Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår en ny djurskyddslag.

Den nya djurskyddslagen är tydligare, har en mer ändamålsenlig disposition och ett modernare språk. Syftet med den nya lagen är att säkerställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Lagen gäller djur som hålls av människan och, med undantag för vissa bestämmelser, viltlevande försöksdjur. Några bestämmelser gäller även övergivna djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i etablerade populationer.

Det slås fast att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att deras välfärd främjas, att de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende) och att beteendestörningar förebyggs. Det införs ett krav på att den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. Det klargörs att djur av tamdjursart inte får överges.

Det införs ett förbud mot att djur tränas för eller används i prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande och förbudet mot dopning utökas och förtydligas.

Ändrade bestämmelser om djurförbud skapar förutsättningar för en mer nyanserad och proportionerlig tillämpning.

Det föreslås också bl.a. en ny sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att lämna uppgifter om vissa djurskyddsproblem till kontrollmyndigheten för djurskydd eller till Polismyndigheten.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april 2019.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. djurskyddslag,

2. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård,

3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

4. lag om ändring i lagen (2009:619) om djurskyddskontrollregister,

5. lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315).

• Sida 8
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till djurskyddslag

Härigenom föreskrivs¹ följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte 1 § Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.

Lagens tillämpningsområde 2 § Lagen gäller djur som hålls av människan och viltlevande försöksdjur.

I fråga om viltlevande försöksdjur tillämpas dock inte: – 2 kap. 4 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, och

– 4 kap. 1 §. Bestämmelserna i 9 kap. 4 och 6 §§ gäller också övergivna djur av tamdjursart samt förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i en etablerad population.

Ord och uttryck i lagen

Försöksdjur 3 § Med försöksdjur avses djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök.

Med försöksdjur avses även djur som har använts eller har varit avsedda att användas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat förvaringsutrymme för försöksdjur.

Djurförsök 4 § Med djurförsök avses användning av djur för

¹ Jfr rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur, i lydelsen enligt rådets förordning (EG) nr 806/2003, rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns, i lydelsen enligt rådets direktiv 2013/64/EU, rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar, rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar i den ursprungliga lydelsen, rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning i den ursprungliga lydelsen, Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, i den ursprungliga lydelsen.

• Sida 9
•  Original

1. vetenskaplig forskning,

2. sjukdomsdiagnos,

3. utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter,

4. undervisning, om användningen innebär att djuret avlivas, utsätts för operativt ingrepp, injektion eller blodavtappning eller om djuret orsakas eller riskerar att orsakas lidande, och

5. andra jämförliga ändamål. Med djurförsök avses också – framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används, och

– bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa med bibehållande av djurens genetiska egenskaper i de fall där djur kan orsakas lidande.

EU-bestämmelser som lagen kompletterar 5 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EUbestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling tillkännage vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som denna lag kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna.

2 kap. Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas

Grundläggande djurskyddskrav 1 § Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Djur som används i djurförsök ska inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

God djurmiljö och naturligt beteende 2 § Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

1. deras välfärd främjas,

2. de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och

3. beteendestörningar förebyggs. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose kraven enligt första stycket.

• Sida 10
•  Original

Kompetenskrav 3 § Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Krav på tillsyn, foder och vatten 4 § Djur ska ges tillräcklig tillsyn.

Djur ska ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur.

Bindning och fixering av djur 5 § Ett djur får bindas endast om det görs på ett sätt som inte är plågsamt för djuret samt under förutsättning att djuret får behövlig rörelsefrihet och vila och tillräckligt skydd mot väder och vind.

Ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt

1. av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl,

2. med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret, eller

3. av liknande berättigade skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas på de sätt som anges i första och andra styckena.

Stall och andra förvaringsutrymmen 6 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt skydd. De ska även ge djuren utrymme att kunna röra sig obehindrat och att kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena. Klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsutrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Inredning och utrustning 7 § Inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte utformas på ett sätt som

1. medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa försämras, eller

2. otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar störande på dem.

• Sida 11
•  Original

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur.

Förbud mot att överge djur 8 § Djur av tamdjursart får inte överges.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur 9 § Djur får inte agas, tillfogas skada eller överansträngas.

Utrustning får inte användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbudet mot att tillfoga skada enligt första stycket och förbudet enligt andra stycket gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används

1. av veterinärmedicinska skäl,

2. som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd, eller

3. av liknande berättigade skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Förbud mot sexuella handlingar med djur 10 § Det är förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur.

Förbudet omfattar inte handlingar som utförs av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel eller av liknande berättigade skäl.

Förbud mot viss avel 11 § Det är förbjudet att utföra avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. föreskrifter om förbudet enligt första stycket, och

2. föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurets naturliga beteende, normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Försäljning eller annan överlåtelse av djur 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Transport av djur 13 § Djur ska transporteras i transportmedel som är lämpliga för ändamålet och som ger varje djur skydd mot värme och kyla samt mot stötar, skavning och liknande. I den utsträckning som det behövs ska djuren hållas skilda från varandra.

• Sida 12
•  Original

Den som transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlastning inte ska skadas eller orsakas lidande.

För transporter som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, gäller bestämmelserna i första och andra styckena utöver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets förordning (EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territorium eller avser sjötransporter från svenskt territorium.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur.

3 kap. Tävling med och offentlig förevisning av djur

Tävling med och offentlig förevisning av djur 1 § Det är förbjudet att, på ett sådant sätt att djur utsätts för lidande, träna djur för eller använda djur vid

1. tävlingar eller prov,

2. ljud- och bildinspelningar, eller

3. föreställningar eller andra förevisningar som anordnas för allmänheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om träning eller användning av djur som avses i första stycket 1–3, och

2. föreskrifter om undantag från förbudet mot att träna djur för eller använda djur vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande.

Förbud mot dopning 2 § Ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbudet enligt första stycket.

4 kap. Vård av djur och operativa ingrepp

Vård av skadade eller sjuka djur 1 § Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

• Sida 13
•  Original

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Operativa ingrepp 2 § Det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl.

Första stycket gäller inte ingrepp som görs eller injektioner som ges i en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Operativa ingrepp ska göras under bedövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, och

2. föreskrifter om undantag från första och tredje styckena.

Veterinär eller annan djurhälsopersonal 3 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas:

1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller

3. behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller lindra dess lidande.

I en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har utbildning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 7 § andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Bemyndigande i fråga om förbud mot hormoner 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymtom, med undantag för ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

• Sida 14
•  Original

5 kap. Slakt och annan avlivning av djur

Krav när djur slaktas och avlivas 1 § När djur förs till slakt eller när de slaktas, ska de skonas från onödigt lidande och obehag. Detsamma gäller när djur avlivas i andra fall. Bestämmelsen gäller utöver vad som framgår av artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning.

Ett djur som slaktas eller i annat fall avlivas genom avblodning ska vara bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Bestämmelsen gäller utöver vad som framgår av artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Kravet enligt andra stycket första meningen gäller inte i sådana situationer som avses i artikel 1.2 och 2 d i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 i den ursprungliga lydelsen.

Bemyndiganden i fråga om slakt och avlivning 2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. ytterligare föreskrifter om slakt och avlivning av djur, och

2. föreskrifter om undantag från kravet på bedövning i 1 § andra stycket när det gäller avlivning av försöksdjur.

6 kap. Förprövning och tillstånd

Förprövning av utrymmen 1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Förbud att använda utrymmen för djurhållning 2 § Om en åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn som kräver förprövning enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 1 § har vidtagits utan någon sådan prövning, ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud mot att utrymmet eller hägnet används för att hysa djur.

Något förbud ska inte meddelas om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

Förprövning av ny teknik 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen.

• Sida 15
•  Original

Tillståndsplikt för viss djurhållning 4 § Tillstånd för verksamheten ska den ha som yrkesmässigt eller i större omfattning

1. håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar emot sällskapsdjur för förvaring eller utfodring,

2. håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet, eller

3. föder upp pälsdjur. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Återkallelse av tillstånd 5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 4 § tredje stycket inte längre uppfylls.

7 kap. Djurförsök

Grundläggande principer för djurförsök 1 § Djurförsök får utföras endast under förutsättning att

1. det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod där djur inte används,

2. så få djur som möjligt används,

3. verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt, och

4. det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som har fötts upp för ändamålet (destinationsuppfödning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Tillstånd för försöksdjursverksamhet 2 § Det krävs tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.

Prövningen av tillstånd 3 § Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Vid prövning av tillstånd för uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas till behovet av sådana djur.

• Sida 16
•  Original

Uppgifter i tillståndet 4 § Tillståndet ska innehålla uppgifter om

1. den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och

2. de personer som innehar de funktioner som anges i 7 § första stycket 1 och 2.

Återkallelse av tillstånd 5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 3 § första stycket inte längre uppfylls.

Ansvar för verksamheten 6 § Den person som avses i 4 § 1 ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. uppgifter som ska utföras för att se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2. utbildning och kompetens som ska finnas när dessa uppgifter utförs. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Organisation av försöksdjursverksamhet 7 § Vid en verksamhet som är tillståndspliktig enligt 2 § ska det finnas

1. en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten,

2. en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår när djuren behandlas,

3. en personalstyrka som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4. ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om djurskydd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

• Sida 17
•  Original

Infångande av viltlevande försöksdjur 8 § Den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning och kompetens som krävs för uppgiften. Djuren ska fångas in med metoder som inte utsätter djuren för onödigt lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder.

Krav på etiskt godkännande 9 § Utöver tillstånd enligt 2 § ska den som ska använda djur i ett djurförsök ha ett godkännande från etisk synpunkt av en regional djurförsöksetisk nämnd, innan användningen påbörjas. Godkännandet får förenas med villkor.

En djurförsöksetisk nämnd får, vid beslut om godkännande för djurförsöket, besluta om undantag från 2 kap. 5 § andra stycket, 6 § första och tredje styckena, 7 § första stycket och 11 § första stycket samt 4 kap. 2 § tredje stycket.

Prövningen av det etiska godkännandet 10 § Vid prövningen av ett ärende enligt 9 § ska försökets betydelse vägas mot djurets lidande. Försöket ska, utifrån graden av lidande hos djuret, klassificeras i någon av kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet.

En ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 1 § första stycket 1–3 är uppfyllda.

Vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska utvärderas i efterhand.

Återkallelse av etiskt godkännande 11 § En djurförsöksetisk nämnd får återkalla ett godkännande enligt 9 § om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Föreskrifter om etiskt godkännande 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. skyldighet att lämna uppgifter i samband med ansökan om att använda djur i djurförsök, och

2. undantag från kravet på att djurförsök ska godkännas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1. prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och

2. utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

En central djurförsöksetisk nämnd 13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska

• Sida 18
•  Original

1. pröva överklaganden enligt 11 kap. 1 § av en regional djurförsöksetisk nämnds beslut, och

2. utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 10 § tredje stycket.

Den centrala nämndens sammansättning 14 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden ska bestå av en ordförande och sex övriga ledamöter. Av de övriga ledamöterna ska fyra ha vetenskaplig kompetens och två vara lekmän. En av lekmännen ska företräda djurskyddsintressen. Ersättare för ledamöterna får utses.

Ordföranden och den eller de som utses till ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.

Den centrala nämndens beslutsförhet 15 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden är beslutsför när ordföranden och minst tre ledamöter med vetenskaplig kompetens och minst en lekman är närvarande. Ledamöterna med vetenskaplig kompetens ska alltid vara i flertal när ett ärende avgörs.

Nämnden är beslutsför med enbart ordföranden vid

1. en förberedande åtgärd,

2. en rättelse av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende,

3. andra beslut som inte innebär något slutligt avgörande av ett ärende, och

4. en prövning av en fråga om avvisning eller avskrivning av ett ärende.

Ordföranden får överlämna uppgifter som avses i andra stycket till en föredragande vid nämnden.

Övriga bemyndiganden 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur, och

2. undantag från lagen i fråga om djurförsök. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska

1. märka djuren,

2. upprätta instruktioner för verksamheten, och

3. föra journal och lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

8 kap. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

Behörig myndighet för offentlig kontroll 1 § Länsstyrelserna och de andra myndigheter som regeringen bestämmer (kontrollmyndigheterna) utövar offentlig kontroll av efterlevna-

• Sida 19
•  Original

den av denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Djurskyddsutbildad personal 2 § Kontrollmyndigheterna ska, utöver vad som framgår av de EUbestämmelser som lagen kompletterar, ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Samordning av verksamhet 3 § Den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Rådgivning och information 4 § Kontrollmyndigheterna ska genom rådgivning och information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Skyldighet att beivra överträdelser 5 § Kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller de EUbestämmelser som lagen kompletterar beivras.

Föreskrifter om offentlig kontroll 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. den offentliga kontrollen, och

2. skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 3 §.

Offentlig kontroll som avser andra än livsmedelsproducerande djur 7 § I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd finns bestämmelser som ska tillämpas vid offentlig kontroll av djurhållare som håller livsmedelsproducerande djur.

Regeringen får meddela föreskrifter om att förordning (EG) nr 882/2004 ska tillämpas helt eller delvis vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

• Sida 20
•  Original

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1. för offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2. i ärenden enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur de avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan ska beräknas.

Förelägganden 9 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för efterlevnaden av lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Ett föreläggande som innebär förbud att ha hand om djur enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande att inom en viss tid göra sig av med djur enligt 9 kap. 3 § får dock endast beslutas i de fall som anges där.

Förelägganden enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite, dock inte i de fall som avses i 9 kap. 1 och 3 §§.

Rättelse på den enskildes bekostnad 10 § En kontrollmyndighet får besluta om rättelse på en enskilds bekostnad om han eller hon inte rättar sig efter lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna.

I brådskande fall får kontrollmyndigheten besluta om rättelse utan föregående föreläggande.

Rätt till upplysningar och att ta del av handlingar 11 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar.

Rätt till tillträde 12 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där det kan antas att djur hålls eller som berör djurhållningen, och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillträde till bostäder får endast ske när det kan antas att djur hålls där och

• Sida 21
•  Original

1. det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2. syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhållningen har åtgärdats, eller

3. syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan har även rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler, andra utrymmen och bostäder, när det behövs för att kontrollera att beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § följs.

Europeiska kommissionens rätt till upplysningar och tillträde 13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller också för Europeiska kommissionen, och för inspektörer och experter som har utsetts av Europeiska kommissionen.

Aktsamhetskrav 14 § Åtgärder enligt 11 och 12 §§ ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll 15 § Den som är föremål för offentlig kontroll ska lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Hjälp av Polismyndigheten 16 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att en kontrollmyndighet ska kunna utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Undantag för djur som används inom Försvarsmakten 17 § Bestämmelserna i 2–6 §§, 8 § första stycket 1, 9 § tredje stycket, 10, 13 och 16 §§ tillämpas inte i fråga om djur som används inom Försvarsmakten.

Anmälan om vanvård 18 § Om den som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-

• Sida 22
•  Original

bestämmelser som lagen kompletterar, ska han eller hon anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående.

9 kap. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud 1 § Länsstyrelsen ska besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud) för den som

1. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

2. har misshandlat ett djur,

3. inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 8 kap. 9 § om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

4. har varit föremål för upprepade beslut enligt 8 kap. 9 §, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

5. genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföreläggande har befunnits skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

6. genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföreläggande har befunnits skyldig till brott enligt 10 kap. 1–5 §§, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt.

Djurförbud ska dock inte beslutas om det är sannolikt att den omständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upprepas.

Omfattning av och upphävande av djurförbud 2 § Ett djurförbud enligt 1 § får avse alla djurslag eller begränsas till ett eller flera djurslag. Ett djurförbud får också avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur. Ett djurförbud får även avse andra begränsningar i rätten att ha hand om djur.

Ett djurförbud kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Länsstyrelsen ska upphäva djurförbudet om det inte längre behövs.

Skyldighet att avveckla djurinnehav 3 § Om den som meddelas djurförbud äger eller håller djur, ska länsstyrelsen samtidigt förelägga honom eller henne att inom en viss tid göra sig av med det eller de djur som omfattas av djurförbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen i enlighet med 5 eller 6 § ska besluta att omhänderta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud.

Nödavlivning i vissa fall 4 § Om ett djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får det avlivas av en veterinär eller polisman, även om djurägaren inte kan kontaktas. I brådskande fall får även någon annan genast avliva djuret.

Den som har avlivat djuret ska informera ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret om detta. Om det inte är möjligt, ska länsstyrelsen underrättas.

• Sida 23
•  Original

Omhändertagande av djur 5 § Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska omhändertas om

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten,

2. ett beslut som har meddelats enligt 8 kap. 9 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller

3. ett beslut om djurförbud enligt 1 § eller ett beslut om avveckling av djurinnehav enligt 3 § inte följs.

Länsstyrelsen ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.

Omedelbart omhändertagande av djur 6 § Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska, trots 5 § första stycket 1, besluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1. det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2. ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3. det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskyddssynpunkt.

Även om förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda, får Polismyndigheten besluta att omedelbart omhänderta djur som hålls i strid med ett beslut om djurförbud.

Om ett beslut om omedelbart omhändertagande har meddelats av Polismyndigheten, ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

Den beslutande myndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för att beslutet verkställs.

Förfogande över omhändertagna djur 7 § Beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande av ett djur omfattar också avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet. Sedan ett djur har omhändertagits enligt 5 eller 6 § får ägaren inte förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen.

Hantering av omhändertagna djur 8 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller överlåtas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret ska avlivas.

Länsstyrelsen ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs.

Kostnadsansvar för omhändertagna djur 9 § Länsstyrelsen och Polismyndigheten får betala ut förskott av allmänna medel för kostnader som uppkommer på grund av åtgärder enligt

• Sida 24
•  Original

5 eller 6 §. Kostnaden för sådana åtgärder ska slutligt betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl för annat.

Om ett omhändertaget djur har sålts, och om kostnaden enligt första stycket slutligt ska betalas av ägaren, får länsstyrelsen och Polismyndigheten ta ut kostnaden ur köpesumman. Köpesumman ska i första hand täcka länsstyrelsens kostnader.

10 kap. Straff och andra sanktioner

Brott mot denna lag och föreskrifter om bedövning 1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot – 2 kap. 4 § första eller andra stycket, 2 kap. 5 § första eller andra stycket, 2 kap. 6 § första, andra eller tredje stycket, 2 kap. 7 § första stycket, 2 kap. 8 §, 2 kap. 9 § första eller andra stycket, 2 kap. 11 § första stycket eller 2 kap. 13 § första eller andra stycket,

– 3 kap. 1 § första stycket eller 3 kap. 2 § första stycket, – 4 kap. 1 §, 4 kap. 2 § första eller tredje stycket eller 4 kap. 3 § första stycket,

– 5 kap. 1 § första eller andra stycket eller föreskrifter om bedövning som regeringen har meddelat med stöd av 5 kap. 2 § 1,

– 6 kap. 4 § första stycket, – 7 kap. 1 § första stycket, 7 kap. 2 § första stycket eller 7 kap. 9 § första stycket, eller

2. inte följer ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande om skyldighet att avveckla djurinnehav enligt 9 kap. 3 §.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur 2 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som bryter mot förbudet i 2 kap. 10 § första stycket att genomföra sexuella handlingar med djur.

Brott mot vissa EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur 3 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. transporterar djur i strid med artikel 6.3 och de tekniska föreskrifter som anges i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97,

2. i egenskap av djurhållare på avsändningsorten, omlastningsplatsen eller bestämmelseorten i strid med artikel 8.1 inte ser till att de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till

• Sida 25
•  Original

rådets förordning (EG) nr 1/2005 uppfylls i fråga om de djur som transporteras,

3. svarar för driften av en uppsamlingscentral och inte i enlighet med artikel 9.1 ser till att djuren behandlas i enlighet med de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005,

4. avlivar djur på annat sätt än efter bedövning i enlighet med de metoder och de särskilda krav för tillämpningen av dessa metoder som anges i artikel 4.1 och i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning,

5. i strid med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivar djur så att djuret efter bedövning återfår medvetande eller känsel innan det dör,

6. i strid med artikel 9.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 medverkar till att ett djur placeras i fixeringsanordningen, eller i en anordning där huvudet fixeras, innan den person som ansvarar för bedövning eller avblodning är beredd att bedöva eller avbloda det så fort som möjligt,

7. inte i enlighet med artikel 15.1 ser till att driftsbestämmelserna för slakterier i bilaga III till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 följs,

8. inte följer vad som enligt artikel 15.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, gäller för fixering av djur vid avlivning, eller

9. använder någon av de fixeringsmetoder som är förbjudna enligt artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot övriga EU-bestämmelser som lagen kompletterar 4 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i annat fall än enligt 3 § bryter mot skyldigheter, krav eller förbud som finns i de

EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Detta gäller inte om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen 5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av

– 2 kap. 2 § andra stycket, 2 kap. 4 § tredje stycket, 2 kap. 5 § tredje stycket, 2 kap. 6 § fjärde stycket, 2 kap. 7 § andra stycket, 2 kap. 9 § fjärde stycket, 2 kap. 11 § andra stycket, 2 kap. 12 § eller 2 kap. 13 § fjärde stycket,

– 3 kap. 1 § andra stycket 1 eller 3 kap. 2 § andra stycket, – 4 kap. 2 § fjärde stycket 1 eller 4 kap. 4 §, – 5 kap. 2 § 1 i annat fall än som sägs i 1 §, – 6 kap. 3 §, – 7 kap. 8 § andra stycket eller 7 kap. 16 § första stycket 1 eller andra stycket.

• Sida 26
•  Original

Ringa gärningar 6 § Om en gärning som avses i 1, 3, 4 eller 5 § är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.

Bestämmelsernas förhållande till vite 7 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Bestämmelsernas förhållande till brottsbalken 8 § Till ansvar enligt 1–5 §§ döms det inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

Avgift om en förprövning inte har skett 9 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en avgift ska betalas av den som inte låter förpröva stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 1 §.

Avgiftens storlek ska framgå av regeringens föreskrifter. Avgiften ska uppgå till minst 10 000 kronor och högst 40 000 kronor. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till förprövningens komplexitet och omfattning.

11 kap. Överklagande

Överklagande av beslut i ärenden om etiskt godkännande 1 § En regional djurförsöksetisk nämnds beslut i ett ärende om godkännande av användning av djur i djurförsök och om återkallelse av ett sådant godkännande får överklagas till den centrala djurförsöksetiska nämnd som anges i 7 kap. 13 §.

Den centrala djurförsöksetiska nämndens beslut får inte överklagas.

Överklagande av andra beslut 2 § Andra beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut som avser Försvarsmakten överklagas dock till regeringen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Motpart vid överklagande av beslut av officiell veterinär 3 § Om ett beslut som har meddelats av en officiell veterinär som har förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer överklagas, ska den myndighet som har förordnat den officiella veterinären föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

• Sida 27
•  Original

Föreskrifter om omedelbar verkställighet 4 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar ska gälla omedelbart även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2. Genom lagen upphävs djurskyddslagen (1988:534).

3. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande.

4. Djurförbud enligt 9 kap. 1 § får, i de fall förhållandena som ligger till grund för beslutet har inträffat före ikraftträdandet, beslutas endast om förutsättningarna för djurförbud enligt den upphävda lagen är uppfyllda.

• Sida 28
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Med djurens hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur.

Med djurens hälso- och sjukvård jämställs även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften än de som följer av första stycket.

Djurförsök enligt 1 c § djurskyddslagen (1988:534) omfattas inte av begreppet.

Djurförsök enligt 1 kap. 4 § djurskyddslagen(2018:000) omfattas inte av begreppet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

• Sida 29
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas sex nya paragrafer, 10 kap. 20 a §, 32 kap. 10 a, 10 b och 10 c §§, 35 kap. 23 a och 23 b §§, och närmast före 10 kap. 20 a §, 32 kap. 10 a, 10 b och 10 c §§, och 35 kap. 23 a och 23 b §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

Ingripande av djurskyddsskäl

20 a §

Sekretessen enligt 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § hindrar inte att en uppgift om ett djur som är nödvändig för ett ingripande av en kontrollmyndighet för djurskydd eller Polismyndigheten lämnas till dessa myndigheter om personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten påträffar ett djur som

1. tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller

2. uppenbart uppvisar symtom på sjukdom eller är allvarligt skadat.

En uppgift enligt första stycket får lämnas endast om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret.

32 kap.

Kontrollmyndighet för djurskydd

Uppgift från hälso- och sjukvården och socialtjänsten

10 a §

Sekretess gäller hos en kontrollmyndighet för djurskydd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden som av djurskyddsskäl har lämnats av personal inom

• Sida 30
•  Original

hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Sekretessbrytande bestämmelse

10 b §

Sekretessen enligt 10 a § hindrar inte att uppgift lämnas till en annan kontrollmyndighet för djurskydd.

Överföring av sekretess

10 c §

Om en kontrollmyndighet för djurskydd får en uppgift som är sekretessreglerad i 10 a § från en annan kontrollmyndighet för djurskydd, blir 10 a § tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten. Detsamma gäller för uppgift som är sekretessreglerad i 35 kap. 23 a § och som lämnas av Polismyndigheten.

35 kap.

Djurskydd

23 a §

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden som av djurskyddsskäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

• Sida 31
•  Original

Sekretessbrytande bestämmelse

23 b §

Sekretessen enligt 23 a § hindrar inte att uppgift lämnas till en kontrollmyndighet för djurskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

• Sida 32
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:619) om djurskyddskontrollregister

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2009:619) om djurskyddskontrollregister ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2017/18:122 Föreslagen lydelse

5 §

Personuppgifter får behandlas i djurskyddskontrollregistret för att

1. i verksamhet hos Jordbruksverket planera, samordna, administrera, följa upp och rapportera om djurskyddskontrollen enligt djurskyddslagen(1988:534) samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar,

1. i verksamhet hos Jordbruksverket planera, samordna, administrera, följa upp och rapportera om djurskyddskontrollen enligt djurskyddslagen(2018:000) samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar,

2. tillhandahålla information om djurskyddskontrollen som behövs i verksamhet hos länsstyrelserna för deras planering, uppföljning och kontroll enligt djurskyddslagen samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar, och

3. tillhandahålla information som behövs i verksamhet hos Jordbruksverket och länsstyrelserna som underlag för beslut om och kontroll av direktstöd och stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder enligt lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter samt enligt lagen (1994:1708) om EU:s förordningar om strukturstöd och om stöd till utveckling av landsbygden.

Personuppgifter som behandlas för ändamål som anges i första stycket får också behandlas för att fullgöra uppgiftslämnande som sker i överensstämmelse med annan lag eller förordning.

Personuppgifter som behandlas enligt första stycket får behandlas även för andra ändamål, under förutsättning att uppgifterna inte behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in.

6 §

I djurskyddskontrollregistret får endast behandlas sådana uppgifter om den som är föremål för djurskyddskontroll enligt djurskyddslagen(1988:534) och de EUförordningar som den lagen kompletterar, som behövs för de ändamål som anges i 5 §.

I djurskyddskontrollregistret får endast behandlas sådana uppgifter om den som är föremål för djurskyddskontroll enligt djurskyddslagen(2018:000) och de EUförordningar som den lagen kompletterar, som behövs för de ändamål som anges i 5 §.

Personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning (känsliga personuppgifter) får inte behandlas.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka personuppgifter som får behandlas i djurskyddskontrollregistret.

• Sida 33
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

• Sida 34
•  Original

2.5. Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

En klinisk läkemedelsprövning får utföras för att utreda i vad mån ett läkemedel är ändamålsenligt. Den kliniska läkemedelsprövningen får utföras i samband med sjukdomsbehandling eller utan sådant samband. En klinisk läkemedelsprövning får utföras på människor endast av en legitimerad läkare eller en legitimerad tandläkare och på djur endast av en legitimerad veterinär. Den som utför prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser.

För klinisk läkemedelsprövning på människor finns även bestämmelser i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. För klinisk läkemedelsprövning på djur finns bestämmelser i djurskyddslagen(1988:534).

För klinisk läkemedelsprövning på människor finns även bestämmelser i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. För klinisk läkemedelsprövning på djur finns bestämmelser i djurskyddslagen(2018:000).

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

• Sida 35
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 4 juni 2009 (dir. 2009:57) att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en bred översyn över den samlade djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll, att lämna förslag till en ny djurskyddslag och förordning samt att ge exempel på hur andra föreskrifter på området kan utformas. Utredaren fick också i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa problem på djurskyddsområdet, bl.a. vilka åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med övergivna och förvildade djur och användning av djur för sexuella ändamål, hur dagens bestämmelse om naturligt beteende kan förtydligas samt undersöka vilka åtgärder som behövs för att vända utvecklingen inom aveln i en ur djurhälso- och djurskyddsperspektiv mer positiv riktning.

Utredaren redovisade sitt betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) i november 2011. En sammanfattning av betänkandets förslag finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepartementet (dnr N2015/00090/DL).

Regeringen behandlade i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41) frågan om användning av djur för sexuella ändamål. I propositionen behandlades även utredningens förslag om definitionen av djurförsök liksom förslaget om att beslut om verksamhetstillstånd inom försöksdjursområdet och godkännande av anläggningar för försöksdjur bör flyttas från Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) till länsstyrelsen.

Regeringen behandlade i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) utredningens förslag om reglering av kontrollprogram på djurskyddsområdet och bedömningarna rörande införandet av ett vetenskapligt råd och en översyn av Jordbruksverkets föreskrifter i syfte att sänka detaljeringsgraden där så är möjligt.

I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen utredningens förslag i övriga delar.

Inom Näringsdepartementet har också en kompletterande promemoria med förslag till en ny bestämmelse om rätt till tillträde för kontrollmyndigheter tagits fram. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepartementet (dnr N2015/06662/RS). Promemorians förslag behandlas i avsnitt 13.7.

Slutligen har utredningens förslag till en sekretessbrytande bestämmelse för personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten som uppmärksammar djurskyddsproblem utretts vidare inom Näringsdepartementet. En promemoria med delvis ändrade lagförslag har tagits fram. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepar-

• Sida 36
•  Original

tementet (dnr N2015/07632/RS). Promemorians förslag behandlas i avsnitt 18.2.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen att regeringen så snart som möjligt bör återkomma till riksdagen med ett förslag till en sekretessbrytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen så att hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten får lämna uppgifter vidare om djurskyddsproblem till den berörda kontrollmyndigheten (bet. 2016/17:KU15 punkt 3, rskr. 2016/17:243). Även tillkännagivandet behandlas i avsnitt 18.2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 januari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.3, 7.11, 7.16, 14.6, 14.9 och 15.8 och i författningskommentaren. Regeringen följer i allt väsentligt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts och därutöver några materiella förtydliganden i författningstexten.

4. Nuvarande förhållanden

4.1. EU-bestämmelser på djurskyddsområdet

4.1.1. Djurskyddsarbetet inom EU

En grundläggande bestämmelse beträffande djurskydd finns i artikel 13 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Bestämmelsen har följande lydelse.

Vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden ska unionen och medlemsstaterna fullt ut ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

De EU-rättsliga djurskyddsreglerna avser, med ett fåtal undantag, jordbruksområdet och de livsmedelsproducerande djuren. Andra djurslag, t.ex. sällskapsdjur, omfattas inte av några särskilda EU-rättsliga bestämmelser om djurskydd. EU-rätten har alltså endast en partiell inverkan på det område som den svenska djurskyddslagen omfattar.

Syftet med EU:s djurskyddslagstiftning är dubbelt. Reglerna föranleds dels av intresset att skapa harmoniserade regler för att underlätta handeln mellan medlemsstaterna, dels av intresset att förbättra djurskyddet i samband med avel, uppfödning och hållning av djur, transport och slakt.

• Sida 37
•  Original

I början av 2006 antog EU-kommissionen en femårig handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande för perioden 2006–2010. Handlingsplanens mål var bl.a. fortsatt höga krav på djurhållning inom EU och internationellt samt en förbättrad samordning av befintliga resurser på området.

Handlingsplanen följdes 2012 av kommissionens strategi för djurskydd och djurs välbefinnande för perioden 2012–2015 som grundade sig på erfarenheterna från den tidigare handlingsplanen. Kommissionen bedömde bl.a. att det finns betydande problem med efterlevnaden av gällande regler och att den sektorsspecifika lagstiftningen inte räcker för att uppnå den önskade djurskyddsnivån inom EU. Kommissionen listade i strategin fyra faktorer som bedöms vara särskilt betydelsefulla för den aktuella djurskyddsnivån inom EU: – att medlemsstaternas tillsyn av EU-lagstiftningen fortfarande är brist-

fällig på flera områden – att konsumenterna saknar relevant information om djurskydd – att många berörda parter saknar tillräckliga kunskaper om djurskydd – att det finns ett behov av att förenkla och utveckla tydliga principer

för djurskydd.

I strategin ingår därför att överväga behovet av ett reviderat EUregelverk som bygger på en helhetssyn och som omfattar alla djur som hålls inom ramen för en näringsverksamhet. I övervägandet ska även bedömas om det är genomförbart och lämpligt att införa vetenskapligt baserade djurskyddsindikatorer. Vidare ingår att överväga åtgärder för att öka tydligheten och relevansen när det gäller information om djurskydd till konsumenter, inrättandet av ett europeiskt nätverk av referenscentrum och införandet av gemensamma kompetenskrav för personal som hanterar djur.

Vidare föreslog kommissionen även att det utvecklas verktyg, bl.a. genomförandeplaner, för att öka medlemsstaternas efterlevnad av reglerna. I strategin aviserades även en rad rapporter, studier och andra åtgärder som kommissionen skulle vidta t.o.m. 2015, bl.a. beträffande välbefinnandet hos odlad fisk, om bedövning vid slakt kan utgöra en del i informationen till konsument, samt om utarbetandet av särskilda riktlinjer eller genomförandebestämmelser för enskilda EU-rättsakter.

Det är för närvarande oklart om strategin kommer att efterträdas av en ny efter det att den tidigare löpte ut vid årsskiftet 2015/16.

Kommissionen fattade den 24 januari 2017 ett beslut (2017/C31/12) om att inrätta en plattform för djurskydd. Plattformens uppgift är, enligt beslutet, att bl.a. arbeta för ett bättre genomförande och tillämpning av EU:s regelverk. Plattformen ska möjliggöra för berörda parter att utbyta erfarenheter och bästa praxis och stimulera till frivilliga affärsåtaganden för att stärka djurskyddet och för att främja EU:s djurskyddsstandard globalt. Plattformen har haft två möten under 2017.

4.1.2. EU-direktiv som gäller flera djurslag

Rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur är ett minimidirektiv som tillämpas på djur inklusive

• Sida 38
•  Original

fisk, reptiler och amfibier som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller päls eller för annan typ av animalieproduktion. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser så att dessa djur inte utsätts för onödig smärta, onödigt lidande eller onödig skada. I enlighet med de erfarenheter som görs och utifrån aktuella vetenskapliga rön ställs i direktivet krav bl.a. på färdigheter och kunskaper hos personal, att djuren som huvudregel ska inspekteras minst en gång per dag och på dokumentation av medicinsk behandling. Vidare ställs krav på att djur ska ha viss rörelsefrihet. Det ställs även vissa krav på byggnader och utrustning samt krav på att djur ska ha tillgång till foder och vatten av viss kvalitet och i tillräcklig mängd.

Rådets direktiv 1999/22/EG av den 29 mars 1999 om hållande av vilda djur i djurparker syftar till att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden genom att föreskriva att medlemsstaterna ska anta bestämmelser rörande tillstånd till och tillsyn över djurparker inom EU samt därigenom stärka djurparkernas roll när det gäller att bevara den biologiska mångfalden. Direktivet innehåller även vissa bestämmelser av betydelse för djurskyddet. Enligt direktivet ska djurhållning ske under förhållanden som är ägnade att uppfylla de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bl.a. genom att djurens livsmiljöer berikas på ett artspecifikt sätt och att en hög djurskötselstandard upprätthålls.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål började tillämpas den 1 januari 2013. Det nya direktivet syftar till att utjämna skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning samtidigt som skyddet för försöksdjur ska stärkas. Direktivet präglas av den s.k. 3Rprincipen (från engelskans replace, reduce och refine) enligt vilken djurförsöken så långt som det är möjligt ska ersättas, begränsas och förfinas. Medlemsstaterna har möjlighet att behålla bestämmelser som syftar till ett mer långtgående skydd av djur och som gällde den 9 november 2010 men kan inte anta nya längre gående bestämmelser. Se vidare avsnitt 6.2, 6.3, 6.4 och avsnitt 12.

4.1.3. EU-direktiv för specifika djurslag

Vid sidan av de mer generella rättsakterna finns regler för specifika djurslag och speciella omständigheter. Samtliga dessa direktiv är s.k. minimidirektiv. Medlemsländerna kan alltså i vissa fall ha strängare regler under förutsättning att dessa är förenliga med EU-fördragets allmänna principer om t.ex. fri rörlighet för varor.

Rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning reglerar former för hållande av svin, bl.a. i fråga om utformning av och maximal ljudnivå i svinstall samt tillgång till foder, vatten och strö. Vissa ingrepp som rutinmässig kupering av svansar och klippning av tänder är förbjudna. Vidare regleras att kastrering av galtar som är äldre än sju dagar endast får utföras under bedövning och med långtidsverkande smärtlindring. I Sverige finns dock sedan den 1 januari 2016 ett krav på bedövning vid all kirurgisk kastrering av svin och det finns även andra regler som ställer

• Sida 39
•  Original

högre krav på den svenska djurhållningen än vad EU:s djurslagsspecifika direktiv föreskriver.

I rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns regleras bl.a. olika former för hållning av värphöns. I direktivet anges vissa krav på ytmått för värphöns som hålls i inredda burar samt ett förbud mot oinredda burar som gäller fr.o.m. den 1 januari 2012. I fråga om frigående värphöns så finns det bl.a. regler om maximalt antal djur per fodertråg och värprede. Vidare finns bestämmelser om belysning, bullernivå och tillsyn samt ett förbud mot all form av stympning av djuren. Medlemsstaterna får dock ge tillstånd till näbbtrimning för att förhindra fjäderplockning eller kannibalism. Näbbtrimning utförs i mycket stor utsträckning i andra medlemsstater men är förbjudet i Sverige.

Rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar reglerar bl.a. den maximala beläggningsgraden, dvs. hur många kycklingar som får hållas per kvadratmeter mätt i kilogram per kvadratmeter. Om anläggningen uppfyller vissa krav i djurmiljön får djurhållaren ha en högre beläggningsgrad. Vidare föreskrivs bl.a. att den som har hand om djuren ska ha utbildning och att djuren ska ha tillräcklig tillgång till foder, vatten och en torr ströbädd.

Rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar anger bl.a. hur utrymmen för hållning av kalvar ska vara utformade och hur boxar ska vara konstruerade för att kalvar ska kunna ha naturlig kontakt med varandra. Enskilda boxar för kalvar får som huvudregel endast användas till dess att kalvarna har uppnått åtta veckors ålder. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om bl.a. tillgång till foder, vatten och ljus. Utöver detta direktiv och rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur, finns för närvarande inte några speciella EU-bestämmelser för mjölkkor eller andra nötkreatur.

4.1.4. EU-förordningar på djurskyddsområdet

EU har på vissa områden antagit förordningar som kompletteras av den svenska djurskyddslagen. Dessa framgår av regeringens tillkännagivande (2013:419) av de EU-bestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen (1988:534).

I de fall som det finns förordningar antagna anses dessa områden i allmänhet vara fullharmoniserade. I vissa fall kan det dock finnas element av minimibestämmelser även i förordningar, vilket innebär att medlemsstaterna i viss mån är fria att ha strängare bestämmelser.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd finns det regler om den offentliga kontroll som medlemsstaterna ska ha för att säkerställa att de regler som EU har ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa följs. Förordningen innehåller grundläggande bestämmelser om hur den offentliga kontrollen av bl.a. djurskyddet ska organiseras och genomföras.

• Sida 40
•  Original

Särskilda bestämmelser om den djurskyddskontroll som ska göras på slakterier finns i förordningen. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som det är lämpligt för att uppnå målen i förordningen. Kontrollerna ska vara riskbaserade och de ska vara opartiska, enhetliga och av god kvalitet. Kontrollpersonalen ska bl.a. ha lämplig utbildning för att kunna utföra sina uppgifter och kontrollen på ett enhetligt sätt. Europaparlamentet och rådet har den 15 mars 2017 antagit en ny förordning om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på bl.a. djurskyddsområdet (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG [förordningen om offentlig kontroll]) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förordning 882/2004.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel innehåller också vissa djurskyddsregler samt regler om kontroll av bl.a. djurskyddsregler i samband med slakt.

Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 omfattar bl.a. krav på minsta utrymme för djur, tidsintervaller för vattning, utfodring och vila under transporten samt krav på transporters maximala längd. Förordningen täcker transporter på väg, järnväg, till sjöss och i luften. Medlemsländerna får ha strängare regler för transporter som endast äger rum inom det egna territoriet eller under sjötransporter från det egna territoriet. Förordningen gäller dock inte för transporter som saknar samband med en ekonomisk verksamhet eller för transporter som på veterinärs inrådan företas direkt till eller från en veterinärmottagning eller en klinik. Se vidare avsnitt 7.16.

Sedan den 1 januari 2013 tillämpas rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning. Förordningen syftar till att förbättra skyddet av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning genom inrättandet av standardrutiner för att garantera att djur förskonas från smärta, plåga eller lidande som kan undvikas. Förordningen innehåller krav bl.a. på att djur avlivas endast efter att ha bedövats med särskilt föreskrivna metoder och på

• Sida 41
•  Original

utbildning av personal. Medlemsstaterna får behålla vissa strängare regler som fanns när förordningen trädde i kraft. Se vidare avsnitt 10.1.

4.2. Nationella djurskyddsbestämmelser

4.2.1. Djurskyddslagen

Djurskyddslagen (1988:534) kompletterar de EU-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. Genom djurskyddslagen har ett flertal EU-direktiv på djurskyddsområdet genomförts på nationell nivå. Även bestämmelser i Europarådets konventioner om djurskydd har genomförts genom djurskyddslagen. Genomförande av EU-direktiv och Europarådets konventioner sker dock också genom bestämmelser på förordningsnivå och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.

Den nuvarande djurskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1988 och ersatte då lagen (1944:219) om djurskydd samt lagen (1937:313) angående slakt av husdjur. I propositionen som föregick 1988 års lag konstaterades att djurskyddet är en viktig etisk fråga som i Sverige har en bred och djup förankring i människors medvetande. Redan 1944 års djurskyddslag byggde på principen att djurplågeri ska förhindras innan det uppstår och inte enbart bestraffas i efterhand. Sedan 1940-talet hade dock djurhållningen förändrats, särskilt inom animalieproduktionen, men även genom en ökning av antalet sällskapsdjur och en ökad användning av djur för sport och tävlingsverksamhet. Små jordbruk med mångsidig djurhållning hade ersatts av en specialiserad och storskalig produktion. Även om moderniseringen i vissa avseenden inneburit förbättringar av djurskyddet fanns det enligt departementschefen också anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall förändrat djurens miljö i negativ riktning. Förutom en teknisk översyn av lagen föreslogs därför också vissa ändringar i materiellt hänseende för att förstärka djurskyddet. Som några av de viktigaste förslagen omnämndes kraven på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt, att operativa ingrepp som huvudregel inte ska få göras på djur utan att det är veterinärmedicinskt befogat samt att djuren vid slakt ska skonas från obehag och lidande (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 14–15).

Djurskyddslagen syftar till att förebygga onödigt lidande och sjukdom hos husdjur, försöksdjur och andra djur om de hålls i fångenskap. Djurskyddslagen omfattar därmed alla djur som hålls av människan medan viltlevande djur som huvudregel inte omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen innehåller bl.a. grundläggande bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas, bestämmelser om operativa ingrepp, slakt och avlivning, tillståndsplikt för viss djurhållning, tävling med och förevisning av djur, användning av djur för vetenskapliga ändamål samt bestämmelser om offentlig kontroll. Lagen innehåller även bestämmelser om kontrollmyndigheter och vilka åtgärder som dessa får vidta för att kunna fullgöra kontrolluppgifterna, t.ex. besluta om förelägganden och

• Sida 42
•  Original

förbud. I djurskyddslagen finns också bestämmelser om avgifter, omhändertagande av djur, djurförbud, straff och överklagande.

Brott mot djurskyddslagens straffbestämmelser faller under allmänt åtal och prövas av allmän domstol. Om gärningen omfattas av bestämmelser i brottsbalken, t.ex. bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § brottsbalken, ska dock bestämmelserna i brottsbalken tillämpas i stället.

En statlig förvaltningsmyndighets beslut i ett enskilt fall med stöd av djurskyddslagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Domstolen kan överpröva förvaltningsmyndighetens beslut och ändra eller upphäva det eller sätta ett annat beslut i dess ställe.

4.2.2. Djurskyddsförordningen

I djurskyddslagen finns ett antal bemyndiganden som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, en möjlighet att meddela närmare föreskrifter på olika områden. I djurskyddsförordningen (1988:539) finns både bestämmelser i sak som kompletterar djurskyddslagen och bemyndiganden för Jordbruksverket att meddela kompletterande föreskrifter.

4.2.3. Jordbruksverkets föreskrifter

Jordbruksverket har meddelat ungefär 30 olika föreskrifter med stöd av bemyndiganden i djurskyddsförordningen. Föreskrifterna utgör en omfattande regelmassa som innehåller detaljerade bestämmelser angående djurskydd och behandlar vitt skilda områden. Som exempel kan bl.a. nämnas regler för lantbrukets djur, djurtransporter, försöksdjur, odling av fisk, hållande av hund och katt, cirkusar samt djurhållning i djurparker. I vissa fall har föreskrifterna ursprungligen meddelats av andra myndigheter vars ansvarsområden numera har övertagits av Jordbruksverket, t.ex. Djurskyddsmyndigheten.

Jordbruksverket beslutar även allmänna råd som stöd för tillämpningen av lagstiftningen. De allmänna råden är inte bindande och ska närmast ses som allmänna rekommendationer om hur djurskyddsbestämmelserna ska tillämpas och hur en djurhållare bör agera i vissa situationer. Vidare är Jordbruksverket även central kontrollmyndighet för djurskyddet och samordnar också länsstyrelsernas arbete med djurskydd och djurskyddskontroll.

4.3. En livsmedelsstrategi för Sverige

Riksdagen antog i juni 2017 förslagen i regeringens proposition En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104, rskr. 2016/17:338). Strategin är utformad kring ett övergripande mål för livsmedelskedjan samt tre strategiska mål inom områden som bedöms som särskilt viktiga för att nå det övergripande

• Sida 43
•  Original

målet, samt för utvecklingen av livsmedelskedjan. I propositionen redovisades även regeringens bedömningar av inriktningen av politiken inom de tre strategiska områdena. Strategin ska ses som en plattform utifrån vilken politiken ska utformas fram till 2030.

Som framgår av avsnitt 3 behandlades några av utredningens förslag i prop. 2016/17:104. Förslagen och bedömningarna i propositionen baserades i övrigt i huvudsak dels på Konkurrenskraftsutredningens betänkande Attraktiv, innovativ och hållbar – strategi för en konkurrenskraftig jordbruks- och trädgårdsnäring (SOU 2015:15), dels på extern dialog och förankring med aktörer i hela livsmedelskedjan, såväl nationellt som regionalt.

När det gäller animalieproduktionen gjorde regeringen i prop. 2016/17:104 bedömningen att lönsamheten behöver höjas bl.a. genom ökad produktivitet för att möjliggöra ökad produktion. En ökad nationell animalieproduktion kan skapa förutsättningar för en ökad andel konsumtion av svenskt kött. Samtidigt ska Sverige fortsatt ha höga ambitioner gällande djurvälfärd och djurhälsa och bör fortsätta arbetet för att höja djurskyddsnivån i EU. Arbetet med att utveckla regelverket om djurhållning bör fortsätta och arbetet med att minska animalieproduktionens klimat- och miljöpåverkan bör stärkas. Slutligen gjordes bedömningen att ett vetenskapligt råd för djurskyddsfrågor bör inrättas.

Regeringen gjorde i propositionen vidare bedömningen att förprövningen av djurstallar även fortsättningsvis bör vara obligatorisk, men att Jordbruksverket bör se över möjligheter att förenkla och förbättra processen.

När det gäller djurskyddslagen konstaterades att lagen redan i dag är förhållandevis målinriktad och flexibel till sin karaktär och att detaljerade bestämmelser om hur kraven i lagen ska uppfyllas framför allt finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Regeringen betonade att det vid utformningen av föreskrifter behöver tas hänsyn till EU-lagstiftningen på djurskyddsområdet och till behovet av tydliga, förutsebara och kontrollerbara bestämmelser. Regeringen ansåg vidare att det är viktigt att bestämmelserna i myndighetsföreskrifterna är så målinriktade och flexibla som möjligt. Det framhölls att Jordbruksverket sedan flera år haft i uppdrag att arbeta med regelförenkling och har gjort en omfattande översyn bl.a. av föreskrifterna på djurskyddsområdet. Arbetet med att förenkla reglerna och öka flexibiliteten kring djurhållningen bör enligt vad regeringen uttalade fortsätta. Bedömningen gjordes därför att Jordbruksverket ska ges i uppdrag att fortsätta arbetet med att se över sina föreskrifter i syfte att göra dem mer målinriktade och flexibla där så är möjligt.

Regeringen bedömde också att Sverige fortsatt ska verka för att stärka djurskyddet i EU och efterlevnaden av de EU-gemensamma djurskyddsreglerna.

I propositionen uttalade sig regeringen också om behovet av s.k. kontrollprogram inom djurskyddsområdet. Det finns i dag ett antal kontrollprogram, framtagna av branschorganisationer och godkända av Jordbruksverket. Dessa kontrollprogram innebär att anslutna producenter förbinder sig att uppfylla ett flertal kriterier avseende t.ex. teknisk utrustning och skötsel av djuren som går utöver miniminivån i myndighetsföreskrifter samt att genomgå en utökad kontroll. Den som deltar i så-

• Sida 44
•  Original

dana kontrollprogram undantas dock också från vissa andra bestämmelser i föreskrifterna och kan t.ex. ha en högre beläggningsgrad än vad som annars är tillåtet. Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att kontrollprogram är ett sätt att under kontrollerade former öka flexibiliteten i hur ansvarsfulla djurhållare kan uppnå den djurskyddsnivå som regelverket föreskriver och att arbete med sådana program därför bör fortsätta.

Regeringen angav slutligen att det vetenskapliga rådets roll i föreskriftsarbetet bör vara att utreda och sammanställa vetenskaplig forskning i den aktuella frågan. För att få en bra avvägning mellan djurskyddsintresset och andra intressen är det också av stor vikt att synpunkter från branschen, intresseorganisationer och specialister inom dessa andra områden inhämtas.

4.4. Övergivna och förvildade djur

4.4.1. Beskrivning av den aktuella situationen

Det har på senare år blivit tydligt att djur som människan har tagit hand om i vissa fall överges. Det förekommer också att djurhållare inte fullt ut tar ansvar för i vilken omfattning deras djur tillåts få ungar. Detta kan leda till att det bildas grupper av djur som står helt eller delvis utanför djurhållarens omsorg. När dessa djur får avkommor kan kolonier av helt eller delvis förvildade djur uppstå.

Problemet med övergivna och förvildade djur bedöms framförallt gälla katter. Det har uppskattats att antalet övergivna och förvildade katter i Sverige är cirka 100 000, men det saknas säkra uppgifter.

Det händer att även djur av andra arter överges, t.ex. sällskapsdjur som kaniner, ormar och sköldpaddor eller lantbruksdjur som nötkreatur och får, men det rör sig då om ett begränsat antal djur. Den följande problembeskrivningen är därför framförallt fokuserad på övergivna och förvildade katter.

Bland myndigheter och organisationer som arbetar med frågor om katter råder det en stor enighet om att grunden till problemet med övergivna och förvildade katter är att katten har låg status som sällskapsdjur. Katter är ofta billiga i inköp och är lätta att få tag på. Myndigheterna och organisationerna bedömer vidare att en bidragande orsak till att katter överges är att många människor tror att katter klarar sig väl själva i naturen, utan omvårdnad av människan.

Andra faktorer som bidrar till att öka antalet förvildade katter är att många katter – till skillnad från i princip alla andra husdjur – rör sig fritt utomhus. Katterna kan, om de inte är steriliserade, kastrerade eller på annat sätt förhindrade från att föröka sig, para sig med andra katter och få avkommor. Kolonier av förvildade katter kan uppstå när flera katter – såväl ägda katter som andra katter – uppehåller sig inom ett och samma område. Katter samlas ofta vid platser där tillgången till föda är god, t.ex. i närheten av gårdar eller på platser där människor matar dem.

• Sida 45
•  Original

4.4.2. Djurskyddsproblem hos övergivna och förvildade katter

De katter som finns i Sverige är domesticerade, dvs. de är tamkatter även om de i vissa fall är förvildade. Det finns internationell forskning som pekar på att katter som är övergivna eller förvildade riskerar att utsättas för lidande. Den största riskfaktorn är brist på föda. Det förekommer också andra hälsoproblem som t.ex. kattloppor, öronskabb, mask och andra parasiter. Klimat och rovdjur kan också utgöra riskfaktorer för katterna, om de saknar tillgång till tillräcklig föda samt skydd mot nederbörd och vind.

Även andra arter av djur som överges eller är förvildade kan drabbas av djurskyddsproblem av olika slag.

4.4.3. Andra problem kopplade till övergivna och förvildade katter

Utöver de nyss nämnda djurskyddsproblemen kan katterna – och detta kan även gälla ägda katter – också medföra vissa andra problem och olägenheter för omgivningen. Katter kan bära på smittor som kan medföra allvarliga sjukdomar hos människor eller andra djur, t.ex. toxoplasmos. Även andra smittor, som är mindre allvarliga, kan överföras till människor eller till andra, tama eller vilda djur. I vilken omfattning detta verkligen sker finns det relativt lite information om men man kan anta att omfattningen kan variera mellan olika länder och klimatzoner i världen. I Danmark och Sverige har de bedömningar som gjorts kring omfattningen utmynnat i att det inte finns någon betydande risk för smittoöverföring samt att den största risken för smittspridning mellan herrelösa katter och ägda katter är risken för överföring av öronskabb eller kattpest. Kattpest är dock många av Sveriges ägda katter vaccinerade mot. I Norge har man bedömt att risken att bli smittad av sjukdomar från övergivna eller förvildade katter varken är större eller mindre än den är för att bli smittad av en ägd katt.

Utredningen pekar även på att katter som rör sig fritt utomhus kan orsaka skador på vilda djurpopulationer genom jakt (och som nyss nämnts genom smittor). Katter har därmed även en potential att orsaka vissa rubbningar i ett ekosystem. Vilka effekter katter har på vilda djur i sin omgivning varierar, t.ex. utifrån födotillgång, väder och sjukdomar. Forskning visar att även mätta katter kan utgöra ett hot för vilda djur eftersom hunger och jaktinstinkt inte är kopplade hos domesticerade katter. Det kan vara mycket svårt att bedöma katternas faktiska effekter på sin omgivning men forskning visar dock att katternas inverkan inte kan ses som oväsentlig.

Ett annat problem som utredningen nämner är att katter som rör sig fritt kan orsaka sanitära och andra olägenheter för omgivningen, t.ex. genom att lämna urin och avföring efter sig eller genom att föra oväsen.

• Sida 46
•  Original

4.4.4. Regler om hantering av herrelösa djur

Hanteringen av herrelösa djur kan, beroende på situationen i det enskilda fallet, omfattas av flera bestämmelser i olika regelverk som sinsemellan har olika ändamål. Vilka bestämmelser som är tillämpliga beror på om djuret är borttappat, bortsprunget, övergivet eller är en avkomma till ett förkommet eller övergivet djur. Vem som är ansvarig för att hantera djuret varierar också utifrån den aktuella situationen.

Länsstyrelserna är enligt 59 § djurskyddsförordningen som huvudregel ansvariga för offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen. Länsstyrelserna och Polismyndigheten har en skyldighet enligt 32 § djurskyddslagen att omedelbart omhänderta djur som är utsatta för lidande, bl.a. om ägaren är okänd eller inte kan anträffas.

Polismyndigheten ska också enligt lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) hantera upphittade katter och andra djur i syfte att ge ägaren möjlighet att återfå dem. Polismyndigheten är dessutom ansvarig för att fatta vissa beslut om avlivning av övergivna och förvildade katter enligt 21 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen). Enligt den bestämmelsen får en katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad avlivas av jakträttshavaren eller någon som företräder honom eller henne. Inom tätbebyggt område krävs det dock tillstånd av Polismyndigheten. Bestämmelsen har införts av viltvårdsskäl men har i praxis även använts för att avliva katter med hänvisning till sanitära olägenheter eller ordningsskäl. Bestämmelsen har i praktiken även använts för att ta hand om lösspringande katter.

Kommunerna kan också ha ett ansvar för att hantera herrelösa katter och andra djur. I egenskap av fastighetsägare har kommunerna en rätt att, med stöd av 21 § i den nyss nämnda tillsynslagen, initiera avlivningar av övergivna och förvildade katter. Katter och andra djur kan också bli kommunens ansvar om de utgör ett miljö- eller hälsoproblem. När kommunerna agerar med stöd av denna lagstiftning, som återfinns i 9 kap. miljöbalken, är det dock som regel fråga om ingripanden i bostäder och i dessa ärenden finns det alltså en djurhållare.

Myndigheter och organisationer som arbetar med kattfrågor har vid olika tillfällen påtalat att det splittrade regelverket och ansvaret för katter leder till problem. Problem som har lyfts är t.ex. att det är svårt för Polismyndigheten att avgöra om ett ärende om en upphittad katt ska handläggas enligt hittegodslagen, djurskyddslagen eller tillsynslagen. De olika regelverken innehåller skilda regler för hur djuret ska hanteras. Andra synpunkter som har framförts är att det splittrade ansvaret för tillämpningen av lagstiftningen kan leda till osäkerhet om vilken instans som ska agera samt till att inte någon myndighet känner sig ansvarig för att åtgärda problemet. Utredningen har vidare beskrivit att myndigheterna har skilda uppfattningar om hur lagstiftningen ska tolkas och vilken lagstiftning som är tillämplig i första hand.

En annan omständighet som utredningen poängterar är att det i praktiken kan vara svårt att skilja hållna katter från andra katter, eftersom hållna katter i stor utsträckning rör sig fritt utomhus. I ett och samma område kan det röra sig såväl hållna katter som övergivna katter samt avkommor från katter som kommit bort eller övergivits.

• Sida 47
•  Original

Svårigheten att skilja hållna djur från andra djur, tillsammans med den omständigheten att det kan vara mycket svårt att komma nära och fånga in katter som är skygga eller förvildade, medför att den praktiska hanteringen av kattärenden är mycket resurskrävande för de inblandade myndigheterna. Utöver kostnader för infångande av katterna tillkommer i ärendena även kostnader för t.ex. vård, uppstallning och avlivning.

Länsstyrelserna och de dåvarande polismyndigheterna har gjort en grov uppskattning av de resurser som myndigheterna lägger ner på kattärenden. Under 2010 rörde det sig om drygt 3 miljoner kronor för länsstyrelserna och ca 12 miljoner kronor för polismyndigheterna, dvs. sammanlagt 15 miljoner kronor.

4.4.5. TNR-metoden

Det förekommer numera även i Sverige att personer går samman för att på ett mer organiserat sätt ta hand om framför allt övergivna och förvildade katter i enlighet med olika varianter av den s.k. trap-neuter-return metoden (TNR). Med TNR avses att övergivna och förvildade katter fångas in, steriliseras eller kastreras och åter släpps ut i naturen. En del organisatörer utför även ytterligare åtgärder, som att vaccinera katterna, omplacera tama katter till hem, se till att de katter som åter släpps ut får mat, tillsyn, kojor att söka skydd i och ges vård och behandling. Om organisationerna även ombesörjer sådan kontinuerlig omvårdnad av katterna brukar detta kallas trap-neuter-return- management (TNR-M).

TNR-metoden är omstridd och det har ifrågasatts om den kan anses vara djurskyddsmässigt acceptabel. Det saknas en god kunskap om den generella nivån på djurvälfärden i svenska TNR-kolonier. Nivån på välfärden kan också skilja sig åt beroende på hur TNR-projektet är utformat.

5. Behovet av och utgångspunkter för en ny djurskyddslag

5.1. En ny lag bör införas

Regeringens förslag: Den nuvarande djurskyddslagen upphävs och ersätts med en ny djurskyddslag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att de ändringar som föreslås med fördel hade kunnat införas i den nuvarande djurskyddslagen. Länsstyrelsen anser även att man bör byta ut ålderdomliga ord som t.ex. ”aga”, ”otillbörligt”, ”menligt” och ”herrelösa”, i lagtexten mot ett mer modernt språk.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län efterlyser mer entydiga och konsekvent använda definitioner i lagstiftningen.

• Sida 48
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande djurskyddslag har varit i kraft i närmare 30 år och har under denna period ändrats ett antal gånger.

Lagen visar tydliga spår av de många ändringarna och saknar också en tydlig kapitelindelning. Regeringen anser därför att det finns ett behov av att omarbeta lagens struktur i dess helhet för att åstadkomma en tydligare disposition. Därutöver bör också språkliga moderniseringar genomföras där så är möjligt. Utöver sådana språkliga och strukturella ändringar föreslår regeringen också flera ändringar i sak.

5.2. Lagstiftningens detaljeringsgrad, flexibilitet och struktur

Regeringens bedömning:Djurskyddslagen bör även i framtiden vara en ramlag som innehåller de bestämmelser som är grundläggande och centrala för djurs välfärd. Bestämmelserna bör vara målinriktade och medge en flexibilitet vid tillämpningen. Mer detaljerade bestämmelser bör meddelas i förordning eller i myndighetsföreskrifter.

Utredningens bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser dock att djurskyddsförordningen inte ska innehålla några materiella bestämmelser utöver sådana som är relaterade till fördelningen av uppgifter mellan myndigheter.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och

Västernorrlands län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Fiskhälsan, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katthjälp, Hästföretagarna, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Veterinärförbund och Zoobranschens Riksförbund är positiva till att sänka detaljeringsgraden i djurskyddslagen och djurskyddsförordningen och att ha detaljerade bestämmelser i föreskriftsform. SLU lyfter fram att det vanligen är enklare att revidera föreskrifter än lag, vilket möjliggör för staten att hålla djurskyddslagstiftningen mer aktuell och uppdaterad. SLU anser att det är bra att förordningen främst innehåller bemyndiganden, vilket gör att det blir enklare att hitta i lagstiftningen. SLU understryker dock vikten av att flera av bestämmelserna i nu gällande djurskyddsförordning, som universitet bedömer vara centrala för djurskyddet, t.ex. beteskravet för mjölkkor och kravet på sittpinne, sandbad och rede till höns, verkligen flyttas över till föreskrifterna.

Flera remissinstanser, däribland t.ex. Statskontoret, Länsstyrelsen i

Hallands län och Näringslivets Regelnämnd, pekar på att det inte går att ta ställning till om utredningens förslag innebär regelförenklingar eller utgör en effektivare lagstiftning jämfört med den nu gällande eftersom förslaget till stor del består av en rad bemyndiganden. Detta innebär att det är svårt att överblicka förslaget och dess konsekvenser då den sammantagna bilden av den föreslagna lagstiftningen blir känd först efter det att Jordbruksverket har antagit sina föreskrifter.

En stor majoritet av länsstyrelserna samt Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Sollefteå kommun, Stockholms universitet (Zoologiska institutionen), Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskydds-

• Sida 49
•  Original

föreningen, Sveriges Konsumenter, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund och Tropikföreningen Amazonas tar inte tydlig ställning till utredningens förslag men lyfter fram för- och nackdelar med en högre respektive lägre detaljeringsgrad och flexibilitet och målstyrning i regelverket. Många av dessa remissinstanser pekar på att det även i fortsättningen kommer att vara nödvändigt med en ganska hög detaljeringsgrad för att lagstiftningen ska vara likformig, förutsebar, rättssäker och möjlig att kontrollera samt eftersom Sverige som medlem i EU har en skyldighet att införliva EU:s lagstiftning på området. De understryker att förslaget medför ett omfattande arbete för Jordbruksverket och därmed ett ökat behov av resurser till myndigheten. Några länsstyrelser betonar även vikten av att Jordbruksverket måste ha en stor integritet och några påtalar att om föreskrifter har för låg detaljeringsgrad kommer eventuella påtalade brister vid kontrolltillfällena att leda till fler diskussioner och en ökad administrativ börda för länsstyrelserna. Detta kommer att leda till ökade handläggningstider. Det bedöms också finnas en risk för en ökad spänning mellan myndigheterna och djurhållare.

Fördelar med förslaget som lyfts fram av de nyss nämnda remissinstanserna är att det går snabbare att ändra lagstiftningen i takt med ny kunskap, ökad möjlighet till mer individuella lösningar, möjligheter att göra avsteg från grundbestämmelserna om det anses djurskyddsmässigt acceptabelt samt att kontrollmyndigheten kan vidta åtgärder även mot en djurhållare som följer måtten men som har en allmänt dålig djurhållning.

Även flera av de instanser som är uttryckligen positiva till att sänka detaljeringsgraden i lag och förordning, t.ex. några länsstyrelser, SLU och

Sveriges Veterinärförbund, påtalar samma utmaningar som ovan nämnda remissinstanser.

Domstolsverket kommenterar att förslaget till ny djurskyddsförordning i stort sett endast innehåller bestämmelser om subdelegation av normgivningsmakt till Jordbruksverket och ifrågasätter om det är lämpligt att i så hög grad delegera till en myndighet att besluta om bestämmelser som genom andra bestämmelser i lagen också föreslås vara straffbelagda.

Veterinärer i Sverige anser att utredningens förslag gör lagstiftningen mindre rättssäker och förutsägbar.

Länsstyrelsen i Hallands län, Vetenskapsrådet, SVA, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Djurskyddet Sverige, Svensk Mjölk och Näringslivets Regelnämnd betonar att förslaget innebär att riksdagens och politikernas inflytande på hur bestämmelserna tillämpas minskar. Djurskyddet Sverige påtalar att detta kan innebära en minskad insyn.

Sveriges advokatsamfund är negativt till förslaget med hänvisning till att det från ett demokrati- och rättssäkerhetsperspektiv är av största vikt att huvudfrågorna och ramarna för en reglering behandlas i lag. Detta för att säkerställa att förslagen underställs remissförfarande och görs till föremål för insyn samt ställs under riksdagen för beslut. Enligt samfundet omfattar den föreslagna föreskriftsrätten i vissa delar frågor som bör förbehållas lagstiftning eller i vart fall regleras i förordning. Vidare anser samfundet att förslaget innebär att det kommer att bli svårare för den enskilde att överblicka regleringen av djurskyddet.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, nio hästorganisationer, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, Sveriges Konsumenter och Näringslivets Regelnämnd

• Sida 50
•  Original

anser också att det är olämpligt att frånhända riksdagen och politikerna ansvaret för en så politisk fråga och i stället låta den styras av tjänstemän på en myndighet.

Lantbruksnäringens organisationer betonar också att det finns en risk för ett mer instabilt regelverk, med minskad förutsägbarhet, eftersom det kan bli snabba förändringar i lagstiftningen. Lantbrukarna är beroende av ett stabilt regelverk som består under en längre tid för att man ska våga investera.

Vidare anser LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Livsmedelsverket, Kungliga

Skogs- och Lantbruksakademien och Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar att utredningen inte har gått tillräckligt långt i sin strävan efter att åstadkomma en mer flexibel och målstyrd samt mindre detaljrik lagstiftning. Fördelar som remissinstanserna lyfter fram med ett mer målstyrt och flexibelt regelverk är att mer fokus skulle läggas på hur djuren har det. Djurhållarna skulle få ett tydligare djurskyddsansvar och ett större incitament till förbättringar av djurskyddet på gården eftersom djurhållarna får förtroende och utrymme att själva hitta lösningar för att nå lagstiftningens mål.

Djurens Rätt är negativ till att sänka detaljeringsgraden i lagstiftningen med hänsyn till rättssäkerheten och eftersom en fastställd minimilagstiftning bättre säkerställer djuren en viss nivå av djurvälfärd. Om en stor del av detaljreglerna förs ner till föreskriftsnivå medför det också skillnader i möjligheten att förena en regel med straff. Det som är reglerat genom föreskrifter kan inte bestraffas med fängelse utan endast med böter. Det innebär också att preskriptionstiden för brott kortas ner. Organisationen anser att övergripande djurskyddskrav, om t.ex. rätt till utevistelse, bete, sällskap och liknande, ska finnas i lagen. Organisationen och Stockholms universitet (Zoologiska institutionen) anser vidare att det finns en risk för att näringen och det rådande samhällsklimatet får en för stor påverkan på reglerna.

Sollefteå kommun bedömer att den lagstiftning som utredningen föreslår lämpar sig bättre för djurhållare som sköter sig men kommer att bli svårare att hantera för djurhållare som inte sköter sig.

Skälen för regeringens bedömning: I utredningens uppdrag ingick att analysera hur lagstiftningen kan göras mer flexibel och målinriktad. En sådan förändring av lagstiftningen bedömdes innebära en ökad möjlighet till flexibilitet för djurhållarna och möjliggöra en god djurhållning genom mer individuellt anpassade lösningar. En sådan förändring bedömdes även innebära att djurhållarens betydelse för djurens välfärd blir tydligare. Samtidigt måste lagstiftningen också vara tydlig, förutsebar och kontrollerbar.

Utredningens förslag utgör inte något underlag för ett mer omfattande skifte till någon ny typ av målstyrd reglering som t.ex. djurvälfärdsparametrar. Däremot är djurskyddslagen redan i dag förhållandevis målinriktad och flexibel till sin karaktär. Regeringen anser att djurskyddslagen, i likhet med dagens lag, även i framtiden bör vara en ramlag och innehålla de centrala principerna och handlingsreglerna som är nödvändiga för att säkerställa ett gott djurskydd. Lagen bör däremot inte innehålla alltför detaljerade bestämmelser eftersom sådana bestämmelser kan behöva

• Sida 51
•  Original

ändras relativt ofta, t.ex. för att anpassas till nya vetenskapliga rön eller för att kunna komma åt konkreta problem som uppstått i djurhållningen.

Mer specifika bestämmelser som tydliggör hur kraven i lagen ska uppfyllas finns i dag i djurskyddsförordningen men framför allt i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. Förordningen och myndighetsföreskrifterna på området är förhållandevis detaljerade och regeringen bedömer att en relativt hög detaljeringsgrad kommer att behövas även i fortsättningen, dels med hänsyn till Sveriges skyldigheter att införliva EU-lagstiftningen på djurskyddsområdet och dels med hänsyn till behovet av tydliga, förutsebara och kontrollerbara bestämmelser.

Vid utformningen av regler på djurskyddsområdet kan, som även utredningen konstaterar, intresseavvägningar behöva göras mellan djurskyddshänsyn och andra angelägna samhällsintressen. Innehållet i lagstiftningen måste i vissa fall bestämmas även utifrån andra överväganden än vetenskap och beprövad erfarenhet (se vidare avsnitt 6.6). Enligt regeringens bedömning finns det därför ett behov av att även vissa mer detaljerade materiella föreskrifter meddelas i djurskyddsförordningen. Regeringen delar därför inte, i likhet med flera remissinstanser, utredningens bedömning att djurskyddsförordningen endast bör innehålla materiella bestämmelser som är relaterade till fördelningen av uppgifter mellan myndigheter.

Utredningen lämnar även förslag på vissa andra åtgärder som syftar till att göra djurskyddslagstiftningen mer målinriktad och flexibel. Utredningen föreslår bl.a. att Jordbruksverket får i uppdrag att se över sina föreskrifter i syfte att sänka detaljeringsgraden, öka målstyrningen och göra föreskrifterna tydligare och lättare att förstå. Utredningen föreslår också att det tas in särskilda bestämmelser i lagen om kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa en god djurvälfärd på annat sätt än genom krav i bestämmelser i föreskrifter.

Som nämnts i avsnitt 4.3 aviserade regeringen i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) att Jordbruksverket bör ges ett sådant uppdrag om att se över sina föreskrifter för att göra dem mer målinriktade och flexibla där så är möjligt med en bibehållen djurskyddsnivå. Regeringen tog i samma proposition också ställning till utredningens förslag beträffande kontrollprogram och bedömde att det inte bör genomföras utan i stället ska beredningen inom Regeringskansliet av det alternativa förslaget i promemorian Reglering av frivilliga kontrollprogram för djuromsorg (dnr N2015/00334/RS) fortsätta.

6. Inledande bestämmelser

6.1. Lagens syfte

Regeringens förslag: Lagen ska syfta till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.

• Sida 52
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen förtydligar att djurskydd inkluderar djurhälsa. I utredningens förslag anges att lagen ska syfta till att främja respekten för djur och deras välfärd, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan har av dem.

Remissinstanserna: Ungefär hälften av de remissinstanser som yttrar sig över utredningens förslag är i stort sett positiva till det. Jordbruksverket och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) lyfter i sammanhanget fram att det är ett bra, viktigt och nytt steg i riktning mot ett bättre liv för djuren att gå från ”djurskydd” mot ”djurvälfärd”.

Ett antal remissinstanser, bl.a. lantbruksnäringens organisationer, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Ridskolornas Riksorganisation kommenterar uttrycket välfärd och är negativa till att använda det. Framförallt ifrågasätter dessa remissinstanser det lämpliga i att använda ett så pass innehållsmässigt otydligt och kontroversiellt uttryck i lagen. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera stort och att det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. Kungliga

Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföretagen anser att utredningen har låtit etologiska frågeställningar om naturligt beteende få en extrem övervikt medan andra, minst lika viktiga parametrar, som t.ex. djurhälsan, har glömts bort eller prioriterats ner. Veterinärer i Sverige menar att uttrycken djurvälfärd och djurskydd används på ett felaktigt sätt i utredningen och påtalar att ett gott djurskydd innebär att djurskyddslagen efterlevs, vilket inte har något att göra med hur djuren mår.

Av den anledningen ska ”djurskydd” bytas ut mot ”djurvälfärd”. SLU, som i grunden är positivt till utredningens förslag, anser dock att det är önskvärt med en definition av ”djurvälfärd” i lagtexten.

Gentekniknämnden och Göteborgs Katthjälp menar att uttrycket ”respekten för djur” behöver förtydligas. Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår att det tydliggörs att med ”respekt” menas att ta vederbörlig hänsyn till att djur är kännande varelser så att de inte orsakas onödigt lidande.

Flera remissinstanser är negativa till att använda ”egenvärde” i lagtexten. Riksdagens ombudsmän (JO) ställer sig av lagtekniska skäl frågande till varför riksdagen i lag ska föreskriva att djur har ett egenvärde.

Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att den föreslagna formuleringen om djurs egenvärde är argumenterande och därför inte är lämplig i lagtext. Statens veterinärmedicinska anstalt välkomnar att bestämmelsen tydliggör att en god djurhälsa är viktig men anser att effekterna av att föra in att djuren har ett egenvärde noga bör övervägas eftersom denna formulering höjer nivån för djurens juridiska rättigheter ovanför den nivå som råder i dag. Länsstyrelserna i Jönköpings län och Örebro län samt LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen är tveksamma till formuleringen att ”djur har ett egenvärde utöver den nytta de har för människan” eftersom det kan uppfattas som att djur ska hållas vid liv till varje pris eller att det inte längre skulle vara tillåtet att avliva eller slakta friska djur.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens bedömning att den nya lagen, som är avsedd att vara en målinriktad ramlag,

• Sida 53
•  Original

bör ha ett tydligt uttalat syfte och att en särskild bestämmelse om lagens syfte bör föras in i den nya lagen.

Redan nuvarande lagstiftning grundar sig på den etiska utgångspunkten att djur måste visas hänsyn och skyddas mot lidande. Detta kommer till uttryck bl.a. i 2 § första stycket djurskyddslagen, där det anges att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Även i EU-lagstiftningen har skyddet för djuren successivt stärkts. Sedan 2009 gäller enligt artikel 13 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bl.a. att unionen och medlemsstaterna vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden fullt ut ska ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

Utredningen föreslår bl.a. att den nya lagen ska syfta till att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa och till att främja respekten för djur och deras välfärd. Utredningen menar att en ny djurskyddslag bör fokusera på en god djurvälfärd i stället för enbart frånvaro av lidande och sjukdom. Med djurvälfärd avses enligt utredningen att djuret mår bra både fysiskt och psykiskt. Uttrycket omfattar enligt utredningen alla aspekter som påverkar djurets välbefinnande, vilket inkluderar bl.a. hälsa, biologisk funktion, beteendebehov och känslor.

Regeringen anser att det grundläggande syftet med djurskyddslagen även fortsättningsvis bör vara att förebygga och förhindra lidande och sjukdom hos djur. Ett sådant skydd för djuren ska säkerställas genom de konkreta bestämmelser om djurhållning som finns i lagen och i föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. I enlighet med utredningens förslag bör det därför anges att lagen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd.

Till skillnad från utredningen anser regeringen dock inte att uttrycket djurhälsa bör omnämnas särskilt eftersom det, i den mån ett hälsotillstånd påverkar djurets välmående, ingår i djurskydd och djurvälfärd. Dessutom används ordet djurhälsa ofta för att beteckna ett annat lagstiftningsområde som avser kontroll och bekämpning av djursjukdomar och smittskydd i övrigt. I den nya EU-förordningen om djurhälsa, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) görs en tydlig åtskillnad mellan djurhälsolagstiftning och djurskyddslagstiftning, se framförallt beaktandesats 7. Även på nationell nivå regleras kontroll och bekämpning av djursjukdomar och smittämnen hos djur i annan lagstiftning, se epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och bisjukdomslagen (1974:211). Åtgärder enligt smittskyddslagstiftningen vidtas för att tillgodose andra syften än att enbart skydda det enskilda djuret från lidande och sjukdom. Djur kan också bära på smittämnen som inte påverkar djuret negativt eller leder till sjukdom hos djuret, men som ändå bekämpas för att de kan göra människor sjuka. Även om djurskydd och djurhälsa har tydliga kopplingar och i viss mån överlappar varandra finns det därför ibland anledning att hålla isär uttrycken. När det gäller kraven

• Sida 54
•  Original

enligt djurskyddslagstiftningen på att förebygga och behandla sjukdom och annan ohälsa hos djur, se vidare bl.a. avsnitt 7.1, 7.3, 7.8, 9.1 och 11.1.

Den nuvarande djurskyddslagen innehåller även bestämmelser som går utöver ett rent förhindrande av lidande och sjukdom hos djuret. Som exempel kan nämnas kravet i 4 § första stycket djurskyddslagen på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.

Vissa aspekter av djurvälfärd kan därmed redan i dag tillgodoses genom specifika krav på djurhållningen medan andra aspekter, som djurets psykiska välbefinnande, inte i nuläget kan säkerställas på motsvarande sätt genom tillräckligt konkreta och kontrollerbara bestämmelser riktade till enskilda.

Såsom utredningen beskriver pågår dock forskning för att ta fram djurbaserade välfärdsparametrar, vilket på sikt kan förväntas bidra till att djurs välfärd kommer att kunna bedömas på ett effektivare och säkrare sätt. Forskningen syftar bl.a. till att utveckla positiva välfärdsindikatorer, dvs. biologiska markörer för positivt laddade känslotillstånd hos djur. Det kan därför i framtiden bli möjligt att utforma nya bestämmelser i lagstiftningen som kan tillgodose ytterligare aspekter av djurens välfärd.

Regeringen anser därför sammantaget, i likhet med utredningen, att djurskyddslagstiftningens syfte bör sträcka sig längre än att enbart tillförsäkra frånvaron av negativa hälso- och känslotillstånd hos djuren. Regeringen föreslår att lagen ska syfta till att främja en god djurvälfärd. Med djurvälfärd avses, så som utredningen anger, att djuret mår bra såväl fysiskt som psykiskt. Regeringen anser, till skillnad från vissa av remissinstanserna, att uttrycket djurvälfärd är tillräckligt tydligt och ser inte något behov av en definition i författningstexten.

Enligt utredningens förslag ska lagen vidare syfta till att främja respekten för djur, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan har av dem.

Regeringen anser också att det är önskvärt att lagstiftningen bidrar till att öka medvetenheten om och erkännandet av att djur är levande och kännande varelser med vissa behov som måste visas hänsyn samt till att sprida dessa värderingar till en så stor andel av befolkningen som möjligt. Regeringen anser därför att det av lagtexten bör framgå att djurskyddslagen har ett sådant syfte genom att det anges att lagen syftar till att främja respekt för djur.

Med respekt för djur bör förstås medvetenheten om och erkännandet av att djur är levande och kännande varelser med vissa behov som måste visas hänsyn. I detta ligger också att djur har ett egenvärde oavsett den nytta de har för människan. Redan det faktum att det finns en lag som syftar till att skydda djur mot lidande och som reglerar hur man får hantera djur, utgör ett tydligt bevis för att den svenska rättsordningen tillerkänner djur ett inneboende värde som går utöver det instrumentella värdet av att utgöra en ägodel eller på annat sätt vara till nytta eller nöje för människan. Detta framgår också, som har angetts ovan, av artikel 13 i EUF-fördraget. Såsom bl.a. JO påpekar kan det dock anses vara lagtekniskt olämpligt att i författningstext slå fast en sådan värdering. Att djur ska anses ha ett egenvärde innebär under alla omständigheter inte heller i sig, som vissa remissinstanser nämner, att det skulle vara förbjudet att

• Sida 55
•  Original

avliva djur eller att djur skulle likställas med människor i etiskt eller rättsligt hänseende.

Det är i sammanhanget viktigt att understryka att den föreslagna bestämmelsen om lagens syfte är en ändamålsbestämmelse som anger den effekt som lagstiftningen är avsedd att ha. Den innebär därför inte i sig några nya skyldigheter för enskilda.

6.2. Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Lagen ska gälla djur som hålls av människan och viltlevande försöksdjur. Vissa bestämmelser ska dock inte tillämpas i fråga om viltlevande försöksdjur. Bestämmelserna om nödavlivning och om omedelbart omhändertagande ska också gälla övergivna djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i en etablerad population.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag ska alla bestämmelser i lagen gälla även för viltlevande försöksdjur samt för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter. Utredningen föreslår också att det anges att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som kommenterar förslaget har synpunkter på förslaget eftersom det bedöms medföra flera gränsdragnings- och tolkningssvårigheter.

Djurskyddet Sverige och Föreningen Förvildade Katter tillstyrker i huvudsak förslaget. Svenska Djurparksföreningen anser att förslaget tydligt klargör att lagen gäller samtliga djur som hålls av människan, vilket är positivt.

Djurens Rätt ställer sig positiv till att även ryggradslösa djur omfattas av djurskyddslagen och Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar är positiv till att spindlar som hålls för sällskap och hobby omfattas av djurskyddslagen.

Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län samt Tropikföreningen Amazonas anser att man bör överväga en tydligare taxonomisk undre gräns för vilka djur som ska omfattas av djurskyddslagens bestämmelser och ifrågasätter om det t.ex. är meningen att lagen ska omfatta insekter, larver, maskar, vattenloppor, hoppkräftor och infusorier (encelliga djur). Länsstyrelsen i Hallands län pekar på att detta kan innebära problem från kontrollsynpunkt, t.ex. används nämnda djur inte sällan som levande föda till vissa bur- och terrariedjur. Likaså innebär djur som säljs som bete en sådan problematisk kategori djur. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara tveksamt att även ryggradslösa djur som t.ex. insekter ska omfattas av djurskyddslagen samtidigt som den nedre gränsen går vid ryggradsdjur och bläckfiskar när det gäller försöksdjur, vilket skulle innebära att bananflugor som ska användas i djurförsök kommer att omfattas av en hårdare lagstiftning än en hund som hålls för sällskapsändamål.

Länsstyrelserna i Uppsala län, Hallands län och Dalarnas län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Tierps kommun, Djurens Rätt, Djur-

• Sida 56
•  Original

skyddsinspektörernas Riksförening, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och Sveriges Herpetologiska Riksförening anser att det är positivt att övergivna och förvildade djur ska omfattas av djurskyddslagen. Det gör även Göteborgs Katthjälp men föreningen understryker samtidigt att detta inte får innebära att förvildade katter avlivas utan sådana katter bör i stället tas om hand i TNR-M-kolonier.

Flera remissinstanser, bl.a. Djurskyddsinspektörernas Riksförening, påtalar att uttrycket ”övergivna djur” orsakar vissa gränsdragningsproblem. Det bör enligt Länsstyrelsen i Värmlands län och SLU förtydligas om även bortsprungna djur är tänkta att omfattas och hur lång tid som ska ha förflutit innan man kan anse att djuret är övergivet. Länsstyrelsen i

Hallands län anser att bortsprungna djur bör omfattas av lagen eftersom det inte borde ha någon betydelse om ägaren har låtit överge sitt djur eller om har djuret kommit bort.

Ett stort antal remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Uppsala län, Kronobergs län och Blekinge län samt Jordbruksverket, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Naturvårdsverket, Djurens Rätt, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Göteborgs Katthjälp, Svenska Jägareförbundet och Tropikföreningen Amazonas, påpekar att förslaget medför gränsdragningsproblem mellan djurskyddslagstiftningen och jaktlagstiftningen.

Bland annat framhålls att uttrycken ”hålls av människan”, ”tam-

djursarter”, ”viltlevande djur” och ”förvildade djur”

leder till sådana

gränsdragningssvårigheter. Som exempel nämns förrymda tamdjur som genom åren etablerat sig i det vilda, t.ex. kanin. Naturvårdsverket efterlyser ett klargörande av hur man ska hantera hybrider mellan vilda och tama arter, t.ex. vildsvin/tamsvin och mufflonfår/tamfår.

Jordbruksverket bedömer att med utredningens resonemang kommer vilda djur som fångas i fångstredskap att omfattas av djurskyddslagen, då människan håller dem i fångenskap. Avlivning av sådana djur skulle i så fall ske i enlighet med djurskyddslagstiftningen. Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser också att djur som hålls i fångenskap, inklusive vilda djur som fångas in genom fångstanordningar, bör omfattas av djurskyddslagen men påtalar samtidigt att detta kan leda till gränsdragningsproblem om det inte på ett tydligt sätt framgår av lagen vilka djurarter som omfattas. Naturvårdsverket nämner särskilt infångandet av vilda försöksdjur. Fångst av vilt är jakt enligt 2 § jaktlagen och regleras vidare i jaktlagstiftningen. Svenska Jägareförbundet anser att vilt som har fångats i enlighet med jaktlagstiftningens bestämmelser om jakt med fångstredskap endast bör regleras i jaktlagstiftningen (liksom i dag), vilket bör tydliggöras. Förbundet föreslår att Naturvårdsverket får rätt att föreskriva vilka jaktmedel som får användas vid avlivning av vilt fångade i fångstredskap, eftersom det saknas klara regler om det.

Försvarsmakten menar att i de fall vilda djur blir föremål för ett ingripande från människans sida ska åtgärden ifråga alltid regleras i djurskyddslagstiftningen, t.ex. bör infångning, märkning och avlivning av vilda djur omfattas av djurskyddslagen. Myndigheten anser att det är en svaghet att samma åtgärd mot t.ex. en katt, en hjort eller en fisk, bedöms utifrån olika lagstiftningar och av olika myndigheter.

Jordbruksverket påtalar att inte heller dagens gränssnitt mellan djurskyddslagen och jaktlagstiftningen är helt klart och att detta bör utredas ytterligare. Naturvårdsverket anser att om hjortar anses falla inom djur-

• Sida 57
•  Original

skyddslagens tillämpningsområde så är det en förändring i förhållande till dagens lagstiftning och då krävs förändringar både i utredningens förslag och i den nu gällande jaktlagstiftningen. Svenska Jägareförbundet påtalar att vilda djur i vilthägn inte ägs av någon, varför ett ansvar enligt djurskyddslagstiftningen inte kan uppkomma. I annat fall skulle förrymda hjortar ur ett hägn inte kunna jagas medan vilda hjortar kan jagas i enlighet med jaktlagstiftningen. Det är i praktiken omöjligt att skilja mellan förrymda djur och vilda djur.

Djurens Rätt efterlyser ett förtydligande av vad utredningen avser med förvaltningsåtgärder (vilka enligt utredningens förslag ska falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde). Organisationen anser att t.ex. provfiske, förflyttning av vargar och märkning av djur bör omfattas av djurskyddslagen och definieras som djurförsök. Även Göteborgs Katthjälp anser att förvaltningsåtgärder som innebär att vilda djur hålls i fångenskap ska omfattas av djurskyddslagen. SLU anser att vilda djur som i förvaltningsåtgärder utsätts för samma behandling som i djurförsök ska inlemmas i djurförsökstolkningen.

Djurens Rätt anser att även vilda djurs välfärd ska omfattas av djurskyddslagen. Halmstads kommun förespråkar att alla frågor som rör djurhållning, även störningar av människors hälsa och miljö, regleras i samma lag, förslagsvis djurskyddslagen samt att länsstyrelserna ska vara kontrollmyndighet för även sådana störningar. Detta skulle ge en helhetssyn på alla aspekter av djurhållning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en bättre samordning med andra regelverk skulle underlätta och effektivisera för verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter, t.ex. när det gäller vilthägn och djurparker.

Riksdagens ombudsmän påtalar att det tydligt bör anges vilka bestämmelser i djurskyddslagen som ska gälla för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter.

Uppsala universitet stöder förslaget att det anges att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län samt Jordbruksverket anser att det behöver utredas vidare och tydliggöras om ”födsel” och ”kläckning” endast syftar på naturlig födsel och kläckning eller om det även omfattar t.ex. kejsarsnitt.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Örebro län, Jordbruksverket, SLU, Vetenskapsrådet, Djurskyddet Sverige och Sveriges Veterinärförbund, menar att man bör överväga att inkludera även andra foster än däggdjursfoster, t.ex. fågelfoster och reptilfoster, före kläckningen i definitionen av vilka djur som omfattas av lagen, med hänvisning till t.ex. att forskning har visat att även foster i senare delen av dräktigheten känner smärta. Kemikalieinspektionen noterar att förslaget är längre gående än försöksdjursdirektivet då det omfattar alla stadier efter födsel eller kläckning, vilket innebär att t.ex. fiskar omfattas av utredningens förslag eftersom direktivet utgår från ”yngel som själva intar föda” vilket är ett stadium som inträffar senare än kläckningen.

Djurens Rätt anser att lagen ska omfatta fosterstadier hos även andra djur än däggdjur och även inom andra områden än djurförsök samt hänvisar till formuleringar i EU:s försöksdjursdirektiv.

• Sida 58
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande lag

Den nuvarande djurskyddslagen avser vård och behandling av husdjur och försöksdjur (1 §). Den avser även andra djur om de hålls i fångenskap. I förarbetena till lagen konstaterades att den, liksom 1944 års djurskyddslag, endast gäller för djur som människan på något sätt har i sin vård och att lagen inte är tillämplig på vilda, fritt levande djur. Det förtydligades dock att husdjur omfattas av lagen även om de inte hålls i fångenskap. Ordet husdjur ansågs innefatta sådana djur som ständigt lever under människans vård och av människan används för bestämda ändamål, så som sällskapsdjur eller produktionsdjur. Det överlämnades till rättstillämpningen att avgöra när kravet på fångenskap är uppfyllt (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 49–50).

Vid tillämpningen av djurskyddslagen har det ifrågasatts om djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, kan anses hållna i fångenskap. I rättsfallet R 1977:110, som rörde älgar i hägn, ansåg Regeringsrätten med hänsyn till det inhägnade områdets storlek, ställd i relation till älgars behov av skogsmark, att älgarna hölls i fångenskap.

Djur som hålls av människan

Regeringen anser, liksom utredningen, att det bör klargöras vilka djur som omfattas av bestämmelserna i den nya djurskyddslagen. Lagen bör som utredningen anger omfatta alla djur som avsiktligt hålls av människan oavsett art. Ett stort antal remissinstanser påpekar att förslaget innebär gränsdragningsproblem mellan djurskyddslagstiftningen och jaktlagstiftningen, bl.a. genom användningen av uttrycket ”hålls av människan”.

Jordbruksverket har t.ex. gjort bedömningen att med utredningens resonemang så kommer vilda djur som fångas i fångstredskap att omfattas av djurskyddslagen, eftersom människan då håller dem i fångenskap. Avlivning av sådana djur skulle i så fall ske i enlighet med djurskyddslagstiftningen. Försvarsmakten menar att i de fall vilda djur blir föremål för ett ingripande från människans sida ska åtgärden ifråga alltid regleras i djurskyddslagstiftningen, t.ex. bör infångning, märkning och avlivning av vilda djur omfattas av djurskyddslagen. Djurens Rätt anser att även vilda djurs välfärd ska omfattas av djurskyddslagen.

Att ett djur hålls av människan bör enligt regeringen normalt förstås som att djuret är i en eller flera människors besittning genom att djurets rörelsefrihet på något sätt fysiskt begränsas. Vissa former av djurhållning bedrivs dock på ett annat sätt och kan innebära att djuren ibland eller alltid går lösa utomhus men regelbundet får viss tillsyn och omsorg av människor. Detta gäller t.ex. katter och renar. Sådana djur bör ändå anses vara hållna av människan.

Svenska Jägareförbundet menar att vilda djur i vilthägn inte ägs av någon och att ett ansvar enligt djurskyddslagstiftningen inte kan uppkomma för dessa djur. Frågan om äganderätt till djur regleras inte i djurskyddslagstiftningen. Detta innebär dock inte, enligt regeringens uppfattning, att det är uteslutet att ett ansvar för djuren ändå kan uppstå enligt djurskyddslagen. Huruvida djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, ska anses hållna av människan bör, på samma sätt som tidigare, slutligt överlämnas till rättspraxis att avgöra. Liksom i det ovan

• Sida 59
•  Original

angivna rättsfallet R 1977:110 bör vid denna bedömning bl.a. beaktas hur stort hägnet är i förhållande till djurets behov av rörelse och tillgången till föda. Om området är så stort att förhållandena för djuren i huvudsak blir likvärdiga med ett icke-inhägnat område bör djuren inte anses hållna. Om hägnet är mindre bör djuren anses hållna. Den som placerat ut djuren eller stängslet måste då också vara ansvarig för att djurskyddslagens bestämmelser följs beträffande djuren (se vidare avsnitt 6.8). I sammanhanget kan även nämnas att utfodring av viltlevande djur också kan ske som en del av viltvården enligt 4 § jaktlagen (1987:259). En sådan utfodring medför inte i sig att djuren anses hållna av den som lägger ut foder eller att djuren därigenom skulle omfattas av djurskyddslagens tillämpningsområde.

Fiskar som hålls i dammar, kassar, tråg eller motsvarande avgränsat område i en fiskodling bör, liksom tidigare, anses hållna och omfattas av djurskyddslagen. Detsamma bör gälla om fisk eller andra vattenlevande djur i andra fall placeras i avgränsade vattenområden där deras utrymme och miljö i övrigt inskränks på ett liknande sätt som vid fiskodling och där djuren fortsättningsvis är beroende av människan för att överleva. Om fisk eller andra vattenlevande djur däremot placeras ut i större vattenområden där utrymmet och miljön i allt väsentligt är densamma som för viltlevande djur bör de inte anses hållna. Det kan dock finnas skäl att se över vilka djurskyddshänsyn som bör tas i samband med sådan utsättning för att tillförsäkra goda levnadsvillkor för de berörda djuren. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 7.10.

Som har beskrivits i avsnitt 4.4.5 förekommer det att övergivna och förvildade katter tas om hand av enskilda i enlighet med olika varianter av den så kallade TNR-metoden. Med TNR-metoden avses att djuren fångas in, steriliseras eller kastreras och sedan släpps ut igen. Ibland vidtas ytterligare åtgärder beträffande de katter som släpps ut, t.ex. att de får mat, kojor att söka skydd i och ges kontinuerlig tillsyn och vid behov vård och behandling.

Det kan ifrågasättas om katter i ett TNR-projekt kan anses som hållna enligt djurskyddslagen eftersom syftet med åtgärderna och hanteringen av katterna skiljer sig från vad som normalt avses med djurhållning. Regeringen anser dock att djur som fångas in och överlämnas till djurhälsopersonal för att genomgå operativa ingrepp, t.ex. kastreras eller steriliseras eller ges vård och behandling i övrigt, måste anses som hållna. Den som fångar in katten blir då också ansvarig för att se till att också djurskyddslagens övriga regler, t.ex. lagens krav på tillräcklig tillsyn samt tillgång till foder och vatten, fortsättningsvis följs även om katten på nytt släpps ut (se även avsnitt 6.8).

Det har, som framgår av avsnitt 4.4.5, ifrågasatts om TNR-metoden är djurskyddsmässigt acceptabel. Det kan också uppstå andra problem om ett stort antal katter hålls på samma plats, t.ex. sanitära olägenheter eller negativa effekter för vilda djur. Att acceptera eller uppmuntra TNRmetoden kan eventuellt medföra en risk för att människor betraktar denna hantering av djur som ett bra sätt att hålla katter och andra tamdjur på. En sådan utveckling vore olycklig och går i en motsatt riktning mot vad regeringen normalt sett menar är en ansvarsfull djurhållning. Samtidigt finns det ett stort antal övergivna och förvildade katter i vårt land. Det är i praktiken mycket svårt att hitta nya hem till alla dessa katter. Djurhåll-

• Sida 60
•  Original

ning enligt TNR-metoden kan se olika ut i praktiken och det har heller inte gjorts några vetenskapliga studier på TNR-hållning i Sverige som ger underlag för att närmare bedöma hur metoden i dess olika varianter fungerar här. Att då direkt och generellt förbjuda att TNR-metoden används för att ta hand om övergivna och förvildade katter, vore att angripa problemet från fel ände.

I stället bör länsstyrelsen kontrollera djurhållning som bedrivs enligt TNR-metoden och i varje enskilt fall bedöma om djurskyddslagstiftningen uppfylls och att en djurskyddsmässigt acceptabel nivå upprätthålls. I annat fall måste länsstyrelsen besluta om nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med bristerna. I vissa fall kan det bli nödvändigt att i stället omhänderta katterna. Regeringen avser också att fortsatt följa utvecklingen och löpande överväga om det finns behov av ändringar i lagstiftningen.

Ett djur som har rymt eller på annat sätt oavsiktligt kommit ur människans besittning bör som huvudregel också anses som hållet och därmed omfattas av djurskyddslagen (se vidare nedan). I övrigt bör det dock inte anses att djur hålls av en person som endast tillfälligt lägger ut mat eller vatten till djur eller hanterar ett djur på annat sätt utan att djurets rörelsefrihet varaktigt begränsas, t.ex. när djur vid jakt fångas i en fälla för att sedan omedelbart avlivas när fällan vittjas eller när någon en kortare stund håller fast ett vilt djur och sedan släpper djuret igen. Sådan kortvarig kontakt mellan vilda djur och människor bör falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde och det behov av djurskydd som kan finnas i sådana situationer får tillgodoses genom annan lagstiftning, t.ex. genom brottsbalkens bestämmelse om djurplågeri, jaktlagstiftningen, fiskelagstiftningen och miljölagstiftningen.

Det bör särskilt uppmärksammas att djurskydd för vilt, dvs. vilda däggdjur och fåglar, i viss utsträckning regleras i jaktlagen. Viltet är fredat och får jagas, dvs. fångas, dödas eller i sådant syfte sökas efter, spåras eller förföljas, endast om detta följer av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen, se 3 §. I lagens 5 § finns en skyldighet för var och en att visa vilt hänsyn och ett förbud mot att ofreda eller på annat sätt förfölja vilt annat än vid jakt. I 27 § anges att jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen begränsar också de jaktmetoder som ska vara tillåtna. På motsvarande sätt regleras omfattningen och formerna för fiske i fiskelagen (1993:787). Enligt 8 kap. miljöbalken får också föreskrifter meddelas enligt vilka olika åtgärder beträffande vilda djur förbjuds av artskyddsskäl. Sådana bestämmelser finns också i artskyddsförordningen (2007:845).

För vilda djur gäller således det som följer av miljölagstiftningen och jaktlagstiftningen om natur- och viltvård, vilket ska ge vilda djur så goda förutsättningar som möjligt att leva i naturen.

Halmstads kommun föreslår att alla frågor som rör djurhållning, även störningar av människors hälsa och miljö, regleras i samma lag, förslagsvis djurskyddslagen, för att ge en helhetssyn på alla aspekter av djurhållning. Även Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en bättre samordning med andra regelverk skulle underlätta och effektivisera för verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter. Regeringen vill i detta sammanhang påpeka att syftet med djurskyddslagen ska vara att

• Sida 61
•  Original

säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd. Andra skyddsintressen vid djurhållning, såsom smittskydd utan direkt koppling till det individuella djurets välmående, sanitära olägenheter för människor eller ordningsfrågor måste även fortsättningsvis hanteras i sådan lagstiftning som har till syfte att ta till vara dessa skyddsintressen. Om alla skyddsintressen som sammanhänger med djurhållning skulle hanteras i en och samma lag skulle stora ändringar krävas både i förslaget till djurskyddslag och i annan lagstiftning. Detta bedöms inte vara lämpligt.

Vilka djurkategorier bör lagen omfatta?

Ett antal remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Kronobergs län,

Blekinge län och Hallands län, anser att det bör övervägas om en s.k. taxonomisk undre gräns för vilka djur som ska omfattas av djurskyddslagens bestämmelser ska införas. Med detta avses att det ska tydliggöras att lagen endast omfattar vissa djurklasser. Remissinstanserna anför att det kan ifrågasättas om djurskyddslagen ska omfatta t.ex. insekter, larver, maskar, vattenloppor, hoppkräftor och infusorier (encelliga djur). Länsstyrelsen i Hallands län pekar på att detta kan innebära problem från kontrollsynpunkt, t.ex. används nämnda djur inte sällan som levande föda till vissa bur- och terrariedjur.

Vid tillkomsten av den nuvarande djurskyddslagen ansågs inte att det fanns anledning att uttryckligen begränsa lagen till vissa högre stående djur eftersom det låg i sakens natur att lagens bestämmelser i allmänhet bara kunde tillämpas på högre stående djur (se prop. 1987/88:93 s. 49). Regeringen anser inte heller att det i nuläget bör införas en taxonomisk undre gräns som uttryckligen utesluter vissa arter från djurskyddslagens tillämpningsområde. Liksom tidigare bör dock lagens bestämmelser inte tillämpas på alla kategorier av djur. Djurskyddslagens grundläggande syfte är fortfarande, som har angetts i avsnitt 6.1, att förebygga och förhindra att djur utsätts för lidande. Det är naturligt att kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande får vara vägledande för i vilken grad olika bestämmelser i lagen är tillämpliga. Genom den forskning som bedrivs ökar kontinuerligt kunskapen om olika djurarter. Nya vetenskapliga rön och förändringar av den faktiska djurhållningen kan medföra att det uppstår ett behov av mer detaljerade bestämmelser om hållande och hantering av vissa djur som i dag inte regleras särskilt. Vad gäller djurförsök med olika kategorier av djur, se vidare avsnitt 6.3, 9.2 och 12.2. Ytterligare bedömningar när det gäller bestämmelsers tillämplighet på olika kategorier av djur finns i avsnitt 7.14 och 9.3.

Viltlevande försöksdjur

Utredningen föreslår att lagen, liksom i dag, ska omfatta alla försöksdjur, dvs. även de viltlevande djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök. Regeringen anser dock att det bör klargöras att vissa bestämmelser, t.ex. kraven på tillräcklig tillsyn och foder och vatten, inte ska tillämpas i fråga om viltlevande försöksdjur. Med ”viltlevande” avser regeringen djur som inte hålls av människan, oavsett art.

• Sida 62
•  Original

Övergivna och förvildade djur av tamdjursarter

Förutom djur som hålls av människan och viltlevande försöksdjur ska enligt utredningens förslag även övergivna och förvildade djur av tamdjursarter omfattas av lagen. Med tamdjursarter avses djur som av tradition hålls av människan och som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. Som angetts ovan omfattas redan i dag husdjur, dvs. djurarter som ständigt lever under människans vård och som av människan används för bestämda ändamål, av djurskyddslagen oavsett om de hålls i fångenskap eller inte.

Som har beskrivits i avsnitt 4.4 kan övergivna och förvildade tamdjur innebära problem bl.a. från djurskyddssynpunkt. Problemen avser i nuläget främst katter. Det händer att djur av andra arter överges men det rör sig då om ett begränsat antal djur.

Tamdjurens liv i det vilda är ett resultat av åtgärder vidtagna av människor. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att människan även i fortsättningen bör ha ett ansvar för dem. Även ett stort antal av remissinstanserna är i princip positiva till att övergivna och förvildade tamdjur omfattas av djurskyddslagens bestämmelser. Det bör alltså även fortsättningsvis finnas möjlighet att vidta åtgärder enligt djurskyddslagen beträffande dessa djur. Regeringen föreslår att detta nu tydliggörs i lagen.

Flera remissinstanser påpekar dock att uttrycket övergivna djur är oklart och anser även att det bör förtydligas att bortsprungna djur omfattas av lagen. Enligt regeringens mening måste med övergivna djur förstås djur som avsiktligt och permanent har lämnats utan tillsyn av den person som senast har hållit dem. Däremot bör, som tidigare anförts, bortsprungna djur inte anses som övergivna eftersom dessa djur inte avsiktligen har lämnats utan tillsyn. Ett bortsprunget djur bör enligt regeringens uppfattning som huvudregel anses vara hållet och bör därmed omfattas av djurskyddslagens bestämmelser. Inte heller djur som släpps lösa av någon annan än djurhållaren bör anses som övergivna. När ett sådant djur påträffas bör i första hand djuret återlämnas till den person som äger eller håller djuret. Om ägaren inte är känd för den som hittar djuret ska djuret i stället enligt 1 och 2 §§ lagen (1938:121) om hittegods anmälas till, överlämnas till eller omhändertas av Polismyndigheten. Beträffande s.k. hemdjur (lantbrukets djur) ska i stället, enligt 8 § hittegodslagen, 52–57 §§ lagen (1933:269) om ägofred tillämpas (se vidare avsnitt 14.5 och 14.6 om omhändertagande av djur).

Med förvildade djur av tamdjursarter avses i detta sammanhang främst avkommor till övergivna och bortsprungna djur. Även individer som ursprungligen har rymt och där det inte längre är möjligt att koppla djuret till en tidigare djurhållare, bör anses vara förvildade.

När ett djur påträffas är det givetvis ofta svårt att avgöra om djuret är bortsprunget, övergivet eller förvildat. För att inte den som oavsiktligt blivit av med ett djur ska bli betagen sin rätt bör dock utgångpunkten vara att ett upphittat djur ska betraktas som bortsprunget om inte annat framgår av omständigheterna.

Riksdagens ombudsmän påtalar att det tydligt bör anges vilka bestämmelser i djurskyddslagen som ska gälla för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter. Regeringen kan konstatera att flertalet bestämmelser i djurskyddslagen av naturliga skäl inte kan tillämpas på djur som inte

• Sida 63
•  Original

hålls av människan. Det huvudsakliga skälet till att inkludera övergivna och förvildade djur av tamdjursart i djurskyddslagens tillämpningsområde är att kunna åtgärda djurskyddsproblem som uppkommit på grund av att djuret är av en sådan art som inte normalt lever vilt. För att uppnå detta syfte får det anses tillräckligt att bestämmelserna om omedelbart omhändertagande och nödavlivning kan tillämpas på dessa djur. När ett djurskyddsproblem uppmärksammas hos ett övergivet eller förvildat djur av tamdjursart ska djuret omhändertas, om det inte är så sjukt eller skadat att det omedelbart måste avlivas. När djuret omhändertas hålls det därefter av människan och då gäller även övriga bestämmelser i djurskyddslagen för djuret. Se även avsnitt 14.9 som behandlar vad som ska ske med djur efter ett omhändertagande.

Ett antal remissinstanser har också pekat på gränsdragningsproblem när det gäller att avgöra vilka arter som ska ses som tamdjursarter. Som exempel nämns förrymda tamdjur som genom åren etablerat sig som vilda djurarter, t.ex. kanin och hybrider mellan vilda och tama arter, t.ex. vildsvin/tamsvin och mufflonfår/tamfår.

Med uttrycket djur av tamdjursart bör, som tidigare angetts, avses djur av arter som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. I denna grupp ingår både exotiska djurarter och djurarter som traditionellt har hållits av människan i Sverige, t.ex. lantbrukets djur och sällskapsdjur som hund och katt. Regeringen kan dock, i likhet med remissinstanserna, konstatera att det finns vissa arter och hybrider mellan arter där det inte enkelt kan avgöras om djuret i fråga ska anses vara av tamdjursart. Vissa arter som inte tillhör den svenska faunan kan ändå ha goda möjligheter att överleva i den svenska naturen och kan i vart fall över tid anpassa sig till ett liv i det vilda och etablera livskraftiga populationer. Så har fallet varit exempelvis med vissa minkar. Djur i sådana etablerade populationer, som inte drabbas av några djurskyddsproblem på grund av sin art och som i djurskyddshänseende närmast blir att jämställa med vilda arter, bör inte omfattas av lagen. Detta bör tydliggöras i bestämmelsen. Även om en individ i en sådan population skadas eller blir sjuk bör det därmed, i likhet med vad som gäller för viltlevande djur i övrigt, inte finnas någon skyldighet för samhället att ingripa med stöd av djurskyddslagen. Individer eller grupper av samma art som inte har genomgått denna anpassning bör däremot omfattas av djurskyddslagen. Beträffande dessa förvildade djur av tamdjursarter bör en bedömning göras om djuret är utsatt för eller riskerar att utsättas för lidande. För de flesta arter, bl.a. katter, bör man utgå från att djuret lider när det inte hålls av människan. Det finns, enligt regeringens bedömning, inte heller några populationer av katter som kan anses vara etablerade och som bör undantas från djurskyddslagens tillämpningsområde. Se vidare avsnitt 14.6 (om omedelbart omhändertagande).

Att djurskyddslagen är tillämplig på övergivna och förvildade djur av tamdjursarter i vissa fall ska inte utesluta att åtgärder kan vidtas beträffande dessa djur enligt annan lagstiftning för att åtgärda andra problem som inte är kopplade till djurens välbefinnande. Viltlevande tamdjur kan t.ex. vara till skada för beståndet av vilda djurarter och behöva jagas enligt jaktlagstiftningen som en del av viltvården. Likaså kan de utgöra en sanitär olägenhet eller ett ordningsproblem, med följd att ingripanden enligt miljö- och hälsolagstiftningen eller ordningslagen kan

• Sida 64
•  Original

komma ifråga. Enligt 8 kap. miljöbalken får också föreskrifter meddelas av artskyddsskäl för olika åtgärder beträffande skydd för djur- och växtarter. Sådana bestämmelser finns i artskyddsförordningen. Se vidare avsnittet 14.6.

Avgränsningen mellan djurförsök och förvaltningsåtgärder enligt jakt- och fiskelagstiftningen

Utredningen anser att djurskyddslagen ska ges en så tydlig avgränsning som möjligt och att vilda djur som ska hanteras i förvaltningsåtgärder inte ska omfattas av lagen om inte hanteringen medför att djuren hålls eller används i djurförsök.

Djurens Rätt efterlyser ett förtydligande av vad utredningen avser med förvaltningsåtgärder (vilka enligt utredningens förslag ska falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde). Organisationen anser att t.ex. provfiske, förflyttning av vargar och märkning av djur bör omfattas av djurskyddslagen och definieras som djurförsök. Även Göteborgs Katthjälp anser att förvaltningsåtgärder som innebär att vilda djur hålls i fångenskap ska omfattas av djurskyddslagen. SLU anser att vilda djur som är föremål för s.k. förvaltningsåtgärder som innebär samma behandling som ett djurförsök ska betraktas som försöksdjur och att verksamheten ska genomgå en djurförsöksetisk prövning.

Regeringen bedömer att avgränsningen mellan djurförsök enligt djurskyddslagen och förvaltningsåtgärder beträffande vilda djur som vidtas med stöd av annan lagstiftning behöver ses över och avser därför att utreda frågan.

Skydd för djur före födsel eller kläckning

Enligt utredningens förslag ska det anges i lagen att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Enligt artikel 1.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (försöksdjursdirektivet) omfattar direktivet levande ryggradsdjur, inklusive yngel, som själva intar föda och däggdjursfoster fr.o.m. den sista tredjedelen av deras normala utveckling. Försöksdjursdirektivet ska enligt artikel 1.4 också tillämpas på ryggradsdjur som används i försök och som befinner sig i ett tidigare utvecklingsstadium om djuret tillåts leva efter det stadiet och till följd av försöket sannolikt kommer att uppleva smärta, lidande, ångest eller få bestående men.

I samband med genomförandet av försöksdjursdirektivet i svensk rätt konstaterades det att definitionerna av försöksdjur och djurförsök i 1 b och 1 c §§djurskyddslagen inte innebär några inskränkningar avseende djurslag eller utvecklingsnivå. Däremot angavs i 40, 41 och 53 §§djurskyddsförordningen att kraven på tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen, etiskt godkännande enligt 21 § djurskyddslagen och kraven på bedövning endast gäller för vissa uppräknade djurklasser. När det gäller tidiga utvecklingsstadier var dock det nationella regelverket oklart. Bedömningen gjordes att nationella bestämmelser borde antas för att genomföra försöksdjursdirektivet i denna del och att detta lämpligen skulle ske genom anpassningar i djurskyddsförordningen med stöd av bemyndigandet i

• Sida 65
•  Original

22 § djurskyddslagen (se Ds 2011:12 s. 39–40). I 40 § andra stycket och 41 § andra stycket djurskyddsförordningen bemyndigas numera Jordbruksverket att meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar tillstånd och etiskt godkännande ska krävas för användning av däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar i tidiga utvecklingsstadier. Jordbruksverket har meddelat föreskrifter (se Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 2012:26 och allmänna råd om försöksdjur, 2 kap. 5 §) om att krav på verksamhetstillstånd och godkännande från regional djurförsöksetisk nämnd ska gälla försök med däggdjursfoster eller fågelfoster fr.o.m. sista tredjedelen av deras normala utveckling och yngel som själva intar föda. Krav på tillstånd gäller även alla tidigare utvecklingsstadier av ryggradsdjur och bläckfisk om de riskerar att orsakas lidande i ett senare skede.

Sverige har därmed valt att behålla en mer omfattande definition av försöksdjur än försöksdjursdirektivet, vilket enligt artikel 2 i försöksdjurdirektivet är tillåtet. Sverige har underrättat kommissionen om dessa regler.

Regeringen anser att den befintliga regleringen beträffande försöksdjur bör föras över till den nu föreslagna djurskyddslagen. Med hänsyn till detta bör den föreslagna begränsningen i lagens tillämpningsområde beträffande tidiga utvecklingsstadier hos försöksdjur inte införas.

Beträffande övriga djur finns i nuvarande lag inte heller någon begränsning beträffande tidiga utvecklingsstadier. Bestämmelserna i djurskyddslagen är dock i de flesta fall möjliga att tillämpa på djur endast efter födsel eller kläckning. Regeringen ser dock inte något behov av att uttryckligen utesluta ofödda djur eller djur före kläckning från lagens tillämpningsområde.

6.3. Definitionen av försöksdjur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om vad som avses med försöksdjur överförs till den nya lagen. Enligt bestämmelsen avses med försöksdjur djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök samt djur som har använts eller har varit avsedda att användas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat förvaringsutrymme för försöksdjur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att endast ryggradsdjur och bläckfiskar omfattas av benämningen försöksdjur. Dessutom föreslås att även djur som avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas vid djurförsök eller har varit avsedda att användas på detta sätt ska omfattas.

Remissinstanserna: De remissinstanser som lämnar synpunkter på förslaget till definition av försöksdjur stöder detta i huvudsak.

Karolinska Institutet, Lunds och Göteborgs universitet och Sveriges lantbruksuniversitet anser att det av lagen även ska framgå att definitionen av försöksdjur omfattar yngel som själva intar föda och däggdjursfoster fr.o.m. sista tredjedelen av deras normala utveckling.

Totalförsvarets forskningsinstitut påpekar att det är oklart om definitionen av försöksdjur omfattar s.k. sidofångst av fisk. Statens veterinär-

• Sida 66
•  Original

medicinska anstalt anser att definitionen även ska omfatta högre stående kräftdjur.

Skälen för regeringens förslag: I 1 b § djurskyddslagen föreskrivs att med försöksdjur avses djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök samt djur som har använts eller har varit avsedda att användas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat förvaringsutrymme för försöksdjur. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som syftade till att genomföra försöksdjursdirektivet. Skälen för ändringarna i definitionen av försöksdjur redovisades i propositionen Skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (prop. 2011/12:138, s. 28–30).

Utredningen föreslår att uttrycket försöksdjur begränsas till ryggradsdjur och bläckfiskar och hänvisar till att försöksdjursdirektivet enligt artikel 1.3 ska tillämpas på dessa kategorier av djur. Såsom har angetts i avsnitt 6.2 har dock tidigare bedömningen gjorts att artikel 1.3 i direktivet i stället bör genomföras genom anpassningar i djurskyddsförordningen (Ds 2011:12, s. 39–40). Bestämmelserna i 40, 41 och 53 §§djurskyddsförordningen innebär att kraven på tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen, etiskt godkännande enligt 21§ djurskyddslagen och kraven på bedövning enbart gäller för de i bestämmelserna uppräknade djurklasserna. Den grundläggande bestämmelsen om djurförsök i 19 § djurskyddslagen omfattar dock samtliga djur som används i djurförsök oavsett djurklass. Bestämmelsen anger att djurförsök endast får äga rum under förutsättning att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur, att så få djur som möjligt används och att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt (vilket motsvarar den s.k. 3R-principen, efter engelskans replace, reduce och refine). Regeringen bedömer att detta grundläggande skydd även fortsättningsvis ska gälla samtliga djurslag som används i djurförsök och att benämningen försöksdjur därför inte bör begränsas till vissa djurklasser. En lämplig ordning är därför att, såsom i dag, regeringen i förordning föreskriver om vilka djurklasser som ska omfattas av kraven på verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning. Det bör också på förordningsnivå förtydligas att kravet på godkännande av anläggningar för försöksdjur som i dag föreskrivs i 55 § djurskyddsförordningen endast avser sådan verksamhet som kräver tillstånd och därmed inte sådana anläggningar där enbart andra kategorier av försöksdjur hanteras.

En annan omständighet som talar för att detta är en lämplig ordning är att ökad kunskap om sådana djurklasser som i dagsläget inte omfattas av kraven på verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning kan leda till att det är motiverat att låta dem omfattas av sådana krav. Djurskyddslagens bestämmelser om djurförsök syftar ytterst till att skydda försöksdjur från onödigt lidande. Det är naturligt att de djur för vilka det inte råder några tvivel om att de kan uppleva lidande omfattas av ett starkare skydd än djur som saknar en sådan förmåga eller när förmågan inte är känd. Detta är bakgrunden till att djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar omfattas av kraven på verksamhetstillstånd och etiskt godkännande. Den vetenskapliga kunskap som ligger till grund för bedömningen om djurs förmåga att uppleva lidande utvecklas ständigt varför bedömningar avseende en viss

• Sida 67
•  Original

djurarts förmåga att uppleva lidande, vilket i så fall skulle motivera ett starkare skydd, kan ändras med tiden. Genomförandet av försöksdjursdirektivet i svensk lagstiftning innebar t.ex. att bläckfiskar inkluderades bland de djurklasser för vilka de kraven ställs (se även prop. 2004/05:177, Etisk prövning av djurförsök m.m., s.15 f.). En mängd olika djurslag används i forskningssyfte utöver de som traditionellt ses som försöksdjur och för vilka det som ovan nämnts bl.a. krävs verksamhetstillstånd och etiskt godkännande. Djur såsom maneter, hydror, koralldjur, maskar, insekter, spindlar, kräftdjur, sjöstjärnor m.m. används inom många olika forskningsområden.

Utredningen föreslår också att benämningen försöksdjur även ska omfatta djur som avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas för något av de ändamål som anges i bestämmelsen om djurförsök. Förslaget om att tydliggöra att djur som avlivas enbart för detta syfte ska omfattas av definitionen av försöksdjur är en konsekvens av att utredningen även föreslår att definition av djurförsök ska anpassas till den som gäller enligt försöksdjursdirektivet. Enligt direktivet är avlivning av djur enbart i syfte att deras organ ska användas för ett vetenskapligt ändamål inte definierat som ett försök men de djur som avlivas för sådant ändamål omfattas av direktivets bestämmelser, dvs. ska i den svenska lagstiftningen definieras som försöksdjur. Regeringen bedömde dock i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 20 f.) att den svenska definitionen av djurförsök, som också innefattar avlivning av djur i syfte att använda deras organ i vetenskapligt syfte, ska bibehållas (se också avsnitt 6.4). Detta innebär att det inte finns något behov av att ändra definitionen av försöksdjur i enlighet med utredningens förslag.

Lagrådet förordar att rubriken ”Definitioner” bör användas och hänvisar till att ”uttryck” normalt avser flera ord som tillsammans får viss betydelse och inte enskilda ord. Regeringen anser dock att rubriken ”Ord och uttryck i lagen” bör användas i stället.

6.4. Definitionen av djurförsök

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om vad som avses med djurförsök överförs till den nya lagen. Enligt bestämmelsen avses med djurförsök användning av djur för vetenskaplig forskning, sjukdomsdiagnos, utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter, undervisning i vissa fall och andra jämförliga ändamål. Med djurförsök avses också, i vissa fall, framställning av djur med förändrad arvsmassa och bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om definition av djurförsök i prop. 2013/14:41, s. 20 f. Regeringens bedömning var att den gällande definitionen av djurförsök borde behållas. Den nuvarande bestämmelsen om definitionen av djurförsök bör därför föras över till den nya lagen.

• Sida 68
•  Original

6.5. EU-bestämmelser som lagen kompletterar

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i djurskyddslagen om de EU-bestämmelser som lagen kompletterar förs i huvudsak över till den nya lagen. Bestämmelsen anpassas dock till Lissabonfördragets terminologi.

Bestämmelsen innehåller upplysningar om att lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde och om att regeringen ska tillkännage vilka grundförordningar och bestämmelser som avses. Bestämmelsen innehåller också bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna. Det föreskrivs dock inte längre att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också i enskilda fall ska få fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det även fortsättningsvis ska anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall får fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans kommenterar förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 1 a § djurskyddslagen infördes 2006 en bestämmelse som anger att lagen kompletterar sådana bestämmelser i

EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde samt att regeringen i Svensk författningssamling ska ge till känna vilka grundförordningar som avses. I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde ska regeringen på samma sätt tillkännage vilka bestämmelser som kompletteras av lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna. I förarbetena konstaterades att det fanns ett flertal EG-förordningar som innehåller bestämmelser om frågor som faller inom djurskyddslagens tillämpningsområde. För att EG-förordningarna ska kunna verkställas fullt ut i Sverige var det nödvändigt att komplettera förordningarna med vissa bestämmelser i nationell lagstiftning. Det klargjordes också att bemyndigandet i sista stycket endast avsåg sådana föreskrifter eller beslut som medlemsstaterna är skyldiga att meddela enligt EG-förordningen och inte sådana nationella åtgärder som EG-förordningen möjliggör, men som är frivilliga för medlemsstaten. Den senare kategorin av föreskrifter kan i stället meddelas med stöd av lagens övriga bemyndiganden (se prop. 2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 321–322). De skäl som i övrigt ligger till grund för den nuvarande tekniken att hänvisa till EU-förordningar framgår av prop. 2005/06:128, s. 137–139 och 321 och bedömningen gjordes övergripande för lagstiftningsområdena livsmedel, foder och animaliska biprodukter, djurhälsa och djurskydd.

Regeringen har i nuläget inte något underlag för att göra en annan bedömning när det gäller vilken teknik som bör användas för att hänvisa till EU-förordningar. En bestämmelse med i huvudsak samma materiella

• Sida 69
•  Original

innehåll som 1 a § djurskyddslagen bör därför finnas även i den nya lagen. Regeringen ser dock inte längre att det finns något behov av att i enskilda fall fatta beslut för att komplettera EU-bestämmelserna.

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning som ska göra en översyn av vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EU-förordningar beläggs med straff (se vidare i avsnitt 15.4 och 15.5). I en sådan översyn är det möjligt att även belysa vilka lagstiftningstekniker som används mer generellt inom olika områden för att hänvisa till EU-förordningar. Det kan efter en sådan översyn finnas anledning att på nytt överväga vilken teknik som ska användas i djurskyddslagen.

Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget innehåller ändringar i och tillägg till de grundläggande fördragen och vissa protokoll som hör till dem. Innebörden av Lissabonfördraget och de huvudsakliga ändringarna och tilläggen i förhållande till nu gällande fördrag samt ändringar i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen har redovisats i propositionen Lissabonfördraget (prop. 2007/08:168, se också bet. 2008/09:UU8, rskr. 2008/09:64).

Ikraftträdandet av Lissabonfördraget innebär att ett antal följdändringar behöver göras i svenska författningar. Hänvisningar i svenska författningar till benämningar som ändrats genom Lissabonfördraget bör ersättas med nya benämningar. Europeiska gemenskapen ska nu heta Europeiska unionen, varför alla hänvisningar till ”EG” måste ersättas med ”EU”.

Även i djurskyddslagen bör därför uttrycken EU-förordningar och EUbestämmelser användas i stället för EG-förordningar och EGbestämmelser.

6.6. Vetenskap och beprövad erfarenhet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett uttryckligt krav i lagen på att bestämmelser som är meddelade med stöd av djurskyddslagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i lagen anges att bestämmelser som bygger på lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Remissinstanserna: Remissutfallet är delat. Drygt hälften av de remissinstanser som kommenterar förslaget är positiva till det, däribland en länsstyrelse, ett par universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, nio hästorganisationer, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, Göteborgs Katthjälp, Svenska Djurskyddsföreningen, Svenska Kennelklubben, Sveriges

Veterinärförbund och Kommunalarbetareförbundet. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund anser att det behövs mer vetenskapliga belägg och mindre av godtycklighet samt att den praktiska erfarenhet av djurskötsel, djurhälsa och djurskydd som farmarkåren besitter ska tillmätas betydligt större betydelse än i dag.

• Sida 70
•  Original

Ett tiotal länsstyrelser, Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt samt ytterligare några remissinstanser anser att förslaget behöver omformuleras så att kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet inte är absolut. De anför att kravet inte passar för bestämmelser av administrativ karaktär samt vid införlivandet av EU-direktiv. Vidare anser de att det även i framtiden måste finnas utrymme för bestämmelser att baseras på andra överväganden, som t.ex. etiska värderingar, politiska ställningstaganden eller administrativa behov för att underlätta kontroll.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att det är bra att det förtydligas att vetenskap och beprövad erfarenhet ska ligga till grund för den svenska djurskyddslagstiftningen men påtalar att forskning inte alltid pekar entydigt i en riktning och att en sådan bestämmelse inte löser målkonflikter.

Svenska Djurhälsovården anser att ”vetenskap och beprövad erfarenhet” måste klargöras eller definieras.

Länsstyrelserna i Örebro län och Jönköpings län samt Svenska Djurhälsovården pekar på att kravet kan medföra att det blir svårt att tillämpa försiktighetsprincipen i de fall vetenskaplig grund saknas eller är otydlig.

Sveriges Grisföretagare ser både möjligheter och risker med förslaget och anser att föreskrifter inte bara ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet utan också på politiskt ansvar samt på den branschkunskap som finns.

Djurskyddet Sverige menar att det ibland är olämpligt att kräva vetenskaplig grund, t.ex. om man skulle behöva vetenskapligt bevisa att användning av el eller taggtråd är skadligt för djuren.

De juridiska instanser som har kommenterat förslaget är negativa till det av lagtekniska skäl. Domstolsverket anser att det inte är en lämplig ordning att det i domstol ska föras bevisning om i vad mån en föreskrift är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet eller inte. Riksdagens ombudsmän menar att det är onödigt att föreskriva att föreskrifter ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och påpekar att kravet inte kan gälla för alla sorters föreskrifter, t.ex. sådana av administrativ karaktär.

Linköpings djurförsöksetiska nämnd har svårt att se att det finns skäl att ta med en bestämmelse av detta slag i lag även om det är en given utgångspunkt. Paragrafen riktar sig ju enbart till regeringen och de myndigheter som meddelar bestämmelser enligt lagen.

Några remissinstanser – bl.a. SLU, LRF, Djurens Rätt och Svenska

Djurskyddsföreningen – lyfter särskilt behovet av att det avsätts tillräckligt med statliga resurser till forskning för att förslaget ska vara möjligt att genomföra.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen framhåller vikten av att djurskyddslagstiftningen är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet och föreslår därför att det ska inrättas ett vetenskapligt råd för att klarlägga den vetenskapliga grunden för aktuella djurskyddsfrågor. I ett sådant råd bör forskningsresultat granskas kritiskt och diskuteras av en grupp med forskare som är särskilt insatta i området. Regeringen aviserade i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) att ett vetenskapligt råd för arbete med djurskyddsfrågor bör inrättas. Regeringen har också den

• Sida 71
•  Original

23 mars 2017 beslutat att uppdra åt SLU att inrätta det vetenskapliga rådet (dnr N2017/02366/SUN).

Utredningen föreslår vidare att det i lagen införs ett uttryckligt krav på att bestämmelser som bygger på lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Regeringen delar utredningens uppfattning om vikten av att ta hänsyn till vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet i lagstiftningsarbetet. Detta gäller inte bara för djurskyddsområdet utan även för andra lagstiftningsområden. Som SLU har påpekat leder dock inte forskning alltid fram till entydiga resultat och löser inte heller avvägningar mellan motstridiga intressen. Ett krav på vetenskap och beprövad erfarenhet kan inte heller, som några remissinstanser påtalar, tillämpas på bestämmelser av administrativ karaktär, t.ex. krav på myndigheternas handläggning av vissa ärenden, eller på vissa av de bestämmelser som Sverige är skyldigt att införliva i nationell lagstiftning med hänsyn till våra skyldigheter enligt EU:s fördrag. Innehållet i lagstiftningen måste i vissa fall bestämmas även utifrån andra överväganden än vetenskap och beprövad erfarenhet, som t.ex. etiska värderingar och politiska ställningstaganden. Det kan också finnas godtagbara skäl att i enskilda fall välja en annan lösning än vad tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet talar för.

Domstolar och myndigheter som ska tillämpa föreskrifter får enligt 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 §regeringsformen inte tillämpa föreskrifter som de finner står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning (s.k. lagprövning). Även om det föreslagna kravet i djurskyddslagen på vetenskap och beprövad erfarenhet skulle inskränkas så att det inte var absolut ser regeringen, i likhet med

Domstolsverket, en risk för att en sådan bestämmelse skulle kunna leda till återkommande invändningar om att föreskrifter som har meddelats med stöd av djurskyddslagen inte kan tillämpas eftersom regeringen eller den myndighet som har utformat föreskriften inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till vissa vetenskapliga rön eller andra omständigheter. Det skulle vara praktiskt ohanterligt om de myndigheter och domstolar som ska tillämpa föreskrifterna tvingas att mycket ofta och återkommande göra en sådan lagprövning av föreskrifternas sakliga innehåll. Det bedöms därför inte vara lämpligt att ha ett krav på vetenskap och beprövad erfarenhet i lagen.

6.7. Definition av lidande

Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse som särskilt definierar lidande.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår en bestämmelse som anger att med lidande avses såväl fysiskt som psykiskt lidande.

Remissinstanserna: Fem länsstyrelser, Stockholms universitet (Zoologiska institutionen), Sveriges lantbruksuniversitet, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera

Fysioterapeuterna) och Svenska Samernas Riksförbund är positiva eller

• Sida 72
•  Original

mycket positiva till att i lagen klargöra att det med lidande avses både fysiskt och psykiskt lidande.

Flera remissinstanser efterlyser en tydligare definition av vad som avses med lidande eller med psykiskt lidande. Detta gäller såväl remissinstanser som är uttryckligen positiva till en definition i lagen som remissinstanser som endast lämnar synpunkter på förslaget. Länsstyrelsen i

Norrbottens län anser att rubriken till bestämmelsen ”Definition av lidande” är missvisande eftersom paragrafen inte innehåller någon definition av fysiskt och psykiskt lidande. Länsstyrelsen föreslår att definitionerna i utredningens författningskommentar (s. 97 i betänkandet) lyfts in i bestämmelsen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen och Veterinärer i Sverige anser att det inte behövs en definition av lidande i lagen. Veterinärer i Sverige påpekar att det vore motiverat att särskilja ”fysiskt lidande” och ”psykiskt lidande” endast om något av dessa uttryck skulle undantas från lagstiftningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 2 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur ska skyddas mot onödigt lidande. I förarbetena till lagen uttalades att med lidande avses inte bara fysiskt lidande utan också psykiskt lidande. Däremot ansågs det inte nödvändigt att ange detta i lagtexten (se prop. 1987/88:93, s. 50).

Regeringen anser att ordet lidande även fortsättningsvis bör ges samma innebörd som i dag (se avsnitt 7.1). Regeringen kan inte se att det har framkommit något behov av att definiera just ordet lidande i lagtexten. En ramlag som djurskyddslagen innehåller ett antal olika uttryck och innebörden av uttrycken kan i viss utsträckning förtydligas i lagtexten men får i övrigt utvecklas och förklaras i lagmotiven. Det är nödvändigt att hitta en lämplig avvägning mellan å ena sidan kravet på tydlighet och å andra sidan kravet på överskådlighet för att inte tynga lagtexten med alltför många och långa förklaringar. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.

6.8. Utpekande av ansvariga för djurens välfärd och införande av åldersgräns

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse som uttryckligen anger vem som är ansvarig för djurets välfärd eller ansvarig för att uppfylla lagens bestämmelser i övrigt. Det bör inte heller införas en åldersgräns för att få ansvara för djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse som anger att det är djurägaren eller den som på djurägarens uppdrag har åtagit sig skötseln av djuret som är ansvarig för djurets välfärd. Vidare föreslår utredningen att den som har det huvudsakliga ansvaret för ett djur ska vara minst 16 år.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Majoriteten av remissinstanserna anser att förslaget behöver omformuleras eller har synpunkter på det.

• Sida 73
•  Original

Länsstyrelserna i Gävleborgs län och Jämtlands län samt Sveriges lantbruksuniversitet, Sala kommun, Sollefteå kommun, Djurskyddet Sverige, Göteborgs Katthjälp, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kattklubbars Riksförbund, är positiva till att djurägaransvaret tydliggörs i lagen.

Länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Örebro län, Gävleborgs län och Norrbottens län samt Jordbruksverket anser att bestämmelsen bör omformuleras, t.ex. mot bakgrund av att djurägaren inte alltid har möjlighet att själv lämna över ansvaret för djuret till någon annan. Det kan exempelvis vara fallet vid sjukdom eller olyckshändelse. Några av länsstyrelserna lämnar även förslag på alternativa lydelser, t.ex. att bestämmelsen bättre ska stämma överens med lydelsen i 2 kap. 2 § i förslaget till djurskyddslag där det står ”djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om djuret”.

Jordbruksverket anser att det bör diskuteras hur uttryckligt ett uppdrag från en djurägare måste vara och vad uppdraget ska omfatta för att huvudansvaret ska övergå till den som åtar sig uppdraget. I sammanhanget nämner Jordbruksverket eventuella gränsdragningar mot lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Hästorganisationerna påtalar att om ansvaret för djuret delegeras till en annan person är det viktigt att detta förhållande tydligt regleras genom avtal.

Sveriges Veterinärförbund anser att ansvaret för djurens välfärd bör utökas till att gälla även personer som på eget initiativ åtagit sig skötseln av ett djur. Djurens Rätt menar att djurägaren alltid ska ha ett övergripande ansvar för djuret även om uppdraget att sköta djuren är överlämnat till en eller flera andra personer.

Jordbruksverket och Sveriges Veterinärförbund påtalar vikten av att det framgår att Polismyndigheten och personer som på uppdrag av myndigheter sköter omhändertagna djur också har ett ansvar för djurens välfärd.

Domstolsverket och Tropikföreningen Amazonas anser att den egentliga innebörden av ansvaret måste klarläggas, bl.a. i förhållande till situationer då djur utsätts för brott.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Skåne län och Gävleborgs län samt Sveriges lantbruksuniversitet, Djurskyddet Sverige, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Blå Stjärnan och Svenska Djurskyddsföreningen tillstyrker förslaget om en 16-årsgräns för att få ha det huvudsakliga ansvaret för ett djur.

Barnombudsmannen, Länsstyrelsen i Värmlands län, Djurens Rätt och Föreningen BLANDIS välkomnar en åldersgräns men anser att gränsen i stället ska sättas vid 18 års ålder eftersom det är först då en person blir tillräckligt mogen eller myndig och har full rätt att bestämma över sin egendom.

Nio hästorganisationer föreslår att man ska kunna ansvara för ett djur från och med det år man blir straffmyndig, dvs. vid 15 års ålder.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen påtalar att kravet främst verkar föras in för att

• Sida 74
•  Original

uppfylla Europarådets konvention för sällskapsdjur och anser inte att ett sådant krav är nödvändigt för lantbrukssektorn.

Domstolsverket och Tropikföreningen Amazonas anser att konsekvenserna måste klarläggas beträffande vad som händer om en person inte uppfyller ålderskravet. Länsstyrelsen i Värmlands län bedömer att kontrollmyndighetens uppgift kommer att försvåras om kontrollen ska riktas mot omyndiga personer som saknar full rätt att bestämma över sin egendom och påtalar att kontroll kan medföra allt från ekonomiska konsekvenser till djurförbud. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening framför liknande tankegångar.

Svenska Jägareförbundet avstyrker den föreslagna 16-årsgränsen och anser att en djurägares lämplighet inte avgörs av ålder utan av utbildning, intresse, engagemang och tid. Vidare anser förbundet att förslaget bl.a. kräver en kontroll vars administration och kostnad inte står i proportion till eventuella vinster från djurskyddssynpunkt.

Tropikföreningen Amazonas bedömer att om förslaget till åldersgräns ska få genomslag behöver det kompletteras med ett förbud mot att sälja djur till personer under 16 år utan förälders samtycke.

Kammarrätten i Stockholm påtalar att om den föreslagna 16-årsgränsen införs bör man överväga om förbudet mot att meddela förelägganden eller förbud enligt 10 och 15 §§ lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter mot den som är under 15 år blir överflödiga.

Skälen för regeringens bedömning

Ansvar för djurens välfärd

Nuvarande djurskyddslag

saknar en uttrycklig reglering av vem som är

ansvarig för att lagens bestämmelser uppfylls.

I förarbetena uttalades att

det är ägaren eller den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen iakttas. Vem eller vilka inom den angivna gruppen som är ansvarig måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 55).

Detta har, såvitt framkommit,

inte föranlett några betydande problem vid tillämpningen av lagstiftningen. Det är också enligt regeringens uppfattning olämpligt att koppla ansvaret för att lagens bestämmelser uppfylls till ägande på det sätt som utredningen föreslår. Det är inte ovanligt att ett djur hålls av någon annan än den som i civilrättslig mening äger djuret. Det kan också vara en juridisk person som äger ett djur. Som flera av remissinstanserna har påpekat utesluts med utredningens förslag personer som utan något egentligt uppdrag från ägaren håller ett djur från ansvar enligt djurskyddslagen. Detta kan inte rimligtvis ha varit avsikten.

I praktiken innebär nuvarande reglering att ansvaret för att djurskyddslagens bestämmelser följs normalt ligger på den eller de personer som håller djuret, dvs. den eller de som faktiskt innehar eller förfogar över djuret. Vad som avses med att djur hålls har behandlats i avsnitt 6.2. Vissa bestämmelser, som t.ex. förbudet mot sexuella handlingar, riktar sig även till andra som kommer i kontakt med djur som hålls av någon annan (se prop. 2013/14:41, Ändringar i djurskyddslagen, s. 14). Detsamma gäller reglerna om vissa verksamheter, t.ex. slakt, transport och tävlingar, där fler personer än djurhållaren kan vara involverade i hante-

• Sida 75
•  Original

ringen av djur. När flera personer gemensamt håller eller hanterar ett djur så ansvarar de som huvudregel solidariskt för att lagens bestämmelser uppfylls. Hänsyn måste dock tas till den uppgift som var och en har haft. Den som äger och håller ett sällskapsdjur har naturligtvis ett större ansvar än den som endast kortvarigt passar djuret åt ägaren. Enligt regeringens uppfattning är det därför inte lämpligt att generellt begränsa kretsen av ansvariga.

Åldersgräns för att få äga djur

I utredningens förslag anges att den som är under 16 år inte ska få vara huvudansvarig för ett djur. Eftersom huvudansvaret för djur enligt utredningens förslag ska vara kopplat till ägande innebär detta att den som är under 16 år inte ska kunna äga djur.

Utredningen hänvisar till artikel 6 i Europakonventionen om skydd för sällskapsdjur, som föreskriver att sällskapsdjur inte får säljas till personer under 16 år utan samtycke från deras föräldrar eller någon annan som har samma ansvar för barnet som deras föräldrar. Utredningens bedömning är att den svenska djurskyddslagstiftningen i nuläget inte uppfyller konventionens krav.

Regler om underårigas möjlighet att ingå avtal finns i föräldrabalken. Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken får den som är under 18 år inte själv råda över sin egendom eller ingå avtal. Den som är över 16 år får emellertid, enligt 9 kap. 3 § föräldrabalken, disponera över inkomster som han eller hon har förvärvat genom eget arbete. Reglerna i föräldrabalken innebär att den som är under 16 år inte ensam, med rättsligt bindande verkan, kan ingå avtal om köp av ett djur. Sällskapsdjurskonventionens krav på samtycke vid köp av djur är därmed enligt regeringens bedömning tillgodosett.

Som angetts ovan bör det enligt regeringens bedömning inte införas någon bestämmelse som uttryckligen kopplar ansvaret för att följa djurskyddslagens bestämmelser till den som äger djuret. Bestämmelserna riktar sig främst till den som håller djur, men i några fall även till en vidare krets personer som på annat sätt kommer i kontakt med djur. Enligt regeringens bedömning borde det vara ovanligt att den som är under 16 år helt ensam håller och sköter ett djur. Sannolikt hålls och sköts ett djur oftast gemensamt av barnet och dess vårdnadshavare eller någon annan vuxen person, oavsett vem som i civilrättslig mening äger djuret. Det bör vara upp till vårdnadshavaren att avgöra i vilken utsträckning den underårige bör anförtros skötseln av ett djur. Den bedömningen bör göras med beaktande av den underåriges individuella mognad och kunskap snarare än enbart barnets ålder. Det har inte heller i utredningen framkommit att det skulle förekomma några väsentliga djurskyddsproblem med nuvarande ordning som ger anledning att särskilt reglera underårigas möjlighet att hålla och sköta djur. I samband med kontroll och åtgärder vid bristande efterlevnad av lagen kommer i de allra flesta fall en vuxen person att hållas ansvarig såsom djurhållare för brister i djurhållningen.

• Sida 76
•  Original

Skulder kopplade till att underåriga äger djur

Sveriges kommuner och landsting och Jordbruksverket har i två skrivelser 2009 respektive 2010 till dåvarande Jordbruksdepartementet (N2015/04479/DL och N2015/00085/DL) påpekat att underåriga som har registrerats som ägare till hundar enligt lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter också blir betalningsansvariga för en registreringsavgift. Om avgiften inte betalas, riktas betalningskrav mot den underårige. Sveriges kommuner och landsting och Jordbruksverket har därför föreslagit ändringar i lagen om tillsyn över hundar och katter som innebär att barnets förmyndare blir betalningsansvariga för registreringsavgiften i stället för barnet. En liknande bestämmelse finns t.ex. i 4 a § lagen (2001:558) om vägtrafikregister, där det anges att om någon som inte fyllt 18 år äger ett fordon tillämpas det som sägs i lagen på en förmyndare för honom eller henne, om inte den underårige har förarbehörighet för fordonet.

Regeringen kan dock konstatera att det finns skillnader mellan lagstiftningen på vägtrafikområdet och lagen om tillsyn över hundar och katter. Reglerna om förmyndares ansvar på vägtrafiktrafikområdet infördes mot bakgrund av att det inte var ovanligt att ett barn var registrerat som ägare till ett motorfordon trots att han eller hon inte var den verkliga ägaren till fordonet. I stället handlade det om ett bulvanförhållande, där barnet utåt uppgavs vara ägare och då blev ansvarigt för skulder som har anknytning till fordonet i stället för den riktige ägaren. Beträffande motorfordon kan även antagandet göras att en underårig som saknar förarbehörighet för fordonet inte själv kan använda fordonet och att det därmed är förmyndaren som har den faktiska nyttan av fordonet. Det framstår då som rimligt att det också är förmyndaren som har betalningsansvaret för fordonet (jfr prop. 2005/06:117, Skydd för barn genom registrering av förmyndare i vägtrafikregistret, m.m., s. 17–19). I fråga om hundar har det inte särskilt framkommit att det finns en problematik med att barn används som bulvaner beträffande hundar de inte själva äger. Att barn blir ägare till hundar behöver därför inte bero på att förmyndaren eller någon annan vill undslippa sitt betalningsansvar för skulder som har anknytning till hunden. Dessutom är det svårt att schablonmässigt skilja fall där barn kan förmodas användas som bulvan för föräldern från fall där barnet är den faktiske ägaren till hunden. Om barnet är 16 år eller äldre kan barnet själv ha köpt hunden för pengar från eget arbete (se 9 kap. 3 § föräldrabalken), men även yngre barn kan i civilrättslig mening bli ägare till och ha glädje av en hund. Den som är ägare i civilrättslig mening bör, enligt regeringens bedömning, som huvudregel ansvara för de kostnader som ägandet medför. Detta gäller även när barn blir ägare genom att deras förmyndare ingår en rättshandling för deras räkning.

En annan skillnad är att barn som är registrerade ägare till hundar inte riskerar att skuldsättas i samma omfattning som de barn som tidigare registrerades som ägare till fordon. De senaste 10–15 åren har, till följd av ett antal åtgärder, både antalet barn och dessa barns totala skuldbelopp i Kronofogdemyndighetens register minskat väsentligt – från ca 4 500 barn i slutet av 2003 till ca 800 barn i slutet av 2016. Vid årsskiftet 2016/17 uppgick barns totala skulder i Kronofogdemyndighetens register

• Sida 77
•  Original

till ca 11,2 miljoner kr (jämfört med ca 38,6 miljoner kr sommaren 2003).

Jordbruksverket har sedan ett antal år tillbaka som rutin att inte gå vidare till Kronofogdemyndigheten med betalningskrav mot underåriga för registeravgift och det finns därför inga barn som har skulder hos Kronofogdemyndigheten som avser registreringsavgift för hundar.

Regeringen bedömer mot den bakgrunden att det i nuläget inte finns anledning göra några ändringar beträffande ägarens ansvar för registreringsavgiften enligt lagen om tillsyn över hundar och katter.

7. Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas

7.1. Grundläggande djurskyddskrav

Regeringens förslag: Det grundläggande kravet på att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom förs över till den nya lagen. Även bestämmelsen om att djur som används i djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen, förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att det av bestämmelsen ska framgå att djur ska ges en god djurvälfärd.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast i korthet av ett fåtal remissinstanser. Tre av remissinstanserna, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Djurskyddet Sverige och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) tillstyrker förslaget. De övriga remissinstanserna – Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Sveriges lantbruksuniversitet, vissa hästorganisationer samt Föreningen BLANDIS efterlyser förtydliganden av uttrycken ”djurvälfärd”, ”lidande” och ”onödigt lidande”. Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), påpekar att uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera stort och att det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. SVA lämnar synpunkter på förslaget om att djur som används i djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande och sjukdom. SVA anser att formuleringen bör ses över så att det klart framgår att försök där oförutsett lidande inträffar ska kunna avbrytas och att det är försöksdjursveterinären som har ansvaret för att detta efterlevs.

Skälen för regeringens förslag: Utredningens förslag motsvarar i huvudsak bestämmelsen i 2 § djurskyddslagen. I förarbetena till nuvarande lag uttalades att paragrafen innehåller den grundläggande principen för djurskyddet och att flera av de följande bestämmelserna om djurhållning kunde sägas vara preciseringar av denna princip. Genom att nämna sjuk-

• Sida 78
•  Original

dom vid sidan av lidande förstärktes djurskyddet, bl.a. genom att det inte är tillåtet att utsätta djur för sjukdom oavsett om sjukdomen medför lidande för djuret. Det klargjordes även att med lidande avses såväl fysiskt som psykiskt lidande. Beträffande begränsningen till onödigt lidande angav departementschefen att det i vissa fall är oundvikligt att djur åsamkas lidande, t.ex. vid diagnostik och vård av sjuka djur och vid användningen av försöksdjur. Endast i sådana och liknande fall bör kravet på skydd mot lidande stå tillbaka (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 50 f.).

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att den grundläggande bestämmelsen om djurskydd bör föras över till den nya lagen och ges samma innebörd som har angetts i tidigare förarbeten. Regeringen ser inte något behov av att ytterligare förtydliga dessa uttryck (beträffande definitionen av lidande, se även avsnitt 6.7).

Utredningen föreslår dock att det också ska införas ett krav på att djur ska ges en god djurvälfärd. Med djurvälfärd avses, enligt utredningen, alla aspekter som påverkar djurets välbefinnande, vilket inkluderar hälsa, biologisk funktion, beteendebehov och känslor och innebär att djuret mår bra såväl fysiskt som psykiskt. Flera remissinstanser, bl.a. LRF, påpekar att uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera stort och det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. Regeringen har i avsnitt 6.1 föreslagit att uttrycket djurvälfärd ska ingå i bestämmelsen om lagens syfte. Där har konstaterats att vissa aspekter av djurvälfärd kan tillgodoses genom specifika krav på djurhållningen medan andra aspekter, som djurets psykiska välbefinnande, inte i nuläget på motsvarande sätt kan säkerställas genom tillräckligt konkreta och kontrollerbara bestämmelser riktade till enskilda. Det föreslagna kravet på att djur ska ges en god djurvälfärd är visserligen inte straffsanktionerat, men en bristande efterlevnad skulle kunna leda till beslut om förelägganden, förbud eller rättelse och i förlängningen beslut om djurförbud och omhändertagande av djur riktade till enskilda. Det är därför viktigt att innebörden av kravet är tillräckligt tydligt. Eftersom djurvälfärd innefattar sådana element som är svåra att bedöma både för enskilda djurhållare och kontrollmyndigheterna är det enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att ålägga enskilda ett sådant direkt och allmänt formulerat krav på att djur ska ges en god djurvälfärd. Lagens syfte att främja en god djurvälfärd bör i stället uppnås genom andra, mer konkret formulerade bestämmelser i lagstiftningen.

Regeringen anser också, i likhet med utredningen, att den nuvarande bestämmelsen om att djur som används i djurförsök, som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd, inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen ska överföras till den nya lagen. Denna bestämmelse innebär givetvis inte att djurförsök med djur som inte är ryggradsdjur eller bläckfiskar och som inte kräver etiskt godkännande ska anses innebära ett onödigt lidande. Så som har angetts i avsnitt 6.3 är kravet på etiskt godkännande avsett att omfatta de djurklasser där det finns kunskap om arternas förmåga att uppleva lidande. Det är därför tveksamt i vilken utsträckning kravet på skydd mot onödigt lidande överhuvudtaget kan tillämpas på andra djurklasser än dessa, eftersom det i nuläget inte är känt i vilken utsträckning övriga kategorier av djur har en sådan förmåga (se även avsnitt 6.2). Om djurförsök ska utföras med

• Sida 79
•  Original

en djurklass som inte omfattas av kravet på verksamhetstillstånd och etiskt godkännande ankommer det på den som ansvarar för försöket att bedöma om användningen är förenlig med den s.k. 3R-principen (efter engelskans replace, reduce och refine), dvs. att djurförsök endast ska äga rum under förutsättning att

1. det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon

annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2. så få djur som möjligt används, och

3. verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än

vad som är absolut nödvändigt (se vidare avsnitt 12.1).

Om så är fallet bör användningen av djuren som huvudregel inte anses innefatta ett onödigt lidande.

SVA anser att bestämmelsen bör formuleras så att det klart framgår att försök där oförutsett lidande inträffar ska kunna avbrytas och att det är försöksdjursveterinären som har ansvaret för att detta efterlevs. Regeringen saknar dock tillräckligt underlag för att nu föreslå sådana ändringar. När det gäller möjligheten att återkalla ett beslut om etiskt godkännande, se vidare avsnitt 12.3.

7.2. God djurmiljö och naturligt beteende

Regeringens förslag: Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

1. deras välfärd främjas,

2. de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för

och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och

3. beteendestörningar förebyggs.

Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning förs över till den nya lagen. Det tydliggörs att föreskrifterna ska syfta till att tillgodose de övergripande kraven i bestämmelsen.

Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om grupphållning bör inte införas i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden

1. som djuren är starkt motiverade för, och

2. som ger en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation

för att utföra beteendet i fråga, samt

3. relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning,

födosök och socialt umgänge.

Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden som avses.

• Sida 80
•  Original

Därutöver föreslås ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas.

Utredningen föreslår slutligen en bestämmelse om att djur inte ska hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande.

Remissinstanserna: En knapp fjärdedel av de remissinstanser som yttrar sig tillstyrker förslaget, bl.a. Länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, Uppsala och Göteborgs universitet, Djurskyddet Sverige samt Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och Riksförbundet Svensk Fågelhobby.

Ungefär hälften av remissinstanserna som yttrar sig, bl.a. ett antal länsstyrelser, Karolinska Institutet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),

Djurens Rätt och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen ställer sig positiva till förslaget men lämnar vissa synpunkter.

Utöver dessa kommenterar sju remissinstanser förslaget utan att ta ställning till om det är positivt eller negativt, bl.a. ett antal länsstyrelser och Djurskyddsinspektörernas Riksförening.

Slutligen är fem remissinstanser, nämligen Länsstyrelsen i Dalarnas län, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Kött och Charkföretagen och Ridskolornas Riksorganisation negativa till förslaget.

Länsstyrelserna i Dalarnas län och Gävleborgs län anser att en övergripande bestämmelse om naturligt beteende ska finnas i lagen, men att definitionerna om vad detta innebär bör flyttas till föreskriftsnivå, särskilt med tanke på att målsättningen har varit att skapa en ramlag. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien ställer sig frågande till att naturligt beteende ska regleras på lagnivå. Linköpings djurförsöksetiska nämnd är inte heller övertygad om att saken behöver regleras på lagnivå. Om så anses vara fallet är det, enligt nämndens uppfattning, tillräckligt att formulera bestämmelsen enligt följande: ”Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att följa sina naturliga beteenden, om inte särskilda skäl talar mot det”.

När det gäller förslagets utformning anser Malmö tingsrätt att andra punkten om funktionell återkoppling inte bidrar till tydlighet och anser att det bör övervägas om denna kan utelämnas. Länsstyrelsen i Skåne län ser också en svårighet i att språkligt förstå innehållet i förslaget. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att lagtexten inte är förenlig med de tankar som presenteras i betänkandet, t.ex. framgår det inte av lagtexten att de beteenden som avses i första och andra punkterna är begränsade till de beteenden som anges i tredje punkten.

När det gäller innehållet i den föreslagna bestämmelsen anser Djurens

Rätt att tredje punkten i paragrafen ska strykas, eftersom den inte tillför något utan snarare innebär en risk för att viktiga naturliga beteenden förbises. Exempel på mycket starkt motiverade beteenden som enligt organisationen inte självklart ryms i uppräkningen i tredje punkten är behovet av sandbad och artspecifik termoreglering samt bobyggnadsbeteende. Vidare anser organisationen att formuleringen ”starkt motiverade” öppnar för en subjektiv bedömning och föreslår att ”starkt” tas bort. Karolinska Institutet anser att predatorundvikande beteende ska tas med i uppräkningen.

• Sida 81
•  Original

Göteborgs Katthjälp anser att naturliga beteenden även skiljer sig mellan individer av samma art och att detta bör förtydligas, på samma sätt som i den norska djurskyddslagen som stipulerar att hänsyn ska tas både till art-typiska och individuella behov vad det gäller naturligt beteende.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, LRF och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att det är svårt att uttala sig om förslaget eftersom bestämmelserna till stor del kommer att utformas i föreskrifterna och anser att faktorer som påverkar djurens hälsa är minst lika viktiga som etologiska föreställningar om en god djurvälfärd.

Vidare framhåller LRF och ytterligare ett antal organisationer inom lantbruksnäringen vikten av att förekomst av stereotypier undersöks på besättningsnivå och inte på individnivå eftersom enskilda individer, trots en god miljö, kan uppvisa stereotypier. Det är viktigt att det tydliggörs att det inte är nolltolerans som avses utan att man i möjligaste mån ska förebygga så att problemen inte uppstår.

Några länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och

Svenska Samernas Riksförbund påpekar att viss djurhållning i dag kan vara oförenlig med förslaget, bl.a. renskötsel och hållande av burfåglar, slaktsvin och slaktkyckling. Länsstyrelsen i Västra Götalands län understryker att det därför är viktigt att det av föreskriftsmotiv och vägledningar framgår vilka krav som är rimliga att ställa. Djurens Rätt anser att flera av utredningens lagförslag inte är förenliga med denna paragraf, t.ex. bör alla djur ha rätt till utevistelse.

Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att den nuvarande skrivningen ”möjlighet att bete sig naturligt” ska kvarstå, eftersom den formuleringen möjliggör en mer flexibel tolkning till djurens fördel. Den komplettering av lagen som föreslås bör i stället finnas i föreskrifterna. Ridskolornas Riksorganisation anser att utredningens definition av naturligt beteende är en teoretisk konstruktion utan verklighetsförankring och att det krävs stor tydlighet för att det ska vara möjligt att implementera uttrycket i det dagliga arbetet.

Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län, Jordbruksverket, SLU, Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurens Rätt, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund och Sveriges Veterinärförbund är positiva till föreslaget om grupphållning. Flertalet av dessa remissinstanser påpekar dock att även ensamhållning av djur kan utgöra olämplig djurhållning och anser därför att detta bör framgå av bestämmelsen. Djurens Rätt menar att paragrafen utöver ensamhållning bör ange att djur inte ska hållas i för stora grupper.

Slutligen är LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen, negativa till förslaget om grupphållning eftersom det är oklart vilka konsekvenser den valda formuleringen kommer att få. Även SLU och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, som är positiva till förslaget, anser att formuleringen bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelse

Av 4 § djurskyddslagen framgår att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem

• Sida 82
•  Original

möjlighet att bete sig naturligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Bestämmelsen infördes i samband med att den nuvarande djurskyddslagen beslutades 1988 men kravet omfattade då endast djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar. Bestämmelsen har därefter ändrats 1993 och 1998 då tävlingsdjur respektive försöksdjur inkluderades. År 2003 utvidgades bestämmelsen till att gälla alla djur som omfattas av lagen.

När bestämmelsen infördes 1988 konstaterades att djurhållningen inom husdjursskötseln under efterkrigstiden hade genomgått stora förändringar och blivit alltmer rationell samt teknik- och ekonomianpassad (prop. 1987/88:93, s. 16–17). Moderniseringen hade lett till kritik mot att miljön för djuren blivit karg och begränsade djurens möjlighet till naturligt beteende. Departementschefen angav att det givetvis måste ske en avvägning mellan å ena sidan djurskyddsintresset och å andra sidan ekonomiska och produktionstekniska faktorer. Djurskyddshänsynen skulle dock tillmätas betydelse i en helt annan omfattning än vad som dittills hade skett även om det skulle innebära en minskad produktion. I den nya lagen kom detta till uttryck genom bestämmelsen om naturligt beteende. Bestämmelsen skulle också kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller behörig myndighet att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas (prop. 1987/88:93, s. 19–21).

I förarbetena angavs att bestämmelsen om att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt i princip kan ses som en precisering av den allmänna skyldigheten i 2 § djurskyddslagen om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Avsikten med bestämmelsen är att varje djurarts särskilda biologiska beteende ska beaktas och att vad som ska anses utgöra ett djurs biologiska beteende får avgöras utifrån gjorda erfarenheter och vetenskapliga rön (prop. 1987/88:93, s. 52–53).

Inledande överväganden

En utgångspunkt för regeringen är att djurhållningen behöver utvecklas på ett sådant sätt att djuren får möjlighet att utföra sitt naturliga beteende och så att beteendestörningar förebyggs.

Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det även i den nya djurskyddslagen bör anges att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö. Det bör i enlighet med utredningens förslag också anges att djur ska hållas på ett sådant sätt att deras välfärd främjas. Regeringen har i avsnitt 6.1 föreslagit att ett av syftena med lagen ska vara att främja en god djurvälfärd. Denna strävan efter att djuren ska må bra både fysiskt och psykiskt bör även återspeglas i den här behandlade paragrafen som utgör en grundläggande bestämmelse i lagen.

Bör uttrycket naturligt beteende behållas?

Den fråga som därefter måste övervägas är om djurskyddslagen även fortsättningsvis ska innehålla ett krav på att djur ska kunna bete sig naturligt. I utredningen konstateras det att uttrycket naturligt beteende kan uppfattas som oklart och att det har ifrågasatts om det är lämpligt att använda eller om det bör ersättas. En av svårigheterna med uttrycket kan

• Sida 83
•  Original

vara att det leder tankarna till situationer där djuren befinner sig ute i naturen. Regeringen drar i likhet med utredningen slutsatsen att detta knappast kan ha varit avsikten.

Regeringen instämmer dock också i utredningens bedömning att uttrycket naturligt beteende har ett stort symboliskt värde och att det skulle kunna tolkas som att djurens behov av naturliga beteenden ska ges mindre vikt om uttrycket tas bort ur lagtexten. Andra uttryck som har diskuterats, t.ex. beteendebehov, medför också oklarheter i fråga om vad som avses. Regeringen delar därför utredningens bedömning att uttrycket naturligt beteende bör behållas i lagtexten.

Vad avses med naturligt beteende?

Det finns, som utredningen konstaterar, ett behov av att förtydliga vad som ligger i kravet på att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt. Avsikten är, som har angetts ovan, inte att alla beteenden som djur utför när de lever fria i naturen ska kunna utföras även när djur hålls av människan. Djur som hålls av människan befinner sig under helt andra förhållanden än djur som lever fritt. I naturen utsätts djur t.ex. för att bli jagade av rovdjur eller för svält. Detta är självfallet inte något som ska förekomma i en djurhållning. Vissa beteendebehov, som utlöses av sådana liknande yttre faktorer, uppstår därför inte alls när djuren hålls av människan eftersom djuren då inte utsätts för de utlösande faktorerna.

Det finns även beteenden som djur är starkt motiverade för men som är oönskade i en djurhållning och som, om de inte kontrolleras, i sig kan leda till djurskyddsproblem, t.ex. att djur slåss eller förökar sig okontrollerat. Det bör därför, för tydlighets skull, redan av bestämmelsen framgå att det finns en begränsning i vilka beteenden som djur ska ges möjlighet att utföra i en djurhållning.

Utredningen föreslår att en sådan begränsning införs i bestämmelsen om naturligt beteende genom att precisera att det ska vara beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger djuren funktionell återkoppling, dvs. minskar djurens motivation att utföra beteendet när det utförs. Vidare föreslås att det ska vara beteenden som relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Regeringen bedömer, i likhet med Malmö tingsrätt och Länsstyrelsen i

Skåne län, att uttrycket funktionell återkoppling och beskrivningen av vad som avses med detta kan upplevas som teknisk och svårtillgänglig och lämpar sig mindre väl för författningstext. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att faktorerna stark motivation och funktionell återkoppling annars kan användas för att beskriva naturligt beteende.

Vidare anser regeringen att en sådan uppräkning av behov som utredningen föreslår är olämplig, bl.a. eftersom det finns en risk både för att vissa viktiga beteenden exkluderas och för att oönskade beteenden oavsiktligt inkluderas.

Det förekommer i den vetenskapliga litteraturen ett antal olika definitioner av uttrycket naturligt beteende. Utredningen nämner två nyckelfaktorer som betydelsefulla för att ringa in vilka beteenden som avses. Den ena är att djuret är starkt motiverat att utföra beteendet och den andra är att djuret upplever frustration eller stress om det hindras från att utföra

• Sida 84
•  Original

beteendet. Kravet på naturligt beteende kan, som utredningen anger, också beskrivas som att djur ska få utföra sådana beteenden som krävs för att djuren ska må bra fysiskt och psykiskt eller som är viktiga för deras välfärd. Regeringen föreslår, i linje med detta, att författningstexten formuleras så att med kravet på naturligt beteende avses att djur ska få utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande.

Några remissinstanser anser att utredningens förslag kan innebära att viss djurhållning, så som den bedrivs i dag, kan anses vara oförenlig med utredningens förslag om naturligt beteende. Den bestämmelse som regeringen nu föreslår avser dock inte att ändra utan att förtydliga det nuvarande kravet så att djurhållningen bedrivs och utvecklas på ett sådant sätt att djuren får möjlighet att utföra sitt naturliga beteende. Den föreslagna bestämmelsen förtydligar med andra ord vad som enligt regeringens uppfattning är innebörden av den nuvarande bestämmelsen.

Utredningen framhåller att det vid utarbetandet av bestämmelser om djurhållning ofta krävs att samhällsnyttan och ekonomiska aspekter vägs mot djurens välfärd. Enligt utredningen är detta oundvikligt. Vad som kan anses vara acceptabelt måste enligt utredningen också alltid utgå från vad man vet om djurarten och dess behov. En förutsättning för all djurhållning är att djuren mår fysiskt och psykiskt bra.

Redan av förarbetena till den nuvarande djurskyddslagen framgår det att det måste ske en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan djurskyddsintresset och å andra sidan ekonomiska och produktionstekniska faktorer (prop. 1987/88:93, s. 19). Bedömningen var då att djurskyddet behövde tillmätas en större betydelse än tidigare. Sedan lagen tillkom har djurens välfärd avsevärt förbättrats och djurskyddsnivån har höjts, inte minst genom föreskriftsändringar. Även lagen har ändrats för att stärka djurskyddet, bl.a. har de djurgrupper som omfattas av kravet på naturligt beteende successivt ökat, det har tydliggjorts att djur som visar tecken på ohälsa ska få nödvändig vård och bestämmelserna om omhändertagande av djur, djurförbud och straff vid brott mot djur har också skärpts.

Regeringen anser att det är nödvändigt att en avvägning även i framtiden kan göras mellan djurskyddsintresset och andra angelägna samhällsintressen. Vid denna avvägning ska djurskyddsintresset tillmätas stor vikt och den höga nivån på djurskyddet får inte urholkas. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att en förutsättning för all djurhållning är att djuren mår fysiskt och psykiskt bra och att detta sätter ramarna för vilka avvägningar som är acceptabla av hänsyn till andra angelägna samhällsintressen. Detta tydliggörs genom att det i bestämmelsen anges att djuren ska få utföra sådana beteenden som är viktiga för deras välbefinnande.

Den nu föreslagna formuleringen av bestämmelsen tydliggör också att inte alla beteenden alltid måste kunna utföras (jfr JO:s beslut i ärende dnr 2676–1989, där JO har uttalat att det inte är acceptabelt att, utifrån förarbetsuttalanden, tolka in inskränkningar eller begränsningar som inte framgår i lagtexten).

Ett antal remissinstanser påpekar att flera faktorer utöver djurens naturliga beteende är av betydelse för en god djurvälfärd och pekar särskilt på djurhälsa, smittskydd och avel. Regeringen delar bedömningen att även andra faktorer är viktiga för en god djurvälfärd, t.ex. att den miljö som

• Sida 85
•  Original

djuren vistas i är utformad på ett sådant sätt att smittspridning förebyggs. Att fler faktorer är av betydelse för att nå en god djurvälfärd återspeglas bl.a. i den inledande delen av den föreslagna bestämmelsen, nämligen i kravet på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras välfärd.

Regeringen återkommer nedan till frågan om behovet av mer detaljerade föreskrifter kring djurhållning.

Krav på att förebygga beteendestörningar

En följd av att djur inte får möjlighet att utöva beteenden som är viktiga för deras välbefinnande är att de kan drabbas av olika former av beteendestörningar. Utveckling av s.k. stereotypier, dvs. rörelser som upprepas på samma sätt under en viss tid, är en av de vanligaste beteendestörningarna. Nästan alla arter av däggdjur och fåglar som hålls i fångenskap i stimulifattiga miljöer har visat sig kunna utveckla stereotypier och sådana stereotypier finns t.ex. dokumenterade hos grisar som inte ges möjlighet att böka. Motsvarande beteenden förekommer inte alls hos djur som lever vilda i naturen. Djur som utsätts för stress och som saknar möjlighet att kontrollera situationen kan även reagera med passivitet, s.k. inlärd hjälplöshet. Beteendestörningar är generellt sett ett tecken på en dålig djurvälfärd.

Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelsen om naturligt beteende bör innehålla ett krav på att beteendestörningar ska förebyggas. Den som håller djur ska således vara skyldig att arbeta förebyggande för att motverka uppkomsten av beteendestörningar hos djur. I detta ingår, enligt regeringens bedömning, bl.a. att känna till vilka riskfaktorer som finns inom djurhållningen och som kan leda till att djur utvecklar beteendestörningar. Regeringen återkommer i avsnitt 7.3 till frågan om kompetenskrav på djurhållare.

Om beteendestörningar har uppstått måste orsaken fastställas och åtgärder vidtas, både för att komma tillrätta med den uppkomna situationen men också för att förebygga framtida problem. Beroende på de aktuella omständigheterna, kan åtgärder behöva riktas såväl mot den eller de individer som uppvisar beteendestörningar som mot djurhållningen i sin helhet. Ett exempel på åtgärder på individnivå är att ändra utfodringsrutinerna för en häst som blivit ”krubbitare”. Ett exempel på åtgärder på besättningsnivå är att låta djuren få tillgång till halm som de kan sysselsätta sig med. Regeringen återkommer i avsnitt 9.1 till skyldigheten att vidta åtgärder när djur visar tecken på ohälsa.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att förekomst av stereotypier ska undersökas på besättningsnivå eftersom enskilda individer, trots en god miljö, kan uppvisa stereotypier. Regeringen delar bedömningen att enstaka individer kan utveckla beteendestörningar trots att djurhållningen i stort är god och att det därför inte är realistiskt med en syn som innebär att nolltolerans på individnivå alltid ska råda inom all djurhållning. Ett djur som har utvecklat en beteendestörning fortsätter t.ex. inte sällan att utföra det aktuella beteendet, eller återkommer tillfälligt till det om individen utsätts för stress, även efter det att åtgärder vidtagits för att komma tillrätta med beteendestörningarna. Regeringen vill dock betona att förekomst av beteendestörningar inom en djurhållning är ett tydligt tecken på

• Sida 86
•  Original

att det kan finnas problem i djurhållningen som inverkar negativt på djurens välfärd. På besättningsnivå och över tid är därför målet nolltolerans. Det här föreslagna kravet sänder en tydlig signal om djurhållarens skyldighet att förebygga beteendestörningar så att djur hålls i en sådan miljö och på ett sådant sätt att beteendestörningar inte uppkommer annat än i enstaka undantagsfall.

Bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om djurhållning

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs naturliga beteenden ska tillgodoses och vilka beteenden detta är. Utredningen föreslår vidare ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas. Slutligen föreslås också att det nuvarande bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning förs över till den nya lagen.

Regeringen bedömer att det är tillräckligt att ett bemyndigande, liksom i dag, ges att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Ett sådant bemyndigande ger, enligt regeringens uppfattning, en möjlighet att meddela även föreskrifter som tydliggör hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses, vilka dessa är och om hur djur ska hållas och skötas. Det finns därför inte något behov av sådana särskilda bemyndiganden som utredningen föreslår.

Däremot bör det i bemyndigandet förtydligas att föreskrifterna ska syfta till att tillgodose de krav på djurhållningen och skötseln av djur som anges i den bestämmelsen som regeringen redogör för i detta avsnitt. De bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet kan därmed avse både den miljö där djuren hålls eller hanteras i övrigt och åtgärder som vidtas i samband med hållande eller annan hantering av djur.

Den nu föreslagna bestämmelsen i lagen om hur djur ska hållas och skötas är med andra ord, på samma sätt som i dag, tänkt att utgöra en ram för bestämmelserna i djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets föreskrifter. Genom dessa mer detaljerade regler för djurhållning kan lagens krav på bl.a. naturligt beteende konkretiseras. Regeringen bedömer att det är betydelsefullt att bestämmelserna om djurhållningen utvecklas i takt med att kunskapen om djur och djurs behov utvecklas. Det är väsentligt att de mer detaljerade bestämmelserna baseras på aktuell vetenskap och denna strävan efter kontinuerligt uppdaterade bestämmelser tillmötesgås bäst om reglerna – på samma sätt som i dag – slås fast i föreskrifter på lägre författningsnivå. Regeringen eller myndigheten bör, som tidigare angetts, vid utformandet av föreskrifterna göra en avvägning mellan djurskyddsintresset och andra angelägna intressen, om det är möjligt utan att väsentligen inskränka djurskyddet.

Regeringen bedömer att det vetenskapliga råd som SLU har fått i uppdrag att inrätta (se avsnitt 6.6) kommer att spela en stor roll i framtagandet av det vetenskapliga faktaunderlag som ansvarig myndighet behöver i författningsarbetet. Det är angeläget att de ställningstaganden som regeringen och den myndighet som får meddela föreskrifter gör kan baseras på en gedigen vetenskaplig grund. Inrättandet av ett vetenskapligt råd syftar till att stärka processen med utarbetandet av djurskyddsbestämmelser och kommer att förenkla arbetet för regeringen och den myndigheten

• Sida 87
•  Original

som får meddela föreskrifter genom att vid behov bistå med ett vetenskapligt och objektivt underlag om sådana frågor som är föremål för överväganden. Tillsammans med det föreslagna förtydligandet av lagen vad gäller exempelvis naturligt beteende bedömer regeringen att det vetenskapliga rådet bidrar till att förordningar och föreskrifter ger bästa möjliga förutsättningar för ett fortsatt starkt djurskydd. Rådet är på så sätt avsett att utgöra ett komplement till övriga delar i författningsarbetet och avses inte att ersätta andra former av inhämtande av information och synpunkter, t.ex. genom remittering och kontakter med relevanta intressenter. Naturligtvis kommer det även i framtiden vara viktigt med en dialog med berörda, t.ex. andra myndigheter, bransch- och intresseorganisationer. En aktiv dialog med berörda intressenter bidrar till en allsidig belysning av den aktuella frågan, en ökad acceptans för reglerna och en bättre efterlevnad av dem.

Grupphållning

Utredningen föreslår också att det i lagen ska anges att djur inte ska hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande och anför som skäl för förslaget att detta krav är så viktigt att det bör anges i lagen.

Regeringen delar i och för sig utredningens bedömning att det från djurskyddssynpunkt är av stor vikt hur djur hålls i förhållande till andra djur. Det finns dock, som ett flertal remissinstanser påpekar, fler aspekter på detta än det som framgår av utredningens förslag och djurens behov varierar starkt mellan olika arter. För vissa arter kan det t.ex. vara av stor vikt att de inte hålls ensamma utan alltid tillsammans med andra djur av samma art. För andra arter kan det tvärtom vara bäst om djuret hålls ensamt. Det är därför enligt regeringens bedömning inte lämpligt att i lag ha en allmän bestämmelse om hur djur bör hållas i förhållande till varandra. Detta bör i stället regleras i de mer djurslagsspecifika myndighetsföreskrifterna.

7.3. Kompetens- och utbildningskrav

Regeringens förslag: Djurhållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på utbildning i djurskyddslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår i likhet med regeringen att det ska införas ett krav på kompetens. Utredningens förslag i den delen är formulerat så att djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens. Därutöver föreslår utredningen till skillnad från regeringen att den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller eller

• Sida 88
•  Original

hanterar djur ska ha lämplig utbildning. Slutligen föreslår utredningen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på utbildning för den som håller eller hanterar djur.

Remissinstanserna: Den absoluta majoriteten av remissinstanserna ser grundläggande positivt eller mycket positivt på att det införs ett krav på kompetens. Några remissinstanser poängterar att kompetens är den enskilt viktigaste åtgärden för en ökad djurvälfärd. Många remissinstanser påpekar dock att kravet på kompetens behöver tydliggöras. Frågor som lyfts är t.ex. vem som ska bedöma om kompetenskravet är uppfyllt, när en sådan bedömning ska ske och hur efterlevnaden av kravet ska kontrolleras.

Djurskyddsinspektörernas Riksförening undrar hur stor del i skötseln av ett djur en person ska ha för att omfattas av kompetenskravet och Statens veterinärmedicinska anstalt efterlyser att kompetenskravet även ska omfatta smittskydd för dem som håller djur yrkesmässigt. Några remissinstanser, bl.a. ett antal länsstyrelser, efterlyser ett tydliggörande av uttrycken ”yrkesmässigt” och ”i större omfattning” eftersom de föranleder tolkningsproblem.

Ridskolornas Riksorganisation är negativ till förslaget med hänvisning till att lagstiftning om utbildning och kompetens påverkar konkurrensvillkoren och möjligheterna till fri etablering för företagen. Organisationen bedömer att kraven på kompetens och utbildning är oproportionerliga och påpekar att särskilda utbildningskrav brukar förbehållas vissa speciella yrkesgrupper där behovet av specialistkompetens är uppenbart.

Många remissinstanser ser positivt på krav på utbildning, däribland flera länsstyrelser och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, men ett stort antal remissinstanser poängterar samtidigt att det inte alltid bör krävas en formell utbildning utan att redan förvärvad kunskap och erfarenhet bör vara tillräckligt i vissa fall.

Jordbruksverket pekar på att utbildningskravet inte kommer att kunna gälla alla och nämner att det kan vara nödvändigt att undanta t.ex. cirkusverksamhet från kravet, eftersom kravet annars kan anses utgöra ett hinder för den fria rörligheten inom EU.

Riksförbundet Svensk Fågelhobby och Zoobranschens Riksförbund anser att utbildningen, när det gäller sällskaps- och hobbydjur, bör knytas till försäljning och inte till hållande av ett djur. Detta eftersom det framför allt är nybörjarna som behöver utbildning vid denna typ av djurhållning.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Svenska Kennelklubben är tveksamma till ett utbildningskrav och efterlyser ytterligare problem-, behovs- och konsekvensanalyser av utredningens förslag. Remissinstanserna anser att redan i dag verksamma djurhållare ska undantas från kravet på utbildning och anser också att krav på längre eller kostsamma utbildningar kan vara oproportionerligt.

• Sida 89
•  Original

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Behov av kompetens

Utredningens nulägesanalys visar på ett behov av kunskapsuppbyggnad inom vissa sektorer.

Inom lantbrukssektorn gäller behovet av kunskap framför allt nya djurhållare som saknar tidigare erfarenheter av traditionell livsmedelsproduktion och djurhållare som saknar kontakt med de rådgivnings- och producentnätverk som finns.

Antalet hästar har ökat kraftigt sedan 1970-talet och hästen har gått från att vara ett utpräglat arbetsdjur till att huvudsakligen användas för sport-, rekreations-, hobby- och sällskapsändamål. Den snabba utvecklingen och förändringen har gjort att utbildning och spridande av kompetens är en stor utmaning inom denna sektor.

Av uppgifter i djurskyddskontrollregistret framgår att många av de allvarliga djurskyddsproblemen finns inom sällskapsdjurssektorn. Hundar och katter stod t.ex. för i genomsnitt 72 procent respektive 88 procent av de beslut om omhändertaganden av djur som gjordes med stöd av 31 och 32 §§djurskyddslagen mellan 2014 och 2016.

Nuvarande lagstiftning

I dag finns det inte något uttryckligt generellt krav på kompetens eller utbildning i djurskyddslagen. Genom 4 § andra stycket djurskyddslagen bemyndigas dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter bl.a. om villkor för viss djurhållning. I 20 § djurskyddsförordningen anges att den som yrkesmässigt eller i större omfattning driver handel med sällskapsdjur ska ha den utbildning eller kunskap i övrigt som Jordbruksverket föreskriver. Jordbruksverket bemyndigas också i 17 och 21 a §§djurskyddsförordningen att meddela ytterligare föreskrifter, bl.a. om villkor för viss djurhållning eller för försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Med stöd av bemyndigandena har föreskrifter med mer specifika kunskaps- eller utbildningskrav meddelats för vissa typer av djurhållning, t.ex. beträffande lantbrukets djur, strutsfåglar och odling av fisk. Det finns också krav på erfarenhet eller utbildning för den som ansvarar för djurhållningen och för den övergripande skötseln av djuren vid en djurpark. För personer som yrkesmässigt eller i större omfattning bedriver handel med andra djur för sällskaps- eller hobbyändamål än hund och katt, krävs att man har genomgått en av Jordbruksverket godkänd utbildning. Krav på kunnig personal samt krav på utbildning gäller för den som driver ett hunddagis eller hundpensionat. För den som driver katthem eller kattpensionat gäller vissa krav på kunskap om katter.

Bestämmelserna i myndighetsföreskrifterna genomför delvis krav i EU-direktiv, se bl.a. rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur, punkten 1 i bilagan, och rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar, artikel 4.

I rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 uppställs vidare krav på utbildning och kompetens för

• Sida 90
•  Original

personer som arbetar med djurtransporter som har samband med ekonomisk verksamhet.

För den som hanterar djur på slakteri finns det, enligt rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning, krav på kompetensbevis, vilket man kan erhålla efter att ha avlagt ett prov. Detta innefattar även, för vissa moment inom verksamheten, krav på vissa färdigheter, t.ex. i hantering och fixering av djur, i bedövningsmetoder och i att övervaka att bedövningen varit effektiv.

För försöksdjurspersonal gäller också kompetens- och utbildningskrav enligt 20 § djurskyddslagen, 50 a, 50 b och 51 §§djurskyddsförordningen och enligt föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. Bestämmelserna genomför krav i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål.

När det gäller hållande av sällskaps- och hobbydjur i övrigt samt hållande av hästar och cirkusdjur saknas det däremot allmänna krav på kompetens och utbildning.

Regeringens bedömning

Utredningen och några remissinstanser anser att en höjning av kompetensen hos djurägarna är den åtgärd som har störst potential av alla att förbättra djurens välfärd. Regeringen instämmer i bedömningen att kompetens är av grundläggande betydelse för en god djurvälfärd. En god kunskap om det djur som man håller eller hanterar bidrar till att förebygga att djurskyddsproblem över huvud taget uppkommer. Om problem ändå skulle uppstå har djurhållaren större möjligheter att hitta adekvata lösningar på problemen. Regeringen delar utredningens uppfattning att rätten att få hålla och ta hand om djur är förenad med ett ansvar och att tillräcklig kompetens ska vara en förutsättning för att få hålla och hantera djur.

Regeringen anser, mot den nyss nämnda bakgrunden, att det i den nya djurskyddslagen bör införas ett uttryckligt och generellt krav på att djurhållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. En sådan bestämmelse tydliggör betydelsen av kompetens, vilket enligt regeringens bedömning kan bidra till att öka djurvälfärden, inte minst för de grupper av djur där det i dag saknas tydliga krav på kompetens eller utbildning på lägre lagstiftningsnivå.

Kravet på kompetens bör innebära att den som håller eller på annat sätt tar hand om djur ska ha den kunskap som krävs för att tillgodose det aktuella djurets fysiologiska och beteendemässiga behov. I det föreslagna kompetenskravet ligger också ett krav på att ha (eller från annat håll inhämta) sådan erfarenhet av den aktuella djurhanteringen att man också kan omsätta sina kunskaper praktiskt. Den som själv saknar praktisk erfarenhet eller endast har en begränsad erfarenhet, kan kompensera detta genom att ta råd och stöd från andra personer som har tillräcklig erfarenhet.

Forskning om djur bidrar till att kunskapen om djur och djurs behov ökar kontinuerligt. För att kompetenskravet till fullo ska komma djuren

• Sida 91
•  Original

tillgodo bör kravet på kompetens också anses innebära ett krav på att fortlöpande ta till sig ny information om hur djur bör skötas och hanteras.

Statens veterinärmedicinska anstalt anser att kompetenskravet även ska omfatta smittskydd för dem som yrkesmässigt håller djur. Regeringen anser, som har nämnts i avsnitt 6.1, att djurhälsa – i den mån hälsotillståndet påverkar djurets välmående – innefattas i uttrycken djurskydd och djurvälfärd. I avsnitt 7.1 har också föreslagits att kravet på att skydda djur mot sjukdom ska föras över till den nya lagen. Kravet på kompetens bör därför omfatta även grundläggande kunskaper om djurs hälsa och hur man ska förebygga sjukdom hos djuret.

Det allmänna kompetenskravet bör gälla alla som håller eller på annat sätt hanterar djur. Regeringen anser, såsom har utvecklats i avsnitt 6.8, att det är olämpligt att koppla ansvaret för att uppfylla lagens bestämmelser till ägande eftersom det inte är ovanligt att djur hålls av någon annan än den som i civilrättslig mening äger djuren. Regeringen anser vidare att behovet av kompetens är så väsentligt att även personer som endast kortvarigt hanterar ett djur bör ha den kunskap och erfarenhet som behövs för genomförandet av uppgiften. Som exempel kan nämnas situationer när en person under en kortare tid tar hand om någon annans djur. Även en sådan person bör alltså ha basala kunskaper om hur man sköter djuret i fråga samt se till att få sådan information från den ordinarie djurhållaren att han eller hon kan genomföra sitt uppdrag på ett djurskyddsmässigt acceptabelt sätt.

Att i lagen slå fast en skyldighet att ha eller skaffa tillräcklig kompetens för att få hantera djur skickar en viktig signal och utgör en tydlig handlingsregel för alla som hanterar djur. Kravet bör dock inte förenas med några särskilda bestämmelser om kontroll eller sanktioner. Ett sådant system skulle i princip innebära att alla som hanterar djur skulle genomgå någon form av utbildning, avlägga någon form av kompetensprov eller på annat sätt kunna visa att man redan har den kompetens som krävs. En sådan tillämpning skulle vara administrativt betungande och kostnadskrävande samt riskera att bli oproportionerligt betungande för såväl djurhållare som för myndigheterna som arbetar med djurskyddsfrågor. Det är i stället effekterna av en bristande kompetens som bör beivras. Sådana problem kan uppmärksammas av kontrollmyndigheterna i samband med den ordinarie djurskyddskontrollen.

Regeringen är tveksam till att i lagen införa ett uttryckligt krav på utbildning på det sätt som utredningen föreslår. Behovet av kompetens och utbildning varierar beroende på vilken typ av djur och djurhantering som det är fråga om. Regeringen delar vidare remissinstansernas synpunkt att det inte alltid är nödvändigt med en formell utbildning. Redan förvärvad kunskap och erfarenhet bör vara tillräckligt i vissa fall. Det krav på kompetens som regeringen nu föreslår innebär att det ställs tydliga krav på att människor som hanterar djur ska ha tillräcklig kunskap. Det viktiga är alltså inte det sätt på vilken kunskapen inhämtas utan att den som håller eller hanterar djur faktiskt har kunskapen. Ett generellt utbildningskrav för alla som ägnar sig åt yrkesmässig djurhållning eller som håller eller hanterar djur i större omfattning riskerar att bli orimligt betungande för vissa och bedöms inte vara ett lämpligt sätt att tillförsäkra nödvändiga kunskaper och tillräcklig erfarenhet hos alla grupper.

• Sida 92
•  Original

Det kan dock finnas ett särskilt behov av kompetenshöjning inom vissa sektorer. Behovet förändras emellertid över tid och mellan olika områden och sektorer. Det är därför, enligt regeringens uppfattning, lämpligare att koppla eventuella uttryckliga krav på utbildning till de områden och de sektorer där det bedöms vara nödvändigt med formella krav på utbildning för att säkerställa en tillräcklig kompetens. Det kan även finnas ett behov av att ställa krav på specifik kunskap eller kompetens för vissa verksamheter. Redan i dag finns sådana uttryckliga kunskaps- och utbildningskrav för vissa typer av djurhållning och djurverksamheter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför även fortsättningsvis bemyndigas att meddela sådana föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning som, utifrån aktuell kunskap om djuren och deras skötsel och hantering, bedöms vara nödvändiga för en viss typ av djurhållning eller en viss verksamhet med djur. Vid beredningen av nya bestämmelser om utbildning i förordning eller myndighetsföreskrifter bör också bedömas hur bestämmelserna förhåller sig till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 december 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer.

7.4. Tillräcklig tillsyn och krav på foder och vatten

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn förs över till den nya lagen.

Det nuvarande kravet på att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten av god kvalitet förs över till den nya lagen. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur.

Regeringens bedömning: Det bör för närvarande inte införas ett allmänt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att tillsynen ska vara daglig och anger uttryckligen att djur ska ges tillräckligt med skötsel och vård. Utredningen föreslår också ett allmänt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind. Utredningen föreslår också ett bemyndigande om att meddela föreskrifter om undantag från kravet på daglig tillsyn.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är huvudsakligen positiva till kravet på att djur ska ges daglig tillsyn, till dessa hör bl.a. ett antal länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), nio hästorganisationer, Djurens Rätt,

Djurskyddet Sverige, Göteborgs Katthjälp och Sveriges Veterinärförbund. Ett stort antal av dessa remissinstanser påpekar dock samtidigt att kravet på daglig tillsyn inte bör gälla utan undantag. Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter för vilka djurslag, annat än ren, som det kan bli aktuellt för Jordbruksverket att föreskriva om undantag.

Flera remissinstanser resonerar kring frågan om kravet på tillsyn är och bör avse varje enskild djurindivid eller en grupp av djur. Länsstyrelserna i Södermanlands län och Västra Götalands län anser att det bör förtydli-

• Sida 93
•  Original

gas att kravet kan avse en grupp av djur. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör förtydligas när undantag från tillsyn på individnivå kan ges. Länsstyrelsen i Skåne län anser att uttrycket måste definieras så att det ska framgå att tillsyn ska ske på individnivå där det är möjligt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att grupptillsyn av betesdjur bör kunna ske dagligen och att undantag som kan ges av Jordbruksverket för t.ex. ren inte ska kunna utnyttjas för otillräcklig tillsyn i industriell stordrift. Även SLU och Sveriges Veterinärförbund anser att det i vissa fall är tillräckligt med tillsyn på gruppnivå. Sveriges Veterinärförbund och Göteborgs Katthjälp anser vidare att det i föreskrifter eller i motiven till lagen bör förtydligas hur tillsyn av stora djurgrupper som t.ex. slaktkyckling, värphöns, fisk, ladugårdskatter och ren kan tillgodoses. När det gäller fjäderfä kan det enligt Sveriges Veterinärförbund t.ex. vara tillräckligt att flocken observeras och att djur som avviker i utseende eller beteende uppmärksammas.

Flera remissinstanser pekar på att tillsyn kan behöva ske såväl mer ofta som mer sällan än dagligen och att det måste finnas möjlighet till flexibilitet och praktisk anpassning. Till dessa hör några av de remissinstanserna som nämnts tidigare och som i grunden är positiva till utredningens förslag och en tredjedel av remissinstanserna, som mot den nyss nämnda bakgrunden, anser att dagens krav på tillräcklig tillsyn är bättre än det av utredningen föreslagna. Till denna senare kategori hör bl.a. Kungliga

Skogs- och Lantbruksakademien, Djurens jurister, Hushållningssällskapens Förbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), åtta andra organisationer inom lantbruksnäringen, Tropikföreningen Amazonas och Zoobranschens Riksförbund.

SLU föreslår att skrivningen ändras till ”ge lämpligt vatten och foder i, för individen, anpassad mängd”. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att ”god skötsel och vård” är en lämpligare formulering än ”tillräckligt med skötsel och vård”. Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget om tillgång till vatten inte tar hänsyn till rennäringens särdrag, eftersom renen under snöperioden tillgodoser sitt vätskebehov genom att äta snö. ”Vätska” vore därför en lämpligare skrivning.

Djurens Rätt menar vidare att kravet på skydd mot väder och vind bör innebära att betande djur generellt bör ges tillgång till ligghall eller dylikt, vilket i dagsläget endast gäller vintertid.

LRF och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen påtalar att det saknas en konsekvensanalys samt anser att den föreslagna straffskalan får orimliga konsekvenser för djurhållare med svårtillgängliga betesmarker, vars naturbeten riskeras om tillsynen måste ske dagligen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bemyndigandet för Jordbruksverket även bör omfatta att föreskriva när djur ska ses till mer än en gång per dag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I den nu gällande djurskyddslagen slås det i 3 § första stycket fast att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och anpassat efter det djurslag som utfodras. Mer detaljerade regler om tillsyn och utfodring av olika djurslag finns i olika myndighetsföreskrifter.

• Sida 94
•  Original

Utredningen föreslår att kravet på tillräcklig tillsyn ersätts med ett krav på daglig tillsyn. Utredningen motiverar sitt förslag med att det finns en risk att djur blir sjuka eller skadar sig och behöver vård inom en dag.

Kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn infördes i samband med tillkomsten av 1988 års djurskyddslag. I förarbetena till lagändringen nämndes att kravet på tillsyn är ett viktigt krav som särskilt bör framhållas i lagtexten. Bland annat nämns att den som har djur i sin vård kontinuerligt måste ägna djuret tillsyn och att det i allmänhet krävs daglig tillsyn men att tillsynen kan behöva ske ännu oftare i fråga om vissa djurslag eller för djur i vissa åldrar. Tillsynen över burhöns nämndes särskilt och i det sammanhanget framhölls vikten av att tillsynen anpassas till djurhållningen. Tillsynen och den tid som denna får ta i anspråk måste vara sådan att förhållanden som behöver åtgärdas också blir föremål för uppmärksamhet (prop. 1987/88:93, s. 51–52.)

Regeringen anser att behovet av tillsyn är det som bör vara styrande för om tillsynen är tillräcklig eller inte och delar den uppfattning som förarbetena till 1988 års djurskyddslag ger uttryck för, dvs. att djur ska ges kontinuerlig tillsyn, att tillsynen i allmänhet ska ske minst en gång per dag men att den ibland behöver ske mer ofta än så samt att tillsynen måste anpassas till djurhållningen så att den sker på ett sådant sätt att förhållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas.

Situationer när det är motiverat med en tätare tillsyn än en gång per dag är t.ex. när ett djur är skadat eller sjukt, är högdräktigt eller nyss har fått ungar. Regeringen anser, såsom några av remissinstanserna också påpekar, att det i vissa situationer även kan vara motiverat med en lägre tillsynsfrekvens än dagligen. Så kan t.ex. vara fallet för djur som gräver ner sig eller för djur som har gått i vintersömn. Även för vissa av våra vanliga tamdjursarter, t.ex. nötkreatur och får, kan det ibland vara tillräckligt att tillsyn sker mer sällan än en gång per dag. Så kan t.ex. vara fallet när grupper av friska djur, som varken innehåller nyfödda eller högdräktiga djur, går på vidsträckta beten med fri tillgång till föda och vatten.

Med hänsyn till att behovet av tillsyn varierar anser regeringen – i likhet med flera av remissinstanserna – att det är mer lämpligt att formulera kravet på samma sätt som i dag, dvs. att djur ska ges tillräcklig tillsyn, än att införa ett krav på daglig tillsyn.

Många remissinstanser berör frågan om kravet på tillsyn är riktat till varje djurindivid eller mot en grupp av djur. Förutsättningarna för att genomföra tillsynen av djur varierar utifrån bl.a. djurart och det sätt på vilket djuren hålls. Kravet på tillsyn bör, enligt regeringens mening, i största möjliga utsträckning uppfyllas genom tillsyn av varje enskild djurindivid. Vid viss typ av djurhållning, t.ex. när många djur hålls tillsammans i en grupp eller när djur tillåts ströva fritt över stora arealer, kan det dock i praktiken vara mycket svårt att närmare inspektera varje enskild djurindivid. Tillsynen måste dock ske på ett sådant sätt att förhållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas.

Det kan enligt regeringens bedömning finnas behov av ytterligare reglering om hur ofta och på vilket sätt som tillsyn ska bedrivas beträffande olika djurslag. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ges möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om tillsynen av djur.

• Sida 95
•  Original

Utredningen föreslår att det i bestämmelsen även ska finnas ett uttryckligt krav på att djur ska ges tillräckligt med skötsel och vård. Enligt regeringens uppfattning täcks dock ”tillräckligt med skötsel och vård” redan av kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn. I vanligt språkbruk är ordet tillsyn synonymt såväl med aktiviteter som t.ex. uppsikt, kontroll, övervakning och överinseende som mer handgriplig passning som t.ex. skötsel och vård. Uttrycket tillräcklig tillsyn omfattar, enligt regeringens uppfattning, såväl att övervaka och kontrollera att djuren mår bra som ett krav på att vidta åtgärder för att komma tillrätta med sådana problem eller brister som upptäcks. Tillräcklig tillsyn får även anses omfatta en mer allmän uppmaning till djurhållare att sköta och vårda sitt eller sina djur i sådan omfattning att deras behov av vård och skötsel tillgodoses. Utöver kravet på tillräcklig tillsyn föreslås det vidare, som har framgått i avsnitt 7.2, även ett uttryckligt krav på att djur ska skötas på ett sådant sätt att det främjar deras välfärd. I avsnitt 9.1 föreslås vidare att djur som är skadade eller sjuka snarast ska ges nödvändig vård.

Utredningen föreslår också att det ska införas ett generellt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind. I den nuvarande djurskyddslagen finns inte något sådant krav. Djuren ska dock enligt 2 § skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Det finns också i 3 § djurskyddslagen ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge tillräckligt skydd och i 4 § ett krav på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Vidare slås det i 6 § fast att djur inte får hållas bundna om de inte kan få tillräckligt skydd mot väder och vind.

Regeringen anser att det finns fördelar med ett mer generellt formulerat krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind som utredningen föreslår. Det blir därmed tydligt att kravet omfattar alla situationer där det kan finnas ett behov av skydd mot väder och vind för djur. Behovet av skydd kan dock avse fler aspekter än väder och vind. I rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur finns i punkten 12 i bilagan till direktivet ett krav på att djur som hålls utomhus, såvitt det är nödvändigt och möjligt, ska ges skydd mot dåligt väder, rovdjur och hälsorisker. Detta krav genomförs i dag genom kraven i 2, 3 och 4 §§djurskyddslagen och genom bestämmelser i Jordbruksverkets föreskrifter om utegångsdjur. Det har dock inte genom dessa bestämmelser klargjorts vilket ansvar djurhållare har att skydda sina djur mot rovdjur. Regeringen avser därför att överväga hur ett sådant förtydligande kan utformas i syfte att säkerställa att direktivets krav genomförs i svensk rätt på ett för enskilda tillräckligt tydligt sätt. Mot den bakgrunden bör i nuläget inte det av utredningen föreslagna kravet på skydd mot väder och vind införas. I stället bör det nuvarande kravet i 3 § djurskyddslagen på att stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn ska erbjuda tillräckligt skydd tills vidare föras över till den nya lagen (se vidare avsnitt 7.7).

Regeringen föreslår vidare, i likhet med utredningen, att det, på samma sätt som i dag, ska framgå av lagen att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten samt att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet. Nuvarande bestämmelse om att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och anpassat efter det djurslag som utfodras lades till i samband med ändringar i djurskyddslagen 2003 mot bakgrund av att bestämmelsen om foder i

• Sida 96
•  Original

djurskyddslagen av många uppfattades som oklar och som en bestämmelse som endast reglerar mängden foder. Det bedömdes därför finnas anledning att förtydliga bestämmelsen genom att införa ett uttryckligt krav på att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och att det ska vara anpassat till det djurslag som utfodras (prop. 2002/03:149, Ändringar i djurskyddslagen [1988:534], s. 9).

Vidare anser regeringen att det också ska framgå av lagen att foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov. Redan av dagens bestämmelse framgår att foder och vatten ska vara anpassat till djurslaget. Genom den nya formuleringen avser regeringen att förtydliga att foder och vatten ska vara anpassat inte enbart till det aktuella djurslaget utan även utifrån det individuella djurets behov. Mängden foder eller fodrets sammansättning kan t.ex. behöva ändras för ett dräktigt djur, ett växande djur, ett gammalt djur eller för ett djur som är skadat eller sjukt. Genom formuleringen förtydligas också betydelsen av utfodringsrutinerna för djurets välfärd. Vissa djur bör ges foder ofta medan andra djur bör äta mer sällan eller mycket sällan. Ytterligare andra djur mår bra av att arbeta för att få åtkomst till födan. Med utfodringsrutiner avses även rutinerna för att vattna djur.

Kravet på att foder och utfodringsrutiner ska vara anpassade till djurets behov får anses innebära att djur inte heller får utfordras med så stora mängder foder, med en sådan frekvens eller genom sådana metoder som kan orsaka lidande för djuret. Det kan t.ex. inte anses tillåtet att tvångsmata fjäderfä i syfte att få en viss kvalitet på levern.

Överlag skiljer sig situationen för rennäringen markant åt från annan djurhållning i Sverige. Grunden för rennäringen är fritt naturbete på mycket stora arealer. Regeringen anser att djurskyddslagens bestämmelser så långt som möjligt bör utformas med beaktande av rennäringens särdrag och på ett sätt som gör det möjligt för rennäringen att fortsätta existera. Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget om tillgång till vatten inte tar hänsyn till rennäringens särdrag, eftersom renen under snöperioden tillgodoser sitt vätskebehov genom att äta snö. För sådana djur, t.ex. renar, där det är klargjort att djuren kan tillgodose sitt vätskebehov genom att inta vatten i form av snö, kan kravet på vatten, enligt regeringens mening, uppfyllas genom att djuren har tillgång till snö.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om tillsyn och om utfodring och vattning av djur. I sådana föreskrifter kan exempelvis regleras vilken hänsyn som ska tas till djurs artspecifika och individuella behov som ålder och rang eller om t.ex. uppvärmda vattenkoppar om djuren vistas ute under vintern.

7.5. Krav på att hålla djur lösgående

Regeringens bedömning: Alla djur bör hållas lösgående. Konsekvenserna av att införa ett krav på att hålla djur lösgående och behovet av övergångsbestämmelser och undantag bör dock utredas ytterligare.

Det bör också övervägas om det finns andra incitament än lagstiftning

• Sida 97
•  Original

som kan främja en snabb och effektiv omställning till lösgående system.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att ett krav på att djur ska hållas lösgående ska införas utan ytterligare utredning men att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att föreskriva om undantag från kravet så att uppbundna system kan fasas ut i en rimlig takt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till att djur ska hållas lösgående. Huvuddelen av dessa remissinstanser, bl.a. ett antal länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet och

Sveriges Veterinärförbund, understryker dock vikten av att övergångstiden måste vara rimlig, tillräckligt lång eller medföra att de uppbundna systemen kan fasas ut på en naturlig väg. Endast två instanser, Djurens Rätt, som vill se ett omedelbart ikraftträdande, och Svenska Djurskyddsföreningen, anser att övergångstiden bör begränsas.

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Svensk Mjölk, Svenska Djurhälsovården, Sveriges Mjölkbönder, Sveriges Nötköttsproducenter, Hushållningssällskapens Förbund, Brukshästorganisationernas Samarbetskommitté (BRUNTE), Hästföretagarna, Svenska Hästavelsförbundet (SH) och Svenska Ridsportförbundet (SvRF) är negativa till förslaget med hänvisning till att förslaget kan medföra negativa konsekvenser för näringen samt efterlyser konsekvensanalyser av förslaget.

När det gäller mjölkkor framför vissa av de nyss nämnda remissinstanserna, bl.a. LRF och Svensk Mjölk, att den svenska mjölkproduktionen riskerar att påverkas negativt. Man ser också en tydlig utveckling mot lösdriftssystem i dag. Utöver detta framhåller vissa remissinstanser, t.ex. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Hushållningssällskapens Förbund, att det finns fördelar med de uppbundna systemen, t.ex. vissa positiva djurhälsoaspekter som en bättre klövhälsa, och en längre betessäsong. Dessa system behöver därför sammantaget inte vara djurskyddsmässigt sämre. Dessutom bedöms det vara svårt att bygga ändamålsenliga lösdrifter för mycket små besättningar. LRF och ett antal organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att det finns mjölkkobesättningar som nyligen har investerat i ombyggnad för fler uppbundna platser, vilket man måste beakta om man ändrar reglerna.

När det gäller hästar lyfter vissa av de ovan nämnda remissinstanserna som är negativa till förslaget fram argument om näringens bevarande och konkurrenskraft gentemot omvärlden. BRUNTE, SH och SvRF menar att spilthållning är ett väl beprövat system som uppfyller kravet på en god djurhållning, särskilt med hänsyn till att hästarna numera vistas utomhus under en stor del av dygnet. BRUNTE och SH anser vidare att de finns säkerhetsmässiga fördelar med spiltorna samt pekar på att minskad hästhållning leder till igenväxta beteshagar, vilket i sin tur bl.a. påverkar den biologiska mångfalden negativt. Ridskolornas Riksorganisation pekar på att spilthållning har både för- och nackdelar jämfört med hållande i box och anger som exempel att för vissa hästar med livligt temperament, kan spilta minska benägenheten att utveckla stereotypier. Hushållningssällskapens Förbund, Hästföretagarna och SvRF påpekar bl.a. att ett förbud skulle få stora ekonomiska konsekvenser för ett stort antal ridskolor.

• Sida 98
•  Original

Tropikföreningen Amazonas lyfter bl.a. fram att förslaget slår hårt mot en för flickor viktig fritidsaktivitet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Härjedalens kommun lyfter fram behovet av att kunna hålla djur uppbundna för att bedriva fäboddrift, vilket är en viktig kultur- och miljöverksamhet i vissa delar av Sverige.

Djurens Rätt är kritisk till möjligheten att meddela undantag från kravet på lösgående djur.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att man måste kunna göra undantag från kravet på lösgående djur för situationer när lösgående innebär en risk för djurets hälsa eller arbetssäkerheten och även Jordbruksverket anser att möjligheten till undantag från det nämnda kravet ibland är motiverade.

Statens veterinärmedicinska anstalt föreslår att undantag från krav på att djur ska hållas lösgående ska gälla för befintliga stallar, men förbjudas för nybyggnation, alternativt regleras i övergångsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Örebro län påtalar att det generellt finns en risk att dåliga stallar blir kvar längre om man kräver lösdrift vid om- och tillbyggnad av befintliga stallar.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att man bör utreda om det finns skäl för olika slutdatum för olika djurslag.

Skälen för regeringens bedömning: I detta avsnitt behandlas system för den stadigvarande hållningen av djur. Med lösgående avses här att djur inte får vara uppbundna eller på annat liknande sätt förhindrade att röra på sig. Exempel på system för lösgående djur är t.ex. burar, boxar, ligghallar, inhägnader eller andra liknande utrymmen. Begränsningar av djurs rörelsefrihet behandlas också i avsnitt 7.6.

Det finns i dag inte något allmänt krav i djurskyddslagen på att djur ska hållas i lösgående system. Däremot har sådana krav införts i djurskyddsförordningen och myndighetsföreskrifter för vissa utpekade djurslag. Grisar ska enligt 14 § djurskyddsförordningen hållas lösgående och detsamma gäller för får enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2017:26) om fårhållning inom lantbruket m.m. och för elefanter och kameldjur (dvs. kameler, dromedarer, lamor, guancos, vicugnas och alpackor) enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2007:3) om cirkusdjur. För nötkreatur finns i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2017:24) om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. även krav på att kalvar inte får hållas bundna och fr.o.m. den 1 augusti 2017 ska även handjur av nöt, som är äldre än sex månader gamla, hållas lösgående. Sedan 2007 gäller även krav på lösgående system för alla nybyggda stallar för nötkreatur och hästar, enligt den nyss nämnda föreskriften och enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2007:6) om hästhållning. För hästar omfattar kravet även förprövningspliktiga till- och ombyggnationer av stallutrymmen. För hästar gäller vidare sedan den 1 augusti 2010 begränsningar i hur länge de får stå i spiltor. Hästar får inte hållas bundna i spilta mer än sammanlagt 16 timmar per dygn.

Frågan om att hålla djur i lösgående system är alltså inte ny. I samband med införandet av 1988 års djurskyddslag diskuterades t.ex. de uppbundna systemen för mjölkkor. I förarbetena till lagen förordades en övergång till lösdriftssystem eftersom sådana djurhållningssystem ger djuren möjlighet till motion. Departementschefen ansåg dock att det inte

• Sida 99
•  Original

fanns skäl att förbjuda de uppbundna systemen eftersom systemen hade tillämpats sedan en mycket lång tid tillbaka och i allmänhet fungerade väl (prop. 1987/88:93, s. 21). Frågan var återigen aktuell i samband med att Djurskyddsmyndigheten reviderade sina föreskrifter om djurhållning inom lantbruket och om hästhållning 2007. Myndigheten beslutade då om de nyss nämnda kraven på lösgående djur i nybyggda stallar för nötkreatur och hästar. Däremot bedömde myndigheten att det inte var motiverat av djurskyddsskäl att sätta en tidsgräns för en utfasning av de befintliga stallarna med uppbundna system. Djurhållarna bedömdes ha både kunskap och erfarenhet nog att kunna kompensera för de uppbundna systemens nackdelar med hjälp av en god djurskötsel. Vidare bedömde myndigheten att många mjölkföretagare med uppbundna system inte skulle ha ekonomiska eller areella förutsättningar att ställa om till lösgående system. När det gäller hästarna nämnde myndigheten att ett förbud mot spilta skulle kunna få stora konsekvenser för framför allt ridskoleverksamheten.

De flesta djuren i Sverige hålls i dag lösgående men det finns alltså fortfarande vissa djur som hålls i uppbundna djurhållningssystem. Framför allt gäller detta mjölkkor och hästar. Även nötkreatur för köttproduktion och getter hålls i viss utsträckning uppbundna men det saknas säkra uppgifter om hur stor andel av djuren som hålls i uppbundna system. Det kan heller inte uteslutas att även andra, i Sverige mindre vanligt förekommande djur, t.ex. åsnor och mulor, hålls i uppbundna system.

När det gäller mjölkkor har de av tradition i Sverige hållits uppbundna. I spåren av den strukturomvandling som har skett inom jordbruket sedan mitten av 1950-talet, med allt färre mjölkföretag men med fler mjölkkor per besättning, har andelen kor i uppbundna system dock successivt minskat. Antalet mjölkbesättningar i vilka uppbundna system används har minskat från ca 85 procent 2000 till ca 70 procent 2010. Det antal individer som hålls i uppbundna system har minskat ytterligare. Detta eftersom företag med lösdrift generellt sett har fler kor. Enligt Husdjursstatistik 2016 från Växa Sverige (data från kokontrollen som motsvarar drygt 82 procent av alla svenska mjölkkor) hölls kontrollåret 2015/16 nästan 70 procent av alla mjölkkor i lösdriftssystem, medan drygt hälften (ca 54 procent) av besättningarna var uppbundna.

Inom hästsektorn varierar det i vilken omfattning som hästar hålls uppbundna. Enligt Jordbruksverkets rapport (2012:1) Hästhållning i

Sverige 2010 hade totalt sett 5 procent av landets 77 800 hästhållare spiltor. Inom ridsporten, framför allt på ridskolor och inom turridningsverksamheter, hölls dock hästar fortfarande i stor utsträckning i spiltor.

Av landets ca 500 ridskolor och turridningsföretag hade 60 procent spiltor till åtminstone vissa av sina hästar. Mellan cirka 4 och 5 procent av landets hästar finns på ridskolor (enligt nyss nämnda rapport från Jordbruksverket och enligt Sveriges officiella statistik, statistiskt meddelande

JO 24 SM 1701, Hästar och anläggningar med häst 2016). Hur många av dessa som står i spilta saknas det dock uppgifter om. Vidare hålls även vissa kallblodshästar uppbundna i spilta. Inom trav- och galoppsporten hålls hästarna nästan uteslutande lösgående.

Regeringen anser att det finns stora fördelar med att hålla djuren lösgående, framför allt när det gäller djurens möjligheter att röra på sig och att kunna utföra sina naturliga beteenden, t.ex. sociala beteenden. De upp-

• Sida 100
•  Original

bundna systemen begränsar djurens rörelsefrihet kraftigt och påverkar t.ex. djurens möjligheter att vända sig och klia sig. Spiltor påverkar, som ytterligare exempel, hur hästar lägger sig ned och reser sig upp och ger dem en dålig möjlighet att överblicka sin omgivning, något som är viktigt för hästars välbefinnande. I uppbundna system saknar korna vidare som regel helt möjlighet att röra på sig för motion under inomhussäsongen. Inomhussäsongen är olika lång och varierar mellan 8 och 10 månader beroende på var i landet korna befinner sig. Enligt en studie som LRF Mjölk låtit ett oberoende företag utföra hösten 2016 och som omfattade drygt 12 procent av alla svenska mjölkbönder låter dock de flesta av djurhållarna djuren få vara ute längre perioder än de perioder som slås fast i Jordbruksverkets föreskrifter. För uppbundna kor inom den ekologiska produktionen finns det vidare krav på viss motion under de uppbundna perioderna. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och

Hushållningssällskapen argumenterar för att det förekommer en högre andel klövproblem i lösdriftsbesättningar och att fler av besättningarna med uppbundna kor har en längre betessäsong. Att en något större andel av mjölkbönder med uppbundna besättningar än sådana med lösgående system har djuren ute längre än vad lagstiftningen kräver får också stöd av den studie som LRF Mjölk låtit göra.

System med lösgående djur kan även ha andra fördelar, t.ex. bedöms sådana system vara mer rationella än uppbundna system för större nötbesättningar och de innebär även lägre investeringskostnader per djur i medelstora till stora mjölkbesättningar.

Regeringen bedömer sammantaget att de stora fördelarna med lösgående system, framförallt när det gäller djurens möjlighet till naturligt beteende, överväger de eventuella nackdelar som finns. Regeringen anser därför att alla djur bör hållas lösgående. De argument som tidigare har lyfts fram beträffande lämpligheten i att kräva en omedelbar omställning till lösgående system även för djurhållare som har uppbundna system i befintliga stallar och andra djurutrymmen, är dock fortfarande aktuella och måste beaktas.

En snabb omställning till lösgående system kan påskynda storleksrationaliseringen och medföra att många mjölkföretagare slutar i förtid. För djurhållare med små nötkreatursbesättningar kan det vara svårt att bygga ändamålsenliga och ekonomiskt rationella system för lösgående djur. I vissa delar av landet kan det vidare vara svårt att få tillgång till tillräckligt med mark för att gå upp i djurantal. Det finns även en risk att ett krav på lösgående djur påverkar möjligheten att bedriva ett aktivt och levande fäbodbruk negativt. En sådan försämring av förutsättningarna för fäbodbruk kan, förutom följder för den enskilde fäbodbrukaren, bl.a. också medföra försämrade möjligheter att bevara värdefulla kulturmiljöer och att främja den biologiska mångfalden samt negativ påverkan på besöksnäringen i vissa regioner. Flera remissinstanser, bl.a. Kungliga

Skogs- och Lantbruksakademien, Hushållningssällskapen och LRF har argumenterat för att det redan pågår en strukturförändring mot fler besättningar med lösgående djur.

Även när det gäller hästbranschen kan en alltför snabb utfasning av spiltorna utgöra ett hot för vissa ridskolors och turridningsverksamheters konkurrenskraft samt tvinga företag och organisationer att dra ner på eller lägga ner sina verksamheter. En stor andel av ridskole- och turrid-

• Sida 101
•  Original

ningsverksamheterna finns i närheten av en stad eller en tätort eftersom det är där kunderna finns. I dessa områden kan det vara svårt och kostsamt att få tillgång till mer mark och väljer djurhållaren att flytta sin verksamhet kan det bli svårt att möta kundernas krav på tillgänglighet.

Neddragningar eller nedläggningar av ridskole- och turridningsverksamheter påverkar även andra människor än de som ansvarar för eller lever av verksamheterna. Ridning är populärt som motion och rekreation och utgör en av de största sporterna sett till antalet aktiva idrottsutövare.

En omedelbar omställning till lösgående djur kan med andra ord leda till allvarliga negativa effekter. Utredningen föreslår att Jordbruksverket ska få meddela föreskrifter om undantag från det föreslagna kravet på lösgående djur så att de uppbundna systemen kan fasas ut i en rimlig takt. Det framgår dock inte av utredningen vad som kan anses vara en rimlig takt för utfasningen. Det saknas alltså i dagsläget tillräcklig kunskap om konsekvenserna av att kräva att alla djur omgående ska hållas lösgående, t.ex. hur många företag som har djur i uppbundna system, om ålder och livslängd på de befintliga byggnationerna och hur en omställning kommer att påverka företagare och idrottsutövare. Mot den bakgrunden avser regeringen att inhämta viss ytterligare utredning om konsekvenserna av det föreslagna lagkravet på lösgående djur. Det behöver bl.a. analyseras vad som är en rimlig övergångstid för att djurhållare med befintliga stallar ska kunna ställa om till lösgående system och hur förslaget påverkar möjligheterna att driva fäbodbruk och bevara värdefulla kulturmiljöer.

Även om det redan i dag pågår en successiv, naturlig utfasning av de uppbundna systemen är det angeläget, med hänsyn till djurvälfärden, att omställningen till lösgående system går så snabbt och smidigt som möjligt. Med anledning av detta bör utredningen även omfatta att se över om det finns andra incitament än författningskrav som kan främja en snabb och effektiv omställning till lösgående system.

För vissa typer av djurhållning kan det finnas skäl att föreskriva om permanenta generella undantag från ett krav på lösgående djur. Det kan också vara lämpligt att göra det möjligt att medge undantag från kravet på lösgående djur i enskilda fall, t.ex. om en djurhållare går i pension inom en kort tid från det att ett krav på lösgående djur träder i kraft. Även behovet av undantag bör utredas ytterligare.

7.6. Krav för att få binda eller fixera djur

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att djur inte får bindas på ett sätt som är plågsamt för djuren eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd mot väder och vind förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det införs också ett krav på att ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl, av djurskyddsskäl, med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret eller av liknande berättigade skäl.

• Sida 102
•  Original

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas genom uppbindning, fixering eller andra liknande begränsningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller uppbindning föreslår utredningen att det endast ska få ske tillfälligtvis (vilket sammanhänger med att utredningen också föreslår ett krav på att djur ska hållas lösgående, se avsnitt 7.5). När det gäller fixering föreslår utredningen att fixering endast ska få ske tillfälligtvis och om det är nödvändigt. Utredningen föreslår också att bemyndigandet formuleras på ett annat sätt.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att lagstiftningen tydligt bör ange när uppbindning får ske och Länsstyrelsen i

Västra Götalands län menar att det tydligt måste framgå av förarbetena vad som avses med ”tillfälligt”. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser vidare att det är viktigt att det framgår vad som gäller för tjudring av djur ute sommartid. Länsstyrelsen i Skåne län tolkar paragrafen som ett förbud mot tjudring, vilket man tillstyrker.

Sex hästorganisationer ser ett behov av att behålla spiltor för uppbindning att användas t.ex. vid skötsel och utfodring.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att bestämmelsen bör ses över eftersom förslagen om uppbindning respektive fixering tycks motsäga varandra. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dessutom att det strider mot dagens krav på att kalvar och katter m.fl. djurslag inte får hållas bundna och att skrivningen försvårar kontroll eftersom djurägaren kan hävda att det är en tillfällig uppbindning vid kontrolltillfället. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att frågan är av sådant slag att den kan regleras på lägre författningsnivå.

Kött och Charkföretagen och Svenska Avelspoolen anser att smågrisdödligheten skulle minska påtagligt om uppfödaren under kontrollerade former tillåts använda skyddsgrind under och efter grisningsförfarandet.

Vidare skulle antalet levande födda smågrisar öka om suggans rörelsefrihet begränsas under en kort period under implantationstiden efter avvänjning och betäckning. Djurens Rätt anser att det är angeläget att fixering av suggor undantagslöst förbjuds.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Av rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur, punkten 7 i bilagan, framgår att djurs rörelsefrihet, med hänsyn till djurarten och i enlighet med beprövad erfarenhet och vetenskaplig kunskap, inte får begränsas på ett sådant sätt att det medför ett onödigt lidande eller onödig skada. Enligt rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, artikel 3.3, är det förbjudet att binda upp suggor och gyltor. Enligt rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar, bilaga I, punkt 8, får kalvar inte tjudras, med undantag för kalvar som är hysta i grupp vilka

• Sida 103
•  Original

får tjudras i högst en timme när de utfodras med mjölk eller mjölkersättning.

I nu gällande djurskyddslag slås det i 6 § fast att djur inte får hållas bundna på ett för djuren plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd mot väder och vind. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om hur djur får hållas bundna. För svin finns det vidare en särskild bestämmelse i 15 § djurskyddsförordningen om att fixeringsanordningar inte får användas annat än tillfälligtvis.

Bestämmelser om hur djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad finns även i rådets förordning (EG) nr 1/2005, i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och i olika föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.

Uppbindning av djur

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att djur tillfälligtvis får bindas om detta inte sker på ett för djuren plågsamt sätt och om det ger dem tillräcklig rörelsefrihet, vila och skydd mot väder och vind. Att uppbindning endast ska få ske tillfälligtvis enligt förslaget hänger samman med att utredningen också föreslår ett krav på att djur ska hållas lösgående. Regeringen har i avsnitt 7.5 bedömt att ett krav på att djur stadigvarande ska hållas lösgående bör utredas ytterligare. Mot den bakgrunden bör det inte i dagsläget införas något krav på att djur endast får bindas tillfälligt. I stället bör bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen om att uppbindning inte får ske på ett för djuret plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila föras över till den nya lagen utan ändring i sak. Med att binda

ett djur förstås normalt att fastgöra djuret

eller på annat liknande sätt omöjliggöra för djuret att förflytta sig annat än i begränsad utsträckning, t.ex. genom att binda fast djuret vid en vägg eller ett annat föremål. Att leda ett djur med grimskaft eller koppel bör däremot inte anses vara att binda ett djur i den föreslagna bestämmelsens mening.

I förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen påpekades att även ett förfarande som inte kan anses vara plågsamt kan vara otillåtet enligt djurskyddslagen genom att det strider mot kravet i 2 § på att djur ska behandlas väl (prop. 1987/88:93, s. 54). Detta förhållande bör även gälla för den nu föreslagna bestämmelsen eftersom regeringen även har föreslagit att det grundläggande kravet på att djur ska behandlas väl ska föras över till den nya lagen (se avsnitt 7.1).

Regeringen har i avsnitt 7.4 konstaterat att ett behov av skydd kan avse fler aspekter än väder och vind och att det bör övervägas ytterligare hur en bestämmelse om skydd bör utformas med beaktande av punkten 12 i bilagan till rådets direktiv 98/58/EG. Tills vidare bör dock, i enlighet med utredningens förslag, kravet på skydd mot väder och vind för djur som är bundna föras över från nuvarande lag.

Fixering och annan liknande begränsning av rörelsefriheten

När man talar om fixering av djur avses att för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar, hålla fast eller på annat sätt helt förhindra djuret från att röra sig eller

• Sida 104
•  Original

från att röra på vissa delar av sin kropp. Exempel på utrustning för att fixera ett djur är t.ex. en verkstol, dvs. en anordning för nötkreatur som används för att hålla fast djuret i samband med verkning av klövar. Det innebär alltså normalt en betydligt mer ingripande begränsning av djurets rörelsefrihet än en uppbindning.

När det gäller fixering av djur så finns det i den nuvarande lagen inga uttryckliga bestämmelser om det. I dag finns det således inga generella krav på tidsbegränsning och nödvändighet för att få fixera djur. Däremot finns det, som ovan nämnts, i bestämmelser meddelade av regeringen och av Jordbruksverket, vissa bestämmelser om när och hur djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad. Om rörelsefriheten begränsas på ett sätt som innebär ett lidande för djuret och detta inte är motiverat, kan rörelseinskränkningen stå i strid med bestämmelsen om att djur inte får utsättas för ett onödigt lidande. Det är även möjligt att djurplågeribestämmelsen i brottsbalken kan vara tillämplig i något fall.

Utredningen föreslår att det i lagen ska införas en generell bestämmelse om att djur endast ska få hållas fixerade tillfälligtvis och om det är nödvändigt. Regeringen delar utredningens bedömning att fixering av djur bör regleras i lagen. En bestämmelse om fixering bör omfatta alla åtgärder som innebär mer ingripande begränsningar av djurets möjligheter att röra hela eller delar av sin kropp, oavsett om det sker för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar. Exempel på förfaranden som bör omfattas av uttrycket är användandet av behandlingsspilta eller användandet av skyddsgrind, vilka i och för sig tillåter djuret att röra på alla sina kroppsdelar men som ändå innebär en mycket kraftig begränsning av djurets möjligheter att röra sig. Det bör tydliggöras i bestämmelsen att den avser både fixering och liknande begränsningar i djurs rörelsefrihet.

Regeringen anser i likhet med utredningen att fixering eller annan liknande begränsning av rörelsefriheten endast bör få ske tillfälligt. Med tillfälligt avses för en begränsad tid. Det är dock svårt att ange någon gräns för hur lång tid det kan vara fråga om. I vissa fall är behovet av att begränsa djurets rörelsefrihet mycket kortvarigt, t.ex. i samband med vissa ingrepp på djur, medan det i andra fall kan röra sig om en avsevärt längre tid, t.ex. vid transport av djur eller i samband med behandling av sjuka djur. I vissa fall kan det för djurets egen skull finnas ett behov av att begränsa djurets rörelsefrihet under flera dagar, t.ex. för att ge ett djur en möjlighet att tillfriskna. Hur lång tid eller hur ofta som ett djur kan få fixeras bör med hänsyn till detta avgöras med beaktande av anledningen till att djurets rörelsefrihet begränsas, hur ingripande rörelsebegränsningen är och till om den aktuella tidsåtgången är skälig.

Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det finns skäl att närmare reglera under vilka förutsättningar fixering får ske. Fixering eller liknande kraftiga begränsningar av ett djurs rörelsefrihet kan ge upphov till stark stress och annat obehag för djuret, även om hanteringen är mycket kortvarig. Sådana åtgärder inskränker också djurets möjlighet att bete sig naturligt. Med hänsyn till att dessa metoder är förenade med en förhållandevis stor risk för lidande för djuret bör åtgärderna endast få användas när det finns godtagbara skäl för det. Det bör alltså enligt rege-

• Sida 105
•  Original

ringens bedömning förtydligas i vilka situationer metoderna kan anses vara nödvändiga.

Fixering används i dag framförallt för att kunna utföra ingrepp eller behandling av sjuka eller skadade djur samt för att kunna utföra vissa andra åtgärder utan risk att djuret skadar sig själv eller den som utför åtgärden. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att det i bestämmelsen anges att djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad om det är nödvändigt

av veterinärmedicinska skäl, av

djurskyddsskäl eller med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret.

Regeringen avser genom exemplifieringen i den föreslagna bestämmelsen att tydliggöra i vilka situationer som det typiskt sett finns godtagbara skäl för fixering eller liknande rörelseinskränkningar. Det kan dock inte uteslutas att åtgärderna kan anses nödvändiga och acceptabla även av andra skäl än de som nämnts. Regeringen föreslår därför att fixering och liknande rörelsebegränsningar ska vara tillåtna också om de är nödvändiga av liknande berättigade skäl utöver de som tidigare nämnts.

Bemyndigande

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör, på liknande sätt som i dag, ges möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om hur djur får hållas bundna. Det bör också, i enlighet med utredningens förslag, finnas en möjlighet att meddela föreskrifter om på vilket sätt djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad. Bemyndigandet bör även innefatta en möjlighet att förbjuda att djurs rörelsefrihet begränsas på något av de angivna sätten, vilket är nödvändigt för att genomföra vissa krav i tillämpliga EU-rättsakter. Regeringen föreslår därför ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas genom uppbindning, fixering eller andra liknande begränsningar.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har efterlyst att det förtydligas vad som gäller för tjudring av djur ute sommartid. Sådana och andra mer detaljerade frågor om att binda, fixera och på andra liknande sätt begränsa ett djurs rörelsefrihet, får lämpligen hanteras genom ovan nämnda föreskriftsrätt.

7.7. Krav på stall och andra förvaringsutrymmen

Regeringens förslag: De nuvarande kraven i djurskyddslagen och djurskyddsförordningen på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt skydd och utrymme att kunna röra sig obehindrat förs över till den nya lagen. Det införs också ett krav på att det ska finnas tillräckligt utrymme för att djuren ska kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Det nuvarande kravet på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena förs över till den nya lagen.

Det införs också ett krav på att klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsutrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

• Sida 106
•  Original

Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag genom att det inte uttryckligen anges att bestämmelsen även ska omfatta hägn.

Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att det nuvarande kravet på att stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn ska ge tillräckligt skydd förs över till den nya lagen. Utredningens förslag innehåller ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen ska vara utformade så att de uppfyller djurens behov av komfort, så att djuren kan bete sig naturligt och så att de kan hållas rena. Utredningen föreslår också att det ska införas ett krav på att buller ska hållas på en låg nivå och på att stall och andra förvaringsutrymmen ska ha dagsljusinsläpp samt ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om villkor för och undantag från kravet på dagsljusinsläpp.

Remissinstanserna: Knappt hälften av de remissinstanser som kommenterar förslaget är huvudsakligen positiva till utredningens förslag.

Till dessa hör ett antal länsstyrelser, Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Djurens Rätt. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen är negativa till förslaget och ifrågasätter det vetenskapliga underlaget för såväl dagens krav på fönster som det nu föreslagna kravet på dagsljusinsläpp, med hänvisning till att ljusstyrningsprogram sannolikt kan vara mer relevanta för vissa djurslag. Svenska Ägg önskar ett förtydligande kring kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat. Enligt Svenska Ägg skulle förslaget kunna tolkas som att den inredda buren inte uppfyller lagkravet eftersom samtliga djur inte kan flaxa samtidigt.

När det gäller synpunkter på förslagets utformning anser Länsstyrelsen i Norrbottens län och Sveriges lantbruksuniversitet att kravet på att förvaringsutrymmen ska uppfylla djurens behov av komfort bör förtydligas så att det klart framgår om det som avses är termisk komfort, liggkomfort, komfort vid vila eller annat. Några länsstyrelser och Jordbruksverket anser att komfort bör beaktas även vid andra aktiviteter än vila, t.ex. vid födointag och förflyttning.

Vidare anser bl.a. Jordbruksverket att krav på utrymmen för djur som hanteras i särskild ordning, t.ex. sjuk- och förlossningsutrymmen, bör behandlas i denna bestämmelse. Svenska Hovslagareföreningen

anser att

bestämmelsen bör kompletteras med ett krav på utrymme för uppställning av djur för behandling eller vård som utförs av djurhälsopersonal.

Länsstyrelsen i Skåne län anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det tydligt framgår att även drivgångar och in- och utlastningsutrymmen omfattas.

Djurens Rätt anser att alla utrymmen där det vistas djur ska ha ett gott brandskydd och en evakueringsplan. Organisationen efterlyser även en definition av dagsljus och menar att dagsljus måste vara ofiltrerat och innehålla alla de våglängder som kommer från solen.

Svenska Ägg och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund ställer sig positiva till kravet att klimat-, ljus- och ljudnivåer ska vara anpassade till

• Sida 107
•  Original

djurens behov och förutsättningar. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund påpekar dock att stallbyggnad är ett alldeles för vitt uttryck, eftersom den typ av skugghus som används för uppfödning av mink har mycket få likheter med en stallbyggnad avsedd för andra djurslag. Det rimligaste vore därför att behandla skugghus som en egen typ av byggnad, med särskilda förutsättningar.

Domstolsverket, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Göteborgs universitet anser att uttrycket “djuren kan bete sig naturligt” är otydligt.

Sveriges Hunddagisförening tillstyrker bemyndigandet beträffande undantag från kravet på dagsljus med förhoppning om att detta ger hunddagis utan fullständigt dagsljusinsläpp möjlighet att finnas kvar.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I den nu gällande bestämmelsen i 3 § andra stycket djurskyddslagen anges att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge djuren tillräckligt utrymme och skydd samt att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt tredje stycket andra punkten meddela ytterligare föreskrifter om stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. I 1 b § i djurskyddsförordningen slås det fast att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara så rymliga att samtliga djur i utrymmet kan ligga samtidigt och röra sig obehindrat samt att utrymmena ska utformas så att djuren kan bete sig naturligt. I 2 § djurskyddsförordningen stadgas det vidare att ett djurstall ska vara utformat så att klimatet i stallet blir tillfredsställande, att buller ska hållas på en låg nivå samt att ett djurstall ska vara försett med fönster för dagsljus. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag och ges rätt att för särskilt fall medge undantag från kravet på fönster för dagsljus. Enligt 4 § djurskyddsförordningen får Jordbruksverket också meddela föreskrifter om storleken på och utformningen i övrigt av stall, andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Övergripande bestämmelser om krav på förvaringsutrymmen

Regeringen delar utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen ska omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur förvaringsutrymmen där djur hålls och sköts ska vara utformade. Mot den bakgrunden bör, utöver de bestämmelser som i dag finns i 3 § andra stycket djurskyddslagen, även de generella bestämmelserna om stall och förvaringsutrymmen i 1 b och 2 §§ i den nu gällande djurskyddsförordningen i vissa delar föras över från förordningen till den nya lagen.

Frågan är då hur en sådan övergripande bestämmelse om förvaringsutrymmen för djur bör utformas. Utredningen föreslår att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara utformade så att samtliga djur kan röra sig obehindrat och att utrymmena uppfyller djurens behov av komfort.

Svenska Ägg efterlyser ett förtydligande kring kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat. Ett antal remissinstanser har vidare synpunkter på den av utredningen föreslagna uttrycket komfort. Vissa,

• Sida 108
•  Original

bl.a. Jordbruksverket och några länsstyrelser, anser att uttrycket bör omfatta även andra aktiviteter än vila, som t.ex. födointag och förflyttning medan Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det bör förtydligas vilken typ av komfort som avses, t.ex. termisk komfort eller komfort vid vila.

I förarbetena till den nu gällande lagen ansågs att det är av stor praktisk betydelse för djuren att utrymmen som inte enbart avser tillfällig förvaring lämnar tillräckligt utrymme för djuren. För litet utrymme kan medföra såväl psykiskt som fysiskt lidande för djuren. Särskilt viktigt ansågs det vara att djurens rörelsebehov beaktas så att de inte tillfogas onödigt lidande eller skada (se prop. 1987/88:93, s. 52). Detta gäller i lika hög grad i dag. Regeringen anser därför att även den nya djurskyddslagen bör innehålla ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt utrymme att kunna röra sig obehindrat .

Kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat bör enligt regeringens mening förstås så att varje djur ska ha utrymme nog för att – när djuret så vill – t.ex. kunna lägga sig ner, resa på sig, vända sig, klia sig och putsa sin päls eller fjäderdräkt. Kravet bör också inkludera att kunna äta på ett sådant sätt och i en sådan ställning som är naturlig för djuret. Det kan finnas behov av att närmare precisera vad som kan ligga i uttrycket röra sig obehindrat. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av det bemyndigande som regeringen nedan föreslår ska ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När det gäller uttrycket komfort är det ett förhållandevis tekniskt uttryck som av det skälet är mindre lämplig att ha i lagtexten. Det framgår av betänkandet att utredningen med komfort avser att ett djur kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. Regeringen delar utredningens bedömning att vilokomfort är mycket betydelsefullt från djurvälfärdssynpunkt. En bestämmelse om detta bör därför föras in den nya lagen. Bestämmelsen bör dock, mot bakgrund av vad som nyss sagts, formuleras så att djuren ska kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Vad som är ett lämpligt sätt bör bl.a. bestämmas utifrån vilken djurart som det rör sig om. För djurslag som nötkreatur, hästar och hundar är det t.ex. av betydelse att djuren har tillgång till ett tillräckligt stort, torrt, rent och lugnt utrymme med lagom fast underlag att vila på. När det gäller andra djur, t.ex. höns, är det betydelsefullt att de har tillgång till ett ställe som är upphöjt från marken att vila på, som t.ex. en sittpinne.

Regeringen gör, till skillnad från utredningen, bedömningen att det inte är nödvändigt att i bestämmelsen ange att stallar och andra förvaringsutrymmen ska utformas så att djuren har möjlighet att bete sig naturligt. Detta följer redan av den generella bestämmelsen om hur djur ska hållas och skötas som har föreslagits i avsnitt 7.2.

Regeringen anser vidare, till skillnad från utredningen, att de nu beskrivna kraven på hur utrymmen för djur ska utformas bör gälla även hägn. Kraven för hägn kommer därmed att vara mer preciserade jämfört med vad som gäller i dag enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen. Regeringen bedömer dock att den som håller djur i hägn och uppfyller det nuvarande kravet på tillräckligt utrymme i de flesta fall också bör kunna uppfylla de mer detaljerade kraven på att djuren ska ha plats att kunna

• Sida 109
•  Original

röra sig obehindrat och vila på ett för djuren lämpligt sätt. Detta bör därmed inte medföra några beaktansvärda konsekvenser.

Regeringen har i avsnitt 7.4 gjort bedömningen att utredningens förslag att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind i nuläget inte bör genomföras. Som också nämns i det avsnittet bör därför bestämmelsen i 3 § djurskyddslagen om att stallar, andra förvaringsutrymmen och hägn ska erbjuda tillräckligt skydd tills vidare föras över till den nya lagen.

Slutligen bör även det nuvarande kravet på att stallar och andra förvaringsutrymmen ska hållas rena föras över till den nya lagen. Den av utredningen föreslagna formuleringen att stall och andra förvaringsutrymmen ska utformas så att de kan hållas rena kan visserligen tydliggöra att hygienaspekterna beaktas redan i samband med byggnation. För att säkerställa ett gott djurskydd är det dock enligt regeringens bedömning mer lämpligt att behålla kravet på att förvaringsutrymmena faktiskt ska hållas rena.

Klimat-, ljud- och ljusförhållanden

Regeringen delar utredningens uppfattning att goda klimatförhållanden samt ljus- och ljudnivåer i stallar och andra förvaringsutrymmen för djur är av grundläggande betydelse för djurs välfärd. Ett övergripande krav på klimat-, ljus- och ljudförhållanden bör därför finnas i lagen. En sådan bestämmelse bör i likhet med vad utredningen föreslår formuleras så det anges att klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen anser, som framgår ovan, att kraven på klimat, ljus- och ljudförhållanden bör omfatta alla förvaringsutrymmen för djur, inte bara sådana förvaringsutrymmen som traditionellt benämns stallar. Hur kraven ska uppnås bör däremot inte regleras i lagen (se vidare nedan). När det gäller Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbunds synpunkt att stallbyggnad är för vitt uttryck eftersom det innefattar skugghus vill regeringen understryka att för byggnationer av enklare modell, så som t.ex. ligghallar eller skugghus för mink, kan t.ex. kraven på klimat och ljusinsläpp ofta tillgodoses på naturlig väg, t.ex. genom helt eller delvis öppna eller gallerförsedda sidor och utan hjälp av mekanisk temperatur- och ventilationsreglering. Regeringen anser dock att alla djur, även minkar i skugghus, ska hållas i en god djurmiljö. I den mån en god djurmiljö inte kan uppnås på naturlig väg, måste åtgärder vidtas för att djurmiljön ska uppfylla lagstiftningens krav. Regeringen anser dock inte att det i den här delen finns behov av att utsträcka kravet till hägn.

I dag gäller, som framgår av 2 § andra stycket djurskyddsförordningen, ett krav på att djurstall ska vara försett med fönster för dagsljus. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det kan finnas skäl att ersätta kravet på fönster med ett krav på ljusinsläpp. Det kan också, som utredningen föreslår, vara lämpligt att utvidga kravet till andra förvaringsutrymmen utöver stallar. Redan i dag finns det i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket krav på att vissa inomhus belägna utrymmen för djur ska ha fönster för att släppa in dagsljus. Djurs behov av ljus kan tillgodoses på olika sätt beroende på vilken typ av stall och förvaringsutrymmen för djur som det handlar om. När det gäller t.ex. ligghallar har de ofta en öppen sida eller flera större öppningar, i vilka dagsljus kan

• Sida 110
•  Original

strömma in. För fjäderfä kan traditionella fönster orsaka djuren stress och för dessa djur kan exempelvis s.k. ljusband – ett ljusinsläpp längs med hela övre delen av väggen precis under taket – vara ett väl fungerande alternativ. Ibland kan också en artificiell belysning vara godtagbar och fungera bättre än ett begränsat dagsljusinsläpp, särskilt vintertid. Det viktiga är inte på vilket sätt som djurs behov av ljus tillgodoses utan att behovet tillgodoses.

Regeringen bedömer dock, i enlighet med vad som angetts i avsnitt 5.2, att den närmare regleringen av klimat-, ljud- och ljusförhållanden i stallar och andra förvaringsutrymmen inte bör ske på lagnivå, utan lämpligen i förordning och i föreskrifter. Till skillnad från utredningen anser därför regeringen att det inte bör införas något krav i lagen på dagsljusinsläpp och på att buller ska hållas på en låg nivå.

Bemyndiganden

Det finns enligt regeringens bedömning även i andra fall än de som har berörts ovan behov av mer detaljerade bestämmelser, t.ex. om utformningen och storleken på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur. Bestämmelser som tillgodoser brandskydd och möjlighet till evakuering av djur efterfrågas också av Djurens Rätt. Regeringen anser därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, liksom enligt gällande lag, bör bemyndigas att få meddela ytterligare föreskrifter om krav på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. Sådana föreskrifter kan t.ex. innefatta den mer detaljerade reglering av klimat-, ljud- och ljusförhållanden som har nämnts ovan.

Jordbruksverket och Svenska Hovslagareföreningen framför önskemål om att utrymmen för djur som hanteras eller behandlas i särskild ordning, t.ex. sjuk- och förlossningsutrymmen, ska föras in i bestämmelsen om stallar och andra förvaringsutrymmen. Länsstyrelsen i Skåne län anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det tydligt framgår att även drivgångar och in- och utlastningsutrymmen omfattas. Regeringen konstaterar att det saknas underlag för att nu föra in sådana krav i lagen. I den mån det finns behov av att ställa ytterligare krav på utrymmen där djur hanteras mer kortvarigt kan föreskrifter om detta meddelas med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 7.2.

7.8. Krav på inredning och utrustning

Regeringens förslag: Inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte utformas på ett sätt som

1. medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa för-

sämras, eller

2. otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar stö-

rande på dem. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur.

• Sida 111
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag på så sätt att utredningen använder uttrycket ”hagar och hägn” i stället för ”inhägnader utomhus för djur”. Utredningens förslag innehåller till skillnad från regeringens förslag ett uttryckligt krav på att djuren inte ska hindras från att bete sig naturligt. Utredningen föreslår också att uttrycket ”hälsa” ska bytas ut mot ”välfärd”.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av ett mindre antal remissinstanser. Djurens Rätt tillstyrker förslaget i befintlig form. Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att skrivningen bör förtydligas så att det framgår att inredningen ska utformas så att djuren erbjuds komfort, att komforten inte bara bör gälla under vila utan också i samband med födointag eller djurflöde i stall samt att extra komfort ska erbjudas sjuka djur som behöver avskiljas från övriga djur. Länsstyrelsen i Skåne län anser att det tydligt ska framgå att drivgångar, samt in- och utlastningsutrymmen, omfattas.

Domstolsverket, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Göteborgs universitet anser att man i paragrafen bör hänvisa till definitionen av naturligt beteende i utredningens förslag.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att den föreslagna formuleringen är hård och att det vore bättre att t.ex. skriva ”risker ska försöka undvikas”.

Skälen för regeringens förslag: I den nu gällande bestämmelsen i 3 § djurskyddsförordningen slås det fast att inredning i djurstallar och i andra förvaringsutrymmen för djur samt utrustning i hägn ska vara utformad så att den inte tillfogar djuren skador eller medför risk för djurens hälsa.

Inredning och övrig utrustning får inte heller hindra djuren att bete sig naturligt, otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet eller annars verka störande på dem.

Så som tidigare nämnts delar regeringen utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen bör omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur djur ska hållas och skötas. Mot den bakgrunden föreslås att innehållet i den nu gällande bestämmelsen i 3 § djurskyddsförordningen om inredning och utrustning, förs över till den nya lagen.

Utredningen föreslår att det ska anges att kraven ska omfatta både hägn och hagar. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det bör tydliggöras att kraven omfattar alla former av inhägnader utomhus eftersom många djur vistas i olika former av inhägnader under stora delar av dygnet eller, i vissa fall, under hela dygnet. Det saknas dock en tydlig definition av vad som avses med orden ”hägn” respektive ”hage”. Jordbruksverket har tidigare bedömt att med hägn avses inhägnad för ickedomesticerade djur och strutsfåglar och har påpekat att kravet på förprövning av hägn tillkom till följd av att länsstyrelserna inte ansåg att tillräcklig hänsyn togs till djurskyddet inom ramen för tillståndsprövningen för hägn enligt jaktförordningen (1987:905) och miljöbalken (se Jordbruksverkets rapport 2008:24 Ett djurskydd i förändring, s. 77). I förarbetena till nuvarande lagstiftning angavs också att ”hägn för t.ex. vilt och strutsar” bör omfattas av lagens bestämmelser om krav på tillräckligt utrymme och skydd och om krav på förprövning (se prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 14–15). Regeringen

• Sida 112
•  Original

föreslår därför att uttrycket ”inhägnader utomhus för djur” används i stället för att tydliggöra att alla typer av inhägnader för alla djurslag innefattas.

Regeringen anser vidare att det är lämpligt att, i enlighet med utredningens förslag, förtydliga i lagtexten att inredning och utrustning ska vara utformad så att den inte medför en risk för att skada djuren. Djurskyddslagstiftningen ska verka förebyggande och kravet på att djurhållare ska förutse, motverka och undanröja att skador uppkommer på grund av inredning och utrustning blir genom den föreslagna formuleringen tydligt.

Utredningen föreslår också ett förbud mot inredning och utrustning som medför risk att menligt påverka djurens välfärd. Regeringen har, i avsnitt 6.1, föreslagit att lagen bör syfta till att främja en god djurvälfärd. Uttrycket djurvälfärd föreslås där också förstås som att djur ska må bra såväl fysiskt som psykiskt. Eftersom djurvälfärd innefattar sådana element som är svåra att bedöma både för enskilda djurhållare och kontrollmyndigheterna har regeringen dock i avsnitt 7.1 bedömt att det inte lämpligt att ålägga enskilda ett direkt krav på att djur ska ges en god djurvälfärd. Regeringen anser därför inte heller att det bör införas ett krav på att inredning och utrustning inte får medföra en risk för att djurens välfärd försämras eftersom det inte är tillräckligt tydligt vad som skulle omfattas av ett sådant krav. Regeringen anser i stället att det nuvarande kravet på att inredning eller utrustning inte får innebära risker för att djurets hälsa försämras bör behållas. Detta innebär att inredning och utrustning inte får medföra risker för att djuren orsakas sjukdom eller annan ohälsa.

Kravet på att inredning och utrustning inte otillbörligt får inskränka djurens rörelsefrihet eller annars verka störande på dem bör också föras över från 3 § djurskyddsförordningen utan några ändringar i sak. Som ett exempel kan nämnas att många djur behöver plats att sträcka fram huvudet för att kunna resa sig och inredning och utrustning ska vara utformad på ett sådant sätt att detta och andra behov av rörelsefrihet inte obefogat inskränks.

De krav som ställs på utrustning och inredning får också till följd att det sammantaget, enligt regeringens bedömning, i väsentlig grad säkerställs att utrustningen och inredningen inte heller inverkar negativt på djurens välfärd, dvs. på deras fysiska och psykiska välbefinnande.

I avsnitt 7.2 har regeringen föreslagit en bestämmelse om att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att de får utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende). Detta krav föreslås gälla generellt och omfattar således även stallar, andra förvaringsutrymmen för djur, inhägnader utomhus och andra miljöer där djur hålls eller vistas. Kravet behöver därför inte upprepas särskilt i denna bestämmelse.

Regeringen föreslår vidare att det införs en möjlighet för regeringen eller för den myndighet som regeringen bestämmelser att meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur. Mer detaljerade regler om inredning och utrustning bör meddelas i förordning eller föreskrifter med stöd av bemyndigandet. De synpunkter som remissin-

• Sida 113
•  Original

stanserna har framfört i denna del får därmed hanteras vid beredningen av förordning och föreskrifter.

Länsstyrelsen i Skåne län vill att det ska framgå att bestämmelsen även omfattar drivgångar och lastutrymmen. Regeringen delar länsstyrelsens åsikt att hur djuren drivs och förvaras kortvarigt i samband med transport också är viktigt för att minska stress och annat obehag för djuren. Med förvaringsutrymmen för djur avser regeringen dock sådana utrymmen för djur där djur vistas mer varaktigt. Regeringen vill i sammanhanget understryka att andra bestämmelser i den föreslagna djurskyddslagen kan vara tillämpliga när djur hanteras i drivgångar och lastutrymmen, t.ex. den allmänna bestämmelsen som har föreslagits i avsnitt 7.1 om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. I den mån det är behövligt att ställa ytterligare krav på dessa utrymmen kan detta göras med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 7.2.

7.9. Förbud mot att överge djur

Regeringens förslag: Djur av tamdjursart får inte överges.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att förbudet ska gälla alla djurarter.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten), tolv länsstyrelser, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), tre kommuner, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djurskyddet Sverige, Föreningen Förvildade Katter, Föreningen Sveriges

Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katthjälp, Svenska Blå Stjärnan, Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges Herpetologiska Riksförening och Sveriges Kattklubbars Riksförbund.

Alla remissinstanser som kommenterar förslaget är positiva eller mycket positiva till det, utom Länsstyrelsen i Västmanlands län, som dock endast har synpunkter på bestämmelsens utformning.

Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelserna i Skåne län, Hallands län, Dalarnas län och Västerbottens län samt SLU, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djurskyddet Sverige, Föreningen Förvildade Katter, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kattklubbars Riksförbund anser att det är bra att det tydliggörs att det är förbjudet att överge djur.

Djurskyddet Sverige pekar på att förslaget bidrar till att höja kattens status samt att sända en signal om att ägaransvaret för djur är att betrakta som viktigt. Sveriges Herpetologiska Riksförening poängterar att övergivna djur är ett växande problem och att ett förbud mot att överge djuren därför är positivt såväl för att minska lidandet för djuren som problemen för samhället. SLU, Djurens Rätt och Föreningen Förvildade Katter lyfter särskilt fram det positiva med att Sverige, om utredningens förslag genomförs, kommer att uppfylla Europarådets sällskapsdjurskonventions krav.

Föreningen Förvildade Katter poängterar att det krävs en omfattande information till allmänheten för att uppnå effekterna av förslaget och påtalar att förbudet ensamt inte är tillräckligt för att komma åt problematiken med övergivna och förvildade djur.

• Sida 114
•  Original

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Göteborgs Katthjälp efterlyser en definition av när ett djur är att betrakta som övergivet och undrar om t.ex. ett djur som lämnas utan tillsyn i en bostad ska anses vara övergivet ifall ägaren blir inlagd på sjukhus eller dylikt.

Skälen för regeringens förslag: Som beskrivits i avsnitt 4.4 förekommer det att djur överges. Om övergivna djur kommer i kontakt med andra djur av samma art och ges tillfälle att para sig kan det uppstå populationer av förvildade djur. När det gäller katter står det klart att så sker i en förhållandevis stor omfattning i Sverige. Om djur som är vana att få omvårdnad och tillsyn lämnas utan sådan omsorg finns det typiskt sett en stor risk att djuren far illa.

Utredningen gör bedömningen att det hos myndigheter och organisationer som arbetar med djur- och djurskyddsfrågor råder en samsyn om att grundproblemet med de övergivna och förvildade katterna ligger i att katten har låg status som sällskapsdjur. Katter är billiga i inköp, lätta att få tag på och tros ha förmågan att klara sig själva om de överges.

För att komma till rätta med problemet är det därför, enligt regeringens bedömning, viktigt att stärka incitamenten för en mer ansvarsfull djurhållning. Regeringen vill också motverka att djur ses som och hanteras som en ”slit- och slängvara”. Att det i dag finns ett stort antal domesticerade djur som lever helt utan tillsyn och omvårdnad rimmar illa med grundsynen i djurskyddslagstiftningen. Om problemet får fortgå utan åtgärder riskerar synen på vad som är en god och ansvarsfull djurhållning att urholkas, liksom synen på att djur har ett egenvärde och är skyddsvärda i sig.

Regeringen anser att det är oacceptabelt att överge ett djur för att man har tröttnat på det eller för att man av något skäl inte längre har möjlighet att ta hand det. En ansvarsfull djurhållning inkluderar, enligt regeringens uppfattning, också en ansvarsfull avveckling av djurhållningen.

Det förekommer redan i dag att personer som har övergett sitt djur fälls till ansvar för brott mot djurskyddslagen. Domstolarna har i dessa fall ansett att bestämmelsen i 3 § djurskyddslagen om att djur ska ges tillräcklig tillsyn har överträtts. Att överge djur är med andra ord att anse som förbjudet redan i dag. Ett uttryckligt förbud mot att överge djur fyller dock, enligt regeringens mening, ändå en viktig funktion. Ett sådant förbud markerar tydligt att djurhållaren är ansvarig för sitt djur till dess att han eller hon har överlåtit ansvaret på någon annan eller har låtit avliva djuret. Ett förbud mot att överge djur bedöms bidra till att ändra människors attityder till vad som är ett tillåtet respektive otillåtet beteende. Andra fördelar med ett sådant förbud, som också lyfts fram av remissinstanserna, är att det bidrar till att höja kattens status samt till att den svenska lagstiftningen tydligare stämmer överens med formuleringarna i Europeiska konventionen om skydd av sällskapsdjur. I artikel 3.2 i konventionen, vilken har ratificerats av Sverige, slås det fast att en grundläggande princip för djurens välbefinnande är att ingen får överge ett sällskapsdjur.

Regeringen föreslår dock, till skillnad från utredningen, att förbudet att överge djur ska gälla endast djur av tamdjursarter. Med djur av tamdjursarter avses, såsom också har utvecklats i avsnitt 6.2, djur som inte naturligt lever i den svenska naturen. I den gruppen ingår både djur som traditionellt hållits av människan (husdjur) och exotiska djur. Detta inne-

• Sida 115
•  Original

bär att situationer där vilda djurarter hålls och sedan återigen släpps ut i naturen faller utanför förbudets tillämpningsområde. Exempel på sådana situationer är viltrehabilitering, dvs. när vilda djur som har skadats tillfälligt omhändertas i syfte att vårdas för att sedan släppas ut igen, när vilda djur ingår i ett djurförsök samt utsättning av vilt, dvs. när djur av viltarter föds upp och sätts ut i naturen för syften som t.ex. viltvård, jakt eller fiske.

Ett par remissinstanser, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Göteborgs Katthjälp, efterlyser en definition av när ett djur är att betrakta som övergivet. I avsnitt 6.2 har det klargjorts att med övergivna djur avses djur som avsiktligt och permanent lämnas utan tillsyn av en person som tidigare har hållit dem. Att det ska vara fråga om att avsiktligt lämna djuret innebär att det handlar om en medveten handling från djurhållarens sida. Djurhållaren lämnar djuret med insikt om att djuret kommer att sakna tillsyn. Att lämna ett djur i förhoppningen om att någon annan, okänt vem, ska ta sig an djuret faller, enligt regeringens uppfattning, också inom det föreslagna förbudets tillämpningsområde. För att det ska vara fråga om ett övergivande ska avsikten dessutom vara att lämna djuret för gott, dvs. permanent. Kravet på permanent bristande tillsyn bör däremot inte förstås som att man måste vänta en viss tid för att kunna konstatera att den bristande tillsynen pågått under en tillräckligt lång tid. Situationen kan redan från början vara sådan att det framgår att djurhållaren medvetet försökt avhända sig ansvaret för djuret. Så kan t.ex. vara fallet när en person släpper ut ett djur utomhus och sedan åker därifrån eller om djurhållaren stänger in djuret i huset eller i något annat förvaringsutrymme och sedan flyttar därifrån. Ett tydligt exempel på företeelser som träffas av förbudet mot att överge djur är övergivande av s.k. sommarkatter. Med detta avses att man skaffar en kattunge att ha under en kortare tid, oftast under sommarsemestern, och sedan lämnar den helt utan tillsyn efter semesterperioden.

Om en djurhållare mer tillfälligt underlåter att se till sitt djur eller visserligen ser till djuret men inte tar hand om det i tillräcklig omfattning, handlar det snarare om bristande tillsyn än om att överge djuret. Att t.ex. lämna ett djur utan tillsyn i sin bostad under en semesterresa bör inte utgöra ett övergivande i den här avsedda meningen. Däremot kan en sådan handling fortfarande innebära att djurhållaren brister i sitt tillsynsansvar.

Ansvaret för ett djur omfattar vidare även ett ansvar för att ta hand om eventuella avkommor som ett hållet djur föder. Detta innebär att även situationer där en person medvetet underlåter att ta hand om avkommor till sitt djur bör kunna träffas av förbudet mot att överge djur.

Som har nämnts i avsnitt 6.2 bör enligt regeringens uppfattning även katter i ett s.k. TNR-projekt anses hållna. Den som fångar in övergivna och förvildade katter och ser till att de genomgår operativa ingrepp eller får annan vård och behandling måste anses vara ansvarig för att djuren hålls i enlighet med djurskyddslagens regler. Detta innebär bl.a. att katterna enligt den nu föreslagna bestämmelsen inte får överges. Den som vill avsluta ett TNR-projekt måste med andra ord se till att katterna tas om hand av någon annan eller avlivas.

• Sida 116
•  Original

7.10. Krav för att få sätta ut viltarter

Regeringens bedömning: Det bör utredas ytterligare om det behövs en bestämmelse om krav för att få sätta ut viltarter och hur den i så fall bör utformas.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att endast djur av viltarter får sättas ut i naturen samt att utsättning endast får ske om det finns eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren. Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot utsättning av djur.

Remissinstanserna: Svenska Kennelklubben tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Djurskyddet Sverige är positiva till att utsättning av viltarter regleras. SLU och Djurskyddet Sverige motiverar detta med att det är positivt att djuren endast får sättas ut vid goda levnadsbetingelser eftersom överlevnaden bland t.ex. uppfödda och utsatta viltfåglar är låg. Djurskyddet Sverige efterlyser att tillstånd ska krävas för en djurhållare som föder upp viltarter.

Djurens Rätt är positiv till förslaget men efterlyser en definition av uttrycket viltarter. Organisationen pekar på att graden av domesticering inte är bunden till arter. Vildsvin och tamsvin är t.ex. samma art, liksom hund och varg. Graden av tamhet och möjlighet att klara sig i den svenska naturen är bättre mått än art att basera utsläppsmöjligheterna på. Djurens Rätt är emot uppfödning och utsättning av fångenskapsuppfödda fiskar och fåglar, t.ex. fasaner, rapphönor och gräsänder, för fångst och jakt. De utsläppta djuren har inte ett till fullo vilt beteende, vilket kan försämra deras möjligheter att överleva i naturen. Vidare leder sådan utsättning till en spridning av domesticerade gener till den vilda populationen, vilket kan försämra djurens överlevnadsmöjligheter samt leda till ökade konflikter med i Sverige naturligt förekommande vilda predatorer. Djurens Rätt anser att bruket att föda upp fiskar för utsättning för sportfiske strider mot både gällande och föreslagen djurskyddslag.

Göteborgs Katthjälp efterlyser ett förtydligande av om bestämmelsen endast avser s.k. viltuppfödning eller om den även avser annat utsläpp av vilt, t.ex. efter en rehabilitering. Vidare önskar föreningen ett förtydligande av vad som avses med arter som ”naturligt lever vilt i Sverige” med hänvisning till att vissa arter, t.ex. fasaner och regnbåge, är introducerade av människan för jakt- och sportfiskeändamål.

Naturvårdsverket pekar på att om vilt i hägn fortsättningsvis ska hanteras enligt bestämmelser i djurskyddslagstiftningen så krävs förändringar både i utredningens förslag och i nu gällande jaktlagstiftning. Naturvårdsverket påtalar även att de har rätt att besluta och föreskriva om utsättning av vilt i frihet. Länsstyrelserna i Kalmar län, Västra Götalands län och Västmanlands län pekar på behovet av att samordna förslaget med regler i annan lagstiftning, t.ex. med bestämmelser i jaktlagstiftningen, miljöbalkens regler för vilthägn, artskyddsförordningen och

EU:s art- och habitatdirektiv.

• Sida 117
•  Original

Länsstyrelserna i Uppsala län och Skåne län och Fiskhälsan är tveksamma till förslaget med hänvisning till att det är svårt att tolka vad som är en viltart. Förslaget kan vidare slå hårt mot fisketurismnäringen och bli till förfång för arbetet med den biologiska mångfalden. Till exempel skulle regnbåge, som är importerad från Nordamerika och hålls i uppfödningsanläggningar eftersom den inte klarar att reproducera sig i svenska vatten, eventuellt träffas av utredningens förslag. Fiskhälsan efterlyser, i likhet med Göteborgs Katthjälp, en definition av ”svenska fiskarter” och påpekar att utplantering av odlad fisk är en mycket stor och viktig del av svenskt vattenbruk samt anser att det måste göras en konsekvensanalys av hur förslaget förhåller sig till regleringen i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i föregående avsnitt föreslagit ett förbud mot att överge djur av tamdjursart. En konsekvens av detta är att det endast är djur av viltarter som får sättas ut i naturen eftersom den som sätter ut ett annat djur skulle bryta mot förbudet att överge djur av tamdjursart. Det är därför inte nödvändigt att, som utredningen föreslår, i lagen uttryckligen ange att endast djur av viltarter får sättas ut.

Som bl.a. Naturvårdsverket påpekar regleras frågan om utsättning av vilt även i annan lagstiftning. Enligt 41 § första stycket jaktförordningen (1987:905) är utsättning av vilt, med visst angivet undantag, förbjuden. I bestämmelsens andra stycke finns ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om undantag från förbudet mot utsättning. I Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:20) om vilthägn och inhägnader för handelsträdgårdar m.m. för att förebygga skador av hare anges att utsättning av fasan, rapphöna och gräsand får ske efter jakträttshavarens medgivande och under förutsättning att utsättningen inte sker inom områden där arten inte förekommer eller inte har förekommit i vilda stammar (6 § första stycket). Det anges också att vilt som omhändertagits för vård och rehabilitering utan särskilt tillstånd får sättas ut i frihet i det område där det omhändertagits. Om särskilda skäl föreligger får dock sådant vilt sättas ut på annan plats. Bestämmelser om förbud mot eller särskilda villkor för utsättning av djur i naturen i syfte att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får även meddelas med stöd av 8 kap. 3 § miljöbalken. När det gäller fisk finns, som bl.a. Fiskhälsan påpekar, en reglering av utplantering i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. Enligt 2 kap. 16 § nämnda förordning krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få sätta ut fisk och tillstånd får inte ges för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart.

Vid framtagandet av Naturvårdsverkets föreskrifter och vid beslut i enskilda fall om utsättning tas, såvitt framkommit, vissa djurskyddsaspekter i beaktande t.ex. i samband med bedömningar av vilka förutsättningar djurarten eller djuret har att överleva i naturen. Regeringen bedömer dock – i linje med vad som också framförts av flera remissinstanser – att det kan finnas ett behov av att stärka djurskyddet för djur som sätts ut för jakt- och fiskeändamål.

Innan en bestämmelse om utsättning av viltarter införs i djurskyddslagstiftningen behöver det därför utredas om det finns ett behov av ytter-

• Sida 118
•  Original

ligare reglering för att tillgodose djurskyddet vid utsättning. Förhållandet till bestämmelserna i övrig lagstiftning behöver vidare analyseras närmare. Regeringen avser att lämna ett uppdrag till Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten att gemensamt utreda dessa frågor och bedöma vilka konsekvenser som tillkommande djurskyddskrav vid utsättning kan få.

7.11. Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur och mot viss utrustning

Regeringens förslag: Nuvarande förbud mot att aga och överanstränga djur förs över till den nya lagen. Det läggs till att djur inte heller får tillfogas skada och att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrustning gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag i följande hänseenden. Utredningen föreslår att förbudet mot utrustning som kan skada djur ska täcka både fysisk och psykisk skada och formuleras något annorlunda. Utredningens förslag saknar uttryckliga undantag från förbudet för vissa särskilt utpekade verksamheter. Utredningen föreslår i stället ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbudet att använda viss utrustning.

Remissinstanserna: Svenska Kennelklubben, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen tillstyrker förslaget. Fyra länsstyrelser, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige och Sveriges Veterinärförbund är överlag positiva till det.

Många remissinstanser, bl.a. sex länsstyrelser, Sveriges lantbruksuniversitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Djurens Rätt anser att uttrycken aga, skadas eller överansträngas bör ses över och definieras. Länsstyrelsen i Örebro län framför att det finns en risk för att ordet aga tolkas alltför snävt om man t.ex. jämställer det med uttrycket barnaga.

Skälen för regeringens förslag: I 5 § djurskyddslagen anges att djur inte får överansträngas, agas eller drivas på med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Bestämmelsen utvidgades i 1988 års djurskyddslag till att omfatta all användning av djur och inte, som i den tidigare djurskyddslagen, enbart användning av djur i arbete, som t.ex. användning av hästar i skogsarbete.

• Sida 119
•  Original

I förarbetena till 1988 års bestämmelse betonades att förbudet är viktigt, inte minst i tävlingsverksamhet där de ekonomiska intressena ibland har medfört att djur har utnyttjats över sin förmåga.

För att betecknas som aga i djurskyddslagens mening ska åtgärden, enligt förarbetena, vara förenad med ett visst lidande för djuret och således åsamka djuret obehag av någon intensitet. Ett lättare slag med ett spö eller handen i tillrättavisade syfte, ansågs inte innebära aga även om det medför någon smärta. Däremot bedömdes det kunna vara fråga om aga om tillrättavisningen innebär ett mera varaktigt obehag (prop. 1987/88:93, s. 53).

Utredningen föreslår att förbudet mot att överanstränga och aga djur förs över till den nya lagen, men att det också läggs till att djur inte får skadas. Det förs dock i utredningen inte något resonemang om innebörden av uttrycken eller hur de förhåller sig till varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län framför att det finns en risk för att ordet aga feltolkas eftersom det skulle kunna jämställas med uttrycket barnaga.

Länsstyrelsen anser att i hantering och uppfostran av djur kan fysiska tillrättavisningar vara nödvändiga. Fysiska tillrättavisningar är även naturliga djuren emellan.

Regeringen instämmer i att det varken är rimligt eller önskvärt att det ska vara otillåtet att fysiskt tillrättavisa djur, bl.a. av säkerhetsskäl. Detta skulle bli följden om ordet aga skulle ges samma innebörd som förbudet i 6 kap. 1 § föräldrabalken att utsätta barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Av förarbetsuttalandena till den nuvarande lagen framgår, som har redovisats ovan, att förbudet mot aga i djurskyddslagen endast avser åtgärder som innebär ett obehag av viss intensitet och varaktighet. En sådan hantering av djur bör, enligt regeringens mening, naturligtvis även fortsättningsvis vara förbjuden.

Det kan dock övervägas om det är lämpligt att använda sig av ett annat uttryck än just aga i författningstexten, för att tydliggöra vad som ska vara förbjudet. I sammanhanget kan det t.ex. vara relevant att överväga om man skulle kunna använda uttrycket misshandel i stället. Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd för misshandel. Uttrycket misshandel används vidare som ett led i bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen ska någon som genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter ett djur för lidande dömas för djurplågeri. Det är dock inte klarlagt i vilken utsträckning rekvisiten i 3 kap. 5 § brottsbalken kan tillämpas också för att avgöra vad som är misshandel av djur enligt 16 kap. 13 § brottsbalken.

Enligt vanligt språkbruk avses med aga vissa åtgärder som utförs i tillrättavisande eller bestraffande syfte. Det kan t.ex. handla om slag med hand, piska eller andra redskap. Med tanke på det sammanhang där ordet aga används i djurskyddslagen, dvs. i en bestämmelse som syftar till att förebygga att djur pressas för hårt, är det rimligt att i uttrycket också inkludera även andra åtgärder som vidtas i syfte att driva på eller styra ett djur. Uttrycket aga kan därför, både med hänsyn till de åtgärder som normalt avses och det syfte som åtgärderna ska ha, uppfattas som mer

• Sida 120
•  Original

begränsat än uttrycket misshandel, i vart fall så som det definieras i 3 kap. 5 § brottsbalken. Enligt regeringens bedömning är det därför inte möjligt att ersätta förbudet mot aga med ett förbud mot misshandel utan att utöka tillämpningsområdet för förbudet. Det är även svårt att hitta ett annat passande ord att ersätta ordet aga med, utan att ändra betydelsen av förbudet. Regeringen bedömer därför sammanfattningsvis att det är lämpligt att, i enlighet med utredningens förslag, föra över förbudet mot aga till den nya djurskyddslagen.

Regeringen anser vidare, i likhet med utredningen, att det även fortsättningsvis bör vara förbjudet att överanstränga djur och att det bör läggas till ett förbud mot att skada djur. Några remissinstanser anser att även uttrycken överansträngning och skada bör ses över och definieras.

Med överansträngning bör enligt regeringen rimligen förstås att djuret pressas att utföra aktiviteter på ett sådant sätt eller i en sådan omfattning att det orsakar djuret fysiskt eller psykiskt lidande.

När det gäller skada bör det i författningstexten förtydligas att det i detta sammanhang är tillfogandet av skada som förbjuds, inte underlåtenhet att se till att djuret inte själv kan skada sig. Till skillnad från aga förutsätter inte det föreslagna förbudet mot att tillfoga skada att åtgärden vidtas i ett visst syfte eller att skadan har tillfogats avsiktligt. Uttrycket skada kan också innefatta andra åtgärder än de som normalt avses med aga, t.ex. att tillfoga djuret stick-, skär- eller brännskador. Med skada bör i detta sammanhang avses fysisk skada. Åtgärder som enbart orsakar djuret ett psykiskt lidande kan dock, som angetts ovan, strida mot förbudet mot överansträngning, mot förbudet att tillfoga djuret lidande genom olämplig utrustning (se vidare nedan) eller mot det grundläggande kravet på att behandla djur väl och skydda dem mot lidande och sjukdom (se avsnitt 7.1). Den som tillfogar djur skada gör sig i många fall också skyldig till djurplågeri enligt brottsbalken. Det här föreslagna förbudet förutsätter dock, till skillnad från djurplågeribestämmelsen, inte att det kan visas att skadan har orsakat ett lidande hos djuret. Det är tillräckligt att man kan visa att skadan har tillfogats djuret. Överträdelse av förbudet föreslås också vara straffbar även vid oaktsamhet och inte, som vid djurplågeri, enbart vid uppsåt eller grov oaktsamhet (se vidare avsnitt 15.1).

Regeringen föreslår också, i likhet med utredningen, att det i den nya lagen ska anges att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada. I motsvarande bestämmelse i den nu gällande djurskyddslagen anges bl.a. att djur inte får drivas på med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Regeringen anser att det inte finns skäl att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde till sådan utrustning som används för att driva på djuren. Exempel på utrustning som bör omfattas av bestämmelsen är olika typer av bett, hjälptyglar, koppel, selar eller andra typer av utrustning som fästs på djuren. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att med skada även i detta sammanhang bör avses fysisk skada. Negativ psykisk påverkan av någon betydelse för djuret omfattas i stället i regel av förbudet mot utrustning som kan orsaka lidande.

Förbudet mot att använda utrustning på ett sätt som kan skada djuret överlappar i hög utsträckning förbudet mot att tillfoga djur skada (som har föreslagits ovan). Regeringen bedömer dock att det särskilda förbudet mot utrustning understryker vikten av att, i förebyggande syfte, undvika

• Sida 121
•  Original

att använda utrustning som medför risker för djurens välfärd. Det tydliggör också att det inte bara är aktivt tillfogande av skada som är förbjudet, utan även underlåtenhet att se till att olämplig utrustning inte används. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt att förbudet bör formuleras så att det omfattar även utrustning som inte är särskilt avsedd för djur. Förbudet bör omfatta användning av utrustning som är utformad på ett sådant sätt att den inte är lämplig att bruka överhuvudtaget till djur eller till vissa djur eftersom den alltid medför risker för djurets välfärd. Det bör också gälla användning av annan utrustning om den sker på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada.

Regeringen bedömer dock att det finns vissa verksamheter som bör undantas från förbudet att tillfoga skada och förbudet att använda utrustning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Det är ibland, av veterinärmedicinska skäl, nödvändigt att under kort tid tillfoga djur viss skada eller använda utrustning på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada, i syfte att behandla en annan skada eller sjukdom, t.ex. vid operativa ingrepp. Även vid djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd bör sådana åtgärder få förekomma. Enligt regeringens bedömning bör det framgå redan av lagen att dessa verksamheter är undantagna från förbudet att tillfoga djur skada eller att använda utrustning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Det kan också finnas andra situationer där det är godtagbart att tillfoga djur skada eller använda utrustning som kan skada djuren, t.ex. vid kastrering eller andra operativa ingrepp som t.ex. identitetsmärkning som i dag får genomföras utan veterinärmedicinska skäl i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 10 § tredje stycket i den nuvarande djurskyddslagen (se vidare avsnitt 9.2). Regeringen föreslår därför att det av författningstexten till denna bestämmelse bör framgå att förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrustning inte avser åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berättigade skäl. Det kan vid behov klargöras i verkställighetsföreskrifter vad som är undantaget så som liknande berättigade skäl.

Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att den nya lagen också bör innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

7.12. Anordningar som ger djur en elektrisk stöt

Regeringens bedömning: Bestämmelser om anordningar som ger djur en elektrisk stöt bör även fortsättningsvis finnas i förordning eller i föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i lagen införs ett förbud mot att använda anordningar som ger djur en elektrisk stöt till att styra djurs beteende. Enligt utredningens förslag ska dock elstängsel få användas runt inhägnade områden utomhus. Utredningen föreslår också att regeringen

• Sida 122
•  Original

eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om villkor för användning av elstängsel samt om undantag från förbudet mot anordningar som ger djur en elektrisk stöt och villkor för sådan användning.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län, Sveriges lantbruksuniversitet och Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget.

Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar tillstyrker att undantaget för elstängsel finns kvar, men framhåller att deras bransch använder elstängsel även inomhus och man vill därför att detta beaktas vid utformningen av undantaget.

Länsstyrelserna i Kalmar län, Hallands län och Västernorrlands län, avstyrker förslaget med hänvisning till att det föreslagna bemyndigandet medger ytterligare undantag från förbudet, jämfört med i dag. Utöver detta anser Länsstyrelsen i Hallands län vidare att bestämmelserna om användning av el bör regleras som lägst på förordningsnivå. Även Djurens Rätt anser att Jordbruksverket, i lag och förordning, ges för många möjligheter till undantag från centrala djurskyddsbestämmelser, t.ex. vad det gäller utrustning som kan ge elektriska stötar.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt nuvarande bestämmelse i 15 § andra stycket djurskyddsförordningen får utrustning eller anordning som ger djur en elektrisk stöt i avsikt att styra deras beteende inte användas. Anordningar av det slaget får inte heller finnas monterade i stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn. I bestämmelsens tredje stycke anges att förbudet inte gäller användning av elstängsel. Jordbruksverket bemyndigas, enligt 15 § fjärde stycket, att meddela föreskrifter om villkor för användning av elstängsel och undantag från förbudet i andra stycket när det gäller elektriska pådrivare och elavvisare på fodervagnar samt villkor för sådan användning.

Utredningen anser att förbudet mot anordningar som ger elektriska stötar är så grundläggande att det bör finnas i den nya lagen och föreslår därför att de nuvarande bestämmelserna om sådana anordningar i 15 § djurskyddsförordningen förs över till lagen.

I avsnitt 7.8 har regeringen föreslagit ett allmänt förbud mot inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus som medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa försämras, otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar störande på dem. I avsnitt 7.11 har regeringen också föreslagit en bestämmelse om att annan utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada. Enligt regeringens bedömning innebär dessa föreslagna bestämmelser en tillräcklig reglering av de principer som ska gälla beträffande utrustning. Det är därför inte nödvändigt att på lagnivå reglera användningen av just anordningar som kan ge elektriska stötar. Bestämmelser om sådana anordningar bör meddelas i förordning eller föreskrift med stöd av de bemyndiganden som har föreslagits i avsnitt 7.8 och 7.11. De synpunkter som remissinstanserna har lämnat i sak får beaktas vid beredningen av förordningen.

• Sida 123
•  Original

7.13. Förbud mot sexuella handlingar med djur

Regeringens förslag: Förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur ska föras över till den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om förbud mot sexuell användning av djur i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41). Regeringen föreslog att det ska vara förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Enligt förslaget skulle förbudet inte omfatta handlingar som utförs av veterinärmedicinska skäl, i samband med avel eller av liknande berättigade skäl. Förslaget antogs av riksdagen och finns i 9 a § djurskyddslagen.

Bestämmelsen om förbud mot sexuella handlingar med djur bör därför föras över till den nya lagen.

7.14. Förbud mot viss avel

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om förbud mot avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande förs över till lagen utan ändring i sak. Det förtydligas att förbudet mot lidande avser både föräldradjur och avkomma.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om förbudet mot avel som kan medföra lidande. Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden förs också över till den nya lagen. Bemyndigandet utökas till att också avse avel som kan påverka djurens normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Regeringens bedömning: Det bör inte i nuläget införas något bemyndigande att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer i fråga om defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.

Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om förbud mot att inneha eller genom avel frambringa aggressiva hundar i vissa fall bör inte föras över till lagen om tillsyn över hundar och katter.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att det i lagen införs ett krav på att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att avel ska ha sådan inriktning att den ger avkomman normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas och röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande.

Utredningen föreslår vidare ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för avel i allmänhet och undantag från förbudet mot avel som kan medföra lidande eller påverka djurens naturliga beteenden. Vidare föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel. Utredningen föreslår också att en regel om förbud mot innehav av och frambringande genom avel av aggressiva hundar i vissa fall flyttas från

• Sida 124
•  Original

djurskyddsförordningen till lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen).

Remissinstanserna: Gentekniknämnden, Länsstyrelserna i Värmlands län, Dalarnas län, Gävleborgs län och Västernorrlands län, Uppsala universitet, Göteborgs Katthjälp, Hushållningssällskapens Förbund,

Svenska Djurskyddsföreningen och Sveriges Herpetologiska Riksförening är genomgående positiva.

Sju länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurens Rätt, Djurskyddet

Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna), Svenska Kennelklubben och Sveriges Veterinärförbund är positiva till grundtanken men vill se mer eller mindre ändringar i förslaget.

Jordbruksverket påpekar att uttrycket ”naturligt kunna föda fram sin avkomma” bara omfattar själva förlossningen, medan parning och digivning är minst lika viktiga. Möjligtvis skulle ”kunna föröka sig naturligt” vara en lämpligare skrivning. Denna formulering får stöd av Djurskyddet Sverige. Utöver detta föreslår Jordbruksverket omformuleringen ”såsom att obehindrat kunna andas, använda sina sinnen och röra sig samt även i övrigt ha fysiska förutsättningar för att leva ett normalt liv”. SLU frågar sig om det ska vara tillåtet att bedriva avel som påverkar djurens naturliga beteende och efterfrågar ett förtydligande vad gäller ”normala kroppsfunktioner” och dagens produktionsdjur. Samma fråga ställer även Svenska Ägg. Länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län samt Djurskyddet Sverige anser att bestämmelsen bör vidgas så att även andra normala kroppsfunktioner omfattas. Djurens Rätt menar att uttrycket ska vidgas till ”kan bete sig naturligt”. Länsstyrelsen i Skåne län anser att ”otillbörligt” eller ”onödigt” bör läggas till framför lidande. Djurens Rätt anser att avelsarbete för att få bort beteendestörningar inte bör bedrivas. I stället bör man försöka få bort orsakerna till beteendestörningarna.

Ett antal remissinstanser anser att det är viktigt med riktlinjer och detaljerade föreskrifter för att säkerställa enhetliga bedömningar i landet liksom att det är viktigt att uttryck som ”lidande” tydligt definieras.

Av de remissinstanser som kommenterar förslaget om rapporteringsplikt för veterinärer avseende avelsdefekter ser bl.a. flera länsstyrelser,

SLU, ett antal företrädare för hästnäringen, Djurens Rätt och Svenska Kennelklubben positivt på förslaget. Två länsstyrelser, Svenska Djurskyddsföreningen, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och SLU framför synpunkter och efterfrågar förtydliganden när det gäller omfattningen och utformningen av rapporteringsplikten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer att en eventuell rapporteringsplikt kommer att kräva ett ökat utbildnings- och resursbehov hos kontrollmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Hallands län vill peka på möjligheterna att i stället för rapporteringsplikt tillvarata önskad information från veterinärerna genom en förbättrad rapportering till befintliga sjukjournalföringssystem. Även Jordbruksverket, som ser positivt på rapporteringsplikten, anser att utbyggnad av rapportering av djursjukdata skulle vara mer effektivt och ändamålsenligt och innebära en mindre administrativ börda för kliniskt verksamma veterinärer.

• Sida 125
•  Original

Länsstyrelserna i Gotlands län, Värmlands län och Örebro län påpekar att förslaget kan vara svårt att genomföra eftersom de flesta ärftliga defekter eller svåra förlossningar inte kommer till veterinärs kännedom.

Den sistnämnda menar i stället att rasföreningarnas egna avelsprogram för uppfödare torde göra mer nytta för djurskyddet. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker förslaget.

Åtta organisationer inom lantbruksnäringen, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), anser att konsekvensanalysen beträffande avelsparagrafen inte ger någon ledning i vad den kommer att få för praktisk betydelse. Detta måste tydliggöras innan beslut kan fattas.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län och Örebro län samt SLU tillstyrker att bestämmelsen om aggressiva hundar flyttas till lagen om tillsyn över hundar och katter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser

I 12 § första stycket andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden. När bemyndigandet infördes i 1988 års djurskyddslag anfördes att vissa avelsprogram utomlands kunde ifrågasättas eftersom de kunde medföra lidande för djuren. Som exempel nämndes nötkreatursraser där fostren är så stora att en normal förlossning i stor utsträckning omöjliggörs samt svin och slaktkycklingar där aveln medfört skelettförändringar med spontana benbrott som följd. Departementschefen ansåg att avel som får sådana konsekvenser för djuren att det innebär lidande för dem borde förbjudas. Inte heller avel som avser att förändra djurens naturliga beteende borde få förekomma (se prop. 1987/88:93, s. 26).

I 29 § första stycket djurskyddsförordningen anges att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om förbud mot eller villkor för avel med sådan inriktning att den kan påverka djurens naturliga beteenden. I andra stycket anges att avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden samt att Jordbruksverket meddelar närmare föreskrifter om förbudet. Jordbruksverket har också i ett antal föreskrifter meddelat djurslagsspecifika bestämmelser om avel.

Förbud mot avel som medför lidande och allmänna krav på avel i övrigt

Regeringen anser att det är angeläget att komma tillrätta med de djurskyddsproblem som är kopplade till avel. I direktiven till utredningen (dir. 2009:57) påpekade regeringen att det inom vissa områden, inte minst när det gäller avel med vissa hund- och kattraser, finns en inriktning på aveln som innebär ett stort fokus på vissa egenskaper. Detta stora fokus på vissa egenskaper kan i vissa fall leda till att djuren utsätts för en ökad risk för skada, sjukdom eller inavel. Regeringen påpekade i direktiven också att det fortfarande finns ett antal raser där djuren är utsatta för fysiska problem till följd av sin kroppsbyggnad, t.ex. för trubbiga nosar som kan leda till andningsproblem för djuren.

• Sida 126
•  Original

Även utredningen gör bedömningen att det, trots de regler som finns i dag, finns uppenbara djurskyddsproblem knutna till avel och att åtgärder måste sättas in. Utredningen anser att avelsproblematiken är komplicerad och skiljer sig åt mellan olika djurarter. När det gäller sällskapsdjur uppges avelsproblemen ofta vara relaterade till en strävan efter nya, annorlunda och mer extrema utseenden på djuren. När det gäller lantbrukets djur så är avelsproblemen ofta på ett eller annat sätt kopplade till en snabb tillväxt eller andra produktionsrelaterade faktorer.

Regeringen anser att utgångspunkten bör vara, liksom i dag, att avel som får sådana konsekvenser för djuren att det innebär lidande för dem ska vara förbjuden. Detta bör framgå redan av lagen. Regeringen anser därför, i likhet med vad utredningen föreslår, att den bestämmelse som i dag finns i 29 § andra stycket djurskyddsförordningen bör föras in i den nya lagen i stället. Det bör även, så som utredningen också föreslår, förtydligas att förbudet mot lidande avser både moderdjur och avkomma. Eftersom syftet inte är att utesluta avel som innebär lidande för handjur bör dock uttrycket föräldradjur användas i stället för moderdjur.

Utredningen föreslår också att det ska införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot avel som kan medföra lidande. I dag finns dock ingen möjlighet att föreskriva om undantag från förbudet i 29 § andra stycket djurskyddsförordningen. Utredningen motiverar inte heller vilka undantag från förbudet som skulle vara nödvändiga eller godtagbara. En generell möjlighet till undantag riskerar också att urholka förbudet. Regeringen anser därför inte att ett sådant bemyndigande bör införas.

Till skillnad från Länsstyrelsen i Skåne län anser regeringen inte heller att förbudet bör begränsas till otillbörligt eller onödigt lidande.

Utredningen föreslår att det nu gällande förbudet mot avel som innebär ett lidande kompletteras med ett krav på att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att aveln ska ha en sådan inriktning att den ger avkomman naturliga kroppsfunktioner. Som utredningen påpekar kan det finnas ett behov av att ställa ytterligare krav på avel, utöver förbudet mot lidande, som förtydligar vad som ska vara tillåtet och inte, även om kraven delvis kan komma att överlappa förbudet mot lidande. Regeringen delar utredningens syn att avel normalt ska bedrivas på ett sådant sätt att avkomman får normala kroppsfunktioner och att djur kan föda fram sin avkomma naturligt.

När det gäller sällskapsdjur anser regeringen, i likhet med utredningen, att det inte är etiskt godtagbart att aveln bedrivs på ett sådant sätt att avkomman får brister i de normala kroppsfunktionerna eller som påverkar möjligheten att föda fram avkomman naturligt enbart för att tillgodose önskemål kring djurens utseende. Regeringen menar dock, i likhet med vad t.ex. SLU och LRF påpekar, att det kan finnas anledning att överväga vilka konsekvenser de av utredningen föreslagna tillkommande kraven kan få för olika djurslag. Det kan också, framförallt när det gäller produktionsdjuren, finnas andra intressen som måste beaktas. Regeringen anser därför att det inte bör införas ytterligare generella krav i lagen på avel, utan att den närmare regleringen av krav på och förbud mot vissa former av avel liksom i dag bör ske i förordning eller myndighetsföreskrifter. I linje med detta föreslår regeringen därför att det i lagen införs

• Sida 127
•  Original

ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurens normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma. Jordbruksverket påpekar att uttrycket ”naturligt kunna föda fram sin avkomma” bara omfattar själva förlossningen, medan parning och digivning är minst lika viktiga. Regeringen instämmer i denna bedömning men anser att förmåga till parning och digivning omfattas av uttrycket ”normala kroppsfunktioner”.

Utredningen tycks mena att de krav som den föreslår om att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att avel ska ha sådan inriktning att den ger avkomman normala kroppsfunktioner också innebär ett förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden (eftersom utredningen också föreslår ett bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från ”förbudet mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden”). Regeringen anser dock att uttrycket naturligt beteende å ena sidan och uttrycken normala kroppsfunktioner och förmåga att naturligt föda fram sin avkomma å andra sidan inte helt överlappar varandra. Det i dag gällande bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka det naturliga beteendet föreslås därför föras över till den nya lagen.

Regeringen bedömer inte att det därutöver är nödvändigt att, i enlighet med utredningens förslag, införa ett generellt bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för avel. Något sådant bemyndigande finns inte i dag och utredningen motiverar inte närmare varför det skulle vara nödvändigt eller vilken typ av villkor som skulle kunna komma ifråga. Eftersom regeringen inte föreslår något förbud i lagen mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden är det inte heller nödvändigt att införa ett bemyndigande att föreskriva om undantag från ett sådant förbud. Däremot kan det finnas behov av föreskrifter, motsvarande dem som i dag får meddelas av Jordbruksverket med stöd av bemyndigandet i 12 § andra stycket andra punkten djurskyddslagen och 29 § andra stycket djurskyddsförordningen, som tydliggör innebörden av förbudet mot avel som kan medföra lidande. Det bör införas ett bemyndigande i lagen att meddela föreskrifter om förbudet mot avel som innebär lidande.

Som påpekats i avsnitt 6.2 kan lagens bestämmelser i allmänhet tillämpas bara på vissa kategorier av djur och kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande bör vara vägledande för i vilken grad olika bestämmelser i lagen är tillämpliga. Det kan därför konstateras att bestämmelsen om förbud mot avel som medför lidande eller bestämmelser om avel som har meddelats med stöd av bemyndigandet inte kan tillämpas på arter där det saknas vetenskapligt stöd för att bedöma om aveln medför lidande eller påverkan på det naturliga beteendet, normala kroppsfunktioner eller möjlighet att föda fram sin avkomma naturligt.

Rapporteringsskyldighet för veterinärer

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter och andra komplikationer orsakade av avel. Förslaget och konsekvenserna av att införa en sådan eventuell rapporteringsplikt beskrivs dock inte särskilt utförligt i utredningens betänkande.

• Sida 128
•  Original

Några remissinstanser, bl.a. Jordbruksverket och ett antal länsstyrelser, påpekar att det kan vara mer effektivt och ändamålsenligt att använda och bygga vidare på befintliga system, t.ex. djursjukdatasystemet eller rasföreningarnas egna avelsprogram, än att införa en sådan rapporteringsplikt som utredningen skissar på. Mot den bakgrunden anser regeringen inte att ett bemyndigande om rapporteringsskyldighet för veterinärer bör införas i nuläget.

Bestämmelse om innehav av och avel med aggressiva hundar

I 19 § djurskyddsförordningen anges att det är förbjudet att inneha eller genom avel frambringa hundar som har extremt stor kamplust, blir lätt retade och biter, bara med svårighet kan förmås att avbryta ett angrepp och har en benägenhet att rikta sitt kampintresse mot människor eller andra hundar. Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelse i stället ska införas i tillsynslagen och hänvisar till att djurskyddsförordningen inte bör innehålla materiella bestämmelser.

Regeringen har dock i avsnitt 5.2 bedömt att det även fortsättningsvis bör finnas materiella bestämmelser i djurskyddsförordningen. Regeringen uttalade också i förarbetena till tillsynslagen att bestämmelsen i 19 § djurskyddsförordningen till viss del motiveras av djurskyddsskäl, bl.a. genom att den syftar till att motverka att hundar används i hundslagsmål, vilket innefattar ett uppenbart lidande för de inblandade djuren. Regeringen ansåg därför att bestämmelsen borde vara kvar i djurskyddsförordningen och inte föras över till tillsynslagen (se prop. 2006/07:126, Tillsyn över hundar och katter, s. 22). Regeringen anser inte att det framkommit några skäl att nu göra en annan bedömning.

7.15. Försäljning och annan överlåtelse av djur

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur, förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna kommenterar förslaget särskilt.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande bestämmelse i 7 § djurskyddslagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur. I 20 § djurskyddsförordningen föreskrivs att den som yrkesmässigt eller i större omfattning driver handel med sällskapsdjur ska ha den utbildning eller kunskap i övrigt som

Jordbruksverket föreskriver. Vidare anges i 21 a § djurskyddsförordningen att Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

• Sida 129
•  Original

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att det även fortsättningsvis kan finnas ett behov av sådana föreskrifter och föreslår därför att det nuvarande bemyndigandet förs över till den nya lagen.

7.16. Transport av djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att djur ska transporteras i transportmedel som är lämpliga för ändamålet och som ger djuret skydd mot värme och köld och mot stötar, skavning och liknande samt att djur, i den utsträckning som det behövs, ska hållas skilda från varandra förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om att den som transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte ska skadas eller orsakas lidande förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det förtydligas att för transporter som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1/2005 gäller bestämmelserna i första och andra styckena utöver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets förordning (EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territorium eller avser sjötransporter från svenskt territorium.

Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att djur ska transporteras i transportmedel som inte skadar dem eller utsätter dem för lidande, att djur ska hållas åtskilda om de riskerar att skada varandra samt att transporter av djur inte får ske under så långa tidsperioder att djur utsätts för lidande. Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser. Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget. Kammarrätten i

Stockholm påpekar att utredningens uttalande i författningskommentaren om att bestämmelsen endast har genomgått språkliga förändringar, inte stämmer. Det har gjorts ett tillägg till bestämmelsen genom den sista meningen som anger att djur inte får transporteras under så långa tidsperioder att de utsätts för lidande. Tillägget har gjorts utan att dess innebörd närmare har förklarats. Länsstyrelsen i Skåne län vill att det skrivs in att även drivgångar och lastutrymmen omfattas och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) önskar att det ska läggas till i bestämmelsen att ”djur inte onödigtvis ska transporteras”. Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att djurtransportörens ansvar även bör omfatta att kunna vägra ta emot djur som är i sådan kondition att de inte kan lastas på transporten. Jordbruksverket anser att det i förslaget är otydligt vilket ansvar som djurtransportören har vid urvalet av de djur som ska lastas. Länsstyrelsen i Skåne län önskar att Jordbruksverket ges bemyn-

• Sida 130
•  Original

digande att föreskriva om kompetenskrav för alla led vid transport, även vid t.ex. packning.

Skälen för regeringens förslag: I 8 § första stycket djurskyddslagen anges att vid transport av djur ska transportmedlet vara lämpligt för ändamålet och ge djuret skydd mot värme och köld samt mot stötar, skavning och liknande. I den utsträckning som behövs ska djuren hållas skilda från varandra. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 8 § andra stycket meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur. Kravet på att djur ska transporteras i lämpliga transportmedel som skyddar djuren mot stötar, skavning och likande, fanns med redan i 1944 års djurskyddslag. Genom 1988 års djurskyddslag utökades kraven till att omfatta också skydd mot värme, köld och andra djur. Tilläggen gjordes mot bakgrund av att det har uppmärksammats att det förekom brister i bl.a. temperaturförhållandena, framför allt vid transport av djur till slakt (prop. 1987/88:93, s. 54).

I 22 § djurskyddsförordningen anges att den som transporterar levande djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte ska skadas eller orsakas lidande.

Bestämmelser om transport av djur finns även i rådets förordning (EG) nr 1/2005. Förordningen gäller enligt artikel 1.5 dock endast transporter av ryggradsdjur som har samband med en ekonomisk verksamhet och som inte på veterinärs inrådan företas direkt till eller från veterinärmottagning eller klinik. Av artikel 3 följer att ingen person får transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. Vidare anges i artikeln en rad ytterligare krav, bl.a. att – alla nödvändiga åtgärder ska ha vidtagits på förhand för att transport-

tiden ska begränsas till ett minimum och djurens behov ska vara tillfredsställda under befordran, – djuren ska vara i skick för planerad befordran, – transportmedlen och anordningar för i- och urlastning ska vara utfor-

made och konstruerade samt underhållas och handhas på ett sådant sätt att skador och lidande förhindras och djurens säkerhet tryggas, – personer som hanterar djuren ska vara utbildade eller ha vederbörlig

kompetens för sin uppgift och utföra sitt arbete utan att använda våld eller andra metoder som i onödan kan skrämma djuren eller tillfoga djuren skada eller lidande, – transporten till bestämmelseorten ska genomföras utan dröjsmål och

förutsättningarna för djurens välbefinnande ska kontrolleras regelbundet och upprätthållas på lämpligt sätt, – djuren ska förfoga över tillräcklig golvyta och ståhöjd i förhållande

till sin storlek och den planerade befordran, och – djuren ska få vatten, foder och vila med lämpliga intervall och i en

mängd och av en kvalitet som ska vara anpassad till djurart och storlek.

Medlemsstaterna får enligt artikel 1.3 vidta strängare nationella åtgärder som syftar till att förbättra djurens välbefinnande under transporter som endast äger rum på deras territorium eller under sjötransporter från deras territorium.

• Sida 131
•  Original

Utredningen anger att den av utredningen föreslagna bestämmelsen motsvaras av gällande bestämmelser i djurskyddslagen och djurskyddsförordningen och att texten endast har ändrats språkligt. Regeringen delar dock Kammarrätten i Stockholms bedömning att utredningens förslag innehåller även ändringar i materiellt hänseende. Utredningen gör bl.a. ett förtydligande om att transportmedlen inte får skada djuren eller utsätta dem för lidande samt ett tillägg till bestämmelsen som anger att djur inte får transporteras under så långa tidsperioder att de utsätts för lidande. Utredningen föreslår också att djur ska hållas åtskilda om de riskerar att skada varandra. I denna del är det av utredningen föreslagna kravet lägre än vad som gäller i dag. I den nu gällande bestämmelsen slås det fast att djur ska hållas skilda från varandra i den utsträckning som behövs. Som exempel på när det kan vara behövligt att hålla djur åtskilda från varandra nämndes i förarbetena till 1988 års djurskyddslag situationer där djur av olika arter eller åldrar transporteras i samma utrymme eller vid transport av djur från olika besättningar (prop. 1987/88:93, s. 54–55). Enligt regeringens uppfattning är det inte endast vid risk för skada som det kan vara olämpligt att föra samman djur. Så kan t.ex. även vara fallet om djuren därigenom orsakas stress eller om det av djurhälsoskäl finns anledning att hålla djuren åtskilda i syfte att ge lugn och ro till sjuka djur eller för att skydda friska djur från att drabbas av smitta.

Att djur ska skyddas mot onödigt lidande och i övrigt behandlas väl under transporten följer av den bestämmelse som regeringen har föreslagit i avsnitt 7.1.

Mot denna bakgrund anser regeringen att den nu gällande bestämmelsen i 8 § första stycket djurskyddslagen bör föras över till den nya djurskyddslagen. Regeringen delar utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen ska omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur djur ska hållas och skötas. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att även bestämmelsen i 22 § djurskyddsförordningen om skyldighet för den som transporterar djur att ha tillsyn över dem och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte skadas eller orsakas lidande ska föras över till djurskyddslagen utan ändring i sak.

Regeringen anser inte att det är nödvändigt att, som utredningen föreslår, införa ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras. Det nuvarande bemyndigandet i 8 § andra stycket innefattar en möjlighet att meddela sådana föreskrifter och bör föras över till den nya lagen.

För transporter av ryggradsdjur som har samband med en ekonomisk verksamhet, ska dock i första hand bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1/2005 tillämpas, om inte de svenska bestämmelserna är strängare. Detta förhållande bör tydliggöras genom att det i djurskyddslagen anges att bestämmelserna i dessa fall gäller utöver vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1/2005. I enlighet med Lagrådets synpunkter bör det dock också förtydligas i författningstexten att de svenska bestämmelserna tillämpas för transporter som sker enbart på svenskt territorium eller vid sjötransporter från svenskt territorium. Genom den föreslagna skrivningen tydliggörs också att bestämmelsen i djurskyddslagen gäller vid transport av djur som faller utanför EU-förordningens tillämp-

• Sida 132
•  Original

ningsområde. Hänvisningen till EU-förordningen är av upplysande karaktär och det finns inte heller i övrigt skäl att hänvisa till en viss lydelse av EU-förordningen. Hänvisningen bör därför vara dynamisk.

Såsom också nämndes i förarbetena till 1988 års djurskyddslag, kan även andra bestämmelser vara tillämpliga för djur under transport (prop. 1987/88:93 s. 55).

Länsstyrelsen i Skåne län vill att det ska framgå att bestämmelsen även omfattar drivgångar och lastutrymmen. Regeringen delar länsstyrelsens åsikt att hur djuren drivs och förvaras i samband med transport också är viktigt för att minska stress och annat obehag för djuren. Regeringen vill i sammanhanget understryka att även andra bestämmelser i den föreslagna djurskyddslagen kan vara tillämpliga i dessa situationer. Den allmänna bestämmelsen som har föreslagits i avsnitt 7.1 om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande ska gälla vid transport. I den mån det är behövligt att ställa ytterligare krav på dessa utrymmen kan detta göras med stöd av det bemyndigande om att meddela föreskrifter om krav på och förbud mot viss djurhållning som har föreslagits i avsnitt 7.2.

SLU önskar att det ska läggas till i bestämmelsen att ”djur inte onödigtvis ska transporteras”. Regeringen anser att tanken med tillägget är god men att det är svårt att avgränsa vilka transporter som är nödvändiga och vilka som inte kan anses vara nödvändiga. Djur transporteras av många olika skäl, t.ex. till veterinär för vård och behandling, i samband med bete, tävling eller utställning, eller för att djuret ska kunna vistas på samma ställe som sin ägare, i samband med överlåtelser eller för att avlivas eller slaktas. Att begränsa människors möjligheter att förflytta sina djur skulle innebära ett betydande ingrepp i människors rätt att förfoga över sin egendom och det föreslagna tillägget bör, bl.a. av det skälet, inte införas.

Jordbruksverket anser att det i förslaget är otydligt vilket ansvar som djurtransportören har vid urvalet av de djur som ska lastas och Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att djurtransportörens ansvar även bör omfatta att kunna vägra att ta emot djur som är i sådan kondition att de inte kan lastas på transporten.

När det gäller transporter av djur som har samband med ekonomisk verksamhet slås det fast, i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1/2005, att ingen person får transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. Av samma artikel framgår det vidare, i punkten b, att djuren ska vara i skick för planerad befordran. Enligt regeringens uppfattning har således såväl transportörer som djurhållare, enligt EU-förordningen, ett ansvar för att endast djur som är i skick för detta transporteras. Förordningen är tillämplig för de transporter som sker i samband med ekonomisk verksamhet och det är generellt den typen av verksamhet som är förenade med de största riskerna för att djur utsätts för lidande. När det gäller djurtransporter där det saknas ekonomiska incitament för transporten eller för att transporten ska genomföras på ett visst sätt, är risken att djur utsätts för lidande generellt sett lägre. Om det trots detta finns ett behov av att reglera ansvarsfördelningen mellan olika aktörer även för dessa andra transporter bör detta, enligt regeringens uppfattning, lämpligen ske i föreskrifter.

• Sida 133
•  Original

Länsstyrelsen i Skåne län önskar att Jordbruksverket ges ett bemyndigande att föreskriva om kompetenskrav för alla led vid transport, även vid t.ex. packning. Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit ett allmänt krav på att den som håller eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. I bestämmelsen föreslås också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda krav på kompetens eller utbildning för den som håller eller hanterar djur. Det föreslagna bemyndigandet innebär att regeringen ges en möjlighet att delegera en sådan föreskriftsrätt till

Jordbruksverket.

8. Tävling och offentlig förevisning

8.1. Tävling, prov och offentlig förevisning

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om förbud mot att utsätta djur för lidande vid viss träning och vid tävling, ljud- och bildinspelning, föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten, förs över till den nya lagen utan ändring i sak. Förbudet ska utvidgas till att omfatta träning för och användning av djur vid prov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter om sådan träning eller användning av djur.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska också få meddela föreskrifter om undantag från förbudet att utsätta djur för lidande vid träning inför eller användning vid prov.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte något bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot lidande vid prov. Utredningen föreslår också ett mer detaljerat bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Remissinstanserna: Djurskyddet Sverige och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) tillstyrker förslaget.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), nio hästorganisationer samt Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund önskar att uttrycken tävling och prov definieras på ett tydligt sätt. Länsstyrelsen i Skåne län vill se en definition av lidande i lagen eftersom all träning och tävling kan förorsaka någon form av lidande. Länsstyrelsen i Dalarnas län tycker att det är bra med lydelsen ”lidande” och inte ”onödigt lidande”. Svenska Kennelklubben föreslår lydelsen ”otillbörligt lidande”.

Djurens Rätt menar att djur far illa i träning och tävling och efterlyser en skärpning av efterlevnaden av att djur inte får översträngas, ett förbud mot tävlingar i sportfiske och ett förbud mot spel om pengar på djur.

Utredningens uttalande om att fasa ut användning av levande grävling vid grytanlagsprov välkomnas av Länsstyrelsen i Dalarnas län, SLU,

• Sida 134
•  Original

Sollefteå kommun, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige och Svenska Djurskyddsföreningen.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Uppsala län, Naturvårdsverket, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och nio andra organisationer inom lantbruksnäringens område samt Svenska

Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben argumenterar mot ett förbud och hänvisar bl.a. till jaktens samhällsnytta, att det av djurskyddsskäl är viktigt att jakthundar utbildas och att populationer av oönskade arter måste kunna kontrolleras.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att utredningens underlag för förslaget att förbjuda grävlingar vid grytanlagsprov inte är tillräckligt och att ytterligare forskning på området behövs.

Cirkusakademien ställer sig negativ till att Jordbruksverket bemyndigas att få utfärda föreskrifter.

Många remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Uppsala län, Kalmar län och Västra Götalands län, Djurskyddet Sverige, Sveriges Veterinärförbund, SLU, nio hästorganisationer samt Svenska Hovslagareföreningen, har synpunkter kring veterinärs närvaro vid tävling och veterinärens arbetsuppgifter.

Djurens Rätt anser att det behövs en tydligare reglering av de aktuella frågorna och välkomnar därför utredningens förslag till bemyndiganden samt vill att vissa träningsmetoder förbjuds. Organisationen anser att dagens egenkontroll av sporten inte är tillräcklig för att säkra djurskyddet.

Skälen för regeringens förslag

Förbudet mot lidande

Av 17 § djurskyddslagen följer att djur inte får tränas för eller användas vid tävling på sådant sätt att de utsätts för lidande. Detsamma gäller vid film-, videogram- eller televisionsinspelning och föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter om sådan användning av djur. Förbudet mot lidande vid bl.a. tävling och träning inför tävling infördes genom 1988 års djurskyddslag. I förarbetena till lagen betonades att bestämmelsen omfattar bl.a. hästtävlingar och det anfördes att det mot bakgrund av de ekonomiska intressen som är förenade med sådan verksamhet är viktigt att betona djurskyddet. Med föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten avsågs all förevisning i djurpark eller liknande anläggning, cirkus, varieté eller i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal. Det angavs vidare att bestämmelsen innebär ett absolut förbud mot lidande (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 60–61).

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i sak överförs till den nya lagen med det tillägget att djur inte heller får tränas för eller användas vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Med prov avses enligt utredningen verksamhet där test utförs för att se om djur har uppnått en viss nivå av förmåga.

Regeringen anser att det är av största vikt att ett gott djurskydd upprätthålls i verksamhet där djur tränas för eller deltar i tävling. Direkta eller indirekta ekonomiska intressen får inte leda till att djurskyddet sätts

• Sida 135
•  Original

på undantag genom att djur t.ex. pressas alltför hårt och deltar i eller tränas inför tävling trots att de inte är i tävlingsmässigt skick. De veterinärer som närvarar vid tävlingar har en viktig uppgift att fylla för att säkerställa att en tävling genomförs med beaktande av ett gott djurskydd.

På framförallt häst- och hundområdet finns en rad verksamheter som i många fall tydligt är rena tävlingar med djur såsom t.ex. trav, galopp, hundkapplöpning, draghundstävlingar samt hopp- och dressyrtävlingar. Vid sidan av dessa finns en rad andra tävlingsliknande aktiviteter, ofta benämnda prov, där vissa färdigheter hos djuren bedöms. Det finns exempel på prov där det kan finnas ett inte obetydligt ekonomiskt intresse för djurhållaren att lyckas väl, t.ex. vid bruksprov där ett djurs avelsvärde kan vara beroende av hur väl det lyckas på provet. Regeringen bedömer att det även vid provverksamhet finns en risk att djurhållarens intresse av att djuret deltar och uppnår ett gott resultat kan leda till att djurets välfärd äventyras.

Även när djur används vid t.ex. filminspelningar och offentliga förevisningar finns en viss risk för att ekonomiska eller andra incitament för att använda djuren i verksamheten leder till brister i djurskyddet.

Regeringen delar därför i princip utredningens bedömning att bestämmelsen om förbud mot att utsätta djur för lidande vid träning inför eller vid tävling, ljud- och bildinspelningar och offentlig förevisning med djur bör föras över till den nya lagen och utökas till att även omfatta verksamhet där djur deltar i eller tränas inför deltagande i olika typer av prov.

Med prov bör som utredningen anger förstås verksamhet där test utförs för att se om djur har uppnått en viss nivå av förmåga. Gränsen mellan vad som är att betrakta som tävling eller prov med djur är i viss mån flytande och det är enligt regeringens mening inte möjligt att tydligt definiera uttrycken tävling och prov. Det är inte heller rimligt att benämningen på en verksamhet ska avgöra om den omfattas av bestämmelserna eller inte. Det bör i stället vara innehållet i eller verksamhetens art som ska vara avgörande för om den ska anses utgöra en tävling eller ett prov i den här avsedda meningen.

Det finns dock även provverksamhet som innehåller inslag av bedömning av ett djurs färdighet som i och för sig också kan ha betydelse för t.ex. djurets avelsvärde, men där det huvudsakliga syftet med proven är att förbereda och testa djuren för uppgifter som också har ett tydligt samhällsintresse. Exempel på den senare kategorin är prov som syftar till att testa blivande tjänstehundars lämplighet.

Regeringen bedömer att i sådan provverksamhet som syftar till att förbereda eller testa djurs lämplighet för samhällsnyttiga verksamheter kan ett visst mått av lidande för djuret vara oundvikligt och acceptabelt med hänsyn till det samhällsintresse som verksamheten syftar till. Utredningens förslag innehåller inte någon sådan avgränsning mot prov med samhällsnytta. För att möjliggöra undantag för sådana verksamheter som fortsatt bedöms som betydelsefulla för att tillgodose allmänna intressen föreslås därför att det införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot lidande vid prov. Regeringen återkommer nedan till hur bemyndigandet kan användas när det gäller grytanlagsprov.

• Sida 136
•  Original

Eftersom provverksamheter med samhällsnytta på detta sätt kan undantas från förbudet mot lidande, är det olämpligt att i övrigt begränsa förbudet till otillbörligt lidande, så som föreslås av Svenska Kennelklubben.

Tävlings- och provverksamhet med djur är verksamheter som förändras över tid när nya tävlingar och tävlingsliknande prov tillkommer och andra försvinner. Olika verksamheter med tävling och prov är givetvis olika riskfyllda från djurskyddssynpunkt. De regler som behövs, t.ex. i fråga om veterinär närvaro vid tävlings- respektive provverksamhet bör utgå ifrån en bedömning av den risk som föreligger från djurskyddssynpunkt. Det är av dessa skäl lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, i likhet med vad som gäller i dag, ges rätt att meddela ytterligare föreskrifter om träning och användning av djur vid tävling, prov, ljud- och bildinspelningar och offentliga förevisningar. Regeringen bedömer att de mer detaljerade bemyndiganden som utredningen föreslår omfattas av det nu föreslagna bemyndigandet. Regeringen återkommer i avsnitt 8.3 till frågan om mer detaljerade föreskrifter när det gäller offentlig förevisning.

Grytanlagsprov

Enligt 16 a § jaktförordningen (1987:905) får hundar som är lämpade för ändamålet användas i jaktträning och prov i för ändamålet iordningsställda gryt. I det s.k. konstgrytet hålls under provet en levande grävling i en vridbar metallbehållare kallad kittel.

Utredningen ifrågasätter behovet av att använda levande grävling vid grytanlagsprov och om det bör vara tillåtet med hänvisning till att grävlingen, och ibland även hunden, utsätts för lidande. Utredningen uttalar att sådana prov bör fasas ut.

Användning av levande grävling vid grytanlagsprov är en fråga som har utretts och diskuterats under en lång tid. År 1999 bedömde Jordbruksverket, i en skrivelse till regeringen om grytanlagsprov och grytjakt (Jo1999/1418), att behovet av grytjakt inte står i proportion till lidandet för grävlingar vid grytanlagsprov. Vid remitteringen ifrågasattes dock det vetenskapliga underlaget. I en remiss till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) den 25 juni 2001 ombads myndigheten att studera grävlingars fysiologiska reaktioner och beteende vid grytanlagsprov. SVA redovisade studien till dåvarande Jordbruksdepartementet i en rapport (Jo2004:468). I rapporten bedömde SVA att verksamheten inte är förenlig med djurskyddslagen och föreslog ett antal förbättringsåtgärder. Vid remitteringen av rapporten redovisade Svenska kennelklubben att de vidtagit en rad åtgärder med anledning av SVA:s rapport.

Regeringen anser i likhet med utredningen att användning av levande grävling vid grytanlagsprov kan ifrågasättas med hänsyn till det lidande som provet innebär för grävlingen och eventuellt också för hunden. Proven bedöms därför också stå i strid med det förbud mot lidande vid prov som regeringen nu föreslår ska införas. Det prov som hunden genomgår för att bedöma dess lämplighet för grytjakt innebär att hundens förmåga, färdigheter och prestationer mäts och bedöms och utkomsten av provet kan även ha en viss påverkan på t.ex. hundens avelsvärde. Samtidigt kan dock grytjakt även vara av ett visst samhälleligt intresse. Grytjaktens betydelse för eftersök av trafikskadat vilt och vid viss sjukdomsbekämp-

• Sida 137
•  Original

ning har framhållits av bl.a. Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten), Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben. Gällande frågan om grytanlagsprovens och grytjaktens betydelse för bekämpning av smittsamma djursjukdomar ställde Jordbruksdepartementet i december 2005 kompletterande frågor till Jordbruksverket och SVA. Myndigheterna redovisade sina bedömningar i februari 2006. Av redovisningarna framgår att grytjaktens betydelse för bekämpande av djursjukdomar som rabies, rävskabb, tuberkulos och för att förhindra spridning av rävens dvärgbandmask är obefintlig eller liten. Enligt uppgifter från 2006 från Trafiksäkerhet och Eftersök i Samverkan (SES) förekommer inte något eftersök av räv eller grävling. Däremot används grytjakt numera, enligt uppgifter från Naturvårdsverket, i samband med bekämpning av den i svensk fauna invasiva arten mårdhund.

Med hänsyn till att SVA:s rapport är över tio är gammal och mot bakgrund av att utredningen inte har presenterat något nytt underlag i frågan anser regeringen att det behöver utredas i vilken utsträckning det fortfarande finns intressen som motiverar att grytanlagsprov med levande grävling får ske. Regeringen avser därför att åter utreda för- och nackdelar med sådana prov, om det finns alternativa metoder till att använda levande grävlingar i proven samt konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot sådana prov. Till dess att frågan har utretts och regeringen har återkommit med ett eventuellt nytt ställningstagande bör det dock vara tillåtet att utföra grytanlagsprov med levande grävling. Regeringen avser därför att tillsvidare undanta grytanlagsprov från förbudet mot lidande vid prov med stöd av det ovan föreslagna bemyndigandet.

8.2. Förbud mot dopning

Regeringens förslag: Ett djur som tränas för eller deltar i tävling eller prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbudet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det ska vara förbjudet att utsätta djur för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Utredningen föreslår också ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om dopning och andra otillbörliga åtgärder.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland ett antal hästorganisationer och Länsstyrelsen i Hallands län, efterlyser skräpningar till förmån för djurskyddet.

Djurskyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) och Svenska Kennelklubben tillstyrker förslaget.

Svenska Kennelklubben framhåller vikten av att tillämpningen sker i samarbete med branschen. Nio hästorganisationer föreslår att man ändrar texten ”andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsför-

• Sida 138
•  Original

måga eller temperament” till ”kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament” eftersom det aldrig går att bevisa en påverkan retroaktivt. Det är mycket viktigt att det är straffbart att tävla med hästar som skulle kunna vara påverkade av främmande substanser eller andra otillbörliga åtgärder. Statens veterinärmedicinska anstalt anser att kontrollen av dopningsförbudet bör förbättras och att kontrollen bör kodifieras genom lag eller föreskrift. Djurens Rätt anser att även viss utrustning ska klassas som dopning och att användandet av sådan utrustning ska klassas som otillbörliga åtgärder.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) undrar om förbudet enbart gäller vid träning inför tävling och vid tävling och inte för annan träning. Vidare påtalar SLU att det är oklart om uppvisningar och shower med häst omfattas.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att förslaget inte ger möjlighet att använda djurskyddslagen i förebyggande syfte i önskvärd omfattning i fråga om dopning och bedömer att en ytterligare regelöversyn är nödvändig.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I 18 § djurskyddslagen anges att ett djur som

tränas för eller deltar i täv-

ling på tävlingsbana inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Det anges vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som är otillåtna. Bestämmelsen infördes 1988 i den nu gällande djurskyddslagen.

Med dopning avses flera olika situationer när djur har tillförts ett ämne, t.ex. ett läkemedel, med vissa effekter. Tillförsel av ett ämne som kan höja djurets prestationsförmåga omfattas självfallet av begreppet men även att tillföra djur ämnen som lugnar ett stressat djur. Medicinering som återställer den normala prestationsförmågan, t.ex. genom tillförsel av smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel eller lokalbedövningsmedel, är sannolikt den vanligaste typen av dopning. Utöver detta förekommer det även att djur oavsiktligt, t.ex. genom fodret, får i sig ämnen som inte är tillåtna.

Av förarbetena till den nuvarande lagen framgår att med dopning avsågs tillförsel av ämnen som normalt inte förekommer i djurens foder eller tillförsel i onormala mängder av i djurets foder naturligt förekommande ämnen. Tillförseln behöver emellertid inte ske genom fodret utan kan även ske på annat sätt. Vidare avsågs med begreppet vidtagande av åtgärder som kan antas ha allmän- eller lokalverkande effekt. Det angavs också i förarbetena att det som skiljer dopning från andra åtgärder är att dopning är vissa åtgärder som vidtas före en viss tävling och som kan påverka djuret i den tävlingen. Detta gäller även om t.ex. en tillförsel av läkemedel sker på veterinärmedicinska grunder. Ett djur vars prestationsförmåga eller temperament är påverkat får således inte tävla (prop. 1987/88:93, s. 61–62).

Förbudet i djurskyddslagen omfattar utöver dopning även andra otillbörliga åtgärder som påverkar ett djurs prestationsförmåga eller temperament genom att exempelvis häva eller minska smärta, påverka allmän-

• Sida 139
•  Original

tillståndet eller påverka en sjukdomsprocess. Exempel på sådana åtgärder är nervsnitt, akupunktur och ultraljudsbehandling. Genom en smärtlindrande effekt sätts den skyddsmekanism som smärtförnimmelsen utgör ur funktion. Under tävlingen kan då skadade och sjuka kroppsdelar överansträngas eller överbelastas (prop. 1987/88:93, s. 32). Kravet på otillbörlighet innebär dock bl.a. att åtgärder som är veterinärmedicinskt befogade är tillåtna under träning. Det kan då i och för sig röra sig om samma åtgärder som är att anse som dopning om de vidtas med sikte på en viss tävling (prop. 1987/88:93, s. 62).

Det angavs emellertid också att det inte var möjligt att i lagtexten genom uppräkning eller på annat sätt ange exakt vad som omfattas av förbudet. Samtidigt framhölls att det är önskvärt, framförallt av rättssäkerhetsskäl, att det inte råder någon tvekan om vilka åtgärder som omfattas av förbudet. En närmare precisering av de otillåtna åtgärderna föreslogs därför göras i verkställighetsföreskrifter (prop. 1987/88:93, s. 62).

Av 38 § djurskyddsförordningen följer att åtgärder som omfattas av bestämmelserna om dopning m.m. i 18 § djurskyddslagen anges i föreskrifter av Jordbruksverket. I Jordbruksverkets föreskrifter anges i nuläget bl.a. att häst eller hund som har tillförts vissa läkemedel, vissa andra substanser eller ämnen eller som har behandlats med vissa andra metoder som kan påverka prestationsförmåga eller temperament inte får delta i tävling eller tränas för att delta i tävling på tävlingsbana inom de karenstider som framgår av en bilaga till föreskrifterna, se 7 kap. 1 § i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:45) om träning och tävling med djur. Bestämmelser om karenstider finns också i branschens egna regelverk.

I en dom meddelad av Helsingborgs tingsrätt den 7 maj 2012 (Mål B 5007–11) prövades frågan om en person, som påstods ha behandlat sina hästar med läkemedel för vilka det finns karenstider i gällande föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet i 18 § djurskyddslagen, genom att träna och tävla med hästar innan karenstiden hade gått ut hade gjort sig skyldig till brott mot djurskyddslagen genom att bryta mot dopningsförbudet i 18 §. Nämnas bör att det vid de aktuella tränings- och tävlingstillfällena inte togs några blod- eller urinprov.

I domen redogjorde tingsrätten för sin tolkning av djurskyddslagens straffbestämmelse om dopning och angav bl.a. att närmare detaljföreskrifter till 18 § djurskyddslagen, efter delegation, finns i djurskyddsförordningen och på föreskriftsnivå. Tingsrätten konstaterade att eftersom det rör sig om en straffbestämmelse får inte det straffbara området utvidgas utöver vad som följer av själva lagbestämmelsen. Tingsrätten ansåg att en avgörande fråga för avgränsningen av det straffbara området var om rekvisitet ”påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament” innebär att det vid ett tävlingstillfälle ska kunna bevisas att djurets prestationsförmåga eller temperament rent faktiskt har varit påverkat genom att det i sin tur bevisas att läkemedel eller läkemedelssubstanser fanns kvar i djurens kropp vid detta tillfälle eller om det för straffrättsligt ansvar skulle vara tillräckligt att sådana läkemedel eller läkemedelssubstanser tillförts djuret i strid med de i föreskriften angivna karenstiderna, varvid preparaten kan ha påverkat prestationsförmåga eller temperament. Tingsrätten betonade att de föreskrivna karenstiderna inte framgår av lag och därför inte får utvidga det straffbara området. Tingsrätten bedömde

• Sida 140
•  Original

vidare att förarbetena inte kan sägas vara särskilt entydiga om vad som krävs i förhållande till rekvisitet gällande prestationsförmåga och temperament. Tingsrätten fann att straffbestämmelsen ska tolkas strikt utifrån sin ordalydelse, vilket innebär att för straffrättsligt ansvar krävs att djurets prestationsförmåga eller temperament ska vara påverkat vid själva tävlingstillfället till följd av tillförsel eller behandling i strid med gällande karenstider. En överträdelse av karenstiderna i sig kan, enligt tingsrättens bedömning, inte vara tillräckligt för att brott mot djurskyddslagen ska föreligga. Vidare krävs det, enligt tingsrätten, att det kan bevisas att behandlingen alltjämt påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament, t.ex. genom att preparaten finns kvar i djurets kropp.

Ett utökat förbud mot dopning föreslås

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 18 § djurskyddslagen i sak förs över till den nya lagen med det tillägget att även djur som tränas för eller deltar i prov bör omfattas av förbudet.

Regeringen bedömer att det är av stor vikt att djurskyddet för djur som tränas för tävling eller prov säkerställs. Det finns, som har anförts i avsnitt 8.1, särskilt när det finns ekonomiska intressen i en verksamhet, en ökad risk att djur används på ett sätt som inte är acceptabelt från djurskyddssynpunkt. Djuren kan t.ex. pressas alltför hårt eller tränas för eller delta i tävlingar eller i prov trots att de har en skada eller sjukdom som kräver behandling eller tid för återhämtning.

Enligt regeringens bedömning ska enbart friska djur i tävlingsmässigt skick delta i tävlingar eller provverksamhet och träning inför dessa. Såväl hästsport- som hundorganisationer har i sina reglementen regler för att bekämpa dopning. Förutom att säkerställa ett gott djurskydd syftar reglerna till att förhindra att djur tillförs ämnen eller ges behandlingar som ger dem en otillåten fördel i förhållande till sina konkurrenter.

Regeringen bedömer, i likhet med vissa av remissinstanserna, att det bör tydliggöras i lagen att även dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament ska vara förbjudna. Detta är också i linje med vad som har angetts i tidigare förarbeten om det nuvarande förbudets tillämpningsområde. Om tillförseln av ett visst ämne eller användandet av en viss åtgärd kan påverka djuret bör bedömas utifrån den kunskap som finns om ämnets eller åtgärdens inverkan på ett djurs fysiska och psykiska egenskaper och om hur snabbt ämnet bryts ner och utsöndras ur kroppen eller åtgärdens inverkan upphör. Det bör säkerställas att djur som har tillförts ämnen eller utsatts för åtgärder som kan påverka djurs prestationsförmåga eller temperament inte ska tillåtas att delta i tävling innan en sådan karenstid har gått ut. Att det vid tävlingstillfället, genom t.ex. blod- eller urinprov, fastställs att djuret fortfarande har ett otillåtet ämne i kroppen behöver, enligt regeringens mening, inte vara ett absolut krav för att förbudet mot dopning ska anses ha överträtts. För att dopningsförbudet ska anses ha överträtts bör det vara tillräckligt att det kan visas att ett ämne har tillförts en viss tid innan tävlingen och att perioden mellan det att ämnet tillfördes och tävlingen är kortare än vad som normalt krävs för att ämnet ska ha brutits ned och inte längre kan påverka djuret. För andra åtgärder bör en sådan tid ha gått sedan åtgärden vidtogs att åtgärden erfarenhetsmässigt inte längre kan

• Sida 141
•  Original

inverka på djurets prestationsförmåga eller temperament. I syfte att tydliggöra detta föreslår regeringen att lydelsen i bestämmelsen bör ändras så att ett djur som tränas för eller deltar i tävling, inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om dopning eller andra otillbörliga åtgärder även ska gälla vid prov. Regeringen har i föregående avsnitt redogjort för vilken typ av provverksamhet som bör omfattas av bestämmelsen om förbud mot lidande vid tävling och träning inför tävling och vilken provverksamhet som inte ska omfattas av bestämmelsen. Regeringen bedömer att sådan provverksamhet som omfattas av bestämmelsen om förbud mot att utsätta djur för lidande vid träning inför tävling och tävling, även ska omfattas av bestämmelsen som reglerar dopning och andra otillbörliga åtgärder. Det är som tidigare har anförts inte möjligt att dra en skarp gräns mellan verksamheter som kan definieras som tävling respektive prov. Från djurskyddssynpunkt är det givetvis oväsentligt vad en verksamhet kallas. Innebär en verksamhet att djur bedöms, poängsätts eller rangordnas utifrån sin förmåga och prestationer bör den, enligt regeringens bedömning, också omfattas av den nya lagens bestämmelser om förbud mot dopning eller andra otillbörliga åtgärder. Förslaget innebär att förbudet mot att utsätta djur för dopning och andra otillbörliga åtgärder utvidgas till att gälla även träning inför och deltagande i prov.

Utredningens förslag innebär även att det inte längre ska framgå av bestämmelsen att det som omfattas av förbudet mot dopning eller andra otillbörliga åtgärder är verksamhet som bedrivs på en tävlingsbana. Den nuvarande begränsningen till tävlingsbana får enligt förarbetena till följd att tävlingar som inte är prestationsinriktade, t.ex. utställningstävlingar undantas från förbudet mot dopning (prop. 1987/88:93, s. 62). Regeringen anser dock inte att den nuvarande begränsningen till tävlingsbanor är ändamålsenlig. Tävlings- och provverksamhet som innebär att djurs prestation bedöms eller att djur rangordnas efter prestation försiggår i många olika miljöer och inte med nödvändighet på iordninggjord tävlingsbana. Regeringen anser av den anledningen – i likhet med utredningen – att den nya bestämmelsen inte bör begränsas enbart till sådan verksamhet som äger rum på en tävlingsbana.

SLU undrar om förbudet enbart gäller vid träning inför tävling och vid tävling och inte vid annan träning. Det framgår av förarbetsuttalandena, som har återgetts ovan, att nuvarande förbud inte gäller vid träning som inte syftar till att förbereda djuret för tävling. Vare sig utredningens eller regeringens förslag innebär någon ändring i den delen. Det finns inte samma risk att djuret pressas för att nå resultat vid denna typ träning som vid träning som sker i syfte att förbereda djuret för tävling eller prov. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något behov av att inkludera all träning av djur i förbudet mot dopning.

Vidare påtalar SLU att det är oklart om uppvisningar och shower med häst omfattas. Regeringen konstaterar att varken det nuvarande eller det föreslagna förbudet mot dopning och andra otillbörliga åtgärder gäller offentlig förevisning av djur i sig (till skillnad från förbudet mot lidande som har behandlats i avsnitt 8.1). Uppvisningar av djur som inte innefattar bedömning, poängsättning eller rangordning av djur utifrån deras

• Sida 142
•  Original

förmåga och prestationer faller därför utanför dopningsförbudets tillämpningsområde. Det har inte framkommit att det skulle finnas ett behov av att utöka förbudet till sådan verksamhet. Om djuret tillförs läkemedel eller andra åtgärder vidtas för att ett djur som är sjukt eller skadat ska kunna delta i en föreställning kan detta däremot strida mot förbudet mot att utsätta djur för lidande vid träning inför eller vid offentlig förevisning (jfr avsnitt 8.1) eller mot förbudet mot att överanstränga djur som har föreslagits i avsnitt 7.11.

Regeringen bedömer att det även fortsättningsvis är lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i mer detaljerade föreskrifter klargör vad som omfattas av förbudet mot dopning. Detta kan exempelvis ske genom att karenstider föreskrivs för tillförsel av vissa ämnen eller användning av vissa åtgärder, men föreskrifterna kan också utformas på annat sätt om det bedöms mer lämpligt. Det bör därför införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbudet mot dopning. Regeringen ser därutöver inget behov av ett mer allmänt formulerat bemyndigande att meddela föreskrifter om dopning och andra otillbörliga åtgärder i enlighet med utredningens förslag.

8.3. Ytterligare bestämmelser om offentlig förevisning av djur

Regeringens bedömning: Mer detaljerade bestämmelser om hållande och förevisning av djur i menagerier eller vid cirkus, varieté eller liknande företag bör även i fortsättningen meddelas i förordning eller i föreskrifter.

Regeringen avser att i djurskyddsförordningen införa ett förbud mot att flytta runt och förevisa elefanter och sjölejon offentligt på cirkus eller på annat sätt.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att regleringen ska ske på lagnivå. I sak innebär förslaget att delar av de nuvarande bestämmelserna i djurskyddsförordningen om villkor för eller förbud mot offentlig förevisning av djur i menagerier och vid cirkus, varieté eller liknande företag förs över till den nya lagen. Utredningen föreslår därutöver att elefanter och sjölejon läggs till uppräkningen av de djur som inte får föras omkring och i samband med det visas offentligt. Utredningen föreslår också ett särskilt bemyndigande om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län och Dalarnas län, Stockholms universitet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige,

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Svenska Djurskyddsföreningen och Sveriges Veterinärförbund, stödjer förslaget om vilka arter som inte får visas på cirkus.

• Sida 143
•  Original

Uppsala universitet, SLU och Djurens Rätt anser att det borde finnas en så kallad positivlista över vilka djur som får förevisas på cirkus och några remissinstanser, bl.a. Sveriges Veterinärförbund, Djurskyddet Sverige och Djurens Rätt, anser att djur överhuvudtaget inte bör få förevisas på cirkus.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att preciseringar av vilka djurslag som får respektive inte får visas bör ligga på föreskriftsnivå och inte i lagen, medan Cirkusakademien anser att regeringen inte kan delegera beslut om ett så ingripande förbud.

Kommerskollegium och Cirkusakademien m.fl. påpekar att förbud utgör krav i tjänstedirektivets mening och därmed kan ifrågasättas.

Cirkusakademien påpekar vidare att elefanter snart ändå inte kommer att finnas på cirkus i Europa eftersom det inte sker någon nyrekrytering.

Skälen för regeringens bedömning: I 35 § första stycket djurskyddsförordningen föreskrivs att djur inte får föras omkring och förevisas offentligt i menagerier. I andra stycket nämnda bestämmelse anges att apor, rovdjur med undantag för tamhundar och tamkatter, säldjur med undantag för sjölejon, noshörningar, flodhästar, hjortdjur med undantag för renar, giraffer, kängurur, rovfåglar, strutsfåglar och krokodildjur inte heller på annat sätt får föras omkring och i samband därmed förevisas offentligt. I tredje stycket i bestämmelsen anges att vid cirkus, varieté eller liknande företag får djur som avses i andra stycket inte visas offentligt vare sig vid föreställning eller i något annat sammanhang.

Bestämmelsen har meddelats med stöd av bemyndigandet i 17 § andra stycket djurskyddslagen (se avsnitt 8.1).

Utredningens förslag innebär att den nuvarande bestämmelsen i 35 § djurskyddsförordningen överförs till den nya lagen och att det därutöver blir förbjudet att förevisa elefanter och sjölejon på cirkus eller på annat sätt föra omkring eller förevisa sådana djur. I utredningen konstateras att en cirkus har mycket begränsade möjligheter att hålla djuren på de ytor och under de förutsättningar som många djurarter behöver för att må fysiskt och psykiskt bra. Utredningen bedömer att cirkusar och andra liknande offentliga förevisningar där djur flyttas från ort till ort saknar praktiska förutsättningar för att hålla elefanter och sjölejon på ett sätt som tillåter att de kan bete sig naturligt.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att sjölejon och elefanter inte bör få förevisas på cirkus eller på andra liknande offentliga förevisningar där djur flyttas från ort till ort och avser därför att införa ett sådant förbud i djurskyddsförordningen. Regeringen gör dock, med hänsyn till bestämmelsernas detaljeringsgrad och vad som anförts i avsnitt 5.2, bedömningen att den närmare regleringen av offentlig förevisning av djur även i fortsättningen bör ske i förordning och i föreskrifter (med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 8.1).

Ett förbud mot sjölejon och elefanter på cirkus kan anses utgöra ett nytt krav på tjänsteverksamhet som ska anmälas till kommissionen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

• Sida 144
•  Original

9. Vård av djur och operativa ingrepp

9.1. Vård av skadade och sjuka djur

Regeringens förslag: Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas. Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas. Vid behov ska vården ges av en veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Den av utredningen föreslagna lagtexten anger inte att det i vissa fall ska finnas en skyldighet att avliva djur. Utredningen föreslår att enbart veterinär vid behov ska ge sjuka eller skadade djur vård.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Jordbruksverket och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) påpekar att det finns fler behörighetsreglerade yrken än veterinärer och att det bör anges att även dessa kan ge vård.

Länsstyrelserna i Örebro län och Västerbottens län stöder utredningens uttalande om att reglerna för djurhälsopersonal bör ses över, bl.a. för att se över vilka diagnoser olika yrkesgrupper ska kunna ställa. Karolinska Institutet ser ett behov av att se över bestämmelserna om djurhälsopersonal och vad dessa innebär inom försöksdjursområdet.

Jordbruksverket påminner om att behörighetsreglering av ett yrke innebär att man enbart får fullgöra arbetsuppgifter som man har kompetens för och att alla som tillhör djurhälsopersonalen därför kan ställa diagnoser inom sina respektive yrkesroller. Detta förs även fram av Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund och Svenska Hovslagareföreningen.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att djurägarens ansvar för att söka vård hos professionell och legitimerad personal ska tydliggöras och att det bör tydliggöras i bestämmelsen att beteendestörningar inte enbart ska förebyggas utan även hanteras då de uppkommer. Sveriges Veterinärförbund anser att det bör tydliggöras att personer med viss utbildning kan få behandla vissa sjukdomar inom ramen för villkorad läkemedelsanvändning och vid viltrehabilitering.

Tropikföreningen Amazonas ifrågasätter hur kravet på avlivning är tänkt att tillämpas när det gäller mindre åkommor som är obotliga.

Skälen för regeringens förslag: En grundläggande bestämmelse i djurskyddslagen är kravet i 2 § på att djur ska skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I nuvarande djurskyddslag föreskrivs vidare i 9 § att om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska djuret snarast ges nödvändig vård, vid behov av veterinär, eller andra åtgärder vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas omedelbart. I förarbetena till sistnämnda bestämmelse angavs bl.a. att det fanns ett behov av att djurhållarens ansvar för djurens välfärd klarare skulle framgå och att detta kunde tyd-

• Sida 145
•  Original

liggöras genom ett krav på att nödvändig vård vid behov ska ges av en tillkallad veterinär. Det konstaterades också att begreppet ”sjukt” kan vara otydligt och det föreslogs mot den bakgrunden att det ska ställas krav på att en djurhållare vidtar åtgärder redan när djuret genom ett avvikande beteende visar tecken på ohälsa. Ändringen bedömdes bidra till att djur fortare kommer under adekvat behandling. Det konstaterades också att det vid tecken på ohälsa i vissa fall kan vara motiverat att vidta åtgärder som inte faller under det som traditionellt betraktas som vård, exempelvis ändra foder eller flytta djur till en mer lämplig miljö. Det tydliggjordes därför att bestämmelsen omfattade även sådana andra åtgärder (prop. 2002/03:149, Ändringar i djurskyddslagen [1988:534], s. 12).

Regeringen anser i likhet med utredningen att bestämmelsen om skyldighet att ge djur vård i huvudsak bör föras över till den nya lagen.

SLU har föreslagit att det bör tydliggöras i bestämmelsen att beteendestörningar i form av s.k. stereotypier inte endast ska förebyggas utan även hanteras om de uppkommer. Regeringen bedömer dock att det föreslagna kravet på att ge vård eller vidta andra åtgärder när ett djur uppvisar tecken på ohälsa omfattar även situationer där djur uppvisar beteendestörningar, varför något förtydligande om detta inte är nödvändigt. Se även avsnitt 7.2 där regeringen har föreslagit att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs.

När det gäller frågan om ett djur vid svår sjukdom eller skada i stället för att ges vård måste avlivas underströks i förarbetena till nuvarande lag att bestämmelsen inte innebär något krav på att i vissa situationer avliva djur (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 55). Utredningen föreslår att det i en ny bestämmelse ska framgå att djur som är skadade eller sjuka ska ges nödvändig vård eller avlivas. Utredningen gör bedömningen att i de fall där skadan eller sjukdomen inte går att bota eller lidandet kan lindras så ska djuret avlivas. Regeringen delar utredningens bedömning att det är oförenligt med ett gott djurskydd att hålla ett djur vid liv om det är utsatt för allvarligt lidande som inte går att lindra. Sjukdomen eller skadan kan vara så svår att det utan tvekan är så att djuret måste avlivas omedelbart. Det kan även vara så att det först när behandling har inletts står klart att djuret fortsatt är utsatt för ett stort lidande och att det inte finns några utsikter att behandla sjukdomen eller skadan eller lindra djurets lidande. I en sådan situation ska djuret avlivas. Detta bör tydliggöras i bestämmelsen om skyldighet att ge djur vård eller vidta andra åtgärder vid sjukdom och skada.

Tropikföreningen Amazonas ifrågasätter hur kravet på avlivning är tänkt att tillämpas när det gäller mindre åkommor som är obotliga. Regeringen vill framhålla att denna del av bestämmelsen tar sikte på att skydda djur från allvarligt lidande på grund av sjukdom eller skada.

Djurhållare ska självfallet inte vara skyldiga att avliva djur på grund av mindre åkommor som endast medför ett begränsat lidande för djuret. Den slutliga bedömningen av vilket lidande som en sjukdom eller en skada eller själva behandlingen innebär för djuret och när det handlar om ett allvarligt lidande som inte kan lindras måste bli en fråga för djurhållaren att i dialog med veterinär eller annan djurhälsopersonal ta ställning till. I sammanhanget kan också klargöras att den föreslagna bestämmelsen inte innebär någon förändring av möjligheten för djurhållare att besluta om

• Sida 146
•  Original

att avliva djur av andra skäl än allvarligt lidande i samband med sjukdom eller skada.

Genom lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, som trädde i kraft den 1 januari 2010, infördes uttrycket djurhälsopersonal. Med djurhälsopersonal avses enligt 1 kap. 4 § nämnda lag personer som är verksamma inom djurens hälso- och sjukvård och som har legitimation eller annan behörighet enligt lagen. För närvarande är, vid sidan av veterinär, även djursjukskötare ett legitimationsyrke. För hovslagare och för personer med viss legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) infördes behörighetsreglering genom ett godkännandeförfarande. I dagsläget finns därmed fler yrken än veterinär som är behörighetsreglerade för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Jordbruksverket har i sitt remissvar anfört att behörighetsreglering av ett yrke innebär att yrkesutövaren enbart får fullgöra arbetsuppgifter som denne har kompetens för. Detta innebär att veterinärer ska ställa veterinärmedicinska diagnoser men att övrig djurhälsopersonal kan ställa diagnos inom sina respektive yrkesroller. Detta kan, enligt Jordbruksverket, exempelvis innebära att en hovslagare kan ställa diagnosen hovböld och en godkänd legitimerad tandläkare diagnosen tandfraktur. Regeringen delar

Jordbruksverkets bedömning och föreslår att det av bestämmelsen ska framgå att vård, vid behov, ska ges av veterinär eller annan djurhälsopersonal.

Utredningen föreslår att regelverket för djurhälsopersonal ska ses över så att det klargörs att en första diagnos ska ställas av veterinär innan övrig djurhälsopersonal inleder terapi inom sina respektive kompetensområden. Regeringen aviserade redan när lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård föreslogs att det i framtiden kommer att finnas skäl att se över lagstiftningen utifrån olika aspekter (prop. 2008/09:94, Verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, s. 70, 73, 74, 89 och 125). Till och med utgången av 2014 fick dock Jordbruksverket meddela föreskrifter om vilka yrkeskvalifikationer som ska anses vara likvärdiga med sådan examen som enligt 3 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård krävs för att erhålla legitimation som djursjukskötare. Regeringen bedömer att en översyn av lagstiftningen är meningsfull först när lagstiftningen har varit i kraft under en tillräcklig tid för att även mer långsiktiga effekter av lagstiftningen ska kunna utvärderas och bedömas.

9.2. Operativa ingrepp på och injektioner till djur

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att operativa ingrepp på eller injektioner till djur är förbjudna i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl, med undantag för ingrepp som görs eller injektioner som ges i en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd, förs över till den nya lagen.

Detsamma gäller bestämmelsen om att en veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas om sådana åtgärder eller viss annan behandling av djur behöver vidtas, med vissa angivna undantag

• Sida 147
•  Original

när det gäller brådskande åtgärder och i verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även fortsättningsvis meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, samt om undantag från kravet på veterinärmedicinska skäl för sådana åtgärder och från kravet på att anlita veterinär eller djurhälsopersonal vid vissa åtgärder.

Det läggs till att operativa ingrepp ska göras under bedövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning.

Regeringens bedömning: Förslaget om att ”injektioner” ska ersättas med ”penetration av hud och slemhinna” bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det utöver förbudet att göra operativa ingrepp även ska vara förbjudet att penetrera hud och slemhinna i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl och att en sådan åtgärd endast ska få utföras av veterinär eller annan djurhälsopersonal.

Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd ska vara undantagna från kravet på veterinärmedicinska skäl. Utredningen föreslår också en något annorlunda formulering av bemyndigandena.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Statens veterinärmedicinska anstalt, nio hästorganisationer, Föreningen Sveriges Offentliga

Tropikanläggningar, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, Svenska Kennelklubben samt Tropikföreningen Amazonas, påpekar att det även i framtiden måste vara tillåtet att göra ingrepp som inte är motiverade av veterinärmedicinska skäl, t.ex. avhorning och märkning. Många remissinstanser påpekar även att operativa ingrepp och injektioner även i framtiden kommer att behöva göras och ges av andra än veterinär och annan djurhälsopersonal.

ArcanumSkolan ifrågasätter att akupunktur ska likställas med operativa ingrepp. Svenska Equiterapeutförbundet påpekar att akupunktur inte görs under bedövning och att det inte finns lagstiftning för akupunktur inom humanmedicinen.

Svensk Djursjukvård poängterar att det är viktigt för djursjukvården att personer, med föreskriven utbildning, som inte tillhör djurhälsopersonalen, får utföra behandling som innebär penetration av huden. Länsstyrelsen i Gotlands län efterfrågar ett förtydligande i föreskrift av vad som ska gälla för olika yrkeskategorier inom djurens hälso- och sjukvård.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att även användning av andra tekniker som inte innebär penetration av slemhinna behöver regleras. Näringslivets Regelnämnd anser att konsekvenserna av att ge en yrkeskategori monopol på en viss tjänst ska belysas tydligare.

Karolinska Institutet, Lunds och Göteborgs universitet, Vetenskapsrådet och Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att försöksdjurspersonal med föreskriven utbildning även ska få administrera läkemedel och utföra behandlingar som inte har beslutats av en djurförsöksetisk nämnd.

• Sida 148
•  Original

Jordbruksverket anser att uttrycket ”veterinär eller djurhälsopersonal” bör användas för att det ska vara möjligt att vända sig till en veterinär som inte bedriver djursjukvård yrkesmässigt. Verket menar att även behandling med receptbelagda läkemedel bör förbehållas veterinär eller annan djurhälsopersonal.

ArcanumSkolan, Svenska Akupunkturförbundet och Svenska Equiterapeutförbundet ifrågasätter förslaget eftersom det innebär att den som inte tillhör djurhälsopersonalen fortsättningsvis inte kan utföra akupunktur på djur. Organisationerna anser att utredningen inte har presenterat ett underlag som visar på behovet av den föreslagna begränsningen. Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) anser att behandling med akupunktur ska vara förbjuden för andra än djurhälsopersonal.

Göteborgs Katthjälp anser att det bör finnas en generell möjlighet att söka dispens för ingrepp som inte specifikt nämns i Jordbruksverkets föreskrifter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser

Ett förbud mot att göra operativa ingrepp på djur som inte är befogade av veterinärmedicinska skäl infördes 1988 i 10 § första stycket djurskyddslagen. I förarbetena anfördes bl.a. att det är av stor vikt att det av lagtexten klart framgår att det är förbjudet att företa operativa ingrepp på djur, om inte ingreppet är befogat av veterinärmedicinska skäl (prop. 1987/88:93, s. 26). Det angavs också att även mindre ingrepp som kan göras tämligen enkelt är att anse som operativa ingrepp. Exempel på sådana ingrepp är kupering och näbbtrimning (prop. 1987/88:93, s. 56). Bestämmelsen har ändrats vid flera tillfällen, t.ex. kompletterades bestämmelsen 2003 med ett förbud mot att ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. I förarbetena angavs att det förekommer att djur ges injektioner under vissa s.k. alternativmedicinska behandlingar som är tveksamma från djurskyddssynpunkt. För att förhindra att djur utsätts för onödigt lidande bedömde regeringen att injektioner borde regleras på samma sätt som operativa ingrepp (prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen m.m., s. 17).

I 10 § andra stycket anges att första stycket inte gäller ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har enligt 10 § tredje stycket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på eller injektioner till djur och att föreskriva om undantag från kravet på veterinärmedicinska skäl vid operativa ingrepp och injektioner om det finns särskilda skäl.

I 11 § första stycket djurskyddslagen anges vidare att en veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas om någon av följande åtgärder behöver vidtas:

1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjuk-

dom eller skada hos djur, om behandling kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller

• Sida 149
•  Original

3. behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning ge-

nom injektion.

Enligt 11 § andra stycket gäller första stycket inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller att lindra dess lidande. Av tredje stycket följer vidare att i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har föreskriven utbildning.

Slutligen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt fjärde stycket att meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

I förarbetena till 1988 års lag angavs att med anlitande av veterinär avses, liksom i 1944 års lag, att behandlingen ska utföras av veterinären själv eller efter hans anvisningar. När det gäller operativa ingrepp bör det i princip inte få förekomma att någon annan än veterinären själv verkställer ingreppet. Gäller det annan behandling kan det däremot ibland vara tillräckligt att veterinären lämnar anvisningar till någon annan om behandlingens utförande (prop. 1987/88:93, s. 57).

Enligt 4 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård gäller dock numera som huvudregel ett förbud för den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård att utföra sådana åtgärder som anges i 11 § första stycket djurskyddslagen. Bestämmelser om undantag från detta förbud finns i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. I 2 kap. 3 § samma lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen finns också bestämmelser om möjligheterna för den som tillhör djurhälsopersonalen att överlåta uppgifter åt någon annan som tillhör djurhälsopersonalen. En veterinär eller annan djurhälsopersonal kan med andra ord bara överlåta åt någon annan att utföra behandling på det sätt som beskrivs i de ovan angivna förarbetena till djurskyddslagen om detta också är förenligt med nuvarande behörighetslagstiftning.

Jordbruksverket har meddelat föreskrifter om en rad undantag för operativa ingrepp och injektioner som får göras utan att det finns veterinärmedicinska skäl och utan att veterinär eller annan djurhälsopersonal behöver anlitas.

Krav på veterinärmedicinska skäl och att anlita viss personal

Utredningen föreslår att bestämmelserna i 10 och 11 §§djurskyddslagen i stora delar förs över till den nya lagen. Utredningen föreslår dock att det även vid all penetration av hud eller slemhinnor (och inte endast vid injektioner) ska krävas att det finns veterinärmedicinska skäl och att veterinär eller annan djurhälsopersonal anlitas. Utredningen föreslår också att det ska införas ett krav på bedövning vid operativa ingrepp. Slutligen föreslår utredningen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud och slemhinnor utan veterinärmedicinska skäl och villkor för och undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

Enligt regeringens bedömning är bestämmelserna om att operativa ingrepp på och injektioner till djur enbart får göras av veterinärmedicinska

• Sida 150
•  Original

skäl av grundläggande betydelse för att säkerställa att djur inte onödigtvis utsätts för ingrepp av t.ex. rena kosmetiska skäl eller som görs för att komma tillrätta med problem i en dålig djurhållning. Det finns dock, som flera remissinstanser betonar, ett stort behov av att i vissa situationer och för vissa syften göra ingrepp på djur som inte är veterinärmedicinskt befogade. Det kan t.ex. handla om behovet att avhorna kalvar eller att chipmärka och tatuera djur i identifieringssyfte. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att den nuvarande bestämmelsen i sak bör föras över till den nya lagen. Även bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur och om undantag från kraven, bör föras över till den nya lagen. Det bör inte längre uttryckligen anges att möjligheten att göra undantag från kravet på veterinärmedicinska skäl är begränsad till fall där det finns särskilda skäl. Någon skillnad mot vad som nu gäller beträffande undantag från kraven beträffande operativa ingrepp och injektioner är dock inte avsedd.

Göteborgs Katthjälp framför att det borde vara möjligt att söka dispens för ingrepp som inte specifikt nämns i Jordbruksverkets föreskrifter under förutsättning att ingreppen behövs för djurets välfärd och har tillräckligt stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Djurskyddslagen slår fast de grundläggande bestämmelserna om att operativa ingrepp på djur får göras endast när det är befogat av veterinärmedicinska skäl och att sådana ingrepp ska göras av veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen. Jordbruksverket ges rätt att meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp och injektioner samt föreskrifter om undantag från förbudet mot operativa ingrepp och injektioner i andra fall än när det är veterinärmedicinskt befogat och när det finns särskilda skäl. Regeringen förutsätter att Jordbruksverket ändrar befintliga föreskrifter så att bestämmelserna är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och anser att bemyndigandena för Jordbruksverket täcker de behov som kan finnas av att meddela föreskrifter om vad som utöver det som framgår av djurskyddslagen och djurskyddsförordningen ska gälla för operativa ingrepp på djur.

Jordbruksverket föreslår att bestämmelsen om anlitande av veterinär eller annan djurhälsopersonal ska formuleras om för att det ska vara möjligt för en djurhållare att vända sig till en veterinär även om han eller hon inte bedriver djursjukvård yrkesmässigt. Med djurhälsopersonal avses dock enligt 1 kap. 4 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård personer som har legitimation eller viss annan behörighet och som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Det finns med andra ord inte något krav på att personen i fråga ska bedriva djursjukvård yrkesmässigt för att omfattas av uttrycket djurhälsopersonal.

Med djurens hälso- och sjukvård avses enligt 1 kap. 3 § första och andra stycket samma lag alla åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur samt utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften. Om någon med veterinärlegitimation eller annan behörighet enligt 1 kap. 4 § vidtar åtgärder som omfattas av 1 kap. 3 § är han eller hon vid utförandet av åtgärden att anse som djurhälsopersonal och omfattas av bestämmelserna om skyldigheter och ansvar för djurhälsopersonal som finns i lagen om verksamhet inom djurens hälso-

• Sida 151
•  Original

och sjukvård. Det är med andra ord, med den föreslagna formuleringen, möjligt för en djurhållare att vända sig även till exempelvis en pensionerad legitimerad veterinär som inte längre bedriver djursjukvård yrkesmässigt.

Krav på bedövning

Utredningen föreslår att det av bestämmelsen även ska framgå att operativa ingrepp ska göras under bedövning och anger att det är en självklarhet att alla operativa ingrepp ska göras under bedövning. Utredningen gör vidare bedömningen att obedövad kastrering av smågrisar bör fasas ut inom tre år efter lagens ikraftträdande.

I nuvarande djurskyddslag finns inte något uttryckligt och generellt krav på bedövning. I stället föreskrivs i 25 § djurskyddsförordningen att vissa ingrepp ska ske under bedövning. Sedan den 1 januari 2016 gäller t.ex. enligt 25 § djurskyddsförordningen att kirurgisk kastrering av svin alltid ska ske under bedövning. I övrigt medför kravet på anlitande av veterinär och annan djurhälsopersonal vid genomförande av operativa ingrepp att bedövning i regel används vid operativa ingrepp.

Regeringen delar utredningens bedömning att det bör införas ett krav på att operativa ingrepp som huvudregel ska göras under bedövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör i enlighet med utredningens förslag få rätt att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp. Regeringens avsikt är det som huvudregel även i framtiden ska vara möjligt att utföra sådana operativa ingrepp som i dag är tillåtna att utföra utan bedövning. Ett exempel på när det kan vara lämpligt att göra undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp är chipmärkning av djur, där lidandet vid märkningen är i princip lika stort som lidandet vid injektionen av bedövningsmedlet. Det kan även finnas andra skäl att meddela föreskrifter om undantag där lidandet för djuret bedöms vara begränsat och där det finns klara fördelar, av djurskyddsskäl eller av andra tungt vägande skäl, med att utföra ett operativt ingrepp utan bedövning.

Förslaget om penetration av hud och slemhinna

Utredningen föreslår att uttrycket injektioner ska ersättas med ”penetration av hud och slemhinna”. Förslaget tar sikte på att det inte ska vara tillåtet för andra än djurhälsopersonal att behandla djur med akupunktur. I utredningen görs bedömningen att det finns en risk att djur orsakas skada och lidande vid akupunktur eller annan penetration av hud och slemhinnor. Utredningen hänvisar till de överväganden som gjordes i betänkandet Alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur (SOU 2001:16) i vilket det föreslogs att ingrepp som innebär penetration av hud och slemhinna bara skulle få utföras av veterinärer. Förslaget genomfördes inte.

I betänkandet Behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård (SOU 2005:98) gjordes bedömningen att begränsningar i rätten att behandla djur bara ska införas om det är motiverat av bl.a. djurskyddsskäl eller för att skydda djurs och människors hälsa. Att förbjuda yrkesutövare att företa vissa åtgärder är ett ingrepp i yrkesfriheten och den möjligheten ska därför tillämpas restriktivt. Regeringen delade i den proposition som

• Sida 152
•  Original

lämnades till riksdagen denna bedömning och konstaterade, i fråga om behandling av djur med akupunktur, att det, såvitt regeringen känner till, inte har rapporterats några problem med att andra yrkesgrupper utför akupunkturbehandlingar. I propositionen angavs vidare att regeringen är beredd att ompröva frågan om det i framtiden skulle visa sig att det finns problem med att akupunkturbehandlingar utförs av personer som inte tillhör djurhälsopersonalen (prop. 2008/09:94, s. 86). Utredningen presenterar inte något nytt underlag som skulle motivera ett förbud för den som inte tillhör djurhälsopersonalen att behandla djur med akupunktur. Regeringen anser därför att det i dagsläget inte är aktuellt att genomföra utredningens förslag.

Bestämmelsernas tillämpning i fråga om försöksdjur

Några remissinstanser anser att bestämmelsen bör ändras så att försöksdjurspersonal med föreskriven utbildning även får administrera läkemedel och utföra behandlingar som inte har beslutats av en djurförsöksetisk nämnd. Sådan behandling föreslås vara under försöksdjursveterinärens ansvar. Enligt nuvarande lag gäller undantaget från förbudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl i fråga om försöksdjur enbart i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd. Detsamma gäller undantaget från kravet på att anlita veterinär eller annan djurhälsopersonal för operativa ingrepp på, injektioner till eller behandling av djur. Regeringen bedömde i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen att den tidigare lagtexten, som medgav undantag för djur som användes för ändamål enligt 19 § djurskyddslagen (dvs. djurförsök), var otydlig och kunde leda till den oönskade konsekvensen att ett operativt ingrepp görs på ett försöksdjur – utan anlitande av veterinär eller utan att det är veterinärmedicinskt befogat – även om djuret tillfälligt inte används i något djurförsök. För att undvika detta ansåg regeringen att undantagsbestämmelsen borde formuleras så att den knyter an till den godkända verksamheten i stället för till djuret (se prop. 2001/02:93 Ändringar i djurskyddslagen m.m., s. 18).

Regeringen har förståelse för behovet av att i vissa fall ta försöksdjurspersonal i anspråk för att utföra även sådana behandlingar av försöksdjur som inte omfattas av ett etiskt godkännande. Försöksdjurspersonal är välutbildad och har den kunskap och färdighet som krävs för att rent praktiskt genomföra vissa behandlingar av djur. Regeringen anser att Jordbruksverket bör undersöka behovet och lämpligheten av att i föreskrifter reglera vilka behandlingar, som inte omfattas av ett godkänt djurförsök, som försöksdjurspersonal ska få utföra på försöksdjur och i övrigt, vad som ska gälla för sådana behandlingar. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av det i bestämmelsen föreslagna bemyndigandet.

I övrigt bör dock de nuvarande undantagen från kraven på veterinärmedicinska skäl och anlitande av djurhälsopersonal för verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd föras över till den nya lagen. Att undantagen är begränsade till verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd kan också väcka frågan om vad som gäller vid djurförsök med sådana djurklasser där etiskt godkännande inte krävs. Som an-

• Sida 153
•  Original

getts i avsnitt 6.2 bör dock lagens bestämmelser i allmänhet tillämpas bara på vissa djurkategorier. Kraven på veterinärmedicinska skäl och anlitande av djurhälsopersonal vid operativa ingrepp och injektioner bör med hänsyn till detta inte tillämpas vid djurförsök med sådana djurklasser där etiskt godkännande inte krävs. I annat fall skulle strängare regler gälla vid djurförsök med djurklasser, där det inte krävs ett etiskt godkännande, än för de djurklasser som omfattas av sådana krav. Detta är givetvis inte regeringens avsikt.

Behandling med receptbelagda läkemedel Jordbruksverket föreslår att det till de i bestämmelsen uppräknade åtgärderna som endast får göras av veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen ska fogas en ny punkt om behandling med receptbelagda läkemedel.

Det är i dag möjligt att t.ex. beställa läkemedel över

internet från länder som inte har förskrivningskrav. Även vid behandlingar som har påbörjats av veterinär kan läkemedel bli över, och i dag finns inte någon uttrycklig reglering som säger att en djurhållare måste anlita en veterinär för att få inleda läkemedelsbehandling. Det innebär att djurhållaren själv kan ge sitt djur vård även med receptbelagda läkemedel om han eller hon har tillgång till sådana utan ordination av veterinär.

Jordbruksverket anser att detta inte är en godtagbar situation och ser ett begynnande djurskyddsproblem. Jordbruksverket bedömer att djurhållare i viss utsträckning kan ge sina djur egenvård utan att djurskyddet riskeras, men att denna inte ska omfatta receptbelagda läkemedel. Liksom i dag bör det enligt verket ges möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag. Sådana kan villkoras, vilket, enligt Jordbruksverket, skulle ge uttrycket villkorad läkemedelsanvändning en reell innebörd.

Regeringen bedömer att frågan om användning av läkemedel är viktig från flera utgångspunkter. Det är viktigt från djurskyddssynpunkt att djur som är sjuka eller skadade får relevant vård. Om det finns behov av att behandla djur med läkemedel är en fråga som normalt bör avgöras av veterinär. I vissa fall får även en annan person avgöra om djur ska behandlas med läkemedel. Ett exempel på detta är s.k. villkorad läkemedelsanvändning som omnämns i Jordbruksverkets remissvar. Enligt gällande föreskrifter får en veterinär under vissa förutsättningar förskriva läkemedel för villkorad läkemedelsanvändning för att användas av djurhållare, för behandling av symtom eller för förebyggande av sjukdom, i dennes besättning, se 4 kap. i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2013:42) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Regeringen bedömer att villkorad läkemedelsanvändning i framtiden kommer att vara mycket vanlig inom lantbruket. Det är därför, inte minst för att motverka utveckling av antibiotikaresistens, viktigt att läkemedel hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Jordbruksverket bedömer att det för närvarande saknas möjligheter att ställa krav på djurhållaren i fråga om hantering av läkemedel. Regeringen anser att frågan om att reglera användningen av receptbelagda läkemedel behöver övervägas ytterligare. En sådan reglering skulle kunna vara motiverad av andra skäl än djurskydd, t.ex. för att tillgodose behovet av ett gott smittskydd, bekämpning av antibiotikaresistens, livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Det behöver därför också analyseras i

• Sida 154
•  Original

vilken lagstiftning en reglering av djurhållares användning av läkemedel i så fall bör ske.

Sammanfattande bedömning

Regeringen anser sammanfattningsvis att de nuvarande bestämmelserna om krav på veterinärmedicinska skäl och anlitande av veterinär eller annan djurhälsopersonal vid utförande av vissa åtgärder bör föras över till den nya lagen med tillägget att operativa ingrepp ska göras under bedövning och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning.

9.3. Förbud mot att tillföra hormoner

Regeringens förslag: Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom förs över till den nya lagen med en viss språklig justering.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att det på lagnivå införs ett förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom samt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om eller i enskilda fall beslut om undantag från förbudet.

Remissinstanserna: De få remissinstanser som kommenterar förslaget tar upp frågan om att undantag behövs inom försöksdjursverksamhet och för att undvika dräktighet för t.ex. katter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 12 § djurskyddslagen första stycket första punkten får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom. Bemyndigandet gäller enligt andra stycket inte ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter. I 28 § djurskyddsförordningen anges att det är förbjudet att tillföra djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag eller för ett särskilt fall medge undantag från första stycket.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i nuvarande djurskyddsförordning överförs till lagen utan några ändringar i sak. Regeringen har emellertid i avsnitt 5.2 gjort bedömningen att någon sådan generell förflyttning från förordning till lag inte bör ske. Regeringen anser därför att ett förbud mot hormoner även fortsättningsvis kan regleras i djurskyddsförordningen och att det nuvarande normgivningsbemyndigandet i 12 §

• Sida 155
•  Original

första stycket första punkten djurskyddslagen med viss språklig justering bör föras över till den nya lagen.

De bestämmelser som får meddelas med stöd av det föreslagna bemyndigandet kommer, i enlighet med vad som uttalats i avsnitt 6.2, inte att kunna tillämpas på alla kategorier av djur.

10. Slakt och annan avlivning av djur

10.1. Grundläggande krav när djur slaktas och avlivas

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om att djur när de förs till slakt och när de slaktas eller avlivas i andra fall ska skonas från onödigt obehag och lidande förs över till den nya lagen. Ett djur som slaktas eller i andra fall avlivas genom avblodning ska vara bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Det förtydligas att bestämmelserna om slakt och avlivning gäller utöver vissa angivna bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning.

Kravet på bedövning gäller inte i sådana situationer som avses i artikel 1.2 och 2 d i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, i den ursprungliga lydelsen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, även att det i lagen ska anges att bedövning före slakt ska ske så att djuret omedelbart blir medvetslöst och att medvetandet inte får återkomma.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de remissinstanser som kommentarer förslaget, däribland ett antal länsstyrelser, Djurens Rätt,

Djurskyddet Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, ställer sig positiva till det undantagslösa bedövningskravet.

Tropikföreningen Amazonas anser att kravet på omedelbar medvetslöshet bör övervägas för all avlivning av ryggradsdjur.

Jordbruksverket och Fiskhälsan avstyrker förslaget att djuret vid bedövning ska förlora medvetandet omedelbart eftersom detta omöjliggör gasbedövning. Jordbruksverket tillstyrker i övrigt förslaget.

Statens veterinärmedicinska anstalt och Svenska Samernas Riksförbund anser att vissa undantag från bedövningskravet bör kunna göras även fortsättningsvis. Statens veterinärmedicinska anstalt menar att det är av stor vikt att undantag görs för halsdislokation och dekapitering av fjäderfä om det är nödvändigt i diagnostiskt syfte för att snabbare kunna få diagnos vid sjukdomsutbrott. Svenska Samernas Riksförbund anser att nackstick på ren bör vara tillåtet i nödsituationer. Eftersom det råder förbud att medföra vapen på terrängfordon kan nödsituationer uppstå där djur inte kan avlivas inom rimlig tid eftersom bestämmelserna i Statens

• Sida 156
•  Original

jordbruksverks föreskrifter om avlivning i praktiken innebär distansavlivning med vapen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 13 § djurskyddslagen ska djur när de förs till slakt och när de slaktas skonas från onödigt obehag och lidande. Detsamma gäller när djur avlivas i andra fall. Av 14 § första stycket djurskyddslagen följer att husdjur vid slakt ska vara bedövade när blodet tappas av. Andra åtgärder vid slakten får inte vidtas innan djuret är dött. Kravet på bedövning gäller dock, enligt andra stycket, inte om djur till följd av sjukdom eller olycksfall måste slaktas genast. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt tredje stycket också meddela föreskrifter om undantag från bedövningskravet för fjäderfä och kaniner. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också i 15 § djurskyddslagen att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall.

I 30 § djurskyddsförordningen anges att bedövning före slakt ska ske så att djuret snabbt blir medvetslöst och att medvetandet inte får återkomma. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas. Enligt 31 § djurskyddsförordningen får Jordbruksverket också meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om undantag från bedövningskravet i 14 § första stycket djurskyddslagen för fjäderfä och kaniner. Jordbruksverket får slutligen enligt 32 § djurskyddsförordningen meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning i andra fall. Regler om slakt och avlivning finns i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:27) om slakt och annan avlivning av djur och, beträffande försöksdjur, i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:26) om försöksdjur.

Sedan den 1 januari 2013 tillämpas också rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Förordningen gäller enligt artikel 1.1 avlivning av djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn, päls eller andra produkter samt avlivning av djur vid besättningsavlivning och därmed sammanhängande verksamhet. Med besättningsavlivning avses enligt artikel 2 n en process för avlivning av djur av folkhälso-, djurhälso-, djurskydds- eller miljöskäl under tillsyn av den behöriga myndigheten. Från förordningens tillämpningsområde undantas dock enligt artikel 1.3 djur som avlivas under vetenskapliga experiment som utförs under tillsyn av en behörig myndighet, under jakt och fiske eller under kultur- eller sportevenemang samt fjäderfä, kaniner och harar som av ägaren slaktas utanför ett slakteri för privat konsumtion i hemmet. I artikel 3 anges allmänna krav för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet, bl.a. ska djur enligt artikel 3.1 förskonas från all smärta, plåga eller lidande som kan undvikas. Enligt artikel 4.1 får djur endast avlivas efter bedövning i enlighet med de metoder och de särskilda krav för tillämpningen av dessa metoder som anges i bilaga I. Avsaknad av medvetande och känsel ska bibehållas till dess att djuret är dött. Bestämmelsen om bedövning ska dock inte tillämpas vid nödavlivning utanför ett slakteri eller om efterlevnaden av bestämmelserna skulle leda till omedelbar och allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet (artikel 1.2). Med nödavlivning avses avlivning av djur som är skadade eller har en sjukdom som orsakar svår smärta eller svårt lidande och där det

• Sida 157
•  Original

inte finns någon annan praktisk möjlighet att lindra denna smärta eller detta lidande (artikel 2 d). Enligt artikel 4.4 ska kravet på bedövning inte heller gälla beträffande djur som slaktas med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter, under förutsättning att slakten äger rum i ett slakteri.

Medlemsstaterna får enligt artikel 26.1 behålla sådana strängare nationella bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande. Medlemsstaterna skulle före den 1 januari 2013 underrätta kommissionen om sådana nationella bestämmelser. Sverige har skickat en sådan underrättelse. Därtill finns, under vissa i artikel 26.2 och 26.3 angivna förutsättningar, möjlighet för medlemsstaterna att också anta nya nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd av djur vid tidpunkten för avlivning, bl.a. enligt artikel 26.3.c när det gäller slakt av djur med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter.

Bestämmelser om avlivning av försöksdjur finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (försöksdjursdirektivet). I bilaga IV anges tillåtna avlivningsmetoder och krav för användning av dessa. Där anges bl.a. att dekapitering utan föregående bedövning är tillåten av fåglar (om de väger under 250 g) och gnagare (om andra metoder inte är möjliga att använda). Medlemsstaterna får enligt artikel 2 bibehålla bestämmelser som är strängare än direktivet och ska före den 1 januari 2013 informera kommissionen om sådana bestämmelser. Sverige har skickat en underrättelse till kommissionen om innehållet i gällande svenska bestämmelser. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:26) om försöksdjur tillåts dekapitering utan föregående bedövning av fåglar och gnagare i vissa fall, i enlighet med direktivet.

De nuvarande bestämmelserna i djurskyddslagen om slakt och annan avlivning motsvaras delvis av de direkt tillämpliga bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. I de fall där både rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och djurskyddslagen är tillämpliga gäller i första hand förordningen, om inte de svenska bestämmelserna är strängare. Detta förhållande bör tydliggöras genom att det i djurskyddslagen anges att bestämmelserna gäller utöver vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Genom denna skrivning tydliggörs också att bestämmelsen i djurskyddslagen också gäller vid slakt eller avlivning som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde. Hänvisningen till EU-förordningen är av upplysande karaktär. Mot den bakgrunden och då det inte heller i övrigt finns skäl att hänvisa till en viss lydelse av EUförordningen bör hänvisningen vara dynamisk.

Som konstaterats ovan gäller kravet på bedövning i dag endast när djur slaktas, dvs. avlivas i syfte att användas som livsmedel. Utredningen föreslår att kravet utökas till att gälla även när djur avlivas i andra fall. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en sådan utvidgning av bedövningskravet bör göras i den nya bestämmelsen. Behovet av bedövning för att förhindra lidande hos djuret vid avlivning genom avblodning är lika stort oavsett i vilket syfte som avlivningen sker. Bedövningskravet enligt artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 gäller även vid avlivning i annat syfte än slakt. Ett införande av bedövningskrav även

• Sida 158
•  Original

vid avlivning genom avblodning i andra fall än slakt innebär därmed inte att det införs ett nytt krav som är strängare än kraven i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Enligt utredningens förslag ska det inte längre vara möjligt att avliva djur som till följd av sjukdom eller olycksfall måste slaktas genast genom blodavtappning utan bedövning. Utredningen föreslår också att bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från bedövningskravet för fjäderfä och kaniner ska tas bort. Som det har beskrivits ovan är, enligt artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivning utan bedövning tillåten i vissa situationer. Medlemsstaterna har enligt artikel 26 endast begränsade möjligheter att anta nya bestämmelser som är strängare än förordningen. Det undantag som nu finns i 14 § andra stycket djurskyddslagen är dock i vissa avseenden vidare än det som följer av artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och är tillämpligt även i situationer som inte regleras av förordningen. Regeringen gör därför bedömningen att både undantaget i 14 § andra stycket djurskyddslagen och bemyndigandet i 14 § tredje stycket bör tas bort. I stället bör avlivning genom avblodning utan bedövning vara tillåten endast i sådana situationer som anges i artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Hänvisningen till artikel 1.2 och 2 d inskränker bedövningskravet i djurskyddslagen och påverkar därmed det materiella innehållet i den svenska bestämmelsen. Sverige har enligt EU-förordningen vissa möjligheter att ha strängare bestämmelser. Om artikel 1.2 skulle ändras kan det därför finnas anledning för riksdagen att ta ställning till om hänvisningen i djurskyddslagen ska kvarstå och då med syftning på förordningen i dess ändrade lydelse. Hänvisningen till artikel 1.2 och 2 d bör därmed knytas till den nuvarande (och ursprungliga) lydelsen.

Regeringen vill dock understryka att något undantag från bedövningskravet vid religiös slakt, som föreskrivs i artikel 4.4 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, fortfarande inte ska tillämpas i Sverige.

Däremot är enligt försöksdjursdirektivet och de nuvarande föreskrifterna som Jordbruksverket har meddelat avlivning av försöksdjur genom dekapitering utan föregående bedövning tillåten i vissa fall. Sverige får enligt direktivet inte införa nya bestämmelser som är strängare än direktivet. Regeringen bedömer därför att avlivning av försöksdjur utan föregående bedövning i vissa fall, i enlighet med Jordbruksverkets nuvarande föreskrifter, bör vara tillåten. Regeringen återkommer i avsnitt 10.3 med förslag till ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller försöksdjur. Genom tillämpning av detta bemyndigande kan nuvarande regler beträffande avlivning av försöksdjur bibehållas.

Utredningen föreslår att de bestämmelser som i dag finns i 30 § djurskyddsförordningen förs över till lagen. Regeringen delar i denna del inte utredningens bedömning (se avsnitt 5.2) och anser att denna mer detaljerade reglering bör ske i förordning eller föreskrift. De synpunkter som remissinstanserna framför i dessa delar får beaktas vid beredningen av djurskyddsförordningen.

Statens veterinärmedicinska anstalt menar att det är av stor vikt att undantag från bedövningskravet görs för halsdislokation och dekapitering

• Sida 159
•  Original

av fjäderfä om det är nödvändigt i diagnostiskt syfte för att snabbare kunna få diagnos vid sjukdomsutbrott. Möjligheterna att använda dessa metoder vid avlivning är dock redan i dag begränsade enligt förordning (EG) nr 1099/2009 (om det är fråga om djur som hålls för animalieproduktion) och Jordbruksverkets föreskrifter (om det är fråga djur som inte omfattas av EU-förordningen). Regeringen bedömer inte att möjligheten att använda dessa metoder påverkas av det nu föreslagna bedövningskravet vid avblodning.

Svenska Samernas Riksförbund anser att nackstick på ren bör vara tillåtet i nödsituationer. Nackstick är en åtgärd för att paralysera djuret innan det avlivas genom avblodning. Nacksticket innebär dock inte att djuret blir bedövat. Nackstick är därmed aldrig en tillåten bedövningsmetod.

Det är, och kommer även fortsättningsvis, att i och för sig vara möjligt att avliva djur som hålls för produktion genom avblodning utan bedövning i den utsträckning som medges enligt artikel 1.2 och 2 d i förordning (EG) nr 1099/2009. Även vid nödavlivning gäller dock bestämmelsen i artikel 3.1 om att djur ska förskonas från all smärta, plåga eller lidande som kan undvikas vid tidpunkten för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet. Användandet av nackstick i samband med en nödavlivning bör vid behov regleras i de ytterligare föreskrifter om avlivning som meddelas med stöd av bemyndigandet som föreslås i avsnitt 10.3.

10.2. Den officiella veterinärens skyldigheter

Regeringens bedömning: Bestämmelser om skyldighet för en officiell veterinär att vidta vissa åtgärder vid slakt bör även fortsättningsvis finnas i förordning.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att bestämmelserna om officiella veterinärers skyldigheter ska föras över till lagen från den nuvarande djurskyddsförordningen.

Remissinstanserna: Jordbruksverket och Djurskyddet Sverige ställer sig positiva till förslaget. Länsstyrelserna i Skåne län och Dalarnas län samt Djurens Rätt ställer sig också positiva till förslaget, men framför vissa önskemål om rapportering av djurskyddsproblem.

Livsmedelsverket menar att bestämmelserna om förbud mot slakt och om att vidta andra åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt redan täcks av annan lagstiftning (punkterna 1 och 2 i avsnitt II kapitel IV i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel) och därför bör utgå. Vidare gör Livsmedelsverket bedömningen att det är väsentligt från djurskyddssynpunkt att den officiella assistenten, i de fall som den officiella veterinären inte är närvarande vid slakteriet, ska kunna fatta beslut om omedelbar avlivning av djur.

Skälen för regeringens bedömning: I 32 a § första stycket djurskyddsförordningen anges att den officiella veterinären, om ett djur utsätts eller kan antas bli utsatt för onödigt lidande på ett slakteri, ska förbjuda slakt, besluta om omedelbar avlivning av djuret eller vidta andra

• Sida 160
•  Original

åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt. Jordbruksverket bemyndigas enligt andra stycket att meddela ytterligare föreskrifter om en officiell veterinärs uppgifter från djurskyddssynpunkt.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel reglerar i bilaga I, avsnitt II, kapitel IV, punkterna 1–4 skyldigheter för den officiella veterinären att vidta åtgärder om djurskyddsbestämmelser inte uppfylls. Den officiella veterinären ska i sådana fall verifiera att livsmedelsföretagaren omedelbart vidtar åtgärder för att rätta till bristerna och hindra att de upprepas. Vidare anges att den officiella veterinären ska ha en proportionerlig och progressiv inställning till tvångsåtgärder, från att ge instruktioner till att sakta ned och avbryta produktionen, beroende på problemets art och allvar. I förekommande fall ska den officiella veterinären underrätta övriga behöriga myndigheter om djurskyddsproblemen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 innebär således en allmän skyldighet för den officiella veterinären att tillse att brister från djurskyddssynpunkt rättas till och att i samband med detta besluta om proportionerliga åtgärder. Enligt regeringens bedömning innebär den nuvarande bestämmelsen i 32 a § djurskyddsförordningen en mer specificerad skyldighet att i en viss angiven situation vidta vissa angivna åtgärder, som i viss mån kan anses gå utöver de skyldigheter som åläggs den officiella veterinären enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (den nya kontrollförordningen) anges i artikel 146.1 att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 ska upphöra att gälla med verkan från och med den 14 december 2019. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 bilaga I ersätts delvis med bestämmelser i den nya kontrollförordningen och delvis genom delegerade och genomförandeakter som kommer att beslutas med stöd av artiklarna 18.7 och 18.8 i den nya kontrollförordningen. Det pågår för närvarande ett arbete inom Regeringskansliet med att analysera vilka nationella författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till den nya kontrollförordningen. Regeringen avser att i ett senare lagstiftningsärende återkomma med sådana författningsförslag.

Regeringen bedömer mot den bakgrunden att det även fortsättningsvis kan finnas ett behov av kompletterande nationella bestämmelser om

• Sida 161
•  Original

skyldigheter för den officiella veterinären att vidta åtgärder, men anser till skillnad från utredningen att frågan liksom i dag bör regleras på förordningsnivå.

10.3. Bemyndigande att meddela föreskrifter om slakt och avlivning

Regeringens förslag: Bemyndigandet i nuvarande lag för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall förs över till den nya lagen. Det läggs också till ett bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller försöksdjur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår också specifika bemyndiganden om att meddela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas och om en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Djurskyddet

Sverige tillstyrker förslaget.

Livsmedelsverket anser att bemyndigandet att meddela föreskrifter om en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt redan täcks in av förslaget om ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas och att punkten därmed är onödig.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 15 § djurskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare bestämmelser om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Enligt 30 § andra stycket djurskyddsförordningen bemyndigas Jordbruksverket att meddela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas. Vidare får Jordbruksverket enligt 32 § djurskyddsförordningen meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Sådana föreskrifter finns framförallt i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:27) om slakt och annan avlivning av djur.

Enligt regeringens bedömning är det fortfarande lämpligt att föreskrifter om mer detaljerade bestämmelser om slakt och annan avlivning meddelas av regeringen eller Jordbruksverket. Det bemyndigande som finns i 15 § djurskyddslagen bör därför föras över till den nya lagen. En möjlighet att meddela föreskrifter om den officiella veterinärens skyldigheter kan, såsom Livsmedelsverket påpekar, anses följa av den nuvarande bestämmelsen i 25 § första punkten djurskyddslagen och utredningens förslag till allmänt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas (se vidare i avsnitt 13.4). Regeringen anser därför inte att det finns ett behov av ett särskilt bemyndigande om detta.

Eftersom regeringen inte föreslår att den mer detaljerade bestämmelsen beträffande bedövning som i dag finns i 30 § första stycket ska överföras till lagen, anser regeringen inte heller att det är nödvändigt att särskilt ange att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas.

• Sida 162
•  Original

Detta måste anses omfattas av bemyndigandet att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och annan avlivning.

Så som angetts i avsnitt 10.1 är, enligt försöksdjursdirektivet och de föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket, avlivning av försöksdjur genom dekapitering utan föregående bedövning tillåten i vissa fall. Sverige får enligt direktivet inte införa nya bestämmelser som är strängare än direktivet. Regeringen bedömer därför att avlivning av försöksdjur utan föregående bedövning i vissa fall, i enlighet med Jordbruksverkets nuvarande föreskrifter, bör vara tillåten. Regeringen föreslår därför att det i lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller försöksdjur. Genom en tillämpning av detta bemyndigande kan nuvarande regler beträffande avlivning av försöksdjur behållas.

11. Godkännande och registrering

11.1. Förprövning av förvaringsutrymmen och verksamhetstillstånd

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn förs över till den nya lagen utan ändring i sak. Även bestämmelsen om krav på tillstånd för viss djurhållning som bedrivs yrkesmässigt eller i större omfattning förs över till den nya lagen. Det tydliggörs att sådana tillstånd får återkallas om tillståndshavaren inte längre kan anses lämplig att bedriva verksamheten eller om de anläggningar där verksamheten bedrivs inte längre är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska även fortsättningsvis kunna meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet.

Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar en verksamhet ska anses vara av större omfattning. Det behövs ingen upplysningsbestämmelse om detta.

Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det i lagen ska införas en skyldighet att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Förprövningskravet ska gälla för alla djurslag om djuren hålls i yrkesmässig verksamhet eller i en verksamhet av större omfattning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om villkor för förprövning, kontroll av utrymmen, undantag från kravet på förprövning och vad som avses med större omfattning. Kravet på förprövning

• Sida 163
•  Original

ska enligt utredningens bedömning ersätta det nuvarande kravet på tillstånd för viss djurhållning (s.k. § 16-tillstånd). Utredningen anser också att aspekter som t.ex. möjlighet till bete och smittskydd bör ingå eller tas större hänsyn till i förprövningen.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Jönköpings län och Hallands län samt Djurskyddet Sverige, tillstyrker i huvudsak den föreslagna bestämmelsen, medan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen generellt är negativa till förslagen.

Bl.a. flera länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, flera djurskyddsorganisationer, LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen, Svenska Djurparksföreningen och Tropikföreningen Amazonas, framhåller förprövningens värde som instrument och välkomnar att förprövningen föreslås finnas kvar.

När det gäller förslaget att förprövningen ska omfatta flera typer av verksamheter än i dag är flera länsstyrelser, nio hästorganisationer, Djurskyddet Sverige, Hushållningssällskapens Förbund och Tropikföreningen

Amazonas positiva till detta. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att förprövningen behöver omfatta fler stallar än de med yrkesmässig djurhållning eller djurhållning i större omfattning, eftersom kompetensen ofta kan vara bristfällig vid begränsad djurhållning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Djurens Rätt, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Svenska Kennelklubben, LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Zoobranschens Riksförbund motsätter sig i stället förslaget.

Jordbruksverket anser att en noggrann analys måste göras av huruvida måluppfyllelsen med tillståndsgivningen uppnås om tillståndskravet ersätts med ett krav på förprövning. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att förprövning inte kan ersätta tillstånd för viss djurhållning, s.k. § 16tillstånd, men kan vara ett komplement. Svenska Kennelklubben föreslår att sällskapsdjur ska undantas från kravet på förprövning, eftersom det troligtvis inte skulle få någon större betydelse för dessa djurslag.

När det gäller förprövning av verksamhet som bedrivs i bostadshus är fem remissinstanser negativa till förslaget och ytterligare sju remissinstanser anser att det är oklart hur det ska gå till. Fyra remissinstanser anser att sådan verksamhet inte kommer att omfattas av kravet på förprövning. Det är länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och Riksföreningen Svensk Fågelhobby som har kommenterat denna aspekt av förslaget.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län är positiv till att även djurhållning för offentlig förevisning kan komma att omfattas av kravet på förprövning, men anser att det måste förtydligas vilka verksamheter som omfattas av kravet på tillstånd för offentlig förevisning liksom hur förprövning och tillstånd ska samordnas.

Att förprövningen skulle utökas till att omfatta annat än själva lokalerna, t.ex. tillgång till betesmark, mer omfattande smittskydd samt etologiska aspekter är bl.a. flera länsstyrelser, Jordbruksverket, SLU, Djurens

Rätt, Djurskyddet Sverige, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Hushållsällskapens Förbund och Sveriges Hunddagisförening positiva till, medan Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Näringslivets Regel-

• Sida 164
•  Original

nämnd, LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Svenska Djurparksföreningen är negativa till det.

Jordbruksverket håller med om att förprövningen bör utökas, men framhåller att avgränsningen av vad förprövningen innehåller blir mindre tydlig. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, SLU, Hushållningssällskapens Förbund, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och Svenska Hovslagarföreningen anser att förprövningen bör omfatta annat än själva byggnaden, t.ex. utrymmen som används vid lastning av djur, lösningar för kontroll och behandling av djur, möjlighet till betesdrift, utevistelse och träning. Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller vikten av ett förebyggande smittskydd och anser att smittskydd ska beaktas vid om- och nybyggnation eftersom smittskyddsmässig planering av lokaler och möjlighet att sanera dessa samt vid behov tillgång till sjukbox, isolering och karantän, är väsentliga faktorer. Svenska Kommunalarbetarförbundet anser att man vid förprövning bör ta hänsyn till arbetsmiljölagens regelverk för att förhindra att byggnaden i ett senare skede måste ändras.

Flera länsstyrelser, samt SLU och Zoobranschens Riksförbund menar att utökad förprövning kan ge en ökad arbetsbörda för länsstyrelsen, vilket innebär att ytterligare resurser kommer att krävas. Länsstyrelsen i

Värmlands län anser vidare att de resurser som skulle krävas för att bygga upp smittskyddskompetens på länsstyrelserna är orimliga och föreslår i stället att en smittskyddsutredning ska bifogas som underlag till förprövningsansökan. Vissa hästorganisationer anser att hästnäringens ackrediterade tillsynsorganisationer bör kunna ansvara för förprövningen.

Förslaget att s.k. § 16-tillstånd ska tas bort ses som positivt av bl.a. tre länsstyrelser, nio hästorganisationer samt LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen. Majoriteten av länsstyrelserna, Djurens

Rätt, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Föreningen BLANDIS, Svenska Kennelklubben, Sveriges Veterinärförbund och Zoobranschens Riksförbund motsätter sig förslaget. Om tillstånden blir kvar ser SLU en klar förenklingspotential.

När det gäller slopandet av § 16-tillståndet anser Djurskyddsinspektörernas Riksförening att den nuvarande tydligheten med en för verksamheten ansvarig person riskerar att gå förlorad och djurhållaren får heller inte någon bekräftelse på att verksamheten som helhet är godkänd. Vidare anser man att lämplighetsprövningen är en viktig del av tillståndsförfarandet. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att all djurhållning av sällskaps- och hobbydjur i större omfattning bör omfattas av krav motsvarande de som gäller för häst, hund och katt i dag. Länsstyrelsen i

Norrbottens län menar att tillståndsprövningen är enklare för både kontrollmyndigheten och djurägaren och bättre eftersom den innehåller en lämplighetsbedömning av verksamhetsutövaren som går utöver kompetenskravet. Även Kammarrätten i Stockholm menar att lämplighetskravet går utöver kompetens och utbildning. Länsstyrelsen i Skåne län och Svenska Djurskyddsföreningen anser att förprövning inte räcker till eftersom verksamhetsutövaren har mycket stor betydelse. Länsstyrelsen i Hallands län menar å sin sida att kravet på lämplighet enligt § 16 är svårbedömt och att man redan i dag baserar bedömningen på verksamhetsutövarens utbildning och hur denne har följt djurskyddsbestämmelserna.

• Sida 165
•  Original

Länsstyrelsen i Södermanlands län menar att verksamheter som är öppna för allmänheten eller som utbildar nya djurhållare måste föregå med gott exempel och därför bör en lämplighetsbedömning göras innan verksamheten startar. § 16-tillstånden bör därför finnas kvar och även omfatta utbildningsverksamhet. På samma sätt så anser SLU att det är extra viktigt att yrkesmässig hästhållning fungerar tillfredsställande, eftersom verksamhetsutövarna fungerar som kunskapsspridare.

Kammarrätten i Stockholm menar att den förebyggande kontrollen försvinner om man ersätter tillstånden med anmälningsplikt och förprövning. Dessutom försvinner länsstyrelsernas möjligheter till ingripande om lämplighetskravet tas bort. Föreläggande kan meddelas, men möjligheten att besluta att verksamheten ska upphöra finns inte. Länsstyrelsen i Stockholms län, Sollefteå kommun, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och Sveriges Veterinärförbund påpekar att den förebyggande kontrollen kommer att försvinna, vilket man anser vara ett problem eftersom vissa verksamheter, t.ex. oseriösa hunduppfödare, uppvisar stora brister i dag. Även Länsstyrelserna i Dalarnas län och Jämtlands län samt SLU anser att tillståndsprövningen har varit värdefull för det förebyggande djurskyddsarbetet. Länsstyrelsen i Örebro län menar att en anmälningsplikt skulle verka förebyggande på samma sätt som § 16tillstånden, förutsatt att kontrollmyndigheten har resurser att kontrollera verksamheten inom rimlig tid efter anmälan.

Sveriges Hunddagisförening, SLU, Länsstyrelserna i Värmlands län, Gävleborgs län och Örebro län, Jordbruksverket, Svenska Djurskyddsföreningen, Hushållningssällskapens Förbund och Tropikföreningen Amazonas ser positivt på förenkling och likriktning av förprövning, men Svenska Djurskyddsföreningen är inte övertygad om fördelarna med att ersätta § 16-tillstånden med ett lokalgodkännande och Jordbruksverket menar att man måste säkerställa att det nya systemet ger samma resultat. Sollefteå kommun menar dock att förslaget tycks vara mer komplicerat än dagens system. Hästföretagarna anser att samma krav bör ställas på alla djurägare, inte enbart vid yrkesmässig eller storskalig djurhållning.

LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen samt Hästföretagarna och Näringslivets Regelnämnd anser att det finns behov av att klargöra förprövningens juridiska status.

LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och

Näringslivets Regelnämnd anser att förslagen om förprövning inte är tillräckligt utredda och organisationerna inom lantbruksnäringen samt Zoobranschens Riksförbund och Riksförbundet Svensk Fågelhobby menar vidare att förslagen är orealistiska och oproportionerliga och att de leder till att förprövningen utökas kraftigt. Näringslivets Regelnämnd anser att systemet måste bli mer förutsägbart och att målen med förprövningen inte blir tydligare med de tillägg som utredningen presenterar.

Vidare framhålls att en för strikt tillämpning av förprövningskravet kan verka tillväxthämmande.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser om förprövning och verksamhetstillstånd

Enligt 3 a § första stycket första punkten djurskyddslagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela

• Sida 166
•  Original

föreskrifter om skyldighet att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. Av 5 § djurskyddsförordningen följer att sådana utrymmen eller hägn för hästar, för djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar samt för djur som används i sådan undervisning som inte är djurförsök på förhand ska godkännas från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Förprövning krävs både vid uppförande och vid till- eller ombyggnad. Förprövning krävs även när ett utrymme eller hägn ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt eller när ett utrymme eller hägn som förut har använts för annat ändamål tas i anspråk eller inreds för sådan djurhållning eller djuruppfödning. I 37 § djurskyddsförordningen anges att en zoologisk trädgård, djurpark eller liknande anläggning inte får tas i bruk för offentlig förevisning av djur innan den har godkänts av länsstyrelsen. Detsamma gäller vid omflyttning av djuren och vid ny-, till- eller ombyggnad av någon betydelse. Enligt 55 § första stycket djurskyddsförordningen får anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöksdjur inte uppföras, byggas till eller byggas om utan att Jordbruksverket på förhand har godkänt anläggningarna eller förvaringsutrymmena från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Detsamma gäller när sådana anläggningar eller utrymmen ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt eller när en befintlig anläggning eller ett utrymme som tidigare har använts för annat ändamål tas i anspråk eller inreds som en anläggning eller ett förvaringsutrymme för försöksdjur.

I förarbetena till den nuvarande djurskyddslagen angavs att förprövning av djurstallar, liksom tidigare, bör vara ett uttryck för en strävan att med en god stallmiljö och lämpliga skötselmetoder öka förutsättningarna för ett gott hälsotillstånd hos djuren samt att prövningen bör omfatta alla faktorer i miljö och skötsel som har betydelse för djurhälsa och djurbeteende och därmed för djurskyddet (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 20).

Enligt 16 § första stycket djurskyddslagen krävs tillstånd till verksamheten för den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar emot sällskapsdjur för förvaring eller utfordring. Detsamma gäller den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet. Slutligen gäller tillståndsplikt för den som yrkesmässigt eller i större omfattning föder upp pälsdjur. Vid tillståndsprövningen ska enligt tredje stycket särskild hänsyn tas till att den sökande kan anses vara lämplig att bedriva verksamheten och att de anläggningar i vilka verksamheten ska bedrivas är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt fjärde stycket meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet ska anses vara av större omfattning och undantag från kravet på tillstånd enligt första stycket.

I förarbetena konstaterades att det krav på tillstånd för bl.a. kennlar och hundpensionat som hade införts 1965 hade medfört en mycket god standard när det gällde hanteringen av hundar i dessa verksamheter. Departementschefen ansåg därför att tillståndsplikten borde behållas och att den också borde utökas till ridskoleverksamhet, hästuthyrning och päls-

• Sida 167
•  Original

djursuppfödning (se prop. 1987/88:93, s. 30–31). År 2002 utökades tillståndskravet till nuvarande lydelse. Det konstaterades att bl.a. uthyrning av vakthundar och fodervärdsverksamhet för hästar också är verksamheter som är av sådan karaktär att de kräver att den ansvariga personen har goda kunskaper om djur och även i övrigt har förutsättningar att driva en dylik verksamhet, t.ex. för ändamålet lämpliga faciliteter. Detsamma ansågs gälla även yrkesmässig hantering eller hantering i större omfattning av andra sällskapsdjur än hundar, t.ex. reptiler. Det kunde även antas att vissa av dessa verksamheter inte sällan styrs av ekonomiska intressen på bekostnad av djurens välfärd (se prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 19).

Utredningens förslag att ersätta tillståndskrav med utökad förprövning

Utredningen föreslår att det nuvarande kravet enligt 16 § djurskyddslagen på tillstånd till vissa verksamheter tas bort och att kravet på förprövning i stället ska framgå av lagen och omfatta alla lokaler där djur hålls yrkesmässigt eller annars i en verksamhet av större omfattning. Den lämplighetsprövning av den sökande som i dag görs enligt 16 § tredje stycket djurskyddslagen bör enligt utredningen ersättas med ett utökat krav på kompetens och utbildning (se avsnitt 7.3). Utredningens förslag föranleds av en ambition att förenkla lagstiftningen och likrikta de krav som ställs på olika djurverksamheter så att de blir mer enhetliga och logiska till sin struktur. De eventuella skillnader i omfattningen av förprövning som bör gälla mellan olika djurverksamheter bör enligt utredningen anges i myndighetsföreskrifter.

Fortsatt krav på förprövning och verksamhetstillstånd

Regeringen tog i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) ställning till att förprövningen även fortsättningsvis bör vara obligatorisk, men bedömde att Jordbruksverket bör se över möjligheter att förenkla och förbättra processen. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att både förprövning av lokaler och tillståndsprövning av vissa verksamheter fyller en viktig funktion för att förebygga att djurskyddsproblem uppstår.

Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit att ett grundläggande kompetenskrav bör införas men bedömt att det inte bör införas något krav på utbildning i djurskyddslagen. Som vissa remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, påpekar måste det också anses att den lämplighetsprövning av verksamhetsutövaren som i dag ska göras enligt 16 § tredje stycket djurskyddslagen möjliggör att hänsyn kan tas till fler omständigheter som kan vara av betydelse för djurhållningen än enbart kompetens och utbildning. Regeringen gör därför bedömningen att det föreslagna kompetenskravet inte i tillräcklig utsträckning kan ersätta lämplighetsbedömningen vid tillståndsprövningen enligt nuvarande 16 § och att det, i vart fall i nuläget, inte är lämpligt att ta bort kravet på tillstånd för vissa verksamheter. Bestämmelsen om krav på tillstånd bör därför i stora delar föras över till den nya lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör liksom tidigare ges bemyndigande att föreskriva om undantag från kravet. Bestämmelser om under vilka förutsättningar en verksamhet kan anses vara av större omfattning bör däremot kunna

• Sida 168
•  Original

meddelas i form av verkställighetsföreskrifter med stöd av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Det behövs ingen upplysning om detta i författningstexten.

Det bör också förtydligas under vilka förutsättningar tillståndet kan återkallas. När tillståndskravet ursprungligen infördes 1965 angavs i lagtexten att tillståndet kunde återkallas ”om skäl äro därtill”, se 8 a § i djurskyddslagen (1944:219). Sedan 1988 anges i 16 § djurskyddslagen endast att ett tillstånd får återkallas och det fördes inga resonemang i förarbetena till den nuvarande lagen om innebörden av detta. En rimlig tolkning av nuvarande bestämmelse är dock att tillståndet bör kunna återkallas om tillståndshavaren eller anläggningarna där verksamheten bedrivs inte längre uppfyller kraven på lämplighet i 16 § tredje stycket. Regeringen föreslår att detta tydliggörs genom en ny bestämmelse.

När det gäller förprövning stöder regeringen i och för sig utredningens målsättning att göra lagstiftningen enklare samt mer överskådlig och logisk för den som ska tillämpa den. Djurhållning kan dock ske i många olika former och de risker som från djurskyddssynpunkt är förknippade med en verksamhet varierar därför också. Behovet av förprövning kan med andra ord vara olika stort. En ambition att likrikta bestämmelser får inte medföra att onödiga och onyanserade krav ställs på vissa djurhållare och heller inte öka den administrativa bördan för djurhållare eller ansvariga myndigheter.

Utredningen anför också att det vid en förprövning bör anläggas mer av en helhetssyn där fler faktorer som är viktiga för att skapa ett gott djurskydd och en god djurhälsa ska beaktas, t.ex. möjligheten till beteshållning och smittskyddsaspekter vid hanteringen av djur. Flera remissinstanser, bl.a. SLU, menar att förprövningen bör omfatta annat än själva byggnaden, t.ex. lastningsbrygga, lastrum, drivgångar, samlingsfålla för utegångsdjur och utgödslingssystem.

Regeringen kan konstatera att avsikten redan när den nuvarande djurskyddslagen infördes 1988 var att förprövningen skulle omfatta alla faktorer i miljö och skötsel som har betydelse för djurhälsa och djurbeteende och därmed för djurskyddet (prop. 1987/88:93, s. 20). Detta bör alltjämt gälla. Att förvaringsutrymmen utformas på ett sätt som så långt som möjligt allmänt förebygger sjukdom och ohälsa hos djur bör därmed liksom tidigare kunna beaktas. En förprövning enligt djurskyddslagen kan dock inte innefatta sådana mer specifika smittskyddskrav som följer av annan lagstiftning, t.ex. föreskrifter meddelade med stöd av epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

Utredningen lämnar inte heller något författningsförslag som tydliggör att förprövningen ska utökas till annat än själva förvaringsutrymmet, t.ex. möjligheten till beteshållning, varför det saknas beredningsunderlag i den delen. Regeringen anser att fokus i nuläget, som angavs i prop. 2016/17:104, bör vara att förenkla och förbättra processen.

Enligt den nuvarande bestämmelsen i 3 a § djurskyddslagen omfattas sedan 2003 även hägn av bemyndigandet avseende förprövning. Regeringen uttalade i motiven till lagändringen att även hägn för t.ex. vilt och strutsar bör omfattas av lagens bestämmelser om krav på tillräckligt utrymme och skydd och om krav på förprövning (se prop. 2001/02:93, s. 14–15). Utredningen anger inte i sitt förslag till lagtext att skyldigheten

• Sida 169
•  Original

till förprövning ska omfatta hägn. Utredningen motiverar dock inte varför hägn inte längre bör omfattas. Regeringen anser sig därför inte ha tillräckligt underlag för att i nuläget bedöma om kravet på förprövning av hägn bör tas bort. Tillsvidare bör därför bemyndigandet när det gäller förprövning omfatta även hägn.

Regeringen bedömer därför sammantaget att det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn bör föras över till den nya lagen. När det gäller verksamhetstillstånd och godkännande av anläggning för försöksdjur vill regeringen erinra om att utredningens förslag om att flytta ansvaret för dessa uppgifter från Jordbruksverket till länsstyrelsen behandlades i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 23). I propositionen gjorde regeringen bedömningen att det finns ett behov av att renodla myndigheternas uppgifter inom försöksdjursområdet men att frågan bör utredas vidare. Regeringen har också i juni 2017 beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag att utreda om det är lämpligt att överföra ansvaret för bl.a. beslut i frågor om verksamhetstillstånd och godkännande av anläggningar för försöksdjur till länsstyrelserna (N2017/04501/DL). Uppdraget ska redovisas den 1 juni 2018.

11.2. Användningsförbud

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om förbud mot användning av stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn i de fall en förprövningspliktig åtgärd har vidtagits utan föregående förprövning förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 3 b § djurskyddslagen anges att om en åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn som kräver förprövning enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 a § första stycket första punkten har vidtagits utan sådan prövning, ska den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda att utrymmet eller hägnet används för att hysa djur. Förbud ska dock inte meddelas, om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

Varken utredningen eller remissinstanserna föreslår någon ändring i sak av bestämmelsen. Regeringen ser inte heller något skäl att ändra bestämmelsen och föreslår därför att den förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

11.3. Godkännande av ny teknik

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

• Sida 170
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte något bemyndigande utan förslaget innebär att det i lagen anges att nya tekniska system och ny teknisk utrustning innan de får användas ska godkännas från djurhälso- och djurskyddssynpunkt av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om prövningen och undantag från kravet på godkännande.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av 15 remissinstanser, varav inte någon avstyrker. Norrbottens läns landsting tillstyrker förslaget och 12 remissinstanser ställer sig positiva till förslaget, men med vissa synpunkter. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att även ny teknik för djurtransporter och slakt samt i djurparker, bör omfattas av nyteknikprövning. Djurens Rätt anser att även ny träningsutrustning och nya tävlingsverksamheter bör omfattas av en prövning. Finns det inte någon forskning inom området bör ett begränsat tillstånd ges för att kunna studera frågan. Lantbrukarnas Riksförbund och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att det bör framgå att prövningen kan genomföras utan att djuren klassas som försöksdjur i de fall som djuren inte vållas smärta, lidande, ångest eller bestående men.

Statens veterinärmedicinska anstalt påpekar vikten av att hänsyn till förebyggande smittskydd tas redan vid prövningen så att man inte bygger in problem.

Skälen för regeringens förslag: I 3 a § första stycket andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen. I 7 § djurskyddsförordningen föreskrivs att nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning ska ha godkänts från djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om undantag från kravet på godkännande. Av 8 § djurskyddsförordningen följer att frågor om godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket.

Bemyndigandet beträffande godkännande av ny teknik infördes 1988. I motiven angavs att detta bedömdes vara angeläget för att förbättra djurskyddet (prop. 1987/88:93, s. 20).

Utredningens förslag innebär att bestämmelser som i dag finns i djurskyddsförordningen förs in i lagen. Som SLU och Djurens Rätt påpekar kan det emellertid finnas skäl att återkommande se över vilken typ av teknik som ska förprövas. I avsnitt 5.2 har regeringen redovisat sin övergripande syn på frågan om vilken lagstiftningsnivå som är lämplig för olika typer av bestämmelser. Regeringen anser att sådana mer detaljerade bestämmelser som de om förprövning av teknik liksom i dag bör finnas på förordningsnivå och att nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att reglera skyldigheten att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen bör föras över till den nya lagen.

• Sida 171
•  Original

11.4. Märkning och registrering av katter

Regeringens bedömning: Ett obligatoriskt krav på märkning och registrering av katter bör utredas ytterligare.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i lagen ska införas bestämmelser med krav på märkning och registrering av katter.

Remissinstanserna: En stor majoritet av de remissinstanser som har kommenterat förslagen om märkning och registrering av katter är positiva eller mycket positiva

till de nya kraven. Till dessa hör Rikspolissty-

relsen (numera Polismyndigheten), 15 länsstyrelser, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Bodens kommun, Mörbylånga kommun, Sollefteå kommun, Sveriges Veterinärförbund, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Göteborgs Katthjälp, Svenska Djurskyddsföreningen, Svenska Kattskyddsförbundet, Sveriges Kattklubbars Riksförbund, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Svensk Djursjukvård, Svenska Blå Stjärnan och Tropikföreningen Amazonas. Fördelar som remissinstanserna lyfter fram är att åtgärderna bidrar till ett ökat ägaransvar, ökar skyddet för djuren, bidrar till att höja katters status och till ett minskat lidande för förvildade katter samt till att förenkla och effektivisera handläggningen av ärenden om övergivna och förvildade djur hos myndigheterna. Svenska Blå Stjärnan anser vidare att förslaget är viktigt från smittskyddssynpunkt.

Jordbruksverket, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Statens veterinärmedicinska anstalt och Djurens jurister ställer sig tveksamma eller negativa till förslaget och efterlyser en fördjupad analys och en mer noggrann avvägning mellan samhällsnytta samt kostnader och administrativ börda av förslaget. Remissinstanserna efterlyser en redogörelse för kontrollen av efterlevnaden av sådana krav.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att kravet på märkning och registrering bör begränsas till tätorter och stadsplanerade områden. Länsstyrelsen i Hallands län anser att behovet av att märka och registrera katter begränsar sig till de katter som rör sig fritt utomhus.

Statskontoret avstyrker förslaget med hänvisning till att kostnaderna inte bedöms stå i proportion till nyttan med registret.

Flera djurskyddsföreningar – Föreningen Förvildade Katter, Djurens jurister och Göteborgs Katthjälp – lyfter fram risker och problem med förslaget, bl.a. att kravet främst kommer att efterlevas av de redan skötsamma kattägarna. Kravet kan leda till att fler överger sina katter och konsekvensen kommer i praktiken bli att hemlösa katter massavlivas.

Djurens jurister påpekar att regleringar som inte efterlevs riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet och kravet tar fokus och resurser från effektiva åtgärder.

Flera remissinstanser lämnar synpunkter på utformningen av kraven på registrering och märkning.

Datainspektionen och Sveriges advokatsamfund efterlyser noggrannare överväganden avseende registrets inverkan på den personliga integriteten. Tre länsstyrelser efterlyser att registret ska få användas för djur-

• Sida 172
•  Original

skyddskontrolländamål eller andra eventuella ändamål där det finns en anknytning till djurskyddslagens hantering av katter.

Flera remissinstanser pekar på att det finns ett hundregister som regleras i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter och menar att registren bör regleras i samma lagstiftning.

Ett flertal remissinstanser har lämnat synpunkter om den närmare regleringen av ett krav på märkning och registrering, t.ex. om vem som är skyldig att registrera, förfarande vid ägarbyte, teknik för märkning och sanktioner.

Skälen för regeringens bedömning: Det finns stora problem som är förknippade med övergivna och förvildade katter och dessa har beskrivits i avsnitt 4.4.

Regeringen ser, i likhet med de remissinstanser som är posi-

tiva till förslaget, att en obligatorisk märkning och registrering av katter kan vara ett sätt att underlätta för de inblandade myndigheterna att skilja ägda katter från övergivna och förvildade katter som därigenom bidrar till att öka skyddet för de övergivna och förvildade katterna. Regeringen anser dock, i likhet med flera av remissinstanserna, däribland Jordbruksverket och Statskontoret, att det behövs ytterligare utredning av konsekvenserna av ett sådant krav. Det finns också, som flera remissinstanser påpekar, ett behov av att ytterligare överväga hur regleringen av ett eventuellt register bör utformas när det gäller hantering av personuppgifter. Hänsyn måste i dessa delar också tas till den nya EU-förordning om dataskydd (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG [allmän dataskyddsförordning])^. som ska börja tillämpas under 2018. Regeringen avser mot den bakgrunden att utreda frågan om ett krav på märkning och registrering av katter i särskild ordning.

12. Djurförsök

12.1. Grundläggande krav för att använda försöksdjur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att djurförsök endast får äga rum under förutsättning att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur, att så få djur som möjligt används, att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt och att det vid verksamheten inte används andra djur är sådana som har fötts upp för ändamålet (destinationsuppfödning) förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det införs därutöver ett särskilt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

• Sida 173
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser lämnar synpunkter på utredningens förslag om princip för att begränsa, ersätta och förfina djurförsök liksom till förslaget om krav på destinationsuppfödning. Stockholms Norra djurförsöksetiska nämnd föreslår att kravet på att djuren inte ska utsättas för större lidande än vad som är nödvändigt bör komma före kravet på att så få djur som möjligt ska användas och hänvisar till praxis att det förväntade lidandet på individnivå ska vara avgörande. Kemikalieinspektionen hänvisar till tidigare lämnade synpunkter i fråga om att tydliggöra att alternativa metoder till djurförsök ska vara ”vetenskapligt” tillfredsställande.

Djurens rätt, Djurskyddet Sverige och Forska utan djurförsök föreslår att de svenska uttryck som ska användas för att översätta ordet ”refine” ändras. Organisationerna anser att det svenska uttrycket ”minska lidandet” ska användas i stället för ”förfina”.

Jordbruksverket önskar även fortsättningsvis att kunna föreskriva om vilka djurslag som ska vara destinationsuppfödda. Göteborgs djurförsöksetiska nämnd stöder förslaget att möjligheten att föreskriva om undantag från kravet på destinationsuppfödning bör framgår uttryckligen av lagen och inte som nu, i förordning, men anser att bestämmelsen om krav på destinationsuppfödning, på grund av dess betydelse, ska placeras i 2 § i kapitlet om djurförsök.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) betonar betydelsen av att undanta t.ex. lantbrukets djur från kravet på destinationsuppfödning.

Skälen för regeringens förslag: I 19 § djurskyddslagen anges att djurförsök får äga rum endast under förutsättning

1. att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon

annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2. att så få djur som möjligt används,

3. att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande

än vad som är absolut nödvändigt, och

4. att det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som fötts

upp för ändamålet.

Bestämmelsen genomför artiklarna 4, 9.1 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (försöksdjursdirektivet). Principen om ersättning, begränsning och förfining, även kallad 3Rprincipen, är av central betydelse vid användning av djur i djurförsök. Enligt denna princip definieras alternativ till djurförsök som varje metod som innebär en ersättning (replacement) av försöksdjursanvändning, en begränsning (reduction) av antalet använda försöksdjur eller förfining (refinement) av djurens situation. En annan central princip för försöksdjursanvändning är att de djur som används ska vara uppfödda för ändamålet, dvs. destinationsuppfödda. Regeringen bedömer att dessa två viktiga principer även fortsättningsvis bör hållas ihop i en och samma bestämmelse och inte, som utredningen föreslår, delas upp på två.

Regeringen redogjorde i propositionen Etisk prövning av djurförsök m.m. (prop. 2004/05:177) för bakgrunden till att 19 § kompletterades i andra punkten med kravet på att så få djur som möjligt ska användas, som infördes 2005. Motivet till att den nya punkten infördes var att tyd-

• Sida 174
•  Original

liggöra att i vissa situationer kan intresset av att minska antalet djur i en viss studie strida mot intresset att förbättra djurens situation genom att minska deras lidande och att det då är nödvändigt att göra en sammanvägning i syfte att uppnå högsta möjliga djurskyddsnivå (prop. 2004/05:177, s. 20). EU-kommissionen har publicerat riktlinjer som syftar till att uppnå en gemensam förståelse av försöksdjursdirektivet och har i dessa bl.a. angivit att det inte råder någon hierarki mellan kraven på att begränsa (reduce) och förfina (refine) försöksdjursanvändningen utan att frågan om de tre R:ns princip är uppfylld från fall till fall får bedömas inom ramen för projektbedömningen (se kommissionens hemsida http://ec.europa.eu/environment/chemicals/lab_animals/pdf/qa.pdf ) .

Mot den bakgrunden finner regeringen att det inte finns någon anledning att, som Stockholms Norra djurförsöksetiska nämnd föreslår, ändra ordningsföljden på punkterna i den föreslagna bestämmelsen.

Genom de lagändringar som föreslogs i regeringens propositionen Skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (prop. 2011/12:138) genomfördes försöksdjursdirektivet. Regeringen gjorde bedömningen att försöksdjursdirektivets krav på att den alternativa metod som ersätter djurförsök ska vara vetenskapligt tillfredsställande är genomfört genom gällande lagstiftning (prop. 2011/12:138 s. 30–32).

När det gäller vilket svenskt uttryck som bäst motsvarar engelskans ”refine” konstaterar regeringen att ordet ”förfining” har använts under lång tid och av en mängd olika aktörer inom området och att det förefaller vara ett allmänt accepterat uttryck. I den nuvarande och föreslagna lagtexten används dock ett mer beskrivande uttryck om att djur inte ska utsättas för mer lidande än vad som är absolut nödvändigt.

Enligt 22 § andra stycket djurskyddslag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beträffande djurförsök meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser. Regeringen har i 50 § djurskyddsförordningen bemyndigat Jordbruksverket att meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning. Av Jordbruksverkets föreskrifter framgår vilka arter eller grupper av arter som ska vara destinationsuppfödda.

Utredningen föreslår att det i den nya lagen ska tas in ett uttryckligt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Djurskyddslagens definition av försöksdjur utvidgades 2013 till att inte bara omfatta djur som används i djurförsök utan även djur som är avsedda att användas i djurförsök. Motivet till ändringen var att täcka in viltlevande djur som är avsedda att användas i djurförsök i försöksdjursdefinitionen. Det infördes även kompetensbestämmelser för den som fångar in viltlevande försöksdjur. Ändringarna var ett led i genomförandet av försöksdjursdirektivet (prop. 2011/12:138, s. 28–30 och 34–35). Regeringen har i avsnitt 6.3 gjort bedömningen att den nuvarande lagens definition bör föras över till den nya lagen. Det finns således även fortsättningsvis behov av att kunna meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning när det gäller vilda djur. Ett behov av undantag finns även fortsättningsvis när det gäller andra djurslag, t.ex., som SLU påpekar, vid djurförsök med lantbrukets djur. Sådana föreskrifter skulle i och för sig liksom i dag kunna meddelas med stöd av ett gene-

• Sida 175
•  Original

rellt bemyndigande som ger rätt att meddela föreskrifter om undantag från lagen. Regeringen anser dock i likhet med utredningen att rätten att meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning av tydlighetsskäl bör komma till uttryck redan i den bestämmelse som reglerar detta krav. Som utredningen föreslår bör det alltså tas in ett bemyndigande i lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om detta.

12.2. Krav på försöksdjursverksamhet

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om krav på tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandhålla försöksdjur, om tillståndsprövningen, om ansvar för verksamheten och om organisation av försöksdjursverksamheten överförs i huvudsak till den nya lagen. Det tydliggörs att sådana tillstånd får återkallas om tillståndshavaren inte längre kan anses lämplig att bedriva verksamheten eller om de anläggningar där verksamheten bedrivs inte längre är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Även bestämmelserna om att den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning och kompetens som krävs för uppgiften och att det vid infångandet ska användas metoder som inte utsätter djuren för onödigt lidande förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Nuvarande bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om uppgifter som ska utföras av de olika aktörerna, krav på utbildning och kompetens för aktörerna, djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning samt metoder för att fånga in viltlevande försöksdjur förs också över till den nya lagen. Det förtydligas att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om uppgifter som ska utföras av den som är ansvarig för verksamheten för att se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om sådana uppgifter, om andra uppgifter som de olika aktörerna ska ha och om krav på utbildning och kompetens för aktörerna. Det läggs till ett särskilt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår inget förtydligande av möjligheten att återkalla tillstånd. Utredningen föreslår att det vid prövningen av frågan om tillstånd till försöksverksamhet ska tas särskild hänsyn till om de anläggningar i vilka verksamheten ska bedrivas har godkänts vid förprövning.

Utredningen föreslår att den som är innehavare av tillståndet ska benämnas den ytterst ansvarige och att de som ansvarar för att bedriva verksamheten ska kallas verksamhetsansvariga i stället för föreståndare. Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även ska få besluta i det enskilda fallet om djurskyddsorga-

• Sida 176
•  Original

nets uppgifter och sammansättning. Utredningen föreslår inte något särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att det behöver tydliggöras när ett tillstånd får och bör återkallas. Kammarrätten anser vidare att det är oklart vad myndigheten ska beakta vid bedömning av lämplighet att bedriva verksamhet och att detta därför behöver tydliggöras. Domstolsverket påpekar att ansvarsfördelningen mellan den ytterst ansvarige och verksamhetsansvariga inte framgår och undrar bl.a. i vilken mån den ytterst ansvarige har rätt att delegera ansvar. Vidare anser

Domstolsverket att det straffrättsliga ansvaret som åvilar den ytterst ansvarige behöver klargöras. Jordbruksverket anser att uppgifter kring utbildning och kompetens för den ytterst ansvarige inte är relevanta eftersom dennes position inte är beroende av personens utbildning.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Uppsala och Lunds universitet, Vetenskapsrådet, Djurens Rätt och Sveriges

Veterinärförbund anser att en eventuell experts roll är oklar och påpekar t.ex. att det endast är en veterinär som får ordinera veterinärmedicinska åtgärder och att verksamheten alltid bör ha en veterinär knuten till sig.

Umeå universitet och Vetenskapsrådet anser att benämningen ”verksamhetsansvarig” är olämplig och att uttrycket ”föreståndare” bör bibehållas. Uppsala universitet anser att det är viktigt att den verksamhetsansvarige har beslutsrätt genom delegation från prefekt.

Jordbruksverket anser att bestämmelsen om infångande av viltlevande försöksdjur är så detaljerad att den passar bättre i förordning eller i föreskrift än i lag.

Skälen för regeringens förslag: I 19 a § första stycket djurskyddslagen anges att för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur fordras tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ett tillstånd får återkallas. Enligt andra stycket ska i tillståndet anges den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och de personer som innehar vissa andra angivna funktioner i verksamheten.

Av tredje stycket följer att vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Slutligen anges i fjärde stycket att vid prövning av tillstånd till uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas behovet av sådana djur.

I 19 b § första stycket anges att den som är innehavare av ett tillstånd, eller ställföreträdare för denne, ska se till att verksamheten bedrivs enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EUbestämmelser som kompletterades av lagen. I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om uppgifter som ska genomföras enligt första stycket och om utbildning och kompetens som ska finnas vid utförandet av sådana uppgifter.

Av 20 § första stycket följer att det vid försöksdjursverksamhet ska finnas

1. en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten,

• Sida 177
•  Original

2. en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert

som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår vid behandling av djuren,

3. personal som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den

utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4. ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om djurskydd

och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

Slutligen anges i tredje stycket regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Bestämmelserna om krav på tillstånd för och om organisation av försöksdjursverksamhet i 19 a, 19 b och 20 §§djurskyddslagen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som skedde i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 51–64). Vid samma tillfälle infördes även bestämmelsen i 22 a § om att den som fångar viltlevande försöksdjur ska ha den utbildning och kompetens som krävs för uppgiften och att det vid infångandet ska användas metoder som inte utsätter djuren för lidande. Bestämmelsen innehåller också ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder. Även denna bestämmelse infördes i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 34–35).

I dag anges vidare i 40 § första stycket djurskyddsförordningen att kravet på tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen omfattar djurförsök med djur av djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar. Jordbruksverket bemyndigas också enligt andra stycket i bestämmelsen att meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar sådana tillstånd ska krävas för tidiga utvecklingsstadier av nämnda djurklasser.

Utredningen föreslår att bestämmelserna i huvudsak oförändrade förs över till den nya lagen. Utredningen föreslår dock att det vid prövningen av frågan om tillstånd till försöksdjursverksamhet ska tas särskild hänsyn till om de anläggningar i vilka verksamheten ska bedrivas har godkänts vid förprövning. Regeringen har emellertid i avsnitt 11.1 gjort bedömningen att skyldigheten att förpröva stallar och förvaringsutrymmen för djur samt hägn även fortsättningsvis bör regleras i förordning. Det är därför inte möjligt att, som utredningen föreslår, hänvisa till en förprövningsskyldighet reglerad i lagen. Det bör således i lagtexten alltjämt anges att särskild hänsyn tas till om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Vid en sådan bedömning kan naturligtvis ett tidigare beslut om godkännande av anläggningen enligt bestämmelser i djurskyddsförordningen beaktas. I dag anges i 55 § första stycket djurskyddsförordningen att anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöksdjur inte får uppföras, byggas till

• Sida 178
•  Original

eller byggas om utan att Jordbruksverket på förhand har godkänt anläggningarna eller förvaringsutrymmena från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Detsamma gäller när sådana anläggningar eller utrymmen ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- och djurhälsosynpunkt eller när en befintlig anläggning eller ett utrymme som tidigare har använts för annat ändamål tas i anspråk eller inreds som en anläggning eller förvaringsutrymme för försöksdjur. Regeringen bedömde även i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41) att det bör utredas vidare om ansvaret för att besluta i frågor om verksamhetstillstånd och godkännande av anläggningar bör flyttas från Jordbruksverket till länsstyrelserna (s. 23–25). Regeringen har också i juni 2017 beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag att utreda om det är lämpligt att överföra ansvaret för bl.a. beslut i frågor om verksamhetstillstånd och godkännande av anläggningar för försöksdjur till länsstyrelserna (N2017/04501/DL). Uppdraget ska redovisas den 1 juni 2018.

Domstolsverket påpekar att ansvarsfördelningen mellan den ytterst ansvarige och verksamhetsansvariga inte framgår och undrar bl.a. i vilken mån den ytterst ansvarige har rätt att delegera ansvar. Vidare anser Domstolsverket att det straffrättsliga ansvaret som åvilar den ytterst ansvarige behöver klargöras. I samband med att de nuvarande bestämmelserna i 19 a och 20 §§djurskyddslagen infördes utvecklades i motiven vilket ansvar som de olika aktörerna har (prop. 2011/12:138, s. 53–56). Det förtydligades bl.a. att bestämmelserna inte var avsedda att hindra att den som står som innehavare av tillståndet delegerar ansvaret för regelefterlevnad till någon annan inom verksamheten (prop. 2011/12:138, s. 54). Det angavs också att kontrollmyndigheten i första hand alltid kan vända sig mot den person som i tillståndet anges som ansvarig (prop. 2011/12:138, s. 56). Så bör även fortsättningsvis vara fallet.

Kammarrätten i Stockholm anser att det behöver tydliggöras när ett tillstånd får och bör återkallas samt vad myndigheten ska beakta vid bedömning av lämplighet att bedriva verksamhet. Frågan om på vilka grunder som tillstånd ska kunna återkallas berörs inte av utredningen.

Regeringen anser dock, i likhet med Kammarrätten i Stockholm, att det bör förtydligas att under vilka förutsättningar tillståndet kan återkallas. I förarbetena till nuvarande lag anges att tillstånden ”vid behov” måste kunna återkallas (se prop. 1987/88:93, s. 63). Det får anses ligga i sakens natur att ett tillstånd bör kunna återkallas i de fall då nya omständigheter medför att tillståndsinnehavaren eller de anläggningar där verksamheten bedrivs inte längre kan anses vara lämpliga i de avseenden som anges i bestämmelsen om prövning av tillstånd. Det bör införas en bestämmelse i lagen som förtydligar detta. I övrigt får det lämnas till rättstillämpningen att avgöra vilka omständigheter som bör beaktas såväl vid tillståndsprövningen som i ett ärende om återkallelse av ett tillstånd.

Regeringen ser sammantaget inte något skäl att i övrigt ändra bestämmelserna om tillstånd för försöksdjursverksamhet och om övriga krav för bedrivande av sådan verksamhet. Detsamma gäller bestämmelsen om infångande av viltlevande försöksdjur. Dessa bestämmelser bör därför i huvudsak överföras till den nya lagen. Regeringen anser till skillnad från utredningen inte heller att det bör införas nya benämningar på tillståndsinnehavaren eller föreståndarna. Det bör dock läggas till ett

• Sida 179
•  Original

särskilt bemyndigande att meddela undantag från kravet på tillstånd. Sådana undantag görs i dag, som har angetts ovan, genom att det i djurskyddsförordningen föreskrivs att tillstånd krävs endast vid djurförsök med djur av vissa djurklasser och genom att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar tillstånd ska krävas för tidiga utvecklingsstadier av nämnda djurklasser.

Det bör också förtydligas att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om uppgifter som ska utföras av den som är ansvarig för verksamheten för att se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Den myndighet som regeringen bestämmer bör också i enskilda fall få besluta om sådana uppgifter. Det bör också vara tillräckligt att den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet får besluta om andra uppgifter som ska de olika aktörerna ska ha och om krav på utbildning och kompetens för aktörerna. Det finns inget behov för regeringen att besluta i enskilda fall.

Som angetts i avsnitt 6.3 avser regeringen att, såsom i dag, i förordning föreskriva om vilka djurklasser som ska omfattas av kraven på verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.2 bör därtill lagens bestämmelser i allmänhet tillämpas bara på vissa kategorier av djur. Detta medför att kraven på tillräcklig utbildning och kompetens för den som fångar viltlevande försöksdjur och på att metoder ska användas som inte utsätter djuret för onödigt lidande inte kan tillämpas på djurklasser där det saknas vetenskapligt stöd för att bedöma vilken utbildning eller kompetens som behövs och för att bedöma om djuret kan uppleva lidande.

12.3. Etisk bedömning av djurförsök

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om krav på godkännande från etisk synpunkt för användning av djur i djurförsök av en regional djurförsöksetisk nämnd, om nämndens prövning och om återkallelse av ett godkännande, överförs till den nya lagen utan ändring i sak. Därutöver klargörs att godkännandet får förenas med villkor.

Även bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ansökan om användning av djur i djurförsök och om undantag från kravet på godkännande av djurförsök, samt ytterligare föreskrifter om prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök och utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök, förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det införs en möjlighet för de regionala djurförsöksetiska nämnderna att godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa av lagens bestämmelser.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon möjlighet för de regionala nämnderna att överlämna ärenden till den centrala nämnden.

• Sida 180
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det i lagen särskilt uttrycks att det ska finnas regionala djurförsöksetiska nämnder med uppgift att pröva ansökningar om godkännande av djurförsök. Utredningen föreslår också att de regionala djurförsöksetiska nämnderna får godkänna användning av försöksdjur som avviker från ytterligare bestämmelser i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av vissa bestämmelser i lagen. Utredningen föreslår även att ett ärende ska kunna överlämnas från en regional djurförsöksetisk nämnd till den centrala djurförsöksetiska nämnden för avgörande i vissa fall. Utredningen föreslår också att ett uttryckligt bemyndigande ska ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de djurförsöksetiska nämnderna.

Utredningen föreslår inte någon bestämmelse om återkallelse av godkännanden och inte heller något bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från kravet på etiskt godkännande.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, Uppsala tingsrätt, Karolinska Institutet, Vetenskapsrådet, Stockholms Södra och Uppsala djurförsöksetiska nämnder, anser att de regionala djurförsöksetiska nämndernas sammansättning och beslutsförhet ska regleras i lag. Uppsala tingsrätt och Uppsala djurförsöksetiska nämnd anser även att det av författningstexten ska framgå att ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. Jordbruksverket förespråkar dock att nämndernas organisation ska regleras i myndighetsföreskrifter.

Karolinska Institutet, Jordbruksverket och Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att ordet ”regionala” kan tas bort i syfte att bl.a. motverka regionala skillnader vid bedömningar medan Lunds och Umeå universitet anser att nämnderna fortsatt ska vara regionala men att riktlinjer behöver utarbetas för prövningen och utbildningsinsatserna utökas.

Många remissinstanser, bl.a. Försvarsmakten, Göteborgs universitet,

Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt, Djurens jurister, Forska utan djurförsök och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter de vida ramar som sätts för de djurförsöksetiska nämndernas möjlighet att bevilja undantag från lagstiftningen.

Djurskyddet Sverige anser att tillsättningen av ledamöter bör ses över och vill se en större närvaro av oberoende sakkunniga, exempelvis veterinärer.

Några remissinstanser, Karolinska Institutet, Göteborgs och Umeå universitet och Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att bestämmelsen ska kompletteras med ett bemyndigande om att dra in ett projektgodkännande.

Göteborgs universitet anser att den centrala nämnden ska vara rådgivande till de regionala i frågor av ny och principiell karaktär.

Uppsala djurförsöksetiska nämnd påpekar att tidsgränserna i EU:s försöksdjursdirektiv gör att det inte finns realistiska möjligheter att hantera överlämnade ärenden inom den tid som står till buds varför frågan om överlämnande bör utredas vidare.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 21 § första stycket djurskyddslagen anges att det, utöver tillstånd för verksamheten, för användning av djur i ett djurförsök krävs godkännande från etisk synpunkt av en regional djurförsöksetisk nämnd innan användningen påbörjas. Vid prövningen av ett sådant ärende ska försökets betydelse vägas

• Sida 181
•  Original

mot lidandet för djuret. Enligt andra stycket ska försöket utifrån graden av lidande hos djuret klassificeras i någon av kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet. Av tredje stycket följer att en ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna enligt 19 § första, andra och tredje punkterna är uppfyllda (den s.k. 3Rprincipen, se avsnitt 12.1). Det anges i fjärde stycket att vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska utvärderas i efterhand. Slutligen får en djurförsöksetisk nämnd enligt femte stycket återkalla ett godkännande enligt första stycket om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 21 a § första stycket meddela föreskrifter om ansökan om användning av djur i djurförsök, och undantag från kravet på godkännande av djurförsök. I andra stycket finns ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

Bestämmelserna om krav på etiskt godkännande och därtill hörande bemyndiganden i 21 och 21 a §§djurskyddslagen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som skedde i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 36–51).

Regeringen bedömde i prop. 2013/14:41 att den djurförsöksetiska prövningens regionala organisation bör bibehållas och att hanteringen av mindre ändringar i etiska godkännanden som inte kan inverka negativt på djurens välfärd bör förenklas (prop. 2013/14:41, s. 30–36)

Regeringen anser i likhet med utredningen och med hänsyn till bestämmelsernas detaljeringsgrad att de regionala djurförsöksetiska nämndernas sammansättning och beslutsförhet även fortsättningsvis bör regleras i djurskyddsförordningen. Remissinstansernas synpunkter i den delen får alltså beaktas vid beredningen av den nya förordningen.

Utredningen föreslår att de regionala nämnderna i vissa fall ska kunna överlämna ärenden till den centrala nämnden och hänvisar till ett förslag med samma innehåll som lämnades i det tidigare betänkandet Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning, SOU 2007:57. Regeringen bedömde emellertid i prop. 2011/12:138 att det inte var möjligt att genomföra detta förslag med hänsyn till de tidsfrister för handläggningen av ärenden som föreskrivs i försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 74–76). Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Utredningens förslag i den delen bör alltså inte genomföras.

Utredningen föreslår vidare att de regionala nämnderna ska ges möjlighet att godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa av lagens bestämmelser och föreskrifter som har meddelats med stöd av dem. Många remissinstanser, bl.a. Försvarsmakten, Göteborgs universitet, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet, Djurens Rätt, Djurens jurister, Forska utan djurförsök och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter de vida ramar som sätts för de djurförsöksetiska nämndernas möjlighet att bevilja undantag från lagstiftningen. Regeringen bedömde också i prop. 2011/12:138 att det är tillräckligt att de regionala nämnderna har möjlighet att godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa bestämmelser på förordningsnivå och

• Sida 182
•  Original

föreskrifter meddelade med stöd av dessa bestämmelser (se prop. 2011/12:138, s. 49–51 och nuvarande bestämmelse i 41 c § andra stycket djurskyddsförordningen). Vissa av de bestämmelser som i dag finns i djurskyddsförordningen (i 1 b § första stycket, 2 § första stycket första meningen, 3 §, 15 § första stycket och 29 § andra stycket), ska dock enligt regeringens förslag flyttas till den nya lagen. Det är i dag möjligt för de regionala nämnderna att med stöd av 41 c § andra stycket djurskyddsförordningen bevilja undantag från dessa bestämmelser. Regeringen bedömer att detta bör vara möjligt även fortsättningsvis, bl.a. med hänsyn till att Sverige enligt artikel 2 i försöksdjursdirektivet är förhindrat att införa nya strängare regler när det gäller användningen av försöksdjur. Regeringen anser dock, till skillnad från utredningen, att möjligheten att bevilja undantag inte bör utökas utan i huvudsak bör begränsas till att gälla samma materiella bestämmelser som i dag. Det bör dock läggas till en möjlighet för de djurförsöksetiska nämnderna att bevilja undantag från det nya kravet på bedövning vid operativa ingrepp som har föreslagits i avsnitt 9.2. Utredningen föreslår vidare att det i lagen ska anges att de regionala nämnderna kan medge undantag från föreskrifter meddelade med stöd av vissa bestämmelser i lagen. Föreskrifter om detta bör dock alltjämt kunna meddelas på förordningsnivå med stöd av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Det bedöms inte heller som nödvändigt att ta in en uttrycklig upplysningsbestämmelse om detta.

Utredningen föreslår också att ett uttryckligt bemyndigande ska ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de etiska nämnderna. Utredningen anger att bemyndigandet motsvarar nuvarande bestämmelse i 47 § djurskyddsförordningen. Utredningen anser dock att Jordbruksverkets bemyndigande att hantera de djurförsöksetiska nämnderna bör utökas något så att det även omfattar nämndernas antal och att det är viktigt att Jordbruksverket har möjlighet att kunna göra vissa ändringar i nämndernas antal, organisation och arbete för att ytterligare förbättra deras arbete.

Regeringen bedömer att något bemyndigande i lag inte är nödvändigt eftersom regeringen med stöd av sin restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om de etiska nämndernas organisation. Innehållet i regleringen av nämndernas organisation och i vilken utsträckning bemyndiganden bör ges till Jordbruksverket att meddela föreskrifter om organisationen bör avgöras vid beredningen av den nya förordningen. Regeringen anser dock, till skillnad från utredningen, att det även fortsättningsvis i djurskyddsförordningen bör anges det minsta antalet regionala djurförsöksetiska nämnder som ska finnas med hänsyn till att regeringen i prop. 2013/14:41 bedömde att den djurförsöksetiska prövningen bör vara regional (s. 30 och 35–36). Regeringen beslutade den 14 december 2012 om ändringar i djurskyddsförordningen som föranleddes av lagändringarna enligt prop. 2011/12:138 (SFS 2012:675). Förordningsändringarna trädde i kraft den 1 januari 2013.

Det är, i enlighet med utredningens förslag, lämpligt att förtydliga att beslut om etiska godkännanden får förenas med villkor.

Regeringen ser sammantaget inte något skäl att i övrigt ändra bestämmelserna om krav på etiskt godkännande och därtill hörande bemyndiganden. Dessa bestämmelser bör därför överföras till den nya lagen med de tillägg som angetts ovan.

• Sida 183
•  Original

12.4. Den centrala djurförsöksetiska nämnden

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämndens uppgifter, sammansättning och beslutsförhet överförs utan ändring i sak till den nya lagen.

Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämnden. Det behövs ingen upplysningsbestämmelse om detta.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte att den nuvarande lagens bestämmelse om att den centrala djurförsöksetiska nämnden ska ha till uppgift att utföra utvärdering i efterhand av godkända djurförsök ska föras över till den nya lagen. Utredningen föreslår inte heller några bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämndens sammansättning eller beslutsförhet.

Remissinstanserna: Förslaget om att det ska finnas en central nämnd har stöd bland samtliga remissinstanser som har lämnat synpunkter i denna del.

Djurens Rätt anser att nämnden ska bestå av tre ledamöter med vetenskaplig kompetens och tre ledamöter som representerar allmänna intressen. Djurskyddet Sverige påpekar att det är viktigt med en balanserad sammansättning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 21 b § djurskyddslagen anges att det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska pröva överklaganden av en regional djurförsöksetisk nämnds beslut och utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 21 § fjärde stycket.

Vidare finns i 21 c och 21 d §§ bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämndens sammansättning och beslutsförhet. Slutligen anges i 21 e § att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om den centrala djurförsöksetiska nämnden.

Nuvarande bestämmelser i 21 b–21 e §§djurskyddslagen infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013. Regeringen redogjorde i förarbetena för de bedömningar som ligger till grund för bestämmelserna (se prop. 2011/12:138, s. 65–73). Regeringen ser inte något skäl att nu ändra dessa bestämmelser, som därför i huvudsak oförändrade bör överföras till den nya lagen. Regeringen anser dock inte att det är nödvändigt att i lagen upplysa om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela närmare bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämnden.

12.5. Övriga bemyndiganden i fråga om försöksdjursverksamhet

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhanda-

• Sida 184
•  Original

hållande eller användning av försöksdjur överförs till den nya lagen. Detsamma gäller bemyndigandet att meddela föreskrifter om undantag från lagen i fråga om djurförsök.

Vidare överförs nuvarande bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska märka djuren, upprätta instruktioner för verksamheten, föra anteckningar och lämna upplysningar om verksamheten och djuren till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte något bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser.

Remissinstanserna: Jordbruksverket anser att bemyndigandet ska ge rätt att meddela föreskrifter om hur märkningen ska genomföras, att ”anteckningar” ska bytas ut mot ”journal” och att det ska förtydligas till vem upplysningar ska lämnas.

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse i 23 § djurskyddslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska märka djuren, upprätta instruktioner för verksamheten och föra anteckningar och lämna upplysningar om verksamheten och djuren infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som skedde i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet. Regeringen redogjorde i förarbetena för de bedömningar som ligger till grund för bestämmelserna (se prop. 2011/12:138, s. 59–60). Jordbruksverket anser att bemyndigandet ska ge rätt att meddela föreskrifter om hur märkningen ska genomföras, att ”anteckningar” ska bytas ut mot ”journal” och att det ska förtydligas till vem som upplysningar ska lämnas. Regeringen anser dock att bemyndigandet att meddela föreskrifter om skyldighet att märka djuren innefattar en möjlighet att reglera hur denna märkning ska gå till. Regeringen anser inte heller att det i bemyndigandet behöver anges till vilken myndighet som upplysningar ska lämnas, detta bör i stället regleras i de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet. Regeringen delar däremot

Jordbruksverkets bedömning att journal är ett mer lämpligt ord att använda än anteckningar. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd. Formen för och innehållet i journalen bör alltjämt regleras i föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet.

Genomförandet av försöksdjursdirektivet föranledde däremot inte någon ändring av bemyndigandet i 22 § första stycket djurskyddslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur. Inte heller utredningen eller remissinstanserna föreslår någon ändring i denna del. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen överförs till den nya lagen.

Utredningen föreslår däremot inte att bemyndigandet i 22 § andra stycket djurskyddslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beträffande djurförsök får meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser ska föras över till den nya lagen. Regeringen bedömer dock alltjämt att det finns behov av ett sådant be-

• Sida 185
•  Original

myndigande. Regeringen har i avsnitten 6.2 och 6.3 föreslagit och redogjort för skälen för att den nuvarande definitionen av försöksdjur bör behållas och inte inskränkas till vissa djurklasser eller utvecklingsstadier. I stället bör det enligt regeringens mening fortfarande vara möjligt att i förordning eller föreskrift i vissa fall meddela undantag. Enligt artikel 2.1 i försöksdjursdirektivet är medlemsstaterna också förhindrade att införa nya bestämmelser som är strängare än direktivet. När nu nya och i vissa fall strängare bestämmelser föreslås införas i djurskyddslagen, t.ex. begränsningar i möjligheten att fixera djur (se avsnitt 7.6), måste det finnas möjlighet att beträffande djurförsök göra de undantag som krävs för att inte strängare bestämmelser än de nuvarande ska gälla. Regeringen har också i avsnitt 10.1 redogjort för behovet av undantag beträffande försöksdjur från kravet på bedövning vid avlivning genom avblodning. Regeringen föreslår därför att bemyndigandet att meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser när det gäller djurförsök ska föras över till den nya lagen.

12.6. Bedövningskrav vid djurförsök

Regeringens bedömning: Bestämmelser om bedövning av djur vid användning i djurförsök eller förbud mot att ge djur läkemedel i vissa fall bör finnas kvar i förordning.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i lagen införs en bestämmelse om att ett djur, innan det används i djurförsök, ska bedövas om inte bedövningen skulle orsaka mer lidande än användningen i sig och att djur inte får ges läkemedel som hindrar dem från, eller begränsar deras möjlighet, att uttrycka smärta, om de inte samtidigt får tillräcklig bedövning eller smärtlindring. Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om krav på andra smärtlindrande åtgärder.

Remissinstanserna: Den enda remissinstans som yttrar sig om förslaget, Kemikalieinspektionen, anser att konsekvenserna av kravet på bedövning är oklara när det gäller studier där bedövningsmedlet kan påverka effekterna av den kemikalie som man vill studera i försöket.

Skälen för regeringens bedömning: En bestämmelse om krav på bedövning av djur vid användning i djurförsök finns i 53 § djurskyddsförordningen. Regeringen har i avsnitt 5.2 gjort bedömningen att förordningen alltjämt bör innehålla materiella regler och anser därför att frågorna om bedövning och läkemedel bör regleras där. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av det bemyndigande som har behandlats i avsnitt 12.5. Utredningens förslag bör alltså inte genomföras på lagnivå.

• Sida 186
•  Original

13. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

13.1. Myndigheter som utövar offentlig kontroll

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att offentlig kontroll utövas av länsstyrelserna och andra myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Bestämmelsen om att kontrollmyndigheterna ska ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt förs över till den nya lagen. Det klargörs att bestämmelsen gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Två remissinstanser, Djurskyddet Sverige och

Svenska Djurskyddsföreningen, tillstyrker förslaget vad gäller vilka myndigheter som ska utöva offentlig kontroll. De övriga remissinstanser som yttrar sig om förslaget lämnar vissa kommentarer, men tar inte särskilt ställning till förslaget.

Föreningen Förvildade Katter anser att polisen bör ansvara för djurskyddskontrollen av sällskapsdjur men att länsstyrelsen även fortsatt ska ansvara för djurskyddskontrollen av produktionsdjuren.

Djurskyddet Sverige, Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges Hunddagisförening tillstyrker förslaget om tillgång till djurskyddsutbildad personal.

Lantbrukarnas Riksförbund och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen håller med utredningen om vikten av tillräckligt med djurskyddsutbildad personal. Dessa remissinstanser samt nio hästorganisationer, Riksförbundet Svensk Fågelhobby och Tropikföreningen Amazonas anser dock att kompetensen hos djurskyddspersonalen behöver öka. Hästorganisationerna efterlyser en mer omfattande och djurslagsspecifik utbildning för kontrollpersonalen samt föreslår krav på praktik hos hästhållare och att utbildningen bör ske i nära samråd med branscherna. Ridskolornas Riksorganisation understryker vikten av att det offentliga representeras av för ändamålet utbildade personer som är förtrogna med praktiskt handhavande av hästar.

Djurskyddsinspektörernas Riksförening framhåller vikten av ett brett utbud av ändamålsenlig fortbildning för kontrollpersonalen.

Skälen för regeringens förslag: I 24 § första stycket djurskyddslagen anges att offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna utövas av länsstyrelserna och andra statliga myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer. Enligt andra stycket i nämnda bestämmelse ska den myndighet som utövar offentlig kontroll ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att

• Sida 187
•  Original

myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Genom en lagändring 2006 ersattes bl.a. i djurskyddslagen det tidigare uttrycket tillsyn med uttrycket offentlig kontroll, som är något snävare (se prop. 2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 146 f och 401). Det lades också till att den offentliga kontrollen även skulle avse efterlevnaden av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. Lagändringarna gjordes i syfte att anpassa djurskyddslagen till ett antal EGförordningar, bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd.

Europaparlamentet och rådet har den 15 mars 2017 antagit en ny förordning om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på bl.a. djurskyddsområdet, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), (förordning (EU) 2017/625) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förordning (EG) nr 882/2004. Regeringen avser att i ett senare lagstiftningsärende återkomma med förslag till de författningsändringar som krävs med anledning av förordning (EU) 2017/625.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 24 § djurskyddslagen, med vissa språkliga korrigeringar, överförs till den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning och föreslår i likhet med utredningen att bestämmelsen förs över till den nya lagen utan några ändringar i sak. Av de skäl som angetts i avsnitt 6.5 bör dock ”EG” ersättas med ”EU”. Regeringen anser också att det är tillräckligt att ange att den offentliga kontrollen ska utövas av länsstyrelserna eller de andra myndigheter som regeringen bestämmer. Med andra myndigheter avses endast statliga myndigheter och inte kommuner. Det skulle, enligt 8 kap. 2 § första stycket tredje punkten och 3 § första stycket regeringsformen vara nödvändigt med ett uttryckligt bemyndigande om regeringen också skulle kunna ålägga kommuner skyldigheter.

Det saknas vidare ett beredningsunderlag för att, som Föreningen Förvildade Katter föreslår, föra över ansvaret för djurskyddskontrollen av sällskapsdjur till Polismyndigheten. Regeringen ser inte heller anledning att i nuläget flytta ansvaret för kontrollen till någon annan myndighet.

• Sida 188
•  Original

Det kan konstateras att det även i förordning (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser om den personal som ska utöva offentlig kontroll. I artikel 4.2 c anges att de behöriga myndigheterna bl.a. ska se till att de har, eller har tillgång till, tillräckligt stor, för ändamålet kvalificerad och erfaren personal så att offentliga kontroller och därmed förbundna uppgifter kan utföras ändamålsenligt och effektivt. I artikel 6 finns krav på lämplig utbildning och tillräcklig kompetens hos personal som ska utföra offentlig kontroll. Den nya djurskyddslagen kommer, liksom den nu gällande lagen, att ha ett vidare tillämpningsområde än förordning (EG) nr 882/2004. Som utredningen föreslår bör det därför anges att djurskyddslagens krav beträffande personal gäller utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Genom detta tydliggörs dels att det inte är fråga om en otillåten dubbelreglering i förhållande till EUförordningen, dels att ett krav på utbildad personal gäller även vid sådan kontroll som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde.

13.2. Samordning och skyldigheter mot enskilda

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer ska samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och vid behov lämna råd och hjälp i denna verksamhet förs över till den nya lagen. Även bestämmelsen om att kontrollmyndigheterna genom rådgivning och information och på annat sätt ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter förs över utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Lantbrukarnas Riksförbund (LRF,) ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen liksom Tropikföreningen Amazonas tillstyrker förslaget om samordning mellan kontrollmyndigheter.

Länsstyrelserna i Gävleborgs län och Jämtlands län samt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) understryker vikten av samordning. SLU poängterar vidare att Jordbruksverket har en viktig roll i samordningen av länsstyrelserna samt för att samverka med lärosäten som utbildar kontrollpersonal. Vidare önskar SLU ytterligare utredning om samt förslag som främjar en mer enhetlig tillämpning av lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att det länsövergripande samarbetet bör utvecklas och öka, vilket medför specialisering och en ökad effektivitet.

Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges Grisföretagare och SLU, framhåller vikten av riskbaserad kontroll. Sveriges Grisföretagare önskar att kontrollen ska baseras på en riskvärdering utifrån de kontrollprogram som företagaren eller branschen är anslutna till. SLU efterlyser förslag till hur en tydlig prioritering av allvarliga fall ska ske och hur en riskbaserad kontroll kan tillämpas.

Malmö kommun poängterar behovet av tydliga riktlinjer och vägledningar för en ändamålsenlig djurskyddskontroll.

Djurskyddet Sverige, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och Tropikföreningen Amazonas tillstyrker förslaget om rådgivning och information till enskilda.

• Sida 189
•  Original

Länsstyrelserna i Skåne län, Västmanlands län och Dalarnas län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening önskar att uttrycket rådgivning förtydligas. Länsstyrelsen i Skåne län önskar ett förtydligande av hur kravet på rådgivning och information förhåller sig till EU:s kontrollförordning (EG) nr 882/2004. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening påtalar att uttrycket rådgivning är laddat, att den vanligen är förknippad med specifika rådgivningsorgan som djurhållaren själv anlitar samt att det kan få negativa konsekvenser både för djurhållaren och myndigheten om myndigheten ger råd som visat sig vara olämpliga. Länsstyrelsen i Dalarnas län framför liknande synpunkter.

Hushållningssällskapens Förbund anser att det är fel att kontrollmyndigheten ska ha dubbla roller, dvs. både ge råd och kontrollera företag. Förbundet förespråkar att uppgifter som rådgivning, information och kursverksamhet utförs av branschorganisationer. Hästföretagarna framför liknande synpunkter medan nio andra hästorganisationer däremot ser positivt på att djurskyddskontrollanterna ska vara mer rådgivande och erbjuda hjälp till djurägarna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 a § första stycket djurskyddslagen samordnar den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet. Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska vidare enligt andra stycket i nämnda bestämmelse genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

I 63 § djurskyddsförordningen föreskrivs att Jordbruksverket ska samordna övriga kontrollmyndigheter och ge råd, stöd och vägledning till dem.

Bestämmelsen i 24 a § djurskyddslagen infördes 2006 i samband med den anpassning av djurskyddslagen som då gjordes till förordning (EG) nr 882/2004. Samtidigt ersattes, så som kort berörts i föregående avsnitt, det tidigare uttrycket tillsyn med uttrycket offentlig kontroll, som används i förordning (EG) nr 882/2004. Offentlig kontroll ansågs generellt vara ett snävare uttryck eftersom det till skillnad från tillsyn vanligtvis enbart innefattar rent operativa tillsynsuppgifter. De samordnande och stödjande funktionerna i förhållande till andra tillsynsmyndigheter som ingick i den centrala myndighetens (och tidigare också i de regionala myndigheternas) tillsynsuppdrag ansågs därför falla utanför uttrycket offentlig kontroll. Det bedömdes mot den bakgrunden vara nödvändigt att särskilt föreskriva om denna skyldighet (prop. 2005/06:128, s. 148 och 323 f).

Offentlig kontroll innefattar inte heller generella serviceuppgifter i förhållande till allmänheten i form av bl.a. rådgivning och allmän information. Dessa uppgifter bedömdes dock som väsentliga medel för att se till att lagstiftningens syfte uppnås. Det konstaterades också att det i det enskilda fallet kan vara svårt att skilja denna verksamhet från kontrollfunktionen, eftersom det är nödvändigt att inom kontrollverksamheten t.ex. utbyta information och föra en framåtsyftande dialog mellan den enskilde och kontrollmyndigheten. Bedömningen gjordes därför att även

• Sida 190
•  Original

denna skyldighet borde regleras särskilt i lagen (prop. 2005/06:128, s. 148 och 323 f).

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen förs över till den nya lagen och understryker vikten av samordning mellan länsstyrelserna och dialog mellan kontrollmyndigheterna och djurhållarna.

Några remissinstanser invänder mot att uttrycket rådgivning används i lagtexten eftersom det anses vara otydligt eller mindre lämpligt. Regeringen vill med anledning av detta betona att en av kontrollens viktigaste funktioner är att vara främjande eller förebyggande. Det är viktigt att kontrollmyndigheterna även genom information kan underlätta för den enskilde att uppfylla lagstiftningens krav och därmed främja en god djurvälfärd och förebygga djurskyddsproblem. Det handlar i detta fall om en dialog mellan kontrollmyndigheten och djurhållaren där djurhållaren kan få en tydlig återkoppling om vilka brister kontrollmyndigheten funnit och få viss enklare information om hur man kan komma tillrätta med denna typ av brister. Någon mer omfattande och individuell rådgivning, liknande den som t.ex. branschorganisationer och särskilda rådgivningsfirmor tillhandhåller är det inte fråga om. Inte heller kan den enskilda djurskyddsinspektören lämna alltför detaljerade och styrande råd i samband med kontrollen eftersom det då finns risk för att det uppstår en intressekonflikt eller en jävssituation om kontrollmyndigheten i ett senare skede skulle behöva ingripa med beslut om t.ex. förelägganden eller förbud.

Regeringen delar därför utredningens bedömning och föreslår att bestämmelsen om samordning mellan kontrollmyndigheterna och dialog mellan kontrollmyndigheten och djurhållarna förs över i sin helhet till den nya lagen. ”EG” bör dock ersättas med ”EU”.

Som har angetts i föregående avsnitt har Europaparlamentet och rådet antagit en ny förordning om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på bl.a. djurskyddsområdet (förordning (EU) 2017/625) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förordning (EG) nr 882/2004. Regeringen avser att i ett senare lagstiftningsärende återkomma med förslag till de författningsändringar som krävs med anledning av förordning (EU) 2017/625.

Flera remissinstanser framhåller vikten av samordning, vägledning och riktlinjer. Vidare efterlyser SLU förslag till förbättringar när det gäller myndigheternas tillämpning av lagstiftningen på ett enhetligt sätt. Vissa remissinstanser, bl.a. Sveriges Grisföretagare och SLU, lyfter också fram behovet av prioriteringar och riskvärdering i kontrollen.

Regeringen instämmer givetvis i att det är mycket viktigt att djurskyddskontrollen är likvärdig och effektiv i hela landet, vilket också var syftet med den omorganisation av verksamheten som genomfördes 2009. Ansvaret för den operativa kontrollen överfördes då från kommunerna till länsstyrelserna. Statskontoret utvärderade, på uppdrag av regeringen, omorganisationen 2011 och konstaterade i sin rapport att kontrollen utvecklats positivt, bl.a. genom att likvärdigheten och samordningen hade ökat (Djurskyddskontrollens utveckling, Statskontoret 2011:23). Statskontoret bedömde dock samtidigt att det fanns utrymme för ytterligare effektiviseringar och föreslog bl.a. att styrningen, uppföljningen och utvärderingen av kontrollen skulle öka.

• Sida 191
•  Original

Sedan Statskontorets rapport överlämnades har regeringen, Jordbruksverket och länsstyrelserna kontinuerligt arbetat med att utveckla kontrollen. Exempel på åtgärder som vidtagits är bl.a. inrättandet av råd för samordning av djurskyddskontrollfrågor (Landsbygdsdepartement L2012/00649/DL). Rådet arbetar bl.a. med att inventera områden där samsyn och samverkan behöver utvecklas och en för kontrollmyndigheterna gemensam målbild för djurskyddsarbetet tas fram och revideras kontinuerligt. Jordbruksverket tar successivt fram och vidareutvecklar vägledningar och checklistor till de övriga kontrollmyndigheterna för att underlätta kontrollarbetet och likrikta bedömningarna. Myndigheten anordnar vidare, delvis i samarbete med Nationellt centrum för djurvälfärd vid SLU, s.k. kalibreringskurser, i syfte att stärka kompetensen och öka samsynen i olika djurskyddsfrågor. Kurserna har riktat sig till kontrollpersonal hos länsstyrelserna men även till företrädare för branschernas egen kontroll, veterinärer i fältverksamhet och rådgivningspersonal. Jordbruksverket och länsstyrelserna har utvecklat ett gemensamt IT-stöd för att på ett bra sätt kunna hantera, registrera och utvärdera genomförda kontroller och Jordbruksverket har även tagit fram en modell för att riskklassificera olika djurverksamheter för att rikta djurskyddskontrollen till den djurhållning där den behövs som bäst men också för att djurhållare med jämförbara djurvälfärdsrisker ska kontrolleras i likvärdig omfattning i hela landet. Inom ramen för livsmedelsstrategin (prop. 2016/17:104, En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet) beslutade regeringen 2017 att tillföra Jordbruksverket vissa tillfälliga ytterligare medel samtidigt som myndigheten fick i uppdrag att genomföra åtgärder för att bl.a. stödja kompetensutvecklingen hos kontrollmyndigheterna och utvecklingen av digitala verktyg som bidrar till att öka kvaliteten, likvärdigheten och effektiviteten i djurskyddskontrollen (Näringsdepartementet N2017/01029/SUN). Jordbruksverket ska lämna en årlig redovisning till Regeringskansliet om uppdragets genomförande och lämna en slutredovisning senast den 28 februari 2020.

I sammanhanget kan det även omnämnas att regeringen i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104, s. 36) bedömde att det skulle vara värdefullt att öka kontaktytorna mellan myndigheterna och privata rådgivningsorgan och undersöka om de kan arbeta tillsammans för att identifiera och fylla företagens behov av kunskaps- och kompetenshöjning. Regeringen har i linje med detta beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag att se om det går att utveckla en rådgivningsmodell liknande Greppa Näringen inom animalieproduktionens område och för andra, djurrelaterade lantbruksverksamheter (Näringsdepartementet N2017/01029/SUN). Greppa Näringen är ett projekt på miljöområdet där Jordbruksverket, som är ytterst ansvarigt för projektet, arbetar tillsammans med länsstyrelserna, LRF och privata rådgivningsorgan för att överföra kunskap till företagare om lösningar som ligger i framkant avseende utsläpp av klimatgaser, minskad övergödning och säker användning av växtskyddsmedel. Kunskapsöverföringen utgör samtidigt en drivkraft för lönsam tillväxt i den svenska lantbruksnäringen.

• Sida 192
•  Original

13.3. Kontrollmyndigheternas skyldighet att beivra överträdelser

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagstiftningen beivras förs över till den nya lagen.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse om skyldighet för kontrollmyndigheterna att anmäla överträdelser till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten om anmälan är befogad från djurskyddssynpunkt.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det läggs till att en kontrollmyndighet ska anmäla överträdelser av lagstiftningen till Polismyndigheten eller

Åklagarmyndigheten när det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig tillstyrker en knapp tredjedel, däribland Länsstyrelsen i Dalarnas län, Sollefteå kommun, nio hästorganisationer samt Djurskyddet Sverige förslaget i sin helhet.

Ytterligare en dryg tredjedel av de remissinstanser som yttrar sig är positiva till att anmälningsskyldigheten tydligt framgår av lagen eller har inga invändningar mot det, men har synpunkter på hur den är utformad.

Svenska Djurskyddsföreningen, fyra länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att anmälningsskyldigheten måste förtydligas.

Riksdagens ombudsmän (JO), Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) ifrågasätter att skyldigheten begränsas till situationer där anmälan är ”befogad från djurskyddssynpunkt”. JO och Åklagarmyndigheten förespråkar att alla misstankar om brott ska anmälas till polis eller åklagare. Det är sedan de rättsvårdande myndigheternas uppgift att utreda och bedöma om det är fråga om ett brott eller inte. Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Hallands län och Värmlands län samt Djurens Rätt framför liknande synpunkter. JO och Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att anmälningsskyldigheten utformas i likhet med bestämmelsen i 26 kap. 2 § miljöbalken.

Länsstyrelsen i Hallands län och Jordbruksverket anser att det bör sakna betydelse för anmälningsskyldigheten om överträdelsen rättas eller inte. Anmälningsskyldighet bör föreligga även om överträdelsen rättas till omedelbart. Djurens Rätt anser att undantag från anmälningsskyldigheten endast ska kunna göras om avvikelsen är lindrig och rättas till omedelbart.

Slutligen avstyrker en knapp tredjedel av remissinstanserna, bestående av Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare tio organisationer inom lantbruksnäringen, förslaget med hänvisning till att resurserna bör inriktas på de allvarliga problemen och inte på förseelserna. Andra skäl som dessa remissinstanser lyfter fram för ett avstyrkande är att en så bred anmälningsplikt leder till en omfattande administration. Remissinstanserna ifrågasätter också utredningens slutsats att kontrollmyndigheterna inte anmäler ärenden till åtal i tillräcklig omfattning. Om en sådan skärpt

• Sida 193
•  Original

anmälningsplikt som utredningen förslår införs bör den begränsas till att gälla ärenden av betydande allvarlighetsgrad.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 24 b § djurskyddslagen föreskrivs att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, beivras. Bestämmelsen infördes 2006 samtidigt som en bestämmelse med samma innehåll infördes i 13 § livsmedelslagen (2006:804). Det ansågs vara angeläget att det uttryckligen angavs att kontrollmyndigheterna är skyldiga att beivra överträdelser eftersom en sådan bestämmelse kan fungera som ett viktigt incitament för myndigheterna att medverka till lagföring för brott (prop. 2005/06:128, s. 324).

JO har i ett beslut från 2013 (dnr 6281–2012) uttalat att den nuvarande bestämmelsen innebär en skyldighet för länsstyrelsen att göra anmälan till polis eller åklagare om länsstyrelsen i sin verksamhet som kontrollmyndighet har iakttagit något sådant som objektivt utgör brott mot djurskyddslagen. Från den angivna skyldigheten kan, enligt JO, möjligen undantag göras för de allra mest bagatellartade överträdelserna.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 24 b § förs över till den nya lagen med tillägget att kontrollmyndigheten ska anmäla överträdelser till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten när det är befogat från djurskyddssynpunkt. Utredningen anför att statistik från Jordbruksverket visar att få brott anmäls till åtal av länsstyrelserna. Anmälningsskyldigheten bör enligt utredningen avse överträdelser som är av betydelse för djurskyddet och brister som inte rättas till omedelbart. Syftet med den föreslagna regleringen av anmälningsskyldigheten är att åstadkomma en mer effektiv och likartad hantering av anmälningar av överträdelser av lagen.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det är viktigt och önskvärt att alla kontrollmyndigheter har liknande rutiner för anmälningar av brott mot djurskyddslagstiftningen. Det är, som JO och Åklagarmyndigheten framhåller, i allmänhet en lämplig ordning att misstankar om brott anmäls till polis eller åklagare eftersom det är de rättsvårdande myndigheternas uppgift att utreda och bedöma om det är fråga om ett brott eller inte. När det gäller djurskyddslagen kan det dock konstateras att överträdelser av ett relativt stort antal bestämmelser i lag, förordning och föreskrift i dag är straffbelagda. Många av bestämmelserna är formulerade på ett sådant sätt att även en och samma bestämmelse täcker gärningar som kan vara såväl mindre allvarliga som mycket allvarliga från djurskyddssynpunkt. Kontrollmyndigheten kan och ska också vidta andra åtgärder för att komma tillrätta med en överträdelse, t.ex. meddela förelägganden. Om alla överträdelser som i dag är straffbelagda skulle anmälas till polis och åklagare skulle avsevärt fler ärenden behöva hanteras av rättsväsendet, samtidigt som länsstyrelserna har möjlighet att vidta administrativa åtgärder. Det är angeläget att såväl kontrollmyndigheternas som rättsväsendets resurser används på ett effektivt sätt och det kan ifrågasättas om en anmälan till polis eller åklagare alltid är det mest ändamålsenliga sättet att öka efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna. Det är inte svårt att föreställa sig att kontrollmyndigheten i vissa situationer – där den aktuella gärningen också är mindre allvarlig från djurskyddssynpunkt – kan komma längre genom att vidta andra åtgärder än

• Sida 194
•  Original

genom att anmäla överträdelsen till polis eller åklagare. Samtidigt medför den föreslagna begränsningen av anmälningsplikten till fall då anmälan är befogad från djurskyddssynpunkt att det ligger nära till hands att ställa sig frågan om skälen för att kriminalisera gärningen allmänt sett är tillräckliga. Regeringen anser mot denna bakgrund att det bör göras en ytterligare översyn av straffbestämmelserna i djurskyddslagen i syfte att identifiera och utmönstra eventuella överträdelser där kriminalisering inte kan anses vara befogad från djurskyddssynpunkt. Först i samband med en sådan översyn bör det bedömas om kontrollmyndigheternas skyldighet att anmäla överträdelser ska förtydligas och i så fall hur ett sådant förtydligande bör utformas. I avvaktan på detta bör den nuvarande bestämmelsen i djurskyddslagen om skyldighet att beivra överträdelser föras över till den nya lagen. ”EG” bör dock ersättas med ”EU”.

13.4. Bemyndiganden att meddela föreskrifter om offentlig kontroll

Regeringens förslag: Bemyndigandena för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den offentliga kontrollen och skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndigheten förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Även bemyndigandet för regeringen att föreskriva om vilka bestämmelser i förordning (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges Mjölkbönder är positiva till den föreslagna rätten att meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens. Länsstyrelsen i Dalarnas län påtalar att uttrycket kompetens vilar på fler ben än det teoretiska och att förmåga att analysera, kommunicera och arbeta självständigt är viktigt för ett gott djurskyddsarbete. Sveriges Mjölkbönder önskar att utredningen hade gett tydligare riktlinjer för kravet på kompetens och utbildning för kontrollpersonalen.

De övriga tre remissinstanserna som kommenterar förslagen pekar på ett behov av att ändra bemyndigandet gällande kontrollorganens uppgiftsskyldighet. Jordbruksverket anser att myndigheten ska kunna föreskriva om en skyldighet för kontrollorgan att lämna information inte enbart till den samordnande myndigheten (Jordbruksverket) utan även till de operativa kontrollmyndigheterna (länsstyrelserna). Länsstyrelserna i

Kronobergs län och Blekinge län anser att kontrollorganen ska vara

• Sida 195
•  Original

skyldiga att lämna information till de operativa kontrollmyndigheterna (länsstyrelserna) i stället för till den samordnande myndigheten.

Inga remissinstanser kommenterar förslaget om bemyndigande beträffande förordning (EG) nr 882/2004.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 25 § djurskyddslagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas och om skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 24 a § första stycket. I 25 a § djurskyddslagen anges att regeringen får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser i förordning (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

Utredningen har föreslagit att dessa bestämmelser ska föras över till den nya lagen, med tillägget att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också ska få meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens. Utredningen anför att det är av stor vikt att den kontrollpersonal som utför kontrollarbetet har rätt utbildning och kompetens och anser därför att detta bör regleras. Utredningen menar att detta skulle höja kontrollpersonalens status.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är mycket viktigt att personal som utför djurskyddskontroll, liksom alla som utför myndighetsutövning mot enskilda, har lämpliga och tillräckliga kunskaper och färdigheter för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin uppgift. Ett sådant krav finns i dag i 24 § andra stycket djurskyddslagen och regeringen har i avsnitt 13.1 föreslagit att den bestämmelsen ska överföras till den nya lagen. Regeringen anser däremot inte att det är lämpligt att i föreskrifter ställa upp tvingande krav på vissa kvalifikationer för djurskyddskontrollanter. Den typen av reglering finns inte beträffande myndighetsanställda som utför tillsyn eller kontroll på andra områden. I Sverige är det tvärtom relativt ovanligt med sådan behörighetsreglering och den förbehålls sektorer där särskilt höga kompetenskrav behöver ställas, t.ex. för yrken inom hälso- och sjukvården. Det bedrivs också hos Jordbruksverket och övriga kontrollmyndigheter ett kontinuerligt arbete för att på andra sätt säkerställa att kontrollpersonalen har lämplig kompetens. Utredningens förslag i den delen bör alltså inte genomföras.

Jordbruksverket anser att ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen ska vara skyldigt att lämna information inte enbart till den samordnande myndigheten (Jordbruksverket) utan även till de operativa kontrollmyndigheterna (länsstyrelserna). Information om resultat från den kontroll som kontrollorganen utfört kan vara nödvändig för att länsstyrelserna ska kunna utföra sina uppgifter och t.ex. besluta om åtgärder om brister har konstaterats vid kontrollorganens kontroll. En sådan informationsskyldighet som efterfrågas följer dock redan av artikel 5.2 e i förordning (EG) nr 882/2004 (och av artikel 32 i förordning (EU) 2017/625 som ska tillämpas från och med den 14 december 2019). Regeringen anser därför inte att det finns något behov av att utöka det aktuella bemyndigandet.

Regeringen finner i övrigt inte skäl att ändra bestämmelserna i 25 och 25 a §§djurskyddslagen utan bedömer, i likhet med utredningen, att de bör föras över till den nya lagen med vissa språkliga justeringar. Rege-

• Sida 196
•  Original

ringen bedömer att det är ändamålsenligt att bemyndigandet att föreskriva vilka bestämmelser i förordning (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur inte begränsas till en viss lydelse av förordningen utan att hänvisningen bör vara dynamisk. Det bedöms inte nödvändigt att riksdagen vid varje en ändring i EU-förordningen på nytt ska behöva ta ställning till bemyndigandet.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen avser i ett senare lagstiftningsärende återkomma med förslag till de författningsändringar som krävs med anledning av förordning (EU) 2017/625.

13.5. Avgifter för offentlig kontroll

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att betala en avgift för offentlig kontroll och i ärenden och om beräkningen av avgifter förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna kommenterar förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 25 b § djurskyddslagen meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EGbestämmelser som kompletteras av lagen, och i ärenden enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EGbestämmelser som kompletteras av lagen. I nämnda bestämmelses andra stycke anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan.

Regeringen finner i likhet med utredningen inte skäl att ändra denna bestämmelse i sak och anser därför att den bör föras över till den nya lagen. ”EG” bör dock ersättas med ”EU”.

13.6. Förelägganden, förbud och rättelser

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om kontrollmyndighetens möjlighet att besluta de förelägganden och förbud som behövs för att lagstiftningen ska följas samt att förena förelägganden och förbud med vite förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det förtydligas dock att ett föreläggande som innebär djurförbud eller ett föreläggande att göra sig av med djur får beslutas endast i de fall de särskilda förutsättningarna för sådana beslut är uppfyllda.

Även nuvarande bestämmelser om möjlighet för en kontrollmyndighet att besluta om rättelse på en enskilds bekostnad och att i

• Sida 197
•  Original

brådskande fall besluta om rättelse utan föregående föreläggande förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att det förtydligas att djurförbud eller ett föreläggande att göra sig av med djur får beslutas endast i de fall de särskilda förutsättningarna för sådana beslut är uppfyllda. Utredningen föreslår inte heller att förelägganden att göra sig av med djur ska undantas från möjligheten att förena föreläggande med vite.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar förslagen, däribland Jordbruksverket, som anser att det bör förtydligas att och hur förelägganden och förbud meddelade med stöd av denna bestämmelse skiljer sig från djurförbud. Det bör framgå att beslut om s.k. djurbegränsning, ska ges i form av ett partiellt djurförbud.

Ingen av remissinstanserna kommenterar förslaget om rättelse.

Skälen för regeringens förslag: En kontrollmyndighet får enligt 26 § första stycket djurskyddslagen meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna ska följas.

Sådana förelägganden och förbud får enligt 26 § andra stycket förenas med vite, dock inte i fall som avses i 29 § (beslut om djurförbud och ålägganden att göra sig av med djur). Vidare anges i 26 § tredje stycket att om någon inte rättar sig efter djurskyddsbestämmelserna eller beslut som har meddelats med stöd av dem får en kontrollmyndighet besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan ett föregående föreläggande.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om förelägganden, förbud och rättelse förs över till den nya lagen utan ändringar i sak. Regeringen instämmer i utredningens bedömning. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen utan ändring i sak. Hänvisningen till ”EG” bör dock ersättas med ”EU”. Det är också tillräckligt att det anges att kontrollmyndigheterna får besluta om förelägganden eftersom detta även innefattar beslut om förbud.

Det bör liksom tidigare anges att möjligheten att besluta förelägganden gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Genom detta tydliggörs att bestämmelsen utgör en komplettering till EU-förordningarna genom att kontrollmyndigheterna ges möjlighet att vidta de åtgärder som behövs för att ge effekt åt EUförordningarna i de fall åtgärderna inte har reglerats direkt i EUförordningarna. Det blir därmed också tydligt att det inte är fråga om en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU-förordningarna.

Det bör dock också förtydligas att förelägganden som innebär beslut om djurförbud och föreläggande att göra sig av med djur får meddelas bara i de fall de särskilda förutsättningarna för detta är uppfyllda. Regeringen återkommer i avsnitt 14.1, 14.2 och 14.3 till dessa förelägganden.

Frågan om gränsdragningen mellan förelägganden om förbud enligt den nu föreslagna bestämmelsen och beslut om djurförbud, som lyfts av

Jordbruksverket, behandlas i avsnitt 14.2.

• Sida 198
•  Original

13.7. Rätt till upplysningar och tillträde

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om kontrollmyndigheters, kontrollorgans och EG-institutioners rätt att, i den utsträckning som behövs för kontrollen, på begäran få upplysningar och ta del av handlingar samt att få tillträde till olika områden eller utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover förs över till den nya lagen. Rätten till tillträde ska dock gälla redan då det kan antas att djur hålls i ett visst område eller utrymme. Det förtydligas även vilken EU-institution som avses.

Det införs också en ny bestämmelse om att tillträde till bostäder endast får ske när det kan antas att djur hålls där och

1. det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i

lagen eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2. syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhåll-

ningen har åtgärdats, eller

3. syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt

lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Det förtydligas att tillträde därutöver får ske när det behövs för att kontrollera att ett beslut om djurförbud följs.

Slutligen tydliggörs att åtgärder som innebär att kontrollmyndigheten utnyttjar sin rätt till upplysningar, att ta del av handlingar och tillträde ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Även bestämmelsen om att den som är föremål för offentlig kontroll ska vara skyldig att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen förs över oförändrad från nuvarande lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att tillträde till bostäder ska få ske för att kontrollera sådan djurhållning som kräver tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen. Ett förtydligande av vilken EU-institution som avses föreslås däremot inte. Inte heller föreslås det någon särskild reglering av tillträde för kontroll av att beslut om djurförbud följs eller ett krav på aktsamhet från kontrollmyndigheterna.

Remissinstanserna om utredningen: Jordbruksverket samt Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län, Hallands län och Norrbottens län önskar att bestämmelsen kompletteras med en rätt att kräva de undersökningar som behövs för att kunna konstatera överträdelser av lagstiftningen, t.ex. att kräva att djurhållaren ser till att ta prov på vatten för att kunna konstatera om det är drickbart eller att det utförs en obduktion av ett djur. Flera av dessa remissinstanser föreslår att kompletteringen utformas i enlighet med bestämmelsen i 26 kap. 22 § miljöbalken.

Föreningen BLANDIS anser att myndighetspersonalens befogenheter att genomsöka utrymmen hos en djurhållare bör utökas, bl.a. anser man

• Sida 199
•  Original

att det ska vara svårare att neka myndighetspersonalen att komma in i de utrymmen som ska besiktigas.

Tropikföreningen Amazonas anser att det behövs en reglering av rätten till tillträde i situationer där man misstänker att någon har ett djur. Föreningen tolkar gällande lagstiftning som att endast finns en rätt till tillträde endast om det faktiskt finns djur i ett utrymme. Om kontrollmyndigheten bereder sig tillträde men sedermera inte hittar något djur, har kontrollmyndigheten berett sig tillträde utan lagstöd, vilket kan vara brottsligt.

Vidare efterlyser föreningen särskilda hänsynsregler vid kontroll i bostäder eftersom det innebär ett allvarligt ingrepp i en enskilds integritet att gå in i personens bostad mot dennes vilja.

Remissinstanserna om promemorian: Polismyndigheten, Livsme-

delsverket, generalläkaren (numera försvarsinspektören för hälsa och miljö), Sveriges advokatsamfund och Sveriges Kattklubbars Riksförbund är positiva till eller anger att de inte har några synpunkter på förslagen i remissen. Samtliga tio länsstyrelser som fått remissen, Jordbruksverket, Djurskyddet Sverige och Djurskyddsinspektörernas Riksförening (DIRF) är i stort positiva till förslaget men lyfter vissa brister. Alla dessa remissinstanser påtalar att kontrollmyndigheten behöver tillträde för att kunna utföra rutinkontroller för att följa upp om beslut om djurförbud eller begränsningar av djurhållningen enligt 26 § djurskyddslagen efterlevs.

Enligt remissinstanserna bör tillträde i sådana fall alltså tillåtas även om det inte kan antas att djur hålls eller djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i lagstiftningen. Länsstyrelsen i Skåne län påpekar att det inte är helt ovanligt att de som meddelas djurförbud fortsätter att hålla djur och det är också vanligt att de motsätter sig att myndigheten kommer in för att kontrollera. Ett typiskt år uppgår andelen personer som håller djur trots att de har fått djurförbud till ca 25–30 procent av dem som kontrolleras. Länsstyrelserna i Hallands län och Gävleborgs län och

Djurskyddet Sverige anser att rätten till tillträde till bostäder också bör inkludera kontroller av djur för offentlig förevisning och eventuella produktionsdjur som hålls i en bostad. Länsstyrelserna i Västmanlands län, Gävleborgs län och Västerbottens län ifrågasätter om myndigheterna har stöd för att utföra rutinkontroller hos personer (med djurhållning i bostäder) som tidigare haft brister i djurhållningen, men som har konstaterats ha rättat till bristerna vid en uppföljande kontroll.

Länsstyrelserna i Hallands län, Örebro län och Gävleborgs län och Djurskyddet Sverige har synpunkter på den del av bestämmelsen som beskriver vad kontrollmyndigheten får göra i ett utrymme (”och där besiktiga djuren, göra undersökningar eller ta prover”) och föreslår att skrivningen ska tas bort eller att det görs ett tillägg där det framgår att kontrollmyndigheten även har rätt att dokumentera och att kontrollen kan innehålla fler moment.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att kontroll kan behöva utföras även av utrymmen där djur hanteras och inte per definition hålls.

Riksdagens ombudsmän (JO) anser att den föreslagna lagtexten inte innebär någon egentlig begränsning när det gäller rätten till tillträde till bostäder i förhållande till övriga utrymmen och att en reglering av detta slag förutsätter att det klargörs vad som avses med bostad. Kammarrätten i Sundsvall har inget att invända mot förslaget i fråga om tillträde till lokaler för djurhållning, men menar att det behövs ytterligare övervägan-

• Sida 200
•  Original

den när det gäller tillträdet till bostäder och då särskilt i fråga om den intresseavvägning som bör göras mellan den enskildes skydd för sitt privatliv och kontrollmyndighetens intresse av tillträde. Denna intresseavvägning bör även tydligt komma till uttryck i lagtexten. Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet instämmer i bedömningen att tillträde bör kunna ske även i utrymmen där det kan antas att djur hålls, men anser att kontrollmyndigheternas rätt att undersöka en bostad framstår som bredare än inom andra jämförbara rättsområden. Det framhålls att den första punkten i uppräkningen (”om det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i djurskyddslagen eller i föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av lagen”) är synnerligen brett formulerad. Dessutom anges inte hur kontrollmyndigheten bör agera när tillträde till en bostad har beretts. Det vore önskvärt att lägga till en formulering likt den i 28 kap. 6 § miljöbalken, vilken anger att åtgärder som innebär tillträde till bl.a. bostäder ”skall utföras så att minsta skada och intrång orsakas”. Förvaltningsrätten i Linköping tillstyrker förslaget till reglering av tillträde till bostäder. Domstolen anser dock att det bör framgå av lagtexten att kontrollmyndigheten, på samma sätt som i dag, saknar befogenhet att bereda sig tillträde till en bostad, utan handräckning från polisen, när den kontrollerade inte samtycker till det.

Djurens rätt anser att förslaget i stort innebär en positiv förändring, men är tveksam till begränsningen i kontrollmyndighetens rätt att beträda bostäder. Det bör vara tillräckligt att det kan antas finnas djur i bostaden och inte nödvändigt att de föreslagna tillkommande kraven i förslaget ska vara uppfyllda. Djurskyddet Sverige anser att det ska räcka med en misstanke om att djur far illa för att kontrollmyndigheten ska ha rätt till tillträde. Organisationen menar att den föreslagna formuleringen att det ska kunna antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i lagstiftningen kan tolkas som att det skulle krävas mer än så.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är sammanfattningsvis emot att förslaget genomförs. LRF anser att det saknas ett behov av att förtydliga att kontrollmyndigheten även har rätt till tillträde till utrymmen där det kan antas att djur hålls. En ändring av regeln kan tolkas så att möjligheterna till tillträde utökas och att kraven och kvaliteten på de indikationer som ligger till grund för en kontrollinsats därmed sänks. Den föreslagna ändringen innebär dessutom, enligt LRF, att möjligheterna till tillträde till bostäder kan uppfattas som utökade, bland annat beroende på den låga kvalifikationsnivån ”kan antas”. LRF anser att man ska vara mycket restriktiv med att låta myndigheter gå in i bostäder. Det måste finnas en överhängande risk för allvarlig skada. LRF anser att det är av stor vikt att nuvarande formulering behålls. En generell skrivning, såsom den nuvarande, innebär en tydligare koppling till de överordnade bestämmelserna i grundlagen om skydd för enskilda gentemot det allmänna samt Europakonventionens skydd för privat- och familjeliv.

Tropikföreningen Amazonas anser att förslaget i huvudsak är bra, men har synpunkter på vissa detaljer. Bland annat anser föreningen att uttrycket ”kan antas” är en för svag skrivning och föreslår i stället att ”skäligen kan antas” ska användas. Syftet med att lägga till ordet skäligen är att kontrollmyndigheten åtminstone ska ha någon slags grund för ett antagande om att djur finns som kräver kontroll. Det föreslås också att tillträde ska få ske för att kontrollera alla typer av tillståndspliktiga verk-

• Sida 201
•  Original

samheter. Det bör också klargöras om avsikten är att det med tillträde avses tvångsåtgärder och inte sådana kontroller som sker på frivillig grund.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande bestämmelse

Enligt 27 § första stycket djurskyddslagen har en kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen rätt att, i den utsträckning som behövs för kontrollen, på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover. Bestämmelserna gäller enligt 27 § andra stycket också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna. Den som är föremål för offentlig kontroll ska enligt 27 § tredje stycket tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelsen om rätt till upplysningar och tillträde m.m. förs över till den nya lagen utan ändringar i sak. Några remissinstanser, däribland Jordbruksverket, anser att nu gällande bestämmelse bör kompletteras med en rätt att kräva att djurhållaren utför de undersökningar som behövs för att kunna konstatera överträdelser av lagstiftningen, i likhet med vad tillsynsmyndigheten kan kräva enligt miljöbalken.

Enligt 26 kap. 22 § miljöbalken är den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön, eller den som annars är skyldig att avhjälpa en olägenhet från en sådan verksamhet, skyldig att utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens skick medför olägenheter för människors hälsa. Skyldigheten enligt bestämmelsen i miljöbalken är därmed begränsad till den krets som bedriver eller ansvarar för verksamhet eller åtgärder som är förknippade med särskilda risker. Regeringen anser att det inte kan anses vara motiverat att lägga en motsvarande allmän skyldighet på alla som håller djur.

Promemorians förslag

I den remitterade promemorian föreslås att det förtydligas att kontrollmyndigheterna har rätt till tillträde inte bara då man vet att djur hålls i ett visst utrymme utan även i situationer då det kan antas att djur hålls där. Det föreslås också att det uttryckligen avgränsas i vilka situationer kontrollmyndigheterna ska ha rätt till tillträde till bostäder. En sådan rätt ska en kontrollmyndighet, enligt förslaget, ha om det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i djurskyddslagen eller i föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av lagen. Kontrollmyndigheterna föreslås även få en rätt till tillträde för att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhållningen har åtgärdats eller för att kontrollera verk-

• Sida 202
•  Original

samheter som kräver tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen (dvs. vissa yrkesmässiga verksamheter eller vissa verksamheter av större omfattning, se avsnitt 11.1).

Regeringen anser, i likhet med majoriteten av remissinstanserna, att det är lämpligt att i enlighet med promemorians förslag, förtydliga att kontrollmyndigheten har en rätt till tillträde till utrymmen där det kan antas att djur hålls. Det kan t.ex. förekomma situationer där kontrollmyndigheten har uppgifter i en anmälan om att djur ska finnas i ett utrymme, men där innehavaren av utrymmet förnekar att det finns djur där eller inte kan kontaktas. Även i dessa situationer bör kontrollmyndigheten kunna få tillträde till utrymmet när det är nödvändigt för att kontrollera uppgifterna i anmälan. Det kan också vara så att kontrollmyndigheten i samband med kontroll av djur i ett utrymme, exempelvis ett stall, gör observationer som ger anledning att tro att djur hålls även i andra anslutande byggnader. Ett annat exempel kan vara att kontrollmyndigheten vid tidigare kontroller påträffat djur i utrymmet. Rätten till tillträde bör således också omfatta utrymmen där det, till följd av inkomna uppgifter eller andra omständigheter, kan antas att djur hålls.

Vissa remissinstanser har synpunkter på den del av bestämmelsen som beskriver vad kontrollmyndigheten får göra i ett utrymme (”och där besiktiga djuren, göra undersökningar eller ta prover”) och föreslår att skrivningen ska tas bort eller att det görs ett tillägg där det framgår att ”kontrollmyndigheten även har rätt att dokumentera”. Syftet med bestämmelsen i denna del är dock att tydliggöra att kontrollmyndigheten, förutom att få tillträde till ett utrymme i sig, har rätt att på olika sätt handgripligen hantera djur eller annan egendom som har samband med djurhållningen och som finns i utrymmet. Kontrollmyndigheten har givetvis också rätt att på olika sätt dokumentera sin undersökning av djuren och utrymmet, t.ex. genom att fotografera eller filma. Detta innebär dock i sig inte ett sådant ingrepp i eller förfogande över enskildas egendom att det är nödvändigt att särskilt reglera detta i lag (jfr t.ex. 28 kap. rättegångsbalken). Regeringen anser därför inte att utformningen av bestämmelsen bör ändras i denna del.

I fråga om rätt till upplysningar, att ta del av handlingar och till tillträde för ”EG:s institutioner” som anges i 27 § djurskyddslagen bedöms det inte vara lämpligt att enbart ändra till ”EU:s institutioner” (jfr avsnitt 6.5). Det bör i stället specificeras vilka av EU:s institutioner som enligt paragrafen ska få det tillträde till platser och de upplysningar som övriga kontrollmyndigheter har rätt till. Enligt artikel 40.3 i förordning (EG) nr 882/2004 får kommissionen i vissa fall och i samarbete med den berörda medlemsstaten sända ut en grupp inspektörer för att genomföra offentlig kontroll på plats i en medlemsstat. Av artikel 45 i samma förordning följer också att kommissionens experter ska utföra allmänna och särskilda revisioner i medlemsstaterna. Kommissionen får utse experter från medlemsstaterna som ska bistå kommissionens egna experter. Medlemsstaterna ska bl.a., enligt artikel 45.5 c, se till att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler och tillgång till uppgifter och databehandlingssystem som är av betydelse för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Liknande bestämmelser finns även i förordning (EU) 2017/625 som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förordning (EG) nr 882/2004. Den nya djurskyddslagen bör därför möj-

• Sida 203
•  Original

liggöra för kommissionen eller inspektörer och experter utsedda av kommissionen att få tillträde. Regeringen avser också att i ett senare lagstiftningsärende återkomma med förslag till de författningsändringar som krävs med anledning av förordning (EU) 2017/625.

Tillträde till bostäder

Djur hålls även i bostäder och det finns, som konstateras i promemorian, ett uppenbart behov för kontrollmyndigheten att ha rätt till tillträde även till bostäder för att kunna utföra kontroll. Att kontrollmyndigheten går in i bostäder innebär dock ett betydligt större intrång i den personliga integriteten än om en kontroll sker i stallar eller andra utrymmen som enbart används för djurhållning eller i yrkesmässig verksamhet.

Enskilda är gentemot det allmänna enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen skyddade mot bl.a. husrannsakan och annat liknande intrång. Denna rättighet får enligt 2 kap.20 och 21 §§regeringsformen begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och inte utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Ett liknande skydd för privat- och familjeliv regleras i artikel 8 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det är, med beaktande av bestämmelserna om skydd mot intrång i regeringsformen och Europakonventionen, nödvändigt att rätten till tillträde, särskilt när det gäller bostäder, tillämpas restriktivt och inte går utöver vad som är nödvändigt. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det mot denna bakgrund bör tydliggöras i djurskyddslagen i vilka situationer som kontrollmyndigheten ska ha tillträde till bostäder.

JO efterfrågar ett förtydligande av vad som avses med bostad. Regeringen avser med uttrycket alla byggnader, del av byggnader eller andra utrymmen där någon tillfälligt eller stadigvarande bor. Det kan t.ex. innefatta även båtar och husvagnar.

Promemorians förslag utgår från att sällskapsdjur som hålls i bostäder i regel blir föremål för kontroll endast vid anmälan om eller annan indikation på missförhållanden. Det förekommer dock också att annan mer omfattande eller yrkesmässig djurhållning bedrivs i bostäder (vilket i vissa fall kräver tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen). En sådan djurhållning blir föremål för en riskbaserad offentlig kontroll även utan föregående indikation på missförhållanden.

Regeringen instämmer i promemorians bedömning att kontrollmyndigheten bör ha rätt till tillträde till bostäder i situationer där det på grund av uppgifter i en anmälan eller på annat sätt uppkommit misstankar om att djur hålls där och far illa eller att djurhållningen i övrigt sker på ett sätt som står i strid med djurskyddslagstiftningen. Några remissinstanser, bl.a. Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet och LRF, påpekar att det föreslagna beviskravet, att det ”kan antas” att djurhållningen sker i strid med lagstiftningen, är lågt ställt. Tropikföreningen Amazonas föreslår, att det bör uppställas ett högre krav, ”skäligen kan antas”, för tillträde. JO anser att den föreslagna lagtexten inte innebär någon egentlig begränsning när det gäller rätten till tillträde till bostäder i förhållande till övriga utrymmen. Regeringen delar inte den bedömningen. Regeringen

• Sida 204
•  Original

delar inte heller LRF:s bedömning att den nuvarande bestämmelsen innebär en tydligare koppling till de överordnade bestämmelserna i grundlagen och Europakonventionen. Regeringen anser inte heller att den nuvarande bestämmelsen generellt skulle innebära mer begränsade möjligheter till tillträde till bostäder än den bestämmelse som föreslås i promemorian. Det är i och för sig riktigt att ”det kan antas” är ett relativt lågt ställt beviskrav, men det uttrycker ändå att kontrollmyndigheten ska ha en konkret uppgift som indikerar en överträdelse av lagstiftningen. Om det ska vara möjligt att bedriva en effektiv och ändamålsenlig kontroll av att djurskyddslagstiftningen följs när djur hålls i bostäder kan det inte ställas alltför långtgående krav på utredning redan innan kontrollmyndigheten ges tillträde. Syftet med tillträdet är ju just att kontrollmyndigheten ska kunna utreda och bedöma om det finns brister i djurhållningen. Redan kravet att det ska kunna antas att djurskyddslagstiftningen överträds innebär enligt regeringens bedömning att kontrollmyndigheten ska ha någon slags grund för ett antagande, vilket är det som Tropikföreningen Amazonas efterfrågar. En sådan grund kan t.ex. vara uppgifter i en anmälan eller observationer som kontrollmyndigheten gjort vid tidigare tillfällen eller i anslutning till bostaden eller till annan djurhållning som bedrivs av samma person.

I likhet med promemorian bedömer regeringen att kontrollmyndigheten också måste kunna följa upp tidigare kontroller där överträdelser av djurskyddsbestämmelser har konstaterats. Några remissinstanser ifrågasätter om myndigheterna har stöd för att utföra rutinkontroller hos personer (med djurhållning i bostäder) som tidigare haft brister i djurhållningen, men som konstaterats ha rättat till bristerna vid en uppföljande kontroll. Regeringen bedömer att när det gäller vissa djurskyddsbrister, t.ex. otillräcklig utfodring eller bristande hygien, kan det behövas flera uppföljande kontroller för att säkerställa att bristerna varaktigt åtgärdats. Regeringen anser att den skrivning som föreslås i promemorian ger utrymme för att göra flera sådana uppföljande kontroller. Däremot bör kontrollmyndigheten inte längre ha rätt till tillträde om det genom en eller flera uppföljande kontroller har säkerställts att den tidigare bristen slutligt har åtgärdats och kontrollmyndigheten inte heller har observerat nya överträdelser eller något annat som i det enskilda fallet ger anledning att anta att djurhållningen även fortsättningsvis kan komma att ske i strid med bestämmelser i djurskyddslagstiftningen. Enbart det faktum att en djurhållare en gång har brustit i sin djurhållning kan inte ge kontrollmyndigheten rätt att under obegränsad tid därefter bereda sig tillträde till bostaden. Detta innebär att möjligheten till tillträde till bostad genom den föreslagna skrivningen begränsas något i förhållande till gällande bestämmelse, detta i syfte att ge ett starkare skydd för enskildas integritet.

Regeringen instämmer i promemorians bedömning att kontrollmyndigheten också bör ha rätt till tillträde när någon yrkesmässigt eller i större omfattning bedriver sådan djurhållning i sin bostad som förutsätter tillstånd enligt nuvarande 16 § djurskyddslagen (jfr avsnitt 11.1). Som anges i promemorian ställer sådan djurhållning typiskt sett större krav på kompetens hos djurhållaren och bör kunna kontrolleras även om det i det enskilda fallet inte finns misstanke om att djurskyddsbestämmelserna inte efterlevs. Regeringen anser dock, i likhet med Tropikföreningen

Amazonas, att det kan vara lämpligt att inte uttryckligen begränsa be-

• Sida 205
•  Original

stämmelsen till s.k. § 16-tillstånd. Det bör i stället anges att kontrollmyndigheten ska ha rätt till tillträde för att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Några länsstyrelser och Djurskyddet Sverige föreslår att kontrollmyndigheterna också ska ges rätt till tillträde för att kontrollera djur för offentlig förevisning eller produktionsdjur som hålls där. Regeringen ser dock inte något behov av att kontrollmyndigheten generellt ska ges tillträde till bostäder för att kontrollera vissa typer av djur. Enbart det faktum att enstaka djur av mer ovanligt slag hålls i en bostad bör inte vara tillräckligt för tillträde. Om det däremot är fråga om djur av ett sådant slag eller av en sådan mängd som normalt inte kan hållas på ett djurskyddsmässigt acceptabelt sätt i en bostad bör kontrollmyndigheten ha rätt tillträde med hänvisning till att det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i djurskyddslagstiftningen.

Kontroll av att beslut om djurförbud följs

Länsstyrelserna, Jordbruksverket, Djurskyddet Sverige och Djurskyddsinspektörernas Riksförening (DIRF) anser att kontrollmyndigheten behöver få tillträde vid kontroll av efterlevnaden av beslut om begränsning av djurhållning enligt 26 § djurskyddslagen eller djurförbud. Länsstyrelsen i Skåne län påpekar att det inte är helt ovanligt att de som meddelas djurförbud fortsätter att hålla djur (ett typiskt år uppgår andelen till ca 25–30 procent av dem som har djurförbud och som har kontrollerats). Även andra länsstyrelser framhåller att kontroll av efterlevnaden av djurförbud är viktigt. Regeringen instämmer i bedömningen att tillträde till såväl bostäder som andra utrymmen bör vara möjligt i syfte att kontrollera att beslut om djurförbud efterlevs även om det inte kan antas att djur hålls i bostaden eller utrymmet. Djurförbud är en ingripande åtgärd som används för att förhindra fortsatt djurlidande och som ska riktas till personer som tidigare har haft allvarliga brister i sin djurhållning (se vidare avsnitt 14.1). Det är av stor vikt för säkerställandet av ett gott djurskydd att kontrollmyndigheten kan kontrollera att beslut om djurförbud följs. Kontrollmyndigheten har i dag rätt till tillträde för att utföra en sådan kontroll på den grunden att utrymmet berör djurhållning. Regeringen anser dock att lagstödet för tillträdesrätten kan uttryckas på ett tydligare sätt i lagen. Det bör alltså i tillträdesbestämmelsen förtydligas att tillträde till bostäder och andra utrymmen får ske för att kontrollera att beslut om djurförbud följs även om det inte kan antas att djur hålls där. Regeringen återkommer i avsnitt 14.2 till vad som ska kunna utgöra ett djurförbud och föreslår där att djurförbud även ska kunna avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur eller andra inskränkningar i rätten att ha hand om djur. Beslut om djurförbud kommer därmed att innefatta vissa beslut om begränsning av djurhållning som i dag meddelas med stöd av 26 § djurskyddslagen.

Ett uttryckligt aktsamhetskrav Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet anser att det vore önskvärt att lägga till en formulering likt den i 28 kap. 6 § miljöbalken, vilken anger att åtgärder som innebär tillträde till bl.a. bostäder ”skall utföras så att minsta skada och intrång orsakas”. Även regeringen anser att det är av

• Sida 206
•  Original

största vikt att kontrollmyndigheten genomför sina kontroller, både i bostäder och i andra utrymmen, på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång för den enskilde. Regeringen föreslår därför att detta tydliggörs i djurskyddslagen genom att ett aktsamhetskrav motsvarande det i miljöbalken läggs till.

Sammantagen bedömning av regleringen om rätt till tillträde Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att kontroll kan behöva utföras även av utrymmen där djur hanteras och inte per definition hålls.

Regeringen bedömer att detta behov tillgodoses genom möjligheten att kontrollera utrymmen som berör djurhållningen. Denna möjlighet bör dock inte omfatta bostäder. Tillträde till bostäder mot den enskildes vilja bör endast få ske om det är där djuren kan antas hållas. Om djuren hålls och kan kontrolleras i ett annat utrymme bör kontroll ske där. Intresset av att också få tillträde till en bostad där djur endast kortvarigt har hanterats eller där det endast finns utrustning eller handlingar kopplade till djuren är inte så starkt att det är motiverat med ett sådant ingrepp i den privata sfären.

Regeringen bedömer sammantaget att de kriterier för kontrollmyndighetens rätt till tillträde som föreslås ovan utgör, och tydliggör i lagtexten, en lämplig avvägning mellan intresset av att skydda enskildas integritet och intresset av att kunna bedriva en effektiv kontroll av att djurskyddslagstiftningen efterlevs. Till skillnad från Förvaltningsrätten i Linköping anser inte regeringen att det är nödvändigt att i lagtexten uttryckligen föreskriva att kontrollmyndigheten, liksom i dag, inte har befogenhet att utan handräckning från polisen bereda sig tillträde till en bostad, när den kontrollerade inte samtycker till det. Detta bör dock fortfarande gälla.

Tropikföreningen Amazonas anser att det bör klargöras om avsikten med bestämmelsen är att med tillträde avses tvångsåtgärder och inte kontroll som sker på frivillig grund. Syftet med den aktuella bestämmelsen är att tydliggöra i vilken utsträckning kontrollmyndigheten har rätt till tillträde, vilket innefattar möjligheten att med hjälp av Polismyndigheten bereda sig tillträde trots att den enskilde inte medverkar till det eller motsätter sig att ge kontrollmyndigheten tillträde. Om den enskilde aktivt och frivilligt samtycker till att kontrollmyndigheten får tillträde till ett utrymme kan kontroll givetvis ske även i andra fall än de som uttryckligen anges i bestämmelsen.

13.8. Hjälp av Polismyndigheten

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Därutöver tydliggörs att sådan hjälp får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden

inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

• Sida 207
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) och Tropikföreningen Amazonas är positiva till att förutsättningarna för att begära hjälp av polisen kommer till uttryck i lagen.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län understryker vikten av att det tydligt framgår att misstanke om att en kontroll kan leda till hot eller våld ska vara tillräckligt för att kunna begära handräckning av polisen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att ”synnerliga skäl” behöver definieras.

Länsstyrelsen i Skåne län och Svenska Djurskyddsföreningen bedömer att förslaget innebär en risk för att det blir svårare att få handräckning av polisen jämfört med i dag.

Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna i Stockholms län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Gotlands län, Hallands län och Norrbottens län avstyrker förslaget eller är tveksamma till det. Den föreslagna bestämmelsen anses begränsa möjligheterna till polisiär handräckning jämfört med dagens lagstiftning. Remissinstanserna bedömer att det finns ett behov av polisiärt biträde för att säkerställa en lugnare och mindre konfliktfylld inspektionssituation till förmån för en effektiv och ändamålsenlig djurskyddskontroll, för att säkerställa kontrollpersonalens säkerhet och för att tillförsäkra kontrollmyndigheterna tillträde till bostäder eller andra utrymmen där djur förvaras när djurhållaren gör sig oanträffbar eller nekar tillträde. Med den nya lydelsen finns en risk att begäran om biträde avslås, om inte särskilda omständigheter kan redovisas. Djurens Rätt framför liknande synpunkter men anser också att förslaget innebär att djur utsätts för större och oacceptabla risker för lidande, om ett ingripande fördröjs till följd av att det blir svårare att få handräckning.

Även Länsstyrelsen i Dalarnas län avstyrker förslaget men med hänvisning till att bestämmelsens innehåll får anses så självklart att det inte behöver regleras i lagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 27 a § djurskyddslagen ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 27 a § djurskyddslagen överförs till den nya lagen med tillägget att hjälp från Polismyndigheten får begäras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller det annars finns synnerliga skäl. Av 10 § polislagen följer att polisman i vissa fall får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Med våld avses både våld mot person och mot egendom, t.ex. genom att bryta sig in i ett låst utrymme.

Regeringen föreslog i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbetsuppgifter när länsstyrelserna tar över uppgifter på djurområdet (prop. 2016/17:224) bl.a. att 27 a § djurskyddslagen ändras på det sätt som utredningen föreslår. Förslaget har antagits av riksdagen och ändringen i 27 a § djurskyddslagen träder i kraft den 1 juni 2018 (se rskr.

• Sida 208
•  Original

2017/18:145 och SFS 2018:53). Regeringen ser inte några skäl att nu göra en annan bedömning. Bestämmelsen bör därför föras över till den nya lagen med samma innehåll i sak som enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas i huvudsak till de skäl som anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 28–29).

13.9. Offentlig kontroll av djur inom Försvarsmakten

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om att djur som används inom Försvarsmakten inte ska omfattas av vissa av djurskyddslagens bestämmelser om offentlig kontroll, förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om undantag inte ska föras över och att samtliga bestämmelser i djurskyddslagen om offentlig kontroll ska gälla även djur som används inom Försvarsmakten.

Remissinstanserna: Försvarsmakten, generalläkaren (numera försvarsinspektören för hälsa och miljö) och Svenska Djurskyddsföreningen är positiva till förslaget. Försvarsmakten och generalläkaren anser att förslaget förtydligar och stärker generalläkarens roll som kontrollmyndighet. Försvarsmakten anser dock inte att generalläkaren ska ansvara för lokalgodkännanden och verksamhetstillstånd för försöksdjur. Godkännanden och tillstånd för försöksdjur bör hanteras av en myndighet helt skild från Försvarsmakten.

Djurens Rätt anser att kontrollen inom Försvarsmakten ska utövas av länsstyrelserna i stället.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att generalläkarens befogenheter som djurskyddskontrollmyndighet måste klargöras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 28 § djurskyddslagen gäller bestämmelserna i 24 § andra stycket, 24 a–25 §§, 25 b § första stycket första punkten, 26 § andra och tredje styckena, 27 § andra stycket och 27 a § inte djur som används inom Försvarsmakten.

Däremot gäller de

materiella bestämmelserna i djurskyddslagen även dessa djur. Bestämmelsen i 28 § fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 2017. Beträffande skälen för lagändringen, se propositionen Tillsyn och kontroll på hälso- och miljöområdet inom försvaret (prop. 2016/17:144, s. 40–43). Det anges också i 60 a § tredje stycket djurskyddsförordningen att för djur som används inom Försvarsmakten är försvarsinspektören för hälsa och miljö behörig myndighet att utöva offentlig kontroll.

Djurskyddsutredningens förslag lämnades innan

de här diskuterade ändringarna föreslogs och genomfördes. Regeringen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning när det gäller den offentliga kontrollen av djur som används inom Försvarsmakten och föreslår därför att den nuvarande bestämmelsen överförs oförändrad i sak till den nya djurskyddslagen.

• Sida 209
•  Original

13.10. Anmälningsskyldighet vid vanvård

Regeringens förslag: Bestämmelsen om skyldighet för den som tillhör djurhälsopersonalen att under vissa förhållanden anmäla till kontrollmyndigheten att djur inte hålls eller sköts i enlighet med lagstiftningen förs i huvudsak över till den nya lagen. Någon anmälan ska dock inte behöva göras om bristen är lindrig och rättas till omgående.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att även veterinär eller expert i försöksdjursverksamhet ska omfattas av anmälningsplikten.

Utredningen föreslår också att anmälningsskyldigheten ska inträda först om det är sannolikt att djur inte hålls eller sköts enligt lagen.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig om förslaget, bl.a. Länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län, Hallands län och Västerbottens län, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) samt ytterligare tio organisationer inom lantbruksnäringen tillstyrker det. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att även officiella veterinärer på slakterier ska omfattas av kravet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att kravet även ska gälla för veterinärer och för Polismyndigheten och Livsmedelsverket i stället för den anmälningsskyldighet som föreslås i 11 kap. 1 § djurskyddsförordningen.

Föreningen BLANDIS anser att anmälningsplikten ska omfatta alla med insyn i ärenden där vanvård kan tänkas förekomma.

Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) bedömer att uttrycket ”lindrig brist” behöver definieras. Umeå universitet delar denna synpunkt och anser även att det behövs ett klargörande av vilken tidsrymd som kan anses vara ”omgående”.

Karolinska Institutet och Lunds universitet anser att veterinärens och expertens roll i verksamheter med försöksdjur enbart ska vara rådgivande och anser att det råder en konfliktsituation mellan formuleringarna i 8 kap. och 10 kap. beträffande veterinären och experten.

Jordbruksverket anser att möjlighet till påföljd för veterinärer och experter enligt 20 § djurskyddslagen bör utredas. Djurens Rätt är positiv till utökningen av anmälningsplikten och anser att den även ska omfatta föreskrifter och EU-bestämmelser samt att anmälningsskyldigheten bör vara straffsanktionerad.

Svensk Djursjukvård anser att anmälan från djurhälsopersonalen bör kunna ske anonymt för att minska risken för hot och repressalier, vilket i sin tur skulle bidra till att fler misstänkta brott anmäls. Mörbylånga kommun och Djurskyddet Sverige anser att anmälningsplikten ska gälla även om bristen är lindrig och rättas till omgående.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande bestämmelse

I 28 a § djurskyddslagen föreskrivs att om den som tillhör djurhälsopersonalen i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, ska denne anmäla detta till kontrollmyndigheten.

• Sida 210
•  Original

Lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård trädde i kraft den 1 januari 2010. Genom lagens ikraftträdande upphävdes bl.a. förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion. I denna förordning fanns i 4 § bl.a. en bestämmelse om anmälningsplikt för veterinärer enligt vilken en veterinär som i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med djurskyddslagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, om förhållandet inte rättas till, ska anmäla detta till länsstyrelsen. När förordningen upphävdes överfördes bestämmelsen om anmälningsplikt till 28 a § djurskyddslagen. Till skillnad mot tidigare bestämmelse i förordningen med allmän veterinärinstruktion gäller anmälningsplikten enligt 28 a § djurskyddslagen inte för veterinärer specifikt utan anmälningsskyldigheten omfattar de yrkeskategorier som ingår i djurhälsopersonalen.

Uttrycket djurhälsopersonal introducerades i lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Av 1 kap. 4 § framgår att med djurhälsopersonal avses personer som är verksamma inom djurens hälso- och sjukvård och som har legitimation eller viss annan behörighet enligt lagen. Med djurens hälso- och sjukvård avses enligt 1 kap. 3 § samma lag åtgärder som vidtas i syfte att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförliga tillstånd hos djur. Även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften omfattas av uttrycket.

När det gäller djurförsök gjorde regeringen i förarbetena till lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård bedömningen att det finns ett omfattande regelverk för djurförsök i djurskyddslagstiftningen. Där uppställs bl.a. krav på att varje djurförsök ska vara godkänt från etisk synpunkt, särskild utbildning för de som arbetar med djurförsök och att det ska finnas särskilt utpekade personer som ansvarar för försöken. Mot bakgrund av att verksamheten redan är reglerad ansåg regeringen att djurförsök inte skulle omfattas av djurens hälso- och sjukvård utan undantas från lagens tillämpningsområde. Vård och behandling av försöksdjur som inte utgör en del av själva djurförsöket ansågs dock falla in under tillämpningsområdet för bestämmelserna (se prop. 2008/09:94, Verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, s. 56–57). Inom försöksdjursverksamhet finns det således både åtgärder som faller innanför och utanför tillämpningsområdet för lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Detta innebär att en försöksdjursveterinär i vissa situationer tillhör djurhälsopersonalen och i andra situationer inte.

Enligt den tidigare bestämmelsen i 4 § förordningen med allmän veterinärinstruktion gällde anmälningsplikten endast ”om förhållandet inte rättas till”. Denna begränsning i anmälningsplikten överfördes inte till den nuvarande bestämmelsen i 28 a § djurskyddslagen. Som skäl för detta anförde regeringen bl.a. att det från djurskyddssynpunkt är viktigt att svåra fall av misskötsel omedelbart rapporteras till kontrollmyndigheten (prop. 2008/09:94 s. 116). Regeringen ansåg att rekvisitet i 4 § i förordningen med allmän veterinärinstruktion kunde vara problematiskt eftersom det kunde ifrågasättas om det föreligger en omedelbar anmälningsplikt eller om veterinären först måste få djurägaren att rätta till missförhållandena innan anmälningsskyldigheten inträder. Vidare påpekade Länsstyrelsen i Stockholms län i det lagstiftningsärendet att lydelsen kan anses innebära att samma veterinär måste uppsöka djurägaren en

• Sida 211
•  Original

andra gång för att kontrollera om förhållande har rättats till vilket, enligt länsstyrelsen, i praktiken sällan blir fallet. Regeringen bedömde att ett upphävande av rekvisitet ”om förhållandet inte rättas till” eventuellt skulle innebära att kontrollmyndigheten får fler anmälningar av mindre allvarligt slag men fann sammantaget att rekvisitet ”om förhållandet inte rättas till” inte borde få någon motsvarighet i den nya bestämmelsen.

Anmälningsskyldighet för veterinär och expert i försöksdjursverksamhet

Utredningen har föreslagit att bestämmelsen i 28 a § djurskyddslagen överförs till den nya lagen, bl.a. med det tillägget att även veterinär eller expert i försöksdjursverksamhet ska omfattas av anmälningsplikten.

Även i departementspromemorian Ds 2011:12 Genomförande av EU:s direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål föreslogs att anmälningsplikten enligt 28 a § djurskyddslagen skulle omfatta den veterinär eller expert som i sin yrkesutövning deltar i verksamhet med försöksdjur. I propositionen Genomförande av EU:s direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (prop. 2011/12:138) hänvisade regeringen till att ett förslag om anmälningsplikt även lämnas i det betänkande som behandlas i denna lagrådsremiss och att regeringen avsåg att bereda frågan inom ramen för detta ärende.

Regeringen bedömer att det i och för sig är rimligt att den veterinär eller den expert som enligt 20 § första stycket andra punkten djurskyddslagen ska finnas vid verksamhet med försöksdjur, omfattas av anmälningsplikten oavsett om den upptäckta bristen omfattar en del av ett djurförsök eller inte. Det framstår enligt regeringens uppfattning också som en lämplig ordning att veterinärer eller i förekommande fall experter som i sin yrkesroll både är verksamma inom och utom djurens hälso- och sjukvård, dvs. i vissa avseenden är djurhälsopersonal och i andra inte, omfattas av anmälningsplikten avseende yrkesutövningen i sin helhet.

Vid remissbehandlingen har det dock framkommit synpunkter på att en rad andra yrkeskategorier, t.ex. officiella veterinärer på slakterier, Polismyndigheten och Livsmedelsverket, ska omfattas av anmälningsplikten.

Jordbruksverket har påpekat att för den som tillhör djurhälsopersonalen kan brott mot anmälningsplikten falla under 6 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, dvs. disciplinpåföljd kan bli aktuell. För veterinär eller expert enligt 20 § djurskyddslagen saknas denna sanktionsmöjlighet. Detta innebär att det saknas sanktionsmöjligheter för en person som omfattas av anmälningsplikten men inte är djurhälsopersonal om denne åsidosätter sin skyldighet att anmäla vanvård av djur till kontrollmyndigheten. Regeringen bedömer sammantaget att frågan om att utvidga anmälningsskyldigheten till att omfatta fler yrkeskategorier än djurhälsopersonal behöver övervägas ytterligare. Konsekvensen av att anmälningsplikten numera är inskränkt till att omfatta djurhälsopersonal behöver belysas ytterligare liksom vilka för- och nackdelar som kan förutses om anmälningsplikten utökas så att den omfattar fler yrkesgrupper.

Försöksdjursverksamhet är omgärdad av ett omfattande regelverk och det anges i 19 b § djurskyddslagen att den fysiska person som är innehavare av tillstånd enligt 19 a § ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de

• Sida 212
•  Original

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Vidare ska det vid verksamhet med försöksdjur finnas en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten, personal som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs och ett djurskyddsorgan som ger råd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt. Regeringen har i avsnitt 12.2 föreslagit att dessa bestämmelser ska föras över till den nya lagen. Det finns således en rad olika personer med skilda ansvarsområden hos användare av försöksdjur, vilket ska borga för att djurskyddet upprätthålls på en hög nivå och säkerställa att djuren hålls och sköts i enlighet med gällande regler. Det finns därmed goda skäl att anta att brister i djurskyddet för försöksdjur som uppmärksammas har förutsättningar att snabbt kunna avhjälpas genom att åtgärder sätts in inom den egna verksamheten. Om en veterinär, eller i förekommande fall en expert, i sin yrkesutövning upptäcker brister i djurskyddet är det naturligt att bristen i första hand avhjälps genom att tillståndshavaren eller den person som har fått uppgiften att se till att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler delegerat till sig, vidtar de åtgärder som behövs. Enligt regeringens bedömning finns det därmed goda förutsättningar att upprätthålla ett gott djurskydd inom försöksdjursverksamheter. Den omständigheten att det nu inte införs någon anmälningsplikt för veterinärer eller experter i en sådan verksamhet kan därför inte förväntas leda till några direkt negativa effekter.

Undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall

Utredningen föreslår att anmälningsplikt inte ska gälla om bristen är lindrig och kan rättas till omgående. I utredningen görs bedömningen att kraven på att djurhälsopersonal ska anmäla brister som de upptäcker i sin yrkesutövning är mycket långtgående eftersom även små eller tillfälliga brister ska anmälas. Utredningen anser att kravet är alltför omfattande och inte heller fungerar tillfredsställande och föreslår därför att en rättelsemöjlighet återinförs. Dock anser utredningen att det inte ska råda någon tveksamhet kring när anmälningsplikten inträder. Enligt utredningen innebär förslaget att anmälningsskyldigheten inträder direkt men anmälan behöver inte göras om den upptäckta bristen är lindrig och rättas till omgående.

Regeringen delar utredningens bedömning att den tidigare lydelsen har visat sig vara alltför strikt och att det är rimligt att brister som är lindriga och som omgående rättas till inte behöver anmälas till kontrollmyndigheten. Den djurhälsopersonal som i sin yrkesutövning finner en sådan lindrig brist ska försäkra sig om att bristen avhjälps utan dröjsmål. Om djurhälsopersonalen, av något skäl, inte har möjlighet att kontrollera att bristen åtgärdas omgående bör i stället anmälan till kontrollmyndigheten ske, oavsett om bristen är lindrig eller inte.

Några remissinstanser anser att uttrycken lindrig brist och omgående behöver klargöras. Regeringen bedömer att djurhälsopersonalen, utifrån sin kompetens, är de som i första hand har möjlighet att bedöma om en brist i ett konkret fall är lindrig eller inte. Det får anses ligga i sakens natur att en lindrig brist är en brist som endast kan ha en obetydlig effekt på djurskyddet. Djuret ska inte vara utsatta för lidande eller en uppenbar risk för lidande. Även när det gäller kravet att bristen ska avhjälpas om-

• Sida 213
•  Original

gående ankommer det på den aktuelle yrkesutövaren att bedöma om det är möjligt att utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa bristen. Ett exempel på vad som bör kunna rättas till omgående är om djuren inte har tillgång till tillräckligt med strö. Brister som är mer av systematisk karaktär bör dock allmänt sett betraktas som en större risk för djurlidande och sådana brister är i många fall svåra att avhjälpa omgående. Ett exempel på det kan vara att djuren vid upprepade tillfällen saknar strö och att det saknas strö på gården. Inte heller bör brister som måste åtgärdas genom om- eller nybyggnation eller andra omfattande förändringar i djurhållningen anses kunna åtgärdas omgående. Allmänt gäller att vad som, i detta sammanhang, slutligen kommer att avses med uttrycken lindrig och omgående överlämnas till rättstillämpningen att avgöra.

Sammantagen bedömning i fråga om anmälningsskyldighet

Utredningen föreslår också att anmälningsskyldighet inte längre ska gälla den som finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts enligt lagen utan den som finner det sannolikt, vilket medför att det skulle krävas en högre grad av misstanke innan anmälningsplikt gäller. Utredningen kommenterar inte särskilt den ändrade ordalydelsen. Inte heller remissinstanserna kommenterar förslaget. Regeringen gör bedömningen att det saknas anledning att i denna del inskränka anmälningsskyldigheten.

Regeringen anser därför sammantaget att den nuvarande bestämmelsen om anmälningsskyldighet bör föras över till den nya lagen med tillägget att anmälan inte behöver göras om bristen är lindrig och rättas till omgående.

Svensk Djursjukvård anser att anmälan från djurhälsopersonalen bör kunna ske anonymt för att minska risken för hot och repressalier, vilket i sin tur skulle bidra till att fler misstänkta brott anmäls. Regeringen har förståelse för behovet av att förebygga risker för hot och repressalier som kan tänkas riktas mot djurhälsopersonal i anledning av anmälan till kontrollmyndigheten. Det saknas dock underlag för att regeringen i detta lagstiftningsärende ska kunna hantera och åtgärda problemet.

14. Djurförbud och omhändertagande

14.1. Förutsättningar för att meddela djurförbud

Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud) för den som

1. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

2. har misshandlat ett djur,

3. inte följer ett beslut om föreläggande eller förbud som en kon-

trollmyndighet har meddelat om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

• Sida 214
•  Original

4. har varit föremål för upprepade beslut om föreläggande eller för-

bud, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

5. genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt

strafföreläggande har befunnits skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

6. genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt

strafföreläggande har befunnits skyldig till brott mot djurskyddslagen, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt. Djurförbud ska dock inte beslutas om det är sannolikt att den omständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upprepas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Till skillnad från regeringen så föreslår utredningen att det ska krävas att den enskilde inte vidtar rättelse för att upprepade beslut om föreläggande eller förbud ska leda till djurförbud. Utredningen föreslår att även den som har dömts för grovt brott mot djurskyddslagen ska meddelas djurförbud. Utredningen föreslår också att företagsbot ska leda till djurförbud.

Remissinstanserna: Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget. Länsstyrelserna i Jämtlands län och Västerbottens län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening och Svenska Kennelklubben är i huvudsak positiva till förslaget som bedöms innebära ett utökat utrymme för länsstyrelserna att meddela välavvägda och nyanserade beslut om djurförbud.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) framför liknande synpunkter men reserverar sitt ställningstagande med att man är positiv under förutsättning att ändringarna inte urholkar djurförbuden juridiskt. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker behovet av tydlig vägledning från Jordbruksverket för en likriktad och effektiv tillämpning av bestämmelsen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är i stort positiva till förslaget och välkomnar utredningens uppfattning om att beslut ska vara proportionerliga och nyanserade samt stå i relation till förseelsens allvar men anser att lagstiftaren bör gå längre än utredningens förslag. Det ska enbart vara möjligt att besluta om djurförbud i de fall där djuren har varit utsatta för lidande eller i de fall där det förelegat en uppenbar risk för djurlidande. Djurförbud bör inte kunna användas som en rent administrativ sanktion. Vid bedömningen av om något är av ”väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt” bör man bl.a. beakta om överträdelsen skett vid upprepade tillfällen, trots påpekanden eller om den har pågått under en längre tid.

Remissinstanserna ifrågasätter vidare att en dom för djurplågeri eller grovt brott mot djurskyddslagen per automatik ska leda till djurförbud. I vissa av dessa fall framstår djurförbud som en oproportionerligt hård sanktion. Den i förslaget innefattade möjligheten att underlåta att meddela ett djurförbud när det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa bör utvidgas till att avse även fall där ett djurförbud i övrigt inte är befogat från djurskyddssynpunkt. Dessa remissinstanser efterlyser vidare en konsekvensanalys av vilka kostnader som förslagen kan innebära för djurhållarna.

Länsstyrelserna i Östergötlands län, Gotlands län, Örebro län, Dalarnas län och Västernorrlands län är positiva till att djurförbud endast ska

• Sida 215
•  Original

meddelas om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län förutser dock att uttrycket ”befogat från djurskyddssynpunkt” kommer att behöva tydliggöras genom praxis samt efterlyser att det av lagtexten tydligt ska framgå att ett meddelat djurförbud innebär att personen inte heller får äga djur (vilket framgår av ordalydelsen till den nu gällande bestämmelsen om djurförbud).

Kammarrätten i Stockholm anser att det finns vissa problem kring tolkningen av uttrycket ”ha hand om djur”. Problemen uppkommer främst när flera personer har olika ansvar för ett djur och när länsstyrelsens beslut om djurförbud inte har kombinerats med ett beslut att göra sig av med djuret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att det behövs en definition av ”väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt” i punkten 1 i utredningens förslag eftersom man kan ifrågasätta vilka typer av beslut om förelägganden och förbud som inte kan anses vara befogade från djurskyddssynpunkt. Remissinstanserna tolkar det vidare som att alla beslut om förelägganden och förbud som inte faller under punkten 1 i utredningens förslag borde falla under punkten 6 (dvs. att djurförbud ska meddelas den som inte vidtar rättelse trots upprepade beslut om förelägganden eller förbud om det är befogat från djurskyddssynpunkt). Ridskolornas Riksorganisation framför liknande synpunkter och anser att punkterna 1 och 6 i utredningens förslag skulle kunna sammanföras till en punkt.

Nio hästorganisationer önskar en definition av vad som avses med upprepade beslut.

Länsstyrelserna i Stockholms län och Skåne län motsätter sig förslaget att ändra lydelsen från ”vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §” till ”inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt…”.

Förslaget innebär att det krävs att förelägganden inte följts för att djurförbud ska kunna meddelas. Det finns tillfällen när upprepade förelägganden bör kunna läggas till grund för både djurförbud och omhändertaganden av djur trots att de följs, t.ex. för personer som inte själva kan se och åtgärda brister i djurhållningen.

Göteborgs Katthjälp anser att det endast ska vara möjligt att meddela beslut om djurförbud enligt punkterna 1 och 6 i förslaget om föreläggandena har vunnit laga kraft först. Endast om det föreligger en omedelbar risk att djuret blir utsatt för lidande ska ett djurförbud kunna meddelas utan att föreläggandena har vunnit laga kraft.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län avstyrker förslaget och anser att antalet överträdelser av beslut om förelägganden ska vara avgörande för om en djurhållare ska meddelas djurförbud, oavsett föreläggandenas allvarlighetsgrad. Länsstyrelserna bedömer att det finns risk för att man hamnar i en liknande situation som innan 2003, när bestämmelsen om djurförbud skärptes, när samma djurhållare kunde få upprepade förelägganden utan att det skedde någon långsiktig förbättring av djurskyddet. Länsstyrelsen i Dalarnas län, SLU och Djurskyddsinspektörernas Riksförening har däremot inte något att erinra mot att djurförbud inte längre ska meddelas enbart på grund av antalet förelägganden.

Djurens Rätt motsätter sig starkt de föreslagna försvagningarna av möjligheterna att meddela djurförbud som kraven på ”av väsentlig bety-

• Sida 216
•  Original

delse från djurskyddssynpunkt” och ”befogat från djurskyddssynpunkt” innebär. Upprepade förseelser tyder, enligt organisationen, på en bristande insikt i och respekt för lagstiftningen. Att inte åtminstone pröva frågan om djurförbud innebär en risk för att djurlidanden får fortgå.

Ridskolornas Riksorganisation avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte behövs ökad flexibilitet och ökat utrymme för bedömningar för kontrollmyndigheterna utan snarare en ökad tydlighet och rättssäkerhet för djurhållarna. Organisationen anser att djurförbud ska förbehållas situationer där det är befogat från djurskyddssynpunkt och inte användas som en administrativ påföljd för att effektivisera efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och Västra Götalands län påpekar att om djurförbud ska utökas till att gälla godkända strafförelägganden och företagsböter förutsätter detta att länsstyrelsen får kännedom om sådana.

Länsstyrelsen i Gotlands län efterlyser ett förtydligande för situationer där djurförbud ska riktas till djurägare som utgörs av ett bolag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län poängterar att det är bra att ”uppenbart” ersätts med ”sannolikt” eftersom ”sannolikt” är ett mer realistiskt krav. I praktiken kan man sällan bedöma det som uppenbart att det förbudsgrundande beteendet inte kommer att ske igen.

Förvaltningsrätten i Jönköping, Länsstyrelserna i Stockholms län, Dalarnas län, Västernorrlands län och Norrbottens län samt Djurens Rätt, Sveriges Veterinärförbund och Djurens jurister motsätter sig ändringen från ”uppenbart” till ”sannolikt”, eftersom det innebär en försämring från djurskyddssynpunkt. Några av dessa remissinstanser understryker att det vanligen är mycket allvarliga brister i djurhållningen som leder till djurförbud och att djurhållaren som regel är klart olämplig att ha hand om djur. Förvaltningsrätten i Jönköping föreslår i stället att djurförbud inte ska meddelas om det finns ”särskilda skäl”. Djurens jurister understryker att formuleringen att djurförbud inte ska meddelas medför att kontrollmyndigheterna kan vara förhindrade att meddela förbud som behövs för att skydda djuren i fall där myndigheterna har fog för sitt tvivel men där de samtidigt har svårt att motbevisa djurhållarens förklaringar. Djurens skydd måste i sådana situationer väga tungt anser organisationen och anser också att det är tillräckligt att kontrollmyndigheterna gör en nyanserad bedömning i de fall där det förekommer upprepade förelägganden.

För det fall lagstiftaren ändå ersätter ”uppenbart” med ”sannolikt” bör ”ska” ändras till ”får”. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att förslaget innebär en svår bedömning för kontrollmyndigheterna.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföretagen anser att omhändertaganden och djurförbud ska beslutas om av domstol.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter

En möjlighet att meddela djurförbud infördes i den dåvarande djurskyddslagen redan 1969. I förarbetena till den nuvarande lagen bekräftades tidigare förarbetsuttalanden om att förbud skulle meddelas endast i särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den

• Sida 217
•  Original

drabbades försörjningsförmåga som ett förbud kunde innebära och de verkningar som det i övrigt kunde få för den enskilde. Det klargjordes dock också att ett beslut om djurförbud kunde meddelas även om de missförhållanden i djurhållningen som ligger till grund för beslutet hade upphört vid tidpunkten för beslutet (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 68).

Det är enligt regeringens mening av stor vikt att samhället har tillräckliga befogenheter att ingripa när det är nödvändigt för att skydda djur som utsätts för allvarliga djurskyddsproblem. Förbud för enskilda att hantera djur är en sådan åtgärd som i vissa fall ska vidtas för att förhindra att djur fortsättningsvis far illa. Ett beslut om djurförbud innebär emellertid också en betydande inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter. Ett djurförbud kan omöjliggöra bedrivande av viss närings- eller yrkesverksamhet. Även möjligheten att hålla ett sällskapsdjur eller i övrigt ha kontakt med djur är av stor betydelse för många människor. Vid utformningen av bestämmelsen om djurförbud måste därför en noggrann avvägning mellan dessa intressen göras.

Djurförbud för den som inte följer ett beslut, som har försummat tillsynen eller vården av ett djur eller har misshandlat ett djur

Enligt 29 § första stycket första punkten djurskyddslagen ska djurförbud meddelas den som inte följer ett beslut (om föreläggande eller förbud) som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Vidare ska enligt 29 § första stycket andra punkten och tredje punkten djurförbud meddelas den som allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur eller som har misshandlat ett djur. Vid remitteringen har det inte framkommit annat än att det finns behov av att besluta om djurförbud på de angivna grunderna. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att bestämmelserna bör föras över till den nya lagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att det behövs en definition av uttrycket ”väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt” eftersom man kan ifrågasätta vilka typer av beslut om förelägganden och förbud som inte kan anses vara befogade från djurskyddssynpunkt. Regeringen instämmer i bedömningen att förelägganden och förbud som meddelas med stöd av djurskyddslagen, och som syftar till att se till att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs, alltid bör ses som befogande från djurskyddssynpunkt. För att förelägganden eller förbud ska vara av väsentlig betydelse för djurskyddet bör dock krävas att de avser att komma till rätta med överträdelser som medför lidande eller en konkret risk för lidande eller försämringar i övrigt av djurens välfärd. Vissa förelägganden kan dock avse överträdelser av bestämmelser som i det konkreta fallet inte innebär några risker för djurskyddet, utan snarare avser att allmänt främja ett gott djurskydd eller underlätta kontroll, t. ex. bestämmelser om journalföring. Underlåtenhet att följa sådana förelägganden bör i normalfallet inte leda till djurförbud.

• Sida 218
•  Original

Djurförbud för den som har dömts för djurplågeri

Enligt 29 § första stycket fjärde punkten djurskyddslagen ska den som har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken meddelas djurförbud.

Skyldigheten för länsstyrelsen att meddela djurförbud för den som har dömts för djurplågeri infördes 2003. Som motiv för detta angavs att den som har dömts för djurplågeri måste anses ha visat sig klart olämplig att i fortsättningen hålla djur, eftersom endast de allvarligaste gärningarna riktade mot djur sanktioneras genom bestämmelsen i brottsbalken (se prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 20–21). Vissa remissinstanser, däribland LRF, ifrågasätter att en dom för djurplågeri per automatik ska leda till djurförbud och menar att den i förslaget innefattade möjligheten att underlåta att meddela ett djurförbud när det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa, bör utvidgas till att avse även de fall där ett djurförbud i övrigt inte är befogat från djurskyddssynpunkt. Regeringen anser dock att den som har dömts för ett så allvarligt brott som djurplågeri har visat en sådan väsentlig brist i sin förmåga att hantera djur att personen i fråga som huvudregel inte bör få ha djur fortsättningsvis. I de fall som gärningen med hänsyn till omständigheterna klart framstår som en engångsföreteelse ska djurförbud inte meddelas eftersom det då inte heller är sannolikt att ett upprepande av överträdelsen kommer att ske (se vidare om detta nedan). Ytterligare inskränkningar i skyldigheten att meddela djurförbud för personer som har dömts för djurplågeri är enligt regeringens uppfattning inte lämpliga.

Det bör enligt regeringens bedömning klargöras att det, för att ett djurförbud ska meddelas på grund av att brott har begåtts, ska ha fastställts i en dom som har fått laga kraft eller ett godkänt strafföreläggande att personen som förbudet riktar sig mot har gjort sig skyldig till djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen.

Utredningen föreslår också att med dom ska likställas beslut om företagsbot. Inledningsvis kan konstateras att även ett åläggande av företagsbot, som är en s.k. annan rättsverkan av brott, måste ske genom en dom av allmän domstol eller ett godkänt strafföreläggande. Företagsbot ska enligt 36 kap. 7 § brottsbalken åläggas näringsidkare för brott begångna i näringsverksamhet under vissa särskilt angivna förutsättningar. Beslutet om företagsbot kan också rikta sig till en juridisk person eller till en annan fysisk person än den person som har begått den brottsliga gärningen.

Beslut om djurförbud ska däremot endast rikta sig till fysiska personer och vid tillämpning av fjärde och femte punkterna i förslaget till den eller de fysiska personer som har befunnits skyldiga till brott. Utredningen har inte närmare motiverat varför ett beslut om företagsbot bör likställas med en dom eller ett strafföreläggande när det gäller djurförbud. Enligt regeringens bedömning saknas därför i nuläget tillräcklig analys för att lägga till beslut om företagsbot som en grund för djurförbud.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och Västra Götalands län påpekar att om djurförbud ska utökas till att gälla godkända strafförelägganden förutsätter detta att länsstyrelsen får kännedom om sådana.

Domstolarna är enligt 2 § i förordningen (1997:176) om underrättelse till Statens jordbruksverk om domar i vissa brottmål skyldiga att inom en

• Sida 219
•  Original

vecka till Jordbruksverket sända en kopia av en dom genom vilken någon döms för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen. Enligt 12 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) ska vad som föreskrivs i lag eller annan författning om skyldighet för domstol att underrätta myndighet om dom i brottmål också tillämpas på Åklagarmyndigheten i fråga om godkänt strafföreläggande. Det finns alltså redan i dag en skyldighet för Åklagarmyndigheten att underrätta Jordbruksverket om godkända strafförelägganden beträffande djurplågeri och brott mot djurskyddslagen. Jordbruksverket bör se till att sådana underrättelser vidarebefordras till berörd länsstyrelse.

Djurförbud för den som har dömts för brott mot djurskyddslagen

I dag föreskrivs i 29 § första stycket 5 djurskyddslagen bl.a. att djurförbud ska meddelas den som vid upprepade tillfällen har dömts för brott enligt 36, 36 a eller 36 c § djurskyddslagen. I samband med införandet av denna bestämmelse angavs att personer som blir föremål för upprepade domar om djurskyddsbrott, oberoende av förseelsernas svårighetsgrad, måste anses ha visat en påtaglig brist på respekt för djuren och att risken för att sådana personer kommer att göra sig skyldiga till liknande gärningar på nytt typiskt sett är stor (se prop. 2001/02:93 s. 21).

Kravet på upprepade tillfällen har, bl.a. i Jordbruksverkets vägledning till kontrollmyndigheterna, ansetts innebära minst tre tillfällen. Bestämmelsens utformning har lett till en praxis där djurförbud ofta meddelas mot den som tre gånger har lagförts för brott eller har meddelats beslut om föreläggande eller förbud, utan att allvaret i överträdelserna eller behovet av ett djurförbud från djurskyddssynpunkt beaktas (se bl.a. RÅ 2009 ref. 75). Regeringen anser, liksom utredningen, att det finns en betydande risk att besluten om djurförbud vid en sådan tillämpning blir onyanserade och oproportionerliga. I vissa fall kan det finnas skäl att meddela djurförbud redan efter en överträdelse av allvarlig art, men det kan också finnas situationer där det trots att flera överträdelser har begåtts inte bedöms vara nödvändigt från djurskyddssynpunkt att meddela djurförbud. Regeringen delar utredningens bedömning att ett ingripande i form av ett djurförbud ska stå i rimlig proportion till förseelsen och risken för att djuren fortsättningsvis far illa. Djurförbud bör därför kunna beslutas för den som har dömts för brott mot djurskyddslagen oberoende av om detta har skett en eller flera gånger. Det avgörande för om djurförbud ska meddelas bör i stället vara om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt. Länsstyrelsen har att bedöma om allvaret i den överträdelse eller de överträdelser som har skett och omständigheterna kring överträdelsen eller överträdelserna ger anledning att befara att djur i fortsättningen kan fara illa om den dömde får fortsätta sin djurhållning.

Utredningen föreslår att även den som har dömts för grovt brott mot djurskyddslagen ska meddelas djurförbud. Regeringen gör i avsnitt 15.2 bedömningen att en bestämmelse om grovt brott inte bör införas i djurskyddslagen. Utredningens förslag i den delen kan därför inte genomföras.

• Sida 220
•  Original

Djurförbud för den som vid upprepade tillfällen har varit föremål för beslut om föreläggande eller förbud

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 29 § första stycket femte punkten djurskyddslagen om att den som vid upprepade tillfällen har varit föremål för beslut (om förelägganden och förbud) enligt 26 § djurskyddslagen ska meddelas djurförbud tas bort. I stället föreslår utredningen att den som inte vidtar rättelse trots upprepade beslut om förelägganden eller förbud ska meddelas djurförbud om det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Länsstyrelserna i Stockholms län och Skåne län har motsatt sig utredningens förslag eftersom det innebär att det krävs att förelägganden inte har följts för att djurförbud ska kunna meddelas. Det finns enligt dessa länsstyrelser tillfällen när upprepade förelägganden bör kunna läggas till grund för både djurförbud och omhändertaganden av djur trots att de följs, t.ex. för personer som inte själva kan se och åtgärda brister i djurhållningen. Ett flertal remissinstanser påpekar också att utredningens förslag i sjätte punkten delvis överlappas av bestämmelsen i första punkten om att den som inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat om det är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska meddelas djurförbud.

Enligt regeringens uppfattning bör skyldigheten att i vissa fall meddela djurförbud även för den som har följt förelägganden behållas. Som några remissinstanser påpekar kan det finnas fall där överträdelser av djurskyddsbestämmelser, även om de rättas till, visar en så väsentlig brist på förståelse för djurs behov eller på förmåga att ta hand om djur att det även fortsättningsvis finns risk att nya från djurskyddssynpunkt allvarliga brister uppstår i djurhållningen.

Några remissinstanser, bl.a. två länsstyrelser, anser att antalet överträdelser av beslut om förelägganden ska vara avgörande för om en djurhållare ska meddelas djurförbud oavsett föreläggandenas allvarlighetsgrad och motsätter sig ett ökat utrymme för bedömningar för kontrollmyndigheterna.

Till skillnad från vad som gäller för den som har dömts för brott bör det dock enligt regeringens mening beträffande beslut om föreläggande eller förbud både krävas att beslut har fattats vid upprepade tillfällen och att ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt för att ett sådant ska meddelas. Så som tidigare har anförts bör en så ingripande åtgärd som djurförbud inte beslutas i andra fall än där det finns behov av det från djurskyddssynpunkt. Regeringen anser till skillnad från Djurens rätt inte att detta skulle innebära en försvagning av djurskyddet.

Några remissinstanser efterfrågar en definition av vad som avses med upprepade tillfällen. Med upprepade tillfällen bör enligt regeringens uppfattning förstås minst två. För att ett djurförbud ska anses vara befogat från djurskyddssynpunkt bör överträdelserna som huvudregel också ha skett under senare tid och i relativt nära anslutning till varandra. Överträdelser som ligger flera år tillbaka i tiden eller sker med flera års mellanrum bör normalt inte medföra att ett djurförbud kan anses vara befogat från djurskyddssynpunkt. Undantagsvis kan dock allvaret i överträdelserna eller omständigheterna i övrigt motivera en annan bedömning. Ett exempel kan vara att en person som har varit föremål för beslut

• Sida 221
•  Original

avvecklar sin djurhållning och sedan efter viss tid återupptar den och då återigen omgående blir föremål för nya beslut.

Ett antal remissinstanser, däribland LRF, invänder att det enbart ska vara möjligt att besluta om djurförbud i de fall där djuren har varit utsatta för lidande eller i de fall där det har förelegat en uppenbar risk för djurlidande och menar att djurförbud inte bör kunna användas som en rent administrativ sanktion. Regeringen vill i sammanhanget understryka att djurförbud inte i något fall ska användas som en sanktion för begångna överträdelser av lagstiftningen utan som en åtgärd för att fortsättningsvis skydda djur från missförhållanden. Det avgörande för om djurförbud ska meddelas ska alltså vara om det finns en risk för att djur fortsättningsvis drabbas av lidande eller andra från djurskyddssynpunkt väsentliga brister i omsorgen om personen i fråga får fortsätta att hålla djur.

Göteborgs Katthjälp anser att det endast ska vara möjligt att meddela beslut om djurförbud enligt första och sjätte punkterna i utredningens förslag om föreläggandena har vunnit laga kraft först. Endast om det föreligger en omedelbar risk att djuret blir utsatt för lidande ska ett djurförbud kunna meddelas utan att föreläggandena har vunnit laga kraft.

Till skillnad från vad som ska gälla för brottmålsdomar menar dock regeringen att länsstyrelserna inte ska behöva avvakta utgången av överklagandefrister eller prövning av överklaganden i dessa fall innan de meddelar djurförbud. Myndigheterna får enligt 74 § djurskyddsförordningen andra stycket bestämma att beslut gäller omedelbart även om de överklagas. De bör då också ha möjlighet att vidta de andra åtgärder som bedöms vara påkallade i anledning av beslutet, t.ex. meddela ett djurförbud. Djurförbudet kan då också överklagas särskilt eller i samband med det grundläggande beslutet. Beslutet om djurförbud bör under alla förhållanden upphävas om det beslut som det grundar sig på upphävs av högre instans. Om djurförbud meddelas med stöd av sjätte punkten i förslaget och endast ett av flera beslut som ligger till grund för djurförbudet har upphävts får dock en bedömning göras om det ändå finns förutsättningar för djurförbud.

Risken för att brister i djuromsorgen kommer att upprepas

När djurförbud ursprungligen infördes var det inte obligatoriskt för kontrollmyndigheten att meddela förbud även om förutsättningarna för förbud var uppfyllda. År 1993 skärptes bestämmelsen genom att det gjordes obligatoriskt för länsstyrelserna att meddela beslut om djurförbud i de fall som kriterierna för detta var uppfyllda. Endast i de fall där det kunde antas att ett upprepande av missförhållandena inte skulle ske skulle länsstyrelsen avstå från att meddela beslut om förbud.

År 2003 infördes nuvarande lydelse av 29 § andra stycket djurskyddslagen enligt vilken länsstyrelsen ska avstå från beslut om djurförbud endast i de fall där det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa. Som skäl för lagändringen angavs att det tidigare kravet hade kommit att ifrågasättas och att kritik hade framförts av innebörden att alltför optimistiska framtidsbedömningar i vissa fall hade lett till att i hög grad befogade hållandeförbud inte hade meddelats. Med det nya kravet skulle djurförbud i stället underlåtas endast i de fall där det fanns en logisk förklaring till det inträffade och när det inträffade utan tvekan

• Sida 222
•  Original

framstod som en engångsföreteelse. Så kunde t.ex. vara fallet när en person på grund av svår sjukdom under en kort tid brustit i sin hantering av djur (se prop. 2001/02:93 s. 20–21).

Regeringen anser, liksom utredningen, att det endast i ett fåtal fall kan anses att det är uppenbart att ett upprepande av brister i djuromsorgen inte kommer att inträffa. Enligt regeringens uppfattning bör en så ingripande åtgärd som djurförbud inte heller tillgripas i de fall när det bedöms vara sannolikt att djurhållaren inte på nytt kommer att brista i omhändertagandet av sina djur. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör ändras i enlighet med utredningen förslag, vilket möjliggör en mer proportionerlig avvägning mellan intresset av att skydda djur från missförhållanden och intresset av att begränsa inskränkningar i enskildas rättigheter. Det bör också förtydligas att det är risken för att de omständigheter som ska leda till djurförbud upprepas som ska bedömas.

Övriga synpunkter Länsstyrelsen i Västernorrlands län efterlyser att det av lagtexten tydligt ska framgå att ett meddelat djurförbud innebär att personen inte heller får äga djur och menar att det framgår av ordalydelsen till den nu gällande bestämmelsen om djurförbud. Kammarrätten i Stockholm anser att det finns vissa problem kring tolkningen av uttrycket ”ha hand om djur”.

Regeringen anser att ett djurförbud även fortsättningsvis ska kunna riktas mot personer som äger djur men som låter någon annan ta hand om den praktiska skötseln av djuret. Den som har fått ett djurförbud ska inte heller få äga djur. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 14.3.

Vissa remissinstanser, bl.a. LRF, efterlyser en konsekvensanalys av vilka kostnader som förslagen kan innebära för djurhållarna. När det gäller konsekvenserna av regeringens förslag rörande djurförbud, görs överväganden om detta i avsnitt 19.4.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföretagen anser att omhändertaganden och djurförbud ska beslutas om av domstol. Regeringen saknar beredningsunderlag för en sådan ändring och anser inte heller att det i dagsläget finns anledning att överväga en sådan ändring.

14.2. Omfattning och upphävande av djurförbud

Regeringens förslag: Ett djurförbud får avse alla djurslag eller begränsas till ett eller flera djurslag. Ett djurförbud får också avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur eller avse andra begränsningar i rätten att ha hand om djur.

Förbudet kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Länsstyrelsen ska upphäva förbudet om det inte längre behövs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands län,

Jönköpings län, Kalmar län, Skåne län, Hallands län, Västra Götalands län, Gävleborgs län, Värmlands län, Jämtlands län och Västerbottens

• Sida 223
•  Original

län samt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Svenska Kennelklubben och Tropikföreningen Amazonas är i huvudsak positiva till förslaget.

Förslaget ger länsstyrelserna möjlighet att anpassa djurförbudet efter individuella förhållanden. Tropikföreningen Amazonas anser dock att det borde göras ännu tydligare att det ska göras en helhetsbedömning där allvaret i överträdelserna ska värderas och där beslut inte ska vara mer ingripande än vad som behövs för att nå det mål som man vill uppnå. Flera av dessa länsstyrelser samt länsstyrelserna i Västmanlands län och

Norrbottens län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening understryker vikten av enhetliga bedömningar i alla länen.

Förvaltningsrätten i Jönköping, Länsstyrelserna i Östergötlands län, Gotlands län, Örebro län och Dalarnas län samt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen samt Tropikföreningen Amazonas är positiva till att möjligheten att ansöka om att ett djurförbud ska upphävas förtydligas i lagen. Förvaltningsrätten i Jönköping motiverar sitt ställningstagande med att möjligheten är okänd för många enskilda och med att gränsdragningsproblemen mellan vad som ska anses vara en ansökan om resning och en ansökan om upphävande av djurförbud försvinner genom förslaget. Sveriges advokatsamfund, som inte uttryckligen tar ställning till om förslaget är bra eller inte, påpekar att länsstyrelsen ex officio kan upphäva ett djurförbud om det finns skäl för det.

Länsstyrelserna i Gotlands län, Västra Götalands län, Örebro län, Dalarnas län, Gävleborgs län och Västernorrlands län, nio hästorganisationer, LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, Svenska Kennelklubben samt Sveriges Veterinärförbund är positiva till möjligheten att ange förutsättningar för eller omfattningen av djurförbuden och på så sätt begränsa förbuden (partiella djurförbud, villkorade djurförbud, prövotid). Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser dock att den som har fått ett djurförbud inte ska få äga djur längre.

Länsstyrelserna i Stockholm län, Uppsala län och Värmlands län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att det är otydligt vilket ansvar den har som i stället för djurhållaren ska ansvara för djurhållningen. Svenska Kennelklubben framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län väcker frågan om vad det är för typ av beslut som fattas vid partiella och villkorade djurförbud. Rör det sig om ett meddelat förbud som under vissa förutsättningar kan upphävas eller är det en fråga om att om vissa förutsättningar inte uppfylls så kommer ett djurförbud att meddelas? Länsstyrelsen i Gävleborgs län efterlyser en möjlighet för länsstyrelserna att partiellt upphäva ett djurförbud, dvs. att medge ett begränsat antal djur under en viss tid, innan förbudet upphävs helt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att prövotid endast ska kunna medges när det är aktuellt att upphäva ett djurförbud. Enligt Jordbruksverkets uppfattning innebär dock den föreslagna formuleringen att ett reellt djurförbud kan kopplas till förutsättningar men att förutsättningar inte kan ställas upp för att undvika ett djurförbud. Tropikföreningen Amazonas är positiv till att det görs en nyanserad bedömning av frågor om förbud men undrar var gränsen mellan partiella/villkorade djurförbud å ena sidan och ”vanliga” förbud/förelägganden å andra sidan går. Länsstyrelserna i Skåne län och Örebro län framhåller att det är bra att beslut om s.k. djurbegränsning (som i nu gällande lag regleras i samma be-

• Sida 224
•  Original

stämmelse som ”vanliga” förelägganden/förbud) nu föreslås regleras i samma bestämmelse som djurförbud (partiella). Länsstyrelsen i Skåne län motiverar sitt ställningstagande med att uppgiften om djurbegränsning därmed kommer att finnas med i djurskyddskontrollregistret.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län undrar vilka konsekvenser som det får om man bryter mot ett partiellt djurförbud, t.ex. ett förbud mot att ha mer än ett visst antal djur.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Djurens Rätt avstyrker förslaget om partiella eller villkorade djurförbud, bl.a. med hänvisning till att de innebär en risk för ökat djurlidande eftersom den som har djurförbud redan har visat sig vara olämplig att ha hand om djur. Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att möjligheten att använda partiella/villkorade djurförbud måste inskränkas till fall där någon annan äger eller ansvarar för djuren, t.ex. till personer som är anställda som djurskötare.

Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges Veterinärförbund anser att djurförbud som huvudregel ska gälla tills vidare eftersom det är svårt att praktiskt tillämpa tidsbegränsade djurförbud eftersom det bl.a. finns en risk för bulvanförhållanden. LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser däremot att huvudregeln ska vara tidsbegränsade djurförbud. Endast i de fall där den enskilde har gjort sig skyldig till kvalificerade djurplågeribrott, t.ex. använt våld mot djur eller vanvårdat djur, ska förbud meddelas tills vidare.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Värmlands län, Västernorrlands län och Norrbottens län samt Svenska Kennelklubben pekar på att förslaget medför ett ökat behov av resurser för kontrollmyndigheterna eftersom beslut om partiella djurförbud, villkorade djurförbud eller prövotid innebär fler komplexa bedömningar samt fler kontroller för att följa upp meddelade beslut.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 29 § djurskyddslagen kan beslut om djurförbud avse alla djur eller begränsas till ett visst djurslag.

Det förekommer även i dag att kontrollmyndigheterna med tillämpning av 26 § djurskyddslagen beslutar om förbud att ha fler än ett visst antal djur. Detta betecknas dock enligt nuvarande lagstiftning inte som ett djurförbud.

Utredningen föreslår att det i den nya lagen ska föreskrivas att länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning som ett djurförbud ska ha. Syftet med förslaget är att möjliggöra mer nyanserade och proportionerliga djurförbud. Bestämmelsen ska enligt utredningen ge länsstyrelsen möjlighet att medge att den som har djurförbud i viss utsträckning ändå får ha hand om djur, t.ex. under överinseende av en annan person. Enligt utredningen ska i dessa fall det juridiska ansvaret för djuret vila på den som har överinseendet. Bestämmelsen ska också ge möjlighet att besluta om att ett djurförbud endast ska avse hållande av fler än ett visst antal djur. Utredningen menar att förslaget också ger möjlighet för länsstyrelserna att ge en djurhållare en prövotid, vilket skulle innebära att länsstyrelsen inte omedelbart meddelar ett beslut om djurförbud utan ger djurhållaren möjlighet att rätta till brister och visa sig vara lämplig att ha hand om djur.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Djurens Rätt avstyrker förslaget om partiella eller villkorade djurförbud, bl.a. med hänvisning till att de

• Sida 225
•  Original

innebär en risk för ökat djurlidande eftersom den som har djurförbud redan har visat sig vara olämplig att ha hand om djur. Regeringen anser dock liksom utredningen att det är önskvärt att djurförbud inte används i större utsträckning än vad som är motiverat för att skydda djur från missförhållanden. Länsstyrelsen bör alltid, när ett djurförbud ska meddelas, överväga vilken omfattning det ska ha. Avgörande för omfattningen av djurförbudet bör vara vad som utifrån tidigare brister i djurhållningen och omständigheterna i övrigt bedöms som nödvändigt för att säkerställa att djur inte på nytt utsätts för lidande eller andra brister i djurskyddet. Flera remissinstanser har också pekat på fördelarna med att även s.k. djurbegränsningar betraktas som djurförbud i lagens mening. Regeringen anser mot den bakgrunden att det i lagen bör tas in en bestämmelse som klargör att ett djurförbud kan avse vissa djurslag eller avse förbud mot att inneha fler än ett visst antal djur. Det kan också, som utredningen och flera remissinstanser framhåller, i vissa fall vara mer lämpligt att på annat sätt begränsa rätten att ha hand om djur. Det kan t.ex. innebära att djurförbudet utformas så att den som är föremål för det endast får delta i skötseln av ett djur som hålls av någon annan, t.ex. så som anställd, men inte själv hålla djur. Även detta bör klargöras i lagen. Regeringen vill dock understryka att den som i denna situation utövar överinseende över en person som har djurförbud inte har något juridiskt ansvar för att djurförbudet följs, denna skyldighet gäller endast för den som har meddelats djurförbudet. Var och en som håller eller hanterar djur ansvarar också för att djurskyddslagens bestämmelser uppfylls (se avsnitt 6.8). Den som på grund av ett s.k. partiellt djurförbud tillåts hantera djur i viss utsträckning ansvarar för att denne i sin hantering uppfyller lagens bestämmelser.

Som Tropikföreningen Amazonas framhållit kan det inte anses självklart var gränsen går mellan partiella djurförbud och förbud som meddelas med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 8 kap. 9 § (26 § i den nuvarande djurskyddslagen). För att kunna betecknas som ett djurförbud måste förbudet, enligt regeringens bedömning, innebära en tydlig och mer ingripande inskränkning i själva rätten att hantera eller ha hand om djur. Förbud som riktar sig enbart mot t.ex. en viss åtgärd i djurhållning kan däremot inte anses vara ett djurförbud. Den exakta gränsdragningen för vad som kan anses vara ett djurförbud får dock överlämnas till rättstillämpningen att bedöma.

Däremot anser regeringen inte att länsstyrelsen, med stöd av en sådan bestämmelse som utredningen föreslår, kan besluta om att en prövotid ska föregå ett eventuellt djurförbud. Regeringen ser i nuläget inget behov av att överväga om ett system med prövotid bör införas.

Den föreslagna bestämmelsen ger dock möjlighet för länsstyrelsen, såsom Länsstyrelsen i Gävleborgs län efterfrågar, att ändra ett beslut om totalt djurförbud till ett mer begränsat djurförbud. Exempelvis kan situationen för en person som tidigare har haft ett totalt djurförbud ha förändrats till det bättre och denne kan då ges möjlighet att i begränsad utsträckning hantera djur utan att djurförbudet helt upphävs. Däremot kan inte den som överträtt ett beslut om partiellt djurförbud redan på denna grund åläggas ett totalt djurförbud. För att en sådan, för den enskilde betungande, ändring av djurförbudet ska få ske måste den mot vilken djurförbudet riktas på nytt ha begått en sådan överträdelse som i sig utgör grund för djurförbud. I övrigt bör överträdelse av ett partiellt djurförbud

• Sida 226
•  Original

ha samma konsekvenser som överträdelse av ett totalt djurförbud. Djur som hålls i strid med ett partiellt djurförbud bör därmed omhändertas och överträdelse av djurförbudet bör vara straffbar (se vidare avsnitt 14.5, 14.8 och 15.1).

Även nuvarande bestämmelse i 29 § fjärde stycket djurskyddslagen om att ett djurförbud gäller för viss tid eller tills vidare bör föras över till den nya lagen. Regeringen anser i likhet med Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges Veterinärförbund att djurförbud som huvudregel bör gälla tills vidare eftersom det är svårt för länsstyrelsen att redan då beslutet fattas avgöra under hur lång tid det finns behov av ett djurförbud för att förhindra fortsatt djurlidande. Såsom utredningen föreslår bör det i stället förtydligas att ett beslut om djurförbud ska upphävas om det inte längre finns skäl för det. En sådan omprövning bör dock ske antingen på begäran av den som har meddelats förbud eller på länsstyrelsens eget initiativ i de fall omständigheter som föranleder en annan bedömning kommer till länsstyrelsens kännedom. Detta överensstämmer också med den praxis beträffande omprövning som finns på förvaltningsrättens område (se prop. 1985/86:80, Om ny förvaltningslag, s. 39–41 och 76 och prop. 2016/17:180, En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag, s. 228–230).

14.3. Möjlighet för den som fått djurförbud att själv avveckla sin djurhållning

Regeringens förslag: Om den som meddelas djurförbud äger eller håller djur, ska länsstyrelsen samtidigt förelägga honom eller henne att inom en viss tid göra sig av med det eller de djur som omfattas av djurförbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen beslutar att omhänderta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att länsstyrelsen får ålägga den som meddelats djurförbud och som äger ett djur att inom viss tid göra sig av med djuret.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av ett mindre antal remissinstanser.

Länsstyrelsen i Dalarnas län samt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är positiva till förslaget.

Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget är förenat med otydligheter. Enligt den föreslagna bestämmelsen får länsstyrelsen ålägga djurägaren att inom en viss tid göra sig av med djuret. Det är dock otydligt vilka möjligheter som länsstyrelsen har att följa upp att det meddelade djurförbudet följs och ingripa i de fall där länsstyrelsen inte förenar ett djurförbud med ett sådant åläggande att göra sig av med djuret som regleras i förslaget till 11 kap. 3 §. Det är också oklart för djurägaren vilka skyldigheter som följer av förbudet.

Djurens Rätt avstyrker förslaget med hänvisning till att det finns en stor risk för djurlidande om djurhållare själva får avveckla sitt djurinnehav. Omhändertagna djur bör omplaceras genom samhällets försorg.

• Sida 227
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 29 § tredje stycket djurskyddslagen får länsstyrelsen, om den mot vilket ett beslut om djurförbud riktas är ägare av djuret, ålägga honom eller henne att göra sig av med djuret och förbjuda honom eller henne att skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur. Bestämmelsen ingick i lagtexten redan när djurförbud infördes 1969. Anledningen till att denna möjlighet infördes var att det kunde finnas anledning att rikta ett djurförbud även mot en djurägare som inte deltar i skötseln av ett djur, men som indirekt förorsakar vanvård genom att t.ex. inte tillhandahålla en anställd djurskötare tillräckligt med foder till djuren. För att uppnå syftet med djurförbudet var det då inte tillräckligt med ett förbud att handha djur.

Därutöver skulle djurägaren också kunna åläggas att avhända sig djuret och förbjudas att skaffa nya djur (se prop. 1968:170 s. 22).

Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelse införs i den nya djurskyddslagen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen ska dock enligt utredningen vara att förtydliga att den som har meddelats djurförbud i vissa fall själv ska få möjlighet att avveckla sin djurhållning på lämpligt sätt och att länsstyrelsen inte alltid ska förena ett beslut om djurförbud med ett beslut om omhändertagande.

Liksom utredningen anser regeringen att ett beslut om djurförbud inte alltid bör innebära att beslut om omhändertagande av djur fattas samtidigt. I vissa fall, där det vare sig pågår något djurlidande eller finns en överhängande risk för att djurlidande ska uppstå, bör den som har meddelats djurförbud få möjlighet att själv göra sig av med sitt djur. Regeringen ser, till skillnad från Djurens Rätt, inte att en sådan möjlighet för djurhållarna att själva få avveckla sitt djurinnehav skulle innebära risker för djurskyddet. I sådant fall ska länsstyrelsen sätta en frist inom vilken avvecklingen av djurhållningen ska vara avslutad. För att undvika sådana oklarheter som Kammarrätten i Stockholm lyfter fram bör det av lagtexten framgå att ett beslut om djurförbud alltid ska kombineras med ett beslut om när djurinnehavet ska avvecklas, såvida inte länsstyrelsen i stället beslutar att omhänderta djuret. Regeringen anser vidare att ett föreläggande om att inom viss tid göra sig av med djur bör meddelas även den som håller ett djur utan att vara ägare till djuret. Slutligen bör det enligt regeringens mening förtydligas att föreläggandet endast ska avse det eller de djur som omfattas av djurförbudet.

För att en sådan avveckling ska vara möjlig måste dock länsstyrelsens skyldighet att omhänderta djur begränsas i viss mån i jämförelse med nuvarande lagstiftning, se vidare avsnitt 14.5.

Om djurhållaren inte följer ett föreläggande att göra sig av med djuret eller djuren bör det eller de i stället omhändertas (se vidare avsnitt 14.5).

För att någon ska anses ha gjort sig av med ett djur krävs enligt tidigare förarbeten att han eller hon inte längre har djuret i sin omedelbara närhet, t.ex. i sin bostad eller på en fastighet som han eller hon äger eller brukar. Det har inte ansetts tillräckligt att överlåta djuren till någon annan om inte djuren också avlägsnas så att den faktiska kontakten med dem upphör (se prop. 1987/88:93 s. 79). Detsamma bör enligt regeringen fortfarande gälla. Den som har förelagts att göra sig av med ett djur måste alltså både rättsligt och faktiskt överlåta djuret till någon annan och se till att djuret flyttas till en plats där han eller hon inte regelmässigt vistas. Regeringen gör, i likhet med utredningen, bedömningen att det, i vart fall

• Sida 228
•  Original

i nuläget, inte finns skäl att föreslå några ytterligare regler i syfte att förhindra bulvanskap och skenöverträdelser. Länsstyrelsen bör liksom tidigare följa upp meddelade djurförbud och kontrollera att den tidigare djurhållaren faktiskt gjort sig av med det eller de djur som omfattas.

14.4. Nödavlivning i vissa fall

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om rätt för en veterinär, en polisman eller i brådskande fall någon annan att avliva ett djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart ska i huvudsak överföras till den nya lagen, dock med den ändringen att den som har avlivat ett djur ska underrätta länsstyrelsen, om det inte är möjligt att informera ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att underrättelse om avlivning i vissa fall fortfarande ska ske till Polismyndigheten i stället för till länsstyrelsen.

Remissinstanserna: Jordbruksverket och Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget.

Naturvårdsverket anser att det måste förtydligas att paragrafen inte gäller för viltlevande djur eftersom detta regleras i jaktförordningen. Hästföretagarna anser att man bör göra sitt yttersta för att kontakta djurägaren innan beslut om avlivning fattas. Tropikföreningen Amazonas menar att samma avlivningsmetoder måste vara godtagbara även för djurägaren om nöden kräver det. Föreningen menar att om en utomstående påträffar ett svårt skadat lidande djur får djuret avlivas omedelbart och då även med metoder som normalt inte är tillåtna. Om däremot ägaren är med så ska djuret avlivas med vanliga metoder även om det medför lång väntan och onödigt lidande.

Skälen för regeringens förslag: I 30 § djurskyddslagen föreskrivs att veterinär, polisman eller i brådskande fall någon annan får avliva djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart.

Den som har avlivat djuret ska underrätta ägaren eller innehavaren av djuret om detta. Om detta inte kan ske ska Polismyndigheten underrättas. Enligt förarbetena avser bestämmelsen sådana fall då det inte råder någon tvekan om att avlivning är det enda handlingsalternativet. Med beaktande av bestämmelsens syfte, att förkorta lidandet hos ett svårt sjukt eller skadat djur, och eftersom faran för obefogade ingrepp eller missbruk bedömdes som obetydlig, ansågs inte att något krav på samtycke från ägaren eller innehavaren av djuret skulle ställas (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 69).

Regeringen föreslog i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbetsuppgifter när länsstyrelserna tar över uppgifter på djurområdet (prop. 2016/17:224) ändringar i bl.a. 30 § djurskyddslagen som innebär att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska underrättas om att ett djur avlivats när det inte är möjligt att informera ägaren eller innehavaren av djuret. Skälen för detta framgår av motiven (se prop. 2016/17:224,

• Sida 229
•  Original

s. 29–30). Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018.

Regeringen anser att det fortfarande är befogat att, av de skäl och i de situationer som har angetts i förarbetena till nuvarande lag, ge rätt för andra än ägaren att avliva ett djur. Det bör som utredningen föreslår förtydligas att djurägarens samtycke inte behöver inhämtas. Däremot innebär inte bestämmelsen, vilket också utredningen påpekar, att det är tillåtet att mot ägarens vilja avliva ett djur om ägaren är närvarande eller har kunnat kontaktas. I sådana fall måste djuret först omhändertas.

Varken den nuvarande eller den av regeringen föreslagna bestämmelsen reglerar hur avlivningen ska gå till. Att undantag från kravet på bedövning får göras när djuret till följd av sjukdom eller olycksfall måste avlivas genast framgår i stället av nuvarande 14 § andra stycket djurskyddslagen och av regeringens förslag beträffande slakt och annan avlivning (se avsnitt 10.1). Det finns alltså, som Tropikföreningen Amazonas efterfrågar, viss möjlighet även för djurhållaren att i nödfall avliva ett djur utan bedövning. Eftersom bestämmelsen om möjlighet för andra än djurägaren att avliva djur inte reglerar metoden för avlivning utan i stället innebär ett ingrepp i djurägarens rätt att förfoga över sitt djur anser regeringen att bestämmelsen, liksom i dag, bör placeras tillsammans med bestämmelserna om omhändertagande och inte i avsnittet om slakt och annan avlivning. Den föreslagna bestämmelsen bör, vilket klargörs genom förslaget beträffande lagens tillämpningsområde (se avsnitt 6.2), som Naturvårdsverket påpekar, inte tillämpas på vilda djur. Beträffande vilda djur finns i stället bestämmelser om avlivning i vissa fall i annan lagstiftning, se bl.a. 40 b § jaktförordningen (1987:905).

Regeringen föreslår därför sammantaget att bestämmelsen om nödavlivning, med den ändring som föreslogs i prop. 2016/17:224, förs över till den nya lagen med de förtydliganden i övrigt som angetts ovan.

14.5. Omhändertagande

Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska omhändertas om

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter

tillsägelse av kontrollmyndigheten,

2. ett beslut om föreläggande eller förbud inte följs och beslutet är av

väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller

3. ett beslut om djurförbud eller ett beslut om avveckling av djur-

innehav inte följs. Länsstyrelsen ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte att djur ska kunna omhändertas på den grunden att de otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse. Utredningen föreslår vidare att omhändertagande ska ske om ett beslut om föreläggande eller förbud inte följs och det är befogat från djurskyddssynpunkt. Utredningen föreslår vidare att Polismyndigheten ska verkställa omhändertagandet.

• Sida 230
•  Original

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Dalarnas län, Jämtlands län och Västerbottens län är positiva till förslagen om omhändertaganden av djur, vilka bedöms utgöra en förenkling eller kunna leda till mer flexibla och nyanserade beslut.

Djurens Rätt ser positivt på att skrivningen har ändrats från ”väsentlig betydelse” till ”befogat från djurskyddssynpunkt”.

Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Värmlands län är negativa till att djur inte längre ska omhändertas om den som har djuret i sin vård dömts för djurplågeri eller vid upprepade tillfällen dömts för brott mot djurskyddslagen eller varit föremål för förelägganden och förbud och bedömer att detta medför ett försvagat djurskydd. Länsstyrelsen i Värmlands län är även negativ till att första punkten i nu gällande 31 § djurskyddslagen tas bort. Punkten är tillämplig när djur utsätts för lidande, ofta på gruppnivå, t.ex. genom otillräcklig tillgång till foder och vatten eller bristande tillsyn som inte är akut men där det inte finns förutsättningar för rättelse genom tillsägningar eller förelägganden.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att beslut om omhändertagande av djur ska begränsas till de fall där djur har varit utsatta för lidande eller där det åtminstone har förelegat en uppenbar risk för djurlidande. I andra fall än de nämnda anses åtgärden inte stå i proportion till överträdelsen eller dess konsekvenser för djurvälfärden. Remissinstanserna efterlyser vidare en konsekvensutredning om vilka kostnader som förslagen kan innebära för djurhållare.

Tropikföreningen Amazonas anser att omhändertaganden enligt första punkten bör begränsas till situationer där det är ”väsentligt från djurskyddssynpunkt”.

Göteborgs Katthjälp anser att förelägganden ska ha vunnit laga kraft innan det ska vara möjligt att meddela ett beslut om omhändertagande av djur, såvida inte ett omedelbart omhändertagande är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Flera remissinstanser kommenterar frågan om vem som bör ansvara för verkställigheten av omhändertaganden av djur. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att vissa formuleringar i betänkandets motiv och författningskommentar är otydliga på denna punkt. Länsstyrelsen i Hallands län samt även Länsstyrelsen i Jönköpings län, nio hästorganisationer och

Djurens Rätt, understryker vikten av att ansvaret för verkställigheten av sådana beslut även fortsättningsvis vilar på polisen.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) avstyrker att Polismyndigheten ska ansvara för verkställigheten av omhändertaganden av djur och föreslår att länsstyrelserna ska ha denna uppgift i stället. Rikspolisstyrelsen föreslår att Polismyndigheten endast ska ansvara för sådana uppgifter som avser omedelbara och interimistiska beslut om omhändertaganden, då besluten inte kan verkställas utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller om det annars finns särskilda skäl.

Nio hästorganisationer ser ett behov av att det hos kontrollmyndigheten finns instruktioner om hur ett omhändertagande ska gå till. Hästföretagarna efterlyser tydliga krav på kunskaperna, anläggningen och arbetsresurserna hos den som tar emot omhändertagna djur.

• Sida 231
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Omhändertagande när djur otillbörligt utsätts för lidande

I 31 § första punkten djurskyddslagen föreskrivs att länsstyrelsen ska besluta att omhänderta ett djur om djuret otillbörligt utsätts för lidande och om detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten. Enligt motiven till nuvarande lag knyter bestämmelsen an till kravet i 2 § djurskyddslagen om att djur ska skyddas mot onödigt lidande. Omhändertagande förutsätter att djuret otillbörligt utsätts för lidande, dvs. att det inte har varit påkallat av ett legitimt intresse. Genom att koppla kravet på otillbörlighet till handlandet och inte till lidandet framhålls att det endast undantagsvis är tillåtet att utsätta djur för lidande (se prop. 1987/88:93, s. 69).

Utredningen gör bedömningen att den nuvarande grunden för omhändertagande enligt 31 § första punkten inte ska föras över till den nya lagen. Utredningen menar att i denna situation ska ett omedelbart omhändertagande enligt 32 § första stycket första punkten göras, eftersom det måste anses utsiktslöst att lidandet blir avhjälpt. Enligt utredningen bör bestämmelsen i 31 § första punkten tas bort för att undvika en olämplig överlappning.

Regeringen anser till skillnad från utredningen att bestämmelserna inte helt överlappar varandra. Det kan finnas situationer där rättelse inte har skett efter tillsägelse, men då det heller inte kan bedömas som utsiktslöst att rättelse kan ske. I dessa situationer bör länsstyrelsen ändå ha en skyldighet att omhänderta djuret för att inte ytterligare förlänga djurlidandet. Regeringen föreslår därför att den nu gällande bestämmelsen i denna del förs över till den nya lagen.

Omhändertagande när beslut om föreläggande eller förbud inte följs

I 31 § andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att omhändertagande ska ske om ett beslut som meddelats enligt 26 § (om föreläggande eller förbud) inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Utredningen föreslår att omhändertagande i stället ska ske om ett beslut om föreläggande inte följs och det, dvs. omhändertagandet, är befogat från djurskyddssynpunkt. Utredningen anser att samma prövning bör göras som vid påförande av djurförbud. Enligt såväl nuvarande bestämmelse i 29 § första stycket första punkten djurskyddslagen som utredningens förslag gäller dock att den som inte följer ett beslut om föreläggande eller förbud som en kontrollmyndighet har meddelat ska meddelas djurförbud om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Kravet på att ett djurförbud ska vara befogat från djurskyddssynpunkt ställs i stället i vissa andra fall.

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att förutsättningarna för djurförbud och omhändertagande i detta fall bör vara desamma. Enligt regeringens mening bör därför nuvarande bestämmelse i 31 § andra punkten djurskyddslagen, att beslutet ska vara av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, överföras till den nya lagen. Regeringen anser inte, till skillnad från lantbruksnäringens organisationer, att beslut om omhändertagande av djur ska begränsas till fall där djur har varit utsatta för lidande eller där det har förelegat en uppenbar risk för djurlidande. Rege-

• Sida 232
•  Original

ringen har i avsnitt 14.1 utvecklat vad som avses med ”väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt”. Regeringen anser inte heller, till skillnad från Göteborgs Katthjälp, att omhändertagande endast ska kunna ske i fall där förelägganden har fått laga kraft. Skälen för denna bedömning har utvecklats i avsnitt 14.1.

Omhändertagande när beslut om djurförbud eller föreläggande om avveckling av djurinnehav inte följs

Enligt nuvarande bestämmelse i 31 § tredje punkten djurskyddslagen ska djur omhändertas om ett djurförbud inte följs. Utredningen har föreslagit att denna bestämmelse förs över till den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning. Regeringen har dock i avsnitt 14.3 föreslagit att en djurägare eller djurhållare i vissa fall ska kunna avveckla sin djurhållning själv. Mot den bakgrunden bör det också förtydligas att ett omhändertagande också ska ske om ett föreläggande att avveckla ett djurinnehav inte följs.

Avveckling i stället för omhändertagande vid brott mot djur och vid upprepade förelägganden och förbud

I 31 § fjärde och femte punkterna djurskyddslagen föreskrivs att djur ska omhändertas om den som har djuret i sin vård har dömts för djurplågeri, vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36, 36 a eller 36 c § djurskyddslagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 § djurskyddslagen (om föreläggande eller förbud). Förutsättningarna för skyldigheten att besluta om omhändertagande är i dessa fall desamma som för att besluta om djurförbud. Med andra ord ska, om ett djurförbud beslutas på dessa grunder, även ett beslut om omhändertagande tas. I vissa fall utsätts dock inte djuren nödvändigtvis för missförhållanden vid tidpunkten för själva beslutet om djurförbud. Som det har beskrivits i avsnitt 14.1 är skälet för att djurförbud i dessa situationer ska meddelas att djurhållaren genom tidigare överträdelser demonstrerat en sådan brist på förståelse för djurens behov att det finns en risk att allvarliga brister i djurhållningen åter igen uppstår. Han eller hon har alltså tidigare visat sig vara klart olämplig att handha djur. I de situationer då det vid tillfället för beslutet om djurförbudet saknas djurskyddsbrister i den aktuella djurhållningen kan det dock, i vissa fall, vara lämpligt att djurhållaren får möjlighet att inom en viss angiven tid själv avveckla sin djurhållning, i stället för att djuren omhändertas av myndigheterna (se avsnitt 14.3). Den nuvarande ordalydelsen av lagtexten, där länsstyrelsen är skyldig att omhänderta djuren, medger dock inte ett sådant förfarande.

Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Värmlands län är negativa till att fjärde och femte punkterna i 31 § djurskyddslagen tas bort, då detta bedöms medföra ett försvagat djurskydd. Regeringen delar inte denna bedömning. Regeringen anser, i likhet med utredningen och mot bakgrund av vad som anförts ovan, att bestämmelserna i 31 § fjärde och femte punkterna inte bör föras över till den nya lagen. Om det finns pågående missförhållanden i djurhållningen ska djuren i stället omhändertas i enlighet med de föreslagna bestämmelserna i första och andra punkterna eller enligt bestämmelsen om omedelbart omhändertagande, se vidare avsnitt 14.6. I annat fall ska djurhållaren föreläggas att inom en

• Sida 233
•  Original

viss tid göra sig av med djuren. Om djurhållaren inte avvecklar djurhållningen i enlighet med länsstyrelsens föreläggande ska djuren i stället omhändertas på den grunden.

Verkställighet av omhändertagande

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 bl.a. att 31 § djurskyddslagen ändras på så sätt att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska ansvara för att omhändertaganden verkställs. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen i sin lydelse enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 23–25).

14.6. Omedelbart omhändertagande vid lidande

Regeringens förslag: Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska besluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1. det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2. ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3. det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskyddssyn-

punkt. Om beslut om omedelbart omhändertagande har meddelats av Polismyndigheten, ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

Den beslutande myndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för att beslutet verkställs.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag inkluderar inte djur till vilka ägaren är okänd eller inte kan nås utan utredningen föreslår i stället att en särskild bestämmelse om omhändertagande av herrelösa djur ska införas (se vidare i avsnitt 14.7). Utredningen föreslår också att ett omedelbart omhändertagande ska ske om djuret är utsatt för lidande och det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Utredningen föreslår att Polismyndigheten ska ansvara för att verkställa omhändertaganden.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Dalarnas län, Jämtlands län och Västerbottens län är positiva till förslagen om omhändertagande av djur, vilka bedöms utgöra en förenkling eller kunna leda till mer flexibla och nyanserade beslut. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker dock behovet av tydlig vägledning från Jordbruksverket för en effektiv och enhetlig handläggning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill att möjligheten att omedelbart omhänderta djur på grund av att djurägaren är okänd eller inte kan anträffas, som enligt utredningens förslag utgår ur lagstiftningen, ska finnas kvar

• Sida 234
•  Original

eftersom flera omhändertaganden av sällskapsdjur där djurägaren är sjuk, påverkad eller okontaktbar sker med stöd av denna grund.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) är positiv till att Polismyndigheten kan fatta beslut om omhändertaganden av djur i akuta situationer. Den vidare hanteringen av och ansvaret för det omhändertagna djuret ska dock ankomma på länsstyrelserna.

Tropikföreningen Amazonas anser att ”nödvändigt” i andra punkten i förslaget ska bytas ut mot ett ord som minskar utrymmet för tolkningar.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 32 § första stycket djurskyddslagen ska, trots det som föreskrivs i 31 § första punkten om tillsägelse och rättelse, länsstyrelsen eller Polismyndigheten besluta att ett djur som är utsatt för lidande omedelbart ska omhändertas om det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt, ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas eller det i övrigt bedöms absolut nödvändigt från djurskyddssynpunkt.

I motiven påpekades att redan det förhållandet att ett djur har övergetts eller av annan anledning kommer att lämnas utan tillsyn under en längre tid innebär att djuret är utsatt för lidande. Det kunde vara fallet t.ex. när ägaren eller vårdaren på grund av sjukdom, frihetsberövande eller andra orsaker, för en obestämd tid förlorar de fysiska möjligheterna att sköta sina djur. I dessa fall ska man inte behöva avvakta några mer påtagliga tecken på att djuret lider innan ett ingripande kan ske (se prop. 1987/88:93, s. 46).

Regeringen anser, till skillnad från utredningen och i likhet med Länsstyrelsen i Norrbottens län, att en möjlighet att omedelbart omhänderta djur på grund av att djurägaren är okänd eller inte kan anträffas bör finnas kvar och att det som uttalats i tidigare förarbeten om när djur ska anses vara utsatta för lidande alltjämt ska gälla. Regeringen har också i avsnitt 6.2 föreslagit att det ska klargöras att bestämmelsen om omedelbart omhändertagande ska tillämpas även på övergivna djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart, som inte ingår i en etablerad population. Om ett sådant djur är utsatt för lidande ska ett omedelbart omhändertagande ske med stöd av den här föreslagna bestämmelsen. Beträffande vissa arter, t.ex. katter, bör man utgå från att djuret lider när det inte hålls av människor. För djur som inte kan anses vara utsatta för lidande eller som ingår i etablerade populationer ska däremot inte något omhändertagande enligt djurskyddslagen ske. Däremot kan det finnas andra skäl att ingripa mot dessa djur, t.ex. för att de utgör en sanitär olägenhet eller är till skada för vilda djur. Åtgärder får då vidtas enligt annan lagstiftning, t.ex. miljö- och hälsoskyddslagstiftningen eller jaktlagstiftningen. Beträffande utredningens förslag om omhändertagande av herrelösa djur, se vidare avsnitt 14.7.

I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten anges att omedelbart omhändertagande bör kunna ske när ägaren eller vårdaren är okänd och således inte kan nås för tillsägelse eller när djuret är övergivet och ägaren eller vårdaren medvetet håller sig undan (se prop. 1987/88:93 s. 46 och 70). Den situation som i första hand verkar ha avsetts med skrivningen ”eller inte kan anträffas” tycks alltså vara fall där djurhållaren har övergivit sitt djur eller i vart fall lämnat det utan tillräcklig tillsyn och medvetet undviker kontakt med kontrollmyndigheten. Om den som håller djur ska uppfylla kravet på tillräcklig tillsyn

• Sida 235
•  Original

bör normalt djurhållaren själv, eller någon som passar djuret om djurhållaren är bortrest, finnas i anslutning till den plats där djuret hålls och det borde då i regel vara möjligt att, i vart fall inom någon eller några dagar, komma i kontakt med en ansvarig person.

Lagrådet anser att den formulering som regeringen föreslog i lagrådsremissen (och som i allt väsentligt överensstämmer med nuvarande lag) är missvisande och kommer i konflikt med det skydd som djurets ägare har enligt andra regler och av vad som följer av lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen). Avsikten är emellertid att förslaget i denna del ska syfta till samma ordning som gäller enligt nuvarande reglering.

Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning att bestämmelsen kommer i konflikt med det skydd som ägaren har enligt bl.a. hittegodslagen. Om det finns anledning att tro att djuret kan ha rymt eller på annat sätt oavsiktligt kommit ur sin ägares besittning bör länsstyrelsen i första hand göra rimliga ansträngningar att ta reda på vem ägaren är så att djuret kan återlämnas till honom eller henne, innan ett beslut om omhändertagande fattas. Om det inte är praktiskt möjligt att göra en sådan undersökning innan beslutet om omhändertagande bör den i stället göras efter omhändertagandet och innan länsstyrelsen beslutar om att överlåta eller avliva djuret. För det fall ägaren då hittas och det visar sig att djuret har det bra hos ägaren, kan länsstyrelsen ompröva sitt tidigare beslut utifrån de nya omständigheter som framkommit och upphäva omhändertagandet (jfr 27 § förvaltningslagen [1986:223]).

Om ägaren är känd men inte kan nås bör djuret, i enlighet med tidigare förarbetsuttalanden, omhändertas om det kan antas att ägaren medvetet håller sig undan kontakt med myndigheterna. Om ägaren är okontaktbar på grund av sjukdom, missbruk eller andra omständigheter bör ett omhändertagande också kunna göras. I dessa situationer kan omhändertagande i vissa fall också göras på den grunden att det måste anses utsiktslöst att lidandet blir avhjälpt. Detsamma bör givetvis gälla om ägaren är kontaktbar men på grund av sjukdom, frihetsberövande eller andra omständigheter är oförmögen att ta hand om sitt djur och inte heller kan se till att någon annan tar över ansvaret för djuret.

Regeringen föreslår därför sammantaget att de nuvarande bestämmelserna i 32 § första stycket första och andra punkterna förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningen föreslår också att ett omedelbart omhändertagande ska göras när det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. I nuvarande bestämmelse i 32 § första stycket tredje punkten anges att omhändertagande ska göras om det är absolut nödvändigt från djurskyddssynpunkt (bestämmelsen ändrades språkligt den 1 januari 2015, tidigare användes uttrycket ”oundgängligen nödvändigt”). Utredningen motiverar inte närmare varför bestämmelsen enbart ska ange att ett omhändertagande ska vara nödvändigt. Den ändrade ordalydelsen kan dock ge intrycket av att tillämpningsområdet för bestämmelsen utökats något. Ett omedelbart omhändertagande av djur är en för den enskilde djurhållaren mycket ingripande åtgärd. Regeringen anser därför att det även i den nya lagen ska anges att ett omhändertagande ska vara absolut nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Regeringen bedömer vidare, till skillnad från Tropikföreningen Amazonas, att det inte är möjligt att precisera eller begränsa

• Sida 236
•  Original

dessa situationer ytterligare utan att riskera att utesluta fall där ett sådant omhändertagande är motiverat.

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 att 32 § djurskyddslagen ändras på så sätt att länsstyrelsen ska ansvara för att beslut om omedelbara omhändertaganden som länsstyrelsen har fattat verkställs, medan Polismyndigheten även fortsättningsvis ska ansvara för att myndighetens egna beslut verkställs. Om Polismyndigheten beslutar om ett omedelbart omhändertagande ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet och länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta gälla. Om länsstyrelsen beslutar att omhändertagandet ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för verkställigheten av beslutet. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen med samma innehåll i sak som enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 26–28).

14.7. Särskilt om omhändertagande av herrelösa djur

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en särskild bestämmelse om omhändertagande av herrelösa djur. I stället bör bestämmelsen om omedelbart omhändertagande tillämpas även på viltlevande djur av tamdjursart.

Bestämmelserna om herrelösa djur i 1 och 4 a §§ lagen om hittegods och 21 § lagen om tillsyn över hundar och katter bör inte ändras eller upphävas. Åtgärder beträffande bortsprungna, övergivna eller förvildade (viltlevande) djur av tamdjursart bör även fortsättningsvis regleras i olika författningar beroende på syftet med åtgärden.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse om omhändertagande och vidare hantering av herrelösa djur införs i djurskyddslagen, att reglerna om herrelösa djur i 4 a § lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) och 21 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen) tas bort samt att det genom ett tillägg till 1 § hittegodslagen ska införas en hänvisning till djurskyddslagen.

Remissinstanserna: Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Sveriges Veterinärförbund anser att det är bra att det införs ett tydliggörande av att herrelösa djur ska omhändertas av djurskyddsskäl.

Även Mörbylånga kommun, Sollefteå kommun, Djurskyddet Sverige,

Svenska Blå Stjärnan och Svenska Djurskyddsföreningen ser positivt på förslaget.

Jordbruksverket och Länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Örebro län, Västerbottens län och Norrbottens län samt Djurens Rätt ställer sig tveksamma till uttrycket ”herrelösa djur” och anser att även djur som har en ägare men som har blivit tillfälligt övergivna, t.ex. när ägaren har hamnat på sjukhus eller åkt på semester, ska kunna omhändertas (vilket nuvarande

• Sida 237
•  Original

lagstiftning medger, se 32 § första stycket andra punkten djurskyddslagen).

Länsstyrelserna i Uppsala län, Kronobergs län, Blekinge län, Kalmar län och Värmlands län pekar på att utredningens resonemang om att ”länsstyrelsen endast ska ingripa när katten far illa eller medför någon form av problem” leder till tolkningsproblem. Flera av de nämnda instanserna tolkar ”far illa” som att en katt som saknar tillsyn är utsatt för lidande, vilket är ett djurskyddsproblem medan ”medför problem” tolkas som att katten orsakar olägenheter för omgivningen i form av sanitära olägenheter eller andra former av störningar, vilket inte är ett djurskyddsproblem. Problemet med sanitära olägenheter är kopplat till bestämmelserna i miljöbalken och ansvaret för sådana olägenheter bör även fortsatt vila på kommunerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påtalar att om ärenden med lösspringande katter utan uppenbara djurskyddsproblem ska hanteras av länsstyrelserna i stället för av Polismyndigheten kommer det att kräva ökade resurser för länsstyrelserna. Länsstyrelserna i Skåne län, Örebro län, Västerbottens län och Norrbottens län, Djurskyddsinspektörernas Riksförening samt Svenska Djurskyddsföreningen pekar också på att den nya hanteringen av ”hittedjur” medför en större resursåtgång hos länsstyrelserna jämfört med vad dagens lagstiftning gör.

Malmö kommun påtalar att det kan uppstå stora svårigheter att fånga in förvildade djur samt pekar också på att det finns stora svårigheter att finna platser för placering av katter på katthem på grund av det stora antalet katter som omhändertas.

Djurens jurister vänder sig mot det strikta ansvaret för länsstyrelserna att besluta om omhändertaganden av hemlösa djur och förespråkar att man för över den möjlighet att anmäla upphittade djur som i dag finns enligt hittegodslagen till djurskyddslagen.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det är bra med tydliga regler om hur länge katter ska finnas uppstallade men anser att det är viktigt att sjuka eller skygga katter kan avlivas omedelbart av djurskyddsskäl utan att man behöver invänta utgången av de av utredningen föreslagna tidsfristerna för förvaring. Även Länsstyrelserna i Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Skåne län, Västmanlands län, Västernorrlands län och Västerbottens län samt Sveriges Veterinärförbund påtalar behovet av att omedelbart kunna avliva sådana djur.

Skälen för regeringens bedömning: Syftet med den nya djurskyddslagen föreslås vara att säkerställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd. Åtgärder som syftar till att hantera andra problem kopplade till djur, t.ex. hot mot den inhemska faunan från invasiva främmande arter (artskydd), sanitära olägenheter eller ordningsproblem, eller att se till att den som har tappat bort ägodelar får tillbaka dem, omfattas inte av djurskyddslagens syfte och bör följaktligen inte heller regleras i lagen. I den mån det finns djurskyddsproblem hos övergivna eller förvildade djur av tamdjursart finns möjligheten att ingripa genom ett omedelbart omhändertagande enligt den bestämmelse som regeringen har föreslagit i avsnitt 14.6. Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen, inte att en särskild bestämmelse om hantering av s.k. herrelösa djur bör föras in i den nya lagen eller att de nuvarande bestämmelserna i hittegodslagen

• Sida 238
•  Original

och tillsynslagen bör tas bort. Beroende på vilket eller vilka problem som är förknippade med ett visst viltlevande djur kan alltså olika myndigheter ha skyldighet att ingripa med åtgärder med stöd av den lagstiftning som syftar till att hantera det eller de problem som uppstått. Det måste ankomma på myndigheterna att samordna sina insatser i de fall det finns flera alternativa åtgärder att vidta. Det kan tilläggas att utredningens förslag också innebär att djur, om ägaren inte är känd eller kan anträffas, alltid skulle behöva hållas tio dagar efter omhändertagandet innan djuret tillfaller staten. Tillämpning av sådana bestämda frister vid hantering av övergivna och förvildade djur skulle sannolikt, som vissa remissinstanser påpekar, försvåra myndigheternas arbete och innebära större kostnader för omhändertagandet.

14.8. Omedelbart omhändertagande vid djurförbud

Regeringens förslag: Polismyndigheten får omedelbart omhänderta djur som hålls av någon som har djurförbud i strid med förbudet även om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande enligt den föreslagna 9 kap. 6 § första stycket inte är uppfyllda. Polismyndigheten ska skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

Polismyndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för att beslutet verkställs.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär att Polismyndigheten ska ansvara för att verkställa omhändertaganden.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer sig positiva till förslaget och övriga remissinstanser nöjer sig med att endast lämna synpunkter på det. Inte någon remissinstans ställer sig negativ till förslaget.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) är positiv till att polisen kan fatta beslut om omhändertaganden av djur i de fall någon som har djurförbud påträffas med djur.

Det är främst länsstyrelserna som har synpunkter i sak på förslaget. Om bestämmelsen ska få avsedd verkan behöver Polismyndigheten direkttillgång till djurförbudsregistret. Vidare kan förslaget tolkas som att endast Polismyndigheten (och inte länsstyrelserna) har möjlighet att omedelbart omhänderta djur hos personer med djurförbud.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen har uppmärksammats på problemet att polismän, om de påträffar djur hos den som har ett djurförbud inte har möjlighet att besluta om ett omhändertagande, såvida det inte rör sig om en situation där det är tydligt att djuren är utsatta för ett lidande och bestämmelsen i 32 § djurskyddslagen är tillämplig. I stället måste Polismyndigheten kontakta länsstyrelsen som enligt 31 § tredje punkten djurskyddslagen ska fatta beslut om omhändertagande. I avvaktan på länsstyrelsens beslut kan djurhållaren hinna skaffa undan djuret eller på annat sätt försvåra verkställigheten av länsstyrelsens beslut.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att detta inte är till-

• Sida 239
•  Original

fredsställande. Det bör därför som utredningen föreslår i den nya lagen finnas en möjlighet för Polismyndigheten att omedelbart omhänderta djur som hålls av en person i strid med ett djurförbud. Denna nya möjlighet för Polismyndigheten att ingripa direkt i sådana situationer förhindrar naturligtvis inte länsstyrelserna från att besluta om omedelbara omhändertaganden av djur hos personer med djurförbud, i enlighet med vad som anges ovan i avsnitt 14.5. Se även avsnitt 14.6 beträffande ansvaret för verkställighet av omhändertagande.

14.9. Förfogande över och hantering av omhändertagna djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande också omfattar avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet samt att ägaren efter omhändertagande inte får förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen överförs i sak till den nya lagen.

Även nuvarande bestämmelser om hanteringen av omhändertagna djur överförs i huvudsak till den nya lagen, men med den ändringen att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska ansvara för verkställigheten av beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att Polismyndigheten även fortsättningsvis ska ansvara för att beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur verkställs.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att de av utredningen föreslagna reglerna (och nuvarande bestämmelser) inte är tillräckliga för att komma till rätta med bulvanförhållanden och skenöverlåtelser av djur. Länsstyrelsen föreslår att en översyn och analys görs av olika typer av skenöverlåtelser och bulvanskap i syfte att få fram bättre lagstiftning så att kontrollmyndigheten lättare kan vidta åtgärder.

Djurens Rätt anser att ungar som fortfarande är beroende av sina föräldrar ska inkluderas i bestämmelsen. Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget men understryker vikten av att man alltid försöker överlåta djuret, t.ex. till ett djurhem, innan beslut om avlivning fattas.

Göteborgs Katthjälp och Svenska Kattskyddsförbundet anser att bestämmelsen behöver förtydligas, bl.a. beträffande vem som ska bedöma om katten inte mår bra av att vistas i närheten av människor samt avseende vad som menas med ”snarast”. Göteborgs Katthjälp efterlyser en bestämmelse i lagen som tydligt stadgar att myndigheter ska ge djurskyddsorganisationerna möjlighet att ta hand om omhändertagna djur samt att avlivning ska vara ett sista alternativ för friska djur eller för djur med lättbehandlade åkommor.

Djurens jurister och Svenska Kattskyddsförbundet understryker vikten av att den som bedömer om en omhändertagen katt kan rehabiliteras till

• Sida 240
•  Original

en tillvaro med människor i sin närhet är kunnig om förvildade katters beteende (t.ex. personal som arbetar på katthem).

Djurens Rätt anser att det inte är acceptabelt att avliva friska djur och anser att det är samhällets ansvar att se till att omhändertagna djur får fullgod omvårdnad, utan tidsbegränsning.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) efterlyser en bestämmelse om att även relevant dokumentation ska kunna omhändertas, inte minst med hänsyn till att en brist på dokumentation kan påverka djurets värde vid försäljning eller vid slakt.

Hästföretagarna, Hushållningssällskapens Förbund samt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, påtalar vikten av att avvecklingen av djurinnehavet sker så att djurägaren i största möjliga utsträckning får en marknadsmässig ersättning för sina djur. Hushållningssällskapens Förbund och organisationerna inom lantbruksnäringen understryker vidare vikten av en god omvårdnad av omhändertagna djur. Organisationerna inom lantbruksnäringen understryker även behovet av tillräckliga samhälleliga resurser för att ombesörja detta.

Skälen för regeringens förslag: I 33 § djurskyddslagen föreskrivs att beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande också omfattar avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet. I bestämmelsen anges också att sedan ett djur har omhändertagits får ägaren inte förfoga över djuret eller avkomma som omfattas av omhändertagandet utan tillstånd av länsstyrelsen. I 34 § djurskyddslagen stadgas att när länsstyrelsen beslutar om omhändertagande av djur, ska länsstyrelsen snarast fastställa om djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller överlåtas, får länsstyrelsen besluta att djuret ska avlivas. Djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas genom Polismyndighetens försorg.

Utredningen föreslår att dessa bestämmelser överförs till den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning att det i huvudsak inte finns skäl att ändra på gällande ordning. Regeringen bedömer, till skillnad från Länsstyrelsen i Västernorrlands län, inte att ändrade författningsbestämmelser är nödvändigt eller effektivt för att motverka bulvanförhållanden och skenöverlåtelser som syftar till att kringgå beslut om djurförbud eller omhändertaganden och hänvisar till vad som har anförts kring detta i avsnitt 14.3. Regeringen anser inte heller att det, som Djurens rätt efterfrågar, särskilt behöver anges att ungar som fortfarande är beroende av föräldradjur också ska omfattas av omhändertagandet.

Lagrådet påtalar att det följer av allmänna principer för myndighetsutövning av detta slag att den minst ingripande åtgärden ska vidtas. Detta innebär enligt Lagrådet att djuret får avlivas först om rimliga försök har gjorts att sälja eller på annat sätt överlåta djuret men misslyckats.

Det bör enligt regeringens bedömning även fortsättningsvis ankomma på länsstyrelsen att avgöra om de omhändertagna djuren ska säljas eller överlåtas eller om de ska avlivas. Även om djuren i och för sig är tillräckligt friska och i övrigt lämpliga att överlåtas kan det i vissa fall visa sig vara omöjligt att hitta någon som är villig att ta hand om djuren. Regeringen anser, till skillnad från Djurens rätt, att avlivning måste kunna ske i sådana situationer. Det bör vidare enligt regeringens bedöm-

• Sida 241
•  Original

ning inte heller, som Djurskyddet Sverige och Göteborgs katthjälp förespråkar, vara möjligt att avliva djur endast om inga andra åtgärder står till buds. Regeringen bedömer till skillnad från Lagrådet att det inte alltid kan anses att försäljning eller överlåtelse av djuret är den minst ingripande åtgärden. I den mån det är möjligt och lämpligt bör också önskemål från den person från vilken djuren omhändertagits beaktas. Denne kan, särskilt i fråga om produktionsdjur, föredra att djuren omedelbart slaktas eller avlivas i stället för att uppstallas under lång tid med skyldighet för den tidigare djurhållaren att slutligen stå för kostnaderna för uppstallningen (se vidare i avsnitt 14.10). Det kan också vara så att djuret är i ett sådant skick eller att omständigheterna i övrigt är sådana att länsstyrelsen bedömer att det är utsiktslöst att få till en försäljning eller överlåtelse. Även då måste en omedelbar avlivning vara möjlig för att undvika att myndigheterna och slutligen djurhållaren drar på sig onödiga kostnader för att hålla djuret.

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 bl.a. att 34 § djurskyddslagen ändras på så sätt att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska ansvara för att beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur verkställs. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen i sin lydelse enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 23–25).

Rikspolisstyrelsen efterlyser en bestämmelse om att även relevant dokumentation ska kunna omhändertas, inte minst med hänsyn till att en brist på dokumentation kan påverka djurets värde vid försäljning eller vid slakt. Regeringen saknar i nuläget beredningsunderlag för att införa en sådan bestämmelse.

14.10. Kostnadsansvar för omhändertagna djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att kostnader för omhändertagna djur får förskotteras av allmänna medel men slutligt ska betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl till annat, förs i huvudsak över till den nya lagen. Både länsstyrelsen och Polismyndigheten ska dock få betala ut förskott av allmänna medel för kostnader som uppkommer för omhändertagna djur och ta ut en kostnad som slutligen ska betalas av ägaren ur köpesumman om ett djur har sålts. Köpesumman ska i första hand täcka länsstyrelsens kostnader.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att kostnaderna ska betalas av den mot vilken åtgärden har riktats om det inte finns synnerliga skäl till annat. Utredningens förslag innebär vidare att endast Polismyndigheten ska få ge förskott av allmänna medel eller ta ut kostnad ur köpesumman om ett omhändertaget djur har sålts.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Jönköping, Länsstyrelsen i

Dalarnas län och Hushållningssällskapens Förbund anser att det är rim-

• Sida 242
•  Original

ligt att betalningsansvaret för den enskilde skärps. Förvaltningsrätten efterlyser dock att det av lagen uttryckligen framgår att Polismyndigheten har en skyldighet att ta ställning till frågan om det finns ”synnerliga skäl” och föreslår att lagtexten kan formuleras i enlighet med lydelsen i 20 § i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar efterlyser ett förtydligande av vad som utgör ”synnerliga skäl”.

Länsstyrelserna i Västmanlands län och Norrbottens län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att det är otydligt vilken myndighet som ska bära kostnaderna för förvaring av omhändertagna djur.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill att krav ska ställas på Polismyndigheten om en skyndsam handläggning i hela omhändertagandeprocessen, för att hålla nere kostnaderna för omhändertagandena.

Hästföretagarna anser att den ekonomiska aspekten måste få större betydelse än i dag, eftersom kostnaderna för djurägaren ibland blir helt orimliga. Ett ökat kostnadsansvar för den enskilde motiverar en kontroll av kvalitets- och kostnadsnivån hos dem som tar emot de omhändertagna djuren. Vidare behöver djurägaren tydlig information i samband med ett omhändertagande så att han eller hon har kännedom om vilka kostnader som uppstår och kan låta avliva ett eller flera djur om han eller hon så önskar.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är negativa till ett skärpt kostnadsansvar för enskilda. Vidare anser remissinstanserna att om myndighetsutövningen leder till konsekvenser som har visat sig omotiverade, måste djurhållaren hållas skadelös. Det allmännas skadeståndsansvar vid fel eller försummelse i myndighetsutövningen anses inte vara tillräckligt. Remissinstanserna efterlyser ett i lag reglerat strikt ansvar för staten för skada och kostnader för omhändertagandet (genom att djur avlivas eller avyttras och för produktionsförluster) i de fall som ett beslut om omhändertagande upphävs i en högre instans.

Även Tropikföreningen Amazonas är negativ till förslaget och anser att kostnadsansvaret för enskilda bör begränsas till sådana kostnader för foder och liknande, som djurägaren ändå inte kunnat undgå. Vidare anser föreningen att det måste finnas någon form av spärr mot att orimliga kostnader vältras över på djurägarna så att de omhändertagande myndigheterna tvingas hålla kostnaderna inom rimliga gränser. Vidare efterlyser föreningen, i likhet med LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, någon form av ersättning för enskilda vid upphävda omhändertaganden.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) och Länsstyrelserna i Uppsala län och Kalmar län instämmer i utredningens bedömning att den nuvarande ansvarsfördelningen för det allmännas förskottering av kostnader för omhändertagande av djur (som i dag belastar varje enskild polismyndighet) behöver utredas och eventuellt ersättas av ett centralt anslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Hästföretagarna framför liknande synpunkter.

Rikspolisstyrelsen påpekar att kostnader i samband med omhändertaganden av djur kan vara stora och mycket kännbara för Polismyndigheten.

• Sida 243
•  Original

Länsstyrelserna i Dalarnas län och Västernorrlands län påpekar att det ofta förekommer att enskilda saknar medel att betala kostnaderna, varför kostnaderna även i framtiden i stor utsträckning kommer att belasta det allmänna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 35 § djurskyddslagen får kostnader för omhändertagna djur förskotteras av allmänna medel men ska slutligt betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl till annat. Om ett omhändertaget djur har sålts genom Polismyndighetens försorg, får den kostnad som slutligt ska betalas av ägaren tas ut ur köpesumman.

Utredningen föreslår att bestämmelsen förs över till den nya lagen, men att den ursprunglige djurhållarens slutliga kostnadsansvar utökas på så sätt att kostnaderna ska stanna på staten endast om det föreligger synnerliga skäl för detta och inte som i dag särskilda skäl. Enligt utredningen tillämpas nuvarande bestämmelse olika av Polismyndigheten. I stället menar utredningen att återkrav bör underlåtas endast i de fall när det är utsiktslöst att få betalning från djurägaren, när kostnaderna för att utkräva betalning skulle överstiga fordran eller när det har varit fråga om uppenbart oriktiga myndighetsbeslut bör återkrav kunna underlåtas.

Regeringen anser emellertid att det även fortsättningsvis bör vara så att undantag från tidigare djurhållares kostnadsansvar ska göras om det finns särskilda skäl, t.ex. i de fall som beslutet om omhändertagande har upphävts av högre instans eller när kostnaderna för omhändertagandet till följd av en olämplig hantering av myndigheterna blivit orimligt höga. När det gäller tolkningen av ”särskilda skäl” kan också hänvisas till rättsfallen NJA 2015 s. 393 och HFD 2016 ref. 65. Regeringen föreslår också att det i lagtexten förtydligas att kostnaderna, i de fall djuren säljs, får tas ut ur köpesumman endast om åtgärden riktats mot ägaren och det är han eller hon som slutligt ska stå för kostnaden för omhändertagandet. Detta innebär dock ingen ändring i sak i förhållande till gällande rätt (jfr prop. 1987/88:93, s. 48).

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 bl.a. att 35 § djurskyddslagen ändras så att både länsstyrelsen och Polismyndigheten får ge förskott av allmänna medel på kostnader som uppstår på grund av ett omhändertagande och att båda myndigheterna också ges rätt att ta ut kostnad som slutligen ska betalas av ägaren ur köpesumman om ett omhändertaget djur har sålts. I första hand ska köpesumman täcka länsstyrelsens kostnader för att beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur verkställs. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen med samma innehåll i sak som enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 30–31).

• Sida 244
•  Original

15. Straff och andra sanktioner

15.1. Brott mot djurskyddslagen och vissa föreskrifter meddelade med stöd av lagen

Regeringens förslag: Överträdelser av de centrala bestämmelserna i djurskyddslagen ska även fortsättningsvis vara belagda med straff.

Även underlåtenhet att följa ett beslut om djurförbud eller ett föreläggande om avveckling av djurinnehav ska liksom i dag vara straffbart. Straffskalan ska liksom i den nuvarande lagen vara böter eller fängelse i högst två år. Detta ska gälla även brott mot en föreskrift om bedövning vid slakt eller annan avlivning av djur som regeringen har meddelat.

För att dömas till ansvar ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt eller oaktsamhet.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska det liksom i dag dömas till fängelse i högst två år.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens genom att fler

handlingar föreslås bli straffbara jämfört med vad som gäller i dag. Utredningen föreslår inte att underlåtenhet att följa ett föreläggande om avveckling av djurinnehav ska vara straffbart.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Hallands län och Livsmedelsverket tillstyrker förslaget om nya straffbestämmelser och anser att det sammantaget kan leda till en effektivare djurskyddslagstiftning eller till mer ändamålsenliga och proportionerliga straff. Svenska Djurskyddsföreningen och Tropikföreningen Amazonas stödjer i stort utredningens förslag till straffbestämmelser. Tropikföreningen Amazonas påtalar dock att det finns ett behov av att strukturera om kapitlet och göra det enklare och tydligare. Djurens Rätt välkomnar en reviderad och skärpt straffsats för brott mot djurskyddslagen och en uppdelning av brott i ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott. Länsstyrelsen i Jämtlands län och

Svenska Kennelklubben anser att det är bra att straffsatserna för brott mot djurskyddslagstiftningen vidgas både uppåt och nedåt. Svenska Kennelklubben understryker samtidigt också vikten av att domstolarna använder sig av hela straffskalan.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) påpekar att modellen med många bemyndiganden ställer stora krav på utformningen av Jordbruksverkets föreskrifter så att det tydligt framgår om en bestämmelse är straffsanktionerad eller inte. Sådant som rör djurets direkta välfärd ska vara straffsanktionerat.

Domstolsverket tar inte uttryckligen ställning till förslagen men lämnar omfattade och kritiska synpunkter på dem. Man pekar på att förutom att utredningen gör en skillnad mellan utebliven förprövning och utebliven nyteknikprövning vad gäller möjligheten att besluta om särskild avgift, gäller olika straffskalor för de båda regelöverträdelserna. Vidare anser

• Sida 245
•  Original

man att följderna av att det är straffbelagt att bryta mot bestämmelsen i 8 kap. 4 § om ansvar för försöksdjursverksamhet måste klarläggas.

Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd, Näringslivets Regelnämnd, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är kritiska till utredningens förslag.

JO och Hovrätten för Västra Sverige understryker att nykriminalisering bör användas med försiktighet och efterlyser ytterligare utredning eller eftertanke kring utredningens förslag till straffkapitel. Hovrätten för Västra Sverige betonar också vikten av att ytterligare resurser tillförs rättsväsendet i takt med nya kriminaliseringar.

Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd anser att innebörden av flera av förslagen behöver förtydligas samt att lagförslagen behöver genomgå en språklig och strukturell revidering, bl.a. för att klargöra förhållandet mellan olika paragrafer. Nämnden anser också att utredningens konsekvensanalys är bristfällig, inte minst mot bakgrund av att förslagen innebär att antalet kriminaliserade gärningar ökar.

Kammarrätten i Stockholm, LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att de föreslagna straffbestämmelserna innebär att ett för stort fokus läggs på mindre förseelser som saknar tydlig påverkan på djurens välfärd. Detta leder bl.a. till att myndigheterna och rättsväsendet får lägga stora resurser på att utreda de mindre förseelserna i stället för de mer allvarliga, inte minst med hänsyn till den skärpta anmälningsplikt för kontrollmyndigheterna som utredningen också föreslår. Organisationerna inom lantbruksnäringen anser att förslaget riskerar att minska tilltron till myndigheterna samt efterlyser en analys som visar på att de föreslagna åtgärderna behövs eller medför en förbättring. Även Näringslivets Regelnämnd efterlyser en samlad behovs- och problemanalys av frågan.

Flera remissinstanser – Hovrätten för Västra Sverige, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Brottsförebyggande rådet,

Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd och Länsstyrelsen i Värmlands län – anser att vissa överträdelser borde medföra sanktionsavgifter i stället för straff. Åklagarmyndigheten delar i mycket utredningens avvägningar när det gäller bedömningen om straff eller sanktionsavgift men menar att det finns överträdelser av föreskrifter som lämpligen kan bli föremål för sanktionsavgift. Myndigheten anser att det bör utredas vilka överträdelser som skulle kunna bli föremål för en sanktionsavgift.

LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser däremot att det är bra att utredningen inte föreslår införandet av några sanktionsavgifter. Även Djurens Rätt är positiv till att utredningen inte föreslår sanktionsavgifter eftersom nackdelarna med dessa, enligt organisationens uppfattning, inte överväger fördelarna och då även mindre allvarliga överträdelser kan leda till djurlidande. Länsstyrelsen i Värmlands län och Djurens Rätt anser att det är bra att överväga att bedöma djurskyddsbrott som artbrott, vilket t.ex. kan förändra synen på dessa brott hos allmänheten och rättsväsendet. JO pekar däremot på att Påföljdsutredningen i sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) gör bedömningen att artbrott kommer att utmönstras i framtiden, varför det inte finns skäl att överväga om djurskyddsbrott ska bedömas som artbrott.

• Sida 246
•  Original

Vad gäller straffsanktionering av bestämmelsen om naturligt beteende anser Djurens Rätt att det är en stor brist att den som bryter mot kravet på naturligt beteende inte kan dömas till annat än böter, vilket gör att det saknas incitament för djurhållare att följa detta centrala krav. LRF och ytterligare ett antal organisationer inom lantbruksnäringen å sin sida ifrågasätter lämpligheten i att över huvud taget straffsanktionera kravet på naturligt beteende. Djurens Rätt understryker det positiva med att bestämmelsen i 3 kap. 10 § (förbud mot att överge djur) föreslås vara straffsanktionerad. Organisationen samt Sveriges Herpetologiska Riksförening stöder också att förbudet mot avel som medför lidande straffsanktioneras. LRF och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, anser däremot inte att det är lämpligt att straffsanktionera förbudet mot avel som medför lidande. Några remissinstanser önskar att det kriminaliserade området utökas. Länsstyrelserna i Västmanlands län och Norrbottens län, SLU och Djurskyddsinspektörernas Riksförening efterlyser sanktioner (straff) för den som underlåter att märka sin katt.

Djurens Rätt vill att det straffbara området även ska omfatta 3 kap. 1 § om att djur ska skyddas mot onödigt lidande, 3 kap. 2 § om naturligt beteende, 8 kap. 5 § om organisationen av försöksdjursverksamheten, 8 kap. 19 § om infångandet av viltlevande försöksdjur och 10 kap. 12 § om anmälningsplikten för djurhälsopersonal. Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att det i punkten 2 i paragrafen (underlåtenhet att följa ett djurförbud) behöver förtydligas att straff kan utdömas oavsett om djuret är utsatt för lidande eller inte. Svenska Fåravelsförbundet och Sveriges Lammköttproducenter (gemensamt yttrande) samt Sveriges Nötköttsproducenter anser att den föreslagna straffskalan med böter eller fängelse i två år vad gäller 3 kap. 4 § medför en helt orimlig situation för lantbrukare som har beten på naturbetesmarker och/eller öar där det ofta är omöjligt att se varje enskilt djur varje dag. Domstolsverket anser att det inte lämpar sig att i ett brottmål pröva i vad mån det handlar om ny teknik som måste godkännas eller inte. Åklagarmyndigheten anser att det är olämpligt att 7 kap. 2 §, som utgör en handlingsregel för en myndighet, ska vara straffbelagd.

När det gäller utredningens förslag om böter för brott mot vissa av bestämmelserna i lagen (12 kap. 3 § i utredningens förslag) så har ett knappt 40-tal remissinstanser kommenterat detta. Drygt hälften av dessa är negativa till att kriminalisera kompetenskravet. Flera remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm, anser också att det är olämpligt att kriminalisera en utebliven förprövning eftersom sådan underlåtenhet också är förenad med en särskild avgift. Utöver de remissinstanser som är generellt positiva till förslaget till straffkapitel så är även Länsstyrelserna i Dalarnas län och Jämtlands län, Livsmedelsverket och SLU, huvudsakligen positiva till detta förslag. SLU ställer sig dock frågande till varför gärningarna inte ska kunna ge strängare påföljd än böter.

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter kriminaliseringen av kravet på kompetens och utbildning i 2 kap. 2 § och 8 kap. 19 § i förslaget till djurskyddslag. Att mäta någons kompetens på det sätt som krävs för att kunna dömas till ansvar för brott är inte möjligt. Jordbruksverket, nio hästorganisationer, LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen framför liknande synpunkter. Åklagarmyndigheten påtalar att det verkar vara samma brister – angående kravet på kompetens och

• Sida 247
•  Original

utbildning – som straffbeläggs i förslaget till 12 kap. 3 § och 12 kap. 4 §djurskyddslagen. Vidare efterlyser myndigheten ett förtydligande av hur de nämnda bestämmelserna förhåller sig till 12 kap. 5 § andra stycket (om att ansvar inte ska dömas ut för brott mot EU-bestämmelser som kompletteras av lagen om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 12 kap. 1 eller 2 §). Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd är kritisk till bestämmelserna i straffkapitlet och framhåller bl.a., i likhet med Åklagarmyndigheten, att det finns behov av att klargöra förhållandet mellan olika paragrafer i kapitlet. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter kriminaliseringen av 7 kap. 1 § djurskyddslagen eftersom samma överträdelse, enligt förslaget till 12 kap. 9 § djurskyddslagen, föreslås leda till sanktionsavgift. Enligt formuleringen i 12 kap. 9 § ska särskild avgift alltid påföras, såvida inte länsstyrelsen anser att det finns särskilda skäl att befria från avgift. Endast i sådana fall, där länsstyrelsen befriat från avgift, kan det därför bli aktuellt med ett bötesstraff. Kammarrätten bedömer att åklagaren sällan kommer att åtala i en sådan situation.

Nio hästorganisationer framför liknande synpunkter. Hästföretagarna anser att mindre brott mot djurskyddsbestämmelserna bör bemötas med dialog och rådgivning i stället för med böter. Länsstyrelsen i Dalarnas län å andra sidan tycker att det är bra att utebliven förprövning blir straffsanktionerad. Länsstyrelsen i Värmland anser att även ett uteblivet § 16tillstånd borde beläggas med särskild avgift om paragrafen blir kvar.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Straffbestämmelserna finns i dag i 36–36 c §§djurskyddslagen. Till böter eller fängelse i högst två år döms enligt 36 § den som bryter mot 3, 5–6, 8–11, 13–14, 16–19 a och 21 §§ i lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Det gäller även den som underlåter att följa ett sådant föreläggande eller bryter mot ett sådant förbud som avses i 29 § (om djurförbud). Enligt 36 a § döms, till samma straff, den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning. Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt döms, enligt såväl 36 § som 36 a §, till fängelse i högst två år. I dessa fall finns alltså inte böter med i straffskalan.

Den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 22 a § andra stycket (om infångande av viltlevande försöksdjur) döms enligt 36 b § till böter. Ringa gärningar medför inte ansvar enligt 36– 36 b §§.

För samtliga dessa bestämmelser gäller att det krävs uppsåt eller oaktsamhet för att fällas till ansvar.

Djurplågeri är straffbelagt i 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år. För straffbestämmelserna i djurskyddslagen gäller att om

• Sida 248
•  Original

gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken döms inte till ansvar för brott mot djurskyddslagen.

Överträdelser som inte bör straffbeläggas

Regeringen delar utredningens bedömning att de paragrafer som utgör målsättningsstadganden eller inte är tillräckligt konkreta inte bör vara straffsanktionerade. Kraven i bestämmelserna är med andra ord inte utformade på ett sådant sätt att enskilda med tillräcklig tydlighet kan utläsa vad de måste göra för att uppfylla kraven, vilket krävs för att en överträdelse ska kunna straffbeläggas. Sådana bestämmelser är inte heller straffbelagda i den nuvarande djurskyddslagen. Hit hör t.ex. bestämmelserna under rubrikerna om grundläggande djurskyddskrav (att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom) och god djurmiljö och naturligt beteende i regeringens förslag. Däremot anser regeringen, liksom utredningen, att överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet i bestämmelsen om god djurmiljö och naturligt beteende bör vara straffbelagda. Så är även fallet i dag. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 15.6.

Överträdelser som även fortsättningsvis bör straffbeläggas

Överträdelser av bestämmelser som förs över från den nuvarande djurskyddslagen och som i dag är belagda med straff bör även fortsättningsvis vara det. Även vissa bestämmelser om avel, stall och förvaringsutrymmen, inredning och utrustning samt transport som i dag är straffbelagda som brott mot djurskyddsförordningen men där regeringen föreslår att bestämmelserna i stället ska tas in i lagen bör vara belagda med straff på samma sätt som övriga brott mot djurskyddslagen. Detsamma gäller brott mot föreskrifter om bedövning vid slakt eller annan avlivning av djur som regeringen har meddelat. Det handlar om överträdelser av för djurskyddsintresset centrala delar av lagstiftningen. Dessa bestämmelser är till för att på olika sätt skydda djur från lidande eller risk för lidande. Även underlåtenhet att följa ett beslut om djurförbud eller ett föreläggande om skyldighet att avveckla djurinnehav bör liksom i dag vara straffbart. I dag döms den som underlåter att följa ett sådant föreläggande eller bryter mot ett sådant förbud som avses i 29 § till ansvar. Regeringen anser dock, till skillnad från Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län, att det inte finns något behov av att i lagtexten förtydliga att straff kan utdömas oavsett om djuret är utsatt för lidande eller inte.

Överträdelser av bestämmelser om förprövning

Att utföra en förprövningspliktig åtgärd utan att förprövning har skett är i dag straffbelagt genom 36 § första stycket andra punkten i djurskyddslagen, enligt vilken den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till böter eller fängelse i högst två år. I 5 § djurskyddsförordningen regleras att förprövningspliktiga åtgärder inte får utföras utan att förprövning har skett.

Därutöver gäller enligt 3 a § andra stycket djurskyddslagen att regeringen får meddela föreskrifter om en särskild avgift för den som inte låter förpröva stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn. Enligt

• Sida 249
•  Original

37 § andra stycket döms inte den till ansvar som har ålagts att betala en särskild avgift enligt 3 a § andra stycket.

Regeringen har i avsnitt 11.1 gjort bedömningen att själva kravet på att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn även fortsättningsvis ska regleras i föreskrifter som har meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utredningen föreslår att överträdelser av skyldigheten liksom i dag ska vara belagd med straff. Utredningen föreslår också att bemyndigandet att meddela föreskrifter om en särskild avgift för den som inte uppfyllt förprövningsskyldigheten förs över till den nya lagen. Regeringen behandlar i avsnitt 15.10 bemyndigandet rörande särskild avgift och instämmer där i utredningens bedömning att bemyndigandet bör föras över till den nya lagen. Med hänsyn till den särskilda avgiften bör dock enligt regeringens mening inte överträdelser av kravet på att förpröva också vara straffbelagda.

Enligt 3 b § djurskyddslagen ska den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda att ett utrymme eller hägn används om en åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn som kräver förprövning har vidtagits utan sådan prövning. Regeringen har i avsnitt 11.2 föreslagit att bestämmelsen ska föras över till den nya lagen. Den är i dag inte straffbelagd. Enligt utredningens förslag ska bestämmelsen straffbeläggas. Flera remissinstanser är kritiska till detta. Dels för att bestämmelsen, såsom den är utformad, snarare riktar sig till myndigheten än till den enskilde, dels därför att det enligt förslaget, liksom i dag, ska påföras en särskild avgift om en förprövningspliktig åtgärd utförs utan att förprövning har skett. Regeringen delar remissinstansernas uppfattning att det inte är lämpligt att kriminalisera denna bestämmelse. Förslaget bör alltså inte genomföras i den delen.

Bedömningar i fråga om nykriminalisering

Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit att det ska införas ett krav på att djurhållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. Regeringen har dock inte, till skillnad från utredningen, föreslagit att det ska införas något krav på utbildning i djurskyddslagen. Enligt utredningens förslag ska kompetenskravet vara straffbelagt. Regeringen delar inte den bedömningen. En kriminalisering av kompetenskravet förutsätter bl.a. att det är tydligt utläsbart vad man ska göra för att uppfylla kravet och att alternativa sanktioner inte står till buds. Utredningens förslag saknar för det första en sådan tydlighet. För det andra innehåller djurskyddslagstiftningen i dag flera olika bestämmelser kring hållande och skötsel av djur som är straffsanktionerade. Som exempel kan nämnas kraven på tillräckligt med foder, vatten och tillsyn samt kraven på stallars och djurutrymmens utformning. Om brister i kompetensen skulle leda till brister i hanteringen av djuren finns det således andra bestämmelser som möjliggör utdömande av straff.

Regeringen har i avsnitt 7.6 föreslagit att det införs en ny bestämmelse om fixering av djur (2 kap. 5 § andra stycket i regeringens lagförslag). Bestämmelsen innebär att ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt. Sådana metoder får dessutom enligt bestämmelsen endast användas om det är nöd-

• Sida 250
•  Original

vändigt av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl, med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret eller om hanteringen utförs av liknande berättigade skäl. Regeringen anser att den nya regleringen om fixering av djur är av stor betydelse för djurskyddet. Fixering på ett felaktigt sätt kan innebära en påtaglig risk för skada på djuret, framförallt i form av psykisk stress. Intresset av att djur ska behandlas väl och skyddas från lidande väger enligt regeringens mening mycket tungt. Gärningar som innebär att djur utsätts för en påtaglig risk för lidande är så allvarliga att en straffsanktion krävs. Endast möjligheten till förelägganden eller andra administrativa åtgärder anser regeringen inte är tillräckligt för att motverka överträdelser av denna bestämmelse. Enligt regeringens uppfattning är en straffsanktion ett effektivt medel för att motverka överträdelser av denna bestämmelse. Det bedöms inte heller att en sådan relativt begränsad utökning av det straffbara området som det nu är fråga om går utöver vad rättsväsendet har resurser att klara av. Brott mot bestämmelsen bör därför, i enlighet med utredningens förslag, vara kriminaliserade och ha samma straffskala som de övriga brotten mot djurskyddslagen.

Regeringen har i avsnitt 7.9 konstaterat att kravet i 3 § djurskyddslagen på att djur ska ges tillräcklig tillsyn, anses innefatta ett indirekt förbud mot att överge djur av tamdjursart. Det konstateras vidare att det redan i dag förekommer att personer som övergett tamdjur dömts för brott mot bestämmelsen. Regeringen har i avsnitt 7.9 föreslagit att ett uttryckligt förbud att överge tamdjur ska införas i den nya djurskyddslagen (2 kap. 8 § i regeringens lagförslag). Överträdelser av förbudet bör, i enlighet med tidigare praxis, vara straffbart. Detta innebär ingen egentlig utökning av det straffbara området.

Regeringen har i avsnitt 7.11 föreslagit att det införs en bestämmelse om att djur inte får agas, tillfogas skada eller överansträngas och att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada. Detta innebär att det nuvarande förbudet i 5 § djurskyddslagen, som är straffbelagt, utökas något. Även de tillkommande delarna i förbudet syftar direkt till att skydda djur från lidande och en överträdelse innebär en påtaglig risk för att ett djur ska utsättas för lidande. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening straffsanktioneras av samma skäl som angetts ovan när det gäller bestämmelsen om fixering.

Regeringen har även i avsnitt 8.1 föreslagit att bestämmelsen om bl.a. tävling med djur (3 kap. 1 § i regeringens lagförslag) förs över till den nya lagen med tillägget att även prov ska omfattas av bestämmelsen. Tillägget innebär att djur inte får tränas för eller användas vid prov på sådant sätt att de utsätts för lidande. Bestämmelsen i sin nuvarande lydelse är straffbelagd i dag och den bör enligt regeringens mening även fortsättningsvis vara det av samma skäl som angivits när det gäller fixering. Detta innebär att det straffbara området utökas något.

Regeringen har i avsnitt 8.2 föreslagit att ett visst förtydligande ska göras i bestämmelsen om förbud mot dopning (3 kap. 2 § i regeringens lagförslag) i förhållande till nuvarande lag. Det föreslagna förtydligandet innebär att ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament. Regeringen anser att även denna bestämmelse i den nya föreslagna lydelsen bör vara

• Sida 251
•  Original

straffbelagd, vilket även detta innebär att det straffbara området utökas något i förhållande den domstolspraxis som har redovisats i avsnitt 8.1. De åtgärder som omfattas av det föreslagna förbudet innebär alla en påtaglig risk för att ett djur ansträngs över sin förmåga och genom detta orsakas lidande eller skada och de gärningar som föreslås straffbeläggas är därmed så allvarliga att en straffsanktion krävs. Även i detta fall gör regeringen bedömningen att alternativa sanktioner så som förelägganden eller andra administrativa åtgärder inte är tillräckliga och att straffsanktion är ett effektivt medel för att motverka dopning och andra otillbörliga åtgärder. Inte heller i detta fall bedöms att en sådan relativt begränsad utökning av det straffbara området går utöver vad rättsväsendet har resurser att klara av.

Utredningen föreslår också viss nykriminalisering av överträdelser av bestämmelserna om djurförsök. Regeringen införde genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 (se prop. 2011/12:138, Skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, s. 76–79) en ny straffbestämmelse i 36 b § i djurskyddslagen. Enligt denna bestämmelse döms den till böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 22 a § andra stycket. 22 a § handlar om krav på utbildning och kompetens och metoder vid infångande av viltlevande försöksdjur. Enligt bestämmelsens andra stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder som anges i första stycket. Bestämmelsen i 22 a § förs enligt regeringens förslag över till den nya lagens 7 kap. 8 § och brott mot föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket ska enligt vad regeringens föreslår i avsnitt 15.6 straffbeläggas i 10 kap. 5 §. Utredningen föreslår att även överträdelser av bestämmelsen i lagen ska straffbeläggas. Regeringen ser dock inte skäl att utöver överträdelser av dessa föreskrifter även kriminalisera själva lagbestämmelsen. Inte heller i den delen bör alltså förslaget genomföras.

Utredningen föreslår vidare att bestämmelsen om vem som är ansvarig för en försöksdjursverksamhet (7 kap. 6 § i regeringens lagförslag) ska straffbeläggas. Bestämmelsen pekar bara ut vem som ansvarar för att regelverket följs och bör därför inte kriminaliseras.

När det gäller organisationen av försöksdjursverksamhet i 7 kap. 7 § i regeringens lagförslag så anges där grundläggande förutsättningar för att få bedriva sådan verksamhet. Denna bestämmelse är inte straffbelagd i dag om inte bristerna leder till att brott mot någon annan bestämmelse om t.ex. grundläggande principer för djurförsök skulle bli aktuellt. Utredningen föreslår att brott mot bestämmelsen ska kriminaliseras. För att få bedriva försöksdjursverksamhet krävs tillstånd enligt 7 kap. 2 § (nuvarande 19 a § i djurskyddslagen). Att bedriva verksamheten utan tillstånd är i dag straffbelagt och regeringens förslag innebär att denna bestämmelse förs över till den nya lagen. Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses vara lämplig att bedriva verksamheten. När det gäller själva organisationen av verksamheten finns den allmänna möjligheten till att meddela vitesföreläggande enligt 8 kap. 9 § i regeringens lagförslag om det behövs för att bestämmelsen ska följas. Regeringen ser mot denna bakgrund inte något

• Sida 252
•  Original

behov av att kriminalisera bestämmelsen om organisation av försöksdjursverksamheten i 7 kap. 7 §.

Justeringar som regeringen har föreslagit även i andra paragrafer (se avsnitt 7.4, 7.7, 7.8, 9.1, 9.2 och 10.1) innebär vissa mindre ändringar jämfört med vad som i dag straffsanktioneras enligt motsvarande bestämmelser. Även dessa är av sådan betydelse för djurskyddet att de enligt regeringens mening bör vara kriminaliserade. Överträdelse av bestämmelserna innebär, även efter de föreslagna justeringarna, att djur utsätts för lidande eller i vart fall en påtaglig risk för lidande och de gärningar som föreslås straffbeläggas är därmed så allvarliga att en straffsanktion krävs. Även i detta fall gör regeringen bedömningen att alternativa sanktioner som förelägganden eller andra administrativa åtgärder inte är tillräckliga och att straffsanktion är ett effektivt medel för att motverka överträdelser. Inte heller i detta fall bedöms att en sådan relativt begränsad utökning av det straffbara området går utöver vad rättsväsendet har resurser att klara av.

Vidare föreslår utredningen att det ska vara straffbelagt att bryta mot ett antal av utredningen föreslagna krav och förbud. Eftersom regeringen har gjort bedömningen att dessa lagändringar inte bör genomföras i nuläget (se avsnitt 7.5, 7.10, 7.12, 7.14, 8.3, 9.3, 11.3 och 12.6) är det inte heller aktuellt med någon kriminalisering på det sätt utredningen föreslår. Regeringen återkommer i avsnitt 15.6 till frågan om vilka överträdelser av bestämmelser meddelade med stöd av lagen som ska straffbeläggas.

Subjektiva rekvisit

När det så gäller de subjektiva rekvisiten gör regeringen bedömningen att såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar även fortsättningsvis bör straffbeläggas. Det är, enligt regeringens bedömning, inte ovanligt att överträdelser av bestämmelserna i djurskyddslagen sker på grund av bristande insikt eller kunskaper när det gäller djurens behov. Den som håller djur eller i övrigt hanterar hållna djur tar dock på sig ett ansvar för att se till att djuren behandlas väl och inte utsätts för onödigt lidande. Även överträdelser som sker av oaktsamhet kan innebära ett stort lidande för djuren. Det finns därför ett starkt intresse av att straffsanktionera också gärningar som begås av oaktsamhet. Det kan också befaras att det i många fall är svårt att bevisa att djurhållaren medvetet överträtt djurskyddslagens bestämmelser. Om enbart uppsåtliga överträdelser straffsanktionerades skulle därmed kriminaliseringens effektivitet kunna äventyras.

Påföljd

Straffskalan i djurskyddslagen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring 2002. Genom denna ändring höjdes maximistraffet till två års fängelse. Vidare innebar lagändringen att brott som har begåtts med uppsåt och har avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt endast har fängelse i straffskalan. I förarbetena till lagändringarna anförde regeringen bl.a. följande. Gärningar som sanktioneras av bestämmelsen är av mycket varierande art och svårighetsgrad. Självfallet måste en rad gärningar bedömas som mindre allvarliga och endast leda till bötespåföljd. Generellt kan dock sägas att många

• Sida 253
•  Original

brott mot djurskyddsbestämmelserna anses, inte minst av allmänheten, ha ett högt straffvärde. Medvetandet om och intresset för djurens välfärd har på senare år ökat högst väsentligt i samhället. Med det nuvarande maximistraffet kan emellertid inte ens de allvarligaste brotten eller upprepade brott mot lagen medföra fängelse i mer än ett år (prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 22–23).

Regeringen anser att djurskyddsintresset väger mycket tungt och att den befintliga straffskalan understryker detta. Straffskalan bör därför även fortsättningsvis vara böter eller fängelse i högst två år. Vidare bör bestämmelsen om att det endast ska finnas fängelse i straffskalan om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt föras över till den nya lagen.

Utredningen föreslår att straffmaximum i vissa fall ska höjas till fyra års fängelse genom införandet av ett grovt brott mot djurskyddslagen. Regeringens överväganden i denna del finns i avsnitt 15.2.

Artbrott

När det gäller frågan om artbrott, anser regeringen att det inte finns skäl att nu göra några överväganden om brott mot djurskyddslagen. Brott enligt den nya lagen bör därför ur denna aspekt bedömas på samma sätt som brott enligt den nuvarande lagen.

Sanktionsavgifter

Utredningen gör bedömningen att det inte finns skäl att lämna något förslag om införande av sanktionsavgifter på djurskyddsområdet utöver den särskilda avgift för utebliven förprövning som finns i den nuvarande djurskyddslagen. Att samtliga bestämmelser syftar till att förebygga djurlidande är enligt utredningens mening ett tungt skäl mot sådana avgifter. Utredningen anser också att det är problematiskt att peka ut vissa bestämmelser eller områden som skulle kunna bli aktuella. De som skulle kunna bli aktuella är sådana som medför mycket små risker för djurlidande, som t.ex. bestämmelser om registrering, godkännande eller journalföring. Sådana bestämmelser utgör dock endast en mycket liten del av djurskyddsbestämmelserna. De vinster som skulle kunna uppnås är därför enligt utredningen så begränsade att de inte uppväger de betydande konsekvenser och det merarbete som det skulle innebära för bl.a. djurhållare och berörda myndigheter.

I Sanktionsavgiftsutredningens betänkande ”Sanktionsavgift i stället för straff – områdena livsmedel, foder och djurskydd” (SOU 2006:58) och i Straffrättsanvändningsutredningens betänkande ”Vad bör straffas?” (SOU 2013:38) har olika förslag om sanktionsavgifter på djurskyddsområdet diskuterats.

I promemorian Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan m.m. (Ds 2017:5) föreslogs att ett system med sanktionsavgifter ska införas i livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter och i djurskyddslagen. Regeringen föreslår i propositionen Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan, prop. 2017/18:165, bl.a. att sanktionsavgifter införs på områdena livsmedel, foder och animaliska biprodukter. Regeringen avser att i ett annat lagstiftningsärende återkomma till frågan om det är möjligt och lämpligt att avkriminalisera

• Sida 254
•  Original

överträdelser av vissa bestämmelser i djurskyddslagstiftningen och i stället sanktionera överträdelser med sanktionsavgift. Regeringen har också i avsnitt 13.3 aviserat att det bör göras en ytterligare översyn av straffbestämmelserna i djurskyddslagen i syfte att identifiera och utmönstra eventuella överträdelser där kriminalisering inte kan anses vara befogad från djurskyddssynpunkt.

15.2. Grovt brott mot djurskyddslagen

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något grovt brott mot djurskyddslagen.

Det bör göras en översyn av djurplågeribestämmelsen i brottsbalken och av förhållandet mellan den och brotten mot djurskyddslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs med högst fyra års fängelse i straffskalan.

Remissinstanserna: Nästan hälften av de remissinstanser som kommenterar förslaget är huvudsakligen positiva. Till dessa hör Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten), tio länsstyrelser, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Jordbruksverket, en kommun och ett antal djurskydds- och djurägarorganisationer. Dryga tiotalet remissinstanser ställer sig varken uttryckligen för eller emot förslaget men lämnar vissa synpunkter på det. Ett knappt tjugotal remissinstanser, framförallt flera rättsliga remissinstanser samt organisationer inom lantbruksnäringen, ställer sig negativa till förslaget.

Djurens Rätt och Djurskyddet Sverige pekar på att införandet att ett grovt brott bl.a. bidrar till att höja statusen på brott som begås mot djur och Länsstyrelsen i Dalarnas län pekar på att den skärpta straffskalan underlättar för t.ex. socialtjänsten att bryta sekretessen och slå larm när djur far illa. Jordbruksverket ser positivt på förslaget att tydliggöra vad som är att betrakta som grovt brott men anser att delar av bestämmelsen behöver förtydligas för att undvika en risk för tillämpningsproblem. Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker utredningens förslag men anser att vissa delar av förslaget lämnar ett stort tolkningsutrymme.

Riksdagens ombudsmän (JO), Uppsala tingsrätt och Kammarrätten i Stockholm avstyrker eller är kritiska till förslaget. JO och Kammarrätten i Stockholm anser att den föreslagna straffskalan inte är proportionerlig i förhållande till andra typer av brott. Uppsala tingsrätt anser bl.a. att det är opåkallat att höja straffskalan till fyra års fängelse med hänvisning till att det inte har förekommit några fängelsestraff i straffskalans övre hälft sedan denna höjdes 2003. Tingsrätten anser därtill att det framstår som direkt olämpligt att grovt brott mot djurskyddslagen, som enligt lagförslaget ska vara sekundärt i förhållande till brottsbalken, ska ha en strängare straffskala än brottet djurplågeri.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är också kritiska till förslaget. Dessa remissinstanser ifrågasätter behovet av en höjd straffskala för grovt brott samt anser att förslaget är direkt olämpligt från en normhierarkisk och systematisk synpunkt. De gärningar som motiverar en sådan straffskärpning

• Sida 255
•  Original

måste rimligen omfattas av djurplågeribestämmelsen. Vidare anser dessa remissinstanser att vissa mindre allvarliga gärningar, som i dag formellt bedöms som djurplågeri, bör flyttas till djurskyddslagen.

Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Västmanlands län, Kronobergs län, Blekinge län och Kalmar län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att straffskalan för grovt brott mot djurskyddslagen (med fängelse i fyra år), förutsätter en ändring av straffskalan för djurplågeri eftersom djurplågeri bör vara det allvarligaste brottet med högre eller åtminstone lika högt straff som brott mot djurskyddslagen. Länsstyrelserna i Jämtlands län och Västra Götalands län framför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Norrbottens län och SLU föreslår att det införs ett grovt djurplågeribrott i brottsbalken.

Ett stort antal remissinstanser understryker att det finns ett behov av att utreda förhållandet mellan djurplågeribrottet och brott mot djurskyddslagen. Till dessa hör Hovrätten för Västra Sverige, Domstolsverket,

Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Jönköpings län, Kalmar län, Västra Götalands län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Dalarnas län, Gävleborgs län, Jämtlands län och Norrbottens län samt Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd, SLU, Livsmedelsverket, Djurens Rätt och Djurskyddsinspektörernas Riksförening.

Skälen för regeringens bedömning: Någon bestämmelse om grovt brott mot djurskyddslagen finns inte i nuvarande djurskyddslag. I dag döms för brott mot djurskyddslagen till böter eller fängelse i högst två år.

Däremot finns, som angivits i avsnitt 15.1, bestämmelsen i 36 § andra stycket enligt vilken böter inte finns med i straffskalan om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Utredningen föreslår en skärpt straffskala för grova brott mot djurskyddslagen genom en höjning av straffmaximum från två till fyra år. Samtidigt föreslår utredningen att den bestämmelse som finns i dag och som innebär att det inte döms för brott mot djurskyddslagen om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken ska finnas kvar. Om ett grovt brott mot djurskyddslagen med en strängare straffskala än djurplågeribestämmelsen i brottsbalken införs skulle denna tillämpas före bestämmelsen om djurplågeri medan övriga brott mot djurskyddslagen skulle vara subsidiära i förhållande till brottsbalken. Regeringen instämmer med de remissinstanser som anser att svårigheter kan uppstå vid bedömningen av om en gärning skulle utgöra grovt brott mot djurskyddslagen, djurplågeri eller övriga brott mot djurskyddslagen. Djurplågeribrottet är sedan en lång tid tillbaka förbehållet de mest allvarliga brotten mot djur och denna särställning är väl inarbetad i det allmänna rättsmedvetandet. Utredningens förslag bör mot den bakgrunden inte genomföras.

Utredningen föreslår dock också att det görs en översyn av djurplågeribestämmelsen i brottsbalken samt förhållandet mellan denna och brotten mot djurskyddslagen, vilket inte ingick i utredningens uppdrag. Ett stort antal remissinstanser instämmer i behovet av en sådan översyn. Regeringen delar uppfattningen att en sådan översyn bör göras och att frågan alltså bör utredas ytterligare.

• Sida 256
•  Original

15.3. Brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur

Regeringens förslag: Den nuvarande straffbestämmelsen om brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur ska föras över till den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om förbud mot sexuell användning av djur i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 9 f.). Regeringen föreslog att det ska vara förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur och att den som bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst två år. Förslaget antogs av riksdagen och straffbestämmelsen finns i 36 c § djurskyddslagen. Regeringen anser att både förbudet mot sexuella handlingar med djur och straffbestämmelsen bör föras över till den nya lagen (se också avsnitt 7.13).

15.4. Brott mot vissa handlingsregler kopplade till EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur

Regeringens förslag: Brott mot vissa handlingsregler i EUbestämmelser om skydd av djur under transport och förfaranden som hänger samman med det samt om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning ska liksom i dag kunna straffas med böter eller fängelse i högst två år.

För att dömas till ansvar ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt eller oaktsamhet.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska det liksom i dag dömas till fängelse i högst två år.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

I utredningens förslag anges dock inte vari de straffbelagda handlingarna består utan lagtexten innehåller endast en hänvisning till aktuella artiklar och EU-förordningar.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans kommenterar detta förslag. Skälen för regeringens förslag: Överträdelser av bestämmelser i EUförordningar straffbeläggs i dag i 36 a § djurskyddslagen.

Enligt den

bestämmelsen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen infördes genom en lagändring 2006 och motiverades med att det i de EG-förordningar som kompletterades av lagen fanns bestämmelser om skyldigheter, villkor eller förbud om handhavande av djur som faller inom tillämpningsområdet för djurskyddslagen. Som exempel nämndes rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/423/EEG och 93/119/EG och förordning (EG)

• Sida 257
•  Original

nr 1255/97 som innehåller bestämmelser om skydd av djur under transport (prop. 2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 328–329).

Utredningen föreslår att artiklarna 6.3, 8.1 och 9.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 samt artiklarna 4.1, 9.3 och 15.1–3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning ska ha samma straffskala som brott mot djurskyddslagen. Regeringen delar bedömningen att av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar är dessa så centrala från djurskyddssynpunkt att straffskalan även fortsättningsvis bör vara böter eller fängelse i högst två år. Såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar bör enligt regeringen även fortsättningsvis vara straffbara. Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt bör det liksom i dag och i likhet med vad som gäller för brott enligt första paragrafen endast vara fängelse i straffskalan.

När det gäller den lagtekniska lösningen anser regeringen att straffbestämmelserna bör utformas på ett liknande sätt som bestämmelserna i 29 kap. miljöbalken. Detta innebär att de dels anger den ram inom vilken riksdagen har beslutat att ett agerande är straffbart, dels hänvisar till de artiklar i EU-förordningar där handlingsreglerna finns.

Straffbestämmelserna ska, enligt regeringens mening, läsas som om handlingsregeln står i själva straffbestämmelsen. För ansvar är det därför tillräckligt att gärningsmannen haft uppsåt till de förhållanden som motsvarar rekvisiten i de normer till vilka det hänvisas. Det krävs inte uppsåt till själva normöverträdelsen. Det innebär att man måste förstå vad man gör men inte att det man gör faller under straffbestämmelsen och följaktligen inte heller att man överträder de bakomliggande bestämmelserna.

Hänvisningarna till bakomliggande EU-regler i den föreslagna straffbestämmelsen är tydliga och väl preciserade. Den nu föreslagna straffbestämmelsen avser dessutom ett förhållandevis begränsat antal punkter. EU-förordningars ibland komplexa utformning utgör enligt regeringen inte heller ett skäl för att kräva subjektiv täckning av handlingsreglernas existens. Enbart den omständigheten att det kan fordras efterforskning och överväganden om vad som gäller innebär inte att kravet på tydlighet och precision i ett blankettstraffbud ska anses eftersatt (se NJA 2007 s. 227, NJA 2012 s. 105 och prop. 2015/16:160Miljöbalken och EU:s kemikalielagstiftning, s. 44–45).

EU-förordningar får inte transformeras till nationell rätt och handlingsreglerna i EU-förordningarna får alltså inte upprepas i svensk lag. Detta innebär att svenska straffbestämmelser som kriminaliserar överträdelser av handlingsregler i EU-förordningar måste hänvisa till de artiklar där handlingsreglerna finns.

För att säkerställa att ändringar i rådets förordning (EG) nr 1/2005 och rådets förordning (EG) nr 1099/2009 får omedelbart genomslag vid tillämpningen av straffbestämmelserna är det ändamålsenligt att hänvisningarna till EU-förordningarna är dynamiska. En sådan hänvisningsteknik innebär en tillräcklig avgränsning av straffbestämmelsernas räckvidd om de kombineras med en ram inom vilken det straffbara området anges. Därför har en sådan teknik, motsvarande den som används i 29 kap. miljöbalken, valts (jfr prop. 2015/16:160, s. 45). Den valda tekniken innebär att en ändring i EU-reglerna behöver underställas

• Sida 258
•  Original

riksdagen endast om ändringen tillför någon handlingsregel som går utöver den angivna straffbestämmelsens ram.

Det bör nämnas att regeringen har för avsikt att inför framtida lagändringar göra en översyn av vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EU-förordningar beläggs med straff (se även avsnitt 6.5 och 15.5).

15.5. Brott i annat fall mot EU-bestämmelser som lagen kompletterar

Regeringens förslag: Överträdelser i andra fall av skyldigheter, krav eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som lagen kompletterar ska vara straffbelagda med böter i straffskalan.

Detta ska dock inte gälla om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

För att dömas till ansvar ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt eller oaktsamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast ett mindre antal remissinstanser kommenterar denna bestämmelse. Nio hästorganisationer, Svenska Kennelklubben och Svenska Djurskyddsföreningen är positiva till förslaget. Hovrätten för Västra Sverige efterlyser av rättssäkerhetsskäl att det i lagtexten tydliggörs att regeringen i Svensk författningssamling (SFS) ska tillkännage vilka EU-bestämmelser som avses. Sveriges advokatsamfund efterlyser, av samma skäl, att det i bestämmelsen hänvisas till de aktuella förordningarna, föreskrifterna och EU-reglerna. Åklagarmyndigheten anser att man bör försöka precisera vilka bestämmelser som träffas av detta straffbud samt att det bör tydliggöras hur bestämmelsen förhåller sig till 12 kap. 3 och 4 §§. Hästföretagarna anser att mindre brott mot djurskyddsbestämmelserna bör bemötas med dialog och rådgivning i stället för med böter.

Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i föregående avsnitt är det i dag straffbelagt genom 36 a § djurskyddslagen att med uppsåt eller av oaktsamhet bryta mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka EU-förordningar som avses. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år.

Regeringen har i avsnitt 15.4 gjort bedömningen att vissa allvarligare brott mot EU-rättens bestämmelser om skydd av djur under transport och skydd av djur vid avlivning bör ha fängelse i straffskalan.

EU-rätten innehåller, utöver de bestämmelser om skydd av djur under transport och skydd vid avlivning av djur som regeringen bedömt som särskilt allvarliga, ett stort antal skyldigheter riktade till den enskilde. Dessa gäller bl.a. allmänna villkor för transport av djur, transporthandlingar vid djurtransporter, krav på planering av djurtransporter, regler riktade till transportörer, krav på förhandsinspektion och godkännande av transportmedel, krav på djurhållare i samband med djurtransporter, regler

• Sida 259
•  Original

om uppsamlingscentraler, allmänna krav för avlivning av djur och därmed sammanhängande verksamhet, bedövningsmetoder, kontroll av bedövning, standardrutiner vid avlivning, kompetensnivå och kompetensbevis vid avlivning av djur och därmed sammanhängande verksamhet, användning av fixerings- och bedövningsutrustning, slakt för privat konsumtion i hemmet, direkta leveranser av små kvantiteter fjäderfä, kaniner och harar, tilläggskrav för slakterier, nödavlivning, bestämmelser riktade till livsmedelsföretagare om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung samt regler om djurförsök när det gäller kosmetiska produkter.

Frågan är om det varit avsett att den övre delen av straffskalan ska användas för brott mot samtliga de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Den delen av straffskalan har i vart fall inte tillämpats för brott mot dessa bestämmelser i praxis.

När det gäller brott mot andra EU-bestämmelser än de som gäller transport och avlivning av djur och som berörs särskilt i föregående avsnitt delar regeringen utredningens bedömning att det är fråga om sådana gärningar som inte har ett högre straffvärde än att det är motiverat med ett bötesstraff.

Den lagstiftningsteknik som utredningen föreslår beträffande dessa gärningar är samma teknik som används i den nuvarande djurskyddslagen. Enligt denna straffbeläggs i lagtexten överträdelser mot de EUbestämmelser som kompletteras av lagen. Vilka EU-bestämmelser som kompletteras av lagen tillkännager regeringen enligt 1 a § djurskyddslagen i Svensk författningssamling. Regeringen har i avsnitt 6.5 föreslagit att det ska finnas en motsvarande bestämmelse i 1 kap. 5 § regeringens lagförslag.

Som nämnts i avsnitt 15.4 har regeringen för avsikt att utreda vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EUförordningar straffbeläggs. Enligt regeringens mening bör beträffande nu aktuell bestämmelse i vart fall tills vidare samma lagstiftningsteknik som finns i den nuvarande lagen användas (se även avsnitt 6.5).

Vissa av EU-bestämmelserna innehåller förpliktelser för myndigheter och offentliga organ. Några av dessa förpliktelser riktar sig till utpekade myndighetspersoner. Bestämmelsen bör inte omfatta den som vid myndighetsutövning underlåter att iaktta de skyldigheter för myndigheter som följer av EU-bestämmelserna. I sådana fall kan i stället straffansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken aktualiseras. Regeringen föreslår därför att det även fortsättningsvis ska finnas ett undantag för gärningar som begås vid myndighetsutövning.

15.6. Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

Regeringens förslag: Den som bryter mot en föreskrift som regeringen eller en myndighet, efter regeringens bemyndigande, har meddelat med stöd av vissa bemyndiganden som anges i lagen ska dömas till böter. För att dömas till ansvar ska det krävas uppsåt eller oaktsamhet.

• Sida 260
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Regeringens förslag är dock något mer begränsat när det gäller det straffbara området. Utredningen föreslår även att det i bestämmelsen ska anges att ansvar inte ska dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 12 kap. 1–3 §§ i utredningens förslag.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av knappt 40 remissinstanser, varav många lämnar kritiska synpunkter på förslaget. Förutom de remissinstanser som i stort är positiva till utredningens förslag till straffkapitel så är Livsmedelsverket och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) positiva till förslaget i denna del. SLU motiverar sitt ställningstagande med att det är bra att det förtydligas att föreskrifter meddelade med stöd av lagen inte kan ge mer än böter i påföljd. Ett par remissinstanser – Länsstyrelserna i Jönköpings län och Örebro län – har inte något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Åklagarmyndigheten påtalar att det verkar vara samma brister – angående kravet på kompetens och utbildning – som straffbeläggs i förslaget till 12 kap. 3 § och 12 kap. 4 §djurskyddslagen. Vidare efterlyser myndigheten ett förtydligande av hur de nämnda bestämmelserna förhåller sig till 12 kap. 5 § andra stycket (om att ansvar inte ska dömas ut för brott mot EU-bestämmelser som kompletteras av lagen om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 12 kap. 1 eller 2 §). Domstolsverket anser att det inte klart framgår var gränsen går mellan när någon ska anses ha brutit mot en föreskrift och när någon ska anses ha brutit mot djurskyddslagen samt anser att det är olämpligt med olika straffskalor för utebliven förprövning och för utebliven nyteknikprövning med hänsyn till att brotten är så lika. Domstolsverket anser även att det bör klarläggas i vad mån det krävs subjektiv täckning av det materiella innehållet i Jordbruksverkets föreskrifter för att någon ska kunna dömas för ett uppsåtligt brott (eftersom det har betydelse för gärningens straffvärde om gärningen ska anses begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet). Sveriges advokatsamfund efterlyser, av förutsebarhetsskäl och rättssäkerhetsskäl, att det i bestämmelsen hänvisas till de aktuella föreskrifterna. Nio hästorganisationer påminner om att legalitetsprincipen i straffrätten innebär ett krav på tillräcklig begriplighet och precision.