

11 i Ett tillstånd --- sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 11 & föreskrivs om jämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.

Den nuvarande hänvisningen i andra meningen till 3 kap. 8 5 har ersatts med en hänvisning till 11 å i samma kapitel. Ändringen föran- leds av den omnumrering som gjorts av paragrafen i 3 kap.

17 & Om ett vattenföretag --- 9 kap. 1-10 55.

Om fråga är om betydande skada för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vattenföretaget eller vattenanläggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fi*åga om allmänna intressen förs talan av länsstyrelsen eller, om behovet av ändringar berör flera län, av Kammarkollegiet. Även kommunen får föra talan i hägn om allmänna intressen.

Anspråk på —- skadan uppkom.

412 Kapitel 4 Bestämmelserna i --- denna paragraf.

I andra stycket föreslås i överensstämmelse med vad vi anfört under 7 5 att länsstyrelsen skall få föra talan om ändring, ifall frågan endast berör länet.

18 kap. Tillsyn och besiktning

1 & Tillsyn över --— av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl föreligger, får i en tillståndsdom eller ett an— läggningsbeslut förordnas att någon annan myndighet skall, jämte länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.

I andra stycket har begreppet " tillståndsbeslut" bytts mot " anläggnings- beslut” .

3 5 I tillståndsdom och anläggningsbeslut får föreskrivas att en vattenanläggning skall besiktas, sedan företaget har utförts. Besiktningsman --- av företagaren.

I första stycket har begreppet "tillståndsbeslut” bytts mot "anläggnings— beslut".

5 & Besiktningsmannen skall --- eller 4 &. Protokollet skall --- om besiktningen. Om besiktningsmannen finner att awikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller anläggnings- beslutet, skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.

I tredje meningen har begreppet "tillståndsbeslut" bytts mot "anlägg- ningsbeslut".

(19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m.m.)

I avsnitt 4.4.3 i den allmänna motiveringen har vi på där anförda skäl föreslagit att kapitlet förs över till miljöbalken.

20 kap. Kostnadsbestämmelser

1 5 I ansökningsmål --- i samfälligheten.

I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3—6 eller 12 & skall länsstyrelsen, Kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. I mål enligt 15 kap. 3 & skall länsstyrelsen och Kammarkollegiet dessutom svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillstånds- havaren. Gäller ett mål enligt 15 kap. 3 & omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för länsstyrelsen eller Kammarkollegiet svara för senast nämnda kost- nader. I mål --- sina kostnader.

I sådana -—— har klagat.

I andra stycket har Kammarkollegiets kostnadsansvar förts över på länsstyrelsen i den mån motsvarande skett beträffande talerätten.

8 & Iillförrättningskostnader --— första stycket.

Om anläggningsbeslut meddelas, skall förrättningskostnadema fördelas mellen deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.

Inställs förrättningen -—- vid fastighetsregleringen. Om länsstyrelsen eller Kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsföretag, skall den myndighet som begärt omprövningen svara för förrättningskostnadema. När det ——- är skäligt.

Såsom sökande -—- har begärt.

I andra stycket har ordet "tillståndsbeslut" bytts mot "anläggnings- beslut".

I fjärde stycket första meningen har Kammarkollegiets kostnads-

ansvar förts över på länsstyrelsen i den mån motsvarande skett be— träffande talerätten.

21 kap. Ansvar, handräckning m.m.

1 5 Till böter ---

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 5 första stycket.

I ringa --- till ansvar.

Till ansvar --- brottsbalken. Ifiskelagen --- äldre lag.

Enligt nuvarande lydelse föreskrivs i första stycket 5 ansvar för den som bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 5. Eftersom bestämmelsema i 19 kap. föreslås bli överförda till miljöbalken, blir en konsekvens härav att ansvarsbestämmelsen i punkten 5 kan utgå.

1 a 5 Är brott som avses i 1 & första stycket 1-3 grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande av om ett brott är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen begåtts systematiskt eller under längre tid, varit av mer omfattande art eller inneburit stora risker för människors hälsa eller miljön.

Om förslaget till ansvarsbestämmelser i miljöbalken antas av riks— dagen, bör strafflatituderna i vattenlagen höjas analogt därmed. Det bör uppmärksammas att vattenlagen inte föreskriver straffansvar för överträdelse av allmänna aktsamhetsregler.

3 5 Om någon har begått en gärning som avses i 1 & första stycket 1- 3, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Om tillståndet --- enskilda intressen. Länsstyrelsen får -—- det överklagas. Den som --- av föreläggandet.

I nuvarande lydelse omfattar första stycket två meningar. Den nuvarande hänvisningen i första meningen omfattar även punkt 5 i l 5 första stycket. Enligt andra meningen i nuvarande lydelse får före- läggande också meddelas om någon inte iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. i 5 första stycket. Eftersom 19 kap. föreslås utgå ur vatten— lagen, kan hänvisningen i första meningen till punkt 5 utgå. Detsamma gäller i fråga om den nuvarande hänvisningen i andra meningen.

22 kap. Slutbestämmelser

6 & Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammar- rätten genom besvär, om beslutet avser —-—

3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 5,

4. prövning av säkerhet enligt 3 & detta kapitel,

5. föreläggande enligt 2 kap. 9 & tredje stycket eller 10 & tredje stycket, 21 kap. 3 5 eller förbud enligt detta kapitels 4 5 första stycket. 1 övrigt --- hos regeringen.

I nuvarande lydelse görs i första stycket punkt 3 en hänvisning till förordnande och föreskrifter enligt 19 kap. 2 och 3 55. Denna punkt liksom hänvisningen i punkt 6 i nuvarande lydelse till föreläggande enligt 19 kap. 1 & tredje stycket har fått utgå. Första stycket punkt 6 i nuvarande lydelse har kompletterats med en hänvisning även till sådant föreläggande som vi föreslår i 2 kap. 10 & tredje stycket. Skälet till utmönstringen av hänvisningarna till bestämmelseri 19 kap. är vårt förslag om att det kapitlet skall föras över till miljöbalken. På grund av att punkt 3 i första stycket föreslås utgå har de nuvarande punkterna 4—6 i samma stycke omnumrerats till 3-5 .

fan, .. ”äggvita * :..Rfätlttegne am

rL *, ”fri”" . WW amt: i & ",,WS'H iamruan [ . alias—n gm alla mim; slim 29 vi .,;le '. WMé ».» WWW Waaåäåk m . IHE", * ',_1 Han. för.-1. F,H;J t.om , ' %li 393-31% 9 ' r "grunt wti—or . .._- "w: us:. lui." .-,. ' ' . äötwnwärlja; Ewalavic Hm? mia ' * ' — .. . %&'mm S .qzä ?! lalla"; M duu »,Å ' .- å- Mälarö! lli: salem aha.-.te.- '1 &( dånar; i "53an udi..." www—bmm aan-aaasanmhmt gm; ' ' nå.”; mWwJWnån-mmrml ::r' well!]. - -:

Mmmm man». .. -»m_

wnaniMÄwWEm-m www—MV? ' *

mai. Marma w ** iw mmm ala-m Wise sammma sh man tala skitmål iw (EE. möt ! £ litar]; nu

.i-E ll'n almazmunmoaium amt-ni än!

1311 rimliga-lt hl éUV'll ;?ähirrrt ** ".., ?","si'nrn uttas W Pihl likt-L, 1151" "513'1'33'4ÄJZ'161 .. . ' '. i; , '.'.” ,",,, "(flik—Jill? (ib—mai är! Mif i;;pu-IJI "mimmi. mll (maar; " ris; T:." få er allmän-'i'.! för Waititi—ih av Lina.-nr. -_|..l-*pu art.-, , . '

|? :, r * , _.gt,.'.'.-_1' Jetix; QL gång" .- ,=v,5 ,, :H'J' ! gjärna JW?! f"- 3.jlr 'int- f'x.'1'...?* u u- v '11 "g. ' "':. "." ."".ur' rättelse. Du."£J*-i mamal; 'en

_ M » ..-.u.,f..,rar ., ... m». :|. & [ fl]. r - (”I "f,-mai RIJL1J

. '-

" '. -'F',£hm*ect.. minn mulm ! rr ,:Åzl wa. matrim-m

. £qvnrza$cmwi_....inga .'-_. *. :; iäxeapunkifitlä "il. :. m man! 5.559! m;.- re:; - x.. , , ;:m'e lynch: BE Eau—. iän”-'I -— .— Hirvi” lier-lm får ** * , ':- ..u.::x.;t_l :»:1 rJle—rwää ' "";- ' mlaa ! [T W arcu- exe-=: - _ r* släktings. ria-railw- ] I , Huh?...tuämgen: '"'T " :*".er *.. ." gä 11:51!er

null;-u. .- WWIMPMM — , rgr ...a-nm....

"' #w.514tbe-Lhmrt»

. ... :..-4, . - ,, JMMpleål-nnä-Jwailrtw, B!.e-HngWMIMEM

Fi:»;- MMLWJCMWWJF —- -

5 Övriga NRL—anknutna lagar

5.1. Gemensamma synpunkter

5. 1. 1 Inledning

I miljöbalken har också den nuvarande naturresurslagen förts in. Denna innehåller bl.a. grundläggande bestämmelser om hushållningen med mark och vatten och den fysiska miljön i övrigt liksom även särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden. Dessa bestäm- melser har betydelse för planeringen. I 1 kap. 2 & naturresurslagen sägs att hushållningsbestämmelsema skall tillämpas enligt vad som föreskrivs i vissa sektorslagar.

Enligt 2 kap. 1 & miljöbalken skall bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957:297), mineral- lagen (199lc45), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn och lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. De angivna lagarna skall alltså innehålla bestämmelser om tillämpning i större eller mindre omfattning av 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken.

Av de angivna kapitlen innehåller 3 kap. grundläggande hushåll— ningsbestämmelser, 4 kap. särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, 6 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer och 8 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Tre av kapitlen har motsvarighet i naturresurslagen, så till vida att 3 kap. motsvarar 2 kap. naturresurslagen, 4 kap. motsvarar 3 kap. natur- resurslagen och 8 kap. motsvararS kap. naturresurslagen. Bestämmel-

serna om miljökvalitetsnormer i 6 kap. innebär däremot något prin— cipiellt nytt.

Miljöbalken innehåller också ett 5 kap., som upptar bestämmelser om att regeringen skall meddela tillstånd till vissa stora anläggningar m.m. Detta kapitel motsvarar det nuvarande 4 kap. naturresurslagen. Också dessa bestämmelser måste beaktas i de NRL-anknutna lagarna eller åtminstone vissa av dem.

I de lagar som räknas upp i 2 kap. l & miljöbalken finns nu före- skrifter, utformade på något olika sätt, om tillämpning av naturresurs- lagen. Vi betecknar fortsättningsvis dessa lagar, sedda i grupp, som de NRL-anknutna lagarna eller, ibland, som sektorslagarna.

Plan- och bygglagen och vattenlagen har behandlats i kapitlen 3 och 4. I fråga om de övriga NRL-anknutna lagarna lägger vi i detta avsnitt fram vissa sammanfattande synpunkter på anpassningen till miljö- balken. Detta gäller dock inte ellagen. Denna behandlas i stället i avsnitt 5.1.5.

De NRL-anknutna lagarna innehåller bestämmelser om krav på tillstånd, ibland kallat koncession, för att förändra användningen av mark och vatten. I väglagen har "tillståndet" formen av en arbetsplan. Ibland utgör sådana bestämmelser det helt centrala innehållet i lagen, som därigenom får karaktären av en ramlag där det materiella inne- hållet bestäms av villkor som ställs upp i samband med att tillstånd meddelas. Som exempel kan nämnas kontinentalsockellagen och lagen om Sveriges ekonomiska zon. I andra fall är tillståndsfrågan bara en detalj i ett mycket större lagkomplex. Som exempel kan nämnas luftfartslagen. Som grund för tillståndsprövningen måste självfallet alltid läggas ett planeringsunderlag. I den meningen kan dessa lagar också betecknas planeringslagar

När, som nu föreslås i lagrådsremissen, bestämmelserna i natur- resurslagen förs in i miljöbalken, måste hänvisningarna i de NRL- anknutna lagarna ändras till att avse miljöbalken eller snarare vissa bestämmelser i denna. Frågan, om i övrigt miljöbalkens bestämmelser bör vara styrande för frågor om hälso- och miljöskydd samt hushåll- ning med naturresurser som berör de NRL-anknutna lagarna eller om dessa bör innehålla särskilda aktsamhetsregler för miljöskyddet, bör enligt vår mening bedömas i linje med de allmänna överväganden som vi redovisat i avsnitt 2.2.2.

Om riksdagen antar en miljöbalk och beslutar att den skall innehålla paraplybestämmelser av det slag som vi har föreslagit, visar detta den vikt som riksdagen fäster vid att miljöintressena beaktas också vid

tillämpningen av de NRL-anknutna lagarna. Sektorsprincipen innebär att varje sektor själv får tillgodose kraven på skydd för hälsa och miljö inom sektorn i fråga. Men som antytts i det föregående finns det inte anledning att det därvid skall tillämpas olika principer för miljöskyddet från sektor till sektor. I stället bör gemensamma principer gälla och dessa bör vara de som slås fast i miljöbalken.

5 .1.2 Miljöprövning i ett eller flera led

En av de frågor som uppkommer vid anpassningen av de NRL—an— knutna lagarna till miljöbalken är den, om miljöhänsynen skall beaktas enbart av sektorsmyndighetema vid en tillståndsprövning enligt sektorslagen eller om en särskild tillståndprövning skall äga rum i de fall där en sådan är föreskriven i eller med stöd av miljöbalken. I detta hänseende finns i gällande rätt olika modeller.

Sålunda föreskrivs i 6 & tredje stycket andra meningen miljöskydds- lagen i fråga om flygplats, väg eller järnväg att stoppreglema i samma paragraf inte hindrar att en anläggning av detta slag används för sitt ändamål, om dess anläggande prövas i särskild ordning. Däremot kan villkor om skyddsåtgärder meddelas vid prövning enligt miljöskydds- lagen. I fråga om dessa anläggningar innebär miljöbalken att även frågan om förbud skall kunna prövas i ett ärende enligt balken (se lagrådsremissen s. 183).

Enligt 4 kap. 2 & minerallagen skall i fall då ett ärende om bevil- jande av bearbetningskoncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de NRL-anknutna lagarna, hushållningsbestäm- melsema i 2 och 3 kap. naturresurslagen tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet.

Prövningen av frågorna om tillstånd till bearbetning av en torv- fyndighet för energiändamål och om täkttillstånd enligt naturvårdslagen skall ske i ett sammanhang. Lagtekniskt är dettai 18 & naturvårdslagen löst på det sättet att det föreskrivs att kravet på täkttillstånd enligt samma paragraf inte avser täkt av torv vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt torvlagen. Denna ordning saknar dock betydelse för det materiella resultatet av prövningen, eftersom naturvårdslagen inte innehåller några materiella regler om förutsättningarna för täkttill- stånd och länsstyrelsen är prövningsmyndighet enligt båda lagarna. Om materiella regler beträffande förutsättningarna för täkttillstånd införs

i miljöbalken, måste tillses att dessa regler slår igenom också vid prövning enligt torvlagen.

I vissa andra fall anges att prövning helt eller delvis inte skall ske enligt miljöskyddslagen, när tillstånd getts enligt någon annan lag. Så är bl.a. fallet när regeringen prövat en tillståndsfråga enligt 4 kap. naturresurslagen. I sådant fall gäller enligt 6 & tredje stycket första meningen miljöskyddslagen inte stoppreglema i samma paragraf. Denna särreglering upphör emellertid enligt miljöbalken, i och med att bestämmelserna i naturresurslagen förs in i miljöbalken. En liknande särregel beträffande företag vars tillåtlighet prövats enligt rörlednings— lagen utgår också enligt miljöbalken.

I några fall kvarstår emellertid också enligt miljöbalken vissa nu gällande regler om uteslutande kompetens för sektorsmyndigheten. Så är fallet - förutom enligt det nyss nämnda undantaget för torvlagen - i regel beträffande företag som prövats enligt vattenlagen, se t.ex. 9 kap. 12 & första stycket 2 i fråga om strandskyddsbestämmelserna, 11 kap. 1 & andra stycket 1 i fråga om täkttillstånd och 11 kap. 5 5 första stycket i fråga om skyldighet att anmäla arbetsföretag i naturen. Eftersom vi skall se över vattenlagen och det finns all anledning att i denna föra in aktsamhetsreglema i miljöbalken eller hänvisningar till dem torde dessa bestämmelser inte vålla några problem.

Enligt 10 kap. 2 5 andra stycket miljöbalken krävs inte tillstånd för markawattning i samband med täkt av torv som drivs med tillstånd enligt torvlagen. Vidare skall enligt 11 kap. 1 55 andra stycket miljö— balken täkttillstånd inte krävas i fråga om täkt i vattenområde eller där tillstånd fordras enligt lagen om kontinentalsockeln eller för vilken bearbetningskoncession meddelats enligt torvlagen. I den mån mate— riella regler finns för verksamheten i miljöbalken bör sådana regler införas också i sektorslagen.

I flertalet fall torde förhållandet dock vara att en prövning skall ske enligt sektorslagen av frågan om koncession eller tillstånd till viss verksamhet, hantering eller åtgärd medan en miljöprövning skall ske enligt miljöbalken. Tillståndet enligt sektorslagen tar då huvudsakligen sikte på förhållandet till samhällsekonomiska intressen eller till enskild rätt för fastighetsägare eller konkurrenter i vilkas rörelsefrihet till- ståndet utgör en inskräkning, medan miljöprövningen företrädesvis avser förhållandet till allmänna intressen i fråga om hälsa, miljö och hushållningen med naturresurser.

Enligt vår mening bör miljömyndighetema kunna pröva företag som redan prövats av sektorsmyndighetema, om det behövs för att

hälso- och miljöskyddet skall bli tillgodosett. Prövningen kan komma till stånd antingen genom att i föreskrifter anges att ett företag av viss typ generellt sett skall prövas av Koncessionsnämnden eller läns— styrelsen eller genom att tillsynsmyndigheten ingriper mot företaget med föreläggande eller förbud, som i så fall kan mötas med en an- sökan om tillståndsprövning enligt miljöbalken från företagarens sida. Sistnämnda ordning skall enligt miljöbalken gälla i fråga om bl.a. vägar, se lagrådsremissen avsnitt 4.12.5. Vilket alternativ som väljs synes inte behöva framgå av NRL-lagen, eftersom behövliga bestäm— melser finns i miljöbalken eller kan meddelas i föreskrifter med stöd av balken. Som framgått av föregående avsnitt finns dock vissa sär- skilda bestämmelser i miljöbalken som utesluter prövning enligt balken när tillstånd getts enligt någon viss av de NRL—anknutna lagarna. Likaså finns det en särregel i minerallagen om att prövning enligt hushållningsbestämmelsema endast skall ske i ärendet om bearbet- ningskoncession.

Flera av de NRL-anknutna lagarna kan betraktas som utpräglade planeringslagar. Detta gäller naturligtvis plan— och bygglagen men också exempelvis väglagen, luftfartslagen i de delar som är berörda av naturresurslagen och lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän hamn och allmän farled. I fråga om lagar av denna art gäller det främst att reglera hälso— och miljöfrågorna i anslutning till frågor om planering och byggande av anläggningar enligt lagen. Frågor som berör störningar och olägenheter från redan befintliga verksamheter kan bara i mindre mån lösas med hjälp av de NRL-anknutna lagarnas regler. Dessa lagar får därför störst betydelse för hälso- och miljö— anpassningen av nya verksamheter, medan miljöbalken reglerar stör- ningar och olägenheter från befintliga anläggningar. Denna dualism gör det bara så mycket mer nödvändigt att miljöbalken och de NRL- anknutna lagarna harmonierar i fråga om hälso- och miljökraven. Man kan självfallet inte ha regler i fråga om planering och byggande av en anläggning som leder fram till anläggningar vilkas användande därefter stoppas av hälso— och miljömyndighetema. Om den tilltänkta verksam- heten, hanteringen eller åtgärden inte kan uppfylla miljöbalkens krav på skydd för hälsa och miljön samt hushållningen med naturresurser är det ju meningslöst att meddela tillstånd till den enligt annan lagstift— mng.

5.1.3. Överväganden

Slutsatsen av de synpunkter som redovisats i föregående avsnitt är att de NRL-anknutna lagarna bör anpassas till den syn på hälso— och miljöfrågor som ligger till grund för miljöbalken. För anpassningen kan väljas flera olika metoder. Frågan härom har behandlats i avsnitt 2.2.3. Som framgår där anser vi att den lösning enligt vilken de grundläggande miljöreglema återfinns i miljöbalken är att föredra framför en lösning enligt vilken sektorslagarna innehåller fristående allmänna aktsamhetsregler om hänsyn till hälsa, miljö och hushållning med naturresurser.

När det gäller de NRL-anknutna lagarna synes kopplingen mellan miljöbalk och sektorslag kunna bli tydlig om tre "broar" slås mellan miljöbalken och resp. sektorslag.

Den första bör knyta balkens mål och grundläggande principer till de miljöpåverkande frågor som sektorslagen reglerar. En sådan kopp- ling får därvid främst karaktär av portalparagraf för resp. sektorslag. Kopplingen bör också innefatta en hänvisning till miljöbalken. Hän- visningen bör erinra om att miljöbalken innehåller bestämmelser till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser. Meningen härmed skulle vara att erinra dem som tillämpar en viss sektorslag på en verksamhet att samma verksamhet kan komma att bedömas även enligt miljöbalken, så att de undviker att ge tillstånd eller liknande till verksamheter som sedan befinns otillåtna enligt miljöbalken.

Å andra sidan gäller miljöbalkens särskilda bestämmelser om miljöfarlig verksamhet, hälsoskydd, hantering av kemikalier och avfallshantering oavsett vad som står i sektorslagen. Lagarna blir alltså parallth tillämpliga och miljöbalken får en omedelbar genomslagskraft även inom sektorn i fråga såvitt angår de i miljöbalken behandlade områdena. Sektorslagen får med andra ord inte karaktären av lex specialis, såvitt angår skyddet för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser, eftersom dessa frågor regleras i miljöbalken och inte i sektorslagen. Undantag härifrån kan naturligtvis förekomma, men då måste av sektorslagen klart framgå att det är avsett att dess bestämmelser skall tillämpas i stället för bestämmelserna i miljöbalken. Av avsnitt 4.3 har framgått att vår avsikt är att så skall vara fallet med vattenlagen.

Den andra förbindelsen mellan en sektorslag och miljöbalken bör utgöras av bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de från natur-

resurslagen hämtade allmänna och särskilda hushållningsbestäm- melsema samt de bestämmelser om miljökvalitetsnormer som utgör en huvudnyhet i miljöbalken.

Den tredje förbindelsen mellan en sektorslag och miljöbalken bör precisera kravet på beslutsunderlag vid prövningen enligt sektorslagen. Härigenom säkerställs nämligen att prövningen sker mot bästa till- gängliga kunskap om befintliga värden, andra anspråk samt kon- sekvenser av den föreslagna förändringen. Det samlade systemet med en starkare koppling mellan naturresurslagen och plan- och bygglagen har inte framgått av hänvisningarna mellan naturresurslagen och övriga NRL-anknutna lagar. Detta berör såväl ansvarfördelningen mellan kommun och sektorsmyndighet som kunskapsförsörjningens betydelse för tillämpningen av naturresurslagen. Naturresurslagens bestämmelser är framvuxna ur den fysiska riksplaneringen. De allmänna bestäm- melserna i exempelvis 2 kap. motsvaras av ett omfattande kunskaps— underlag om var områden med olika värden enligt 2 kap. finns och vad som konstituerar värdet i det enskilda fallet. Med denna bakgrund föreställde sig lagstiftaren att samma kunskapsunderlag skulle göras tillgängligt vid en prövning av en förändrad mark— och vatten— användning inom ett visst område oavsett vilken lag som var i fråga, och med gemensamma grundläggande avvägningsregler enligt natur- resurslagen skulle även samma principer gälla för den övergripande bedömningen av tillåtligheten i alla mål och ärenden oavsett lag. Det kunskapsunderlag som åsyftades återfinns numera i kommunernas översiktsplaner enligt plan— och bygglagen.

Detta kunskapsmaterial har emellertid kommit fram sent och inte alltid varit tillräckligt genomarbetat för att kunna åberopas i olika mål och ärenden. Den främsta orsaken torde dock vara att översiktsplanen som den samlade uttolkaren av de allmänna intressena inte fått den roll som avsågs i förarbetena till naturresurslagen. Dessa frågor har nu behandlats av Plan- och byggutredningen som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.7. Redan tidigare har regeringen i förordningen (1993:191) om tillämpning av naturresurslagen förtydligat kraven dels på att översiktsplanen skall användas vid beslut, dels på att den dialog mellan stat och kommun skall återupprättas som lcrävs för att kunskapsunder- laget enligt naturresurslagen skall vidareutvecklas.

Denna tredje förbindelse mellan miljöbalken och de NRL—anknutna lagarna bör ta sig uttryck i att bestämmelser införs i de senare om att miljökonskevensbeskrivningar enligt miljöbalken skall finnas tillgäng— liga i ärenden enligt sektorslagen i fråga. Även planeringsunderlag

enligt 7 kap. miljöbalken har härvid stor betydelse. Emellertid avser den formella kopplingen enligt lagrådsremissen såvitt nu är i fråga endast 8 kap. om miljökonsekvensbeskrivningar.

Det bör understrykas att de nu förordade lösningarna ställer stora krav på utbildningen av sektorsmyndighetemas personal, så att de anställda alltid är medvetna om att inte bara sektorslagen utan också miljöbalkens regler skall tillämpas vid planering och byggande och så att de också har kunskap inte bara om de senare reglernas innehåll utan också om hur de tillämpas i miljömyndighetemas praxis. Detta är emellertid ett problem som är generellt för all ny lagstiftning.

Flertalet av de NRL-anknutna lagarna är av sådan betydelse för hälsan och miljön att det skulle te sig främmande om de inte i någon form innehöll aktsamhetsregler om miljöhänsyn. Det är rimligt att sektorsmyndighetemas uppmärksamhet riktas på hälso-, miljö- och hushållningsintressena genom en allmän hänsynsregel om skydd för hälsan och miljön och om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser. En sådan aktsamhetsregel kan lämpligen hämtas från de övergripande aktsamhetsreglema i miljöbalken. Till denna aktsamhets- regel bör knytas en allmän hänvisning till miljöbalken som erinrar om att balken innehåller bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa och miljön samt i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser.

En grupp bestämmelser som i detta sammanhang särskilt måste beaktas ärparaplybeståmmelsema om hushållning, kvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken. Enligt 2 kap. l & miljöbalken skall nämligen dessa också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i de s.k. NRL—anknutna lagarna. I dessa måste därför också tas in en regel som återknyter just till detta stadgande. I dag omfattar denna koppling hushållningsbestämmelsema i 2 och 3 kap. naturresurslagen och kommer till uttryck dels i denna lag, dels i de NRL-anknutna lagarnas allmänna kravregler. Sålunda finns i 1 kap. 2 & naturresurslagen en bestämmelse om att bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa angivna lagar och i de NRL-anknutna lagarna finns i regel föreskrifter om att naturresurslagen skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt lagen. I fråga om miljöbalken gäller kopplingen också bestämmelserna om miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar.

5 . 1.4 Innehållet i vissa centrala bestämmelser i de NRL- anknutna lagarna

Inledning

Som framgått av det föregående bör det ske en anpassning av de NRL— anknutna lagarnas aktsamhetsregler till dem i miljöbalken. Även härutöver bör viss anpassning till miljöbalken göras i de NRL- anknutna lagarna. Denna anpassning behöver dock inte drivas så långt. I de flesta hänseenden kan lagarna behållas i det skick de nu har. Som exempel kan nämnas att miljöbalken inte påverkar de förhållanden mellan enskilda parter - t.ex. å ena sidan fastighetsägare och å andra sidan koncessionshavare enligt minerallagen eller torvlagen - som ofta är en huvudfråga i den NRL-anknutna lagen. Inte heller ersättnings- regler till förmån för enskilda parter finns det anledning att ändra på. Tillsynsbestämmelser,ansvarsbestämmelserochfullföljdsbestämmelser torde i allmänhet också kunna förbli oförändrade.

I själva verket är det bara ett litet antal frågor där det finns an- ledning att överväga behovet av ändrade bestämmelser i de NRL- anknutna lagarna. Det gäller vissa frågor som generellt sett har stor betydelse för skyddet av människors hälsa och miljön eller för hus- hållningen med naturresurser. I dessa frågor finns redan bestämmelser i vissa av de NRL-anknutna lagarna. Förekomsten av och innehållet i sådana bestämmelser varierar emellertid från lag till lag. Det är önskvärt att en bättre konsekvens skapas i detta hänseende. När nu en översyn görs av de NRL-anknutna lagarna i syfte att anpassa dem till miljöbalken bör tillfället tas i akt att genomföra ändringar för att skapa en sådan konsekvens. I det följande sker en samlad bedömning av i vad mån bestämmelser rörande dessa frågor bör tas in i de NRL- anknutna lagarna. Den närmare bedömningen måste emellertid göras för varje särsldld lag för sig.

Tillämpning av miljöbalken

Enligt miljöbalken skall människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter och en hållbar hushållning med naturresurser främjas. Det ligger i sakens natur att en verksamhet, hantering eller åtgärd enligt någon av de NRL—anknutna lagarna i de allra flesta fall

leter till negativa konsekvenser för i första hand miljön och hushåll- ningen med naturresurser. Särskilt gäller detta beträffande vattenlagen, minerallagen och kontinentalsockellagen som alla är utpräglade exploa— terngslagar. Vissa av dessa skador och olägenheter kan således inte föebyggas eller undvikas med mindre än att den tilltänkta exploa- terngen inte kommer till stånd. Detta förhållande måste beaktas då det gäler att anpassa de NRL-anknutna lagarna till miljöbalkens allmänna aksamhetsregler.

Som vi redan påpekat i avsnitt 5.1.3 bör en sektorsmyndighet genom en allmän hänsynsregel i den lag myndigheten närmast har att tillimpa göras uppmärksam på de hälso-, miljö- och hushållnings- intessen som miljöbalken har till ändamål att värna om.

Vad gäller den lagtekniska kopplingen mellan en NRL—anknuten lag OC] miljöbalkens allmänna aktsamhetsregler finns det som framgår av avznitt 2.2.3 flera lösningar.

Ett sätt att utforma en allmän aktsamhetsregel i en NRL-anknuten lag är att i denna direkt föreskriva att det vid tillämpningen av lagen ell;r vid en verksamhet, hantering eller åtgärd som avses i lagen skall tillses, att människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter och att en hållbar hushållning med naturresurser främjas. En sådan regel skulle emellertid vara alltför kategorisk i förhållande till miljöbalkens regler, som innehåller olika modifikationer av mot- svarande princip.

Ett annat sätt att utforma en allmän aktsamhetsregel i en NRL- anmuten lag är att i denna föra in sådana allmänna aktsamhetsregler i niljöbalken som lämpligen bör tillämpas inom den NRL—anknutna lagens ram. Något hinder mot ett sådant återgivande i sektorslagarna avde allmänna aktsamhetsreglema i miljöbalken synes inte föreligga.

Enligt vår mening bör i sektorslagarna kunna i första hand tas in den allmänna aktsamhetsregel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 5. Denna innehåller att skador och skaderisker som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall unlanröjas. Den nämnda allmänna aktsamhetsbestämmelsen ger utryck för principen att skador skall förebyggas och för försiktig- hesprincipen. Dessa principer är grundläggande för hälso- och miljö- skjddet och bör komma till uttryck i flertalet av sektorslagarna. Dess nävaro i sektorslagarna blir då ytterligare en påminnelse om kravet påatt miljöbalkens mål skall tillgodoses. I så fall bör den reservation son finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i be- stänmelsen, nämligen att de allmänna aktsamhetsreglema tillämpas i

den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Sådana intressen som avses i miljöbalken skall alltså tillgodoses också vid verksamhet, hantering eller åtgärd enligt de NRL-anknutna lagarna. Emellertid syftar dessa till en awägning av den aktuella sektorns intressen också gentemot andra allmänna intressen än hälso- skydds-, miljö— och hushållningsintressena liksom gentemot enskilda intressen, t.ex. ägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till verksamheten i fråga. Att i t.ex. rörledningslagen hänvisa till aktsamhetsregler enbart om hänsyn till hälsa, miljö och hushållning med naturresurser skulle kunna vara vilseledande. Bestämmelser om att avvägningar skall ske också med avseende på andra intressen finns i flera av de NRL—anknutna lagarna. Sådana bestämmelser bör i fortsättningen finnas i åtminstone flertalet av de NRL-anknutna lagarna.

De nya stoppreglema i 13 kap. 5 & miljöbalken är tillämpliga endast i fråga om miljöfarlig verksamhet. Reglerna har sålunda inte någon generell tillämplighet. Det saknas därför anledning att hänvisa till dem i sektorslagarna. Många typer av verksamhet enligt de NRL— anknutna lagarna, t.ex. mineralutvinning, kommer dock att som miljöfarlig verksamhet kräva tillstånd även enligt miljöbalken på samma sätt som för närvarande är fallet enligt miljöskyddslagen. I sådant fall blir stoppreglema tillämpliga på verksamheten.

Lokaliseringsbeståmmelse

I vissa fall kan det finnas olika alternativ till lokalisering av den verksamhet som är i fråga. Det gäller t.ex. vägar, flygplatser, far- leder, elledningar och rörledningar. Miljöbalken innehåller bland de grundläggande hushållningsbestämmelsema i 3 kap. en lokaliserings- bestämmelse, 2 5. Denna innehåller att vid tillämpning av miljöbalken gäller att för lokalisering av en verksamhet skall väljas en sådan plats som är lämplig med hänsyn till syftet med balken och de grund- läggande och särskilda hushållningsbestämmelsema samt bestämmel- serna om miljökvalitetsnormer; lokaliseringen skall utan att det innebär en oskälig kostnad medverka till att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet.

I de NRL-anknutna lagarna hänvisas bl.a. till de grundläggande hushållningsbestämmelsema i miljöbalken och denna hänvisning

innefattar i och för sig även lokaliseringsbestämmelsen. Emellertid är frågan om lokalisering av sådan vikt att det i vissa av sektorslagarna bör tas in en särskild bestämmelse därom. En sådan lokaliserings— bestämmelse bör i sektorslagen sammanföras med hänvisningen till paraplybestämmelsema i 3, 4 och 6 kap. miljöbalken.

Väglagen innehåller i 13 å en bestämmelse om att vid byggande av väg skall tillses att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Som synes liknar bestämmelsn i hög grad lokaliseringsregeln i miljöbalken men väglagens bestämmelse avser även vägens ut- förande.

I de fall olika platser eller lägen kan väljas för en verksamhet enligt en NRL-anknuten lag synes det lämpligt att lagen innehåller en särskild aktsamhetsregel om den hänsyn till miljön som skall tas vid lokaliseringen av verksamheten i fråga. När nu bestämmelsen i väg— lagen omfattar också frågan om vägens utförande synes det omotiverat att ändra bestämmelsen i detta hänseende. Det torde inte finnas an- ledning att ge motsvarande bestämmelse i andra NRL-anknutna lagar en annan utformning. Till skillnad från miljöbalken synes det därför lämpligt att en lokaliseringsbestämmelse i de NRL—anknutna lagarna får omfatta även utförandet av anläggningen i fråga; i miljöbalken finns andra bestämmelser om utförandet som saknar direkt mot- svarighet i de NRL-anknutna lagarna.

Vid tillämpningen av vissa andra NRL—anknutna lagar finns inget val beträffande lokaliseringen - såsom exempelvis i fråga om mineral- utvinning och torvbrytning - och det finns då inte anledning att ta med en lokaliseringsbestämmelse i lagen. För lokaliseringen blir likväl de grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelsema i miljöbalken samt fastställda miljökvalitetsnormer styrande. Den intresseawägning som nu sker enligt naturresurslagen och som i fortsättningen skall göras enligt 3 och 4 kap. miljöbalken innebär en prövning av frågan huruvida en verksamhet får bedrivas på en viss plats. Vidare är en viss lokaliseringsprövning möjlig i samband med den miljöprövning som för närvarande görs enligt miljöskyddslagen och som i fortsättningen skall göras enligt miljöbalken med avseende på exempelvis mineral- utvinning och för denna erforderliga anläggningar. Om det därvid finns olika alternativ i fråga om den närmare lokaliseringen av t.ex. anrikningsverk och klarningsbassänger skall självfallet den lokalisering av anläggningen väljas som medför minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

Planeringsbestammelse

De flesta av de NRL-anknutna lagarna innehåller en bestämmelse om att inom ett område med detaljplan eller områdesbestämmelser får en anläggning enligt lagen i fråga inte komma till stånd i strid mot planen eller bestämmelserna; om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas får dock mindre awikelser göras. Väglagen innehåller härutöver en bestämmelse om att, ifall det gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an- vändning än detaljplan eller områdesbestämmelser, så skall vägen byggas så att syftet med bestämmelserna inte motverkas. I 3 kap. 1 & vattenlagen föreskrivs att ett vattenföretag inte får komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Innebörden av sistnämnda bestämmelse har berörts i avsnitt 4.4.4. På liknande sätt föreskrivs nu i 4 kap. 3 & naturresurslagen att tillstånd till vissa anläggningar får lämnas av regeringen, om hinder inte möter enligt hushållnings- bestämmelsema eller med hänsyn till andra allmänna planerings- synpunkter; en liknande bestämmelse finns i 5 kap. 4 5 i det till lagrådet remitterade förslaget till miljöbalk, som innehåller att rege- ringen får lämna tillstånd till en anläggning bl.a. med hänsyn till att allmänna planeringssynpunkter iakttas.

Som tidigare anförts har de NRL—anknutna lagarna i större eller mindre utsträckning karaktären av planeringslagar. Den övergripande planering i form av grundläggande hushållningsbestämmelser och särskilda hushållningsbestämmelser som nu finns i naturresurslagen och som skall tas in i miljöbalken blir gällande vid tillämpningen av de NRL—anknutna lagarna på grund av hänvisningar i dessa lagar till nämnda bestämmelser. Men även annan planering, främst den kom- munala översiktsplaneringen, som i och för sig utgör kunskapsunderlag vid tillämpning av hushållningsbestämmelserna, bör beaktas vid planeringen enligt de NRL—anknutna lagarna. Vi har därför övervägt att föreslå en uttrycklig bestämmelse i de olika sektorslagarna om att hänsyn skall tas till annan planering än detaljplaner och områdes— bestämmelser.

En sådan bestämmelse skulle kunna utformas efter mönster i bestämmelsen i 3 kap. 3 & fastighetsbildningslagen som innebär att fastighetsbildning inte får ske om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller

motverka lämplig planläggning av området. Mot en sådan bestämmelse kan visserligen invändas, att hänvisningen till olämplig bebyggelse inte är relevant i fråga om vissa anläggningar enligt de NRL-anknutna lagarna. Den hänvisningen skulle dock kunna utgå.

Vi har till slut stannat för att inte föreslå någon regel av nyss angiven typ i de NRL-anknutna lagarna. En bestämmelse som innebär att exempelvis en väg inte får försvåra områdets ändamålsenliga planläggning skulle kunna leda till ett cirkelresonemang, eftersom det kan förhålla sig så att det är just vägändamålet som utgör områdets ändamålsenliga användning. Det är just den frågan som skall prövas i samband med vägplaneringen. Tillräcklig ledning för bedömning av frågan får, när inte verksamheten strider mot detaljplan eller områdes- bestämmelser eller mot andra föreskrifter för markens användning, sökas i hushållningsbestämmelsema i miljöbalken samt i de föreskrifter för planeringen som finns i sektorslagen i fråga. Särskilt bör därvid betydelse tillmätas lokaliseringsbestämmelsen, när sådan finns.

Ett alternativ till det nu presenterade förslaget skulle kunna vara att hänvisa till allmänna planeringssynpunkter. Ett skäl härtill skulle vara att en sådan hänvisning finns i lagrådsremissen med förslag till miljö- balk. För vattenlagens del har vi behandlat frågeställningen i avsnitt 4.4.4. Vi har där konstaterat att det är svårt för vattendomstolama att tillämpa ett så allmänt hållet begrepp som allmänna planerings- synpunkter. Detta synes vara ett begrepp som bäst tillämpas av rege— ringen vid en övergripande strategisk prövning av frågor rörande hushållningen med mark och vatten. Det förefaller därför som om det inte bör användas i sektorslagstiftningen annat än i samband med prövning som görs av regeringen.

Bestämmelser i miljöbalken om hushållning och miljökvalitetsnonner

Enligt 2 kap. l & miljöbalken skall bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i de olika NRL—anknutna lagarna. Av de angivna kapitlen innehåller 3 kap. grundläggande hushållningsbestämmelser, 4 kap. särskilda hushåll- ningsbestämmelser för vissa områden i landet, 6 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer och 8 kap. bestämmelser om miljökon- sekvensbeslcivningar.

Den i miljöbalken valda konstruktionen att göra de nämnda para- plybestämmelsema tillämpliga även vad gäller de NRL—anknutna

lagarna kräver att det i var och en av dessa tas in en bestämmelse av vilken det närmare framgår i vilka sammanhang och i vilken omfattning paraplybestämmelsema i miljöbalken skall tillämpas i frågor som regleras i den NRL-anknutna lagen.

Enligt vår mening bör en sådan tillämpning liksom för närvarande äga rum vid prövningen av frågor om tillstånd eller koncession enligt en NRL—anknuten lag. I väglagen, där "tillståndsbeslutet" motsvaras av en arbetsplan, anges nu att naturresurlagen skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt lagen, och det finns inte anledning för oss att föreslå någon ändring av detta uttryck.

I hänvisningsbestämmelsen bör anges att de från naturresurslagen hämtade grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelsema skall tillämpas. När det däremot gäller bestämmelserna om miljökvalitets- normer är det inte dessa som sådana som skall tillämpas. Miljö- kvalitetsnormer skall fastställas med stöd av miljöbalken, inte med stöd av någon av de NRL-anknutna lagarna. Bestämmelserna i de olika sektorslagarna bör därför innebära att sådana miljökvalitetsnormer som fastställts enligt miljöbalken skall tillämpas också enligt sektorslagen i fråga.

Vad gäller minerallagen bör den nuvarande ordningen behållas att prövningen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken bara skall ske i mineral- ärendet.

Bestämmelser i miljöbalken om miljökonsekvensbeskrivningar

I de NRL—anknutna lagarna bör hänvisningen till miljöbalken avse även balkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar.

I miljöbalken finns bestämmelser om att en miljökonsekvens- beskrivning skall, om inte regeringen föreskriver undantag, ingå i en ansökan för en verksamhet eller annan åtgärd som kräver tillstånd enligt vad som följer av balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken (8 kap. 1). Vidare sägs att regeringen får före— skriva att det i ärenden enligt någon av de NRL—anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning (8 kap. 2 5). Av 2 kap. 1 & framgår emellertid att bestämmelserna om miljökonsekvens- beskrivningar skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa uppräknade lagar, dvs. de NRL-anknutna lagarna. Det synes bäst förenligt med denna bestämmelse att regler om miljökonsekvens— beskrivningar tas in direkt i de NRL-anknutna lagarna.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör oavsett vilken lag det är fråga om bygga på gemensamma principer med iakttagande dock av att beskrivningen kan ges vidare eller mer begränsat innehåll allt efter frågans vikt och beskaffenhet. Alla miljökonsekvensbeskrivningar bör därför grundas på miljöbalkens bestämmelser. Det blir då med stöd av miljöbalken som närmare föreskrifter om sådana beskrivningar meddelas också beträffande ärenden enligt de NRL-anknutna lagarna. Om och i så fall hur föreskriftsrätten skall fördelas mellan olika myndigheter övervägs av Miljöorganisationsutredningen.

Villkor för tillstånd

En annan fråga som generellt bör uppmärksammas vid anpassningen av de NRL-anknutna lagarna till miljöbalken är den som avser om villkor för verksamheten skall fastställas i samband med att tillstånd eller koncession meddelas och vilka frågor villkoren i så fall skall kunna avse.

Flera av de NRL-anknutna lagarna innehåller nu bestämmelser om att tillstånd kan förenas med villkor. Sålunda föreskrivs i 6 kap. 6 & luftfartslagen helt kort att när tillstånd meddelas till allmän flygplats får villkor föreskrivas för tillståndet. Enligt 4 kap. 5 & minerallagen skall en bearbetningskoncession förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångama skall utforskas eller tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt. Andra NRL—anknutna lagar innehåller liknande bestämmelser. Kontinentalsockellagen innehåller i 4 5 en mer utförlig bestämmelse i vilken efter en nyligen genomförd lagändring även ingår en hän- visning till miljön. Enligt bestämmelsen skall vid tillstånd fogas de villkor som är påkallade från allmän synpunkt, såsom villkor om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggning på kontinentalsockeln för arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt de villkor som behövs till skydd för miljön eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse.

Enligt vår mening är det lämpligt att de NRL-anknutna lagarna genomgående innehåller bestämmelser om möjlighet att förena tillstånd eller koncession med villkor som kan vara av betydelse för allmänna intressen eller enskild rätt. Iuttrycket allmänna intressen ligger själv-

fallet också att hänsyn skall tas till människors hälsa och miljön samt hushållningen med naturresurser. Dessa intressen framstår emellertid som så centrala för de NRL—anknutna lagarna att det finns skäl att särskilt omnämna dem i bestämmelserna.

I fråga om vissa av de NRL-anknutna lagarna synes dock denna ordning inte kunna tillämpas fullt ut. Detta gäller främst väglagen och minerallagen. Till denna fråga återkommer vi vid behandlingen av de enskilda lagarna.

Ändring av villkor för tillstånd

Vissa av de NRL—anknutna lagarna, t.ex. torvlagen och minerallagen, upptar bestämmelser av innebörd att, om verksamheten enligt ett tillstånd eller en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när tillståndet resp. koncessionen meddelades, så får prövningsmyndigheten bestämma de villkor som behövs för att före- bygga eller minska olägenheterna. Även miljöbalken (13 kap. 31 5 5) liksom den nuvarande miljöskyddslagen upptar bestämmelser av liknande innebörd. Med tanke bl.a. på den ökade betydelse hälso—, miljö- och hushållningsfrågoma tillmäts i balkförslaget anser vi det befogat att i de NRL-anknutna lagarna genomgående införs bestäm- melser som gör det möjligt att föreskriva nya eller ändrade villkor för den verksamhet som avses med ett tillstånd eller en koncession. I förhållande till motsvarande möjlighet enligt förslaget till miljöbalk bör dock den skillnaden bestå att det i de NRL—anknutna lagarna skall vara fråga om en "betydande" olägenhet för att nya eller ändrade villkor skall få föreskrivas. I de fall fråga är om miljöfarlig verksamhet kommer nya eller ändrade villkor att kunna föreskrivas även med stöd av bestämmelserna i förslaget till miljöbalk.

Återställningsåtgårder

Ytterligare en fråga som generellt är förbunden med verksamheter enligt de NRL-anknutna lagarna är behovet av åtgärder för återställ- ning av naturen och miljön i övrigt, när ett tillstånd eller en konces- sionen återkallas eller då verksamheten av annan anledning upphör. Bestämmelser om återställning finns nu i minerallagen, torvlagen och rörledningslagen. Enligt 13 kap. 4 & minerallagen skall, när en

bearbetningskoncession upphör, koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort anläggningar i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt; återställningsåtgärder kan emellertid också vara föreskrivna som villkor enligt miljöskyddslagen. I 16 & rörlednings- lagen föreskrivs att, om koncession upphör att gälla, är den som senast innehaft koncessionen skyldig att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt. Frågan prövas av regeringen eller annan myndighet i sam- band med att koncessionen upphör. Skyldigheten kan genomdrivas med vitesföreläggande.

Enligt vår mening bör det finnas möjlighet att föreskriva att natur— liga förhållanden som rubbats av en verksamhet skall återställas när verksamheten upphör. Huruvida så bör ske eller inte beror naturligtvis i hög grad på förhållandena i det enskilda fallet. Som regel torde dock återställning böra ske.

Frågan om återställningsåtgärder kan regleras på olika sätt, an— tingen i form av villkor i samband med att tillstånd meddelas eller som en i lag föreskriven skyldighet som inträder i samband med att till- ståndet upphör. Eftersom det vid tillämpningen av de NRL-anknutna lagarna ofta är fråga om mycket stora och långlivade anläggningar som vägar och flygplatser synes det vara en rimlig ordning att frågan skall kunna prövas av en tillståndsmyndighet i samband med att tillståndet upphör. Enligt vår mening bör sålunda bestämmelser om skyldighet för tillståndshavare och koncessionshavare att vidta åtgärder för återställning när verksamheten upphör föras in i de olika NRL-an- knutna lagarna. Detta bör dock inte hindra att såsom för närvarande är fallet enligt 34 & torvlagen skyldigheten kan bestämmas genom villkor i tillståndet eller koncessionen.

Skyldighet att ställa säkerhet

Enligt miljöbalken (13 kap. 21 &) får ett tillstånd till miljöfarlig verk- samhet som gäller för viss tid göras beroende av att säkerhet ställs för verksamheten. Vidare får enligt 11 kap. 2 & tillstånd till täkt lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor som skall gälla för tillståndet; ett täkttillstånd är på så sätt tidsbegränsat att länsstyrelsen får återkalla tillståndet efter tio år. Visar sig säkerheten otillräcklig får länsstyrelsen besluta att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs. Om det finns särskild skäl, får länsstyrelsen befria sökanden från

kravet på säkerhet. Enligt de angivna bestämmelserna i miljöbalken gäller att staten, kommunerna och landstingen inte behöver ställa säkerhet.

De NRL—anknutna lagarna innehåller ibland bestämmelser om att det i samband med att tillstånd eller koncession meddelas skall före- skrivas villkor om att säkerhet skall ställas; stat, kommun och lands- ting är dock befriade från skyldigheten att ställa säkerhet. Förekomsten och utformningen av dessa bestämmelser är emellertid föga konsekvent de olika lagarna emellan. De flesta lagarna innehåller inte bestäm- melser om ställande av säkerhet. Minerallagen innehåller i 4 kap. 6 5 en bestämmelse om att innehavare av bearbetningskoncession skall åläggas att ställa säkerhet för att hans skyldigheter att vidta återställ- ningsåtgärder när verksamheten upphör skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl till något annat; visar sig säkerheten otillräcklig får länssstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas. Torvlagen innehåller i stället i 13 å en bestämmelse om att en koncessionshavare skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säker- het för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Också enligt torvlagen får läns- styrelsen om det behövs bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Tillstånd till en verksamhet enligt en NRL—anknuten lag är ofta tidsbegränsad i en eller annan mening. När så är fallet får det anses i och för sig möjligt att ställa upp krav på säkerhet för villkor eller återställningsskyldighet.

Det är emellertid en svårbedömd fråga i vad mån säkerhet i det enskilda fallet bör krävas för att skyldighet att vidta återställnings— åtgärder skall uppfyllas. Hittills har i många fall verksamheten be- drivits av statlig myndighet, som ett trafikverk, eller av en kommun. Säkerhet har då ansetts obehövlig. I den mån sådana verksamheter privatiseras i större utsträckning uppkommer nya behov av säkerheter. När det gäller återställningsåtgärder kan ofta förutses att sådana blir aktuella först efter lång tid men då kan avse mycket stora anlägg- ningar. Säkerhet kan bestå i i att medel sätts in på ett spärrat bank- konto eller att en bankgaranti ställs. Kostnaden för en sådan säkerhet kan emellertid bli mycket stor.

Övervägande skäl talar dock för att det i åtminstone flertalet av de NRL-anknutna lagarna bör införas bestämmelser, som gör det möjligt att efter mönster i minerallagen föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för att ett beslut om återställningsåtgärder skall efterkommas. När verksamheten har upphört och det kanske inte längre finns något

företag att rikta anspråk mot kan i så fall återställningsåtgärder genom- föras av vederbörande tillsynsmyndighet och kostnaderna tas ut ur säkerheten. En sådan föreskrift bör emellertid meddelas bara om det finns behov av det och dessutom särskilda skäl inte talar emot det med hänsyn till exempelvis att kostnaderna blir betungande utan mot— svarande nytta för miljön.

När det gäller säkerhet för att villkor skall uppfyllas är frågan än mer svårbedömd. Det ekonomiska värdet av sådana villkor är ofta svårt att uppskatta. Under pågående verksamhet finns det andra och bättre sanktioner när villkor inte följs. Vitesföreläggande kan användas och i extrema fall kan tillståndet återkallas, såsom nu kan ske enligt exempelvis 6 kap. 3 & minerallagen. Vi har därför stannat för att inte föreslå bestämmelser om ställande av säkerhet för andra villkor än återställningsåtgärder. Detta innebär att den nuvarande bestämmelsen härom i torvlagen ersätts av en bestämmelse om säkerhet för åter- ställningsåtgärder.

Miljöombudsmannens talerätt

Enligt 20 kap. 5 & miljöbalken har Miljöombudsmannen rätt att med vissa undantag överklaga beslut enligt balken. Miljöombudsmannen har enligt 13 kap. 37 & miljöbalken rätt atti fråga om miljöfarlig verksam— het göra framställning om återkallelse av tillstånd eller ändring eller upphävande av villkor samt om nya villkor. Det kan svårligen hävdas att behovet av eller motiven för en rätt att överklaga för att få miljö- hänsyn tillgodosedda i princip har annan vikt i frågor enligt de NRL- anknutna lagarna, exempelvis väglagen, än när det gäller miljön i övrigt. I vissa fall är regeringen tillståndsmyndighet och utrymme finns då inte för överklagande och vid tillämpningen av andra lagar kan särskilda skäl tala mot att Miljöombudsmannen tillerkänns över— klaganderätt. Det synes emellertid motiverat att som huvudregel tillerkänna Miljöombudsmannen talerätt även enligt de NRL-anknutna lagarna. Talerätten torde dock böra begränsas till att avse enbart miljöfrågor. Såvitt angår frågor om främjande av en hållbar hushåll- ning med naturresurser synes denna inom ramen för tillämpningen av sektorslagarna vara så svår att avgränsa att den inte bör omfattas av Miljöombudsmannens talerätt. Denna talerätt bör därför omfatta sektorsmyndighetemas beslut såvitt avser tillämpningen av bestäm- melser till skydd för hälsan eller miljön.

Yrkesfiskarenas intresseorganisationer har i miljöbalken tillerkänts rätt att överklaga beslut enligt balken i frågor som avses i bestäm- melserna om miljöfang verksamhet. De synes böra få överklagande— rätt också enligt kontinentalsockellagen och ekozonslagen.

Övriga frågor

I 5 kap. miljöbalken föreskrivs att regeringen skall meddela tillstånd beträffande vissa stora anläggningar samt vissa verksamheter elle'i' åtgärder. Regeringen kan också förbehålla sig tillståndsprövningen av en anläggning, verksamhet eller åtgärd i andra fall, om anläggningen, verksamheten eller åtgärden i fråga kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Enligt samma kapitel är rege- ringens beslut i fråga om tillstånd bindande för andra myndigheters prövning enligt miljöbalken. Eftersom en anläggning, verksamhet eller åtgärd som tillståndsprövats enligt vad som nu sagts kan komma att prövas även enligt en NRL—anknuten lag, föreslår vi att det i vissa av dessa lagar skall tas in en erinran om att regeringens beslut i tillstånds— frågan är bindande vid tillstånds- eller koncessionsprövning enligt den aktuella lagen. Någon erinran behövs självfallet inte om regeringen själv skall eller kan pröva frågan om tillstånd eller koncession enligt den NRL-anknutna lagen.

5.1.5. Ellagen

Lagen (1902z7l s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) utreds för närvarande av Ellagstiftnings- utredningen (N 1992204). I dess uppdrag ingår att få ellagen ersatt med modern lagstiftning. Bl.a. bör prövas om lagens bestämmelser bör delas upp i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag. Utredningen har lagt fram förslag rörande eldistributionen och lagstiftningen i den frågan har behandlats av vårriksdagen. Riksdagen har därvid antagit en lag om ändring i ellagen. Ändringen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1995.

Utredningens fortsatta arbete syftar till att få ellagen slutligt ersatt med modern lagstiftning. Ellagen är synnerligen föråldrad och det är inte meningfullt att vi nu skulle försöka anpassa denna snart upphävda lag till miljöbalken i enlighet med de riktlinjer vi förordar beträffande

andra NRL-anknutna lagar. Detta torde i stället få ske i anslutning till beredningen av den nya lagen.

För den händelse den nya lagen skulle komma att träda i kraft senare än miljöbalken har vi emellertid funnit det nödvändigt att ändra den hänvisning till naturresurslagen som nu finns i ellagen till att i stället avse miljöbalken. För att i just denna bestämmelse uppnå konsekvens med övriga förslag förordar vi att hänvisningen till balken skall få avse även miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskriv- ningar. Förslagen redovisas i specialmotiveringen.

5.1.6. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

2 5 2 mom. Nätkoncession får -—- allmän synpunkt.

Nätkoncession för --- av ledningen. Nätkoncession för --- annat koncessionsområde. Nätkoncession får --- begärda området. Nätkoncession får —-— awikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession tillämpas de hushållningsbestämmelser som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljöbalken.

I ett ärende om meddelande av nätkoncession skall en miljökon- sekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

Nätkoncession får —-- stycket tillämpas.

Lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902z7l s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar innehålleri 2 5 2 mom. sjätte stycket en bestämmelse om att vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall naturresurslagen tillämpas. Denna lag skall i fortsättningen ingå i miljöbalken och hänvisningen bör i stället avse denna.

Enligt 2 kap. l & miljöbalken skall bestämmelserna i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken också tillämpas enligt vad som är föreskrivet i de olika NRL-anknutna lagarna. Bland dessa uppräknas även ellagen. Av de angivna kapitlen innehåller 3 kap. grundläggande hushållnings- bestämmelser, 4 kap. särskilda hushållningsbestämmelser för vissa

områden i landet, 6 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer och 8 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar.

Den i miljöbalken valda konstruktionen att göra de nämnda para- plybestämmelsema tillämpliga även vad gäller de NRL-anknutna lagarna kräver att det i var och en av dessa tas in en bestämmelse av vilken det närmare framgår i vilka sammanhang och i vilken omfatt- ning paraplybestämmelserna i miljöbalken skall tillämpas i frågor som regleras i den NRL—anknutna lagen.

Enligt vår mening bör en sådan tillämpning liksom för närvarande äga rum vid prövningen av frågor om tillstånd eller koncession enligt en NRL-anknuten lag. Detta gäller även ellagen.

I hänvisningsbestämmelsen bör anges att de från naturresurslagen hämtade grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelsema skall tillämpas. I linje med vad vi föreslagit beträffande övriga NRL-an- knutna lagar bör även miljökvalitetsnormer tillämpas. Bestämmelserna i ellagen bör därför innebära att sådana miljökvalitetsnormer som fastställts enligt miljöbalken skall tillämpas vid nätkoncessionsprövning enligt ellagen.

I miljöbalken finns bestämmelser om att en miljökonsekvens- beskrivning skall, om inte regeringen föreskriver undantag, ingå i en ansökan för en verksamhet eller annan åtgärd som kräver tillstånd enligt vad som följer av balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken (8 kap. 1 5). Vidare sägs att regeringen får före— skriva att det i ärenden enligt någon av de NRL-anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning (8 kap. 2 5). I 4 & förord— ningen (1991 :738) om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivs i första stycket, att i ärenden om beviljande av koncession enligt ellagen skall en miljökonsekvensbeskrivning bifogas till ansökningen. Av 2 kap. l & miljöbalken framgår emellertid att bestämmelserna om miljökon- sekvensbeskrivningar skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i vissa uppräknade lagar, dvs. de NRL-anknutna lagarna. Det synes bäst förenligt med denna bestämmelse att regler om miljökonsekvens- beskrivningar tas in direkt i de NRL—anknutna lagarna. Vi föreslår att i ellagen tas in en bestämmelse om att i ett ärende om beviljande av nätkoncession enligt ellagen en miljökonsekvensbesln'ivning skall fogas till ansökningen.

Miljökonsekvensbeslo'ivningar bör oavsett vilken lag det är fråga om bygga på gemensamma principer med iakttagande dock av att beskrivningen kan ges vidare eller mer begränsat innehåll allt efter frågans vikt och beskaffenhet. Alla miljökonsekvensbeskrivningar bör

därför grundas på miljöbalkens bestämmelser. Bestämmelsen i ellagen bör därför hänvisa till 8 kap. miljöbalken. Det blir då med stöd av miljöbalken som närmare föreskrifter om sådana beskrivningar meddelas också beträffande ärenden enligt ellagen. Om och i så fall hur föreskriftsrätten skall fördelas mellan olika myndigheter övervägs av Miljöorganisationsutredningen.

Som vi anfört i avsnitt 5.1.5 bör anpassningen i övrigt av ellagstift- ningen till miljöbalken göras i samband med beredningen av den nya ellagstiftning som utreds av Ellagstiftningutredningen.

5 .2 Väglagen

5 .2. l Vägtraiikens miljöpåverkan

Sett i ett historiskt perspektiv har trafikens miljöpåverkan uppmärk— sammats relativt sent. Trafiken är i dag en av de största källorna till miljöstörningar och i storstäderna till och med den största. Det finns motsättningar mellan det sätt på vilket vägtrafiken påverkar omgiv- ningen och de miljöpolitiska målen. Hälso- och miljöstörningama från transportsektorn består främst i luftföroreningar, buller, vibrationer, nedsmutsning och trängsel samt intrång i landskapsbilden och i natur- områden med åtföljande påverkan på växt— och djurlivet.

Luftföroreningarna är dels ett lokalt problem, dels ett internationellt problem med ibland global räckvidd. Av de luftförorenande utsläppen i Sverige kan en stor del tillskrivas trafiken. Det är inte bara vägtrafi- ken som svarar för utsläpp utan betydande sådana kommer också från flygtrafiken och sjöfarten liksom från arbetsfordon.

Av ämnen som i traliksammanhang orsakar lokala problem kan nämnas kolmonoxid, kväveoxider, kolväten, ozon och partiklar. Utsläpp av kolmonoxid är ett hälsoproblem främst i tätorterna. Drygt 80 % kommer från trafiken. Bland kväveoxidema är kvävedioxid farligast från hälsosynpunkt. Tunga aromatiska kolväten anses vara cancerframkallande. Ozon är ett kraftigt oxiderande ämne som bildas av kolväten och kväveoxider under inverkan av solljus. Partikelutsläpp (sot), speciellt från dieselmotorer, kan medföra ökade risker för cancer. Utsläppen av partiklar leder också till kraftig nedsmutsning. Luftföroreningarna i tätorter, vilka i huvudsak kommer från bil- trafiken, orsakar varje är ca 100 lungcancerfall och är därmed orsak till ca 5 % av alla sådana cancerfall. Vad angår andra cancerformer

uppskattas att mellan 100 och 1 000 personer insjuknar i sådana varje år på grund av bilavgaser.

Bland ämnen som leder till regionala och/eller globala miljö- problem kan framhållas kväveoxider, svaveldioxid, ozon, kolväten och koldioxid. Kväveoxiderna får en allt större betydelse för försurningen av mark och vatten. Ozon medför skador på vegetationen. Kolväten bidrar till bildningen av det skadliga ozonet. Koldioxid ingår bland de s.k. växthusgasema och en ökning av koldioxidhalten i atmosfären kan på sikt leda till klimatförändringar.

Såväl kolmonoxid- som kolväteutsläppen från trafiken beräknas minska kraftigt till följd av redan fattade beslut om skärpta fordons- krav.

Vägtrafikens utsläpp av kväveoxider beräknas minska med nästan hälften till år 2000 till följd av de beslut som fattats om skärpta emis- sionsla'av trots att trafiken samtidigt förutses öka. Utsläppen från alla trafikslag kommer att öka efter år 2000 om inga ytterligare åtgärder vidtas.

Utsläppen av koldioxid förväntas öka. Till skillnad från utveck- lingen vad gäller kväveoxider kommer inte koldioxidutsläppen att påverkas av de redan fattade besluten om skärpta fordonskrav. Utsläp- pen från vägtrafiken kommer därför att stiga i stort sett i takt med trafiktillväxten. Till en del kan dock ökningen motverkas av att fordo- nen blir mer energieffektiva.

Buller är den miljöstörning som berör flest människor. Medicinska undersökningar visar att buller inverkar på bl.a. hjärt- och kärlsyste- met samt på mag- och tarmrörelserna. Buller kan också ge psyko- somatiska effekter, som yttrar sig i huvudvärk, illamående, trötthet och nervositet. Koncentrationsproblem och allmän olust är andra kända effekter av trafikbuller. Buller har också en talmaskerande effekt, som är särskilt besvärande för hörselskadade. Höga enstaka bullertoppar utgör ett speciellt problem, främst nattetid. Sålunda har väcknings- effekter konstaterats vid så låga ljudnivåer som 40 dB(A).

Om en bullerkälla halveras minskar ljudnivån med 3 dB(A). Detta är ungefär den förändring i ljudnivå som örat kan uppfatta. Om ljudni- vån skall uppfattas som halverad krävs en minskning med 8-10 dB(A), dvs. en minskning av bullerkällan till en åttondel.

Som framgår av betänkandet (SOU 1993:65) Handlingsplan mot buller av Utredningen för en handlingsplan mot buller är det mest framträdande problemet höga bullernivåer i bostadsbebyggelse i närheten av stora trafikleder. I de flesta fall är det svårt att inom

överskådlig tid sänka bullernivån så mycket som behövs, dvs. mer än 20 dB(A). Antalet nänniskor som utsätts för bullernivåer som går utöver 55 dB(A) ekvivalentnivå har minskat sedan början av 1970-talet trots att transportarbetet i sig har ökat. Denna utveckling beror främst på ett ändrat boendemönster framför allt i form av ökat småhusboende. Kommunernas traiiksaneringsprogram och en mer förutseende väg- planering har även inverkat. Däremot har inte vidtagna åtgärder på fordon, däck och vägbanor påverkat beräkningarna av antalet expo- nerade. Utredningen utgår från att antalet exponerade för vägtrafik- bulleri dag uppgår till ca 1,6 milj. människor. Det är inte bara vägtra- fiken som ger upphov till störande buller. Även flyg- och järnvägstra- fiken orsakar att ett stort antal människor i Sverige störs av buller. Antalet människor som utsätts för buller från de olika trafikslagen uppskattas av utredningen till drygt 2 milj.

Enligt utredningen kommer trafiken även i fortsättningen att vara vår mest störande bullerkälla. Ett mycket stort antal människor äri sin boendemiljö utsatta för ett vägtrafikbuller som ligger 20-30 dB(A) över en god ljudmiljö. Vägtrafikens bullerkällor har en sådan nivå att det skulle kräva en bullerminskning långt utöver vad som över huvud taget förefaller tekniskt möjligt i dag för att bullerproblemen skall kunna lösas genom åtgärder vid källan.

5.2.2. Trafikpolitiska målsättningar

Utvecklingen på trafikområdet har ett nära samband med samhälls- utvecklingen i stort. Det finns starka band mellan å ena sidan det transportarbete som utförs i samhället och å andra sidan utvecklingen av andra verksamheter och samhällsaktiviteter. Sålunda påverkas transportbehoven i hög grad av faktorer som befolkning, boende, ekonomi, näringsliv och sysselsättning.

Persontransporterna påverkas främst av tillväxten och inriktningen av den privata konsumtionen. Stor betydelse har också den regionala fördelningen liksom kollektivtrafikens omfattning och standard. Resan- det påverkas vidare av boendemönster samt av fördelningen mellan arbete och fritid.

För utvecklingen av godstransportema är varuproduktionen och dess grad av vidareförädling inom olika näringsgrenar av störst be- tydelse. En annan viktig faktor är utvecklingen av utrikeshandeln i förhållande till den inhemska produktionen. Efterkrigstiden karaktä-

riseras till stor del av lastbilstrafikens expansion, framför allt vad gäller de långväga godstransportema.

Frågan om riktlinjer för vägtrafikbuller behandlades av riksdagen våren 1981. Regeringen hade i prop. 1980/81:100 bil.9 föreslagit riksdagen att godkänna vissa riktlinjer som redovisades i proposi— tionen. De icke rättsligt bindande riktlinjer som föreslogs delades in i fyra olika fall. Det första fallet avsåg nyplanering av områden med bostäder och trafikleder, där gränsvärdena föreslogs till 55 dB(A) utomhus och 30 dB(A) inomhus. Det andra fallet avsåg ny och väsent- liga ombyggnader av enstaka bostäder intill befintliga trafikleder. Kravet i detta fall var att bullernivån inte skulle överstiga 30 - 40 dB(A) inomhus. Fall tre avsåg ny- och väsentlig ombyggnad av trafik- led i befintlig bebyggelse. Förslaget i detta fall var att förhindra bullernivåer över 70 dB(A) utomhus och 40 dB(A) inomhus. Det fjärde och sista fallet avsåg oförändrade förhållanden i fråga om bebyggelse och trafikleder (befintlig miljö). Av kostnadsskäl föreslogs inga riktvärden för detta fall.

För de fall som kan föranleda åtgärder av en väghållare, fallen tre och fyra, anförde Trafikutskottet i sitt betänkande (TU 1980/81z23) att det med hänsyn till det ekonomiska läget inte för närvarande var möjligt att ange riktvärden för befintlig miljö, fall fyra, men att detta inte uteslöt att sådana på sikt borde eftersträvas. Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka ett motionsyrkande om lägre värden för ny- och väsentlig ombyggnad av trafikled i befintlig bebyggelse än i proposi- tionen föreslagna 70 resp. 40 dB(A). Riksdagen ställde sig i sitt beslut bakom uttalandena i propositionen. Riksdagens beslut grundades på att kostnaderna för samhället skulle bli för höga om åtgärder vidtogs för att begränsa trafikbullret i tillräcklig omfattning vid alla störda fastig- heter i landet. Beslutet bör ses som ett uttryck för den rådande upp— fattningen i frågan.

Trafikpolitikens mål har senast uttryckts i 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, TU 13, rskr. 159). Trafikpolitikens yttersta syfte är enligt beslutet att bidra till att bibehålla och utveckla välfär- den.

I beslutet anges att det övergripande målet för samhällets trafik- politik skall vara att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och miljövänlig tralikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.

Detta mål innebär att miljö- och hälsoskyddsfrågoma har lyfts fram i ett av fem delmål.

1. God tillgänglighet Transportsystemet skall utformas så att medborgarnas och närings- livets grundläggande transportbehov kan tillgodoses på ett till- fredsställande sätt.

2. Hög efektivitet Transportsystemet skall utformas så att det bidrar till ett effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet.

3. Hög trafiksäkerhet Transportsystemet skall utformas så att det motsvarar högt ställda krav på säkerhet i trafiken.

4. God miljö Transportsystemet skall utvecklas så att en god miljö och hushåll— ning med naturresurser främjas.

5. Regional balans Transportsystemet skall byggas upp så att det bidrar till regional balans.

Delmålet om tillgänglighet innebär att transportsystemet skall trygga arbetsresoma och tillgängligheten för alla medborgare vad avser service och rekreation. Hänsyn måste tas till de speciella krav som ställs utifrån barnens, de äldres och de handikappades behov. Likaså måste transportsystemet tillfredsställa näringslivets behov av trans- porter.

Effektivitetsmålet omfattar inte enbart direkta transportkostnader utan också kostnader och kvalitetsaspekter som res- och väntetider, komfort m.m. för persontransporter och kostnader för lagerhållning, hantering, förpackning m.m. vad gäller godstransporter.

Trafiksäkerheten bör förbättras och ett så olycksfritt trafiksystem som möjligt skapas. Det totala antalet skadade och dödade i trafiken skall fortlöpande minskas. Detta gäller för alla trafikanter, men särskilt de oskyddade trafikanterna och barnen.

Inriktningen på lång sikt när det gäller trafikens miljöeffekter skall vara att radikalt minska de skadliga utsläppen från transportsystemet. Utsläppen av föroreningar skall begränsas, nationellt och interna- tionellt, till vad naturen tål. I tätorterna skall luftkvaliteten radikalt förbättras och bullerstörningarna begränsas. Hushållningen med energi inom transportsektorn skall förbättras, framför allt genom ökad energi— effektivitet hos de enskilda fordonen.

Regional balans förutsätter ett landsomfattande transportsystem. Samtliga trafikslag kan inte finnas överallt. Varje region och trafikslag

har olika förutsättningar som bör påverka valet av transportlösningar i landets olika delar.

Riksdagen uttalade hösten 1990 att en samlad aktionsplan mot buller skyndsamt borde föreläggas riksdagen (1990/91:10U17, rskr. 27). Riksdagen upprepade denna begäran då man tog ställning till propositionen (1990/91:90) En god livsmiljö (1990/91:10U30, rskr. 38).

I nyssnämnda proposition redovisas vissa överväganden beträffande strategin för ett miljöanpassat transportsystem. Sålunda skall det fortsatta arbetet med trafikens miljöanpassning baseras på en av- vägning mellan behovet av att utveckla transporterna för att möta 2000-talets transportbehov och nödvändigheten av att miljöanpassa trafiken. Det sägs att vårt transportsystem är resultatet av en mycket lång utveckling. Delar av dagens bärande strukturer är gamla och konstruerades i ett samhälle som i väsentliga delar skilde sig från dagens. Det är en grundläggande uppgift att förändra systemet så att det klarar de krav som resenärer och transportköpare ställer, samtidigt som miljö— och hälsoproblemen bemästras. Dagens krav i fråga om trafikens miljöeffekter kommer stegvis att skärpas i ett internationellt samarbete.

Ett första steg i en strategi för ett miljöanpassat transportsystem bör enligt regeringens överväganden vara att förtydliga målen och att därvid eftersträva följande riktlinjer.

- Hälsofarlig påverkan bör begränsas kraftigt. Därvid krävs åtgärder ide större städerna för att begränsa i första hand partikelutsläppen från dieseldrivna fordon. Vidare behövs skärpta avgaskrav för andra fordon.

- Miljöstörande effekter från den svenska trafiken skall kraftigt be- gränsas. Enligt regeringens bedömning kommer effekter som för- surning och övergödning orsakade av utsläpp från den svenska trafiken att undanröjas till år 2010. - Trafikens bidrag till klimatpåverkan skall begränsas i enlighet med strategin för minskad klimatpåverkan.

Riksdagen beslutade under juni 1993 om den inriktning som skall gälla för planeringen av infrastrukturen under perioden 1994-2003. Stor hänsyn måste enligt riksdagen tas till kravet på god miljö och en långsiktigt hållbar utveckling. Vägsystemet skall utformas så att utsläppen minimeras och ett miljövänligt körsätt premieras. Åtgärderna

i fråga om infrastrukturen måste dock kompletteras med åtgärder riktade mot fordonsutveckling och miljövänliga bränslen. Väginveste- ringarna skall enligt riksdagen planeras för ekonomisk tillväxt, ökad trafiksäkerhet och med hänsyn till miljö och regionala balansfaktorer genom bl.a. utbyggnad av ett stamvägnät med hög standard samt åtgärder för att höja bärigheten, dvs. vägarnas förmåga att tåla tunga laster. För detta ändamål har en investeringsram satts med 40 miljarder kr. för riksvägar under tio år, 9 miljarder kr. för länstrafik- anläggningar och 7 miljarder kr. för bärighetshöjande åtgärder.

1 regeringens proposition (1993/94:215) Handlingsplan mot buller framlagd med anledning av betänkandet (SOU:1993:65) med samma namn uttalades att trafikbullret bör minskas kraftigt. Vid ny- eller väsentlig ombyggnad av trafikleder bör åtgärder vidtas för att begränsa bullernivån i bostadsmiljöer utomhus så att den inte överskrider 55 dB(A) vid fasad eller, om sådana åtgärder inte är rimliga, så att inomhusnivåema inte överstiger 30 dB(A).

För befintliga miljöer bör Vägverket i samråd med Naturvårds- verket, Boverket och Kommunförbundet utarbeta ett program för hur man med fysiska skyddsåtgärder kan minska vägtrafikbullret. Det är önskvärt att buller i befintliga bostadsmiljöer överstigande 65 dB(A) vid fasader utomhus (frifältsvärden) åtgärdas i ett första skede. Pro- grammet bör belysa vilka kostnader detta skulle medföra. Vidare bör åtgärderna prioriteras så att de mest kostnadseffektiva lösningarna kan vidtas först. En tidsplan för genomförandet skall redovisas i program- met.

Forskning bör understödjas och ökas vad avser utveckling av möjligheterna att ytterligare reducera bullret från fordon, däck och vägbanor.

Regeringen erinrade vidare om att den pågående utredningen av plan- och bygglagen m.m. enligt direktiven skall belysa möjligheterna att främja en ökad miljöhänsyn genom förebyggande fysisk planering. Utredningen framhåller i sitt andra delbetänkande Miljö och fysisk planering den kommunala översiktsplanens strategiska roll i samman- hanget. Regeringen betonade - utöver de förändringar i lagstiftningen som kan komma att aktualiseras - betydelsen av att utveckla metoder för att hantera bulleraspekter i den fysiska planeringen. Ett genomtänkt program för ett miljöanpassat trafiksystem i landets olika delar bör vara en viktig utgångspunkt för det långsiktiga arbetet med förnyelse av trafikens infrastruktur. En viktig del i arbetet med programmet är den regionala trafik— och miljöanalys som alla länsstyrelser skall

utarbeta på regeringens uppdrag. Länsstyrelserna i storstadslänen har regeringens uppdrag att analysera hur den planerade markanvänd- ningen medverkar till att nå miljömålen inom bl.a. bullerområdet. Länsstyrelserna och de centrala myndigheternas arbete för att främja ett miljöanpassat transportsystem i landets olika delar bör därvid vara ett viktigt stöd för kommunernas planeringsarbete.

5.2.3. Bullerbegränsning inom EU

EG—kommissionen har beslutat att under år 1994 lägga fram ett förslag till handlingsplan mot buller. Syftet med handlingsplanen är att ange övergripande mål för bullerbegränsning medan man överlåter till de enskilda medlemsländerna att vidta åtgärder för att nå dessa mål.

De EG-direktiv som för närvarande reglerar buller avser i huvud- sak bekämpning av buller vid källan och harmonisering av krav för olika enskilda produkter. Genom direktivet om buller från motorfordon (92/97EEG) har EG skärpt kraven på buller från bilar som ett första led i att minska trafikbullret. Bestämmelserna i direktivet skall träda i kraft den 1 oktober 1996. I EG:s femte miljöhandlingsprogram som omfattar perioden 1993 - 2000 föreslås att åtgärder vidtas för att minska bullret i tätortsmiljöerna vilket i EG:s grönbok om miljön i tätort anges vara ett av de största miljöproblemen i dessa.

5.2.4. Gällande lagstiftning

Väglagen

Väglagen gäller allmänna vägar (l ä). Staten är väghållare för allmänna vägar. En kommun kan vara väghållare inom kommunen (5 5). Vägverket handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommunernas väghållning (6 5). Vid prövning enligt väglagen skall lagen om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas (3 a 5).

Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna. Omläggning av väg i ny sträckning och ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt (10 å).

Frågan om byggande av väg prövas av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till regeringens prövning. Regeringen kan förordna att frågan om byggande av väg i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen (11 5)-

Vid byggande av väg skall tillses att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (12 5).

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre av- vikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller gäller för marks bebyggande eller användning andra särskilda bestämmelser än detalj- plan eller områdesbestämmelser, skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas; regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får dock medge undantag härifrån om det finns särskilda skäl (14 5).

För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan. I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget. Planen skall även innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som behövs i övrigt för att genomföra företaget (15 5).

I princip skall vid utarbetande av en arbetsplan samråd ske i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra, som kan ha ett väsentligt intresse i saken, liksom med de naturvårdsmyndigheter som berörs (16 å). Arbetsplanen skall som huvudregel ställas ut för gransk- ning (17 å).

Arbetsplan fastställs av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av arbetsplanen till regeringens prövning. I vissa undantagsfall behöver fastställelse inte ske (18 5).

En väg får dras in, om den efter tillkomsten av en ny väg eller av något annat skäl inte längre behövs för det allmänna och åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden (25 5).

När väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av upprättad och, om fastställelse behövs, fastställd arbetsplan, uppkommer Vägrätt (31 å). Vägrätt innefattar befogenhet för väghållaren att, utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för vägen. Även i övrigt får väghållaren, i den mån inskränkning ej

gjorts, i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken (30 å). Vägrätt har (av Bertil Bengtsson) karakteriserats som en sorts nyttjanderätt, som på obe- gränsad tid gäller med bästa rätt i fastigheten och därmed står ägande— rätten mycket nära, och som ger väghållaren rätt att helt bestämma över markens användning. Vägrätt upphör när vägen dras in (32 5).

Har väghållaren erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande och begagnande. Om det till följd av att en väg dras fram över en fastighet uppkommer synnerligt men för fastig- heten eller en del därav, skall väghållaren lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det. Ersättning skall bestämmas med tillämpning av 4 kap. expropriationslagen (55 och 56 55).

Naturvårdsverket får överklaga sådant beslut av väghållnings— myndighet, Vägverket eller länsstyrelsen enligt väglagen som berör Naturvårdsverkets verksamhetsområde (76 å).

Vägplanering och miliökonsekvenser

Från miljösynpunkt är det särskilt viktigt att miljökonsekvensema av ett planerat vägbyggnadsföretag blir belysta på ett så tidigt stadium som möjligt, eftersom det då i allmänhet föreligger störst möjligheter att vidta effektiva åtgärder till skydd för miljön. I regel är förutsätt— ningarna för att ändra en vägs sträckning ganska stora i de tidiga planeringsskedena. Erfarenheterna visar också att rena skyddsåtgärder vid utformningen av en väg måste övervägas på ett tidigt stadium, om bästa resultat skall kunna uppnås.

Mot bakgrund av det nu nämnda innehåller väglagen en bestäm— melse som föreskriver att en arbetsplan skall innefatta även en miljö- konsekvensbeskrivning. En sådan skall innehålla en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken.

Innan en väg kan byggas skall dess exakta lokalisering och ut- formning bestämmas. Detta sker i en process som endast delvis är formellt reglerad i lagstiftningen. Processen startar hos någon av Vägverkets väg- och trafikregioner med en översiktlig utredning för ett längre sammanhängande avsnitt av en väg i syfte att finna en

vägkorridor som på bästa sätt tillgodoser de olika krav som ställs på den framtida vägens funktion. Valet kan påverkas av faktorer som miljö- och trafiksäkerhetsförbättringar i tätorter, ökad framkomlighet och trafiksäkerhet genom högre vägstandard och/eller förkortad väg- sträcka, anpassning till landskapets förutsättningar, bevarande av natur- och kulturhistoriska miljöer m.m. I utredningen redovisas också miljökonsekvenser av olika alternativ. Olika altemativsträckningar studeras i samråd med berörda kommuner, länsstyrelser och andra organ. Utredningens resultat i form av beräkningar och bedömningar av effekter av olika alternativ presenteras för allmänheten vid utställ- ningar där synpunkter på alteman kan lämnas. Det samlade materialet utgör därefter underlag för beslut att upprätta en arbetsplan, som är det rättsliga instrumentet för att komma åt mark för en allmän väg. Med gällande ordning överlämnas arbetsplanen sedan till Vägverket för fastställelse. Först sedan en arbetsplan blivit fastställd kan beslutet överprövas.

Landshövdingen Ingemar Eliasson har i en rapport till regeringen redovisat förslag till åtgärder för att anpassa infrastrukturprojekt till stabiliseringspolitiken m.m. I denna rapport framhålls att det finns konflikter mellan transportintressena och miljöskyddet, att de olika planeringsprocesserna bör syfta till att minimera konflikter och att de som återstår bör redovisas öppet och bli föremål för awägningar och beslut på ett tidigt stadium i planeringen. Mot denna bakgrund föreslås följande. Den formella beslutsprocessen för vägplaneringen bör be- träffande miljöprövningen indelas i tre faser, förstudie, lokaliserings— utredning och detaljprojektering. Förstudien skall syfta till en tidig kartläggning av konflikter med miljöintressen och till samråd med berörda myndigheter. Förstudien avslutas med ett formellt beslut huruvida lokaliseringsprojekteiing skall äga rum eller ej. Beslutet bör i denna del kunna överklagas. Lokaliseringsutredningen, om sådan behövs, syftar till att lägga fast vägens lokalisering och omfattar avvägningar mellan olika allmänna intressen. Miljökonsekvens- beskrivning är obligatorisk. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. natur- resurslagen skall beaktas liksom de delar av övriga tillämpliga lagar som avser tillåtlighet och avvägning mellan allmänna intressen. Lokali- seringsutredningen bör utmynna i beslut huruvida projektet kan genomföras. Beslutet skall kunna överklagas. Detaljprojekteringen resulterar i en arbetsplan som omfattar vägens utformning och hur olika enskilda intressen skall tillgodoses. Miljökonsekvensbeskrivning

är obligatorisk. Beslutet om arbetsplan skall kunna överklagas i samma utsträckning som i dag.

Inom Kommunikationsdepartementet pågår en översyn av möjlig- heterna att begränsa antalet besvärsärenden inom departementet. Översynen, som utförs av hovrättslagmannen Peter Löfmarck, syftar till att koncentrera regeringens besvärsprövning till ärenden av politisk innebörd. Inte minst viktiga är därvid ärendena enligt väglagen. I det hänseendet är syftet att åstadkomma att regeringens prövning sker så tidigt som möjligt, innan planeringen framskridit så långt att utveck— lingen i princip är låst. Det är i samband med prövningen av plane— ringen på ett tidigt stadium, när fråga är om vägens huvudsakliga sträckning, som politiska avgöranden bör ske. Det är främst fråga om besvär som rör tillämpningen av naturresurslagen, i viss mån också miljöskyddslagen. I uppdraget ingår också att undersöka vilka konse- kvenser detta kan få för arbetet med arbetsplanen. Uppdraget skall redovisas i början av år 1994.

Det är en målsättning att man på grundval av det genomförda och pågående utredningsarbetet skall kunna få en moderniserad väglagstift— ning till stånd där de ekonomiska, trafikpolitiska och miljömässiga intressena prövades i administrativ ordning medan enskilda intressen skulle kunna överprövas av förvaltningsdomstolama. Vägplanerings- processen skulle på så sätt också kunna göras mer lika den vanliga planeringsprocessen inom ramen för plan- och bygglagen.

Naturresurslagen

Som ovan redovisats skall vid prövning enligt väglagen bestäm- melserna i naturresurslagen tillämpas. Liknande bestämmelser finns i många andra lagar, exempelvis miljöskyddslagen och plan- och bygg- lagen. I avsnitt 3.3, har vi lämnat en utförlig beskrivning av bestäm- melserna i naturresurslagen och hur dessa skall tillämpas vid prövning enligt andra lagar. Med hänsyn till att denna beskrivning är relevant även för väglagen hänvisas till nämnda avsnitt.

Plan— och bygglagen

Ovan har vi närmare redogjort för bestämmelserna i väglagen. Dessa bestämmelser gäller endast för anläggandet av allmänna vägar. För

sådana vägar är staten i allmänhet väghållare. Frågan om byggande av allmänna vägar prövas normalt av Vägverket. Av stor betydelse vid projekteringen av allmänna vägar är givetvis att detta arbete kan ske under stort hänsynstagande till det planeringsarbete som kommunerna är skyldiga att bedriva enligt bestämmelserna i plan och bygglagen. Dessa bestämmelser har vi närmare redogjort för i avsnitt 3.4.

För att skapa garantier för att den statliga vägplaneringen inte skall komma i konflikt med kommunernas planering finns utförliga be- stämmelser om samråds- och informationskyldighet gentemot bl.a. kommunerna. Kommunerna har därutöver givits indirekta möjligheter att förhindra en allmän väg eftersom tillkomsten av en sådan inte får strida mot fastställda detaljplaner eller områdesbestämmelser. Rege- ringen får emellertid enligt 12 kap. 6 & förelägga kommunen att inom viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestäm- melser (planföreläggande), om det behövs för att tillgodose riks- intressen eller om det föreligger brister i planeringen kommuner emellan. Länsstyrelsen kan enligt 12 kap l 5 plan- och bygglagen på angivna grunder samt därutöver om hälsa och säkerhet skulle även- tyras pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detalj- plan eller områdesbestämmelser. Det bör erinras om att vi i avsnitt 3.8.3 föreslagit ett tillägg i den sistnämnda bestämmelsen med innebörden att sådan prövning skall kunna ske även för att tillgodose miljökvalitetsnormer. Samma tillägg skulle också kunna övervägas i 12 kap. 6 &.

Hänsynen till angränsande kommuner anges i plan- och bygglagen som ett viktigt allmänt intresse som skall beaktas vid planläggning. Mellankommunal samordning förutsätts enligt plan- och bygglagen i huvudsak vara en kommunal angelägenhet som normalt antas komma till stånd i tillräcklig omfattning utan annan medverkan från statens sida än den samordning som länsstyrelsen skall verka för under sam— rådet med kommunerna och granskningen av kommunala översikts- och detaljplaner.

Plan- och bygglagen innehåller emellertid också vissa bestämmelser om regionplanering (7 kap.). Regeringen ges härigenom möjlighet att utse ett regionplaneorgan för bevakning av regionala frågor och för att anta en regionplan för regionen eller en del av denna. Så får ske om sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår flera kommuner behöver utredas gemensamt eller flera kommuners översikt- liga planering behöver samordnas och utrednings- och samordnings— verksamheten inte kommer till stånd på annat sätt. Ett regionplane-

organ får dock inte utses om de berörda kommunerna mer allmänt motsätter sig detta.

Enligt 12 kap. 5 & får regeringen pröva ett beslut att anta ändra eller upphäva en regionplan. Så kan emellertid endast ske för att tillgodose ett riksintresse.

Plan- och byggutredningen konstaterade i delbetänkandet Miljö och fysisk planering att en bättre mellankommunal samordning är nöd- vändig för att uppnå en god och långsiktigt hållbar livsmiljö. Region- planering enligt plan— och bygglagen kan härvid vara ett viktigt komp- lement till översiktsplanerna. Detta gäller i särskilt hög grad i stor- stadsområdena, men även i andra områden, där komplexa miljö- problem och lokalisering av verksamheter som kräver samordning och följdinvesteringar i flera kommuner, t.ex. vägar, järnvägar och kollek- tivtrafik. Här är det nödvändigt med en tydlig samordning för att uppnå rationella lösningar.

Utredningen ansåg att det finns en brist i de nuvarande lagreglema om regionplaner eftersom sådana endast får komma till stånd om flertalet kommuner inte motsätter sig detta. Han föreslår därför att det för regeringen, i speciella fall där avsevärda statliga intressen är in- blandade, skapas möjlighet att få till stånd regionplanering även om berörda kommuner motsätter sig att så sker. Det måste emellertid då röra sig om viktiga regionala intressen, där en samordnad mellan- kommunal planering är en förutsättning för en ändamålsenlig sam- hällsstruktur, t.ex. stora infrastruktursatsningar eller för att lösa allvarliga miljöproblem. Också en samordning av skilda statliga intressen kan därvid vara erforderlig.

Plan- och byggutredningen föreslår sålunda att regeringen i nämnda fall, om det finns synnerliga skäl, skall få utse regionplaneorgan med representanter för staten och de berörda kommunerna. I beslutet skall riktlinjer för arbetet anges.

Miljöskyddslagen

Vad gäller trafiksektom faller fasta trafikanläggningar in under lagen. Miljöskyddslagen är således tillämplig på anläggningar där trafikverk— samhet bedrivs, såsom vägar, trafikplatser, flygplatser, järnvägar och hamnar. Däremot faller fordonen, luftfartygen, tågen och fartygen utanför lagens direkta tillämpningsområde. I fråga om anläggningar

inom trafiksektom gäller i dag att krav på obligatorisk förprövning föreligger endast beträffande större trafik- och flottiljflygplatser.

I samband med att tillstånd meddelas enligt miljöskyddslagen kan föreskrivas villkor som skall gälla för den miljöfarliga verksamhetens bedrivande. Som exempel på sådana villkor kan nämnas trafikbegräns— ningar, bullerdämpande åtgärder utmed en väg eller åtgärder till före- byggande av att avgaser förs in med ventilationsluften i byggnader.

Även om en trafikanläggning inte prövats enligt miljöskyddslagen gäller i princip lagens tillåtlighetsregler. Det bör dock erinras om att stoppreglema i 6 5 inte tillåts hindra att sådana flygplatser, vägar eller järnvägar, vars anläggande prövats i särskild ordning, används för avsett ändamål. Högsta domstolen har vidare i beslut den 30 november 1993, Ö 3654/93, förklarat att en med stöd av väglagen fastställd arbetsplan utgör hinder mot prövning vid fastighetsdomstol av vägföre- taget enligt 4 & miljöskyddslagen; detsamma måste gälla om vägfrågan prövas av annan myndighet.

De problem vägtrafiken orsakat genom luftföroreningar och buller har i ett antal fall lett till ingripanden från miljömyndighetemas sida med stöd av bestämmelserna i miljöskyddslagen. Dessa ingripanden har inte sällan lett till krav på olika skyddsåtgärder.

En tillsynsmyndighet kan meddela råd om lämpliga åtgärder för att motverka störningar från exempelvis en trafikanläggning. Myndigheten har också möjlighet att utfärda föreläggande om sådana försiktighets- mått eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter, som har meddelats med stöd av lagen, skall efterlevas. För det fall tillstånd inte har meddelats enligt miljöskyddslagen kan Koncessionsnämnden på hemställan av Naturvårdsverket besluta om förbud mot miljöfarlig verksamhet, som inte är tillåtlig enligt lagen, eller meddela föreskrifter om försiktighetsmått. I fråga om trafikanläggningar har det i några fall förekommit att Naturvårdsverket hemställt om skyddsföreskrifter.

Regeringen har avgjort ett antal principiellt betydelsefulla miljö- skyddsärenden rörande störande trafikbuller.

I två beslut i juli 1974 meddelade Koncessionsnämnden, efter framställning av Naturvårdsverket, föreskrifter i syfte att minska olägenheter av trafikbuller. Föreskriftema meddelades med stöd av 41 & miljöskyddslagen och avsåg Nobelvägen i Malmö och Östra Prome- naden i Norrköping. I besluten föreskrev Koncessionsnämnden bl.a. att, i vad på de båda kommunerna berodde, dessa skulle vidta sådana trafiktekniska, och i det ena fallet även byggnadstekniska åtgärder, att bullernivåerna vid trafikledema inom viss tid skulle nedbringas till ca

40 dB(A) inomhus i bostäder med normal fasadisolering och högst 70 dB(A) utomhus, räknat som ekvivalenta dygnsvärden. Sedan de båda kommunerna anfört besvär över Koncessionsnämndens beslut avgjorde regeringen ärendena i februari 1980.

Beträffande Nobelvägen konstaterade regeringen bl.a. att trafik- situationen och bullersituationen förbättrats genom en ny led och restriktioner för tung trafik, att möjligheterna att genom trafiktekniska åtgärder ytterligare minska bullernivån utomhus fick anses begränsade, att åtgärder fick inriktas främst på förbättrad fasadisolering, att en översyn som syftade till att belysa åtgärder mot trafikbuller pågick samt att Naturvårdsverket, sedan utredningens förslag genomförts, ånyo kunde ta upp frågan hos Koncessionsnämnden.

Med ändring av Koncessionsnämndens beslut förordnade rege- ringen, mot bakgrund av vidtagna åtgärder, att några särskilda före- skrifter om bullerbegränsande åtgärder inte skulle meddelas vid då- varande tidpunkt. Regeringen förordnade vidare att Naturvårdsverket, sedan erforderliga beslut fattats med anledning av den gjorda över- synen, hos Koncessionsnämnden skulle få göra framställning om förelägga för kommunen att vidta de ytterligare åtgärder som då kunde anses erforderliga för att uppnå tillfredsställande bullerförhållanden vid Nobelvägen.

Vad gäller Östra Promenaden fann regeringen att det, mot bak- grund av bullersituationen, borde åläggas kommunen att vidta sådana åtgärder att bullret nedbringades till de särskilda förhållanden som kunde anses acceptabel med hänsyn till de särskilda förhållanden som rådde utmed denna gata. Enligt regeringen borde i första hand trafik- tekniska åtgärder väljas. Därför föreskrives att kommunen senast före 1981 års utgång skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder för att för- hindra genomfartstrafik på viss sträcka av Östra Promenadens ena körfält. I likhet med vad som föreskrevs beträffande Nobelvägen skulle Naturvårdsverket få göra framställning om föreläggande för kommunen att vidta ytterligare åtgärder för att uppnå tillfredsställande bullerförhållanden vid Östra Promenaden.

I ett beslut den 3 juli 1981 biföll Koncessionsnämnden till viss del en framställan från Naturvårdsverket om meddelande av föreskrifter om de försiktighetsmått som kunde befinnas skäliga enligt 5 & miljö- skyddslagen angående bullerolägenheter längs Värmdöleden inom Nacka kommun. Koncessionsnämnden föreskrev bl.a. att Vägverket som ansvarig väghållare inom ett år skulle anordna en 300 m. lång bullerskärm mot Svindersviksparken och snarast inleda förhandlingar

med en rad för buller särskilt utsatta fastighetsägare för att få till stånd överenskommelse om åtgärder för förbättrande av fasadisoleringen. Beslutet överklagades till regeringen av såväl Naturvårdsverket som Vägverket. Beslut i ärendet fattades av regeringen drygt tio år senare - närmare bestämt den 4 juli 1992. Regeringen konstaterade i sitt beslut att ett stort antal människor boende längs Värmdövägen utsattes för bullerstörningar. Av den bullerutredning som förebringats i ärendet framgick att den ekvivalenta bullernivån utomhus för ett stort antal bostadshus och bostadslägenheter översteg 65 dB(A). Enligt rege- ringens uppfattning borde åtgärder vidtas för att minska bullernivån vid de bostäder där nämnda värde överskreds. Med hänsyn till kost- naderna bedömde emellertid regeringen det inte vara rimligt att till skydd för dessa bostäder kräva uppförande av bullervallar eller buller- skärmar. Åtgärderna borde i stället inriktas på förbättrad fasadisolering i form av exempelvis byte till treglasfönster eller liknande. Regeringen konstaterade att det med sådana åtgärder visserligen inte var möjligt att påverka utomhusbullret vid de aktuella bostäderna. Åtgärderna borde emellertid kunna leda till en godtagbar sänkning av bullret inomhus. Regeringen fastställde i övrigt Koncessionsnämndens krav på bullerskärm längs Svindersviksparken.

Samma dag meddelade regeringen motsvarande beslut rörande bullerolägenheter förorsakade av trafiken på Nynäshamnsvägen inom Huddinge kommun och riksväg 70 genom byarna Mora och Storhaga i Säters kommun. I det sistnämnda ärendet utformades beslutet på det sättet att Vägverket förelades vidta sådana åtgärder vid ett antal fastig- heter att ljudnivån inomhus i dessa ej överstiger en ekvivalent ljudnivå av 30 dB(A).

De ovan redovisade ärendena har haft stor betydelse för myndig- heternas senare ställningstaganden i fråga om bullerolägenheter från befintliga vägar och trafikleder.

Det kan i sammanhanget nämnas att den tidigare omnämnde sär- skilde trafikutredaren bedömt att ca 270 000 personer i landet utsätts för vägtrafikbuller mellan 65 och 70 dB(A). Han föreslog att ett åtgärdsprogram fastlades för att komma till rätta med trafikbullret i befintliga bostadsmiljöer där den ekvivalenta ljudnivån överstiger 65 dB(A). Kostnaderna för att genomföra programmet bedömdes uppgå till ca 8 miljarder kr. Programmet borde vara genomfört inom en tioårsperiod, innebärande en årskostnad på ca 800 milj. kr.

Hälsoskyddslagen

Hälsoskyddslagen har karaktär av ramlag. Den innehåller främst allmänt hållna bestämmelser och i endast begränsad omfattning detalje— rade regler. Lagen får sitt konkreta innehåll till stor del genom före- skrifter och allmänna råd som meddelas av regeringen, kommunen eller någon annan myndighet.

Hälsoskyddslagen syftar till att dels förhindra uppkomsten av sanitära olägenheter, dels undanröja sådana olägenheter. Med sanitär olägenhet avses en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Lagens övergripande aktsamhetsregel ställer krav på dem som äger eller nyttjar berörd egendom att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller undanröja sanitär olägenhet.

En kommun får i vissa närmare angivna avseenden meddela före- skrifter till skydd mot sanitär olägenhet. Med stöd av sin föreskriftsrätt kan kommunen meddela föreskrifter öm t.ex. förbud mot tomgångs- körning med motordrivna fordon. En kommunal tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att hälsoskydds- lagen och bestämmelser som har meddelats med stöd av den skall efterlevas. Eftersom trafikens skadliga påverkningar i tätorterna särskilt består i hälsofarliga störningar, som avgaser och buller, har denna möjlighet stor betydelse.

En utförligare beskrivning över bestämmelserna i hälsoskyddslagen lämnas i avsnitt 3.5.3 i vilket avsnitt vi behandlar frågan om följd- ändringar i plan- och bygglagen.

Översyn av lagstiftningen

I budgetpropositionen 1993/942100, bilaga 7, Kommunikations- departementet, framhålls (s. 152 0 att miljöhänsynen i olika lagar och författningar som berör kommunikationsområdet måste förstärkas och att en omläggning av miljölagstiftningen i enlighet med förslagen i vårt huvudbetänkande enligt regeringens uppfattning innebär ett automatiskt behov av att se över sektorslagstiftningen. I anslutning härtill anförs följande. Inom transportområdet finns en rad speciallagar och för- fattningar som reglerar förhållandena i trafiken. Utöver det arbete som genomförs i Miljöskyddskommittén behöver därför en översyn ske av övriga lagar och författningar som berör Kommunikationsdeparte-

mentets ansvarsområde, t.ex. vägtrafikkungörelsen, yrkestrafiklagen, skattelagstiftningen samt parkeringslagstiftningen. Nuvarande regler förhindrar t.ex. utvecklingen av organiserade former för samåkning liksom möjligheterna att ange miljökrav för den yrkesmässiga trafiken. Arbetsgivares möjligheter att gynna miljövänliga resealtemativ för- svåras likaså. Inom regeringskansliet pågår en utredning som syftar till att lämna förslag till miljöanpassningar av berörda lagar och för- fattningar som gäller inom trafikområdet. I uppgiften ingår även att granska trafikverkens regelsamlingar i syfte att lämna förslag om miljöanpassningar av dessa. En miljöanpassning av trafiklagstiftningen berör även förutsättningarna för kommunernas arbete. Vägtrafik- kungörelsens regler är t.ex. oklara rörande kommunernas möjligheter att styra trafikflödena från miljömässiga utgångspunkter. Arbetet avser därför att leda till att de kommunala förutsättningarna för ett offensivt miljöarbete inom trafikområdet belyses och förslag lämnas till miljö- anpassningar av aktuell eller ny lagstiftning. Eventuellt kan arbetet leda till ytterligare initiativ under hösten 1994.

Det har kommit till vår kännedom att det inom Kommunikations- departementet förbereds en översyn av väglagstiftningen. Översynen inriktas mot att miljöhänsyn skall tas i ett tidigt skede av planerings- processen.

Tillämpning av miljöbalkens tillsynsbestämmelser pä trafikanlägg- ningar

Miljöbalkens tillsynsregler kommer att vara tillämpliga också på trafikanläggningar. Genom att den nuvarande undantagsregeln i 6 & miljöskyddslagen avskaffas öppnas dessutom möjlighet för miljömyn- dighetema att stoppa ett vägprojekt, om detta skulle anses strida mot bestämmelserna i balken och inte förhållandena är sådana att rege- ringen har möjlighet att tillåta ett undantag.

Det bör således vara möjligt för miljömyndighetema att inom ramen för tillsynsverksamheten meddela förelägganden om de skydds- åtgärder eller försiktighetsmått som behövs för att skydda boende från pågående trafikstörningar, t.ex. hälsofarliga luftföroreningar. Det finns anledning anta att bestämmelserna i miljöbalken i första hand kommer att tillämpas i sådana fall. Dessa bestämmelser kan härvid vara ett lämpligt komplement till reglerna i plan— och bygglagen. Det torde nämligen många gånger vara svårt att med stöd av de senare bestäm-

melserna rikta krav gentemot väghållare att vidta skyddsåtgärder beträffande störningar från befintliga trafikleder. Härtill kommer att kommunerna ofta själva är väghållare.

Sådana förelägganden som nu nämnts bör emellertid kunna avse inte endast pågående trafikstörningar utan också störningar som kan förutses från planerade trafikprojekt. Ett beslut av tillsynsmyndigheten bör i sådant fall om det behövs kunna avse också förbud mot trafikan- läggningen, om denna kan antas komma att medföra sådana störningar att den enligt stoppreglema i miljöbalken inte bör få komma till stånd, i första hand skador på människors hälsa. Den som vill genomföra anläggningen har i så fall att vända sig till tillståndsmyndigheten för att erhålla tillstånd till anläggningen. På så sätt kan en fristående hälso- och miljöprövning komma till stånd då det verkligen framstår som behövligt.

5 .2.5 Överväganden

Grundläggande miljöregler

Enligt vår mening bör alla former av miljöpåverkan kunna prövas mot de gränser för skador på hälsa, miljö eller naturresurser som vi före- slår att miljöbalken skall dra upp. Vi utgår från att även vägarna skall kunna klara dessa gränser och ser inte någon anledning att undanta dem från tillämpningen.

Då trafikanläggningar prövas enligt balken skall förutom de sär- skilda aktsamhetsregler som gäller för miljöfarlig verksamhet också de övergripande aktsamhetsbestämmelserna i 1 kap. tillämpas. Det är därvid viktigt att erinra om att enligt aktsamhetsreglema hänsyn skall tas även till naturvårdens och den biologiska mångfaldens krav. Dessa krav bör särskilt kunna påverka frågan om lokaliseringen av olika kommunikationsleder.

Enligt miljöbalken kan regeringen meddela föreskrifter om miljö- kvalitetsnormer. Dessa föreskrifter - som föreslås vara tillämpliga också inom samhällsplaneringsområdet - kan utformas som gräns- värden för vad människan eller miljön kan tåla i fråga om störningar av olika slag. De gränser som gäller för vad människan och naturen ytterst får utsättas för skall självfallet tillämpas också i fråga om kommunikationsanläggningar. Miljökvalitetsnormema bör t.o.m.

kunna få särskilt stor betydelse för den framtida trafikplaneringen. I första hand bör de nämligen kunna bestämmas för sådana störningar som är allvarliga från hälsoskyddsynpunkt och dit hör, särskilt i storstäderna, luftföroreningar från motordrivna fordon.

I miljöbalken samordnas bl.a. miljöskyddslagen och hälsoskydds- lagen. En effekt av detta blir att frågor om luftföroreningar och buller inom- och utomhus till följd av lokal påverkan av trafiken kan behand- las enligt i huvudsak enhetliga aktsamhets- och tillsynsregler.

De nu föreslagna lösningarna innebär att trafikanläggningar för alla trafikslag kommer att kunna prövas enligt miljöbalken. På så sätt kan kraven på trafiken från miljöskyddssynpunkt harmoniseras med övriga miljöhav enligt balken, så att likartade utgångspunkter finns för de olika samhällssektorema.

Stoppreglema för miljöfarlig verksamhet skall tillämpas även beträffande sådana kommunikationsanläggningar som prövas i särskild ordning. För närvarande gäller att stoppreglema i 6 & miljöskydds- lagen inte hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg vars anlägg— ande prövats i särskild ordning används för avsett ändamål. Denna undantagsregel överförs inte till miljöbalken.

Översyn av väglagen

Ansvaret för prövningen av trafikens miljöproblem åvilar i stor ut- sträckning vägmyndighetema. Denna ordning kan ifrågasättas från två skilda utgångspunkter.

Vägverket är samtidigt beslutande myndighet och - i egenskap av väghållare - part i förhållande till olika enskilda motparter, vilkas intressen påverkas genom Vägverkets beslut, främst genom att mark kan tas i anspråk. Även om avgöranden av Vägverket kan överklagas till regeringen — och frågan skall hänskjutas till regeringen om Väg- verket och länsstyrelsen är oense - framstår en sådan ordning som principith tvivelaktig. Ordningen medför också att väglagen i olika hänseenden avviker från annan lagstiftning som rör miljöfang verk- samhet eller exploateringsverksamhet. Väglagen saknar sålunda mot- svarighet till andra NRL-anknuta lagars bestämmelser om villkor och villkorsändring. Tillstånd eller koncession skall ofta förenas med villkor för verksamheten vilkas efterlevnad kan kontrolleras av en tillsynsmyndighet och vilkas åsidosättande kan medföra återkallelse av tillståndet. En arbetsplan för väg kan visserligen föreskriva skyddsåt-

gärder eller andra försiktighetsmått, men vägverket kan inte gärna föreskriva villkor för sig själv. Det är dock möjligt att upprätta en arbetsplan för skyddsåtgärder, om behov av sådana skulle uppstå.

Av vad vi förut anfört framgår att i frågor om väghållning hänsyn till hälsa och miljö bör väga väl så tungt som transportintressena. Det är rimligt att inte transportsektorn själv i sista instans avgör om gränserna iakttas utan att det kan ske en fristående hälso- och miljö- prövning. Awägningen mellan de olika intressena bör kunna göras av en opartisk instans.

Även om miljösynpunktema skall beaktas i ärenden om anläggande av kommunikationsleder och en mil jökonsekvensbeskrivning upprättas skulle det därför enligt vår mening kunna vara av värde att en hälso- och miljöprövning gjordes av en fristående miljömyndighet. Vid denna kunde en helhetssyn läggas på transportsektorns miljöpåverkan i det berörda området och olägenheterna av det aktuella alternativet vägas mot olägenheter som skulle uppkomma om detta föll bort. Principiella skäl kan därför tala för att bestämmelserna om hälso- och miljö- prövning i miljöbalken görs tillämpliga även i fråga om större trafik- anläggningar. Det synes i och för sig rimligt att någon form av kon- cessionsprövning kommer till stånd också för byggande av väg.

Ett sätt att ytterligare stärka miljöintressena skulle därför kunna vara att för större trafikanläggningar, som inte omfattas av förslaget om en obligatorisk regeringsprövning, införa en tillståndsplikt av det slag som nu gäller i fråga om många andra miljöfarliga verksamheter. För trafikanläggningar föreligger i dag tillståndsplikt endast i fråga om större trafik- och flottiljflygplatser.

Frågan måste emellertid övervägas också med avseende på vad som från praktiska utgångspunkter står att vinna med en sådan fristående prövning. Framför allt är det angeläget att undvika en dubbelprövning som kräver ökade resurser och leder till omgång och tidsutdräkt utan motsvarande fördelar för miljöskyddet.

Vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet prövas såväl loka- liseringsaspekterna som frågor om skyddsåtgärder och försiktighets- mått. Vid lokaliseringsprövningen är emellertid Koncessionsnämnden skyldig att ta hänsyn till det kommunala planeringsarbetet i fråga om användningen av mark och vatten. Däremot är Koncessionsnämnden oförhindrad att avslå en ansökan om att få bedriva miljöfarlig verk- samhet på en viss plats om man anser platsen olämplig, oavsett om platsvalet överensstämmer med kommunens markanvändningsplaner eller ej.

Mot bakgrund av dessa och andra synpunkter framstår det som mindre meningsfullt att införa koncessionsplikt för större trafikanlägg- ningar av typen vägar, järnvägar och farleder som kan beröra flera kommuner och därmed samhällsplaneringsfrågoma i stort. En obligato- risk prövning skulle fördröja planering och byggande av kommunika- tionsleder utan motsvarande nytta för miljön. Enligt vår mening bör Koncessionsnämndens prövning koncentreras till de fall då behov av sådan prövning föreligger. Ett sådant behov kan särskilt gälla när miljömyndighetema finner skäl att ställa krav på skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått utöver dem som fastställts under planerings- processen. Hur detta behov skall tillgodoses har vi i det föregående redovisat i avsnitt 5.2.3.

Regeringen har i lagrådsremissen med förslag till miljöbalk — på grundval av de synpunkter vi anfört i vårt betänkande och som åter- getts i det föregående - inte funnit skäl att föreslå någon obligatorisk förprövning av vägföretag.

Tillsynen av de olägenheter och störningar som vägtrafiken vållar kommer sålunda att åvila miljömyndighetema och ingripanden från dessa kan leda till att åtminstone frivillig tillståndsprövning kommer till stånd enligt miljöbalken. Det huvudsakliga problem som i så fall återstår att lösa är hur man skall kunna få en opartisk prövning till stånd av planeringen och byggandet av vägar. En tänkbar lösning skulle kunna vara att en fristående vägmyndighet svarade för tillstånds- givningen medan Vägverket svarade för väghållningen inbegripet byggandet av vägarna. För att genomföra en sådan ordning torde emellertid krävas en fullständig översyn av väglagen. En sådan kan knappast ankomma på oss. En utredning av frågan i särskild ordning bör snarast komma till stånd.

I ett viktigt hänseende kan emellertid förfarandet enligt väglagen förbättras utan att det sker någon genomgripande ändring av pröv- ningsförfarandet. Det gäller planeringen. Vid planering av trafikan- läggningar och trafiklösningar sker ofta uppbindningar - såväl av- seende lokal utformning som i stort - på ett mycket tidigt stadium utan att miljökonsekvensema utretts. Dessa bindningar kan vara så starka att det i ett senare planeringsskede i praktiken blir omöjligt att om- lokalisera en anläggning eller att välja en helt annan trafiklösning. Det kan t.ex. framkomma att det är lämpligare att förlägga trafiken i tunnel i stället för att leda den ovan jord. Det nu sagda kan medföra att den anläggning eller lösning som väljs redan från början får in- byggda fel sett från hälso- och miljösynpunkt. De grundläggande

ekonomiska styrmedlen när det gäller transportsektorn är samhällets investeringsbeslut. Det är nödvändigt att dessa också innefattar de beslut som får avgörande betydelse för hälsa och miljö. Det är också nödvändigt att sådana beslut fattas på ett mycket tidigt stadium.

Förbättringar i dessa hänseenden förbereds också. Vi har i avsnitt 5.2.3 lämnat en översiktlig beskrivning av utredningsarbete som för närvarande pågår eller nyligen avslutats i fråga om den framtida vägprojekteringen. Arbetet syftar bl.a. till att vidga möjligheterna för sakägare, ideella föreningar och allmänheten att få tidig information om planerade vägprojekt och möjligheter att framföra synpunkterii sådana frågor till vägmyndigheterna.

Samordning av miljöbalken och väglagen

Om vi som nyss sagts inte kan underkasta väglagen en total översyn är det däremot vår uppgift att utreda frågan om en anpassning av väglagen till den syn på hälso- och miljöfrågor som ligger till grund för miljöbalken. Vägarnas (hälso- och miljöpåverkan skall prövas med tillämpning av miljöbalkens mål och grundläggande principer.

En viktig utgångspunkt är därvid att miljömyndighetema enligt miljöbalken skall få ett vidgat ansvar i fråga om tillsynen av vägar med avseende på olägenheter och störningar från dem. För närvarande innehåller 6 % tredje stycket andra meningen miljöskyddslagen att stoppreglema i samma paragraf inte hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg vars anläggande prövas i särskild ordning används för sitt ändamål. Denna undantagsregel i 6 & miljöskyddslagen avskaffas. Detta öppnar möjlighet för miljömyndighetema att stoppa ett väg- projekt, om detta skulle anses strida mot bestämmelserna i balken och inte förhållandena är sådana att regeringen har möjlighet att tillåta ett undantag.

Om sålunda tillsynsfrågor av alla slag kommer att kunna prövas enligt miljöbalken återstår främst att reglera hälso- och miljöfrågorna i väglagen i anslutning till frågor om planering och byggande av väg. Frågor som berör störningar och olägenheter från redan befintliga vägar kan bara i mindre mån lösas med hjälp av väglagens regler. Det kommer sålunda att uppstå en viss dualism mellan väglagen och miljöbalken där väglagen får störst betydelse för nya vägars hälso- och miljöanpassning medan miljöbalken reglerar störningar och olägenheter från befintliga vägar. Väglagen kan således i likhet med plan- och

bygglagen betraktas som en utpräglad planeringslagstiftning. Denna dualism gör det bara så mycket mer nödvändigt att miljöbalken och väglagen harmonierar i fråga om hälso- och miljökraven. Man kan självfallet inte ha regler i fråga om planering och byggande av väg som leder fram till vägar vilkas användande därefter inte kan godtas från hälso- och miljösynpunkt.

Den fördelning mellan väglagen och miljöbalken som här redovisas skall ses mot bakgrund av omfattningen av det svenska vägnätet och det årliga vägbyggandet. Staten svarar för ca 100 000 km. väg genom Vägverkets försorg. Nybyggandet svarar för mindre än en procents förändring. Detta innebär att stoppreglema och tillsynsreglema i miljöbalken kommer att ha en helt dominerande betydelse för den miljöhänsyn som skall tillämpas på vägtrafikområdet i framtiden. Det speciella med vägtrafiken, jämfört med t.ex. en fast anläggning, är att nybyggnad av delar av vägnätet kan leda till nya trafikmönster och nya färdvägar. Det kringliggande befintliga vägnätet kan således påverkas av att en ny led byggs och ansluts till det befintliga nätet. I de fall där det är aktuellt, t.ex. att en miljökonsekvensbeskrivning visar på betydande effekter på det befintliga vägnätet, bör arbetsplanen också innehålla en redovisning av erforderliga åtgärder för det befintliga vägnätet.

Vägföretag påverkar den fysiska landskapsbilden. Men vid be- dömningen av Vägföretag med hänsyn till deras hälso- och miljö- påverkan måste också Vägtrafikens inverkan beaktas. Det är denna i högre grad än anläggningen som sådan som kan medföra olägenheter och skador på hälsan och miljön. Dessa vållas av olika störningar från trafiken, främst i form av luftföroreningar och buller.

Vid prövningen av konsekvenserna av en väg för hälsan och miljön måste också beaktas i vilken omfattning vägen kommer att utnyttjas av trafiken och vilka effekterna därav blir av avgasutsläpp och buller. Dessa frågor bör särskilt tillåtas styra lokaliseringen av vägen men också få betydelse för villkor om skyddsåtgärder, t.ex. bullervallar. Väghållaren bör svara för de skador och olägenheter som uppkommer även av trafiken på vägen. Så torde redan i dag vara fallet i skade- ståndshänseende, även om det i förarbetena till miljöskyddslagen uttalas att det torde föreligga en tendens att låta trafikimmissioner uppgå till särskilt hög nivå, innan man inskrider med skadestånds- sanktion (jfr prop. 1969z28 s. 240 och NJA 1975 s. 155). Det är väghållaren som har möjlighet att i olika hänseenden åstadkomma förbättringar av vägväsendet och regleringar av vägtrafiken som

påverkar vägens miljöeffekter. T.ex. kan vägar ges annan sträckning och förbud kan införas mot trafik med tunga fordon. Regeringen har också möjlighet att föreskriva avgift på en ny väg. Att ge en väg annan sträckning eller att införa förbud mot visst slags trafik är emellertid förenat med en viss tidsutdräkt. Att stänga en väg för tung trafik kräver nämligen att ett alternativ erbjuds. Trafiken måste således ledas om, något som kan kräva att en ny väg byggs.

Väghållarens ansvar gäller också skyddsåtgärder och andra för— siktighetsmått i anledning av skador och olägenheter från trafiken på befintliga vägar. Uppkommer under vägens drift opåräknade störningar bör miljömyndighetema kunna meddela föreskrifter om nya skydds- åtgärder eller i undantagsfall förbud mot vägens användande med stöd av tillsynsreglema i miljöbalken. Med denna utgångspunkt är det svårt att se att man kan ha mer liberala stoppregler för vägar än för t.ex. miljöfarlig verksamhet. Kravet på miljöskydd måste rimligen vara detsamma.

För anpassningen av väglagen till miljöbalken bör därför kunna tillämpas i huvudsak den ordning som vi i det föregående förordat i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4. Det innebär att väglagen bör innehålla en allmän aktsamhetsregel i förening med en allmän hänvisning till miljöbalken, en lokaliseringsbestämmelse med i princip samma inne— håll som den nuvarande 13 å och särskilda hänvisningar till miljö- balkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljö— konsekvensbeskrivningar.

Väglagens speciella utformning lägger i vissa hänseenden hinder i vägen för en direkt parallellitet med andra NRL-lagar. Det synes inte finnas utrymme för bestämmelser om villkor och villkorsändring, men i stället kan anges att en arbetsplan skall innehålla föreskrifter om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs för att före- bygga störningar eller andra olägenheter från trafiken.

En bestämmelse som däremot nu bör införas i väglagen efter mönster av annan NRL—anknuten lagstiftning avser skyldigheten att om en väg inte längre används för sitt ändamål ställa i ordning väg- området.

Eftersom väghållare i regel är staten eller kommun synes det inte föreligga behov av säkerhet för att skyldigheten att ställa i ordning vägområdet skall uppfyllas. Vid en eventuell privatisering av delar av vägväsendet kan dock denna fråga övervägas på nytt.

Vi anser däremot att beslut om planering eller byggande av väg skall kunna överklagas av Miljöombudsmannen, när det sker till förmån för miljöintressen.

De ändringar i väglagen som vi sålunda föreslår motiverar vi närmare i nästföljande avsnitt med specialmotivering.

5.2.6. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i väglagen (1971:948)

3 a & Väghållning omfattar byggande av väg och drij? av väg. Till byggande av väg rälmas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning som ombyggnad av väg.

Paragrafen överensstämmer med nuvarande 4 5 första stycket och 10 5 första stycket. Dessa bestämmelser föreslås flyttade hit för att få definitionerna samlade och underlätta läsningen av det föreslagna följande nya avsnittet om aktsamhetsregler. Innehållet i den nuvarande lydelsen förs över till 4 b &.

Allmänna aktsamhetsregler

4 5 Vid planläggning av väg och vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet och kultunniliövård. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skade- risker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomis/d rimligt.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Bestämmelsen i 4 5 andra stycket innehåller i nuvarande lydelse att vid väghållning tillbörlig hänsyn skall tas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och kulturmiljövård. Frågor om miljö— och naturvårdshänsyn behandlas i andra stycket.

Även om intressen, som står emot vägintressena, främst allmänna sådana, i de flesta fall kan tillgodoses med tillämpning av annan

lagstiftning föreslår vi att det i väglagen tas in en allmän aktsamhets— regel om bl.a. miljöhänsyn. I avsnitt 5.1.3 och 5.1.4 har vi diskuterat hur en sådan regel bör utformas.

Enligt vår mening bör i väglagen tas in den allmänna aktsamhets- regel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 5; i så fall bör den reser— vation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen. Beträffande reservationen bör emellertid i väglagen inte göras någon knytning till "verksamhet av det slag som det är fråga om". Denna avvikelse från miljöbalken motiveras av att ordet "verk- samheten" kan komma att uppfattas såsom syftande inte enbart på vägföretaget utan också på trafiken på vägen, något som inte är avsett. Den nämnda allmänna aktsamhetsbestämmelsen ger uttryck för prin- cipen att skador skall förebyggas och för försiktighetsprincipen. Dessa principer är grundläggande för hälso- och miljöskyddet och bör komma till uttryck också i väglagen. Den allmänna aktsamhetsregeln om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått behöver däremot inte föras in i väglagen, eftersom den främst har betydelse för miljöfarlig verksamhet och skall tillämpas på Vägföretag i egenskap av sådan verksamhet.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör av en övergripande aktsamhetsregel i väglagen framgå, att avvägningar skall ske även gentemot andra allmänna intressen än hälso-, miljö- och hushållnings- intressena liksom gentemot enskild rätt, t.ex. fastighetsägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagarens. I första stycket föreslås därför att vid planläggning av väg och vid väghållning tillbörlig hänsyn skall tas till också till andra allmänna intressen liksom till enskild rätt. Av övriga allmänna intressen synes trafiksäkerheten och kulturminnesvården i likhet med nu böra nämnas särskilt. Med stöd av bestämmelsen bör hänsyn kunna tas också till exempelvis kulturminnen och fornminnen liksom till rennäringen.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö- balken. Vi har behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

Inte minst viktigt är det att vid planläggningen av väg beakta de miljörisker som är förenade med den trafik som kan antas komma att gå fram vägen. Av denna anledning bör planläggningen särskilt fram- hävas i paragrafen.

Eftersom vägar med den trafik som bedrivs på dem är att hänföra till miljöfarlig verksamhet blir miljöbalkens stoppregler för miljöfarlig verksamhet tillämpliga. Vägar får sålunda inte byggas eller drivas i strid med stoppreglema. Miljöbalkens tillsynsbestämmelser skall tillämpas på trafikanläggningar, vilket bl.a. innebär att en tillsynsmyn— dighet kan förbjuda en väg som kan medföra skada på människors hälsa eller påtaglig skada på miljön (se lagrådsremissen avsnittet 14. 12.5). Efter sådant ingripande av tillsynsmyndigheten kan företaget prövas som miljöfarlig verksamhet. Någon motsvarighet till miljö— balkens stoppregler bör inte föras in i väglagen. Det är dock menings- löst att Vägverket fattar beslut om ett Vägföretag, ifall stoppreglema i miljöbalken är tillämpliga och förhållandena inte är sådana att rege- ringen kan ge dispens. Självfallet måste bedömningen av dessa frågor göras enligt samma grunder av vägmyndighetema som av miljö- och hälsoskyddsmyndighetema, så att inte de senare skall behöva ingripa mot projekt som godtagits av de förra.

Till tillämpningen i vägfrågor av paraplybestämmelsema i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken återkommer vi under 4 a 5 och 15 &.

Bestämmelserna i tredje och fjärde avdelningarna av miljöbalken, om naturvård och bevarande av biologisk mångfald resp. särskilda aktsamhetsregler, får naturligtvis betydelse även för vägar. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om strandskydd och markav— vattning och om miljöfarlig verksamhet samt om hälsoskydd. Den prövning som skall göras enligt dessa kapitel ankommer dock inte på vägmyndigheterna. Frågor exempelvis om vägar som miljöfarlig verksamhet prövas i stället av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsyns— och tillståndsmyndighet enligt miljöbalken och av Koncessions— nämnden.

Bestämmelsemai femte, sjätte och sjunde avdelningarna i balken, dvs. om tillsyn m.m., om påföljder resp. om ersättning m.m., saknar betydelse för vägmyndighetemas egen tillämpning av väglagen. Däre— mot kan exempelvis väghållaren bli ersättningsskyldig enligt miljö- skadereglerna för skador som biltrafiken vållar på omgivningen (se NJA 1975 s. 155). Åtminstone gäller detta om skador som har sam— band med väghållarens egna åtgärder. I det anförda rättsfallet var det frågan om skador genom skakning som ju direkt sammanhänger med vägbanans konstruktion och dessutom var det ostridigt att kommunen i egenskap av väghållare hade att svara för ersättningsgill skada som orsakats av trafiken på vägen.

4 a & Vid prövning av ärenden enligt denna lag tillämpas bestäm- melserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts enligt 6 kap. miljöbalken. En väg skall ges sådant läge och utförande att ändamålet med vägen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att det innebär en oskälig kostnad.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall en miljökonsekvens- beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken finnas tillgänglig.

Första stycket första meningen motsvarar delvis 3 a 5 i nuvarande lydelse. Andra meningen i stycket motsvarar nuvarande 13 5. Andra stycket har viss motsvarighet 1 15 å andra stycket andra meningen i nuvarande lydelse.

Motiven för de nu föreslagna bestämmelserna redovisas i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4.

Enligt vår mening bör miljöbalkens paraplybestämmelser tillämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen, dvs. främst vid upprättande och fastställande av arbetsplaner. Även om en miljökon- sekvensbeskrivning inte kan prövas förrän i samband med arbets- planen, bör arbetet med beskrivningen påbörjas tidigt i planerings- processen och efter hand utvecklas och fördjupas. Konsekvens- beskrivningen blir då ett verktyg för att påverka lokaliseringen och utformningen av vägföretaget och medverkar därmed till ett optimalt resultat. Om miljökonsekvensema utreds först senare och det då visar sig att det redan planerade företaget inte kan godtas, har ju plane- ringen skett till ingen nytta. Liknande synpunkter kan anföras till stöd för att också hushållningsbestämmelser och kvalitetsnormer måste beaktas i ett tidigt skede.

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar enligt 8 kap. förslaget till miljöbalk behandlar vi också under 15 5.

4 b 5 Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

Paragrafen är ny. Motiven för bestämmelsen redovisas i avsnitt 5.1.4.

10 & Ny väg fär anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna.

Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt.

Första och andra styckena gäller inte, om hinder mot företaget möter enligt miljöbalken.

Första och andra styckena överensstämmer med andra resp. tredje stycket i nuvarande lydelse. Tredje stycket är nytt. Nuvarande första stycket föreslås överfört till 3 a &.

Hinder mot Vägföretag kan möta enligt miljöbalken. Detta framgår av kommentaren till 4 a 5. En erinran härom har tagits in i tredje stycket.

(13 &) Paragrafen föreslås upphävd och ersatt av 4 a 5.

14 & Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelserfår väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre av- vikelser göras.

Gäller skydd för naturområden enligt bestämmelser i miljöbalken eller med stöd av sådana bestämmelser meddelade föreskrifter eller finns andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an— vändning än som avses i första stycket skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från bestämmelser som avses i andra stycket.

I 14 å andra stycket föreskrivs nu att om naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser gäller för marks bebyggande eller an- vändning än som avses i första stycket skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Vidare föreskrivs i 14 & tredje stycket att, om det finns särskilda skäl, regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag från de bestämmelser som avses i andra stycket.

Hänvisningen till naturvårdsföreskrifter bör ersättas med en hän- visning till bestämmelserna i 9 kap. miljöbalken om skydd för natur— områden samt sådana föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

15 5 För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.

I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget.

Arbetsplanen skall, utöver en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken, innehålla de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget. Särskilt skall anges de skyddsåtgärder och för- siktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken.

Paragrafen motsvarar 15 å i nuvarande lydelse.

I nuvarande lydelse innehåller paragrafen bestämmelser om att en arbetsplan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och att i en sådan beskrivning, förutom väntade miljöeffekter, skall redovisas förslag till skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Enligt vårt förslag till miljöbalk är emellertid detta inte en uppgift för miljökon— sekvensbeskrivningen, som skall redovisa effekterna av olika åtgärder, däri inbegripet olika alternativa försiktighetsmått och skyddsåtgärder. Att ta ställning till vad som faktiskt skall göras blir däremot en huvud— uppgift vid utarbetandet av själva arbetsplanen. Bestämmelsen i tredje stycket har anpassats härtill.

Egentligen är bestämmelsen i tredje stycket första meningen om miljökonsekvensbeskrivningar inte nödvändig från lagteknisk synpunkt. Anledningen härtill är att vi redan i 4 a 5 andra stycket föreslagit bestämmelser om sådana beskrivningar i vägärenden. Med hänsyn till den betydelse en miljökonsekvensbeskrivning har för att beskriva effekterna på hälsa, miljön och hushållningen med naturresurser till följd av ett företag enligt en arbetsplan bör en erinran om att arbets- planen skall innehålla bl.a. en miljökonsekvensbeskrivning likväl tas in i förevarande paragraf.

En viktig uppgift vid framför allt planeringen av nya vägar är att förebygga att människor utsätts för störningar av trafikbuller; som framgår av avsnitt 5.2.1 är trafikbuller den miljöstörning som berör flest människor i Sverige och olägenheterna för människors hälsa kan vara betydande. Därvid kan föreskrifter om miljökvalitetsnormer som avser buller ge vägledning för planeringen. Vi förutsätter att sådana föreskrifter kommer att utfärdas på ett tidigt stadium efter miljöbalkens antagande, eftersom bullerfrågoma under årens lopp blivit grundligt genomlysta och goda möjligheter finns att mäta miljöns kvalitet i fråga om buller. Ny väg får därvid inte planeras eller byggas så att gällande miljökvalitetsnormer överträds. Ett viktigt instrument vid prövningen blir miljökonsekvensbeskrivningar av den nya vägens effekter i fråga

om trafikbuller och om alternativ för att lösa kommunikations- problemen med mindre olägenheter. Det är nödvändigt att en miljö- konsekvensbeskrivning som avser bullerfrågorna föreligger på ett tidigt stdium av planeringen så att möjligheterna att förebygga bullerstör- ningar kan tillvaratas innan det är för sent. Vad gäller befintliga vägar måste överskridanden av miljökvalitetsnormer, som till en början kommer att föreligga i stor omfattning, angripas successivt med hjälp av sådana åtgärdsprogram som förordas i vårt huvudbetänkande.

Arbetsplanen avser åtgärder inom vägområdet. Alla åtgärder som omnämns i en arbetsplan behöver emellertid inte vara vägåtgärder. Bullerreducerande åtgärder kan avse åtgärder på omgivande fastig- heter, t.ex. bullerskydd i form av treglasfönster i kringliggande bostadshus. Sådana åtgärder måste emellertid ske i samverkan med fastighetsägarna. Bestämmelser om dem kan därför inte meddelas i arbetsplanen, som endast kan ange målet för och inriktningen av åtgärderna. Kan samförstånd inte åstadkommas i efterskott, kan svåra problem uppkomma för tillsynsmyndighetema på miljösidan. Är man inte övertygad om möjligheten att åstadkomma nödvändiga miljöskydd- sågärder samförståndsvägen, måste arbetsplanen föreskriva andra typer av skyddsåtgärder och försiktighetsmått.

16 5 Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträclozing och vägförslagets uyormning i övrigt ske med be- rörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de hälso- och miljöskyddsmyndigheter som berörs.

Förfarandet enligt —-- i områdesbestämmelser. Avser arbetsplan --- är färdigställt.

I första stycket andra meningen har uttrycket " naturvårdsmyndigheter” bytts ut mot "hälso- och miljöskyddsmyndigheter".

26 & Väg skall hållas --- andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområdet hållas i sådant skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i höga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled.

De åtgärder --- som behövs.

I andra stycket har uttrycket att "skäliga sanitära hänsyn -—- blir till— godosedda" bytts ut mot det i 15 kap. 1 & förslaget till miljöbalk an- vända uttrycket att "olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps".

28 5 Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan här till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i an- språk. Bestämmelserna i 13-20 åå skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 & tredje stycket, 17 & tredje stycket och 18 å andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg.

Hänvisningen till andra lagrum har utvidgats till att avse även 15 5. Detta innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även i fall som avses i förevarande paragraf. En sådan beskrivning torde alltid vara av värde i vägärenden. Omfattningen av beskrivningen får självfallet anpassas till frågans vidd.

32 å Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig att ställa i ordning vägområdet och vidta åtgärder för att förebygga att områdets skick vållar störningar och olägenheter i framtiden. Väg— hållaren får föra bort vad som anbringats inom vägområdet för väg- ändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga uppkommit om markens användning som enskild väg.

Vad som inte förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

I första stycket har som en andra mening tagits in en bestämmelse om skyldighet för väghållaren att ställa i ordning vägområdet så att det inte kan uppkomma störningar och olägenheter för framtiden.

På senare tid har det visat sig att när vägbanor skall schaktas bort fyllningen kan bestå av förorenade massor. Kostnaderna för sanering kan bli mycket stora. Ibland kan det tänkas att miljöriskerna blir mindre om vägbanan får ligga kvar än om massorna skall flyttas. Detta måste beaktas vid utformningen av återställningsåtgärderna.

474 Kapitel 5 (38 &) Paragrafen föreslås upphävd.

I paragrafen föreskrivs nu, att om väghållaren till drift av väg behöver ta sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta kan ske utan avsevärd olägenhet, så kan länsstyrelsen på fram- ställning av väghållaren föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för rättens utövande.

I ett sådant fall kan det också behövas tillstånd till täktverksamhet enligt miljöbalken. Även frågan om sådant tillstånd prövas av läns- styrelsen. Prövningen av de båda tillståndsfrågoma skulle därför samordnas.

Det har emellertid blivit upplyst att förevarande paragraf praktiskt taget aldrig tillämpas numera. Möjligen var den mer lämpad för äldre förhållanden när vägarna var små. Med nutidens stora belagda vägar som inte fordrar grusning och med tanke på att vid vinterväglag saltning - åtminstone i landets södra och mellersta delar — är vanligare än sandning synes "husbehovstäkter" för vägändamål knappast vara ändamålsenliga. En bättre lösning på samordningsproblemet synes vara att upphäva denna paragraf och anslutande ersättningsregler (63 5 första stycket 5) och låta väghållaren förvärva erforderliga massor på marknaden; miljöbalkens föreskrifter är tillämpliga på leverantörernas täkter.

63 & Väghållaren skall ersätta skador —-- 4. att intill vägområde sätta upp snöskärm. Väghållaren skall —-- är avsevärda. Bestämmelserna i --- skall lämnas.

Ändringen innebär att punkt 5, om ersättning för rätt till täkt för drift av väg, föreslås upphävd, jämför 38 &.

76 & Vägverkets får --- denna lag.

Statens naturvårdsverk --- verksamhetsområde.

Länsstyrelsen får --- verksamhetsområde.

Vägverkets och länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas även av Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

Enligt miljöbalken får beslut enligt balken överklagas även av Miljö- ombudsmannen. Det synes knappast kunna hävdas att behovet av eller motiven för en överklaganderätt har annan vikt i vägfrågor än när det gäller miljön i övrigt. Även Miljöombudsmannen bör tillerkännas talerätt på väglagens område såvitt avser tillämpningen av bestäm— melser till skydd för hälsan eller miljön.

5.3. Luftfartslagen

5.3.1. Inledning

På luftfarten kan från miljösynpunkt anläggas i princip samma synsätt som på vägtrafiken. Den vållar i stort sett samma störningar på omgiv— ningen som vägtrafiken i form av buller och utsläpp med åtföljande luftföroreningar. En skillnad föreligger så till vida att störningama i särskilt hög grad är koncentrerade lokalt, till de orter där flygplatserna ligger, även om naturligtvis även flygning på hög höjd medför på- verkan exempelvis på ozonskiktet. Våra förslag i huvudbetänkandet är också gemensamma för flygplatser och vägar, med det undantaget att större flygplatser är och föreslås förbli underkastade obligatorisk miljöprövning vilket inte är fallet med vägarna. Bortsett härifrån kan såvitt angår principiella synpunkter hänvisas till föregående avsnitt 5 .2 rörande väglagen.

5.3.2. Luftfartslagen

Luftfartslagen (1957:297) innehåller ett stort antal bestämmelser av skiftande karaktär, både civilrättsliga, offentligrättsliga och straff- rättsliga. Lagen är indelad i två avdelningar, en om civil luftfart som innehåller 14 kapitel och en om militär luftfart och annan luftfart för statsändamål som innehåller ett enda kapitel om tre paragrafer. Den första avdelningen innehåller bl.a. bestämmelser om flygplanen, såsom om deras luftvärdighet och miljövärdighet, om besättningarna och om luftfartscertifikat, om ordningen ombord på flygplanen, om flygplatser, om tillstånd till kommersiell flygtrafik, om flygsäkcrhet och räddnings- tjänst, om de civilrättsliga villkoren för flygtransporter och om skade- ståndsansvar.

Luftfartslagen och luftfartsförordningen (1986:171) ställer krav på att luftfartyg skall vara miljövärdiga då de används vid luftfart. I 3 kap. luftfartslagen finns bl.a. bestämmelser om luftfartygs miljö- värdighet. I l & föreskrivs att luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid luftfart. Enligt 2 5 andra stycket anses ett luftfartyg miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning.

I princip skall ett luftfartyg vara registrerat för att få användas. En sådan registrering förutsätter att Luftfartsverket utfärdat ett s.k. miljö- värdighetsbevis. I ett sådant anges bl.a. att motorerna uppfyller vissa krav i fråga om utsläpp av luftföroreningar samt buller. Luftfartsverket har utfärdat föreskrifter om de krav som skall ställas. Kravnivåema har utarbetats i internationellt samarbete.

Även i övrigt innehåller luftfartslagen bestämmelser som kan vara av betydelse för frågan om miljöstörningar från luftfarten, såsom bestämmelserna om tillstånd till flygverksamhet och om militär flyg- verksamhet. Vi finner dock inte anledning att nu föreslå några änd— ringar i de bestämmelser vi hittills berört. Vi tar endast upp den del av luftfartslagen som är NRL-anknuten, nämligen 6 kap. om flyg- platser och markorganisationen i övrigt.

Som framgår redan av rubriken innehåller 6 kap. ett antal olik- artade bestämmelser, utom de som handlar om flygplatserna också bestämmelser om bl.a. anläggningar till hinder för luftfarten, avgifter och trafikledning.

Om flygplatser gäller enligt luftfartslagen bl.a. följande. Flygplatser och andra anläggningar för luftfarten skall uppfylla säkerhetens krav (1 5). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om luftvägar och om luftrum (2 5). Flygplatser för allmänt bruk, allmänna flygplatser, får inte inrättas eller drivas utan tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (4 å). Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgiv— ningen och till totalförsvaret. Vid tillståndsprövning skall natur- resurslagen tillämpas (5 $). Villkor kan föreskrivas för tillståndet (6 5), som också under angivna förutsättningar kan återkallas (7 5). Allmänna flygplatser får inte tas i bruk innan de har godkänts. God— kännandet skall förenas med villkor och kan under vissa förut- sättningar återkallas. (9 å.) Regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer får föreskriva vilka flygplatser som får användas vid olika slag av luftfart (12 å).

Luftfartslagen anknöts till naturresurslagen under riksdags- behandlingen av den sistnämnda lagen efter förslag av Bostadsutskottet (BoU 1986/8'7z3 s. 14, BoU l986/87:4 s. 43). Utskottet ansåg detta väl motiverat bl.a. med hänsyn till att lagen reglerar tillkomsten av anläggningar som har stor påverkan på omgivningen.

Luftfartsverket prövar inte behovet av enskilda flygplater. Det finns inte heller något krav på tillstånd för inrättande eller drift av sådana flygplatser. De enskilda flygplatserna kan, om de uppfyller vissa krav, bli godkända av Luftfartsverket och kallas då godkända enskilda flygplatser.

5.3.3. Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö- balken

Vår uppgift är att utreda frågan om en anpassning av luftfartslagen till den syn på hälso— och miljöfrågor som ligger till grund för miljö- balken. Luftfartens hälso- och miljöpåverkan skall prövas med tillämp- ning av miljöbalkens mål och grundläggande principer.

En viktig utgångspunkt är därvid att miljömyndighetema skall få ett vidgat ansvar i fråga om tillsynen av bl.a. flygplatser med avseende på olägenheter och störningar från dem. För närvarande innehåller 6 % tredje stycket andra meningen miljöskyddslagen att stoppreglema i samma paragraf inte hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg vars anläggande prövas i särskild ordning används för sitt ändamål. Denna undantagsregel avskaffas i miljöbalken. Detta öppnar möjlighet för miljömyndighetema att stoppa ett flygplatsprojekt, om detta skulle anses strida mot bestämmelserna i balken och inte förhållandena är sådana att regeringen har möjlighet att tillåta ett undantag.

Om sålunda tillsynsfrågor av alla slag kommer att kunna prövas enligt miljöbalken återstår främst att reglera hälso- och miljöfrågorna i luftfartslagen i anslutning till frågor om planering och byggande av flygplatser. Frågor som berör störningar och olägenheter från redan befintliga flygplatser kan bara i mindre mån lösas med hjälp av luft— fartslagens regler. Det kommer sålunda att uppstå en viss dualism mellan luftfartslagen och miljöbalken där luftfartslagen får störst

betydelse för nya flygplatsers hälso— och miljöanpassning medan miljöbalken reglerar störningar och olägenheter från befintliga flyg- platser. Denna dualism gör det bara så mycket mer nödvändigt att miljöbalken och luftfartslagen harmonierar i fråga om hälso— och miljökraven.

Flygplatser påverkar den fysiska landskapsbilden. Men vid be- dömningen av flygplatser med hänsyn till deras hälso— och miljö- påverkan måste också flygtrafikens inverkan beaktas. Det är denna i högre grad än anläggningen som sådan som kan medföra olägenheter och skador på hälsan och miljön. Dessa vållas av olika störningar från flygtrafiken, främst i form av luftföroreningar och buller samt risk för mark- och vattenföroreningar vid tankning och avisning.

Vid prövningen av konsekvenserna av en flygplats för hälsan och miljön måste också beaktas i vilken omfattning flygplatsen kommer att utnyttjas av flygtrafiken och vilka effekterna därav blir av utsläpp och buller. Samma frågor gör sig också gällande vid utfärdandet av före— skrifter om flygvägar och om luftrum. Dessa frågor bör särskilt tillåtas styra lokaliseringen av flygplatsen eller flygleden men kan också få betydelse för villkor om skyddsåtgärder. Tillståndshavaren bör svara för de skador och olägenheter som uppkommer även av flygtrafiken på flygplatsen i form av buller och luftföroreningar; däremot skulle det föra för långt att ställa tillståndshavarna till svars för skador till följd av flygtrafiken mellan flygplatserna. Det är nämligen flygplats- innehavaren som har möjlighet att i olika hänseenden åstadkomma begränsningar av flygtrafiken på flygplatsen och kräva förbättringar i fråga om teknik och handhavande av de flygplan som trafikerar flyg- platsen. Uppkommer under flygplatsens drift opåräknade störningar bör miljömyndighetema kunna meddela föreskrifter om nya skydds- åtgärder eller i undantagsfall förbud mot flygplatsens användande med stöd av tillsynsreglema i miljöbalken. Miljöbalkens stoppregler för miljöfarlig verksamhet blir tillämpliga på flygplatser i deras egenskap av sådan verksamhet.

För anpassningen av luftfartslagen till miljöbalken bör därför kunna tillämpas i huvudsak den ordning som vi i det föregående förordat 'i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4. Det innebär att luftfartslagen bör innehålla bl.a. en allmän aktsamhetsregel i förening med en allmän hänvisning till miljöbalken, en lokaliseringsbestämmelse och särskilda hänvis— ningar till miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitets-

normer och miljökonsekvensbeskrivningar. De gränser som gäller för vad människan och naturen ytterst får utsättas för skall självfallet tillämpas också i fråga om luftfarten.

I miljöbalken skall bl.a. miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen samordnas. En effekt av detta blir att frågor om luftföroreningar och buller inom- och utomhus till följd av lokal påverkan av bl.a. flyg- platser kan behandlas enligt i huvudsak enhetliga aktsamhets- och tillsynsregler.

De nu föreslagna lösningarna innebär att kraven från miljöskydds- synpunkt på luftfarten kan harmoniseras med övriga miljökrav enligt balken, så att likartade utgångspunkter finns för de olika samhälls- sektorema. -

Luftfartslagen innehåller i 6 kap. 6 5 en bestämmelse som innebär att när tillstånd till allmän flygplats meddelas så får villkor meddelas Br tillståndet. Bestämmelsen bör ändras så att därav framgår tydligt att villkor får meddelas även till skydd för hälsan, miljön och hushåll- ningen med naturresurser. Sådana villkor bör kunna ändras. En be- stämmelse om villkorsändring bör därför införas i luftfartslagen.

Vidare bör i luftfartslagen efter mönster av annan NRL-anknuten lagstiftning införas en bestämmelse som avser skyldigheten att om en flygplats inte längre används för sitt ändamål ställa i ordning flyg- platsområc'et.

När de' gäller frågan om skyldighet att ställa säkerhet för full— görandet av åtgärder för iordningställande kan det ifrågasättas om någon sådan skyldighet behöver införas, eftersom det i regel är staten eller komnun som driver flygplatsen. Eftersom det synes ligga nära till hands rtt allmänna flygplatser i framtiden kan komma att drivas i privat regibör det dock finnas en möjlighet att ställa krav på säkerhet. Detta gäller särskilt som tillstånd till allmän flygplats kan tidsbe— gränsas, vilket ökar de praktiska möjligheterna att ställa säkerhet. Kravet på räkerhet bör dock tillämpas med försiktighet. Kostnaden för att ställa sikerhet kan bli mycket stor och inte stå i rimlig proportion till behovet av den.

Vi anser vidare att beslut om inrättande av en flygplats skall kunna överklagas av Miljöombudsmanneni frågor som rör skyddet för hälsan och miljön

De ändingar i luftfartslagen som vi sålunda föreslår motiverar vi närmare inästföljande avsnitt med specialmotivering.

5.3.4. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

6 kap. Flygplatser och markorganisationen i övrigt

1 5 Vid inrättande och begagnande av jlygplatser och andra anlägg- ningar för luftfarten samt av luftleder skall tillbörlig håruyn tas till allmänna intressen, såsom jlygsäkerheten och behovet av lämplig trajilgtörsörjning, och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller numren skall förebyggas och skade— risker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om hängande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Paragrafen är ny.

Även om intressen, som står emot luftfartsintressena, främst allmänna sådana, i de flesta fall kan tillgodoses med tillämpning av annan lagstiftning föreslår vi att det i luftfartslagen tas in en allmän aktsamhetsregel om bl.a. miljöhänsyn. I avsnitten 5.1.3 och 5.1.4 har vi diskuterat hur en sådan regel bör utformas.

Enligt vår mening bör sålunda i luftfartslagen tas in den allmänna aktsamhetsregel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 &; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen. Beträffande reservationen bör emellertid i luftfartslagen inte göras någon knytning till "verksamhet" av det slag som det är fråga om'. Denna avvikelse från miljöbalken motivras av att ordet verksamheten kan komma att uppfattas såsom syftande inte enbart på flygplatsen, anläggningen eller luftleden utan också på själva flygtrafiken, något som inte är avsett. Den nämnda allmänna akt- samhetsbestämmelsen ger uttryck för principen att skador skall före- byggas och för försiktighetsprincipen. Dessa principer är grund- läggande för hälso- och miljöskyddet och bör komma till uttryck också i luftfartslagen. Den allmänna aktsamhetsregeln om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått behöver däremot inte föras in i luftfartslagen,

eftersom den främst har betydelse för miljöfarlig verksamhet och skall tillämpas på flygplatsföretag i egenskap av sådan verksamhet.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör vidare av en över- gripande aktsamhetsregel i luftfartslagen framgå, att avvägningar skall ske även gentemot andra allmänna intressen än hälso-, miljö- och hushållningsintressena liksom gentemot enskild rätt, t.ex. fastighets- ägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till före— tagarens. I första stycket föreslås därför att vid inrättande och begag— nande av flygplatser och andra anläggningar för luftfarten samt av luftleder tillbörlig hänsyn skall tas också till andra allmänna intressen liksom till enskild rätt. Av övriga allmänna intressen synes flygsäkcr- heten och behovet av lämplig trafikförsörjning böra nämnas särskilt. En flygplats byggs bara om det finns ett faktiskt behov av den. Därvid tillmäts alltid flygsäkerheten stor betydelse.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö- balken. Vi har behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

Eftersom flygplatser och den trafik som bedrivs från dem undan- tagslöst torde vara att hänföra till miljöfarlig verksamhet blir miljö- balkens stoppregler tillämpliga. Flygplatser får sålunda inte byggas eller drivas i strid med stoppreglema. Det är således meningslöst att tillstånd meddelas enligt luftfartslagen, ifall stoppreglemai miljöbalken är tillämpliga och förhållandena inte är sådana att regeringen kan ge dispens. Miljöbalkens tillsynsbestämmelser skall tillämpas på trafik- anläggningar. Detta innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet kan förbjuda en flygplats som kan medföra skada på männiSkors hälsa eller påtaglig skada på miljön. Självfallet måste bedömningen av dessa frågor göras enligt samma grunder av luftfartsmyndigheterna som av miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna, så att inte de senare skall behöva ingripa mot projekt som godtagits av de förra.

Ansvaret för att motverka skador från flygtrafiken på omgivningen läggs alltså här på flygplatshållaren. Så är redan nu fallet; miljövillkor som meddelas för tillstånd till flygplats innefattar exempelvis buller- krav, som det är flygplatshållarens uppgift att genomdriva i för— hållande till flygföretagen.

1 a & Befattningshavare, som --- qutfartens säkerhet. Ifråga om --- regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar andra och tredje styckena i nuvarande 1 5.

5 5 I ärenden om beviljande av tillstånd tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken. En flygplats skall ges sådant läge och utförande att säkerhetens la'av blir uppfyllda och ändamålet med jlygplatsen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att det innebär en oskälig kosmad.

I ett ärende om beviljande av tillstånd skall en miljökonsekvens- beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

Första stycket motsvarar delvis 5 & tredje stycket i nuvarande lydelse. Andra stycket är nytt. Motiven för de föreslagna bestämmelserna redovisas i avsnitt 5.1.5.

Tillägget i första stycket andra meningen föranleds av att frågan om lokalisering är av sådan vikt att det i luftfartslagen bör tas in en särskild bestämmelse därom. Av alla frågor som kan inverka på bedömningen av en flygplats miljöpåverkan torde den om lokali- seringen vara den viktigaste.

Enligt vår mening bör miljöbalkens paraplybestämmelser tillämpas i tillståndsärenden enligt förevarande kapitel i luftfartslagen, dvs. i ärenden om tillstånd till flygplatser. Även om en miljökonsekvens- beskrivning inte kan prövas förrän i tillståndsärendet, bör arbetet med beskrivningen påbörjas tidigt i planeringsprocessen och efter hand utvecklas och fördjupas. Beskrivningen blir då ett verktyg för att påverka lokaliseringen och utformningen av flygplatsen och medverkar därmed till ett optimalt resultat. Om miljökonsekvensema utreds först senare och det då visar sig att den redan planerade flygplatsen inte kan godtas, har ju planeringen skett till ingen nytta. Liknande synpunkter kan anföras till stöd för att också hushållningsbestämmelser och kvalitetsnormer måste beaktas i ett tidigt skede.

I förslaget syftar säkerheten på flyg- och trafiksäkerheten, in- begripet risken för haverier i omgivningen, medan intrång och olägen-

het syftar på skyddet för hälsan, miljön och hushållningen med natur- resurser.

5 a & Avser prövningen --- i regionen.

Paragrafen motsvarar andra stycket i nuvarande 5 &. Motsvarighet till tredje stycket i paragrafen finns i föregående paragraf och motsvarig- het till fjärde stycket finns i nästföljande paragraf.

] första stycket av nuvarande 5 & föreskrivs bl.a. att tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till total- försvaret. Dessa bestämmelser får i förslaget motsvarigheter i 1 och 5 55. Stycket kan därför utgå.

5 b 5 Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Paragrafen överensstämmer med 5 & fjärde stycket i nuvarande lydelse.

5 c 5 Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat fi'ågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt detta kapitel.

Paragrafen är ny.

Motiven för bestämmelsen redovisas i avsnitt 5. 1 .4. Har regeringen prövat tillståndsfrågan är därmed den fortsatta långsiktiga mark- användningen definitivt avgjord och den intresseawägning som gjorts i ärendet skall ligga till grund för bedömningen enligt luftfartslagen.

6 5 Ett tillstånd skall förenas med de villkor om hur flygplatsen skall anordnas och begagnas som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av flygplatsen på människors hälsa eller miljön, främja en hållbar hushållning med naturresurser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt.

När tillståndet meddelas av regeringen, får villkor föreskrivas av den myndighet regeringen bestämmer.

Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas staten.

Första stycket motsvarar delvis första stycket första meningen i nuvarande lydelse. Andra stycket motsvarar första stycket andra meningen i nuvarande lydelse. Tredje stycket överensstämmer med andra stycket i nuvarande lydelse.

I nuvarande lydelse av första stycket i paragrafen sägs bl.a. att när tillstånd meddelas får villkor föreskrivas för tillståndet. Vi föreslår att paragrafen ändras för att tydligare markera att behovet av skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser skall särskilt beaktas vid bedömningen av frågan, om villkor skall meddelas.

Förevarande lag syftar emellertid också till att tillgodose flyg— säkerheten och i övrigt till en avvägning även gentemot andra allmänna intressen än miljöintressena liksom gentemot enskilda intressen. Villkor bör kunna meddelas till skydd för flygsäkcrheten och andra allmänna intressen än miljöintressena liksom till skydd för enskild rätt.

6 a & Uppkommer genom flygplatsens begagnande betydande olägen- het som inte förutsågs när tillståndet meddelades, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de villkor för det fortsatta begagnandet som behövs för att förebygga eller minska olägenheten.

Paragrafen är ny.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 anser vi det befogat att i bl.a. luftfartslagen införa en bestämmelse som gör det möjligt att föreskriva nya eller ändrade villkor för den verksamhet som avses med ett tillstånd. Det bör dock vara fråga om en ”betydande" olägenhet för att nya eller ändrade villkor skall få föreskrivas.

6 b 5 Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att säketh ställs för att den som innehar tillståndet skall fullgöra skyldigheten enligt 7 a & att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning skall

säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Paragrafen är ny.

I avsnitt 5.1.4 har vi uttalat att åtminstone i flertalet av de NRL- anknutna lagarna bör införas bestämmelser som gör det möjligt att föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder.

Skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder bör vara huvudregel vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning. Staten och kommunerna bör dock som regel kunna befrias från att ställa säkerhet. Om staten eller någon kommun är flygplatshavare bör det därför anses föreligga särskilda skäl att inte kräva säkerhet.

7 a & Upphör ett tillstånd att gälla, är den som senast har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild syn- punkt. I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i samband med att tillståndet upphör.

Iakttar den som har innehafi tillståndet inte vad som har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställnings- åtgärder vid vite förelägga honom aafiillgöra sina åligganden. Vites- föreläggande skall delges.

Paragrafen är ny.

Som vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör det finnas möjlighet att föreskriva att naturliga förhållanden som rubbats av en verksamhet skall åter- ställas när verksamheten upphör. Frågan om återställningsåtgärder kan regleras på olika sätt, antingen i form av villkor i samband med att tillstånd meddelas eller som en i lag föreskriven skyldighet som inträder i samband med att tillståndet upphör. Eftersom flygplatser regelmässigt är mycket stora och långlivade anläggningar synes det vara en rimlig ordning att frågan skall kunna prövas av en tillstånds- myndighet i samband med att tillståndet upphör. Detta bör dock inte

hindra att skyldigheten kan bestämmas genom villkor i tillståndet eller koncessionen.

8 & Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Därvid gäller be- stämmelserna i 5—7 a åå.

Sista meningen är tillagd. Särskilt bestämmelserna om återställnings- åtgärder torde kunna ha betydelse även för andra anläggningar än flygplatser.

8 a & Beslut om tillstånd som meddelats av annan myndighet än regeringen får överklagas till regeringen. Sådant beslut får överklagas även av Statens naturvårdsverk och Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

Hälso- och miljöskadoma genom utsläpp och buller från flygplatser kan bli betydande. Som vi anfört i avsnitt 5.1.5 bör Miljöombuds— mannen tillerkännas talerätt enligt luftfartslagen till skydd för hälsan eller miljön. Även Naturvårdsverket bör tillerkännas talerätt.

5 . 4 Farledslagen

5 .4. 1 Gällande rätt

Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (farledslagen) innebär att frågor om sådana åtgärder skall prövas i administrativ ordning. Prövningen handhas i princip av regeringen. Denna ståndpunkt togs i samband med lagens tillkomst efter ett remissyttrande av Sjöfartsverket, som anförde att verket skulle vara innehavare av i vart fall flertalet allmänna farleder, varför det kunde vara inkonsekvent att verket också skulle vara be- slutande i sådana frågor och därmed ges befogenhet bl.a. att till— erkänna sig självt de särskilda tvångsrätter som följer med allmän- förklaringen av en farled. Beslutanderätten ansågs dock kunna i viss

utsträckning delegeras till Sjöfartsverket (prop. 1981/82 med förslag till ny vattenlag m.m. s. 144). Regeringen har också delegerat be— slutanderätt enligt de materiella bestämmelserna i lagen till verket.

Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän farled eller hamn skall prövas av vattendomstol enligt vattenlagen men med rätt för regeringen att pröva tillåtligheten av viktiga företag.

En farled betecknar ett område i vilket man för båtar och skepp. Den kan vara utmärkt men behöver inte vara det. Farled är således ett geografiskt begrepp. Allmän farled är däremot inte ett geografiskt begrepp utan ett rättsligt. Den enda innebörden av att en farled är allmän är att man i vattenlagens mening får erforderlig rätt över vattenområdet för att kunna ansöka hos vattendomstol om att få utföra vattenföretag. Det vanligaste är att först har farleden funnits, därefter har det byggts en hamn och slutligen har leden gjorts till allmän farled. Farleden finns således och hamnen byggs. Farleder har ofta Sjöfartsverket som innehavare men nyttjas i princip av alla. Betydelsen av att någon är innehavare av en allmän farled är oklar, eftersom farled i egenskap av att vara allmän ger annan rådighet över vattnet enligt vattenlagen i leder. Hamnar byggs med stöd av reglerna i vattenlagen och plan- och bygglagen. Inrättandet av hamnar är inte Sjöfartsverkts uppgift. Sjöfartsverket utfärdar inte anvisningar för hur hamnar skall utnyttjas. För detta svarar Arbetarskyddsstyrelsen och kommunala myndigheter.

Lagens anknytning till naturresurslagen kom till genom 1991 års miljöpolitiska beslut. Genom beslutet infördes 1 a & i lagen, vari föreskrivs att vid prövning av ärenden enligt lagen skall naturresurs- lagen tillämpas. I prop. 1990/91:90 En god livsmiljö motiverades ändringen med att inrättande och utvidgningar av allmänna hamnar och allmänna farleder i vissa fall innebär stora ingrepp i miljön som kan föranleda behov av prövning hos regeringen enligt 4 kap. 2 & natur- resurslagen, dvs. fall när regeringen förbehåller sig prövningen enligt lagen (prop. s. 459).

I samband därmed bör erinras om att vid lagens tillkomst departe- mentschefen anförde att en naturlig utgångspunkt för vad som i fram- tiden bör omfattas av begreppet allmän farled bör vara aktuella tran- sportpolitiska bedömningar. Vissa farleder kan t.ex. bedömas vara särskilt lämpliga för större handelstonnage med ofta miljöfarlig last medan andra bör trafikeras främst av mindre fartyg, t.ex. fritidsbåtar.

Det är givet att kravet på farledsanordningar måste avpassas efter de risker den aktuella trafiken medför och de samhällsintressen den representerar (se prop. 1981/ 82: 130 med förslag till ny vattenlag m.m. s. 142).

5.4.2. Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö- balken

Av föregående avsnitt framgår att det är i frågor som rör inrättande och utvidgning av allmän hamn eller allmän farled som lagen bör anpassas till miljöbalken. Även om det är fråga om admininistrativa beslut med rättsverkningar på vattenlagens område kan beslut enligt farledslagen innebära trafikpolitiska avgöranden som kan få avsevärda effekter på miljön.

Däremot bör inte frågor om sjöfartens miljöpåverkan regleras i förevarande lag. Även om allmänna hamnar med åtföljande sjöfart utgör miljöfarlig verksamhet, bör inte ansvaret för sjöfarten, t.ex. i Finlandslederna, läggas på innehavare av farleder eller hamnar. Lagen bör ses som ett planeringsinstrument och snarast jämföras med plan- och bygglagen när det gäller frågan om anpassning till miljöbalken. Sjöfarten bör sålunda bära sitt eget ansvar.

Det sagda innebär att det inte i samma utsräckning som i fråga om andra NRL—anknutna lagar finns behov av ändringar i farledslagen. Vissa av de ändringar som vi i det föregående förordat i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4 bör dock genomföras även i farledslagen. Lagen bör sålunda innehålla en allmän aktsamhetsregel i förening med en allmän hänvisning till miljöbalken, en lokaliseringsbestämmelse och särskilda hänvisningar till miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljö- kvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar.

Farledslagen innehåller inte bestämmelser om villkor men däremot bestämmelser om att när det gäller farleder särskilda föreskrifter får meddelas. Det synes ändamålsenligt att behålla denna ordning som medger att föreskrifter meddelas direkt för sjöfarten och som även ger utrymme för ändring av tidigare meddelade föreskrifter. Bestämmelsen bör dock ändras så att därav framgår tydligt att föreskrifter får meddelas även till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser.

I flertalet NRL-anknutna lagar föreslår vi bestämmelser om skyldig- het för företagaren att återställa förhållandena sedan tillstånd åter- kallats eller verksamheten i övrigt upphört. Beträffande allmän farled synes emellertid sådana bestämmelser överflödiga från miljösynpunkt och i den mån de skall finnas bör de lämpligen tas in i vattenlagens 14 kap. med särskilda bestämmelser om utrivning m.m. För hamnar torde tillräckliga bestämmelser om rivning av byggnader och andra anläggningar finnas i plan- och bygglagen (10 kap. 16-18 55).

Eftersom vi inte föreslår att lagen skall innehålla bestämmelser om skyldighet att vidta återställningsåtgärder finns det inte heller underlag för bestämmelser om ställande av säkerhet.

Däremot anser vi att beslut om inrättande eller utvidgning av en allmän farled skall kunna överklagas av Miljöombudsmannen såvitt gäller skyddet för hälsan och miljön.

De ändringar i farledslagen som vi sålunda föreslår motiverar vi närmare i följande avsnitt med specialmotivering.

5.4.3. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

1 a & Vid inrättande eller utvidgning av en allmän farled eller en allmän hamn skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Paragrafen har getts ny lydelse.

Även om intressen, som står emot sjöfartsintressena, främst allmänna sådana, i de flesta fall kan tillgodoses med tillämpning av annan lagstiftning föreslår vi att det i faledslagen tas in en allmän aktsamhetsregel om bl.a. miljöhänsyn. I avsnitten 5.1.3 och 5.1.4 har vi diskuterat hur en sådan regel bör utformas.

Enligt vår mening bör i farledslagen tas in den allmänna akt- samhetsregel som i miljöbalken återfinnsi 1 kap. 7 5; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen. Beträffande reservationen bör emellertid i farledslagen inte göras någon knytning till "verksamhet av det slag som det är fråga om". Denna avvikelse från miljöbalken motivras av att ordet ”verksamheten" kan komma att uppfattas såsom syftande inte enbart på farleden eller hamnen utan också på sjöfarten, något som inte är avsett. Den nämnda allmänna aktsamhetsbestämmelsen ger uttryck för principen att skador skall förebyggas och för försiktig- hetsprincipen. Dessa principer är grundläggande för hälso- och miljö— skyddet och bör komma till uttryck också i farledslagen. Den allmänna aktsamhetsregeln om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått behöver däremot inte föras in i farledslagen, eftersom den främst har betydelse för miljöfarlig verksamhet och skall tillämpas på farleds- och hamnföretag i egenskap av sådan verksamhet.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör av en övergripande aktsamhetsregel i farledslagen framgå, att avvägningar skall ske även gentemot andra allmänna intressen än hälso-, miljö- och hushållnings— intressena liksom gentmot enskild rätt, t.ex. fastighetsägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagarens. I första stycket föreslås därför att vid inrättande eller utvidgning av en allmän farled eller en allmän hamn tillbörlig hänsyn skall tas till allmänna intressen liksom till enskild rätt.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö- balken. Vi har behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

Miljöbalkens tillsynsbestämmelser skall tillämpas på trafikanlägg- ningar. Detta innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet kan förbjuda en farled eller en hamn som strider mot miljöbalkens stoppregler för miljöfarlig verskamhet. Självfallet måste bedömningen av dessa frågor göras enligt samma grunder av Sjöfartsverket som av miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna, så att inte de senare skall behöva ingripa mot projekt som godtagits av verket.

I andra lagförslag har vi tagit med en bestämmelse att regeringens beslut vid tillåtlighetsprövning enligt 5 kap. förslaget till miljöbalk

skall vara bindande vid prövningen enligt lagen i fråga. Eftersom regeringen själv kan pröva frågor om hamnar och farleder redan enligt förevarande lag och kan göra erforderliga undantag vid delegering till Sjöfartsverket behövs inte en sådan bestämmelse här.

1 b 9 Vid prövningen av ärenden enligt denna lag tillämpas bestäm- melserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken. En allmän farled eller en allmän hamn skall ges sådant läge och utförande att ändamålet med farleden eller hamnen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att det innebär en oskälig kostnad.

Vid prövningen av ett ärende enligt denna lag skall en miljökon- sekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken finnas tillgänglig.

Första stycket första meningen motsvarar delvis l a 5 i nuvarande lydelse. Andra meningen är ny. Andra stycket är också nytt.

Motiven för den nu föreslagna bestämmelsen redovisas i avsnitt 5.1.4.

Tillägget i första stycket andra meningen föranleds av att frågan om lokalisering är av sådan vikt att deti farledslagen bör tas in en" särskild bestämmelse därom. För hamnar torde läget i allmänhet vara givet. I fråga om farleder är däremot lokaliseringen den mest betydelsefulla faktorn när det gäller farledens miljöpåverkan.

Enligt vår mening bör miljöbalkens hushållningsbestämmelser och bestämmelser om miljökvalitetsnormer tillämpas vid prövningen av ärenden enligt lagen. Någon begränsning till frågor om inrättande eller utvidgning av en allmän farled eller en allmän hamn bör således inte göras. Även om en miljökonsekvensbeskrivning inte kan prövas förrän i ett ärende bör arbetet med beskrivningen påbörjas tidigt i planerings- processen och efter hand utvecklas och fördjupas. Beskrivningen blir då ett verktyg för att påverka lokaliseringen och utformningen av farleden eller hamnen och medverkar därmed till ett optimalt resultat. Om miljökonsekvensema utreds först senare och det då visar sig att den redan planerade farleden eller hamnen inte kan godtas, har ju planeringen skett till ingen nytta. Liknande synpunkter kan anföras till stöd för att också hushållningsbestämmelser och kvalitetsnormer måste beaktas i ett tidigt skede.

3 & Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushåll- ningen med naturresurser, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

Enligt vad vi anfört i föregående avsnitt bör förevarande paragraf alltjämt utformas som en bestämmelse om möjlighet att utfärda före— slnifter, inte villkor. Den bör emellertid uttryckligen hänvisa också till intresset av skydd för hälsa, miljö och hushållningen med natur— resurser.

4 5 Beslut enligt --- av Sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen. Beslut av Sjöfartsverket om inrättande eller utvidgning av en allrMn farled eller en allmän hamn får överklagas även av Statens naturvårds—

verk och Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

En allmän farled kan medföra betydande skador särskilt på natur- miljön. Miljöombudsmannen bör därför tillerkännas talerätt även enligt farledslagen såvitt gäller beslut av Sjöfartsverket om inrättande eller utvidgning av en allmän farled eller en allmän hamn. Även Natur— vårdsverket bör tillerkännas talerätt.

5.5. Rörledningslagen

5.5.1. Inledning

Enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar (rörledningslagen) krävs det koncession för att dra fram eller begagna en rörledning för tran- sport av fjärrvärme eller av råolja, naturgas eller produkt av råolja eller naturgas eller av annan vätska eller gas som är ägnad att an- vändas som bränsle. Koncession behövs dock inte för ledningar med en längd av högst 20 km, ledningar för distribution till hushåll eller ledningar inom hamn- eller industriområde (1 $).

Frågan om koncession prövas av regeringen (3 5). Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen dras fram och begagnas och om sökanden är lämplig att utöva den verksamhet som avses med koncessionen. Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser; mindre awikelser får dock göras. Vid koncessionsprövning skall naturresurslagen tillämpas (4 å)?

Koncessionsprövningen enligt 3 & för med sig att rörlednings- företaget kan underkastas en samlad prövning i alla de avseenden där samhällsintressen gör sig gällande. Detta innebär att bl.a. transport- och näringspolitiska, energipolitiska samt miljö-, naturvårds-, försvars— och planpolitiska synpunkter kan beaktas.

I 5-7 åå finns regler om villkor för koncession. Här föreskrivs bl.a. att koncession skall avse ledning med en i huvudsak bestämd sträck- ning och gälla viss tid (5 å). Enligt 6 5 skall koncession förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. Vissa särskilda villkor om statligt deltagande, avgifter, färdig- ställandetid m.m. får också föreskrivas.

Rörledningslagen omfattar bara stora projekt. Det har i praktiken främst varit hetvattenledningar och gasledningar som varit aktuella för koncessionsprövning. Rörledningar förläggs i allmänhet under jord. Vid ledningens början och slut samt vid förgreningar finns terminaler. Utefter ledningen finns också en eller flera pumpstationer, för naturgas kompressorstationer.

Bebyggelseplaneringen i närheten av större naturgasledningar påverkas av säkerhetsföreskriftemas regler om zonindelning och skyddsavstånd. Koncessionsplikti ga ledningar torde alltid vara av sådan storlek och karaktär att de kan få betydelse för en kommuns allmänna utveckling och strategiska markanvändningsbeslut. Det är därför naturligt att kommunen i sin översiktsplanering behandlar rörlednings- frågor.

Rörledningslagen anknöts till naturresurslagen vid den senare lagens tillkomst. Ursprungligen var det meningen att naturresurslagen skulle tillämpas först i samband med att villkoren för koncessionen skulle bestämmas. Motiveringen härför var att hänsynen till andra markanvändningsintressen närmast hörde samman med val av lednings- sträckning och inte med frågan, om rörledningen skulle få komma till stånd eller inte. Lagrådet hade emellertid invändningar mot denna

lösning och i propositionen knöts naturresursprövningen till själva koncessionsprövningen (se prop. 1985/86:90 s. 131).

5.5.2. Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö- balken

Anläggningsarbeten för rörledningar påverkar naturmiljön under en kort tid. Driften av rörledningar innefattar en risk för oavsiktlig utsläpp av den vätska eller gas som transporteras, varför verksamheten och anläggningens utförande omfattas av stränga säkerhetsbestäm— melser. Driften av rörledningar kan sålunda ha viss betydelse när det gäller skyddet för hälsan och miljön och hushållningen med natur- resurser. Tillsynsfrågor av alla slag som angår rörledningar kommer att kunna prövas enligt miljöbalken. Viktigare är dock att reglera hälso- och miljöfrågorna i rörledningslagen i anslutning till frågor om planering och byggande av rörledningar.

För anpassningen av rörledningslagen till miljöbalken bör kunna tillämpas i huvudsak den ordning som vi i det föregående förordat i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4. Det innebär att rörledningslagen bör inne- hålla en allmän aktsamhetsregel i förening med en allmän hänvisning till miljöbalken, en lokaliseringsbestämmelse och särskilda hänvis— ningar till miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitets- normer och miljökonsekvensbeskrivningar.

Enligt 6 & rörledningslagen skall koncession förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. Be- stämmelsen bör ändras så att därav framgår tydligt att villkor får meddelas även till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser. En bestämmelse om villkorsändring finns redan i rörledningslagenlagen.

I rörledningslagen finns också en bestämmelse som, för det fall att en koncession upphör att gälla, ålägger den som senast har haft kon- cessionen att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställ- ning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

I rörledningslagen bör efter mönster från annan NRL-anknuten lagstiftning införas bestämmelser om skyldighet att ställa säkerhet för fullgörandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder, särskilt som koncession ges för viss tid (längst 30 år) och rörledningar i

allmänhet torde komma att drivas av kommunala bolag eller i privat regi. Kravet bör dock tilllämpas med försiktighet. Kostnaden för en säkerhet för återställningsåtgärder kan bli mycket stor och inte stå i rimlig proportion till behovet av den.

Eftersom det är regeringen som meddelar koncession för fram- dragande av rörledningar finns det inte utrymme att ge Miljöombuds- mannen rätt att överklaga ett sådant beslut.

De ändringar i rörledningslagen som vi sålunda föreslår motiverar vi närmare i nästföljande avsnitt med specialmotivering.

5.5.3. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Allmänna aktsamhetsregler

4 5 Vid framdragande och begagnande av rörledningar skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning

det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Rubriken är ny och paragrafen har getts ny lydelse.

Även om intressen, som står emot rörledningsintressena, främst allmänna sådana, i de flesta fall kan tillgodoses med tillämpning av annan lagstiftning föreslår vi att det i rörledningslagen tas in en allmän aktsamhetsregel om bl.a. miljöhänsyn. I avsnitten 5.1.3 och 5.1.4 har vi diskuterat hur en sådan regel bör utformas.

Enligt vår mening bör i rörledningslagen tas in den allmänna aktsamhetsregel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 &; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen. Den nämnda allmänna aktsamhetsbestäm— melsen ger uttryck för principen att skador skall förebyggas och för

försiktighetsprincipen. Dessa principer är grundläggande för hälso— och miljöskyddet och bör komma till uttryck också i rörledningslagen. Den allmänna aktsamhetsregeln om skyddsåtgärder och andra försiktig- hetsmått behöver däremot inte föras in i rörledningslagen, eftersom den främst har betydelse för miljöfarlig verksamhet och skall tillämpas på rörledningsföretag i egenskap av sådan verksamhet.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör av en övergripande aktsamhetsregel i rörledningslagen framgå, att avvägningar skall ske även gentemot andra allmänna intressen än hälso-, miljö- och hus- hållningsintressena liksom gentemot enskild rätt, t.ex. fastighetsägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagarens. I första stycket föreslås därför att vid vid framdragande och begagnande av rörledningar tillbörlig hänsyn skall tas till också till andra allmänna intressen liksom till enskild rätt.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö— balken. Vi har behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

I andra lagförslag har vi tagit med en bestämmelse att regeringens beslut vid tillåtlighetsprövning enligt 5 kap. förslaget till miljöbalk skall vara bindande vid prövningen enligt lagen i fråga. Eftersom det är regeringen som är koncessionsmyndighet enligt rörledningslagen behövs inte en sådan bestämmelse här.

Fömtsättningar för koncession

4 a & Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att rörledningen framdrages och begagnas och sökanden från sådan synpunld är lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestäm- melser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Paragrafen motsvarar 4 5 första och andra styckena i nuvarande lydelse.

4 b & I ärenden om beviljande av koncession tillämpas bestäm- melserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken. Vid planering och fram- dragande av en rörledning skall ledningen ges sådant läge och ut- förande att säkerhetens krav blir uppfyllda och ändamålet med rörled- ningen kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att det innebär en oleig kostnad.

I ett ärende om beviljande av koncession skall en miljökonsekvens- beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

Första stycket första meningen motsvarar delvis 4 & tredje stycket i nuvarande lydelse. Andra meningen är ny. Andra stycket är också nytt.

Motiven för de nu föreslagna bestämmelserna redovisas i avsnitt 5.1.5.

Tillägget i första stycket andra meningen föranleds av att frågan om lokalisering är av sådan vikt att det i rörledningslagen bör tas in en särskild bestämmelse därom. Av alla frågor som kan inverka på bedömningen av en rörlednings miljöpåverkan är nämligen den om lokaliseringen den viktigaste. När det gäller lokaliseringen av rörled— ningar är det viktigt att betona säkerhetskravet. I förslaget syftar säkerheten på vad som krävs för att förebygga brand- och explosions- risker medan intrång och olägenhet syftar på skyddet för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser.

Enligt vår mening bör miljöbalkens hushållningsbestämmelser och bestämmelser om miljökvalitetsnormer tillämpas vid prövning enligt rörledningslagen. Även om en miljökonsekvensbeskrivning inte kan prövas förrän i koncessionsärendet bör arbetet med beskrivningen påbörjas tidigt i planeringsprocessen och efter hand utvecklas och fördjupas. Beskrivningen blir då ett verktyg för att påverka lokalise- ringen och utformningen av rörledningen och medverkar därmed till ett optimalt resultat. Om miljökonsekvensema utreds först senare och det då visar sig att den redan planerade ledningen inte kan godtas, har ju planeringen skett till ingen nytta. Liknande synpunkter kan anföras till stöd för att också hushållningsbestämmelser och kvalitetsnormer måste beaktas i ett tidigt skede.

6 5 En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av rörledningen på männi- skors hälsa eller miljön, främja en hållbar hushållning med natur— resurser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt.

Som villkor för koncession --- annat liknande villkor. Vidare får som villkor ——- den föreskrivna tiden.

Första stycket motsvarar delvis första stycket i nuvarande lydelse. Andra och tredje styckena överensstämmer med nuvarande lydelse.

Första stycket förslås ändrat. Skälen härför redovisas i avsnitt 5.1.5.

Rörledningslagen syftar till en awägning också gentemot andra allmänna intressen än miljöintressena liksom gentemot enskilda intressen, t.ex. ägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagaren. Villkor bör därför såsom enligt gällande lydelse kunna meddelas till skydd också för andra allmänna intressen än miljö- intressena liksom till skydd för enskild rätt. Bland allmänna intressen finns anledning att särskilt nämna säkerheten, dvs. vad som krävs för att förebygga brandfara och explosionsrisk.

(7 5)

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ändring av villkor i fall när det uppkommer betydande olägenhet som inte förutsågs när kon- cessionen meddelades. Bestämmelsen ligger helt i linje med våra förslag i avsnitt 5.1.4 och det finns inte anledning för oss att föreslå någon ändring i den.

7 a 5 En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säker- het ställs för att den som innehar koncessionen skall fidlgöra skyldig- heten enligt 16 & att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säketh ställs.

Paragrafen är ny.

I avsnitt 5.1.4 har vi uttalat att åtminstone i flertalet av de NRL- anknutna lagarna bör införas bestämmelser som gör det möjligt att föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Säkerheten kan bestå exempelvis i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att en bankgaranti ställs.

En säkerhet för skyldigheten att vidta åtgärder för återställning kan avse kostsamma åtgärder i en avlägsen framtid. Den kan i och för sig bli betungande. Eftersom det i vissa fall kan vara påkallat från allmän eller enskild synpunkt att ledningen tas bort bör det dock vara möjligt att redan från början säkerställa att skyldigheten fullgörs. Det an- kommer på regeringen som koncessionsmyndighet att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I fråga om ingrepp i naturen av be— aktansvärd omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar däremot. Staten och kommunerna bör dock som regel kunna befrias från att ställa säkerhet. Om staten eller någon kommun är koncessions- havare bör det anses föreligga särskilda skäl att inte kräva säkerhet.

(16 5)

Upphör koncession att gälla, är enligt denna paragraf den som senast har innehaft koncessionen skyldig att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt. Bestämmelsen ligger helt i linje med våra förslag i avsnitt 5.1.4 och det finns inte anledning för oss att föreslå någon ändring i den.

5.6. Minerallagen

5 .6.1 Inledning

Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en samhällsekonomiskt viktig basnäring. Den inhemska mineralutvinningen är viktig från såväl försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt. Gruv- och mineralindustrin försörjer industrin med viktiga metaller och mineral. Den har också betydelse för utvecklingen av gruvutrust— ningsindustrin. I vissa regioner är mineralsektom dessutom helt

avgörande för sysselsättningen. En konkurrenskraftig gruv- och mine- ralindustri är därför av väsentlig betydelse för utvecklingen av svenskt näringsliv.

Den svenska gruv- och mineralindustrin brukar delas in i två näringsområden, nämligen malmgruvor samt andra gruvor och mine- ralbrott. Malmgruvoma indelas i sin tur i jämmalmsgruvor och icke- järnmalmsgruvor. Till andra gruvor och mineralbrott räknas industri- mineralbrott, stenbrott samt grus- och sandtag.

Jämmalmsbrytning bedrivs numera bara i Norrbottens län. Av metaller som utvinns ur icke-järnmalmsgruvor i Sverige kan nämnas koppar, bly, zink, guld och silver.

Delbranschen andra gruvor och mineralbrott omfattar utvinning av ett stort antal olika produkter. Bland dessa är det kvalificerade industrimaterial som är av intresse. Exempel på sådana material är apatit, dolomit, flusspat, fältspat, kalksten, krita, kvarts och kvarts- sand, kvartsit, olivin, svavelkis och talk. Produktionen är koncentrerad till i huvudsak södra och mellersta Sverige.

Den svenska berggrunden bedöms allmänt ha en mycket god potential för nyfynd av ett flertal metaller och kvalificerade industri- mineral. För att påvisa förekomster av mineral och utvärdera deras brytvärdhet bedriver olika aktörer prospekteringsverksamhet. Målet för denna verksamhet är att en påvisad mineralfyndighet vid en bearbet- ning skall ge ett fördelaktigt ekonomiskt utbyte. För att en förekomst skall kunna utnyttjas måste den vara både ekonomiskt och tekniskt exploaterbar. Olika prospekteringsåtgärder har därför som yttersta mål att lägga grunden till nya eller öka livslängden hos befintliga gruvor eller mineralbrott. Prospektering bedrivs inte bara vad gäller metaller och industrimineral utan även inom energiområdet, främst i fråga om olja och gas.

Prospektering är mycket kostnadskrävande och resultaten av verk- samheten ligger långt fram i tiden. Kostnaderna tenderar dessutom att öka, eftersom nya fyndigheter i ökad utsträckning måste sökas i berggrundens djupare delar. Att undersöka en fyndighet fram till bearbetningskoncession kostar i regel tiotals milj. kr. Till detta kan läggas att det ekonomiska utbytet av insatserna alltid är mycket osäkert. Endast ca en procent av prospekteringsinsatsema leder till bearbetning. Dessutom är det vid tidpunkten för ansökan om bearbet- ningskoncession sällan klarlagt om fyndigheten är omedelbart bryt—

värd. Det nu sagda innebär att det ställs allt större krav på prospek- töremas effektivitet samt tekniska och ekonomiska förmåga.

Vid sidan av det prospekteringsarbete som bedrivs av olika gruv- och industrimineralföretag bör nämnas att också privatpersoner genom den organiserade nrineraljakten deltar i olika aktiviteter av betydelse för prospekteringen.

5.6.2. Mineralpolitikens mål

I prop. 1988/89:92 om ny minerallagstiftning m.m. anförde före- draganden i fråga om mineralpolitikens mål bl.a. följande. Ett över- gripande mål för näringspolitiken är att skapa förutsättningar för utveckling och förnyelse inom industrin. Som en del av närings- politiken syftar mineralpolitiken till att ta tillvara utvecklingsmöjlig- heterna inom den svenska mineralråvaruindustrin för att skapa förut- sättningar för en god försörjning av mineralråvaror för den svenska industrin. Utnyttjandet av landets mineraltillgångar måste ske på ett effektivt sätt samtidigt som kravet på en god miljö tillgodoses. Mineralpolitiken samverkar i vissa avseenden med regionalpolitiken, eftersom mineralsektom har stor betydelse för sysselsättningen i vissa regioner och i flera fall i sådana områden där det är särskilt svårt att finna alternativ sysselsättning. Statens roll inom mineralpolitiken består till stor del i att underlätta industrins egna ansträngningar. I detta syfte finansierar staten bl.a. grundläggande geologisk kar-tering, prospek- tering, utbildning och forskning (a prop. s. 35).

I prop. 1992/93:238 om ändringar i minerallagen m.m. uttalar föredraganden bl.a. följande. Statens roll inom näringspolitiken är att skapa goda generella förutsättningar för företagande. Politiken inom detta område är därför inriktad på att underlätta företagandet. Den är också inriktad mot att stimulera det utländska intresset för investe- ringar i Sverige. Tillämpat på mineralområdet innebär detta att det övergripande målet för statsmakterna är att skapa förutsättningar för en livskraftig mineralindustri i Sverige med såväl svenska som ut- ländska aktörer. Eftersom svensk industri är beroende av en god försörjning med mineralråvaror, är det vidare av stor betydelse att näringsoplitiken inom mineralområdet främjar nyttiggörandet av landets egna mineralresurser. Detta måste givetvis ske inom ramen för

ett i ett internationellt perspektiv konkurrensneutralt regelsystem. Det är också viktigt att de för samhället mest fördelaktiga avvägningama görs mellan intresset av att ta till vara mineralfyndigheter och andra allmänna intressen.

Mot bakgrund härav genomfördes vissa ändringar i minerallagen som syftade till att skapa bättre generella förutsättningar för prospekte— ring och gruvdrift i Sverige. Samtidigt stärktes skyddet för national— parker, naturreservat och obrutna fjällområden genom ändrade regler vad gäller prospektering och gruvdrift inom sådana områden.

5.6.3. Minerallagens huvudsakliga innehåll

Den nya minerallagen av år 1991 innebär att det gamla inmutnings- systemet har avskaffats och ersatts av ett koncessionssystem, men med inmutningsrättsliga inslag. Principen för koncessionssystemet är att rätten att undersöka och bearbeta en fyndighet upplåts efter prövning av en statlig myndighet.

För att få bedriva undersökningsarbete krävs undersöknings- tillstånd. En sökande skall enligt huvudregeln ges tillstånd att under- söka förekomsten av en fyndighet, om det finns anledning anta att undersökning i det aktuella området kan leda till fynd av koncessions— mineral och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning. Om arbetet avser olja, gasformiga kolväten eller diamant hävs dessutom att sökanden visar att han är lämplig att bedriva sådant arbete. Tiden för ansökan avgör vem av flera kompetenta sökande som skall ges tillstånd.

För att bearbeta en nrineralfyndighet krävs särskilt tillstånd (be- arbetningskoncession). För koncession krävs att en fyndighet som sannolikt kan ekonomiskt tillgodogöras har blivit påträffad och att fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får koncession. Om bearbetningen avser olja eller gasformiga kolväten, krävs också att sökanden visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbetning.

Verksamheten med att bearbeta en mineralfyndighet får inte vara olämplig med hänsyn till intresset av att mineraltillgången utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbet- ningskoncession prövas av bergmästaren.

I ärenden om bearbetningskoncession skall naturresurslagen tilläm- pas. I den delen skall bergmästaren samråda med länsstyrelsen.

5.6.4. Skyddet för miljön enligt minerallagen

Som redan framgått var det vid tillkomsten av den nya minerallagen statsmakternas strävan att mineralpolitiken skulle samordnas med miljöpolitiken på ett tillfredsställande sätt. Frågan gällde dels awäg- ningen mellan mineralintresset och alternativ markanvändning, dels hur mineralutvinning skall kunna bedrivas med skäligt hänsynstagande till miljön (prop. 1988/89:92 s. 45).

I förarbetena understryks att minerallutvinning, på samma sätt som annan industriell verksamhet, är underkastad annan lagstiftning som rör användning av mark och vatten och att det därför normalt behövs tillstånd till mineralutvinning enligt annan lagstiftning, såsom plan— och bygglagen, miljöskyddslagen och vattenlagen. De närmare villkoren till skydd för miljön faställs därmed i annat sammanhang än vid tillståndsgivningen enligt minerallagstiftningen. Det betyder att av- vägningen mellan mineralintresset och motstående intressen endast till en del sker inom ramen för minerallagstiftningen. Skärpta miljökrav i annan lagstiftning blir gällande också för mineralutvinning. En gruvrättighet utgör endast en förutsättning för att kunna utverka de tillstånd som enligt annan lagstiftning kan krävas för verksamheten (a. prop. s. 45 0.

Vad gäller frågan om avvägningen enligt 2 och 3 kap. naturresurs- lagen uttalade föredraganden bl.a. följande. Dessa frågor har mycket stor betydelse för gruvnäringen, eftersom de bl.a. gäller hur och när den grundläggande avvägningen i markanvändningsfrågan skall göras. Skall en awägning kunna göras under hela den tid verksamheten pågår eller ske vid ett tillfälle som därefter i tillåtlighetsfrågan blir bindande för senare beslut? När skall, om man väljer den senare modellen, avvägningen göras? Vid ställningstagandet måste gruvnäringens grund- läggande förutsättningar beaktas. En gruva är inte lokaliseringsbar. Detta betyder att valet står mellan att utvinna en fyndighet eller låta bli. En prospekteringsverksamhet av viss omfattning är nödvändig för

att få fram malmreserver. Mot bakgrund av höga kostnader för pro— spektering, osäkerhet om det ekonomiska utfallet och det förhållandet att lönsam gruvdrift måste täcka kostnaderna även för all prospektering som inte leder till någon gruvdrift är det oerhört viktigt för prospek- tören att få så säkra garantier som möjligt för att påträffade fyndig- heter skall kunna utvinnas. Minst lika viktigt för ett gruvföretag är givetvis att få så säkra garantier som möjligt för att en erhållen be- arbetningsrätt verkligen kan utnyttjas. Om markanvändningsfrågan fortlöpande kan omprövas förutsättningslöst, kommer företaget att leva under mycket osäkra förhållanden. Någon ovillkorlig rätt att alltid få utvinna påträffade mineralfyndigheter kan dock inte komma i fråga, eftersom andra med mineralintresset oförenliga intressen kan ha stor tyngd. Ibland kan bevarandeintressen eller behovet av en alternativ markanvändning vara så stort att en fyndighet inte bör utvinnas. Prövningen enligt hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen syftar till att göra denna grundläggande avvägningi markanvändningsfrågan. Av betydelse är vidare att gruvdrift, som kommer till stånd, bedrivs under skäligt hänsynstagande till miljön och andra intressen som påverkas. Detta regleras genom vissa betämmelser i minerallagstift— ningen men främst genom att också annan lagstiftning är tillämplig på verksamheten. Något formellt hinder finns enligt nuvarande ordning inte mot att med stöd av denna lagstiftning göra det omöjligt att utnyttja en gruvrättighet. I praktiken handlar det dock om att be- stämma ramar för verksamheten (a prop. s. 58).

En grundläggande fråga som diskuterades var den om avvägningen enligt naturresurslagens hushållningsregler skulle göras redan då frågan om undersökningstillstånd prövades. Det var främst två skäl som låg bakom önskemålet om en awägning redan på undersöknings— stadiet. Det var dels det behov som bl.a. kommuner har att inordna gruwerksamhet i sin planering på ett ändamålsenligt sätt, dels det behov som finns att så väl som möjligt skydda vissa områden som bör bevaras från gruvdrift. Det påpekades att om bevarandeintresset aktualiseras sent i beslutsprocessen, då kanske stora belopp lagts ner på prospektering, blir det svårare att skydda områden som bör be- varas. Enligt föredraganden var det nödvändingt att skapa en sådan ordning som så väl som möjligt tillgodosåg dessa behov utan en omfattande administrativ process vid prövningen av frågan om under- sökningstillstånd. Detta borde kunna ske genom administrativa för-

faranden som säkerställde att kommuner, länsstyrelser och andra berörda får kännedom om planerade undersökningsarbeten och att innehavare av undersökningsrättigheter får kännedom om kom- munernas planering och särskilt skyddsvärda områden. Självfallet var det angeläget att, i den mån ett undersökningsområde inrymmer särskilt skyddsvärda delar, detta står klart för undersökaren så tidigt som möjligt. Ett sätt att uppnå detta sades vara en ordning med under— rättelse från bergmästaren till länsstyrelsen och berörd kommun om meddelade undersökningstillstånd. Slutsatsen blev att avvägningen enligt naturresurslagen inte borde ske i samband med prövningen av frågan om undersökningstillstånd. Däremot var enligt föredraganden en sådan avvägning ofrånkomlig vid prövningen av bearbetnings- koncession. En prövning enligt naturresurslagen på detta stadium kunde göras på ett ordentligt faktaunderlag med kännedom om omfatt- ningen och arten av de planerade arbetena och med möjlighet att bedöma deras inverkan på motstående intressen. Riksdagen hade nämligen utgått från att en ny minerallagstiftning skulle anknytas till naturresurslagen (a prop. s. 59 f).

I propositionen tas vidare upp frågan, om den intresseawägning enligt naturresurslagen som görs i ett koncessionsärende skall vara formellt bindande vid senare prövning enligt annan lagstiftning. Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap naturresurslagen skall ju nämligen tillämpas vid prövning enligt bl.a. miljöskyddslagen, vatten- lagen och naturvårdslagen. Vid tillämpning av miljöskyddslagen och vattenlagen gäller att om regeringen har prövat tillåtlighetsfrågoma enligt 4 kap. naturresurslagen, så skall någon ny fullständig prövning av dessa frågor inte ske. Detsamma ansågs böra gälla även vid pröv- ning enligt minerallagen.

Vidare ansågs att någon ytterligare prövning enligt naturresurslagen utöver den som i ärenden om bearbetningSkoncession görs enligt minerallagen inte skall göras vid en efterkommande prövning av verksamheten enligt annan lagstiftning. Detta innebär alltså att då en tillämnad mineralbearbetning skall prövas enligt efterkommade lagstift— ning, främst miljöskyddslagen, detta skall ske utan att man ånyo gör en intresseawägning enligt hushållningsbestämmelsema i naturresurs- lagen (a. prop. s. 60-62).

I propositionen med förslag till minerallag föreslogs att det i naturresurslagen skulle införas en ny bestämmelse, 1 kap. 2 & andra

stycket, av innehåll att om tillåtligheten av ett visst exploaterings- företag eller annat ingrepp i miljön skall prövas enligt flera av de lagar som anges i 2 5 första stycket, 2 och 3 kap. i lagen skall tillämpas endast vid den prövning som först äger rum. Enligt Näringsutskottets mening - efter det att yttrande från Bostadsutskottet inhämtats — borde dock frågan övervägas ytterligare.

Bostadsutskottet yttrade (1989/90:BoU6y) att det i propositionen med förslag till naturresurslag hade anförts att, för att en prövning enligt en viss lag skulle anknytas till naturresurslagen, det borde krävas att det fanns behov av att göra en bred prövning av verksam— hetens ställning i förhållande till andra markanvändningsintressen. Vidare hade framhållits det angelägna i att få till stånd en samordning mellan naturresurslagen och de till denna anknutna lagarna. Ett accep- terande av den i minerallagspropositionen föreslagna ordningen skulle enligt Bostadsutskottets mening innebära att den eftersträvade samord- ningen inte kom till stånd på det sätt som avsetts vid tillkomsten av naturresurslagen.

Den föreslagna ändringen genomfördes därför inte i naturresurs- lagen. Näringsutskottet uttalade dock samtidigt att utskottet, såvitt gällde exploateringsföretag på mineralområdet, fann den föreslagna bestämmelsen lämplig. (Se 1990/91:NU7). Riksdagen ställde sig bakom näringsutskottets uttalande (rskr. 67).

Med anledning av riksdagens beslut lade regeringen fram en ny proposition med förslag i ämnet (prop. 1991/92:161). På grundval av denna intogs i minerallagen ett nytt tredje stycke i 4 kap. 2 &. Enligt detta skall, om ett ärende om beviljande av bearbetningskoncession avser ett företag som skall prövas enligt flera av de lagar som anges i 1 kap. 2 & naturresurslagen, 2 och 3 kap. samma lag tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. Regeln är sålunda nu begränsad till att avse endast förhållandet mellan minerallagen och övriga NRL-anknutna lagar. Samtidigt infördes i 4 kap. 2 5 ett nytt fjärde stycke med föreskrift att en miljökonsekvensbeskrivning skall fogas till en ansökan om bearbetningskoncession.

Enligt specialmotiveringen till de nya bestämmelserna torde vad som avgörs i koncessionsbeslutet enligt minerallagen normalt vara dels tillåtligheten av mineralutvinning av viss inriktning och omfattning, dels vissa mer övergripande villkor om hänsyn till allmänna intressen som skall uppfyllas i den fortsatta verksamheten. Det är avsett att

sådana övergripande villkor till skydd för motstående intressen som uppställs i det ursprungliga koncessionsbeslutet skall kunna ges en mer preciserad utformning, som dock måste ligga inom ramen för de ursprungligen uppställda villkoren.

Skyddet för den yttre miljön vid mineralutvinning tillgodoses sålunda i stor utsträckning genom att miljöskyddslagen och naturvårds- lagen tillåmpas på verksamhet enligt minerallagen. På undersöknings- stadiet är det framför allt vissa bestämmelser i naturvårdslagen som blir aktuella, bl.a. angående skyldighet enligt 20 å i lagen att samråda med länsstyrelsen om verksamhet som kan väsentligt ändra natur-' miljön. På bearbetningsstadiet krävs i flertalet fall tillstånd enligt miljöskyddslagen. Enligt miljöskyddsförordningen (1989z364) är det förbjudet att utan tillstånd av Koncessionsnämnden anlägga gruva eller anrikningsverk. För gruvanläggning för provbrytning krävs tillstånd av länsstyrelsen.

För täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markägarens husbehov krävs enligt 18 5 första stycket naturvårdslagen länsstyrelsens tillstånd. Flertalet av de industri- mineral som är intagna under den nya minerallagen har tidigare brutits med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen. I förarbetena till minerallagen ansåg statsmakterna att detta krav på tillstånd borde bibehållas oavsett om tillstånd enligt minerallagen krävs eller ej. (Se prop. 1988/89 s. 77-78.)

5.6.5. Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö— balken

Eftersom helt nyligen ställning tagits till frågan om samordningen mellan minerallagstiftningen och miljölagstiftningen på sådant sätt att huvudregeln är att en dubbelprövning skall ske med tillämpning även av miljölagstiftningen synes någon mer genomgripande ändring av systemet för samordning mellan minerallagen och hälso—och miljö- lagstiftningen inte behövlig med anledning av miljöbalkens tillkomst. När miljöbalken innehåller strängare bestämmelser än nuvarande lagstiftning blir de strängare bestämmelserna automatiskt tillämpliga vid prövning enligt miljöbalken också av företag för utvinning av mineral.

En fråga som kräver särskilda överväganden är den om när slutlig ståndpunkt kan tas till frågan om en mineralutvinning med hänsyn till motstående miljöintressen skall komma till stånd eller inte.

Miljöbalken innehåller i 13 kap. 5 & vissa stoppregler för miljö- farlig verksamhet av innebörd att en miljöfarlig verksamhet som kan leda till skada på människors hälsa eller annan väsentlig olägenhet inte får utövas. Är en miljöfarlig verksamhet som inte skadar människors hälsa av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får regeringen besluta att verksamheten får komma till stånd, om områden som är av riksintresse för natur- och kulturvärden inte allvarligt skadas.

Eftersom företag för utvinning av mineraltillgångar, dvs. bearbet- ning, undantagslöst torde utgöra miljöfarlig verksamhet, blir miljö— balkens stoppregler tillämpliga på företaget. Det får sålunda inte bedrivas i strid med stoppreglema. Frågor om tillämpningen av stopp- reglema på ett företag för mineralutvinning kan prövas i ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Det är dock meningslöst att bearbetningskoncession meddelas, om förhållandena är sådana att företaget är otillåtligt enligt stoppreglema i miljöbalken och förut— sättningar för dispens inte föreligger.

Emellertid har det påpekats för oss att det med hänsyn till de speciella förhållanden som råder på mineralområdet är förenat med särskilda svårigheter att i sådana ärenden pröva om miljöbalkens stoppregler skulle kunna vara tillämpliga. Sålunda, har det sagts oss, skulle risken för att ett företag för utvinning av mineral förklaras otillåtligt i samband med prövningen av frågan om koncession för bearbetning kunna bli helt förödande för intresset att utföra prospekte- ring efter mineral. Detta skulle i sin tur strida mot ett av de grund- läggande målen för mineralpolitiken. Vidare är det närmast omöjligt att redan i koncessionsärendet enligt minerallagen bedöma om konse- kvenserna av ett företag för utvinning av mineral blir sådana att stoppreglema utgör hinder mot företaget. Anledningen härtill har sagts vara att det i koncessionsärendet inte är klarlagt hur bearbetningen närmare skall bedrivas. Ofta dröjer det flera år från det att koncession meddelats innan en brytning eventuellt kan påbörjas. Trots detta måste man - med hänsyn till gruvnäringens förutsättningar - redan på kon- cessionsstadiet bestämma sig för om fyndigheten skall få bearbetas eller inte. Att senare under bearbetningsskedet stoppa ett mineral- utvinningsföretag som sådant har sagts vara oacceptabelt.

Det har vidare framhållits för oss att om mineralutvinning av t.ex. naturvårdsskäl inte anses böra ske inom vissa områden, det är bättre att redan i förväg förbjuda sådan verksamhet inom områdena i fråga. En prospektör behöver då inte riskera att lägga ner stora belopp på att lokalisera brytvärda mineralfyndigheter som senare visar sig inte få bearbetas över huvud taget.

Att även mineralutvinningen måste vara underkastad sådana miljö- regler som gäller för all annan verksamhet i landet kan det inte råda någon tvekan om. Något sådant torde inte heller mineralnäringens företrädare göra gällande. Det sagda leder till att om mineral- utvinningen påverkar hälsan eller miljön på ett sätt som i andra sam- manhang inte är godtagbart kan den inte få komma till stånd. Själv- fallet är det bäst om detta blir klarlagt så tidigt som möjligt. Vi inser emellertid att det råder i viss mån speciella förutsättningar för företag som skall prövas enligt minerallagen, bl.a. därigenom att konsekven— serna för motstående intressen inte går att förutse i ett sammanhang.

Vad gäller bearbetning av en mineralfyndighet bör skillnad göras mellan å ena sidan utvinningen av själva fyndigheten som sådan och å andra sidan sättet för utvinningen, dvs. det praktiska brytnings- arbetet. Frågor av det förra slaget prövas enligt minerallagen i ärendet om bearbetningskoncession. Att inte enbart det förhållandet att pro- spektering skett efter ett undersökningstillstånd skall kunna hindra att bearbetning stoppas vid prövning av frågan om bearbetningskoncession framgår redan av att det är då som en awägning enligt hushållnings- bestämmelserna i naturresurslagen med avseende på markanvändningen skall göras. Därvid är att märka att denna avvägning bara skall göras i mineralärendet, även om företaget skall prövas också enligt annan NRL—anknuten lagstiftning. Denna awägning innefattar också miljö- hänsyn. Emellertid kan i detta tidiga skede endast en översiktlig bedömning göras av miljöintressena.

Frågor om det praktiska brytningsarbetet prövas i huvudsak enligt annan lagstiftning, i första hand miljöskyddslagen såsom företag utgörande miljöfarlig verksamhet. Eftersom själva fyndigheten är "lokaliserad" redan genom den avvägning enligt naturresurslagen som gjorts i mineralärendet, kommer lokaliseringsprövningen i miljö— skyddsärendet att inskränkas till att avse sådana anläggningar och åtgärder som fordras för brytningen. I motsats till vad som gäller i fråga om mineralfyndigheten som sådan kan dessa anläggningar och

åtgärder i viss mån anpassas så att deras miljöpåverkan minskar. Genom en sådan anpassning, t.ex. genom alternativ lokalisering, skyddsåtgärder etc., är det inom vissa gränser möjligt att påverka tillåtligheten av ett företag.

Mot bakgrund av dels de speciella förhållanden som redovisats beträffande gruvnäringen, dels den nyss påtalade skillnaden i pröv- ningshänseende anser vi att övervägande skäl talar mot att ställa krav på att bergmästaren skall beakta miljöbalkens stoppregler i ärenden om bearbetningskoncession enligt minerallagen. Av det förut anförda framgår dock att om det vid awägningen enligt hushållningsbestäm- melsema framstår som klart, att brytningen av miljöhänsyn inte får komma till stånd, skall bearbetningskoncession inte meddelas. Bortsett från obrutna fjällområden och liknande torde det emellertid praktiskt taget vara omöjligt att säkert förutse att en mineralutvinning inte är genomförbar av miljöskäl.

Det måste emellertid då i stället vara möjligt att tillämpa stopp- reglema vid prövning enligt miljöbalken av företag för mineral- utvinning. Enligt förarbetena till minerallagen kan sådana övergripande villkor till skydd för motstående intressen som uppställts i det ur— sprungliga koncessionsbeslutet ges en mer preciserad utformning vid miljöprövningen men bara inom ramen för de ursprungligen uppställda villkoren. Detta uttalande saknar dock redan för gällande rätts vid- kommande erforderligt stöd i lagtexten. Vad angår miljöbalken är en av de grundläggande tankarna bakom denna att miljöfrågorna skall tillmätas större betydelse i förhållande till andra intressen, bl.a. ex- ploateringsintresset. Den förut återgivna ståndpunkten skulle för övrigt innebära att det skulle vara för tidigt att fullt ut ta hänsyn till miljö— intressena i ärendet om bearbetningskoncession och för sent att göra det i miljöprövningsärendet.

Det bör å andra sidan understrykas att företag för bearbetning av mineral bara i mycket sällsynta fall torde förorsaka sådan inverkan att den absoluta stoppregeln i 13 kap. 5 & första stycket miljöbalken, dvs. om människors hälsa skadas, utgör hinder mot mineralutvinning. Vi förutser inte heller att bearbetning av mineralfyndigheter i någon nämnvärd omfattning kommer att leda till sådan skada på miljön att inte regeringen kan meddela dispens med stöd av andra stycket i nyssnämnda lagrum.

För anpassningen av minerallagen till miljöbalken bör i stora drag kunna tillämpas de principer som vi i det föregående förordat i avsnitt 5.1.3 och sådana bestämmelser som avses i avsnitt 5 . l .4 har sin plats också i minerallagen. Det innebär att minerallagen bör innehålla en allmän aktsamhetsregel i förening med en allmän hänvisning till miljöbalken och särskilda hänvisningar till miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbesh'iv- ningar. En lokaliseringsbestämmelse av det innehåll vi diskuterat i sistnämnda avsnitt finns det däremot inte plats för i minerallagen, eftersom en mineralfyndighet måste utvinnas där den ligger eller också lämnas obruten.

Minerallagen innehåller redan nu bestämmelser om villkor för koncession, om ändring av sådana villkor, om återställningsåtgärder och om skyldighet att ställa säkerhet för fullgörandet av sådana åt- gärder. Den synes böra kompletteras med vissa ytterligare bestämmel- ser av den art vi diskuterat i avsnitt 5.1.4, såsom om rätt för Miljö- ombudsmannen att till skydd för hälsan eller miljön överklaga vissa beslut.

Den speciella konstruktionen av minerallagens koncessionssystem lägger i vissa hänseenden hinder i vägen för en direkt parallellitet med andra NRL-lagar. Det främsta särdraget är den långa tid som kan komma att förflyta mellan för det första undersökningstillstånd och ansökan om bearbetningskoncession och för det andra bearbetnings- koncession och den tidpunkt då en utvinning verkligen kommer till stånd. Ett andra särdrag är att undersökningsarbete ofta har en mycket begränsad inverkan på miljön medan å andra sidan bearbetning i regel får mycket ingripande effekter. Detta leder till att flera av de bestäm- melser som vi anser viktiga för en anpassning till miljöbalken närmast bör knytas till frågan om bearbetningskoncession. Men det innebär å andra sidan att den egentliga miljöprövningen i högre grad än annars bör knytas till miljöbalken i stället för till minerallagen/sektorslagen.

Vissa av de ändringar som vi anser böra göras i minerallagen för att anpassa den till miljöbalken berör både undersökningsarbeten och bearbetning medan andra gäller endast bearbetning. Det finns därför inte anledning att i detta avsnitt närmare utveckla vår principiella syn på behovet av sådana ändringar. I stället gör vi det i samband med att vi i nästa avsnitt med Specialmotivering gör en genomgång av de

bestämmelser i minerallagen som enligt vår mening berörs av samord- ningen med miljöbalken.

5.6.6. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

1 kap. Inledande bestämmelser

Allmänna aktsamhetsregler

7 & Vid undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Paragrafen är ny. Ny är också rubriken närmast före paragrafen.

Minerallagen syftar i första hand till att reglera förhållandet mellan prospektörer och gruvinnehavare å ena sidan samt markägare och innehavare av särskild rätt till marken å andra sidan. Endast i mindre omfattning upptar lagen bestämmelser som har ett annat syfte. Exempel på regler av det senare slaget är de s.k. hindersbestäm— melsema och reglerna om intresseawägning enligt naturresurslagen. Hit hör också bestämmelser som gör det möjligt att föreskriva villkor till skydd för motstående intressen. Vad gäller sådana villkor är dock att märka att det ofta inte är möjligt att i samband med ett beslut om koncession föreskriva om villkor av annat än översiktligt slag. Normalt återstår nämligen mycket arbete innan man i detalj kan ange hur verksamheten skall bedrivas. Av denna anledning bestäms därför väsentliga villkor, bl.a. till skydd för den yttre miljön, med stöd av annan lagstiftning såsom miljöskyddslagen, naturvårdslagen och, i vissa fall, vattenlagen.

Även om intressen, som står emot gruvnäringen, främst allmänna sådana, i de flesta fall kan tillgodoses med tillämpning av annan lagstiftning föreslår vi att deti ] kap. minerallagen under en ny rubrik tas in en allmän aktsamhetsregel. I avsnitten 5.1.3 och 5.1.4 har vi diskuterat förutsättningarna för hur en sådan regel bör utformas.

Enligt vår mening bör i minerallagen för mineralhanteringens del tas in den allmänna aktsamhetsregel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 5; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljö- balken också komma till uttryck i bestämmelsen.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör av en övergripande aktsamhetsregel i minerallagen framgå, att avvägningar skall ske även gentemot andra allmänna intressen än hälso-, miljö- och hushållnings- intressena liksom gentemot enskild rätt, t.ex. fastighetsägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagarens. I första stycket föreslås därför att vid undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter tillbörlig hänsyn skall tas till också till andra allmänna intressen liksom till enskild rätt. Med stöd av första stycket skall hänsyn tas till exempelvis kulturminnen och fornminnen liksom till rennäringen.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö- balken.

Eftersom mineralutvinning, dvs. bearbetning, så gott som alltid utgör miljöfarlig verksamhet skall miljöbalkens bestämmelser om sådan verksamhet tillämpas. Vad däremot gäller undersökningsarbete innefattar detta regelmässigt inte någon nämnvärd inverkan på miljön. I de flesta fall består undersökningsarbetet i att genom översiktliga och detaljerade mätningar med olika instrument klarlägga områdets geolo- giska förhållanden. I ett fåtal fall leder detta arbete till att borrkärnor behöver tas ut av det material som skall undersökas. II,,s/amband där— med kan det bli nödvändigt att fälla enstaka tråd och skrapa bort jord inom ett mycket begränsat område. Att undersökningsarbete av detta slag har en endast ringa påverkan på miljön och en närmast obefintlig inverkan på människors hälsa och hushållningen med naturrersurser torde vara uppenbart.

En rätt enligt minerallagen är en visserligen nödvändig men in- galunda tillräcklig förutsättning för att bedriva verksamhet som om-

fattas av lagen. För gruvdrift och ibland också för undersökningsarbete kommer således förutsättningarna att preciseras genom en miljöpröv- ning. Det äri första hand vid en sådan miljöprövning som de allmänna aktsamhetsreglema i miljöbalken kommer att kunna tillämpas. Hänvisningen till miljöbalken omfattar också de stoppregler för miljöfarlig verksamhet som finns i 13 kap. 5 & i balken. Vårt förslag att, inom ramen för en prövning enligt miljöbalken av ett företag för mineralutvinning i dess egenskap av miljöfarlig verksamhet, även stoppreglema skall kunna tillämpas har vi motiverat i avsnitt 5.6.4.

Bestämmelser i annan lagstiftning

7 a & Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns, utom i miljöbalken, också i plan— och bygglagen(1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (I984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strål- skyddslagen (1988:220).

Paragrafen motsvarar 7 5 i nuvarande lydelse.

Den föreslagna hänvisningen i 7 5 till miljöbalken ersätter nu- varande hänvisningari första stycket till miljöskyddslagen, naturvårds- lagen och naturresurslagen.

8 5 Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 8 5 i nuvarande lydelse.

Motiven för bestämmelsen redovisas i avsnitt 5.1.4. För mineral- brytningens del blir regeln aktuell främst vid mineralbrytning i de obrutna fjällområdena.

Innebörden av bestämmelsen är att den fortsatta långsiktiga mark- användningen skall vara definitivt avgjord genom regeringens beslut

och att den intresseawägning som gjorts i ärendet skall ligga till grund för bedömningen vid den fortsatta prövningen enligt minerallagen.

2 kap. Undersökningstillstånd

(10 5)

Som vi tidigare redovisat är det ett önskemål från statsmakterna att en så enkel prövning som möjligt skall kunna göras av en ansökan om rätt till undersökning. Syftet är att därigenom underlätta och stimulera prospektering efter mineral. En ordning där frågan om villkor prövas i samband med undersökningstillstånd har ansetts kräva en ordentlig utredning i tillståndsärendet och därmed kunna rubba grunderna för den föreslagna ordningen. Emellertid har denna enkla form av pröv- ning inte ansetts kunna tillämpas beträffande undersökning av alla de mineral som omfattas av minerallagen. Sålunda har olja, gas och diamant ansetts böra särbehandlas i viss mån. Prospekteringsarbete i fråga om sådana mineral anses nämligen förenat med särskilda risker. Dessa kan avse dels säkerhetsfrågor, dels ett äventyrande av själva fyndigheten om prospekteringen bedrivs på fel sätt. Prospektering efter diamant har också större inverkan på omgivningen, bl.a. genom de stora ytor som berörs av sådant arbete. Ansökningar om tillstånd till undersökning av förekomst av sådana mineral har därför ansetts böra prövas mer ingående än beträffande övriga mineral (prop. 1988/89:92 s. 53 f).

Mot bakgrund av det nu anförda gäller för närvarande enligt 2 kap. 10 & minerallagen att endast undersökningstillstånd beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant skall förenas med villkor för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

Däremot skall enligt 4 kap. 5 5 en bearbetningskoncession - oavsett vilket mineral den avser — förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångama skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt. Bland de allmänna intressen som därvid skall skyddas är hän- synen till miljön det intresse som oftast blir aktuellt. Bakgrunden är de särskilda risker för skador på omgivningen som är förenade med

bearbetningen. Villkoren kan således avse hur verksamheten skall bedrivas i olika avseenden.

Även undersökningsarbete som avser andra mineral än olja, gas eller diamant kan vara förenat med risker för omgivningen. Mot bakgrund av de skärpta krav på miljöhänsyn som kännetecknar miljö- balken har vi diskuterat om undersökningstillstånd generellt skall kunna förenas med villkor till skydd för miljöintressena. Det är själv- fallet i så fall bara när det verkligen behövs som villkor skall med- delas.

Vid en genomgång av de situationer som kan tänkas inträffa i praktiken har vi emellertid funnit att dessa kan hanteras på annat sätt. Behövs provbrytning bör sådan även i fortsättningen bara få komma till stånd efter en prövning enligt miljöbalken av vederbörande till- ståndsmyndighet; vi erinrar om att organisationsfrågan utreds särskilt. Provborrningar torde i sig så gott som aldrig medföra någon påtaglig miljöpåverkan. Det kan däremot vara fallet med byggande av väg fram till undersökningsområdet. Om sådan vägbyggnad - liksom i förekom- mande fall provborrningar - kan komma att väsentligt ändra natur- miljön, inträder enligt 11 kap. 5 & miljöbalken, liksom för närvarande enligt 20 & naturvårdslagen, en samrådsskydighet. På grundval av sådant samråd kan tillsynsmyndigheten ingripa med föreläggande eller förbud, om exempelvis den tilltänkta vägsträckningen skulle skada någon viktig biotop; eftersom deti sådant fall inte torde vara fråga om pågående markanvändning utgår inte ersättning.

Vi kan vidare hänvisa till vad som anförs under 3 kap. 6 & om att nyligen ett förstärkt skydd har införts för vissa naturområden. Under- sökningsarbete får sålunda inte äga rum inom nationalpark eller område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats beträffande naturreservat eller naturvårdsområde.

Mot bakgrund dels av den ståndpunkt som tagits vid minerallagens tillkomst och som redovisats i det föregående, dels av att det synes bättre att beslut om hänsyn till miljöintressena fattas av tillsynsmyndig- hetema på hälso- och miljösidan än av bergmästaren har vi stannat för att inte föreslå någon ändring på denna punkt.

3 kap. Undersökningsarbete

6 & Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats beträfande naturreservat, naturvårdsområde, kulturreservat eller kulturvårdsomräde med stöd av miljöbalken.

Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av läns- styrelsen, äga rum inom --—

3. område som avses i 4 kap. 5 & miljöbalken.

Första stycket motsvarar första stycket i nuvarande lydelse. Eftersom naturvårdslagen är en av de lagar som vi föreslagit skall samordnas i miljöbalken, har bestämmelsen ändrats i enlighet härmed. Vidare föreslås att bestämmelsen görs tillämplig även beträffande föreskrifter som meddelats för naturvårdsområden, kulturreservat eller kulturvårds- områden.

Andra stycket 1 och 2 överensstämmer med nuvarande lydelse. Punkt 3 motsvarar nuvarande lydelse. Då även naturresurslagen ingår bland de lagar som föreslås bli samordnade i balken, har en ändring skett härvidlag.

Genom ändringar i förevarande paragraf som trätt i kraft den 1 juli 1993 har införts ett förstärkt skydd för nationalparker, naturreservat och obrutna fjällområden vad gäller påverkan av undersökningsarbete inom sådana områden. Det hade nämligen i skilda sammanhang riktats kritik mot att hindersbestämmelserna inte tidigare hade omfattat de nämnda områdestypema.

Frågan berördes såvitt angår naturreservat redan under förarbetena till minerallagen. Föredraganden anförde bl.a. följande. De restrik- tioner som gäller för naturreservat kan variera från omfattande och ingående inskränkningar till mera obetydliga inskränkningar i rätten att förfoga över marken. Det innebär att framför allt mindre ingripande undersökningsarbeten ofta inte kommer i konflikt med de restriktioner som gäller för reservatet. En prospektör måste naturligtvis följa de bestämmelser som gäller för reservatet. Om dessa försvårar eller omöjliggör det planerade undersökningsarbetet kan han hos läns— styrelsen begära undantag från eller upphävande av föreskrifterna med stöd av naturvårdslagen (prop. 1988/89:92 s. 97).

I prop. 1991/92:161 om ändringar i minerallagen uttalade före- draganden att frågan om prövning av undersökningstillstånd i national- parker, naturreservat och obrutna fjällområden tidigare hade aktualise— rats i riksdagen. Eftersom prospektering i vissa fall kan innebära häftiga ingrepp i den fysiska miljön utan att för den skull bear— betningskoncession senare kan meddelas fanns det skäl att överväga en förstärkning av möjligheterna att reglera prospektering inom en del områden (a. prop. s. 9).

Frågan Hok sin lösning genom ändringari minerallagen på grundval av prop. 1992/93:238 (se s. 12 0.

Enligt 9 kap. 3 & miljöbalken kan länsstyrelsen förklara ett natur- område som naturreservat eller naturområde för att bevara värdefull natur eller till skydd för växt— och djurlivet, för att tillgodose behoven av områden för friluftsliv eller av andra särskilda skäl. Avgörande för vilken av skyddsformema som skall väljas är om de åtgärder som behövs för att uppnå syftet leder till att pågående markanvändning försvåras avsevärt inom ett område och därmed grundar rätt till ersättning för intrång. Om så är fallet skall området förklaras som naturreservat. I andra fall skall skyddsformen naturvårdsområde användas.

Som synes är syftet detsamma med de båda skyddsformema natur- reservat och naturvårdsområde. En naturlig följd är då att föreskrifter som sägs i första stycket av förevarande paragraf får avse inte bara naturreservat utan även naturvårdsområde.

När det gäller möjlighet till dispens från förbudet gäller för nationalparker att intrång i sådana över huvud taget inte får ske utan godkännande av riksdagen. Undantag från eller upphävande av före- skrifter som meddelats för ett naturreservat eller naturvårdsområde kan meddelas av länsstyrelsen enligt 9 kap. 7 % miljöbalken. Därvid gäller att om beslutet meddelas för att lämna rum för ett arbetsföretag, får länsstyrelsen också besluta att den som utför företaget skall bekosta en särskild undersökning av det skyddade området eller särskilda åtgärder för att bevara det eller på annat sätt gottgöra intrånget.

Vad slutligen gäller dispens för undersökningsarbete inom de obrutna fjällområdena kan sådan meddelas av länsstyrelsen enligt andra stycket första ledet av förevarande paragraf.

Enligt 9 kap. 8 & miljöbalken får bestämmelserna om naturreservat och naturvårdsområden tillämpas också för att bevara värdefulla

kulturmiljöer om de inte skyddas enligt kulturminneslagen. Dessa områden benämns kulturreservat eller kulturvårdsområde.

4 kap. Bearbetningskoncession

2 & Koncession skall meddelas om --- begärda koncessionen.

Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får beviljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbetning.

Paragrafen överensstämmer med första och andra styckena i nuva- rande lydelse. Tredje — femte styckena i nuvarande lydelse har mot- svarigheter i 2 a 5 och sjätte stycket i 2 b &.

Fram till den 1 juli 1993 gällde generellt att sökanden skulle vara lämplig att bearbeta en mineralfyndighet för att koncession skulle kunna beviljas. Numera gäller emellertid lämplighetskravet bara bearbetning av olje- och gasfyndigheter. Enligt uttalanden i prop. 1992/93:238 var motiven för denna ändring att den som kan prestera en godtagbar malmbevisning också får anses ha förmåga och vilja att få till stånd utvinning. Med hänsyn till de säkerhetsrisker som är förknippade med utvinning av olje— och gasfyndigheter ansåg dock föredraganden att det även i fortsättningen borde kunna ställas sär- skilda krav på sökandens lämplighet för bearbetning av sådana fyndig- heter. Det framhölls att utvinning av olje- och gasfyndigheter alltid är förenad med avsevärda risker. Särskilt riskfylld är sådan verksamhet med avseende på miljön och arbetarskyddet. Vidare sades att själva fyndigheten kan äventyras genom ett oskickligt beteende till följd av bl.a. bristande kompetens (a. prop. s. 7).

2 a 5 I ärenden om beviljande av koncession tillämpas bestämmel- serna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Om ett ärende om beviljande av koncession avser ett företag vars tillåtlighet skall provas enligt flera av de lagar som anges i 2 kap. ] & miljöbalken, skall 3 och 4 kap. samma balk tillämpas endast vid den provning som sker i mineralärendet.

I ett ärende om beviljande av koncession skall en miljökonsekvens- beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen. Denna beskrivning skall även ligga till grund för tillämpningen av 3 och 4 kap. samma balk enligt första och andra styckena.

Paragrafen motsvarar 2 & tredje — femte styckena i nuvarande lydelse.

Bestämmelserna har närmare motiverats i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4. I motsats till väglagen, där en hänvisning görs till naturresurslagen redan i de inledande bestämmelserna, tas i minerallagen en bestäm- melse om tillämpning av naturresurslagen upp först bland bestämmel- serna i 4 kap. om bearbetningskoncession. Vi anser att denna ordning kan behållas. Med hänsyn till att undersökningsarbetena i regel har en föga ingripande karaktär och inte medför någon varaktig förändring av naturförhållandena är det tillräckligt att paraplybestämmelsema i miljöskyddsbalken tillämpas först i ärenden om bearbetningskon- cession. I 2 5 fjärde stycket i nu gällande lydelse föreskrivs att om ett ärende om beviljande av bearbetningskoncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de till naturresurslagen anknutna lagarna, så skall 2 och 3 kap. i den lagen tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. Bakgrunden till denna bestämmelse har beskrivits i avsnitt 5.6.3. När stycket nu ändras så att hänvisningen gäller miljöbalken bör hänvisningen avse 3 och 4 kap, som innehåller grundläggande och särskilda hushållningsbe- stämmelser. Milj ökvalitets normer skall däremot av naturliga skäl också - och framför allt - kunna beaktas i miljöprövningsärendet, oavsett vilken prövning som ägt rum i koncessionsärendet.

Att beslut av regeringen i ärenden enligt 5 kap. miljöbalken om tillåtlighetsprövning av stora anläggningar m.m. skall tillämpas också i mineralärenden framgår redan av 1 kap. 8 5.

2 b & Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdes- bestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte mot- verkas, får dock mindre avvikelser göras.

Paragrafen överensstämmer med en smärre redaktionell ändring 2 & sjätte stycket i nuvarande lydelse.

En fråga som kan diskuteras är den om vid mineralutvinning - utöver detaljplan och områdesbestämmelser - bör beaktas också vissa

andra planförutsättningar. Det gäller således sådana fall då konces- sionsområdet är beläget utanför område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser.

Frågan berördes i propositionen om ny minerallagstiftning m.m. där föredraganden anförde bl.a. följande. I ärenden om bearbetnings- koncession måste bergmästaren alltid ha tillgång till uppgifter om den kommunala planeringen. Om ett område där det begärs koncession ligger inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser, är bergmästaren bunden av den kommunala planeringen. Om konces- sionsområdet däremot ligger utanför sådant planlagt område, vilket torde vara det vanligaste, skall en intresseawägning på grundval av bestämmelserna i naturresurslagen äga rum. Områden som saknar detaljplan eller områdesbestämmelser berörs endast av den kommunala översiktsplanen, som inte är formellt bindande. I den planen torde då inte ha beaktats mineralfyndigheten, som ju inte varit känd tidigare. Intresseavvägningen kommer därför att ske mellan mineralintresset och det ändamål som anges i översiktsplanen. Eftersom bergmästaren skall samråda med länsstyrelsen, blir det i praktiken denna som kommer att göra intresseawägningen. I regeringens verkställighetsföreskrifter kommer det att införas skyldighet för länsstyrelsen resp. bergmästaren att inhämta yttrande från berörd kommun i ärenden av denna typ. Det kan också bli nödvändigt för bergmästaren att beakta den kommunala planeringen vid markanvisningsförrättning. Huvuddelen av den an- visade marken ligger alltid inom koncessionsområdet och där har ju den kommunala planeringen beaktats i koncessionsärendet. Mark kan emellertid också anvisas utanför koncessionsområdet och då måste den kommunala planeringen beaktas vid markanvisningsförrättningen (prop. 1988/89:92 s. 88).

De skäl som föredraganden redovisat i det nyssnämnda lagstift- ningsärendet är enligt vår mening fortfarande bärkraftiga. Eftersom andra planförutsättningar än sådana som följer av detaljplan och områdesbestämmelser således skall beaktas vid den awägning som skall göras i koncessionsärendet enligt hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. miljöbalken, synes det inte finnas behov av att nu bygga ut bestämmelsen i förevarande paragraf. Ett tillägg av skisserat slag skulle dessutom kunna skapa osäkerhet i prövningshänseende.

(5 i)

För närvarande föreskrivs i paragrafen att en bearbetningskoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångama skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt. I allmänna intressen ingår också skyddet av hälsa och miljö. Vi har övervägt att föreslå en ändring av innebörd att villkor om miljöhänsyn särskilt skulle omnämnas i paragrafen. Med hänsyn till vad vi anfört i det föregående om svårigheten att pröva miljöintressena redan i konces- sionärendet har vi emellertid funnit övervägande skäl tala mot en sådan ändring.

(6 5)

Enligt nuvarande lydelse av denna paragraf skall koncessionshavaren åläggas att ställa säkerhet för att hans skyldigheter enligt 13 kap. 4 5 skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl till något annat; visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas. Bestämmelsen står i god överensstämmelse med de förslag beträffande skyldighet att ställa säkerhet som vi motiverat i avsnitt 5.1.4. Vi finner inte skäl att föreslå någon ändring i bestäm- melsen.

10 å Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som anges i 9 & första stycket, får koncessionstiden på ansökan av kan- cessionshavaren förlängas med högst tio år, om detär motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångama utnyty'as på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen tillämpas bestämmelsema i 3, 4 och 8 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fast- ställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Paragrafen motsvarar delvis 10 å i nuvarande lydelse. Av samma skäl som angetts i motiveringen till 2 a & föreslås dock att hänvisningen till naturresurslagen ersätts av en hänvisning till de kapitel i miljöbalken som innehåller de s.k. paraplybestämmelsema.

5 kap. Bearbetning m.m. (75)

I paragrafen föresla-ivs att bearbetning inte får ske på sådant sätt att framtida utvinning av något koncessionsmineral äventyras eller att det blir omöjligt eller väsentligt svårare att utvinna kvarlämnad känd tillgång av sådant mineral samt att bearbetning inte heller får utföras så att "uppenbar" misshushållning med mineral sker på annat sätt.

Vi vill understryka att bestämmelserna i paragrafen ligger väl i linje med miljöbalkens mål att skapa förutsättningar för en på lång sikt hållbar utveckling och främja hushållning med naturresurser.

I förarbetena sägs att genom paragrafen skyddas framtida utvinning endast av koncessionsmineral. Att så är fallet beror på att den nya minerallagen omfattar i stort sett alla mineral som är av intresse för den svenska mineralindustrin. Det finns, sägs det i propositionen, knappast någon anledning att skydda gråberg på detta sätt; en viss gruvbrytning med sådan teknik att "misshushållning" med gråberg äger rum förekommer för övrigt i dag. (Se prop. 1988/89:92 s. 104 f.)

Annan skyddslagstiftning skall tillämpas på mineralbrytning. Landskapsbilden kan skyddas bl.a. genom naturreservatsbestämmelser. Att av rena hushållningsskäl meddela bestämmmelser om brytning av gråberg synes inte motiverat.

Vi finner inte skäl att föreslå någon ändring i paragrafen i detta eller annat hänseende.

6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession

(3 5)

Enligt paragrafen kan ett undersökningstillstånd eller en bearbetnings— koncession återkallas, om tillstånds- eller koncessionshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt mineralagen eller enligt villkor i tillståndet eller koncessionen eller om det annars finns synnerliga skäl.

Vi erinrar om att det för ett gruvföretag, såsom miljöfarlig verk- samhet, krävs tillstånd också enligt miljöbalken och att sådant tillstånd

kan återkallas om villkor som gäller för verksamheten i något väsent- ligt avseende har åsidosatts. Mot bakgrund härav finner vi inte an- ledning föreslå någon ändring i förevarande paragraf. Vid återkallelse av tillstånd enligt miljöbalken uppkommer normalt inte heller frågor om ersättning till koncessionshavaren. Däremot kan sådana frågor bli aktuella vid återkallelse av själva koncessionen enligt minerallagen, se 7 kap. 5 5.

4 5 Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksam- heten som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Det- samma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten och diamant.

I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras endast i enlighet med tillstånds— eller koncessionshavarens begäran eller medgivande.

Vid prövningen tillämpas bestämmelserna i 3, 4 och 8 kap. miljö- balken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Första och andra styckena överensstämmer med nuvarande första stycket. Tredje stycket motsvarar delvis nuvarande tredje stycket. För närvarande gäller att i fråga om olägenheter vid arbete enligt undersökningstillstånd nya villkor kan meddelas endast när tillståndet avser olja, gas eller diamant. Vi har diskuterat, om alla former av undersökningstillstånd skall kunna förenas med villkor ifall det faktiskt visat sig att arbetet gett upphov till betydande olägenheter. Av i huvudsak samma skäl som redovisats under 2 kap. 10 5 har vi emel- lertid funnit att det i sådant fall är bättre att ingripande sker direkt enligt miljöbalken. Vi föreslår därför inte någon ändring i denna del.

Hänvisningen i tredje stycket till naturresurslagen föreslås på samma sätt som beträffande 4 kap. 2 a 5 och 10 & bli ersatt med en hänvising till 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken.

Kapitel 5 525 8 kap. Prövningsmyndigheter m.m.

1 & Ärenden om --— av 2 &.

Bergmästaren får --- yttra sig. I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall berg- mästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 8 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljö- balken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessions- området ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Första och andra styckena överensstämmer med nuvarande lydelse. Tredje stycket motsvarar delvis tredje stycket i nuvarande lydelse.

Föreskriften i tredje stycket om samråd med länsstyrelsen gäller nu tillämpningen av naturresurslagen. Enligt 1 kap. 2 5 den lagen är det därvid hushållningsbestämmelsema i 2 och 3 kap. (5 och 6 kap. i förslaget till miljöbalk) som skall tillämpas.

I fråga om förfarandet i koncessionsärenden enligt minerallagen uttalade föredraganden bl.a. följande. Koncessionsprövning innefattar ställningstagande till fyra faktorer, malmbevisning, sökandens lämp- lighet, lämplig arrondering samt förhållandet till motstående intressen. De tre första är bergmästaren väl lämpad att bedöma. Den fjärde frågan däremot, awägningen enligt naturresurslagen gentemot mot- stående intressen, ligger utanför bergmästarens normala kompetens och uppgifter. Inom bergsstaten kan visserligen göras en bedömning av mineralintressets tyngd i sig i det enskilda fallet, men myndigheten har inte kompetens att göra en samlad intresseawägning, som ytterst har politisk karaktär. Det problemet bör lösas genom att bergsstaten samråder i denna fråga med länsstyrelsen, som bör svara för sådana övergripande bedömningar. Länsstyrelsens bedömning i markanvänd— ningsfrågan bör givetvis i normalfallet vara bestämmande för berg— mästarens beslut. En möjlighet bör dock finnas för bergmästaren att hänskjuta ett koncessionsärende, där han och länsstyrelsen har olika uppfattning i markanvändningsfrågan, till regeringens prövning. Länsstyrelsen skall göra den övergripande bedömningen enligt natur- resurslagen. Därvid kommer länsstyrelsen naturligtvis att från berörda myndigheter inhämta de uppgifter som behövs för att bedöma den

inverkan mineralföretaget kan få på andra intressen som skall beaktas enligt naturresurslagen (prop. 1988/89:92 s. 63 f).

Av det nu redovisade framgår att det aldrig varit avsikten att tillämpa det nuvarande samrådsförfarandet på andra allmänna intressen än sådana som avser awägningen mellan olika markanvändnings— intressen enligt paraplybestämmelsema i naturresurslagens båda hushållningskapitel.

Emellertid innebär vårt förslag till miljöbalk att inte bara hushåll- ningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. utan även bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 6 kap. och om miljökonsekvensbeskrivningari 8 kap. skall få paraplykaraktäri förhållande till bl.a. minerallagen. Att samrådet i fortsättningen skall avse också frågor om miljökvalitets- normer enligt balken synes för övrigt högst naturligt med hänsyn till den roll länsstyrelsen föreslås få då det gäller att upprätta åtgärds- program enligt 6 kap. 4 & miljöbalken. En annan sak är att företag för mineralutvinning mer sällan torde komma i konflikt med kvalitets- normer. Att länsstyrelsen med sin centrala roll i fråga om den fysiska planeringen är särskilt ägnad att ge råd beträffande miljökonsekvens- beskrivningar är uppenbart.

Vi föreslår sålunda att den nuvarande hänvisningen till naturresurs- lagen ändras till en hänvisning till 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken.

Oavsett att frågor om mineralutvinning kan komma att prövas i ärenden enligt miljöbalken hör miljöskyddet till de motstående intressen som bergmästaren har att beakta vid koncessionsprövningen. Resultatet av prövningen kan bl.a. ta sig uttryck i att bergmästaren uppställer villkor till skydd för allmänna intressen. Mot bakgrund härav kan diskuteras om inte samrådet med länsstyrelsen borde avse frågor enligt miljöbalken i dess helhet. Med hänsyn till bl.a. de svårig- heter som föreligger att redan i ärendet om bearbetningskoncession pröva miljöfrågorna och som vi redovisat ovan i anslutning till 4 kap. 2 a 5 anser vi emellertid att förevarande bestämmelse i minerallagen inte bör byggas ut till att omfatta mer än paraplybestämmelsema i miljöbalken.

2 & Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om I . bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull ur allmän synpunla eller

2. bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken eller sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länstyrelsen har före- slagit.

Punkt l överensstämmer med och punkt 2 motsvarar delvis nuvarande lydelse.

Den nuvarande hänvisningen till naturresurslagen i punkt 2 föreslås bli ersatt med en hänvisning till 3, 4 och 6 kap. miljöbalken.

En miljökonsekvensbeskrivning bör under alla förhållanden göras i ett ärende om bearbetningskoncession, så därom är det inte fråga här. Däremot bör oenighet om tillämpningen av miljökvalitetsnormer föranleda ett hänskjutande till regeringen.

Vi vill särskilt understryka att det inte är meningen att tillämp- ningen av stoppreglema i miljöbalken skall underställas regeringens prövning i detta tidiga skede. Så kan däremot tänkas komma att ske i samband med miljöprövningen. För det fall ett företag för mineral- utvinning skall prövas enligt miljöbalken kan det nämligen bli fråga om att hänskjuta prövningen av företaget till regeringen även enligt den lagstiftningen, se 13 kap. 5 och 18 åå miljöbalken. I så fall skall även miljöbalkens stoppregler tillämpas. Som anförts tidigare torde dock i praktiken inte bli fråga om att förbjuda verksamheten, endast att meddela villkor för den.

3 & Ärenden i övrigt --- har meddelats.

I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 5 skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 8 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger.

Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 5 skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken eller sådana kvalitets- normer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbet- ningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 5 samt av övriga

ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara sär- skilt betydelsejillla jiån allmän synpunkt.

Första stycket överensstämmer med nuvarande lydelse. Andra och tredje styckena motsvarar delvis nuvarande lydelse.

De föreslagna ändringarna i andra och tredje styckena motsvarar de ändringar vad gäller hänvisningar till vissa av miljöbalkens kapitel som föreslås i 1 och 2 åå.

(62 5)

Efter mönster från 11 kap. 10 å vattenlagen meddelas i förevarande paragraf bestämmelser om särskild utredning efter förordnande av Jordbruksverket eller Skogsstyrelsen, när bearbetningen kan medföra väsentlig skada på jord- eller skogsbruket och frågan inte kan bedömas på annat sätt.

Bakgrunden till bestämmelsen var följande. I samband med be- handlingen av förslaget till ny minerallagstiftning anfördes i en motion till riksdagen att dåvarande Lantbruksstyrelsen borde ges möjlighet att föranstalta om utredning om skadeverkningarna av ett större mineral- företag för jord- och skogsbruket och rennäringen. Näringsutskottet ansåg att de önskemål som framförts i motionen borde tillgodoses i fråga om jord- och skogsbruket. Utskottet ansåg därför att regeringen borde anmodas att med det snaraste föreslå erforderligt tillägg till den föreslagna minerallagen. Riksdagen ställde sig bakom Närings- utskottets uttalande (prop. 1991/92:161s. 9).

Av specialmotiveringen till bestämmelsen framgår att det är först om de uppgifter länsstyrelsen inhämtat i ärendet inte ger tillräckligt underlag för att göra en avvägning enligt naturresurslagen som för- ordnande om utredning får meddelas enligt förevarande paragraf. En ytterligare förutsättning är att mineralföretaget kan leda till en väsent- lig skada på jord- eller skogsbruket (a. prop. s. 11).

Det kan ifrågasättas vilken funktion denna bestämmelse fyller vid sidan av kravet på en miljökonsekvensbeskrivning. Krav på att en sådan beskrivning skall fogas till en ansökan om bearbetnings- koncession infördes nämligen i minerallagen samtidigt som före— varande bestämmelse. Särskild mot bakgrund av att det i special- motiveringen framhålls att miljökonsekvensbeskrivningen utgör en

väsentlig och viktig del av beslutsunderlaget vid tillämpningen av hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen framstår funktionen som oklar. Med hänsyn till att de båda bestämmelserna tillkom i samma lagstiftningsärende finner vi emellertid inte skäl att föreslå någon ändring.

13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör (4 5)

I paragrafen föreskrivs att när en bearbetningskoncession upphör så skall koncessionshavaren i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än vissa säkerhetsanläggningar. Bestämmelsen synes ligga i linje med miljöbalkens krav på återställningsåtgärder. Vi ser inte något behov av att ändra den.

16 kap. Överklagande av beslut

4 & Beslut av bergmästaren --- är beläget.

Om ett beslut --- även av kommunen.

Beslut av bergmästaren om beviljande av bearbetningskoncession får överklagas även av Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av bestämmelserna i 3 eller 4 kap. miljöbalken eller sådana kvalitets- normer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

I paragrafen finns bestämmelser om rätt för kommunen att överklaga vissa beslut av bergmästaren. Första och andra styckena är oför— ändrade.

Beslut enligt miljöbalken får överklagas även av Miljöombuds- mannen. I avsnitt 5.1.4 har vi uttalat att Miljöombudsmannen, när inte särskilda skäl talar för något annat, bör tillerkännas rätt att överklaga beslut även enligt de NRL-anknutna lagarna.

En rätt för Miljöombudsmannen att överklaga beslut som rör frågor om skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser framstår inte lika motiverad i mineralärenden som i fråga om tillämp-

ningen av vattenlagen eller väglagen. Anledningen härtill är främst att bergmästaren mera sällan torde komma att ta ställning till sådana frågor.

Ett undantag gäller emellertid tillämpningen av miljöbalkens para- plybestämmelser. Det är nämligen enligt 4 kap. 2 a å bara i ärendet om bearbetningskoncession som de allmänna och särskilda hushåll- ningsbestämmelsema i miljöbalken skall tillämpas. Frågan, om be- arbetning av en mineralfyndighet kan komma till stånd eller om hushållningsbestämmelsema lägger hinder för en bearbetning, kan inte prövas senare, t.ex. i samband med en miljöprövning enligt miljö- balken. Riksintressen enligt miljöbalken kan vara det främsta eller kanske enda skälet till att en bearbetning inte bör komma till stånd. Enligt vår mening bör Miljöombudsmannen kunna få frågan härom prövad av regringen genom ett överklagande av bergmästarens beslut att bevilja bearbetningskoncession. Det finns inte anledning att göra skillnad, om Miljöombudsmannen i stället gör gällande att beslutet strider mot föreskrifter om miljökvalitetsnormer. För dessa fall bör därför Miljöombudsmannen tillerkännas överklaganderätt. I övrigt finns inte anledning att införa en sådan rätt.

5.7. Torvlagen

5.7.1. Inledning

Torv är en organisk jordart bildad av huvudsakligen förmultnade växtdelar. Torv bildas i syrefattig miljö genom inverkan av bakterier, svampar och kemiska föreningar på döda växtdelar. Beroende på nedbrytningsgrad och ålder varierar humifieringsgraden hos torven från nästan opåverkade växtdelar till fullständigt nedbruten substans som i stort sett saknar iakttagbara växtdelar.

I Sverige bryts torv dels för energiändamål, dels för att användas som jordförbättringsmedel. Volymmässigt dominerar utvinningen för energiändamål.

Den totala torvmarken i Sverige uppskattas till 6,4 milj. ha. Av torvarealen bedöms huvuddelen, ca 70 %, finnas i Norrland, varav ca 3/4 inom Västerbottens och Norrbottens län, medan återstoden fördelas ganska jämt på Svealand och Götaland. Ca 350 000 ha av den totala

torvarealen är utvinningsbar med hänsyn till miljömässiga och pro- duktionstekniska restriktioner. Energimängden i den brytvärda torven uppskattas till ca 2 000 TWh.

Torvtäcket i en orörd torvmosse växer med ett tunt skikt varje år. Tillväxten är normalt 0,1-2 mm/år. Den varierar dock kraftigt i olika delar av landet och mellan olika typer av torvmark. Den årliga netto- tillväxten av de svenska torvmossama motsvarar en energimängd av 12-25 TWh.

Under år 1991 producerades totalt 2,6 milj. kubikmeter stjälpt mått energitorv i Sverige, fördelat på 1,5 milj. kubikmeter stycketorv och 1,1 milj. kubikmeter frästorv. Detta motsvarar en energimängd på 2,4 TWh.

Som redan nämnts produceras också torv för att användas som jordförbättringsmedel. Produktionen för sådant ändamål uppgick år 1982 till ungefär 800 000 kubikmeter leveransklar torv.

5.7.2. Torvbrytningens miljöpåverkan

Innan torv kan utvinnas ur en mosse måste denna beredas. Med de traditionella metoderna för brytning, frästorv— och stycketorv— metodema, innebär det att all vegetation på mossens yta tas bort och att mossen dikas ut. Redan de förberedande åtgärderna påverkar därför naturen i det egentliga täktområdet. Dikningen kan också påverka sjöar och vattendrag nedströms täktområdet.

Vattenkvalitet

I samband med dikningen ökar andelen organiskt material i det av- rinnande vattnet. Mängden material är störst under dikningsfasen men en viss förhöjning kvarstår under hela utvinningsperioden. Problemen kan i allmänhet minskas avsevärt genom att dikena utformas på lämp- ligt sätt och att sedimenteringsbassänger anläggs. Dikningen kan också påverka det avrinnande vattnets kemiska sammansättning. Erfaren- heterna visar dock att problemen härvidlag är små.

532. Kapitel 5 Flora och fauna

Den största inverkan på vegetationen sker i samband med iordningstäl- landet av ett område för täkt då all vegetation tas bort inom täkt- området. Den direkta påverkan medför sekundära effekter på faunan. I första hand är det de djur som direkt lever av vegetationen på mossen som missgynnas. Fågelarter som är beroende av öppna vatte- nytor försvinner också vid dikningen.

Det avrinnande vattnets kvalitet påverkar faunan i de vattendrag och sjöar som tar emot vatten från torvmossen. Vilka förändringar som inträder varierar med de lokala förhållandena, täktmetoden och omfattningen av exploateringen.

Avgörande för bottenfaunans reaktion är belastningen av organiskt material och övriga förändringar i vattenkvaliteten. Organiskt slam leder till stor syreförbrukning då det bryts ned. Detta påverkar livs- betingelsema för den vattenlevande faunan. Sålunda kan tillgången på föda för fisken minska. Likaså kan förhållandena för fiskens fort- plantning försämras. Med lämpliga åtgärder för att minska utsläppen av material med avrinningsvattnet kan effekterna på fisk och övrig vattenlevande fauna dock begränsas.

landskapsbilden

Exploatering av en torvmosse för energiändamål påverkar landskaps— bilden. Redan iordningsställandet av området innebär att vegetationen tas bort och att ytan planas ut. Normalt är emellertid områden för täkt av torv belägna långt från bebyggelse och allmänna vägar, varför inverkan på landskapsbilden i många fall inte blir så märkbar.

Täkt av torv begränsar möjligheterna till rörligt friluftsliv inom det direkta täktområdet. Normalt måste tillträde till detta begränsas med hänsyn till bl.a. olycksrisken och risken för brand i den dikade mossen.

Efterbehandling

Då täktverksamheten avslutats måste torvmossen efterbehandlas. Krav på detta föreskrivs regelmässigt i täkttillståndet.

Beroende på lokala förhållanden, främst dränerings- och jordarts- förhållandena, kan efterbehandlingen syfta till att skapa antingen en våt eller en torr miljö på den utbrutna mossen.

Om dräneringen upphör och mossens vattenvivå höjs kan en sjö skapas som kan bli en bra miljö för en rad våtmarksfåglar. De prak- tiska erfarenheterna av efterbehandling av utbrutna torvmossar är dock ännu så länge begränsade.

5 .7.3 Torvens roll i energipolitiken

Före oljekrisen i början av 1970-talet bröts torv för att användas främst som jordförbättringsmedel. Däremot hade utvinning för energi— ändamål förekommit i större omfattning bara under kristider.

Först i samband med, energikrisen i början av 1970-talet kom statsmakternas intresse åter att riktas mot inhemska energikällor som kunde ersätta olja. Intresset förstärktes under de därefter följande åren, bl.a. till följd av resultaten från olika forsknings- och utvecklings- program som drivits sedan år 1975 .

Våren 1981 antog riksdagen riktlinjer för energipolitiken för tiden fram till år 1990 (prop. 1980/81:90 bil. 1, NU60). Enligt riktlinjerna var det en huvuduppgift för energipolitiken att minska oljans andel av energitillförseln från dåvarande ca 70 % till ca 40 % år 1990. Detta mål förutsatte bl.a. att användningen av torv ökade väsentligt. Som mål gällde att år 1990 skulle inhemska bränslen, i huvudsak skogs- bränslen och torv, användas för produktion av 33 TWh/år. Den energimängd som årligen beräknades komma från torv utgjorde enligt riktlinjerna 1 TWh senast 1985 och mellan 6 och 11 TWh senast 1990.

År 1985 fattades ett nytt energipolitiskt beslut (prop. 1984/85:120, NU30). Ett av inslagen i detta beslut var införandet av en särskild lag, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, här kallad torvlagen, i syfte att åstadkomma en förenkling av tillståndsprövningen för att undersöka och bearbeta torvfyndigheter för att utvinna energi.

Riktlinjer för energipolitiken inför 1990-talet fastställdes av riks- dagen år 1988 (prop. 1987/88:90, NU40). Frågor om inhemska bränslen spelade dock i dessa riktlinjer en relativt undanskymd roll.

I propositionen 1990/91:88 om energipolitiken uttalas bl.a. följande. Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrens- kraftiga villkor. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken skall utgå från vad naturen och miljön kan bära. Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energi- system som i största möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst inhemska och förnyelsebara, energikällor samt en effektiv energi- hushållning. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användningen och utvecklingen av all energiteknik. En trovärdig politik för omställningen och utvecklingen av energisystemet förutsätter konkreta åtgärder som förenar en stabil och tillräcklig tillförsel av energi med energipolitikens övriga mål. Stränga miljökrav skall gälla för all el- och värmeproduktion. - Utsläpp av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen påverkar klimatet. Det är därför angeläget atti största möjliga utsträckning undvika eldning med fossila bränslen. Detta kan ske genom en aktiv energihushållning och genom att utnyttja förnyelsebara energislag som inte ger något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Biobränslen, som redan nu spelar en väsentlig roll i den svenska energiförsörjningen, har mot den bak- grunden en viktig uppgift att fylla i omställningen och förnyelsen av energisystemet (a. prop. s. 6 ff).

För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen har vidtagits olika ekonomiska styråtgärder från statens sida. Intresset för torv- brytning har därigenom ökat.

5.7.4 Regleringen av torvbrytning

Tiden före torvlagens tillkomst

Före torvlagens ikraftträdande den 1 juli 1985 fanns inga särskilda bestämmelser som reglerade rätten att undersöka och bearbeta torv- fyndigheter. Rätten till torvtäkt var förbehållen markägaren. I vissa

fall kunde förbud mot täkt av torv meddelas av länsstyrelsen med stöd av naturvårdslagen. I fråga om torv för energiutvinning fanns möjlig- het att tvångsvis förvärva torvtillgången genom expropriation. Genom den numera upphävda lagen (1974:890) om vissa mineral- fyndigheter infördes bestämmelser som innebar att rätten till täkt av torv för energiändamål utom husbehovstäkt gjordes beroende av särskilt tillstånd (koncession). Till stöd för den införda regleringen anfördes bl.a. följande. Torvtäkt i sådan omfattning att den nämnvärt kan påverka den svenska energiförsörjningen innebär åtskilliga pro- blem. Genom att stora arealer måste tas i anspråk måste man försäkra sig om att inte splittring av torvmarkerna på olika fastigheter hindrar att en från allmän synpunkt önskvärd torvtäkt äger rum. Eftersom torvtäkt kan medföra svåra skadeverkningar från naturvårds- och miljösynpunkt, måste man vidare se till att torvtäkt förläggs till platser där den gör minst skada från dessa synpunkter. Det behövs alltså en lagstiftning varigenom samhället vid behov kan få till stånd och styra täkt av bränntorv. Genom en sådan lagstiftning bör också skapas förutsättningar att förebygga en framtida värdestegring på torvmark, som beror på torvens användning för energiändamål. En lämplig lösning är att torvtäkt, i likhet med utvinning av vissa andra mine- raliska ämnen, görs beroende av koncession (prop.1974zl46 s. 150).

Torvlagen

Bestämmelserna i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter innebär i huvudsak att det fordras koncession för att undersöka och bearbeta torv då syftet är att utvinna energi. Prövningen ligger på länsstyrelsen och samordnas med prövningen av frågan om täkttillstånd enligt naturvårdslagen. Markägaren har rätt att företa undersökning utan koncession, om någon annan inte har koncession, men jämställs med andra när det gäller skyldighet att söka koncession för bearbetning. Tillstånd behövs dock inte för markägarens husbehovstäkt, så länge koncession inte har beviljats någon annan.

Koncession skall avse ett bestämt område och gälla en viss tid. Undersökningskoncession' meddelas för en tid av högst två år med viss möjlighet till förlängning och ger innehavaren ensamrätt att undersöka

koncessionsområdet för att finna brytvärd torv. Den kan förenas med rätt eller företrädesrätt till bearbetningskoncession om fyndigheten är brytvärd. Prövningen innefattar en bedömning av sökandens lämplig- het. Den i varje enskilt fall mest lämpade skall få koncessionen. Vid prövningen skall också göras en summarisk avvägning mot sådana allmänna och enskilda intressen som kan stå mot intresset att bryta torven.

Bearbetningskoncession ger rätt att undersöka, bearbeta och till- godogöra sig torven. Prövningen i ärendet om bearbetningskoncession innebär väsentligen samma bedömning som i ärendet om undersök- ningskoncession. Bearbetningskoncession får dock meddelas endast om fyndigheten kan bearbetas ekonomiskt. Beslut av länsstyrelsen i kon- cessionsärenden överklagas till regeringen.

Bearbetning med stöd av koncession kan påbörjas antingen efter medgivande av markägaren eller efter tillstånd av länsstyrelsen att få ta marken i anspråk för bearbetning. Därvid bestäms det område som får tas i anspråk för bearbetning och därmed sammanhängande verk- samhet. Ersättning för skada och intrång som exploatören kan för— pliktas erlägga till markägare och andra sakägare bestäms av fastig- hetsdomstolen.

5.7.5 Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö— balken

Liksom minerallagen syftar torvlagen i första hand till att reglera förhållandet mellan å ena sidan den som undersöker och bearbetar en torvfyndighet och å andra sidan markägare och innehavare av särskild rätt till marken. Bara i mindre omfattning upptar lagen bestämmelser som har ett annat syfte. Exempel på regler av det senare slaget är de som kan betecknas som hindersbestämmelser och reglerna om intres- seawägning enligt naturresurslagen. Hit hör också bestämmelser som gör det möjligt att föreskriva villkor till skydd för motstående intressen.

För täkt av bl.a. torv för annat ändamål än markägarens husbehov krävs enligt 11 kap. 1 å första stycket miljöbalken tillstånd. Kravet på särskilt täkttillstånd gäller dock inte i fråga om täkt för vilken be— arbetningskoncession meddelats enligt torvlagen. De föreslagna be-

stämmelserna om täkttillstånd enligt miljöbalken gäller även torv- brytning för annat ändamål än energiändamål. Ett tillståndet till täkt kan förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan på miljön av täkten. Som regel skall den som har fått tillståndet ställa säkerhet för att sådana åtgärder vidtas. Beslut i täkt- ärenden överklagas till regeringen. Naturvårdsverket har besvärsrätt i sådana ärenden.

På undersökningsstadiet blir bestämmelsen i 11 kap. 5 å miljö- balken aktuell, innebärande bl.a. skyldighet att samråda med den myndighet regeringen bestämmer om verksamhet som kan väsentligt ändra naturmiljön. På bearbetningsstadiet kan i vissa fall krävas tillstånd enligt miljöbalken till miljöfarlig verksamhet. Enligt bilagan till den för närvarande gällande miljöskyddsförordningen (1989z364) fordras tillstånd av länsstyrelsen för torvtäkt med en produktion överstigande 10 000 kubikmeter per år. För annan täkt som kräver tillstånd enligt 18 å naturvårdslagen eller 1 å torvlagen skall anmälan göras till kommunen.

Av redogörelsen i avsnitt 5.7.2 framgår att torvbrytning, dvs. bearbetning, så gott som alltid påverkar naturmiljön. Det finns undan- tagsvis situationer då även undersökningsarbete kan innefatta sådan påverkan. Detta kan vara fallet då mer ingripande åtgärder fordras, t.ex. att väg byggs inom eller till undersökningsområdet. Även då torv måste utvinnas i samband med undersökning kan det vara fråga om miljöpåverkan.

En rätt enligt torvlagen är en visserligen nödvändig men i vissa fall ingalunda tillräcklig förutsättning för att bedriva verksamhet som omfattas av lagen. För bearbetning och ibland också för undersök- ningsarbete kommer således förutsättningarna att preciseras genom en miljöprövning med tillämpning även av miljöbalken.

Eftersom huvudregeln är att en dubbelprövning skall ske med tillämpning även av miljölagstiftningen synes någon mer genom- gripande ändring av systemet för samordning mellan torvlagen och hälso- och miljölagstiftningen inte behövlig med anledning av miljö- balkens tillkomst. När miljöbalken innehåller strängare bestämmelser än nuvarande lagstiftning blir de strängare bestämmelserna automatiskt tillämpliga vid prövning enligt miljöbalken också av företag för ut- vinning av torv.

För anpassningen av torvlagen till miljöbalken bör i stora drag kunna tillämpas de principer som vi i det föregående förordat i avsnitt 5.1.3. Sådana bestämmelser som avses i avsnitt 5.1.4 har sin plats också i torvlagen. Det innebär att torvlagen bör innehålla en allmän aktsamhetsregel i förening med en allmän hänvisning till miljöbalken och särskilda hänvisningar till miljöbalkens bestämmelser om hus- hållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar. En lokaliseringsbestämmelse av det innehåll vi diskuterat i sistnämnda avsnitt finns det däremot inte plats för i torvlagen, eftersom en torv— fyndighet måste utvinnas där den ligger eller också lämnas obruten.

Miljöbalken innehåller vissa materiella rättsliga regler för pröv- ningen av tillstånd till täkt. Enligt bestämmelserna skall behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt och djurlivet och på natur- miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av hållbar hushållning med naturresurser. Om täkten kan befaras försämra livsbetingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täkt- materialet är synnerligen stort. Bestämmelserna blir tillämpliga bl.a. på täkt av torv för andra ändamål än energiutvinning. Torvlagen bör innehålla bestämmelser som medför att torvtäkter för enerigändamål blir underkastade samma miljöregler som torvtäkter för andra ända- mål, vilka prövas enligt miljöbalken.

Torvlagen innehåller redan nu bestämmelser om villkor för kon- cession, om ändring av sådana villkor, om återställningsåtgärder och om skyldighet att ställa säkerhet för fullgörandet av villkor. Den synes böra kompletteras med vissa ytterligare bestämmelser av den att vi diskuterat i avsnitt 5.1.4, såsom om om rätt för Miljöombudsmannen att överklaga vissa beslut. Den nuvarande skyldigheten att ställa säkerhet för villkor bör av skäl som vi anfört i avsnitt 5.1.4 ersättas av en skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder.

5.7.6 Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

1 5 För undersökning och bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi fordras särskilt tillstånd (koncession), om inte annat följer av 3 a å.

Förutom i fråga om hänvisningen i andra ledet överensstämmer para— grafen med nuvarande lydelse.

3 & Vid undersökning och bearbetning av tortjyndigheter skall till- börlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rått. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön ellernaturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det år fråga om.

Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller mib'ån och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Paragrafen är ny. Innehållet' 1 nuvarande 3 5 har flyttats till 3 a 5.

Även om intressen, som står emot torvintressena, främst allmänna sådana, i de flesta fall kan tillgodoses med tillämpning av annan lagstiftning föreslår vi att det i torvlagen tas in en allmän aktsamhets- regel om bl.a. miljöhänsyn. I avsnitten 5.1.4 och 5.1.5 har vi diskuterat förutsättningarna för hur en sådan regel bör utformas.

Enligt vår mening bör i torvlagen tas in den allmänna aktsamhets- regel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 5; i så fall bör den reser- vation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen.

I enlighet med vad vi anfört i avsnitt 5.1.4 bör av en övergripande aktsamhetsregel i torvlagen framgå, att avvägningar skall ske även gentemot andra allmänna intressen än hälso-, miljö- och hushållnings- intressena liksom gentemot enskild rätt, t.ex. fastighetsägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företagarens. I första stycket föreslås därför att vid undersökning och bearbetning av torv- fyndigheter tillbörlig hänsyn skall tas till också till andra allmänna intressen liksom till enskild rätt.

De nu motiverade bestämmelserna har tagits upp i första stycket. Med stöd av första stycket skall hänsyn tas till exempelvis kultur— minnen och fornminnen liksom till rennäringen.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö-

balken. Vi har behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

3 a & Fastighetsägaren har --- får tillåtas. Fastighetsägaren får --- för fyndigheten.

Paragrafen överensstämmer med nuvarande 3 &.

6 & Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lagfinns, utom i miljöbalken, också i plan- och bygglagen(1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse att i fråga om verksamhet som avses i lagen skall iakttas även tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen, miljöskyddslagen och andra författningar. Hänvisningen till miljöskyddslagen ersätts av den föreslagna hänvisning till miljöbalken i 3 5. Av hänvisningar till övriga författningar synes endast sådana till plan- och bygglagen samt lagen om kulturminnen vara motiverade.

6 a 5 Har regeringen enligt 5 kap. miljöbalken prövat Frågan om tillåtligheten av en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

Paragrafen är ny.

Motiven för bestämmelsen redovisas i avsnitt 5.1.4. För torvbryt- ningens del blir regeln aktuell främst vid torvtäkt i de obrutna fjäll- områdena.

Innebörden av den nu föreslagna bestämmelsen är att den fortsatta långsiktiga markanvändningen skall vara definitivt avgjord genom regeringens beslut och att den intresseawägning som gjorts i ärendet skall ligga till grund för bedömningen vid den fortsatta prövningen enligt torvlagen.

7 & Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamhet som avses med koncessionen kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att bedriva verksam- heten.

I ärenden om beviljande av koncession tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

I ett ärende om beviljande av koncession skall en miljökonsekvens- beskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

Första stycket motsvarar första stycket i nuvarande lydelse. Andra och tredje styckena är nya.

Motiven för de nu föreslagna andra och tredje styckena redovisas i avsnitt 5.1.4.

Att beslut av regeringen i ärenden enligt 5 kap. miljöbalken om tillåtlighetsprövning av stora anläggningar m.m. skall tillämpas också i koncessionsärenden enligt torvlagen framgår redan av 6 a &.

Andra stycket i nuvarande lydelse föreslås få motsvarighet i 7 b 5 och fjärde stycket i nuvarande 7 & får motsvarighet i 7 a & stycket.

7 a 5 När en ansökan om bearbetningskoncession prövas, skall be- hovet av torven för utvinning av energi vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som bearbetningen kan be- faras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med natur- resurser. Om bearbetningen kan befaras försämra li vsbetingelsema för någon växt— eller djurart som är sällsynt eller hotad, för tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av torv för utvinning av energi är synnerligen stort.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

Första stycket är nytt. Andra stycket överensstämmer med 7 & fjärde stycket i nuvarande lydelse.

Miljöbalken innehåller vissa materiella bestämmelser om förut- sättningarna för tillstånd till täktverksamhet av olika slag, bl.a. för ut— vinning av torv. Enligt dessa bestämmelser (11 kap. 3 5 första stycket) skall, när en ansökan om täkttillstånd prövas, behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt— och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushåll- ning med naturresurserna. Om täkten kan befaras försämra livs- betingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad,

får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synnerligen stort.

En sådan materiell regel om förutsättningarna för täkttillstånd finns inte nu i naturvårdslagen.

I miljöbalken sägs i 11 kap. l & andra stycket 2 att kravet på täkttillstånd enligt miljöbalken inte gäller för täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt torvlagen.

Det undantag för tillämpningen av bestämmelserna om täkttillstånd som vi föreslår i miljöbalken har motsvarighet i gällande bestämmelser i naturvårdslagen. De föreslagna nya materiella bestämmelserna om förutsättningarna för täkttillstånd syftar till att ta till vara miljö- intressen, särskilt skyddet av den biologiska mångfalden, som har samma vikt i samband med torvutvinning som i andra situationer. Vi föreslår därför att motsvarande materiella regler införs i torvlagen. Det bör ske i förevarande paragraf.

Enligt 10 kap. 2 5 andra stycket miljöbalken behövs inte tillstånd för markawattning i samband med en torvtäkt i enlighet med tillstånd enligt torvlagen. Eftersom miljöbalken inte innehåller några materiella regler om förutsättningar för markavvattning bör inte heller torvlagen innehålla några sådana regler.

7 b & Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdes— bestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte mot- verkas, får dock mindre avvikelser göras.

Paragrafen överensstämmer med 7 & andra stycket i nuvarande lydelse.

En fråga som kan diskuteras är den om vid torvutvinning - utöver detaljplan och områdesbestämmelser - bör beaktas också vissa andra planförutsättningar. Det gäller således sådana fall då koncessions— området är beläget utanför område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser. Motsvarande fråga berördes iprop. 1988/89:92 om ny minerallagstiftning m.m. där föredraganden anförde bl.a. följande. I ärenden om bearbetningskoncession måste bergmästaren alltid ha tillgång till uppgifter om den kommunala planeringen. Om ett område där det begärs koncession ligger inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser, är bergmästaren bunden av den kom- munala planeringen. Om koncessionsområdet däremot ligger utanför sådant planlagt område, vilket torde vara det vanligaste, skall en

intresseawägning på grundval av bestämmelserna i naturresurslagen äga rum. Områden som saknar detaljplan eller områdesbestämmelser berörs endast av den kommunala översiktsplanen, som inte är formth bindande. I den planen torde då inte ha beaktats mineralfyndigheten, som ju inte varit känd tidigare. Intresseavvägningen kommer därför att ske mellan mineralintresset och det ändamål som anges i översikts- planen. Eftersom bergmästaren skall samråda med länsstyrelsen, blir det i praktiken denna som kommer att göra intresseawägningen (a. prop. s. 88).

Även om vissa skillnader föreligger i planhänseende mellan minerallagen och torvlagen, bl.a. det förhållandet att de flesta torv- fyndighetema torde vara kända, finns enligt vår mening inga av- görande skäl för att behandla frågan annorlunda i torvlagen än i minerallagen.

Eftersom andra planförutsättningar än sådana som följer av detalj- plan och områdesbestämmelser således skall beaktas vid den awägning som skall göras i koncessionsärendet enligt hushållningsbestämmel- sema i 3 och 4 kap. miljöbalken, finns det inget behov av att nu bygga ut bestämmelsen i förevarande paragraf. Ett tillägg av skisserat slag skulle dessutom kunna skapa osäkerhet i prövningshänseende.

12 & En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa menlig inverkan av verksamheten på människors hälsa eller miljön och för att främja en hållbar hushållning med naturresurser samt för att skydda andra allmänna intressen och enskild rätt.

Meddelas bearbemingskoncession för någon annan än fastighets- ägaren ifråga om en Dndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få torv för sitt husbehov även i fortsättningen.

Första stycket motsvarar delvis första stycket i nuvarande lydelse. Andra stycket överensstämmer med nuvarande andra stycket.

Första stycket förslås ändrat så att hänsynen till miljöintressena särskilt anges som ett skäl för att meddela villkor. Skälen härför redovisas i avsnitt 5.1.4.

13 5 En koncession fårför sin giltighet göras beroende av att säker— het ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldighet enligt 34 5 att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säketh skall ställas.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall koncessionshavaren, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas; om säkerheten visar sig otillräcklig får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Villkor enligt 12 5 kan förmodas vara av sådan art att det ofta är svårt att åsätta dem ett ekonomiskt värde. I sådana fall då en kon- cessionshavare inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrivna villkor kan koncessionen återkallas med stöd av 17 &. En sådan påföljd torde vara ett effektivare påtryckningsmedel än en risk att inte få tillbaka en ställd säkerhet. Vi föreslår av skäl som vi anfört i avsnitt 5.1.4 att skyldigheten att ställa säkerhet för villkor får utgå och att deti stället införs en möjlighet att ställa krav på säkerhet för fullgörandet av återställningsåtgärder.

(14 5)

Enligt förevarande paragraf får, om det genom verksamhet för vilken koncession meddelats uppkommer betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, länsstyrelsen bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten.

Bestämmelsen är helt i linje med vad vi i avsnitt 5.1.4 anfört om ändring av villkor för tillstånd.

(34 &)

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för koncessions- havaren att vidta återställningsåtgärder, när koncessionen upphört.

Bestämmelsen ligger helt i linje med vad vi i avsnitt 5.1.4 föreslagit om återställningsåtgärder.

39 & Iakttar en koncessionshavare inte villkor som förenats med koncessionen eller efterkommer han inte skyldighet enligt 34 5 att vidta åtgärder för återställning eller vad som begärts med stöd av 35 5 eller 36 å andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att jidlgöra sina skyldigheter.

Under samma fömtsätting --- betalningsföreläggande och handräck- kning.

Paragrafen föreslås ändrad så att koncessionshavarens skyldighet enligt 34 5 att vidta återställninsåtgärder kommer att omfattas både av be- stämmelserna i första stycket om rätt för länsstyrelsen att förelägga vite och bestämmelserna i andra stycket om särskild handräckning av kronofogden för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessions- havaren.

Vad angår frågan om särskild handräckning för genomförande av återställningsåtgärder bör uppmärksammas att det kan röra sig om mycket omfattande arbeten. Det kan därför diskuteras om det är ändamålsenligt att lägga en sådan uppgift på kronofogdemyndigheten. Å andra sidan erinras om vårt förslag att koncessionshavaren kan åläggas ställa säkerhet för genomförandet av sådana återställnings- åtgärder. Kostnaderna kan alltså vara täckta i förväg och vad som återstår är sålunda administrationen av arbetena. En sådan uppgift kan utan betänklighet läggas på kronofogdemyndigheten.

Om det anses att institutet särskild handräckning inte bör användas i förevarande sammanhang bör i stället bestämmelser om vitesföre- läggande såvitt angår återställningsåtgärder införas i 34 &.

41 & Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos rege— ringen. Sådant beslut får överklagas även av Statens naturvårdsverk

och av Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av bestämmelser till skydd för hälsan eller miljön.

Miljöskadoma, särskilt på naturmiljön, kan bli betydande vid torv- brytning. Miljöombudsmannen bör därför tillerkännas talerätt även enligt torvlagen såvitt angår skyddet för hälsan eller miljön.

5.8. Kontinentalsockellagen

5.8.1. Inledning

Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen) grundar sig på 1958 års konvention om kontinentalsockeln, vilken trädde i kraft år 1964. Enligt konventionen utövar strandstatema suveräna rättigheter över kontinentalsockeln såvitt avser dennas ut- forskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Med naturtill- gångar avses enligt konventionen mineraliska och andra icke levande tillgångar på havsbottnen och i dennas underlag samt vissa levande organismer på havsbottnen.

Strandstaten har rätt att på havsbottnen uppföra, underhålla och driva de anläggningar och andra inrättningar som fordras för sådan verksamhet samt att upprätta säkerhetszoner kring inrättningarna. Dessa är inte att betrakta som öar, vilket bl.a. innebär att de inte påverkar gränsdragningen kring strandstatens sjöterritorium. Inrätt- ningarna är underkastade strandstatens jurisdiktion. Avsikten med denna regel torde i första hand vara att den stat som i kraft av kon- ventionen gett sitt tillstånd till anläggningen och verksamheten skall ha makt att upprätthålla ordning och säkerhet på anläggningen. Regeln torde emellertid också inbegripa befogenhet för strandstaten att tillämpa annan nationell lagstiftning på anläggningen (prop. l966:114 s. 54).

Det åligger strandstatema att inom en säkerhetszon vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda havets biologiska tillgångar mot skadliga ämnen. Strandstatens rättigheter med avseende på kontinental— sockeln får inte inverka på det ovanförliggande vattnets egenskap av fritt hav. Inte heller får utforskandet av sockeln eller tillgodogörandet av dess naturtillgångar lända till intrång i sjöfarten, fisket eller beva- randet av havets biologiska tillgångar i vidare mån än som kan anses berättigat. Även vissa andra intressen skyddas.

Med kontinentalsockeln förstås enligt lagen om kontinentalsockeln havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom det område utanför territorialgränsen som regeringen bestämmer i enlighet med kontinentalsockelkonventionen (] 5). Lagen reglerar rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess tillgångar.

Innanför territorialgränsen görs undantag för lagens tillämpning i fråga om fångst av sådana levande organismer som regleras med stöd av lagstiftningen om fiske. Även vissa andra undantag finns i fråga om lagens tillämpningsområde (] 5). Lagen kan i praktiken sägas reglera endast mineraliska och andra inte levande naturtillgångar på kontinen- talsockeln. Man skulle också kunna uttrycka det så att lagen är en minerallag för havsbottnen.

Lagen är utformad på det sättet att staten förbehåller sig rätten att utforska och utvinna naturtillgångar ur kontinentalsockeln (2 5). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan dock lämna tillstånd till utforskning eller utvinning åt annan än staten (3 5). Lagen är en ramlag så till vida att det är regeringens tillstånds- och villkorsprövning som blir bestämmande för de upplåtna rättigheternas innehåll. Staten kan tillgodogöra sig en del av det ekonomiska utbytet av verksamheten genom villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om avgifter eller andelar i produkterna eller genom annat liknan- de villkor (4 5).

Med begreppet utforskning avses alla former av forskning, dvs. även sådan forskning som'sker utan fysisk kontakt med havsbottnen, som t.ex. flygprospektering och geofysiska mätningar från fartyg. Viss vetenskaplig forskning kräver dock enligt 3 & kontinentalsockelförord- ningen (1966:315) inte tillstånd.

Innanför territorialgränsen krävs enligt 3 & kontinentalsockelförord- ningen tillstånd för en svensk juridisk person endast i fråga om sådan undersökning som innebär letning efter olja, gas eller salt eller under— sökning som innebär borrning, sprängning, inrättande av anläggning eller annat ingrepp av betydelse i naturen. Undersökning som inte kräver tillstånd skall dock i förväg anmälas hos Sveriges geologiska undesökning, SGU.

Ett tillstånd skall avse ett bestämt område och gälla för viss tid (3 5). Tillståndet kan förenas med villkor för att skydda allmänna och enskilda intressen (4 5).

Kontinentalsockellagen anknöts till naturresurslagen i samband med minerallagens tillkomst (prop. 1988/89:92 s. 78). Naturresurslagen skall tillämpas i ärenden om utvinningstillstånd men inte i ärenden om undersökningstillstånd (3 5).

Tillstånd till sand—, grus- och stentäkt på område helt beläget innanför territorialgränsen meddelas i allmänhet av SGU (5 & konti-

nentalsockelförordningen). I övrigt meddelar regeringen tillstånd enligt kontinentalsockellagen.

Regringen kan besluta att det runt en anläggning för forskning eller utvinning får finnas en säkerhetszon som sträcker sig högst 500 m. från anläggningen (6 5).

Tillsyn över att föreskrifter och villkor efterlevs utövas av SGU (2 & kontinentalsockelförordningen).

Svensk lag är tillämplig inom den del av kontinentalsockeln som är belägen på svenskt territorium. Även därutanför kan svensk lag tillämpas i betydande omfattning. Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas med vissa undantag svensk lag (10 å). Bl.a. tillämpas miljöskyddslagen utanför territorialgränsen bara om regeringen på grund av särskilda skäl förordnat som villkor för ett tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln att prövning enligt miljö- skyddslagen skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer. Så får ske bara om tillstånd enligt miljöskyddslagen behövs för en motsvarande verksamhet innaför territorialgränsen.

Lagen innehåller också bestämmelser om ansvar för överträdelser av lagen eller av föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen.

5.8.2. Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö- balken

För anpassningen av kontinentalsockellagen till miljöbalken bör i betydande delar kunna tillämpas den ordning som vi i det föregående förordat i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4. Kontinentalsockellagen företer dock på grund av sin internationella anknytning vissa särdrag som medför särskilda svårigheter vid anpassningen. I 10 & anges att svensk lag med vissa undantag är tillämplig inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen. En direkt tillämpning av miljöbalken torde böra begränsas till inrättningar och säkerhetszoner och behandlas i 10 5. Enligt artikel 2 mom. 1 i kontinentalsockelkonventionen utövar visserligen strandstaten suveräna rättigheter över kontintentalsockeln för dennas utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Att göra miljöbalken direkt och generellt tillämplig i dessa frågor skulle emellertid strida mot den svenska lagens nuvarande uppbygg—

nad. Däremot kan det inte strida mot konventionen eller kontinental- sockellagens uppbyggnad att i fråga om den närmare innebörden av de skyldigheter med avseende på hälsa, miljö och hushållningen med naturresurser som bör åvila den som utövar verksamhet på kontinental- sockeln beakta miljöbalkens grundläggande principer.

Havsrättskonventionen, som berörs i avsnitt 5.9 om lagen om Sveriges ekonomiska zon, ger vidsträckt stöd - och skyldighet — för stater att vidta åtgärder för att skydda den marina miljön (särskilt artikel 194, se prop. 1992/93:54 s. 30). Sedan havsrättskonventionen trätt i kraft synes hinder inte föreligga att göra miljöbalken tillämplig inom kontinentalsockeln, då rimligen inom ramen för en lag som mera allmänt reglerar havsrättsliga frågor.

Något utrymme för lokaliseringsbestämmelser finns inte när det gäller kontinentalsockellagen. De fyndigheter som kan finnas måste utforskas och utvinnas där de ligger eller lämnas opåverkade.

Däremot bör kontinentalsockellagen innehålla en allmän aktsam- hetsregel om hänsynen till miljön liksom särskilda hänvisningar till miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar.

Miljöbalken innehåller vissa materiella regler för prövningen av tillstånd till täkt. Enligt bestämmelserna skall det ske en awägning mellan behovet av täktmaterialet och behovet av skydd för natur- miljön. Kontinentalsockellagen bör innehålla bestämmelser som medför att täkter på kontinentalsockeln blir underkastade samma miljöregler som täkter vilka prövas enligt miljöbalken.

Kontinentalsockellagen innehåller redan i 4 5 en bestämmelse om möjlighet att förena tillstånd med villkor till skydd för miljön. Be- stämmelsen bör ändras till bättre överensstämmelse med de föreskrifter om villkor som vi föreslår i andra NRL—anknutna lagar. Nya och ändrade villkor bör kunna meddelas i enlighet med vad vi förordat i avsnitt 5.1.4. En bestämmelse om villkorsändring bör därför införas i kontinentalsockellagen.

Vidare bör i kontinentalsockellagen efter mönster av annan NRL- anknuten lagstiftning införas en bestämmelse som avser skyldigheten att om ett tillstånd upphör ta bort anläggningar och vidta andra åt- gärder för återställning.

Lagen bör också innehålla en möjlighet att ställa krav på säkerhet för fullgörandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder.

Vi anser vidare att beslut av annan myndighet än regeringen om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln bör kunna överklagas av Miljöombudsmannen liksom av yrkesfiskarenas organi- sationer.

De ändringari kontinentalsockellagen som vi sålunda föreslår mo- tiverar vi närmare i följande avsnitt med specialmotivering.

5.8.3. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

2 a 5 Vid utforskande av kontinentalsockeln och utvinning av naturtill- gångar från denna skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Paragrafen är ny.

Av skäl som vi anfört i nästföregående avsnitt kan inte miljöbalken göras tillämplig på kontinentalsockeln i dess helhet. Däremot bör den allmänna aktsamhetsregel som i miljöbalken återfinns i 1 kap. 7 & tas in i kontinentalsockellagen; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen.

Närmare föreskrifter till skydd för miljön i enlighet med de nyss angivna delarna av miljöbalken kan med stöd av 4 & meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer i form av villkor för tillstånd till utforskning av eller utvinnande av naturtill- gångar från kontinentalsockeln.

Lagen om kontinentalsockeln syftar till en avvägning av forsknings— och utvinningsintressena också gentemot andra allmänna intressen än miljöintressena liksom gentemot enskilda intressen. Att i lagen ta in en aktsamhetsregel enbart om hänsynen till miljön synes kunna vara vilseledande. Aktsamhetsreglema bör därför innehålla också en be- stämmelse om att tillbörlig hänsyn skall tas till allmänna intressen även i övrigt och till enskild rätt.

Till frågan om tillämpningen av miljöbalken i övrigt återkommer vi under 10 &. Tillämpningen av paraplybestämmelsema i 3, 4, 6 och 8 kap. miljöbalken behandlas dock under 3 a &.

I andra lagförslag har vi tagit med en bestämmelse att regeringens beslut vid tillåtlighetsprövning enligt 5 kap. miljöbalken skall vara bindande vid prövningen enligt lagen i fråga. Eftersom regeringen själv kan pröva frågor om tillstånd enligt förevarande lag och kan göra erforderliga undantag vid delegering behövs inte en sådan bestämmelse här.

3 ! Regeringen eller --- från denna. Tillstånd skall --- viss tid. Regeringen äger --- utan tillstånd.

Den föreslagna ändringen innebär att fjärde stycket utgår och får en motsvarighet i 3 a 5.

3 a 5 I ärenden om beviljande av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljö- balken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

I ett ärende om beviljande av tillstånd att genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från denna skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljö- balken fogas till ansökningen.

Första stycket motsvarar delvis 3 & fjärde stycket i nuvarande lydelse. Andra stycket är nytt.

För närvarande föreskrivs att i ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln skall naturresurslagen tillämpas.

Motiven för den nu föreslagna bestämmelsen redovisas i avsnitt 5.1.4.

Tillämpning av de paraplybestämmelser som anges i första stycket bör på samma sätt som i dag äga rum vid prövningen av frågor om tillstånd till utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln men däremot inte vid prövning av frågor om tillstånd till utforskning.

För närvarande föreskrivs i 7 5 förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar att i ärenden om tillstånd att genom

borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna tillgångar från denna enligt lagen om kontinentalsockeln skall en miljökonsekvensbeskrivning bifogas ansökningen. Enligt vår upp- fattning bör miljökonsekvensbesln'ivningar krävas i samma omfattning som hittills.

3 b 5 Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till tåla av berg, sten, grus, sand, lera eller andra jordarter på kontinentalsockeln skall behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt— och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med naturresurserna. Om täkten kan befaras försämra livsbetingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synnerligen stort.

Miljöbalken innehåller vissa materiella bestämmelser om förutsätt- ningarna för tillstånd till täktverksamhet av olika slag. Enligt dessa bestämmelser (11 kap. 3 5 första stycket) skall, när en ansökan om täkttillstånd prövas, behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med naturresur- serna. Om täkten kan befaras försämra livsbetingelsema för någon växt— eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synnerligen stort.

En sådan materiell regel om förutsättningarna för täkttillstånd finns inte nu i lagen om kontinentalsockeln.

I miljöbalken sägs i 11 kap. 1 5 andra stycket 1 att kravet på täkttillstånd enligt miljöbalken inte gäller för täkt i vattenområde där tillstånd fordras enligt lagen om kontinentalsockeln.

Undantaget för tillämpningen av bestämmelserna om täkttillstånd som vi föreslåri miljöbalken har motsvarighet i gällande bestämmelser i naturvårdslagen. De nya materiella bestämmelserna om förutsätt- ningarna för täkttillstånd i miljöbalken syftar emellertid till att ta till vara miljöintressen, särskilt skyddet av den biologiska mångfalden, som har samma vikt i samband med utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln som i andra situationer. Vi föreslår därför att motsvarande materiella regler införs i lagen om kontinentalsockeln. Det bör ske i förevarande paragraf.

4 5 Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan av företaget på människors hälsa eller miljön och för att främja en hållbar hushållning med naturresurser samt för att skydda andra allmänna intressen och enskild rätt. Sådana villkor kan utom annat avse åtgärder till förebyggande av luft— eller vattenföroreningar, åtgärder till skydd för växt- och djur- livet, företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användningen av produkterna, åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål och skydd för sjö- farten eller fisket.

Uppkommer genom verksamheten betydande olägenhet som inte förutsågs när tillståndet meddelades, får regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer föreskriva villkor som är ägnat att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Första stycket i paragrafen har en motsvarighet i nuvarande lydelse så till vida att denna innehåller att de villkor skall meddelas som behövs till skydd för miljön. Vår avsikt är att ge större tyngd åt kravet på sådana villkor genom att bryta ut bestämmelsen därom till ett särskilt första stycke i paragrafen.

Lagen om kontinentalsockeln syftar till en avvägning också gent- emot andra allmänna intressen än miljöintressena liksom gentemot enskilda intressen. Villkor bör därför såsom enligt gällande lydelse kunna meddelas till skydd också för andra allmänna intressen än miljöintressena liksom till skydd för enskild rätt.

Andra stycket motsvarar första stycket i gällande lydelse. Exempli— fieringen av villkor till skydd för miljön har byggts ut och denna typ av villkor har dessutom placerats först i uppräkningen.

Enligt tredje stycket får nya eller ändrade villkor meddelas, om det uppkommer betydande olägenhet som inte förutsågs när tillståndet meddelades. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 5.1.4.

4 a 5 När tillstånd —-- äga bestånd. Tillstånd kan --- liknande villkor.

Paragrafen motsvarar andra och tredje styckena av 4 5 i nuvarande lydelse.

4 b & Ett tillstånd att utvinna naturtillgångarfrån kontinentalsockeln får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för skyldig- heten enligt 5 a 5 att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av bealdamvärd omfattning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Paragrafen är ny.

Det är i fråga om ingrepp i kontinentalsockeln i samma mån som när det gäller ingrepp i naturen eller i miljön i övrigt motiverat, att säkerhet ställs för uppfyllandet av skyldigheten att vidta återställnings- åtgärder. Det synes dock tillräckligt att sådant krav kan ställas i samband med tillstånd till utvinning av naturtillgångar från kontinental- sockeln. Det ankommer på regeringen eller SGU som tillståndsmyn— dighet att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I fråga om in- grepp i kontinentalsockeln av beaktansvärd omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar däremot. Säkerheten kan bestå exempelvis i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att en bankgaranti ställs.

5 a & Upphör tillstånd att gälla, är den som senast har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild syn- punkt.

I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i samband med att tillståndet upphör.

Iakttar den som har innehafi tillståndet inte vad som har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställnings- åtgärder vid vite förelägga honom att fitllgöra sina åligganden. Vites- föreläggande skall delges.

Paragrafen är ny.

I olika lagar som är anknutna till naturresurslagen finns bestäm- melser om återställningsåtgärder. Så är exempelvis fallet med mineral- lagen, se 13 kap. 4 5. Det är väl så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksam- heten har berört kontinentalsockeln. Även förevarande lag bör därför innehålla bestämmelser om återställningsåtgärder, som emellertid synes kunna ges en enklare utformning än enligt minerallagen.

Frågan om återställningsåtgärder kan regleras på olika sätt, an- tingen i form av villkor i samband med att tillstånd meddelas eller som en i lag föreskriven skyldighet som inträder i samband med att till- ståndet upphör. Eftersom skador kan uppkomma som inte förutsågs när tillståndet meddelades synes det vara en rimlig ordning att frågan skall kunna prövas i samband med att tillståndet upphör. Detta bör dock inte hindra att skyldigheten kan bestämmas genom villkor i tillståndet.

10 5 Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i 13 kap. miljöbalken, om inte annat följer av 10 a &, samt i minerallagen (1991:45), vattenlagen(1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

10 a & Gäller ett tillstånd enligt denna lag verksamhet som skall bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att prövning enligt 13 kap. miljöbalken skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer samt att även i övrigt bestämmelserna i 13 kap. miljöbalken skall tillämpas. Vad som nu har sagts gäller endast om tillstånd enligt 13 kap. miljöbalken behövs för en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen.

Vid tillkomsten av lagen om Sveriges ekonomiska zon gjordes i lagen om kontinentalsockeln ändringar som till betydande grad uteslöt tillämpningen av miljöskyddslagen i fråga om verksamhet på kontinen- talsockeln. Härom anfördes i propositionen bl.a. följande.

Med hänsyn till att det förmodligen blir fråga om ett mindre antal anläggningar för undersökning eller utvinning av kontinentalsockeln som kommer att inrättas utanför sjöterritoriet, framstår det som mest ändamålsenligt att reglera miljöskyddsvillkoren i det särskilda fallet. För att göra rättsläget klart i fråga om utvinning från konti- nentalsockeln bör miljöskyddslagen uttryckligen undantas från tillämpning enligt 10 & kontinentalsockellagen på samma sätt som för närvarande gäller för vattenlagen och minerallagen. I stället bör miljöskyddets intressen beaktas genom att det i lagen uttryckligen anges att tillstånd skall förenas med villkor till skydd för miljön. Exploatering av kontinentalsockelns tillgångar kräver alltid tillstånd och villkoren i fråga om hänsynen till miljön kan alltså anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. - I lagen bör emellertid införas en bestämmelse som säger att om det finns särskilda skäl får regeringen vid tillståndsprövningen besluta, att för verksamhet som bedrivs på ett område som ligger utanför territorialgränsen, skall miljöskyddslagen vara tillämplig. - Ett sådant särskilt skäl kan vara att en verksamhet med tillhörande säkerhetszon blir så placerad att det berörda området ligger både innanför och utanför territorial- gränsen. - I fråga om vissa särskilt omfattande projekt kan det också vara förenat med betydande svårighet för regeringen att vid en prövning enligt kontinentalsockellagen bedöma alla de olika miljöskyddsaspekter som kan göra sig gällande. Det är därför mest ändamålsenligt att de närmare miljökraven i ett sådant fall bestäms av en myndighet som besitter särskild erfarenhet av tillämpningen av miljöskyddslagen.

Eftersom i miljöbalken skall förenas både naturresurslagen, som skall tillämpas enligt vad som föreskrivs i lagen om kontinentalsockeln, och miljöskyddslagen, vilken som huvudregel inte skall tillämpas beträffan- de verksamhet på kontinentalsockeln, blir anpassningen av lagen om kontinentalsockeln till miljöbalken något komplicerad. Det synes emellertid inte kunna komma ifråga annat än att - i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser - miljöbalken i princip skall tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner på kontinentalsockeln. Vad som synes böra undantas är bestämmelser om tillståndsgivning och i följd därav även omprövning; beslut i sådana frågor synes böra ankomma på regeringen att fatta enligt lagen om kontinentalsockeln. Detta innebär att bestämmelserna i miljöbalken om miljöfarlig verksamhet (13 kap.), innefattande även regler om tillstånd till en viss verksamhet eller åtgärd m.m. samt omprövning och upphävande av tillstånd bör

tillämpas bara om regeringen på grund av särskilda skäl har förordnat därom.

I 10 a 5 andra stycket föreskrivs för närvarande att miljöskydds- lagen skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket samt att regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöskyddslagen över verksamheten. Ut- formas paragrafen så att vissa bestämmelser i miljöbalken inte skall tillämpas beträffande verksamhet enligt lagen om kontinentalsockeln, om inte regeringen förordnat att så skall ske, blir miljöbalken i övrigt tillämplig på verksamheten och de angivna bestämmelserna i den mån regeringen förordnat därom. Vad särskilt angår tillsyn av verksam- heten med stöd av miljöbalken kan sådan tillsyn förenas med tillsyn enligt 8 5 lagen om kontinentalsockeln. Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara tillsynsmyndighet såväl enligt 8 5 första stycket lagen om kontinentalsockeln som enligt 18 kap. 1 & miljö- balken.

Ansvarsbestämmelserna i lagen om kontinentalsockeln blir tillämp- liga i den mån överträdelse skett av den lagens bestämmelser medan däremot miljöbalkens ansvarsbestämmelser tillämpas vid överträdelser av miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken.

15 5 Beslut av ---- hos kammarrätten.

Annat beslut av myndighet enligt denna lag överklagas hos rege- ringen. Beslut om tillstånd att utvinna naturtillgångar fiån kontinental- sockeln får överklagas även av Statens naturvårdsverk, Miljöombuds- mannen och en intresseorganisation för yrkesfiskare såvitt avser tillämpningen av bestämmelser till skydd för hälsan eller miljön.

Beslutet gäller --- annorlunda förordnats.

Miljöskadoma, särskilt på naturmiljön, kan bli betydande vid utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln. Naturvårdsverket och Miljö- ombudsmannen bör därför tillerkännas talerätt även enligt kontinental- sockellagen. Motsvarande bör när det gäller denna lag gälla även yrkesfiskarenas intresseorganisationer.

5.9. Ekozonslagen 5.9.1 Inledning

Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon (ekozonslagen) kom till år 1992. Syftet med införandet av en ekonomisk zon var att för- stärka Sveriges möjligheter att reglera förhållandena i våra omgivande hav utanför den svenska territorialgränsen, bl.a. för att skydda den marina miljön utanför Sveriges territorium mot störande ingrepp. Lagen är knuten till naturresurslagen.

Principen om det fria havet har utgjort grunden för den interna- tionella havsrättsliga regleringen ända fram till tiden efter andra världskriget. Principen har byggt på tanken att ingen nation har rätt att göra anspråk på suveränitet över det fria havet. Utvecklingen efter andra världskriget har dock inneburit att principen om det fria havet i vissa avseenden kan sägas ha övergetts. I stället har utvecklingen gått i riktning mot att strandstatema har fått ett ökat inflytande över hur angränsande hav får utnyttjas. Denna utveckling har gällt både en utflyttning av gränserna för sjöterritoriet och en successivt ökad rätt att bestämma över utnyttjandet och bevarandet av naturresurserna i områden som gränsar till det egna sjöterritoriet.

Den folkrättsliga utvecklingen av havsrätten har skett genom de havsrättskonferenser som anordnats av FN. Vid den första havsrätts- konferensen tillkom bl.a. den konvention om kontinentalsockeln som ligger till grund för den svenska lagstiftningen på området. Den tredje havsrättskonferensen, som hade till uppgift att i en enda konvention behandla alla havsrättsliga frågor, avslutades år 1982 med fram- läggandet av havsrättskonventionen. Sverige har undertecknat denna konvention men har inte ratificerat den och den har inte heller trätt i kraft. Lagen om Sveriges ekonomiska zon grundar sig i stället på allmänna folkrättsliga grundsatser.

Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territo- rialgränsen som regeringen föreskriver på grundval av överens- kommelse med annan stat. Saknas sådan överenskommelse får zonen i vart fall inte utsträckas över mittlinjen i förhållande till den andra staten (1 5). Zonen omfattar de havsområden som redan tidigare utnyttjades med stöd av bestämmelserna om den svenska liskezonen och om utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln.

Lagen innehåller en allmän aktsamhetsregel om skydd för den marina miljön (2 5). Enligt denna skall den som färdas i den eko- nomiska zonen eller som bedriver forskning eller annan verkamhet i zonen vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Ytterligare bestämmelser till skydd mot förore- ningar av den marina miljön i den ekonomiska zonen finnsi lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i dumpningslagen.

Lagen om rätt till fiske och lagen om kontinentalsockeln gäller i fråga om rätt att i zonen fiska resp. utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar (4 5). Med avseende på andra naturtill'å gångar krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer för utforskning, utvinning och utnyttjande av sådana naturtillgångar, uppförande och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar (5 5 första stycket). Vid prövning av tillståndsfrågan skall naturresurslagen tillämpas (6 5).

I ett tillståndsbeslut skall bl.a. anges de villkor som skall gälla för verksamheten (5 5 andra stycket). Ett tillstånd får återkallas, om tillståndshavaren åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller om det annars finns synnerliga skäl (8 5).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om bl.a. tillämpning av svensk lag inom zonen samt om ansvar. Svensk lag tillämpas på en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som tillkommit med stöd av lagen, på samma sätt som om inrättningen varit belägen inom riket (15 5). I fråga om tillsynen gäller bl.a. att en tillsynsmyndighet får meddela behövliga förelägganden (13 å) och att, om en verksamhet bedrivs på sådant sätt att den medför uppenbar fara för miljön eller något annat allmämt eller enskilt intresse, så får en tillsynsmyndighet förbjuda verksamheten (14 5).

5.9.2. Allmänna synpunkter på anpassningen till miljö- balken

För anpassningen av ekozonslagen till miljöbalken bör i betydande delar kunna tillämpas den ordning som vi i det föregående förordat i avsnitten 5.1.3 och 5.1.4. Ekozonslagen företer dock på grund av sin

internationella anknytning vissa särdrag som medför särskilda svårig- heter vid anpassningen.

Havsrättskonventionen ger vidsträckt stöd — och skyldighet - för stater att vidta åtgärder för att skydda den marina miljön (särskilt artikel 194, se prop. 1992/93:54 s. 30). Sedan havsrättskonventionen trätt i kraft synes hinder inte föreligga att mera allmänt göra miljö— balken tillämplig inom zonen. Så länge lagen om Sveriges ekonomiska zon grundas på allmänna folkrättsliga principer synes det emellertid tillrådligt att gå varsamt fram i fråga om att göra miljöbalken direkt tillämplig utanför konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar som tillkommit med stöd av lagen. Däremot kan hinder inte föreligga att i fråga om den närmare innebörden av de skyldigheter att skydda den marina miljön som åvilar den som färdas i zonen eller bedriver forskning eller annan verksamhet där beakta miljöbalkens grund- läggande principer.

Något utrymme för lokaliseringsbestämmelser finns inte när det gäller ekozonslagen. De fyndigheter som kan finnas måste utforskas och utvinnas där de ligger eller lämnas opåverkade.

Däremot bör ekozonslagen innehålla hänvisningar till miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökon- sekvensbeskrivningar.

Ekozonslagen innehåller redan i 5 & en bestämmelse om möjlighet att förena tillstånd med villkor. Bestämmelsen bör ändras så att därav tydligt framgår att hänsyn skall tas till hälsan, miljön och hushåll- ningen med naturresurser när behovet av villkor prövas. Nya och ändrade villkor bör kunna meddelas i enlighet med vad vi förordat i avsnitt 5.1.4. En bestämmelse om villkorsändring bör därför införas i ekozonslagen.

Vidare bör i ekozonslagen efter mönster av annan NRL-anknuten lagstiftning införas en bestämmelse som avser skyldigheten att om ett tillstånd upphör att gälla ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning.

Lagen bör också innehålla en möjlighet att ställa krav på säkerhet för fullgörandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder.

Beslut i särskilt fall av annan myndighet än regeringen eller dom- stol får enligt ekozonslagen överklagas till kammarrätten. Vi anser att vissa beslut om tillstånd bör kunna överklagas av Miljöombudsmannen liksom av yrkesfiskarenas intresseorganisationer.

De ändringar i ekozonslagen som vi sålunda föreslår motiverar vi närmare i följande avsnitt med specialmotivering.

5.9.3. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon

(2 &)

Paragrafen innehåller i nuvarande lydesle att den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön.

Enligt 15 5 i lagen tillämpas på en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som tillkommit med stöd av lagen svensk lag på samma sätt som om inrättningen varit belägen inom riket. Bestäm- melsen medför att även miljöbalken kommer att tillämpas på sådana lokaliteter.

Som anförts i avsnitt 5.9.2 blir miljöbalken inte tillämplig i den ekonomiska zonen utanför de angivna inrättningarna. Den aktsamhets— regel som nu finns i paragrafen synes tillräcklig för att möjliggöra en tillämpning av miljöbalkens grundläggande principer.

Närmare föreskrifter till skydd för miljön kan i överensstämmelse med miljöbalkens mål och grundläggande principer meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med stöd av bemyndigandet i andra stycket av paragrafen.

2 a 5 Vid uppförande och användning av en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som uppförs eller tillkommit med stöd av denna lag skall tillbörlig hänsyn tas till allmänna intressen och till enskild rätt. Skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen skall förebyggas och skaderisker skall undanröjas, allt i den utsträclaring det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Paragrafen föreslås tillagd.

Eftersom svensk lag skall tillämpas på konstgjorda öar, anlägg- ningar eller andra inrättningar som tillkommit med stöd av lagen om Sveriges ekonomiska zon, möter inte något hinder mot att i större eller mindre utsträckning göra miljöbalkens bestämmelser direkt tillämplig på sådana inrättningar. Den allmänna aktsamhetsregel som i miljö- balken återfinns i 1 kap. 7 & tas in i ekozonslagen; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmelsen.

En allmän aktsamhetsregel av denna innebörd har därför tagits in i förevarande paragraf. Frågan om utformningen av en sådan regel har vi diskuterat i avsnitt 5 .1.4.

I andra lagförslag har vi tagit med en bestämmelse att regeringens beslut vid tillåtlighetsprövning enligt 5 kap. miljöbalken skall vara bindande vid prövningen enligt lagen i fråga. Eftersom regeringen själv kan pröva frågor om tillstånd enligt förevarande lag och kan göra erforderliga undantag vid delegering behövs inte en sådan bestämmelse här.

3 5 Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförore- ning från fartyg och i 16 kap. 11 & miljöbalken.

Paragrafen hänvisar i nuvarande lydelse också till lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Det materiella innehållet i den lagen skall föras över till 16 kap. 11 & miljöbalken. Hänvis- ningen bör ändras i överenstämmelse härmed.

5 5 Med avseende på --— anläggningar och andra inrättningar.

I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser. Ett tillstånd får begränsas till viss tid.

Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att be- gränsa eller motverka menlig inverkan av företaget på människors hälsa eller miljön, fkämja en hållbar hushållning med naturresurser, trygga säkerheten samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt. Uppkommer genom verksamheten betydande olägenhet som inte förutsågs när tillståndet meddelades, får regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer föreskriva villkor som är ägnat att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Frågan om villkor för tillstånd föreslås bli behandlat i ett nytt tredje stycke i stället för som nu i andra stycket. Skälen för förslaget redo- visas i avnitt 5.1.4.

Villkor för tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon bör bygga på en awägning också med beaktande av andra allmänna intressen än miljöintressena liksom av enskilda intressen. Villkor bör därför såsom enligt gällande lydelse kunna meddelas till skydd också för andra allmänna intressen än miljöintressena liksom till skydd för enskild rätt. Bland andra allmänna intressen finns det anledning att särskilt nämna säkerheten, t.ex för sjöfarten.

Enligt fjärde stycket får nya eller ändrade villkor meddelas, om det uppkommer betydande olägenhet som inte förutsågs när tillståndet meddelades. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 5.1.4.

6 5 I ärenden om tillstånd enligt 5 & tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken samt sådana kvalitetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Vid prövning av ett ärende om tillstånd enligt 5 5 skall en miljökon— sekvensbeskrivning enligt 8 kap. miljöbalken fogas till ansökningen.

Första stycket motsvarar delvis 6 5 i nuvarande lydelse. Andra stycket är nytt.

Motiven för de nu föreslagna bestämmelserna har redovisats i avsnitt 5.1.4.

7 a & Ett tillstånd som avses i 5 & får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för skyldigheten enligt 8 a 5 att ta bort anlägg- ningar och andra inrättningar samt vidta andra åtgärder för åter- ställning. Vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning skall säkerhet ställas, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Visar sig säkerheten otillräcklig, får regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Paragrafen är ny.

Det är i fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen i samma mån som när det gäller ingrepp i naturen eller i miljön i övrigt motiverat, att säkerhet ställs för uppfyllandet av skyldigheten att vidta återställ— ningsåtgärder, särskilt som tillståndet kan tidsbegränsas. Det an- kommer på regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen av beaktansvärd omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar däremot. Säkerheten kan bestå exempelvis i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att en bankgaranti ställs.

8 a & Upphör ett tillstånd som avses i 5 & att gälla, är den som senast har innehafi tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och andra inrätmingar samt vidta andra åtgärder för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunld.

I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i samband med att tillståndet upphör.

Iakttar den som har innehaft tillståndet inte vad som har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställnings- åtgärder vid vite förelägga honom att Jiillgöra sina åligganden. Vites- föreläggande skall delges.

Paragrafen är ny.

I olika lagar som är anknutna till naturresurslagen finns bestäm- melser om återställningsåtgärder. Så är exempelvis fallet med mineral- lagen, se 13 kap. 4 5. Det är väl så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksam- heten har berört Sveriges ekonomiska zon. Även förevarande lag bör därför innehålla bestämmelser om återställningsåtgärder, som emeller- tid synes kunna ges en enklare utformning än enligt minerallagen.

Frågan om återställningsåtgärder kan regleras på olika sätt, an- tingen i form av villkor i samband med att tillstånd meddelas eller som en i lag föreskriven skyldighet som inträder i samband med att till- ståndet upphör. Eftersom skador kan uppkomma som inte förutsågs när tillståndet meddelades synes det vara en rimlig ordning att frågan skall kunna prövas i samband med att tillståndet upphör. Detta bör

dock inte hindra att skyldigheten kan bestämmas genom villkor i tillståndet.

18 & Andra beslut i särskilda fall än sådana som regeringen eller allmän domstol har meddelat enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammar— rätten. Beslut om tillstånd eller villkor enligt 5 5 får överklagas även av Statens naturvårdsverk, Miljöombudsmannen och en intresseorga- nisation för yrkesfiskare såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

Miljöskadoma, särskilt på naturmiljön, kan bli betydande vid utvinning av naturtillgångar från Sveriges ekonomiska zon. Naturvårdsverket och Miljöombudsmannen bör därför tillerkännas talerätt enligt ekozonsla- gen. Motsvarande bör när det gäller denna lag gälla även yrkesfiskare- nas organisationer.

6 Frågor om skötsellagarnas an— passning till miljöbalken

6.1. Allmänna synpunkter

I avsnitt 11.3.1 i vårt huvudbetänkande har vi behandlat den centrala frågan i vilken utsträckning lagregler som kan behövas för att styra verksamheter inom skilda samhällssektorer skall inrymmas i balken eller i speciallagar. Vi konstaterade därvid att de grundläggande principerna, att skyddet för naturen och miljön i övrigt är allas ansvar och att varje samhällsektor har ansvar för att lösa sina miljöproblem, bör speglas redan i balkens portalstadganden.

Vad sedan gäller förfarandet med de konkreta miljöreglema för olika verksamheter uttalade vi bl.a. följande. En väsentlig nackdel med att föra in dessa regler för olika sektorsverksamheter i balken skulle vara att detta kunde komma att motverka den utveckling som borde eftersträvas mot en samhällsstruktur där miljötänkandet genomsyrar all verksamhet. Om i stället dessa miljöregler för sektorsverksamheter integrerades i de lagar som i övrigt reglerar samma verksamheter skulle det finnas goda möjligheter att underlätta en sådan utveckling. Om miljöreglema för jord— och skogsbruket ingick i resp. sektorslag, skulle det bli lättare för såväl tillsynsmyndigheter som brukare att överblicka de lagregler av direkt och grundläggande betydelse för näringarna. Miljöreglema skulle härigenom lättare än annars kunna komma att ingå som naturliga delar i sektorns regelsystem. Eftersom omtanken om den biologiska mångfalden och om miljön i övrigt måste ingå som en självklar och väsentlig del i all planering, skötsel och drift inom all verksamhet, borde de åtgärder denna omtanke kräver inte skiljas ut från övriga åtgärder i verksamheten. Vi ansåg samman- fattningsvis att övervägande skäl talade för att hänsynsregler och liknande föreskrifter med inriktning på miljöskydd i sektorslagarna för jord- och skogsbruket inte skulle föras över till miljöbalken. Samtidigt konstaterade vi att jord- och skogsbruket ändå skulle kopplas till

balken genom att dennas allmänna bestämmelser skulle komma att omfatta även åtgärder i dessa näringar.

Med utgångspunkt i dessa överväganden uttalade vi i huvud- betänkandet att miljöbalken inte behöver innehålla några särskilda aktsamhetsregler för jord- och skogsbruket. Samtidigt framhöll vi att om en fortsatt avreglering av näringarna i framtiden skulle medföra att det i stort sett bara blir miljöregler kvar i sektorslagarna, borde dessa föras över till miljöbalken.

I sitt remissyttrande över förslaget till miljöbalk pekade Jordbruks- verket på att lagen om skötsel av jordbruksmark genomgått flera förändringar som har medfört att den - till skillnad från skogsvårds- lagen — numera i princip bara innehåller regler med miljö— och natur- skyddande syften. Enligt verket talade därför starka skäl för att in- arbeta lagen om skötsel av jordbruksmark i miljöbalken.

Lagrådsremissen med förslag till miljöbalk har emellertid utformats i enlighet med de uttalanden vi gjorde i huvudbetänkandet. Enligt regeringens mening fanns det inte tillräckliga skäl för att i detta sammanhang infoga skogsvårdslagen och skötsellagen i miljöbalken. Några särskilda regler om miljöskydd inom jordbruk eller skogsbruk innehåller alltså inte miljöbalken i lagrådsremissen. Bestämmelserna i balken gäller självfallet ändå för jordbruk och skogsbruk, dels för verksamheterna som sådana i den mån de på grund av utsläpp eller liknande är att hänföra till miljöfarlig verksamhet, dels för kemikalie- hantering, hälsoskydd etc. inom verksamheterna enligt de olika kapit— len i balken.

Förslaget till miljöbalk innebär sålunda bl.a. att balkens allmänna aktsamhetsregler skall tillämpas inom jord- och skogsbruket i den utsträckning verksamheten där är att hänföra till miljöfarlig verksam— het. I sådant sammanhang kan de allmänna aktsamhetsreglema även läggas till grund för t.ex. tillsynsåtgärder inom jord- och skogsbruket.

I vårt huvudbetänkande fanns också intagen en bestämmelse av innebörd att miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer och miljö— konsekvensbeskrivningar skulle tillämpas på verksamheter som om- fattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark samt vid utfärdande av föreslq'ifter med stöd av dessa lagar. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits med i lagråds— remissen. Denna ändring har inte motiverats.

Sedan vi nu gått igenom de olika NRL—anknutna lagarna och arbetat fram förslag till ändringar i dessa kan vi emellertid konstatera att enligt dessa förslag tillämpningen av miljökvalitetsnormer och an-

vändningen av miljökonsekvensbeskrivningar helt knyts till prövning av tillståndsfrågor och liknande. Om vårt förslag i huvudbetänkandet fullföljdes skulle detta alltså innebära en annan inriktning på bestäm— melserna i de båda skötsellagarna vilket inte framstå som motiverat.

Det förtjänar då å andra sidan övervägas, om och i så fall i vilken utsträckning de båda skötsellagarna bör på samma sätt som de NRL- anknutna lagarna innehålla föreskrifter om tillämpning av miljö- kvalitetsnormer och användning av miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden om tillståndsprövning och liknande. Bedömningen härav kan dock leda till olika resultat beträffande skogsvårdslagen resp. lagen om skötsel av jordbruksmark. Frågan bör därför tas upp till behandling beträffande varje lag för sig.

6.2. Lagen om skötsel av jordbruksmark (skötsel- lagen)

Den omständigheten att - som Jordbruksverket anfört -skötsellagen numera i princip bara innehåller regler med miljö- och naturskyddande syften talar starkt för att principerna och reglerna i förslaget till miljöbalk så nära som möjligt återspeglas i skötsellagen. Hur detta skall ske diskuterar vi i följande avsnitt med specialmotivering.

6.2.1. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark

3 & Vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket skall skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen förebyggas och skaderisker undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Bestämmelser i j'i'åga om skydd för människors hälsa eller miljön och i höga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

I nuvarande lydelse av skötsellagen saknas 3 &. Den har upphävts år 1990. I 6 a 5 första stycket föreskrivs att vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket hänsyn skall tas till natur— vårdens och kulturmiljövårdens intressen.

Hänsynsregeln i 6 aå första stycket tar sikte endast på natur- vårdens och kulturmiljövårdens intressen. Även om jordbruket i första hand påverkar dessa intressen är dagens avgränsning av aktsamhets- regeln för snäv. Vi föreslår därför att vissa av de grundläggande principer som ställs upp i balken nu också skrivs in i skötsellagens grundläggande aktsamhetsregel. Att sakliga skäl talar för att dessa bör tillämpas även på jordbrukets område torde stå utom allt tvivel.

Enligt vår mening bör den nuvarande hänsynsregeln i skötsellagen byggas ut. I skötsellagen bör därför tas in den allmänna aktsamhets- regel som i miljöbalken finns i 1 kap. 7 5; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i be- stämmelsen. Den nämnda allmänna aktsamhetsbestämmelsen ger uttryck för principen att skador skall förebyggas och för försiktig- hetsprincipen. Dessa principer är grundläggande för hälso- och miljö— skyddet och bör komma till uttryck också i skötsellagen. Den allmänna aktsamhetsregeln om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått behöver däremot inte förs in i skötsellagen, eftersom den främst har betydelse för miljöfarlig verksamhet och skall tillämpas på jordsbruks— företag i egenskap av sådan verksamhet.

I andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö- balken. Vi har tidigare behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

Enligt vår mening bör de nu föreslagna bestämmelserna komma först bland reglerna under rubriken Brukning m.m. Sedan bestämmel- serna om brukningsplikt togs bort från skötsellagen är det nämligen naturligt att de allmänna hänsynsreglerna placeras främst. Först efter dessa bestämmelser bör följa de mer speciella reglerna om anmälnings- skyldighet enligt nuvarande 4 &.

Vi har i avsnitt 5.1.4 föreslagit att fastställda miljökvalitetsnormer skall inom ramen för de olika sektorslagarna tillämpas huvudsakligen endast i ärenden om tillstånd av olika slag. I skötsellagen uppställs för närvarande krav på tillstånd endast beträffande täkt av matjord på jordbruksmark. Som framgår av det följande föreslår vi emellertid att detta krav skall slopas. Vi finner därför inte anledning att föreslå någon tillämpning av kvalitetsnormer för skötsellagens del. För övrigt torde i regel inte täkt av matjord kunna inverka på uppfyllandet av miljökvalitetsnormer.

Även ln'av på miljökonsekvensbeskrivningar har vi i detta be-

tänkande knutits till frågor om tillstånd. Av samma skäl som nyss anförts beträffande miljökvalitetsnormer föreslår vi inte några be- stämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i skötsellagen.

4 & Jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion tidigast åtta månader efter det att anmälan om åtgärden har gjorts till den myndig- het regeringen beståmmer, om inte myndigheten medger något annat. Anmälan enligt första stycket behövs inte när åtgärden år av ringa betydelse för jordbruket på bmkningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövats i särskild

ordning.

Första stycket motsvarar 4 5 första meningen i nuvarande lydelse. Vi föreslår emellertid att anmälan skall göras till den myndighet rege- ringen bestämmer. Härigenom skapas likformighet vad gäller regle- ringen av myndighetsansvar vid såväl anmälan, tillståndsprövning som tillsyn enligt skötsellagen. Emellertid förutser vi ingen förändring i sak utan förutsätter att uppgiften även framdeles skall ankomma på läns- styrelsen, som numera övertagit lantbruksnämndens uppgifter.

Andra stycket motsvarar andra meningen i samma paragraf. Vi föreslår således att paragrafen delas upp i två stycken.

Före den 1 juli 1990 gällde enligt skötsellagen brukningsplikt med avseende på jordbruksmark samt att sådan mark inte fick tas ur jord- bruksproduktion utan tillstånd. Brukningsplikten avskaffades nämnda datum och samtidigt ersattes tillståndsplikten med en anmälnings- skyldighet.

Bakom denna ändring låg att med den nya livsmedelspolitiken där större krav skulle ställas på jordbrukarna att agera som företagare på en marknad skäl saknades att ha kvar bestämmelser om skyldighet för brukarna att hålla all jordbruksmark i produktion. I stället var det nödvändigt att jordbruksföretagarna själva fick avgöra på vilket sätt jordbruksmarken skulle användas för att möta marknadens skiftande krav. I de fall natur- eller kulturmiljövården i odlingslandskapet kunde hotas genom att en brukare hade för avsikt att t.ex. plantera skog på marken, skulle samhället kunna avtala med brukaren att mot viss ersättning fortsätta med jordbruksproduktion. För att myndigheterna skulle kunna agera krävdes emellertid vetskap om när en jordbrukare hade för avsikt att ta jordbruksmark ur produktion. Det var för att tillgodose detta behov som anmälningsplikten infördes (prop. 1989/90:146 s. 107 f).

Som synes är motivet för anmälningsplikten enligt paragrafen i första hand naturvårds- och kulturmiljövårdssynpunkter. Det är därför viktigt att kunna bedöma konsekvenserna för dessa intressen då mark tas ur jordbruksproduktion. Ett sätt att skaffa sig sådan kunskap skulle kunna vara att upprätta en miljökonsekvensbesluivning. Av skäl som förut anförts föreslår vi emellertid inte några bestämmelser om miljö- konsekvensbeskrivningar i skötsellagen. Det kan för övrigt anmärkas att vi i vårt huvudbetänkande föreslog att miljökonsekvensbeskriv- ningar skulle kunna hävas också i samband med anmälningar enligt miljöbalken men att regeringen fann detta krav vara alltför långt- gående.

(5 &)

Paragrafen föreslås utgå.

För närvarande stadgas i 5 5 första stycket att på jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt förordningen om skötsel av jordbruksmark har uppgiften lagts på länsstyrelsen. Ett tillstånd får förses med villkor.

I 18 & naturvårdslagen föreskrivs att täkt av vissa jordarter inte får ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Från tillståndskravet enligt natur- vårdslagen görs undantag beträffande vissa täkter som prövas i annan ordning. Dessa undantag avser dock inte täkt av matjord på jordbruks- mark.

Det nu anförda visar således att i fråga om täkt av matjord på jordbruksmark och som inte avser markägarens husbehov för när- varande föreligger tillståndsplikt såväl enligt skötsellagen som enligt naturvårdslagen.

Syftet med den nuvarande tillståndsplikten enligt skötsellagen är att tillgodose samhällets jordpolitiska intresse att brukningsvärd jordbruks- mark inte tas ur produktion genom matjordstäkt utan godtagbara skäl. Det är således ytterst en fråga om hushållningen med jordbruksmark som en naturresurs.

Tidigare prövades täktärenden enligt skötsellagen av lantbruks- nämndema. Samordningen med prövningen enligt naturvårdslagen löstes på det sättet att, om tillstånd lämnades enligt naturvårdslagen, länsstyrelsen överlämnade ärendet till lantbruksnämnden. Denna skulle därefter pröva täkten mot sådana intressen som inte beaktats av läns-

styrelsen enligt naturvårdslagen.

Sedan lantbruksnämndema integrerats i länsstyrelserna är det numera samma myndighet som handhar prövningen av matjordstäkter vare sig prövningen sker enligt naturvårdslagen eller enligt skötsel- lagen.

Genom att låta de nuvarande bestämmelserna i 5 & skötsellagen ersättas av de föreslagna reglerna om täktverksamhet i 11 kap. miljö- balken skulle erhållas ett enhetligt system där tillståndsplikten i fråga om matjordstäkt bara reglerades på ett ställe i lagstiftningen. Vidare skulle en reglering av tillståndsplikten endast i miljöbalken och pröv- ning bara enligt denna leda till att samma materiella awägningsregler, utan någon hänvisning eller upprepning, blev tillämpliga på alla slags tillståndspliktiga täkter enligt 11 kap. miljöbalken.

Enligt 11 kap. 3 % första stycket miljöbalken skall, när en ansökan om täkttillstånd prövas, behovet av täktmaterialet vägas mot de skador på växt- och djurlivet och på naturmiljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka och mot intresset av en hållbar hushållning med natur- resurser. Om täkten kan befaras försämra livsbetingelsema för någon växt- eller djurart som är sällsynt eller hotad, får tillstånd lämnas endast om det allmänna behovet av täktmaterialet är synnerligen stort.

Som synes skall även hushållningsaspekterna beaktas enligt den nya avvägningsregeln. Detta innebär att de intressen som nu beaktas vid prövningen enligt skötsellagen också kommer att kunna beaktas vid den prövning enligt miljöbalken som länsstyrelsen skall göra.

En ytterligare omständighet som talar för att utmönstra bestämmel- sen om tillståndsplikt ur skötsellagen har att göra med frågan om brott mot tillståndsplikten.

Enligt 12 5 första stycket skötsellagen är påföljden böter för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot tillståndsplikten enligt den lagen. För brott mot tillståndsplikten enligt naturvårdslagen är däremot påföljden enligt denna lag i normala fall böter eller fängelse i högst sex månader. Har brottet begåtts med uppsåt och är det i övrigt att anse som grovt skall dömas till fängelse i högst två år.

I förslaget till miljöbalk stadgas i 21 kap. 2 5 att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot bl.a. tillståndsplikt som föreskrivs i miljöbalken skall dömas för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt skall enligt 8 & dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. För ringa brott skall enligt 9 5 inte dömas till ansvar enligt 21 kap. miljöbalken.

Läget i dag är således det att den som underlåter att iaktta till-

ståndsplikten vad gäller täkt av matjord på jordbruksmark begår endast ett brott men att två olika straffbud är tillämpliga. Det är med andra ord fråga om lagkonkurrens. Inom straffrätten finns inte några be- stämmelser som vare sig uttryckligen anger vilka fall som är att anse som lagkonkurrens eller reglerar hur man skall förfara vid sådan konkurrens. Även de olägenheter som kan uppkomma i samband med lagkonkurrens talar för att bestämmelsen om tillståndsplikt utmönstras ur skötsellagen.

Det finns emellertid även skäl som talar mot en utmönstring. Det starkaste torde vara att bestämmelsen i skötsellagen kan betraktas som en specialbestämmelse som tar sikte bara på täkt av matjord på jord- bruksmark och därför borde vara kvar i skötsellagen.

Vid en vägning av skälen för och emot ett slopande av tillstånds— plikten enligt skötsellagen kommer vi emellertid till den slutsatsen att de förra har sådan styrka att 5 & bör upphävas. Den nuvarande möjlig- heten att med stöd av andra stycket i paragrafen föreskriva villkor för ett tillstånd har motsvarighet i miljöbalken.

6 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrrjter om den hänsyn som skall tas enligt 3 5 första stycket, såsom i höga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt växt- och djurlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripan- de att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Paragrafen motsvarar 6 a 5 andra stycket i nuvarande lydelse. Första stycket har flyttats till 3 &. Tidgare 6 & upphävdes år 1990.

Bemyndigandet att meddela föreskrifter hänför sig nu till 3 5 första stycket vilket ger bemyndigandet ett mer vidsträckt tillämpnings- område. Detta begränsas emellertid av att föreslaifterna inte får inkräkta på pågående markanvändning.

Bestämmelsen i nuvarande lydelse upptar en exemplifiering av vad föreskrifema får avse. Vad som därvid nämns är skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt växt- och djurlivet. I och för sig kunde exemplen få utgå, eftersom det redan finns en ram för bemyndigandet i 3 &, men eftersom de anförda exemplen är både praktiska och be- lysande anser vi att de bör få stå kvar.

Det kan diskuteras om aktsamhetsreglema i 3 & indirekt bör kunna straffsanktioneras genom att preciseras i föreskrifter som är sank- tionerade. Mot bakgrund av bestämmelsemas karaktär av allmänna hänsynsregler anser vi emellertid att så inte bör ske. I stället bör den

nuvarande ordningen behållas som innebär att straffsanktion kan följa för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att följa ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som tillsynsmyndigheten meddelat för att föreskriftema skall efterlevas.

6 a Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som skäligen kan fordras från miljöskydds- synpunkt i fråga om

]. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, samt

3. växtodlingen. Föreskrifter enligt första stycket innebär inte ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut enligt miljöbalken.

Första stycket överensstämmer med 6 b 5 första stycket i nuvarande lydelse. Andra stycket motsvarar andra stycket samma paragraf. Eftersom miljöskyddslagen är en av de lagar som vi föreslagit skall samordnas i miljöbalken, har andra stycket anpassats härtill. Hän- visning bör i övergångsbestämmelser göras till motsvarande äldre lag, dvs. miljöskyddslagen.

7 & Tillsynen över efterlevnaden av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av de statliga myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen får också föreskriva att kom- munerna skall utöva tillsyn.

Efter åtagande av en kommun får den myndighet regeringen be- stämmer överlåta åt kommunen att i ett visst avseende utöva tillsyn som annars slwlle ankomma på statlig myndighet.

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt andra stycket och finner myndigheten att tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall myndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kom- munen begär det.

Paragrafen motsvarar delvis 75 i nuvarande lydelse. Vi föreslår emellertid det förtydligandet att tillsynen skall omfatta även efter- levnaden av sådana föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

I nuvarande lydelse av bestämmelsen pekas länsstyrelsen ut som tillsynsmyndighet. Detta har gällt alltsedan länsstyrelsen övertog lantbruksnämndens uppgifter. Tidigare angavs nämligen nämnden som

tillsynsmyndighet. Vi anser emellertid att paragrafen i stället bör utformas som ett bemyndigande för regeringen att utse tillsynsmyndig- het. Härigenom får man dels likformighet med vad som gäller om myndighetsansvar vid anmälan enligt 4 5, dels bättre överens- stämmelse med förslaget till miljöbalk vad gäller ansvaret vid tillsyn. Det nu föreslagna leder också till ändringar i följande paragrafer.

En fråga som måste ägnas särskild uppmärksamhet är den hur tillsynen enligt skötsellagen skall samordnas med tillsynen enligt miljöbalken. I och för sig borde tillsynen av jordbruksföretag vara en naturlig uppgift för den kommunala miljötillsynen. Hur tillsynen skall fördelas mellan statliga myndigheter och kommunerna är emellertid en fråga som utreds av Miljöorganisationsutredningen. Med hänsyn härtill tar vi inte ställning till hur frågan bör lösas i sak. Vi föreslår emellertid att bestämmelserna utformas efter mönster i 18 kap. l & miljöbalken.

8 5 Ägare eller brukare av jordbruksmark är skyldig att på begäran tillhandahålla tillsynsmyndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

Den som inte efterkommer en begäran enligt första stycket kan av tillsynsmyndigheten vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

Paragrafen motsvarar 8 & i nuvarande lydelse. Vi föreslår att para- grafen delas in i två stycken.

9 & Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som meddest med stöd av 6 eller 6 a & första stycket skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite sättas ut. Tillsynsmyndigheten får förordna att ett beslut skall gälla omedel- bart.

Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 9 a & första, tredje och fjärde styckena i nuvarande lydelse. Den nuvarande hän- visningen i första stycket till villkor enligt 5 & andra stycket har emellertid utgått. Tidigare 9 & har upphävts år 1990.

I nuvarande andra stycket av 9 a & föreskrivs att föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det visat sig att tillsynsmyndighetens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggandet eller förbudet

meddelas omedelbart. I linje med vad som för motsvarande fall före- slås i miljöbalkens tillsynskapitel förordar vi att andra stycket får utgå. Vi anser oss kunna utgå från att tillsynsmyndigheten så gott som alltid i förstone ingriper med råd och anvisningar. I vissa situationer kan dock sådana redan från början framstå som verkningslösa och någon skyldighet bör inte föreligga för tillsynsmyndigheten att meddela råd eller anvisningar.

12 & Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1 . tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 & första stycket, 2. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 6 a 5, eller 3. underlåter att följa ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 9 &. Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av före- läggandet eller förbudet.

Första stycket motsvarar med vissa redaktionella ändringar första stycket 1, 3 och 4 i nuvarande lydelse. Andra stycket motsvarar tredje stycket i nuvarande lydelse. Första stycket 2 liksom andra stycket i nuvarande lydelse föreslås utgå.

För närvarande föreskrivs i första stycket 2 ansvar för den som inte iakttar tillståndsplikten enligt nuvarande 5 5 första stycket. På skäl som redovisats under 5 & föreslår vi emellertid att tillståndsplikten enligt denna paragraf skall utmönstras ur skötsellagen. På motsvarande sätt måste då förfaras med den ansvarsbestämmelse som nu är knuten till 5 5 första stycket. Även den nuvarande bestämmelsen om för- verkande i 12 å andra stycket måste av samma skäl utgå.

Bestämmelser om tillståndsplikt vad gäller täkt av matjord på jordbruksmark liksom om ansvar för underlåtenhet att iaktta sådan plikt samt om förverkande av utbyte av sådant brott kommer i fort- sättningen att finnas barai 11 resp. 21 kap. miljöbalken samt i 36 kap. brottsbalken.

13 & Beslut i särskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas ]. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en kommun eller en kommunal nämnd, 2. hos Statens jordbruksverk, om beslutet har meddelats av läns- styrelsen eller annan statlig myndighet.

Jordbruksverkets beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut som avses i första eller andra stycket får överklagas även av Miljöombudsmannen såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

De ändringar som vi i det föregående har föreslagit beträffande till- stånds- och tillsynsmyndigheter föranleder ändringar även i före- varande paragraf. Mönster till ändringarna har vi delvis hämtat från 20 kap. 1 och 2 55 miljöbalken. Frågan är om inte anpassningen till miljöbalken borde drivas ännu längre så att beslut av länsstyrelsen överklagades till länsrätten i stället för till Statens jordbruksverk. Vi har emellertid inte velat föreslå någon ändring i vad som nu gäller i det hänseendet.

Mot bakgrund av att många skötselåtgärder med avseende på jordbruksmark kan leda till skada för miljövårdsintresset bör enligt vår mening Miljöombudsmannen få föra talan mot beslut i enskilda fall enligt skötsellagen i frågor som rör skyddet för hälsan eller miljön.

6.3. Skogsvårdslagen

6.3.1. Miljöfrågorna och skogsbruket

I 1979 års skogspolitiska beslut betraktades skogen som en nationell tillgång som skulle utnyttjas för samhällets bästa. Skogsnäringen, dvs. skogsbruket och skogsindustrin, skulle därför verka i överens- stämmelse med andra samhällssektorer och bidra till att uppfylla de övergripande samhällsekonomiska målen om ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningarna, full sysselsättning och regional balans samt verka i överensstämmelse med miljövårds- och naturvårdspolitiken. Den hittills förda skogspolitiken har inte innefattat lika långt gående miljömål som jordbrukspolitiken. I stället har skogspolitiken i första hand tagit sikte på att säkerställa en uthållig produktion av virke. Skogsvårdslagen har till följd härav hittills utgått från det övergripande målet om en varaktigt hög och värdefull virkesavkastning under hänsynstagande till naturvårdens och andra allmänna intressen. N atur- vårds- och miljöintressena har således varit underordnade produktions-

målet. I samband med senare tids lagstiftning har dock gjorts uttalan- den, vari manats till försiktighet i fråga om vissa inslag i det moderna skogsbruket. Som exempel har nämnts faran med nya trädslag, efter- som en storskalig introduktion av sådana ansetts kunna rubba balansen i de ekologiska systemen.

Enligt direktiven (dir. 1990:47) skulle Skogspolitiska kommittén (Jo 1990203) ha till uppgift att göra en total genomgång och översyn av skogspolitiken. Bl.a. skulle kommittén utvärdera hur skogspolitikens mål i 1979 års beslut hade uppfyllts. Kommittén skulle så långt det var möjligt närmare granska i vilken utsträckning det övergripande skop- politiska målet om en varaktigt hög och värdefull virkesavkastning med hänsynstagande till naturvården och andra allmänna intressen hade uppfyllts. Vid utvärderingen skulle hänsyn tas till den långsiktighet som präglade målet. Skogspolitiska kommittén skulle vidare överväga om de olika delmålen varit relevanta. Det hade nämligen ansetts som självklart i 1979 års skogspolitiska beslut att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer.

I betänkandet (SOU .1992z76) Skogspolitiken inför 2000-talet framlade Skogspolitiska kommittén förslag till ny skogspolitik. I frågan om ett miljömål för skogsbruket fanns det enligt kommittén olika sätt att skydda skogsmiljön. Ett sätt var att avsätta stora naturreservat. Ett annat var att med hänsyn till markens produktionsförmåga och avstånd till fabriker och marknad bruka skogen med olika intensitet. Ett tredje sätt var att över hela skogsmarksarealen bruka skogen med sikte på hög produktion och god natur- och miljöhänsyn. Enligt kommittén var det senare alternativet att föredra. Även detta alternativ sades innebära att nationalparker och naturreservat måste avsättas i framtiden men i långt mindre utsträckning än om skyddet av viktiga naturvärden skulle grundas på avsättningar enligt det första alternativet. Vidare föreslogs att miljömålet för skogen skulle jämställas med produktionsmålet.

Skogspolitiska kommittén angav ett antal principer för ett nationth miljömål för skogsbruket. Sålunda måste skogen brukas enligt sådana metoder att naturresursens produktionsförmåga långsiktigt bibehålls, att växt- och djurarters och naturtypers fortbestånd säkerställs, att hotade arter och naturtyper skyddas och att unika naturvärden skyddas eller skapas genom att områden lämnas för fri utveckling.

Utnyttjandet av skogen sades innebära att de från naturvårds- synpunkt viktiga element som var karaktäristiska för naturskogen försvinner. Utnyttjandet innebär nämligen att tråden varken blir gamla

eller dör på platsen så att död ved kan bildas. Skogspolitiska kommit- tén ansåg att trakthyggesbruk är en skogsskötselmetod som passar väl i den boreala barrskogen där kraftiga störningar ofta förekommit. Metoden sades kunna utformas så att en del av naturskogens värden bibehålls eller återskapas. Speciellt tilltalande ansågs trakthyggesbruk med skärm eller fröträd vara inom områden där detta är biologiskt lämpligt. Metoder som innebär att kalhuggning undviks kunde vara särskilt intressanta inom områden som i en naturskog skulle präglas av lång skoglig kontinuitet.

För att uppnå miljömålet var det enligt Skogspolitiska kommittén nödvändigt med en samsyn vad gäller viktiga förutsättningar för nyttjandet av skogen. Den svenska skogens produktionsförmåga skulle därför utnyttjas långsiktigt, ansvarsfullt och med sikte på god ekono— misk avkastning för skogsägare och samhälle. Ett långsiktigt bruk av skogen måste ske i överensstämmelse med de naturliga förutsätt- ningarna. Detta innebar bl.a. att skogsbruket i betydligt högre grad än hittills måste bedrivas så att det så långt som möjligt efterliknar det sätt på vilket skogsekosystemet naturligt fungerar. I skog av särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde enligt kommittén endast sådana skogsbruksmetoder användas som medger att naturvärdena bevaras i hög utsträckning. Som exempel nämndes sumpskogar och lövskogar inkl. ädellövskogar samt övergångszoner mot vattendrag, myrar och jordbruksmarker. Från denna utgångspunkt sades skogs- ägarna ha ett ansvar för att gynna eller åtminstone bibehålla den biologiska mångfalden då skogen brukas.

Skogspolitiska kommittén föreslog att produktions- och miljömålen för skogspolitiken skulle utformas på följande sätt.

Produktionsmålet Skogen och skogsmarken bör nyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den uthålligt ger en god avkastning. Skogsproduktionens in- riktning skall vara sådan att en stor framtida handlingsfrihet erhålls beträffande användningen av produkterna. Nyttjandet skall präglas av mångbruk.

Miljömålet Skogsmarkens naturliga produktionsförutsättningar bör vidmakt- hållas. Biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall behållas genom att i landet naturligt förekommande växt— och djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livsluaftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens estetiska och kulturella värden skall värnas.

Kommittén föreslog att dessa mål skulle komma till uttryck i skogs- vårdslagens portalparagraf.

I prop. (1992/931226) om en ny skogspolitik anförde föredraganden bl.a. följande. Den hittillsvarande skogslagstiftningen är starkt produk- tionsinriktad. Den har tvingat fram ett storskaligt och enhetligt skogs- bruk. Alternativa metoder har inte tillåtits, vilket många gånger har varit negativt från naturvårdssynpunkt. Den inneboende variationen inom arter, mellan arter och mellan olika ekosystem utgör en av de viktigaste förutsättningarna för ekosystemens anpassningsförmåga och motståndskraft. Vårt nyttjande av skogen som produktionskälla bör präglas av denna grundsyn. Ett ambitiöst miljömål kan väl förenas med en fortsatt hög produktion av skogsråvara och en konkurrens- kraftig svensk skogsnäring. Jag anser att det är hög tid att ställa upp ett särskilt miljömål för skogsbruket. Ett nationellt sådant bör utformas så att man lägger lika vikt vid produktionsmålet och miljömålet. Ett miljömål fyller inte bara en viktig allmän funktion utan är också ett självändamål för skogsbruket. Ett bärkraftigt, långsiktigt skogsbruk kan inte bedrivas om man bortser från de naturliga förutsättningarna eller motverkar dessa. Den diskussion som kommittén fört utgör en bra grund för en målformulering. Diskussionen bör emellertid komp- letteras vad gäller hänsynen till kulturmiljön. Kulturmiljön kommer särskilt till uttryck i skogsvårdslagstiftningen sedan några år. Skogen och skogsmarken rymmer många kulturhistoriska värden till vilka hänsyn måste tas då skogsbruket planeras och åtgärder vidtas. Ansvaret härför delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. Skador på kulturmiljön skall såvitt möjligt undvikas eller begränsas. Det framgår av 1988 års riksdagsbeslut om kulturmiljövården. Med dessa utgångspunkter föreslås sålunda att miljömålet för skogsbruket sam- manfattningsvis bör vara att skogsmarkens naturgivna produktions- förmåga skall bevaras och en biologisk mångfald och genetisk varia- tion i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djur- arter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövården samt dess este- tiska och sociala värden skall värnas. Den nya skogspolitiken kommer att vara positiv för naturvården på många sätt. Miljöhänsynen kommer att bli en integrerad del av skogspolitiken samtidigt som reservatsav- sättningama ökas. Detta kommer givetvis att gynna naturvården. Dessutom innebär den nya skogspolitiken en betydande avreglering. Borttagande av detaljerade skötselföreskrifter kommer att möjliggöra

ökad mångfald i skogsbruket. Det gynnar naturvården genom ett mer mångfacetterat skogsbruk (a prop. s. 30 0.

Det miljömål för den nya skogspolitiken som nu redovisats har sedermera godtagits av riksdagen (1992/93:10U15 s. 21). Denna har också på grundval av den nämnda propositionen beslutat om genom- gripande ändringar i skogsvårdslagen. Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt har ädellövskogslagen upphävts.

Vi har intet att erinra mot de miljömål som fastslagits genom ändringarna i skogsvårdslagen. Tvärtom har genom den nya lagstift- ningen miljöintressena tillvaratagits på ett bra sätt. När miljöbalken träder i kraft kommer emellertid aktsamhetsreglema i denna att gälla också för skogsbruket när detta bedöms i frågor som rör miljöfarlig verksamhet. Både med hänsyn härtill och därför att miljöskyddet i skogsbruket bör vila på samma grunder som miljöskyddet i övrigt bör de principer som balken bygger på återspeglas även i skogsvårdslagen. Hur detta bör gå till redovisar vi i följande avsnitt med specialmot- vering.

6.3.2. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

1 & Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den ut- hålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötsel av skogen och vid annan markanvändning i skogs- bruket skall skador och olägenheter som kan drabba människan, miljön eller naturen förebyggas och skaderisker undanröjas, allt i den utsträckning det är ekonomiskt rimligt vid verksamhet av det slag som det är fråga om.

Vid skötseln skall hänsyn tas även till andra allmänna intressen. Bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och ifråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljöbalken.

Som redan framgått av redogörelsen för den nya skogspolitiken skall produktionsmålet och miljömålet vara jämställda. I nuvarande lydelse kommer detta till uttryck i 1 5 första stycket där det sägs att skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning "samtidigt som den biologiska mångfalden behålls". Med skog avses därvid såväl skogsmarken som den skog som finns på

sådan mark. Tidigare gällde att vid skötseln av skogsmark hänsyn skulle tas "till naturvårdens och andra allmänna intressen".

Enligt 1 5 andra stycket i nuvarande lydelse skall vid skötsel av skog hänsyn tas ”även till andra allmänna intressen". Denna konstruk- tion beror enligt motiven på dels att produktionsmålet och miljömålet likställts, dels att naturvårdsintresset inte längre anges särskilt. Av motiven framgår emellertid att med sådana andra allmänna intressen avses naturvårdens intressen i vidare bemärkelse. Begreppet naturvård innefattar här både den vetenskapliga och den sociala naturvården, dvs. såväl naturmiljön i vidare mening som friluftsliv och rekreation i olika former inkl. jakt och fiske. Även den kulturpräglade naturen innefattas, t.ex. gamla lövängar och betesmarker vars bevarande i traditionsenlig hävd bidrar till kännedom om det gamla odlings- landskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet. Vidare framgår att under uttrycket faller också regional- och sysselsättningspolitiska intressen. Också kulturmiljövårdens och rennäringens intressen avses (a prop. s. 89 0.

Enligt vår mening bör den nuvarande hänsynsregeln i skogsvårds- lagen byggas ut. Vi föreslår därför att vissa av de grundläggande principer som ställs upp i balken nu också skrivs in i skogsvårdslagens grundläggande aktsamhetsregel. Att sakliga skäl talar för att dessa bör tillämpas även på skogsbrukets område torde stå utom allt tvivel.

I skogsvårdslagen bör sålunda tas in den allmänna aktsamhetsregel som i miljöbalken finns i 1 kap. 7 &; i så fall bör den reservation som finns i 1 kap. 12 & miljöbalken också komma till uttryck i bestämmel- sen. Den nämnda allmänna aktsamhetsbestämmelsen ger uttryck för principen att skador skall förebyggas och för försiktighetsprincipen. Dessa principer är grundläggande för hälso— och miljöskyddet och bör komma till uttryck också i skogsvårdslagen. Den allmänna aktsamhets— regeln om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått behöver däremot inte föras in i skogsvårdslagen, eftersom den främst har betydelse för miljöfarlig verksamhet och skall tillämpas på skogsbruksföretag i egenskap av sådan verksamhet.

I tredje stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelser i fråga om skydd för människors hälsa eller miljön och i fråga om främjande av en hållbar hushållning med naturresurser finns i miljö- balken. Vi har tidigare behandlat utformningen av en sådan regel i avsnitt 5.1.4.

Bland de skötselåtgärder som är av stor betydelse från främst naturvårdssynpunkt kan nämnas införande av nya brukningsmetoder

och införande av nya arter. Åtgärder av dessa slag måste därför ägnas särskild uppmärksamhet vid tillämpningen av hänsynsreglerna i före- varande paragraf. Det är viktigt att miljökonsekvensema av sådana åtgärder noga utreds innan åtgärderna vidtas.

Om det är påkallat från skogsvårdssynpunkt, får enligt 7 & rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela före- skrifter som förbjuder eller ställer upp villkor för bl.a. användning av visst slag av skogsodlingsmaterial av inhemskt eller utländskt ursprung vid anläggning av skog. I vårt huvudbetänkande föreslog vi att det i miljöbalken skulle införas en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skulle få meddela föreslaifter om utsättande i naturmiljö av växt- eller djurarter utanför dess naturliga utbredningsområden. Regeln saknar motsvarighet i naturvårdslagen. En regel med motsvarande innebörd finns i departementspromemorian (Ds 1993:64) Regler om handel med skyddade djur- och växtarter m.m. Regeringen har i lagrådsremissen med förslag till miljöbalk förklarat sig vilja återkomma i frågan.

I den mån en erforderlig reglering av frågan om införande av främmande arter inte går att åstadkomma med hjälp av miljöbalkens regler får hänsynsreglerna i förevarande paragraf preciseras genom föreskrifter med stöd av 7 5. I fråga om att införa nya bruknings— metoder kan hänsynsreglerna preciseras genom föreskrifter med stöd av bemyndiganden i skogsvårdslagen, närmast då 30 5.

4 & Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot före- skrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken eller annan lag. I ärende om tillstånd enligt denna lag tillämpas sådana miljökvali- tetsnormer som fastställts med stöd av 6 kap. miljöbalken.

Första stycket motsvarar 4 & i nuvarande lydelse. Andra stycket före- slås tillagt.

Eftersom naturvårdslagen är en av de lagar som vi föreslagit skall samordnas i miljöbalken, har första stycket anpassats härtill. Hän- visning bör i övergångsbestämmelser göras till motsvarande äldre lag, dvs. naturvårdslagen.

Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om kvalitetsnormer. Detta utgör en principiell nyhet i svensk miljölagstiftning. Kvalitets- normema skall ange gränser för vad människor och miljö kan utsättas för i fråga om störningar utan risk för att skador uppkommer. Be- stämmelserna ges karaktären av paraplybestämmelser i likhet med

hushållningsbestämmelsema och bestämmelserna om miljökonsekvens- beskrivningar. Dessa bestämmelser skall vara tillämpliga inte endast vid prövning av ärenden enligt miljöbalkens regelsystem utan även enligt vad som är föreskrivet i andra lagar, t.ex. plan- och bygglagen.

Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer är i likhet med hushåll- ningsbestämmelsema i samma avdelning inte rättsligt bindande i den bemärkelsen att ett åsidosättande av dem skall kunna leda till straff. Bestämmelserna är nämligen inte av den karaktären att de riktar sig till var och en utan i stället till myndigheterna som har att tillämpa dessa i mål och ärenden enligt olika lagar.

Miljökvalitetsnormer skall kunna tillämpas dels för att komma till rätta med miljöproblem inom områden där gränsvärdena överskrids redan när de utfärdas, dels för att förhindra att nytillkommande verk- samheter kan komma att strida mot bestämmelserna. Idet sistnämnda fallet har kvalitetsnormema närmast karaktären av stoppregler efter— som det normalt inte bör förekomma att en nytillkommande verksam- het, åtgärd eller liknande tillåts leda till en situation som innebär att en kvalitetsnorm överskrids.

I miljöbalken föreskrivs att länsstyrelsen, i vissa fall Naturvårds- verket eller kommunen, skall vara skyldig att utarbeta ett åtgärds- program som syftar till att uppnå godtagbara förhållanden. Ett sådant åtgärdsprogram skall kunna föranleda omprövning av villkor i gällande tillståndsbeslut meddelade med stöd av miljöbalkens bestämmelser samt även kunna ligga till grund för samordnade miljölösningar inom sådana områden där normerna överskrids.

Utgångspunkten för arbetet med åtgärdsprogrammen bör vara att man inom området i fråga skall uppnå så samlade lösningar på miljö- problemen som möjligt. Det går härvid inte att låta vissa frågor var obehandlade. Vi anser sålunda att hav på att iaktta miljökvalitets- normer utfärdade med stöd av miljöbalken bör föras in även i skogs- vårdslagen.

Tillämpningen av miljökvalitetsnormer bör emellertid begränsas till ärenden i vilka ansökan görs om tillstånd enligt skogsvårdslagen. Tillstånd kan enligt skogsvårdslagen krävas dels enligt 16 5 till av- verkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog, dels enligt 27 & till avverkning i ädellövskog. Det kan finnas anledning att i sådana till- ståndsfrågor ta hänsyn till miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram beträffande exempelvis markens surhetsgrad. Som framgår av det anförda blir det emellertid endast i begränsad omfattning som miljö— kvalitetsnormer kommer att få betydelse inom skogsbruket.

Enligt den nuvarande bestämmelsen i 32 & får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden enligt skogsvårdslagen skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Sådana före- skrifter får innebära att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlings- material. Med stöd av bemyndigandet har regeringen i den skogsvårds- förordning (1993:1096) som också trätt i kraft den 1 januari 1994 föresloivit att det skall ankomma på Skogsstyrelsen att meddela före— skrifter i ämnet.

Enligt vår mening får behovet av miljökonsekvensbeskrivningar inom skogsruket anses vara i huvudsak begränsat till sådana fall som anges i 32 5. Vi föreslår därför inte några utvidgade krav på miljö- konsekvensbeskrivningar i skogsvårdslagen. Beskrivningen bör dock upprättas i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. miljöbalken. Detta bör anges i 32 5.

14 & Skogsmarkens ägare --- om ]. avverkning --- hans mark, 2. sådan dilming i samband med avverkning som inte kräver till- stånd enligt miljöbalken, 3. vad han --- hans mark.

Punkterna 1 och 3 överensstämmer med nuvarande lydelse.

Punkt 2 tar sikte på s.k. skyddsdikning. Med sådan avses åtgärder som hindrar grundvattnet från att stiga efter en slutavverkning och därigenom skydda späda plantor från att dränkas. Enligt gällande rätt räknas inte skyddsdikning som markavvattning och får således företas utan tillstånd från någon myndighet. I miljöbalken görs ingen för- ändring härvidlag. På grund härav och med hänsyn till att naturvårds— lagen är en av de lagar som vi föreslagit skall samordnas i miljö— balken, har en anpassning gjorts av punkt 2 i förevarande paragraf.

19 ! Ifråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 5 första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 23 kap. I &, 2 5 första stycket första meningen och andra stycket, 3-5 55, 8 & andra stycket, 9 5, 10 5 första stycket, 11 5, 12 & första stycket första meningen och andra stycket samt 13 & miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 19 å i nuvarande lydelse. De nuvarande hän- visningarna till naturvårdslagen har dock ersatts av hänvisningar till bestämmelserna om ersättning för intrång i 23 kap. förslaget till miljöbalk.

För närvarande gäller enligt naturvårdslagen att ersättning skall betalas för hela den skada som en fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt till fastighet lider om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet till följd av en föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Således utgår full ersätt- ning, om markägaren eller rättighetsinnehavaren åläggs ta naturvårds- hänsyn i en sådan omfattning att den s.k. kvalifikationsgränsen över- skrids. Däremot utgår ingen ersättning alls i det fall att graden av hänsynstagande hamnar strax under denna gräns.

Enligt 23 kap. 3 % miljöbalken skall markanvändaren svara för den del av kostnaden som motsvarar ett intrång upp till kvalifikations- gränsen, vare sig ersättning skall utgå eller inte. Den som åläggs att ta hänsyn utöver kvalifikationsgränsen skall alltid få vidkännas ett avdrag på ersättningen. Det kommer alltså att sakna betydelse om man hamnar strax under eller strax över gränsen. Bestämmelsen blir till- ämplig på alla fall där pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet på grund av föreskrift eller förbud som meddelas enligt de bestämmelser som anges i 23 kap. 2 & förslaget till miljöbalk.

En motsvarande avräkningsregel föreslogs av Skogspolitiska kom- mitten.

I fråga om skogsbrukets kostnadsansvar för miljöhänsyn uttalade föredraganden bl.a. följande. För några år sedan lanserades principen om att användaren betalar (UPP). Den principen bygger på att det fordras en drivkraft för att användaren skall hushålla med använd- ningen av en tjänst eller en naturresurs. Det är främst denna princip som enligt vissa remissinstanser bör tillämpas på det svenska skogs- bruket. Frågan uppmärksammades också av riksdagen i 1991 års miljöpolitiska beslut. Mot den bakgrunden har en interdepartemental arbetsgrupp granskat frågan närmare. Arbetsgruppen anser i denna fråga att PPP eller UPP inte direkt kan överföras till den typ av miljöpåverkan inom skogsbruket som kan medföra konflikter med naturvårdens intressen. Arbetgruppen ansåg att det ökade ansvar för naturmiljön som bl.a. skogsbruket skall ta enligt 1991 års miljö— politiska beslut bör kunna tillgodoses inom ramen för sektorsansvaret. För egen del har jag samma uppfattning som arbetsgruppen. Det kan

sålunda inte komma i fråga att tillämpa PPP eller UPP på det sätt som framförts från vissa håll. Jag vill i sammanhanget erinra om att riks- dagen i 1991 års miljöpolitiska beslut bl.a. slog fast att förvaltande av naturen och den biologiska mångfalden bör bli ett normalt inslag i verksamheten och i princip inte förutsätta statliga bidrag. Jag vill framhålla att skogsbruket redan nu tar ett kostnadsansvar för resurs- hushållning och miljövård. -:-:- Inom ramen för den nämnda arbets- gruppens rapport behandlades flera frågor med anknytning till ersätt- ningsrätten. Så t.ex. förordades att markägaren, till skillnad från för närvarande, alltid skall svara för den kostnad som motsvarar ett intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen samt att underlaget för beräkningen av denna gräns bör begränsas. Vidare förordades att bagatellartade intrång inte skall läggas till grund för ersättning. Det konstaterades också att en höjning i övrigt av kvalifikationsgränsen för ersättning inte kan göras utan att frångå det grundläggande riksdags- beslutet år 1987 om ersättningsprincipema. Jag har samma uppfattning som arbetsgruppen och kommittén i dessa frågor. De lagtekniska förändringar som hänger samman med de förstnämnda frågorna behandlas i senare sammanhang (a prop. s. 43 f).

Jordbruksutskottct delade regeringens uppfattning och framhöll att de lagtekniska förändringarna fick behandlas i ett senare sammanhang (1992/93zJoU15 s.27 f).

Enligt vår mening måste den i balkförslaget intagna avräknings- bestämmelsen göras tillämplig även i fråga om ersättning enligt skogs- vårdslagen. Bland de bestämmelser i 23 kap. miljöbalken vartill hänvisas i förevarande paragraf har därför angetts även 3 5.

32 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljö— konsekvensbeskrivningar enligt 8 kap. miljöbalken som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föresknftema får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlingsmaterial.

I paragrafen har lagts till en hänvisning till 8 kap. miljöbalken. I övrigt är paragrafen oförändrad.

Miljökonsekvensbeslnivningar bör oavsett vilken lag det är fråga om bygga på gemensamma principer med iakttagande dock av att beskrivningen kan ges vidare eller mer begränsat innehåll allt efter

frågans vikt och beskaffenhet. Alla miljökonsekvensbeskrivningar bör därför grundas på miljöbalkens bestämmelser. I förevarande paragraf hänvisas i enlighet med det anförda till bestämmelserna om miljö— konsekvensbeskrivningar i 8 kap. miljöbalken. Det blir då med stöd av miljöbalken som närmare föreskrifter om sådana beskrivningar meddelas också beträffande ärenden enligt skogsvårdslagen. Om och i så fall hur föreskriftsrätten skall fördelas mellan olika myndigheter övervägs av Miljöorganisationsutredningen.

40 & Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos Skogsstyrelsen.

Skogsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Statens naturvårdsverk får överklaga Skogsvårdsstyrelsens beslut i fall som avses i 25 å andra stycket. Miljöombudsmannen får överklaga ett beslut såvitt avser tillämpningen av föreskrifter till skydd för hälsan eller miljön.

Mot bakgrund av att många skötselåtgärder inom skogsbruket kan leda till skada för miljövårdsintresset bör enligt vår mening Miljöombuds- mannen få föra talan mot beslut i enskilda fall enligt skogsvårdslagen i frågor som rör skyddet för hälsan eller miljön.

7 Vissa överblivna bestämmelser

7 .1 Allmänna synpunkter

I de lagar som förts samman i miljöbalken finns vissa bestämmelser som enligt våra förslag i huvudbetänkandet inte var av den art att de borde föras in i miljöbalken utan att vi för den skull ansåg att de borde upphöra att gälla. Det gäller nu att finna en plats för dem i samband med att miljöbalken träder i kraft.

De bestämmelser det främst är fråga om är dels vissa bestämmelser om skyltning och liknande åtgärder som nu finns i naturvårdslagen, dels bestämmelser om renhållning av bl.a. allmänna platser som nu finns i renhållningslagen och som delvis har förts dit från allmänna ordningsstadgan i samband med den nya ordningslagens tillkomst. Gemensamt för dem är att de berör frågor om säkerhet och snygghet på allmänna platser eller eljest utomhus. Bestämmelserna i naturvårds- lagen har också ett vidare syfte så till vida att de avser att skydda naturmiljön (landskapsbilden). Gemensamt är också att de har nära samband med det kommunala plan- och byggväsendet.

Det finns flera olika lagar som de överblivna bestämmelserna har samband med. Framför allt gäller detta om plan- och bygglagen och den nya ordningslagen. De har naturligtvis också visst samband med naturvårds— och avfallsbestämmelser i miljöbalken. Inte i någon av dessa lagar liksom inte heller i någon annan lag passar de riktigt bra in. Vi föreslår att de sammanförs till en ny och fristående lag. Vi föreslår att lagen benämns lag med vissa särskilda bestämmelser om renhållning och skyltning, m.m.

7.2. Specialmotivering till förslaget till lag med vissa särskilda bestämmelser om renhållning och skyltning, m.m.

1 5 Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastig- heten eller den som enligt I kap. 5 & fastighetstaxeringslagen(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Paragrafen motsvarar 1 & fjärde stycket renhållningslagen.

2 & Såvitt avser gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen(1987:10) och för vilka kommunen är huvudman, svarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning eller liknande åtgärd hålls i ett sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras samt att de krav tillgodoses som med hänsyn till för- hållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas ifråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldig- heter gäller inte, om åtgärderna skall uy'öras av staten som väg- hållare.

Inom områden, som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trajik, ärfastighets— innehavaren skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kom— munen i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 5 plan— och bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge kommunen undantag från skyldigheten enligt första stycket.

Paragrafen motsvarar 18 & renhållningslagen.

3 & Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de åtgärder som avses i I & första stycket i fråga om gångbana

eller något annat utrymme utanför fastigheten som behövs för gång— trafiken.

Regeringen eller, ejier regeringens bemyndigande, en kommun får meddela närmare föreskrifter ifråga om de åtgärder som skall vidtas av fastighetsinnehavaren.

Paragrafen motsvarar 19 & renhållningslagen.

4 & Har på annan plats utomhus än som avses i 2 5 där allmänheten får färdas fritt skräpats ned eller annars osnyggats, åligger det kom- munen att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsför- hållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt till- godoser skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas, om skyldig- heten enligt lag eller annan författning eller särskilda föresla'i/ter skall fullgöras av annan.

Paragrafen har motsvarighet i 20 & renhållningslagen.

5 & Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt utomhus utan tillstånd av kommunen.

Vad som i första stycket sägs gäller inte anordning som informerar om ajärsrörelse eller annan verksamhet på platsen och inte heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning får dock söka tillstånd till det hos kommunen. Har en sådan anordning satts upp utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och är den uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får kommunen förelägga den som satt upp anordningen att ta bort den eller ändra den.

Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propa- ganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i andra stycket tas bort av den som satt upp anordningen inom fyra veckor efter uppsättandet, om inte kommunen medgett annat.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestäm— melserna gäller inte heller sådana åtgärder som inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 5 första stycket 7 plan- och bygglagen (1987:10).

Paragrafen har motsvarighet i 22 & naturvårdslagen.

Vid en jämförelse med exempelvis plan- och bygglagens bestäm melser om bygglov framstår det som klart att de frågor som behandlas i paragrafen alltigenom har karaktären av kommunala angelägenheter varmed statliga myndigheter inte bör ha något att skaffa. Eftersom kommunen ger tillstånd (bygglov) till skyltar inom detaljplanelagda områden och prövar andra bygglovspliktiga anläggningar, som i princip kan vara mer störande än en skylt, utanför sådana områden, synes det naturligt att kommunen betros tillståndsgivningen enligt förevarande paragraf; den risk som finns för att en sådan ordning leder till olika praxis i kommunerna är inte allvarligare än att den får godtas.

För närvarande har Naturvårdsverket besvärsrätt vad gäller beslut enligt naturvårdslagen. För att åstadkomma en enhetlig praxis kunde övervägas att behålla denna ordning i skyltärenden. Mot detta talar att Naturvårdsverket inte har besvärsrätt vad gäller kommunens beslut enligt plan— och bygglagen. Emellertid är enligt vår mening intresset av enhetlig praxis i förevarande frågor så starkt att Naturvårdsverket bör tillerkännas rätt att överklaga kommunens beslut i skyltärenden.

Med hänsyn till det anförda föreslår vi att beslutanderätten i skylt- ärenden bör helt föras över till kommunen. Vi föreslår vidare att Naturvårdsverket tillerkänns besvärsrätt i sådana ärenden.

Vi är medvetna om att förslaget om kommunens beslutanderätt kan leda till vissa samordningsproblem vad gäller skyltar i närheten av vägar. För skyltar inom ett avstånd av 50 m. från vägområde krävs nämligen för närvarande tillstånd såväl enligt naturvårdslagen som enligt väglagen. Det har blivit upplyst för oss att prövningen enligt de nämnda lagarna i dag samordnas på det sättet att länsstyrelsen fattar beslut efter föredragning av vägdirektörcn. De befarade problemen är dock inte större än att de kan lösas i samråd mellan berörda myndig- heter.

Man kan mot bakgrund av de förenklingar beträffande krav på bygglov som föreslås i prop. 1993/94:178 med fog fråga sig om det verkligen behövs tillstånd i alla de fall där sådant krävs enligt para- grafen. Vi har emellertid inte sett det som vår uppgift att gå in på några sakliga överväganden i det hänseendet.

Språket i paragrafen har moderniserats.

6 5 I ett beslut om föreläggande enligt denna lag får vite sättas ut. Frågan om utdömande av vitet prövas av länsrätten.

Iakttas inte ett föreläggande, för kommunen låta vidta åtgärden på den ansvariges bekostnad.

Kommunen får förordna att ett föreläggande enligt första stycket skall gälla även om det överklagas.

Första stycket första meningen och andra stycket har motsvarighet i 23 å andra stycket Ersta meningen och tredje stycket renhållnings- lagen. Tredje stycket motsvaras av 25 & renhållningslagen och 39 & fjärde stycket naturvårdslagen.

För närvarande gäller enligt 23 å andra stycket andra meningen renhållningslagen att frågor om utdömande av viten enligt renhåll; ningslagen prövas av länsstyrelsen. Enligt 6 5 lagen (1985z206) om viten skall frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt. Beträff- ande vissa typer av viten skall dock tingsrätt pröva frågan. Lagen om viten skall inte tillämpas i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Som synes skiljer sig förfarandet i fråga om vite som förelagts enligt renhållningslagen från vad som gäller i allmänhet om utdömande av viten. Enligt vår mening föreligger inga övertygande skäl för att behålla den nuvarande särregleringen i fråga om ut- dömande av viten enligt den nu föreslagna lagen. Vi föreslår därför att prövningen i fortsättningen skall ligga hos länsrätt. En bestämmelse härom har tagits in i första stycket andra meningen.

Eftersom det föreslås straffansvar för gärningar som kan omfattas av föreläggande enligt lagen, synes det följdriktigt att kommunen i sådana fall kan förordna att föreläggandet skall gälla även om det överklagas. En sådan ordning ligger också i linje med vad som gäller vid handräckning och beträffande flera slags förelägganden på miljö- skyddsområdet. En bestämmelse i enlighet härmed har tagits in i tredje stycket.

7 & Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en kommuns prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5 &. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

Om det blir många ansökningar om tillstånd eller medgivande enligt 5 5 kan uppgiften att pröva ansökningarna bli betungande. I så fall bör kommunen kunna ta ut en avgift för tillståndsprövningen. Iparagrafen föreslås en bestämmelse om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen att meddela föreskrifter om sådana avgifter. Bestämmelsen har mönster i 19 kap. 1 & miljöbalken. Vad som i

kommentaren till den bestämmelsen sägs om avgifter har motsvarande tillämpning på avgifter av förevarande slag.

8 5 Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1 . inte fullgör sin skyldighet enligt 2 5 andra stycket eller 3 & som fastighetsinnehavare, 2. bryter mot 5 5 första eller tredje stycket eller mot föreskrij? som meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket. Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

Förevarande paragraf motsvarar 24 & tredje - femte styckena renhåll- ningslagen samt 37 5 första stycket 6 och tredje stycket naturvårds- lagen.

Straffet för överträdelser mot de bestämmelser som samlats i förevarande lag är enligt naturvårdslagen böter eller fängelse i högst sex månader och enligt renhållningslagen böter. Det är rimligt att samma strafflatitud tillämpas för samtliga överträdelser mot de be- stämmelser som samlas i lagen. Eftersom det fråga om utpräglade ordningsförseelser synes strängare straff än böter ej behöva följa på överträdelsema.

9 5 Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 8 5 får förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av gär— ningen.

Paragrafen har motsvarighet i 38 & naturvårdslagen.

10 & Kommunens beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen. Sådant beslut får överklagas även av Statens naturvårdsverk. Länsstyrelsens beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Första stycket första meningen har motsvarighet i 26 5 första stycket renhållningslagen. Andra meningen är ny. Motiven för att tillerkänna Naturvårdsverket besvärsrätt har angetts under 5 5.

Mönster till bestämmelserna i andra och tredje styckena har hämtats från miljöbalkens bestämmelser om överklagande.

8 Förslag till ändring i miljöbalken

8.1. Inledning

I avsnitt 4.4.3 har vi föreslagit att de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. vattenlagen om skydd för vattenförsörjningen m.m. skall brytas ut ur denna lag och i stället inordnas i miljöbalken. Vi har vidare i avsnitt 4.4.6 pekat på att ett system med miljökvalitetsnormer, innebärande föreskrifter om lägsta vattennivå eller flöde i ett vatten- drag, skulle kunna bidra till att lindra skadorna på naturmiljön till följd av okontrollerad bortledning av ytvatten för bevattning.

I följande avsnitt med Specialmotivering redovisar vi i vilka av- seenden förslaget till miljöbalk bör ändras med anledning av förslagen i de nämnda avsnitten.

8.2. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i miljöbalken

6 kap. Miljökvalitetsnormer

2 & Miljökvalitetsnormema --- olägenheter.

Miljökvalitetsnormer skall ange —-- annan sådan störning, 4. tillåtet värde för vattenstånd eller flöde i ett vattendrag eller del av ett sådant.

Ändringen innebär att det införs en fjärde punkt i paragrafens andra stycke.

Avsikten med kvalitetsnormer enligt den föreslagna punkten är i första hand att skydda naturmiljön från skador till följd av ytvatten- täkter för bevattning. Indirekt kan normerna också få betydelse i

hälsoskyddshänseende, eftersom ett större vattendjup eller ett högre flöde medverkar till en bättre utspädning av förorenande utsläpp.

I de fall vatten tas direkt från ett vattendrag utan tydliga motstående intressen inskränker sig problemen från miljösynpunkt till i huvudsak att upprätthålla en tillräcng vattenföring under sommaren. I många fall är emellertid situationen komplicerad, speciellt vad gäller vatten- drag som regleras till förmån även för andra intressen än bevattnings— intresset. Det kan också vara svårt att värdera den direkta effekten av vattenuttag från ett litet vattendrag under torrsomrar, eftersom den naturliga variationen i vattenflödet är stor.

För att inte utsätta djur och växter i och omkring vattendragen för sådana störningar som kan hota deras existens eller spridningsmöjlig— heter och därmed den biologiska mångfalden är det angeläget att tillräckligt med vatten återstår även efter vattenuttag och att stora uttag inte upprepas med för täta intervall. Att rent generellt fastställa var denna ekologiska gräns går är svårt att bedöma mot bakgrund av dagens kunskaper om vattendragens biologiska värden.

Som vi framhållit i den allmänna motiveringen ser vi inget av- görande hinder mot att systemet med miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken byggs ut till att omfatta även kritiska värden för vatten- stånd och flöden i vattendrag.

Att bestämma en miljökvalitetsnorm i enlighet med det föregående är självfallet en grannlaga uppgift. Eftersom flödesvariationema kan vara stora mellan olika vattendrag, måste normer fastställas för varje vattendrag för sig. För de flesta vattendrag fordras också att olika normer fastställs för olika sträckor. Även det intresse som avses skyddas genom en kvalitetsnorm kan motivera en differentiering.

Även om ett system med kvalitetsnormer' 1 förevarande samman— hang är förenat med vissa utredningssvårigheter är dock dessa inte större än vad som gäller i fråga om miljökvalitetsnormer i allmänhet enligt miljöbalken.

Medellågvattenföring kan anses som så vanligt återkommande att djur och växter i vattendragen anpassat sig till denna. Som grundregel skulle då denna vattenföring kunna betraktas som en kritisk nivå för ett vattendrags ekosystemfunktion. Vattenuttag ned till denna gräns kan då i princip tillåtas, medan ytterligare uttag skall anses leda till skador på naturmiljön. Ett annat sätt att ange en kritisk gräns för flödet är att föreskriva en viss procentuell varaktighet. Även absolutvärden kan anges. Som exempel kan nämnas att i Hallands län ett sådant flöde angetts till 30 US och meter bottenbredd som lägsta värde för öring-

vatten.

Det måste understrykas att nu diskuterade värden kan underskridas till följd av naturliga variationer i vattenframrinningen och även om inga vattenuttag förekommer.

I tillsynshänseende är det praktiskt om den kritiska gränsen kan relateras till vattenstånd i stället för till flöde. Det är nämligen enklare att i en viss sektion av ett vattendrag mäta vattenståndet än flödet.

Eftersom fastställda kvalitetsnormer har s.k. paraplykaraktär, skall de tillämpas vid tillståndsprövning, bl.a. enligt vattenlagen. De kan också läggas till grund för omprövning.

9 kap. Skydd för naturområden Skydd för vattenförsörjningen

13 a & Om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt, är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgången skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.

Den som utövar verksamhet eller ut:/ör åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt 11 kap. I & eller 13 kap. eller enligt vattenlagen (1983:291) anses ha jtllgiort vad som åligger honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.

Paragrafen och rubriken närmast före paragrafen föreslås tillagda. Rubriken motsvarar rubriken till nuvarande 19 kap. vattenlagen. Paragrafen har motsvarighet i nuvarande 19 kap. l & vattenlagen.

13 b & Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyty'as eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäld får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (vattenskyddsområde). länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att till- godose syftet med området. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva

att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs.

Paragrafen föreslås tillagd. Den motsvaras av nuvarande 19 kap. 2 & vattenlagen.

13 c & Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av föreskrift som har utfärdats enligt 13 b & andra stycket första meningen, gäller ifråga om överklagande av sådant beslut 20 kap. I 5 första stycket 1 samt 2 & första stycket första meningen och tredje stycket.

Beslut enligt 13 a eller 13 b 5 eller enligt 16 & såvitt föreskrifterna avser vattenskyddsområde eller enligt första stycket gäller omedelbart, om inte annat förordnas.

Paragrafen föreslås tillagd. Den har motsvarighet i nuvarande 19 kap. 6 5 vattenlagen.

Den nuvarande bestämmelsen i vattenlagen upptar i andra stycket en hänvisning till 19 kap. 3 & samma lag. Enligt denna bestämmelse får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vattenskyddsområde som behövs för att tillgodose syftet med området. Eftersom innehållet i denna bestämmelse täcks av stadgandet om ordningsföreskrifter i 9 kap. 16 & miljöbalken, behöver bestämmelsen inte överföras till miljöbalken. I förevarande paragraf har därför gjorts en hänvisning i andra stycket till 9 kap. 16 & miljöbalken. Det förtyd- ligandet föreslås emellertid att det skall vara fråga om föreskrifter för allmämheten inom vattenskyddsområde.

12 kap. Gemensamma naturvårdsbestämmelser

1 a 5 Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 9 kap. 13 b & skall länsstyrelsen utförda en kungörelse med föreläggande för sakägama att, om de vill framställa erinringar mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas

kortare än en månad. Kungörelsen, som skall innehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområde och skyddyöreskn'jier, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare.

Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastig- heter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas'till de sär- skilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfällig- heten, skall en utslm'fi av kungörelsen sändas till styrelsen.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i stället för att kungörande sker, föreläggandet delges med sak- ägarna.

Om frågan om vattenskyddsområde har tagits upp efter ansökan, skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.

Paragrafen föreslås tillagd. Den har motsvarighet i nuvarande 19 kap. 4 % vattenlagen.

1 b 5 När vattenskyddsområde fastställts och när föreskrtjter enligt 9 kap. 13 b eller 16 & meddelats, ändrats eller upphävts för sådant område, skall beslutet snarast möjligt kungöras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet. Kungörelse om be- slutet skall också införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i ortstidning.

Om beslutet har meddelats efter ansökan, skall sökanden betala kostnaderna för kungörandet.

Paragrafen föreslås tillagd. Den motsvaras av nuvarande 19 kap 5 & vattanlagen. *

Den nuvarande bestämmelsen i vattenlagen upptar en hänvisning till 19 kap. 3 % samma lag. Enligt denna bestämmelse får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen meddela sådana före- skrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vattenskyddsområde som behövs för att tillgodose syftet med området. Eftersom innehållet i denna bestämmelse täcks av stadgandet om ordningsföreskrifter i 9 kap. 16 & miljöbalken, behöver bestämmelsen inte föras över till miljöbalken. I stället har i förevarande paragraf en hänvisning gjorts till 9 kap. 16 & miljöbalken. Det förtydligandet har dock gjorts att det skall vara fråga om föreskrifter för allmämheten inom vattenskydds- område.

602 Kapitel 8 21 kap. Straffbestämmelser m.m.

7 5 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av

1. 9kap. 13 b och 16 95,

Ett tillägg föreslås i punkt 1. Tillägget innebär att det enligt miljö- balken blir förenat med straffansvar att bryta även mot vatten- skyddsföreskrifter enligt 9 kap. 13 b 5. l sak medför detta inte någon förändring, eftersom straffansvar för brott mot sådana föreskrifter för närvarande stadgas i 21 kap. 1 5 första stycket 5 vattenlagen. I denna bestämmelse stadgas också straff för brott mot föreskrifter om vad allmänheten har att iakta inom vattenskyddsområde. Punkt 1 mot- svarar, efter ändringen, således den nämnda straflbestärnmelsen i vattenlagen.

23 kap. Ersättning för intrång

2 a & Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enligt 9 kap. 13 b 5 andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk.

Om en föreskrift enligt 9 kap. 13 b 5 andra stycket första meningen innebär förbud att vidta en viss åtgärd utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd vägrats eller försetts med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall fastigheten läsas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.

Paragrafen föreslås tillagd. Den motsvarar nuvarande 19 kap. 7 & första—fjärde styckena vattenlagen.

Paragrafen skall betraktas som en specialbestämmelse vad gäller ersättning på grund av vattenskyddsföreskrifter. Det är att märka att annan än staten eller kommun kan vara ersättnings- eller lösnings- skyldig till följd av föreskrifter enligt 9 kap. 13 b &.

3 & Ersättning enligt 2 & eller 2 a 5 första eller andra stycket skall minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighets— eller rättig- hetsinnehavaren enligt 2 5 första stycket eller 2 a 5 första stycket är skyldig att tåla utan ersättning.

I paragrafen föreslås det tillägget att avdrag upp till den s.k. kvali- fikationsgränsen skall göras även beträffande intrångsersättning på grund av vattenskyddsföreskrifter.

5 & Vid tillämpningen av 2, 2 a och 4 55 skall även beaktas andra beslut enligt 9 kap. 2, 4, 5, 8 och 13 b 55 samt förbud enligt 10 kap. 4 5 andra stycket och 11 kap. 5 & tredje stycket, beslut enligt 18 & skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 & skogsvårds- lagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 9 eller 10 5 eller 10 a 5 första stycket eller motsvarande bestäm- melser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

I första stycket första meningen har hänvisningar gjorts även till 2 a 5 och 9 kap. 13 b &. Till följd härav har den nuvarande hänvisningen till 19 kap. 2 åvattenlagen utgått. Paragrafen motsvarar, efter ändringen, nuvarande 19 kap. 7 & femte och sjätte styckena vattenlagen.

10 a 5 Den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen enligt 2 a 5 skall, om begäran grundas på föreskrifter enligt 9 kap. 13 b 5 andra stycket, väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vatten- domstolen inom ett år från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör han inte detta förlorar han sin rätt.

Ifråga om ersättning eller inlösen enligt första stycket gäller i övrigt 9 och 16 kap. vattenlagen (1983:291 ).

Paragrafen föreslås tillagd. Den har motsvarighet i nuvarande 19 kap. 8 och 9 && vattenlagen. I likhet med 2 a 5 skall förevarande paragraf ses som en specialbestämmelse vad gäller ersättning och inlösen på grund av vattenskyddsföreskrifter.

Frågan om forum kan givetvis diskuteras. Enligt miljöbalken skall frågor om ersättning prövas av fastighetsdomstol. Emellertid har vattendomstolama sedan lång tid tillbaka kompetens och erfarenhet av förevarande frågor. Enligt vår mening motiverar detta att prövningen även i fortsättningen sker hos vattendomstolama. Vattenlagens ersätt- ningsbestämmelser bör då också tillämpas vid prövningen i den mån det inte föreskrivs något annat i miljöbalken.

8.3. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen om införande av miljöbalken

5 a & Förordnanden och föreskrifter enligt 2 kap. 14 & tredje stycket eller 62 eller 64 & vattenlagen(1918:523) eller 19 kap. 2 eller 3 & vattenlagen (1983:291) skall anses meddelade med stöd av 9 kap. 13 b och 16 55 miljöbalken.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 5 tredje stycket eller 62 & vattenlagen(1918:523) ändras eller upphävs, skall det antecknas i fastighetsboken.

Första stycket motsvarar delvis 24 5 första stycket lagen om införande av vattenlagen i nuvarande lydelse. Andra stycket motsvarar andra stycket i samma paragraf i nuvarande lydelse.

Vi föreslår att bestämmelserna i 19 kap. vattenlagen skall flyttas över till miljöbalken. Då denna träder i kraft kommer det att finnas ett betydande antal förordnanden om vattenskyddsområden som beslutats med stöd av bestämmelser i vattenlagen eller äldre vattenlagen. Det- samma gäller i fråga om föreskrifter för sådana områden.

Det kan inte krävas att sådana förordnanden och föreskrifter nu skall beslutas på nytt med stöd av motsvarande bestämmelser i miljö— balken. Bland övergångsbestämmelsema i förevarande lag har därför tagits in en regel av innebörd att förordnanden och föreskrifter i ämnet som beslutats enligt vattenlagen eller äldre vattenlagen skall anses meddelade med stöd av 9 kap. 13 b och 16 55 miljöbalken.

9 Kommunalskattelagen

9.1. Inledning

I 20 & kommunalskattelagen (1928z370) meddelas bestämmelser om avdrag för omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. I paragrafen uppräknas kostnader för vilka avdrag inte får göras. Hit hör även vissa sanktionsavgifter, bl.a. vattenföroreningsavgift. Miljö- skyddsavgift räknas emellertid inte upp bland de kostnader för vilka avdrag inte får göras. I vart fall med den konstruktion av miljöskydds- avgiften som föreslås i miljöbalken framstår avgiften som komplement till straff och viten. I konsekvens härmed och i överensstämmelse med vad som gäller om andra sanktionsavgifter bör kostnaderna för miljö- skyddsavgift inte få dras av vid taxeringen. Detta kräver en uttrycklig bestämmelse i 20 & kommunalskattelagen om att avdrag inte får göras för sådan avgift.

9.2. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i lagen (1994:201) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

20 5 Vid beräkning -—- under beskattningsåret. Avdrag får inte göras för:

miljöskyddsavgift enligt 22 kap. miljöbalken;

I andra stycket föreslås en ny punkt. Enligt denna skall avdrag inte få göras för miljöskyddsavgift enligt 22 kap. miljöbalken. Den nya bestämmelsen föreslås bli placerad mellan de nuvarande punkterna om

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen och vattenförore— ningsavgift enligt lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Reservation

Reservation av Ivar Virgin (m) och Tom Heyman

(m)

Moderata samlingspartiets representanter i Miljöskyddskommittén har avgivit en omfattande reservation till huvudbetänkandet (SOU 199327). En del av vår lnitik mot huvudbetänkandet tillgodo-. sågs i lagrådsremissen om miljöbalken. Vi väljer därför att lämna en kort reservation till detta slutbetänkande. I övrigt hänvisar vi till vår reservation till huvudbetänkandet.

Miljöombudsmannen

Vi är starkt kritiska till inrättandet av nya byråkratiska strukturer. Inrättandet av en miljöombudsman leder inte i sig till en bättre miljö. Tvärtom finns risken att resultatet blir det motsatta. En utbyggd miljöbyråkrati kan ta stora ekonomiska resurser i anspråk som skulle ha kunnat användas till angelägna miljöinsatser.

Inrättandet av en miljöombudsman leder inte till att förenkla all— mänhetens möjligheter att erhålla hjälp av och kontakt med myndig- heter, vilket ofta hävdats. Tvärtom skulle otydligheten inför allmän- heten öka eftersom antalet myndigheter och instanser med inflytande på miljöområdet skulle öka.

Om en miljöombudsman ändå bildas vill vi betona betydelsen av att inte bygga upp en svåröversiktlig och dyrbar byråkratisk organisation. Miljöombudsmannen bör knytas till en redan befintlig myndighet av rationaliseringsskäl. Riktlinjerna för miljöombudsmannnes organisation bör hållas strama för att öka överblickbarheten och få en bättre kraft— samling pä de mest centrala uppgifterna.

De företrädare som skall bistå miljöombudsmannen bör även

omfatta representanter för näringslivet, bl.a. därför att de senaste årens fokusering på kretsloppstänkande i miljöpolitiken gör näringslivet alltmer sammankopplat med det operativa miljöarbetet.

Genom att ge miljöombudsmannen möjlighet att i stor utsträckning upphandla kompetens skulle man dels kunna hålla kraven på en egen organisation nere, dels bidra med att öka efterfrågan på miljö- kompetens på marknaden.

Vi vill också peka på det särskilda yttrande av Carl-Johan Engström som visar att den föreslagna besvärsrätten för miljöombuds— mannen vad gäller NRL-anknutna lagar innebär att den gällande ansvarfördelningen inom staten och mellan stat och kommun blir oklar.

Naturresurslagen

En så omfattande modernisering av miljölagstiftningen som miljö— balksarbetet inneburit borde ha innefattat en diskussion om de från miljösynpunkt skadliga bestämmelserna i naturresurslagen. Kapitel två och tre i naturresurslagen utgår från att miljön kan förbättras eller bevaras genom att stora geografiska områden undantas från exploate- ring. Lagen bygger dessvärre på två allvarliga systematiska tankefel hos lagstiftaren. Dels har man undvildt att optimera miljöhänsynen på en nationell eller annan övergripande nivå, dels har man förutsatt att ingen idustriell eller annan utveckling sker mot allt renare och miljö- vänligare produktion.

Undantagandet av stora områden för industriell och annan exploate— ring hindrar en omstrukturering av produktionen som leder till större miljöhänsyn. Strävan att bevara naturresurser inom de undantagna områdena kan visserligen ge lokala positiva effekter, men samtidigt hotar det att konservera en omodern produktionsapparat både inom de undantagna områdena och i övriga områden. Detta leder till att en onödigt stor belastning på miljön jämfört med vad som kunde ha varit fallet om en ny modern produktionsstruktur kunnat etablera sig utan den hindrande reglering som naturresurslagen utgör.

Naturresurslagen ger uttryck för en föråldrad syn på miljö- problemen. Industrin har i dag lyckats bemästra en stor del av de lokala miljöstörningama. Detta arbete fortskrider dessutom med oförminskad intensitet. Miljöhoten i Sverige kommer inte från planerade nya industriprojekt och annan exploatering. I stället är det

ställt utom all tvivel att nya moderna produktionsanläggningar med ny teknik är miljövänligare och har lättare att uppfylla miljökraven, än gamla omoderna anläggningar. Bestämmelser som hindrar eller styr etablerandet av nya produktionsanläggningar som kan ersätta de gamla, kan följdaktligen allvarligt skada strävan att förbättra miljön och hushålla med resurserna.

Naturresurslagens kapitel två och tre besväras av ett statiskt synsätt. Dessa kapitel bortser från den dynamiska process som gör att resurser också kan skapas och processer effektiviseras. Det är inte användandet av naturresurser som är den största faran, utan regleringar som hindrar oss att använda dem effektivare.

Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen tar inte hänsyn till det uppenbara faktum att inte enbart den offentliga makten kan sörja för att en väsentlig hushållning med knappa resurser kommer till stånd. Tvätom har historien visat att det civila samhällets egna lösningar är mer långsiktiga från hushållningssynpunkt än då besluten överlämnas åt det offentliga.

Självfallet behöver marknadsbedömningarna korrigeras genom ingrepp för att skydda speciella värden. Men utgångspunkten bör då vara att komplettera marknadsbedömningarna, inte ersätta dem.

Särskilda yttranden

1. Särskilt yttrande av Dan Ericsson (kds)

Iden lagrådsremiss till miljöbalk som legat till grund för följdlagstift— ningsarbetet föreslås att en fristående miljömyndighet - Miljöombudsman — skall inrättas innan miljöbalken träder i kraft. Miljöombudsmannen föreslås få ett antal uppgifter, där dock den enda exklusiva befogenheten för Miljöombudsmannen är att föra talan om miljöskyddsavgift. I övriga fall skall Miljöombudsmannen endast bli ett komplement till och en förstärkning av redan befintlig myndig- hetsorganisation.

Riktlinjerna för denna nya miljömyndighets uppgifter är i de nuvarande skrivningarna något oklara. Det finns en risk för att Miljö— ombudsmannens uppgifter, så som de nu är beskrivna, kan komma att ligga i gränszonen eller t.o.m. överlappa andra myndigheters verk- samhets- och ansvarsområden.

I arbetet på att samordna miljö- och hälsoskyddslagarna i en miljö- balk, stod det rätt tidigt klart att oklarheter för närvarande finns vad gäller de olika myndigheternas ansvarsområden. I april 1993 tillsattes därför en organisationsutredning som fått i uppgift att komma med förslag till hur ansvarsfördelningen mellan dagens centrala myndig- heter skall fördelas när miljöbalken träder i kraft. Tydlig ansvars- fördelning av föreskrifts— och tillsynsansvar mellan myndigheter och mellan central, regional och lokal nivå är nödvändigt. Miljöorganisa- tionsutredningen skall komma med förslag på dessa områden.

Utredningen skall också se över instansordningen vid över- klagandeärenden. Detta sistnämnda inkluderar också att studera huru- vida den instansordning som tillämpas enligt vattenlagen är tillämpbar också på det övriga miljöområdet, dvs. att studera ett system med miljödomstolar.

I arbetet med att se över följdlagstiftningen beroende på en ny

miljöbalk kommer Miljöombudsmannens roll in i olika sammanhang. Det är olyckligt att man i detta följdlagstiftningsarbetet fullföljer en organisationsförändring som inte är färdigutredd.

Möjligheten att utvidga talerätten för ideella organisationer har utretts ett flertal gånger men inte lett till några konkreta förändringar. I juni 1991 tillkallade chefen för Justitiedepartementet på regeringens bemyndigande en särskild utredare med uppgift att undersöka om det går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor (Grupp- talanutredningen). Redovisningen av förslaget kommer att ske under hösten.

Miljöskyddskommittén har i sitt förslag till miljöbalk (SOU 1993z27) föreslagit en utvidgad talerätt för miljö- och fiskareorgani- sationer. Kristdemokratema ställer sig bakom detta förslag av flera skäl. Natur- och miljöskyddets ideella och vetenskapliga organisationer besitter en beaktansvärd sakkunskap. Genom det breda engagemang och omfattande ideella arbete som bedrivs i dessa organisationer kan betydelsefull information kanaliseras i form av underlag för behandling av skyddsfrågor i miljöärenden i domstol. Inte minst när det gäller att på lokal nivå belysa alla relevanta frågor kan antas att dessa organisa- tioners kunskaper kan vara till stor hjälp. En utvidgning av talerätten för nämnda organisationer innebär att allmänheten erhåller ett betydligt ökat inflytande över prövningen av miljöskyddsärenden. En sådan reform måste anses stärka ett öppet och pluralistiskt samhälle. Den vägen — som Miljöskyddskommittén tidigare slagit in på — borde varit framkomlig också i följdlagstiftningen, inte minst avseende vatten— lagen.

2. Särskilt yttrande av Allert Alverborg

På flera ställen i den i detta betänkande behandlade lagstiftningen föreslås att talerätt i större eller mindre omfattning skall tillerkännas den miljöombudsman, som enligt lagrådsremissen skall tillsättas. Jag anser i första hand att en sådan miljöombudsman inte bör tillsättas och i andra hand att denne i vart fall inte skall ges så långtgående befogen— heter i fråga om överklagande, som föreslagits i betänkandet, exempelvis när det gäller mål enligt vattenlagen.

När det gäller skälen mot att tillsätta en miljöombudsman med talerätt, kan de knappast uttryckas bättre än i kommitténs princip-

Särskilda yttranden 613 betänkande SOU 199114 på sid. 89:

"Vad härefter angår den i våra direktiv väckta frågan, om en särskild miljöombudsman bör tillsättas, har vi funnit att betydande komplikationer skulle inträda om en sådan gavs talerätt i miljö- frågor vid sidan av framför allt Naturvårdsverket. Någon talerätt bör därför i vart fall inte tillerkännas en miljöombudsman. /—.-.-.-.I Det anförda leder oss till slutsatsen att det skulle innbära ett be- tydande mått av överorganisation att inrätta ett särskilt miljöom- budsmannaämbete. Vi lägger därför inte fram något sådant för- slag."

Detta ställningstagande bekräftades av kommittén i huvudbetänkandet SOU 199327 på sid 620:

"Vi diskuterade i principbetänket möjligheten att inrätta ett fri— stående miljöombudsmannaämbete. Som vi där anförde skulle betygande komplikationer kunna inträda om ett sådan ämbete gavs talerätt i miljöfrågor vid sidan av framför allt Naturvårdsverket. Erfarenheterna talar också mot inrättandet av fristående ombuds— mannaämbeten / --------- / ."

Kommittén fann emellertid att

"Det kan finnas skäl att i likhet med vad som gäller vid Konsumentverket ge en tjänsteman vid Naturvårdsverket beteck- ningen miljöombudsman. En sådan åtgärd kan vara ägnad att göra Naturvårdsverket bättre känt som central miljövårdsmyndighet."

Från industrins sida fanns det inte anledning att resa några invänd- ningar mot den uppläggning som kommittén föreslagit. Men att i nuvarande läge, då utsläppen från punktkällor i Sverige får anses vara under kontroll, inträtta en särskild myndighet, som i konkurrens med bl.a. Naturvårdsverket främst synes skola ägna sin uppmärksamhet mot förprövningspliktiga anläggningar, kan inte på något sätt anses motiverat.

Vad särskilt gäller miljöombudsmannens talerätt i vattenmål kan konstateras att det inte föreligger några övertygande skäl härför. Om avsikten med miljöombudsmannen är att stärka enskilda intressen kan invändas att enskilda sakägare har möjlighet att på sökandens

bekostnad anlita både juridisk och teknisk sakkunskap för att bevaka sin rätt i sådana mål. Om åter motivet är att stärka allmänna intressen kan invändas att dessa tillvaratas inte bara av Kammarkollegiet utan även av berörda kommuner.

3. Särskilt yttrande av Carl-Johan Engström

Miljöskyddskommittén har föreslagit att Miljöombudsman (enligt 20 kap. 5 & förslag till miljöbalk) skall ges rätt att överklaga vissa beslut även enligt NRL-anknuten lagstiftning, då det avser tillämpning av bestämmelser till skydd för hälsan eller miljön. Frågor om främjande av hållbar hushållning med naturresurser inbegrips emellertid inte, då dessa ansågs svåra att avgränsa.

Utgångspunkten i NRL/PBL—systemet i dag är att de statliga all- männa intressena förs fram av länsstyrelsen, varvid huvudregeln är att centrala sektorsmyndigheter icke har besvärsrätt. Den statliga kon— trollen kan fullföljas genom användning av 12 kap. 6 & PBL om planföreläggande.

Erfarenheter av tillämpningen av NRL-systemet, PBL och de NRL- aknutna lagarna, pekar på länsstyrelsens betydelse för kvalitet i beslutsprocessema. Länsstyrelsens möjligheter att agera beror bl.a. på kompetens och resurser, men grundas på ett tydligt ansvar i frågorna. Detta lyfts bl.a. fram i förordning till NRL, som förtydligar både ansvarfördelning och behovet av samverkan mellan central och regional statlig nivå.

Det är oklart vad den förslagna besvärsrätten för Miljöombudsman innebär för den gällande ansvarsfördelningen inom staten och mellan stat och kommun. Ett flertal av hushållningsbestämmelsema i NRL tillämpas exempelvis i syfte att skydda miljön, varvid tolknings— problem uppstår om rätt behörighet att företräda allmänna intressen; Miljöombudsman och/eller länsstyrelse.

Förslaget kan innebära att förtroendet för länsstyrelsernas förmåga att samordna och företräda de statliga intressena undergrävs, varvid länsstyrelsernas roll kan avsevärt försvagas. Det vore synnerligen olyckligt i detta skede, när länsstyrelserna alltmer funnit den kompli— cerade och ansvarsfulla rollen som statens företrädare. Det gäller både i tidiga planeringsskeden, då centrala myndigheter inte på samma sätt kan aktivt bidra till utvecklingen, och i beslut.

Vad avser beslutssituationen, är det en fara i det dubbla ansvars—

förhållande som förslaget skisserar, då det kan ge benägenhet att låta en annan myndighet ta ett kontroversiellt, eller av andra skäl svårt, beslut. Jag finner att förslaget innebär så stor förändring i NRL/PBL- systemet, att det helt kan ändra förutsättningarna för tillämpningen, och att det måste föregås av djupare överväganden.

Statens offentliga utredningar 1994

Kronologisk förteckning

ONUIAU.)

.”

10.

ll.

12.

13. 14. 15. 16.

17.

18.

19.

20. 21.

22.

23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.

. Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. . Kommunerna, Landstingen och Europa + Bilagedel. C. . Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. Fi. EU, EES och miljön. M. . Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD.

. Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur

i framtiden. Ku. Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD. Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. JIK-metoden, m.m. Fi. Konsumentpolitik i en ny tid. C. På väg. K. Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och II. Ju. Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. C. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. UD. Reformerat pensionssystem. S. Reforrnerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S. Förvalta bostäder. Ju.

Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S.

Att förebygga alkoholproblem. S.

Vård av alkoholrnissbrukare. S. Kvinnor och alkohol. S.

Barn — Föräldrar — Alkohol. S.

Vallagen. Ju.

Vissa mervärdeskattefrågor III — Kultur m.m. Fi.

Mycket Under Samma Tak. C. Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m.

Ku.

. Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku.

35. Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och intemationalisering. Ku.

36. Miljö och fysisk planering. M. 37. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-taleti Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD.

Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet

mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. S. Långsiktig strålskyddsforskning. M.

Ledighetslagstiftningen — en översyn. A. Staten och trossamfunden. C. Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse

för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgihema i samhället. Fi. Grunden för livslångt lärande. U. Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. S. Aweckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. Kunskap för utveckling + bilagedel. A. Utrikessekretessen. Ju.

Allemanssparandet — en översyn. Fi.

Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. Ku. Teaterns roller. Ku. Mästarbrev för hantverkare. Ku. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku.

Rätten till ratten — reformerat bilstöd. S. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. S.

57. Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. Fi. 58. 6 Juni Nationaldagen. Ju.

59. Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. M. 59. Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. M. 60. Särskilda skäl - utformning och tillämpning av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlänningslagen. Ku. 61. Pantbankernas kreditgivning. N. 62. Rationaliserad fastighetstaJrering, dell. Fi.

63. Personnummer — integritet och effektivitet. Ju. 64. Med raps i tankarna? M. 65. Statistik och integritet, del 2 - Lag om personregister för officiell statistik m.m. Fi.

66. Finansiella tjänster i förändring. Fi. 67. Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. Fö. 68. Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. Fi. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. Sl. 52. 53. 54. 55. 56.

Statens offentliga utredningar 1994

Kronologisk förteckning

69. On the General Principles of Environment Protection. M. 70.1nomkommunal utjämning. Fi. 71. Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. S. 72. Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension — förutsättningar och erfarenheter. S. 73. Ungdomars välfärd och värderingar — en under— sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. C. 74. Punktskattema och EG. Fi. 75. Patientskadelag. C. 76. Trade and the Environment — towards a sustainable playing field. M. 77. Tillvarons trösklar. C. 78. Citytunneln i Malmö. K. 79. Allmänhetens bankombudsman. Fi. 80.1akttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. U. 81. Ny lag om skiljeförfarande. Ju. 82. Förstärkta miljöinsatser i jordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Jo. 83. Övergång av verksamheter och kollektiva upp- sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. A. 84. Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. U. 85. Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG—anpassning. — Motiv. Del I. — Författningstext och bilagor. Del II. Fi. 86. Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981-2001. S. 87. Nya tidpunkter mr redovisning och betalning av skatter och avgifter. Fi. 88. Mervärdesskatten och EG. Fi. 89. Tullagstifmingen och EG. Fi. 90. Kart- och fastighetsverksamhet - finansiering, samordning och förfatmingsreglering. M. 91. Traäken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. K. 92. Miljözoner för trafik i tätorter. K. 93. Levande skärgårdar. 10. 94. Dagspresseni 1990—talets medielandskap. Ku. 95. En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. S. 96. Följdlagstiftning till miljöbalken. M.

Statens offentliga utredningar 1994

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [11]

J ustitiedepartementet

Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och 11. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23] Vallagen. [30] Utrikessekretessen. [49] 6 Juni Nationaldagen. [58]

Personnummer — integritet och effektivitet. [63] Ny lag om skiljeförfarande. [81]

Utrikesdepartementet

Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19] Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. [37] Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. [38]

F örsva rsdepartementet Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. [67]

Socialdepartementet

Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. [3] Refonnerat pensionssystem. [20] Reforrnerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21] Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22] Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26] Vård av alkoholmissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]

Barn — Föräldrar — Alkohol. [29]

Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. [39]

Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46]

Rätten till ratten — reformerat bilstöd. [55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. [56] Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. [71] Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension — förutsättningar och erfarenheter. [72]

Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981-2001. [86] En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. [95]

Kommunikationsdepartementet

På väg. [15] Citytunneln i Malmö. [78] Trafiken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. [91] Miljözoner för trafik i tätorter. [92]

Finansdepartementet

Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK-metoden, m.m. [13]

Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. [31] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse

för den privata tjänstesektorn. [43] Folkbokföringsuppgitterna i samhället. [44] Allemanssparandet — en översyn. [50]

Beskattning av fastigheter, del 11 — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57] Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. [62] Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. [65] Finansiella tjänster i förändring. [66]

Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. [68] Inomkommunal utjämning. [70] Punktskattema och EG. [74] Allmänhetens bankombudsman. [79] Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG—anpassning.

— Motiv. Del I.

— Författningstext och bilagor. Del II. [85]

Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. [87] Mervärdesskatten och EG. [88] Tullagstiftningen och EG. [89]

Statens offentliga utredningar 1994

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet

Grunden för livslångt lärande. [45] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47] lakttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. [80] Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. [84]

J ordbruksdepartementet

Förstärkta miljöinsatser i jordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. [82] Levande skärgårdar. [93]

Kulturdepartementet

Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur

i framtiden. [9] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. [34] Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och intemationalisering. [35] Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. [51] Teaterns roller. [52] Mästarbrev för hantverkare. [53] Utvärdering av praxis i asylärenden. [54]

Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlänningslagen. [60] Dagspressen i 1990-talets medielandskap. [94]

Näringsdepartementet Pantbankemas kreditgivning. [61]

Arbetsmarknadsdepartementet Ledighetslagstiftningen — en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagedel. [48] Övergång av verksamheter och kollektiva upp- sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. [83]

Civildepartementet

Kommunerna, Landstingen och Europa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]

Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. [18]

Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42]

Ungdomars välfärd och värderingar - en under- sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. ]73] Patientskadelag. [75] Tillvarons trösklar. [77]

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7]

Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36]

Långsiktig strålskyddsforskning. [40]

Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. [59] Med raps i tankarna? [64] On the General Principles of Environment Protection. [69]

Trade and the Environment — towards a

sustainable playing field. [76] Kart- och fastighetsverksamhet — finansiering, samordning och författningsreglering. [90] Följdlagstiftning till miljöbalken. [96]