Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till nya mål för skogspolitiken. I förslaget ges miljöfrågorna en mer framskjuten plats än hittills. I fortsättningen skall det sålunda finnas både ett produktionsmål och ett miljömål för skogsbruket. Målen skall vara jämställda. Sammanfattningsvis uttrycks detta så att skogen, som är en nationell tillgång, skall skötas så att den uthålligt ger en god avkast- ning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

I propositionen föreslås ändringari skogsvårdslagen (1979:429) och följd- ändringar i ett antal andra lagar. Miljöfrågornas växande betydelse markeras i skogsvårdslagen genom skärpning av de bestämmelser som rör hänsynen till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Ändringarna i lagen innebär också en betydande avreglering och därmed en ökad frihet för skogsägarna. Bestämmelserna i ädellövskogslagen (1984:119) inarbetas i skogsvårdslagen. Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1994.

Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket föreslås minska kraftigt. Den översiktliga skogsinventeringen upphör. Statligt stöd skall i huvudsak lämnas endast till ädellövskogsbruk och vissa natur- och kulturvårdsåtgärder.

• Sida 2
•  Original

Anslaget för avsättning av skogsreservat förstärks och försöksverksamheten Prop. 1992/931226 med skogsmarkskalkning utökas. Skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsemas organisation rationaliseras och anpassas till den nya skogspolitiken. Myndigheternas sektorsansvar för miljöfrågorna markeras tydligare än hittills. Den statliga produktionen av skogsfrö och skogsplantor överförs till ett aktiebolag.

• Sida 3
•  Original

1. Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429) dels att 9, 13 och 21 b åå skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 21 b å skall utgå, dels att nuvarande 7, 8, och 10—12 åå skall betecknas 6—10 åå, nuvarande 14—19 e åå skall betecknas 11—21 åå, nuvarande 20—21 a åå skall betecknas 29—31 åå och nuvarande 22—30 åå skall betecknas 33—41 åå,

dels att 1, 2 och Såå, de nya 9—1], 13,14, 16, 18, 19, 21, 30, 35—38 åå och 40 å skall ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före nuvarande 12, 18, 20, 21, 22 och 27 åå skall sättas närmast före nya 10, 15, 29, 30, 33 respektive 38 åå,

dels att det i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 22—28 och 32 åå samt närmast före 22 respektive 32 åå nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 &

Skogsmark med dess skog skall Skogen år en nationell tillgång genom lämpligt utnyttjande av mar- som skall skötas så att den uthålligt kens virkesproducerande förmåga ger en god avkastning samtidigt som skötas så att den varaktigt ger en hög den biologiska mångfalden behålls. och värdefull virkesavkastning.

Vid skötseln skall hänsyn tas till Vid skötseln skall hänsyn tas åv- naturvårdens och andra allmänna in- en till andra allmänna intressen. tressen.

Zå

Med skogsmark avses i denna lag

1. mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig ut- sträckning används för annat ändamål,

2. mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt elleri huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Med skogliga impediment avses i denna lag mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produk- tionshöjande åtgärder, men som bär skog eller har fönasättningar att bära skog.

55

Ny skog skall anläggas på skogsmark 1. om markens virkesproducerande förmåga efter avverkning eller på

• Sida 4
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

grund av skada på skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt,

2. om marken ligger outnyttjad,

3. om skogen är så gles eller till så stor del består av för marken olämpligt trädslag att dess tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig.

3. om skogens tillstånd är uppen- bart otillfredsställande.

Åtgärd enligt första stycket skall vidtas i fall som anges i 1 och 2 utan dröjsmål och i fall som anges i 3 inom skälig tid.

Skogsvårdsstyrelsen får i särskil- da fall medge undantag från 5, 7 och 9 åå.

Avverkning på skogsmark får inte ske på annat sätt än genom

] . röjning eller gallring som främ- jar skogens utveckling,

2. slutavverkning som är ända- målsenlig för anläggning av ny skog.

Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfattning så att en jämn åldersför- delning av skogen på hans bruk- ningsenhet främjas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som högst får slutavverkas under en viss period och om hur stor andel av arealen som måste slutavverkas

9å

Skogsvårdsstyrelsen fåri särskil- da fall medge undantag från 5 och 6 åå.

10å

Avverkning på skogsmark skall vara ändamålsenlig för återväxt av ny skog eller främja skogens utveck- ling.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till skydd för den yngre skogen föreskri- va att trädbestånd under en viss ålder inte får avverkas.

För att möjliggöra försöksverk- samhet får Skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge undantag från första stycket.

1151

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i fråga om större skogsinnehav, för att främja en jämn åldersfördelning av skogen föreskriva att högst en viss andel av en brukningsenhets skogsmarksareal får avverkas under en viss period.

I fråga om övriga skogsinnehav får föreskrifter enligt första stycket innebära att avverkning inte får ske i sådan utsträckning att mer än hälften av brukningsenhetens produktiva skogsmarksareal kommer att bestå av kalmark och yngre skog.

! Senaste lydelse av förutvarande 14 å 1990:1379.

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93z226

under perioden. Sistnämnda andel får inte överstiga hälften av den an- del som det är tillåtet att slutavverka.

För visst fall föreskrivs undantag från första stycket i 19 b 5. Skogs- vårdsstyrelsenfår i övrigt i särskilda fall medge undantag från första stycket.

13å

Skogsvårdsstyrelsen skall på be- Skogsvårdsstyrelsen skall på be- gäran meddela beslut på förhand hu- gäran meddela beslut på förhand hu- ruvida viss avverkning är förenlig ruvida viss avverkning är förenlig med 13 eller 14 å. med föreskrifter meddelade med

stöd av 11 å.

14 å2

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av re— geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta Skogs- vårdsstyrelsen om

1. avverkning som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd en- ligt naturvårdslagen (1964:822),

3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kultur- miljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark.

16å

I svårföryngrad skog eller skyddsskog får avverkning inte ske utan Skogs— vårdsstyrelsens tillstånd.

I ansökan om tillstånd skall sökan— den redovisa vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen.

] samband med att tillstånd ges kan Skogsvårdsstyrelsen besluta om åtgär— der för att begränsa eller motverka olägenhet och trygga återväxten.

Tillstånd behövs inte för röjning eller gallring som främjar skogens utveck— ling.

2 Senaste lydelse av förutvarande 17 å 19911644.

• Sida 6
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 å3

I ansökan om tillstånd enligt 19 5 till avverkning i fjällnära skog skall sökanden redovisa vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen.

Tillstånd får inte meddelas om av- verkningen är oförenlig med intres- sen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.

Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.

När tillstånd ges skall Skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen, såsom i fråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsforrn.

Bestämmelserna i 14 5 första stycket i vad de avser krav på slutav- verkning gäller inte i fråga om fjäll- nära skog.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från re- dovisningsskyldighet enligt första stycket i fråga om brukningsenhet som omfattar högst 500 hektar skogsmark inom området för fjäll- nära skog.

19 å4

I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 19 b å andra eller tredje stycket gäl- ler bestämmelserna i 25 å, 26 å förs— ta stycket första meningen, 27 å första meningen, 27 a å, 31 å andra stycket, 32 å, 33 å första stycket, 34 å, 35 å första stycket första me- ningen och andra stycket sarnt 36 å naturvårdslagen (1964z822).

I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 å första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 å, 26 å första stycket första meningen, 27 å första meningen, 27 a å, 31 å andra styck- et, 32 å, 33 å första stycket, 34 å, 35 å första stycket första meningen och andra stycket samt 36 å natur- vårdslagen (19642822).

3 Senaste lydelse av förutvarande 19 b å 199011379. Ändringen innebär bl.a. att första, fjärde och femte styckena upphävs. 4 Senaste lydelse av förutvarande 19 c å l990:1379.

Prop

• Sida 7
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop 21 (55

I ansökan om tillstånd enligt 19 å I ansökan om tillstånd enligt 16 å till avverkning skall sökanden redo— till avverkning skall sökanden redo- visa vad han avser att göra för att till- visa vad han avser att göra för att till— godose rennäringens intressen. godose rennäringens intressen. Inom renskötselns året-runt—marker får tillstånd inte meddelas om avverk- ningen

1. medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller

2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

När tillstånd ges skall Skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom i fråga om hyggets storlek och för- läggning sarnt tillåten avverkningsforrn. Sådana villkor får dock inte avse an- nat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten.

Ädellövskog 22 å

Med ädla lövträd avses i denna lag de inhemska trädslagen alm, ask, avenbok, bok, ek, fågelbär, lind och lönn.

235

Med ädellövskog avses i denna lag: 1. Skogsbestånd som utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent och vars areal är minst ett halvt hektar.

2. Trädbeständ på betesmarker, om beståndet utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent. Av de ädla löv- träden skall minst tio träd per hektar ha en diameter av minst 30 centime- ter på en höjd av 1,3 meter över mar- ken. Markens areal skall uppgå till minst ett hektar. Har Skogsvårdsstyrelsen enligt 27 å tredje Stycket beslutat viss träd- slagssammansättning vid föryngring av ädellövskog, skall skogen betrak- tas som ädellövskog även om ande- len lövträd under en tid är lägre än som anges i första stycket.

5 Senaste lydelse av förutvarande 19 e å 199011379.

• Sida 8
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24å

Skogsvårdsstyrelsen skall på be- gäran lämna besked om ett visst skogsbestånd eller trädbestånd på betesmark är att anse som ädellöv- skog.

25å

I ett bestånd som avses i 23 ? får det inte vidtas åtgärder som leder till att beståndet upphör att vara ädellöv- skog. Efter annan avverkning än röj- ning eller gallring skall ny ädellöv- skog anläggas på anträdet.

Om det finns särskilda skäl, får Skogsvårdsstyrelsen medge undan- tag från första stycket. I samband därmed får Skogsvårdsstyrelsen be- sluta att ny ädellövskog skall anläg- gas på ett annat ställe inom en bruk- ningsenhet. För anläggning av ny ädellövskog gäller 27 5 andra styck- et.

26å

Vad som föreskrivs i 25 5 första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan eller i en- lighet med beslut som gäller för före- tag vars tillåtlighet har prövats enligt någon annan lag eller enligt föreskrif- ter som har meddelats med stöd av någon annan lag.

275

Annan avverkning än röjning el- ler gallring i ett bestånd som avses i 23 åfår inte påbörjas innan Skogs- vårdsstyrelsen lämnat tillstånd till dena.

I ansökan om tillstånd skall sökan- den redovisa vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och latlturmiljövårdens intressen.

I samband med att tillstånd med- delas får Skogsvårdsstyrelsen be- sluta om det sätt på vilket avverk- ningen och den därav föranledda

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med— dela föreslqifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kultur- miljövårdens intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsan— läggning, kvarlämnande av trädsam- lingar, dikning och skogsbilvägars sträckning.

Bemyndigandet medför inte befo— genhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markan— vändning avsevärt försvåras.

Föreslagen lydelse

anläggningen av ny ädellövskog skall genomföras.

28å

Bidrag kan lämnas av allmänna medel till kostnader för åtgärder som behövs för att trygga återväxten av ädellövskog.

30 å6

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kultur- miljövårdens intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsan— läggning, kvarlämnande av träd och trädsamlingar, gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning.

För att tillgodose dessa intressen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot avverk- ning och andra skogsbruksåtgärder på skogliga impediment.

Bemyndigandet i första stycket medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Miljökonsekvensbeskrivning

32å

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmerfårföre— skriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvensbe- skrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogs— odlingsmaterial har på miljön. F öre— skrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod

eller ett nytt skogsodlingsmaten'al .

6 Senaste lydelse av förutvarande 21 å 1991:644.

• Sida 10
•  Original

Nuvarande lydelse

Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande eller förbud som be- hövs för att denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av la- gen skall efterlevas.

Föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

1 beslut om föreläggande eller för- bud kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.

Underlåter någon att efterkomma föreläggande, får tillsynsmyndighe- ten förordna att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad.

Föranleder avverkning förhållan- devis dyra återväxtåtgärder i större omfattning, får Skogsvårdsstyrelsen i samband med avverkningen förord- na att säkerhet skall ställas för fullgö- randet av åtgärderna.

Säkerhet får även krävas som vill- kor för tillstånd enligt 19 å.

Föreslagen lydelse

35å

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som be- hövs för att denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av la- gen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd inte har följts. I brådskande fall eller när det behövs för att bevara natur- eller kulturmiljö- vården eller när det annars finns sär- skilda skäl, får dock ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

F örelägganden och förbud kan fö- renas med vite.

Om någon inte rättar sig efter ett föreläggande, får tillsynsmyndighe- ten besluta att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekosmad.

36å

Om en avverkning föranleder för- hållandevis dyra återväxtåtgärder i stöne omfattning, får Skogsvårdssty- relsen i sarnband med avverkningen besluta att säkerhet skall ställas för fullgörandet av åtgärderna.

Säkerhet får även krävas som vill- kor för tillstånd enligt 16 å eller en- ligt 27 5 första stycket.

Ställs inte säkerhet i fall som avses i första stycket, får Skogsvårdsstyrel- sen meddela förbud att avverka skog på brukningsenheten utan Skogsvårds-

styrelsens tillstånd.

Regeringen kan föreskriva att sär- skilda avgifter skall tas ut i ärende enligt denna lag.

Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet

37å

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva att särskilda avgifter skall tas ut i ärende enligt denna lag.

38 å7

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet

7 Senaste lydelse av förutvarande 27 å 199011379. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

Prop

• Sida 11
•  Original

Nuvarande lydelse

1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 å första stycket, 19 då eller 20 åförsta stycket,

2. bryter mot 12 å eller 13 5 för- sta stycket,

3. bryter mot den avverkningsbe- gränsning som avses i 14 5,

4. bryter mot 19 å första stycket eller mot villkor som gäller avverk- ningen och som har meddelats med stöd av 19 å andra stycket, 19 b 5 tredje stycket eller 19 e 5 tredje stycket,

5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 5,

6. underlåter att fullgöra anmäl- ningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 17 5,

7. underlåter att iaktta föreläggan- de eller bryter mot förbud som har meddelats för att 21 a 5 eller före- skrtft enligt 21 5 skall efterlevas.

Iringa fall döms ej till ansvar. Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken.

Den som har överträtt vitesföreläg- gande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Föreslagen lydelse

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 7 å första stycket, 10 å andra stycket, 11 å, 20 å eller 29 å första stycket,

2. bryter mot 10 å första stycket,

3. bryter mot 16 5 första stycket eller mot villkor som gäller avverk- ning och som har meddelats med stöd av 16 å tredje stycket, 18 å andra stycket eller 21 å tredje styck- et,

4. bryter mot avverkningsförbud som avses i 36 5,

5. inte jidlgör anrnälningsskyldig- het som har föreskrivits med stöd av 14 5,

6. inte rättar sig efter ett föreläg- gande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att 31 5 eller en föreskrift enligt 30 5 skall följas.

7. genom awerkning eller andra åtgärder bryter mot 25 5 första styck- et första meningen, 2 7 5 första styck- et eller mot ett beslut om avverkning som har meddelats med stöd av 27 å tredje stycket.

Iringa fall döms inte till ansvar.

Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande eller som har överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för en gär- ning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

40 s8

Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos Skogsstyrelsen.

Skogsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.

3 Senaste lydelse av fönrtvarande 29 å l990:96.

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop

Statens naturvårdsverk får överklaga Skogsvårdsstyrelsens beslut i fall

som avses i25 å andra stycket.

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

2. Genom lagen upphävs ädellövskogslagen (1984: 1 19).

3. Den som före ikraftträdandet har gjort anmälan enligt 17 å eller ansökt om tillstånd enligt 19 å i paragrafemas då gällande lydelser eller ansökt om tillstånd enligt 7 å ädellövskogslagen (1984:119) skall på begäran av Skogs- vårdsstyrelsen komplettera anmälan eller ansökan med uppgift om vad han av- ser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark.

4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut enligt ädellövskogslagen som har meddelats före den 1 januari 1994.

5. Beslut enligt 4, 5, och 7 åå ädellövskogslagen skall anses meddelade med stöd av motsvarande nya bestämmelser i skogsvårdslagen.

• Sida 13
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 7 å vattenlagen (1983z291) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap. 7 å1

Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till er- sättning, om föreskrifter enligt 2 å andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk

Om en föreskrift enligt 2 å andra stycket första meningen innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med sär- skilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskriftema hos länssty- relsen.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall fas- tigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av första, and- ra och fjärde styckena skall även be- aktas andra beslut enligt 2 å, beslut enligt 5, 8, 9, 11 och 19 åå natur- vårdslagen (1964:822), förbud en- ligt 20 å andra stycket och 21 å and- ra stycket samma lag samt beslut som avses i 19 b å andra och tredje styckena skogsvårdslagen (1979: 429) och 14 kap. 8 å första stycket plan- och bygglagen (1987:10), un- der förutsättning att besluten medde- lats inom tio år före det senaste beslu- tet. Dessutom skall beaktas sådan in- verkan av hänsynstaganden enligt 21 å skogsvårdslagen som i särskil- da fall har inträtt inom samma tid.

Vid tillämpningen av första, and- ra och fjärde styckena skall även be- aktas andra beslut enligt 2 å, beslut enligt 5, 8, 9, 11 och 19 åå natur- vårdslagen (1964:822), förbud en- ligt 20 å andra stycket och 21 å and- ra stycket samma lag samt beslut som avses i 18 å skogsvårdslagen (1979:429) och 14 kap. 8 å första stycket plan- och bygglagen (1987: 10), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senas- te beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 å skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges i femte stycket förlorats på grund av bestämmelsen i 8 å eller motsvaran- de bestämmelseri naturvårdslagen eller plan- och bygglagen, utgör detta för— hållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Denna lag träderth den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1991:649.

• Sida 14
•  Original

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (1983:428) om spridning av bekämp- ningsmedel över skogsmark skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Skogsvårdsstyrelsen får, om inte annat följer av 3 å, medge undantag från 1 å om kravet enligt 7 å skogs- vårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan till- godoses genom röjning med meka- niska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbestån- dets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Föreslagen lydelse

Skogsvårdsstyrelsen får, om inte annat följer av 3 å, medge undantag från 1 å om kravet enligt 6 å skogs- vårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan till- godoses genom röjning med meka- niska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbestån- dets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till

skydd för naturmiljön.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

• Sida 15
•  Original

4. Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) Härigenom föreskrivs att 27 a å naturvårdslagen (1964:822) skall ha föl— jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27aå1

Vid tillämpningen av 26 och 27 åå skall även beaktas andra be- slut enligt 5, 8 och 9 åå samt förbud enligt 20 å andra stycket och 21 å andra stycket, beslut enligt 19 b å andra och tredje styckena skogsvårds- lagen (1979:429), 19 kap. 2 å vatten- lagen (1983:291) samt beslut som av— ses i 14 kap. 8 å första stycket plan- OCh bygglagen (1987:10), under för- utsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inver— kan av hänsynstaganden enligt 21 å skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid

Vid tillämpningen av 26 och 27 åå skall även beaktas andra be- slut enligt 5, 8 och 9 åå samt förbud enligt 20 å andra stycket och 21 å andra stycket, beslut enligt 18 å skogsvårdslagen (1979:429), 19 kap. 2 å vattenlagen (1983:291) samt beslut som avses i 14 kap. 8 å första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hän- synstaganden enligt 30 å skogsvårds- lagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 32 5 eller 33 å el- ler motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första

stycket.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1991:641.

• Sida 16
•  Original

5. Förslag till

Lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318)

Härigenom föreskrivs att 2 å växtskyddslagen (1972:318) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 å1 Lagen tillämpas inte på insekts- Lagen tillämpas inte på insekts- härjning som avses i20å skogsvårds- härjning som avsesi 29 å skogsvårds- lagen (1979:429). lagen (1979:429).

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 19892492.

• Sida 17
•  Original

6 Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) Härigenom föreslqivs att 14 kap. 8 å plan- och bygglagen (1987:10) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. 8 å1

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen,. om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse för- störd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 å 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 å meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 å tredje stycket meddelas i områ- desbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 å första stycket 2 eller 3. Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om byggna- den förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. 1 fall som avses i första stycket 3—5 föreligger rätt till ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första styck- et samt beslut enligt 3 kap. 2 å lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 åå naturvårdsla— gen (1964z822), förbud enligt 20 å andra stycket och 21 å andra stycket samma lag och beslut enligt 19 b 5 andra och tredje styckena skogsvårds- lagen (1979:429) och 19 kap. 2 å vattenlagen (19831291), under förut- sättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dess- utom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 21 å skogsvårdslagen som i särskilda fall

1 Senaste lydelse 1991:646.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första styck- et samt beslut enligt 3 kap. 2 å lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 åå naturvårdsla- gen (1964z822), förbud enligt 20 å andra stycket och 21 å andra stycket samma lag och beslut enligt 18 å skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 å vattenlagen (1983z291), under förutsättning att besluten med- delats inom tio år före det senaste be- slutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 å skogsvårdslagen som i sär- skilda fall har inträtt inom samma

• Sida 18
•  Original

Nuvarande lydelse

har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna be- slut förlorats på grund av bestämmel- semai 15 kap. 4 å eller motsvarande bestämmelser i lagen om kulturmin- nen m.m., naturvårdslagen eller vat- tenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beak- tas.

Föreslagen lydelse

tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 å eller motsvarande bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m., naturvårds- lagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 å beslutat om rivnings- förbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturre— surser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersätt- ning eller inlösen. Ifall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den an- läggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att er- sätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

• Sida 19
•  Original

J ordbruksdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1993

Närvarande: statsministem Bildt, ordförande, och statsråden Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Thurdin, Hellsvik, Davidson, Odell, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Olsson

Proposition om en ny skogspolitik 1 Inledning

1.1 Allmänt

Gällande skogspolitik beslutades i huvudsak år 1979 (prop. l978/79:110, bet. l978/79:JOU30 och SkU49, rskr. 1978/79z387 och 388). Väsentliga ändringar i skogsvårdslagen (1979:429) har därefter beslutats år 1983 (prop. 1982/83:145, bet. 1982/83:JoU34, rskr. 1982/83:360). Omfattande regle- ringar av skogsbruket i den fjällnära skogen beslutades av riksdagen år 1990 (prop. 1990/913, bet. 1990/91:JoU13, rskr. 1990/91:70).

Med hänvisning till att utvecklingen i flera avseenden blivit en annan än den som förutsågs under 1970-talets skogspolitiska utredningsarbete beslu- tade regeringen i juni 1990 att en kommitté med parlamentarisk sammansätt- ning skulle tillkallas för att utvärdera skogspolitikens mål och medel och före— slå de förändringar som utvärderingen och bedömningen om den framtida utvecklingen kan föranleda. Kommittén1 antog namnet 1990 års skogspo- litiska kommitté. Kommittén, vars direktiv kompletterades i november 1991, har avlämnat huvudbetänkandet Skogspolitiken inför 2000-talet (SOU 1992: 76) och slutbetänkandet Den framtida skogsvårdsorganisationen (SOU 1992: 111). Kommitténs sarnmanfatmingar av betänkandena bör fogas till proto- kollet i detta ärende som bilaga 1 och dess lagförslag som bilaga 2. Betänkan- dena har remissbehandlats. En förteckning över remissinstansema och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdeparte- mentet (dnr 1744/92).

Kommittén har enligt sina direktiv gjort en nulägesbeslcrivning av skogs- näringen, en utvärdering av 1979 års skogspolitik och en framtidsbedöm- ning. Innan jag närmare behandlar kommitténs förslag redovisar jag över-

1 F.d. riksdagsledamoten Sven Eric Lorentzon (f.d. statsrådet Svante Lundkvist t.o.m. den 9 juli 1991), ordförande. och f.d. riksdagsledamoten Gösta Andersson. riksdagsledamötema Sinikka Bohlin och Jan Fransson, kommunalrådet Märtalisa Holmgren, riksdagsledamötema Arne Jansson och Leif Marklund. f.d. riksdags- ledamoten Maggi Mikaelsson samt riksdagsledamötema Carl Olov Persson och Lisbeth Staaf-Igelström.

• Sida 20
•  Original

siktligt dessa delar av kommitténs arbete. För en närmare redovisning hän- visas till huvudbetänkandet och dess bilagor.

1.2 Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 januari 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet remitterade lagförsla- gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 4.

Lagrådet föreslår vissa språkliga och redaktionella ändringar med avseende på den föreslagna nya lydelsen av bestämmelser i skogvårdslagen och pekar också på behovet av ytterligare konsekvensändringari den lagen. Jag har följt Lagrådets förslag.

Jag återkommer till Lagrådets yttrande i specialmotiveringen till ändring- arna i skogsvårdslagen. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.

1.3 Kommitténs nulägesbeskrivning

Två tredjedelar av Sveriges landyta bär skog i någon form. De s.k. produk- tiva skogsmarkema omfattar 23,5 miljoner hektar eller 57 % av landytan. Det totala virkesförrådet uppgår till 2,8 miljarder skogskubikmeter. Härav är 85 % barrträd.

Hälften av skogen ägs av privata, mindre skogsägare, 25 % av privata bo- lag och resten av staten, kommuner och kyrkan. Ägandet av skogen har inte ändrats nämnvärt under de senaste 50 åren. Däremot har Strukturen ändrats. Som exempel kan nämnas att de tre största skogsbolagen äger mer än 80 % av bolagsmarken. Av de ca 240 000 privata brukningsenhetema drivs en allt mindre andel i kombination med jordbnrk.

Endast små områden är opåverkade av skogsbruk. Genom god skogsvård och kvävegödning från luftföroreningar har den årliga tillväxten av virkesför- rådet ökat kraftigt till närmare 100 miljoner skogskubikmeter. Till följd härav och den i förhållande till tillväxten låga avverkningen har virkesförrådet ökat med 1 miljard skogskubikrneter eller 60 % under de senaste 60 åren. Ökning- en har varit särskilt stark under 1980—talet då den uppgick till 25—30 miljoner kubikmeter om året.

Sedan mitten av 1960-talet har naturskyddet av skogsmark ökat kraftigt. Särskilt påtaglig är ökningen av arealen naturreservat och domänreservat främst i norra Sveriges inland. I södra och mellersta Sverige och i norra Sveriges kustland finns dock få större skogsområden som i ringa grad har påverkats av människan och som har naturskogskvaliteter.

Den årliga slutavverkningsarealen har under den senaste tioårsperioden uppgått till knappt 0,9 % av skogsarealen. Det motsvarar en omloppstid på

• Sida 21
•  Original

närmare 120 år för skogen. Av den avverkade arealen får 15—20 % ny skog Prop. 1992/93z226 genom naturlig föryngring. Resten planteras.

Under 1980-talet har det avverkats mellan 60 och 70 miljoner skogskubik- meter varje år. Det motsvarar 2—2,5 % av det totala virkesförrådet. Med ut- gångspunkt häri kan det sägas att hela virkesförrådet omsätts på 40—45 år. Av det avverkade virket används 5 % som energiråvara. Resten går till skogsindu- striell förädling.

Den industriella förädlingen skeri huvudsak inom massa- och pappersindu- strin och inom sågverksindustrin. Tillverkningen av massa har fördubblats under de senaste 30 åren medan pappersproduktionen har fyrdubblats. Sarnti— digt har antalet industrier minskat kraftigt. Stora industriinvesteringar har dock gjorts i utlandet, särskilt under de senaste åren.

Användningen av returpapper för papperstillverkning har ökat successivt. År 1990 var återvinningsandelen i vårt land 45 %. Tidningar m.m. från hus- hållen återvinns till 60 %. Ca 30 % av returpappersförbrukningen i landet ba- seras på import.

Även antalet sågverk har minskat. De 10 % störsra verken svarar för över 90 % av produktionen. Medelproduktionen i sågverken har ökat med över 20 % de senaste 10 åren.

Både inom skogsbruket och skogsindustrin var lönsamheten god under 1980-talet. Lågkonjunkturen som inledde 1990-talet har försämrat lönsarn- heten väsentligt. Ca 70 % av indusuiproduktionen avsätts utomlands och ska— par därmed väsentliga exportinkomster. Skogsnäringens förädlingsvärde har vuxit i ungefär samma takt som samhällsekonomin totalt. Skogsbrukets bi- drag till BNP uppgick under 1980-talet till knappt 1,5 % och skogsindustrins till ca 4 %. Skogsnäringens förädlingsvärde var 43,7 miljarder kronor år 1990 och nettoexporten över 50 miljarder honor.

Antalet sysselsatta inom skogsnäringen var i slutet av 1980-talet ca 180 000 eller 4 % av den totala sysselsättningen. Härav var ca 45 000 syssel- satta i skogsbruket.

1.4 Kommitténs utvärdering av Skogspolitiken

Kommittén har utvärderat gällande skogspolitik och anför i huvudsak föl- jande.

Kommittén anser att skogsnäringen under 1980-talet har gett väsentliga bidrag till att uppfylla de övergripande samhällsmålen om ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama och regional balans. Däremot har skogsnäringen inte till fullo verkat i överensstämmelse med de miljö- och naturvårdspolitiska målen. En pågående förbättring av hänsynen till naturvårdens intressen har dock kunnat iakttas under senare år. Enligt kommittén finns det utrymme för ett ökat hänsynstagande inom ramen för gällande bestämmelser.

Kommittén anser att målet om en väl avvägd hushållning med skogstill- gångarna har uppfyllts till fullo. Även målet om att skogarna skall ge en hög och värdefull virkesavkastning har blivit väl uppfyllt. Trots att frågor om vir-

• Sida 22
•  Original

keskvalitet fått ökad uppmärksamhet under senare år bedömer kommittén att skogsskötseln såsom den bedrivits på 1980-talet inte kommer att leda till den kvalitetsförbättring som avsågs i 1979 års skogspolitiska beslut.

Skogsvårdslagstifmingen har enligt kommittén till övervägande del funge— rat väl och bidragit till att de skogspolitiska målen nåtts. Lagstifmingen har haft en norrnbildande funktion. Den har dock i viss utsträckning motarbetat sina syften, främst vad avser naturvården, genom att begränsa möjligheterna att använda andra brukningsformer än trakthyggesbruk. I viss utsträckning har lagstiftningen också begränsat användningen av naturlig föryngring. Kom- mittén anser vidare att lagstiftningen har utgjort ett hinder för användning av vissa brukningsformer som syftar till produktion av virke med hög kvalitet. Inom ramen för bestämmelsen om hänsyn till naturvården har det funnits ut- rymme för ökat hänsynstagande i enlighet med lagstiftarens intentioner. Kom- mittén anser att ädellövskogslagstifmin gen har varit ett nödvändigt medel för att bibehålla ädellövskogen och att den har uppfyllt detta mål.

Enligt kommitténs uppfattning har den rådgivning och information som skogsvårdsmyndigheten genomför varit ett värdefullt inslag och ett effektivt medel för att föra ut gällande skogspolitik till både skogsägare och allmän- heten.

Kommittén konstaterar vidare att den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI) har utgjort ett viktigt medel för att uppnå de skogspolitiska målen. Kom- mittén anser dock att det är tveksamt om värdet av den information som har erhållits genom ÖSI motsvarar den kostnad som under åren har lagts ned på inventeringarna.

Kommittén noterar att de statliga ekonomiska stöden är de medel som har blivit föremål för flest utvärderingar i annat sammanhang. Kommittén konsta— terar att många av dessa utvärderingar har haft ett begränsat syfte. Kommit- téns slutsats är att flera stödformer har haft oönskade bieffekter eller varit in- effektiva och att besluten att minska eller ta bort dem har varit riktiga. Sarnti- digt konstaterar kommittén att riktigt utformade bidrag och stödåtgärder kan vara intressanta som hjälpmedel för att uppnå skogspolitiska mål.

I fråga om skatter och avgifter har kommittén, vid sidan av skogsvårds- avgiften, inte hafti uppdrag att gå in på de skatteregler som gäller för skogs- bruket. Eftersom riksdagen på förslag av regeringen hösten 1991 beslutade att avskaffa skogsvårdsavgiften har kommittén avstått från att diskutera av- giftens betydelse för den gällande skogspolitikens utformning.

1.5 Kommitténs framtidsbedömning

Sedan länge tillämpas i vårt land principen att vi skall hushålla med skogstill- gångarna och utveckla dem för kommande generationers behov samtidigt som vi själva kan dra nytta av dem. Den principen kommer enligt kommitténs be- dömning att få en allt större betydelse i en värld där befolkningen växer. Kommittén bedömer att skogsnäringen kommer att ha stor betydelse även i framtiden för att vi skall nå de övergripande samhällsmålen om bl.a. ekono—

• Sida 23
•  Original

misk tillväxt, balans i utrikesbetalningama och full sysselsättning. Virkesför- rådets snabba ökning och möjlighetema att väsentligt öka avverkningama ut- gör en stor potential för en expansion av både den traditionella skogsindustri- ella produktionen och uppbyggnad av nya användningsområden. Detta är en- ligt kommittén möjligt att genomföra inom ramen för målet om en långsiktigt uthållig virkesproduktion under den viktiga förutsättningen att virkesproduk- tionen inte försämras, t.ex. på grund av miljöskador.

De avverkningsberäkningar som kommittén har låtit utföra visar att det är möjligt att uthålligt avverka omkring 95 miljoner skogskubikmeter om året fr.o.m. slutet av 1990-talet. Detta skall sättas i relation till den nuvarande av- verkningen på 60—70 miljoner skogskubikrneter per år. Virkesförrådet per hektar och andelen äldre skog kommer att öka successivt

Den väntade efterfrågeutvecklingen, riklig inhemsk tillgång på virkesrå- vara, EES-avtalet och ett eventuellt svenskt deltagande i ett ökat europeiskt samarbete talar för en fortsatt expansion av den svenska skogsnäringen efter några års andhärntningspaus. Samtidigt kan vi vänta oss en ökning av den returfiberbaserade produktionen. Avgörande för en expansion av industrika- paciteten är Skogsnäringens men även andra potentiella uäråvaruförbrukande branschers konkurrensförrnåga.

Den marknads- och konkurrentbild som tonar fram på kort sikt och den rik- liga tillgången på avverkningsmogen skog väntas enligt kommittén leda till en fortsatt svag prisutveckling på virke under de närmaste åren. En effekt som re- dan har uppkommit är introduktionen av ett avståndsrelaterat virkespris. Såg- verken och massaindustrin kommer att visa större benägenhet än för närva- rande att välja ut de kvaliteter som bäst lämpar sig för deras produktion. En tydligare prisdifferentiering för olika virkeskvaliteter är därför att vänta.

Det är kommitténs bedömning att miljöproblemen kommer att vara globala i högre grad i framtiden. För lång tid framöver kan man räkna med att luftföro- reningama med åtföljande försurning av mark och vatten kommer att vara ett stort problem. En temperaturförändring till följd av luftföroreningar-na (växt- huseffekten) skulle leda till att skogsekosystemet förändras. Risken för an— grepp av insekter och andra skadegörare kan komma att öka. Luftförorening- arna skadar också träden direkt. Markförsumingen är ett hot mot skogsmar- kens långsiktiga produktionsförmåga.

Det är kommitténs uppfattning att det finns stor risk för att ökande luftföro- reningar leder till att problemen med skogsskador förvärras om inga motåt- gärder sätts in. I så fall kommer virkesproduktionen att minska Minskningen kommer troligen att drabba vissa områden i Europa mer än andra. Även Sverige riskerar minskad virkesproduktion. Om man däremot lyckas bemäst- ra problemen är det troligt att det fortfarande om 30—40 år kommer att finnas tillräckliga förråd av virkesråvara i Europa, även om efterfrågan utvecklas som hittills.

På kort sikt (5—30 år) bedömer kommittén att miljöfrågorna i vid bemär— kelse får en fortsatt och växande betydelse. Samtidigt som merparten av sko- gen kommer att vara en viktig råvaruleverantör till den svenska skogsindu-

• Sida 24
•  Original

strin kommer andra värden att vägas in mer än tidigare. Det blir enligt kom- mittén viktigare att i framtiden ytterligare öka naturvårdshänsynen vid bedri- vande av skogsbruk. Det är troligt att det inom vissa områden, t.ex. i känsliga naturområden nära tätorter och på skärgårdsöar, kommer att ske en anpass- ning av skogsbruksmetoder och teknik. Samtidigt kan avsättningen av mark för naturvårdsändarnål väntas öka.

3.2. Miljömålet för skogsbruket

Mitt förslag: Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall be-

varas. En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säk- ras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingel- ser och i livslcraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyd— das. Skogens kulttrrrniljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstansema: Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett positivt bemötande.

Skälen för mitt förslag: Inför 1979 års skogspolitiska beslut gällde de naturvårdspolitiska mål som fastställdes i samband med tillkomsten av natur- vårdslagen år 1964 med senare ändringar år 1974. I 1964 års beslut klargjor- des att naturvården inkluderade såväl den vetenskapliga och kulturella natur- vården som den sociala naturvården. Vidare slogs fast att naturvårdsintresset borde beaktas i all verksamhet som rör naturens nyttjande och exploatering för skilda ändamål och att snävt ekonomiska hänsyn inte får tillåtas bli sty- rande för utvecklingen. Även i 1974 års beslut framhålls att samhällsutveck- lingen bör ges en långsiktig inriktning i linje med vad som från ekologiska utgångspunkter ter sig rationth i ett längre perspektiv.

I anslutning till ändringamai naturvårdslagen år 1974 infördes i skogsvårds- lagen en allmän aktsamhetsregel som anger att hänsyn skall tas till naturvår— dens intressen. Denna regel omfattade all mark som berörs av skogsbruk, vare sig marken var särslcilt intressant från naturvårdssynpunkt eller inte.

Iprincip innebar 1979 års skogspolitiska beslut att 1974 års beslut bekräf- tades. Det framhölls att det för skogsbruket är av intresse att skogens och skogsmarkens produktionsförmåga inte försämras vare sig på kort eller på lång sikt. Skogsbruket måste därför, enligt beslutet, präglas av en ekologisk grundsyn.

I samband med naturresurslagens tillkomst år 1987 betonades behovet av en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med naturresurserna. Detta kommer också till uttryck i de övergri- pande målen för miljö- och naturvårdspolitiken som beslutades år 1988 och år 1991. I det miljöpolitiska beslutet år 1991 sägs att ett gemensamt mål i enlig- het med intentionerna i naturresurslagen bör vara att slå vakt om den biolo- giska mångfalden och nyttja naturresurserna på ett långsiktigt hållbart sätt. Vidare betonas att det s.k. sektorsansvaret, dvs. principen om vade samhälls- sektors ansvar för naturmiljön, måste beaktas vid all markanvändning.

• Sida 28
•  Original

Skogsbrukets sektorsansvar för miljön lades fast redan i 1988 års miljö- politiska beslut. Sektorsansvarets innebörd och principerna för dess tillämp- ning preciserades i anslutning till 1991 års miljöpolitiska beslut. De förnybara resurserna skall utnyttjas inom ramen för ekosystemens produktionsförmåga. Den biologiska mångfalden samt den genetiska variationen skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras så atti landet naturligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättning att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.

Den skogspolitiska kommittén har, som jag redan har redovisat, utvärderat nu gällande skogspolitik. Den slutsats man har dragit är att skogsbruket inte har levt upp till de krav på naturvårdshänsyn som gäller. En fortlöpande för— bätuing har dock kunnat iakttas under senare år. Kommittén anser att det upp- ställda målet orn hushållning med skogstillgångarna har uppfyllts väl med av- seende på volym. De krav på hänsyn som beslutades i samband med det skogspolitiska beslutet är 1979 har däremot inte tillgodosetts. Med dagens övergripande miljövårds- och naturvårdspolitiska mål skulle förmodligen även en fullständig efterlevnad av de ställda kraven i skogspolitiken ha be- traktats som otillräcklig, anser kommittén.

Det främsta skäleth detta är enligt kommittén att de bestämmelser om na— turvårdshänsyn som finns i skogsvårdslagstiftningen inte avspeglar nuvaran- de kunskaper om behovet av skydd för särskilda naturvärden och att dessa kunskaper inte heller har nått ut till skogsbruket. Kommittén påpekar dock att naturvårdsbestämmelsema i skogsvårdslagstiftningen inte utgör det enda med- let att nå en tillfredsställande naturhänsyn. Det finns andra lagbestämmelser som verkar i samma riktning, t.ex. bestämmelser i skogsvårdslagen om skogsbruket i de fjällnära skogarna och bestämmelseri naturvårdslagen om markavvattning samt skyddet för ädellövskogen genom ädellövskogslagen.

När det gäller kunskaperna framhåller kommittén att det under de senaste åren har noterats en betydligt ökad kunskap och insikt hos skogsbrukama om vikten av skydd för olika naturvärden. Enligt kommittén har detta ännu inte medfört mätbara effekter på naturvärdena eller på ett tydligt sätt kunnat avlä- sas i uppföljningen av den praktiska skogSskötseln.

Kommittén konstaterar att det i ett skogsbruk som det svenska helt enkelt inte går att bevara alla arter och naturtyper över hela arealen. Därtill kommer att oavsett hur skogsbruket bedrivs kommer skogen att påverkas av andra mil- jöstömingar, t.ex. av luftföroreningar. Enligt kommittén behövs med nuvaran- de skogsbruk och ambitioner fler naturskogsreservat. I Sverige har vi hittills främst avsatt reservat på statens marker i norra Sveriges inland. Kommittén anser att avsättningen av mark till reservat där skogen kan lämnas för fri ut- veckling, järnte biotopskyddet enligt naturvårdslagen, är ett viktigt skogspo- litiskt instrument för att bevara en biologisk mångfald i skogen.

Kommittén redovisar tre tänkbara handlingslinjer för hur skogsbruket fram— gent skall bedrivas och skogsmarksarealen utnyttjas för att vi skall uppnå en hög produktion och samtidigt bevara en biologisk mångfaldi skogsekosyste- men.

• Sida 29
•  Original

— Skog för produktion och skog för natur- och miljöskydd separeras are- ellt genom avsättning av stora naturreservat,

— skogen brukas med olika intensitet med hänsyn till skogsmarkens pro- duktionsförmåga och avståndet till fabriker och marknad,

— skogen brukas med sikte på hög produktion och god natur- och miljö- hänsyn över hela skogsmarksarealen.

Den sistnämnda handlingslinjen är enligt kommittén den bästa eftersom den troligen är den effektivaste formen av naturvård. Även i detta fall krävs avsättningar av nationalparker och naturreservat, främst i södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland. Sådana avsättningar krävs dock i långt mindre utsträckning än vad som skulle bli fallet om skyddet av naturvärdena främst skulle gundas på markavsättningar enligt den förstnämnda handlings- linjen.

En utgångspunkt för kommitténs arbete har mot denna bakgrund varit att det grundläggande sektorsansvaret för de skogliga naturresurserna ligger på skogsägarna och skogsbrukama. För den normala skogsmarken ligger an- svaret och kostnaderna på näringsutövaren i enlighet med vad riksdagen har uttalat. För de mest skyddsvärda objekten, som omfattar naturtyper och inne- håller arter som är så känsliga att de inte tål annat än en ringa grad av mänsk- lig påverkan, krävs ett mer eller mindre fullständigt skydd med stöd av natur- vårdslagen. Ansvaret och kostnaderna ligger i detta fall främst på staten. För områden däremellan delas ansvar och kostnader mellan den enskilde, staten och kommunen.

Kommittén har angett principer för ett miljömål för skogsbruket som anslu- ter till de miljöpolitiska besluten. Skogen skall brukas så att naturresursens produktionsförmåga långsiktigt behålls. Växt- och djurarters samt naturtypers fortbestånd skall säkerställas. Vissa hotade arter och naturtyper samt unika naturvärden kan skyddas eller återskapas genom att skogsområden lämnas för fri utveckling. Andra arter och miljöer kan anpassa sig till ett modemt skogs- bruk om tillräcklig hänsyn tas till deras förutsättningar.

Detta stämmer enligt kommittén väl överens med de internationella konven- tioner som Sverige har undertecknat och som bygger på ökad kunskap om vad som krävs för en hållbar utveckling.

För egen del vill jag framhålla följande. Sverige är vad man kan kalla ett gammalt skogbruksland. Vi har under århundraden brukat skogen och umytt- jat dess avkastning. Över tiden har behoven varierat. Också metoderna för skogsbruk och graden av hushållning har växlat. Stora skogsarealer i norra Sverige var länge orörda av skogsbruk, medan en förhållandevis stor andel av skogsmarken i södra och mellersta Sverige avverkades hårt för bränsle- och byggnadsändamål. Genom tiderna har nästan all skogsmark i vårt land kommit att beröras av skogsbruk på ett eller annat sätt. Idet avseendet skiljer vi oss inte från många andra industrialiserade länder. Många av de äldre sko- gama i södra Sverige är egentligen första generationens skogar på gamla be- tesmarker. Vår strävan att bygga upp en uthållig och hög virkesproduktion

• Sida 30
•  Original

från skogen och den svenska skogspolitikens nuvarande betoning på skogs- vårdsmålet bör ses mot denna bakgrund.

Sverige är berett att i enlighet med våra internationella åtaganden bidra till brukande, bevarande och hållbar utveckling av våra egna skogar och däri- genom bevara den biologiska mångfalden i skogsekosystemen. Mitt förslag till miljömål för skogsbruket tar sin utgångspunkt i behovet av ett i vid me- ning långsiktigt bevarande av skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga och skogens ekosystem.

Det av tradition intensiva utnyttjandet av all skogsmark, framför allt i södra Sverige, har resulterat i att de naturskogskvaliteter som trots allt finns kvar är spridda och fragmentiserade. Detta skapar givetvis problem i vår strävan att skydda och bevara en biologisk mångfald i skogsekosystemen. Trots detta måste vi leva upp till vårt globala ansvar för miljön och bidra till en hållbar utveckling av skogsbruket internationellt sett. Den svenska skogen skall där- för brukas så att växt— och djurarter som naturligt hör hemma i våra skogar ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogen skall också inne- hålla tillräckliga arealer skogsmark lämpad för rekreation och friluftsliv. Sam- tidigt måste vi slå vakt om det svenska kulturlandskapet och skogens kultur- miljövärden samt dess estetiska och sociala värden. Härigenom ökar vi också värdet av den för vårt folk så väsentliga allemansrätten. Det kan synas som om dessa mångfacetterade lcrav kan vara svåra att tillgodose och att de skulle strida mot varandra. En viss åtgärd för emellertid ofta även med sig positiva effekter för flera av de syften jag har betonat. Insikten härom är nödvändig för att skapa förståelse för de insatser som behövs.

I gällande nationella skogspolitiska beslut har natur- och miljövärden fått en undanskymd plats sett i dagens perspektiv. Den främsta förklaringen till detta är enligt min mening den snabba utvecklingen som kännetecknar miljö- området. Kraven på omsorg om naturen och miljön i allmänhet har ökat starkt under 1980-talet som ett resultat av omfattande ny kunskap och en medveten opinion. Miljöpolitiken har visserligen, som jag här redovisat, flyttat fram sina positioner. Men detta har framför allt tagit sig uttryck i den lagstiftning som gäller för miljö— och naturvården. Även om denna lagstiftning omfattar skogen och skogsbruket så har kopplingen inte varit tydlig, åtminstone inte i den alhnänna debatten.

Den hittillsvarande skogslagstiftningen är starkt produktionsinriktad. Den har tvingat fram ett storskaligt och enhetligt skogsbruk. Alternativa metoder har inte tillåtits, vilket många gånger har varit negativt från naturvårdssyn- punkt.

Jag anser att det finns skäl att närmare belysa vad som enligt min mening bör utgöra utgångspunkten för ett skogsbruk baserat på ett långsiktigt beva- rande av skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga och ekosystemens funktion. Som jag framhållit i det föregående har praktiskt taget all skogs— mark i Sverige berörts av skogsbruk i en eller annan form. Skogsekosyste- men, liksom andra ekosystem, är dynamiska och stadda i ständig förändring.

• Sida 31
•  Original

Den inneboende variationen inom arter, mellan arter och mellan olika eko- system utgör en av de viktigaste förutsätmingama för ekosystemens anpass- ningsförmåga och motståndskraft. Vårt nyttjande av skogen som produk- tionskälla bör präglas av denna grundsyn. Ett ambitiöst miljömål kan enligt min mening väl förenas med en fortsatt hög produktion av skogsråvara och en konkurrenskrafu'g svensk skogsnäring. Jag återkommer i det följande (avsnitt 4) till vad detta innebär för de framtida metoderna i det svenska skogs- bruket.

Jag anser mot denna bakgrund att det är hög tid att ställa upp ett särskilt miljömål för skogsbruket. Ett nationellt miljömål för skogsbruket bör enligt min mening utformas så att man lägger lika vikt vid produktionsmålet och mil- jömålet. Ett miljömål fyller som jag ser det inte bara en viktig allmän funk- tion. Det är också ett självändamål för skogsbruket Ett bärkraftigt, långsiktigt skogsbruk kan inte bedrivas om man bortser från de naturgivna förutsättning- arna eller motverkar dessa.

Den diskussion som kommittén fört om ett miljömål utgör enligt min me- ning en bra grund för en målformulering. Vad kommittén har anfört bör emel- lertid kompletteras iett avseende. Kommittén har inte behandlat hänsynen till kulturmiljön närmare. Kulturmiljön kommer särskilt till uttryck i skogsvårds- lagstiftningen sedan några år. Skogen och skogsmarken rymmer många kul- turhistoriska värden till vilka hänsyn måste tas då skogsbruket planeras och åtgärder utförs. Ansvaret härför delas av alla, såväl enskilda som myndig— heter. Skador på kulturmiljön skall såvitt möjligt undvikas eller begränsas. Det framgår av 1988 års riksdagsbeslut om kulturmiljövården.

Med dessa utgångspunkter föreslår jag sålunda att miljömålet för skogsbru- ket sammanfattningsvis bör vara att skogsmarkens naturgivna produktions- förmåga skall bevaras och en biologisk mångfald och genetisk variation i sko- gen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingel- ser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Sko- gens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas.

För egen del anser jag att den nya skogspolitik som jag förordar kommer att vara positiv för naturvården på många sätt. Miljöhänsynen kommer att bli en integrerad del av skogspolitiken samtidigt som reservatsavsättningarna ökas. Detta kommer givetvis att gynna naturvården. Dessutom innebär den nya skogspolitiken en betydande avreglering. Borttagande av detaljerande skötselföreskrifter kommer att möjliggöra ökad mångfald i skogsbruket. Det gynnar naturvården genom ett mer mångfacetterat skogsbruk.

Den skogspolitiska kommittén har i sitt huvudbetänkande behandlat ett antal inslag och åtgärder som betecknas som delmål. Jag finner det inte me- ningsfullt att riksdagen och regeringen lägger fast sådana. Däremot avser jag att i det följande redovisa min syn på ett par av dem. Jag gör det för riksda- gens information.

Kommittén har särskilt pekat på att olika åtgärderi skogsbruket såsom av- verkning, dikning och gödsling kan leda till skadlig utlakning av näringsäm—

• Sida 32
•  Original

nen till sjöar och vattendrag. För egen del anser jag det nödvändigt att detta Prop. 1992/932226 uppmärksammas. Frågor om dikning och gödsling tar jag upp i nästa avsnitt. Avverkningens, särskilt slutavverkningens, effekter när det gäller kväveut- lakningen är speciellt viktiga att uppmärksamma i de områden som är starkt utsatta för luftföroreningar. Det finns möjligheter att genom särskild omsorg och noggrannhet vid planeringen av avverkningama motverka sådant läckage. Sådan planering är ett led i det s.k. ståndortsanpassade skogsbruket som slår igenom alltmer.

Ett särskilt problem som har uppmärksammats av kommittén är de omfat- tande luftföroreningama över stora delar av Sverige, särskilt i de södra och västra landsdelarna. De mätbara effekterna på skogen är dels direkta skador på tråden, dels markskador. Luftföroreningama och dess följder är enligt min mening ett av de största miljöproblemen i vårt land. Till detta kommer hoten om klimatförändringar och ökad uluaviolett strålning till följd av ett uttunnat ozonskikt. Problemen orsakas både av oss själva och av verksamheter i andra länder. Som exempel kan nämnas att endast en åttondel av svavelnedfallet i Sverige härrör från svenska källor. Under den senaste tioårsperioden har de svenska svavelutsläppen minskat med ca 70 %. Svavelskatten har bidragit till detta. Däremot har kväveutsläppen inte kunnat minskas i den utsträckning som har förutsatts. Det är angeläget att tonsätta ett målmedvetet nationellt arbete i syfte att ytterligare minska de inhemska utsläppen. När det gäller de internationella utsläppen måste ett långsiktigt arbete bedrivas i syfte att be- gränsa dem vid källan. De åtgärder vi i ett kortare perspektiv har för avsikt att vidta i syfte att minska våra egna utsläpp innebär t.ex. en sådan skatt eller avgift på kväveoxidutsläpp som har aktualiserats i budgetpropositionen 1993. Därutöver krävs särskilda åtgärder för att restaurera bl.a. mark och vatten som tagit skada av luftemissionema. För skogsmarkens del kan detta ske i form av kalkning och s.k. vitaliseringsgödsling.

Jag vill framhålla att en viktig förebyggande åtgärd mot den ökade stress som luftföroreningar och atmosfäriska förändringar kan komma att medföra är ett mångformigt skogsekosystem med en god ekologisk anpassningsför- måga. Problemens allvar tycks vara klart för alla. Hur åtgärderna skall utfor- mas och vilken omfattning de bör ha råder det emellertid delade meningar om. Jag återkommeri det följande till denna fråga

3.3. Produktionsmålet för skogsbruket

Mitt förslag: Skogen och skogsmarken skall utnyttjas effektivt och

ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduk- tionens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar.

Kommitténs förslag överensstämmer i sina huvudsakliga delar med mitt förslag.

• Sida 33
•  Original

Remissinstansema: Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett positivt bemötande.

Skälen för mitt förslag: Den målformulering i 1979 års skogspolitiska beslut som närmast är jämförbar med kommitténs förslag till produktionsmål är vad som då betecknades som övergripande mål för skogsbruket. Det for- mulerades så att skogsmark och skog på sådan mark skall genom lämpligt ut- nyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Kommitténs förslag avviker inte i några väsentliga avseenden härifrån. Förslaget bygger bl.a. på den utvärde- ring och framtidsbedömning som jag har redovisat i det föregående (avsnitten 1.4 och 1.5). .

För egen del vill jag betona skogens och skogsbrukets stora betydelse för landets ekonomi och vårt välstånd. Skogen har under överskådlig tid varit en viktig försörjningskälla i vårt land. Den ger råvara för vår Skogsindustri och den kan även förse oss med energiråvara. Skogsindustrin är vår främsta ex- portnäring. Nettoexportvärdet är mer än dubbelt så stort som för verkstads- och bilindustrin tillsammans. Därtill kommer att skogsindustrins import av insatsvaror är förhållandevis liten.

En förutsättning för de omfattande insatser för skogsvården som vi har gjort under 1900-talet har varit tron på framtiden och på skogen som en viktig råvarukälla. Av olika skäl, främst de omfattande skogsvårdsåtgärdema, har virkesförrådet i de svenska skogarna vuxit kraftigt inte minst de senaste åren. Oron under 1970-talet för virkesbrist och därmed krav på ransoneringar har förbytts i vad många vill kalla ett överskott. Kommitténs moriveringar präglas till viss del både av pessimism, färgad av den nuvarande lågkonjunkturen, och av uppfattningen att ett virkesöverskott har skapats.

För egen del anser jag att det finns all anledning att anlägga en mer opti- mistisk syn på framtiden än vad kommittén har gjort. Visserligen har skogs- indusuin för närvarande stora svårigheter att avsätta sina produkter till hygg- liga priser. Detta avspeglas också i sänkta virkespriser för skogsbruket. Där- till kommer att lönsamheten i skogsbruket i vissa fall påverkas av höga ränte- kostnader som en följd av tidigare högt uppdrivna fastighetspriser. Ökande krav på återanvändning av papper påverkar virkesmarknaden.

Befolkningsutvecklingen talar dock för ett fortsatt ökat behov av de pro- dukter som skogen kan ge. Internationella prognoser visar på en fortsatt stadig efterfrågeutveckling på massa och papper. De länder som har bättre produktionsförutsättningar än vi kommer att få täcka den ökade efterfrågan i Sydostasien och andra områden på stort avstånd från oss. För Sveriges del bör den europeiska marknaden skapa tillräckligt utrymme.

Det är emellertid nödvändigt att skogsnäringen vidgar perspektivet i ett an— nat avseende. Vi kan inte längre utgå från att Sverige med sina sämre natur- liga produktionsförutsättningar skall kunna förse världsmarknaden med s.k. bulkvaror av t.ex. trä och massa till konkurrenskraftiga priser i lika hög grad som hittills. Det är i stället nödvändigt att vi tar till vara de särskilda förutsätt- ningar som vi har.

• Sida 34
•  Original

Den ökade uppmärksamhet som skogsbrukets miljöeffekter fått internatio- nellt har på senare tid även lett till kritik av det svenska skogsbruket. Den in- riktning mot ett skogsbruk förenligt med högt ställda ekologiska krav, både vad gäller råvaran och dess förädlingsprodukter, som vi nu lägger grunden till ger förutsättningar att möta den kritiken. Skogsprodukter baserade på ett långsiktigt, hållbart nyttjande av en förnybar råvara bör kunna bli ett viktigt försäljningsargument. Vi måste utveckla nya produkter och satsa på att pro- ducera och ta till vara råvaran med sikte på hur den skall användas. Det ford- ras med andra ord en bättre insikt och tro på framtiden, fantasi och vilja att utveckla skogsnäringen i alla dess led. Regeringen hari annat sammanhang presenterat förslag till ett samlat program för forskning och utveckling med denna inriktning (prop. 1992/931170). Givetvis finns det ett statligt intresse av att göra ekonomiska insatser för ett sådant program. Det är dock av avgö- rande betydelse att branschen själv gör insatser. Inte minst den träbearbetande delen av skogsindustrin måste bättre leva upp till sitt ansvar för framtiden.

Insatser av detta slag tari huvudsak sikte på det längre perspektivet. I det kortare står vi inför utmaningen att på bästa sätt ta till vara den stora virkesvo- lym som jag tidigare har kommenterat. Omstrukturering av skogsindustrin och en fortsatt rationalisering av skogsbruket är led i strävan mot en ökad kon- kurrenskraft. Men det bör också vara möjligt att redan nu använda den produ- cerade råvaran på ett effektivare sätt. Genom en bättre uppdelning till olika användningsområden. träbearbetning av olika slag och energiproduktion, bör- de betalningsförrnågan för råvaran kunna förbättras.

Det är viktigt att virkesmarknaden fungerar väl om skogen skall bidra till samhällsekonomins utveckling. Tidvis har så inte varit fallet. Samverkan mel— lan dominerande köpare, beskattningens privatekonomiska följder och detalj- regleringen av skogens skötsel och avverkning är några av de faktorer som har inverkat hämmande på utbudet av skogsråvaran. Effekterna av skattereg- lerna och skogsvårdsbestämmelsema har inneburit att den enskilde skogsäga- ren många gånger bedömt det mera lönsamt att låta skogen växa än att awer- ka den. Det svagare utbudet har därvid bidragit till att den svenska skogs- industrin fått betala ett högre pris för vedråvaran än många konkurrenter. De ändringar i skogsvårdslagen som jag kommer att föreslå i det följande undan— röjer en del av dessa störningar, främst när det gäller den enskilde skogsäga— rens handlingsfrihet. Detta förbättrar virkesmarknadens funktion.

En effektiv skogsproduktion och ett lönsamt tillvaratagande av skogsrå- varan är i många bygder grunden för sysselsättning och försörjning. Skogs- bruket och sågverksindustrin är ofta den enda sysselsättningskällan i skogs- länens glesbygder. De skapar både heltids— och deltidssysselsätming och de medverkar till att stärka underlaget för nödvändig service. På många håll är arbete i skogsbruk nödvändigt som komplement till sysselsättning inom andra sektorer. Det är också mot den bakgrunden angeläget att skogsbruket kan drivas vidare. Även i fortsättningen bör strävan vara att bedriva skogsbruk över hela den svenska skogsarealen.

• Sida 35
•  Original

Det är sålunda min uppfattning att den svenska skogsnäringen i en eller annan förrn har goda förutsättningar att utvecklas och göra sig gällande även på lång sikt. Den kommer att vara betydelsefull för Sveriges ekonomi och välstånd. Den kommer också att utgöra en nödvändig grund för sysselsätt— ning och försörjning och därmed även för möjligheterna att upprätthålla en levande landsbygd. Strävan bör därför vara att utnyttja skogen och skogsmar- ken effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Det måste därvid skapas förutsättningar för handlingsfrihet för kommande gene— rationer i fråga om användningen av vad skogen producerar.

Jag har i det föregående redovisat att kommittén har behandlat olika inslag i skogsbruket som preciseringar av de föreslagna målen. Jag har också anfört att jag inte anser det meningsfullt att riksdag och regering lägger fast sådana delmål. Ställningstagandet till sådana grundar sig på föränderlig kunskap och utveckling. Överordnade beslut från statsmakternas sida i dessa frågor skulle leda till en alltför stelbent skogspolitik. I stället bör, i den mån detär nödvän— digt och angeläget, preciseringar kunna göras av skogsmyndigheten.

Flera av de frågor jag här avser har kommenterats av remissinstansema. Jag vill därför något utveckla min syn på dem.

Vad först gäller markens utnyttjande har kommittén, såvitt nu är i fråga, allmänt behandlat effektiviteten i markutnyttjandet, åtgärder på impediment, skogsbruketi fjällnära skogar och ädellövskogar samt användningen av ned- lagd jordbruksmark. Kommittén betonar naturresurslagens skyddsbestämmel- se för skogsbruk på mark som har betydelse för skogsnäringen. För egen del har jag ingen erinran häremot. Det framgår bl.a. av vad jag har anfört tidigare under detta avsnitt. Vad gäller åtgärder på impediment har jag samma uppfatt- ning som kommittén. Impedimenten har som regel en särpräglad karaktär och kräver oftast för att bli goda skogsmarker investeringar i tunga åtgärder. Såda- na insatser är ofta ekonomiskt olönsamma och hotar inte sällan betydande na- turvärden. Enligt min mening bör impediment som regel undantas från awerk- ning och plantering eller från produktionshöjande åtgärder såsom dikning el- ler gödsling.

Skogsbruketi de fjällnära skogarna har nyligen varit föremål för en omfat- tande riksdagsbehandling. Det är hån reglerat till förmån för andra intressen än skogsbruket, främst rennäringens och naturvårdens. Tills vidare bör inga andra ändringar göras avseende detta skogsbruk än en konsekvensändring med avseende på skyldigheten att redovisa naturvårdshänsyn.

Skogsbruket i ädellövskogama är särskilt reglerat sedan åtskilliga år. En- ligt kommitténs uppfattning bör arealen ädellövskog ökas på lämplig mark och ytterligare reservat avsättas. Något medel för att uppnå det förstnämnda föreslås inte. För egen del anser jag att ädellövskogama är värdefulla inslag i våra skogar och att vi bör se till att de förblir så. Den övervägande delen av ädellövskogsarealen måste bevaras genom ett aktivt brukande. Jag återkom- mer till denna fråga när jag behandlar medlen i skogspolitiken närmare.

Kommittén anser att den beskogning av nedlagd jordbruksmark som kan bli aktuell bör ske i första hand med lövträd. Jag har ingen annan uppfattning.

• Sida 36
•  Original

Vatsamheten som numera präglar inställningen till kulturlandskapet är viktig. Den kommer till uttryck bl.a. i kravet på att plantering av nedlagd jordbruks- mark skall anmälas till länsstyrelsen. I den utsträckning skogsplantering på dessa marker ändå aktualiseras bör sålunda barrträd undvikas så långt möj- ligt. Jag vill också framhålla betydelsen av en dialog mellan markägaren och de regionala myndigheterna vid omföring av nedlagd jordbruksmark till skogsmark för atti görligaste mån tillvarata natur- och kulturrniljövärden i landskapet.

Vad gäller skogsproduktionens innehåll och former tar kommittén bl.a. upp trädslagsval, beståndsanläggning, helträdsutnyttjande, gödsling och olika skogsbrukssätt.

Kommittén anseri fråga om trädslagsvalet att detta bör präglas av växtplat- sens naturgivna förutsättningar, att användningen av främmande trädslag skall begränsas starkt och kontrolleras samt att genetiskt material av lokal här- komst bör användas i högre grad. I de båda senare frågorna har flera av de remissinstanser som företräder skogsbruket haft påpekanden. För egen del anser jag det självklart att det är växtplatsens förutsättningar som i första hand skall styra både valet av trädslag och användningen av förädlat eller förflyttat växtmaterial. Det innebär att den inriktning av skogsbruket mot en bättre s.k. ståndortsanpassning och hänsyn till de naturgivna förutsättningama som vi har sett de senaste åren bör fullföljas och drivas vidare. Mark- och klimat— förhållanden får alltså styra trädslagsvalet vid skogsföryngring. Det innebär också att de fördelar i fråga om överlevnad och tillväxt som förflyttning och förädling kan ge bör tas till vara. Det är ett känt förhållande att plantmaterial med lokalt ursprung kan uppvisa bättre överlevnad och tillväxt vid förflytt- ning från härkomstplatsen. Sådana förflyttningar bör dock alltid ske med stor försiktighet. Vad gäller främmande trädslag är jag av samma uppfattning som kommittén. Vi bör sålunda som huvudprincip inrikta oss på trädarter som nor- malt finns i vårt land Endast i undantagsfall, och då efter noggrann värdering i olika avseenden, bör främmande arter komma till användning. Jag anser mot den bakgrunden att de begränsningar som för närvarande gäller för nyanlägg- ning av bestånd med contortatall bör skärpas ytterligare i avvaktan på lån gsik- tigare utvärderingar av hittills anlagda bestånd.

Kommittén har den uppfattningen att det vid beståndsanläggning kan accep- teras längre föryngringstider och att beståndsvården bör främja kvalitetspro- duktion mer än hittills. Jag delar kommitténs uppfattning om betydelsen av kvalitetsproduktion. Mot bakgrund av svårigheten att i dag bedöma hur kom- mande generationer önskar använda det producerade virket bör kvalitet i detta avseende innebära möjligheter till stor valfrihet. Med hänsyn till de föryngrings- svårigheter som långa uppehåll mellan avverkning och föryngringsåtgärder kan leda till, är jag inte beredd att förorda några väsentliga avsteg från vad som gäller för närvarande.

Ett mer effektivt utnyttjande av de träd som avverkas, s.k. helträdsutnytt- jande, skulle kunna bidra till en väsentligt ökad biobränsleförsörjning. Sam- tidigt kan ett alltför omfattande tillvaratagande leda till närings- och humus-

• Sida 37
•  Original

brist i vissa marker och minskad motståndskraft mot försurning. För att såda- na försärnringar inte skall ske bör den försiktighet som för närvarande tilläm- pas iakttas även i fortsättningen. Detta bör gälla även tillvaratagande av stub— bar. I denna fråga är jag sålunda i huvudsak enig med kommittén.

Gödsling av skogsmarker har minskat starkt under det senaste decenniet. Bakgrunden härtill är dels ökade kunskaper om gödslingens effekter, dels höjda kostnader bl.a. till följd av miljöavgifter. Kommitténs uppfattning är att de begränsningar som för närvarande gäller för kvävegödsling av skogsmark bör fortsätta att gälla. Jag har ingen annan uppfattning. Jag vill emellertid påpeka att s.k. vitaliseringsgödsling av försurade skogsmarker kan komma att få betydelse inom områden där kvävegödsling inte bör förekomma.

Kommittén har ansett att trakthyggesbruk med naturvårdsanpassning även framgent bör vara det dominerande skogsbrukssättet. För egen del finner jag det angeläget att skogsbruket bedrivs på sådant sätt att den långsiktiga hus- hållningen och produktionen inte äventyras. Det innebär bl.a. att awerkning- ama inte får ske på sådant sätt att möjligheterna till föryngring av skogen för- 5våras eller virkesförråden utarmas. Samtidigt är det nödvändigt att skogsbruks- sättet anpassas med hänsyn till höga naturvärden, t.ex. i sumpskogar, ädellöv- skogar och övergångszoner. Jag återkommer ytterligare till denna fråga i det följande.

4.2. Skogsbrukets sektorsansvar för miljövärden

Min bedömning: Det sektorsansvar som skogsbruket redan har för

naturrniljövården och kulturmiljövården måste utvecklas och stärkas.

Kommitténs förslag överenSstämmer i stort med min bedömning. Remissinstansema: De flesta instämmer i huvudsak med kommitténs bedömning av sektorsansvaret i stort. Däremot är meningarna delade i fråga om hur långt ansvaret skall sträcka sig.

Skälen för min bedömning: Den skogspolitik som jag har förordat i det föregående lägger ökad vikt vid att skogsbruket skall värna om miljön. Skogsbruk måste bedrivas så att den biologiska mångfalden bevaras och att djur och växter som naturligt förekommer i vårt land ges förutsättningar att leva vidare under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Det har sla- gits fasti 1991 års miljöpolitiska beslut.

Det är numera en självklarhet att varje sektori vårt samhälle skall ta sitt an- svar för miljön. Det anSVaret kan komma till uttryck på olika sätt, bl.a. bero— ende på hur ingripande en verksamhet är. De förändringar som vissa verk- samheter leder till är definitiva. Det gäller t.ex. markexploatering för samhälls- byggande eller vägar. Andra, som t.ex. skogsbruket, bygger på ett nyttjande av biologiska resurser i ett av människan påverkat ekosystem. Sådan påver- kan är till sin karaktär reversibel. Detta utesluter emellertid inte att det behöver göras förändringar i formerna för hur skogsbruket bedrivs.

Skogsbrukets ansvar för resurshushållning och miljön är markerat sedan länge. Så t.ex. är kravet på långsiktig hushållning med skogarna och på åter- växtåtgärder efter avverkning ett uttryck härför. Även det speciella skyddet för den svårföryngrade skogen och skyddsskogen är exempel på detta.

• Sida 41
•  Original

Genom beslut- av riksdagen år 1974 infördes som ett komplement till natur- vårdslagstiftningen ett krav i skogsvårdslagen på hänsynstagande till natur- vårdens intressen. Denna bestämmelse preciserades genom 1979 års skogs- politiska beslut. Beslutet innebar bl.a. också att mark som kan göras skogs- bärande först efter dikning inte längre betraktas som skogsmark och att för- bud mot sådan dikning därmed inte längre leder till ersättning. Genom beslut av riksdagen år 1984 ålades skogsbruket att utan särskild ersättning bevara återstående ädellövskogsareal i landet genom krav på fortsatt ädellövskogs- bruk.

År 1991 infördes i skogsvårdslagen särskilda bestämmelser för skogs- bruket i fjällnära skog. Bestämmelserna innebär möjligheter till långtgående begränsningar av skogsbruket av hänsyn till naturvårdens intressen. Sam- tidigt markerades genom ett tillägg i lagen kravet på hänsyn till kulturmiljö— vården.

Skogsbrukets sektorsansvar för miljön lades fast i 1988 års miljöpolitiska beslut. Den generella principen om sektorsansvaret för naturmiljön precise- rades av riksdagen genom 1991 års miljöpolitiska beslut. Där anfördes bl.a. att de areella näringarna måste bygga på principen om en god och långsiktig hushållning med naturresurserna. Bevarandet av arter bör vara en angelägen- het för skogssektom och inte ses som en separat naturvårdsfråga. Naturvårds- arbetet bör enligt beslutet delas in i tre nivåer som skall styra insatserna i form av prioritering, kostnadsfördelning och ansvar för arbetet. På den första ni- vån, det s.k. vardagslandskapet, skall ansvaret och kostnaderna för natur- vården främst ligga på näringsutövarna inom de olika sarnhällssektorer som nyttjar naturen i sina verksamheter. Det framhölls att det krävs en ökad hän— syn till naturvården på denna nivå. Den andra nivån omfattar områden med högre naturvärden där speciella insatser för skydd och vård behövs för att uppfylla målsättningarna. Den tredje nivån utgörs av särskilt värdefulla om- råden och omfattar bl.a. de naturtyper och arter som på grund av sin känslig— het bara tål liten eller ingen mänsklig påverkan och därför kräver ett mer eller mindre fullständigt skydd med stöd av naturvårdslagen.

Genom beslutet infördes ett nytt skyddsinstitut i naturvårdslagen för små- biotoper. Som exempel på sådana nämndes bl.a. åkerholmar, våtmarker och mindre ytvatten i jordbmkslandskapet, naturliga betes- och slåtterrnarker, käl- lor och källkärr, klibbalskog och öppna rikkärr. Övervägande skäl talade en- ligt beslutet för att skogsvårdsstyrelsema skulle få uppgiften att när så behövs fatta beslut i de enskilda fallen om biotopskyddets omfattning när det gäller skogsmarken. Bestämmelser om detta borde införas i naturvårdsförordningen (1976:484). Främst bedömdes biotopskyddet komma att handla om små mark- och vattenområden av varierande storlek som skall kunna bevaras utan stora ekonomiska uppoffringar för markägaren. De ersättningar som skall betalas ut till markägare borde enligt regeringens och riksdagens bedömning bli begränsade. I de fall det nya områdesskyddet medför att pågående markan- vändning avsevärt försvåras skall markägaren kunna få ersättning enli gt natur- vårdslagens bestämmelser. Statens naturvårdsverk och Skogsstyrelsen har se-

• Sida 42
•  Original

derrnera på regeringens uppdrag utarbetat ett underlag för beslut om hur det nya skyddsinstitutet skall tillämpas. Frågan kommer att redovisas för riksda- gen i en särslcild proposition om biologisk mångfald.

I jordbruksutskottets betänkande som låg till grund för beslutet (bet. 1990/ 91:JoU30) framhölls bl.a. att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras så atti landet förekommande arter ges förutsättningar att fortleva under naturliga be- tingelser och i livskraftiga bestånd. Införandet av främmande arter eller gene- tiskt modifierade organismer skall ske med stor restriktivitet och under betryg- gande kontroll så att förutsättningarna för den inhemska floran och faunan inte äventyras.

Den tyngd som miljöfrågorna nu får i skogsbruket ställer särskilda krav på de medel som skall användas för att nå miljömålet. Som jag redan har under- strukit måste det nu anläggas ett bredare perspektiv på denna fråga. Till miljö- vårdsinriktade medel i skogspolitiken måste i fortsättningen räknas inte bara vissa bestämmelseri skogsvårdslagen samt forskning, utbildning och rådgiv- ning på miljÖOmrådet. Hit måste också räknas ädellövskogslagstifmingen och de särskilda bestämmelser i naturvårdslagstiftningen och kulturrninneslagen som berör skogsbruket. Jag tänker då på bestämmelserna om nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskydd, skyddet för våtmarkerna, skydd för fornlämningar och de numera skärpta bestämmelserna om samråd vid arbetsföretag. Sammantagna bör dessa medel ge goda förutsättningar för att tillgodose den nya skogspolitikens behov. Viktigt i sammanhanget är givet- vis att användningen av de olika instrumenten samordnas.

Kommitténs förslag i fråga om medel för att nå miljömålet utgår från att be- fintlig lagstiftning skall tillämpas. Förslagen innebär bl.a. att miljömålet skall nås inom ramen för ett skogsbruk som beröri stort sett all skogsmark i lan- det. För att skydda de särskilda värden som finns och som inte tål ingrepp föreslår kommittén en väsentligt utökad reservatsavsättning.

För egen del anser jag att kommitténs utgångspunkter i detta avseende är riktiga. Naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen måste så långt det är möjligt tillgodoses inom ramen för det normalt bedrivna skogsbruket. Det innebär att varje skogsägare alltid måste uppfylla vissa grundläggande krav till skydd för mark, växter och djur. Dessa grundläggande krav kommeri dag till uttryck bl.a. i skogsvårdslagens bestämmelse om hänsyn till naturvården och kulturmiljövården. En sådan bestämmelse bör finnas även 'i fortsättning- en. Jag återkommer i det följande till denna (avsnitt 5). Genom den nya be- stämmelsen i naturvårdslagen om biotopskydd kompletteras regelverket med skydd för mindre mark- och vattenområden på ett sätt som svarar mot de krav som den nya skogspolitiken ställer. Den närmare utformningen av biotopskyd- det återstår, men målet är att det skall fylla det gap som hittills har ansetts fin— nas mellan skogsvårdslagens hänsynsbestämmelser och naturvårdslagens re— setvatsbestärnmelser. Enligt min mening är det dock mindre lämpligt att följa kommitténs förslag att biotopskyddet skall tillgodoses genom civilrättsliga avtal. Mina motiv är att sådana avtal dels med nödvändighet får en mindre

• Sida 43
•  Original

varaktig karaktär, dels kan bli mer kostsamma än vad riksdagsbeslutet om biotopskyddet förutsatte. Jag utgår alltså från att biotopskyddet så långt rätts- säkerheten medger kommer att vara av generell natur, och att skogsägarna med utgångspunkt i ökade kunskaper och bättre information om vilka värden som finns på deras fastigheter skall ha en positiv inställning till biotopskyd- det. I vissa fall kan förhållandena dock vara sådana att naturvårdslagens be- stämmelser om naturvårdsområde är bättre att tillämpa. I sådana sammanhang kan det vara aktuth att använda civilrättsliga avtal. Det gäller t.ex. skydd för sådana känsliga skogsbiotoper som kommittén har hänvisat till och som faller utanför det lagstadgade biotopskyddet. Här behövs som kommittén betonar ett aktivt engagemang av skogsägaren.

Kommitténs förslag om reservatsavsättningar har debatterats livligt i mass— media och kommenterats av många remissinstanser. Flera anser att kommit— téns förslag inte sträcker sig tillräckligt långt, andra att de leder alltför långt.

För egen del är jag av den uppfatmingen att reservatsavsättningar med mer eller mindre långt gående restriktioner är nödvändiga för att nå miljömålet. Behovet av reservatsavsättningar är beroende av effekterna av en skärpt tillämpning av naturvårdshänsynen, som jag förordar, en tillämpning av det nya biotopskyddet, en precisering av det skärpta våtrnarksskyddet enligt naturvårdslagen samt bättre information och ökad diversitet i skogsbruket. Det är helt klart att en ökning i förhållande till dagens avsättningstakt är nöd- vändig och att den ökningen i första hand bör orienteras till södra och mel— lersta Sverige samt till norra Sveriges kustområde. Jag återkommer i det föl— jande till frågan om hur jag bedömer omfattningen av behovet att avsätta re- servat och resursema härför. Jag vill emellertid redan nu påpeka att reser— vatsavsättningar inte med nödvändighet behöver innebära totalt stopp för all verksamhet inom reservaten och inte heller förutsätter statligt ägande. Med en smidig tillämpning av bestämmelserna i skogsvårdslagen och naturvårdslagen bör man kunna utnyttja tillgängliga resurser mer effektivt.

Vad särskilt gäller skogsbrukets kostnadsansvar för miljövärden vill jag an- föra följande.

Iden alhnänna debatten och i vissa remissyttranden aktualiseras frågan om att skogsbruket borde betala en avgift för sin rätt att utnyttja naturresursen skog. Inom OECD finns sedan länge en rekommendation om tillämpning av principen att förorenaren skall betala (PPP). Den innebär att den som föro- renar skall bära kostnaderna för de åtgärder som krävs för att behålla en accep- tabel miljö. Kostnaderna för åtgärderna bör ha effekter på priset för aktuell vara eller tjänst som därmed kommer att återspegla de negativa miljöeffekter som åtgärderna för med sig. Exempel på användning av denna princip inom de areella näringarna i Sverige är miljöavgifter på bekämpningsmedel och han- delsgödsel. För några år sedan lanserades principen om att användaren betalar (UPP). Den principen bygger på att det fordras en drivkraft för att använda- ren skall hushålla med användningen av en tjänst eller en naturresurs. Det är främst denna senare princip som enligt vissa remissinstanser bör tillämpas på det svenska skogsbruket. Frågan uppmärksammades också av riksdagen i

• Sida 44
•  Original

1991 års miljöpolitiska beslut. Mot den bakgrunden har en interdepartemental Prop. 1992/93 :226 arbetsgrupp granskat frågan närmare och redovisat sina bedömningar i betän— kandet Naturvårdshänsyn och de areella näringarna (Ds 1991187). Arbets- gruppen anser i denna fråga att PPP och UPP inte direkt kan överföras till den typ av miljöpåverkan inom skogsbruket som kan medföra konflikter med naturvårdens intressen. Arbetsgruppen ansåg att det ökade ansvar för natur- miljön som bl.a. skogsbruket skall ta enligt 1991 års miljöpolitiska beslut bör kunna tillgodoses inom ramen för sektorsansvaret.

För egen del har jag samma uppfattning som arbetsgruppen. Det kan så- lunda inte kommai fråga att tillämpa PPP eller UPP på det sätt som har fram- förts från vissa håll. Jag vill i sammanhanget erinra om att riksdagen i 1991 års miljöpolitiska beslut bl.a. slog fast att förvaltande av naturen och den bio- logiska mångfalden bör bli ett normalt inslag i verksamheten och i princip inte förutsätta statliga bidrag.

Jag vill också framhålla att skogsbruket redan nu tar ett kostnadsansvar för resurshushållning och miljövård. Detta kostnadsansvar kommer till ut- tryck på flera sätt. Så t.ex. ställer skogsvårdslagen redan i dag krav på lång- siktig hushållning med skogarna, återväxtåtgärder samt särskilt skydd för svårföryngrad skog och skyddsskog utan att ersättning lämnas till skogsäga- ren. Förbudeti ädellövskogslagen mot att utan tillstånd byta trädslag medför inte någon ersättningsrätt. Detsamma gäller förbud mot våtmarksdikning en- ligt naturVårdslagen. För begränsning av naturvårdsskäl enligt skogsvårds- lagen och enligt skilda bestämmelser i naturvårdslagen och plan- och bygg- lagen lämnas ersättning endast om pågående markanvändning på behandlings- enheten avsevärt försvåras. Beräkningar har gjorts av såväl kommittén som av Sveriges lantbruksuniversitet och Domänverket i fråga om kostnadema för de nuvarande hänsynslcraven. Bl.a. har konstaterats att de krav och restrik- tioner som gäller i dag innebär att betydande arealer skogsmark undantas från skogsbruk. Dagens minimikrav innebär i praktiken ett bortfall av virke som motsvarar ett värde av över 100 miljoner kronor årligen. Många skogsägare har i dag också ofta en högre ambition än de krav som följer av lagstift- ningen.

Inom ramen för den nämnda arbetsgruppens rapport behandlades flera frå- gor med anknytning till ersättningsrätten. Så t.ex. förordades att markägaren, till skillnad från för närvarande, alltid skall svara för den kostnad som mot- svarar ett intrång upp till den s.k. kvalifrkationsgränsen samt att underlaget för beräkningen av denna gräns bör begränsas. Vidare förordades att bagatell- artade intrång inte skall läggas till grund för ersättning. Det konstaterades också att en höjning i övrigt av kvalifikationsgränsen för ersättning inte kan göras utan att frångå det grundläggande riksdagsbeslutet år 1987 om ersätt- ningsprincipema. Jag har samma uppfattning som arbetsgruppen och kom- mittén i dessa frågor. De lagtekniska förändringar som hänger samman med de förstnämnda frågorna behandlas i ett senare sammanhang.

• Sida 45
•  Original

Sarnmanfattningsvis anser jag sålunda att skogsbrukets sektorsansvar för Prop. 1992/93:226 miljövården bör stärkas och att detta bör ske inom ramen för befmtlig lag- stiftning.

4.3. Myndigheternas sektorsansvar för miljön

Min bedömning: Myndigheternas sektorsansvar för miljön bör för- delas enligt principerna i 1991 års miljöpolitiska beslut.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med min bedömning. Remissinstansema: Remissutfallet är blandat.

Skälen för min bedömning: Sektorsansvaret för miljön behandlades som jag har nämnt i det föregående ingående i 1991 års miljöpolitiska beslut. Därvid togs även myndigheternas sektorsansvar upp. Bl.a. framhölls att de miljömål som formulerades på politisk nivå och inom de centrala miljömyn- dighetema skall kompletteras med sektorsmål och åtgärdsprogram av sektors- myndighetema. Skogsmyndighetens sektorsmål framgår numera uttryckligen av dess instruktion.

Kommittén har i sitt huvudbetänkande redovisat hur Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har beskrivit ansvars- och arbetsfördelningen. Beskrivningen utgår från nämnda riksdagsbeslut. Jag hänvisar till betänkandet i detaljerna (s. 140—142).

Kommittén föreslår att 1991 års miljöpolitiska beslut fullföljs genom att skogsvårdsmyndigheten får ett större ansvar och vidgade befogenheter i natur- vårdsfrågor på det Skogliga området. Kommittén anser, mot bakgrund av det ökade sektorsansvaret för skogsbruket, att skogsvårdsmyndigheten i framti- den skall handlägga sådana ärenden enligt naturvårdslagen som gäller skog— liga arbetsföretag och som rör samråd eller tillstånd till dikning. Även jakt- och viltvårdsfrågoma föreslås förda till skogsvårdsmyndigheten.

För egen del vill jag betona nödvändigheten av att sektorsansvaret för mil- jön förs vidare även på myndighetsnivå. De grundläggande besluten i detta avseende som fattades av riksdagen år 1991 bör sålunda ligga fast. [proposi- tionen som låg till grund för beslutet framhölls också att övervägande skäl ta- lade för att skogsvårdsmyndigheten skall handha tillämpningen av det nya biotopskyddet på skogsmarker. Riksdagen godtog detta. Enligt min mening är det nu dags att fullfölja denna linje på det sätt som kommittén har förordat utom i fråga om våtmarksdikning och jakt och viltvård. I övrigt anser jag att den fördelning av ansvaret som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har redovisat är väl avvägd och i linje med statsmakternas intentioner. Jag åter- kommer i det följande till frågan om vilken myndighet som skall ha ansvaret för beslut enligt ädellövskogslagen.

• Sida 46
•  Original

4.4. Nya skogsbruksmetoder

Min bedömning: Nya skogsbruksmetoder bör tillämpas i ökad ut-

sträckning.

Kommitténs bedömning överensstämmer i stort med min bedömning. Remissinstansema ansluter sig i huvudsak till kommitténs bedömning.

Skälen för min bedömning: Det miljömål som jag föreslår för skogs— bruket tar sin utgångspunkt i behovet av ett långsiktigt bevarande av skogs- markens naturgivna produktionsförmåga och skogens ekosystem. En hållbar utveckling innebär att en ekonomisk utveckling och miljöhänsyn måste gå hand i hand. Ett ambitiöst miljömål för skogsbruket kan därför väl förenas med en fortsatt hög produktion av skogsråvara och en konkurrenskraftig svensk skogsnäring. Ett bärlcraftigt, långsiktigt skogsbruk kan inte bedrivas om man bortser från de naturgivna förutsättningama eller motverkar dessa. Miljöanpassade skogsbruksmetoder kommer därför enligt min mening att få större utrymme i det svenska skogsbruket framöver.

En anpassning av skogsbrukets metoder till ny kunskap om naturtillståndet och skogsekosystemens naturliga föryngringsprocesser är enligt min mening ett steg i rätt riktning. Därmed skapar vi förutsättningar för de djur- och växt- arter som naturligt hör hemma i skogen att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Med tanke på att ekosystemen befinner sig i stän- dig förändring anser jag en sådan anpassning av metoderna vara nödvändig.

Jag har med stort intresse noterat de olika initiativ som tagits till försöks— verksarnhet i syfte att finna konkreta former för vad man kan kalla ett ekolo- giskt skogsbruk. Bl.a. har flera forskare inom Sveriges lantbruksuniversitet från vetenskapliga utgångspunkter undersökt förutsättningarna för ett sådant skogsbruk. Intressanta projekt och ambitiösa skogsvårdsprograrn prövas se— dan några år också av de flesta stora skogsbolagen. Gamla skogsbruksmeto- der prövas mot bakgrund av nya kunskaper, som t.ex. behovet av en stånd- ortsanpassad skogsskötsel. Modem skogsforskning har också ifrågasatt den gängse uppfattningen om effekterna av olika gallringsforrner. Nya skogs- bruksmetoder som alternativ till det traditionella skogsbruket tas fram. Så t.ex. studeras modifierade skogsbruksmetoder som syftar till att bevara bio— logisk mångfald. Avverkningsforrner och föryngringsåtgärder som syftar till att bevara variationen och kontinuiteten i de skogliga ekosystemen och som tar hänsyn till skogens betydelse för landskapsbilden utvecklas och prövas. Hittillsvarande erfarenheter av dessa projekt bedömer jag som lovande.

Den svenska skogsforskningen hämtar naturligtvis idéer och inu'yck av den skogsforskning som bedrivs i andra länder och världsdelar. Det är emel- lertid enligt min mening viktigt att komma ihåg att det inte utan vidare går att överföra en skogsbruksmodell från ett annat land på våra sociala, ekonomiska och ekologiska förhållanden. Internationella erfarenheter bör dock tas till vara så långt det är möjligt. Det är i linje med såväl våra nationella mål beträffande

• Sida 47
•  Original

biologisk mångfald och uthållig skogsproduktion som de internationella över- enskommelsema i anslutning till Rio-konferensen. Jag tänker då bl.a. på Skogsprincipema och konventionerna om biologisk mångfald och klimat.

Det finns sålunda inom det svenska skogsbruket redan en utveckling av nya skogsbruksmetoder att bygga vidare på. Det är viktigt att kunskaperna om dessa förs ut så snabbt som möjligt till alla som verkar i skogsbruket. Jag återkommer i det följande till frågan om vilka insatser i form av rådgivning och information som bör göras för att stödja intresset för att bedriva och ut- veckla kunskaperna om en naturvårdsanpassad skogsskötsel.

Den inriktning av skogsbruket med utgångspunkt i naturtillståndet och skogsekosystemens naturliga föryngringsprocesser som jag beskrivit, bör enligt min mening analyseras vidare. Det faller inom Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets ansvarsområden att göra denna analys.

5.2. Lagens tillämpningsområde

Mitt förslag: Skogsvårdslagens definition av begreppet skogsmark behålls oförändrad.

Till lagens definition av vad som skall anses vara skogsmark läggs en definition av vad som skall anses vara skogliga impediment.

Kommitténs förslag: Enligt kommittén bör mark som i huvudsak är outnyttjad men som på grund av särskilda förhållanden inte bör användas för virkesproduktion räknas som skogsmark i fortsättningen. Dock bör sådan mark uttryckligen undantas från återväxtskyldigheten.

Naturvårdsföreskrifter som meddelas med stöd av skogsvårdslagen före- slås gälla också för skogliga impediment. Dessa impediment definieras i an- slutning till bemyndigandet i lagen för regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn i skogsbru— ket.

Remissinstansema: Förslaget att vissa outnyttjade marker skall om- fattas av skogsmarksbegreppet godtas av bl.a. Skogsstyrelsen och Riksantik- varieämbetet. Flera av länsstyrelserna har emellertid invändningar mot för- slaget. I allmänhet hänvisas till att förslaget inte kan anses gagna naturvårds— intresset. Så t.ex. anför Länsstyrelsen i Älvsborgs län att den föreslagna vidgningen av skogsmarksbegreppet kan bli till nackdel för extensivt skötta hagmarker.

När det gäller de skogliga impedimenten framhåller flera remissinstanser betydelsen av klara och tydliga regler som förbjuder bl.a. trakthuggning på sådana marker. Enligt Skogsstyrelsen bör definitionen av skogliga impedi- ment tas in i lagen i anslutning till bestämmelserna som definierar skogsmar— ken.

Skälen för mitt förslag: Enligt skogsvårdslagen gäller som huvudre- gel att skogsmark är mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. I lagen anges också vad som avses med att mark är lämplig för virkesproduktion. Så är fallet om mar— ken enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Till skogsmark räknas enligt lagen också vissa marker som inte behöver fylla kravet på lämplighet för virkesproduktion. Det gäller marker där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas

• Sida 50
•  Original

ned. Dit hör den svårföryngrade skogen i bl.a. norra Sverige och skydds- skogar i andra delar av landet.

Skogsmarksbegreppet avgränsar skogsvårdslagens tillämpningsområde när det gäller bestämmelserna om anläggning av ny skog och om avverkning. Lagens bestämmelser om skogsskydd och om naturvårdshänsyn är däremot inte på samma sätt knutna till skogsmarksbegreppet. Bestämmelserna om skogsskydd gäller all verksamhet i skogsbruket som kan få till följd en mass- förökning av insekter, oavsett om verksamheten äger rum på skogsmark eller inom andra marker. Naturvårdsbestärnmelsema är inte heller knutna till viss mark utan gäller alla åtgärderi skogsbruket som medför olägenhet från natur- vårdssynpunkt. Som exempel nämns i motiven att en slutavverkning på pro- duktiv skogsmark inte utan vidare bör få omfatta slutavverkning av skogen på angränsande impediment.

I lagen undantas från skogsmarksbegreppet outnyttjad mark som på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion. I moti- ven nämns som exempel mark i anslutning till bebyggelse som bör hållas öp- pen av naturvårdsskäl. Enligt Skogsstyrelsens allmänna råd till bestämmelsen kan det vara fråga om marker där avverknings- och föryngringsåtgärder på- tagligt skadar särsldlda naturvårds- eller kulturrninnesvårdsintressen eller andra allmänna intressen, t.ex. rennäringen. Exempel på sådana marker kan vara flora- eller faunalokaler med hög artrikedom eller raritet, ljunghedar och nedlagda betes— eller slåtterrnarker, lågproducerande ädellövskogar, mark in- till fäbodar, smärre områden av stor betydelse för viltet eller mark av hag- markskaraktär i omedelbar anslutning till bebyggelse. Det kan också gälla för rennäringen viktiga områden såsom flyttleder, nattbetesplatser eller vissa hänglavsskogar.

Kommittén föreslår inte några andra förändringari fråga om lagens skogs- marksdefrnition än att undantaget för outnyttjade marker som inte bör använ- das för virkesproduktion slopas. Enligt utredningen bör det nuvarande undan- taget ersättas med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ange vilka marker som med hänsyn till naturvår- dens, kulturrniljövårdens eller rennäringens intressen skall undantas från skyldigheten att anlägga ny skog.

Enligt min mening finns det emellertid anledning att ifrågasätta om det finns bärande skäl för den av utredningen föreslagna förändringen. Några problem med lagens nuvarande avgränsning av skogsmarken har inte påvi- sats. Därtill kommer att definitionen numera är väl inarbetad i andra samman- hang. Så t.ex. används den vid fastighetstaxeringen. Det lämpliga i kommit- téns förslag har också, som nämnts, ifrågasatts av flera remissinstanser.

Kommittén synes mena att de outnyttjade markerna skulle komma att till- varatas bättre om de inordnades under lagens skogsmarksbegrepp och där- med kom att omfattas av skogsbrukets sektorsansvar. Jag kan inte dela den uppfatmingen. Jag kan inte heller dela kommitténs uppfattning att skogsvårds- lagen inte skulle vara tillämplig om outnyttjad mark av det slag som nu är i fråga trots allt används för virkesproduktion. Kommittén konstaterar att skog-

• Sida 51
•  Original

liga åtgärder när som helst kan vidtas på outnyttjad mark där marken inte reg- leras på något annat sätt, t.ex. genom naturvårdslagen. Till skillnad från kom— mittén anser jag det vara helt klart att marken, om skogliga åtgärder vidtas, även med dagens bestämmelser blir att betrakta som skogsmark.

Mina överväganden leder fram till slutsatsen att skogsvårdslagens bestäm- melser som beskriver skogsmarksbegreppet bör lämnas oförändrade.

Till skogsmarksdefrnitionen bör emellertid fogas ytterligare en definition, nämligen en beskrivning av vad som skall avses med skogliga impediment. Som jag närmare kommer att utveckla i ett följande avsnitt om naturvårds- hänsyn m.m. finns det skäl för att, när det gäller vissa naturvårdsföreskrifter, knyta skogsvårdslagens tillämpning till dessa impediment. Det gäller sådan mark som visserligen inte är lämplig för virkesproduktion, men där det ändå finns skog eller förutsättningar för skog. Impedimenten kan definieras som outnyttjad mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktions- höjande åtgärder, men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog.

Kommittén har valt att ta in en beskrivning av dessa skogliga impediment i lagens bemyndigande att meddela naturvårdsföreslcrifter. Enligt min mening bör definitionen emellertid av systematiska skäl tas in som en bestämmelse i anslutning till lagens beskrivning av vad som skall anses vara skogsmark.

5.3. Anläggning av ny skog på skogsmark Krav på anläggning av ny skog

Mitt förslag: Även i fortsättningen skall ny skog anläggas på skogs- mark om markens virkesproducerande förmåga efter avverkning eller på grund av skada på skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt eller om marken ligger outnyttjad.

Ny skog skall dessutom anläggas om skogstillståndet är uppenbart otillfredsställande.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Dessutom före- slår kommittén en ny bestämmelse enligt vilken regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får ange undantag från skyldigheten att anläg- ga ny skog, om särskilda förhållanden föreligger med hänsyn till naturvår- dens, kulturrniljövårdens, rennäringens eller andra intressen.

Remissinstansema har i allmänhet inte ifrågasatt annat än att reglerna om reproduktionsplikt bör behållas i den utsträckning som kommittén före- slår. Längre föryngringstider vid naturlig föryngring accepteras av Länssty- relsen i Kopparbergs län, Egendomsnärnnden i Härnösands stift, Tjänstemän- nens centralorganisation och Sveriges häradsallmänningsförbund. Den upp- fattningen delas inte av Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Egendomsnärnnden i Luleå stift. Skogsstyrelsen liksom Länsstyrelsen i Södermanlands län ansluter sig till kommitténs uppfattning att radikala mark-

• Sida 52
•  Original

beredningsåtgärder bör undvikas. Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Krono- Prop. 1992/932226 bergs län anser att anläggning av ny skog bör ske ”inom skälig tid” främst när det gäller outnyttjad jordbruksmark. Svenska naturskyddsföreningen är kri- tisk till att bestämmelsen om skyldighet att anlägga skog när skogstillståndet är otillfredsställande (den s.k. 5:3—regeln) finns kvar, om än i mildare form.

Skälen för mitt förslag: I skogsvårdslagen anges tre olika fall då ny skog skall anläggas på skogsmark. Det första fallet är om markens virkespro- ducerande förmåga efter avverkning eller på grund av skada på skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt. Det andra fallet är om marken ligger outnytt- jad. Det tredje fallet slutligen är om skogen är så gles eller till så stor del be- står av för marken olämpligt trädslag att dess tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig.

I lagen föreskrivs att åtgärder för anläggning av ny skog i de två första fal- len skall vidtas utan dröjsmål och i det tredje fallet inom skälig tid.

De lagbestämmelser som jag nu har redovisat ges ett mera preciserat inne- håll i skogsvårdsförordningen och i Skogsstyrelsens föreskrifter.

Ett grundläggande krav för att de skogspolitiska målen skall kunna upp- fyllas är att ny skog anläggs efter det att skog har avverkats eller skadats eller då skogsmark av andra skäl inte utnyttjas på ett godtagbart sätt. Detta krav har varit centralt alltsedan 1903 års lagstiftning och är numera väl förankrat hos och accepterat av en bred brukarkrets. Det har på ett avgörande sätt bidragit till det goda skogstillstånd vi hari dag. Jag föreslår inte några lagändringar när det gäller skyldigheten att anlägga ny skog efter avverkning eller skada eller då marken ligger outnyttjad

Som jag kommer att redovisa i det följande avses i skogsvårdslagstiftning- en med slutavverkning i allmänhet kalavverkning, med eller utan kvarlärnnan- de av fröträd. De föreskrifter som närmare reglerar återbeskogningskravet efter awerkning är emellertid inte anknutna till någon bestämd avverknings- forrn. I skogsvårdsförordningen anges kravet allmänt på det sättet att ny skog skall anläggas efter avverkning eller skada på skogen, när beståndets virkes- förråd gått ned till hälften av det förråd som normalt bör finnas. Det tillägget görs att särskilda skäl kan föranleda en annan bedömning. Förordningens be- stämmelse preciseras ytterligare i Skogsstyrelsens föreskrifter. Mina förslag i det följande att tillåta också andra avverkningsforrner än den hittillsvarande traditionella slutavverkrtingsforrnen behöver följaktligen inte få några återverk- ningar, när det gäller reglerna för när återväxtskyldighet föreligger.

I gällande bestämmelser anges att sådd, plantering eller åtgärder för natur- lig föryngring skall ha utförts senast under det tredje året räknat från det år då skyldigheten att anlägga ny skog uppkom. Med hänsyn till vikten av att skogs- mark utnyttjas kontinuerligt bör den tidsgränsen behållas. Nya skogsbruks- metoder kan komma att innebära en successiv föryngring. Det leder till att man normalt inte kan bestämma en viss tidpunkt då föryngringsåtgärder skall vara inledda. Sådana nya metoder kan följaktligen komma att kräva nya före- skrifter i fråga om tidskraven.

• Sida 53
•  Original

Enligt Skogsstyrelsens föreskrifter kan naturlig föryngring godtas som för- yngringsmetod bara på marker där metoden kan förväntas ge ett tillräckligt bra resultat inom rimlig tid. Enligt föreskrifterna är längsta tillåtna tid för att åstadkomma tillfredsställande plantuppslag fem år i södra Sverige utom Gotland och tio år i landet i övrigt räknat från slutavverkning. Längre föryng- ringstid är tillåten på svaga marker i det inre av Norrland, dock högst femton år. Det bör enligt min mening vara möjligt att i vissa fall acceptera längre för- yngringsperioder än dessa. Under förutsättning att naturlig föryngring är en lämplig föryngringsmetod bör upp till tjugo år kunna accepteras med hänsyn till bl.a. lokala erfarenheter. Det bör uppdras åt Skogsstyrelsen att utforma föreskrifter i enlighet med vad jag nu har anfört. I den frågan avser jag att återkomma till regeringen i ett senare sammanhang.

En av de mer kritiserade reglerna i skogsvårdslagen har varit den bestäm- melse som innebär skyldighet att anlägga ny skog när skogstillståndet är otill- fredsställande (5:3-regeln). Kritiken har gällt att bestämmelsen, särskilt under den period då omfattande statligt ekonomiskt stöd lämnades, innebar att man i allt för stor utsträckning avverkade skogar med särskilda naturvärden och er- satte dem med ny skog. Motivet för det statliga stödet var att man långsiktigt ville bygga upp skogstillgångama samtidigt som man ville stimulera avverk- ningama främst av kortsiktiga sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl. Genom stödet har stora arealer gles skog omförts till skog där en hög virkes— produktion kan väntas. Av den utvärdering kommittén har gjort framgår att det ekonomiska stödet sannolikt haft negativa effekter på naturvärdena. Sam- tidigt har bestämmelsen varit av betydelse för att bygga upp ett från produk- tionssynpunkt gott skogstillstånd. Bestämmelsen tillkom vid en tidpunkt då man allmänt förutspådde en framtida virkesbrist. l linje med detta eftersträva-

des återväxtåtgärder i lågproducerande ”tras— och skräpskog”. Synen på vissa av dessa skogar har emellertid successivt förändrats allt eftersom insiktema om vad som är biologiskt skyddsvärt har ökat. Vissa lövträdsbestånd i'södra Sverige och lågproducerande barrträdsbestånd med höga naturvärden omfatta- des t.ex. av stödet. ' När produktionsmålet och miljömålet jämställs bör det enligt min mening inte finnas ett specifikt krav från statens sida att vidta aktiva skogsbruksåtgär- der på marker som har höga naturvärden. I viss utsträckning bör det emeller- tid även i fortsättningen ställas krav på att återväxtåtgärder sätts in på marker med dålig skog. De gällande reglerna innebär att åtgärder för att få ny skog skall vidtas om den befintliga skogen är så dålig att virkesförrådet är mindre än hälften av det normala eller tillväxten är mindre än hälften av vad den skulle kunna vara. Detta är en precisering av skogsvårdslagens beskrivning som talar om skog vars tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig. Jag föreslår att skogsvårdslagen ändras så att det ifrågavarande kravet på åter— växtåtgärder begränsas till att gälla marker där skogstillståndet är uppenbart otillfredsställande. Det innebär enligt min mening en betydande begränsning som, om den preciseras, bör kunna innebära att åtgärder skall krävas först när skogstillståndet är så dåligt att virkesförrådet eller tillväxten understiger en

• Sida 54
•  Original

tredjedel av vad som är normalt. Jag avser att i ett senare sammanhang åter- komma till regeringen med förslag till förordningsändringar.

Som en följd av vad jag har anfört i avsnittet om skogsmarksbegreppet är det inte aktuellt att genomföra kommitténs förslag att från återväxtskyldighet undanta mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, men som på grund av särskilda förhållanden inte bör användas för virkesproduktion.

F åryngringsmetoder m.m.

Min bedömning: Skogsvårdslagens bestämmelser om föryngrings-

metoder m.m. behålls oförändrade.

Kommitténs förslag överensstämmer med min bedömning. Remissinstansema: Skogsstyrelsen och Tjänstemännens centralorga- nisation anser att ”vård av plantskog" bör ändras till ”vård av plant- och un g- skog”, medan Lantbrukarnas riksförbund, Skogsägarnas riksförbund och Sågverkens riksförbund anser att det inte finns några bärande skäl för att i la- gen detaljerat ange vad föreskriftema skall innehålla.

Skälen för min bedömning: Enligt skogsvårdslagen gäller vid anlägg- ning av ny skog det allmänna kravet att sådana föryngringsåtgärder skall vid- tas som kan behövas för att trygga återväxten av skog av tillfredsställande tät- het och beskaffenhet i övrigt. Lagen innehåller också ett bemyndigande att meddela föreskrifter om föryngringsmetoder, markberedning, sådd, plan- tering, vård av plantskog och andra åtgärder. Föreskrifter i dessa avseenden har meddelats av regeringen och Skogsstyrelsen.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.4) har jag förutsatt att flera olika skogsbruksmetoder som hittills inte varit accepterade kommer att tillämpas i större omfattning. Som huvudregel bör alltjämt gälla att endast metoder för beståndsanläggning som erfarenhetsmässigt eller genom forskningsrön och prov i praktisk skala visat sig ge tillfredsställande resultat skall få användas. Jag återkommer i det följande till frågan om miljökonsekvensbeskrivningar inför introduktion av nya metoder i skogsbruket. I linje med en uttalad strä- van att gynna ett skogsbruk som i så liten omfattning som möjligt negativt påverkar viktiga naturvärden, bör naturlig föryngring användas i större ut- sträckning än hittills på därför lämpliga marker. Därmed ökar också valfri- heten för markägaren. Under förutsättning att marken är lämplig för metoden, bör markägaren ges vidgade möjligheter att välja självföryngring som åter- växtrnetod. I förhållande till gällande regler kräver detta att något längre för- yngringsperioder accepteras i vissa fall. Som jag redan har nämnt bör det uppdras åt Skogsstyrelsen att meddela föreskrifter om detta.

Ökad användning av naturlig föryngring kräver i många fall att någon form av markberedande åtgärd vidtas. För närvarande gäller inom de fjällnära skog- ama att markberedning inte får vara mer ingripande än vad som behövs för att

• Sida 55
•  Original

trygga återväxten. Därför är s.k. hyggesplöjning förbjuden i sådan skog. Den princip som gäller inom de fjällnära skogarna bör utsträckas till att gälla hela landet. I konsekvens härmed bör hyggesplöjning helt förbjudas. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till ändring i skogsvårdsförordningen i detta avseende.

Skogsodlingsmaten'al

Min bedömning: Skogsvårdslagens bestämmelser om skogsodlings—

material behålls oförändrade.

Kommittén förordar en ökad restriktivitet i fråga om proveniensförflytt- ningar och användning av genetiskt förädlat skogsodlingsmaterial.

Remissinstansernas uppfattning överensstämmer i huvudsak med min uppfattning.

Skälen för min bedömning: I skogsvårdslagen finns ett bemyndig- ande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att med- dela föreskrifter både om användningen av och handeln med skogsodlings- material. Med sådant material avses i lagen frön, plantor, sticklingar och and- ra former av förökningsmaterial, avsedda för anläggning av skog.

Enligt min mening finns det även i fortsättningen ett behov av att kunna reglera användningen av och handeln med skogsodlingsmaterial. Något skäl att ändra skogsvårdslagens bemyndiganden för sådana regler finns enligt min bedömning inte.

Jag vill i det här sammanhanget ta upp vissa frågor om innehållet i de före- skrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigandet i lagen.

För att uppnå en större föryngringssäkerhet och en högre produktion än vad lokalt odlat skogsodlingsmaterial kan ge används ofta material som är proveniensförflyttat eller genetiskt förädlat.

Det har under mycket lång tid bedrivits forskning och försök i vårt land inom detta område. J ärnförande försök finns anlagda över hela landet. Gäll- ande föreskrifter om användning av skogsodlingsmaterial bygger på denna forskning. Föreskrifterna innebär bl.a. begränsningar när det gäller förflytt- ning av skogsodlingsmaterial både geografiskt och med hänsyn till höjden över havet.

Med hänsyn till de långa omloppstider som gäller för skogsbruket i vårt land är det nödvändigt att vi även i fortsättningen har föreskrifter av detta slag. Enligt min mening tjänar både de långsiktiga miljöintressena och in— tresset av en god skogsproduktion på detta. Den restriktivitet som präglar kommitténs uttalanden i fråga om proveniensförflyttningar överensstämmer inte med min uppfattning. Detsamma gäller i fråga om användningen av ge- netiskt förädlat material. Självfallet måste all förflyttning av skogsodlings- material liksom förändring av den genetiska basen genom förädling ske med

• Sida 56
•  Original

stor försiktighet och under betryggande former. Jag vill dock framhålla att forskningen på detta område är mycket framstående i vårt land. Den visar bl.a. att den genetiska variationen hos våra vanligaste trädslag är mycket stor. Med de regler som gäller och det nära samarbete som finns mellan Skogssty- relsen och berörda forskningsorgan har vi möjlighet att fortlöpande ta tillräck- lig hänsyn till behovet av vad kommittén kallar riskspridning i detta samman- hang.

Även i fråga om vegetativt förökat plantmaten'al, s.k. sticklingar, finns särskilda föreskrifter som syftar till att bredda den genetiska variationen i tillräcklig utsträckning. I och för sig är det möjligt att anlägga skogsbestånd som består av identiskt lika individer. Re glema föreskriver emellertid att det plantrnaterial som används skall innehålla visst minsta antal olika ”föräldrar”. Det föreskrivs också arealbegränsningar för den enskilda brukningsenheten. För handel med sticklingar krävs bl.a. varudeklaration och begränsningar i fråga om antalet kopior av en klon. Denna restriktiva inställning till s.k. klon- skogsbruk är enligt min mening nödvändig och bör behållas.

Vad så gäller användningen av utländska trädslag har jag i det föregående förespråkat en ökad restriktivitet. Jag anser att vi som regel bör använda oss av trädarter som normalt finns i vårt land. Endast i undantagsfall bör främ- mande arter komma till användning. Nuvarande begränsning när det gäller användningen av contortatall bör således skärpas ytterligare i avvaktan på en mera långsiktig utvärdering av hittills anlagda bestånd. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till nödvändiga författningsändtingar. Till frågan om konsekvensbesktivningari samband med introduktion av främ- mande trädslag återkommer jag i det följande.

En jämförelse mellan EG:s kontrollsystem och föreskriftema för den svens- ka handeln med frö och skogsplantor visar att det inte finns motsvarande sven- ska regler på alla de områden som täcks av EG:s regler. När det gäller härkomstkontroll av skogsodlingsmaterialets yttre kvaliteter finns sedan länge särskilda direktiv inom EG. Nuvarande bestämmelser i skogsvårdsförord- ningen ger emellertid inte några möjligheter att reglera själva handeln, vilket EG:s regler förutsätter.

Skogsvårdslagens bemyndigande att meddela föreskrifter för handeln med skogsodlingsmaterial har utnyttjats genom att föreskrifter har utfärdats om att skogsodlingsmaterial som är föremål för handel skall vara försett med vissa uppgifter. Överlåtelse av sticklingar får inte ske utan Skogsstyrelsens till- stånd. Likaså krävs tillstånd av Skogsstyrelsen för att få föra in fröer (ollon), kottar, plantor och sticklingar av de vanligaste skogsbildande arterna i landet. Därvid finns möjlighet att kontrollera härkomst och kvalitet.

Hittills har handeln med skogsodlingsmaterial varit relativt begränsad inom Norden och med EG-ländema jämfört med handeln med tredje land, bl.a. Öst- europa, USA och Kanada. En svensk EG-anslutning kommer emellertid att innebära att den svenska handeln med skogsodlingsmaterial påverkas. EG- direktiven för handel med frö och plantor innehåller en rad detaljerade krav. En anpassuing till nu gällande EG-direktiv skulle bl.a. kunna innebära att det

• Sida 57
•  Original

blir svårare att begränsa användningen av visst skogsodlingsmaterial. Det skulle vidare hävas en anpassning av indelningen i frötäktsområden och här- komstzoner till de regler som gäller inom EG. EG:s nuvarande bestämmelser för försäljning av frö från fröplantager skulle påverka handeln med frö från hybridplantager negativt. EG ställer slutligen större krav på dokumentation och kontroll av skogsodlingsmaterial än vad vi gör i Sverige. För att våra reg- ler skall överensstämma med EG:s skulle det hävas ändringar i skogsvårds- förordningen i fråga om bl.a. införseltillstånd och handel. Det pågår emeller- tid diskussioner inom såväl EG som OECD som kan komma att leda till såda- na ändringar i EG:s regelverk att en anpassning av våra regler skulle underlät- tas. Frågan har också uppmärksammats i det nordiska samarbetet. Mot denna bakgrund finner jag att frågan får tas upp på nytt i ett senare sammanhang.

Röjning och gallring av skog

Mitt förslag: Skyldigheten för skogsmarkens ägare att röja och gallra

i skogen tas bort.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstansema ansluter sig i allmänhet till kommitténs förslag. Ne- gativa till förslaget att slopa röjningsskyldigheten är Skogsstyrelsen, läns— styrelserna i Uppsala, Västernorrlands och Norrbottens län samt Svenska skogsarbetareförbundet. Flertalet av länsstyrelserna och Tjänstemännens centralorganisation vill ha kvar både röjnings— och gallringsplikten.

Skälen för mitt förslag: Enligt skogsvårdslagen skall röjning av plant- skog eller ungskog ske, när skogen är så tät eller av sådan beskaffenhet i öv- rigt att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas. I vissa fall kan röjningen få ersättas av gallring. Vidare föreskrivs i lagen att gallring skall ske när skogen är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt häm— mas. '

Kravet på röjning, som i vissa fall kan ersättas av gallring, infördes till en början i syfte att förbättra beståndsvården. År 1983 infördes hav på gallring i syfte att förbättra industrins virkesförsörjning. Den utvärdering som kommit- tén har gjort visar att röjnings- och gallringsaktiviteten ökade haftigt under 1980-talet.

En Ökad frihet för markägaren i valet av skogsskötselmetoder gynnar gene- rellt sett den biologiska mångfalden. Eftersom röjning och gallring bidrar till att beståndets framtida karaktär och utveckling fastläggs på ett mycket tidigt stadium, innebär en reglering att den önskvärda variationen i framtidens sko- gar begränsas. Markägaren bör enligt min mening ges större möjlighet att själv avgöra när åtgärder skall sättas in för att påverka beståndets utveckling.

• Sida 58
•  Original

Statliga bidrag, skogsvårdsorganisationens intensifierade rådgivning samt förbättrad lönsamhet och goda priser på massaved har sannolikt i stöne ut- sträckning än lagstiftningen bidragit till den nyssnämnda ökade aktiviteten.

Enligt min mening behövs det inte någon lagreglerad skyldighet för att förmå skogsägarna att också i fortsättningen röja och gallra i tillräcklig omfatt- ning. Dagens röjning och gallring, som bestäms av bl.a. marknadssituatio- nen, överensstämmer med vad som oberoende av lagsriftning varit brukligt bland skogsägare i allmänhet. Mot den bakgrunden föreslår jag att skogs- vårdslagens regler om skyldighet att röja och gallra tas bort. Den skyldighet att vårda plantskogar som följer av skogsvårdslagens regler om anläggning av ny skog skall däremot fortfarande gälla.

5.4. Avverkning av skog

Mitt förslag: Skogsvårdslagens bestämmelser om tillåtna avverknings-

former ändras för att markera att slutavverkning kan innebära också and- ra huggningssätt än kalavverkning.

Lagens övriga avverkningsregler, som kräver att viss slutavverk- ningsålder uppnåtts, som begränsar slutavverkningen till viss högsta areal och som häver att slutavverkning sker på viss minsta areal ersätts av

1. ett förenklat skydd mot awerkning för den yngre skogen,

2. ett förenklat ransoneringshav.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att alla de nu berörda avverk- ningsreglema slopas med undantag för ett ransoneringskrav för storskogsbru- ket.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till en avreglering med det un- dantaget att en betydande remissopinion vill behålla ett skydd mot att yngre skog slutavverkas. Till de remissinstanser som vill behålla ett skydd för den yngre skogen hör Skogsstyrelsen som dessutom vill behålla dels det nuvaran- de havet att en avverkning skall främja skogens utveckling eller vara ända- målsean för anläggning av ny skog, dels behålla ett mera vidsträckt ranso- neringskrav än det kommittén föreslår.

Skälen för mitt förslag: Skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser inleds med en regel som innebär att avverkning på skogsmark inte får ske i någon annan form än som röjning eller gallring som främjar skogens utveck- ling eller som slutavverkning som är ändamålsenlig för anläggning av ny skog.

Jag delar så till vida kommitténs uppfattning att markägarna bör få en ökad frihet att själva avgöra hur och när en avverkning skall ske.

Även i fortsättningen måste det förutsättas att avverkning kommer att ske i två huvudformer. Den ena formen, röjning eller gallring, syftar till att vårda

• Sida 59
•  Original

ett skogsbestånd. Den andra, avverkning av slutavverkningsmogna träd, syf- tar till ett värdeuttag ur skogen och åtföljs normalt av återväxtåtgärder i någon form.

Det bör liksom hittills av skogsvårdslagen framgå att avverkning får ske om den främjar skogens utveckling. Därmed avses att avverkningen sker an— tingen som röjning eller som gallring. Det innebär självfallet inte något hinder mot att sådana nya röjnings- eller gallringsformer som är eller kommer att anses som vetenskapligt beprövade används. I den mån det behövs tillämp- ningsföreskrifter får dessa alltså anpassas successivt till utvecklingen.

När så gäller avverkning av slutavverkningsmogna träd gäller i dag att endast slutavverkning som är ändamålsenlig för anläggning av ny skog ac- cepteras. Som sådan slutavverkning godtas även s.k. fjällskogsblädning. Bortsett från fjällskogsblädningen kan begreppet slutavverkning sägas vara identiskt med kalavverkning, med eller utan kvarlämnande av fröträd. Kommittén har förordat att även andra former av avverkning skall accepteras som slutavverkning.

För egen del anser jag att avverkningen av slutavverkningsmogna träd, oavsett vilken form den får, liksom hittills skall vara ändamålsenlig för åter- växten av ny skog. Endast då kan vi tillgodose behovet av ett långsiktigt, bär- kraftigt skogsbruk. När det gäller formema för avverkningen är jag enig med kommittén att nya sådana bör få användas, inte minst mot bakgrund av det miljömål som jag har föreslagit. Det bedrivs för närvarande ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete när det gäller sådana avverkningsformer främst med den inriktningen att de skall vara särskilt ändamålsenliga för na- turvården. Syftet kan t.ex. vara att skapa nya naturvärden, föryngra genom brand efter avverkning, utnyttja virkesproduktionen i olika biotoper och sam- tidigt ta miljöhänsyn, avverka s.k. brandrefugier så att känsliga arter klarar sig, lära sig förena ekonomi och naturvård och på sikt minska behovet av re- servat. Man har kommit olika långt på olika områden. Efter hand som metod- erna har utvecklats och kan anses beprövade bör de kunna godtas som av- verkningsform. Detta bör ske i de föreskrifter till lagen som fortlöpande an- passas till ändrade förhållanden. Givetvis måste det finnas formella möjlig- heter för skogsmyndigheten att medge sådana försök som är nödvändiga som underlag för denna utveckling. Målet är sålunda att på sikt få fram de avverk- ningsforrner som ger en önskvärd variation i skogen och frihet för skogsäga- ren.

Den ändrade inriktning i fråga om nya avverkningsforrner som jag nu har beskrivit bör komma till uttryck i lagen. Den ändringen bör göras att det nu- varande kravet på ändamålsenlighet för återväxten av ny skog bör knytas till varje avverkning som inte har till syfte att främja skogens utveckling, dvs. röjning eller gallring. Det innebär att begreppet slutavverlming tas bort ur be- stämmelsen.

Enligt de nuvarande reglerna får skog inte slutavverkas förrän den uppnått en viss lägsta ålder. Lagstiftningen har utformats med utgångspunkti att om- loppstider som ger så hög virkesproduktion som möjligt skall tillämpas. Den-

• Sida 60
•  Original

na strävan har gett till resultat detaljerade huvudregler kompletterade med en rad undantag. Undantagsbestämmelsema medger att föreskrivna lägsta av- verkningsåldrar underskrids med upp till 20 % i vissa angivna fall, bl.a. när beståndet har omfattande storm-. insekts- eller torkskador eller är häftigt röt- skadat.

Jag delar i och för sig uppfattningen att skogsägarna i allmänhet, oavsett regelverk, kommer att inrikta de slutliga avverkningama i ett bestånd till att avse skog av sådan ålder att avverkningama ger störst ekonomiskt utbyte. Det behövs emellertid, som ett stort antal remissinstanser framhållit, ett skydd mot exploaterande slutavverkningar. Ett skydd med det syftet bör emellertid kunna åstadkommas med betydligt enklare regler än de nuvarande. Regler om den lägsta tillåtna slutavverkningsålder som inte inriktas mot så hög produktion som möjligt, utan endast skall tjäna som ett skydd för den yngre skogen, kan göras enklare och ges mera generell räckvidd. En riktlinje för att bestämma de avverkningsåldrar som bör gälla i framtiden kan vara att reducera de nu gällande åldrarna med 25 %. Därigenom uppnås den betyd- ande förenklingen att de nuvarande undantagsreglema inte längre behövs. Särskilda bedömningar kan dock behöva göras i fråga om ädellövskog. Jag föreslår därför att det i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att till skydd för den yngre skogen föreskriva att trädbestånd under en viss ålder inte får avverkas.

Skogsvårdslagens nuvarande bestämmelser ställer hav både på viss ran- sonering av den avverkningsmogna skogen och på viss minsta slutavverk- ning. Syftet med bestämmelserna är att på varje brukningsenhet; med undan— tag för de minsta, främja en jämn åldersfördelning. Av dessa bestämmelser finns det, enligt kommitténs mening, skäl att behålla det nuvarande ranso- neringskravet för storskogsbruket. Jag delar denna uppfattning. Begräns- ningen bör, som kommittén har föreslagit, gälla för brukningsenheter som är större än 1 000 ha skogsmark.

Jag anser emellertid, i likhet med Skogsstyrelsen, att det finns skäl att ut- över det nu angivna kravet för storskogsbruket behålla ett förenklat ranso- neringshav också för brukningsenheter större än 100 ha skogsmark. För sådana brukningsenheter bör gälla att en avverkning skall begränsas om den skulle leda till att mer än hälften av brukningsenheten kommer att bestå av kal- mark och skog yngre än 20 år. En sådan regel motiveras inte minst av havet på långsiktig hushållning och de hav som bör ställas med hänsyn till det nya miljömålet för skogsbruket.

Det nuvarande havet på viss slutavverkning bör, som utredningen föreslagit, slopas.

• Sida 61
•  Original

5.5. Insektshärjningar

Min bedömning: Bestämmelserna i skogsvårdslagen till skydd mot

insektshärjningar behålls oförändrade.

Kommitténs bedömning överensstämmer med min bedömning. Remissinstansema: Positiva till kommitténs bedömning är Länsstyrel- sen i Södermanlands län, Naturskyddsföreningen och Sveriges häradsallmän- ningsförbund. Negativa eller tveksamma till att föreskriftema ändras är Skogs- styrelsen, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Skogsägarnas riksförbund och Skogsarbetareförbundet.

Skälen för min bedömning: I skogsvårdslagen finns ett bemyndigan- de som ger stöd för föreskrifter om bekämpning av insektshärjningari skog och om olika åtgärder för att motverka uppkomsten av yngelhärdar. De sist- nämnda föreskriftema innebär bl.a. en skyldighet att upparbeta skadad skog, att iaktta restriktioner när det gäller att lämna kvar hyggesavfall, att forsla ut virke ur skogen och att lagra virke på visst sätt.

Efter de stora storrnfällningama av skog i Syd- och Mellansverige i slutet av 1960-talet drabbades främst granskogarna av omfattande insektsangrepp. Åtskilliga miljoner honor satsades av staten och skogsägare för att bekämpa härjningama. Samtidigt blev det alltmer tydligt att det hävs god planering och stor försiktighet i samband med avverkning och lagring av virke för att und- vika insektsskador. Detta är bakgrunden till att beStämmelser om insektshärj- ning infördes i skogsvårdslagstifmingen i slutet av 1970-talet.

I likhet med kommittén anser jag att nu gällande bestämmelser bör behål- las. Även om vi för närvarande inte upplever några större problem med in- sektsskador är det inte uteslutet att uppmjukade rutiner leder till förnyade an- grepp framöver. I ett avseende visar emellertid nya kunskaper att en föränd— ring av föreskriftema i lagstifmingen bör göras. En mängd växter och djur är beroende av död eller döende ved för sin överlevnad. Behovet av att lämna död och döende ved samt döda träd i skogen med hänsyn till naturvården bör därför tillgodoses bättre i framtiden. Det bör också vara möjligt att höja grän- sen för högsta antal träd som får lämnas kvar i skogen efter avverkning eller stormfällning.

Föreskriftema skall liksom hittills gälla även på mark som inte är skogs- mark.

Det bör uppdras åt Skogsstyrelsen att göra en översyn av föreskrifterna i enlighet med vad jag nu har anfört. I sammanhanget vill jag också nämna att jag har för avsikt att i likhet med kommittén föreslå att det Statliga stödet till insektsbekämpning slopas.

• Sida 62
•  Original

5.6. Hänsyn till naturvården och kulturmiljövården

Mitt förslag: Skogsvårdslagens bemyndigande att meddela föreskrif-

ter om den hänsyn som skall tas i skogsbruket till naturvårdens och kul- turmiljövårdens intressen ändras i två avseenden. För det första

utökas paragrafens exempel på hänsynstaganden med krav på kvarlärn- nande av enskilda träd och med angivande av ytterligare en åtgärd i skogsbruket, nämligen gödsling. För det andra skall hänsynsföreshif— terna inte bara gälla vid skötseln av skog utan också gälla till skydd för skogliga impediment.

För att sanktion i någon form skall kunna utdömas skall också i fort- sättningen hävas att skogsvårdsmyndigheten i ett föreläggande har an- gett vilka hänsyn som skall tas. Tillsynsbestämmelsema ändras emeller- tid så att föreläggande får meddelas omedelbart om det behövs för att bevara natur- eller kulturrniljövärden.

Straffreglema skärps så att påföljden vid överträdelse kan bli böter eller fängelse i högst sex månader.

Ädellövskogslagens bestämmelser förs i stort sett oförändrade över till skogsvårdslagen. Den ändringen görs att Skogsvårdsstyrelsen i stäl— let för länsstyrelsen fattar beslut i frågor om att ta mark i anspråk för än- nat ändamål än ädellövskogsbnrk och i fråga om trädslagsbyte från ädel- lövskog till annat trädslag. Sådana beslut bör föregås av samråd med länsstyrelsen.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag, från- sett mitt forslag som syftar till förelägganden i ett ökat antal fall samt förslaget till skärpning av straffreglema.

Kommittén har vidare föreslagit att det i föreskrifterna tas in en skyldighet för markägaren att i samband med slutavverkning lämna minst tio äldre tråd på varje hektar.

Kommitténs förslag i fråga om ädellövskogen överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansema: Skogsstyrelsen, flertalet länsstyrelser, Naturskydds- föreningen, Tjänstemännens centralorganisation och Boverket efterlyser effek- tivare sanktioner för brott mot hänsynsreglerna. Bl.a. länsstyrelserna i Malmö- hus, Söderrnanlands, Kopparbergs och Norrbottens län anser att föreläggan- de bör kunna meddelas utan föregående rådgivning. Länsstyrelsen i Stock- holms län framhåller att straffsatsen böter är för låg. Länsstyrelsen i Kalmar län och Skogsindusttiema anför att samma förtroende bör gälla i fråga om miljöhänsyn som i fråga om att uppfylla produktionsmålet och att detaljreg- lering bör undvikas.

Remissinstansema är i allmänhet positiva till att det skall lämnas kvar ett antal träd vid slutavverkning, men anser att utformningen av föreskriftema måste göras mer flexibel och funktionell.

• Sida 63
•  Original

Remissinstansema har inte haft andra synpunkter i fråga om ädellövsko- gen än att bevarandet av sådan skog bör uppmärksammas mer än vad som hittills har skett.

Skälen för mitt förslag:

Nuvarande regler om hänsyn till naturvården och den kritik som riktas mot dem

I skogsvårdslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog. I bemyndigandet anges som exempel föreshifter om hyggens storlek och ut- läggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar, dikning och skogsbilvägars sträckning. Regeringen hari skogsvårdsförordningen över- låtit till Skogsstyrelsen att meddela de föreshiftema.

Var och en som ägnar sig åt skötsel av skog är i och för sig skyldig att iaktta de av Skogsstyrelsen meddelade föreshiftema. Någon sanktion vid överträdelser och försummelser kommer emellertid i fråga bara under förut- sättning att Skogsvårdsstyrelsen i ett föreläggande angett i vilka avseenden föreshiftema skall iakttas. Föreläggandet kan förenas med vite. Har så inte skett kan i stället bötesstraff utdömas. Ett föreläggande får dock meddelas först sedan det har visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte har följts. Bara i brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl får ett föreläggande meddelas omedelbart.

Bestämmelserna om den naturvårdshänsyn som skall tas vid skötseln av skog har kritiserats för att de inte är tillräckliga för att effektivt skydda viktiga naturvärden. Det hävdas att det finns ett gap mellan skogsvårdslagstifmingens regler och naturvårdslagens skyddsregler och att de förstnämnda reglerna inte tillämpas i den omfattning som lagstiftningen ger utrymme för. Den utvärde- ring som kommittén har låtit göra visar att skogsbruket som helhet inte har nått upp till den hänsynsnivå som lagen häver. Det anses också vara så att det, även om en fullständig efterlevnad av dagens regler skulle uppnås, vore otillräckligt för att mot bakgrund av nuvarande kunskap tillgodose behovet av skydd för särskilda naturvärden.

En del av kritiken mot de nuvarande reglerna gäller det förhållandet att nå- gon direkt sanktion inte är knuten till skogsvårdslagstiftningens naturvårds- föreskrifter.

Bristerna i den nuvarande regleringen kan följaktligen sägas gälla dels det förhållandet att föreshiftema i just skogsvårdslagen inte i alla avseenden till— godoser skyddsbehovet, dels den omständigheten att sanktionsbestämmel- serna inte är tillräckliga. För att på ett effektivt sätt kunna uppnå det föreslag- na miljömålet måste sålunda bestärnmelsema i skogsvårdslagen om natur- och kulturrniljöhänsyn och tillsynen samt föreskrifterna kompletteras. Hänsynsreg- lema måste tillämpas bättre än i dag. I det följande behandlar jag först frågan

• Sida 64
•  Original

om sanktioner och därefter föreskriftemas innehåll. Slutligen tar jag upp ut- Prop. 1992/93:226 redningens förslag om ett särskilt skydd för de skogliga impedimenten samt skyddet av ädellövskogen.

Sanktionerna

Jag vill inledningsvis erinra om vad jag har anfört i det föregående om hur skyddet för naturvårdens intressen är upplagt (avsnitt 4.2). Skogsvårdslag- stiftningen utgör sålunda inte det enda medlet för att i skogsbruket uppnå ett skydd för och hänsyn till naturvårdens intressen. Naturvårdslagens regler angående bl.a. markavvattning, samrådspliktiga arbetsföretag och det nya biotopskyddet liksom bestämmelserna om naturvårdsområden, naturreservat och nationalparker måste också ses som viktiga inslag i skogspolitiken.

Det gäller inte minst med den Ökade tyngd som miljöfrågorna enligt mitt förslag bör ges. En dubblering av naturvårdslagens bestämmelser genom att föra in dem också i skogsvårdslagen ser jag som onödig.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är det nya biotopskyddet enligt naturvårdslagen. Avsikten är att detta skydd till en del skall bestå av generella regler som, om de Överträds direkt, kommer att omfattas av naturvårdslagens straffbestämmelser. Därigenom åstadkoms mycket av den reglering som har efterlysts av många remissinstanser.

Jag har övervägt om inte en direkt straffpåföljd borde knytas också till vissa av skogsvårdslagstiftningens hänsynsföreskrifter. Jag har emellertid funnit att en sådan ordning är svår att förena med rättssäkerhetens krav. Med hänsyn till den mångforrnighet som präglar förhållandena i skogsbruket är det vanskligt att dra upp en skarp gräns mellan det tillåtna och det otillåtna, sär— skilt som frågan i regel kommer att aktualiseras sedan en åtgärd redan är vid- tagen. Jag har i stället stannat för att föreslå en ändring i skogsvårdslagens tillsynsbestärnmelser för att den vägen utsträcka sanktionema mot överträdel- ser av naturvårdsföreskriftema.

Under den senaste tioårsperioden har antalet förelägganden och förbud uppgått till i genomsnitt drygt 460 per år, medan antalet råd och anvisningar uppgått till i genomsnitt drygt 27 000 om året. Antalet domstolsavgöranden om böter eller viten var under samma period ca 70. Av det totala antalet råd och anvisningar som utfärdades 1991/92 avsåg 13 % skogsvårdslagens hän- synsbestämmelser. Bakom detta ligger dels att skogsvårdsorganisationen i stor utsträckning bygger sin tillsyn på rådgivning enligt de intentioner som gäller sedan länge, dels att förbud och förelägganden normalt får meddelas först sedan det visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte följts.

En viktig uppgift för skogsvårdsorganisationen nu och i framtiden är till- synen över efterlevnaden av skogsvårdslagen. Myndigheten bör även fort- sätmingsvis i linje med traditionen inom skogspolitiken i första hand genom- föra tillsynen med hjälp av råd. Av de utvärderingar som har gjorts av skogs- vårdslagen framgår att efterlevnaden varit god utom just vad avser naturvårds- hänsynen. Man har inte på frivillig väg uppnått det skydd som åsyftas med

• Sida 65
•  Original

naturvårdsföreskriftema. Starkare styrmedel behövs därför för att tillgodose den grundläggande hänsyn som skogvårdslagen är avsedd att reglera.

Mot bakgrund av att miljömålet och produktionsmålet nu jämställs måste hänsynsreglerna ges en väsentligt starkare ställning i lagstiftningen. Erfaren- heterna från l980—talet pekar på att skogsvårdsorganisationen bör ges möjlig- het att meddela bindande beslut om hänsynstagande i enskilda fall, utan att först behöva ge råd och anvisningar. Direkta förelägganden är i annan natur- vårdslagstiftning det vanliga förfarandet. Jag föreslår mot denna bakgrund att skogsvårdslagens bestämmelser ändras så att förelägganden får meddelas omedelbart om det behövs för att bevara natur— eller kulturrniljövärden. I övriga fall bör liksom hittills som huvudregel gälla att ett föreläggande före- gås av råd till den berörde.

Idet följande kommer jag att föreslå att skogsägarna i avverkningsanmä- lan skall ange vad de avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kul- turmiljövårdens intressen i samband med avverkningen. Dessa uppgifter i avverkningsanmälan kommer att bli ett betydelsefullt underlag för att avgöra om ett direkt föreläggande om naturvårdshänsyn behövs. Skogsmyndighe- tens personal har också redan i dag en god lokal kännedom om olika skogs- ägares intressen och möjligheter till naturvårdsåtgärder. Personalen har dess- utom stor kännedom om var höga naturvärden finns lokalt och kan därigenom verksamt bidra till en bättre efterlevnad av de hänsynskrav som numera måste ställas.

För närvarande gäller att avverkningsanmälan skall göras minst en månad innan avverkningen påbörjas. Inom områden som länsstyrelsen angett särskilt skall anmälan göras senast två månader före avverkningen. För att ge ökat tidsutrymme för Skogsmyndighetens handläggning av naturvårdsfrågoma bör, enligt min mening, den generella anmälningstiden utsträckas till sex veck- or. Det är självfallet viktigt att myndighetens handläggning planeras så att ett föreläggande, när sådant behövs, delges skogsägaren i god tid före avverk- ningen. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till före- skriftsändringar i det här avseendet.

I den mån ett föreläggande inte har förenats med vite leder en överträdelse av föreläggandet som nämnts till straffansvar. Enligt skogsvårdslagen före- skrivs som straffpåföljd enbart böter. Jag delar uppfattningen att det bör mar- keras att överträdelser av skogsvårdslagstiftnin gens bestämmelser är av allvar- lig karaktär, inte minst när överträdelsema rör naturvårdshänsynen. Vid den sammanföring av skogsvårdslagen och ädellövskogslagen som jag förordar är det därför naturligt att utforma den gemensamma straffbestämmelsen i en- lighet med vad som för närvarande gäller enligt ädellövskogslagen, dvs. att påföljden kan bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Innehållet i skogsvårdslagens naturvårdtföreskrzjier

Jag vill erinra om kommitténs analys av måluppfyllelsen i den nuvarande skogspolitiken. Skogspolitiken har lett till ett skogstillstånd med en hög vir-

• Sida 66
•  Original

kesproduktion samtidigt som möjligheterna att ytterligare öka produktionen är goda. När det gäller miljöfrågorna har skogspolitiken inte lyckats lika väl. Jag delar i stort denna uppfattning även om jag, i likhet med kommittén, vill peka på att medan produktionsmålet legat fast under 1980-talet så har en viss mål- förskjutning ägt rum i fråga om naturvården.

Som ett viktigt led i den svenska uppföljningen efter Rio-konferensen kom- mer s.k. landstudier inom de olika sektorerna att utföras. På skogens område kommer Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och Lantbruksuniversitetet att medverka i detta arbete. Ett av huvudsyftena är att utarbeta en handlingsplan för bevarande och utveckling av skogsresursema i vid mening genom att kart- lägga vilka problem som finns och vad som redan nu görs åt dem. De ekono- miska konsekvensema av och kostnadema för bevarande av biologisk mång- fald kommer också att beräknas i detta sammanhang.

Enligt min mening behövs för närvarande inte några ändringar i skogsvårds— lagstiftningens hänsynsregler annat än i ett par avseenden. Betydelsen av att gamla träd lämnas kvar vid avverkningar som boträd och av hänsyn till den lägre faunan står alltmer klar. Det gäller både levande och döda träd samt de- lar av träd. I enlighet med vad jag har anfört i det föregående bör begräns- ningar kunna föreskrivas i fråga om gödsling av skogsmark. Möjligheten att reglera detta bör markeras tydligare i lagstiftningen. I bemyndigandet för re- geringen, eller efter regeringens bestämmande Skogsstyrelsen, att utfärda föreskrifter om naturvårdshänsyn bör exemplifieringen utökas till att omfatta även kvarlämnande av gamla träd och gödsling.

En utökad reglering av naturvårdshänsynen kan i och för sig anses strida mot den allmänna inriktningen mot avreglering som jag har förordat. Jag anser emellertid att de skärpningar som jag här föreslår är nödvändiga. Där- emot är jag inte beredd att förorda ett omfattande system av regionalt anpas- sade bestämmelser som skulle bli följden av vad vissa remissinstanser har förordat. Självfallet måste vid tillämpningen av föreshiftema en regional och lokal anpassning ske för att uppnå syftet med föreskriftema.

Staten böri enlighet med vad jag har förordat i det föregående inrikta sin verksamhet på att förbättra miljökunskapen hos skogsägare och andra som är verksamma i skogsbruket. Ytterligare krafter måste alltså sättas in på utbild- ning och rådgivning. Erfarenhetema från kampanjen Rikare skog som har ini- tierats av Skogsstyrelsen och som har bedrivits med stor framgång de senaste åren bör därvid kunna utnyttjas. Det är inte minst viktigt att i det sammanhang— et utnyttja den lokala expertisen i de ideella naturvårdsorganisationema.

På forskningens område pågår deti Sverige en rad försök som syftar till att finna konkreta former för vad man kan kalla ett ekologiskt skogsbruk. Jag har tidigare utvecklat detta i samband med min motivering till mitt förslag till nya avverkningsregler.

• Sida 67
•  Original

De skogliga impedimenten

De skogliga impedimentens virkesproduktion nyttjas i mycket liten utsträck- ning. För närvarande begränsar sig Skogsägarnas intresse för impedimenten huvudsakligen till att utnyttja enstaka från förädlingssynpunkt värdefulla träd samt att avverka till husbehov.

Impedimenten fyller emellertid andra viktiga funktioner. De har i många fall höga naturvärden och bidrar till variationen i skogsekosystemen, de ingår som en del av vattenhushållningen och fungerar som kvävefällor, de produce- rar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är ofta vackra inslag i landskapsbilden. Enligt min bedömning bör därför den na- turliga karaktären hos de skogliga impedimenten bibehållas.

Som jag har redovisat i avsnittet om skogsmarksbegreppet är skogsvårds- lagens naturvårdsbestämmelser inte knutna till viss mark, utan gäller alla åt- gärder vid skötsel av skog som kan vara till men för naturvårds- och kultur- miljövårdsintressena. Det innebär att de skogliga impedimenten omfattas av ett visst skydd redan med gällande föreskrifter. Vid skötseln av skog får inte några åtgärder vidtas som skadar naturvärdena på angränsande impediment. Åtgärder som enbart iruiktar sig på skogen eller marken inom ett impediment omfattas däremot inte av de nuvarande naturvårdsföreskriftema i skogsvårds- lagen, eftersom det då inte är fråga om skötsel av skog. För att åstadkomma ett mera fullständigt skydd för de skogliga impedimenten bör därför ett nytt bemyndigande införas i skogsvårdslagen som ger stöd för föreskrifter om förbud mot avverkning och andra skogsbruksåtgärder på dessa marker.

Föreskrifterna bör kunna avse förbud mot slutavverkning, återväxtåtgär- der, röjning och gallring. Även produktionshöjande åtgärder såsom gödsling och skogsodling med främmande trädslag bör kunna förbjudas genom före- skriftema.

Ädellövskogen

Den totala arealen ädellövskog uppgår till ca 170 000 ha. Behovet av skydd för ädellövskogen är väldokumenterat, bl.a. genom den utveckling den hade före ädellövskogslagens tillkomst år 1984. Ädellövskogslagen har uppfyllt målet att bibehålla andelen ädellövskog. Minskningen av arealen ädellövskog har upphört. Däremot har avsättningama av ädellövskog som naturreservat varit få. Sådana avsättningar är ett viktigt komplement till ädellövskogslagens skyddsbestämmelser. Detta betonades i 1984 års beslut om lagen. Ädellövsko- gens lönsamhet är från produktionssynpunkt ofta låg. Det kan vara svårt att uppnå en lyckad föryngring av dessa bestånd till en rimlig kostnad. Statliga bidrag lämnas därför för åtgärder som behövs för att trygga återväxten.

Jag föreslår, i likhet med kommittén, att ädellövskogslagens bestämmelser flyttas över till skogsvårdslagen. Därmed skapas en bättre överblick över de bestämmelser som reglerar skogsbruket. En sådan åtgärd är också i överens- stämmelse med sektorsansvaret för skogsvårdsmyndigheten.

• Sida 68
•  Original

Skogsvårdsstyrelsen har i dag den huvudsakliga tillsynen över ädellöv- skogslagen. När det gäller att ta mark i anspråk för annat ändamål än ädellöv- skogsbruk samt trädslagsbyte från ädellövskog till annat trädslag skall till- stånd dock inhämtas från länsstyrelsen. Dessa beslut bör i enlighet med det ökade sektorsansvaret i fortsättningen fattas av Skogsvårdsstyrelsen. Beslu- ten bör föregås av samråd med länsstyrelsen.

Vid nyplantering av ädellövskog på jordbruksmark inom omställningspro— grammet måste det vara möjligt att, om ädellövskogsplanteringen misslyckas, ge markägaren möjlighet att övergå till annat trädslag än ädellöv. Stöd för medgivande härtill finns i ädellövskogslagen.

5.7 Miljökonsekvensbeskrivningar

Mitt förslag: En ny bestämmelse införs i skogsvårdslagen som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer befogenhet att föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas. Beslqiv- ningen skall möjliggöra en bedömning av vilken inverkan som nya me- toder för skogens skötsel och skogsodlingsmaterial har på miljön. Före- skriftema får innebära att miljökonsekvensbeskrivningen skall upprät-

tas av den som avser att använda metoden eller skogsodlingsmaterialet.

Kommitténs förslag: Kommittén anser att behovet av miljökonsekvensbe- skrivningar i skogsbruket är ringa.

Remissinstansema: Flertalet av remissinstansema delar inte kommit- téns bedömning att behovet av miljökonsekvensbeslcrivningar skulle vara litet. Några länsstyrelser och Skogsstyrelsen förordar att bestämmelser om miljökonsekvensbeslcrivningar tas in i skogsvårdslagen. Naturvårdsverket instämmer såvitt avser nya skogsbruksmetoder. Vattenfall AB refererar till egna erfarenheter som visar att miljökonsekvensbeskrivningar kan vara ett mycket bra hjälpmedel.

Skälen för mitt förslag: Miljöpåverkande åtgärder som vidtas inom skogsbruket är i vissa fall tillståndspliktiga. Exempel på sådana åtgärder är markavvattningsföretag som är tillståndspliktiga enligt 18 & naturvårdslagen, slutavverkning i fjällnära skog, i svårföryngrad skog och i skyddsskog samt trädslagsbyte i ädellövskog. Andra arbetsföretag kan omfattas av samråds- bestämmelsen i 20 & naturvårdslagen. Bestämmelsen avser arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Dit hör skogsplantering på ned- lagd åkermark, slutavverkning i orörd skog, hyggesplöjning, omföring av löv-skog till barrskog och anläggning av vägar. Enligt 25 & naturvårdsför- ordningen skall en miljökonsekvensbeskrivning inges i samband med ansö- kan om tillstånd för markawattning eller anmälan om samråd, om det behövs i det enskilda fallet. Denna bestämmelse har utfärdats med stöd av 5 kap. 2 5 lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen).

• Sida 69
•  Original

Enligt den lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer föreskriva att det i ärenden enligt de lagar som är anknutna till naturresurs- lagen skall upprättas en miljökonsekvensbeslcrivning. En sådan beskrivning skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksam— hets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturre- surser och skall bekostas av den som ansvarar för verksamheten eller den som skall vidta åtgärden i fråga. Redan i dag kan alltså miljökonsekvensbe- skrivningar krävas för skogsbruksåtgärder som väsentligt kan ändra natur- miljön. Skogsvårdslagen har dock inte knutits till naturresurslagen och be- stämmelser om särskilda miljökonsekvensbeskrivningar för skogsbruket kan därför inte utfärdas med stöd av naturresurslagen.

Skogsstyrelsen har i sina föreskrifter till skogsvårdslagen angett olika begränsningar i användningen av skogsbruksmetoder och skogsodlings— material, bl.a. i syfte att minska riskerna för negativ miljöpåverkan. I före- skriftema till bestämmelsen om naturvårdshänsyn anges således att om oprö- vade brukningsmetoder aktualiseras,-bör miljöeffekterna av dem klarläggas innan de tas i praktiskt bruk. I föreskriftema till bestämmelsen om skogsod- lingsmaterial anges bl.a., såvitt avser främmande trädslag, att skogsodling med sådant material får ske endast om det inte medför någon påtaglig olägen- het från allmän miljösynpunkt. Något formellt krav på miljökonsekvensbe- skrivningar frnns dock inte i skogsvårdslagstiftningen, varken vid införande av nya metoder eller vid användning av främmande trädslag.

Kommittén anser att det skulle medföra svårigheter att i skogsvårdslagen införa krav på miljökonsekvensbeskrivningar för varje ny och oprövad skogs- bruksmetod, eftersom det skulle ställa krav på en omfattande kontroll av en mängd enskilda skogliga åtgärder. Först när en ny metod eller ett nytt material är avsett att användas i stöne, yrkesmässig omfattning kan det vara motiverat med en särskild reglering. Om en ny skogsbruksmetod får någon omfattning, bör den enligt kommittén komma att omfattas av regeln i 20 & naturvårdslagen om samråd Det är därför inte nödvändigt att införa särskilda regler om miljö- konsekvensbeskrivningar för att kontrollera om nya skogsbruksmetoder ska- dar miljön. Enligt kommittén bör det vidare vara möjligt att inom ramen för nu- varande bestärnmelser om skogsodlingsmaterial på ett tillfredsställande sätt övervaka att nytt material miljöprövas innan det får kommersiell användning. Det är enligt kommitténs mening inte rimligt att en enskild skogsägare skall behöva bekosta en beskrivning av konsekvenserna av nytt odlingsmaterial. Denna uppgift måste åligga skogsvårdsmyndigheten.

För egen del kan jag inte dela kommitténs uppfattning. Jag har i det före- gående redogjort för min syn på sektorsansvaret och medlen i skogspolitiken och vill nu ytterligare anföra följande.

De areella näringarna har fått en allt större inverkan på miljön under senare år. Konsekvensbedömningar har en naturlig förankring i skogsbruket, men har tidigare mest rört den direkta skogliga produktionen och de faktorer som har gynnat eller missgynnat den. Under 1980-talet har även andra slag av konsekvensbedömningar kommit in i bilden, såsom luftföroreningamas på-

• Sida 70
•  Original

verkan och bibehållandet av en biologisk variation i skogsekosystemen. I den Prop. 1992/93:226 av Sverige nyligen undertecknade konventionen om biologisk mångfald ställs krav på miljökonsekvensbeskrivningar av aktiviteter som har en negativ effekt på den biologiska mångfalden. Konventionen kräver också att införsel av främmande arter förhindras eller kontrolleras. Jag anser att tiden nu är mogen att införa krav på miljökonsekvensbeskrivningar i skogsvårdslagen.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör krävas för nya metoder och skogsod- lingsmaterial vars miljöeffekter och långsiktiga hushållningseffekter inte är klarlagda. En förutsättning för att sådana miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna krävas bör dock vara att verksamheten avses pågå i någon nämnvärd omfattning eller skall utföras i miljöer som är särskilt känsliga. Miljökonse— kvensbeskrivningar bör också krävas för storskaliga kalkningsprogram. För tidigare oprövat skogsodlingmaterial bör det vara fråga om yrkesmässig an- vändning.

Skogsstyrelsen bör kunna besluta att miljökonsekvensbeskrivningar skall utföras iden utsträckning som behövs. Beskrivningarna bör ges det innehåll som myndigheten beslutar om i varje enskilt ärende. De ärenden som åsyftas kan vara frågor om dispens från ett förbud att använda främmande skogsod- lingsmaterial eller om meddelande av föreskrifter om vilka avverkningsme- toder som skall vara tillåtna. Det kan också bli aktuellt att myndigheten om- besörjer att en konsekvensbeslqivning genomförs utan anknytning till något särskilt ärende. Länsstyrelsen bör, liksom när det gäller miljökonsekvensbe— skrivningar inom övriga sarnhällssektorer, få tillfälle att yttra sig.

En viktig fråga i sammanhanget är vem som skall svara för miljökonse- kvensbeskrivningarna. Som tidigare nämnts bekostas enligt gällande regler miljökonsekvensbeskrivningar av den som ansvarar för verksamheten eller den som skall vidta åtgärden. Till skillnad mot flera av de sektorer som nu omfattas av miljökonsekvensbeskrivningar finns inom skogsbruket en stor spridning av aktörer från en enskild skogsägare med bara några få hektar skog till mycket stora bolag med avsevärda skogsinnehav. Mot den bakgrun- den och med hänsyn till vad jag nyss har anfört om vilka åtgärder beskriv- ningarna skall avse bör det finnas möjlighet till en fördelning av kostnaderna. I vissa fall är det rimligt att miljökonsekvensbeskrivningama utförs och be- kostas helt och hållet av den enskilde. Detta kan bli aktuellt för större skogs- bolag eller för en större sammanslutning av skogsföretag, t.ex. en skogs- ägareförening. I andra fall bör beskrivningen utföras och bekostas helt av tillsynsmyndigheten. Så kan t.ex. vara fallet när det handlar om mer generellt tillämpliga metoder som initierats inom forskningen eller av myndigheten själv. Situationer där myndigheten utför själva miljökonsekvensbeskrivningen och enskilda till viss del bidrar till kostnaden kan också tänkas. I de fall det blir aktuellt att låta den enskilde stå för kostnaden finns det utrymme för att ta ut en avgift för myndighetens verksamhet med stöd av skogsvårdslagens be- stämmelse om avgift i ärenden enligt lagen.

• Sida 71
•  Original

5.8 Skogsbruksplaner

Mitt förslag: Kravet att det för varje brukningsenhet skall finnas en

skogsbruksplan slopas. Däremot skall skogsägaren vid sin anmälan av avverkning för myndigheten redovisa vad han avser att göra för att till- godose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkningen.

Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att det för varje bruk- ningsenhet skall frnnas en redovisning av skogens tillstånd på enheten. Ut- över en skyldighet att i samband med avverkningsanmälan redovisa på vilket sätt naturvårdsintresset skall tillgodoses har kommittén föreslagit att planerad hyggesplöjning skall anmälas till skogsmyndigheten.

Remissinstansema: Naturvårdsverket samt länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län anser att redovisningen av skogstillståndet på en bruk- ningsenhet bör kompletteras med uppgifter om befintliga naturvärden och hur de skall beaktas vid olika skogsbruksåtgärder. Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund anser att något redovisningskrav inte bör finnas, eftersom det strider mot avregleringstanken.

Länsstyrelsen i Blekinge län, Tjänstemännens centralorganisation och Skogsarbetareförbundet anser att kravet på skogsbruksplan bör finnas kvar. Riksskatteverket anför att skogsbnrksplanen ligger till grund för de uppgifter som fastighetsägarna lämnar vid fastighetsdeklarationen och om planen av- skaffas föråndras förutsättningarna för uppgiftslämnandet vid fastighets- taxeringen.

Skälen för mitt förslag: Enligt skogsvårdslagen skall det för varje brukningsenhet finnas en skogsbruksplan med riktlinjer för skogens skötsel på enheten. Närmare föresloifter om kravet på skogsbnrksplan har meddelats av regeringen och av Skogsstyrelsen. Av Skogsstyrelsens föreskrifter följer att skogsbruksplanen skall innehålla en redovisning av skogstillståndet på brukningsenheten och också ange vilket behov det finns av olika skogsbruks- åtgärder.

Kravet på innehav av skogsbruksplan infördes år 1983 i anslutning till andra lagändringar som syftade till en aktivare avverkning inom skogsbruket.

Skogsbruksplanema har enligt kommitténs utvärdering varit värdefulla in- strument vid förverkligandet av de skogspolitiska målen. Skogsbruksplan- läggning är emellertid i grunden ett skogsägaransvar. Olika skogsägare har olika förutsättningar i fråga om ekonomi, kunskaper och intressen. Därför finns det enligt kommittén inte något skäl för att formellt kräva att skogsäga- ren skaffar sig en skogsbruksplan som anger åtgärdsbehov enligt skogsvårds- lagen och vad som behövs i övrigt. Särskilt det grundläggande intresset av att avreglera skogsbruket och öka markägarens eget ansvar och initiativ talar för att kravet på en red0visnin g av åtgärdsbehovet slopas. Däremot bör markäga- ren enligt kommittén kunna ange brukningsenhetens skogstillstånd, främst

• Sida 72
•  Original

markens produktionsförmåga och skogens utvecklingsstadium, trädslagssam- mansättning och täthet.

För egen del vill jag anföra följande. Varje skogsägare har behov av in- gående kunskaper om hur skogen ser ut på brukningsenheten. Utan sådana kunskaper är det inte möjligt att planera verksamheten vare sig på kort eller på lång sikt. Behovet av en skogsbruksplan för detta ändamål är allmänt erkänt sedan länge. Enligt min mening är denna uppfattning så djupt rotad att några tvingande krav i fråga om skogsbruksplan inte bör ställas. Jag är inte heller beredd att biträda kommitténs förslag om skyldighet för markägaren att redo- visa skogstillståndet på brukningsenheten. Jag vill dock erinra om att skogs- vårdslagens tillsynsbestärnmelser ger tillsynsmyndigheten rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Med den betoning av skogsägamas miljöansvar som jag har förordat i det föregående år det viktigt att de i sina Skogsbruksplaner successivt för in upp- gifter om de särskilda naturvärden och kulturrniljövärden som finns på bruk- ningsenheten. Sådana uppgifter finns att tillgå i de olika inventeringar och program som myndigheterna upprättar.

Infomation om naturvärden och kulturrniljövärden är tillsammans med kunskaper om hur informationen skall hanteras i det praktiska skogsbruket nödvändig i olika sammanhang. Bl.a. är informationen om sådana värden en viktig grund för den redovisningsskyldighet som jag i likhet med kommittén anser bör åvila skogsägaren i samband med avverkningsanmälan. En sådan anmälan bör i fortsättningen också innehålla uppgifter om vad skogsägaren avser att göra för att tillgodose naturvårdens intressen i samband med avverk- ningen i syfte att upprätthålla och främja den biologiska mångfalden på sina marker. Givetvis kan det aldrig bli fråga om att ställa högre krav på det nya uppgiftslämnandet än vad som följer av resp. skogsägares kunskaper på om— rådet. Det innebär att skogsmyndigheten, om den finner anledning till det, kompletterar underlaget för sina bedömningar. Jag utgår från att detta inte skall behöva blir aktuellt i någon större utsträckning när det gäller storskogs— bruket. Den nya anmälningsskyldigheten bör införas i lagen i anslutning till skyldigheten att anmäla planerad avverkning och våtmarksdikning. Anmäl- ningsskyldighet för hyggesplöjning blir däremot inte aktuell med hänsyn till det förbud mot sådan markberedning som jag har föreslagit i det föregående.

6. Kunskapsförsörjning

6.1. Allmänt

Den skogspolitik som jag har förordat i det föregående bygger på en ökad frihet för skogsägarna utan ingripande från myndigheterna med föreskrifter och förbud. Samtidigt ökar kraven på att skogsbruket skall bedrivas i sam- klang med de naturgivna förutsättningama och på ett sådant sätt att den bio- logiska mångfalden värnas. Kunskaperna hos landets skogsägare varierar kraftigt. De stora skogsföretagen har under de senaste åren förstärkt sina sta-

Prop

• Sida 73
•  Original

ber med ekologisk kompetens. Samtidigt har omfattande utbildning av övriga Prop. 1992/931226 anställda påbörjats. Det senare är nödvändigt inte minst mot bakgrund av de organisatoriska rationaliseringar som görs och som innebär att skogsarbetaren själv i mycket stor utsträckning avgör hur den praktiska verksamheten skall bedrivas. Detta inrymmer även åtgärder för hänsynstagande till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. De större skogsföretagen har som grund för sin planering av verksamheten ingående kunskaper om skogstillståndet och naturvärdena på sina skogsmarker.

Underlaget för planering av verksamheten för den enskilde skogsägaren behöver inte vara så omfattande som för de större företagen. Enklare till- ståndsredovisningar eller Skogsbruksplaner har hittills varit tillräckliga. Jag har i det föregående förordat att skogsägarna själva ifortsättningen skall få avgöra om och när de vill skaffa sig en skogsbruksplan. Däremot skall det krävas att det vid anmälan om avverkning skall lämnas uppgifter om den hän- syn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkningen. Visserligen skall det då inte kunna ställas större krav på skogsägaren än vad som är rimligt bl.a. med hänsyn till utbildning och kunskaper. Men den nya politiken bygger, som också kommittén har påpekat, på att kunskaperna om naturvård och ekologi är högre än för närvarande. Det gäller både i fråga om teoretiska kunskaper och kunskaper om var på skogsfastigheten skyddsvärda och hänsynskrävande växter, djur eller miljöer finns.

Skogsägarna har ett ansvar för att själva skaffa sig de kunskaper som behövs i detta sammanhang. Kommittén har lämnat förslag på flera av de områden som hänför sig till detta. Jag behandlar dem var för sig i det föl- jande.

6.2. Inventering

Mitt förslag: Riksskogstaxeringen drivs vidare ioförändrad omfatt- ning. Däremot bör den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI) upphöra den 1 juli 1993. De pågående inventeringarna av sumpskogar och nyckelbiotoper slutförs under en begränsad tidsperiod. Skogsvårdsorga- nisationen tillförs medel för översiktliga bedömningar av naturvårds- hänsyn.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt i fråga om ÖSI samt sumpskogs- och nyckelbiotopinventeringarna. I fråga om riksskogstaxer- ingen har kommittén föreslagit en väsentlig resursförstärkrring.

Remissinstansema: Flera är negativa till en avveckling av ÖSI, bl.a. Skogsstyrelsen, Riksskatteverket, flera länsstyrelser och Tjänstemännens centralorganisatlon. Riksantikvarieämbetet framhåller behovet av att inventera

• Sida 74
•  Original

kulturmiljöer. Boverket efterlyser en landskapsekologisk samordning på kom- munnivå.

Skälen för mitt förslag: Riksskogstaxeringen är en landsomfattande stickprovsinventering av skog. Den har gjorts sedan mitten av 1920-talet. Den beskriver skogens tillstånd och utveckling. Resultaten kan inte särredovisas för mindre områden med större säkerhet. Sålunda redovisas de enbart för lan- det sorn helhet och för regioner. Större skogsföretag kan utnyttja inventerings- resultaten som underlag för sin planering. Sveriges lantbruksuniversitet ansva- rar för verksamheten. En tredjedel av anslaget för verksamheten har hittills fi— nansierats med skogsvårdsavgiftsmedel. Kommittén har föreslagit att resurser- na för verksamheten utökas med mer än 50 % förutom att anslaget återställs till nuvarande nivå. Ett särskilt anslag föreslås för verksamheten. Kommittén anser att finansieringen av förstärkningen bör ske genom en omfördelning från anslag som disponeras av Naturvårdsverket.

För egen del betraktar jag riksskogstaxeringen som så grundläggande att den bör bedrivas vidare i oförändrad omfattning. Regeringen har behandlat frågan om riksskogstaxeringen i den nyligen beslutade forskningspolitiska propositionen (prop. 1992/93:170). Där föreslås att omfördelningar skall göras för att kompensera bortfallet av skogsvårdsavgiftsmedlen. I övrigt an- förs att taxeringen i ökad utsträckning bör finansieras genom att användarna betalar för de uppgifter som efterfrågas. Det gäller även data för enskilda forskningsprojekt. Medel för taxeringen bör även i fortsättningen anvisas över anslaget till Lantbruksuniversitetet. Därmed bibehålls de möjligheter till omfördelningar och tillfälliga resursförstärkningar som kan behövas. Vidare behålls den nära anknytningen till forskningen som är nödvändig för en snabb metodutveckling och nödvändig rationalisering av taxerin gen.

Den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI) startades i sin nuvarande form efter 1979 års skogspolitiska beslut. Viss verksamhet av samma karaktär hade bedrivits i norra Sverige under ett par decennier. Syftet med ÖSI har varit att skapa underlag för samhällsplanering av olika slag, för skogsvårdsstyrelser- nas verksamhetsplanering och för framställning av fastighetsvisa skogsbruks- planer. Till skillnad från riksskogstaxeringen ger ÖSI data som är geografiskt definierade. Kommittén anser att ÖSI bör avslutas omedelbart. Förslaget har fått ett blandat bemötande. Flera remissinstanser har ansett att inventeringen bör slutföras så att den blir landstäckande.

För egen del har jag samma uppfattning som kommittén. ÖSI bör alltså avvecklas vid utgången av innevarande budgetår. ÖSI har kostat flera hundra miljoner kronor, kostnader som väsentligt överstiger vad som beräknades vid dess start. Därtill kommer att inventeringen redan från början har bekostats med skogvårdsavgiftsmedel som nu inte längre är tillgängliga. Givetvis är det insamlade materialet av visst värde, inte minst för skogsvårdsmyndigheten. Det bör därför utnyttjas så långt möjligt och lämpligt och liksom hittills ställas till andra användares disposition.

I skogvårdsorganisationens regi pågår sedan några år inventeringar av skyddsvärda nyckelbiotoper och sumpskogar. Dessa inventeringar finansieras

• Sida 75
•  Original

med skogsvårdsavgiftsmedel. Det är angeläget att de fullföljs så snabbt som Prop. 1992/932226 möjligt. Till Skogsstyrelsens förfogande bör därför ställas sammanlagt 115 miljoner lcronor för högst en fyraårsperiod. Medlen bör finansiera fortsatt inventering inom ramen för ett tidsbegränsat projekt. Några utfästelser om ytterligare medel för ändamålet bör inte göras.

Insatserna för bevarande av en biologisk mångfald kräver samordning av det material och kunskaper som finns i befintliga och pågående naturinventer- ingar. En sådan samordning bör ske i landskapsforrnat. Det är angeläget att inventeringsmaterialet ses i ett större perspektiv, eftersom det inte är möjligt att bevara den biologiska mångfalden genom åtgärder som planeras med ut- gångspunkt i bedömningar rörande ett enskilt arbetsobjekt.

Ökade kunskaper om vilka områden som bör skyddas och hur detta skall göras, byggda på förhållandena i större områden, möjliggör ökad flexibilitet och kan minska behovet av reservatsavsättningar. Dessa kunskaper gör det också möjligt att t.ex. avsätta reservat eller upprätta civilrättsliga avtal där det är mest angeläget. Inskränkningar i markägarens förfoganderätt skall härige- nom inte behöva tillgripas i onödigt stor omfattning och för onödigt lång tid

Inom storskogsbruket initieras nu på flera håll en verksamhet grundad på denna syn. Det faller sig naturligt med de omfattande skogsarealer som här finns hos resp. skogsägare. Det är angeläget att verksamheten för skydd av den biologiska mångfalden kan bedrivas enligt samma principer inom små- skogsbruket. Det är emellertid inte praktiskt möjligt att låta varje enskild skogsägare medverka i finansieringen av den uppgiftssammanställning som då behövs och som i huvudsak måste bygga på de olika inventeringarna som redan genomförs. Jag förordar i stället att skogsvårdsmyndigheten anvisas vissa medel för ändamålet. Som jag har antytt kommer en bättre samordning att leda till rationellare åtgärder som även minskar kostnaderna för den enskil- de skogsägaren. Denne bör i gengäld, som jag har anförti det föregående, för- utsättas ha en positiv inställning till att utan särskild ersättning skydda mindre biotoper.

Detta innebär således att den skogliga myndigheten i sin myndighetsutöv- ning inte endast skall ta hänsyn till förhållandena på den enskilda fastigheten, utan även väga in förhållandena i stöne områdeni syfte att minimera inskränk- ningarna i markägamas förfoganderätt.

6.3. Utbildning och forskning

Min bedömning: Den nya skogspolitiken ställer krav på ökade kun-

skaper genom utbildning av skogsägare, yrkesverksamma i skogsar- bete och tjänstemän. Den breda ansats som kännetecknar skogsforsk— ningen i dag måste bestå. Ytterligare forskningsinsatser behövs för att göra skogsnäringen mer konkurrenskrafti g på exportmarknaden och mer kundanpassad.

• Sida 76
•  Original

Kommitténs förslag överensstämmer i stora delar med min bedöm- ning. Någon tillfredsställande finansiering anges emellertid inte.

Remissinstansema: De flesta delar kommitténs syn på behovet av en förstärkt skogsforskning. Företrädare för skogsbruket kan inte acceptera att den kollektiva skogsforskningen skulle bli utan statliga medel.

Skälen för min bedömning: I den nyligen till riksdagen avlämnade propositionen om forskning för kunskap och framsteg (prop. 1992/93:170) har regeringen behandlat bl.a. den högre skogsutbildningen och forskningen på skogs- och skogsindustriområdena. I propositionen redovisas behovet av en reformerad skogsutbildning. För närvarande pågår inom Sveriges lant- bruksuniversitet en översyn av jägmästare-, skogsmästare- och skogstekniker- utbildningarna. Syftet är dels att skapa en bättre bas för framtida forskning, dels att utforma utbildningarna med hänsyn till vad arbetsmarknaden kräver. Hittills har i översynsarbetet noterats ett behov av färre utbildningar och ut- bildade inom skogsbruket. Vidare har det uppmärksammats problem med kvaliteten och omfattningen av skogsarbetareutbildningen. Den senare frågan kommer att studeras närmare inom Utbildnings- och Jordbruksdepartemen- ten. Det böri sammanhanget även uppmärksammas att fortbildningen inte får kommai bakgrunden. Den nya skogspolitiken och den snabba tekniska ut- vecklingen ställer krav på ökade kunskaper. Men också den ökade andelen skogsägare med bristande kunskaper om elementär skogsskötsel talar härför.

I propositionen om forskning förordas vidare att det sedan flera år pågåen- de forskningsprogrammet Skog och miljö fortsätter. Det uttalas att program- met bör kompletteras med nya insatser i ett brett forskningsprograrn om trä- kvalitet och träfiber. För att ytterligare stärka skogsforskningen pekas på be- hovet av omfördelning av medel inom Lantbruksuniversitetet Fortsatta insat- ser föreslås för verksamheten vid det branschägda skogsforskningsinstitutet SkogForsk.

Samlade innebär dessa insatser förutsättningar för en väsentlig förstärk- ning och förbättring av den grundläggande kunskapsnivån inom skogssek- torn.

6.4. Rådgivning och information

Min bedömning: Rådgivning kommer att vara ett viktigare medel i

skogspolitiken än hittills. Den behöver kompletteras med informations- insatser.

Kommitténs bedömning överensstämmer i huvudsak med min bedöm- ning.

• Sida 77
•  Original

Remissinstansema instämmer ikommitténs bedömning att rådgivning- ens betydelse kommer att öka. Flera har synpunkter på hur rådgivningen skall finansieras och vem som praktiskt skall svara för den.

Skälen för min bedömning: Idet föregående har jag framhållit att råd— givningen inom skogsbruket har varit ett viktigt komplement till skogsvårds- lagen under hela 1900-talet. Skogsvårdslagen har hittills endast ställt upp ram- arna för hur staten önskar att skogsägaren skall agera. De maktmedel som la— gen rymmer har utnyttjats först sedan lämnade råd inte har följts i tillräcklig utsträckning. Rådgivningen har på detta sätt lett till att omständliga admini— strativa förfaranden har kunnat undvikas.

I den nya skogspolitiken kommer rådgivningen att få en ökad betydelse. Den minskade detaljregleringen i kombination med ett ökat antal skogsägare som saknar föranlaingi lantbruket talar starkt för detta. Därtill kommer att rådgivningen måste ges en annan karaktär och ett annat innehåll än för när- varande. Kravet på bevarande av en biologisk mångfald leder till att rådgiv- ningen måste rymma frågor som rör ekologi i vid mening och kulturrniljö— frågor. Det är frågor som således inte omfattar ekonomiska incitament för skogsägare, men som för samhället i stort är väsentliga för utvecklingen.

Givetvis kommer rådgivningsbehovet att innefatta även frågor som rör den ekonomiska driften av skogsfastigheten. Sådan rådgivning är även i fortsätt- ningen i första hand en uppgift för skogsägamas egna organisationer. I viss utsträckning bör den kunna tillhandahållas även av den statliga skogsmyndig- heten. Denna typ av rådgivning ärett egenintresse för skogsägaren och bör sålunda betalas av honom själv.

Den mer grundläggande rådgivningen, som jag tidigare har berört, bör även den så långt möjligt finansieras av skogsägaren. Det ligger emellertidi sakens natur att det inte är rimligt att låta skogsägaren betala den rådgivning som är ett ledi tillsynen enligt lagstiftningen. Denna är ju inte direkt efterfrå— gad och kan inte heller fördelas jämnt över hela skogsägargruppen. Hit hör även viss olycksfallsförebyggande rådgivning till självverksamma skogsäga- re. Staten bör mot denna bakgrund finansiera sådan rådgivning även i fort— sättningen.

Vad gäller den informationsverksamhet som skogsmyndigheten bedriver har den varit ett viktigt komplement till rådgivningen. Denna infomation kan komma till uttryck på olika sätt. Skogsstyrelsen har under en lång följd av år inom ramen för sin förlagsverksamhet producerat högklassiga läroböcker, foldrar, filmer och annat informationsmaterial. Verksamheten, som i huvud- sak finansieras med försäljningsintäkter, har en viktig skogspolitisk funktion och ett mycket gott rykte och bör drivas vidare. Viktigt i sammanhanget är att bygga vidare på den opartiska ställning som infonnationsverksamheten har getts under senare år.

Introduktionen av en ny skogspolitik kommer tillfälligt att ställa höga krav på myndigheten. Det är viktigt att den nya skogspolitiken så snart som möjligt förankras inom hela skogsbruket. Med hänsyn bl.a. till det stora antalet skogs—

• Sida 78
•  Original

ägare krävs särskilda insatser härför. Skogsstyrelsen bör därför anvisas sär- Prop. 1992/932226 skilda medel för detta.

7. Statligt ekonomiskt stöd

Mitt förslag: Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket begrän- sas kraftigt. Tills vidare bör det regelmässigt endast lämnas till natur- och kulturvårdsåtgärder, ädellövskogsbruk och kalkning av skogs- mark.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén har dessutom föreslagit stöd till planering av skogsvägar.

Remissinstansema: Några remissinstanser, bl.a. Skogsstyrelsen och Vägverket, har förordat att bidraget till skogsvägar återinförs. I fråga om skogsmarkskalkning är meningarna något delade. Flera vill att stödet skall ökas och att skogsägarna inte skall behöva bidra till kostnaderna. Andra anser att kunskaperna inte är tillräckliga för en storskalig verksamhet.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande skogspolitik skall skogsbruket i princip vara självfinansierat. De krav som ställs i skogvårdslagen skall så- lunda tillgodoses utan statligt stöd. Endast ide fall det är ett samhällsintresse att få till stånd en skogsvård som går utöver vad som anses som skäliga krav på den enskilde skogsägaren skall statligt ekonomiskt stöd kunna ges. Omfatt- ningen av det statliga stödet har varierat häftigt under det senaste decenniet. Finansieringen av stödet hari allt högre grad skett med skogsvårdsavgiftsme- del. De allra senaste åren har denna finansiering kommit att gälla alla bidrag till skogsbruket.

För innevarande budgetår kan bidrag ges, delvis inom ramen för en regio- nalpolitisk försöksverksamhet, till skogsvårdsåtgärderi Norrlands inland, ädellövskogsbruk, natur- och kulturvårdsåtgärder samt bidrag vid storm- och insektsskador. Kommitténs förslag innebär att samtliga dessa stöd avvecklas utom bidraget till ädellövskogsbruk. Därtill föreslår kommittén att skogsvårds- styrelsema skall kunna bidra med stöd till planering av skogsvägar.

För egen del vill jag betona gällande princip för skogsägarens kostnadsan- svar. För en mer strikt tillämpning av denna talar numera den omläggning av näringspolitiken som har beslutats av regering och riksdag. Den innebär en ökad frihet för företagarna som tar sig uttryck bl.a. i en minskad skatte- och avgiftsbelastning. I gengäld får företagen klara sig utan eller med minskat statligt ekonomiskt stöd. En påtaglig förändring för skogsbrukets del är att Skogsvårdsavgiften har avskaffats.

Mot denna bakgrund anser jag, i likhet med kommittén, atti huvudsak allt generellt statligt ekonomiskt stöd till skogsbruket bör avskaffas. Till skillnad från kommittén är jag inte beredd att föreslå ett återinförande av ett stöd för planering av skogsvägar. Jag är visserligen medveten om behovet av att

• Sida 79
•  Original

skogsvägnätet utformas optimalt och att vägar inte byggs i onödan och med felaktig sträckning. Det bör emellertid ligga i skogsägamas eget intresse att även i fortsättningen utnyttja skogsvårdsstyrelsemas kompetens på detta om— råde. Härigenom kan kostnaderna för vägbyggandet minska väsentligt. Med hänsyn till vad som iolika sammanhang har uttalats om förmånligare skatte— regler vill jag erinra om att en skogsväg numera får avskrivas under en tioårs- period mot tidigare 20 år. Är den av mycket kortvarig nytta får den skrivas av omedelbart.

De statliga bidragen till ädellövskogsbruk är en viktig del i det beslut som fattades orn bevarandet av ädellövskogama. Bidragen är sålunda ett komple- ment till lagstiftningen. Det framgår särskilt av denna. Mot den bakgrunden förordar jag att det även i fortsättningen skall kunna lämnas bidrag till anlägg- ning och skötsel av ädellövskog inom ramen för ett aktivt ädellövskogsbruk. Kostnadema härför beräknar jag till 20 miljoner kronor för nästa budgetår. Jag hardärvid inte räknat in det stöd som kan lämnas inom ramen för jordbru- kets omställning.

Sedan några år har statligt bidrag kunnat lämnas till naturvårds- och kultur- vårdsåtgärder i skogsbruket. Bidragen har finansierat aktiva åtgärder. De är därför ett viktigt inslag i vården av vårt landskap. Mot bakgrund härav bör stöd för dessa ändamål kunna lämnas även ifortsättningen. Jag beräknar kost- naderna för detta stöd till 15 miljoner kronor för nästa budgetår. Frågan om intrångsersättningar m.m. återkommer jag till i det följande (avsnitt 8).

Det pågår en brett upplagd, storskalig försöksverksarnhet med kalkning av skogsmark. Syftet med försöksverksamheten är att skaffa erfarenheter för en löpande verksamhet på området. Försöken leds av Skogsstyrelseni samarbe- te med andra berörda myndigheter och organisationer. Den är koncentrerad till Syd- och Västsverige. För verksamheten har innevarande år anvisats drygt 9 miljoner kronor.

Kommittén har föreslagit ett successivt ökat kalkningsprogram, där skogs- ägarna bidrar till kostnadema för verksamheten med 20 %. Statens del har be- räknats till 15 miljoner kronor nästa budgetår och 50 miljoner kronor budget- året 1997/98.

För egen del vill jag framhålla nödvändigheten av att vi dels minskar de inhemska förorenande utsläppen från industrier, trafik, m.m., dels fortsätter att påverka beslutsfattare i de länder i vår omgivning från vilka omfattande föroreningar sprids till vårt land. De forskare som närmare studerar förore- ningamas effekter häri vissa avseenden olika uppfattningar om resultaten av en skogsmarkskalkning. Med hänsyn till det stora behovet av att vidta åtgär- der mot föroreningamas effekter förordar jag att verksamheten utökas. l lik- het med kommittén finner jag det rimligt att berörda skogsägare bidrar med 20 % av beräknad kostnad för kalkningsåtgärder som vidtas på deras mark. Med hänsyn till de delade meningar som finns om kalkningen bör den fort- sätta som en försöksverksamhet tills ytterligare kunskaper har erhållits av den hittills bedrivna verksamheten och andra försök. För nästa budgetår beräknar jag statens del av kostnaderna till 15 miljoner kronor. Resultaten av utförda

• Sida 80
•  Original

försök och möjligheterna att finansiera verksamheten, t.ex. med en särskild avgift eller skatt, får bestämma den framtida omfattningen. I detta samman- hang bör även frågan om hur stor del som skall finansieras av berörda skogs- ägare tas upp till förnyad prövning.

Det förekommer även mera indirekta ekonomiska stöd till skogsbruket. Jag tänker då närmast på statens insatser för beredskapsarbeten i skogsbruket och för regionalpolitiskt motiverade åtgärder. Genom dessa tillförs skogsbru— ket ett statligt stöd jämförbart i huvudsak med statsbidragen till skogsvård m.m. Kommittén har uttalat sig positivt om sådana åtgärder.

Även jag anser att skogsbruket är ett viktigt underlag för sysselsättning och försörjning. Insatseri skogsbruket är ofta effektiva som sysselsättnings- skapande åtgärder och genererar framtida sysselsättning och inkomster. I re- gionalpolitiken kan insatser för skogsbruket vara värdefulla De erfarenheter av denna verksamhet som har vunnits under en lång följd av år bör utnyttjas äveni fortsättningen. I den mån det blir aktuellt med sysselsättningspolitiska eller regionalpolitiska insatser i skogsbruket bör de praktiskt administreras som hittills. Detta bör gälla även eventuellt fortsatt stöd till skogsplantering inom ramen för jordbrukspolitiken.

8. Bevarande av den biologiska mångfalden

Mitt förslag: För att stärka skyddet av den biologiska mångfalden av-

sätts ytterligare skogsmark som reservat. Avsättningstakten höjs i för- hållande till dagsläget.

Kommitténs förslag överensstämmeri sina grundläggande delar med mitt förslag.

Remissinstansema: Remissinstansema är eniga om behovet av att öka reservatsavsättningama i stora delar av landet. De flesta är kritiska "till den föreslagna preciseringen av ett mål för reservatsavsättningar. Några anser att staten bör använda sin mark som bytesmark. Domän AB uppskattar att (2 15 % av den produktiva domänskogsmarken nedanför fjällnäragränsen är un- dantagen från skogsbruk genom naturhänsyn eller reservat. Flertalet är myck- et skeptiska när det gäller finansieringen och ersättningsreglema.

Skälen för mitt förslag: I det föregående har jag ingående redovisat behovet av att värna den biologiska mångfalden och att skogen brukas så att växt— och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Jag har också översiktligt redovisat hur jag ser på sambandet mellan olika medel för att till- godose detta behov.

Kommitténs förslag innebär bl.a. att resurser skapas så att 5 % av den pro- duktiva skogsmarken kan vara avsatt som reservat efter en 30-årsperiod. För- slaget omfattar en ökning av det årliga anslaget för förvärv av skogsmark från

• Sida 81
•  Original

de 126 miljoner kronor som utnyttjades för naturreservat på skogsmark bud- getåret 1992/93 till 280 miljoner kronor. Remissinstansema har uttryckt vitt skilda synpunkter på förslaget. De flesta har kritiserat den föreslagna preci- seringen av reservatsarealen. En del anser att målet är för lågt satt. Andra in- vänder mot förslaget att sätta upp ett arealmål.

Den grupp av vetenskapsmän, vars promemoria kommittén har tagit initia- tiv till och som vissa remissinstanser hänvisar till, utgår i ett grundaltemativ från att skogsbruket inte förändras i förhållande till den utformning det har haft under de senaste decennierna Detta alternativ kräver, enligt forskarna, att i stort sett alla befintliga arealer av äldre naturskogsliknande bestånd behöver säkerställas i form av reservat. Det motsvarar en kraftig ökning av reservats- arealen upp tillm 15 % av skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen. Fors— kargruppen förespråkar emellertid att dagens skogsbruksmetoder bör förän- dras, så att skogsbruket mer efterlilmar de naturliga störningsregimer skogs- bestånd och landskap utsattes för. En sådan ny inriktning skulle kunna mer än halvera reservatsbehovet.

För egen del vill jag anföra följande. Den skogspolitik som jag förordat i det föregående utgår på ett helt nytt sätt från vårt nationella och internationella ansvar föratt bevara biologisk mångfald och de växt- och djurarter som natur- ligt lever i Sverige. Mitt förslag till miljömål, ändringar i skogsvårdslagstift- ningen och andra åtgärder som främjar ett mångformigt och hållbart skogs- bruk ändrar därför förutsättningama för en bedömning av reservatsbehovet i den riktning som forskarna förespråkat.

Vid bedömningen av hur stor del av skogsmarken som behöver avsättas som reservat bör hänsyn tas till andra åtgärder som vidtas för att bevara den biologiska mångfalden och uppfylla miljömålet. Jag tänker då på den normala hänsyn som skall tas vid alla åtgärder i skogsbruket. Men också på tillämp- ningen av biotopskyddet, skyddet för våtmarker, hänsynstagandei gränslan- det mellan skogsmark och jordbruksmark och frivilliga åtaganden. Denna inställning styrks av flera remissinstanser.

Idet föregående har jag redovisat min uppfattning att de åtgärder som be- hövs för att bevara den biologiska mångfalden inte kan begränsas till enskilda bestånd eller ens fastigheter, utan måste utgå från kunskaper om hela land- skapsavsnitt. Med den ordning som jag har förordat kan man också ge verk— samheten en annan tidsdimension än vad som är normalt. Genom att skydda olika områden under skilda tidsperioder är det många gånger möjligt att avstå från för både staten och markägaren dyrbara reservatsavsättningar som än- nars hade tett sig nödvändiga. Sådana tidsbegränsade skydd kan åstadkom- mas genom civilrättsliga avtal mellan markägaren och staten, t.ex. för att un- der viss tid överhålla avverkningsmogna bestånd och på så vis öka andelen gammal skog i landskapet. När det gäller de stora markägarna bör detta oftast kunna ske utan några kostnader för staten genom frivilliga insatser av det slag som Domän AB har redovisati sitt remissvar. landra fall kan det bli aktueut att förordna om reservat utan att ägareförhållandet ändras och med en varierad

• Sida 82
•  Original

grad av inslc'änkningar. I ytterligare andra fall kan långtgående inskränkning- ar genom reservatsavsättningar inte undvikas om skyddssyftet skall nås.

Av vad jag nu har anfört framgår att miljömålet skall tillgodoses genom en kombination av ökade reservatsavsättningar och en skärpt tillämpning av na- turvårdshänsynen. För att bevara den biologiska mångfalden krävs enligt min mening arten relativt stor andel av skogen består av äldre bestånd samt att äld- re lövträdsdominerade bestånd finns väl spridda över landet.

Kommittén har valt att ange ett arealmål för behovet av naturreservat på skogsmark. Forskargruppens rapport klargör att det finns ett avsevärt behov av nya reservat. Men gruppen har inte preciserat någon bestämd areal som be- höver skyddas iett läge där skogspolitiken förändras. Skälet är givetvis att be— hovet i så hög grad hänger samman med graden av hänsyn i skogsbruket. Det böri detta sammanhang noteras att mina förslag går längre ifråga om natur- vårdshänsyn i det ordinarie skogsbruket än vad kommittén har föreslagit.

Enligt min uppfattning är det mot bakgrund bl.a. av forskargruppens rap- port uppenbart att ambitionerna beträffande reservatsbildningar måste höjas. Även i ett läge där skogsbruksmetodema förändras i miljövänlig riktning är det nödvändigt att åstadkomma nya reservati högre takt än i dag. Denna ök- ning bör iförsta hand orienteras till södra och mellersta Sverige samt till norra Sveriges kustland.

Det är ytterst angeläget att utvecklingen av den biologiska mångfalden i skogen nu noga följs upp. Myndigheterna måste ha en god bild av tillståndet för de växt- och djurarter SOm naturligt hör hemma i skogen för att kunna till- lärnpa de olika styr- och stimulansåtgärder som står till buds. Mot denna bak- grund anse-r jagatt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen bör ges i uppdrag att fortlöpande utvärdera den nya skogspolitikens effekter på den biologiska mångfalden och följa upp hur reservatsavsättningama och de olika åtgärderna i skogsbruket bidrar till att uppfylla miljömålet.

Senare, när praktiska erfarenheter av den nya skogspolitiken har vunnits, kan det vara lämpligt att formulera ett riktvärde för reservatsbildningama på lång sikt. Det bör härvid inte uteslutas att en nivåi storleksordningen 5 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen kan vara nödvän- dig att uppnå. I uppdraget till myndigheterna bör ingå att bedömningar skall göras av hur omfattande behoven långsiktigt kommer att vara.

Med den inriktning jag nu har skisserat av hur den biologiska mångfalden skall värnas behöver nya resurser avsättas. Jag beräknar de sammanlagda kosmadema för intrångsersättningari fjällskogar och biotopskyddet samt kostnader för ersättningar enligt de nyss nämnda avtalen till ca 20 miljoner kronor nästa budgetår. Härtill kommer kostnader för skogsvårdsmyndig- hetens hantering av verksamheten. För ytterligare reservatsavsättningar bör avsättas 55 miljoner kronor. Huvuddelen av de samlade resurserna för in- rättande av reservat m.m., 190 445 000 kr, kommer att användas för skogs- reservat.

Det är viktigt att de samlade resurserna för avsättning av skogsreservat utnyttjas effektivt. Naturvårdsverket böri samråd med Skogsstyrelsen verka

• Sida 83
•  Original

för att så sker. Det omfattande inventeringsunderlag som redan finns bör kun- na utgöra en värdefull utgångspunkt för beslut om resursanvändningen.

9. Skogsvårdsmyndigheten

Min bedömning: Det behövs även i fortsättningen statliga myndighets-

funktioner som för ut och verkställer skogspolitiken. Förändringar av den regionala organisationen bör avvakta ställningstagandena till Re- gionberedningens pågående arbete.

Kommitténs förslag överensstämmer med min bedömning i fråga om behovet av en skogsvårdsmyndighet. Kommittén har dessutom föreslagit att en kraftig regional rationalisering av organisationen genomförs nu.

Remissinstansema är splittradei fråga om den regionala organisatio- nen. Vissa förordar en fortsatt fristående organisation, andra, bl.a. många länsstyrelser, att skogsvårdsstyrelsema inordnas i länsstyrelserna. Några efterlyser ytterligare utredning av organisationsfrågan.

Skälen för min bedömning: Skogsvårdsstyrelsema skapades i nära anslutning till beslutet om den första skogsvårdslagen i början av detta år- hundrade. I början av 1940-talet tillkom Skogsstyrelsen som en central statlig myndighet på skogsområdet. Skogsstyrelsen gavs bl.a. uppgiften att utöva tillsyn över skogsvårdsstyrelsemas verksamhet. Dessa var inte statliga myn- digheter, utan en form av offentligrättsliga organ med statlig överinsyn och med bidrag från staten för sin verksamhet. En särskild lagstiftning reglerade skogsvårdsstyrelsemas verksamhet. Genom riksdagens beslut år 1981 för- statligades skogsvårdsstyrelsema (prop. 1980/811136, bet. l980/81:JOU25, rskr. 1980/8l:295). I ansluming därtill övertog staten utan vederlag alla till- gångar hos skogsvårdsstyrelsema i form av fastigheter, plantskolor m.m. Genom beslutet blev Skogsstyrelsen chefsmyndighet för skogsvårdsstyrel- sema. Med åren har verksamheten inom Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyr- elsema alltmer vävts samman. Den samlade organisationen verkar numera i hög grad som en stor myndighet eller organisation eller som en välintegrerad koncern. Det finns en skogsvårdsstyrelse ivarje län. Skogsvårdsstyrelsema i Kristianstads och Malmöhus län har dock gemensamt kansli. Motsvarande gäller skogsvårdsstyrelsema i Stockholms och Uppsala län. Skogsvårdsstyr- elsema har en lokalt väl förankrad organisation genom en distriktsindelning med lokalt stationerad personal. Förutom myndighetsuppgifter har skogs- vårdsstyrelsema en uppdragsverksamhet riktad till andra myndigheter, kom- muner, organisationer, företag och enskilda. De medverkar även i den kom- mersiella produktionen av skogsfrö och skogsplantor som Skogsstyrelsen har ansvaret för.

Kommittén har mot bakgrund bl.a. av sina förslag till förändringar av skogspolitiken och det faktum att bortfallet av Skogsvårdsavgiften minskar

• Sida 84
•  Original

basen för verksamhetens finansiering föreslagit dels att skogsvårdsstyrel- semas organisation ändras snarast, dels att Skogsstyrelsens organisation ses över när den nya skogspolitiken har förankrats. Kommitténs förslag i fråga om skogsvårdsstyrelsema innebär främst en regionalisering av organisationen till 10 regioneri stället för som nu 22. En sammanslagning med länsstyrelser- na avfärdas av kommittén.

Vid remissbehandlingen har vitt skilda synpunkter framförts på förslagen, allt från en total integreringi länsstyrelserna till en längre gående regionali- sering än vad kommittén har tänkt sig.

För egen del vill jag anföra följande. Skogspolitiken berör en mycket stor del av Sveriges landareal, 240 000 brukningsenheter och ett avsevärt större antal skogsägare som skiljer sig åt i fråga om bakgrund, utbildning, tradition och ålder. Därtill kommer att skogsbruk och skogspolitik har kommit att bli en angelägenhet för allt fler människor utanför kretsen skogsägare. Den nya skogspolitiken markerar detta faktum ytterligare. Den förstärker dessutom kravet på en förtroendefull och nära kontakt mellan staten och alla som verkar i skogsbruket. Med hänsyn till detta anser jag att det även i fortsättningen be- hövs statliga myndighetsfunktioner som för ut och förankrar skogspolitiken direkt hos skogsägarna och i förtroendefullt samarbete med dem. I det sam— manhanget är en lokalt förankrad organisation av avgörande betydelse.

På ett område är enligt min mening tiden nu mogen för en annan ordning än hittills. Det gäller produktionen och försäljningen av skogsfrö och skogs- plantor. Jag återkommer i det följande till den frågan.

Skogsvårdsorganisationens ökade sektorsansvar för miljöfrågorna kom- mer att förändra sammansättningen av arbetsuppgiftema. Det kommer också att förstärka behovet av sådan vidareutbildning av personal som pågår inom organisationen. Jag tänker då bl.a. på den utbildning i ekologi m.m. som sker på högskolenivå. Jag är övertygad om att organisationen härigenom kan leva upp till det ansvar som följer av mina förslagi det föregående ifråga om hand- läggningen av vissa ärenden enligt naturvårdslagen.

Vad så gäller den närmare utformningen av organisationen vill jag anföra följande.

I och för sig anser jag att det är angeläget att så snart som möjligt åstad- komma en rationell regional organisationsstmktur. Kommitténs förslag till indelningi tio regioner är som jag ser det tilltalande. Å andra sidan finns det skäl mot att redan nu binda en regionindelning enligt förslaget. Jag syftar där- vid på det pågående arbetet inom Regionberedningen (C 1992:O6). Bered- ningen har i uppdrag att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Det är därför naturligt att den framtida skogsvårdsarganisationen utreds även inom ramen för Regionbered— ningens arbete. Det innebär bl.a. att det för närvarande inte är lämpligt att ta slutlig ställning till en ändrad regionindelning för skogsvårdsstyrelsema. Den frågan bör i stället anstå till dess att Regionberedningen har lämnat sina för- slag. Vissa ändringar kan emellertid bli aktuella redan innan beredningen har slutfört sitt arbete. Jag syftar då på det förhållandet att besparingskrav kan ge

• Sida 85
•  Original

anledning till en samordning av funktionerna vid vissa av de mindre skogs- vårdssryrelsema.

Det är angeläget att man i den framtida myndighetsorganisationen på ett bättre och mer effektivt sätt får en samordning av olika statliga myndighets- uppgifter på regional nivå. Det gäller inte minst de frågor som har med de are- ella näringarna att göra. Det är också viktigt att integrera de naturvårdsfrågor som har anknytning till dessa näringar inom en sådan myndighet. Skogs- vårdsorganisationens lokala förankring och obyråkratiska arbetssätt är en tillgång som måste tas till vara.

Kommittén förordar att en anpassning av Skogsstyrelsens organisation bör anstå till dess den nya skogspolitiken har fått stadga. Jag har förståelse för den inställningen. Skogsstyrelsen får omfattande arbetsuppgifter med regel- förenklingar, utbildning, inforrnationsverksamhet och organisationsföränd— ringar som kommer att belasta personalresursema de allra närmaste åren. Ävenom den nya skogspolitikeni det längre perspektivet inte påverkar Skogs- sryrelseni samma utsträckning som skogsvårdsstyrelsema anser jag att vissa angelägna förändringar inte bör anstå i onödan. I den utsträckning Skogsstyr- elsen finner det lämpligt bör sålunda redan på ett tidigt stadium modemisering- arkunna göras av organisationsstrukturen centralt. Om det därvid behövs be- slut av regeringen får jag återkomma till frågan.

10. Frö- och plantverksarnheten

Mitt förslag: Skogsvårdsorganisationens verksamhet med produk-

tion av skogsfrö och skogsplantor förs över till ett aktiebolag. Fast egendom som är statens och som utnyttjas iverksarnheten överförs till bolaget. Vid lämpligt tillfälle bör hela eller delar av verksamheten pri- vatiseras.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort "med mitt. Kommittén föreslår dessutom att en särskild utredning görs i frågor som rör frö- och plantförsörjning.

Remissinstansema: Flertalet av de remissinstanser som har kommen- terat förslaget ställer sig positiva till en bolagisering. Förslaget tillstyrks av '

bl.a. Konkurrensverket, Statskontoret, Skogsägarnas riksförbund, Natur- skyddsföreningen och Trädgårdsnäringens riksförbund. Skogsstyrelsen an- ser att det statliga engagemanget i frö— och plantverksarnheten bör bestå ge- nom att verksamheten divisionaliseras. Skogsarbetareförbundet förespråkar också en divisionalisering inom skogsvårdsorganisationen. SkogForsk anser att fröplantager inte bör ingå iett bolag eftersom dessa inte är lönsamma och således riskerar nedläggning. Få remissinstanser har lämnat synpunkter på kommitténs förslag om att utreda vissa frågor om den svenska plantproduk- tionen.

• Sida 86
•  Original

Skälen för mitt förslag: Alltsedan skogsvårdsstyrelsema kom tilli Prop. 1992/93226 början av 1900-talet har det varit en viktig uppgift för dem och sedermera för Skogsstyrelsen att garantera tillgången på skogsodlingsmaterial för det privata enskilda skogsbruket. Verksamheten har varit ett av medlen för att uppnå de skogspolitiska målen att främja en god skogsvård och en långsiktig hög skogsproduktion. Domänverket, de stora skogsbolagen och vissa stöne pii- vata skogsägare har i huvudsak själva svarat för sin försörjning av frö och plantor. Vid förstatligandet av skogsvårdsstyrelsema anförde dåvarande che- fen för Jordbruksdepartementet bl.a. att det är betydelsefullt att skogsbrukets behov av högkvalitativt skogsodlingsmaterial kan tillgodoses till rimliga pri- ser (prop. 1980/81:136). Han ansåg med hänvisning till plantproduktionens biologiska, tekniska och ekonomiska problem och till önskemålet om en snabb och fullvärdig skogsodling det vara lämpligt att staten genom skogs- vårdsorganisationen engagerar sig i frö- och plantförsörjningen för att i första hand tillgodose det enskilda mindre skogsbrukets behov. Riksdagen hade ingen erinran mot detta (bet. l980/81:JoU25, rskr. 1980/81z295).

Sedan dess har Skogsstyrelsen haft till uppgift att tillgodose skogsbrukets behov av skogsodlingsmaterial, i den mån det inte sker på annat sätt. Verk- samheten skall bära sina egna kostnader. Skogsvårdsstyrelsemas uppgift är att medverka i skogsbrukets frö— och plantförsöijning.

Under de senaste åren har i genomsnitt planterats ca 500 miljoner skogs- plantori Sverige varje år. Skogsvårdsorganisationen svarar för drygt en tred- jedel av produktionen, Domän AB och andra skogsbolag för ca 40 % och pri- vata plantskolor för 25—30 %. Åtminstone sex av tio privata mindre skogs— ägare, som planterade någon gång under åren 1987—1991, köpte plantor av skogsvårdsorganisationen. Marknaden präglas sedan några år av en viss över- kapacitet som delvis är betingad av konjunkturläget.

Skogsvårdsorganisationen har 19 plantskolor lokaliserade på olika ställen i landet. Därtill kommer ett antal kyl- och frysterrninaler där plantor kan lagras i samband med distributionen till skogsägarna. Behovet av frö tillgodoses ge- nom insamling i skogsbestånd och genom produktion i fröplantager. Viss im- port av främst granfrö förekommer. Försäljning och leverans av plantor till en- skilda skogsägare sköts huvudsakligen av skogvårdsstyrelsemas distriktsperso- nal. Frö- och plantverksamhetens ekonomi redovisas skild från annan upp- dragsverksarnhet.

Riksrevisionsverket (RRV) har analyserat det statliga engagemanget i frö- och plantproduktionen. Verket drar den slutsatsen att den marknadsmässiga och produktionstekniska utvecklingen under l980-talet har försvagat bärkraf- ten i de ursprungliga skogspolitiska motiven för en kommersiell statlig plant- produktioni myndighetsforrn. RRV anför vidare bl.a. följande. I takt med ökande marknadskonkurrens har det skogspolitiska uppdraget till skogs- vårdsorganisationens plantverksamhet blivit oklart med tilltagande konflikt mellan skogspolitiska och företagsekonomiska mål. Skogsvårdsorganisa- tionens plantverksamhet visar på överskott i det årliga resultatet, men upp- fyller inte statens avkastningskrav på förräntningspliktigt kapital. De struktu-

• Sida 87
•  Original

rella problemen kommer att fördjupas under de närmaste åren till följd av en fortsatt försämrad efterfrågeutveckling, varför en omstrukturering och finan— siell rekonstruktion av verksamheten bör genomföras. En utvecklad myndig- hetsroll inom frö- och plantverksarnheten blir enligt RRV allt svårare att för- ena med skogsvårdsmyndighetens kommersiella intressen på samma område. Även om den kommersiella plantverksarnheten ger visst stöd för myndighets- verksarnheten har detta inte avgörande betydelse för möjligheterna att fullgöra myndighetsuppgiften. Allt talar enligt RRV för en separation av myndighets- uppgiftema från den affärsdrivande plantverksarnheten. RRV redovisar tre organisationsmodeller, nämligen en bolagisering av hela plantverksarnheten, en bolagisering av enbart plantproduktionen och en divisionalisering av plantverksarnheten. RRV föreslår sammanfattningsvis att skogsvårdsorga- nisationens kommersiella frö- och plantverksamhet avvecklas i nuvarande form och att staten bildar ett aktiebolag för produktion, försäljning och distri- bution av skogsodlingsmaterial. RRV anser att förändringen bör föregås av en omstrukturering och finansiell rekonstruktion av den nuvarande plant- verksamheten i syfte att ge det nya plantbolaget goda affärsmässiga förutsätt- ningar. Förändringsarbetet bör inledas skyndsamt med hänsyn till det aktuella marknadsläget och de relativt långsiktiga ekonomiska åtagandena som gäller för plantproduktionen. RRV anser i fråga om fröverksarnheten att flera skäl talar för att ett statligt plantproducerande företag, i likhet med andra större plantproducerande bolag, förfogar över sin egen fröförsörjning. Uppbyggna- den av det föreslagna plantbolaget bör därför kunna ske med inriktning på att fröverksamheten integreras med plantverksarnheten i det nya företaget.

Näringsfrihetsombudsmannen har ien granskning av verksamheten starkt understrukit att försäljningsverksamheten bör skiljas från myndighetsperso- nalens uppgifter.

Kommittén har redovisat en rad motiv både för och emot ett statligt engage- mangi frö- och plantproduktionen. Kommittén anser attde skogspolitiska mo- tiven härför har minskat i betydelse. Dessutom kan enligt kommittén en viss minskning av plantbehovet förutses eftersom det in gåri den nya skogspolitik— en att andelen avverkningar med efterföljande plantering tillåts att minska till förmån för andra avverkningsforrner. Kommittén anser att en bolagisering av frö— och plantverksarnheten måste ske sammanhållet, bl.a. därför att verksam- heterna redan i dag är integrerade.

För egen del vill jag först slå fast att det redan med gällande skogspolitik är skogsägarens ansvar att vidta de återväxtåtgärder som behövs efter awerk- ning. Denna grundprincip föreslås inte ändrad. Det är sålunda skogsägaren själv som skall se till att de skogsplantor eller skogsfrö som används uppfyl- ler lagstiftningens lcrav både i fråga om kvalitet och antal. Å andra sidan har han rätt att kräva tydlig varudeklaration av det frö och de plantor som bjuds ut.

Med hänsyn till att skogsägandet är så spritt över hela landet och att omfatt- ningen av skogsbruket skiljer sig så starkt mellan olika fastigheter och skilda år, har det varit en styrka att Skogsvårdsorganisationen har bedrivit frö- och

• Sida 88
•  Original

plantproduktioni så stor omfattning under en följd av år. Jag vill särskilt fram- hålla att det inte har varit fråga om någon subventionerad verksamhet. Där- emot har det blivit alltmer uppenbart att det är svårt att slcilja på en kommer- - siell verksamhet och myndighetsverksarnheti anslutning till marknadsför- ingen av produkterna. Detta har särskilt påpekats av Näringsfrihetsombuds- mannen.

Vad jag nu har sagt talar, liksom den av regeringen tillämpade principen att kommersiell verksamhet inte skall bedrivas i myndighetsform, för att skogs- vårdsorganisationens frö- och plantverksamhet helt skiljs av från organisatio- nens övriga verksamhet och att den samlad överförs till ett aktiebolag. Detta innebär bl.a. att skogsvårdsorganisationens anställda i fortsättningen inte skall engageras i marknadsföring och distribution av skogsfrö och skogsplantor.

Ombildningen bör ske så snart som möjligt Målet bör vara att den skall vara . helt genomförd senast den 1 januari 1994. _.

Mitt förslag innebär att staten kommer att vara engageradi frö- och plant- produktionen tills vidare men i annan företagsform. Jag anser emellertid att strävan bör vara att finna andra ägarintressen för hela eller delar av. verksam- heten. Jag vill dock framhålla att min bedömning i detta avseende inte innebär att verksamheten skall styckas upp. Tvärtom är det viktigt att den kan drivas vidarei samlad form. Vid lämpligt tillfälle och ilärnplig omfattning bör verk- samheten sålunda kunna privatiseras. Statens ägardel bör kunna minskas an- tingen genom försäljning av aktier eller genom nyemission riktad till annan än staten. Detta är i linje med riksdagens beslut i december 1991 om privatisering av. statligt ägda företag (prop. 1990/91:69, bet. 1990/91 :NU10, rskr. 1990/91:92).

En bolagisering bör formellt ske så att ett nybildat aktiebolag tar över verk- samheten med tillhörande tillgångar och skulder. Det bör ske med utgångs- punkt i det bokförda värdet. Tillgångarna utgörs av både fast och lös egen- dom. Även de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med verksam- heten bör, om det är rättsligt möjligt, tas över av bolaget. Överföringen sker genom att bolaget förvärvar samtliga tillgångar och skulder i frö— och plant- verksarnheten. Detta möjliggörs genom att staten tecknar aktieri bolaget.

Vad gäller pensionsåtagandena gäller i likhet med överlåtelse av statlig verksarnheti övrigt att avtal skall träffas mellan staten och motparten om hur betalningsskyldigheten för de upparbetade pensionsåtagandena i verksam- heten skall överföras till motparten. Huvudregeln är att statliga verksamheter som skall bolagiseras tar med sig de pensionsåtaganden som är upparbetade i verksamheten. Ansvaret för de pensionsåtaganden som hänför sig till frö— och plantverksarnheten bör således övertas av bolaget. Detta får betydelse för den avknoppade verksamhetens ekonomiska ställning genom att pensionsskulden skall balanseras mot tillgångarna i form av realkapital m.m.

Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma villkoren för överför- ingen av tillgångar och skulder.

• Sida 89
•  Original

Jag vill i detta sammanhang redovisa att jag har för avsikt att snarast före- slå regeringen att en utredningsman tillsätts för att förbereda och efter riks- dagsbeslutet praktiskt genomföra bolagiseringen.

Som jag har redovisat idet föregående finns det av flera skäl anledning att vidta åtgärder för en strukturrationalisering av verksamheten. En sådan ratio- nalisering, som bör göras så snart som möjligt, måste innebära såväl slutlig nedläggning och samordning av verksamhet som nedläggning tills vidare. Det bör ankomma på Skogsstyrelsen eller det nya bolaget att besluta om detta.

11. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Jordbruksdepartementet upp- rättats förslag till

1. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

2. lag om ändring i vattenlagen (19831291),

3. lag om ändring i lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

4. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

5. lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318),

6. lag om ändring i plan— och bygglagen (1987:10). Lagförslaget 2 har upprättats i samråd med Statsrådet Laurén, förslagen 3 och 4 efter samråd med chefen för Miljö- och naturresursdepartementet och förslaget 6 efter samråd med statsrådet Thurdin.

12. Specialmotivering

12.1. Skogsvårdslagen 1 &

Paragrafen har sin motsvarighet i nuvarande 1 5.

I paragrafen ges i första stycket en sammanfattande beskrivning av stats— makternas krav i fråga om skötseln av landets skogar. Som framgår av den alhnänna motiveringen har paragrafen formulerats för att ge uttryck för ett produktionsmål och ett med detta jämställt miljömål.

I paragrafen används begreppet skog för att beteckna såväl skogsmarken som den skog som finns på sådan mark.

Enligt paragrafens andra stycke skall hänsyn tas till andra allmänna in- tressen. Bestämmelsen skiljer sig från den nuvarande bara så till vida att natur- vårdsintresset inte längre anges särskilt. Den ändringen är en följd av att para- grafens första stycke i sin nya lydelse inte bara omfattar ett produktionsmål utan också ett miljömål. Självfallet skall dock även i fortsättningen naturvår- dens intressen i vidare bemärkelse beaktas vid skötseln av skog. Begreppet naturvård innefattar både den vetenskapliga och den sociala naturvården, dvs. såväl naturmiljön i vidare mening som friluftsliv och rekreation i olika former

• Sida 90
•  Original

inkl. jakt och fiske. I begreppet natur innefattas även den kultur-präglade Prop. 1992/93:226 naturen, t.ex. gamla lövängar och betesmarker vars bevarande i traditions- enlig hävd bidrar till kännedom om det gamla odlingslandskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet.

Som jag nämnt idet föregående skall skogsnäringen verka i samSpel med andra samhällssektorer. I enlighet härmed skall hänsyn tas till bl.a. den regio- nala balansen och sysselsättningen. Liksom tidigare skall hänsyn också tas till kulturmiljövårdens och rennäringens intressen.

Paragrafen kan förutsättas ha ett pedagogiskt värde men kan också tjäna till ledning vid tolkningen av lagens övriga bestämmelser.

25

Paragrafen har tillförts ett nytt stycke med en beskrivning av vad som i lagen avses med skogliga impediment. Av beskrivningen framgår att det skall vara fråga om mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktionshöj- ande åtgärder. Enligt lagens skogsmarksdefinition är en mark lämplig för vir- kesproduktion om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om åretper hektar. De skogliga impedi- menten är alltså marker som har en lägre produktionsförmåga under förutsätt- ning att de inte dikas ut eller någon annan produktionshöjande åtgärd vidtas.

Det skall enligt definitionen vidare vara fråga om marker som antingen bär skog eller har förutsättningar att bära skog. Den sistnämnda bestämningen in- nebär att utanför definitionen faller marker som inte används eller har använts på ett sådant sätt att de inte längre kan bli skogbevuxna.

5 5

Den ändring som gjorts iparagrafen hänför sig till punkt 3 i första stycket som beskriver skyldigheten att anlägga ny skog på mark som är bevuxen med särskilt dålig skog. Även om det inte längre uttryckligen sägs ilagtexten syf- tarpunkt 3 ocksåi sin nya lydelse på skogsbestånd som är glesa eller består av för marken olämpligt trädslag. Skyldighet att vidta återväxtåtgärder skall inte längre inträda redan när beståndets tillväxt är avsevärt lägre än den möj- liga utan först när skogstillståndet är så dåligt att det kan betecknas som upp- enbart otillfredsställande. Jag har i den allmänna motiveringen förutsatt att den förändringen kan preciseras i lagens tillämpningsföreskrifter. I Stället för att som i dag kräva återväxtåtgärder när virkesförrådet är mindre än hälften av det normala eller tillväxten mindre än hälften av den möjliga bör skyldigheten i fortsättningen inträda när förråd eller tillväxt är mindre än en tredjedel av vad som är normalt på växtplatsen.

9 & Paragrafen överensstämmer, frånsett den ändring som följer av slopandet av gallrings- och röjningsskyldigheten, med 11 & nuvarande lag. Liksom tidiga- re bör möjligheten att medge undantag som regel inte komma till utnyttjande i

• Sida 91
•  Original

andra fall än när kraven framstår som oskäligt betungande. I vilka fall Skogs- vårdsstyrelsen kan medge undantag får närmare beskrivas i verkställighets- föreskrifterna till lagen.

105

Paragrafen har närmast sin motsvarighet i nuvarande 12 och 13 55.

Av paragrafens första stycke, som ersätter nuvarande 12 &, följer att en awerkning antingen skall vara ändamålsenlig för återväxt av ny skog eller främja skogens utveckling. Bestämmelserna skiljer sig från de nuvarande i det hänseendet att begreppen slutavverkning, gallring och röjning inte längre används i lagtexten. Som jag närmare har utvecklat i den allmänna motiver— ingen är avsikten med ändringen att markera att vad som hittills i lagen be- tecknats som slutavverkning skall kunna ske iolika former, inte bara genom kalavverkning med eller utan kvarlämnande av fröträd.

Paragrafens andra stycke ersätter nuvarande 13 5. Den gamla bestämmel- sen innebär ett förbud mot slutavverkning intill dess skogen nått en sådan ålder att mycket litet står att vinna i ytterligare produktion om skogen får stå kvar. Den nya bestämmelsen däremot har bara till syfte att ge stöd för före- skrifter som kan skydda den yngre skogen mot att exploateras. Som jag har redovisat i den allmänna motiveringen kan sådana föreskrifter, i jämförelse med nuvarande tillämpningsföreslqifter, göras enklare och självfallet också ge skogsägaren en betydligt större frihet att själv välja tidpunkt för avverk- ningen.

Jag har i den allmänna motiveringen understrukit att skogsvårdslagstift- ningen inte får lägga hinderi vägen för försöksverksamhet med nya avverk- ningsforrner. I paragrafens tredje stycke ges Skogsvårdsstyrelsen möjlighet att meddela sådana undantag som behövs innan man säkert vet att en avverk- ningsmetod är ändamålsenlig för återväxt av ny skog eller främjar skogens utveckling.

115

Paragrafen motsvarar närmast nuvarande 14 &.

Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande som kan sägas ersätta det ransoneringslcrav som regleras i nuvarande 14 & första och andra stycket, med den skillnaden att det har begränsats till att gälla större skogs- innehav. Vad som avses med större skogsinnehav får preciseras i tillämp— ningsföreskrifter till lagen. Jag hari den allmänna motiveringen förutsatt en avgränsning som innebär att till sådana innehav räknas brukningsenheter som är stöne än 1 000 ha skogsmark.

lparagarafens andra stycke finns ett bemyndigande för föreskrifter som motsvarar det förenklade ransoneringskrav som hittills gällt för bruknings- enheter med en ideal produktionsförmåga mellan 200 och 1 000 skogskubik- meter per år. Som framgår av den allmänna motiveringen bör kravet i fortsätt- ningen gälla för brukningsenheter större än 100 ha skogsmark.

Lagtexten har utformats efter förslag av Lagrådet.

• Sida 92
•  Original

Det nuvarande kravet på viss avverkningsskyldighet har inte någon mot- svarighet i den nya bestämmelsen.

135

Paragrafen motsvarar nuvarande 16 &.

En skogsägare skall liksom hittills kunna få förhandsbesked huruvida en avverkning är förenlig med lagstiftningens krav på ransonering av den slut- awerkningsmogna skogen. Med förenklade regler till skydd för den yngre skogen kan det inte längre förutsättas något behov av förhandsbesked med avseende på huruvida en avverkning är tillåten enligt föreshiftema om lägsta tillåtna slutavverkningsålder. Paragrafen har utformats i enlighet härmed

145

Paragrafen motsvarar nuvarande 17 & med ett tillägg i en ny punkt 3 som in- nebär skyldighet för skogsmarkens ägare atti avverkningsanmälan ange vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens in- tressen i samband med avverkningen.

Genom 19 b & skogsvårdslagen infördes år 1991 en skyldighet för mark- ägaren atti sarnband med ansökan om tillstånd till awerkning i fjällnära skog ange den hänsyn till naturvården och kulturmiljövården som han avser att ta vid awerlmingen. Som ett led i strävandena att markera den enskilde skogs- ägarens roll i sektorsansvaret och delaktigheten i utredningen av skogens na— turvärden har bestämmelsen om avverkningsanmälan kompletterats med en motsvarande redovisningsskyldighet när det gäller slutavverkning inom den vanliga skogsmarken.

I den nya redovisningsskyldigheten ingår inte att ange mer än vad som är rimligt och möjligt med hänsyn till den enskilde skogsägarens förhållanden, såväl ekonomiska som andra. Detta innebär att man normalt skall kunna ställa större krav på t.ex. ett skogsbolag än på en privatskogsbrukare.

Den hänsyn som skall redovisas böri första hand avse den mer kvalifice- rade hänsyn som kräver utmärkning på kartskiss över avverkningsområdet eller särskilda, preciserade anteckningar om sparande av träd och trädsam- lingar. Men även den mer vardagliga hänsynen som kommer till uttryck först vid åtgärdens utförande och som handlar om att spara skogsbryn, lämna träd och träddungar för utveckling till framtida boträd, undvika markberedning och plantering på använda stigar, spara rönn och sälg för det vilda och liknan- de åtgärder bör särskilt anges om det inte idet enskilda fallet kan anses obe- hövligt.

165

Paragrafen motsvarar nuvarande 19 &.

I enlighet med Lagrådets förslag har i paragrafen införts ett nytt andra stycke. I konsekvens med vad som skall gälla för avverkningsanmälan före- skrivs krav på att det i ansökan om tillstånd till avverkningi svårföryngrad

• Sida 93
•  Original

skog och skyddsskog skall redovisas vilka hänsyn som skall tas till naturvår- dens och kulturrniljövårdens intressen.

185

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 19 b 5, har utformats efter förslag av Lagrådet.

Som en följd av att det vid all avverkning, både sådan som endast kräver anmälan och sådan som kräver tillstånd, skall redovisas den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen behövs inte längre nå— gon särskild regel om sådan hänsynsredovisning vid avverkning i fjällnära skogar. Första "Stycket i nuvarande 19 b 5 kan därför tas bort. Regeln om hän- synsredovisning kommer i stället att finnas i den nya 16 5 som reglerar till- ståndsplikten för skyddsskogar och all svårföryngrad skog och därmed också den fjällnära skogen. Som Lagrådet påpekat bör det i förevarande paragraf anges att bestämmelserna endast reglerar förhållandena i fjällnära skog.

Som en följd av att bestämmelserna om avverkningsskyldighet slopas har undantagsregeln för fjällnära skog tagits bort.

När den i det föregående omtalade hänsynsredovisningen infördes år 1991 tillkom på jordbruksutskottets initiativ en undantagsbestämmelse för små- skogsbruket. Utskottet förordade att markägare vars brukningsenheter om— fattar högst 500 ha skogsmark inom området för fjällnära skog skulle undan— tas från skyldigheten att ange den hänsyn de ämnade ta. Farhågor fanns näm— ligen att kraven på hänsynsredovisning i ansökan om avverkningstillstånd i fjällnära skog kunde resultera i så stora ansträngningar att enskilda skogs- ägare gav upp sina planer på awerkning.

När nu kraven på hänsynsredovisning utvidgas till att avse all skogsmark, utan annan arealbegränsning än den som tillämpas för avverkningsanmälan, bör det inte längre finnas kvar något undantag för redovisning av hänsynstag- andet i fjällnära skog. I den allmänna motiveringen har jag understrukit att det aldrig kan bli fråga om att kräva mer än vad som är rimligt och möjligt med hänsyn till den enskilde skogsägarens förhållanden. Det är naturligt att detta synsätt anläggs också på den redovisning som skall göras i ansökan om till- stånd att avverka fjällnära skog.

195 Paragrafen motsvarar 19 c 5 gällande lag. Ändringarna är en följd av ändrad paragrafnumrering och ändringari 18 5.

215 Paragrafen motsvarar 19 e 5 gällande lag. Ändringen är en följd av ändrad paragrafnumrering och ändringamai 18 5.

• Sida 94
•  Original

22—24 55

Bestämmelserna från ädellövskogslagen har i huvudsak oförändrade förts in under en särskild rubrik i anslutning till reglerna om skyddsskog och svår- föryngrad skog.

Bestämmelserna om ädellövskog har till syfte att bevara landets ädellöv- skogar för framtiden även om detta inte längre anges särskilt i lagen.

Jag hari andra sammanhang slagit fast att naturvårdslagens bestämmelser gäller även för skötseln av skog. Någon särskild bestämmelse om naturvårds- lagens tillämplighet för bevarandet av ädellövskog anser jag inte vara nödvän- dig.

Förevarande paragrafer överensstämmer med 2—4 55 ädellövskogslagen.

255

Beslut om att medge åtgärder som innebär att ett bestånds egenskap av ädel- lövskog förloras bör fattas av Skogsvårdsstyrelsen i enlighet med ett ökat sektorsansvar för den skogliga myndigheten. Detsamma bör gälla beslut om undantag från skyldigheten att anlägga ny ädellövskog efter slutavverkning av sådan skog.

26 5 Paragrafen överensstämmer till sitt innehåll med 6 5 ädellövskogslagen.

275

I paragrafen har, i konsekvens med vad som gäller för avverkningsanmälan och ansökan om tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog och skydds- skog, införts krav på att det i ansökan om tillstånd till avverkning i ädellöv— skog skall redovisas vilka hänsyn som skall tas till naturvårdens och kultur— miljövårdens intressen. Vidare har den ändringen gjorts att Skogsvårdsstyr- elsen får besluta om det sätt på vilket slutavverkning och anläggning av ny ädellövskog skall genomföras i stället för att som enligt gällande bestämmelse meddela föreläggande om detta. Ändringen görs som ett led i anpassningen till skogsvårdslagens övriga bestämmelser.

28 5 Paragrafen motsvarar 8 5 ädellövskogslagen.

305

En viktig slutsats man kan dra av den ökade kunskapen om livsbetingelsema för växter och djur är att andelen gamla träd i skogen behöver ökas för att gynna den biologiska mångfalden. Exemplifreringen i paragrafens första stycke har utökats så att det tydligt framgår att föreskrifter kan meddelas för att säkerställa att träd sparas i ökad omfattning. Föreskriftema kan också innebära att gödsling begränsas eller förbjuds inom vissa områden.

• Sida 95
•  Original

Som jag har utvecklat i det föregående bör den naturliga karaktären på de skogliga impedimenten bibehållas med hänsyn till att det i vissa fall finns höga naturvärden inom sådana marker. Jag har i den alhnänna motiveringen utvecklat varför det uttryckligen bör anges att hänsynsreglerna omfattar även de skogliga impedimenten.

Paragrafens tredje stycke motsvarar nuvarande 21 5 andra stycket. Be- gränsningen att föreskrifter inte får vara så ingripande att pågående mark— användning avsevärt försvåras skall inte gälla föreskrifter för de skogliga impedimenten. Dessa marker har sådan karaktär att någon sådan restriktion inte kan anses behövlig.

325

En ny paragraf införs om miljökonsekvensbeskrivningar. Jag har i det före- gående utvecklat varför jag nu anser tiden vara mogen för att införa krav på sådana beskrivningar också för skogsbrukets del.

Paragrafen är i huvudsak uppbyggd enligt samma mönster som reglerna för miljökonsekvensbeskrivningar inom andra sektorer.

lagtexten har utformats efter förslag av Lagrådet.

355

Paragrafen motsvarar nuvarande 24 5.

Iparagrafen har redaktionella ändringar gjorts. Skälet till ändringen i andra stycket har redovisats i den allmänna moti- veringen. Som framhållits där syftar ändringen till att förelägganden för att säkerställa naturvårdshänsyn skall komma att meddelas utan föregående råd- givning i långt större utsträckning än hittills.

365

Paragrafen motsvarar 25 5 gällande lag. Ändringarna är en följd av ändrad paragrafnumrering och av att ädellövskogslagens regler förs in i skogsvårds- lagen.

37 5 Paragrafen motsvarar 26 5 gällande lag.

Med hänsyn till att bestämmelsen om förhandsbesked finns kvar finns ett fortsatt behov av bestärnmelseni förevarande paragraf. Ett tillämpningsom- råde för avgifter tillkommer genom mitt förslag om miljökonsekvensbeskriv- ningar, där det kan bli aktuellt att låta den enskilde stå för kostnaderna.

Bestämmelsen bör dock formuleras om för att göra det möjligt för rege- ringen att delegera till en myndighet att föreskriva om avgifter. Lagrådet har inte haft någon erinran mot förslaget på den punkten. Enligt Lagrådets me- ning är dock den avfattning som valts i det remitterade förslaget inte en till- räckligt klar avgränsning av bemyndigandet. Lagrådet föreslår att bemyndig-

• Sida 96
•  Original

andet på samma sätt som hittills avgränsas till att gälla avgifter i ärenden enligt Prop. 1992/93:226 lagen. Jag har anslutit mig till Lagrådets förslag.

385 Paragrafen motsvarar 27 & gällande lag och 9 & ädellövskogslagen. Ändring- arna är en följd av den ändrade paragrafnumreringen. Vidare har strafflatitu- den ändrats till att överensstämma med vad som tidigare gällt enligt ädellöv— skogslagen.

I enlighet med Lagrådets förslag tas de nuvarande reglerna om medverkan bort i samband med att som påföljd föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader i stället för enbart böter. Lagrådet har påpekat att om fängelse ingår i straffskalan för ett brott mot en bestämmelse utanför brottsbalken tillämpas en- ligt vedertagen ordning brottsbalkens medverkansregler analogiskt, såvida det inte föreligger några speciella omständigheter i fråga om brottets konstruk— tion. Några sådana omständigheter föreligger inte här och då bör enligt Lagrå— det det inte i den nya paragrafen föras in någon uttrycklig bestämmelse om medverkan.

405

Paragrafen motsvarar 29 & gällande lag. Ändringen är en följd av att ädellöv- skogslagens regler om rätt för Naturvårdsverket att överklaga Skogsvårds- styrelsens beslut i visst fall förs in i skogsvårdslagen.

Det föreslås alltså inte några ändringar när det gäller instansordningen. Domstolsutrednin gen har dock i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) föreslagit att instansordningen i allmänhet bör ändras så att beslut skall överklagas till länsrätti stället för till kammarrätt (jfr också prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 25). Skogsvårdslagens regler om överklagande kan komma att ändras i enlighet med utredningens förslag.

Övergångsbestärmnelser

Punkt 3i övergångsbestämmelsema har utformats efter förslag av Lagrådet. Jag har också anslutit mig till Lagrådets förslag att komplettera övergångsbe- stämmelserna med en punkt där det anges att beslut enligt 4, 5 och 7 åå ädel- lövskogslagen skall anses meddelade med stöd av motsvarande nya bestäm— melser i skogsvårdslagen.

12.2. Övriga lagförslag

Ändringarnai 19 kap. 7 & vattenlagen (1983z291), 2 ålagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, 27 a & naturvårdslagen (1964:822), 25 växtskyddslagen (1972:318) och 14 kap. 8 5 plan- och bygg- lagen (1987:10) är en följd av ändrad paragrafnumrering i skogsvårdslagen.

• Sida 97
•  Original

13. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att dels anta förslagen till

1. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

2. lag om ändringi vattenlagen (1983:291),

3. lag om ändring i lagen (1983:428) om spridning av bekämpnings- medel över skogsmark,

4. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

5. lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318),

6. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), dels godkänna vad jag har förordat om

7. miljömålet och produktionsmålet för skogsbruket (avsnitt 3.2 och 3.3),

8 . inventeringar (avsnitt 6.2),

9. grunderna för statligt ekonomiskt stöd till skogsbruket (avsnitt 4.1 och 7),

10. bevarande av den biologiska mångfalden (avsnitt 8), 11. riktlinjer för överföring av fast egendom från staten till ett aktiebolag för produktion av skogsfrö och skogsplantor (avsnitt 10), dels bemyndiga regeringen

12. att genomföra ombildning av skogsvårdsorganisationens frö- och plantverksamhet till ett aktiebolag enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsnitt 10),

13. att sälja aktier eller på annat sätt minska statens ägarandel i det nya bolaget (avsnitt 10). Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

14. medlen i skogspolitiken (avsnitt 4.1), 15. skogsbrukets sektorsansvar för miljövården (avsnitt 4.2), 16. myndigheternas sektorsansvar för miljön (avsnitt 4.3), 17. nya skogsbruksmetoder (avsnitt 4.4), 18. föryngringsmetoder och skogsodlingsmaterial (avsnitt 5.3), 19. insektshärjningar (avsnitt 5.5), 20. utbildning och forskning (avsnitt 6.3), 21. rådgivning och information (avsnitt 6.4), 22. skogsvårdsmyndigheten (avsnitt 9).

Ärendet bör avgöras under innevarande riksmöte.

Prop

• Sida 98
•  Original

14. Anslagsfrågor för budgetåret 1993/94 PTOP- 1992/931226

I prop. 1992/93:100 (bil. 10) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1993/94 under angivna anslagsrubriker beräkna följande belopp:

C 1. Skogsvårdsorganisationen 1 000 in, C 2. Skogsvårdsorganisationen: Myndighetsuppgifter 310 080 000 kr, C 3. Skogsvårdsorganisationen: Frö- och plantverksamhet 1 000 kr, C 4. Bidrag till skogsvård m.m. 142 492 000 kr, C 5. Stöd till byggande av skogsvägar 39 962 000 kr, C 6. Främjande av skogsvård m.m. 14 868 000 kr.

Jag tar nu upp bl.a. dessa frågor.

NTONDE HUVUDTITELN C. Skogsbruk

C 1. Skogsvårdsorganisationen

1991/92 Utgift — 1992/93 Anslag 1000 1993/94 Förslag 1 000

Under anslaget tas för närvarande upp ett formellt belopp på 1 000 kr till skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet exkl. frö— och plantverksam— heten. På anslaget redovisas all verksamhet vid skogvårdsorganisationen ut- om frö- och plantverksarnheten.

Föredragandens överväganden

Sammanfattning

Verksamhetens inriktning:

Det övergripande målet för skogsvårdsorganisationens verksamhet skall vara att verka för att landets skogar vårdas och brukas ansvarsfullt i enlighet med de föreslagna målen för skogsbruket

Resurser Ramanslag 275 305 000 kr för budgetåret 1993/94.

Planeringsram:

1993/94 1994/95 1995/96 275 305 000 kr 275 305 000 kr 275 305 000 kr

• Sida 99
•  Original

Resultatbedömning och fördjupad prövning

Riksdagen beslutade våren 1992 att avvakta resultatet av den skogspolitiska kommitténs arbete innan någon treårsbudget för Skogsstyrelsen läggs fast (prop. 1991/92:100 bil. 10, bet. 1991/92:JoU12, rskr. 1991/92:212). Skogs- styrelsen har lämnat en förenklad anslagsframställning för budgetåret 1993/94 som i allt väsentligt grundar sig på styrelsens tidigare lämnade fördjupade an— slagsframställning för perioden 1992/93—1994/95 .

Skogsstyrelsens förenklade anslagsframställning bygger på gällande skogs- politik men tar även utgångspunkt i utvecklingen i skogsbruket och redovisa- de resultat under rådande förutsättningar. Skogsstyrelsens analys av resulta- ten för budgetåret 1991/92 visar att skogsvårdsorganisationens verksamhet har utvecklats positivt. Resurserna har använts effektivt och skogspolitiska in- satser har haft god effekt. Skogsstyrelsen har låtit olika oberoende institut ut— föra olika opinionsundersökningar som tyder på att skogsägarna har stort för- troende för skogsvårdsstyrelsema och deras personal och att uppdragsverk- sarnheten är efterfrågad och inte anses stå i konflikt med myndighetsrollen.

Skogsvårdsorganisationens framtida verksamhet har även utretts och redo- visats iden skogspolitiska kommitténs slutbetänkande.

Jag har idet föregående redovisat min syn på behovet av statliga myndig- hetsfunktioner som för ut och verkställer skogspolitiken (avsnitt 10).

Slutsatser

Det övergripande målet för skogsvårdsorganisationens verksamhet skall vara att verka för ett ansvarsfullt nyttjande av landets skogstillgångar i enlighet med de föreslagna målen för skogsbruket (avsnitt 3). Skogsvårdsorganisationen skall i sin verksamhet således verka för att de skogspolitiska målen uppfylls genom — ett bevarande av skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga, — att den biologiska mångfalden och en genetisk variation i skogen bevaras, — att naturligt förekommande växt- och djurarter bevaras, — att hotade arter och naturtyper skyddas och kulturmiljöer vårdas, — att skogen och skogsmarken utnyttjas effektivt så att den uthålligt ger en

god avkastning,

— att skogsproduktionen inriktas så att den ger framtida handlingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar. Skogsvårdsorganisationens verksamhet måste ienlighet med vad jag har anfört i det föregående ges en starkare inriktning mot miljöfrågorna. De nya uppgifter som följer med myndighetens sektorsansvar för miljön har jag redo- visati det föregående (avsnitt 4.3). Förutom de uppgifter som följer direkt härav kommer behovet av rådgivning, information och utbildning att prägla organisationens verksamhet de närmaste åren. Därtill kommer den viktiga upp- giften att följa upp, utvärdera och redovisa hur de nya skogspolitiska målen

• Sida 100
•  Original

uppfylls. Tillfälligt och som ett fristående projekt skall vissa inventeringar slut- Prop. 1992/93:226 föras. En nödvändig förändring av organisationen till följd av bortfall av vissa verksamheter och därmed resurser kommer att engagera stora delar av perso- naleni skiftande grad. De särskilda kostnader som kommer att uppkomma till följd av organisa- tionsanpassningen inom den kvarvarande Skogsvårdsorganisationen bör be- lasta detta anslag. Översiktligt kan de bedömas uppgå till mellan 60 och 70 miljoner kronor nästa budgetår. Kostnaderna bör finansieras genom indrag- ning av balanserade överskott i verksamheten. För detta behövs inte riksdag- ens medverkan.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att 1. godkänna den huvudsakliga inriktningen för verksamheten inom skogsvårdsorganisationens ansvarsområde i enlighet med vad jag har förordat i avsnittet Slutsatser, 2. till Skogsvårdsorganisationen för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr.

C 2. Skogsvårdsorganisationen: Myndighetsuppgifter

1991/92 Utgift 278 964 587 1992/93 Anslag 310 080 000 1993/94 Förslag 275 305 000

Myndighetsanslaget till Skogsvårdsorganisationen bör justeras med hänsyn till de förändrade arbetsuppgifter som jag har redovisat i det föregående. I sammanhanget måste det dock erinras om att endast ca 30 % av kostnaderna för organisationens totala verksamhet har täckts från detta anslag. Kostnader för vissa myndighetsuppgifter som nu efter hand bortfaller har täckts från bi— dragsanslag. Detsamma gäller ÖSI. Uppdragsverksamhet som till följd av av- regleringen kan väntas minska rör bl.a. upprättandet av Skogsbruksplaner. De förenklingar som genomförs i skogspolitiken återverkar sålunda i förhållande- vis mindre grad på den verksamhet som finansieras över detta anslag.

Å andra sidan har Skogsvårdsavgiften finansierat ca 90 miljoner kronor eller nära 30 % av anslaget. Denna finansiering, som till mycket stor del har omfattat olika projekt och annan verksamhet med anknytning till naturvård och kulturmiljövård, bortfaller nu.

Genom omfördelningar inom Jordbruksdepartementets huvudtitel blir det dock möjligt att finansiera angelägna arbetsuppgifter för skogsvårdsorganisa- tionen. Det gäller inte minst sådana med anknytning till sektorsansvaret för

• Sida 101
•  Original

miljövården och information för att föra ut och förankra den nya skogspolitik- Prop. 1992/93:226

en. Jag föreslår mot bakgrund härav och med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående att anslaget tas upp med sammanlagt 275 305 000 kr. Jag har därvid beräknat medel för angelägna naturvårdsuppgifter som tidigare finansie- rades med skogsvårdsavgiftsmedel. Detsamma gäller rådgivning och infoma- tion om hur ett mer ståndortsanpassat skogsbruk skall planeras och bedrivas. Vidare bör skogsvårdsmyndighetens arbete med sammanställning m.m. av kunskapsmaterial i befintliga och pågående naturinventeringar finansieras över detta anslag. Försöksverksamheten med skogsmarkskalkning bör där- emot finansieras över ett nytt anslag som jag tar upp i det följande.

Medelsbehovet har beräknats med utgångspunkt i en real minskning av utgifterna om 2 % i enlighet med den princip som tillämpas generellt i årets budgetförslag.

Anslaget för Skogsvårdsorganisationen har budgeterats utan hänsyn till de tekniska justeringar som måste göras till följd av ändringen av nivån på löne- kostnadspålägget, den ändrade fmansieringsforrnen för Statshälsan samt de nya principerna för budgeteringen av anslagen. Riktlinjema för dessa föränd- ringar har redovisats i budgetpropositionen 1993 (bil. 1 Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 2.2). Det belopp som kommer att ställas till myndig- hetens disposition kommer att slutligt fastställas enligt de redovisade riktlin- jerna och kan därför avvika från det nu budgeterade beloppet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Skogsvårdsorganisationen: Myndighetsuppgifter anvisa ett ramanslag på 275 305 000 kr.

C 3. Skogsvårdsorganisationen: Frö- och plantverksamhet

1991/92 Utgift — 1992/93 Anslag 1 000 1993/94 Förslag 1000

Under anslaget tas upp ett formellt belopp av 1 000 kr till skogsvårdsorga- nisationens frö- och plantverksamhet.

Jag har behandlat denna verksamhet i det föregående. Anslaget behövs un- der tiden till dess verksamheten har överförts i bolagsform. Eventuella kostna- der för organisationsförändringar bör kunna belasta detta anslag iden utsträck- ning regeringen medger det. Anslaget bör föras upp med 1 000 kr.

• Sida 102
•  Original

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Skogsvårdsorganisationen: F rö- och plantverksamhtn för bud- getåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr.

C 4. Bidrag till skogsvård m.m.

1991/92 Utgift 225 159 557 1992/93 Anslag 142 492 000 1993/94 Förslag 90 000 000

Från anslaget bekostas bidrag till särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet, skogsodling efter avverkning av lågproducerande be- stånd, vissa natur- och kulturvårdsåtgärder, ädellövskogsbruk och åtgärder mot skadegörelser av skogsinsekter. Vidare bekostas översiktliga skogsinven- teringar från anslaget och eventuella kostnader för ersättningar enligt 19 c & skogsvårdslagen (1979:429). Bidragsbestämmelsema finns i förordningen (1979r792) om statligt stöd till skogsbruket och i ädellövskogsförordningen ( 1984: 120).

Några nya bidrag skall inte kunna beviljas från detta anslag fr.o.m. nästa budgetår. Från anslaget täcks kostnadema för tidigare beslutade bidrag och, i likhet med för närvarande, avsyning av aktuella projekt före utbetalning av de beslutade bidragen. Vidare böri begränsad utsträckning kostnaderna för den slutliga sammanställningen avde senaste insamlade ÖSI-data, vilken verksam- het har finansierats över detta anslag, belasta detta anslag. Jag vill emellertid betona att verksamheten skall avslutas i sådan tid att kostnaderna för färdig- ställandet så långt möjligt kan täckas med medel från innevarande budgetårs anslag. Slutligen bör från anslaget betalas ut de 3 miljoner kronor som utgör utfästa bidrag för sista året i Lantrnäreriverkets kartprogram. Jag beräknar ut- betalningarna under anslaget till 90 miljoner kronor nästa budgetår.

Återstående, reserverade medel under de äldre anslagen Skogsvårdsorgani- sationen: Investeringar, Särskilda skogvårdsinsatseri norra Sverige och Främ- jande av skogsvård m.m. bör få användas för avsedda ändamål. De är i hu- vudsak reserverade för redan beslutade åtgärder.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Bidrag till skogsvård m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 90 000 000 kr.

• Sida 103
•  Original

C 5. Stöd till byggande av skogsvägar Prop 1991/92 Utgift 46 203 259 1992/93 Anslag 39 962 000 1993/94 Förslag 6 000 000

Möjligheten att bevilja nya bidrag från detta anslag upphörde den 1 juli 1992. Från anslaget täcks kostnadema för tidigare beslutade bidrag och av- syning av aktuella projekt. Jag beräknar utbetalningarna under anslaget till 6 miljoner kronor nästa budgetår.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Stöd till byggande av skogsvägar för budgetåret 1993/94 an- visa ett förslagsanslag på 6 000 000 kr.

C 6. Insatser för skogsbruket Nytt anslag (förslag) 99 000 000

Under anslaget tas upp statligt stöd till insatser av olika slag för skogsbru— ket.

I det föregående har jag närmare redovisat mina förslag till olika åtgärder som i fortsättningen bör stödjas med statliga medel. Flertalet av dem bör finan- sieras över ett nytt reservationsanslag benämnt Insatser för skogsbruket. I någ- ra fall har dessa hittills finansierats över andra anslag. I de fall besluten har ta- gits före den 1 juli 1993 och inom tillgängliga ramar skall de finansieras över de äldre anslagen. Det kan bl.a. gälla bidrag till ädellövskogsbruk.

I fortsättningen bör över detta anslag finansieras bidrag till naturvårds- och kulturvårdsåtgärder, bidrag till ädellövskogsbruk, statens kostnader för för- söksverksamheten med skogsmarkskalkning, kostnader för vissa civilrättsliga avtal på naturvårdsområdet samt intrångsersättningar som följer av skogsvårds- myndighetens beslut. Vidare bör under detta anslag tas upp de tidsbegränsade projektmedel som jag har förordat för att snabbt slutföra inventeringarna av småbiotoper och sumpskogar.

Sammanlagt bör för nästa år anvisas 99 miljoner kronor. Den ungefärliga fördelningen på olika ändamål har jag redovisat i det föregående.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Insatser för skogsbruket för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 99 000 000 kr.

• Sida 104
•  Original

FJORTONDE HUVUDTITELN B. Miljövård

B 3. Investeringar inom miljöområdet

Under denna anslagsrubnk hari prop. 1992/93:100 (bil. 15 s. 79) föreslagits att riksdagen för budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 135 445 000 kr. Mot bakgrund av vad jag har redovisat i det föregående (avsnitt 8) bör ytterligare 55 miljoner kronor anvisas för ändamålet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Miljö- och naturresursdepartementet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under reservationsanslaget Investeringar inom miljöområdet för budgetåret 1993/94 anvisa 55 000 000 kr utöver vad som har före- slagits i prop. 1992/93:100 bil. 15.

15. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att ge- nom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åt- gärder och det ändamål han har hemställt om.

• Sida 105
•  Original

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:111) Den framtida skogsvårdsorganisationen

Utgångspunkter för kommitténs arbete

1990 års skogspolitisk kommitté har haft i uppgift att göra en total genom- gång och översyn av skogspolitiken. I direktiven till kommittén anges således att vi skall göra en utvärdering av skogspolitikens mål och medel. Utvärde- ringen bör ta sin utgångspunkti en beskrivning av nuläget. Vidare sägs det att en framtidsbedömning bör göras. Baserad på utvärderingen och bedömning- en om den framtida utvecklingen har det varit vår uppgift att förslå vilken skogspolitik som skall gälla inför 2000-talet. Denna del av uppdraget har vi redovisat i vårt huvudbetänkande Skogspolitiken inför 2000-talet (SOU 1992:76).

Vi har därutöver haft i uppdrag att med utgångspunkt i våra överväganden om skogpolitikens framtida mål och medel lämna förslag till hur den statliga skogsvårdsorganisationen skall anpassas härtill.

Betänkandets uppläggning

Vi redovisari detta slutbetänkande våra förslag till utformningen av den fram- tida statliga skogsvårdsorganisationen. Till att börja med redovisar vi kortfat- tat i kapitel 2 konsekvenserna för skogsvårdsorganisationen av våra förslag i huvudbetänkandet. Därefter diskuterar vi i kapitel 3 skogsvårdsorganisatio- nens relation till länsstyrelserna och sektorsansvaret. Vi tar sedan i kapitel 4 upp skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet och diskuterar särskilt i kapitel 5 frö- och plantverksarnheten.

Kommittén har lämnat i uppdrag åt en särskild utredare, konsulten Kjell Larsson, att med bl.a. regeringens direktiv till kommittén och våra förslag i huvudbetänkandet som utgångspunkt göra en översyn av skogsvårdsorgani- sationen och lämna förslag till alternativa organisationsmodeller. Hans förslag redovisas i bilaga till betänkandet. I det avslutande kapitel 6 lämnar vi förslag till skogsvårdsorganisationens framtida utformning med utgångspunkt från den särskilde utredarens förslag.

Skogsvårdsorganisationens framtida roll enligt kommitténs huvudbetänkande

Våra förslag i huvudbetänkande har betydelse för skogsvårdsorganisationen på flera sätt. Vi vill i detta sammanhang framhålla bl.a. följande. Skogsvårdsorganisationens huvuduppgift är att verka för att skogsnäring- en utvecklas i överensstämmelse med beslutade mål och riktlinjer för skogs- politiken. Ett nytt inslag i den föreslagna skogspolitiken och därmed även för myndigheten är det av kommittén formulerade miljömålet för skogsbruket. Detta mål kommer att påverka verksamheten för alla aktörer i skogen, inte

• Sida 118
•  Original

Bilaga 1

minst skogsvårdsorganisationen. Miljöfrågoma kommer också att kräva en större andel av skogsvårdsorganisationens budget.

I myndighetens verksamhet för att uppnå de skogspolitiska målen kan flera olika typer av medel komma till användning. Det medel som kommittén sär- sldlt lyfter &am i huvudbetänkandet är ökat kunnande hos markägare och bru- kare. Detta skall åstadkommas genom rådgivning, utbildning och forskning. Ökat kunnande och ansvar hos skogsägare och brukare gör det, enligt vår uppfattning, möjligt att förenkla regelsystemet. Kommittén har därför föresla- git att flera bestämmelseri skogsvårdslagen slopas.

Den jämfört med nu gällande skogspolitik ökade betoningen av skogsägar- nas ansvarstagande påverkar skogsvårdsorganisationen och dess verksamhets- inriktning. Resurserna för lagtillsyn kan därigenom minska. Ökade resurser krävs samtidigt för naturvårdsinriktade inventeringar samt för information OCh rådgivning.

Även om resursbehovet för lagtillsyn minskar med det förslag som kom- mittén presenterar är lagstillsynen även i fortsättningen ett viktigt inslag i orga- nisationens verksamhet. Utvärderingen av nu gällande skogspolitiska mål vi- sar att skogsnäringen i huvudsak väl uppfyllt ställda krav utom beträffande naturvårdshänsyn där den inte till fullo verkat i överensstämmelse med gällan- de regler. Orsakerna härtill är flera och vi har närmare utvecklat detta i huvud- betänkandets avsnitt 4.2.1. Det är av stor vikt att hänsynsreglema i fortsätt- ningen tillämpas iden utsträckning som varit lagstiftarens avsikt. Detta kräver skärpt övervakning från skogsvårdsorganisationens sida.

Myndighetsansvaret vad beträffar rådgivning och utbildning gälleri första hand förmedling av kunskap om skogsvårdslagstiftningen och de normer som ligger bakom denna. Denna myndighetsrådgivning bör även omfatta till- lämpliga delar av naturvårdslagstiftningen och annan lagstiftning. I myndig- hetsansvaret inryms även den rådgivning som krävs för att skogsägaren skall kunna tillgodogöra sig inventeringsunderlag rörande allmänna intressen (na- turvård, rekreation, friluftsliv och kulturmiljövård). Som hittills bör också riktade kampanjer som Rikare Skog kunna finansieras av myndighetsmedel liksom särskilda satsningar där nytillträdda skogsägare informeras om skogs- politik och skogsbrukaransvar. Införandet av en ny skogspolitik kräver ock- så, för att få genomslag, väl genomförda infonnationsåtgärder.

Kommittén föreslår att nödvändiga inventeringar genomförs för att kunna genomföra biotopskyddet i 21 & naturvårdslagen och de nya bestämmelserna om markavvattning. Det är således angeläget att de pågående inventeringarna angående nyckelbiotoper och sumpskogar slutförs. Enligt kommitténs upp- fattning har skogsvårdsorganisationen en viktig uppgift i att ansvara för och genomföra dessa inventeringar.

Kalkningsåtgärder på skogsmark förutsätter också tillgång till inventerings- data som skogsvårdsorganisationen bör ha ansvar för att ställa samman ge- nom att i första hand utnyttja befintligt material.

Kommittén anser att de statliga stöden bör hållas på en miniminivå. Situa- tioner där kommittén anser det vara motiverat med ett statligt stöd är kalkning,

• Sida 119
•  Original

Bilaga 1

ädellövskogsbruk, planering av skogsbilvägar samt frivilliga avtal om biotops- kydd. Kommittén har också angett att regionalpolitiskt stöd i fortsättningen bör

finansieras via skattemedel men att stödet bör administreras av skogsmyndig- heten.

Sammantaget innebär den av kommittén föreslagna skogspolitiken att kra- ven på resurser för lagtillsyn minskar. Myndighetsuppgiftema för rådgivning och utbildning renodlas till att i huvudsak gälla lagstiftning och viss natur- vårds- och kulturrniljöanknuten rådgivning. Övrig rådgivning och utbildning hänförs till uppdragsverksamhet. Samtidigt ökar kraven på skogsvårdsorgani- sationen vad gäller naturvårdsanknuten inventering samt administration till följd av utvidgad naturvårdshänsyn. Kommitténs förslag är att skogsvårds- organisationen för att förverkliga dessa uppgifter får en budgetram om cirka 260 miljoner kronor för budgetåret 1993/94.

Kommitténs förslag beträffande skogsvårdsorganisationen innebär sam- mantaget att en för organisationen från början viktig uppgift att främja skogs- brukets utveckling kvarstår och förstärks.

Skogsvårdsorganisationen, länsstyrelserna och sektorsansvaret

Kommittén konstaterar att det i olika sammanhang framförts förslag att föra samman skogsvårdsorganisationen och länsstyrelserna. Vi noterar också att riksdagen nyligen avvisat sådana förslag i samband med införandet av en ny länsförvaltning och att riksdagen så sent som förra året gett skogsvårdsorga- nisationen vidgade befogenheter på miljöområdet. Härtill kommer att deti våra direktiv framhålls att organisationen även framdeles skall ha en lokal förankring samtidigt som vi skall pröva om en ytterligare anpassning av de regionala skogsvårdsstyrelsema bör göras, t.ex. genom större geografiska ansvarsområden.

Redan dessa utgångspunkter talar enligt kommitténs mening för att skogs- vårdsorganisationen även i framtiden skall ha en självständig myndighetsroll. Dessutom betonar vi att en sammanhållen skoglig myndighet väsentligt under— lättar kontaktema med näringen men även olika gemensamma satsningar inom det skogliga området. De medel vi anvisar för att uppfylla de föreslagna skogspolitiska målen bl.a en utökad skoglig rådgivning, ökade inventerings- och planeringsinsatser samt ökad tillsyn och rådgivning för att uppfylla det föreslagna skogspolitiska miljömålet förstärker behovet av en självständig skoglig myndighet. Kommitténs anser att bl.a. dessa skäl starkt talar för att skogsvårdsorganisationen även frarndeles bör ha en självständig myndig- hetsroll och att en sammanslagning med länsstyrelserna nu bör undvikas.

Vad gäller sektorsansvaret har riksdagen nyligen bl.a. genom 1991 års miljöpolitiska beslut uttalat att varje sektor bl.a. skall ta sitt miljö— och natur- vårdsansvar inom ramen för sin verksamhet. Detta lcräver att både företag, myndigheter och enskilda människor tar ansvar för skyddet av miljön. Sek- torsmyndighetemas miljöansvar har preciserats genom att detta ansvar har

• Sida 120
•  Original

Bilaga 1

skrivits in i deras instruktioner. Detta gäller även för skogsvårdsorganisatio- nen. Organisationen har genom 1991 års miljöpolitiska beslut bl.a fått ansvar för att när så behövs fatta beslut i de enskilda fallen om deti naturvårdslagen införda biotopskyddets omfattning i fråga om skogsmark. I vårt huvudbetän- kande drog vi slutsaten att 1991 års miljöpolitiska beslut bör följas och att det är en följdriktig utveckling av ett ökat sektorsansvar att skogsvårdsorganisa— tionen får ett större ansvar och vidgade befogenheter angående naturvårds- frågor på det skogliga området. .

Vi är samtidigt väl medvetna om att länsstyrelsen i sin övergripande roll måste ha insyn i miljöutvecklingen på såväl skogens som på andra områden. I våra direktiv har också angetts att våra förslag inte får leda till att länsstyrelser- nas arbete försvåras samt att miljömyndighetemas övergripande ansvar för miljöfrågorna skall kvarstå. Av bl.a. annat denna anledning föreslår vi att länsjägmästaren i principiellt viktiga ärenden, främst sådana som berör både skogsbruket och naturvården, regelmässigt ges skyldighet att för länsstyrel- sen lämna förslag till beslut. Härigenom markeras länsstyrelsens övergripan- de miljöansvar samtidigt som skogsvårdsorganisationen får en självständig roll.

Skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet

Kommittén anser att uppdragsverksamheten även framgent har har en viktig roll som skogspolitiskt medel. Våra förslag i huvdbetänkandet inrymmer så- ledes situationer där uppdragsverksamheten kan bidra till att uppfylla ställda mål. Det gäller exempelvis betald rådgivning och utbildning men även upp- rättande av skoglig tillstånds- och hänsynsredovisning samt projektering av vägbyggnadsföretag. Genom organisationens service kan också åtgärder bli utförda som annars inte skulle bli gjorda eller skulle skjutas på framtiden. Det gäller särskilt inom glesbygdsområden.

Enligt kommitténs mening bör den kritik som riktats mot skogsvårdsorga- nisationens dubbla roll som både myndighet och uppdragstagare kunna undan- röjas genom våra förslag i huvudbetänkandet. Genom dessa kommer en fram- tida konkurrensutsatt uppdragsverksarnhet att vara mindre beroende av myn- dighetsverksarnheten. Istället kommer organisationens uppdragsverksamhet att vara mer beroende av organisationens förmåga att erbjuda de rätta tjänster- na och produktema till markägare, myndigheter och organisationer, inte minst arbetsmarknadsmyndighetema.

Av den utredning som redovisas i bilagan framgår dessutom att ett bortta- gande av hela uppdragsverksamheten från skogsvårdsorganisationen, utan motsvarande kompensation av anslagsmedel, skulle innebära att närmare 600 årsarbetskrafter skulle bortfalla vilket skulle får synnerligen långtgående kon- sekvenser för organisationens myndighetsverksamhet och den lokala förank- ringen.

Med hänsyn till vad som nu angetts anser kommittén att skogsvårdsorganisa- tionens uppdragsverksamhet bör behållas.

• Sida 121
•  Original

Bilaga 1

Skogsvårdsorganisationens frö- och plantverksamhet

Kommittén föreslår att Skogsvårdsorganisationens frö- och plantverksamhet överförs till ett statligt bolag. Bakgrunden är kortfattat följande. De nuvarande skogspolitiska motiven för ett statligt engagemang i frö— och plantverksarnheten formulerades kortfattat i propositionen (l980/81:136). Departementschefen anger där följande.

För egen del vill jag framhålla betydelsen av att skogsbrukets behov av högkvalitativt skogsodlingsmaterial kan tillgodoses till rimliga priser. Med hänsyn till plantproduktionens biologiska, tekniska och ekonomiska pro- blem och till önskemålet om en snabb och fullvärdig skogsodling anser jag det vara lämpligt att staten genom skogsvårdsorganisationen engagerar sig i frö- och plantförsörjningen för att i första hand tillgodose det enskilda mindre skogsbruket. Den kritik som riktats mot skogsvårdsorganisationens uppdragsverksarn- het har främst gällt frö— och plantverksarnheten. Kritiken har främst kommit från privata frö- och plantproducenter. Verksamheten har av denna anledning granskats av näringsfiihetsombudsmannen. Han har som sin mening framfört att nackdelarna med den nuvarande verksarnhetsforrnen är så stora i dagsläget att en förändring måste övervägas. I avvaktan på kommitténs arbete har när- ingsfrihetsombudsmannen dock låtit frågan bero.

Även Riksrevisionsverket har granskat plantverksarnheten i en särskild rap- port Skogsvårdsorganisationens plantverksamhet som överlämnats till rege- ringen och därefter till kommittén. I rapporten föreslår Riksrevisionsverket att den affärsdrivande frö- och plantverksarnheten helt skiljs från skogsvårdsorga- nisationen och att ett statligt aktiebolag bildas för produktion, försäljning och distribution av skogsodlingsmaterial.

Riksrevisionsverkets främsta skäl för en bolagisering är att den marknads- mässiga och produktionstekniska utvecklingen under 1980-talet har försvagat bärkraften ide ursprungliga skogspolitiska motiven för en kommersiell statlig plantproduktion. DessutOm har i takt med ökad marknadskonkurrens det skogspolitiska uppdraget till skogsvårdsorganisationen angående plantproduk- tionen blivit oklart med tilltagande konflikt mellan skogspolitiska och företags- ekonomiska mål. Härtill kommer att organisationens kommersiella plantverksarn- heten inte har avgörande betydelse för möjligheten att fullgöra myndighetsupp— gifterna.

Kommittén anser att de skogspolitiska motiven för ett statligt engagemang i fröverksarnheten minskat i betydelse. Således har förbrukningen minskat loaftigt under l980-talet bl.a. på grund av övergång till täckrotsodling men också effektivare barrotsodling. Dessutom har antalet självföryngringar ökat. Vi har i huvudbetänkandet också underth behovet av alternativa awerknings- former med ökade självföryngringar. Härtill kommer att det privata en gage- manget i branschen har ökat.

Plantproduktionen är betydligt kortsiktigare än fröverksamheten och läm- par sig än mer för en ren marknadslösning utan myndighetsstyrning. Argu-

• Sida 122
•  Original

menten för och emot en sådan marknadslösning beror främst på om man Prop. 1992/93:226 accepterar att priset på varorna varierar över landet. Bilaga 1 Enligt kommittén mening talar flera skäl för en ren bolagisering av fnö- och plantverksmaheten och mot ett fortsatt statligt engagemang i verksamheten. Kommittén instämmer i de argument Riksrevisionsverket framfört i sin rap- port. Vi vill i det sammanhanget tillägga att regeringens uttalande i våra till- läggsdirektiv pekar på ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvarstagande från näringslivets sida i utbyte mot minskade ekonomiska och administrativa på- lagor. Kommittén föreslår därför att skogsvårdsorganisationens frö- och plant- verksamhet bolagiseras för att på sikt kunna privatiseras.

Skogsvårdsorganisationens framtida utformning

De slutsatser kommittén hittills dragit angående skogsvårdsorgansiationens ställning och verksamhet jämte våra ställningstaganden angående organisatio- nens roll enligt huvudbetänkandet är utgångspunkt för våra förslag om skogs- vårdsorganisationens framtida organisation.

Kommittén har, som tidigare nämnts, gett en särskild utredare i uppdrag att med regeringens direktiv till kommittén jämte våra nu redovisade över- väganden som utgångspunkt göra en översyn av skogsvårdsorganisationen och lämna förslag till alternativa organisationsmodeller. Hans förslag redo- visas som bilaga till betänkandet.

Den särskilde utredaren konstaterar att behovet att förändra skogsvårdsor- ganisationen skall ses i perspektivet att organisationen under senare delen av 1980—talet genomgått relativt omfattande omställningar. Det är hans bedöm- ning att förutsättningama för ett antal skogsvårdsstyrelser, dvs. den regionala delen av organisationen, är sådana att fortsatta nedskärningar riskerar att men- ligt påverka verksamhetens resultat och förmågan att styra och följa upp verk- sarnheten. En omstrukturering av verksamheten är därför nödvändig. Han bedömer vidare att en omstrukturering kan leda till en effektivare verksamhet med en god anpassning till de varierande förutsättningar som gäller för en- skilda skogsägare, skogsbruket och samhället i övrigt.

Om kraven ställs att skogsvårdsorganisationen skall ha förmågan att möta även framtida krav på förändringar, ha en stark lokal förankring samt kunna verka i ett brett kontaktfalt leder skogspolitiska kommitténs förslag, enligt hans uppfattning, till att förändringar bör göras på alla nivåer i organisatio- nen, d.v.s. förutom på lokal och regional nivå även inom centralrnyndigheten Skogsstyrelsen.

Kommittén instämmer i de nu redovisade slutsatserna.

Den särskilde utredaren har också studerat kommitténs förslag angående ett vidgat sektorsansvar för skogsvårdsorganisationen.

Hans slutsatser i denna del är att ett fungerande sektorsansvar mer är en fråga om kunskap, attityder och legitimitet än formerna för arbetet mellan oli- ka myndigheter och andra organisationer. Med denna slutsats som utgångs- punkt föreslår han att de påbörjade insatserna för att öka kompetensen inom

• Sida 123
•  Original

Bilaga 1

hela organisationen vad gäller moderna och biologiskt väl grundade skogs- bruksmetoder utökas väsentligt. lnrikmingen bör vara att såväl den skogliga som den biologiska kompetensen, och alldeles särskilt kombinationen av des- sa båda, fördjupas. Syftet med insatserna är att dels skapa förutsättningar för att kunna agerai varje enskilt ärende utifrån de krav som miljömålet ställer, dels via utbildnings— och rådgivningsinsatser kunna agera som en kompetens- källa för hela skogsbruket. I det senare fallet bör det vara fråga om betald råd— givning.

Kommittén delar även dessa slutsatser. Den särsldlde utredaren lämnar två alternativa förslag till regional organisa- tion inklusive vissa förändringar på lokal nivå. Förslagen har tagits fram och prövats mot den organisatoriska struktur som skogsnäringen utvecklas mot. Vidare har förslagen prövats mot de idéer som framförts i Region- och Väst- sverigeutredningen. Förslagen är att se om principförslag och anger i första hand typ och omfattning av de förändringar som utredaren anser erfordras. I båda alternativen har strävan varit att behålla en stark lokal förankring. Detta åstadkoms genom att resurser flyttas från den centrala och regionala nivån till disuikten.

En ny regional organisation av skogsvårdsorganisationen, lokalisering av kanslier etc. bör beslutas av statsmakterna. Utifrån ett sådant inriktningsbe- slut bör den fortsatta beredningen kunna överlåtas på Skogsstyrelsen i nära kontakt med resp. länsstyrelse.

Alternativ 1 har som utgångspunkt att endast ytterligt angelägna föränd- ringar i förhållande till dagsläget bör göras. Alternativet innebär 17 Skogs- vårdsstyrelser.

Alternativ 2 innebär att organisationen delas in i tio regioner. Detta ger en- ligt utredarens mening en långsiktigt mer stabil och utvecklingsbar organisa- tion.

Vad gäller styrelsefrågan i respektive Skogsvårdsstyrelse föreslår han i första hand att en regionmyndighet utgör en Skogsvårdsstyrelse med en sty- relse. När det gäller utseendet av styrelseledarnöter förslår han i alternativ 1 att dagens konstruktion i princip finns kvar. För alternativ 2 föreslår han en lösning som innebär att regeringen utser alla ledamöter.

Den särskilde utredaren föreslår vidare att till varje Skogsvårdsstyrelse knyts ett rådsorgan — sektorsråd — för att förbättra kontakterna med näringen, länsstyrelser, kommuner och de ideella organisationerna.

Han bedömer att en regionmyndigheti stor utsträckning kan byggas upp enligt de principer som utvecklats inom skogsvårdsorganisationen under se— nare år. Arbetet leds av en regionchef. Det operativa arbetet bör organiseras länsvis och ledas av en "fältchef'. Fältchefen skall ha en överblick över skogs- brukets utveckling inom länet och vara den som har hand om myndighetens kontakter på länsplanet. Fältchefen bör också vara föredragande för länssty- relsen.

Utredaren bedömer vidare att utvecklingen mot färre distrikt är en nödvän- dig utveckling. Han utgåri båda alternativen från att antalet distrikt minskas

• Sida 124
•  Original

Bilaga 1

till ca 150 och bedömer att minskningen av årsarbetskrafter på distrikten blir drygt 100i alternativ 1. I alternativ 2 blir den ca hälften så stor.

Kommittén vill i detta sammahang understyrka att det vid valet av altema- tiv är av stor betydelse att den lokala förankmingen kan behållas. Enligt vår mening är en dryg halvering av antalet skogsvårdsstyrelser enligt alternativ 2 det alternativ som på lång sikt ger organisationen den bästa möjligheten att möta de nya krav på verksamheten som vi föreslår i vårt huvudbetänkande. Det gäller särskilt möjligheterna att bära olika specialistkompetenser inom exempelvis miljöområdet. Alternativet gör också organisationen tåligare för förändringar i uppdragsverksamheten. Kommittén förordar därför alternativ 2. Som den särskilde utredaren angett bör statsmakternas beslut omfatta såväl regionindelningen som val av huvudort för respektive kansli. I övrigt bör beslutet få karaktär av inriktningsbeslut. Den fortsatta beredningen bör där- efter överlåtas på Skogsstyrelsen som därvid bör ha nära kontakter med respektive länsstyrelse.

Kommittén anser också att varje skogsvårdsstyrelse bör ledas av en sty- relse som utses av regeringen. I det sammanhanget förutsätter kommittén att Styrelsen får en allsidig sammansättning. Kommittén instämmeri förslaget att inrätta ett rådsorgan för att förbättra kontakterna med olika myndigheter och organisationer.

Kommittén bedömer, i överensstämmelse med den särskilde utredarens slutsatser, att den nya regionmyndigheten i stor utsträckning kan byggas upp enligt de principer som gäller för skogsvårdsorganisationen idag. Således bör det förutom en regionchef finnas en fältchef/länsjägmästare i varje län som an- svarar för det operativa arbetet och som har nära kontakt med länsstyrelsen. Kommittén vill i detta sammanhang understyrka att kommitténs förslag till regionindelning, till skillnad från Regionutredningama, inte skär över nuva- rande 1änssgränser. Detta medför att våra förslag gör det relativt enkelt för den nya organisationen att anpassa sig till alternativa regionala indelningar i framtiden.

Kommittén anser att en nedskärning av antalet distrikt är nödvändig och att förslaget som lämnats är väl avvägt. Vi förespråkar således att antalet distrikt minskas till cirka 150. Härigenom behålls den lokala förankringen samtidigt som distrikten ges möjlighet att förstärka sin kompetens och öka flexibilite- ten. Det är enligt kommitténs uppfattning inte meningsfullt att vi pekar ut vil- ka distrikt som skall dras in eller hur sarnmanslagningama skall ske. Detta måste överlåtas till organisationen att avgöra.

Kommittén anser att Skogsstyrelsen är resurssnål redan idag och att möj- ligheten till nedskärningar är begränsad. Dock bör den administrativa voly- men kunna minskas genom att uppgifter förs över på regionerna. Kommittén föreslår också att vissa frågor bör utredas vidare. Det gäller skogsvårdsorgani- sationens engagemang i virkesmätningen, prognosverksarnhetens eventuella samordning med Riksskogstaxeringen samt behovet, organisationesform och lokalisering av Nämnden för skoglig fjärranalys. Härtill kommer att frågan

• Sida 125
•  Original

Bilaga 1

om skogsvårdsorganisationens innehav av de s.k. skogsvårdsgårdarna bör också utredas. .

Genom de av kommittén föreslagna förändringarna kommer personalre- sursema att behöva minskas med cirka 360 årsarbetskrafter varav 10—15 vid Skogsstyrelsen och resterande vid skogsvårdsstyrelsema. Det innebär en minskning med drygt 20 %. Genom kommitténs förslag att bolagisera frö- och plantverksarnheten kommer minskningen att bli sammanlagt cirka 840 årsarbetskrafter.

För att underlätta för en del av den personal som blir övertalig föreslår kommittén att inventeringarna av nyckelbiotoper och sumpskogar genomförs på 4 år istället för 5—8 år som vi föreslagit i huvudbetänkandet. Framför allt en del av den personal som sysslat med ÖSI skulle kunna projektanställas för dessa inventeringar. Detta skulle kräva ett resurstillskott på 26,35 miljoner kronor det första året och 24 miljoner kronor per år de följande tre åren. Detta skall jämföras med uppsägningskostnaden för hela ÖSI personalen på 27 miljoner kronor.

Kommittén föreslår att Skogsstyrelsen fåri uppdrag att göra en närmare bedömning av vilka resurser och insatser som erfordras för att introducera den nya skogspolitiken.

Kommittén vill avslutningsvis påpeka att det är angeläget att förändringar— na av den allmänna verksamheten i så stor utrsträckning som möjligt koordi— neras med bolagiseringen av frö- och plantverksarnheten.

• Sida 126
•  Original