SOU 1988:40

Föräldrar som förmyndare

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom tilläggsdirektiv år 1982 fick utredningen (Ju 1977 :08) om barnens rätt i uppdrag att se över lagstiftningen om förmynderskap och godman- skap. År 1984 fördes denna del av utredningens uppgifter över till en särskild utredare. Med entledigande av den tidigare utredaren förordna- des justitierådet Staffan Magnusson i december 1985 till ny utredare. Till sekreterare åt utredningen förordnades hovrättsassessorn Krister Thelin. Utredningen har antagit namnet förmynderskapsutredningen.

Sedan utredningen genom tilläggsdirektiv i december 1985 fått i upp- drag att med förtur undersöka möjligheterna att avskaffa institutet omyndigförklaring, redovisade utredningen resultatet av sina övervä- ganden i delbetänkandet (SOU 1986:50) God man och förvaltare. I be- tänkandet föreslogs bl. a. att omyndigförklaringsinstitutet skulle upphä- vas och ersättas av ett system med förvaltarskap. Frågorna behandlas f. n. av riksdagen på grundval av två propositioner i ämnet (prop. 1987/ 88:32 och 124).

I en andra etapp har utredningen behandlat de internationellträttsliga frågor som rör förmynderskap. Resultatet av det arbetet redovisades i betänkandet (SOU l987:73) Internationella förmynderskapsfrågor. En proposition i ämnet har nyligen lagts fram (prop. 1988/ 89:14).

En tredje etapp i utredningsarbetet har ägnats åt frågor som gäller förvaltningen av egendom som tillhör en underårig eller den som har god man eller förvaltare. Vidare har utredningen behandlat överförmyndar- nas och tingsrätternas verksamhet på förmynderskapsområdet. Utred- ningens överväganden i denna del presenteras i det betänkande som nu läggs fram.

I arbetet med betänkandet har som sakkunnig deltagit försäkrings- rättsrådet Anna-Karin Lundin. Som experter har medverkat chefsjuris- ten Olov Lydén, Svenska Sparbanksföreningen, bankjuristen Margareta Helldén, Svenska Handelsbanken, hovrättsassessorn Sten Pålsson, utri- kesdepartementet, samt kanslichefen Eric Sehlin, överförmyndarnämn- den i Stockholm.

Pålsson och Sehlin har avgett ett särskilt yttrande i fråga om tillsynen över överförmyndarnas verksamhet. Yttrandet har tagits in i en bilaga till betänkandet.

Utredningen fortsätter sitt arbete med att i en fjärde och sista etapp se över adoptionsbestämmelserna enligt tilläggsdirektiv i november 1987.

Stockholm i november 1988

Staffan Magnusson

Krister Thelin

5. Vissa förhållanden beträffande överförmyndarna 6 Närmare om underärigas rättshandlingsförmåga 6.1 Avgöranden i allmänna reklamationsnämnden

6.2 Ett rättsfall från Svea hovrätt .

6.3 Skrivelsen från Sveriges köpmannaförbund 6.4 Kompletterande synpunkter från Sveriges köpmannaför-

bund . . . . . . 6.5 Synpunkter från konsumentverket .

7 Huvuddrageni utländsk rätt . 7.1 Norden. . . . 7.1.1 Danmark . 7.1.2 Finland 7.1.3 Norge . 7.2 Utom Norden . . 7.21 Föräldrar—förmyndare . . 7.22 Föräldrars förmögenhetsförvaltning . 7..23 Förmyndare . . . 7. 2. 4 Sammanfattande synpunkter

8 Utredningens allmänna överväganden . 8.1 Utgångspunkter för en reform

8.2 Föräldraförvaltning 8.2.1 Allmänt . 8. 2. 2 Huvuddragen 1 ett nytt förvaltningssystem . 8.3 Förvaltning av förordnade förmyndare, gode män och för- valtare . . . .

8.4 Särskild förvaltning .

8.5 Vård av rätt i dödsbo m. m. . . .

8.6. Underårigas rättshandlingsförmåga 8.7 Vårdnad och förmynderskap. 8.7.1 Allmänt . 8.7. 2 En uppdelning av vårdnad och förmynderskap m.m. 8.7 3 Vissa processuella bestämmelser

8.8 Tillsyn m.m. . . . . . 8.8.1 Överförmyndarorganisationen m.m. . . 8.8.2 Tillsynen över överförmyndarnas verksamhet . 8.8.3 Överflyttande av ärenden från domstol till överför-

myndare . . . . . . . 8. 9 Arvode till förmyndare, gode män och förvaltare. 8.10 Ikraftträdande och kostnader m. m.

9 Specialmotivering 9.1 Förslag till andnngar 1 FB 9.2 Ändringar' 1 andra författningar.

123

127 127 130 131

132 133

135 135 135 138 142 145 145 147 148 152

153 153 155 155 161

167 169 170 171 175 175 176 177 178 179 183

186 188 190

193 193 281

Bilaga Särskilt yttrande av experterna Sten Pålsson och Eric Sehlin . 287

Sammanfattning

Utredningen har i ett tidigare betänkande (SOU l986:50) föreslagit att omyndigförklaringsinstitutet skall avskaffas och att det i stället skall in— föras en möjlighet att förordna förvaltare för den som är ur stånd att själv sköta sin egendom och som inte kan klara sig med en god man. Betän- kandet har föranlett propositioner i ämnet till riksdagen. Avsikten är att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari 1989.

I det betänkande som nu läggs fram diskuterar utredningen vilka reg- ler som bör gälla för förvaltningen av egendom som tillhör en underårig eller den som har god man eller förvaltare. Den centrala frågan är vad som skall gälla för föräldrar som har hand om sina barns egendom.

F. n. finns det utförliga regler om hur barns och andras medel skall förvaltas. Reglerna är inte bara detaljerade utan också svårtolkade och svåröverskådliga. Till stor del speglar de en äldre tids syn på ekonomiska förhållanden.

De nuvarande reglerna gör inte någon skillnad mellan fall då det är föräldrarna som förvaltar den underåriges egendom och då det är en särskilt förordnad förmyndare som har hand om förvaltningen. Bestäm- melserna om förmyndare gäller i stort sett också för gode män och förval- tare.

Såväl föräldrars som andra ställföreträdares förvaltning står under tillsyn av överförmyndarna. Det är också överförmyndarna som i stor utsträckning bestämmer hur de förvaltade tillgångarna skall användas och placeras. Principen är att pengar som inte behövs för den enskildes uppehälle och som inte heller placeras i aktier e. (1. skall sättas in på spärrad räkning i bank. Pengarna får sedan inte tas ut utan överförmyn- darens tillstånd. Och när det gäller aktier och andra värdehandlingar är principen att de skall förvaras och förvaltas av bank.

Enligt nuvarande regler har föräldrar och andra ställföreträdare också en långtgående redovisningsskyldighet gentemot överförmyndaren. Bl. a. måste de i princip varje år avlämna en årsräkning med en redogö- relse för sin förvaltning.

Utgångspunkten för utredningens resonemang är att det även i fort- sättningen behövs regler som skapar garantier för att underårigas och andras medel så långt möjligt bevaras och lämnar en skälig avkastning. Det kan emellertid starkt ifrågasättas om det behövs en så ingripande

reglering som den nuvarande för att detta syfte skall tillgodoses. Särskilt gäller detta när ett barns tillgångar förvaltas av föräldrarna.

Enligt utredningens mening finns det skäl att ändra reglerna på så sätt att föräldrar får större bestämmanderätt än f. 11. Även i fråga om föräld- rar bör dock ett visst mått av samhällskontroll finnas kvar. Trots att de allra flesta föräldrar säkerligen är inställda på att handla utifrån sina barns bästa, kan de sakna de erfarenheter och kunskaper som behövs för att sköta en förmögenhetsförvaltning, åtminstone om tillgångarna är mera omfattande. Man kan inte heller bortse från att en del föräldrar kan vilja använda sina barns tillgångar på ett otillbörligt sätt.

Vill man införa lättnader i de nuvarande förvaltningsreglerna för för- äldrarnas del och samtidigt behålla en viss samhällskontroll, bör man enligt utredningens mening ha olika regler beroende på hur barnet har fått egendomen. Det är framför allt när det gäller egendom som ett barn har fått i gåva som det finns anledning att ge föräldrarna en större be- stämmanderätt. Den som står i begrepp att ge en gåva till ett barn avgör själv vid vilken tidpunkt gåvan skall överlämnas och kan då bl. a. ta hänsyn till barnets aktuella förhållanden. Givaren kan avstå från att ge gåvan, om det fmns risk för att den skall slösas bort.

Gåvor till barn kommer inte minst från föräldrarna själva. Det är då fråga om medel som kan sägas befmna sig inom familjen både före och efter gåvotillfället, och det måste, anser utredningen, te sig svårförståe- ligt för många föräldrar att en ingående samhällskontroll slår till så snart gåvan är fullbordad. '

Situationen är annorlunda när ett barn får egendom genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring. Detta inträffar fram— för allt när någon av föräldrarna avlider. Barnet kan då många gånger ha ett speciellt behov av pengar. I varje fall kan deti en sådan situation vara särskilt angeläget att pengarna kommer till nytta för barnet och att det som blir över, sedan de löpande behoven har tillgodosetts, inte slösas bort.

Det måste också beaktas att en förälder som kvarstår som ensam för- myndare efter ett dödsfall kan befinna sig i en utsatt situation och behöva det stöd som en överförmyndartillsyn innebär.

Med hänsyn till vad som nu har sagts föreslår utredningen att föräld- rarna själva, utan inblandning av överförmyndaren, skall få förvalta egendom som ett barn har fått i gåva. Vill föräldrarna placera gåvomedlen i värdehandlingar, skall de själva få välja vilka värdepapper som skall förvärvas. Värdepapper som barnet har fått i gåva eller som har inköpts för gåvomedel behöver inte deponeras i bank, utan föräldrarna får själva sköta förvaltningen. Sätts gåvomedlen in på bank, får föräldrarna fritt ta ut dem. Vidare behöver de inte lämna någon redovisning till överförmyn- daren.

Den som ger en gåva till en underårig bör emellertid ha möjlighet att åstadkomma en kontroll av hur gåvan förvaltas. Om givaren sålunda är osäker på om föräldrarna kommer att förvalta gåvomedlen på ett till- fredsställande sätt, skall han eller hon enligt utredningens förslag kunna

bestämma att medlen skall stå under överförmyndarkontroll. Det bety- der bl. a. att föräldrarna i princip blir skyldiga att inhämta överförmyn- darens samtycke till hur medlen placeras.

Överförmyndaren skall också själv kunna ingripa i det enskilda fallet, om det kommer fram att föräldrarna missbrukar sin ställning eller att gåvomedlen annars är i fara. Överförmyndaren skall då kunna besluta exempelvis att vissa typer av värdepapper bara får förvärvas med över- förmyndarens samtycke, att kontanter skall sättas in på spärrad bankräk- ning och att värdepapper skall förvaras och förvaltas av bank.

Även i övrigt föreslår utredningen vissa begränsningar i föräldrarnas fria förvaltningsrätt beträffande gåvomedel. Sålunda skall dispositioner som rör fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, t. ex. arren- de, hyra, tomträtt eller bostadsrätt, så gott som alltid kräva överförmyn- darens samtycke.

Vad som nu har sagts om gåvomedel skall enligt utredningens förslag också gälla beträffande vissa andra typer av egendom som har tillfallit en underårig, t. ex. barnpensioner och andra socialförsäkringsförmåner samt ersättningar från privata sjuk- eller olycksfallsförsäkringar. Även tillgångar av dessa slag skall alltså föräldrarna i princip fritt få förvalta.

Strängare regler skall gälla i fråga om egendom som en underårig har fått genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall. Beträffande dessa slag av egendom behålls i stor utsträckning nuvarande regler. I fråga om pengar innebär det att, om pengarna inte behövs för den underåriges löpande behov och inte heller placeras i värdehandlingar e. cl., de i princip skall sättas in på spärrad bankräkning. Och när det gäller värdepapper krävs liksom i dag sam- tycke från överförmyndaren, om föräldrarna vill förvärva annat än vissa slag av säkra värdehandlingar. Föräldrarna skall vidare även i fortsätt- ningen vara redovisningsskyldiga gentemot överförmyndaren beträffan- de egendom som den underårige har fått genom arv etc.

Även när det gäller värdepapper som ett barn har fått genom arv och därmed likställda förvärv slopas emellertid tvånget att deponera värde- handlingarna i bank. Vidare får överförmyndaren möjlighet att i det enskilda fallet ge dispens från lagens regler, såväl när det är fråga om den egentliga förvaltningen som redovisningsskyldigheten.

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall enligt utred— ningens förslag vara underkastade i stort sett samma regler om placering och redovisning m. m. som föräldrar som har hand om egendom som har tillfallit en underårig genom arv, testamente eller försäkring. Även här skall dock överförmyndaren kunna besluta om lättnader.

F. n. skall det fmnas en överförmyndare i varje kommun. Kommuner- na kan emellertid besluta att det i stället för överförmyndare skall inrät- tas en överförmyndarnämnd med minst tre ledamöter. Denna möjlighet att inrätta nämnd har utnyttjats i cirka hälften av landets kommuner.

Utredningen har vid sina överväganden utgått från att den nuvarande ordningen med kommunalt huvudmannaskap för överförmyndarna skall behållas. Utredningen betonar emellertid vikten av att man till över-

förmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnd utser personer med tillräcklig erfarenhet och kompetens. Vidare pekar utredningen på de fördelar det innebär att inrätta nämnd. Bl. a. kan då kraven på sakkun- skap fördelas mellan ledamöterna.

För att överförmyndarorganisationen skall bli effektiv krävs det goda kansliresurser. Utredningen diskuterar hur man på den punkten skall kunna uppnå förbättringar. Bl. a. pekas på fördelarna med att flera kom— muner samarbetar på kansliplanet. Utredningen föreslår också utvidga- de möjligheter att delegera beslutsfattandet i frågor av mindre betydelse till kommunala tjänstemän.

Tingsrätterna är f. n. dels tillsynsorgan, dels besvärsinstanser i förhål- lande till överförmyndarna. Här föreslår utredningen en renodling, så att tillsynen överflyttas till länsstyrelserna, medan tingsrätterna behåller sin funktion som besvärsinstans. Tingsrätterna skall vidare som första in- stans pröva frågor om förordnande och entledigande av förmyndare samt anordnande och upphörande av godmanskap och förvaltarskap m. m.

Bland de förslag som utredningen i övrigt lägger fram kan nämnas vissa ändringar i reglerna om vårdnad om barn. Syftet är att få till stånd en klarare uppdelning mellan vårdnads- och förmynderskapsbegreppen.

Utredningen går också in på frågan om underårigas rättshandlingsför- måga. Här föreslås en jämkning av lagtexten, så att det klargörs att rätts- handlingar som den underårige företar utan erforderligt samtycke och som faller utanför området för den underåriges egen behörighet inte blir bindande för honom eller henne.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991. Utredningen understryker vikten av att information och utbildning sker före ikraftträ— dandet.

Utredningen fortsätter sitt arbete med att i en sista etapp se över vissa adoptionsfrågor.

Författningsförslag

]. Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken” dels att 10 kap. 12 &, 11 kap. 27 5, 17 kap., 19 kap. 17 & och 20 kap. 59 skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 kap. 28 5 skall betecknas 11 kap. 27 &, dels att nuvarande 19 kap. 18 5 skall betecknas 19 kap. 17 å, dels att den nya 19 kap. 17 5 skall ha följande lydelse, delsatt 1 kap. 4 5, 2 kap. 7 ($, 3 kap. 5 5, 4 kap. 10 ä, 6 kap. 2, 3, 7—10, 17 och 21 55, 7 kap. 2 5, 9 kap. ], 4och 5 55, 10 kap. 4—9, 11, 13 och 18 55, 11 kap. 2, 8, 10, 13 — 16, 22 och 25—26 55, 12— 16 kap., 19 kap. 5, 9 och 14 55, 20 kap., 3—4, 6 och 8 55, 21 kap. 8 & samt rubrikerna till 12— 16 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 6 kap. 10 a—c 545, av följande lydelse

Föreslagen lydelse 1 kap. 4 &

Nuvarande lydelse

Erkännande av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. Erkännandet skall skriftligen godkännas av social- nämnden och av modern eller sär- skilt förordnad förmyndare för barnet. Harbarnet uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet självt. So- cialnämnden får lämna sitt god- kännande endast om det kan anta- gas att mannen är fader till barnet.

Erkännande av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. Erkännandet skall skriftligen godkännas av social- nämnden och av modern eller sär- skilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Står barnet inte under någons vårdnad, skall erkännan- det istället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.

Erkännande kan ske även före barnets födelse. Visas senare att den som har lämnat erkännande ej är fader till barnet, skall rätten förklara att erkännandet saknar verkan mot honom.

” I fråga om de paragra- fer som i prop. 1987/ 88:124 föreslås bli änd- rade återges paragrafer- na i den lydelse som fö- reslagits där.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. 7 & Socialnämnden får lägga ned påbörjad utredning angående faderska- pet, om det

1. visar sig omöjligt att få erfor- derliga upplysningar för bedöm- ning av faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. föreligger samtycke av mo- dem eller särskilt förordnad för- myndare enligt 4 kap. 5 ftill adop- tion av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anled- ning till antagande att fortsatt ut- redning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta mo- dem för påfrestningar som innebä- ra fara för hennes psykiska hälsa.

1. visar sig omöjligt att få erfor- derliga upplysningar för bedöm- ning av faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. föreligger samtycke av mo- dem eller förmyndare enligt 4 kap. 5a &" till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anled- ning till antagande att fortsatt ut- redning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta mo— dem för påfrestningar som inne- bärfara för hennes psykiska hälsa.

Talan mot socialnämnds beslut att lägga ned påbörjad faderskapsut- redning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.

3 kap. 5 & Talan om fastställande av faderskap väckes av barnet.

1 fall som avses i 2 kap. 1 éföres barnets talan av socialnämnden. Har modern vårdnaden om bar- net, får hon alltid föra barnets ta— lan, även om hon ej har uppnått myndig ålder. Talan får vidare all- tid föras av särskilt förordnadför- myndare för barnet.

Ifall som avses 12 kap. [ åföres barnets talan av socialnämnden. Har modern vårdnaden om bar- net, får hon alltid föra barnets ta- lan, även om hon ej har uppnått myndig ålder. Talan får vidare all- tid föras av särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet.

4 kap. 10 5 I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten inhämta upplys- ningar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är kyrkobokförd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars sam- tycke till adoptionen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan

Fader eller moder, vars sam- tycke till adoptionen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan

Nuvarande lydelse

ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adop- terat andre makens barn, var och en av makarna. Finns särskild för- myndare vars samtycke ej erford- ras, skall även han höras.

Föreslagen lydelse

ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adop- terat andre makens barn, var och en av makarna. Finns särskilt för- ordnad vårdnadshavare, vars sam- tycke ej erfordras, skall även han eller hon höras.

6kap.25

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vård- naden åt en eller två särskilt för- ordnade förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessför- innan ingår äktenskap.

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vård— naden åt en eller två särskilt för- ordnade vårdnadshavare. Vårdna- den om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessför- innan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets person- liga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 5 blir tillgodo- sedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständig- heter samt skall bevaka att barnet får tillfredställande försörjning och

utbildning.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9— 16 kap.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9— 15 kap.

6kap.35

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tid- punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en el- ler två särskilt förordnade/örmyn- dare.

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tid- punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en el- ler två särskilt förordnade vård- nadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensam- ma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 é. Skall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap. 7 5 Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräld- rarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Bris- ter också denne i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare enligt 13 kap. 8 $$.

Står barnet under endast en för- älders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra för— äldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade förmyndare enligt 13 kap. 8 j.

Står barnet under båda föräld- rarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Bris- ter också denne i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en för- älders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra för- äldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskill- nad mellan föräldrarna eller i annat mål som avses i 5 eller 6 &.

6kap.85

Har ett barn stadigvarande vår- dats och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot bar- net eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade förmyndare ut- öva vårdnaden om barnet.

Har ett barn stadigvarande vår- dats och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot bar- net eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshava- re utöva vårdnaden om barnet.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på

talan av socialnämnden.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap.9å

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och dör en av dem, tillkommer vårdnaden den andre ensam.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och dör denne, skall rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av so- cialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade förmyndare enligt 13 kap. 8 39.

Är båda föräldrarna döda. ut- övas vårdnaden av barnets förrn yn— dare.

6 kap.

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade för- myndare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten be- sluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får flytta över vård- naden till föräldrarna gemensamt endast om föräldrarna är ense om det.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och dör en av dem, tillkommer vårdnaden den andre ensam. Dör båda föräldrar- na, skall rätten på anmälan av soci- alnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdna- den åt en eller två särskilt förordna- de vårdnadshavare.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och dör denne, skall rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av so- cialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshava- re.

10 &

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vård— nadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt endast om föräldrarna är ense om det.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- den.

6kap.10aå

Skall vårdnadshavare förordnas särskilt, utses någon som år lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som år un- derårig får inte förordnas till vård- nadshavare.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Två vårdnadshavare kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller har tillsammans under äktenskaps- liknande förhållanden.

För syskon skall samma vård- nadshavare utses, om inte särskilda skäl talar mot det.

Skall vårdnadshavare förordnas efter föräldrarnas död och har för- åldrarna eller en av dem gett till känna vem de önskar till vårdnads- havare, skall denna person förord- nas, om det inte är olämpligt.

6kap.10bå

En särskilt förordnad vårdnads- havare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget.

Har barnet två särskilt förordna- de vårdnadshavare och vill någon av dem att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem ef- ter vad som är bäst för barnet. Råt- ten kan också i mål om äktenskaps- skillnad utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

6kap. IOCå

En särskilt förordnad vårdnads- havare skall entledigas, om han el- ler hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller för- summelse eller av någon annan or- sak inte långre är lämplig som vård- nadshavare.

Har barnet två särskilt förord- nande vårdnadshavare oeh entledi- gas eller avlider den ene. skall rät- ten anförtro vårdnaden åt den an—

Nu varande lydelse

6 kap.

Frågor om vårdnad eller um- gänge tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hem- vist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskaps- mål. Om det inte finns någon be- hörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4—8 och 10 55 samt frågor om um— gänge som avses i 15 & handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vård— nad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, kan de dock anhängiggöra saken genom ansökan.

Föreslagen lydelse

dre ensam. Om båda vårdnadsha- varna entledigas eller avlider, skall rätten utse en eller två andra perso- ner att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansökan av socialnämnden.

17 &

Frågor om vårdnad eller um- gänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol enligt vad som nu har sagts, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4— 6, 8 och 10 55 samt 10 b åandra stycket liksom frågor om umgänge som avses i 159” handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Detsamma gållerfrågor om entledigande av vårdnadshava- re enligt 7 eller 10 c 9". Står barnet under vårdnad av båda föräldrar- na eller en av dem och är föräld- rarna överens i saken, kan de dock anhängiggöra saken genom ansö- kan.

Övriga frågor om vårdnad hand- läggs i den ordning som gäller för ärenden.

I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stäm-

ning.

Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudför- handling, om parterna är överens i saken.

6 kap.

[mål om vårdnad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskilda skäl, på

21 &

I mål eller ärende om vårdnad eller umgänge kan rätten, i sam- band med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det

Nuvarande lydelse

yrkande av part förelägga motpar- ten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i sam- band med beslut som avses i 205 första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla ome- delbart.

Föreslagen lydelse

finns särskilda skäl, på yrkande av part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 & första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.

Talan mot beslut om föreläggande enligt första stycket får föras endast i samband med talan mot domen eller beslutet om vårdnad eller um- gänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

7 kap. 2 & Förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala un- derhållsbidrag till barnet, om föräldern 1. inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsam- mans med barnet, eller

2. har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal.

Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbi- drag, även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Också särskilt förordnad förmyn- dare har rätt att företräda barnet. Avtal om underhållsbidrag kan slutas även före barnets födelse.

Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbi- drag, även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Av- tal om underhållsbidrag kan slutas även före barnets födelse.

9 kap. 15

Den som är under aderton år (underårig) är omyndig och äger icke själv råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelseri vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva ellertesta- mente.

Den som är under arton år (un— derårig) är omyndig och får inte utan erforderligt samtycke själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid för- värv genom gåva, testamente eller förmånstagareförordnande angå- ende försåkring. En rättshandling som har företagits i strid med vad som nu har sagts är inte bindande för den underårige.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 45

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig under villkor att han må själv råda där- över, skall vad i 3 & andra stycket stadgas äga motsvarande tillämp- ning, dock att överförmyndarens samtycke erfordras blott i det fall att den underårige fyllt sexton år. I sådant fall skall överförmyndaren, innan samtycke gives, bereda jäm- väl fångesmannen eller hans ar- vingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt.

Om en underårig har fått egen- dom genom gåva, testamente eller

förmånstagareförordnande angå-

ende försäkring med villkor att han eller hon själv får råda över egendo- men, tillämpas 3 ij andra stycket. Överförmyndarens samtycke till att egendomen omhändertas behövs dock endast om den underårige har fyllt sexton år. I sådant fall skall överförmyndaren, innan samtycke ges, bereda även fångesmannen el- ler hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större be- svär eller tidsförlust.

9kap.55

ldkar underårig, som fyllt sex- ton år, näring med tillstånd varom i 15 kap. 13 & sägs, äge han ingå så- dana rättshandlingar, som falla inom området för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock eji fråga om rättshandling som avses i 15 kap. 15 5. '

Om en underårig, som har fyllt sexton år, driver rörelse med sam- tycke enligt ]3 kap. 13 5, får han el- ler hon ingå sådana rättshandling- ar som fallerinom området för rö— relsen. Vad som nu har sagts gäller dock intei fråga om rättshandling som avses i 13 kap. 10 39 eller 14 kap. 11 5

10 kap. 4 & Har en underårig inte någon förmyndare, skall rätten förordna sådan.

Har förmyndare förordnats en- ligt första stycket på grund av att fadern eller modern år underårig,

gäller förordnandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ål- der.

10 kap. 55

Har förmyndare förordnats en- ligt 4 5 på grund av att fadern eller modern är underårig, gällerförord- nandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

Den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare skall också förordnas till förm yndare, om inte särskilda skäl talar mot det.

Förordnas inte förmyndare enligt första stycket, tillämpas 6 och 7 5? 59 .

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap. 6 5 Till förmyndare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig

man eller kvinna.

För underåriga syskon bör ge- mensam förmyndare förordnas, om inte särskilda skäl talar emot det.

När omständigheterna påkallar det, fårflera förmyndare förordnas.

För underåriga syskon skall samma förmyndare utses, om inte särskilda skäl talar mot det.

10 kap.7å

Skall efter föräldrarnas död för- myndare förordnas för en under- årig och har föräldrarna eller en av dem gett tillkänna vem de önskar till förmyndare, skall denna per- son förordnas, om han eller hon inte är olämplig.

Skall efter föräldrarnas död för- myndare förordnas för en under- årig och har föräldrarna eller en av dem gett tillkänna vem de önskar till förmyndare, skall denna per- son förordnas om det inte är olämpligt.

10 kap. 8é

När omständigheterna påkallar det, får flera förmyndare förordnas för den underårige.

Kan den eller de som på grund av lag skall vara förmyndare inte lämpligen handha förmynderskapet allena, skall medförmyndare för- ordnas.

10 kap. 9 5 En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från förmynder- skapet. Detta gäller dock ej, om förmynderskapet utövas av föräldrarna eller en av dem och särskilda skäl talat mot att förmyndaren entledigas.

Har två särskilt förordnande för- myndare utsetts att gemensamt ut- öva vårdnaden om ett barn och vill någon av förmyndarna att vårdna- den inte långre skall vara gemen- sam, skall råtten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden om barnet åt en av dem efter vad som är bäst för barnet.

lOkap. 115

Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs— mål anmäla förhållandet till den tingsrätt hos vilken förmynderska- pet är eller skall vara inskrivet.

Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs- mål anmäla förhållandet till över- förmyndaren i den ort där den o- myndige har sitt hem vist.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap. 13 &

Fråga om förordnande av för- myndare tas upp av den tingsrätt där förm ynderskapet är inskrivet el- ler, om inskrivning av förmynder- skapet inte har ägt rum, av den tingsrätt där inskrivning skall ske.

Fråga om entledigande av för— myndare tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten iden ort där den underårige har sitt hem vist.

10 kap. 185

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras, förutom av överförmynda- ren och förmyndare, av den under- årige själv, om denne har fyllt sex- ton år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. En förmyndare som inte längre är lämplig att utöva vårdnaden får entledigas även på ansökan av soci- alnämnden. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det.

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av överförmyndaren, för- myndare, vårdnadshavare, den un- derårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och när- maste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det.

I ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör en underårig som fyllt sexton år, bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Rättens beslut i ärende som avses i första stycket får överklagas, för- utom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan.

11 kap. 2 5 Har en förmyndare eller förmyndarens make och den underårige del i oskiftat dödsbo, skall rätten förordna god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingå- ende av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

God man skall även förordnas när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall före- ta en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver biträde

God man skall även förordnas när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall före- ta en rättshandling eller vara parti en rättegång och behöver biträde

Nu varande lydelse

men enligt 13 kap. 2 55 inte kan fö- reträdas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren.

God man skall också i annat fall än som avses i första eller andra stycket förordnas för den som har förmyndare, god man eller förval— tare, om det förekommer en ange- lägenhet i vilken han eller hon har ett intresse som strider mot sådan företrädares eller dennes makes intresse. Rätten skall meddela så- dant förordnande, om förmynda— ren, den gode mannen ellerförval- taren eller den som denne i sådan egenskap företräder begär det eller det annars är lämpligt.

Föreslagen lydelse

men enligt 12 kap. 8 39 inte kan fö- reträdas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. God man skall också i annat fall än som avses i första eller andra stycket förordnas för den som har förmyndare, god man, förvaltare eller vårdnadshavare, om det f öre- kommer en angelägenhet i vilken han eller hon har ett intresse som strider mot sådan företrädares el- ler dennes makes intresse. Rätten skall meddela sådant förordnan- de, om förmyndaren, den gode mannen, förvaltaren eller vård- nadshavaren eller den som denne i sådan egenskap företräder begär det eller det annars är lämpligt.

ll kap.8å

Utan hinder av förvaltarförord- nande enligt 7 9 har den som avses med förordnandet rätt att själv

[. sluta avtal om tjänst eller an- nat arbete,

2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvär- vat efter det att förvaltare har för- ordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt

3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har för- ordnats erhåller genom gåva eller testamente under villkor att egen- domen inte skall omfattas av för- valtarens rådighet.

Utan hinder av förvaltarförord- nande enligt 7 & har den som avses med förordnandet rätt att själv

1. sluta avtal om tjänst eller an- nat arbete,

2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvär- vat efter det att förvaltare har för- ordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt

3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har för- ordnats erhåller genom gåva, tes- tamente eller förmånstagareförord— nande angående försäkring under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet.

Om särskilda skäl föranleder det, får dock rätten föreskriva att förval- taruppdraget skall omfatta även förhållande som avses i första stycket.

ll kap. 105

Med förvaltarens samtycke får den enskilde själv företa rätts-

Med förvaltarens samtycke får den enskilde själv företa rätts-

Nu varande lydelse

handlingar även i en angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdra— get. Om verkan av avtal som den enskilde har ingått utan samtycke gäller vad som föreskrivs i 9 kap. 6 och 7 åå för underåriga.

Föreslagen lydelse

handlingar även i en angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdra- get. Om verkan av avtal som den enskilde har ingått utan samtycke gäller vad som föreskrivs i 9 kap. 1, 6 och 7 åå för underåriga.

ll kap. l3 & När omständigheterna påkallar det, kan fiera gode män eller förvalta-

re förordnas för den enskilde.

Är flera gode män eller förvaltare ansvariga för skada som har till o- gats tredje man, svarar de solida- riskt för ersättningen. Ersättnings- ansvaret skall slutligt fördelas mel- lan de ansvariga efter den grad av vållande som åvilar dem. Om någon saknar tillgångar att betala sin an- del med, skall de övrigas ansvarig- het för bristen bestämmas enligt samma grunder.

11 kap. l4å

Godmanskap och förvaltarskap står under tillsyn av överförmynda- ren och tingsrätten.

Är flera gode män eller förvaltare ansvariga för skada som har till o- gats tredje man, svarar de solida- riskt för ersättningen. Ersättnings- ansvaret skall slutligt fördelas mel- lan de ansvariga efter den grad av vållande som åvilar dem. Om någon saknar tillgångar att betala sin an- del med, skall de övrigas ansvarig- het för bristen bestämmas enligt samma grunder.

11 kap. 155

Ansökan om förordnande av god man eller förvaltare får göras av överförmyndaren, förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar.

Ansökan om förordnande av god man eller förvaltare får göras av överförmyndaren, förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make el- ler sambo och närmaste släktingar.

Ansökan om förordnande av förvaltare får också göras av god man som avses i 4 &.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Frågor om förordnande av god man eller förvaltare skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det.

11 kap. 165 I ärende om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

] ärende om förordnande av god man enligt 4é eller förvaltare skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från make och närmaste släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och socialnämnd. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta för- ordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

I ärende om förordnande av god man enligt 4?) eller förvaltare skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från make eller sambo och närmaste släktingar, överförmyndaren, vård- inrättning, omsorgsnämnd och so- cialnämnd. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppen- bart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen, om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

11 kap. 22å

Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållan- det till den tingsrätt där godman- skapet eller förvaltarskapet är eller skall vara inskrivet.

Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållan- det till den överförmyndare som har tillsyn övergodmanskapet eller för- valtarskapet.

ll kap. 25 &

Frågor om förordnande eller ent- ledigande av god man enligt 1 eller 2 & tas upp av den tingsrätt, där för- mynderskapet, godmanskapet eller förvaltarskapet är eller skall vara inskrivet. Är det fråga om förmyn-

Frågor som gäller godmanskap enligt 1, 2 eller 45 eller förvaltar- skap tas upp av tingsrätten iden ort där den enskilde har sitt hem vist el- ler, om han eller hon inte har hem- vist i riket, av Stockholms tingsrätt.

Nu varande lydelse

derskap som inte skall vara inskri- vet, avgörs frågan om behörig dom- stol med tillämpning av 12 kap. 1 59 andra stycket.

Uppkommer vid utredning av ett dödsbo fråga om förordnande av god man enligt 3 9", här ärendet till den tingsrätt varunder boet lyder. Skall god man annars förordnas en- ligt 3 5 , tas ärendet upp av tingsrät- ten i den ort där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har yppat sig.

Andra frågor som gäller god- manskap enligt 1—3 55 tas upp av den tingsrätt där godmanskapet är inskrivet.

Föreslagen lydelse

11 kap. 265

Ansökan om förordnande av god man enligt 4 5 eller av förvaltare tas upp av tingsrätten i den ort där den som avses med ansökningen har sitt hem vist eller, om han eller hon inte har hemvist i riket, av Stockholms tingsrätt.

Andra frågor som gäller god- manskap enligt 4 59 eller förvaltar- skap tas upp av den tingsrätt där godmanskapet eller förvaltarskapet är inskrivet.

Uppkommer vid utredning av ett dödsbo fråga om förordnande av god man enligt 3 59, hör ärendet till den tingsrätt varunder boet lyder. Skall god man annars förordnas en- ligt 3 5 tas ärendet upp av tingsrät- ten i den ort där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har yppat sig.

Andra frågor som gäller god- manskap enligt 3 & tas upp av den tingsrätt som har förordnat god man.

ll kap. 275

Rättens beslut i frågor som gäller godmanskap eller förvaltarskap får överklagas, förutom av den som be— slutet rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i frågan. Den i vars ställe god man förordnats en- ligt 2 59 första och andra styckena får dock inte överklaga beslut om sådant förordnande.

Rätten skall genast kungöra be- slut om anordnande eller upphöran- de av förvaltarskap i Post- och Inri- kes tidningar. Sådan kungörelse skall också ske av beslut om jämk- ning av förvaltarskaps omfattning enligt 23 5 .

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och förval- tares verksamhet

Förmyndares skyldigheter m.m.

! å

Förmyndare skall förvalta den omyndiges tillgångar och företräda honom eller henne i angelägenheter som rör tillgångarna.

Första stycket gäller inte i fråga om tillgångar som den omyndige enligt lag själv råder över eller som den omyndige har förvärvat genom gåva, testamente eller förmånsta- gareförordnande angående försäk— ring med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av annan än förmyndaren, utan bestämman- derätt för denne, och med angivan- de av vem som skall utöva förvalt- ningen (särskild förvaltning). Är särskild förvaltning anordnad, skall den som utövar förvaltningen årli- gen lämna redovisning över förvalt- ningen til/förmyndaren.

Förmyndaren företräder i övrigt den omyndige när detta inte enligt lag ankommer på någon annan.

Gode mäns och förvaltares skyldig- heter m.m.

2 &

Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras förord- nande, bevaka rätten för den person som de företräder, förvalta dennes tillgångar och sörja för dennes per- son.

Även om det inte framgår av för- ordnandet, omfattar den gode man- nens ellerförvaltarens uppdrag inte sådana tillgångar som har ställts under särskild förvaltning. Är sär- skild förvaltning anordnad, skall

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

den som utövar förvaltningen årli- gen lämna redovisning över förvalt- ningen till den gode mannen respek- tive förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovisning.

Gemensamma bestämmelser

3 &

Förmyndare, gode män och för- valtare skall omsorgsfullt fullgöra sina åligganden och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den en- skilde.

4 5

Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta iövrigt. De medel som inte an- vänds för sådana ändamål skall placeras så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls.

Närmare bestämmelser om hur förvaltningen skall ske finns i 13— 15 kap.

5 5

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skal/fortlöpan- de föra räkenskaper över sin förvalt- ning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Föräldrar är skyl- diga att föra räkenskaper och göra anteckningar i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och om- ständigheterna i övrigt.

6 & Förmyndare, gode män och för- valtare skall se till att pengar och

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

värdepapper som tillhör den enskil- de förvaras så, att de inte samman- blandas med tillgångar som ställ ö- reträdaren annars förvaltar.

Om den enskilde äger värde- handlingar eller annars har rättig- heter på grund av sådana handling- ar, svarar förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren för att be- hövliga registreringar och anmäl- ningar görs.

7 ä

1 viktiga frågor skall förmynda- ren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, samt den omyndiges make eller sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhål- lande till den som uppdraget avser samt dennes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns be- stämmelser i 11 kap. 5 5.

8 &

Uppstår fråga om rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och förmyndaren eller hans eller hennes make eller någon som för- myndaren företräder, har förmyn— daren inte rätt att företräda den omyndige. Har syskon samma för- myndare, får denne dock företräda de omyndiga vid arvskifte mellan dem, om de inte har inbördes stri- dande intressen.

En god man eller förvaltare har inte rätt att företräda den för vilken han eller hon har förordnats, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mellan denne, å ena sidan, och den gode mannen eller förvaltaren, dennes make eller nå-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gon som den gode mannen eller för- valtaren företräder, å andra sidan.

Har en förmyndare, god man el- ler förvaltare slutit avtal i strid med första eller andra stycket, tillämpas 9 kap. 7 5 första stycket ifråga om återbärings- och ersättningsskyl- dighet.

Överförmyndarens tillsyn

9 &

Förmyndares, gode mäns och för- valtares verksamhet står under överförmyndarens tillsyn.

Förmyndare. gode män och för- valtare är skyldiga att lämna över- förmyndaren de upplysningar om sin verksamhet som denne begär.

Avtal utan överförmyndarens sam- tycke

lO &

Har en förmyndare, god man el- ler förvaltare ingått avtal för den enskildes räkning utan att inhämta samtycke från överförmyndaren, trots att samtycke krävs enligt 13— 15 kap., får motparten inte frånträ— da avtalet, om förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren begär överförmyndarens samtycke inom en månad från det att avtalet in- gicks och annat förbehåll inte har gjorts. Om överförmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får motparten frånträda avtalet, såvida inte annat har överenskommits.

llå

Om ett avtal som avses i 10 35 inte blir gällande, tillämpas 9 kap. 7 5 första stycket i fråga om återbä- rings- och ersättningsskyldighet.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

Flera förmyndare, gode män eller förvaltare

12 å

Skall en persons egendom förval- tas av fler än en förmyndare, god man eller förvaltare, skall ställ öre- trädarna utöva förvaltningen ge- mensamt, om inte rätten har be- stämt något annat i samband med att ställföreträdareförordnades.

Kan de som utö var förvaltningen gemensamt inte enas om en viss åt— gärd, gäller den mening som över- förmyndaren biträder. Är det fråga om en åtgärd som kräver överför- myndarens samtycke, kan sam- tycke ges till åtgärden även om de- lade meningar föreligger. Överför- myndaren skall dock bereda alla dem som har del i förvaltningen till- fälle att yttra sig innan överförmyn- daren beslutar i saken.

Stål/ande av säkerhet

13 5

Om överförmyndaren finner skäl till det, skall förrn yndare, gode män och förvaltare ställa säkerhet för den förvaltade egendomen. Över- förmyndaren prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras. I övrigt tillämpas 2 kap. 25 5 utsök- ningsbalken.

Skadestånd

14 5

Förmyndare, gode män och för- valtare är skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårds- löshet har orsakat den enskilde.

År flera förmyndare, gode män eller förvaltare ansvariga, svarar de

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

solidariskt för ersättningen. Ersätt- ningsbeloppet skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter den grad av vållande som åvilar dem. Om nå- gon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansva- righet för bristen bestämmas på samma sätt.

15 (5

Talan om ersättning enligt 14 9" skall väckas inom ett årfrån det att handlingar som anges i 16 kap. 8 5 har överlämnats till den som är be- hörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Väcks ej talan inom föreskriven tid, är talerätten förlo- rad. Detta gäller inte, om ställ öre- trädaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Arvode och ersättning för utgifter

16 &

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till skä- ligt arvode för uppdraget samt er- sättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmynda- ren. Denne bestämmer dessutom i vad mån arvode och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde.

Arvode och ersättning för utgifter skall, om inte särskilda skä/föran— leder annat, betalas med den enskil- des medel i den mån hans eller hen- nes beräknade inkomst eller till- gångar under det år då uppdraget utförs överstiger två respektive tre basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Arvode och

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

ersättning för utgifter som inte skall betalas med den enskildes medel skall betalas av kommunen.

Arvode eller ersättning för utgif- ter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall utgå av döds- boets medel.

17 &

Föräldrar har, om det finns sär- skilda skäl, rätt till arvode med an- ledning av förvaltningen av den omyndiges egendom. De har också rätt till ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade av för- valtningen.

Beslut om arvode och ersättning

för utgifter fattas av överförmynda- ren. Beloppen skall betalas med den omyndiges medel eller, om det gäl- ler dödsboförvaltning, utgå av dödsboets tillgångar.

13 kap. Föräldrars förmyndatför- valtning

Föräldrars rådighet

1 5

Är en omyndigs föräldrar för- myndare, bestämmer de med de in- skränkningar som följer av detta kapitel hur tillgångar som står un- der deras förvaltning skall använ- das eller placeras.

År en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av an- nan orsak förhindrad att ta del i så- dana beslut rörande förvaltningen som inte kan uppskjutas utan olä- genhet, bestämmer den andre en- sam. Denne får dock inte ensam fat- ta beslut av ingripande betydelse, om inte den omyndiges bästa uppen- barligen kräver det.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om endast en av föräldrarna är förmyndare, gäller bestämmelserna om föräldrar honom eller henne.

Ifråga om vård av en omyndigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

Förteckning över egendom

2 &

När egendom har tillfallit den omyndige genom arv eller testa- mente, skall föräldrarna inom en månad därefter ge in en förteckning över egendomen till överförmynda- ren. Förteckningen skall avges på heder och samvete.

Förvaltningen av viss egendom

3 & Bestämmelserna i 4—9 5959 gäller beträffande egendom som skall stå under föräldrarnas förvaltning och som

1. har tillfallit den omyndige ge- nom arv eller testamente.

2. den omyndige har fått i gåva med villkor att egendomen skall stå under överförmyndarkontroll, un- der förutsättning att givaren har gjort skriftlig anmälan om gåvan till överförmyndaren, eller

3. har tillfallit den omyndige som förmångstagare till försäkring med anledning av dödsfall.

Med egendom som anges i första stycket jämställs egendom som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen.

4 Ö Värdehandlingar skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyndige att värde-

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

handlingarna behålls eller att ford- ringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 10 9" skall säljas vid lämplig tid- punkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller dennes familj eller egendomen av någon annan sär- skild anledning bör behållas.

5 5

Den om yndiges tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i

]. obligationer som är noterade vid Stockholms fondbörs,

2. skuldförbindelser i övrigt som har utfärdats av staten eller av S ve- riges allmänna hypoteksbank, Ko— nungariket Sveriges stadshypoteks- kassa eller kreditaktiebolag, med undantag för skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare,

3. ande/ari aktiefond som avses i aktiefondslagen (1974:931).

Den omyndiges tillgångar får vi- dare utan överförmyndarens sam- tycke användas för allemansspa- rande enligt lagen (1983:890) om al- lemanssparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sex- tio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

6 5

1 den mån överförmyndaren sam- tycker till det, får den omyndiges tillgångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på annat sätt än som anges i 5 9" .

Ifråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 10 5.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse 7 &

Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 5 och inte heller omedel— bart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank. ] den mån pengarna be- höver hållas tillgängliga för den o- myndiges uppehälle, utbildning el- ler nytta i övrigt får föräldrarna vid insättningen göra förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke.

8 5

Föräldrar får utan samtycke av överförmyndaren ta ut räntan på tillgodohavande hos bank. De får också ta ut pengar som har satts in med förbehåll enligt 7 5. Föräldrar- na får vidare genom bankens för- sorg föra över bankmedel till en an- nan bank. ] övrigt får medel som har satts in hos bank tas ut endast efter samtycke från överförmynda- ren.

9 &

Om det med hänsyn till föräld- rarnas och den omyndiges förhål- landen eller i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4—8 55.

Fast egendom mm.

10 5

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyn- darens samtycke

1. genom köp, byte eller gå va för- värva fast egendom eller nyttjande- rätt till sådan egendom, såvida det inte gäller övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. ingå avtal om nyttjanderätt till annans fasta egendom, såvida det inte gäller hyra av bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egen- dom eller nyttjanderätt till sådan egendom, så vida det inte gäller byte av bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplå- ta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 1 — 2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendo- mens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra om- ständigheter.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 3 —-4 får lämnas en- dast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den omyndiges ålder, framtida be- hov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjande- rätt gäller även ifråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rät- tigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Bortgivande av egendom

11 5

Föräldrar får inte ge bort den o- myndiges egendom, såvida det inte är fråga om personliga presenter, vars värde inte står i missförhållan- de till den omyndiges ekonomiska villkor.

Med ö verförm yndarens samtycke får föräldrar använda den omyndi- ges inkomster till understöd åt an-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

höriga eller andra som står den o- myndige nära.

Upptagande av lån m.m.

12 5

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyn- darens samtycke

1. ta upp län eller ingå någon an- nan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförbindelse,

3. ställa den om yndiges egendom som säkerhet för dennes eller någon annans örbindelse.

Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ra- men för en rörelse som föräldrarna med överförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast ifråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den om yndige hjälp till ut- bildning eller bosättning.

Samtycke enligt denna paragraf får lämnas endast om åtgärden be- hövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för dennes utbildning, uppehälle eller nytta i övrigt.

Rörelse

13 5

Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse.

Om den omyndige har fyllt sex- ton år, får föräldrarna endast med överförmyndarens samtycke låta honom eller henne driva rörelse för vilken det föreligger fullständig bokföringsskyldighet enligt bokfö- ringslagen (1976:125) eller jord- bruksbokföringslagen (19 79.141).

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

Samtycke får lämnas endast om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges. För rörelse som föräldrarna själva vill driva för den omyndiges räkning krävs alltid samtycke av överförmyndaren.

Redovisning av viss egendom

14 5

Föräldrar skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överför- myndaren redogöra för förvaltning- en under föregående år av egendom som avses i 3 och 10 55. Årsräkning- en skall avges på heder och sam vete.

1 årsräkningen skall anges ]. egendomen och dess värde vid början och slutet a v den tid som räk- ningen avser,

2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter,

3. inkomster av egendomen och utgifter som har betalats med egen- domen eller dess avkastning.

15 5

Har den om yndige fyllt arton år eller har föräldrarna dessförinnan entledigats som förmyndare, skall de inom en månad därefter ge in en sluträkning till överförmyndaren beträjfande egendom som avses i 3 och 10 5 5 . Sluträkningen skall inne— hålla en redogörelse för förvaltning- en under det löpande året fram till dess attförmynderskapet upphörde. Räkningen skall avges på heder och samvete.

Vad som sägs om årsräkning i 14 5 andra stycket gäller också i frå- ga om sluträkning.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

16 5

Om det med hänsyn till föräld- rarnas och den omyndiges förhål— landen, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren befria föräldrarna från skyldighe- ten att lämna årsräkning eller slut- räkning eller besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. I fråga om årsräkning får be- slut meddelas för ett visst år eller tills vidare.

17 5

Anmäler föräldrarna att de är förhindrade att inom föreskriven tid lämna förteckning, årsräkning eller Sluträkning till överförmyndaren, kan denne bestämma ny tid för av- lämnandet.

Särskilda beslut av överförmynda- ren i vissa fall

18 5

Överförmyndaren får förelägga föräldrarna att i årsräkning eller på annat sätt redogöra för sin förvalt- ning utöver vad som följer av 14 och 15 55, om den omyndige begär det

eller om det annars finns särskilda skäl.

19 5

Om det av särskild anledning be- hövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

1. bestämma att 4 —8 55 skall tillämpas även på annan egendom än som avses i 3 5,

2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 7 och 8 5 5,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. bestämma att värdehandling- ar skall förvaras och förvaltas av bank,

4. bestämma att premieobligatio- ner som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke,

5. genom meddelande till den som skall ge ut pengar till den o- myndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna träffa avtal med banken på villkor som överförmyndaren har godkänt.

Vissa åtgärder vid förvaltningens upphörande

20 5

När föräldrarnas förvaltning upphör, skall de genast överlämna de förvaltade tillgångarna till den enskilde, om han eller hon har blivit myndig, eller, om någon annan skall överta förvaltningen, till denne.

21 5

När föräldrarnas förvaltning upphör, skall de hålla sina räken- skaper och övriga handlingar röran- de förvaltningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överförmyndaren bestämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 5 har gått ut eller, om talan har väckts, lagakraftvun- nen dom i ersättningsfråganförelig- ger, skall räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen överlämnas till den som är behörig att ta emot redovisning överförvalt- ningen.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Föräldrars död eller konkurs

22 5

Om föräldrarna där eller försätts i konkurs, skall dödsboet respektive konkursförvaltaren svara för att re- dovisning av den omyndiges egen- dom sker och åtgärder vid förvalt- ningens upphörande vidtas enligt detta kapitel.

14 kap. Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares vård av egendom

Förteckningar över egendom

! &

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall inom två månader efter förordnandet ge in en förteckning till överförmyndaren över den egendom som de förvaltar. Förteckningen skall avges på heder och samvete.

Förteckning som avges av en god man som har förordnats enligt 11 kap. 1 5 behöver endast uppta den lösa egendom som den gode man- nen har tagit hand om.

I fråga om bevakning av någons rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

2 5

Har någon efter den tid som avses i 1 5 första stycket erhållit egendom som skall stå under för- valtning av förordnad förmyndare, god man eller förvaltare, skall ställ- företrädaren inom en månad däref- ter ge in en förteckning över egendo- men till överförmyndaren.

Har rätten beslutat utvidga om- fattningen av en god mans eller för- valtares uppdrag, skall den gode

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mannen eller förvaltaren inom en månad från beslutet ge in en för- teckning till överförmyndaren över den egendom som omfattas av det utvidgade uppdraget.

Förteckningar enligt denna para- graf skall avges på heder och sam- vete.

Förvaltning av egendom

3 Ö I fråga om egendom som står un- der en förordnad förrn yndares, god mans eller förvaltares förvaltning gäller 4—11 55.

4 &

Värdehandlingar skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den enskilde att värde- handlingarna behålls eller att ford— ringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 11 5 skall säljas vid lämplig tid- punkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den enskilde eller dennes familj eller egendomen av någon annan sär- skild anledning bör behållas.

5 5

Den enskildes tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren pla- ceras i

1. obligationer som är noterade vid Stockholms fondbörs,

2. skuldförbindelser i övrigt som har utfärdats av staten eller av S ve- riges allmänna hypoteksbank, Ko- nungariket Sveriges stadshypoteks- kassa eller kreditaktiebolag, med undantag för skuldförbindelser som

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare,

3. andelar i aktiefond som avses i aktiefondslagen (1974.'931).

Den enskildes tillgångar får vida- re utan överförmyndarens samtycke an vändas för allemanssparande en- ligt lagen (1983:890) om allemans- sparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteck- ning i fast egendom inom sextio pro- cent av det senast fastställda taxe— ringsvärdet.

6 5

1 den mån överförmyndaren sam- tycker till det, får den enskildes till- gångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på annat sätt än som anges i 5 5.

Ifråga om köp av fast egendom m. m. finns bestämmelser i 11 5.

7 5

Pengar som inte placeras enligt 5 , 6 eller 11 5 och inte heller omedel- bart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank. 1 den mån pengarna be- höver hållas tillgängliga för den en- skildes uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt får förm yndaren, gode mannen eller förvaltaren vid insätt- ningen göra förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens sam- tycke.

8 &

Förmyndare, gode män och för- valtare får utan samtycke av över— förmyndaren ta ut räntan på tillgo- dohavande hos bank. De får också ta ut pengar som har satts in med förbehåll enligt 7 5. De får vidare genom bankens försorg föra över

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

bankmedel till en annan bank. I övrigt får medel som har satts in hos bank tas ut endast efter samtycke från överförmyndaren.

9 5

Premieobligationer som har ut- färdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligatio- nerna inte får lyftas utan överför- myndarens samtycke.

10 5

Om det finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4 —9 55.

Fast egendom m. m.

115

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man el- ler förvaltare endast med överför- myndarens samtycke

1. genom köp, byte eller gåva för- värva fast egendom eller nyttjande- rätt till sådan egendom, såvida det in te gäller övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till annans fasta egendom, såvida det inte gäller hyra av bostadslä- genhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egen- dom eller nyttjanderätt till sådan egendom, så vida det inte gäller byte av bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplå- ta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 1 2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

olämpligt med hänsyn till egendo- mens natur eller andra omständig- heter.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 3—4 får lämnas en- dast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjande- rätt gäller även ifråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rät- tigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Bortgivande av egendom

12 5

En förordnad förmyndare, god man eller förvaltare får inte ge bort den enskildes egendom, såvida det inte är fråga om personliga presen- ter, vars värde inte ståri missförhål- lande till den enskildes ekonomiska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får den enskildes inkomster an vän- das till understöd åt anhöriga eller andra som står den enskilde nära.

Upptagande av lån m. m.

13 5

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man el- ler förvaltare endast med överför- myndarens sam tycke

1. ta upp lån eller ingå någon an- nan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförbindelse,

3. ställa den enskildes egendom som säkerhet för dennes eller någon annans förbindelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ra- men för en rörelse som ställföreträ- daren med överförmyndarens sam- tycke driver för den enskildes räk- ning, behövs samtycke endast i frå- ga om pantsättning av fast egen- dom eller tomträtt. Samtycke behövs inte ifråga om statliga lån som tas uppför att ge den enskilde hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke enligt denna paragraf får lämnas endast om åtgärden be- hövs för att trygga den enskildes övriga egendom eller kan anses nödvändig för dennes utbildning, uppehälle eller nytta i övrigt.

Rörelse

14 5

En god man eller förvaltare får endast med överförmyndarens sam- tycke låta den enskilde driva rörelse eller själv driva rörelse för dennes räkning. Samtycke får lämnas en- dast om den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden är så- dana att det med beaktande av rö- relsens art är lämpligt att samtycke ges.

Ifråga om förordnade förmyn- dare tillämpas 13 kap. 13 5.

Redovisning av förvaltad egendom

15 5

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för för- valtningen under föregående år av egendom som har stått under ställ- företrädarens förvaltning. Årsräk- ningen skall avges på heder och samvete.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 årsräkningen skall anges den enskildes tillgångar och skulder vid början och slutet av den tid som räk- ningen avser. Vidare skall en sam- manställning göras av inkomster och utgifter under nämnda tid. Av årsräkningen skall särskilt framgå hur mycket som har an vänts för den enskildes uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt.

16 5

Överförmyndaren får besluta att en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare i särskild ordning skall redogöra för den del av den enskildes tillgångar och skulder som inte omfattas av ställföreträdarens förvaltning, i den mån tillgångarna och skulderna är kända för honom eller henne.

17 5

Gode män skall hålla överför- myndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som kan påverka den gode mannens förvaltningsansvar i mera betydan- de omfattning.

18 5

Har en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag upphört, skall den som frånträder uppdraget inom en månad därefter ge in en sluträkning till överförmyn- daren beträffande egendom som har stått under hans eller hennes förvaltning. Sluträkningen skall in- nehålla en redogörelse för förvalt- ningen under det löpande åretfram till dess att ställföreträdarskapet upphörde. Räkningen skall avges på heder och samvete.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vad som sägs om årsräkning i 15 5 andra stycket gäller också i fi'å- ga om sluträkning.

Har rätten inskränkt omfattning- en av en god mans ellerförvaltares uppdrag, gäller reglerna om slut- räkning i fråga om den egendom som inte längre omfattas av uppdra- get.

Upphör ett godmanskap enligt 11 kap. 1 5 innan tiden för avgivande av årsräkning eller sluträkning rö- rande förmynderskapet för den o- myndige inträffar, får sluträkning rörande godmanskapet begränsas till att avse en redogörelse endast för de åtgärder som har vidtagits av den gode mannen. 1 övrigt skall re- dogörelse för förvaltningen avges av förmyndaren även för den tid som godmanskapet har varat.

19 5

Om det med hänsyn till ställföre- trädarens och den enskildesförhål- landen, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren befria ställföreträdaren från skyl- digheten att lämna årsräkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. Ifråga om årsräkning får be- slut meddelas för ett visst är eller tills vidare.

20 5

Anmäler en förordnad förmyn- dare, god man eller förvaltare att han eller hon är förhindrad att inom föreskriven tid lämna förteckning, årsräkning eller sluträkning till överförmyndaren, kan denne be- stämma ny tid för avlämnandet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskilda beslut av överförmynda- ren i vissa fall

21 5

Om det behövs för att trygga för- valtningen, får överförmyndaren

]. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 7 och 8 5 5,

2. bestämma att värdehandling- ar skall förvaras och förvaltas av bank,

3. genom meddelande till den som skall ge ut pengar till den en- skilde bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 2, skall ställföreträdaren träffa avtal med banken på villkor som överförmyndaren har godkänt.

Vissa åtgärder vid förvaltningens upphörande

22 5

När en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares upppdrag upphör, skall han eller han genast överlämna de förvaltade tillgångar- na till den enskilde eller, om någon annan skall överta förvaltningen, till denne.

23 5

När en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare frånträder sitt uppdrag, skall han eller hon hål- la sina räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överförmyndaren be- stämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 5 har gått ut eller, om talan har väckts, lagakraftvun-

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

nen dom iersättningsfråganförelig- ger, skall räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen överlämnas till den som är behörig att ta emot redo visning över förvalt- ningen.

Ställföreträdares död eller konkurs

24 5

Om en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare där eller försätts i konkurs, skall dödsboet respektive konkursförvaltaren svara för att redovisning av den enskildes egendom sker och åtgärder vid för- valtningens upphörande vidtas en— ligt detta kapitel.

15 kap. Vårdav rätt idödsbo, m.m.

Inledande bestämmelser

l 5

Har en omyndig del i ett dödsbo eller annat oskiftat bo, skall för- myndaren vårda den omyndiges rätt i boet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Bestämmelserna gäller också i fråga om gode män och förvaltare, om den som de företräder har del i ett bo och vården av dennes rätt som delägare omfattas av uppdraget.

Ar den enskilde ensam delägare eller har samtliga delägare samma förmyndare, god man eller förvalta- re och förvaltas boet av ställföreträ- daren, gäller istället 13 och 14 kap.

Tidpunkt för bodelning och skifte 2 &

Ingås inte avtal om sammanlev- nad i osktftat dödsbo eller upphör ett sådant avtal att gälla, skall för-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

myndaren, gode mannen eller för- valtaren se till att bodelning och skifte med anledning av dödsfall förrättas så snart som möjligt.

Skall bodelning ske av annan an- ledning än dödsfall, skall förmyn- daren, gode mannen ellerförvalta- ren se till att bodelning sker så snart som möjligt.

3 &

Skiftas inte ett dödsbo inom sex månader från det att bouppteck- ningen förrättades och har avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo inte heller ingåtts, skall förmynda- ren, gode mannen eller förvaltaren inom denna tid lämna en redogörel- se till överförmyndaren om anled- ningen till att skifte inte har skett. En sådan redogörelse skall däref- ter, till dess skifte eller avtal förelig- ger, lämnas var sjätte månad, om inte överförmyndaren bestämmer någon annan tidpunkt.

Samtycke till vissa rättshandlingar

4 %

Förmyndare, gode män och för- valtare som deltar i en rättshand- ling vid dödsboförvaltning för den enskildes räkning skall inhämta överförmyndarens samtycke till rättshandlingen i den utsträckning som gäller vid förvaltning enligt 13 eller 14 kap.

Fördelning av egendom vid bodel- ning ach skifte

5 &

Förmyndare, gode män och för- valtare som tar del i bodelning eller skifte för den enskildes räkning skall inhämta överförmyndarens

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

samtycke till egendomens fördel- ning.

Förmyndare, gode män och för- valtarefår endast med överförmyn- darens samtycke överlåta den en- skildes andeli boet.

A vstående från arv eller testamente

6 Ö Förmyndare, gode män eller för- valtare får för den enskildes räkning avstå från arv på det sätt som anges i 3 kap. 9 5 ärvdabalken, om över- förmyndaren samtycker till åtgär- den.

Avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo

7 &

Avtal om sammanlevnad i oskif- tat dödsbo får ingås endast med ö verförm yndarens samtycke.

Överförmyndaren får häva ett avtal enligt första stycket, om det är påkallat för att ta till vara den en- skildes intressen.

8 5

Ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, skall förm yndaren, gode mannen eller förvaltaren före den 1 mars varje år i en årsuppgift till ö verförm yndaren redogöra för förvaltningen av boet under föregå- ende år. A v ärsuppgiften skal/fram- gå boets behållna inkomst och dess sammanlagda tillgångar och skul- der vid årets slut.

Anmäler förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren att det fö- religger hinder mot att inom före- skriven tid lämna årsuppgift till överförmyndaren, kan denne be- stämma ny tid för avlämnandet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förrättande av bouppteckning i vis- sa fall

9 &

Skall bodelning ske av annan an- ledning än dödsfall, är förmynda- ren, gode mannen eller förvaltaren skyldig att se till att bouppteckning förrättas så snart som möjligt. Av— skrift av bouppteckningen skall ge- nast ges in till överförmyndaren. Är bouppteckningen omfattande, får avskrift lämnas i behövliga delar.

Ansvar mot borgenärer m.fl.

10 5

Förmyndare, gode män och för- valtare är ansvariga enligt ärvda- balken gentemot borgenärer i döds- boet och andra vars rätt är beroende av dödsboförvaltningen.

Försäljning av viss egendom

11 5

Har egendom i dödsbo, vilken har förvaltats av en god man som avses i 11 kap. 3 5, efter preskription av rätt att ta arv eller testamente el- ler annars tillfallit allmänna arvs- fonden, gäller i fråga om egendo- mens försäljning lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

16 kap. Tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksam- het m.m.

Inledande bestämmelser

1 &

Överförmyndaren skall utöva till- syn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid utövande av tillsynen skall överförmyndaren särskilt se till att den enskildes tillgångar i skälig om- fattning används för hans eller hen- nes nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls.

Bestämmelser om val av överför- myndare m.m.finns i 19 kap.

Behörig överförmyndare

2 €

Tillsynen utövas av överförmyn- daren i den ort där den som harför- myndare, god man eller förvaltare har sitt hem vist.

Har god man förordnats enligt 11 kap. 3 5 vid utredning av ett dödsbo, utövas tillsynen av överförmynda- ren i den ort där den avlidne hade sitt hem vist. Ar det i övrigt fråga om godmanskap enligt 11 kap. 3 5, ut- övas tillsynen av överförmyndaren i den ort där den gode mannen har sitt hem vist.

Om behörig överförmyndare en- ligt första eller andra stycket inte finns, utövas tillsynen av överför- myndaren i Stockholm.

Granskning av förvaltningen

3 5

Överförmyndaren skall granska förmyndares, gode mäns och förval- tares verksamhet med ledning av de förteckningar, årsräkningar, slut- räkningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8 55 som har getts in.

Överförmyndaren eller den som överförmyndaren utser har rätt att gå genom de räkenskaper och an- teckningar som avses i 12 kap. 5 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samt de värdehandlingar som ställ- företrädaren förvarar med anled— ning av sitt uppdrag.

4 &

Överförmyndaren skall göra an- teckning om verkställd granskning på förteckningar, årsräkningar, sluträkningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8 55.

Anmärkning mot förvaltningen

5 Ö Om överförmyndaren vid gransk- ningen eller annars finner anled- ning till anmärkning mot förmyn- daren, gode mannen eller förvalta- ren, skall denne beredas tillfälle att yttra sig inom den tid som överför- myndaren bestämmer. Om yttrande inte lämnas inom förelagd tid eller om överförmynda- ren anser att yttrandet inte är till- fredsställande, skall överförmynda— ren genast pröva om beslut enligt 13 eller 14 kap. behöver meddelas eller om ställföreträdaren bör entledigas eller annan åtgärd vidtas.

6 6

Har överförmyndaren funnit an- ledning till anmärkning enligt 5 5 och har inte anmärkningen förfallit efter ställföreträdarens yttrande, skall anteckning om anmärkningen göras på den granskade handling- en. Ställföreträdaren skall under- rättas om anteckningen.

Om en anmärkning som har an- tecknats enligt första stycket inne— bär att ställföreträdaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot den omyndige eller den som uppdraget avser, har ställföreträdaren rätt att

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

väcka talan mot denne om frihet från skadeståndsskyldighet.

Rätt att ta del av handlingar

7 Ö En omyndig som har fyllt sexton år och den som har god man eller förvaltare har rätt att ta del av de handlingar rörande ställföreträdar- skapet som förvaras hos överför- myndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.

Överlämnande av handlingar vid granskningens slut m.m.

8 5

Sedan överförmyndaren har granskat förm yndarens, gode man- nens eller förvaltarens sluträkning, skall räkningen samt de förteck— ningar, årsräkningar och handling- ar enligt 15 kap. 3 och 8 55 som för- varas hos överförmyndaren över- lämnas till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen.

Om ställföreträdaren inte är skyldig att lämna sluträkning när ställföreträdarskapet upphör, skall överförmyndaren överlämna de övriga handlingar som anges i förs- ta stycket till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltning- en, såvida denne eller den avgående ställföreträdaren begär det eller överförmyndaren har gjort anteck- ning om anmärkning enligt 5 5 på handlingen.

Om handlingar som avses i första eller andra stycket har lämnats till en ny ställföreträdare, skall denne inom två månader därefter återläm- na handlingarna till överförmynda- ren. Överförmyndaren skall skriftli-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gen upplysa ställföreträdaren om dennes skyldighet när handlingar- na lämnas ut.

Om en stål/företrädares förvalt- ning har godkänts av den enskilde eller av en ny ställföreträdare innan han eller hon har fått del av de handlingar som avses i första eller andra stycket, är godkännandet utan verkan.

Inhämtande av yttrande m.m.

9 5

Innan överförmyndaren tar ställ- ning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, skall den om yndige, om han el- ler hon har fyllt sexton år, eller den som har god man eller förvaltare samt den enskildes make eller sam- bo och närmaste släktingar beredas tillfälle att yttra sig, såvida det kan ske utan avsevärd tidsförlust.

Överförmyndaren får återkalla ett lämnat samtycke, om förutsätt- ningar för samtycket inte längre fö- religger.

10 5

Överförmyndaren får från social- nämnder och andra myndigheter in- hämta de upplysningar som behövs för tillsynen av förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet.

Myndigheter som avses i första stycket är skyldiga att lämna över- förmyndaren sådana uppgifter som kan vara av betydelse för dennes tillsynsverksamhet.

Anmälan om försäkringsbelopp

11 5 När belopp har tillfallit en om yn- dig som förmånstagare till försäk-

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

ring med anledning av dödsfall, skall den som ombesörjer utbetal- ningen genast göra anmälan till överförmyndaren. Vid periodiskt ut- fallande belopp krävs dock sådan anmälan endast när den första ut- betalningen görs.

Överförmyndarens handläggning m.m.

12 5

Överförmyndaren är skyldig att föra förteckningar och lägga upp akter samt expediera handlingar enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Vite 13 5

Överförmyndaren får vid vite fö- relägga en förm yndare, god man el- ler förvaltare att fullgöra sina skyl- digheter enligt 3 5 andra stycket el— ler 8 5 tredje stycket i detta kapitel eller enligt 12 kap. 13 5, 13 kap. 2 och 14—21 55,14kap.1,20ch 15— 23 55 samt l5kap. 3 och 8 55. Innan vitesföreläggande beslutas, skall överförmyndaren skriftligen erinra ställföreträdaren om den skyldighet och de bestämmelser som föreligger samt ge ställföreträdaren skälig tid att ge in en angiven handling eller efterkomma ett beslut.

Frågor om utdömande av vite prövas av tingsrätt. Ifråga om före- läggande och utdömande av vite gäller i övrigt lagen (1985.'206) om viten.

Utformning av förteckningar m.m.

14 5 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dela föreskrifter om den närmare utformningen av förteckningar, års- räkningar och sluträkningar samt handlingar som avses i 15 kap. 3 och

855.

19 kap. 5 5

Överförmyndare väljes av kommunfullmäktige. För överförmyndare väljes en ersättare.

Ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd väljas av kommun- fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter får dock ej understiga tre.

Val av ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd skall vara pro- portionellt, om det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportio- nellt val f1nnas särskilda bestämmelser. Sker ej val av ersättare i överförmyndarnämnd proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning i vilken ersättarna skola inkallas till

tjänstgöring.

Då val av överförmyndare, le- damot av överförmyndarnämnd eller ersättare förrättats, skall det genast anmälas till rätten. Har val ej skett i behörig tid, skall rätten göra anmälan därom hos länssty- relsen, som tillseratt valet hålles så snart ske kan.

Då val av överförmyndare, le- damot av överförmyndarnämnd eller ersättare förrättats, skall det genast anmälas till länsstyrelsen. Har val ej skett i behörig tid, skall länsstyrelsen se till att valet hålls så snart det kan ske.

19 kap. 95

Överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd eller ersät— tare kan av rätten entledigas, om han finnes icke vara lämplig.

19 kap.

Om kommunfullmäktige be- stämma det, får överförmyndar- nämnd uppdraga åt ledamot, ersät- tare som har inkallats till tjänstgö- ring eller tjänsteman hos kommu-

Överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd eller ersät- tare kan efter anmälan av länssty- relsen entledigas av rätten, om han eller hon inte är lämplig.

14 5

Om kommunfullmäktige be- stämmer det, får överförmyndar— nämnden uppdra åt ledamot, ersät- tare som har inkallats till tjänstgö— ring eller kommunal tjänsteman

Nuvarande lydelse

nen att på nämndens vägnar avgö- ra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i full- mäktiges beslut. Framställning el- ler yttrande till kommunfullmäkti- ge får dock ej beslutas annorledes än av nämnden samfällt.

Finner den som erhållit upp— drag som avses i första stycket, att samtycke, tillstånd eller förord- nande i visst fall ej bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämn- den. Beslut i ärende enligt denna balk vilket har fattats på grund av uppdrag som avses i första stycket behöver ej anmälas inför nämn- den.

19 kap. 18 5 Rätten skall vaka över att över- förmyndare och överförmyndar- nämnd fullgöra sina åligganden en- ligt denna balk.

Föreslagen lydelse

med erforderlig kompetens att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaf- fenhet skall anges i fullmäktiges beslut. K ommunfullmäktige kan på motsvarande sätt bestämma att överförmyndaren får uppdra åt kommunal tjänsteman med erfor- derlig kompetens att avgöra ären- den på överförmyndarens vägnar. Framställning eller yttrande till kommunfullmäktige får dock ej beslutas på annat sätt än av nämn- den samfällt eller av överförmynda- ren själv.

Finner den som erhållit upp- drag som avses i första stycket, att samtycke, tillstånd eller förord- nande i visst fall ej bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämn- den eller överförmyndaren. Beslut i ärende enligt denna balk vilket har fattats på grund av uppdrag som avses i första stycket behöver ej an- mälas inför nämnden ellerför över- förmyndaren.

19 kap. 17 5 Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över överförmyndares och överför- myndarnämnders verksamhet.

20 kap. 3 5

Ansökan om annan rättens åt- gärd med avseende på förmynder- skap än förmyndares förordnande eller entledigande får, såvida fråga ej är om ärende enligt 9 kap. 2a 5, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år, samt av hans make och närmaste frän-

Nuvarande lydelse

der. Fråga som avses idenna para- graf skall rätten också taga upp självmant, när anledning förekom- mer därtill.

1 ärende som avses i första styc- ket skall rätten, när det rör omyndig som fyllt sexton år, bereda denne tillfälle att yttra sig om det kan ske.

Mot rättens beslut i ärende som a vses i första st ycket får talan föras, förutom av den som beslutet sär- skilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan.

Mot beslut, varigenom det före- lagts förmyndare att vid vite fullgö- ra visst åliggande, får talan föras endast i samband med klagan över rättens beslut om utdömande av vi- tet.

Föreslagen lydelse

Rättens beslut i fråga om för- mynderskap, godmanskap eller för- valtarskap får överklagas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i saken. Den i vars ställe god man har förordnats enligt 11 kap. 2 5 första eller andra stycket får dock inte överklaga beslut om sådant förordnande.

20 kap. 4 5

Överförmyndarens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs egen- dom får sökas endast av förmyn- daren. Mot överförmyndarens be- slut i sådant ärende och mot över- förm yndarens förordnande, att för- behåll enligt 15 kap. 9 5 andra styc- ket ej skall gälla, får talan föras endast av förmyndaren samt. såvi- da ärendet angår omhändertagan- de av egendom, varöver den omyn- dige råder, eller återkallelse av för- myndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att driva nä- ring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överförmyndarens beslut i fall som avses i 13 kap. 8 5 tredje stycketfår talan ej föras.

Överförmyndarens samtycke till åtgärd beträffande en enskilds egendom får begäras endast av förmyndaren, den gode mannen el- ler förvaltaren. Överförmyndarens beslut i ett sådant ärende får över- klagas endast av ställföreträdaren. Överförmyndarens beslut enligt 9 kap. 3 eller 4 5, 13 kap. 18 eller 19 5 eller 14 kap. 21 5 får överklagas en- dast av ställföreträdaren eller av den enskilde, om han eller hon har fyllt sexton år.

Överförmyndarens beslut i fall som avses i 12 kap. 12 5 andra styc- ketfår inte överklagas.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap. 6 5

Talan mot överförmyndarens be- slut i ärende enligt denna balk föres skriftligen hos rätten inom två veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Överförmyndarens beslut i ären- de enligt denna balk överklagas hos tingsrätten.

20 kap. 8 5

Beslut som i ärende om förmyn- derskap, godmanskap eller förval- tarskap enligt denna balk medde- las av överförmyndaren eller rät- ten, länder till efterrättelse utan hinder av att beslutet överklagas. Vad som nu har sagts gäller ej rät- tens avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo hävs eller förmyndare, god man el- ler förvaltare döms till utgivande av försuttet vite.

Beslut som i ärende om förmyn- derskap, godmanskap eller förval- tarskap enligt denna balk medde- las av överförmyndaren eller rät- ten, länder till efterrättelse utan hinder av att beslutet överklagas. Vad som nu har sagts gäller ej över- förmyndarens avgörande, varige- nom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo hävs eller rättens avgö- rande när det gäller utgivande av försuttet vite.

21 kap. 85

Bestämmelserna i 7 5 gäller ock- så när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyn- dare gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär rättelse.

Bestämmelserna i 7 5 gäller ock— så när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade vårdnads- havare gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär rättelse.

]. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

2. Den som före ikraftträdandet har förordnats som förmyndare för en omyndig skall, om även vårdnad ingåri uppdraget, anses som särskilt förordnad vårdnadshavare enligt 6 kap. och förmyndare enligt 10 kap.

3. Om en omyndig före ikraftträdandet har fått en gåva som står under förvaltning av föräldrarna eller en av dem, skall gåvomedlen vid tillämp- ningen av de nya bestämmelserna jämställas med gåva som avses i 13 kap. 3 5 första stycket 2, såvida den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, eller givaren före ikraftträdandet har gjort skriftlig anmälan om gåvan till överförmyndaren.

4. Överförmyndaren får före ikraftträdandet, med verkan från den tidpunkten, meddela beslut som avses i 13 kap. 19 5 och 14 kap. 21 5.

5. Mål eller ärende enligt föräldrabalken som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en myndighet som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet handläggas där.

6. Äldre föreskrifter om redovisning och om arvode tillämpas även efter ikraftträdandet, såvitt gäller tiden dessförinnan.

7. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den bestämmelsen.

2. Förslag till Lag om upphörande av lagen (1924:322) om vård av omyndigs vär- dehandlingar

Härigenom föreskrivs att lagen (1924:322) om vård av omyndigs vär- dehandlingar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1990.

3. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 7 5 rättegångsbalken skall ha följan- de lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 7 5' Tvist på grund av förmyndares, Tvist på grund av förmyndares,

god mans eller förvaltares förvalt- god mans eller förvaltares förvalt- ning får väckas vid den rätt där för- ning får väckas vid den rätt där den

mynderskapet, godmanskapet eller omyndige eller den för vilken god

förvaltarskapet är eller senast varit man eller förvaltare varit förordnad

inskrivet, eller också vid rätten i har sitt hemvist eller också vid rät- den ort där förvaltningen förts. ten i den ort där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet hand- läggas där.

' Balken i dess lydelse enligt förslag i prop. 1987/88:124.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att 65 lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

6 51

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 45 skall rätten ha den sammansättning som anges i tredje stycket, om ärendet är tvistigt, om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller om ärendet angår

]. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11 kap. 7, 19 eller 23 5 föräldrabalken,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren domare och nämndemän, när ärendet skall prövas enligt äktenskapsbalken, la- gen (l987:232) om sambors gemensamma hem eller föräldrabalken, och annars av minst tre och högst fyra lagfarna domare. När nämndemän ingåri rätten, skall 14 kap. 17 5 äktenskapsbalken tillämpas.

Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket föreskriva att tjänstemän som inte är lagfarna får handlägga ärenden som är av enkel beskaffenhet och som avser

1. förordnande eller entledi- ]. förordnande eller entledi- gande av förmyndare, god man el- gande av förmyndare, god man el- ler förvaltare, ler förvaltare,

2. inskrivning av förmynder— 2. avträdande av egendom till skap, godmanskap eller förvaltar- förvaltning av boutredningsman skap, , och förordnande eller entledigande

3. avträdande av egendom till av boutredningsman, förvaltning av boutredningsman 3. förordnande av bodelnings- och förordnande eller entledigande förrättare, av boutredningsman, 4. förordnande avskiftesman vid

4. förordnande av bodelnings- arvskifte, eller förrättare, 5. dödande av handlingar och

5. förordnande av skiftesman vid inteckningar enligt lagen (1927:85) arvskifte, eller om dödande av förkommen hand-

' Lagen i dess lydelse en- ligt förslag i prop. 1987/ 882124

Nuvarande lydelse

6. dödande av handlingar och inteckningar enligt lagen (192 7:85) om dödande av förkommen hand- ling, dock ej ifall som avses i 12a 5 nämnda lag.

Föreslagen lydelse

ling, dock ej ifall som avses i 12a 5 nämnda lag.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1991.

5. Förslag till Lag om ändring i bankrörelselagen (19872617)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 23 5 bankrörelselagen (19871617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 23 5'

En omyndig får utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos en bank efter det han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att om- händerta medlen och företett bevis på detta, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos banken.

Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar en— ligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om det har gjorts förbehåll enligt 15 kap. 9 5 andra stycket nämnda balk eller uttaget avser ränta som stått inne kortare tid än ett år. Över- förmyndare kan när som helst för- ordna, att ett förbehåll inte skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som har utfärdats om insättningen. Banken är skyldig att på begäran av överförmyndare, förmyndare, god man eller förvaltare utfärda bevis om beloppet av de medel

Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar en- ligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om det har gjorts förbehåll enligt 13kap. 75eller14kap. 75nämnda balk eller uttaget avser ränta. Överförmyndare kan enligt 13 kap. 19 5 eller 14 kap. 21 5 föräldrabal- ken förordna att ett förbehåll inte skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som har utfärdats om in- sättningen. Banken är skyldig att på begäran av överförmyndare, förmyndare, god man eller förval- tare utfärda bevis om beloppet av

' Lagen i dess lydelse en- ligt förslag i prop. 1987/ 88:124

Nuvarande lydelse

som sätts in eller som står inne, samt i förekommande fall intyga att meddelat tillstånd inte utnytt-

Föreslagen lydelse

de medel som sätts in eller som står inne, samt i förekommande fall in- tyga att meddelat tillstånd inte ut-

jats. nyttjats.

Ar föräldrar förmyndare, får de dessutom utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förval- tar enligt föräldrabalken och som har satts in med uppgift om att de ej omfattas av överförmyndarkon- troll. Överförmyndaren kan dock enligt 13 kap. 19 5 föräldrabalken förordna om inskränkning i uttags- rätten. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i matbok som har utfärdats om insättningen.

1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1991.

2. Är föräldrar förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken och som har satts in före ikraftträdandet, om medlen enligt de nya bestämmelserna i föräldrabal- ken inte omfattas av överförmyndarkontroll. Vad som nu har sagts gäller dock inte, om överförmyndaren enligt 13 kap. 19 5 föräldrabalken i dess lydelse från och med den ljanuari 1991 har förordnat om inskränkningi uttagsrätten.

3. Har en förmyndare, god man eller förvaltare före ikraftträdandet satt in medel med förbehåll enligt 15 kap. 9 5 andra stycket föräldrabal- ken, skall förbehållet jämställas med förbehåll enligt 13 kap. 7 5 eller 14 kap. 7 5 föräldrabalken i dess lydelse från och med den 1 januari 1991.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1947z529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 45 lagen (1947z529) om allmänna barnbi- drag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Rätten att uppbära allmänt barnbidrag för ett barn tillkom- mer, där barnet står under föräld— rarnas gemensamma vårdnad,

Föreslagen lydelse

45

Rätten att uppbära allmänt barnbidrag för ett barn tillkom- mer, där barnet står under föräld- rarnas gemensamma vårdnad,

Nu varande lydelse

barnets moder eller, om föräldrar- na gjort anmälan härom till allmän försäkringskassa, barnets fader. Är den förälder som uppbär bi- drag enligt vad nu har sagts till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhind- rad att deltaga i vårdnaden, skall rätten att uppbära bidraget i stället tillkomma den andra föräldern. Om föräldrarna gemensamt har vårdnaden om ett barn, men barn- et varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, tillkommer rät- ten att uppbära allmänt barnbi- drag efter anmälan den förälder som barnet bor hos. Står barnet ej under föräldrarnas gemensamma vårdnad, tillkommer rätten att uppbära bidraget den som har vårdnaden om barnet. Har två sär- skilt förordnade förmyndare ut- setts att utöva vårdnaden gemen- samt, skall vad som nyss har sagts om barnets fader och moder i stål- let gälla den manlige respektive den kvinnliga förmyndaren.

Föreslagen lydelse

barnets moder eller, om föräldrar- na gjort anmälan härom till allmän försäkringskassa, barnets fader. Är den förälder som uppbär bi- drag enligt vad nu har sagts till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhind- rad att deltaga i vårdnaden, skall rätten att uppbära bidraget i stället tillkomma den andra föräldern. Om föräldrarna gemensamt har vårdnaden om ett barn, men barn- et varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, tillkommer rät- ten att uppbära allmänt barnbi- drag efter anmälan den förälder som barnet bor hos. Står barnet ej under föräldrarnas gemensamma vårdnad, tillkommer rätten att uppbära bidraget den som har vårdnaden om barnet. Har två sär- skilt förordnade vårdnadshavare utsetts att utöva vårdnaden ge- mensamt, skall vad som nyss har sagts om barnets fader och moder i stället gälla den manlige respekti— ve den kvinnliga vårdnadshavaren.

I fråga om rätten att uppbära allmänt barnbidrag likställs med föräld- rar de, som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Allmän försäkringskassa får på framställning av socialnämnd förord- na att allmänt barnbidrag för barn, som genom socialnämndens försorg placerats i enskilt hem, skall uppbäras av den som fostrar barnet. Har barnet placerats i enskilt hem av annan än socialnämnd, får sådant för- ordnande meddelas på framställning av den som enligt första stycket

uppbär bidraget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 6, 9 och 12 55 lagen (1964zl43) om bidrags- förskott skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

65

Den som önskar erhålla bi- dragsförskott eller vill komma i åt- njutande av högre förskott skall göra ansökan därom. Ansökan göres av vårdnadshavaren eller

Den som önskar erhålla bi— dragsförskott eller vill komma i åt- njutande av högre förskott skall göra ansökan därom. Ansökan göres av vårdnadshavaren. Om barnet har beretts vård i ett famil- jehem eller ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får ansökan göras även av social- nämnden.

särskilt förordnad förmyndare för barnet. Om barnet har beretts vård i ett familjehem eller ett hem för vård eller boende inom social- tjänsten, får ansökan göras även av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av bar- nets rätt till bidragsförskott ävensom en av sökanden på heder och samve- te avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förkla- ring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med förhållandena förtrogna personer. Därest underhållsbidrag fastställts för barnet, skall domstols beslut eller annan handling, som kan ligga till grund för indrivning av bidraget, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift fogas vid ansökningen, såframt dessa handlingar ej eljest äro tillgängliga för försäkringskassan.

9 5 utbetalas till

Bidragsförskott utbetalas till vårdnadshavaren eller, om vårdna- den har anförtrotts åt en särskilt för- ordnad förmyndare, denne. Har två särskilt förordnadeförmyndare ut- setts att utöva vårdnaden gemen— samt, utbetalas bidragsförskottet till den kvinnliga förmyndaren el- ler, om förmyndarna begär det, till den manlige förmyndaren. Vistas barnet i annat enskilt hem, får för- säkringskassan efter framställning från vårdnadshavaren betala för- skottet till den som fostrar barnet.

Bidragsförskott vårdnadshavaren. Har två särskilt förordnade vårdnadshavare utsetts att utöva vårdnaden gemensamt, utbetalas bidragsförskottet till den kvinnliga vårdnadshavaren eller, om vårdnadshavarna begär det, till den manlige vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat enskilt hem, får försäkringskassan efter fram- ställning från vårdnadshavaren betala förskottet till den som fost- rar barnet.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

Om synnerliga skäl föreligga, får förskottet på framställning av social- nämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Vårdas barnet under hel månad i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet till det kommu- nala organ som svarar för vårdkostnaden.

Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller till betalning efter be- slut om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit för- sörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets försörjning uppbäras av myndigheten.

125

Vårdnadshavaren, särskilt för- ordnad förmyndare och den som eljest uppbär bidragsförskott för barnet äro skyldiga att ofördröjli- gen till försäkringskassan anmäla sådan omständighet som kan på-

verka rätten till och storleken av bidragsförskottet.

Vårdnadshavaren och den som eljest uppbär bidragsförskott för barnet är skyldiga att ofördröjli- gen till försäkringskassan anmäla sådan omständighet som kan på- verka rätten till och storleken av bidragsförskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

8. Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande

Härigenom föreskrivs att 8 5 lagen (1984: 1095) om förlängt bidragsför- skott för studerande skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förlängt bidragsförskott utbetalas till den förälder eller tidigare vård- nadshavare som barnet varaktigt bor tillsammans med. Sammanbor barnet med två tidigare förordna- de förmyndare som utsetts att ge-

Föreslagen lydelse

Förlängt bidragsförskott utbeta- las till den förälder eller tidigare vårdnadshavare som barnet var- aktigt bor tillsammans med. Sam- manbor barnet med två tidigare förordnade vårdnadshavare som

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

mensamt utöva vårdnaden om utsetts att gemensamt utöva vård— barnet tillämpas 9 5 första stycket naden om barnet tillämpas 9 5 andra meningen lagen (1964:143) första stycket andra meningen la- om bidragsförskott. gen (1964:143) om bidragsförskott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

1. Direktiven m.m.

Utredningen har enligt sina direktiv (Dir. 1982:25, 1984:35 och 1985 :55)i uppdrag att göra en allmän översyn av förmynderskapslagstiftningen. Utredningen skall bl.a. överväga möjligheterna att förenkla reglerna om förmyndares rättigheter och skyldigheter samt pröva frågan om en ratio- nalisering av ärendehandläggningen hos domstolar och överförmynda- re. Genom tilläggsdirektiv (Dir. 1987z50) har utredningen också fått i uppdrag att se över vissa frågor om adoption.

l betänkandet (SOU 1986z50) God man och förvaltare har utredningen lagt fram förslag om att omyndigförklaringsinstitutet skall avskaffas och att det i stället, vid sidan om godmansinstitutet, skall införas ett system med förvaltarskap. Efter remissbehandling har regeringen beslutat om propositioner (1987/88z32 och 124) på grundval av betänkandet.

Utredningens förslag innefattade vidsträckta ändringar i föräldabal- ken och nödvändiggjorde dessutom en rad följdåndringar i andra för- fattningar. I betänkandet lades fram förslag till sådana ändringar i ett fyrtiotal lagar. De internationellt privaträttsliga författningarna lämna- des emellertid oförändrade. Utredningens överväganden i dessa delar har redovisats i betänkandet (SOU 1987:73) Internationella förmynder- skapsfrågor.

I det nu föreliggande betänkandet behandlas föräldrabalkens regler om förmyndares och andra Ställföreträdares egendomsförvaltning samt överförmyndares och domstolars tillsyn över förvaltningen. I dessa frå- gor anfördes i 1984 års direktiv bl.a. följande.

Nuvarande bestämmelser om förmynderskap och förmyndarnas rät- tigheter och skyldigheter är omfattande och detaljerade. Utredaren bör i samband med sin översyn av dessa bestämmelser också överväga om det är möjligt att förenkla regelsystemet. En utväg är att ge föräldrar som är förmyndare för sina barn rätt att i större utsträckning bestämma själva i frågor som rör barnens ekonomiska förhållanden. Också när det gäller särskilt förordnade förmyndare och reglerna om sådana förmynderskap bör begränsningari regelsystemet eftersträvas (jfr LU 1982/83:14).

Utredaren bör vidare överväga om handläggningen av ärenden om förordnande och entledigande av förmyndare och gode män kan ratio- naliseras. Nämnas kan att enklare förmynderskapsärenden, enligt ett förslag som f.n. är beroende på riksdagens prövning (prop. 1984/85:4), skall kunna avgöras av domstolspersonal som inte är lagfaren. Utredaren bör ta ställning till om man kan ta ytterligare steg för att rationalisera

handläggningen, t.ex. genom att föra över vissa arbetsuppgifter till över- förmyndaren. En sådan möjlighet kan vara att ge överförmyndaren be- hörighet att besluta i dessa frågor när ärendet inte är tvistigt eller när ärendet annars är av enkel beskaffenhet. En annan fråga som kan över- vägas är om inskrivningen av förmynderskap och godmanskap bör flyt- tas över från domstolen till överförmyndaren.

2. Utredningsarbetet

Under utredningsarbetet har studiebesök gjorts vid Stockholms, Göte- borgs, Malmö och Umeå tingsrätter. Särskilda diskussioner har ägt rum med företrädare för överförmyndarnämnderna i Stockholm, Umeå och Kungsbacka. Därutöver har synpunkter inhämtats från ett stort antal andra överförmyndare och överförmyndarnämnder, bl.a. i samband med årsmöten i Föreningen Sveriges överförmyndare.

På utredningens initiativ har Svenska kommunförbundet låtit utföra en enkätundersökning, som omfattade landets alla överförmyndare och överförmyndarnämnder. Resultatet av undersökningen redovisas i av- snitt 5. Utredningen har även diskuterat vissa frågor rörande överför- myndarorganisationen m.m. vid ett sammanträffande i februari 1988 med företrädare för kommunförbundet.

Vid sammanträden med dels företrädare för Sveriges köpmannaför- bund och vissa branschorganisationer, dels representanter för konsu- mentverket har synpunkter inhämtas på frågan om omyndigas rätts- handlingsförmåga.

Utredningen har vidare träffat representanter för Svenska Fondhand- lareföreningen och därvid diskuterat frågor som rör fondkommissionä- rers befattning med förvaltningen av omyndigas medel.

Som framgår av avsnitt 4.3 har utredningen, utöver vad som nu har sagts, fått olika synpunkter på den nuvarande ordningen från organisa- tioner och enskilda.

I samband med de besök som utredaren och sekreteraren gjort i Hel- singfors, Köpenhamn och Oslo under föregående etapperi utredningsar- betet har information inhämtats om de nordiska förhållanden som rör denna del av utredningsarbetet (se avsnitt 7). Information om innehållet i vissa utländska rättsordningar har vidare inhämtats genom förmedling av utrikesdepartementet, berörda ambassader samt juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

Slutligen har utredningen i enlighet med direktiven (Dir. 1984:35) in- formerat huvudorganisationerna LO, SACO/SR och TCO om utred- ningens arbete i föreliggande etapp och berett dem tillfälle att framföra synpunkter.

"naustittu'tlflmal Im eminem. rm " ' närma

3. Gällande rätt

Bestämmelser om förmyndares förvaltning av omyndigas egendom samt om överförmyndares och tingsrätters tillsyn m.m. finns i 12-19 kap. för- äldrabalken (FB) jämte tillhörande författningar.

Av intresse i detta sammanhang är också reglerna om omyndigas rätts- handlingsförmåga m.m. i 9 kap. FB samt bestämmelserna i 10 kap. om förmyndare. Utredningen utgår här liksom i andra sammanhang från FB:s lydelse enligt prop. 1987/88:124.

Bestämmelserna om rättshandlingsförmåga m.m. och om förmyndare redovisas i det följande i avsnitt 3.1 3.2, medan förvaltningsbestäm- melserna behandlas i avsnitt 3.3. I avsnitt 3.4, slutligen, redogörs för tillsynsbestämmelserna.

Med vissa undantag är förvaltnings- och tillsynsreglerna oförändrade sedan 1924 års förmynderskapslagstiftning (se NJA II 1924 s. 221). De berördes således bara i begränsad omfattning av 1974 års reform (se NJA II 1974 s. 389).

3.1. Rättshandlingsförmåga m.m

Genomförs reformen om omyndigförklaringsinstitutets avskaffande (se prop. 1987/88132 och 124), kommer begreppet omyndig bara att avse den som är under arton år. Omyndighetstillståndet kännetecknas främst av inskränkningar i den enskildes rättsliga handlingsförmåga, dvs. förmå- gan att själv ingå avtal och andra rättshandlingar.

Även den som är myndig kan dock i vissa fall ha en begränsad rätts- handlingsförmåga, antingen på grund av sitt sinnestillstånd eller på grund av att domstol har förordnat förvaltare för honom eller henne.

I följande avsnitt (3.1.1) behandlas den omyndiges rättshandlingsför- måga, medan frågan om inskränkning i rättshandlingsförmågan på grund av den enskildes sinnestillstånd tas upp i ett avsnitt om vissa av- talsrättsliga regler (avsnitt 3.1.2). När det gäller den inverkan på rätts- handlingsförmågan som ett förordnande av förvaltare innebär hänvisas till prop. 1987/88232 och 124 samt utredningens tidigare betänkande (SOU 1986:50) God man och förvaltare.

3.1.1. Omyndigas rättshandlingsförmåga

År 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 år, som hade gällt som myn- dighetsgräns sedan länge, till 20 år och därefter är 1974 till 18 år (se NJA 11 1974 s. 382 1).

Den som är under arton år benämns också underårig (9 kap. 1 5 FB). Detta begrepp bör skiljas från minderårig som vanligen avser den som är under femton år.

Var och en betraktas som ett rättssubjekt, dvs. kan äga tillgångar och ha skulder. För att en person själv skall få förfoga över egendom eller ingå förbindelser (t.ex. sluta överlåtelseavtal eller sätta sig i skuld) erford- ras att han eller hon har rättslig handlingsförmåga. Som nämnts inträder full rättshandlingsförmåga först i och med att myndighetsåldern har uppnåtts (9 kap. 1 5 FB).

Före arton års ålder har den underårige begränsad rättshandlingsför- måga. Den som har fyllt 16 år kan t.ex. ingå arbetsavtal, förfoga över sin egen arbetsinkomst samt inom ramen för en näringsverksamhet, som drivs med förmyndarens tillstånd, företa normala rättshandlingar (9 kap. 2 5jfrd med 6 kap. 12 5, 9 kap. 3 och 5 55 FB).

En underårig med eget hushåll får vidare för den dagliga hushållning- en eller uppfostran av barn ingå sedvanliga rättshandlingar (9 kap. 2 a 5 FB).

Slutligen kan en underårig i princip råda över det som förvärvats ge- nom gåva eller testamente under villkor att den underårige själv får råda över det (9 kap. 4 5 FB).

Den som är under arton år får inte gifta sig utan tillstånd från länssty- relsen (2 kap. 1 5 äktenskapsbalken).

När den underårige saknar rättshandlingsförmåga företräds han eller hon av förmyndaren. Denne är den omyndiges ställföreträdare och handlar i den underåriges namn. Förmyndarens behörighet är dock be- gränsad bl.a. genom att vissa åtgärder kräver överförmyndarens tillstånd (se 15 kap. FB). Om den underårige agerar själv krävs förmyndarens samtycke.

Förmyndaren kan lämna sitt samtycke eller godkännande efter det att den underårige ingått rättshandlingen, s.k. ratihabering. Samtycke eller godkännande kan även vara ”tyst”, dvs. framgå av omständigheterna utan att vara uttryckligt uttalat eller dokumenterat, s.k. konkludent handlande från förmyndarens sida.

Avtal som en omyndig ingår utan förmyndarens samtycke utanför ramen för den begränsade rättshandlingsförmågan är enligt huvudregeln inte rättsligt bindande för den omyndige. Förmyndaren kan alltid kräva att avtalet skall gå åter. Det innebär att, om den omyndige t.ex. ingått ett köp utan förmyndarens samtycke, varan skall återlämnas mot att köpe- skillingen återfås.

Finns det köpta inte i behåll, skall säljaren enligt huvudregeln ha er- sättning för varan. Sådan ersättning utgår enligt en undantagsregel dock inte i vidare mån än varan använts till skäligt underhåll eller annars har medfört nytta för den omyndige (9 kap. 7 5 1 st. FB). Har den omyndige

således köpt och konsumerat en onyttig vara får säljaren ingen ersättning medan betalningen däremot skall återlämnas.

En vidare ersättningsskyldighet vid avtalets återgång finns dock, om den omyndige genom falska uppgifter (t.ex. oriktiga uppgifter om sin ålder) vilselett motparten. En säljare har då rätt till skälig ersättning för den förlust som föranletts av köpet (9 kap. 7 5 2 st. FB).

Enligt 9 kap. 65 FB har även en motpart rätt att frånträda ett avtal som ingåtts utan förmyndarens samtycke. Detta gäller enligt huvudregeln en- dast så länge avtalet inte har blivit behörigen fullgjort (t.ex. ett köp inte har fullbordats) eller godkänt (t.ex. ratihaberats av förmyndaren). Var motparten i ond tro, dvs. kände till eller borde ha känt till den omyndiges bristande behörighet, måste han eller hon i princip invänta en skälig tid för godkännande, innan han frånträder ett avtal som inte fullgjorts.

I praktiken är det synnerligen vanligt att underåriga i varierande åld- rar ingår olika slag av avtal, exempelvis köp av leksaker, godsaker, klä- der och grammonfonskivor. I de allra flesta fallen torde förmyndaren ha gett sitt tillstånd till köpet. I varje fall synes en återgång av köpet sällan bli aktuell (se därom vidare avsnitt 6).

] allmänna reklamationsnämnden har det emellertid under senare år förekommit en del ärenden där de nu behandlade bestämmelserna har tillämpats. Nyligen har också Svea hovrätt (6.10.1987, DFT 23) avgjort ett sådant fall. En närmare redogörelse för allmänna reklamationsnämn- dens praxis och för hovrättsfallet lämnas i avsnitt 6.1-6.2.

3.1.2. Vissa avtalsrättsliga regler

] lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets- rättens område (avtalslagen) finns de grundläggande reglerna om avtals ingående (1 kap.), fullmakt (2 kap.) och rättshandlingars ogiltighet (3 kap.).

Fullmakt

l 2 kap regleras fullmaktsfallen, dvs. fall där en part handlar genom ombud. Den grundläggande regeln (10 5) föreskriver att den som lämnar fullmakt åt någon annan att sluta avtal eller annars företa rättshandling- ar, omedelbart blir berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandlingar som fullmäktigen inom fullmaktens gränser före- tar i fullmaktsgivarens namn. I 10 5 andra stycket regleras vad som bru- kar kallas ställningsfullmakt: Om någon såsom anställd eller annars till följd av avtal intar en ställning som enligt lag eller sedvänja medför viss behörighet att handla på annans vägnar, anses han ha fullmakt att företa rättshandlingar som faller inom gränserna för denna behörighet.

En fullmäktig som handlar inom ramen för sin behörighet, dvs. i enlig- het med en gällande fullmakt, binder fullmaktsgivaren gentemot en mot- part även om fullmäktigen handlar i strid med någon inskränkande före- skrift från fullmaktsgivaren, dvs. om fullmäktigen överskrider sin befo- genhet (11 5 avtalslagen). Fullmaktsgivaren blir dock inte bunden om

tredje man var i ond tro. Fullmaktsgivaren har rätt till skadestånd av fullmäktigen, om befogenhetsöverskridandet kan anses vara ett kon- traktsbrott i uppdragsavtalet dem emellan (jfr 18 kap. 3 och 4 55 handels- balken).

En fullmäktig som överskrider sin behörighet är skadeståndsskyldig gentemot en godtroende tredje man för den skada denne kan ha lidit genom att avtalet inte kan göras gällande (25 5 avtalslagen).

Avtalslagens regler om ombud är inte tillämpliga på förmyndare som handlar i den omyndiges namn. Förmyndaren är vad som brukas kallas en legal ställföreträdare, och hans eller hennes behörighet år uttömman- de reglerad i FB.

Rättshandlingars ogiltighet enligt avtalslagen

[ 3 kap. avtalslagen regleras fall där rättshandlingar kan förklaras ogilti- ga. Det gäller bl.a. fall där motparten har använt tvång eller svek (28-30 55) eller utnyttjat någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning (ocker; 31 5). Vidare kan ett avtal förklaras ogiltigt om omstän— digheterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle strida mot ”tro och heder" att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen (33 5). Denna bestämmelse kan åberopas t.ex. när den som företagit rättshandlingen lider av någon lindrigare psykisk defekt eller av allmän ålderdomssvag- het, vilken satt honom eller henne ur stånd att klart bedöma handlingens innebörd och följder, och detta utnyttjats på ett ohederligt sätt (jfr NJA 1943 s. 728).

136 5 finns en allmän regel om att avtalsvillkor fårjämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Ogiltighetsreglerna är tillämpliga endast i den mån den som företar rättshandlingen har rättshandlingsförmåga eller handlar med förmynda- rens samtycke. För en omyndig som handlar utanför sin rättsliga hand- lingsförmåga blir det således inte aktuellt att tillämpa dessa bestämmel- ser. Som framgått av avsnitt 3.1.1 träder då andra ogiltighetsregler in.

Rättshandlingars ogiltighet på grund av den enskildes sinnestillstånd

Sedan gammalt har man inom avtalsrätten ansett att psykiska defekter eller annan nedsättning av den psykiska förmågan hos den rättshandlan— de bör kunna göra rättshandlingar ogiltiga. Detta synsätt ligger bakom inte bara 33 5 avtalslagen utan också lagen (1924:323) om verkan av - avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet (1924 års lag).

Till skillnad från 33 5 avtalslagen föreskriver 1924 års lag ogiltighet utan hänsyn till motpartens goda tro. Vidare är återbärings- och ersätt- ningsreglerna likartade dem som finns i 9 kap. 7 5 FB. Kan den sjuke inte lämna tillbaka vad han eller hon har tagit emot, är ersättningsskyldighe- ten således begränsad till vad som använts till skäligt underhåll eller

annars medfört nytta. Förutsättningen för ogiltighet är att avtalet har ingåtts ”under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten”. Det innebär att ett kausalitetssamband måste föreligga mellan sinnesstillstånd och rättshandling. Här föreligger en skillnad mellan 1924 års lag och vad som föreskrivs för en omyndigs handlande (jfr 9 kap. 6 5 FB).

Även partiella själsdefekter och tillfälliga rubbningar (t.ex. vid skräm- sel, chock, hypnos eller höggradig berusning) omfattas av lagen. [ moti- ven anförs i detta hänseende dock följande. ”1 den mån handlingen själv till sin art och beskaffenhet närmar sig det normala, bör man, så framt ej tydliga former av sinnessjukdom eller utpräglad sinnesslöhet föreligga, endast med största varsamhet skrida till rättshandlingens underkännan— de. En dylik varsamhet kräves med hänsyn såväl till vederbörandes eget intresse av att varda bibehållen vid sin rättsliga handlingsförmåga som ock till den allmänna samfärdselns intresse av att rättshandlingar icke utan tvingande skäl förklaras ogiltiga." (Se NJA 11 1924 s. 595.)

Som nämnts ovan är ersättningsskyldigheten för den handlande be- gränsad i likhet med vad som föreskrivs för omyndigas del (9 kap. 7 5). Dock har godtroende motpart i detta hänseende en mera förmånlig ställ- ning. Enligt lagen har han rätt att i skälig omfattning få ersättning för den förlust som har föranletts av avtalet, dvs. han har samma rätt som den som blivit vilseledd av den omyndige i fråga om dennes behörighet. En- ligt praxis (NJA 1938 s. 481) har den rättshandlande bevisbördan för motpartens onda tro för att undgå ersättningsskyldighet, dvs. han måste visa att denne hade anledning att misstänka den psykiska defekten hos den handlande.

Även i förhållande till 1924 års lag är reglerna i 9 kap. FB överordnade.

3.2. Förmyndare

FB skiljer mellan vårdnadochförmynderskap. Enligt 6 kap. 2 5 har vård- nadshavare ett ansvar för barnets personliga förhållanden. Vårdnadsha- varen företräder också barnet i personliga angelägenheter. Till de senare räknas bl.a. slutande av arbetsavtal (se 6 kap. 12 5). Förmyndaren å sin sida har hand om förvaltningen av barnets egendom och företräder deti andra angelägenheter än de personliga (13 kap. 1 5 FB).

[ följande avsnitt skall FB :s regler om legala resp. förordnade förmyn- dare redovisas. Redogörelsen utgår från bestämmelsernas lydelse enligt prop. 1987/88:124.

3.2.1. Legala förmyndare

Enligt 10 kap. 2 5 FB är båda föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står under deras vårdnad (legala förmyndare). Adoptivföräld- rar jämställs med biologiska föräldrar (4 kap. 8 5 FB).

Enligt 6 kap. 2 5 FB består vårdnaden till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap. Förmynderskapet upphör däremot

inte när ett underårigt barn ingår äktenskap utan består till dess barnet har uppnått myndig ålder (10 kap. 3 5).

En förälder som själv är underårig eller som har förvaltare utan be- gränsning av förvaltaruppdraget kan inte vara förmyndare (10 kap. 1 5).

Om någon av föräldrarna är obehörig att vara förmyndare eller blir entledigad från förmynderskapet, är den andre ensam förmyndare (10 kap. 2 5 första stycket).

För barn som står under vårdnad av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam förmyndare (10 kap. 2 5 andra stycket).

Föräldrars ställning som förmyndare följer således utan särskilt beslut av deras egenskap av vårdnadshavare. Det innebär att en förälder som mister vårdnaden även upphör att vara förmyndare. Däremot gäller inte det omvända, dvs. en legal förmyndare som entledigas som förmyndare upphör därigenom inte att vara vårdnadshavare (jfr 10 kap. 9 och 10 55 FB).

Huvudregeln när det gäller vårdnad är att båda föräldrarna till ett barn är vårdnadshavare från födseln, om de är gifta med varandra, och att i annat fall modern utövar vårdnaden ensam (6 kap. 3 5 första stycket). I samband med äktenskapsskillnad kan vårdnaden anförtros en av föräld- rarna, om detta anses vara bäst för barnet. Även efter skilsmässa är ut- gångspunkten dock att vårdnaden och därmed förmynderskapet — är gemensam (6 kap. 3 5 andra stycket).

Står ett barn under vårdnad av endast en förälder, skall rätten på föräldrarnas begäran förordna att vårdnaden skall vara gemensam, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa. Om förordnande om vårdnaden inte har meddelats tidigare, kan föräldrarna få gemensam vårdnad efter anmälan till pastorsämbetet. Det krävs dock att såväl för- äldrar som barn är svenska medborgare (6 kap. 4 5).

Föräldrar kan fråntas vårdnaden, om de gör sig skyldiga till missbruk eller försummelse m.m. Brister båda föräldrarna i omsorgen om barnet, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare (6 kap. 7 5). Vårdnaden kan också flyttas över till fosterför- äldrar (6 kap. 8 5).

En legal förmyndare har rätt att bli entledigad från sin funktion som förmyndare, om inte särskilda skäl talar mot ett entledigande. Förmyn- daren kan också bli entledigad vid missbruk eller försummelse m.m. (10 kap. 9 och 10 55).

3.2.2. Förordnade förmyndare

Som framgår av föregående avsnitt kan föräldrar i vissa fall berövas sin ställning som vårdnadshavare och därmed också sin funktion som för- myndare. Ett barn kan också förlora sina legala förmyndare genom att föräldrarna avlider.

[ de fall föräldrarna upphör att vara vårdnadshavare skall, som tidiga- re nämnts, rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare.

Om båda föräldrarna är avlidna skall en förmyndare förordnas enligt 10 kap. 4 5 FB. Denne blir också vårdnadshavare (6 kap. 9 5).

När flera förmyndare förordnas för en underårig som inte står under föräldrars vårdnad, skall rätten enligt 13 kap. 8 5 FB utse en av dem till vårdnadshavare. Om de särskilt förordnade förmyndarna är gifta eller är sambor, kan rätten bestämma att de skall utöva vårdnaden gemensamt. Rätten kan även enligt 13 kap. 8 5 FB befria den som har anförtrotts vårdnaden från att ta del i handhavandet av den omyndiges övriga ange- lägenheter.

När det gäller valet av person till uppdraget som särskilt förordnad förmyndare anges i 10 kap. 6 5 att det skall vara en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. [ samma paragraf föreskrivs också att för underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, om inte särskilda skäl talar däremot.

Skall förmyndare förordnas efter föräldrarnas död och har föräldrar- na eller en av dem angett vem de önskar till förmyndare, skall denne förordnas, om han eller hon inte är olämplig (10 kap. 7 5).

Innan rätten förordnar förmyndare, skall överförmyndaren beredas tillfälle att lämna förslag på lämplig person (10 kap. 14 5).

Tidigare krav på att till förmyndare utse i första hand någon som står den omyndige nära upphävdes i samband med 1974 års reform. Samti- digt slopades regeln om att det var en medborgerlig plikt att äta sig för- myndaruppdrag (se prop. 1974:142 5. 126). Skälet till förändringen var bl.a. att ge domstolen större frihet vid valet av lämplig person och att undvika att till förmyndare förordnades någon som inte hade erforderlig tid eller intresse för uppdraget.

En förordnad förmyndare har rätt att på egen begäran bli entledigad från förmynderskapet (10 kap. 9 5). En förordnad förmyndare kan, lik- som en legal, entledigas, om han eller hon gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller kommer på ekonomiskt obestånd och därför är olämplig eller om han eller hon av annan anledning inte längre är lämp- lig (10 kap. 10 5).

Rätten har möjlighet att meddela interimistiska beslut om förordnan- de eller entledigande av förmyndare (10 kap. 16 och 17 55).

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, av den underårige själv, om denne har fyllt 16 år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. En förmyndare som inte längre är lämplig att utöva vårdnaden får entledigas även på ansökan av socialnämnden. Rätten kan även ex officio ta upp frågorna (10 kap. 18 5).

Enligt 10 kap. 8 5 FB kan flera förmyndare förordnas, när omständig- heterna påkallar det. Vidare föreskrivs att medförmyndare skall förord- nas om en legal förmyndare inte lämpligen kan ha hand om förmynder- skapet allena.

Medförmyndare anges i förarbetena kunna komma i fråga för att kom- pensera den eller de legala förmyndarnas bristande skicklighet och vara ett alternativ till ett entledigande. Medförmyndare kan också komma i

fråga när det föreligger motsättningar mellan en make som efterlevande legal förmyndare och den avlidne makens släkt, särskilt om barnen är ägare till medel som härrör från den avlidne makens sida.

Enligt 13 kap. 8 5 kan rätten bestämma hur förvaltningen skall fördelas mellan flera förmyndare och exempelvis förordna att vissa tillgångar skall förvaltas av en förmyndare ensam. I paragrafen föreskrivs också att överförmyndaren har att avgöra vilken av flera föreslagna förvaltnings- åtgärder som skall gälla, om förmyndarna är oense.

3.3. Förvaltningsbestämmelser m.m.

Förmyndares skyldighet i fråga om förvaltning av omyndigas egendom regleras i 13-16 kap. FB samt i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar och kungörelsen (1974: 1048) om placering av omyndigs medel m.m. Bestämmelserna gäller i tillämpliga delar också för den för- valtning som handhas av god man och förvaltare.

[ det följande behandlas i olika avsnitt förmyndares allmänna plikter m.m. (3.3.1), vård av omyndigs rätt i oskiftat bo (3.3.2), vissa placerings— och tillståndsregler (3.3.3) och förmyndares redovisningsskyldighet (3.3.4).

[ särskilda avsnitt redogörs vidare för vissa bestämmelser om banker- nas befattning med omyndigas egendom (3.3.5) och institutet särskild förvaltning (3.3.6). Därefter följer avsnitt om barnpension och tjänste- grupplivförsäkring (avsnitt 3.3.7), förvaltning av privata medel inom vår- den m.m. (avsnitt 3.3.8) samt den nya familjerättsreformen (avsnitt 3.3.9).

3.3.1. Förmyndares allmänna plikter m.m.

Enligt 13 kap. 1 5 första stycket FB skall förmyndaren sörja för myndling- ens person samt förvalta dennes förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna. Enligt 13 kap. 3 5 skall förmyndaren med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja hans bästa. Härvid skall förmyndaren se till att myndlingens medel i skälig omfattning an- vänds till nytta för myndlingen.

Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning i samband med 1974 års reform (se prop. 1974:142 5. 132). Avsikten var att understryka vikten av att förmyndaren inte bara sköter den ekonomiska förvaltningen utan också sörjer för den omyndiges person och även ser till att den omyndi- ges tillgångar används på angivet sätt. När det gäller föräldrar som legala förmyndare följer skyldigheten att sörja för personlig intressebevakning redan av att de är vårdnadshavare (jfr avsnitt 3.2.1).

Förmyndarens funktion som ställföreträdare i mål och ärenden som faller utanför egendomsförvaltning, såsom i person- och familjerättsliga eller straff- och processrättsliga frågor, regleras i olika bestämmelser (se bl.a. 1 kap. 4 5, 3 kap. 4 och 5 55 och 20 kap. 3 5 FB samt 11 kap. 15, 20 kap. 14 5 och 21 kap. 1 5 rättegångsbalken). Som regel är det vårdnadshavaren

som för en underårigs talan i mål och ärenden som faller utanför förmö- genhetsrätten. Den underårige har också i viss utsträckning själv talerätt (se 11 kap. 1 5 och 21 kap. 1 5 rättegångsbalken).

Förmyndarens behörighet att ingå rättshandlingar för den omyndige är i viss mån avhängig av att överförmyndarens samtycke föreligger. Bestämmelser härom finns i 15 kap. FB. Motparten är, om samtycke inte föreligger, enligt nuvarande regler bunden under längst en månad. Un- der så lång tid har förmyndaren möjlighet att i efterhand inhämta över- förmyndarens samtycke. Om avtalet inte blir gällande tillämpas 9 kap. 7 5 när det gäller återbäring och ersättning (15 kap. 17 och 18 55).

Förmyndaren får inte företräda den underårige när det gäller rätts- handling eller rättegång mellan den underårige och förmyndaren eller dennes make eller någon som förmyndaren annars företräder. Förmyn- dare får dock företräda syskon, om de har gemensam förmyndare, vid arvskifte mellan dem, såvida de inte har stridiga intressen (13 kap. 2 5 första stycket.)

Motsvarande bestämmelser finns när det gäller rättshandling eller rät- tegång mellan en god man eller förvaltare och dennes make m.fl. och den som den gode mannen eller förvaltaren företräder (13 kap. 2 5 andra stycket).

Om det föreligger hinder mot rättshandling eller rättegång enligt 13 kap. 2 5 eller det annars finns en intressekollision mellan exempelvis en förvaltare och den förvaltningsuppdraget avser kan en god man förord- nas att företräda den enskilde (11 kap. 2 5 FB).

Gentemot den underårige är förmyndaren skadeståndsskyldig för uppsåtligt eller vårdslöst vållad skada. Finns det flera förmyndare, sva- rar de solidariskt (13 kap. 9 5).

Den skadeståndsfordran som den underårige kan ha mot förmynda- ren preskriberas, om talan inte väcks inom ett år efter det att överförmyn- daren överlämnat sluträkning och andra handlingar till den underårige, när han uppnått myndig ålder, eller till annan behörig företrädare för den omyndige. Den korta talefristen gäller dock inte, om den avgående förmyndaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande (13 kap. 10 5).

För sitt förvaltaruppdrag och för arbetet med den personliga omvård- naden har förmyndaren rätt till skäligt arvode. Han eller hon har även rätt till ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade. Beslut om arvode och kostnadsersättning fattas av överförmyndaren (15 kap. 19 5). Motsvarande bestämmelser för god man och förvaltare finns i 15 kap. 21 5).

Storleken av arvodet när det gäller förmyndare bestäms efter grunder som kommunen fastställer för varje överförmyndardistrikt. Kommun- förbundet har i cirkulär den 12 september 1975 angivit riktlinjer för arvo- dets storlek. Av dem framgår att normalarvode per år för förvaltningen av en omyndigs egendom är tre procent av basbeloppet vid redovisnings- periodens utgång, dvs. för år 1988 ca 700 kr. Vid ekonomisk förvaltning av större omfång eller särskilt komplicerade uppdrag är procentsatsen sex resp. nio procent, dvs. 1 400 resp. 2 100 kr.

Arvodet för den personliga omvårdnaden är i riktlinjerna likaledes relaterade till tre, sex eller nio procent av basbeloppet, allt beroende på uppdragets omfattning.

Arvode och ersättning för utgifter skall utgå av den omyndiges medel, i den mån dennes inkomst eller tillgångar överstiger ett visst belopp (två resp. tre gånger basbeloppet). I övrigt betalas förmyndares arvode och ersättning med kommunala medel (15 kap. 19 5).

Legala ställföreträdare, dvs. föräldrar, har rätt till arvode endast om överförmyndaren finner att särskilda skäl föreligger. De har dock rätt till ersättning för utgifter som hänför sig till förvaltningen av den omyndiges egendom (15 kap. 19 5).

När det gäller gode män och förvaltare föreskrivs i 15 kap. 21 5 att överförmyndaren bestämmer i vad mån arvode och ersättning för utgif- ter skall betalas av den enskilde. Arvode och ersättning som inte skall utgå av den enskildes medel skall betalas av kommunen.

3.3.2. Vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

I 14 kap. FB regleras bl.a. fall då en omyndig har del i dödsbo. Bestäm- melserna gäller också för den som har god man eller förvaltare (14 kap. ] 5)-

En förmyndare eller dennes make får företräda den omyndige vid vissa rättshandlingar i dödsboförvaltningen endast om han eller hon själv inte har del i boet. Är förmyndaren delägare, skall ställföreträdar- skapet utövas av en god man (11 kap. 2 5 och 13 kap. 2 5).

När en förmyndare företräder en omyndig dödsbodelägare, måste överförmyndarens samtycke inhämtas för vissa rättshandlingar: 21 Varje rättshandling vid dödsboförvaltningen som hade krävt överför- myndarens samtycke, om det hade gällt den omyndiges egendom (14 kap. 2 5). 121 Ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo (14 kap. 3 5). [1 Fördelning av egendom vid bodelning eller skifte, om fördelningen sker på annat sätt än genom lottning, eller överlåtelse mot vederlag av den omyndiges andel (14 kap. 5 5). E] Avstående av arv som ett s.k. särkullbarn gör till förmån för den efterlevande maken (14 kap. 6 a 5jfrd med 3 kap. 9 5 ärvdabalken).

Försummelse att inhämta samtycke från överförmyndaren medför att rättshandlingen i vissa fall inte blir gällande (14 kap. 7 5jfrd med 15 kap. 17 och 18 55).

Gentemot borgenärer och andra vars rätt är beroende av dödsboutred- ningen är förmyndaren ansvarig på samma sätt som en myndig dödsbo- delägare (14 kap. 2 5 andra stycketjfrd med 18 och 19 kap. ärvdabalken).

Om avtal om sammanlevnad i oskiftat bo inte ingås, skall förmynda- ren se till att bodelning och arvskifte förättas så snart som möjligt (14 kap. 4 5 FB). Har skifte eller avtal inte kommit till stånd inom sex månader efter bouppteckningsförrättningen, skall förmyndaren skriftligen till överförmyndaren redogöra för anledningen härtill (14 kap. 9 5).

Bestämmelserna om förmyndarens skyldighet i fråga om bodelning med anledning av dödsfall gäller även då bodelning för en omyndig annars skall ske (14 kap. 6 5). När det gäller en sådan bodelning är för- myndaren också skyldig att så snart som möjligt se till att bouppteckning förrättas och ges in till överförmyndaren (14 kap. 8 5).

Om en omyndig är ensam dödsbodelägare eller flera omyndiga syskon med gemensam förmyndare är ensamma dödsbodelägare skall, om boet förvaltas av förmyndaren, de vanliga förvaltnings- och redovisningsbe- stämmelserna i 15 och 16 kap. tillämpas (14 kap. 12 5).

Förmyndare har rätt till ett skäligt arvode för dödsboförvaltning. Ar- vodet bestäms av överförmyndaren och skall utgå ur boet. För att en legal förmyndare skall få arvode erfordras dock att överförmyndaren finner att särskilda omständigheter föreligger (14 kap. 11 5).

3.3.3. Vissa placerings- och tillståndsregler

De närmare förvaltningsbestämmelserna finns i 15 kap. FB samt i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (nedan kallad värde- handlingslagen) och kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (nedan kallad placeringskungörelsen). Vad som i 15 kap. föreskrivs om förmyndares förvaltning gäller enligt 15 kap. 20 5 också i fråga om godmanskap och förvaltarskap.

Bestämmelserna innebär att förmyndaren skall förvalta den omyndi- ges lösa egendom eller förvandla den till tillgångar av visst godkänt slag enligt särskilda placeringsregler. Godkänd placering är huvudsakligen insättning på bank och förvärv av bl.a. statsobligationer. För fast egen- dom fmns särskilda regler. Om förmyndaren vill avvika ifrån den före- skrivna placeringen av lös egendom och exempelvis köpa aktier, erford- ras, liksom vid vissa andra förvaltningsåtgärder, överförmyndarens till- stånd (15 kap. 2-5 55).

En allmän utgångspunkt för förmyndares placering av omyndigas me- del är att placeringen skall ske på sådant sätt att det finns en tillräcklig trygghet för att tillgångarna består och att skälig avkastning erhålls. I princip skall förmyndaren ha överförmyndarens samtycke. Vissa värde- handlingar har emellertid bedömts ge sådan trygghet och avkastning att överförmyndarens samtycke till placering i dem inte är nödvändig.

Enligt 15 kap. 4 5 FB får förmyndare sålunda utan samtycke köpa obligationer eller förvärva sådana skuldförbindelser i övrigt med en löp- tid på mer än ett år som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank m.fl. Förmyndare får också förvärva fordringar som skrivs in eller har skrivits in i statsskuldboken och vidare låna ut medel mot säkerhet i panträtt i fast egendom eller i den omyndiges namn sätta in medlen hos bank eller låta dem stå kvar hos försäkringsbolag.

Närmare bestämmelser om bl.a. vilka obligationer som får inköpas utan överförmyndarens samtycke får enligt lagrummet meddelas av re- geringen. Sådana bestämmelser har tagits in i placeringskungörelsen. Tillåtna placeringar är enligt kungörelsen stats- och kommunalobligatio-

ner samt obligationer utgivna av vissa närmare angivna institut, där- ibland Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges stadshypotekskassa och svensk bank- eller kreditaktiebolag som står under bankinspektio- nens tillsyn. l kungörelsen anges även bl.a. att utlåning mot säkerhet av panträtt på grund av inteckning i fast egendom är tillåten inom 60 pro- cent av taxeringsvärdet.

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än enligt 4 5 eller vill han använda medlen till inköp av aktier e.d., krävs det enligt 15 kap. 5 5 samtycke av överförmyndaren.

Värdehandlingar vars värde tillsammans överstiger två gånger gällan- de basbelopp skall deponeras i bank och förvaras på det sätt som anges i värdehandlingslagen. Bankböcker behöver dock inte deponeras. Som alternativ till deponering föreskrivs när det gäller premieobligationer att de kan inskrivas i statsskuldboken (15 kap. 8 5).

Förmyndaren får inte blanda samman den omyndiges tillgångar med andra tillgångar som han innehar. Förmyndaren skall också se till att den omyndige anmäls som ägare till exempelvis aktier som skall tas upp i bok eller förteckning (15 kap. 7 5).

Medel som förmyndaren behöver för den omyndiges underhåll eller för vård av dennes egendom och som därför inte kan användas för mera långsiktiga placeringar skall ändå göras räntebärande genom insättning på bank (15 kap. 6 5).

Bestämmelserna i värdehandlingslagen och föreskrifterna om bank- placering m.m. redovisas närmare i avsnitt 3.3.5.

Förutom de grundläggande placeringsreglerna finns särskilda före- skrifter om bl.a. tillstånd från överförmyndaren när det gäller gåvor, rörelse, skuldsättning och fast egendom.

Gåvor

Enligt 15 kap. 14 5 tredje stycket får förmyndaren inte ge bort den omyn- diges egendom, såvida det inte är fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde inte står i missförhållande till myndlingens villkor. Med överför- myndarens samtycke får förmyndaren dock av den omyndiges inkoms- ter ge understöd åt dennes anhöriga eller andra närstående, om det kan anses tillbörligt.

Rörelse Förmyndaren får låta den omyndige driva näring, om denne har fyllt 11» år.

Vill förmyndaren låta den omyndige idka handel eller annan näring. som kräver tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, cr fordras överförmyndarens samtycke. Samtycke får lämnas endast om den omyndige har tillräckliga medel för att driva rörelsen. Förmyndaren kan återkalla ett tillstånd att låta den omyndige driva rörelse, om det anses erforderligt med hänsyn till dennes uppfostran cllcr välfärd. Överförmyndaren kan också återta sitt samtycke. (15 kap. 13 5).

S kuldsä ttning

En förmyndare får inte ta upp lån på den omyndiges vägnar, ingå växel— förbindelser eller låta återköpa livförsäkring utan att överförmyndaren har samtyckt till det. Ett undantag är om åtgärden faller inom en rörelse som den omyndige driver efter samtycke från överförmyndaren.

Utan samtycke från överförmyndaren får förmyndaren inte heller ingå borgen eller ställa säkerhet på den omyndiges vägnar för annans skuld- förbindelse. Överförmyndaren får i sin tur inte samtycka, om det inte föreligger särskilda skäl.

En förmyndare får emellertid på egen hand låta den omyndige uppta statligt ubildnings- eller bosättningslån. (15 kap. 14 5 första och andra styckena).

Fast egendom m.m.

Överlåtelse av eller inteckning i den omyndiges fasta egendom eller tomt- rätt kräver överförmyndarens samtycke. Detsamma gäller upplåtele av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft. Ett undantag är tidsbe- gränsad upplåtelse av skogsavverkning eller annan tidsbegränsad nytt- janderätt. Sådan upplåtelse får dock inte avse längre tid än fem år (15 kap. 15 5).

När det gäller förvärv av fast egendom eller tomträtt följer av place- ringsreglerna att detta kräver samtycke av överförmyndaren, liksom exempelvis förvärv av bostadsrätt. För försäljning av bostadsrätt finns emellertid inte några särskilda bestämmelser.

Som redan har nämnts (avsnitt 3.3.1) medför avsaknaden av överför- myndarens samtycke i alla de fall som nu har nämnts att rättshandlingen under vissa förutsättningar inte blir bindande (15 kap. 17 och 18 55).

3.3.4. Förmyndares redovisningsskyldighet

[ 16 kap. FB finns bestämmelser om den redovisning som förmyndaren skall lämna över sin förvaltning. Bestämmelserna gäller i tillämpliga de- lar också god man eller förvaltare.

] en inledande föreskrift anges att förmyndaren är skyldig att föra sådana räkenskaper över sin förvaltning av den omyndiges egendom, att därigenom årligen lämnas en noggrann redovisning för tillgångar och skulder samt för förvaltningens gång (16 kap. 1 5).

1 de följande paragraferna (16 kap. 2-6 55) åläggs förmyndare bl.a. att inge en förteckning till överförmyndaren vid förvaltningsuppdragets början och en årsräkning före den 1 mars varje år. Saknar den omyndige tillgångar skall detta anmälas, varefter förmyndaren är fri från skyldig- het att lämna årsräkning. När ett uppdrag upphör skall sluträkning läm- nas.

Detaljerade föreskrifter finns om vad årsräkning och sluträkning skall innehålla samt de handlingar i övrigt (avskrifter av bouppteckningar, bodelnings- och arvskifteshandlingar, testamenten och gåvobrev) som skall ges in till överförmyndaren (16 kap. 7 och 8 55).

Överförmyndaren kan ange vissa tidsfrister rörande redovisningen och har också möjlighet att hos rätten begära vitesföreläggande för en förmyndare som försummar att i rätt tid inge förteckning, årsräkning eller sluträkning (16 kap. 9 och 1055).

Sedan överförmyndaren har granskat Sluträkningen skall dennajämte andra handlingar överlämnas till den myndige, om förmynderskapet upphört till följd av att den omyndige har fyllt arton år, eller till annan som har rätt att ta emot redovisning, exempelvis en ny förmyndare. Över- förmyndaren skall teckna bevis om sin granskning på handlingarna och göra anteckning om anmärkningar som granskningen kan ha föranlett (16 kap. 12 5 och 17 kap. 4 5).

Förmyndaren är skyldig att till den som blivit myndig eller till en ny företrädare överlämna de tillgångar han eller hon förvaltar (16 kap. 11 5). Förmyndaren skall också vid uppdragets upphörande hålla de räkenska- per och andra handlingar som finns förvarade hos honom eller henne tillgängliga för granskning. Överförmyndaren har att, om det föreligger tvist i denna del, bestämma tid och plats för granskningen (16 kap. 13 5).

Om förmyndaren har avlidit eller gått i konkurs, åvilar redovisnings- skyldigheten dödboet eller konkursförvaltaren (16 kap. 14 5).

3.3.5. Vissa bestämmelser rörande bankernas befattning med omyndigas egendom, m.m.

Bankerna har i viss mån en särställning när det gäller förvaltning av omyndigas egendom. Det rör sig om dels förvaltning av penningmedel, dels värdepappersförvaltning. Genom de särskilda föreskrifterna i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva intar i vissa fall banker också ställning som gåvomottagare för omyndiga gåvotagare.

Banker och penningmedel

Enligt 15 kap. 45 FB skall en omyndigs penningmedel göras räntebäran- de. Detta kan ske bl.a. genom att förmyndaren sätter in medlen hos en bank i den omyndiges namn. Enligt 3 5 placeringskungörelsen krävs härvid att medlen sätts in på sådant villkor i fråga om uppsägningstid att högsta ränta erhålls.

1 15 kap. 6 5 FB ges, som tidigare berörts, en möjlighet att sätta in medlen på annan räkning när det gäller belopp som bör hållas tillgängli- ga för den omyndiges underhåll eller vården av hans egendom

Vad som förstås med bank framgår av bankrörelselagen (1987:617). Dit räknas således bl.a. bankaktiebolag, sparbanker och förenings- banken

De medel som har satts in på bank får enligt huvudregeln i 15 kap. 95 första stycket FB inte lyftas utan överförmyndarens tillstånd. De är ”spärrade”. Enligt samma bestämmelser finns två undantag från denna regel: El ränta som stått inne kortare tid än ett år får tas ut utan tillstånd [] överflyttning mellan banker kräver inte heller tillstånd.

Enligt 15 kap. 9 5 andra stycket finns ytterligare en möjlighet att undvika "överförmyndarspärr”, nämligen genom att vid insättningen göra förbe- håll att medlen får tas ut utan överförmyndares tillstånd. Sådant förbe- håll får dock göras bara i fråga om medel som skall användas för den omyndiges underhåll eller vård av hans eller hennes egendom enligt 15 kap. 65 FB. Överförmyndaren har enligt 15 kap. 9 5 tredje stycket möjlig- het att föreskriva att ett sådant förbehåll inte skall gälla.

Reglerna i FB kompletteras med särskilda föreskrifter i bankrörelsela— gen. Av 2 kap. 23 5 bankrörelselagen framgår att en omyndig själv får förfoga över medel som han satt in hos banken efter det att han fyllt 16 år och att banken inte får betala ut sådana medel till förmyndaren. Om en förmyndare har rätt att med överförmyndarens tillstånd ta hand om medlen skall det framgå av anteckning på insättningsbevis eller motbok (jfr 9 kap. 3 5 FB).

Vidare föreskrivs i samma paragraf att medel som en förmyndare för- valtar enligt FB och som inte avser ”ränteundantaget” endast får lyftas av denne, om ett förbehåll gjorts enligt 15 kap. 9 5 andra stycket. Har över- förmyndaren enligt tredje stycket sistnämnda paragraf förordnat att så- dant förbehåll inte skall gälla, skall det antecknas på insättningsbevis eller motbok.

Vissa banker använder en blankett där den som öppnar konto kan ange vilket slag av uttagsrätt som skall gälla.

Från bankernas sida görs som regel ingen kontroll av att ett förbehåll om förmyndares rätt att lyfta medel enligt 15 kap. 9 5 andra stycket är befogat. Däremot anser sig bankerna överlag ha en skyldighet att infor- mera om innebörden av bestämmelserna i bl.a. 15 kap. 6 och 9 55 FB. Från bankinspektionens sida har i något fall angetts att information är särskilt påkallad, om det gäller förbehåll att lyfta belopp som är högre än 50 000 kr per är (år 1987), eftersom en omyndigs behov av underhåll eller medel för vård av egendom i normala fall inte torde överstiga detta be- lopp.

När det gäller konton med förbehåll om förmyndares uttagsrätt (”fritt konto” enligt gängse bankterminologi) kan det föreskrivas att en förmyn- dare har denna rätt eller att uttag kräver flera förmyndares medverkan. Rätt för en förmyndare, när det finns flera förmyndare, kräver dock en uttrycklig fullmakt från övriga förmyndare.

1 en del sparbanker medges även omyndiga under 16 är rätt att öppna konto med egen lyftningsrätt. Detta saknar uttryckligt rättsligt stöd, om det inte kan anses vara fråga om medel som den omyndige har fått genom gåva eller testamente med villkor att han själv får råda över dem (se 9 kap. 1 5 FB).

När det gäller penningmedel har bankerna i 15 kap. 12 5 FB angivits som rätt mottagare av betalning som den omyndiges gäldenärer kan er- lägga. En sådan inbetalning skall banken sätta in på ”överförmyndar- spärrat” konto.

Boutredningsmän, testamentsexekutorer och försäkringsbolag har an- visats denna form av betalning till den omyndige som den enda godtag-

bara, om inte överförmyndaren ger sitt tillstånd till annat (15 kap. 12 5 andra stycket FB). Det innebär att betalning inte kan erläggas till för- myndaren utan överförmyndarens godkännande. Dock skall förmynda- ren underrättas om den betalning som görs genom insättning på banken.

När det gäller pension, livränta eller andra periodiska förmåner som utgår på grund av försäkring gäller kravet på denna särskilda form för betalning genom bank endast om det årliga värdet av förmånen översti- ger två basbelopp (51 600 för år 1988).

Banker och värdepapper

Aktier och andra värdepapper bör enligt 15 kap. 3 5 FB försäljas, om de inte med trygghet till den omyndiges fördel kan behållas.] 15 kap. 45 och 1 5 placeringskungörelsen anges bland tillåtna värdepapper svenska stat- liga eller kommunala obligationer samt obligationer som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank m.fl.

Förmyndare är enligt 15 kap. 8 5 skyldiga att i öppet förvar i bank nedsätta aktier, obligationer, företagshypoteksbrev, skuldebrev och and- ra sådana värdehandlingar, om det sammanlagda värdet överstiger två basbelopp (51 600 kr 1988). Lagrummet öppnar dock vissa möjligheter till befrielse från nedsättningsskyldighet, bl.a. om inskrivning i stats- skuldbok och anteckning om överförmyndarspärr görs.

Värdehandlingar som har nedsatts får inte överlåtas eller pantsättas utan överförmyndarens tillstånd (15 kap. 10 5 FB).

Beträffande de värdehandlingar som har deponerats i bank regleras bankernas skyldighet rörande förvaring och förvaltning i värdehand- lingslagen.

Den praktiska förvaltningen utförs som regel av bankens notariatav- delning. Det åligger banken bl.a. att se till att den omyndige upptas som ägare i aktiebok eller liknande förteckning, lyfta utdelning på aktie och obligation, bevaka utlottning av premieobligationer, underrätta förmyn- daren om nyemission, vidta behövliga åtgärder vid fondemission, upp- bära räntor och amorteringar samt preskriptionsbevaka fordringar (2 5 värdehandlingslagen).

Banken får inte lämna ut deponerade handlingar till förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd (5 5).

Vid mottagande av handlingarna skall banken lämna ett förvaringsbe- vis till förmyndaren och sända ett likalydande bevis till överförmynda- ren (6 5).

Beslut om omplacering av eller nyplacering i exempelvis aktier fattas av förmyndaren med överförmyndarens samtycke. I värdehandlingsla- gen finns särskilda skyddsregler som ålägger banken att vid exempelvis en försäljning av en aktiepost utlämna aktierna direkt till köparen och av denne ta emot likviden som sätts in på spärrad räkning. Härigenom kom- mer aktierna således aldrig att gå genom förmyndarens händer (se 9 5).

Banken skall årligen förejanuari månads utgång till förmyndaren och överförmyndaren översända värdepappersförteckning och kontoku-

rant, som utvisar influtna och utbetalda belopp det senaste året (7 5). Tillstånd som överförmyndaren lämnar att lyfta belopp eller ta ut depo- nerade handlingar gäller, om överförmyndaren inte bestämmer annat, i tre veckor (10 5). Enligt 11 5 är förmyndaren skyldig att inom en månad lämna redogörelse till överförmyndaren för de åtgärder som han vidtagit med anledning av ett lämnat tillstånd. Undantag är emellertid föreskrivet om åtgärden endast rör medel som bör hållas tillgängliga för den underå- riges underhåll eller för vården av hans eller hennes egendom. När det gäller sådana medel kan överförmyndaren enligt 13 5 meddela tillstånd som gäller tills vidare och avser ett visst sammanlagt belopp under ett år.

Förmyndares anmälnings- och redogörelseskyldighet är vitessanktio- nerad (14 5).

Enligt 8 5 värdehandlingslagen kan banken för sin förvaltning enligt lagen ta ut en årlig grundavgift på högst 0,5 procent av handlingarnas värde, dock minst 100 kr. Därutöver har banken rätt till tilläggsavgift avseende dels varje deponerad handling eller post av handlingar med 12 kr, dels varje deponering eller uttag med 20 kr. Härtill kommer rätt till ersättning för särskilda utgifter som banken kan ha haft. För åtgärder som banken vidtar utöver vad banken är skyldig enligt lagen gäller de avgifter som särskilt avtalas.

Banker och gåvor

Enligt 9 kap. 1 5 FB har en underårig egen rådighet över egendom som har förvärvats genom gåva eller testamente, om detta har ställts upp som villkor för förvärvet. Bestämmelsen anger inte uttryckligen i vilken ut- sträckning den omyndige på egen hand kan förvärva egendom. Av före- skriften anses emellertid följa att den omyndige inte är behörig att på egen hand ingå onerösa, dvs. betungande, avtal och inte heller ta emot en gåva, om gåvan är förenad med någon skyldighet att prestera till givaren eller tredje man. Rättshandlingarna är i sådant fall inte giltiga (jfr avsnitt 3.1.1).

När det gäller rena gåvor gör sig skyddsaspekten inte lika starkt gäl- lande och det anses med hänvisning till allmänna rättsgrundsatser att den underårige kan ta emot en sådan gåva, om han eller hon besitter de psykiska egenskaper som behövs för att uppfatta innebörden av rätts- handlingen. 1 ett rättsfall (NJA 1945 s. 605) ansågs emellertid ett tolvårigt barn på grund av sin ringa ålder inte kunna motta en fastighet som gåva. När det gäller gåvor i form av lösöre torde kraven på ålder allmänt kunna sättas lägre än när det gäller fastigheter eller fordringsbevis.

Enligt 13 kap. 2 5 FB får en förmyndare inte företräda myndlingen i fråga om rättshandling dem emellan. I litteraturen ( Walin, Föräldrabal- ken, 4 uppl. 1986, s. 278, jfr NJA 11 1924 s. 333 1) har hävdats att denna bestämmelse dock inte medför hinder för rättshandlingar mellan för- myndare och omyndig, när det gäller handlingar som den underårige är behörig att själv företa. Rättshandlingsförmågan gäller alltså även gent- emot förmyndaren. Härav följer att, om den omyndige kan anses ha

förmåga att själv motta en gåva, han kan ta emot den även om det är förmyndaren som är givare.

Enligt 4 5 lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva anses en gåva fullbordad när den mottagits av en bank för gåvotagarens räkning eller medel överförts från givaren till gåvotagarens konto med banken, allt under förutsättning att givaren inte förbehåller sig någon förfogande- rätt.

Bestämmelsen har när det gäller omyndiga i viss utsträckning prövats i ett rättsfall (NJA 1981 s. 464). En moder hade i en bank för ettvart av sina två omyndiga barn öppnat konto och på dessa satt in de barnbidrag som utgått för barnen. I bankböckerna antecknades ”dispositionsrätt” för modern (jfr avsnittet Banker och penningmedel ovan). Barnen gjorde i målet gällande att medlen överförts till dem genom gåva och yrkade att modern skulle förpliktas återbetala vad hon lyft från kontona. Modern bestred barnens talan under påstående att hon inte haft gåvoavsikt och att bestämmelsen om dispositionsrätt innefattade förbehåll om ägande- rätt för henne. Högsta domstolen, som ogillade barnens talan, ansåg att modern förbehållit sig möjlighet att utan överförmyndarens tillstånd en- sam ta ut de medel hon satt in på sina barns konto och att förbehåll enligt 45 1936 års lag därmed förelegat. — Tvisten mellan modern och barnen, som vid tiden för tingsrättens dom var två och tre år gamla, uppkom i samband med en vårdnadstvist. I målet gjordes inte gällande att gåvan inte var fullbordad på den grunden att barnen antingen saknat rättshand— lingsförmåga eller saknat behörig företrädare vid rättshandlingens före- taganden. Av förarbetena till 1936 års lag (NJA II 1936 s. 139 ff) framgår att bestämmelserna avser att reglera såväl obligationsrättsliga som sak- rättsliga följder av vissa gåvoutfästelser m.m. Däremot sägs varken i lag- texten eller i motiven något om förhållandet mellen exempelvis 4 5 och reglerna i dåvarande förmynderskapslagstiftning. 4 5 i lagen tillkom efter uttalanden av lagrådet över lagberedningens förslag enligt följande (a.a s. 148):

”Lagberedningen hari motiven erinrat att lagförslaget lämnar rum för ett fullföljande av den praxis i fråga om innebörden av traditionskravet som, enligt vad beredningen anfört, i fråga om gåva utbildat sig vid domstolarna i fall där bank för gåvotagarens räkning mottager den i gåvosyfte överlämnade egendomen utan särskilt bemyndigande från denne. De av beredningen åberopade rättsfallen torde utvisa, atti föreva- rande hänseende samma regler tillämpats vare sig överlämnade medel inbetalts kontant och direkt tillgodoförs gåvomottagaren eller givaren låtit å gåvotagaren överföra medel som givaren hade innestående i ban- ken. En nödvändig förutsättning har ansetts vara att givaren icke förbe- hållit sig rätt att förfoga över medlen. Den omständigheten att givaren behållit utfärdad motbok eller depositionsbevis har icke ansetts innefatta dylikt förbehåll, förutsatt att boken eller beviset ställts till gåvotagaren eller en till givaren utställd sådan handling av banken försetts med an- teckning om överlåtelse å gåvotagaren.

Aven om den teoretiska konstruktion som må ha legat till grund för avgörandena i praxis kan vara till sin riktighet omtvistlig, torde dock de resultat, vartill praxis kommit på det begränsade område varom här är fråga — överlämnande i gåvosyfte av lös egendom, varom i lagförslaget

förmäles, till bank att mottagas för annans räkning — i stort sett böra godtagas. Då nu emellertid i lag skola införas positiva regler om gåva och gåvas fullbordanden, synes lämpligt att icke enbart lita till praxis utan i lagförslaget — förslagsvis efter 3 & giva uttryckligt stadgande rörande denna praktiskt viktiga fråga, så mycket hellre som därigenom de grund- linjer som böra följas komma att framstå klarare än måhända eljest bleve fallet.”

3.3.6. Särskild förvaltning

Enligt 13 kap. l å andra stycket FB gäller inte balkens bestämmelser om förvaltning av omyndigas egendom, om det är fråga om egendom som har förvärvats genom gåva, testamente eller förmånstagareförordnande angående försäkring och det som villkor för den omyndiges förvärv har föreskrivits att egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, utan medbestämmanderätt för denne. Det måste vidare ha angivits av vem förvaltningen skall utövas. Såväl fysiska somjuridiska personer kan komma i fråga som särskilda förvaltare. Det torde i prakti- ken ofta förekomma att en banks notariatavdelning utses till sådan för- valtare.

Om en särskild förvaltning är anordnad, skall förvaltaren årligen re- dovisa till förmyndaren (13 kap. 1 5 andra stycket andra meningen FB). Någon redovisning till överförmyndaren skall dock inte ske.

Bestämmelserna om särskild förvaltning infördes i samband med 1974 års reform. I propositionen (1974:142) konstaterade föredragande stats- rådet (s. 133 f), att anordnandet av särskild förvaltning redan tidigare i praxis förekom inte så sällan och att möjligheten borde finnas kvar. Som skäl härför anfördes bl.a: ”Det kan givetvis ifrågasättas om man över huvud taget bör behålla möjligheten att förordna om särskild förvalt- ning. I princip får det anses vara i de omyndigas intresse att all deras egendom är underkastad sådan kontroll från det allmännas sida som förmynderskapslagstiftningen föreskriver. Å andra sidan kan en testator eller en givare ibland ha ett berättigat intresse av att förvaltningen av egendomen kommer att utövas av annan än förmyndaren. Det kan heller inte uteslutas att ett borttagande av möjligheten att förordna om särskild förvaltning får till följd att egendom i mindre utsträckning än hittills kommer att testamenteras eller ges bort till omyndiga. Möjligheten att anordna sådan förvaltning bör därför enligt min mening finnas kvar. I lagen bör emellertid uttryckligen anges när sådan särskild förvaltning skall anses föreligga.”

Om den omyndiges egendom till någon del står under särskild förvalt- ning, innebär det alltså att egendomen inte står under överförmyndarens kontroll. Det kan emellertid uppstå en del tillämpningssvårigheter för denne beroende bl.a. på hur villkoren närmare utformats. Överförmyn- darens samtycke till eller godkännande av anordnande av särskild för- valtning erfordras inte, men överförmyndaren kan likväl ha att ta ställ— ning till om villkoren för särskild förvaltning är uppfyllda. Vidare kan tolkningsfrågor uppkomma när det gäller omfattningen av förvaltning- en, exempelvis i fråga om avkastning av egendom som står under särskild

förvaltning, liksom skuldsättning med sådan egendom som säkerhet (jfr NJA 1973 s. 440).

Har en bank utsetts till särskild förvaltare, innebär det att banken självständigt kan bedöma och verkställa exempelvis om- eller nyplace- ringar av aktieposter. Banken kan också föreskriva andra ersättningsvill- kor för uppdraget än vad som medges enligt värdehandlingslagen. Ban- ken har emellertid såsom uppdragstagare bl.a. skadeståndsskyldighet för en försumlig förvaltning och är redovisningsskyldig inför förmyndaren (se 18 kap. handelsbalken och 13 kap. l å andra stycket andra punkten FB). De värden som bankerna förvaltari egenskap av särskild förvaltare torde uppgå till betydande belopp.

3.3.7. Något om barnpension och tjänstegrupplivförsäkring

En underårig erhåller inte sällan egendom genom att pension eller för- säkring utgår i samband med en förälders dödsfall. I föreliggande avsnitt redovisas kortfattat storleken av de förmåner som utgår som barnpen- sion enligt den allmänna försäkringen, tjänstepensioneringen och som försäkringsbelopp enligt de vanliga tjänstegrupplivförsäkringarna. En utförlig redogörelse för gällande bestämmelser m.m. om pension finns i betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension. En beskrivning av oli- ka försäkringsformer finns i betänkandet (SOU l986:56) Personförsäk- ringslag.

Barnpension enligt den allmänna försäkringen

Den allmänna pensioneringen enligt lagen (1962z38l) om allmän försäk- ring (AFL) omfattar folkpension och tilläggspension (ATP). Inom båda dessa system utgår pension i form av barnpension. Inom folkpensione- ringen utges pensionen med enhetliga belopp. Storleken av barnpensio- nen inom ATP-systemet är däremot relaterad till den avlidne förälderns förvärvsinkomster.

Folkpension i form av barnpension utgår till barn under 18 år vars far eller mor eller båda föräldrar har avlidit.

Pensionen är 26 procent av basbeloppet per år, dvs 6 708 kr vid basbe- loppet 25 800 kr. Barnpension utgår dock alltid med sådant belopp att pensionen i förening med barnet tillkommande tilläggspension utgör 62 procent av basbeloppet (15 996 kr) om båda föräldrarna har avlidit, 31 procent av basbeloppet (7 998 kr) om barnet samtidigt uppbär bidrags- förskott enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott eller bidrag enligt lagen (l984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn samt 41 pro- cent av basbeloppet (10 578 kr) i övriga fall då barnet uppbär pension efter en av föräldrarna. l sistnämnda fall beaktas även sådan folkpension iform av änkepension som utgår till kvinna som är barnets mor eller som har varit gift med barnets far eller har eller har haft barn med denne, under förutsättning att barnet och kvinnan stadigvarande sammanbor. Om flera barn är berättigade till barnpension, fördelas vid avräkningen änkepensionen lika mellan barnen.

Rätt till barnpension från tilläggspensioneringen tillkommer avliden försäkrads barn under 19 år (14 kap. 4 & AFL). Hur stor barnpensionen är beror, förutom på den avlidnes förvärvsförhållanden, på om den avlidne efterlämnar en änka som har rätt till pension och på antalet medlemmar i familjen. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat barn, blir barnets pension 15 procent av faderns egenpension. Är ett barn ensamt pensionsberättigat, blir barnets pension 40 procent av den avlidnes egen- pension. Om det finns flera barn än ett, ökas dessa procenttal med 10 för varje barn utöver det första och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen (14 kap. 5 & AFL).

Om den avlidnes förvärvsinkomster varit sådana att högsta möjliga ATP utgår är egenpensionen vid nuvarande basbelopp drygt 100 000 kr. För ett ensamt pensionsberättigat barn är således pensionen ca 40 000 kr.

År 1986 var antalet barnpensioner inom folkpensioneringen 31 200. Medelårsbeloppet var ca. 6 400 kr. Antalet barnpensioner från tilläggs- pensioneringen var 36 700. Medelårsbeloppet var ca. 10 600 kr.

Enligt ett riksdagsbeslut nyligen (prop. 1987/882171, SfU 29, rskr. 401) reformeras bl.a. barnpensionerna inom den allmänna försäkringen med verkan fr.o.m. den 1 januari 1990. Ändringen innebär bl.a. följande. Inom både folk- och tilläggspensioneringen kommer barnpension att utges fram till dess barnet fyller 18 år. Om barnet därefter studerar på grund- eller gymnasieskolnivå, skall pensionen kunna utges så länge des- sa studier fortgår, dock längst t.o.m. juni månad det år då barnet fyller 20 år. Inom folkpensioneringen kommer den grundläggande pensionsnivå som gäller för alla pensionsberättigade barn att utgöra 25 procent av basbeloppet för år räknat efter varje avliden förälder. Den garanterade barnpensionsnivån, från vilken görs avräkning med hänsyn till ATP, kommer att utgöra 40 procent av basbeloppet för barn som förlorat en förälder och 80 procent därav för föräldralösa barn. Den förstnämnda nivån gäller även bl.a. barn för vilket det samtidigt utges bidragsförskott. Inom ATP kommer ett efterlevande barn att erhålla 30 procent av den avlidne förälderns egenpension. Denna nivå höjs med 20 procent för varje ytterligare barn som den avlidne efterlämnar. Vissa särskilda över- gångsregler gäller för barnpensionsnivån i fall där det samtidigt med barnpension utbetalas änkepension enligt hittillsvarande regler härför.

Tjänstepensionering

Pensioner som utgår enligt avtal mellan parterna på arbetsmarknaden och som utgör komplettering till det allmänna pensionssystemet före- kommer i dag för i stort sett alla kategorier arbetstagare. Barnpension som en del av familjepension ingår bl.a. i pension till statsanställda och kommunalanställda samt till privatanställda tjänstemän och arbetsleda- re (ITP).

Bestämmelser om pensioner för statligt reglerade anställningar finns i allmänt pensionsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän. Administ- rationen handhas av statens löne- och pensionsverk (SPV).

En arbetstagare har statlig pensionsrätt om han har fyllt 20 år, har en anställning som avser tjänstgöring motsvarande lägst 40 procent av hel- tidstjänstgöring, uppfyller villkor om kvalifikationstid och vid anställ- ningstidpunkten inte har uppnått den ålder vid vilken han enligt pensionsavtalet har rätt att avgå med ålderspension.

Familjepension enligt den statliga tjänstepensionen utgår till den an- ställdes efterlevande barn som inte fyllt 19 år.

Familjepensionens belopp beräknas på grundval av den egenpension som skulle ha utgått till arbetstagaren om denne vid tidpunkten för döds- fallet i stället hade blivit sjukpensionerad. Familjepension efter egenpen- sionär beräknas på grundval av den egenpension som utgick vid dödsfal- let. I båda fallen utgår man från egenpensionens normalbelopp. Normal- beloppet vid ålderspension är 65 procent av pensionsunderlaget, dvs. lönen beräknad på visst sätt. 50 procent av normalbeloppet utgör familje- pensionens normalbelopp, vilket belopp utgår till en efterlevande. För två efterlevande utgör familjepensionen 140 procent av detta normalbe— lopp. Den höjs för varje ytterligare efterlevande med 20 procent av nor- malbeloppet. Därvid räknas efterlevande make och frånskild make eller två frånskilda makar som endast en pensionsberättigad. Den frånskilde makens belopp begränsas till underhållsbidragets storlek. Mellan efterle- vande make och barn delas familjepensionen så att 80 procent av belop- pet till en efterlevande tillkommer maken och barnen delar återstående belopp lika.

De statliga pensionerna är samordnade med pensionsförmåner från den allmänna försäkringen.

Tjänstepensioneringen för kommunalanställda har stora likheter med pensionssystemet för statsanställda men har genom kollektivavtal år 1984 förändrats i vissa avseenden såväl principiellt som materiellt. Den viktigaste ändringen i förhållande till tidigare gällande regler är att brut- topensionssystemet bibehållits men att en kompletterande nettopension normalt alltid utbetalas utöver folkpension och ATP.

Gällande regler finns samlade i pensionsbestämmelser för arbetstaga- re hos kommuner och landsting (PA KL). Som arbetstidsvillkor för pensionsrätt gäller att arbetstagare hos kommuner och landsting skall ha minst 40-procentig sysselsättningsgrad och ha fyllt 18 år. För pensions- rätt fordras vidare att arbetstagaren har minst ett år kvar till pensionsål- dern vid tillträdandet av anställningen.

Familjepension utgår efter arbetstagarens frånfälle till dels änka och änkling under förutsättning att äktenskapet har ingåtts senast den dag då arbetstagaren fyllt 60 är, dels barn intill dess barnet fyllt 19 år.

Familjepensionens storlek beräknas på grundval av egenpensionen med vissa uppräkningsfaktorer. Egenpensionen beräknas i sin tur på ett pensionsunderlag som utgörs av en framräknad årsmedellön. Familje- pensionen till två eller flera förmånsberättigade fördelas på så sätt att änke- eller änklingspensionen utgör 80 procent av familjepension till ensam förmånsberättigad och barnpension återstoden. Barnpension till flera barn delas lika mellan dem.

Även den kommunala tjänstepensionen är samordnad med den all- männa försäkringen. Normalt utgår som nämnts ett nettobelopp från kommunen utöver folkpension och ATP.

Tjänstepensioneringen för tjänstemän inom den privata sektorn fick i huvudsak sin nuvarande utformning i anslutning till ikraftträdandet av den allmänna tilläggspensioneringen. En ny enhetlig pensionsplan (ITP- planen) utformades år 1960.

Till grund för beräkning av pensionsförmånerna ligger den pensions— medförande lönen, varmed i huvudsak avses den aktuella fasta lönen jämte naturaförmåner i form av kost eller bostad. Det finns speciella bestämmelser som sätter en gräns för vilka löneförhöjningar nära pensionsåldern som får bli pensionsmedförande.

För full ITP-pension krävs en tjänstetid om 360 månader mellan 28 och 65 års ålder. Vid kortare tjänstetid reduceras pensionen.

Familjepension enligt ITP-planen utges till efterlevande make och barn. För barn utgår pensionen t.o.m. den månad varunder barnet fyller 20 år.

Familjepensionens storlek bestäms med utgångspunkt i dels ett grund- belopp, dels antalet förmånstagare. Grundbeloppet för full familjepen- sion baseras på den del av den avlidnes lön som låg över 7,5 basbelopp och utgör 32,5 procent av pensionsmedförande lön mellan 7,5 och 20 basbelopp. För den pensionsmedförande lönen mellan 20 och 30 basbe- lopp utgör grundbeloppet 16,25 procent.

Familjepensionen utges med nedan angivna procenttal av grundbe- loppet.

Förmånstagare Familjpension i % av grundbeloppet

Efterlevande make

utan barn 100 och 1 barn 130

och 2 barn 150 och fler än 2 barn 150+ + för varje barn utöver 2 10 Enbart barn

1 barn 75 2 barn 1 10 3 barn 135 4 barn 150 fler än 4 barn 150+ + för varje barn utöver 4 10

När det finns både änka eller änkling och barn med rätt till pension erhåller efterlevande make 75 procent av grundbeloppet. Ett efterlevan- de barn får barnpension med 55 procent av grundbeloppet och två barn

med 75 procent därav. Pensionen höjs för varje ytterligare barn med 10 procent av grundbeloppet. Barnpensionens delas lika mellan flera barn.

Tjänstegruppliiförsäkringar

De flesta arbetstagare i Sverige är grupplivförsäkrade i sin anställning. Från försäkringarna ges ersättning till efterlevande om den försäkrade avlider under anställningstiden.

Försäkringarna lämnar vid den försäkrades frånfälle ersättning i form av grundbelopp till efterlevande eller i form av begravningshjälp. Till den avlidnes barn under 20 (inom vissa avtalsområden 21 år) utbetalas dessutom tilläggsbelopp. Försäkringsbeloppen är anpassade till den all- männa försäkringens basbelopp. För år 1988 räknas sålunda med basbe- loppet 25 800 kr.

Grundbeloppets storlek beror på den försäkrades ålder vid frånfället enligt en fallande skala, där t.o.m. 54 år motsvarar 6 basbelopp och 64 år 1 basbelopp. Det högsta grundbeloppet (6 basbelopp) utgår dock alltid, även om den försäkrade fyllt 55 men inte 65 år, i de fall då denne efter- lämnar barn som vid dödsfallet inte har fyllt 17 år.

Helt grundbelopp utgår bl.a. om arbetstagaren efterlämnar barn under 20 (21) år. Efterlämnar den föräkrade barn över 20 (21) år men inte annan förmånstagare, utges halvt grundbelopp.

Om arbetstagaren inte har gjort annat förmånstagarförordnande er- håller efterlevande make hela grundbeloppet. 1 andra hand är barnen gemensamt förmånstagare till hela beloppet eller enligt vissa avtal, om det finns sambo med förmånstagarrått, till halva beloppet.

När den försäkrade efterlämnar barn under 20 (21) år utbetalas enligt samtliga försäkringar tilläggsbelopp för varje sådant barn med belopp som motsvarar följande antal basbelopp.

Om barnet vid Utgör tilläggs- I kr dödsfallet beloppet år 1988 Ej har fyllt 17 år 2 basbelopp 51 600 Har fyllt 17 men inte 19 år 1,5 basbelopp 38 700 Har fyllt 19 men inte (21) 20 år 1 basbelopp 25 800

För barn under (21) 20 år kan sålunda i vissa fall utgå såväl helt grundbe— lopp som tilläggsbelopp.

Förutom från tjänstegrupplivförsäkring kan vid dödsfall utgå ersätt- ning från frivillig grupplivfärsäkring och från privat livförsäkring eller olycksfallsförsäkring.

Inom ramen för försåkringsrättskommitténs (Ju 1974z09) arbete har vissa uppskattningar gjorts angående förekomsten av bl.a. livförsäkring- ar och andra kapitalförsäkringar vid dödsboutredning. En undersökning är 1977 vid de tre största tingsrätterna (Stockholm, Göteborg och Mal- mö) visade att sådana försäkringar förekom i uppskattningsvis drygt en

tredjedel aw de registrerade bouppteckningarna. Antalet försäkringar torde ha ökzat sedan undersökningen gjordes.

I nästan hälften av alla bon (46 procent), där försäkring förekom upp- gick värdet till högst 25 000 kr (1988 års värde). I en knapp tredjedel av alla bon (27 procent) var beloppet högst 5 000 kr (1988 års värde). De bon där försäkringsbeloppet var ca 60 000 kr eller mera (1988 års värde) utgjorde omkring en tredjedel av alla bon där försäkring förekom, dvs. en niondel :av samtliga de bouppteckningar som registrerats och under- sökts.

] de övervägande antalen fall förelåg förmånstagarförordnande i form av standardlförordnande, dvs. till make eller sambo och barn.

3.3.8. Förvaltning av privata medel inom vården m.m.

För dem som är intagna för vård på sjukhus och liknande finns det ofta behov av viss medelsförvaltning genom annans försorg. Särskilt för o— myndiga so m under lång tid vistas i exempelvis elevhem för utvecklings- störda och för äldre långtidssjuka personer som har god man finns vidare en nödvändig koppling mellan FB:s regler och de föreskrifter som gäller inom bl.a. sjukvård, socialtjänst och omsorg om psykiskt utvecklings- störda. I det följande skall i korthet redogöras för dessa föreskrifter. Det bör emellertid framhållas att dessa föreskrifter givetvis är underordnade FB:s förvaltningsregler.

Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om förvaltning av privata medel m.m. inom socialtjänsten, sjukvården och omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda (SOFS 1983:4 och SOFS 1986114). Dessa råd gäller fr.o.m. den 1 mars 1983.

Råden innehåller bl.a. följande.

Skriftlig överenskommelse om förvaltning av privata medel bör träffas med den enskilde eller hans legale ställföreträdare. l sådan överenskom- melse kan även ingå medgivande att uttaga avgifter för vård eller boende från vederbörandes konto. Overenskommelse om förvaltning av privata medel m.m. kan givetvis när som helst annulleras av vederbörande eller hans legale ställföreträdare. Det är viktigt att privata medel och andra tillhörigheter registreras, förvaras och förvaltas på ett från säkerhets- och servicesynpunkt tillfredsställande sätt.

Det är lämpligt att varje person, för vilken huvudmannen handhar medelsförvaltningen, erhåller ett eget räntebärande konto, vilket numera kan ske genom exempelvis banks försorg. Härigenom ges möjlighet både att erhålla kontobesked periodvis och att ränta beräknas för varje person individuellt.

Personal bör ej omhänderha penningmedel eller värdesaker för nå- gons räkning, såvida inte detta erfordras i samband med social träning.

Dessa föreskrifter gäller såväl psykiskt störda patienter som patienter inom den somatiska långtidssjukvården samt dem som enligt social- tjänstlagen (19801620) vistas på hem för vård eller boende eller i service- hus med helinackordering.

Landstingsförbundet har med stöd av socialstyrelsens bestämmelser år 1983 utfärdat anvisningar som mera i detalj reglerar förfarandet. Anvis-

ningarna reglerar vad som skall gälla t.ex. vid kortsiktiga och långsiktiga omhändertaganden och beträffande bankkontakter och intern kontroll och revision. Regler finns vidare för bl.a. dyrare inköp för patienters räkning. Det anges t.ex. att vid inköp av radio, TV-apparat m.m. skall samråd ske med bl.a. förmyndare eller god man, om andra medel än patientens tillgängliga pensionsbelopp, flitpengar eller arbetspremier avses att komma till användning.

I stort innebär rutinerna i övrigt i huvudsak att för varje person vars medel är föremål för omhändertagande, upprättas genom t.ex. bank ett s.k. patientkonto. Detta disponeras av vårdpersonal enligt detaljerade föreskrifter beträffande de patienter som inte själva kan handha sin för- valtning. Patientkonton får som regel inte överstiga vissa belopp, t.ex. ] 500 eller 10 000 kr. Gränserna och detaljerna kan variera mellan olika landsting. Beloppen skiftar vidare beroende på vilken kategori patienten tillhör. Den högre beloppsgränsen gäller som regel dem som är föremål för omsorg enligt omsorgslagen.

Upprättande av patientkonton bygger på överenskommelse mellan landstinget och patienten eller någon ställföreträdare för denne.

Beloppen på patientkonton är tänkta att användas för dels mindre privata inköp, dels rehabilitering och social träning samt rekreation.

Redovisning av användningen av patientkonton är avsedd att ske till patienten eller dennes ställföreträdare. Rutiner finns också för den inter- na revisionen och kontrollen av de tjänstemän inom värden som närmast svarar för förvaltningen av patientmedel.

En viss osäkerhet kan, enligt uppgift, i en del fall förekomma när det gäller i vilken utsträckning patientmedel får användas för t.ex. rehabilite- ring eller rekreation och när samtycke till en viss medelsdisponering behöver inhämtas av patientens ställföreträdare eller anhöriga. Vårdper- sonalens och ställföreträdarens syn på behovet av en viss användning av medel för patientens räkning kan också i några fall gå isär och orsaka spänningar mellan dem. Som framhållits inledningsvis ligger dock det slutliga avgörandet alltid i ställföreträdarens hand. I strid med dennes uppfattning får andra inte förfoga över medlen.

Kommuner och landsting kan i en del fall, bl.a. när det gäller dem som är föremål för omsorg enligt omsorgslagen, tillgodogöra sig patienten tillkommande pensionsmedel som ersättning för vården. Detta regleras normalt över patientkontot, på vilket patientens del av t.ex. folkpension (s.k. pensionsandel) sätts in. Någon motsvarande kvittning när det gäller vårdavgifter för sjukhusvård får dock inte förekomma.

Bestämmelser om rätt till kvittning finns intagna i kungörelsen (l962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folk- pension. Av 17 & hälso- och sjukvårdslagen (19821763) jfrd med förord- ningen (1981:1177) om vissa avgifter vid sjukhusvård framgår att dessa vårdavgifter inte får tas ut av patientmedel på motsvarande sätt.

De bestämmelser som reglerar frågan om pensionsandelar har tidigare gett upphov till skilda tolkningar hos bl.a. socialstyrelsen och vissa över- förmyndare när det gäller äganderätten i vissa fall till pensionsandelar-

na. Socialstyrelsen hävdade att utvecklingsstörda endast hade ägande- rätt till så stor del av pensionandelen som verkligen disponerades. Från överförmyndarnas sida ansåg man dock att en utbetald pensionsandel i sin helhet tillhörde patienten. Frågan har betydelse bl.a. vid handhavan- det av sparade belopp och vid arvfall.

Justitieombudsmannen har vid flera tillfällen tagit upp frågan. I beslut 28.5.1984 (Dnr 2363-1982) förordade JO att en lagändring gjordes för att undanröja Oklarheterna.

] samband med följdlagstiftningen till den nya omsorgslagen (1985z568) ändrades bestämmelserna i 1962 års kungörelse, så att det framgår att medlen tillhör den utvecklingsstörde; se förordningen (l986:567) om ändring i kungörelsen (19622393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension samt departementschefens uttalande i motiven till omsorgslagen (prop. 1984/85:176 s. 71 1).

Till följd av en ändringi 10 kap. 3 5 lagen (1962z381) om allmän försäk- ring och den nämnda ändringen i kungörelsen har landstingskommuner- na inte längre rätt att uppbära pensioner för utvecklingsstörda som an- tingen är barn eller ungdomar i elevhem eller vuxna i gruppbostad (se prop. 1985/86:107 s. 10).

3.3.9. Den nya familjerättsreformen

En omfattande reform på familjerättens område har trätt i kraft den 1 januari 1988 (se bl.a. SFS 1987z230-232; prop. 1986/8721; LU 1986/ 87:18, rskr. 159).

Genom den nämnda reformen har en ny äktenskapsbalk (ÄktB) ersatt giftermålsbalken. Samtidigt har en ny lag (1987:232) om sambors gemen- samma hem (sambolag) införts. Härutöver har det gjorts omfattande ändringar i ett antal lagar, framför allt ärvdabalken (ÄB).

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen innebär flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har vid- gats, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Vidare har en för- enkling skett av de regler som ger en make rätt till kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt giftorättsgods. ÄktB innehåller också en regel om jämkning av äktenskapsförord.

Bodelning med anledning av äkenskapsskillnad kan förrättas inte bara när äktenskapet har upplösts utan även dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare har institutet boskillnad ersatts av en möjlighet att förrätta bodelning under pågående äktenskap efter anmälan till domstol. Till skillnad från vad som gällde tidigare skall en sådan bodelning dock inte medföra att makarnas egendom blir enskild. Uttryckliga regler finns också om s.k. föravtal till bodelning.

Kravet på äktenskapsförord har avskaffats när det gäller gåvor mellan makar. Sådana gåvor blir numera gällande mellan makarna enligt all- männa regler eller genom att gåvan registreras hos domstol. För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock alltid registrering.

Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid avtal om egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med äktenskapets upplös- ning få överta den andra makens bostad har utvidgats till att omfatta alla former av bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är giftorättsgods eller enskild egendom på grund av äktenskapsförord. Tidigare behovs- och skälighetsprövning skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make på motsvarande sätt har möjlighet att efter en behovs- och skälighetspröv- ning överta bohag som tillhör den andra maken och som har begagnats gemensamt i hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död gäller en särskildjämk- ningsregel till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel får den efterlevande rätt att bestämma att vardera sidan skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en efterlevande make tar arv efter den avlidne maken framför makarnas gemensamma bröstarvingar. Bröstarvingarna har rätt till efterarv när den efterlevande maken i sin tur dör. Den efterlevande maken förvärvar egendomen efter den först avlid- ne maken med fri förfoganderätt, om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den tidigare s.k. basbeloppsregeln vid bodelning i 13 kap. 12 å andra stycket giftermålsbalken har förts över till ÄB där den har karaktären av en garantiregel. Samtidigt har tillämpningsområdet för basbeloppsregeln utvidgats genom att den är tillämplig också när det finns barn till den avlidne som är under 16 år och inte är barn även till den efterlevande maken.

Om det vid den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i stället för som tidigare endast halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensamma hem innebär att när ett sam- boförhållande upplöses samborna får en giftorättsliknande rätt till del- ning av bostad och bohag som har anskaffats för gemensamt begagnan- de. Huvudregeln är att denna egendom delas lika mellan dem. Denna huvudregel kan dock — på samma sätt som för makar — frångås, om en likadelning skulle framstå som oskälig. För de sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden finns en möjlighet att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.

1 fall då ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död har den efterlevande sambon rätt att erhålla så mycket av den egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnan- de så långt egendomen räcker — att dess värde motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

3.4. Tillsynsbestämmelser

Kontrollen av förmyndarnas förvaltning av omyndigas egendom an- kommer på överförmyndarna och tingsrätterna. Detsamma gäller kon-

trollen av ;gode mäns och förvaltares verksamhet. Bestämmelserna finns huvudsakligen i 17, 19 och 20 kap. FB samt i överförmyndarkungörelsen (1974:1047l) och kungörelsen (1952z303) med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården (förmyndarvårdskungörelsen). I 12 kap. FB finns bestämmelser om inskrivning av förmynderskap, god- manskap och förvaltarskap.

I följande avsnitt behandlas inskrivningsbestämmelserna (3.4.1), över- förmyndarnas tillsyn (3.4.2) och domstolskontrollen (3.4.3).

3.4.1. Inskrivning

Enligt bestämmelser i 12 kap. FB, som närmast går tillbaka på 1924 års förmynderskapslagstiftning (se NJA II 1924 s. 297), skall förmynderskap i vissa fall inskrivas, dvs. registreras, hos tingsrätten.

I prop. 1987/882124 har föreslagits att 12 kap. FB skall kompletteras med bestämmelser om inskrivning av godmanskap och förvaltarskap. Den följande redogörelsen utgår från propositionens lagtext.

Inskrivning av förmynderskap för underåriga skall ske i följande fall (12 kap. 1 5): 121 när särskild förmyndare förordnas för den underårige 121 när den underårige på annat sätt än genom lån förvärvar egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning och som till sitt värde överstiger ett belopp som motsvarar två gånger gällande basbelopp enligt lagen (l962:381) om allmän försäkring EJ när rätten av annan särskild anledning finner att inskrivning bör ske.

Exempel på fall då inskrivning bör ske av ”annan särskild anledning” är enligt uttalandei förarbetena (prop. 1974:142 5. 130) att den underårige blivit ägare till fast egendom.

När någon får god man eller förvaltare skall alltid inskrivning ske (12 kap. 2 (j).

Beslut om inskrivning skall antecknas i den förmynderskapsbok som förs kommunvis vid varje tingsrätt (12 kap. 6 5 och l & förmyndarvårds- kungörelsen).

Överförmyndaren erhåller uppgifter från rätten och lägger upp en egen förmynderskapsbok.

I förmyndarvårdskungörelsen regleras närmare hur anteckningar m.m. skall göras i förmynderskapsboken. Enligt kungörelsen (8 &) åligger det domstolen att årligen inspektera överförmyndarna och därvid bl.a. granska dennes förmynderskapsbok (se avsnitt 3.4.3).

Inskrivning av förmynderskap görs hos tingsrätten i den ort där den som utövar förmynderskapet har sitt hemvist. Om föräldrar utövar för- mynderskapet gemensamt är faderns hemvist styrande. Stockholms tings- rätt är reservforum (12 kap. 1 & andra stycket).

Godmanskap och förvaltarskap skrivs in vid den tingsrätt där ansökan om anordnande av godmanskapet eller förvaltarskapet gjordes.

Tingsrätten kan överflytta inskrivningen till en annan tingsrätt, bl.a. vid byte av bostadsort (12 kap. 3 5).

I samband med beslut om inskrivning eller överflyttning av inskriv- ning skall rätten, om det behövs, ange vilken överförmyndare som skall utöva tillsynen över förmynderskapet (12 kap. 4 5).

3.4.2. Överförmyndarnas tillsyn

Institutet överförmyndare infördes genom 1924 års förmynderskapslag- stiftning (se NJA II 1924 s. 270 f). Avsikten var att införa ett kommunalt kontrollorgan som självständigt och med ansvar skulle kunna inte bara granska förmyndarnas förvaltning utan också bistå dessa med råd och hjälp. Överförmyndarorganisationen ersatte den ordning med s.k. granskningsgodemän som tidigare hade funnits.

Genom 1974 års reform (prop. 1974:142 5. 149 f) fick institutet sin nuvarande utformning.

Kömmunfullmäktige i varje kommun väljer överförmyndare och er- sättare för denne. Kommunen kan bestämma att det i stället för överför- myndare skall finnas en överförmyndarnämnd med minst tre ledamöter. Denna möjlighet infördes år 1974. Överförmyndare, ledamöter i nämnd och ersättare väljs på tre år (19 kap. 1, 2, 5 och 7 Gå).

Överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och ersättare skall ha rösträtt vid kommunfullmäktigeval och vara kyrkobokförda i kommunen. De får inte vara i konkurstillstånd. Utan regeringens till- stånd får inte lagfaren tjänsteman vid tingsrätt inneha uppdrag som över- förmyndare, ledamot i nämnd eller ersättare inom tingsrättens domkrets (19 kap. 8 €). _

Rätten kan entlediga överförmyndare, nämndledamot eller ersättare, om denne inte är lämplig, och kan också förordna vikarie vid förfall för överförmyndare eller ersättare (19 kap. 9 och 10 åå).

För överförmyndarnämnd skall fullmäktige utse ordförande och vice ordförande (19 kap. 11 5).

Om kommunfullmäktige beslutar det, kan en överförmyndarnämnd delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till ledamot, ersät— tare som inkallats till tjänstgöring eller tjänsteman hos kommunen. I fullmäktiges delegeringsbeslut skall anges vilka slag av ärenden som avses (19 kap. 14 å).

Kommunförbundet hari cirkulär den 18 december 1975 lämnat förslag till delegationsordning. Förslaget omfattar fall där överförmyndaren en- ligt 14-16 kap. FB har att lämna tillstånd eller anstånd till förmyndaren eller göra anmälan till rätten. Tillstånd till fastighetsförsäljning enligt 15 kap. 15 5 föreslås dock inte omfattas av delegationsrätten.

Frågor om tillstånd till överlåtelse av fast egendom överfördes år 1974 från rätten till överförmyndaren.

Vid handläggningen av överförmyndarärenden är förvaltningslagen (1986z223) i stor utsträckning tillämplig. Vissa särregler finns dock, se bl.a. 19 kap. 13 & FB.

Enligt 9 kap. 17 & är överförmyndare och nämnder skyldiga att föra bok angående förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap. I över- förmyndarkungörelsen (1974:1047) lämnas detaljerade bestämmelser om bl.a. förande av förmynderskapsbok och andra handlingar.

Överförmyndare, nämndledamöter och ersättare har rätt till arvode m.m. enligt bestämmelserna i 2 kap. 29 & kommunallagen. Överförmyn- dare och nämnder står under tingsrättens tillsyn (19 kap. 15 och 18 åå).

Till överförmyndarnas uppgifter hör bl.a. att pröva frågor om tillstånd eller samtycke till olika åtgärder enligt 14-16 kap. FB. Vidare ankommer det enligt 17 kap. FB på överförmyndaren att granska ingivna förteck- ningar, årsräkningar och sluträkningar. Vid granskningen skall särskilt tillses att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används till hans eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är anbringade så att det finns erforderlig trygghet för deras bestånd och skälig avkastning erhålls (17 kap. 1 5).

Om det vid granskningen förekommer anledning till anmärkning, skall förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren beredas tillfälle att förklara sig. Är förklaringen otillfredsställande, kan överförmyndaren ansöka hos rätten om åtgärd mot ställföreträdaren (17 kap. 3 å).

Den enskilde har, om han eller hon har fyllt 16 år, liksom hans eller hennes make och närmaste släktingar rätt att ta del av de handlingar rörande förmynderskapet, godmanskapet eller förvaltarskapet som finns förvarade hos överförmyndaren. (17 kap. 6 och 7 åå).

3.4.3. Domstolskontrollen

Som framgår av föregående avsnitt utövar tingsrätterna tillsyn över över- förmyndarnas verksamhet (19 kap. 18 & FB och 8 & förmyndarvårdskun- görelsen) och registrerar också förmynderskap, godmanskap och förval- tarskap (12 kap. FB).

Efter 1974 års reform tar tingsrätterna emellertid inte någon direkt del i förmyndares och andra ställföreträdares förvaltning; tillstånd till bl.a. överlåtelse av fast egendom skulle före reformen lämnas av domstol i stället för som nu av överförmyndaren (se prop. 1974:142 5. 140).

Överförmyndarens beslut om tillstånd m.m. enligt 13-17 kap. FB kan dock överklagas till tingsrätten (20 kap. 6 & FB). Ett undantag utgör överförmyndarens beslut om vilken förvaltningsåtgärd som enligt 13 kap. 8 ij tredje stycket FB skall väljas, om flera förmyndare är oense. Ett sådant beslut av överförmyndaren är inte överklagbart (20 kap. 4 g" FB).

Tingsrättens beslut kan i vanlig ordning överklagas till hovrätten. För beslut som handlagts av överförmyndaren som första instans är hov- rätten sista instans (20 kap. 12 5).

Beslut av överförmyndaren eller rätten går — med vissa undantag — i verkställighet utan hinder av att de överklagas (20 kap. 8 5).

Som har nämnts ovan (se avsnitt 3.4.2) tillämpas förvaltningslagens (19861223) bestämmelser på överförmyndarens handläggning, om inte annat framgår av FB. Det innebär bl.a. att reglerna om omprövning av

beslut enligt förvaltningslagen är tillämpliga (se 27 och 28 55 förvalt- ningslagen).

Även om domstolens roll i fråga om förmynderskapsärenden, vid si- dan av en allmän tillsynsfunktion, efter 1974 års reform huvudsakligen består i att pröva besvär, kräver en del frågor alltjämt beslut av tingsrät- ten som första instans. Det gäller framför allt beslut om anordnande eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap, liksom omprövning av ett godmanskaps eller förvaltarskaps omfattning. Hit hör också förord- nande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvaltare, lik- som inskrivning av förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap.

Föreskrifter om vilken sammansättning tingsrätten skall ha vid be- handlingen av sådana ärenden finns i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Huvudregeln är att rätten är domför med en lagfaren domare. Om ärendet är tvistigt, skall rätten emellertid bestå av en lagfaren domare och nämndemän. Den mera kvalificerade sammansättningen krävs också bl.a. när det annars finns särskild anled- ning att ha en sådan sammansättning. Som riktmärke för tillämpningen av den sist nämnda regeln gäller att ärenden av vidlyftig, svår eller ömtå- lig beskaffenhet inte bör handläggas av ensamdomare (prop. [969244 5. 384)

Tingsnotarier kan utföra vissa domargöromål på eget ansvar. Sådana förmynderskapsärenden som får handläggas av ensamdomare hör till de ärenden som tingsnotarier kan få handlägga. Detta gäller dock inte ären- den som är vidlyftiga eller svåra eller som av annan orsak kräver särskild erfarenhet (19 & tingsrättsinstruktionen).

Personal utan juristutbildning kan handlägga vissa domstolsärenden. En allmän förutsättning är dock att det inte är fråga om ärenden som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak kräver särskild kunskap eller erfarenhet. Vidare får delegering ske endast till domstolsbiträden som har tillräcklig kunskap och erfarenhet (se prop. 1984/8524, JuU 7, rskr 71, SFS l984:1032 och l985z35).

De ärendegrupper som omfattas av delegeringsmöjligheten på för- mynderskapsområdet är förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvaltare samt inskrivning av förmynderskap, godman- skap eller förvaltarskap.

Fr.o.m. den 1 januari 1988 innefattar delegationsmöjligheten också bl.a. vissa ärenden rörande boutredningsman, bodelningsförrättare och skiftesman (se prop. 1987/88z8, JuU 9, rskr 31, SFS 1987:1109 och 1110). Dessa ärendegrupper handläggs vanligen på den avdelning av tingsrät- ten där också förmynderskapsärendena handläggs.

Den inspektion av överförmyndares verksamhet som enligt 8 5 för- myndarvårdskungörelsen årligen skall äga rum får inte utföras av annan än lagfaren befattningshavare. Vid inspektionen skall rätten granska överförmyndarens förmynderskapsbok, förteckning över ärenden som inte inskrivits samt stickprovsvis utvalda akter.

Över inspektionen upprättas regelmässigt protokoll som tillställs över- förmyndaren.

4. Riksdagsbehandling m.m. efter 1974 års reform

Efter 1974 års reform av bestämmelserna om förmynderskap och god- manskap (prop. l974:l42, LU 38, rskr. 404) har frågor som rör dessa bestämmelser vid flera tillfällen behandlats av riksdagen med anledning av motioner i ämnet. En redovisning av de motioner som rört utredning- ens förtursuppdrag, dvs. främst avskaffande av institutet omyndigförkla- ring, finns intagen i utredningens tidigare betänkande (SOU l986:50) God man och förvaltare.

I avsnitt 4.1 nedan redogörs för behandlingen av motioner som rör övriga delar av utredningsuppdraget.

Justitieombudsmannen (JO) har i flera ärenden efter den 1 januari 1976 prövat tillämpningen av förmynderskaps- och godmansbestämmel— serna. En översikt över dessa ärenden finns i avsnitt 4.2. När det gäller de JO-ärenden som har anknytning till utredningens förtursuppdrag hänvi— sas dock till det tidigare nämnda betänkandet.

I avsnitt 4.3 slutligen redovisas en del av de skrivelser och framställ- ningar från organisationer och enskilda, som har överlämnats till utred- ningen eller på annat sätt kommit den till del (jfr redovisningen i utred- ningens direktiv, Dir. 1982z25).

4.1. Motioner i riksdagen m.m.

I motion 1976/772657 begärdes bl.a. en översyn av tillämpningen av reg- lerna om arvode till förmyndare. Som skäl angavs bl.a. att det av kom- munförbundet rekommenderade taxesystemet (se avsnitt 3.3.1) motver- kat avsikten med 1974 års reform i denna del, nämligen att förmyndare i betydligt större utsträckning än vad tidigare varit fallet skulle ägna sig åt vården och omsorgen om myndlingens person.

Lagutskottet (LU 1977/782) inhämtade yttranden över motioner från bl.a. Stockholms tingsrätt, Stockholms överförmyndarnämnd och Svens- ka kommunförbundet. Utskottet avstyrkte bifall till motionen med föjan- de motivering (s. 29 f):

”Utskottet erinrar om att syftet med reformeringen av arvodesreglerna var bl.a. att få till stånd en ordning som så långt som möjligt garanterade att även personer i små omständigheter fick kvalificerade förmyndare

och som bidrog till att den omyndiges behov av bistånd i personliga angelägenheter blev tillgodosett. Remissvaren ger en något splittrad bild av hur arvodesreglerna kommit att tillämpas. Att så är fallet är ganska naturligt med hänsyn till den relativt korta tid som de varit i kraft. Något belägg för motionärens påstående att det nya arvodessystemet skulle ha motverkat ett av syftena med 1974 års reform, nämligen att få till stånd en ökad omsorg om myndlingens person, ger remissvaren dock inte. Där- emot synes syftet att få fram kvalificerade förmyndare inte ha kunnat till fullo uppnås. Som framgår av Stockholms överförmyndarnämnds ytt- randehar man i Stockholm alltjämt svårigheter att nyrekrytera förmyn- dare. Aven i övrigt har i remissvaren vissa anmärkningar mot taxesyste- met framförts. Bl.a. har det framhållits att arvodesframställningar kom- mit att behandlas mycket olika inom överförmyndardistrikten.

Vad utskottet anfört visar att det alltjämt torde föreligga vissa brister när det gäller arvoderingen av förmyndare. Dessa är dock inte av sådan karaktär att det finns anledning att nu företa en allmän översyn av arvo- dessystemet. Med hänsyn till att utformandet av de närmare reglerna för bestämmande av arvode numera är en kommunal fråga får det i första hand ankomma på de kommunala myndigheterna att se över dessa. Ut- skottet utgår också från att Kommunförbundet noga följer utvecklingen på området och vidtar de ändringar i sina riktlinjer som därvid kan befinnas erforderliga.”

Riksdagen följde utskottet.

Vid riksmötet 1977/78 behandlades även frågan om utseende av med- förmyndare och denna frågas förhållande till vårdnadsbestämmelserna. Lagutskottet (LU 1977/78:6 s. 14) ansåg i sitt av riksdagen godkända betänkande att frågan borde övervägas av utredningen om barnens rätt.

Frågan om tillsynen över överförmyndarnas verksamhet togs upp i en motion (1977/78:1006) som behandlades vid riksmötet 1978/79. Enligt motionen borde tillsynen flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna. Lagutskottet (LU 1978/79:5 s. 12), som inhämtade yttranden från ett stort antal instanser, anförde bl.a. följande.

”Enligt motionärerna bör tillsynen inte ligga kvar hos tingsrätterna utan flyttas till länsstyrelserna. Till stöd för sin uppfattning anför motionärer- na bl.a. att domstolarnas tillsynsfunktion innebär en främmande relation mellan en domstol och ett kommunalt organ, särskilt när detta organ utgörs av en kommunal nämnd. Ett annat skäl av principiell natur är att domstolarna inte samtidigt bör vara tillsynsmyndighet och en myndighet som har att pröva tvister och ansvarsfrågor i anledning av förmynderska- pet. Motionärerna pekar vidare bl.a. på att länsstyrelserna i högre grad än tingsrätterna har tillgång till ekonomisk och redovisningsteknisk ex- pertis samt på att länsstyrelserna har erfarenhet av tillsynsverksamhet från andra områden. Utskottet kan instämma i att det från principiella utgångspunkter inte är helt tillfredsställande att domstolarna har att ut- öva tillsyn över ett kommunalt organ, i synnerhet om detta organ är en kommunal nämnd. lnvändningar av principiell natur kan också riktas mot den dubbla funktion tingsrätten har i förmynderskapsfrågor och som ligger däri att tingsrätten å ena sidan har att pröva besvär över överförmyndares beslut och ansvarsfrågor med anledning av förmynder- skapet och å andra sidan har att utöva tillsyn över överförmyndarens verksamhet. Det kan inte heller förnekas att domstolarnas tillsyn i vissa fall varit bristfällig och att länsstyrelserna i högre grad än domstolarna har tillgång till ekonomisk och redovisningsteknisk expertis. De anförda omständigheterna har påtalats av flera av remissinstanserna och talar med viss styrka för att tingsrätten ej bör vara tillsynsmyndighet i förmyn- derskapsfrågor.

Mot att överlytta tillsynen till länsstyrelserna, såsom motionärerna föreslagit, talar emellertid starka skäl av företrädesvis praktisk natur. Denna uppfattning delas av flera remissinstanser, bl.a. domstolsverket, Svenska kommunförbundet, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges överförmyndare. Det är uppenbart, att förmynderskapsdomsto- larna genom sin fortlöpande befattning med förmynderskapsfrågor be- sitter en betydande juridisk sakkunskap på området, vilken är av stort värde vid utövandet av tillsynsfunktionen. Det förtjänar vidare att påpe- kas att den formella kontrollen kräver att tillsynsmyndigheten har till- gång till ett aktuellt register över inskrivna förmynderskap och godman- skap. Vid en överflyttning av tillsynen till länsstyrelse måste därför alla beslut rörande förmynderskap och godmanskap av domstolen översän- das dit. Betydelsen av att domstolarna i allmänhet saknar ekonomisk och redovisningsteknisk expertis bör inte heller överdrivas. Såsom framhål- lits bl.a. av överförmyndarföreningen är i många förmynderskap och godmanskap den ekonomiska förvaltningen av enkel beskaffenhet och en kontroll bör därför kunna utföras utan större problem. För övriga fall har domstolarna möjlighet att anlita experter utanför domstolsorganisa- tionen. Utskottet vill här hänvisa till vad domstolsverket anfört om att revisionsteknisk expertis finns tillgänglig inom domstolsverket. Utskot- tet vill också erinra om, att 1974 års förmynderskapsreform innebar att bestämmelserna om domstolarnas tillsyn över överförmyndarnas verk— samhet skärptes. De nya bestämmelserna har inte varit ikraft i mer än knappt tre år. Enligt utskottets mening är detta för kort tid för att man skall kunna bedöma om den nya ordningen fungerat tillfredsställande. Utskottet vill också hänvisa till att man inom domstolsverket håller på med att utfärda råd och rekommendationer för domstolarnas tillsyn över överförmyndarna. Det kan förväntas att dessa rekommendationer kom- mer att ge ökad stadga åt kontrollen av överförmyndarna. Enligt utskot- tets uppfattning bör ytterligare erfarenhet av tillsynsverksamheten av- vaktas innan ställning tas till frågan huruvida gällande ordning beträf— fande tillsynen behöver ses över”.

Riksdagen avslog motionen.

I motion 1978/79z2103 begärdes en översyn av reglerna om tillsynen av de medel som tillhör barn som har omhändertagits för samhällsvård. Lagutskottet (l979/80:7 s. 9) anförde i anledning härav bl.a. följande.

”I motionen yrkas att reglerna om tillsynen av de medel som tillhör barn som omhändertagits för samhällsvård skall ses över. Motionären fram- håller att det förekommer att föräldrar till ett sådant barn disponerar barnets medel t.ex. bank— och pensionsmedel — på sådant sätt att de inte kommer barnet till godo, vilket är möjligt i den mån förmynderska- pet inte är inskrivet och därmed, i praktiken, undandraget överförmyn- darens tillsyn. Motionären betecknar detta förhållande som olyckligt och anser att även dessa förmynderskap bör ställas under överförmyndar- kontroll.

Det är enligt utskottets mening uppenbart att de regler i FB som upp- ställts till skydd för barnets egendom inte alltid kan förhindra att medel som är avsedda för ett barn inte kommer barnet till godo. Exempel på detta ges såväl i motionen som i några av de remissyttranden som avgivits till utskottet med anledning av motionen. Att medel på detta vis undan- dras barnen är otillfredsställande enligt utskottets uppfattning. Det gäl- ler självfallet inte endast i sådana fall där den omyndige omhändertagits för samhällsvård utan även i andra fall. Enligt utskottets mening bör de frågor som nu aktualiserats blir föremål för närmare överväganden.”

Utskottet ansåg att frågan borde överlämnas till utredningen om bar- nens rätt. Denna uppfattning delades av riksdagen.

I motion 1979/802230 begärdes bl.a. en översyn av reglerna gällande god man. Det ansågs att vittne borde närvara när en god man vid uppdra- gets början gör upp en förteckning över tillgångarna, går in i en lägenhet eller öppnar ett bankfack som tillhör den som uppdraget avser.

1 en annan motion (1980/81 :1 192) togs bl.a. upp frågan om arvode och ersättning till gode män.

Lagutskottet (l981/82:4) fann med hänvisning till motionerna att det kunde vara motiverat med en utvärdering av 1974 års reform, främst för att kartlägga de problem som yppat sig i tillämpningen. Riksdagen följde utskottet. -— Riksdagens beslut ledde sedermera till de tilläggsdirektiv (Dir. 1982125) som gavs till utredningen om barnens rätt.

I motion 1982/83:77 yrkades att möjligheten för förmyndare att i en- lighet med 15 kap. 4 & FB placera medel i vissa värdehandlingar skulle utvidgas till att även gälla reverser som utfärdats av finansbolag över vilka bankinspektionen utövade tillsyn enligt lagen om finansbolag.

Lagutskottet (LU 1982/83:14) behandlade motionen i samband med behandlingen av en proposition (1982/83:62), i vilken det hade föresla- gits att 15 kap. 4 & skulle utvidgas till att aVse placering i vissa skuldför- bindelser utfärdade av Stadshypotekskassan eller av kreditaktiebolag. Utskottet ansåg att, utöver vad som föjde av propositionsförslaget, också vissa reverser utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank skulle om- fattas av den fria placeringsrätten (jfr 15 kap. 4 å i dess nuvarande lydel- se).

När det gällde den i motionen väckta frågan om reverser från finans- bolag anförde utskottet bl.a. följande (5. 5).

”Utskottet konstaterar att det förhållandet att finansbolagen står under bankinspektionens tillsyn innebär vissa garantier för att sådana företags skuldförbindelser är betryggande. Som näringsutskottet anförde år 1981 i samband med antagandet av ändringar i kreditupplysningslagen (NU 1980/ 81 :30 s. 23) utgör finansbolagen emellertid en heterogen kategori. Näringsutskottet framhöll också att det rimligen måste ta avsevärd tid innan samspelet mellan bankinspektionen och finansbolagen har lett därhän att inspektionen har samma överblick över finansbolagens verk- samhet som över bankernas. Även om det säkerligen torde finnas finans- bolag som kan utfärda kapitalmarknadsreverser med samma betryggan- de säkerhet och goda avkastning som Hypoteksbanken, Stadshypoteks- kassan och kreditaktiebolagen ger tillgänglig utredning inte underlag för ett generellt konstaterande att så är fallet med hela den kategori företag som det nu är fråga om. Lagutskottet kan därför inte ställa sig bakom motionärens förslag till en utvidgning av förmyndarens möjligheter att placera den omyndiges medel utan att först behöva inhämta överförmyn- darens samtycke. T.v. bör frågan om placering av omyndigs medel i reverser som utges av finansbolagen prövas av överförmyndaren i varje enskilt fall.”

Utskottet påpekade (s. 6) avslutningsvis att det var otillfredsställande att vissa placeringsbestämmelser fanns intagna i en kungörelse och inte i lag (se avsnitt 3.3.3). Utskottet hänvisade till 8 kap. 2 och 13 && regerings- formen och ansåg att regleringen av t.ex. villkoren för inköp av obligatio- ner, som nu finns i 1974 års kungörelse, inte enbart bestod av verkställig-

hetsföreskrifter och därför borde tas in i föräldrabalken. Förhållandet borde enligt utskottet beaktas vid en mera omfattande översyn av be- stämmelserna.

Riksdagen följde utskottet.

Vid riksmötet 1983/84 behandlades en motion (1982/83:1770) med yrkande om utredning avseende överförmyndares kompetens samt utbild- ning för uppdraget.

Lagutskottet (LU 1983/84zl) inhämtade remissyttranden över motio- nen från Svenska kommunförbundet, Sveriges domareförbund och För-

eningen Sveriges överförmyndare. Utskottet anförde bl.a. (s. 8 ff):

”Motionären i motion 1982/83:1770 pekar på brister som enligt motio- närens mening förekommer i överförmyndarorganisationen. Bl.a. kan enligt motionen politiker som saknar nödvändig juridisk skolning utses till överförmyndare, varför denna form av rekrytering bör bli förmål för omprövning. Vidare anser motionären att överförmyndare bör få en re- guljär och ganska omfattande utbildning för uppdraget. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta begära att regeringen utreder frågor om överförmyndares kompetens samt utbildning för uppdraget.

I likhet med motionären anser utskottet att det är viktigt att till överför- myndare utses endast personer som är lämpade för uppdraget. Som framgår av redogörelsen övervägdes frågan om särskilda kompetenskrav borde uppställas i FB av utskottet år 1974 (LU 1974z38) med anledning av ett motionsyrkande. På hemställan av utskottet avslog riksdagen mo- tionsyrkandet. Utskottet underströk dock att detär angeläget att den som väljs till överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd är väl kvalificerad för sitt uppdrag. I betänkandet pekade utskottet på de upp- gifter som åligger en överförmyndare och på de skilda frågor som kan komma under överförmyndares bedömning. Det anförda visade enligt utskottet att det är önskvärt att överförmyndare och ledamot i överför- myndarnämnd har den erfarenhet och de kunskaper som förordats i motionen. Utskottet ansåg emellertid att man inte i lagen borde ställa upp krav på formell kompetens eller i övrigt säga något om överförmyn- darnas kunskaper eller erfarenhet inom olika områden. Enligt utskottets mening fick den omständigheten att överförmyndare och ledamot i över- förmyndarnämnd väljs av kommunfullmäktige utgöra tillräcklig garanti för att det utses personer som kan anses lämpade för uppdraget. Utskot— tet utgick också från att man därvid skulle beakta vad bl.a. utskottet anfört om vilka fordringar som bör ställas på innehavare av befattningen som överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd.

Vad utskottet sålunda tidigare anfört om kompetenskrav på överför- myndare äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet. Utskottet vill vidare peka på att överförmyndaruppdraget är ett kommunalt förtroen- deuppdrag. Betämmelser om särskilda kompetenskrav skulle, som Kom- munförbundet framhåller i sitt remissyttrande över den nu aktuella mo- tionen, medföra att uppdraget förlorade sin karaktär och att överför- myndare i stället blev någon form av tjänsteman. En sådan förändring av överförmyndaruppdragets karaktär kan utskottet inte medverka till. Sammanfattningsvis anser sålunda utskottet att man liksom hittills inte i FB bör ställa upp några särskilda krav på kompetens hos överförmynda- re. Eventuella problem i verksamheten får därför lösas på andra sätt.

En angelägen åtgärd som kan vidtas till stöd och hjälp för överförmyn- dare är, som framhållits i motionen, utbildning och fortbildning för över- förmyndaruppdraget. Av remissyttrandena framgår att utbildning också förekommer såväl i Kommunförbundets som i Föreningen Sveriges

överförmyndares regi. Utskottet, som tidigare har uttalat sig för att sådan utbildning anordnas, hälsar detta med tillfredsställelse. I vad mån utbild- ningsbehovet härigenom är täckt saknar utskottet möjligheter att bedö- ma. Utskottet utgår emellertid, liksom vid sin tidigare behandling av frågan, från att kommunerna och Kommunförbundet tillser att överför- myndarna får nödvändig utbildning och information.

Utskottet vill vidare hänvisa till vad Kommunförbundet anfört i sitt remissyttrande. För att motverka att problem uppkommer i överförmyn- darverksamheten är det sålunda enligt Kommunförbundet angeläget att information lämnas om uppdragets innebörd och att de särskilda kraven på överförmyndare beaktas vid nomineringen. Kommunförbundet framhåller också vikten av att kommunerna ser till att överförmyndarna får de kansliresurser som behövs. I sammanhanget vill utskottet under- stryka att det är väsentligt att överförmyndare i förekommande fall ut- nyttjar sin rätt att anlita ekonomisk eller juridisk expertis. Möjligheterna att erhålla råd och anvisningar från Kommunförbundet, Föreningen Sveriges överförmyndare, andra överförmyndare och från tingsrätterna står också öppna.

Enligt utskottets uppfattning bör man genom åtgärder av ovannämn- da slag kunna komma till rätta med de eventuella brister som kan före- komma i överförmyndarorganisationen.”

Utskottets uppfattning att motionen inte borde föranleda någon vida- re åtgärd delades av riksdagen.

I motion 1983/84:606 yrkades att riksdagen hos regeringen begärde förslag till ändring av eller tillägg till 9 kap. l & och 15 kap. 12 & FB så att barn, t.ex. över tolv år, för ett belopp om förslagsvis maximalt 2 000 kr. per år skulle få köpa aktier, obligationer eller andra värdepapper utan förmyndares samtycke. Medel som tillfallit barnet genom arv eller gåva skulle dock enligt motionären inte få användas för sådana köp.

Som en utgångspunkt för sitt yrkande angav motionären att barn utan inskränkning kan köpa godsaker utan särskilt tillstånd av någon, medan de däremot inte utan förmyndares medgivande kan köpa värdepapper.

Utskottet (LU 1983/84:19) anförde i anledning härav bl.a. följande (5.

en.

”Utskottet vill framhålla att motionärens utgångspunkt i princip inte är riktig. Barn under 18 år som saknar egen förvärvsinkomst och som inte disponerar över egendom på grund av villkor i gåva eller testamente får nämligen inte utan förmyndares samtycke köpa någonting. En annan sak är att man rent praktiskt i den dagliga handeln förutsätter att ett barn som köper t.ex. godsaker för en smärre summa pengar har förmyndares samtycke till inköpet.

Utskottet vill peka på att underåriga redan med gällande bestämmelser har goda möjligheter att disponera över egendom som den underårige förvärvar. Enligt utskottets mening utgör de i barnets intresse tillkomna skyddsreglerna i FB inte hinder för en underårig att själv t.ex. genom köp av aktier spara de medel över vilka han sålunda äger rätt att disponera. Att tillerkänna den underårige en längre gående rätt ijust de avseenden som avses med motionen skulle rubba principerna för FB. Nuvarande bestämmelser äv väl avvägda och några skäl till ändring av lagstiftningen i enlighet med motionärens önskemål finns inte.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion 606.”

Riksdagen följde utskottet. Vid riksmötet 1984/85 behandlades motioner om sänkning av ålders-

gränsen 16 år(motion 1984/852586) och om samordning av olika ålders- gränser med myndighetsåldern (motion 1984/85:839).

Båda motionerna avslogs. Lagutskottet, som beredde ärendet, (LU 1984/85:28) yttrade bl.a. följande (5. 4 f).

”I motion 1984/851839 yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana författningsförändringar, att ett entydigt myndighetsbegrepp gäller i alla sammanhang i vårt samhället.

Motionärerna erinrar om att trots att myndighetsåldern numera är 18 år gäller en mängd andra åldersgränser för exempelvis inköp av varor på Systembolaget, för studiemedelstilldelning m.m. Enligt motionären finns det inte några oantastliga skäl som kan motivera en differentierad myndighetsålder. Motionären anser att åldersgränsen för olika rättighe- ter och skyldigheter bör vara enhetlig och inte bli föremål för olika mani- pulationer, t.ex. av valtaktiska skäl.

I motion 1984/851586 framhålls att reglerna i FB om att den som fyllt 16 år i viss utsträckning får förfoga över sin egendom och ingå rättshand- lingar kom till när myndighetsåldern var 21 år. När myndighetsåldern sänktes skedde ingen motsvarande justering av lö-årsgränsen. Motionä- ren anser det befogat att gränsen nu sänks till 13 år och yrkar att reglerna ändras.

Som framhålls i motion 839 finns det i lagstiftningen en mängd ålders- gränser som inte sammanfaller med myndighetsåldern. Enligt utskottets mening skulle det i och för sig vara tillfredsställande om man kunde ha ett system med enhetliga åldersgränser. Oftast har emellertid de olika åldersgränserna bestämts efter särskilda överväganden och fyller helt andra syften än 18-årsgränsen i FB. Medan myndighetsåldern sålunda är avgörande för när en persons rättsliga handlingsförmåga skall inträda har andra åldersgränser tillkommit för att ge barn och ungdomar ekono- misk och social trygghet. I vissa fall har åldersgränserna bestämts under hänsynstagande till andra faktorer, som en individs fysiska eller psykiska utveckling.

I likhet med vad utskottet uttalat då frågan om en samordning av åldersgränser tidigare varit aktuell (se senast LU 1975/7619) vill utskottet understryka att en sådan samordning inte får vara ett självändamål utan varje åldersgräns måste bestämmas under hänsynstagande till det syfte den avser att tjäna. Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet beaktar önskemålet om så enhetliga ål- dersgränser som möjligt. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 839.

Vad utskottet ovan anfört har också tillämpning på önskemålet i mo- tion 586. De särskilda reglerna i FB om att den som fyllt 16 år i viss utsträckning får råda över sin egendom m.m. har sålunda tillkommit efter särskilda överväganden om när barnet nått en sådan psykisk mog— nad att det bör ha en viss rättshandlingsförmåga. Att myndighetsåldern sänkts bör därför inte utan vidare påverka dessa regler. Utskottet vill tillägga att den särskilde utredare som tillkallats för att göra en översyn av lagstiftningen om förmynderskap och godmanskap är oförhindrad att ta upp det i motionen aktualiserade spörsmålet.”

Riksdagen följde utskottet. Vid riksmötet 1985/86 behandlades ånyo en motion (1984/85:2403) angående överförmyndarnas kompetens och utbildning. Lagutskottet (LU 1985/86:12) avstyrkte bifall till motionen med hänvisning till vad som anförts vid behandlingen av den tidigare motionen (LU 1983/84:1, se ovan).

Vid samma riksmöte yrkades i en motion (1984/85:1669) att åtgärder

vidtogs för att inrätta ett ökat antal överförmyndarnämnder. I motionen framhölls att endast ca 40 procent av kommunerna hade inrättat överför- myndarnämnder.

Lagutskottet (LU 1985/86:12) hänvisade i sitt betänkande till uttalan- den i samband med 1974 års reform och anförde (s. 6):

”Vid riksdagsbehandlingen av reformen pekade utskottet på att flera fördelar kan vinnas genom inrättandet av överförmyndarnämnder. Så- lunda kan överförmyndarorganisationen tillföras personer med erfaren- het från skilda verksamhetsområden. En överförmyndarnämnd ger ock- så större möjlighet att effektivt organisera verksamheten i kommunen. Utskottet vidhåller därför sin positiva uppfattning om systemet med överförmyndarnämnder. Enligt utskottets mening måste det emellertid fortfarande vara en angelägenhet för varje kommun att under hänsynsta- gande till de lokala förhållandena besluta om det skall finnas en överför— myndare eller om verksamheten skall organiseras i nämndform. Utskot- tet kan därför inte tillstyrka bifall till motion 1669.”

Riksdagen följde utskottet. I motion 1986/87:L 408 yrkades en översyn av reglerna om inskrivning avförmynderskap för barn vars föräldrar utövar förmynderskap gemen-

samt men ej sammanbor. Lagutskottet (LU 1986/87:25) anförde bl.a. följande (5. 33 f):

”I motion 1986/87zL408 (c) påtalas att i de fall föräldrar med gemensam vårdnad inte bor tillsammans nuvarande regler kan leda till att förmyn- derskapet skrivs in hos rätten i en ort där barnet inte bor. Härigenom kommer inte heller tillsynen av förmynderskapet att utövas av överför- myndaren i barnets hemort. Denna ordning är enligt motionären föga praktisk, och rationella skäl för den aktuella regeln saknas. I stället skulle den mest praktiska lösningen ifråga om vårdnadshavare med skilda hem- vist vara att inskrivning av förmynderskapet fick ske hos rätten i den ort där barnet bor och är mantalsskrivet. Därmed skulle också överförmyn- daren i den kommun där barnet bor utöva tillsyn av förmynderskapet.

Motionären yrkar att en översyn bör ske av reglerna om vid vilken domstol förmynderskap för barn skall skrivas in i de fall barnets föräld- rar utövar förmynderskapet gemensamt utan att sambo.

Utskottet erinrar om att bestämmelserna om inskrivning av förmyn- derskap fick sin nuvarande lydelse i samband med 1976 års reform av FB, varigenom regler om gemensam vårdnad för ogifta och frånskilda föräldrar infördes. Bestämmelserna utformades efter mönster av vad som hade gällt för föräldrar till barn i äktenskap vilka utövade förmyn- derskapet gemensamt men hade skilda hemvist och kommenterades inte närmare i lagstiftningsärendet (prop. 1975/76:170, LU 33, rskr 397).

Som motionären framhåller synes det inte vara ändamålsenligt att i de fall föräldrar med gemensam vårdnad har skilda hemvist faderns hem- vist skall vara avgörande för vid vilken domstol förmynderskapet skall skrivas in och därmed också för vilken överförmyndare som skall utöva tillsynen. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att man i stället bör införa den av motionären förordade ordningen. Reglerna om förmynderskap ses för närvarande över av förmynderskapsutredningen (Ju 1984107). Utskottet utgår från att f'örmynderskapsutredningen även utan något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida kommer att ta upp det genom motionen aktualiserades spörsmålet. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion L408 är därför inte erforderlig.”

Riksdagen följde utskottet.

4.2. Vissa JO-uttalanden

Sedan ämbetsberättelsen 1980/81 har JO i stort sett årligen redovisat ärenden som rör förmynderskapsfrågor. Idet följande skall vissa av JO:s iakttagelser redovisas.

Förmyndares (god mans) redovisningsskyldighet och överförmyndarens tillsyn Över förvaltningen

JO har konstaterat att brister inte sällan förekommer i fråga om överförmyndarnas akter och innehållet i redovisningshandlingar. Det har bl.a. gällt fall då det har förekommit dröjsmål med att upprätta och inge sluträkning sedan den enskilde blivit myndig (JO 1986/87 5. 39 jfrd med 80/81 s. 27-28, 84/85 5. 90 ff och 85/86 5. 78).

1 ett ärende kunde JO konstatera allvarliga brister i de till överförmyndarnämnden ingivna handlingarna. Räkningarna visade sig vid JO:s utredning vara upprättade på överförmyndarexpeditionen, och de var åsatta bevis om att de

granskats utan anmärkning. JO anförde i det ärendet bl.a. följande (1986/87 5. 41):

”I betraktande av de i ärendet lämnade upplysningarna vill jag inte häv- da att bristerna i den redovisning nämnden godkänt måste uppfattas som tecken på att det förekommit några oegentligheter — en möjlighet som man dock principiellt alltid måste ha i åtanke i överförmyndarverksam- heten. Tekniskt sett är bristerna i alla händelser allvarliga. Jag finner det betänkligt att redovisningshandlingarna uppenbarligen antingen upp- rättats av eller i vart fall tillkommit under långtgående medverkan av nämndens granskande tjänstemän, som sedan åsatt handlingarna bevis om verkställd granskning utan anmärkning.

Jag vill erinra överförmyndarnämnden om att dess roll i det väsentliga är av tillståndsgivande, registrerande och kontrollerande art. Service och vägledning måste kunna lämnas förmyndare och gode män, men i såda- na former att kontrollfunktionen inte äventyras. Härav följer bl.a. att om det i något enstaka fall skulle erfordras ett icke oväsentligt biträde från överförmyndarhåll med upprättandet av en redovisningshandling, så bör sedan granskningen av handlingen företagas av annan befattnings- havare än den som bistått vid dess utformande.

Det finns också anledning att här erinra om de bestämmelser i 17 kap. FB, särskilt 3-4 åå, som talar om hur tillsynen över förmyndares och god mans förvaltning skall gå till. Det är uppenbart stridande mot tankegång- en bakom dessa bestämmelser, att bristeri redovisningen skyles över. Det är i stället meningen att anmärkningar mot redovisningshandlingar skall komma till tydligt uttryck och dokumenteras för framtiden också om de efter avgiven förklaring ej befinnes böra anmälas till rätten. Att dessa bestämmelser iakttages är av synnerligt vikt med hänsyn till den gransk- ning av redovisningen som till slut skall göras av någon vars rätt beror därav (se 16 kap. 12-13 åå FB) en granskning som enligt sakens natur ofta äger rum först efter många års förlopp.

Det är mig bekant att det i ej obetydlig utsträckning förekommer att överförmyndare och deras kanslipersonal lämnar bistånd vid upprättan- det av redovisningshandlingar. Jag kan förstå att bistånd någon gång kan vara nödvändigt när det gäller oerfarna legala förmyndare. ] fråga om särskilt förordnade förmyndare och gode män tyckerjag att saken ställer sig annorledes. En årsräkning är inte någon särskilt komplicerad hand- ling. I normalfallen torde det vara lättare att fylla i de vanligen förekom- mande årsräkningsformulären än att upprätta allmän självdeklaration. Av en person som betrotts med ansvaret för en annans rättsliga och

ekonomiska angelägenheter måste kunna krävas att han går i land med uppgiften. Det är en sak att överförmyndaren vid behov skall bistå med vägledning. Att en redovisningshandling i dess helhet upprättas under medverkan av överförmyndaren eller hans personal bör knappast alls kommai fråga; det skulle då möjligen röra sig om rena undantagsfall. Att sådant sker är efter år i samma ärende måste stämma till allvarlig betänk- samhet. Om inte den redovisningsskyldige går i land med att upprätta årsräkning, hur förhåller det sig då med vederbörandes förmåga att föra de noggranna räkenskaper, varom stadgas i 16 kap. l & FB, de som skall ligga till grund för den tämligen summariska redovisningen till överför- myndaren. Jag måste framhålla att det är överförmyndarens skyldighet att inskrida om en förmyndare eller god man inte klarar sina uppgifter och se till att någon annan förordnas.”

Andra frågor som JO behandlat i denna del har gällt förfarandet vid förmedling av slutredovisning, förvaltningens avslutande när huvud- mannen avlidit och frågan om underrättelse från överförmyndaren till domstol vid fall av försummad redovisning (1986/87 5. 43 f. Se också 1984/85 5. 84 och 90 samt 1985/86 5. 80 f).

När det gäller frågan om redovisningfrän god man har JO gjort följan- de uttalande i ett ärende (1986/87 5. 56):

”Frågan om vad en förteckning enligt 16 kap. 2 & FB från en god man skall innehålla när huvudmannen själv är handlingskraftig och har hand om en del av sina ekonomiska och rättsliga angelägenheter har just inte berörts vid 1974 års reform och hör nog till det som emellanåt vållar svårigheter i överförmyndarpraxis. Man torde dock få anta att gode mannens förteckning bör uppta den egendom han tar under sin förvalt— ning (16 kap. 2 å), och att han dessutom har att lämna uppgift om tillgång- ar som huvudmannen själv förvaltar och deras värde, i den mån han känner till detta (16 kap. 7 & första stycket FB).”

JO underströk i ärendet vidare att det måste vara möjligt att i redovis- ningshandlingarna urskilja vad gode mannens förvaltning omfattar resp. vad som förvaltas av annan. I detta fall förhöll det sig bl.a. så att en årsräkning visat sig omfatta arbetsinkomster som tillfördes ett s.k. ekono— mikonto på bank, varvid banken skötte återkommande utbetalningar, exempelvis av hyra, och även lämnade huvudmannen medel för person- liga utgifter med bestämda belopp. JO anförde härom följande:

”Mot ett arrangemang som detta kan rimligen ingen invändning göras, för så vitt nämligen huvudmannen själv är införstådd med det och har klart för sig att han själv råder över det. Såsom jag tidigare anfört bör emellertid av årsräkning tydligt framgå i vad mån däri upptagna poster avser tillgångar som förvaltas av gode mannen (förmyndaren) eller an- nan. Den nu ifrågavarande årsräkningen upptar tydligen utan avseende härpå en fullständig redogörelse för (huvudmannens) ekonomi. En så- dan årsräkning ger alltså inte tillräcklig ledning, eftersom det inte fram- går i vad mån gode mannen själv här redovisningsansvar.”

Frågan har också behandlats i ämbetsberättelsen 1985/86 5. 74 ff.

Vissa frågor rörande värden av omyndigas rätt i oskiftat bo

I flera fall har JO funnit att överförmyndare riktat föreläggande om exempelvis skifte eller avtal om sammanlevnad i oskiftat bo till förmyn-

daren, trots att god man enligt 18 kap. 2 5 FB förordnats att ta tillvara den omyndiges intressen i boet, eftersom förmyndaren varit dödsbodelägare och således jävig (JO 1986/87 5. 38).

Överförmyndares befogenheter m.m.

JO hari en del fall haft anledning att erinra om vikten av att överförmyn- dare inte inlåter sig på bedömningar och åtgärder som faller utanför ramen för deras författningsreglerade befogenheter. I ett ärende har det gällt överförmyndarens åtgärder vid dödsboförvaltning (1986/87 5. 43). I ett annat fall hade överförmyndaren inlåtit sig på förhandlingar för den enskildes räkning (1986/87 5. 57).

Brister har också redovisats när det gäller bl.a. överförmyndares doku- mentation av beslut, liksom iakttagande av skyldigheten att höra part och motivera beslut i vissa fall (1986/87 5. 58 och 61).

Domstolarnas handläggning

JO har när det gäller handläggningen av förmynderskapsärenden vid domstol understrukit vikten av att tingsnotarier som på eget ansvar utför domargöromål med stöd av förordnande enligt 19 & tingsrättsinstruktio- nen i erforderlig omfattning rådgör med rotelinnehavaren eller annan mera erfaren domare (1985/86 5. 82 och 1986/87 5. 63).

1 ett fall har JO ansett det olämpligt att utan vidare prövning meddela förordnande som god man eller förmyndare för en person som redan hade många uppdrag. 1 det granskade fallet meddelade tingsrätten för- ordnande utan någon kontroll av antalet tidigare uppdrag för personer som redan hade 10-15 uppdrag vardera (1982/83 s. 31. Se även 1987/88 5. 35, anmärkt nedan.)

Övriga frågor

När det gäller rekrytering avförmyndare och kontroll av deras lämplighet har JO kritiserat en överförmyndarnämnd, som aktivt rekryterat förmyn- dare och gode män genom bl.a. annons i dagspressen men utan närmare kontroll rekommenderat en —- som det senare visade sig — olämplig och okänd person som förmyndare (1987/88 s. 35 ff).

l ämbetsberättelsen 1987/88 (5. 40 ff) har JO ansett att överförmynda- ren varit alltför passiv när det gällt en vissförvaltningsåtgärdsom företa- gits av en god man. I ärendet gällde det försäljning av vad som rättsligt utgjorde lös egendom (byggnader på ofri grund) men i praktiken kunde betraktas som fast egendom. Även om överförmyndarens samtycke inte formellt behövdes och med beaktande av att det gällde ett godmanskap enligt 18 kap. 3 Q', ansåg JO dock att överförmyndaren borde ha diskute- rat med den gode mannen om denne borde vidta en förvaltningsåtgärd vars lämplighet överförmyndaren hade anledning att vara tveksam till.

4.3. Vissa skrivelser m.m.

I tilläggsdirektiven (Dir 198225) till utredningen (Ju 1977:08) om bar- nens rätt nämns vissa skrivelser och andra handlingar som kommit in till regeringen eller justitiedepartementet och som har överlämnats till utred- ningen.

Huvuddelen av handlingarna har behandlats av förmynderskapsut- redningen i samband med förtursuppdraget. Vissa skrivelser m.m. har emellertid anknytning till den del av uppdraget som behandlas i föreva- rande betänkande.

I en skrivelse från Ystads kommun 18 november 1981 tilljustitiedepar- tementet föreslås att arvode till förmyndare och god man regelmässigt skall utges av den omyndiges eller huvudmannens medel när denne på grund av sjukhusvistelse eller vistelse på annan vårdinrättning inte har några kostnader för sitt uppehälle eller endast ringa kostnader. Bestäm- melsen bör enligt kommunen tas in som ett tillägg till 15 kap. 19 & FB.

1 en promemoria 15 juli 1981 har utredningen om barnens rätt redovisat ett antal frågor som främst rör förvaltning av egendom som tillhör barn vilka omhändertagits för samhällsvård. I promemorian framhålls beho- vet av skyddsregler för att säkerställa att medel som tillhör denna grupp omyndiga inte förslösas av förmyndarna utan kommer de omyndiga till godo. — Frågan har även behandlats av riksdagen (se ovan avsnitt 4.1).

JO har för kännedom översänt vissa ärenden till utredningen: El Ett ärende (1985-08-30, Dnr. 1043-1985) gällde bl.a. frågan om av- vecklande av en tidigare bostad och avyttring av lösöre för en person som var intagen på vårdinrättning och för vilken god man enligt 18 kap. 3 & var förordnad. Enligt JO:s mening borde bl.a. bestämmelsen i 15 kap. 2 & ses över. El I ett ärende (1987-03-30, Dnr. 3047-1985) behandlas frågan om för- valtning av pensionsmedel för en omyndig som var omhändertagen för samhällsvård och fosterhemsplacerad. (Jfr vad som angivits ovan.) [I Ett annat ärende (1987-01-16, Dnr. 166-1986) gällde frågan om över- förmyndarens handläggning av ett ärende om tillstånd till aktieplace- ring m.m.

Domstolsverket har efter påpekande från Sollentuna tingsrätt i en skrivel- se 22 mars 1985 aktualiserat frågan om anteckning i förmynderskapsre- gistret i vissa fall då grund för inskrivning upphör, exempelvis när en omyndig fyller arton år. Vissa andra handläggningsfrågor har tagits upp i en skrivelse till utredningen från Sollentuna tingsrätt.

I en skrivelse 6 maj 1987 till utredningen har Sveriges köpmannaför- bund tagit upp vissa frågor angående underårigas rätt att ingå köp. För- bundet har härvid bl.a. fört fram önskemålet att de nuvarande reglerna ändras så att de i ökad utsträckning medger köp av underåriga (se vidare avsnitt 6.3).

Svenska Fondhandlareföreningen har i en skrivelse 9 juni 1987 pekat på de enligt föreningen omotiverade skillnader som föreligger mellan bank-

er och fondkommissionsbolag när det gäller bestämmelserna om ned- sättning av värdehandlingar m.m. enligt 15 kap. 8 och 9 55 FB. Enligt föreningen bör reglerna, som nu bara gäller banker, utsträckas till att också gälla fondkommissionsbolag.

Utöver vad som nu har redovisats har till utredningen ingetts skrivelser och framförts synpunkter i övrigt från flera enskilda personer och orga- nisationer. I många fall har framställningarna innefattat kritik mot nuva- rande ordning och önskemål uttryckts om att överförmyndarkontrollen görs mindre omfattande och mindre ”byråkratisk”.

5 Vissa förhållanden beträffande överförmyndarna

På utredningens uppdrag har Svenska kommunförbundet i maj 1987 till- ställt samtliga kommuner i landet (284) ett frågeformulär med vissa frå- gor rörande överförmyndarna/överförmyndarnämnderna. 233 kommu- ner eller 82 procent har besvarat enkäten. De tre största kommunerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, har ansett sig inte kunna eller vilja besvara frågorna.

I enkäten frågades bl.a. om kommunen hade överförmyndare eller överförmyndarnämnd samt om överförmyndaren resp. ordföranden i nämnden var ”politiskt” vald. Därmed avsågs närmast huruvida partipo- litiska synpunkter varit avgörande för kommunfullmäktiges val.

Andra frågor rörde arbetsomfattningen, tillgången på kansliresur- ser,antalet inskrivna legala förmynderskap (underåriga), antalet omyn- digförklarade och godmanskap samt den sammanlagda förvaltade för- mögenheten.

Slutligen efterfrågades storleken av överförmyndararvoden m.m. I det följande redovisas en del av de inkomna uppgifterna. Resultatet av undersökningen, som slutfördes ijuni 1988, finns i sin helhet att tillgå hos kommunförbundet.

Uppgifterna i det följande hänför sig, där ej annat anges, till förhållan- dena under år 1987.

Fördelningen överförmyndare resp. överförmyndarnämnd, m.m.

Av de 233 kommunerna som ingick i enkäten uppgav 125 att de hade överförmyndare, vilket motsvarar 54 procent. 108 (46 procent) sade sig ha överförmyndarnämnd.

På frågan huruvida överförmyndaren var ”politiskt” vald (se ovan) svarade 28 (22 procent) nej. Motsvarande siffra för ordförande iöverför- myndarnämnd var 10 (9 procent).

Tid för förordnanden

Av överförmyndarna var 56 (45 procent) tillsatta före år 1982. 67 eller 55 procent var tillsatta år 1982 eller senare. Den äldste överförmyndaren erhöll sitt förordnande år 1966. 35 överförmyndare eller 28 procent hade

suttit sedan år 1977 eller tidigare. 46 eller 37 procent hade förordnats de senaste tre åren, dvs. år 1985 eller senare.

För nämndordförandenas del uppgavs att 52 ordföranden eller 51 pro- cent hade tillsatts före år 1982. 26 eller 25 procent hade förordnats _år 1977 eller tidigare, medan 37 eller 37 procent förordnades år 1985 eller senare. De två äldsta ordförandena förordnades 1956 och 1957.

K ansliresurser

På frågan huruvida överförmyndaren/överförmyndarnämnden hade egna kansliresurser och eget kansli eller expedition framgår av svaren bl.a. följande.

78 av överförmyndarna eller 63 procent uppgav att de saknade egen kansliresurs. Av de 45 (37 procent) som hade sådan tillgång varierade tillgången från en tiondels tjänst till en och tre kvarts kanslitjänst. 35 överförmyndare (28 procent) uppgav att de saknade eget kansli eller expedition. Av samtliga överförmyndare hade 15 (12 procent) expedition i bostaden. (Häri ingår också den del som uppgav sig sakna expedition).

Av överförmyndarnämnderna uppgav 33 (30 procent) att egen kanslire- surs saknades. Omfattningen härav för de 75 (70 procent) som hade till- gång till kanslihjälp varierade från en halv—till åtta tjänster. Av överför- myndarnämnderna uppgav 35 eller 32 procent att de saknade expedition. 15 av alla nämnderna (14 procent) uppgav att expedition fanns i bosta- den. Uppgiften omfattar även de nämnder som uppgav sig sakna expedi— tion.

Sammantaget för de undersökta kommunerna framgår således att 111 av överförmyndarna/överförmyndarnämnderna eller 48 procent saknar egna kansliresurser. 70 eller 30 procent har inget-eget kansli eller expedi- tion. '

A rvoden

Ifråga om storleken av arvoden för överförmyndaren resp. ordföranden i överförmyndarnämnd visar svaren att mycket stora skillnader före— kommer i landet.

För en av nämndordförandena med ca 550 arbetstimmar per år uppges exempelvis ett årsarvode på ca 107 000 kr., medan en kollega i en annan kommun ersätts med enbart ca 80 000 kr. för en dubbelt så stor arbetsin- sats. När det gäller överförmyndare är spridningen lika stor. Arvodena varierar, beroende på arbetstid, från 3 000 kr. per år till ca 180 000 kr. per år.

Förvaltad förmögenhet

Den sammanlagda förvaltade förmögenheten i landet som överförmyn- dare/överförmyndarnämnder har tillsyn över är enligt undersökningen ca 6,5 miljarder kr. Att märka är att detta belopp inte innefattar de tre största kommunerna.

Av det redovisade beloppet hänför sig sammanlagt ca 3,7 miljarder kr. till underåriga, ca 925 miljoner till omyndigförklarade och ca 1,8 miljar- dertill personer med god man. Fördelat efter det totala antalet underåri- ga i undersökningen (34 140), omyndigförklarade (10 348) och personer med god man i någon form (27 000) uppgår beloppen för var och en till i genomsnitt ca 108 000 kr. för underåriga, 92 000 kr. för omyndigförklara- de och 66 000 kr. för personer med god man. När det gäller den senare kategorin bör observeras att i antalet godmanskap ingår många fall där uppdraget inte omfattar någon förmögenhetsförvaltning.

Enligt den undersökning som utredningen genomförde i en tidigare etapp av utredningen (se avsnitt 5.1 i betänkandet, SOU 1986:50, God man och förvaltare,) uppgick antalet omyndigförklarade i Stockholm, Göteborg och Malmö, dvs. de kommuner som inte omfattas av den nu redovisade enkäten, sammanlagt till ca 1 900. Det motsvarar ca 18 % av antalet omyndigförklarade enligt den senast genomförda undersökning- en. Den sammanlagda folkmängden i de tre kommunerna (ca 1,3 milj.) utgör också i stort motsvarande procentandel av landets hela befolkning på omkring 8 miljoner.

En motsvarande procentuell uppskrivning av de siffror som nu förelig- ger skulle således — med en mycket grov skattning — ge en samlad förvaltad förmögenhet på knappt 8 miljarder kr. i hela landet, varav över hälften eller 4,1 miljarder hänför sig till underåriga.

6. Närmare om underårigas rättshandlingsförmåga

I avsnitt 3.1 har gällande bestämmelser om underårigas rättshandlings- förmåga redovisats. Som nämnts i avsnitt 4.3 har Sveriges köpmannaför- bund i en skrivelse till utredningen fört fram önskemål om en ändring i dessa bestämmelser. Med anledning av skrivelsen har utredningen sam- manträffat med företrädare för Köpmannaförbundet och för vissa branschförbund, nämligen Leksakshandlares Riksförbund, Radio- och hemelektronikhandelns Riksförbund, Sveriges Textilhandlareförbund och Sveriges skohandlareförbund. Härvid framfördes ytterligare syn- punkter i den aktuella frågan. Utredningen har därefter diskuterat frågan vid ett sammanträde med chefen för konsumentverket och andra företrä- dare för verket.

I det följande lämnas först en redogörelse för vissa avgöranden i all- männa reklamationsnämnden som rör frågan om underårigas rättshand- lingsförmåga. Vidare refereras ett nyligen avgjort fall från Svea hovrätt. Utredningen redogör därefter för Köpmannaförbundets skrivelse och för de kompletterande synpunkter som har lämnats från köpmannahåll. Slutligen återges de synpunkter som har förts fram av företrädarna för konsumentverket.

6.1. Avgöranden i allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har under senare år handlagt ett flertal ärenden där en underårig har ingått ett köp eller tjänsteavtal och där det har gjorts gällande att avtalet skall gå tillbaka (jfr. 9 kap. 1, 6 och 7 && FB).

I det följande skall i korthet redogöras för nio sådana fall som har handlagts av nämnden under åren 1979 1986. Fallen har valts ut av nämndens sekretariat för att belysa olika slag av avtal, och sammanställ- ningen gör inte anspråk på någon fullständighet.

I samtliga fall har förmyndaren krävt att avtalet skall gå tillbaka med hänvisning bl.a. till bristande samtycke. Motparten har bestritt och i flera fall åberopat god tro.

Fall ]. "Smurfarna" (1979-09-14; Dnr 79/R 2780)

En tioårig flicka hade för sammanlagt ca 50 kr. köpt nio leksaksfigurer (”Smurfar”). Pengarna disponerades av flickan sedan hon enligt uppgift genom ”missförstånd” fått låna dem av en äldre syster. '

Nämnden lämnade köparens klagomål utan bifall. Som skäl angavs bl.a. att det enligt praxis inte erfordrades verkligt samtycke för att en omyndigs rättshandling skulle bli bindande. ”Det räcker om den omyn- dige uppträder så, att det ser ut som om den omyndige har tillåtelse. I annat fall skulle stora svårigheter uppkomma både för den omyndige och inom handeln.... Köpet är inte onormalt med hänsyn till varorna, priset och barnets ålder”.

Fall 2. "Londonresan " (1979-]2-21 ; Dnr 79/R 5745)

En 14-årig flicka hade beställt en Londonresa för drygt 1 000 kr. Resan påbörjades men avbröts genom att förmyndaren hämtade hem den o- myndiga dottern.

Nämnden, som fann utrett att samtycke saknades, biföll med hänvis- ning därtill köparens yrkande och beslöt att resebyrån skulle återbetala hela köpeskillingen. Någon ersättningsskyldighet för köparen ansågs inte föreligga. '

Fall 3. "Dataspelet" (1983-11-11 ; Dnr 83/R 23 77)

En tioårig pojke hade köpt ett dataspel för knappt 250 kr.

Sedan nämnden i sina skäl redovisat vissa av bestämmelserna i 9. kap. FB och konstaterat att samtycke från förmyndaren erfordrades, anfördes följande.

”I praktiken kräver man dock inte alltid något verkligt samtycke vid köp. Det räcker om den omyndige uppträder så att det ser ut som om han eller hon har tillåtelse att handla. I annat fall skulle stora svårigheter uppkom- ma både för den omyndige, förmyndarna och handeln. Ett tecken på ett underförstått samtycke till fritt förfogande kan t.ex. vara att den omyndi- ge disponerar över en summa pengar. -

Det aktuella dataspelet är som bolaget har påpekat mycket vanligt förekommande och särskilt bland barn strax under tonåren. Det torde ha sålts hundratals spel under kort tid. _ , _

Det bör dock framhållas att spelet tillhör den kategori leksaker som en del föräldrar kan antas se som något onyttigt och meningslöst. För en tioåring är vidare 239 kr. en stor summa pengar jämfört t.ex. med den veckopeng om tio kr. som torde vara en vanlig tioårings ”lön”i dag. Dessa båda omständigheter borde enligt nämndens mening gett bolagets företrädare anledning att närmare förhöra sig om tioåringen verkligen hade föräldrarnas tillstånd att köpa spelet, i varje fall hade säljaren inte rätt att utgå ifrån att det fanns ett underförstått samtycke. Avtalet kan därmed inte göras gällande mot den omyndige.”

Fall 4. "Papegojorna" (1984-03-21; Dnr 83/ R 5852)

En l4—årig flicka hade träffat avtal om köp av två papegojor och en bur. En handpenning om 400 kr betalades i samband med att papegojorna

f l l l ,

överlämnades till köparen och det avtalades att 350 kr skulle erläggas efter avbetalning. Förmyndaren hämtade flickan i butiken och svarade för transporten av fåglarna. Omkring två veckor efter köpet framställdes begäran hos säljaren om återgång.

Nämnden ogillade yrkandet och anförde bl.a.:

”I förevarande fall har, såvitt framgår, förmyndaren — som själv hämta- de dottern i butiken då köpet ingicks först ca 14 dagar därefter hos säljaren påkallat återgång av köpet. Enligt nämndens mening bör denna förmyndarens passivitet — att inte tidigare än som skett reagera på dot- terns köp — tolkas som ett tyst godkännande av köpet. Förmyndaren kan därför inte nu med fog påkalla återgång av köpet på anförd grund.”

Fall 5. "Damskorna " ( I 984 - 09-1 9; Dnr 84/ R 4 796)

En 17-årig flicka hade köpt ett par damskor för ca 400 kr. — Klagomålet till nämnden gällde, förutom återgång på grund av omyndighet, också fel i godset.

Nämnden konstaterade bl.a. att förmyndares samtycke enligt huvud- regeln krävs för en omyndigs rättshandling och anförde därefter:

”I praktiken kräver man dock inte alltid något verkligt samtycke vid köp. Det räcker om den omyndige uppträder så att det ser ut som om han eller hon har tillåtelse att handla. I annat fall skulle stora svårigheter uppkom- ma både för den omyndige, förmyndarna och handeln. Ett tecken på ett underförstått samtycke till fritt förfogande kan t.ex. vara att den omyndi- ge disponerar över en summa pengar.

Enligt nämndens mening har en säljare starka skäl att tro att en sjut- tonåring som köper skor för 400 kr gör detta med förmyndarens sam- tycke. Anmälan lämnas därför utan bifall i denna del av ärendet.”

Fall 6. "Motoreykeln" (1984-02-27; Dnr 83/ R 6275)

En 16-årig gosse hade köpt en begagnad motorcykel för ca 5 500 kr i en motorcykelaffär.

Nämnden avslutade sin redovisning av gällande rätt med konstateran- det att ett förmyndarsamtycke inte behöver ha lämnats uttryckligen: ”Förmyndaren skall dock ha givit säljaren grundad anledning att anta att det finns ett samtycke.” Nämnden fortsatte:

”Det framgår av utredningen att NN köpt motorcykeln med pengar som han inte själv ägde råda över. Nämnden har därför att ta ställning till om företrädaren för säljarföretaget kan anses ha haft grundad anledning att anta att NN haft sin moders tillstånd till köpet. Nämnden konstaterar härvid att det är fråga om ett köp till ett avsevärt belopp som rör en vara där det inte torde vara ovanligt att en förälder har en annan uppfattning än sitt barn när det gäller det lämpliga i ett inköp. Det hade därför funnits anledning för säljaren att närmare förhöra sig om NN verkligen hade förmyndarens tillåtelse. Nämnden anser alltså inte enbart det förhållan- de att förmyndaren låtit sonen omhänderha penninggåvan berättiga säl- jaren till att utgå från att den omyndige hade fri förfoganderätt över pengarna. Avtalet kan därför inte göras gällande mot NN.”

Fall 7. ”Legoleksakerna " ( 1985-01-24; Dnr 84/R 5337) En sjuårig pojke hade i ett varuhus köpt legoleksaker för knappt 150 kr.

Nämnden gjorde vid sin bedömning en prövning av vad säljaren hade ”grundad anledning anta” i fråga om samtycke. Med hänsyn till den omyndiges ålder och det förhållandevis stora beloppet ansåg nämnden att ”säljaren inte kunde räkna med ett underförstått samtycke”. Köpa- rens yrkande bifölls således.

Fall 8. "De 27 T-skjortorna " (1986-01-30; Dnr 85/R 4409)

En omyndig flicka (sannolikt 17 år) hade för en studentklass räkning inför den förestående skolavslutningen på postorder beställt 27 tröjor (T- skjortor) med visst färgtryck för ca 1 600 kr. Varje tröja kostade ca 60 kr. — Leveransen försenades och missförstånd förelåg angående bl.a. färg- tryckets omfattning. Köparen åberopade sin omyndighet.

Nämnden anförde bl.a.:

”I detta fall fanns inget uttryckligt samtycke till köpet från NN:s föräld- rar. Nämnden anser dock att säljaren bort kunna räkna med deras sam- tycke till köp av en tröja. Däremot anser nämnden inte, med tanke på köpets speciella karaktär och den sammanlagt stora köpesumman, att han hade anledning räkna med ett underförstått samtycke till att NN ensam stod som köpare av alla tröjorna. I denna del är köpet, såvitt säljaren riktar sig mot NN som köpare, ogiltigt.”

Nämnden rekommenderade därför att kravet mot den omyndiga flickan skulle sättas ned till 60 kr.

Fall 9. ”Tröjan " (1986-07-09; Dnr 86/ R 1000)

En 15-årig flicka hade köpt en tröja för knappt 100 kr på realisation. Priset var nedsatt med drygt hälften. Nämnden biföll yrkande om återgång med följande motivering:

”Den som är under 18 år är omyndig (underårig) och saknar full rättslig handlingsförmåga. Detta innebär att den omyndiga själv inte får ”råda över sin egendom”. (Föräldrabalken 9 kap. l ä). Avtal som den omyndige ingår på egen hand är ogiltiga med vissa undantag, bl.a. får den omyndi- ge råda över vad han eller hon har tjänat själv efter fyllda 16 år. Med förmyndarens samtycke i förväg eller i efterhand kan givetvis den omyn- dige företa bindande rättshandlingar. I detta fall framgår dock av fa- derns anmälan att föräldrarna inte, vare sig i förväg eller i efterhand, har samtyckt till dotterns inköp. Köpet är därför ogiltigt, oavsett om säljaren varit i god tro. Säljaren bör därför, mot återfående av tröjan, betala tillbaka köpesumman, 98 kr, till köparen. Nämnden erinrar i samman- hanget om att bl.a. frågan om omyndigas rättshandlingsförmåga f.n. är föremål för utredning inom förmynderskapsutredningen (Ju 84:07)”

6.2. Ett rättsfall från Svea hovrätt

Som tidigare nämnts har Svea hovrätt i oktober 1987 (DFT 23) avgjort ett fall som rörde en omyndigs rättshandlingsförmåga. Omständigheterna var i korthet följande.

:

En 13-årig flicka köpte på egen hand ett par stövlar för drygt 800 kr. Flickan hade gjort inköpet med pengar som hon fått av sin mor och själv hade hand om. Sedan säljaren vägrat att gå med på moderns krav om återgång, yrkade modern sedermera vid tingsrätten att köpet skulle gå åter på den grunden att avtalet ingåtts av en underårig part utan förmyn- darens samtycke. Säljaren bestred yrkandet med hänvisning till att sam- tycke fick anses föreligga genom att modern låtit dottern disponera över ett belopp av denna storleksordning samt, i andra hand, att omständig- heterna kring köpet var sådana att säljaren hade rätt att förutsätta att samtycke förelåg, dvs. närmast att säljaren var i god tro.

Tingsrätten hänvisade i sina domskäl inledningsvis till ett uttalande av lagberedningen (NJA II 1924 s. 317) av följande lydelse: ”Låter förmyn- daren den omyndige omhänderhava penningmedel, får han finna sig uti, att den, med vilken myndlingen inlåter sig i avtal, anses berättigad utgå ifrån att den omyndige har fri förfoganderätt över pengarna, såframt ej särskilda omständigheter tala däremot." Tingsrätten konstaterade däref- ter att modern låtit dottern disponera över pengarna på ett sätt som tydde på fri förfoganderätt och att varken dotterns ålder eller Stövlarnas pris var omständigheter som talade emot en sådan förfoganderätt. Säljaren fick därför enligt tingsrättens bedömning anses ha haft rätt att utgå från att förmyndarens samtycke förelåg och moderns yrkande om återgång ogillades. Svea hovrätt, dit modern överklagade, gjorde samma bedömning som tingsrätten och fastställde således domen.

En ledamot var emellertid skiljaktig när det gällde skälen och ansåg att lydelsen av bestämmelserna i 9 kap. FB inte lämnade utrymme för att tillerkänna motparten ett begränsat godtrosskydd vid kontantaffärer med en omyndig, även om det angivna uttalandet i förarbetena kunde stödja en sådan rättsuppfattning. Bestämmelsens ordalydelse satte enligt dissidenten en bestämd gräns: antingen finns erforderligt samtycke och då blir den omyndige bunden av rättshandlingen eller så saknas förmyn- darens samtycke och då gäller inte rättshandlingen mot den omyndige, oavsett vad hans medkontrahent kan ha trott eller utgått från (jfr Nia/, Omyndigskydd och godtrosskydd, i Festskrift till Nils Stjernberg, 1940). Den skiljaktige ledamoten ansåg därför attden avgörande frågan var om modern samtyckt till köpet av stövlarna. Även om modern inte lämnat sitt samtycke till just det inköp som målet gällde, kunde ett samtycke enligt 9 kap. 7 5 1 st. FB vara mera generellt, påpekade han, dock inte så vidsträckt att den omyndige fritt fick bestämma över sina angelägenhe- ter. Eftersom modern i förevarande fall lämnat dottern en summa pengar för att dottern själv skulle köpa bl.a. ett par stövlar fick hon anses ha samtyckt också till det aktuella köpet.

Hovrättens dom överklagades, men högsta domstolen fann inte skäl att bevilja prövningstillstånd.

6.3. Skrivelsen från Sveriges köpmannaförbund

I sin skrivelse till utredningen påpekar Köpmannaförbundet bl.a. att gällande regler om underårigas rätt att ingå köp har varit föremål för debatt under senare tid, bl.a. mot bakgrund av vissa avgöranden hos de allmänna domstolarna och i allmänna reklamationsnämnden. Dessa av- göranden har enligt förbundet bl.a. väckt frågor om bevissvårigheter rö— rande målsmans samtycke, om beloppsgränser för köp som får anses godtagbara och om reglernas tidsenlighet i största allmänhet. I sistnämn- da hänseende framhåller förbundet att reglerna speglar förhållandena i

ett samhälle som i väsentliga stycken skiljer sig från dagens. Det torde numera vara regel att föräldrar ger sina omyndiga barn en större hand— lingsfrihet. I själva verket är det så, fortsätter förbundet,att tonåringar i dag liksom deras föräldrar -— vanligen uppfattar det som helt normalt att de skall kunna handla, inte bara för vad man eventuellt har tjänat in efter 16 års ålder utan också för medel som man har fått i form av vecko- pengar, gåvor e.d. Förbundet anför i sin skrivelse ytterligare följande:

”För en säljare är det av naturliga skäl omöjligt att avgöra med vilka pengar en omyndig vill ingå ett köp. Den enda säkra vägen att slippa ingå en rättshandling som kan visa sig var ogiltig, är därför att kräva legitima- tion och målsmans medgivande alternativt vägra den underårige att göra köpet. Detta är dock uppenbarligen inte realistiskt i dagens samhälle. Alternativet att säljaren skall behöva ingå en stor mängd köpeavtal till sammantaget kanske betydande värden med risk för att de visar sig ogil- tiga är dock heller inte godtagbart.

I den senare tidens debatt har det från vissa håll framförts, att de nu gällande reglerna normalt inte har lett till några problem och att det finns ett fortsatt starkt intresse av att skydda underåriga från oöverlagda köp. I denna del vill förbundet anföra följande:

Visserligen förefaller det riktigt, att reglerna i endast få fall har lett till några mera påtagliga problem. Man kan dock inte utesluta att den ökade uppmärksamheten kring reglerna kan ändra detta förhållande. Viktigare är emellertid att vi här uppenbarligen har en allvarlig diskrepans mellan det allmänna rättsmedvetandet och gällande rätt, något som i sig knap- past kan vara lämpligt. Man kan vidare med fog hävda, att ungdomar i dag rent allmänt är mera kapabla än förr att fatta kloka köpbeslut bl.a. mot bakgrund av det gängse konsumtionsmönstret i samhället.

Mot denna bakgrund hemställer förbundet att förmynderskapsutred- ningen tar upp frågan om ändrade regler för underårigs rätt att ingå köp till behandling. De ändrade reglerna bör i ökad utsträckning medge så- dana köp, samtidigt som det också för framtiden är angeläget att lagstift- ningen klart uttrycker var gränsen mellan tillåtna och icke tillåtna köp går. Genom t.ex. ändrade åldersgränser, beloppsgränser eller någon form av kombination av sådana gränser kan detta åstadkommas samti- digt som man också framdeles har ett skydd för dem som inte är mogna att ta ansvar för sina inköp.”

6.4. Kompletterande synpunkter från Sveriges köpmannaförbund

Vid utredningens sammanträffande med företrädare för Köpmannaför- bundet och vissa branschförbund anfördes att frågan om återgång av köp på grund av köparens bristande rättshandlingsförmåga inte utgör något nämnvärt ekonomiskt problem. Från leksaksbranchen upplystes att av den sammanlagda detaljhandelsomsättningen för år 1987 på 2,2 miljar- der kr. svarade de omyndiga köparna för ca 700 milj. kr. eller en tredje- del. En betydande del härav var enligt branschens uppskattning köp som gjorts av barn under 16 år. Inom leksakshandeln brukar man försöka tillämpa en regel som innebär att föräldrars samtycke efterfrågas, om köpet avser mer än 200 kr. och görs av barn i de lägre åldrarna. De belopp som hänför sig till leksaksköp som går åter på grund av omyndighet äri

jämförelse med den sammanlagda försäljningen av leksaker till barn helt försumbara (”promille av promille”).

Även om berörda företag inte utsätts för så stora ekonomiska problem genom att underårigas köp går tillbaka, borde gällande regler ändå ses över, framhölls det. Den oklarhet i rättsläget som hade uppstått genom bl.a. allmänna reklamationsnämndens avgöranden gjorde det svårt för näringsidkarna att veta hur man skulle ställa sig i konkreta situationer. Det kunde också befaras att den utveckling mot nya försäljningsformer som pågår inom en del branscher skulle försvåras, om inte gällande reg- ler ses över. Härvid framhölls bl.a. den förestående ökningen av datorise- rad postorderförsäljning. Det pekades också från leksaksbranchens sida på att leksaker blir dyrare och mer komplicerade. Redan idag säljs per- sondatorer, som kostar ca 4 000 kr., som leksaker till l3-l4-åringar.

En allmän mening vid sammanträdet var att näringsidkarens goda tro borde tillmätas större betydelse än i dag. Principen borde vara att, om en säljare har grundad anledning anta att köparen är myndig eller handlar med förmyndarens samtycke, så är köpet gällande. I det enskilda fallet borde bl.a. varans art och priset ha betydelse.

Utöver en lagändring av det nu antydda slaget kunde det också övervä- gas att ändra de åldersgränser som i dag finns när det gäller underårigas rätt att ingå avtal.

6.5. Synpunkter från konsumentverket

Konsumentverket får ofta förfrågningar från kommunala konsument- vägledare och föräldrar när det gäller ungdomars behörighet att ingå avtal om köp m.m. De fall som har tagits upp med verket har framför allt gällt prenumerations— och andra abonnemangsavtal samt köp av dyra eller ”lyxiga" varor. Någon gång har det rört sig om köp på kredit. Avta- len har ingåtts utan föräldrarnas samtycke, och föräldrarna har i många fall fått reda på saken först sedan krav har riktats mot den underårige. Föräldrarna har som regel inte fått rättelse genom att vända sig till nä— ringsidkaren. Det är inte så ofta varuhus och liknande har stått som säljare i de berörda fallen, eftersom de vanligen tillämpar villkor om öppet köp.

Gjorda undersökningar visar att barn och ungdomar numera dispone- rar över relativt mycket pengar. I en studie från statistiska centralbyrån år 1985 anges t.ex. att barn i åldern 13-15 år i genomsnitt förfogar över ca 550 kr. per månad, medan ungdomari l6-l9-årsåldern ofta har hand om mer än 2 000 kr. i månaden. Inte sällan får barnen själva disponera över barnbidragen, och de får också tidigt egna arbetsinkomster. Det är inte ovanligt att barn börjar tjäna pengar redan i 13-årsåldern.

Många barn och ungdomar har visat sig kunna spara betydande be— lopp. Det är därför möjligt för dem att göra dyrbara köp eller lämna en stor handpenning beträffande kreditköp.

Även om alltså barn och ungdomar ofta har mycket pengar, har de inte de kunskaper och erfarenheter som behövs för att göra bra köp. Markna-

den är svåröverskådlig, och den reklam som riktar sig till ungdomar är omfattande.

Enligt konsumentverkets uppfattning är det viktigt att ungdomar tidigt får träning i att ha hand om sin ekonomi. Detta förutsätter emellertid att föräldrarna har en bestämmanderätt i sista hand. För att de skall våga ge barnen pengar krävs sålunda att de har möjlighet att få vissa köp att gå tillbaka.

Den praxis som har utbildats hos domstolar och vid allmänna reklama- tionsnämnden är inte tillfredsställande från konsumentverkets synpunk- ter. I flertalet avgöranden har man fäst alltför stor betydelse vid säljarens goda tro när det gäller frågan huruvida föräldrarna har gett sitt samtycke. De uttalanden som lagberedningen gjorde år 1924 och som fortfarande åberopas borde sakna relevans i dag, när barns och ungdomars ekono- miska förhållanden och även marknaden är helt annorlunda.

Konsumentverket ställer sig helt avvisande till Köpmannaförbundets önskemål om en uppmjukning av den nuvarande lagstiftningen. Enligt verkets uppfattning bör reglerna i stället tillämpas strikt, så att föräldrars samtycke i princip alltid skall föreligga för att barns och ungdomars köpeavtal skall vara bindande. När det gäller kontantaffärer som inte överstiger 60-70 kr. bör samtycke dock kunna presumeras, om den under- årige själv förfogar över pengarna. Vid belopp över denna nivå bör nä- ringsidkaren ha bevisbördan för att samtycke föreligger, men han bör kunna anses ha fullgjort beviskraven, om köpet med hänsyn till varans art och pris samt barnets ålder är ”normalt” och andra omständigheter inte talar mot ett samtycke.

Vid avtal om större tjänster, t.ex. charterresor, finns det som regel inte skäl att presumera något samtycke från föräldrarnas sida. Här är det naturligt att näringsidkaren tar kontakt med föräldrarna och förvissar sig om att samtycke föreligger.

Konsumentverkets uttalanden tar framför allt sikte på köp som görs av barn under 16 år. Köp som ingås av ungdomar i 16-17-årsåldern vållar knappast några problem. Sådana köp torde i de flesta fall finansieras av ungdomarnas egna arbetsinkomster, som deju har rätt att själva bestäm- ma över.

Enligt konsumentverkets uppfattning finns det inte någon anledning att sänka 16-årsgränsen, så att även de som är yngre får en större bestäm- manderätt. Det är snarast så att 18-årsgränsen i en del fall är för låg.

7. Huvuddragen i utländsk rätt

[ utredningens tidigare betänkanden (SOU 1986:50 och SOU 1987:73) har innehållet i utländsk rätt när det gäller vissa förmynderskapsfrågor redovisats. I följande avsnitt återges huvuddragen av framför allt förvalt- ningsreglerna. Förhållandena i Danmark, Finland och Norge redovisas i avsnitt 7.1, medan en översikt av de utomnordiska förhållandena åter- finns i avnitt 7.2.

7.1. Norden

7.1.1. Danmark

De centrala danska bestämmelserna om omyndighet och förmynderskap (vaergemål) finns intagna i lov (3/10 1985 nr 443) om myndighed och vaergemål (myndighedsloven), som gäller sedan den 1 januari 1986. Reg- lerna om förmyndare m.m. är i stort sett oförändrade sedan 1922. Re- formen år 1985 innebar bl.a. att vissa regler om vårdnad (foreldremyn- dighed) ändrades och infördes i myndighedsloven.

Myndighetsåldern är 18 år i Danmark. De grundläggande bestämmelserna om rättshandlingsförmåga och underårigas rådighet över sin egendom överensstämmer i stort med de svenska bestämmelserna, medan förvaltningsbestämmelserna skiljer sig något. Dessa bestämmelser, som har reformerats under de senaste åren, återfinns, förutom i myndighedsloven, i en särskild lag (lov 211/81) om anbringelse og bestyrelse av umyndiges midler m.v. Vidare har utfärdats fyra kungörelser, nämligen vaergebekendtgorelsen (75/86), bestyrelse- bekendtgorelsen (76/86), henstandsbekendtgorelsen (77/86) och an- bringelsesbekendtgorelsen (78/86).

Gällande bestämmelser innebär bl.a. att omyndigas medel i vissa fall skall förvaltas av notariatavdelningarna (forvaltningsafdelning) vid f.n. 14 godkända affärs- och sparbanker. Familieretsdirektoratet ett stat- ligt centralt ämbetsverk under justitsministeriet med uppgifter inom de- lar av familjerätten — utövar tillsyn över avdelningarnas förvaltning och är besvärsinstans över avdelningarnas avgöranden. Direktoratet är ock- så besvärsinstans över statsamtet (motsvarar närmast länsstyrelsen), som

bl.a. har tillsyn över förmyndarnas verksamhet, förordnar förmyndare och gode män samt lämnar tillstånd till vissa dispositioner från förmyn- darnas sida.

Domstolarnas tidigare befattning med förmyndarförvaltning har nu- mera upphört.

Det statliga Overformynderiet, som tidigare förvaltat omyndigas me- del i Danmark, är nedlagt.

Huvuddragen av förvaltningsbestämmelserna

För den som är under 18 år är den som har foraeldremyndighed, dvs. normalt föräldrarna, också förmyndare. Möjlighet att förordna särskild förmyndare finns, bl.a. vid förmyndares sjukdom och liknande.

Enligt lag är en förmyndare skyldig att överlämna förvaltningen av viss egendom till de nämnda notariatavdelningarna. Det gäller egendom som tillfaller någon som arv eller gåva samt vissa försäkringsersättning- ar. När det gäller s.k. friarv (arv som inte följer motsvarigheten till lag- lottsreglering tvangsarv) och gåva kan arvlåtaren resp. givaren före- skriva att tillgångarna skall förvaltas av förmyndaren och inte överläm- nas för förvaltning till de godkända bankerna.

Kravet på förvaltning av notariatavdelning gäller bara kapital och värdepapper (aktier, obligationer m.m.). Lösöre, fast egendom och exempelvis fordringar på naturförmåner skall inte överlämnas till sådan förvaltning utan förvaltas alltid av förmyndaren, oavsett hur den omyn- dige förvärvat egendomen.

Ett slags motsvarighet till institutet särskild förvaltning i Sverige finns också, vilket innebär en förvaltning helt utanför den förmynderskaps- rättsliga ramen.

För att säkerställa att notariatavdelningarna får kännedom om fall då förvaltning skall ske där finns föreskrifter om skyldighet för bl.a. skifte- rätter och försäkringsbolag att underrätta notariatavdelning eller familie- retsdirektoratet när en utbetalning till en omyndig skall göras eller behov av kontroll annars föreligger.

Utgångspunkten för förvaltningen är att kapitalet skall vara orört till dess den omyndige blir myndig. Kapitalet får förmyndaren således för- foga över endast efter tillstånd från statsamtet.

Räntor och annan avkastning får dock i princip användas fritt, men med redovisningsskyldighet, för underhåll och liknande. Räntor är såle- des inte ”spärrade”.

Understiger en omyndigs kapital f.n. 10.000 Dkr. behöver överläm- nande för förvaltning i notariatavdelning över huvud taget inte ske.

De avgifter som notariatavdelningarna tar för förvaltningen är inte författningsreglerade. En vanlig årsavgift är dock ca fyra procent av det förvaltade kapitalets avkastning.

Gåvor och skuldsättning

Oavsett om en omyndigs medel förvaltas av en notariatavdelning eller av förmyndaren ensam, får gåvor av egendomen — om det rör sig om mer

än ett obetydligt värde inte lämnas utan samtycke från statsamtet.

För skuldsättning krävs likaså samtycke av statsamtet, om det inte gäller sådant som kan sägas falla inom ramen för underhållsskyldighe- tens fullgörande.

Fast egendom m.m.

Föreskrift finns om skyldighet för förmyndare att inhämta statsamtets tillstånd vid förvärv eller överlåtelse av fast egendom, liksom upplåtelse av panträtt, servitut o.d. i sådan egendom. Fast egendom skall, om den inte används som bostad av den omyndige, användas på ett sätt som ger avkastning, dvs. genom att hyras eller arrenderas ut.

Placeringsbestämmelser

När det gäller placering finns särskilda föreskrifter som anger vissa god— kända värdepapper som placeringsobjekt. Till sådana värdepapper räk- nas alla börsnoterade obligationer samt börsnoterade aktier, konvertibla obligationer och andra för omsättning avsedda fordringsbevis av visst slag.

Som allmän regel gäller att placering i värdepapper, bortsett från obli- gationer, endast medges intill hälften av värdet av den omyndiges sam- manlagda medel.

Utlåning mot säkerhet i inteckning i fast egendom är tillåten om säker- heten ligger inom 70 procent av egendomens värde.

De placeringsregler som nu har beskrivits gäller såväl när tillgångar förvaltas av notariatavdelning som när förmyndaren själv förvaltar egendomen. Detfinns inget krav på att en förmyndare skall deponera värdepapper eller inhämta tillstånd eller liknande innan placering eller omplacering sker.

Redovisning och tillsyn

Huvudregeln är att varje förmyndare, såväl föräldrar som förordnade förmyndare, årligen skall redovisa sin förvaltning. Detta gäller såväl när egendom förvaltas av notariatavdelning som när förmyndaren ensam svarar för förvaltningen.

Föräldrar behöver dock inte redovisa för användningen av avkastning som inte överstiger f.n. 25.000 Dkr. per år. Någon skillnad föreligger härvid inte om kapitalet förvaltas av notariatavdelning eller inte. Denna lättnad är motiverad av att avkastningen förutsätts användas till den underåriges underhåll.

Skall redovisning lämnas beträffande avkastning, sker detta till notari- atavdelning, om kapitalet förvaltas där. Som nämnts får kapital lyftas bara efter tillstånd från statsamtet.

Notariatavdelningen har viss möjlighet att fordra in redovisning där sådan uteblir. I övrigt svarar statsamtet för kontrollen härvidlag. Som nämnts är familieretsdirektoratet slutlig besvärsinstans över beslut från såväl notariatavdelningen som statsamtet.

7.1.2. Finland

Förmynderskapslagstiftningen reviderades i Finland för några år sedan genom lag den 8 april 1983. Härvid gjordes omfattande ändringari lagen den 19 augusti 1898 (nr 34) om förmynderskap m.m. Reformen berörde emellertid inte förhållandena för underåriga i någon större utsträckning utan avsåg närmast regler om omyndigförklaring och därmed samman- hängande frågor.

Även i Finland är myndighetsåldern 18 år. Liksom reglerna i Danmark överensstämmer de finska bestämmelserna när det gäller underårigas rättshandlingsförmåga och rådighet över egendom m.m. i hög grad med de svenska reglerna. Som framgår av det följande är också förvaltnings- reglerna i huvudsak likartade.

Huvuddragen av förvaltaingsbestämmelserna

I Finland skiljer man liksom i Sverige mellan vårdnad och förmynder- skap. Förmyndare för en underårig är vårdnadshavaren, dvs. som regel båda föräldrarna gemensamt. Någon motsvarighet till det svenska be- greppet särskilt förordnad förmyndare, som också innefattar ett vård- nadskap, finns inte. Om en omyndig person saknar förmyndare skall domstolen utse en sådan.

Liksom i Sverige svarar förmyndaren för förvaltningen av myndling- ens egendom. Pengar som inte erfordras för förvaltningen skall vanligen förräntas genom uppköp av säkra värdepapper eller utlåning mot säker- het, företrädesvis inteckning i fastighet eller annan pant, eller också ge- nom insättning i penninginrättning som står under allmän tillsyn. Kon- trollmyndigheten för varje kommun en förmyndarnämnd, bestående av en ordförande, utsedd av rätten, och minst tre kommunalvalda leda- möter avgör om en placering är godtagbar. Detaljerade föreskrifter saknas.

Lagstiftningen innehåller ett uttryckligt förbud mot att förmyndaren lånar ut den omyndiges medel i eget namn eller själv använder hans eller hennes egendom. Någon depositionsplikt med avseende på den omyndi- ges värdehandlingar föreligger inte, men förmyndarnämnden har att i samband med granskningen av dei regel årligen avgivna räkningarna gå igenom handlingarna.

Enligt den finska lagen måste förmyndaren till vissa rättshandlingar inhämta rättens, till andra förmyndarnämndens samtycke. Detta gäller särskilt viktigare dispositioner beträffande fast egendom, öppnande eller övertagande av handel eller annan rörelse, avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, övertagande av ansvar för annans skuld, upptagande av lån och ingående av växelförbindelser.

Den som är förmyndare för eget barn har i vissa hänseenden en något friare dispositionsrätt och kan, om annat inte föreskrivs av rätten, i stället för fullständig årsräkning lämna endast en översikt över förvaltningen, som utvisar tillgångarnas förändring under året. Föräldrarna får lika litet som andra förmyndare för egen räkning tillgodogöra sig något av barn-

ets inkomster men är å andra sidan berättigade att för barnets underhåll och uppfostran ta även dess kapital i anspråk. Om en förmyndare genom vårdslöshet har orsakat myndlingen skada, är denne berättigad till ersätt- ning. Rätten kan ålägga förmyndaren att ställa säkerhet för sin förvalt- ning.

Förmyndarnämnden står under överinseende av rätten, som kan för- ordna någon att besiktiga nämndens arkiv. Har nämnden genom uppen- bar vårdslöshet eller annat sådant vållande orsakat skada, svarar de som medverkat solidariskt för denna.

Varje förmyndare — även föräldrar har rätt till ett visst arvode.

Gåvor

Något uttryckligt gåvoförbud finns inte. Indirekt föreligger dock ett så- dant förbud genom föreskrifter i lagen att egendom som inte skall använ- das för den omyndiges uppehälle eller annars för hans eller hennes behov skall placeras så, att tillräcklig säkerhet finns för att den bibehålls och att den ger skälig avkastning.

Fast egendom

För överlåtelse eller pantsättning av fast egendom erfordras rättens till- stånd. Förmyndaren får inte utan sådant tillstånd ingå avtal för en under- årig om nyttjanderätt till fast egendom, om avtalet sträcker sig längre än ett år efter myndighetsålderns inträde.

För förvärv mot vederlag av fast egendom krävs att förmyndarnämn- den ger sitt tillstånd. Nämnden avgör också om försäljning och avverk— ning av skog från den omyndiges fastighet får ske.

Penningmedel och lån m.m.

Förmyndaren får inte ta upp lån i den omyndiges namn utan samtycke från förmyndarnämnden. Ett undantag utgör statliga studielån.

Den kreditupptagning som kan erfordras inom ramen för en rörelse som drivs av en omyndig kräver också tillstånd från nämnden. Denna kan dock i ett sådant fall meddela ett generellt bemyndigande för uppta- gande av lån och ingående av växelförbindelser.

Tillstånd till rörelseverksamhet meddelas av rätten.

Placeringsbestämmelser

Som redan nämnts saknas närmare föreskrifter om hur de omyndigas penningmedel skall placeras. Enligt allmänna föreskrifter skall den o- myndiges egendom förvaltas så att egendomen och dess avkastning kan användas till nytta för den omyndige. Den egendom som inte används för den omyndiges uppehälle eller annars för hans eller hennes behov skall placeras så att tillräcklig säkerhet finns för att den bibehålls och att den ger skälig avkastning.

De allmänna föreskrifter som nu redovisats tillhör dem som infördes i

samband med revideringen av lagen är 1983. Inte heller de äldre bestäm- melserna innehöll dock någon motvarighet till de svenska reglerna om ”spärr” av bankmedel eller deponering av värdehandlingar.

Någon motsvarighet till det svenska institutet särskild förvaltning finns inte. Däremot finns i lagen intagen en bestämmelse om att de före- skrifter om förvaltningen som kan ha meddelats i samband med gåva eller i testamente skall gälla, om inte förändrade förhållanden uppenbar- ligen påkallar en avvikelse och rätten ger sitt tillstånd till detta.

Föräldrars förvaltning

i

Enligt en särskild föreskrift, som inte ändrades i samband med 1983 års reform, finns vissa lättnader för föräldrar som är förmyndare för sina barn.

Föräldrar är uttryckligen befriade från skyldigheten att inhämta rät- tens tillstånd när det gäller att låta den underårige driva rörelse eller ingå bolagsavtal eller avtal om oskiftat dödsbo. De behöver inte heller för- myndarnämndens tillstånd i fråga om skogsförsäljning eller vissa nytt- janderättsavtal som rör den underåriges fasta egendom.

Även i fråga om redovisning finns en viss lättnad för föräldrar (se nedan).

Redovisning och tillsyn

Förmyndare är skyldiga att årligen skriftligen redovisa sin förvaltning för förmyndarnämnden. Efter beslut av rätten kan perioden för avläm- nande av redovisningen utsträckas, dock inte utöver tre år.

För föräldrar som är förmyndare gäller den lättnaden att årsräkning i normala fall inte behöver innefatta mer än en översikt över förvaltning- en, så att tillgångarnas förändring under redovisningsåret framgår.

Bestämmelserna om förmyndarnämndens granskning och sanktioner- na motsvarar i stort de svenska bestämmelserna.

Som nämnts består förmyndarnämnden av en ordförande jämte minst tre andra ledamöter. Ordföranden utses av ortens underrätt, medan de övriga ledamöterna väljs av stads- eller kommunfullmäktige.

Arvodet till nämndens ledamöter utgår efter rättens bestämmande ur de omyndigas behållna kapitalavkastning. Beloppen får dock inte sättas högre än en procent av kapitalavkastningen i stad och en och en halv procent på landet. Det åligger varje förmyndare att inbetala beloppet i samband med ingivande av årsräkningen.

Arvodet skall fördelas mellan ordföranden och de andra ledamöterna i nämnden ”efter envars möda”. Vid tvist avgör rätten.

Av undersökningar som gjordes i Finland i samband med en översyn av förmynderskapsreglerna år 1974 (se nedan) framgick att förmyndar- nämnderna mera sällan biträddes av en särskild sekreterare. I två tredje- delar av de ca 400 kommunerna och städerna skötte ordföranden själv sekreterarfunktionerna.

Av samma undersökningar framgick att ca 65 procent av ordförande-

na tillhörde kategorien ”högre tjänstemän eller företagsledare” och ca 25 procent gruppen ”jordbrukare eller självständiga företagare”. Övriga 10 procent fördelade sig på kategorierna ”lägre tjänstemän, arbetare och hemmafru”.

Enligt undersökningarna hade ca 45 procent av förmyndarnämnder- nas ordförande akademisk examen. Knappa 35 procent härav avsågjuri- disk slutexamen.

När det gäller kostnaderna för förmyndarnämndens verksamhet visa- de undersökningarna att det var fråga om tämligen små belopp. I de största städerna stannade kostnaderna vid sammanlagt ca 110 000 mark per år och stad (1987 års värden).

Över förmyndarnämnden svarar häradsrätt och rådhusrätt, dvs. de allmänna underrätterna, för kontrollen.

Bestämmelser finns om inskrivning av förmynderskap vid domstol. Till skillnad från motsvarande svenska bestämmelser bygger de finska reglerna på att alla förmynderskap som står under tillsyn också skrivs in.

Någon central tillsynsmyndighet som i vissa andra nordiska länder finns inte i Finland.

Yj'änsteförmyndare

Ett förhållande som skiljer systemen i Sverige och Finland åt är att man i Finland i varje kommun eller stad har särskilda anställda förmyndare, s.k. tjänsteförmyndare. Dessa, som uppgår till en eller två i varje kom- mun eller stad, utses att vara förmyndare för huvudsakligen omyndig- förklarade eller att vara gode män.

Tjänsteförmyndaren är som regel knuten till någon del av stadens eller kommunens förvaltning. 1 en del fall kan uppdraget innehas som en bisyssla av den advokat eller jurist som har uppgift som ”kommunalt rättegångsbiträde” (en motsvarighet till det biträde som i Sverige kan förordnas i samband med allmän rättshjälp).

Antalet ärenden som varje tjänsteförmyndare kan ha uppgår i de stör- re städerna till mellan 300 och 500.

De tidigare nämnda undersökningarna visade att knappt 50 procent av alla förordnade förmyndare i Finland var tjänsteförmyndare.

Reformbehov

En särskild förmynderskapskommission lämnade år 1974 ett betänkande (1974:117) med vissa förslag till förändringar när det gäller bl.a. reglerna för tillsyn och kontroll. Ett allmänt syfte med förslagen var att strama upp förmyndarnämndernas verksamhet och åstadkomma en mera en- hetlig tillämpning. Även en renodling till förvaltarfrågor för legala för- myndares del och en åtföljande skillnad mellan förmögenhetsförvalt- ning och vårdnad föreslogs av kommissionen.

] förslaget fanns bl.a. bestämmelser om att förmyndarnämnden för varje förmynderskap skulle fastställa en s.k. förvaltningsplan. [ denna skulle noggrant regleras hur förmyndare skulle förvara eller placera den

omyndiges kontanta medel eller värdepapper, liksom hur avkastningen skulle användas. Genom en individuell plan, som skulle utformas efter anvisningar från justitieministeriet, skulle en önskvärd flexibilitet och anpassning kunna uppnås samtidigt som detaljföreskrifter i lagen kunde undvaras.

l kommissionens förslag ingick även attjustitieministeriet skulle svara för en central tillsyn över förmyndarnämndernas verksamhet och att domstolarnas handläggning på olika sätt skulle underlättas.

Kommissionens förslag har ännu inte lett till lagstiftning, men en ar- betsgrupp inomjustitieministeriet arbetar f.n. med de aktuella frågorna. I gruppens uppgift ingår också att överväga om domstolarnas tillsyn över förmyndarnämnderna kan överflyttas till länsstyrelserna.

7.1.3. Norge

De närmare bestämmelserna om förmynderskap m.m. återfinns i Norge i vergemålsloven den 22 april 1927.

Liksom i de övriga nordiska länderna är myndighetsåldern i Norge 18 år. Reglerna om underårigas rätthandlingsförmåga m.m. är, liksom i Danmark och Finland, nära överensstämmande med de svenska regler- na. I fråga om förvaltningsbestämmelserna finns, som framgår nedan, en del skillnader. Den norska ordningen anknyter nära till vad som gällde i _ Danmark före de senaste årens reformer där.

Huvuddragen av förvaltningsbestämmelserna

Även i norsk rätt skiljer man mellan vårdnad — foreldremyndighet och förmynderskap — vergemål. Reglerna om utseende och entledigan- de av förmyndare är i huvudsak lika med motsvarande svenska bestäm- melser. Förmyndare har rätt till ersättning för nödvändiga utlägg. Endast förordnade förmyndare kan undantagsvis erhålla ersättning för utfört arbete.

God man motsvaras i norsk rätt av setteverge och hjelpeverge. Settever- ge förordnas att ta till vara den omyndiges intressen i fall när förmynda- ren är jävig, medan hjelpeverge utses när förmyndaren under viss tid eller i vissa ärenden är av andra skäl förhindrad att tillvarata den omyn- diges rätt.

Dödsbon i vilka en omyndig har del skall som regel utredas och skiftas av den s.k. skifteförvaltaren, som vanligtvis är en ledamot av underrätten. För möjliggörande av kontroll skall alla dödsfall rapporteras till skifte- retten, dvs. den allmänna underrätten. Skifteförvaltaren och överför- myndaren utser och entledigar förmyndare. Finns en sådan ”fast for- mann” som nedan nämns träder denne dock i stället för skifteförvalta- ren.

Förvaltningen av omyndigas egendom utövas i första hand av overfor- mynderiet. (Jfr den tidigare ordningen i Danmark). Sådant skall finnas i varje stad och landskommun. Overformynderiet består av två kommu- nalvalda överförmyndare, som är oavlönade. Den ene överförmyndaren

för overformynderiets böcker och förvarar de omyndigas värdepapper och bankböcker. Den andre kontrollerar den förstes arbete. Utöver dessa två överförmyndare kan en s.k. fast formann utses. Denne, som skall ha domarkompetens, erhåller lön av kommunen. Även övriga utgifter för overformynderiets verksamhet betalas av kommunen. För att täcka en del av dessa utgifter har formannen rätt att ta ut en viss mindre förvalt- ningsavgift, som skall utgå av de omyndigas inkomster.

Overformynderiet svarar i stor utsträckning för den faktiska förvalt- ningen. Har overformynderiet fast formann kan de omyndigas penning- medel förvaltas som en gemensam förmögenhetsmassa.

Omyndigas fasta egendom, lösöre m.m. står ej under overformynderi- ets förvaltning utan förvaltas av förmyndaren. Denne förvaltar vidare den omyndiges penningmedel, om värdet understiger 30.000 kr. Förmyn- daren är i sin förvaltning i stor utsträckning beroende av samtycke av overformynderiet. Förmyndaren skall också som regel avge årlig redo- visning till overformynderiet för sin förvaltning.

Overformynderiet står under tillsyn av fylkesmannen, (motsvarar när- mast länsstyrelsen i Sverige), som kan entlediga en överförmyndare som gjort sig skyldig till grovt tjänstefel. Överförmyndarna resp. formannen skall årligen till fylkesmannen avge redogörelse för de medel som ingår i deras förvaltning. Finns s.k. kommunrevisorer granskar dock dessa over- formynderiets räkenskaper.

För förlust som en överförmyndare genom pliktstridigt eller försum- ligt förfarande förorsakat en omyndig är kommunen ansvarig. Premier- na för en försäkring som kommunen tar för detta ansvar kan emellertid till viss del täckas av de omyndigas medel.

Gåvor

Förmyndaren får inte använda den underåriges egendom för gåvor eller bidrag i vidare omfattning än ”god skikk och bruk krever.” Om den underårige har fyllt 15 år krävs också hans eller hennes samtycke. När det gäller större belopp erfordras alltid samtycke från overformynderiet.

Penninggåvor till den underårige kan ske fritt. När det gäller gåvor till den underårige i form av fast egendom, fartyg eller andel i fartyg avgör dock overformynderiet om gåvan skall mottas. Om förmyndaren anser att en annan gåva inte bör mottas, kan han hänskjuta frågan till overfor- mynderiet för avgörande.

Fast egendom

Fast egendom som den underårige har förvärvat får inte försäljas utan overformynderiets samtycke.

Samtycke erfordras för upplåtelse i och verksamheter på fastigheten (exempelvis jordbruksrörelse och skogsavverkning). Förmyndaren har en allmän skyldighet att göra den fasta egendomen räntebärande, om den inte skall användas av den underårige själv.

Köp av fast egendom får företas endast om förmyndaren och overfor-

mynderiet gemensamt finner att särskilda skäl talar för att köpet är eko- nomiskt gynnsamt.

Penningmedel och län

Om den underåriges penningmedel understiger ett belopp som f.n. är 30.000 kr. får som tidigare nämnts förmyndaren förvalta beloppet själv, utan krav på redovisning till overformynderiet. Sådana medel som inte omedelbart behöver användas är dock förmyndaren skyldig att placera på bankräkning i den underåriges namn.

Överstiger beloppet 30.000-kronorsgränsen, förvaltas det i dess helhet av overformynderiet, som avgör hur mycket av medlen och av avkast- ningen som får användas för den underåriges underhåll och utbildning.

1 den mån förmyndaren efter overformynderiets bestämmande själv får disponera belopp på bankbok, kan overformynderiet föranstalta om att det i boken antecknas vilka belopp förmyndaren får lyfta. Lån får inte tas upp i den omyndiges namn. Förmyndaren får inte låna av den underåriges egendom, inte ens om säkerhet i form av inteckning lämnas. Fylkesmannen kan dock ge dispens från detta låneförbud.

Överförmyndarens förvaltning

I vergemålsloven regleras overformynderiets förvaltning av omyndigas medel. Tidigare fanns i lagen detaljerade föreskrifter om placering i vissa värdepapper samt deponering i bank av värdehandlingar och bankböck- er, vilka i sina huvuddrag var likartade dem som i Sverige har tagits in i 1974 års kungörelse och 1924 års lag. En skillnad utgjorde dock anvis- ningen om placering i fastighetskredit (inom 60 procent av fastighetens värde) som den förnämsta placeringen. En annan skillnad var att place- ring iaktier som regel inte var tillåten. Aktier som den underårige förvär- vat fick behållas endast om overformynderiet samtyckte till det.

Genom en lag (5.12.1986 nr 61) har vergemålslovens detaljerade för- valtningsregler numera ersatts med en föreskrift i lagen om att overfor- mynderiet skall placera medlen ”tillräckligt säkert” och så, att de ger ”tillfredsställande avkastning” enligt de närmare föreskrifter som rege- ringen meddelar.

Sådana föreskrifter är i kraft sedan den 1 januari 1988. Overformynderi med fast formann kan, som nämnts, förvalta alla un- derårigas medel som s.k. gemensam förmögenhetsmassa. Det som skall användas för underhåll m.m. liksom det som enligt villkor i testamente eller gåva skall förvaltas särskilt ingår inte i denna gemensamma förvalt- ning.

Det gemensamma beloppet får placeras enbart som fastighetskredit _ eller i vissa godkända statspapper. Föreskrift finns om en särskild säker- hetsfond för att täcka förluster. Avgifter till fonden tas ur det förvaltade kapitalet.

Det samlade årsöverskottet av det gemensamma beloppet fördelas mellan de omyndiga efter en pro-rataregel.

Redovisning och tillsyn

Som tidigare nämnts skall förmyndarna som regel årligen lämna redovis- ning till overformynderiet för sin förvaltning.

Overformynderiet kan besluta om befrielse från denna skyldighet, dock inte om den underårige äger fast egendom eller driver näring.

Redovisning behövs inte heller när den egendom som förmyndaren förvaltar inte består av annat än högst f.n. 30.000 kr. i penningmedel.

Som också framgått av det föregående skall overformynderiet årligen i _ sin tur redovisa för sin förvaltning till fylkesmannen. 18 fylkesmän har tillsyn över 460 kommuner.

Fylkesmannen är vidare besvärsinstans över overformynderiet i frågor enligt vergemålsloven. Ärendena följer sedvanliga förvaltningslagsbe- stämmelser. Fylkesmannens avgöranden kan överklagas till justitiede- partementet endast om ärendet avgjorts av denne som första instans.

I praktiken förekommer det sällan att besvär anförs över overformyn- deriets beslut. Enligt uppgift kan detta delvis förklaras med att kunska- pen om att besluten kan överklagas inte är så utbredd. När overformyn- deriet i Oslo för något år sedan ändrade sina rutiner och började lämna fullföljdshänvisning ledde detta till att antalet överklaganden påtagligt ökade.

Överförmyndarna rekryteras vanligen från kategorierna kommunal- tjänstemän, banktjänstemän och advokater.

Från justitiedepartementets sida har uppgetts att tillämpningen i lan- det är ojämn och av skiftande kvalitet. Tillsynen och kontrollen kan därför behöva förbättras, liksom utbildningen och informationen om bestämmelserna hos de olika överförmyndarna.

7.2. Utom Norden

1 det följande lämnas en översiktlig redogörelse för förmynderskapsreg- leringen, särskilt när det gäller förmögenhetsförvaltningen, i vissa utom— nordiska länder. Avsikten är bl.a. att i någon mån belysa skillnaderna mellan de kontinentala rättssystemen (Frankrike, Italien, Förbundsre- publiken Tyskland, Schweiz m.fl.) och de anglo-amerikanska rättsord- ningarna ”common law”-länderna (bl.a. Storbritannien och delstater- na i USA).

Beträffande de närmare reglerna rörande myndighetsålder och rätts— handlingsförmåga m.m. i vissa utländska rättsordningar hänvisas till av- snitt 6 i utredningens betänkande (SOU 1986:50) God man och förvalta— re.

7.2.1 Föräldrar förmyndare

I de flesta länders rättsordningar görs en skillnad mellan den behörighet som tillkommer föräldrar och de uppgifter som ”förmyndare” har när det gäller förmögenhetsförvaltning. Sverige synes vara det enda land

bland de undersökta där föräldrar följer samma regler som särskilt för- ordnade förmyndare. I övriga länder träder särskilda förmynderskaps- regler in när den underårige saknar föräldrar och därför får en särskilt förordnad förmyndare. I det följande avses med begreppet ”förmynda- re” därför den situationen. I avsnitt 7.2.2 beskrivs de inskränkningar i föräldrarnas behörighet rörande förmögenhetsförvaltning som finns, medan motsvarande regler för förmyndares del återfinns i avsnitt 7.2.3.

Liksom i Sverige är utgångspunkten i övriga länder att barn kan för- värva egendom. När det gäller föräldrarnas behörighet att förvalta bar- nens egendom skiljer sig den kontinentala och anglo-amerikanska rätts- uppfattningen åt.

Enligt kontinentalrätt, inkl. de socialistiska staternas system, är föräld- rarna genom lag såväl förvaltare av underåriga barns egendom som be- höriga ställföreträdare för dessa rörande denna egendom.

Enligt ”common low”-uppfattningen erhåller föräldrarna däremot inte automatiskt denna ställning. Principen är att en eller flera särskilda per- soner, som kan men inte behöver vara en eller båda föräldrarna, uttryck- ligen förordnas av domstol att som ”trustee(s)” (Storbritannien) eller ”guardian(s)” (USA) företräda barnet och förvalta egendomen. Därmed underkastas den förordnade också regler som liknar dem som finns i andra länder för ”förmyndares” förvaltning. 1 såväl Storbritannien som USA tas vid förordnandet stor hänsyn till föräldrarnas önskemål, liksom till den underåriges mening. Förordnande kan helt underlåtas vid vissa fall av testamentariska förordnanden, där förvaltningen anförtros exem- pelvis en testamentsexekutor, eller om det endast rör sig om mindre be- lopp; föräldrarna får i USA själva svara för förvaltningen om beloppen inte överstiger 1 000-2 000 U.S.D (gränserna varierar mellan olika delsta- ter).

Reglerna om förvaltningen enligt kontinental rätt innebäri en del fall att företräde ges för fadern på moderns bekostnad.

En annan skillnad mellan kontinental och angloamerikansk rättsupp- fattning är att den förra men inte den senare tillerkänner föräldrarna viss rätt till avkastning av barnets egendom (”jouissance legale” eller ”Nutz- niessungsrecht”). En sådan rättighet går ursprungligen tillbaka på den romerska rätten och bygger på tanken att familjen är en enhet och att avkastningen av barnets egendom skall tillföras familjen som sådan. Rät- tigheten tillkommer föräldrarna i denna deras egenskap och ärinte över- låtbar.

Omfattningen av denna rätt till avkastning kan variera. Enligt exem- pelvis nederländsk rätt finns ingen begränsning, medan bl.a. fransk och italiensk rätt bara tillerkänner föräldrarna rätt till överskott av avkast- ning. Enligt dessa båda senare rättssystem är också avkastning som här- rör från den underåriges eget arbete undantagen, liksom vad som kom- mer från gåva eller testamentariskt förordnande med villkor att barnet ensamt skall ha hela avkastningen.

] senare västtysk rätt har den ursprungliga föräldrarätten i detta hänse- ende gjorts om, så att en ”skälighetsbedömning” avgör om avkastning från barnets egendom skall få användas också för familjens underhåll.

7.2.2. Föräldrars förmögenhetsförvaltning

Allmänt

1 de kontinentala rättssystemen, som således ger föräldrarna förvalt- ningsrätt, finns allmänna föreskrifter som avser att förhindra att den underåriges egendom går förlorad eller minskar i värde.

Enligt fransk rätt skall föräldrar upprätta en förteckning över barnets egendom.

l Västtysklanderfordras detta enbart i de fall en förälder avlider eller i samband med att en skild förälder (eller ogift mor) gifter sig.

Enligt såvälfransk som tysk rätt kan domstol besluta att föräldrar skall ställa säkerhet, om storleken på och omfattningen av den förmögenhet som tagits upp i förteckningen motiverar det.

Fransk rätt föreskriver en redovisningsskyldighet för föräldrarna, så- väl årligen som vid förvaltningens slut.

Någon motsvarande skyldighet finns inte enligt tysk rätt. Däremot kan domstol skilja föräldrarna från förvaltningen för det fall förvaltningen äventyras, exempelvis vid bristande underhåll eller när en förälder kom- mer i en obeståndssituation.

1 Schweiz finns inte heller någon uttrycklig redovisningsskyldighet för föräldrar. l anglo-amerikansk rätt finns ingen redovisningsskyldighet för föräld- rarna som sådana men väl om de har förordnats till ”trustees” eller ”guard- lans”.

Förutom en skyldighet att bevara förmögenheten finns det enligt rätts- ordningarna i många länder också en skyldighet att genom säkra investe- ringar öka den. Det ges i många fall föreskrifter om vilka former av investering som är tillåtna.

Föräldrar kan som regel inte kräva ersättning för sitt arbete med för- valtningen men kan ha rätt till ersättning för utlägg o.d.

Till allmänna regler om förvaltning hör också föreskrifter om rätts- handlingar mellan föräldrar och barn. Enligt exempelvisfransk och itali- ensk rätt skall en särskild företrädare för barnet utses i de fallen.

Enligt tysk rätt, som har ett förbud mot ”självavtal”, finns dock vissa undantag som gör det möjligt för en förälder att företräda barnet i trans— aktioner som rör egna ostridiga fordringar eller benefika överlåtelser till barnet. [ tveksamma fall skall en särskild företrädare för barnet dock förordnas av domstol.

Gåvor och andra särskilda rättshandlingar

Vissa särskilda rättshandlingar är kringgärdade med föreskrifter i många länder. Hit hör gåvor och rättshandlingar inom ramen för en närings- verksamhet.

Som huvudregel gäller i allmänhet ett förbud mot att ge gåvor av barn- ets tillgångar.

När gåvoförbud föreligger brukar dock sedvanliga skänker eller gåvor av ”ringa värde” (exempelvis enligt tysk och schweizisk rätt) vara tillåtna.

I fråga om övriga rättshandlingar uppvisar de olika systemen en stor variation. Fransk rätt var ursprungligen mycket förmånlig för föräldrar- na och föreskrifter saknades praktiskt taget helt. Numera krävs t.ex. till- stånd av domstol till försäljning av fast egendom. lfransk rätt liksom i många andra system (t.ex. i det italienska och tyska) är regleringen i övrigt sådan, att endast ”ovanliga” rättshandlingar kräver någon form av tillstånd från domstol eller liknande. Förutom när det gäller fast egen- dom hör bl.a. avstående från arv och mottagande av gåvor som medför förpliktelser hit.

Rättsverkningarna av att en förälder inte har iakttagit de föreskrifter för förvaltningen som finns är som regel i kontinental rätt att rättshand- lingen är ogiltig även i förhållande till en godtroende tredje man. Även enligt anglo-amerikansk rätt kan en rättshandling fås att återgå. En god- troende tredje man åtnjuter i dessa system dock ett visst skydd.

Förvaltningens upphörande

Föräldrarnas befattning med förvaltningen upphör naturligtvis i sam— band med att barnet uppnår myndighetsåldern. I de olika länderna finns också genomgående bestämmelser som medför att föräldrar kan skiljas från förvaltningen, om de missköter förvaltningen eller om de försum- mar vårdnaden.

Normalt anses en försumlighet i fråga om allmän tillsyn och vårdnad också innebära bristande förutsättningar att sköta förvaltningen. Där- emot behöver inte försumlig förvaltning innebära att föräldern förlorar vårdnaden, även om de två funktionerna normalt anses höra samman.

] exempelvis schweizisk lag kan förvaltningsrätten berövas en förälder endast om han eller hon samtidigt är försumlig i fråga om vårdnaden.

I de fall föräldrarna berövas förvaltningen träder en särskilt förordnad förmyndare in (exempelvis enligt fransk, italiensk och tysk rätt). Beslut om detta fattas av domstol eller motsvarande myndighet.

7.2.3. Förmyndare

Allmänt

Som nämnts blir i kontinental rätt begreppet förmyndare aktuellt enbart om föräldrarna av någon anledning inte utövar sin rätt att företräda barnet och förvalta dess egendom, medan en förmyndare i anglo-ameri- kanska rättssystem enligt huvudregeln alltid måste finnas oberoende av föräldraansvaret.

Från begreppet ”förmyndare” i kontinentala system måste skiljas be- greppet ”förvaltare” (”curator”). Det senare är som regel förbehållet de fall då en person endast till en del får hjälp med förmögenhetsförvaltning (jfr utredningens betänkande SOU 1986:50, avsnitt 6.5-6.10). Förmynda- ren, å andra sidan, svarar i allmänhet för såväl förmögenhetsförvaltning som personligt bistånd. Förmyndare förordnas, förutom för underåriga, som regel för dem som omyndigförklaras. En ”förvaltare” förordnas

däremot med avseende på viss egendom eller viss rättshandling, när det gäller tillfälliga behov eller vid intressekonflikt.

Ett genomgående drag när det gäller förmyndare i kontinental rätt är att ge företräde för släktingar vid val av lämplig person. I Frankrike och de rättssystem som ligger det franska nära (exempelvis i Belgien) före- skrivs således en särskild turordning för anförvanter när föräldrar har avlidit och förmyndare därför behövs för en underårig. Härtill kommer den funktion som i en del länder tillagts det s.k. familjerådet (se nedan).

Oftast ankommer förordnandet av en förmyndare på domstol eller något liknande organ, men även ”privata” förordnanden genom testa- mente förekommer (Frankrike). 1 Västtyskland, Österrike, Schweiz och Italien är domstolen den enda myndighet som är behörig att förordna förmyndare.

När det i övrigt gäller val av lämplig person finns det föreskrifter som motsvarar vad som gäller i Sverige. I exempelvis schweizisk rätt sägs uttryckligen att personer med intressekonflikt i förhållande till barnet eller som ”tycker illa om det” är uteslutna.

] de flesta länder finns också bestämmelser om skyldighet för lämpliga personer att äta sig uppdraget.

När det gäller förmyndarens plikter och rättigheter i allmänhet är de oftast beskrivna så, att de omfattar såväl den personliga sidan (vård, utbildning m.m.) som ekonomiska förhållanden (underhåll etc.). För- myndaren träder i föräldrarnas ställe. De olika rättssystemen anger detta med olika grad av detaljrikedom.

Enligt fransk och tysk rätt har förmyndaren som regel ingen rätt till ersättning för sitt arbete men däremot för utlägg. Denna begränsning i ersättningsrättenlbygger på tanken att uppdraget skall utföras av verklig omtanke om myndlingen och inte med ett arvode som drivfjäder. 1 Schweiz utgår däremot arvode som bestäms av tillsynsmyndigheten med hänsyn till myndlingens förmögenhet och förmyndarens arbetsinsats.

Förmyndare som inte fullgör sitt uppdrag kan skiljas från detta av den förordnande myndigheten. Överlag är förmyndaren också skadestånds- ansvarig för exempelvis en försumligt eller uppsåtligt förorsakad skada.

Tillsynsmyndigheter m.m.

l kontinental rätt finns, till skillnad från i det anglo-amerikanska syste- met, instituten familjeråd resp. ställföreträdande förmyndare. Dessa in- stitut har bl.a. vissa tillsynsfunktioner vid sidan av dem som tillkommer domstolar och andra myndigheter.

Familjerädet

Tanken bakom familjerådet, som finns eller har funnits i Frankrike ochi fransk-orienterad rätt (Italien, Belgien och Spanien), är att tillförsäkra anförvanter ett inflytande på förmynderskapet. Familjeråd i en viss form finns också bl.a. i Västtyskland och Schweiz. I de senare länderna funge- rar dock rådet inte, såsom i Frankrike m.fl. länder, som en självständig

institution utan snarare som ett utflöde av en annan tillsynsmyndighet (förmynderskapsdomstolen). Enligt exempelvis schweizisk rätt kan såle- des familjerådet förordnas att kontrollera skötseln av en näringsverk- samhet. Rådet får då också den behörighet att ingripa som förmynder- skapsdomstolen har i normala fall.

I Västtysklandoch Schweiz består rådet normalt av minst två och högst sex ledamöter, dvs. anhöriga, under ordförandeskap av en domare från förmynderskapsdomstolen. ] det schweiziska fall som nyss nämnts rö- rande kontroll av näringsverksamhet består rådet dock av enbart anhöri- ga (tre till antalet). De utses på fyra år och måste också ställa säkerhet för utövande av skötseln.

I Frankrike har rådet en starkare ställning. Rådet utses av en förmyn- derskapsdomare och består av fyra till sex ledamöter under dennes ord- förandeskap. Ledamöterna behöver inte vara anförvanter utan kan väl- jas också bland grannar och vänner. Beslut fattas med enkel majoritet. Rådet kan bestämma exempelvis den årliga budget som förmyndaren har att följa för myndlingens underhåll och utbildning. Rådet beslutar också ensamt om tillstånd till de förvaltningsåtgärder som förmyndaren normalt inte kan besluta om ensam.

Domstolar och andra myndigheter

: ”Förmynderskapsdomstolar” utövar tillsyn över förmyndare och deras förvaltning såväl i kontinentala rättssystem som i exempelvis Storbritan- nien och USA.

Schweiz har dock en särskild ordning med en ”förmynderskaps- nämnd” (autorité de surveillance) vars sammansättning enligt lagen kan bestämmas på det sätt som varje kanton önskar. Detta system påminner om den svenska ordningen med överförmyndare/överförmyndarnämnd som första tillsynsmyndighet.

Förmyndarens förvaltning

Allmänt

Förmyndarens rätt att företräda myndlingen och förvalta dennes angelä- genheter motsvarar i kontinental rätt i stort sett vad som där gäller om föräldrar. I anglo-amerikansk rätt saknar som nämnts föräldrarna en sådan allmän rätt rörande förmögenhetsförvaltning.

Mot bakgrund av att underåriga kan förväntas ha större tillgångar när en särskild förmyndare finns förordnad (exempelvis på grund av arvfall vid föräldrars död) gäller i många fall strängare regler rörande bl.a. upp- rättande av förteckningar över egendom och redovisning än när det är fråga om föräldrar. Särskilt i italiensk rätt ges detaljerade bestämmelser i detta hänseende.

1 de anglo—amerikanska systemen finns visserligen föreskrifter om upprättande av förteckning rörande lösöre men en underlåtenhet härvid- lag har ingen självständig rättsverkan. Frågan om försummelse får bedö-

mas mot bakgrund av hur uppdraget i övrigt har utförts. Kan förmynda- ren fullgöra och redovisa sitt uppdrag utan att en förteckning har upp- rättats är det tillräckligt.

När det gäller redovisning finns bestämmelser i bl.a.fransk, italiensk, tysk och schweizisk rätt om regelbunden redovisning till tillsynsmyndig- heten. I Schweiz föreskrivs att förmyndaren minst vartannat år skall ge in en redovisning av uppdraget till ”förmynderskapsnämnden” samt att den underårige, om han fyllt 16 år, skall kunna närvara vid granskning- en.

Vid uppdragets påbörjande gäller enligt bl.a. tysk och schweizisk rätt att förmyndaren måste deponera omhändertagna värdehandlingar och i bank placera de kontanter som inte behövs för myndlingens omedelbara behov. Bankplacering skall ske med ränta. Enligt schweizisk rätt blir för- myndaren betalningsskyldig för förlorad ränta om bankinsättning inte skett inom en månad.

I de flesta kontinentala länderna kan förmyndaren bli skyldig att ställa säkerhet i samband med uppdragets utförande. I Frankrike finns också en regel om legal panträtt för myndlingen i förmyndarens förmögenhet fr.o.m. dagen för uppdragets påbörjande.

Begränsningar i förvaltningen

Utgångspunkten för förmyndarens förvaltning är att den skall ske på ett betryggande sätt. I de olika rättsordningarna finns regler om hur detta skall åstadkommas.

Ett genomgående drag är att förfaranden som kan betecknas som ”ovanliga” inte får vidtas av förmyndaren utan tillstånd av domstol eller annan tillsynsmyndighet. I de flesta länder görs också skillnad mellan förvaltning av fast och lös egendom. Begränsningarna rörande fast egen- dom är strängare. I Västtyskland krävs samtycke av domstol för överlå- telse eller inteckning, liksom i Italien. I Frankrike erfordas tillstånd av familjerådet. I Schweiz måste frågan prövas av ”förmynderskapsnämn- den”.

Lösöre har förmyndaren större frihet att antingen sälja eller behålla. ] anglo-amerikansk rätt, liksom i många kontinentala länder, föreskrivs att lösöre som inte behövs skall säljas för att kunna omvandlas till egendom som ger avkastning.

Ifråga om investeringar finns som regel en föreskrift om att dessa skall vara ”säkra”. ] tyskoch italienskrätt ges föreskrifter som påminner om de svenska. I Schweiz föreskrivs att ”förmynderskapsnämnden” kan anvisa lämpliga former för investering.

I de olika systemen finns även som regel särskilda bestämmelser om tillåten skuldsättning samt om näringsverksamhet och gåvor. Liksom fallet är när det gäller föräldrar får förmyndaren exempelvis inte ingå avtal med myndlingen utan att detta skett med samtycke av tillsynsorga- net eller i annan särskild form. I anglo-amerikansk rätt råder i detta hänseende ett totalt avtalsförbud.

Rättsverkningarna av att reglerna för förvaltningen inte följts, exem- pelvis i förhållande till tredje man, liksom reglerna om förmyndarens skadeståndsansvar överensstämmer normalt med dem som gäller för för- äldrar (se avsnitt 7.2.2).

7.2.4. Sammanfattande synpunkter

Frågan om föräldrars/förmyndares behörighet och deras förvaltning av underårigas/myndlingars tillgångar förefaller att i sina huvuddrag ha lösts på ett likartat sätt i olika länder.

Den skillnad som finns mellan den kontinentala och den anglo-ameri- kanska rätten är i stor utsträckning av formell natur.

Gemensamt för länder i båda systemen är att föräldrarnas eller för- myndarnas behörighet är begränsad i olika avseenden och att deras verk- samhet är föremål för offentlig kontroll genom domstolar eller liknande myndigheter. En stor överensstämmelse föreligger också när det gäller de närmare inskränkningarna i rätten att förvalta de omyndigas förmögen- het, exempelvis när det gäller placering av tillgångar eller förvaltning av fast egendom.

Skillnader finns främst när det gäller kontrollen. Här är att märka den roll som i den kontinentala rätten tilldelats anförvanter genom det s.k. familjerådet. Frankrike står här i en särställning, medan institutet har en mera underordnad betydelse i Västtyskland och Schweiz.

Den ordning som f.n. finns i Sverige uppvisar på det hela taget störst likhet med de lösningar som valts i Västtyskland och Schweiz. Särskilt i det senare landet har den offentliga kontrollen anordnats på ett snarlikt sätt genom en ”förmynderskapsnämnd”, som kan jämföras med den svenska överförmyndarnämnden.

8. Utredningens allmänna överväganden

En redogörelse för de nuvarande bestämmelserna om underårigas rätts- handlingsförmåga finns i avsnitt 3.1.1. Härav framgår bl.a. att den som är

under 18 år bara i begränsad utsträckning har rätt att ingå avtal eller på annat sätt förfoga över sin egendom. Om den underårige har eget hus- håll, får han eller hon ingå sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller uppfostran av barn. Den underårige får vidare i prin— cip bestämma över det som har förvärvats genom gåva eller testamente med villkor att den underårige själv skall få råda över det.

När den underårige har fyllt 16 år, sker en viss utvidgning av rätts- handlingsförmågan. Den underårige har då bl.a. rätt att i princip förfoga över sin arbetsinkomst. Och driver den underårige näring med erforder- ligt tillstånd, får han eller hon ingå rättshandlingar som faller inom om- rådet för rörelsen.

Om en underårig vill ingå ett avtal som faller utanför hans eller hennes rättshandlingsförmåga, krävs förmyndarens samtycke. Ett samtycke el- ler godkännande kan emellertid lämnas efter det att en rättshandling har ingåtts. Samtycket eller godkännandet kan också vara ”tyst”, dvs. framgå av omständigheterna utan att vara uttryckligen dokumenterat.

Principen är att avtal som en underårig ingår med överskridande av sin begränsade rättshandlingsförmåga och utan förmyndarens samtycke inte är bindande för den underårige. Detsamma gäller, om samtycke inte har inhämtats från överförmyndaren, trots att detta har krävts. Förmyn- daren kan då begära att avtalet skall gå tillbaka. Är det fråga om ett köp, innebär detta att köpeskillingen återfås mot att varan återlämnas. Sär— skilda regler gäller för det fallet att det köpta inte finns i behåll (se avsnitt 3.1.1).

I praktiken är det synnerligen vanligt att underåriga i varierande åld- rar ingår olika slags avtal, t.ex. köp av leksaker, godsaker, kläder och grammofonskivor. ] de allra flesta fallen torde förmyndaren ha gett sitt samtycke. I varje fall synes en återgång av köpet sällan bli aktuell.

Vid allmänna reklamationsnämnden har det emellertid under senare år förekommit en del ärenden där en underårig har ingått ett köp- eller tjänsteavtal och där det har gjorts gällande att avtalet skall gå tillbaka. År 1987 har också Svea hovrätt avgjort ett sådant fall. Något avgörande från högsta domstolen föreligger emellertid inte. (Se vidare avsnitten 6.l och 6.2.)

Den bedömning som har gjorts i reklamationsnämndens ärenden ochi hovrättsfallet är inte alldeles enhetlig. Det har sålunda kommit fram oli- ka meningar om i vilken utsträckning den som har ingått avtal med en underårig kan åberopa god tro i samtyckesfrågan, dvs. göra gällande att han eller hon, trots att något förmyndarsamtycke inte förelegat, ändå hade rätt att utgå från att förmyndaren hade gett sitt samtycke. I flera fall, däribland hovrättsfallet, har ett sådant godtrosresonemang tillerkänts betydelse och avtalet därför ansetts vara bindande för den underårige, trots att samtycke rent faktiskt saknades. En motsatt uppfattning har emellertid kommit fram i en reservation till hovrättens dom liksom i ett par nämndavgöranden. Avsaknaden av förmyndarsamtycke har där an- setts vara tillräckligt för att den omyndige inte skall vara bunden.

l hovrättsfallet åberopades uttryckligen ett motivuttalande av lagbe-

redningen från år l924. Uttalandet torde ha haft betydelse även för vissa nämndavgöranden. Det förtjänar därför att återges i sin helhet (NJA II 1924 s. 316 f).

”Den omständigheten i och för sig, att medkontrahenten trodde förmyn- darens samtycke föreligga, gör ej rättshandlingen giltig. Härför erfordras ytterligare, att förmyndaren genom sitt görande eller låtande givit med- kontrahenten grundad anledning till ett sådant antagande, att med andra ord förmyndarens uppträdande skäligen kunnat anses giva uttryck åt ett samtycke. Sistnämnda förutsättning lärer emellertid i det dagliga livet icke sällan vara för handen. Sålunda torde exempelvis den omständighe- ten, att förmyndaren utan anmärkning betalat för myndlingens studier erforderliga böcker, som tagits på räkning, ej sällan få uppfattas såsom ett samtycke till ytterligare kreditköp för samma ändamål. Vid tillämp- ning av denna rättsgrundsats får stor vikt tillmätas arten och nödvändig- heten av den rättshandling, varom fråga är, samt, om den omyndige förfogat över egendom, dennas beskaffenhet. Låter förmyndaren den omyndige omhänderhava penningmedel, får han finna sig uti, att den, med vilken myndlingen inlåter sig i avtal, anses berättigad utgå ifrån att den omyndige har fri förfoganderätt över pengarna, såframt ej särskilda omständigheter tala däremot."

Som tidigare nämnts har Sveriges köpmannaförbund i en skrivelse till utredningen fört fram önskemål om en ändring i de nuvarande reglerna om underårigas rättshandlingsförmåga. Enligt förbundets mening bör reglerna i ökad utsträckning medge att underåriga själva ingår köp.

Företrädare för konsumentverket, som utredningen har haft kontakt med, har ställt sig klart avvisande till köpmannaförbundets önskemål. Man har ansett att de nuvarande reglerna i stället bör ges en mera strikt tillämpning än som har skett i en del domstols- och reklamationsnämnds— avgöranden.

När det gäller de närmare synpunkter som har förts fram av köpman- naförbundet och av företrädarna för konsumentverket får utredningen hänvisa till avsnitten 6.3-6.5.

Det har inte under utredningsarbetet framkommit att de nuvarande bestämmelserna skulle vålla några större praktiska problem för detalj- handeln. Från flera branschorganisationer, bl.a. från företrädare för lek- saksbranschen, har upplysts att underåriga köpare svarar för en mycket stor del av den totala omsättningen och att det ytterst sällan förekommer att sådana köp går tillbaka på grund av köparens bristande rättshand- lingsförmåga. Vissa principer tillämpas när det gäller krav på förmyn- darsamtycke. Sålunda brukar man inom leksaksbranschen begära för- äldrarnas samtycke, om detär fråga om ett köp som avser mer än 200 kr. och som görs av barn i de lägre åldrarna.

Den nuvarande ordningen öppnar vissa möjligheter till missbruk. För- äldrar och barn kan av olika anledningar ångra ett köp som föräldrarna i och för sig har gått med på. Trots att Säljföretaget inte tillämpar ett system med öppet köp, kan föräldrarna få köpet att gå tillbaka genom att i efterhand påstå att de inte har gett sitt samtycke. Inte heller möjligheter- na till missbruk synes emellertid ha vållat några beaktansvärda problem i praktiken.

Självfallet kan förhållandena komma att ändras, bl.a. om nya försälj- ningsformer utvecklas. Det kan emellertid konstateras att det f.n. inte föreligger sådana praktiska problem inom detaljhandeln att det av den anledningen är motiverat med en ändring av de nu behandlade reglerna.

Vad som emellertid påkallar en åtgärd är den osäkerhet som har kom- mit fram i domstols- och reklamationsnämndspraxis när det gäller bety- delsen av god tro hos näringsidkaren. I avsaknad av ett vägledande avgö- rande från högsta domstolen fmns det anledning att i detta sammanhang söka precisera rättsläget.

Enligt utredningens mening skulle det alltför mycket strida mot de omyndigas och föräldrarnas intressen, om man utformar lagreglerna så att ett köp som ingås av en underårig blir gällande så snart säljaren är i god tro i samtyckesfrågan. Det kan visserligen hävdas att en sådan prin- cip har ett visst stöd i det tidigare återgivna uttalandet från lagberedning- en. Som har påpekats av konsumentverkets företrädare har emellertid uttalandet gjorts vid en tidpunkt då de underårigas ekonomiska förhål- landen och även marknaden i stort var helt annorlunda än i dag.

I dagens situation har barn och ungdomar stora möjligheter att på egen hand ingå avtal om köp eller tjänster som är onyttiga eller t.o.m. skadliga för dem. Enligt utredningens mening har föräldrar och andra förmynda- re ett berättigat intresse av att kunna förhindra sådana avtal. Som konsu- mentverkets företrädare har framhållit talar detta starkt för att man upp- rätthåller kravet på att ett förmyndarsamtycke verkligen skall föreligga för att den underårige skall vara bunden.

Samtidigt är det klart att en skyldighet för näringsidkarna att uttryckli- gen inhämta förmyndarnas samtycke även vid mera triviala köp eller tjänsteavtal skulle bli mycket betungande. Näringsidkarintressena får emellertid i stor utsträckning anses tillgodosedda genom bl.a. principen om tyst samtycke. Är det fråga om en kontantaffär som är helt normal med hänsyn till den underåriges ålder och till varans eller tjänstens art och pris, bör samtycke i allmänhet kunna anses föreligga. Det kan i det sammanhanget påpekas att ett samtycke inte behöver avse en viss be- stämd rättshandling utan kan vara mer generellt, t.ex. avse inköp av kläder.

Vad som nu har sagts gäller fall då den underårige betalar kontant. Om den underårige vill ingå ett kreditavtal, bör näringsidkaren i princip vara skyldig att kontrollera att det finns erforderligt samtycke, med risk för att avtalet annars inte blir bindande för den underårige.

När det gäller ungdomar som har fyllt 16 år kompliceras situationen av att de, som tidigare nämnts, i princip själva har rätt att bestämma över bl.a. sina arbetsinkomster. Sålänge de använder sådana inkomster till att finansiera ett köp eller en tjänst krävs det alltså inget förmyndarsam- tycke. Frågan är då i vad mån det bör åligga näringsidkaren att kontrolle- ra var pengarna kommer ifrån. Även här avser utredningen att man inte kan ställa alltför stora krav. Vill en 16- eller l7-åring ingå ett köp- eller tjänsteavtal som får anses normalt med hänsyn bl.a. till varans eller tjäns- tens art och pris, bör det i allmänhet kunna förutsättas att betalningen sker med pengar som den underårige själv har förtjänat.

För att de nu angivna principerna skall få genomslagskraft, bör en lagändring ske. Lämpligen kan ett tillägg göras till 9 kap. l & FB. Utred- ningen återkommer till detta lagrum i specialmotiveringen.

Som framgår av avsnittet 4.1 föreslogs i en motion till riksmötet l984/ 85 att den nuvarande l6—årsgränsen skulle sänkas, närmast som en följd av sänkningen av myndighetsåldern. Motionsyrkandet avslogs av riks- dagen. Utskottet (LU 1984/85228) påpekade emellertid att det spörsmål som hade aktualiserats i motionen kunde tas upp inom ramen för en översyn av förmynderskapslagstiftningen.

Utredningen har för sin del inte funnit tillräckliga skäl att föreslå någ- ra ändringar i de åldersgränser som gäller enligt förmynderskapslagstift- ningen. Den nuvarande l6—årsgränsen bör alltså lämnas orubbad.

8.1. Utgångspunkter för en reform

Gällande lagstiftning innehåller utförliga regler om hur omyndigas me- del skall förvaltas. Huvuddelen av reglerna finns i 13-15 kap. föräldrabal- ken (FB). De kompletteras av vissa bestämmelser utanför FB, bl.a. lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (värdehandlingsla- gen) och kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (placeringskungörelsen).

Reglerna om förvaltning av omyndigas medel är i allt väsentligt tillämpliga också på förvaltning av medel tillhörande den som har god man, förutsatt att förvaltningen ingår i den gode mannens uppdrag.

På grundval av utredningens tidigare betänkande God man och för- valtare (SOU 1986:50) har regeringen i två propositioner (prop. 1987/ 88 :32 och 124) föreslagit att omyndigförklaringsinstitutet skall avskaffas och att det i stället skall införas en möjlighet att förordna förvaltare för den som är ur stånd att själv sköta sin egendom och som inte kan klara sig med en god man. Reglerna om förvaltning av omyndigas medel skall enligt förslaget tillämpas också på förvaltning som ombesörjs av förval- tare.

Avsikten är att propositionsförslagen skall träda i kraft den 1 januari 1989. I de fortsatta resonemangen utgår utredningen från att så också blir fallet. När utredningen i det följande talar om omyndiga avses alltså endast underåriga, dvs. personer under 18 år. Utredningen utgår vidare från att de hittillsvarande reglerna om förvaltning av omyndigas egen- dom fr.o.m. den 1 januari 1989 även kommer att gälla förvaltning som handhas av gode män och förvaltare.

Av intresse i detta sammanhang är, förutom själva förvaltningsregler- na, bestämmelserna om förmyndares och andra ställföreträdares redo- visning och om tillsynen över förvaltningen. Dessa frågor regleras fram- för allt i 16, 17 och 19 kap. FB. Enligt bestämmelserna skall ställföreträ- darna lämna redovisning för sin förvaltning till överförmyndarna, som också utövar tillsyn över ställföreträdarnas verksamhet. Överförmyndar- na står i sin tur under tillsyn av tingsrätterna.

Utredningen har fått i uppdrag att överväga om det är möjligt att förenkla regelsystemet. En utväg som särskilt anvisas i direktiven är att

ge föräldrar som är förmyndare för sina barn rätt att i större utsträckning än f.n. bestämma själva i frågor som rör barnens ekonomiska förhållan- den. Också när det gäller särskilt förordnade förmyndare bör förenkling- ar i regelsystemet eftersträvas.

I fråga om kontrollen av förvaltningen bör utredningen enligt direkti- ven söka åstadkomma rationaliseringar av handläggningen, exempelvis genom att ge överförmyndarna behörighet att besluta i vissa frågor som nu avgörs av domstol.

De gällande förvaltningsreglerna går i huvudsak tillbaka på 1924 års förmynderskapslag. Reglerna kännetecknas framför allt av en strävan att skapa trygghet för att den omyndiges medel bevaras och ger en skälig avkastning. I det syftet finns utförliga regler om hur medlen skall place- ras. Vidare föreskrivs att förmyndaren måste inhämta överförmyndarens samtycke till olika medelsdispositioner (se vidare avsnitt 3.3.3).

Att omyndigas medel inte förvaltas på ett äventyrligt sätt utan att med- len — i den mån de inte behöver tas i anspråk för den omyndiges behov - bevarar sitt värde och dessutom lämnar en skälig avkastning är själv- fallet av grundläggande betydelse. Det är uppenbart att lagstiftningen även i fortsättningen bör bygga på den principen.

En klar nackdel med nuvarande regler är emellertid deras detaljrike- dom. Många av bestämmelserna är också svårtolkade. Detta gäller såväl de egentliga förvaltningsreglerna, dvs. reglerna om placering m.m., som bestämmelserna om redovisning och kontroll. Över huvud taget kan om hela regelkomplexet sägas att det är svåröverskådligt och besvärligt att tillämpa. Till stor del speglar det en äldre tids syn på ekonomiska förhål- landen.

Det kan också starkt ifrågasättas om det verkligen behövs en så ingri- pande reglering som den nuvarande för att lagstiftningens nyss angivna syfte — att skapa garantier för att omyndigas medel så långt möjligt bevaras och lämnar en skälig avkastning skall tillgodoses. De allmän- na strävandena att få bort onödig byråkrati gör det befogat att söka åstadkomma förenklingar också på det nu diskuterade området.

De nuvarande reglerna göri princip inte någon skillnad mellan fall då det är den omyndiges föräldrar som är förmyndare och situationer då förmynderskapet utövas av en särskilt förordnad förmyndare. Inskränk- ningarna i förmyndarens rätt att disponera över den omyndiges medel och kraven på redovisning m.m. är desamma i bägge fallen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte reglerna åtminstone delvis bör vara olika, beroende på vem som är förmyndare. I normalfallet har föräldrar en naturlig intressegemenskap med sina barn som inte har någon motsvarig- het när förmynderskapet utövas av en förordnad ställföreträdare. Detta gör det befogat att i första hand pröva om inte regelsystemet kan förenk- las när det gäller relationen föräldrar _ barn. Det kan också på goda grunder antas att det nuvarande systemet med dess olika detaljföreskrif- ter är dåligt förankrat hos flertalet föräldrar. Detta visar sig bl.a. genom att åtskilliga regler inte följs. En sådan situation är inte godtagbar.

Utredningens överväganden redovisas närmare i det följande. Härvid

behandlas frågor som gäller föräldraförvaltning i avsnitt 8.2, medan för- valtning som handhas av förordnade förmyndare, gode män och förval- tare behandlas i avsnitt 8.3. I avsnitt 8.4 diskuteras institutet särskild förvaltning, medan de speciella frågor som rör vård av omyndigas och andras rätt i dödsbo m.m. redovisas i avsnitt 8.5. I det därpå följande avsnittet 8.6 diskuteras — närmast med anledning av en skrivelse från Sveriges köpmannaförbund behovet av ändrade regler om omyndigas egen rättshandlingsförmåga.

Till utredningsuppdraget i denna etapp hör också frågan om förhål- landet nellan vårdnads- och förmynderskapsbestämmelserna. Övervä- gandena i denna del redovisas i avsnitt 8.7.

I avsnitt 8.8 diskuteras frågor om tillsyn m.m. Hit hör frågor om över- förmyndarorganisationen och om tillsynen över överförmyndarnas verksatthet samt spörsmålet om överflyttande av ärenden från domstol till överförmyndare.

Arvodesfrågor diskuteras i avsnitt 8.9, medan utredningen i ett avslu- tande aisnitt (8.10) redogör för vissa ikraftträdande- och kostnadsfrågor.

8.2. Föräldraförvaltning

8.2.1. Allmänt

Föräldrir är som regel vårdnadshavare för sina barn. I denna egenskap är de också förmyndare för dem (se avsnitt 3.2). Om föräldrar gör sig skyldiga till försummelse e.d., kan de emellertid entledigas som förmyn- dare. I en sådan situation, liksom när föräldrarna avlider, skall förmyn- derskapet utövas av en eller två särskilt förordnade förmyndare.

Gällande bestämmelser innebär att det i princip är föräldrarna själva som förvaltar barnens medel, så länge föräldrarna har ställning som för- myndare. Svensk rätt har alltså inte någon motsvarighet till det system som finns i en del andra länder och som innebär att förvaltningen skall skötas av en överförmyndare, en bank e.d. Reglerna om föräldrarnas förvaltningsrätt har emellertid vissa undantag. Dels råder den omyndige i princip själv över sina arbetsinkomster och över egendom som har tillfallitden omyndige genom arv eller testamente med villkor att egen- domen skall förvaltas av den omyndige själv. Dels är egendom som har ställts under s.k. särskild förvaltning (se härom avsnitt 8.4) undandragen föräldrarnas rådighet.

Förällrarnas förvaltning är emellertid underkastad en omfattande samhälltkontroll. För det första innehåller gällande regelsystem ingåen- de bestämmelser om hur omyndigas medel skall placeras. Huvudregeln är att pengar skall sättas in på räntebärande konto hos bank. Efter insätt- ningen år kontot i princip spärrat på så sätt att pengarna får tas ut endast efter santycke av överförmyndaren. Undantag gäller dock beträffande medel som behöver hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll e.d. Sådana medel får sättas in på en icke spärrad räkning.

Föräldrarna får också placera barnens tillgångar i värdehandlingar. Vissa särskilt uppräknade typer av värdehandlingar, bl.a. statliga och kommunala obligationer, får förvärvas av föräldrarna själva, medan andra placeringar, t.ex. aktieköp, kräver samtycke från överförmynda- ren.

Uppgår värdet av den omyndiges värdehandlingar till mer än två bas- belopp (f.n. ca 50 000 kr.) skall värdehandlingarna deponeras i bank och får inte tas därifrån utan tillstånd från överförmyndaren. Premieobliga- tioner skall deponeras oberoende av värdet. För sitt hanterande av värde- handlingarna har bankerna rätt att ta ut vissa bestämda avgifter.

Föräldrarna måste inhämta överförmyndarens samtycke även till and- ra förvaltningsåtgärder än dem som redan har nämnts. Samtycke krävs sålunda bl.a. för upptagande av lån för den omyndiges räkning och för förfogande över fast egendom som tillhör den omyndige.

Föräldrarna har också en långtgående redovisningsskyldighet gent— emot överförmyndaren. De skall sålunda i princip dels ge in förteckning- ar över egendom som tillfaller den omyndige, dels lämna årsräkningar med en redogörelse för sin förvaltning. När det gäller redovisningsskyl- digheten har emellertid överförmyndarna vissa möjligheter att från fall till fall meddela dispens.

Utredningen har redan i ett tidigare avsnitt pekat på vissa nackdelar med det nuvarande regelsystemet, bl.a. att det är svåröverskådligt och tungrott. Det kan också starkt ifrågasättas om det behövs en så ingående reglering som den nuvarande för att lagstiftningens syften skall tillgodo- ses.

Till det som gör systemet tungrott hör framför allt tvånget för föräldar- na att i en rad olika situationer ta kontakt med överförmyndaren och begära dennes samtycke till åtgärder som ibland kan vara tämligen trivi- ala. Som exempel kan tas det fallet att en släkting till den omyndige ger denne en summa pengar för inköp av en cykel. Om föräldrarna inte köper cykeln genast, måste de i princip sätta in pengarna på bank och får sedan inte ta ut dem utan överförmyndarens samtycke. Det krävs alltså i praktiken att denne ger sitt tillstånd till cykelköpet.

Även tvånget att deponera värdehandlingar i bank och förbudet att ta ut dem utan överförmyndarens tillstånd skapar problem. Försäljningar och omplaceringar kan försenas på ett sätt som innebär förluster för den omyndige. Vidare kan den skyldighet att betala avgifter som följer med depositionstvånget vålla irritation.

Att även redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndaren upp- fattas som betungande av många föräldrar är självklart.

Det är inte bara föräldrarna och barnen som drabbas av det nuvarande systemets nackdelar. Även för överförmyndarna är tillämpningen av reg- lerna tidsödande och arbetskrävande.

Arbetsbelastningen för de inblandade hade varit ännu större än i dag, om alla föräldrar verkligen hade följt samtliga uppställda regler. Det är en allmän uppfattning, bl.a. på överförmyndarhåll, att så inte är fallet. Detta torde delvis bero på bristande kännedom om reglerna. En bidra-

gande orsak torde emellertid också vara att åtskilliga regler upplevs som onödiga. Som utredningen tidigare har framhållit utgör redan detta för- hållande ett skäl att se över regelsystemet.

Det kan på goda grunder förutsättas att de allra flesta föräldrar hand- lar med sina barns bästa för ögonen. Det behövs alltså i de flesta fall knappast några lagregler för att förhindra att barnets tillgångar slösas bort.

Det bör emellertid beaktas att åtskilliga föräldrar, som i och för sig är inställda på att handla utifrån barnens bästa, saknar de erfarenheter och kunskaper som behövs för att förvalta egendom, åtminstone om tillgång- arna är mera omfattande. Föräldrarna kan då behöva stöd av bl.a. en överförmyndare.

Man kan inte heller bortse från att en del föräldrar kan ha intresse av att använda sina barns tillgångar på ett otillbörligt sätt. Om föräldrarna själva tillgodogör sig barnets tillgångar eller på något annat sätt missbru- kar sin ställning, kan de visserligen entledigas som förmyndare. Enligt vad som har uppgetts från sociala myndigheter som utredningen har varit i kontakt med är det emellertid ovanligt att föräldrar fråntas för- mynderskapet. Även när barn omhändertas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) kvarstår ofta föräldrarna som förmyndare.

Hänsyn måste också tas till att det många gånger, t.ex. efter ett dödsfall eller en skilsmässa, bara är den ena föräldern som är förmyndare. En- samma förmyndare kan särskilt lätt utsättas för tryck när det gäller an- vändningen av barnets tillgångar. Det finns då risk för att tillgångarna används på ett sätt som stämmer mindre väl med barnets intressen. En sådan situation kan bl.a. uppstå, om förmyndaren bildar ny familj.

Vad som nu har sagts leder till att de nuvarande reglerna visserligen bör ändras på så sätt att föräldrarna ges större bestämmanderätt än f.n. när det gäller förvaltningen av barnens egendom. Det kan dock inte komma i fråga att ge föräldrarna en fullständig frihet, utan ett visst mått av samhällskontroll måste fortfarande vara kvar. I vilken utsträckning denna kontroll bör sättas in skall diskuteras närmare i det följande. Re- dan här vill utredningen emellertid förutskicka att det knappast är möj- ligt att i lagen föra in regler som passar för alla föräldrar — barnrelatio- ner. Den flexibilitet som är önskvärd får i stället i viss utsträckning åstad- kommas så, att man ger överförmyndaren möjlighet att från fall till fall ge dispens från lagens regler eller meddela beslut i skärpande riktning.

Beloppsgränser

Flera av de nuvarande reglerna om förvaltning av underårigas egendom är knutna till beloppsgränser. Sålunda skall förmynderskap skrivas in vid domstol, om den underårige på annat sätt än genom lån förvärvar egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning och som till sitt värde överstiger två basbelopp (se närmare avsnitt 3.4.1). Som tidigare nämnts finns också en gräns om två basbelopp när det gäller skyldighe-

ten att deponera värdehandlingar hos bank. Vidare skall belopp som betalas ut från försäkringsbolag och som överstiger denna gräns sättas in på spärrad räkning i bank.

Vill man införa lättnader i de nuvarande förvaltningsreglerna, samti- digt som man behåller en viss samhällskontroll, är det en möjlig utväg att bygga vidare på ett system med basbelopp. Föräldrarna skulle t.ex. kun- na ges full frihet att förvalta barnens egendom, sålänge värdet inte över- stiger vissa basbelopp. Ett möjligt gränsvärde är därvid två basbelopp. Det är emellertid också tänkbart att höja denna gräns till exempelvis fyra eller sex gånger basbeloppet. Tankar på en sådan förhöjd basbelopps- gräns har förts fram från några håll under utredningsarbetet.

Till förmån för ett basbeloppssystem talar bl.a. att det är förhållande- vis enkelt att tillämpa. Att man med ett sådant system knyter an till gällande ordning är också en fördel.

Ett system med fasta basbeloppsgränser har emellertid också flera nackdelar. Om systemet konstrueras så, att föräldrarnas fria förvalt- ningsrätt helt och håller upphör så snart den underåriges tillgångar över- stiger det fastställda gränsvärdet, uppstår besvärande tröskeleffekter. Detta kan rentav utgöra ett incitament för vissa föräldrar att hela tiden söka hålla nere värdet av tillgångarna.

1 och för sig är det möjligt att i stället utforma ett basbeloppssystem så, att endast den del av den underåriges tillgångar som överstiger gränsvär— det omfattas av samhällskontrollen. Ett sådant system blir emellertid mera komplicerat. Bl.a. måste det vid åtskilliga transaktioner uppstå tveksamhet huruvida åtgärden rör egendom som befinner sig över eller under gränsen.

Ett avgörande argument mot ett basbeloppssystem är emellertid att storleken av de förvaltade medlen allmänt sett inte speglar behovet av kontroll. Många gånger är kontrollbehovet större, när den underåriges tillgångar är begränsade.

Sammanfattningsvis anser utredningen att nackdelarna med en basbe- loppsordning är så stora att ett sådant system inte bör väljas.

Förvaltning med hänsyn till egendomens ursprung

Ett alternativ till att låta föräldrarnas behörighet i förvaltningshänseende styras av vissa beloppsgränser är att i stället låta egendomens ursprung få betydelse.

Frånsett de fall då en omyndig har egen arbetsinkomst kan han eller hon förvärva egendom på i huvudsak tre olika sätt, nämligen genom [1 gåva El arv eller testamente El försäkring

Mellan å ena sidan gåvofallen och å andra sidan arvs— och testaments- samt försäkringsfallen finns vissa klara skillnader. Den som står i be- grepp att ge en gåva till en omyndig avgör själv vid vilken tidpunkt gåvan skall överlämnas och kan härvid bl.a. ta hänsyn till den omyndiges aktu-

ella förhållanden. Personen i fråga kan avstå från att ge gåvan, om han eller hon misstänker att den inte skall komma till avsedd användning. Finns det risk för att föräldrarna slösar bort gåvomedlen, kan givaren föreskriva att gåvan skall stå under särskild förvaltning av bank e.d. Om å andra sidan gåvan överlämnas utan något förbehåll, bör detta kunna tolkas så att givaren har förtroende för föräldrarna och för deras vilja och förmåga att förvalta egendomen.

Ett fall som är vanligt är att föräldrarna själva ger gåvor till sina barn. Det är då fråga om medel som kan sägas befinna sig inom familjen både före och efter gåvotillfället, och det måste för många föräldrar te sig svårförståeligt att en ingående samhällskontroll slår till så snart gåvan är fullbordad. Tvånget att i en rad olika situationer inhämta överförmynda- rens samtycke och att lämna redovisning m.m. kan rentav avhålla en del föräldrar från att överlämna gåvan. Detta kan inte anses vara i den omyndiges intresse.

Utredningen har under sitt arbete mött den synpunkten att många föräldrar ger egendom till sina barn i syfte att vinna skattemässiga förde- lat och att detta inte bör uppmuntras. Tar man bort överförmyndarkon- trollen, kan det befaras att gåvor med detta syfte blir ännu vanligare. Sett från de synpunkter utredningen skall beakta har emellertid denna in- vändning inte så stor bärkraft. Utredningen har framför allt att ta hänsyn till de omyndigas intressen, och för deras del måste så gott som alla gåvor vara till fördel, oavsett syftet med gåvan.

Fall då en omyndig förvärvar egendom genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring inträffar framför allt då någon av föräldrarna avlider. Den omyndige kan då många gånger ha ett speciellt behov av pengar. I varje fall kan det i en sådan situation vara särskilt angeläget att pengarna kommer till nytta för den omyndige och att det som blir över, sedan de löpande behoven har tillgodosetts, inte slösas bort.

Det måste också beaktas att en förälder som kvarstår som ensam för- myndare efter ett dödsfall ofta befinner sig i en utsatt situation. Utred- ningen har redan tidigare pekat på att en ensam förmyndare lätt kan utsättas för påtryckningar när det gäller användningen av barnets till- gångar och att det då finns en risk för att tillgångarna används på ett sätt som inte stämmer med barnets intressen. Under utredningsarbetet har också från flera håll, bl.a. från överförmyndare, framhållits att det fram- för allt är ensamma föräldrar och deras barn som behöver det stöd som en överförmyndartillsyn innebär.

I och för sig kan omyndiga få egendom genom arv eller testamente även från andra än föräldrarna. De förändringar i arvsreglerna som nyli- gen har genomförts torde också medföra att omyndiga mindre ofta kom- mer att ärva sina föräldrar (se vidare avsnittet 3.3.9). Även när en omyn- dig får egendom genom arv eller testamente från någon annan än föräld- rarna finns emellertid den skillnaden gentemot gåvofallen att arvlåtaren eller testatorn inte överblickar barnets och föräldrarnas situation när barnet får egendomen. Motsvarande gäller den som har satt in en under-

årig som förmånstagare till försäkring som utfaller vid dödsfall.

Vad som nu har sagts talar för att man vid utformningen av förvalt- ningsreglerna gör en skillnad mellan å ena sidan gåvor och å andra sidan egendom som den underårige har fått genom arv eller testamente eller som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall. l gåvofal- len skulle föräldrarna kunna ges en stor frihet att själva förvalta egendo- men, medan samhällskontrollen i de andra fallen skulle vara strängare.

Mot ett sådant system kan invändas att föräldrarna då hela tiden tving- as hålla reda på varifrån barnens tillgångar kommer, något som innebär en komplikation jämfört med nuvarande ordning. Det bör också beaktas att, om man har strängare regler beträffande egendom som har erhållits genom arv osv., de strängare reglerna rimligtvis måste gälla även i fråga om tillgångar som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen. Även detta kan vålla vissa problem för föräldrarna. En- ligt utredningens uppfattning torde dock svårigheterna i praktiken inte bli så stora. I varje fall torde de angivna nackdelarna för de flesta föräld- rar uppvägas av den fördel som det innebär att få större frihet vid förvalt- ningen av gåvomedel. Den sortens egendom torde också i många fall utgöra huvuddelen av barnets tillgångar.

På grund av det sagda föreslår utredningen att det nyss beskrivna sys- temet med en uppdelning av den omyndiges egendom i olika kategorier genomförs. Att emellertid samhällsorganen inte heller i gåvofallen helt bör sakna möjlighet att ingripa återkommer utredningen till i det följan- de. Utredningen ämnar också i det följande diskutera möjligheten att även när det gäller egendom som har tillfallit den omyndige genom arv etc. införa vissa lättnader i kontrollen i förhållande till nuläget.

I sammanhanget uppstår en del gränsdragningsproblem. En fråga är till vilken kategori man bör hänföra egendom som har tillfallit den omyndige genom avstående från arv eller testamente. Enligt vad som har upplysts från överförmyndarhåll förekommer f.n. sådana avståenden i stor utsträckning. Frekvensen kan emellertid komma att minska, om de förslag som nyligen har lagts fram av arvs- och gåvoskattekommittén genomförs. Kommittén har i betänkandet (SOU 1987:62) Ny arvs- och gåvoskattelag föreslagit bl.a. vissa begränsningar när det gäller att beakta arvsavståenden vid bestämmandet av arvsskatt.

Arvs- och testamentsavståendefallen företer onekligen vissa likheter med gåvofallen. Den som gör ett avstående kan emellertid inte, med bibehållande av de skattefördelar som är förenade med avståenden, stäl- la upp villkor om hur egendomen skall förvaltas. Av betydelse är också att egendom som har tillfallit någon efter avstående från arv eller testa- mente på flera områden, t.ex. i arvsskattehänseende, jämställs med egen- dom som har tillfallit någon direkt genom arv eller testamente. Utred- ningen har stannat för att göra samma klassificering i det nu aktuella sammanhanget.

En annan fråga är hur gränsen bör dras när det gäller försäkringser- sättningar. Utredningen har i de tidigare resonemangen kommit fram till att livförsäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en

underårig i egenskap av förmånstagare bör hänföras till samma kategori som egendom som den underårige har fått genom arv eller testamente. Det bör härvid sakna betydelse om det är fråga om en individuell försäk- ring eller en kollektiv försäkring av något slag, t.ex. en tjänstegruppliv- försäkring. Även ersättningar som utfaller vid dödsfall från ITP-försäk- ringar och andra tjänstepensionsförsäkringar bör höra hit.

Bedömningen blir enligt utredningens mening annorlunda, när detär fråga om livförsäkringsbelopp som tillfaller den underårige som för- månstagare under försäkringstagarens livstid. Här får likheterna med en gåva anses vara så stora att försäkringsersättningen bör föras till samma kategori som gåvomedel.

Nästa fråga är hur förmåner från socialförsäkringssystemet bör be- handlas. Hit hör bl.a. barnpensioner enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring. Vidare kan nämnas livränta som utgår enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Belopp av detta slag är närmast att betrakta som ersättning för det underhåll som skulle ha utgått om den försäkrade hade varit i livet. Be- loppens storlek är förhållandevis begränsad (se härom avsnitt 3.3.7), och de utbetalas periodiskt, som regel månadsvis. Tanken är att förmånerna skall användas till den underåriges löpande behov.

Enligt utredningens mening är omständigheterna sådana att föräldrar- na fritt bör kunna bestämma över de nu diskuterade förmånerna, på samma sätt som de redan nu har möjlighet att själva ta ut så mycket från bankräkningzr som behövs för den underåriges underhåll m.m. Förmå- nerna bör således hänföras till samma grupp som gåvomedel. Att emel- lertid överförmyndaren bör kunna inskrida i det enskilda fallet, om för- äldrarna missbrukar sin behörighet och använder medlen på ett sätt som strider mot den underåriges intressen, återkommer utredningen till.

En underårig kan också få ersättning från en privat sjuk- eller olycks- fallsförsäkring. Vidare kan han eller hon erhålla trafikskadeersättning och skadestård av olika slag. Med hänsyn bl.a. till att det i de flesta fall rör sig om tänligen begränsade belopp har utredningen stannat för att hänföra även dessa typer av ersättningar till samma kategori som gåvo- medel.

8.2.2. Huvucdragen i ett nytt förvaltningssystem

Gävomedel mm.

I enlighet mer vad som nyss har sagts anser utredningen att föräldrarna till en underåfig i princip bör ha frihet att utan överförmyndarkontroll förvalta egencom som har tillfallit den underårige genom gåva, antingen från föräldrama själva eller någon annan. Detsamma bör gälla olika typer av sociaförsäkringsförmåner samt ersättningar från privata sjuk- och olycksfalliförsäkringar m.m.

Det sagda imebär, för att anknyta till ett förut anfört exempel, att om den omyndige får pengar från en släkting för inköp av en cykel, föräld-

rarna själva får bestämma vad som skall göras med pengarna, om inte cykelköpet sker genast. Om de tills vidare sätter in pengarna på bank, får de ta ut dem utan att först vända sig till överförmyndaren. Det krävs inte heller något överförmyndartillstånd till själva cykelköpet.

Vill föräldrarna placera gåvomedel o.d. i värdehandlingar, bör de själva få välja vilka värdepapper som skall förvärvas. Föräldrarna bör alltså inte som i dag i första hand vara hänvisade till att köpa obligationer och liknande värdehandlingar utan bör fritt kunna köpa aktier o.d. Nå- gon skyldighet att deponera värdehandlingarna i bank bör heller inte föreskrivas, utan föräldrarna bör själva kunna förvalta handlingarna. Detta hindrar naturligtvis inte att föräldrarna anlitar en bank eller någon annan sakkunnig, t.ex. ett fondkommissionsbolag, om de anser sig behö- va hjälp med försäljningar eller omplaceringar.

Även när det gäller redovisningsskyldigheten gentemot överförmyn- daren bör lättnader kunna genomföras, när det är fråga om egendom som den underårige har fått i gåva eller som har förvärvats genom gåvo- medel m.m. Föräldrarna bör då i princip inte vara skyldiga att vare sig lämna in någon förteckning över egendomen till överförmyndaren eller att sända in årsräkningar.

Som utredningen redan har förutskickat bör emellertid överförmyn- darna inte helt sakna möjlighet att ingripa, trots att det är fråga om gåvomedel och därmed jämställd egendom. Fall kan förekomma då för- äldrar gör sig skyldiga till försumlighet eller på annat sätt missbrukar sin ställning och därigenom sätter medlen i fara. Det skulle vara närmast stötande, om överförmyndaren i en sådan situation inte kunde vidta några åtgärder. Är missförhållandena tillräckligt allvarliga, kan överför- myndaren givetvis ansöka om att föräldrarna eller en av dem entledigas som förmyndare. 1 en del fall kan emellertid en sådan åtgärd vara alltför långtgående. Överförmyndaren bör då i stället kunna meddela beslut som inskränker föräldrarnas förvaltningsfrihet. Överförmyndaren bör t.ex. kunna bestämma att vissa typer av värdepapper får förvärvas bara med överförmyndarens samtycke och att kontanter skall sättas in på spärrad bankräkning. Vidare bör beslut kunna meddelas om att värde- handlingar skall förvaras och förvaltas av bank. Enligt utredningens mening bör emellertid även den som ger en gåva till en underårig ha möjlighet att åstadkomma en skärpt samhällskon- troll. Om givaren är osäker på om föräldrarna kommer att förvalta gåvo- medlen på ett tillfredsställande sätt, bör han eller hon sålunda kunna föreskriva att medlen skall stå under överförmyndarkontroll. Effekten av ett sådant förordnande bör bli att medlen visserligen förvaltas av föräldrarna men att det gäller samma regler för förvaltningen som om det hade varit fråga om arvfallen egendom m.m. Av praktiska skäl bör det, för att en överförmyndarkontroll skall komma till stånd, också krävas att givaren gör anmälan till överförmyndaren. Utredningen går närmare in på dessa frågor i specialmotiveringen.

Att en givare dessutom, liksom f.n., bör kunna föreskriva att gåvan skall stå under särskild förvaltning av bank e.d. återkommer utredningen till i ett senare avsnitt.

Även vissa andra begränsningar bör göras i föräldrarnas fria förvalt- ningsrätt beträffande gåvomedel och därmed jämställd egendom. Sålun- da bör dispositioner som rör fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom i princip kräva överförmyndarens samtycke. Detta är motive- rat bl.a. med hänsyn till det särskilda värde som dessa typer av egendom kan representera och det ansvar som följer med ett innehav av fast egen- dom o.d. Samtycke bör krävas inte bara till försäljning utan också till förvärv m.m.

F.n. gäller särskilda bestämmelser beträffande gåva av en underårigs egendom, liksom beträffande skuldsättning för den underåriges räkning. Bestämmelserna innebär att föräldrar inte får ge bort sina barns egen- dom, såvida det inte är fråga om exempelvis sedvanliga gåvor, vars värde inte står i missförhållande till den underåriges ekonomiska villkor. Vida- re krävs i princip överförmyndarens samtycke till upptagande av lån o.d. för den underårige.

Enligt utredningens uppfattning bör dessa bestämmelser i allt väsent- ligt behållas.

Egendom som har tillfallit den underårige genom arv m.m.

För egendom som den underårige har fått genom arv eller testamente — däri inräknat arvs- och testamentsavståenden — eller som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall bör, i enlighet med vad utred- ningen tidigare har förordat, reglerna vara strängare. Utredningen har vid sina överväganden funnit att nuvarande bestämmelser i stor utsträck- ning bör finnas kvar, när det gäller sådan egendom.

I fråga om pengar innebär detta att, om pengarna inte behövs för den underåriges löpande behov och inte heller placeras i värdehandlingar e.d., de i princip bör sättas in på spärrad bankräkning. Liksom i dag bör emellertid föräldrarna kunna använda en ospärrad räkning, dvs. göra insättning med förbehåll om fri lyftningsrätt, när det gäller pengar som behöver hållas tillgängliga för den underåriges uppehälle m.m. Någon gräns för en sådan fri lyftningsrätt kan inte gärna ställas upp i lag. Över- förmyndaren bör dock i det enskilda fallet kunna besluta om en spärr för den händelse föräldrarna missbrukar sin behörighet och sätter in mer än som rimligen kan gå åt för det uppgivna ändamålet.

Föräldrar bör vidare fritt kunna disponera över upplupen ränta på bankmedel, oavsett om det är fråga om en spärrad eller ospärrad räk- ning. En sådan behörighet har föräldrarna redan i dag, dock med den begränsningen att räntan skall ha stått inne kortare tid än ett år. Enligt utredningens uppfattning finns det inte skäl att ha kvar denna inskränk- ning i föräldrarnas rätt att lyfta ränta.

När det gäller värdepapper bör det liksom i dag krävas samtycke från överförmyndaren, om föräldrarna vill förvärva annat än vissa slag av säkra värdehandlingar. Vilka typer av värdehandlingar som skall kunna förvärvas fritt bör anges direkt i FB och inte, som f.n., delvis regleras i en regeringsförfattning. Härigenom tillgodoses synpunkter som har fram- förts av lagutskottet (se LU 1982/83:14).

Till den ”fria” placeringssektorn bör liksom enligt nuvarande ordning hänföras obligationer och vissa skuldförbindelser i övrigt som har utfär- dats av staten eller någon kommun eller av Sveriges allmänna hypoteks- bank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller kreditaktiebolag. Vidare bör den underåriges tillgångar utan samtycke från överförmynda- ren kunna lånas ut mot inteckning i fast egendom inom 60 procent av taxeringsvärdet. Liknande möjligheter att placera omyndigas pengar finns i andra nordiska rättssystem (jfr avsnitt 7.1).

Aktieförvärv kräver f.n. överförmyndarens samtycke. Denna ordning har kritiserats från olika håll, och utredningen har övervägt om inte för- äldrar bör kunna ges större frihet att själva köpa aktier för sina barns räkning, oavsett om betalningen sker med gåvomedel eller andra till- gångar. Att helt och hållet hänföra aktieförvärv till den ”fria” placerings- sektorn kan inte gärna komma i fråga, utan alternativet är att välja ut vissa typer av aktier som skulle få förvärvas utan samtycke från överför- myndaren. Vad som därvid ligger nära till hands är att särbehandla aktier som är noterade vid Stockholms fondbörs.

Efter samråd med bl.a. företrädare för bankinspektionen har utred- ningen emellertid stannat för att inte göra en sådan uppdelning. Även om en notering på fondbörsen innebär vissa fördelar, finns det inte någon garanti för att noterade aktier skall behålla sitt värde eller ge en tillfreds— ställande avkastning. Det torde inte heller vara möjligt att i lagen göra någon annan lämplig avgränsning när det gäller aktier. Liksom hittills bör det därför krävas överförmyndarsamtycke till alla aktieförvärv, för- utsatt att betalningen sker med pengar som den underårige har fått ge- nom arv etc.

Värdepapper som är nära knutna till aktier, t.ex. konvertibler, delbevis och teckningsrätter, bör rimligtvis behandlas på samma sätt som aktier. Även förvärv av sådana handlingar bör alltså kräva överförmyndarsam- tycke.

Frågan är emellertid om inte andelar i aktiefonder bör kunna hänföras till den ”fria” placeringssektorn. Bestämmelser om aktiefonder finns i aktiefondslagen (19741931). I lagen föreskrivs bl.a. att fondernas sam- mansättning skall vara lämplig med hänsyn till intresset av riskspridning. Enligt huvudregeln får en aktiefond inte förvärva värdepapper med sam- ma utfärdare i sådan omfattning att värdet överstiger tio procent av fon- dens värde. Vidare föreskrivs att det för varje aktiefond skall finnas en förvaringsbank, som i likhet med fonden står under bankinspektionens tillsyn.

Mot bakgrund av den kontroll och de regler i övrigt som gäller för aktiefonder anser utredningen att förvärv av andelar i sådana fonder bör hänföras till den typ av placeringar som föräldrar skall kunna göra utan överförmyndarens samtycke.

Av intresse i detta sammanhang är också den typ av sparande som omfattas av lagen (1983:890) om allemanssparande. Enligt utredningens uppfattning är förhållandena sådana att den underåriges medel fritt bör få användas även för sådant sparande.

När det sedan gäller förvärv av annan lös egendom än värdepapper, t.ex. ädla metaller, konst eller antikviteter, finns det inte anledning att göra någon ändring i förhållande till nuläget, förutsatt att förvärvet sker för pengar som den underårige har fått genom arv etc. Svårigheterna att bedöma både det aktuella värdet och den framtida värdeutvecklingen beträffande sådan egendom gör att alla dessa förvärv bör kräva överför- myndarsamtycke.

Att dispositioner som rör fast egendom och nyttjanderätt till sådan egendom i princip bör undantas från föräldrarnas fria bestämmanderätt är närmast självklart. Överförmyndarsamtycke bör också krävas när det är fråga om skuldsättning för den underåriges räkning. Vidare bör det gälla ett principiellt förbud mot att ge bort av den underåriges egendom. I dessa avseenden bör man alltså enligt utredningens mening inte göra någon skillnad mellan arvs- och gåvomedel.

Enligt nuvarande ordning skall lösöre som tillfaller en underårig i princip avyttras, om det inte är fråga om lösöre som bör behållas till nytta för den underårige. En liknande regel gäller i fråga om aktier och andra värdepapper. Vidare föreskrivs att utestående fordringar normalt skall drivas in.

Utredningen har kommit fram till att det alltjämt bör finnas regler om avyttring och indrivning beträffande lös egendom resp. fordringar som en underårig har fått genom arv eller testamente. Reglerna bör dock göras mer flexibla än f.n. En lämplig princip är enligt utredningens me- ning att värdehandlingar skall säljas och fordringar drivas in, om det inte är till fördel för den underårige att värdehandlingarna behålls eller ford- ringarna förblir utestående. Vad särskilt gäller värdehandlingar får det normalt anses vara fördelaktigt att behålla sådana handlingar som enligt vad utredningen tidigare har föreslagit skall hänföras till den ”fria” pla- ceringssektorn. En allmän förutsättning är emellertid att den underåriges behov av medel till uppehälle m.m. inte motiverar en försäljning.

När det gäller lösöre bör det lämpligen förskrivas att försäljning skall ske, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den under- årige eller dennes familj eller egendomen av någon annan särskild anled- ning bör behållas. Detta motsvarar i allt väsentligt gällande reglering.

Som tidigare nämnts följer av nuvarande bestämmelser att värdepap- per som tillhör en underårig och som överstiger ett värde av två basbe- lopp, dvs. f.n. drygt 50 000 kr., skall deponeras i bank. Handlingarna får sedan inte tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Som framgår av den tidigare redogörelsen har denna ordning mötts av kritik från olika håll. Vad man har vänt sig mot ärinte bara att systemet är tungrott utan också att det med deponeringsplikten följer en skyldighet att betala avgifter som kan vara betungande.

Klart är att ett depositionstvång kan fylla en uppgift, om man vill skapa garantier för att värdehandlingar som tillhör en underårig inte används på ett otillbörligt sätt. Utredningen har emellertid inte kunnat undgå att ta intryck av kritiken mot det nuvarande systemet. Deposi- tionsplikten har nödvändiggjort en omfattande lagreglering, dels i FB,

dels i den särskilda värdehandlingslagen. Att regleringen gör värdepap- pershanteringen tungrodd är uppenbart. Det är också naturligt att många föräldrar känner irritation över tvånget att betala avgifter till bankerna. Även om man i lagstiftningen har försökt hålla avgiftsbeloppen nere, kan de i en del fall äta upp en stor del av värdehandlingarnas avkastning.

En annan omständighet som bör beaktas är den pågående utveckling- en mot en papperslös aktiehantering. Denna utveckling gör att det nuva- rande depositionstvånget i vilket fall som helst måste ses över och eventu- ellt kompletteras med andra restriktioner.

Vid en samlad bedömning har utredningen kommit fram till att föräld- rar på samma sätt som redan har föreslagits när det gäller värdepapper som en underårig har fått i gåva eller som har förvärvats genom gåvome- del o.d. - bör kunna befrias från skyldigheten att deponera sådana vär- dehandlingar som den underårige har fått genom arv osv.

Liksom när det är fråga om gåvomedel bör emellertid överförmynda- ren kunna inskrida i det enskilda fallet och bestämma att den underåriges värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av bank, om det finns risk för att föräldrarna inte hanterar värdehandlingarna på ett tillfredsstäl- lande sätt.

Vad därefter gäller frågan om redovisningsskyldighet gentemot över- förmyndaren anser utredningen att den nuvarande regleringen i stort sett bör finnas kvar, i den mån det är fråga om egendom som den underårige har fått genom arv, testamente eller försäkring eller tillgångar som har trätt i stället för sådan egendom. Föräldrarna bör alltså i princip vara skyldiga att dels ge in en förteckning över egendom som den underårige har fått i arv osv., dels varje år lämna en årsräkning med en redogörelse för sin förvaltning av egendomen.

För att inte föräldrarna skall betungas mer än nödvändigt anser utred- ningen emellertid, som redan tidigare förutskickats, att överförmynda- ren från fall till fall bör kunna ge dispens från de nu förordade förvalt- nings- och redovisningsreglerna. Överförmyndaren bör t.ex. kunna ge föräldrarna större frihet att disponera över bankmedel eller köpa värde- handlingar än som följer av lagens bestämmelser. Överförmyndaren bör vidare ha större möjligheter än i dag att befria föräldrarna från redovis- ningsskyldighet eller medge att redovisningen sker på ett förenklat sätt. Frågan om de närmare förutsättningarna för dispens m.m. återkommer utredningen till i specialmotiveringen.

Ytterligare en fråga som bör diskuteras i detta sammanhang är hur utbetalningar från en utomstående till en underårig bör ske. F.n. gäller särskilda regler för bl.a. den situationen att ett dödsbo skall betala ut pengar på grund av bodelning, arv eller testamente. Sådana medel skall betalas direkt till en bank och sättas in på spärrad räkning. Även försäk- ringsbelopp skall under vissa förutsättningar betalas ut på det sättet. Detsamma gäller avkastning på värdepapper som har deponerats i bank.

Reglerna om direktinsättning på spärrad räkning kan självfallet öka tryggheten för att underårigas medel inte förslösas. Mot detta kan emel- lertid ställas intresset av att man så långt möjligt förenklar föräldrarnas

förvaltning och motverkar onödig byråkrati. Att behålla en föreskrift om direktinsättning av aktieutdelningar m.m. kan också sägas stämma dåligt med utredningens tidigare förslag om att avskaffa depositionsplikten beträffande värdehandlingar.

Utredningen har vid sina överväganden stannat för att föräldrar bör kunna ges det förtroendet att själva få ta emot alla utbetalningar från utomstående. Det blir sedan föräldrarnas sak att avgöra hur medlen skall användas. Iden mån pengarna inte behöver tas i anspråk för den underå- riges uppehälle e.d., blir föräldrarna skyldiga att sätta in pengarna på bank eller placera dem i värdepapper m.m. enligt de regler som utred- ningen tidigare har förordat.

Även när det gäller sådana utbetalningar som nu har diskuterats bör emellertid överförmyndaren kunna inskrida i det enskilda fallet. Om det finns risk för att föräldrarna skall missköta sin förvaltning e.d., bör över- förmyndaren sålunda kunna betämma att den som skall göra en utbetal- ning skall sätta in pengarna direkt på en spärrad bankräkning.

8.3. Förvaltning av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare

Utredningen har i det föregående konstaterat att föräldrar intar en sär- ställning i kretsen av förmyndare och andra ställföreträdare. Den natur- liga intressegemenskap som i normalfallet finns mellan föräldrar och barn gör det befogat att i första hand söka förenkla regelsystemet när det gäller den relationen.

I och för sig kan man utgå från att även den som särskilt förordnas till förmyndare har ambitionen att fullgöra sitt uppdrag på ett tillfredsstäl- lande sätt. Den prövning som föregår förordnandet innebär också vissa garantier för en korrekt förvaltning. Det bör i sammanhanget beaktas att det inte sällan torde vara någon av den underåriges släktingar som utses till förmyndare, även om släktingar inte ges något förstegi lagen. Det kan alltså finnas personliga band även mellan en underårig och en förordnad förmyndare.

Det kan emellertid inte förutsättas vara lika naturligt för en förordnad förmyndare som för en förälder att ta till vara en underårigs intressen. Enligt utredningens mening bör det därför finnas ett större mått av sam- hällskontroll när det gäller förvaltning som utövas av förordnade för- myndare. Det finns emellertid även här skäl att i viss utsträckning mjuka upp det nuvarande regelsystemet. Önskvärdheten av sådana förenkling- ar har också nämnts i utredningens direktiv.

En lämplig kompromiss, när det gäller förvaltning som utövas av för- ordnade förmyndare, är enligt utredningens uppfattning att i stort sett göra samma regler tillämpliga som i föregående avsnitt har förordats beträffande föräldrars förvaltning av egendom som en underårig har fått genom arv, testamente eller försäkring. Det innebär bl.a. att pengar som inte belhöver hållas tillgängliga för den underåriges löpande behov och

som inte heller placeras i värdehandlingar e.d. bör sättas in på spärrad bankräkning. Och när det gäller värdepapper bör det krävas samtycke av överförmyndaren, om förmyndaren vill förvärva annat än obligationer och vissa andra säkra värdehandlingar (se föregående avsnitt).

Intresset av att så långt möjligt förenkla regelsystemet och undvika onödig byråkrati gör att man även beträffande förordnade förmyndare bör kunna avskaffa det nuvarande tvånget att deponera värdehandlingar i bank. Vidare bör man, liksom när föräldrar utövar förvaltningen, kun- na slopa de nuvarande reglerna om att utbetalningar från utomstående skall ske direkt till bank.

Beträffande ett visst slags värdehandlingar, nämligen premiobligatio- ner, finns det dock enligt utredningens mening skäl att ha en särreglering. F.n. gäller att sådana obligationer i princip skall skrivas in i statsskuldbo- ken med förbehåll att kapitalbelopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Det förhållandet att deti vissa fall kan vara fråga om stora belopp jämte svårigheterna att, om det inte sker någon inskrivning, kontrollera huruvida en viss obligation har utfallit med vinst eller ej gör att man bör behålla en regel om inskrivning av premieobligationer för det fallet att en underårig har en förordnad förmyndare.

Även när det gäller redovisningsskyldigheten gentemot överförmyn- daren anser utredningen att man bör ha samma regler för förordnade förmyndare som för föräldrar som förvaltar egendom som den underåri- ge har fått genom arv etc. Den förordnade förmyndaren bör alltså i prin- cip vara skyldig att dels ge in en förteckning över egendomen — oavsett på vilket sätt den har tillfallit den underårige dels varje år lämna en årsräkning med en redogörelse för sin förvaltning av egendomen.

Överförmyndaren bör emellertid, på samma sätt som har förordats beträffande föräldrar, kunna ge dispens såväl från redovisningsbestäm- melserna som från övriga föreskrifter som reglerar den förordnade för- myndarens förvaltning. Överförmyndaren bör vidare, om den förordna- de förmyndaren missköter sitt uppdrag, kunna meddela beslut i skärpan- de riktning, t.ex. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förval- tas av bank. Det ligger emellertid i sakens natur att, om en förordnad förmyndare visar försumlighet, det oftare än i föräldrafallet finns anled- ning att överväga ett entledigande.

När det sedan är fråga om gode män och förvaltare får deras ställning anses vara så pass likartad de förordnade förmyndarnas att de i förvalt- ningshänseende bör behandlas på samma sätt. De förvaltnings- och re- dovisningsregler som har föreslagits för de förordnade förmyndarnas del bör således vara tillämpliga även på gode män och förvaltare, iden mån de har hand om förmögenhetsförvaltning.

I fråga om gode män uppstår den komplikationen att den enskildes rättshandlingsförmåga inte påverkas av ett godmansförordnande. Det kan tänkas att den enskilde vägrar att låta den gode mannen få hand om egendom som i och för sig omfattas av förordnandet. Även i övrigt kan den enskilde försvåra den gode mannens verksamhet, bl.a. genom att

ingå rättshandlingar som strider mot den gode mannens, s.k. kollideran- de rättshandlingar (se prop. 1987/88:124 s. 139 ff). Detta förhållande gör det motiverat att införa vissa speciella regler för de gode männens del. Bl.a. bör de vara skyldiga att hålla överförmyndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som i mera betydande omfatt- ning kan påverka förvaltningen.

8.4. Särskild förvaltning

Enligt nuvarande regler kan den som vill ge eller testamentera egendom till en omyndig förordna att egendomen skall stå under särskild förvalt- ning av annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för denne. En motsvarande möjlighet föreligger för den som vill sätta in en omyndig som förmånstagare till försäkring.

Den som vill anordna särskild förvaltning måste särskilt ange vem som skall utöva förvaltningen. Lagen säger emellertid ingenting om vem som kan utses. Det kan således bli fråga om antingen en privatperson, t.ex. en släkting till den omyndige, eller en juridisk person, exempelvis en bank.

Om de villkor som har ställts upp beträffande egendomen innebär att förmyndaren i något hänseende skall ha en medbestämmanderätt, är förutsättningarna för särskild förvaltning inte uppfyllda. Mera proble- matiskt är hur man bör bedöma ett villkor om att den särskilda förvalta- ren i ett eller flera avseenden skall samråda med förmyndaren. Här får undersökas om det kan antas överensstämma med givarens, testators resp. försäkringstagarens vilja att förmyndaren skall ha medbestämman— derätt eller ej (jfr. SOU 1970:67 s. 171).

När det gäller den särskilde förvaltarens skyldigheter sägs i FB att han eller hon årligen skall redovisa för sin förvaltning till förmyndaren. Där- utöver innehåller FB inte några bestämmelser om vad den särskilde för- valtaren skall göra. Det innebär att de allmänna reglerna om sysslomän blir tillämpliga.

Anordnas särskild förvaltning, kopplas inte bara förmyndaren utan också överförmyndaren bort. Det ankommer således inte på överför- myndaren att utöva någon tillsyn över den särskilde förvaltarens verk- samhet. Det krävs inte heller samtycke från överförmyndaren, om den särskilde förvaltaren t.ex. vill sälja en fastighet för den omyndiges räk- ning.

Det kan naturligtvis sägas att möjligheten att undanta viss egendom från FB:s kontrollsystem genom att anordna särskild förvaltning innebär en fara för den omyndige. Det kan därför diskuteras om institutet bör finnas kvar, åtminstone i dess nuvarande form.

För- och nackdelarna med särskild förvaltning diskuterades utförligt i samband med att förvaltningsformen fick en särskild reglering (se SOU 1970:67 s. 166 ffoch prop. 1974:142 5. 133 f). Härvid anfördes bl.a. att ett lagligt hinder mot särskild förvaltning skulle kunna vara till skada för den omyndige genom att en gåva e.d. då skulle kunna utebli i vissa situa-

tioner, exempelvis om givaren tvivlade på förmyndarens kompetens. Det framhölls också att det måste stå en givare fritt att ta den risk som är förbunden med att gåvomedel inte blir underkastade tillsyn. Från den omyndiges synpunkt, sades det vidare, kunde särskild förvaltning ibland vara att föredra framför en förvaltning enligt FB:s regler.

De anförda skälen till förmån för institutet särskild förvaltning är en— ligt utredningens mening alltjämt bärande. Det finns därför inte anled- ning att avskaffa denna förvaltningsform. Inte heller anser utredningen att det bör ställas upp några begränsningar i rätten att utse särskild för- valtare e.d.

Den tidigare berörda regeln om redovisning till förmyndaren har in- förts för att i de omyndigas intresse åstadkomma en viss kontroll av den särskilde förvaltarens skötsel (se prop. 1974:142 5. 134). En sådan kon- troll är enligt utredningens åsikt fortfarande motiverad. Utöver kontroll- aspekten vill utredningen peka på att förmyndaren har ett berättigat intresse av att få insyn i den särskilde förvaltarens verksamhet, särskilt som förvaltningen inte sällan torde avse egendom till betydande värde.

Utredningen anser alltså att bestämmelsen om redovisning bör behål- las. Därutöver behöver emellertid FB lika litet som nu innehålla några regler om hur särskild förvaltning skall gå till. Det innebär att allmänna regler om sysslomän liksom hittills blir tillämpliga, t.ex. när det gäller den särskilde förvaltarens rätt till arvode och skadeståndstalan mot ho- nom eller henne (se bl.a. 18 kap. 5 och 9 Gå handelsbalken). Den som förordnar om särskild förvaltning har emellertid möjlighet att med giltig verkan ställa upp villkor som avviker från dessa allmänna regler.

Det förtjänar påpekas att, när särskild förvaltning har anordnats, det ankommer på förmyndaren som ställföreträdare för den omyndige att också gentemot den särskilde förvaltaren bevaka den omyndiges intres- sen. Det kan exempelvis bli fråga om att påtala en försumlig förvaltning.

Utredningen har hittills bara talat om särskild förvaltning som anord- nas beträffande omyndigas egendom. En motsvarande möjlighet att få till stånd särskild förvaltning bör emellertid liksom hittills finnas när det gäller egendom som tillfaller den som har god man eller förvaltare.

8.5. Vård av rätt i dödsbo m.m.

Som tidigare nämnts innehåller FB f.n. ett särskilt kapitel om vård av omyndigas rätt i dödsbo m.m. I kapitlet finns bl.a. regler om förmyndares rätt att företräda omyndiga. Vidare föreskrivs att överförmyndarens samtycke måste inhämtas till vissa förvaltningsåtgärder. I övrigt sägs bl.a. att bodelning och arvskifte i princip skall ske så snart som möjligt. (Se vidare redogörelsen i avsnitt 3.3.2.)

Vad som i kapitlet föreskrivs om förmyndare gäller också i fråga om gode män och förvaltare, om den som de företräder har del i ett bo och vården av den enskildes rätt som delägare omfattas av godmans- eller förvaltaruppdraget.

Vid övervägande av vad som i fortsättningen bör gälla på detta område måste hänsyn tas till den omfattande reform på familjerättens område som har trätt i kraft den 1 januari 1988 (se bl.a. SFS 1987z230-232, prop. 1986/87:1 och LU 1986/87:18). En redogörelse för reformen har lämnats i avsnitt 3.3.9.

Frågan vilka följder som familjerättsreformen får på förmynderskaps- rättens område har till stor del redan behandlats i prop. 1987/88:124. Principen är att den som är underårig eller som har god man eller förval- tare företräds av ställföreträdaren, när han eller hon skall ta del i ett familjerättsligt avtal.

I detta sammanhang ankommer det på utredningen att framför allt ta ställning till i vilken utsträckning överförmyndaren bör medverka. Ut- redningen har på den punkten funnit att man i stort sett bör behålla nuvarande ordning. Det innebär för det första att förmyndare, gode män och förvaltare bör vara skyldiga att inhämta överförmyndarens sam- tycke till rättshandlingar som de tar del i vid dödsboförvaltning för den enskildes räkning i samma utsträckning som om det hade varit fråga om annan förvaltning av den enskildes egendom. Härvid bör de regler till- lämpas som i det föregående har förordats beträffande förvaltning av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare.

Liksom f.n. bör vidare gälla att, när en förmyndare, god man eller förvaltare deltar i bodelning eller skifte, han eller hon är skyldig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning. Sam- tycke från överförmyndaren bör också krävas, om ställföreträdaren vill ingå avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo för den enskildes räkning.

Vid sidan av de fall som nu har berörts anser utredningen inte att överförmyndaren skall behöva medverka vid ingående av familjerättsli- ga avtal. Utredningen återkommer i specialmotiveringen till vissa sådana avtal som är av intresse i detta sammanhang.

I samband med familjerättsreformen infördes en regel i FB om att det krävs samtycke från överförmyndaren till avstående av arv enligt 3 kap. 9 & ärvdabalken, dvs. avstående som görs av s.k. särkullbarn. Denna be- stämmelse bör vara kvar.

Utredningen har övervägt om en förmyndare, god man eller förvaltare även i övrigt, med överförmyndarens samtycke, bör kunna avstå från arv eller testamente för en enskilds räkning. Ett sådant avstående kan i en del fall medföra ekonomiska fördelar för den enskildes familj. Utredningen anser emellertid inte att en sådan möjlighet bör öppnas. Avstående från arv eller testamente bör bedömas på samma sätt som bortgivande av den enskildes egendom. Det innebär att avstående i praktiken inte bör kunna ske.

8.7. Vårdnad och förmynderskap

8.7.1. Allmänt

De nuvarande bestämmelserna i FB skiljer mellan två ställföreträdar- funktioner för barn: vårdnad och förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har ett ansvar för barnets personliga angelägenheter, medan det åligger förmyndaren att sköta andra angelägenheter, främst sådana som rör den underåriges ekonomiska förhållanden. Som framgår av översikten över utländsk rätt (se avsnitt 7) finns en liknande uppdelning i andra rättsordningar.

Enligt huvudregeln i FB är föräldrar vårdnadshavare för sina barn. De är normalt också, utan att det behövs något domstolsförordnande, för- myndare för barnen. Att vårdnadsansvaret är det primära visar sig i att en förälder som förlorar vårdnaden också upphör att vara förmyndare. Ett entledigande från förmynderskapet medför däremot inte automatiskt förlust av vårdnaden.

Om ingendera av ett barns föräldrar är lämplig som vårdnadshavare eller om båda föräldrarna har avlidit, skall en särskilt förordnad förmyn- dare utses. Denne blir då också vårdnadshavare. Det är möjligt att utse två förmyndare för ett barn och därvid anförtro vårdnaden åt dem båda eller enbart en av dem (se vidare avsnitt 3.2.2).

Genom olika reformer de senaste åren har gemensam vårdnad och därmed gemensamt förmynderskap för föräldrar kommit att bli van— ligt även när föräldrarna inte är gifta med varandra eller när deras äkten- skap har upplösts genom äktenskapsskillnad. I samband härmed talas det ofta om ”rättslig” vårdnad till skillnad från ”faktisk” vårdnad. Med faktisk vårdnadshavare avses den förälder som barnet varaktigt bor hos.

I utredningens uppdrag ingår att ytterligare försöka renodla vårdnads- och förmynderskapsbegreppen. Denna fråga behandlas i det närmast följande avsnittet. Utredningen tar därefter upp vissa processuella frå- gor.

8.7.2. En uppdelning av vårdnad och förmynderskap m.m.

Som nämnts har vårdnadshavaren ett ansvar för barnets personliga an- gelägenheter. I detta ligger att vårdnadshavaren skall se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Förmynderskap rör närmast en underårigs ekonomiska förhållanden. Den som är förmyndare får emel- lertid därutöver anses ha en allmän behörighet att företräda den underå- rige, när det inte enligt lag ankommer på någon annan.

Om ingendera av ett barns föräldrar kan vara vårdnadshavare skall, som tidigare nämnts, vårdnaden anförtros åt en eller två särskilt förord- nade förmyndare. Att förmynderskapet i detta fall är det primära stäm- mer dåligt med uppbyggnaden av vårdnads- och förmynderskapsregler- na i övrigt. Vill man renodla vårdnads- och förmynderskapsbegreppen, bör principen i stället vara att domstolen i de nu diskuterade fallen anför- tror vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Dessa bör i sin tur normalt också utses till förmyndare. Det kan emellertid förekomma fall då detta är mindre lämpligt, t.ex. när den underåriges förmögenhetsförhållanden är komplicerade.

När det sedan gäller kraven på den eller dem som skall kunna förord- nas särskilt till vårdnadshavare bör det vara fråga om en man eller kvin- na som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran (jfr 6 kap. l & FB). Något försteg för exempelvis anförvanter till barnet bör inte uttryckligen gälla. Många gånger kan det dock vara naturligt att vårdnadshavarna hämtas ur den kretsen.

För att två personer skall utses att gemensamt vara vårdnadshavare bör det krävas att de antingen är gifta med varandra eller bor tillsam- mans under äktenskapsliknande förhållanden. En motsvarande bestäm- melse finns i dag när det gäller utseende av förmyndare.

En särskild fråga är om homosexuella sambor skall kunna utses till gemensamma vårdnadshavare. Så är f.n. inte fallet. I lagen (1987 2813) om homosexuella sambor, som innehåller en uppräkning av de sambobe- stämmelser på olika områden som skall tillämpas även på homosexuella samboförhållanden, nämns inte någon av FB:s regler.

Även om homosexuella sambor på flera områden har likställts med heterosexuella personer som bor tillsammans, skulle det enligt utred— ningens mening vara mindre väl förenligt med ett barns intressen att utse homosexuella sambor till gemensamma vårdnadshavare. Utredningen har därför stannat för att behålla nuvarande ordning i detta avseende.

Efter förebild av vad som nu föreskrivs vid förordnande av förmynda- re bör önskemål som har förts fram av föräldrarna tillmätas betydelse när det gäller att förordna vårdnadshavare efter föräldrarnas död. Deras val av vårdnadshavare bör sålunda följas, såvida det inte är olämpligt att utse den utpekade personen.

Liksom när det gäller föräldrar bör särskilt förordnade vårdnadshava- re kunna entledigas, om de gör sig skyldiga till försummelse e.d. Det bör emellertid inte krävas lika graverande omständigheter för att en särskilt

förordnad vårdnadshavare skall entledigas som när det är fråga om en förälder.

Utredningen har övervägt om begreppet vårdnad bör ersättas av något annat uttryck som bättre klargör vad det är fråga om (jfr vad som sagts ovan om ”rättslig” och ”faktisk” vårdnad). Det kan erinras om att utred- ningen om barnens rätt i ett av sina betänkanden (SOU 1979263) föreslog att begreppet vårdnad skulle ersättas av "föräldraansvar". Förslaget ge- nomfördes emellertid inte.

Utredningen har för sin del inte kunnat finna ett bättre begrepp än det nuvarande. Det får också förutsättas att begreppet vårdnad —— trots möj- ligheterna till missförstånd — efter hand har fått allt större förankring.

När det gäller den närmare utformningen av reglerna om särskilt för- ordnade vårdnadshavare och förmyndare hänvisas till specialmotive- ringen.

8.7.3. Vissa processuella bestämmelser

F.n. är huvudregeln att vårdnadsfrågor handläggs i den ordning som gäller för tvistemål. ] vissa fall, bl.a. om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och föräldrarna är överens, kan vård- nadsfrågan dock anhängiggöras genom ansökan.

Frågor om förordnande och entledigande av förmyndare handläggs som ärenden. Det innebär att den s.k. ärendelagen (1946:807) är tillämp- lig.

Enligt utredningens mening är det önskvärt att åstadkomma en större enhetlighet i handläggningen av vårdnads- och förmynderskapsfrågor. Det bör bl.a. beaktas att, i de fall en vårdnadshavare skall utses särskilt enligt de regler som utredningen nyss har förordat, samma person i all- mänhet bör utses till förmyndare. Det är då opraktiskt att ha olika hand- läggningsformer för de båda förordnandena. Enligt utredningens me- ning böri det fallet vårdnadsfrågan liksom förmynderskapsfrågan hand- läggas som ärende.

Andra vårdnadsfrågor, t.ex. frågor om entledigande av vårdnadshava- re, får emellertid anses vara av sådan karaktär att tvistemålsformen är lämpligare. När det gäller den närmare uppdelningen av olika frågor på tvistemål resp. ärenden får utredningen hänvisa till specialmotiveringen.

I sammanhanget kan nämnas att utredningen om barnens rätt i betän- kandet (198717) Barnens rätt 3. Om barn i vårdnadstvister talerätt för barn m.m. har föreslagit (s. 115 f) att frågor om vårdnad i anledning av en ensam vårdnadshavares död skall handläggas som mål. Förslaget har framförts mot bakgrund av bl.a. den talerätt för barn som utredningen om barnens rätt förordar och med reservation för vad förmynderskaps- utredningens arbete kan föranleda. Betänkandet om barnens rätt bereds f.n. i regeringskansliet.

När det därefter gäller forumfrågan är huvudregeln att vårdnadsfrå- gor tas upp av rätten i den ort där vårdnadshavaren eller någon av vård-

nadshavarna har sitt hemvist. I fråga om förmynderskap gäller en liknan- de princip. Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare skall sålunda tas upp av den tingsrätt där förmynderskapet är eller skall vara inskrivet, vilket normalt är detsamma som tingsrätten i förmynda- rens hemvistort.

Utredningen ämnari det följande föreslå att systemet med inskrivning av förmynderskap avskaffas. Det innebär att, om man vill behålla nuva- rande forumprincip i förmynderskapsfrågor, man får göra en ändring i reglerna om förordnande och entledigande av förmyndare och där direkt ange att rätten i förmyndarens hemvistort är behörig.

Frågan är emellertid om det även i fortsättningen bör vara ställföreträ- darens hemvist som avgör vilken domstol som skall ta upp vårdnads- och förmynderskapsfrågor. Ett alternativ är att i stället låta barnets hemvist vara avgörande. Vilken lösning man väljer torde i de flesta fall inte ha så stor praktisk betydelse, eftersom barnet normalt bor tillsammans med åtminstone den ena vårdnadshavaren och principen är att en vårdnads- havare också är förmyndare. Problem uppstår emellertid när exempelvis båda föräldrarna har avlidit. Det måste då anses vara mest praktiskt att låta tingsrätten i barnets hemvistort ta upp frågan om förordnande av ny vårdnadshavare och förmyndare.

Som tidigare framhållits kan det också förekomma att någon som inte är vårdnadshavare utses till förmyndare, t.ex. då barnets förmögenhets- förhållanden är komplicerade. Att i en sådan situation låta skilda dom- stolar ha hand om vårdnads- resp. förmynderskapsfrågor är mindre lämpligt.

Med hänsyn till det sagda föreslår utredningen att man intör en ny forumprincip och låter barnets hemvist vara avgörande för vilken tings- rätt som skall ta upp såväl vårdnads- som förmynderskapsfrågor. Att detta i vissa fall kan medföra olägenheter för en vårdnadshavare eller förmyndare får enligt utredningens mening accepteras.

8.8. Tillsyn m.m.

Förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap står under tillsyn av överförmyndaren och tingsrätten. Överförmyndare skall finnas i varje kommun. Kommunerna kan emellertid besluta att det i stället för över- förmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Som framgår av sva- ren på den enkät som utredningen har tagit initiativ till (se avsnitt 5) har möjligheten att inrätta nämnd utnyttjats i cirka hälften av landets kom- muner.

F.n. gäller att förmynderskap med större tillgångar samt godmanskap och förvaltarskap skall skrivas in hos tingsrätten (se avsnitt 3.4.1). Beslut om inskrivning antecknas i den s.k. förmynderskapsboken som förs kommunvis. Överförmyndaren erhåller uppgifter från rätten om de in— skrivningar som har gjorts och lägger upp en egen förmynderskapsbok.

Före 1974 års reform tog tingsrätterna direkt del i förmyndares och gode mäns förvaltning genom att bl.a. pröva frågor om tillstånd till över- låtelse av fast egendom. Uppgifter av detta slag ankommer numera, som nämnts, på överförmyndaren. Vid sidan om inskrivningsfrågorna består tingsrätternas befattning med förmynderskapsärenden huvudsakligen i att de prövar frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvaltare, liksom anordnande, omprövning och upphö- rande av godmanskap och förvaltarskap. Därutöver meddelar tingsrät- terna beslut om vitesföreläggande i olika situationer. De är också be- svärsinstans i fråga om överförmyndarnas beslut.

När det gäller tingsrätternas tillsynsverksamhet utövas den huvudsak- ligen genom inspektioner hos överförmyndarna.

] utredningens uppdrag ingår att föreslå förenklingar i fråga om över- förmyndares och domstolars befattning med förmynderskapsärenden. I direktiven pekas bl.a. på möjligheten att ge överförmyndarna behörighet att besluta i vissa frågor som nu avgörs i domstol. Utredningen återkom- mer till detta spörsmål i ett senare avsnitt.

Dessförinnan finns det anledning att diskutera hur överförmyndaror- ganisationen bör vara utformad och hur tillsynen över överförmyndar- nas verksamhet bör gå till. En sådan diskussion är motiverad av bl.a. de förslag till ändringar i förvaltningsbestämmelserna m.m. som utredning- en har redovisat i de föregående avsnitten.

8.8.1. Överförmyndarorganisationen m.m.

Överförmyndarorganisationen fick sin nuvarande utformning genom 1974 års reform. Då infördes möjligheten för en kommun att besluta att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd med minst tre ledamöter.

Att cirka hälften av Sveriges kommuner har överförmyndarnämnd har redan framhållits. Av de tre största kommunerna har Stockholm och Göteborg överförmyndarnämnd medan Malmö har en ensam överför- myndare.

Överförmyndare och ersättare för denne samt ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd väljs av kommunfullmäktige på tre år. De valda personerna kan entledigas av rätten, om de befinns inte vara lämpliga.

Efter beslut av kommunfullmäktige kan en överförmyndarnämnd de- legera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till ledamot, ersättare som har inkallats till tjänstgöring eller tjänsteman hos kommunen. Nå- gon motsvarande möjlighet till delegation finns inte när det gäller kom- muner som har ensam överförmyndare.

Den nuvarande lagstiftningen gör det inte möjligt för exempelvis an- gränsande kommuner att i någon större utsträckning samarbeta i över- förmyndarfrågor. Mellan Solna och Sundbyberg förekommer dock en viss samordning av bl.a. kansliresurserna.

I samband med 1974 års reform framhölls att det var angeläget att

knyta kvalificerade kanslifunktioner till överförmyndaren/överförmyn- darnämnden för att verksamheten skulle fungera effektivt. Förhållande- na i Stockholm, där nämnden hade ett eget kansli med juridisk-ekono- misk expertis och egen kontorspersonal, framhölls därvid som förebild för de större överförmyndardistrikten, medan en lämplig lösning för de mindre distrikten angavs vara att överförmyndarna fick hjälp med ru- tingöromål av kommunens kansli eller av en eller flera tjänstemän som på deltid biträdde överförmyndaren (se prop. 1974:142 s. 154.)

Svaren på överförmyndarenkäten tyder på att de önskemål som fram- fördes vid 1974 års reform inte har infriats. Drygt 60 procent av de över- förmyndare som inkommit med svar har sålunda uppgett att de saknar egna kansliresurser. Detsamma har sagts av 30 procent av överförmyn- darnämnderna. (Se vidare avsnitt 5).

Vad som har framkommit inger vissa farhågor. Brister i kansliresurser hos överförmyndare och överförmyndarnämnder kan motverka en kor- rekt och enhetlig rättstillämpning. Som framgår av redovisningen i av- snitt 4.2 har JO i inte så få fall kunnat konstatera att handläggningen av förmynderskapsärendena har skett på ett mindre tillfredsställande sätt. Om överförmyndarna i dessa fall hade haft tillräckliga kansliresurser torde en del av kritiken ha kunnat undvikas.

l utredningens uppdrag ingår inte att föreslå några genomgripande förändringar av överförmyndarverksamheten. Det kan visserligen erin- ras om att det vid 1974 års översyn övervägdes att förstatliga verksamhe- ten eller överföra huvudmannaskapet till landstingen. Utredningen har emellertid utgått från att den nuvarande ordningen med kommunalt hu- vudmannaskap bör behållas. Samma uppfattning har redovisats av de företrädare för Svenska kommunförbundet som utredningen har haft kontakt med.

Utvecklingen efter 1974 års reform visar dock att den nuvarande orga- nisationen behöver förbättras. De ändrade förvaltningsregler som utred- ningen har föreslagit i tidigare avsnitt ställer också ökade krav på över- förmyndarna. Visserligen avlastas överförmyndarna en del arbete, om föräldrar ges större frihet att själva bestämma i förvaltningsfrågor och inte behöver lämna årsräkningen m.m. i samma utsträckning som hittills. Överförmyndarna får emellertid samtidigt nya kvalificerade uppgifter, t.ex. möjlighet att ge dispens från vissa lagbestämmelser.

Härtill kommer de förslag som utredningen avser att föra fram i det följande och som bl.a. innebär att överförmyndarna skall få hand om några av de frågor som i dag handläggs av domstolarna.

Vill man höja kvaliteten hos överförmyndarorganisationen, kan det till en början övervägas att skärpa de formella kraven på överförmyndar- na själva och på ledamöterna i överförmyndarnåmnderna. På den punk- ten sägs i lagen f.n. endast att de skall ha rösträtt vid val av kommunfull- mäktige och vara kyrkobokförda i kommunen och att de inte får vara i konkurs. Lagfarna tjänstemän vid tingsrätt fåri princip inte vara överför— myndare eller nämndledamöter.

Svaren på den utförda enkäten visar att kommunfullmäktige vid val av överförmyndare och nämndledamöter i stor utsträckning tar partipoliti- ska hänsyn. lnte sällan väljs personer som har politisk erfarenhet men som saknar särskildajuridiska eller ekonomiska kvalifikationer. Det fö- rekommer dock att jurister och personer med ekonomisk utbildning tjänstgör som överförmyndare.

Under utredningsarbetet har det från flera håll förts fram önskemål om att de formella kraven på överförmyndare och nämndledamöter skärps. Liknande önskemål har framställts i motioner till riksdagen (se avsnitt 4.1). Motionsförslagen har emellertid inte vunnit bifall. När frå- gan senast behandlades ansåg riksdagen att det förhållandet att kom- munfullmäktige svarade för valet utgjorde en tillräcklig garanti för ett lämpligt urval och att de särskilda kraven på överförmyndare fick beak- tas vid nomineringen (se LU 1983/843.)

Enligt utredningens uppfattning är det nödvändigt att kommunerna ges ett ganska stort mått av frihet vid utseendet av överförmyndare och nämndledamöter, om man vill bevara den nuvarande förtroendekarak- tären hos uppdragen. Värdet av att uppdragen har en sådan karaktär betonades vid 1974 års lagstiftning. Samma uppfattning har redovisats bl.a. vid de kontakter som utredningen har haft med företrädare för kom- munförbundet.

Till detta kommer att, även om man skulle kunna skärpa de formella kraven på dem som skall utses till överförmyndare och nämndledamöter, det är svårt att formulera dessa krav i lag. Det kan sålunda knappast komma i fråga att exempelvis föreskriva att de som utses skall ha en viss juridisk och ekonomisk utbildning.

Utredningen vill därför inte förorda att man ställer upp några ytterli- gare formella krav på dem som väljs till överförmyndare eller ledamöteri överförmyndarnämnd. Det är emellertid viktigt att kommunfullmäktige noga prövar om de som nomineras har tillräckliga kvalifikationer. Att partipolitiska meriter härvid måste komma i bakgrunden är självklart. Önskvärt är att överförmyndare och nämndledamöter, förutom familje- rättsliga kunskaper, också har kännedom om andra delar av civilrätten samt om skatterätt och socialrätt. För att kunna ta ställning till frågor om placering av underårigas tillgångar m.m. bör överförmyndarna också ha en viss ekonomisk erfarenhet.

Utredningen vill i sammanhanget betona de fördelar som kan vinnas genom att kommunerna inrättar överförmyndarnämnd i stället för att ha en ensam överförmyndare. Bl.a. kan då kraven på sakkunskap i viss mån fördelas mellan ledamöterna. Som har framhållits under utredningsarbe- tet innebär också en nämndorganisation en större garanti för kontinuitet, något som måste anses vara av värde. Har man flera personer som tjänst- gör, finns det normalt mindre anledning att göra förändringar med hän- syn till utgången vid kommunfullmäktigevalen.

För att kompetensen hos överförmyndare och nämndledamöter skall kunna hållas på en hög nivå är det också angeläget att de har möjlighet att

få en viss specialutbildning. F.n. bedrivs utbildning av såväl kommunför- bundet som Föreningen Sveriges överförmyndare. Som utredningen återkommer till i avsnitt 8.10 är det önskvärt att utbildningsinsatserna intensifieras.

En sak som är av stor betydelse — särskilt om man inte skärper de formella kraven på överförmyndare och nämndledamöter — är att de utsedda personerna har goda resurser till sitt förfogande när det gäller beredning av ärenden m.m. Utredningen skall närmare gå in på kansli- frågor i det följande.

Vad som också kan övervägas, om man vill öka effektiviteten hos överförmyndarorganisationen, är att ändra på distriktsindelningen. F.n. sammanfaller överförmyndardistrikten med kommunerna. Det är emel- lertid tänkbart att exempelvis låta flera mindre kommuner tillsammans bilda ett distrikt. För en sådan lösning talar bl.a. att man då eventuellt skulle kunna locka fler kvalificerade personer till uppdragen som över- förmyndare och nämndledamöter. Framför allt skulle man med större distrikt kunna få ett bättre underlag för att förstärka kansliresurserna.

Nackdelen med en övergång till större distrikt är emellertid att möjlig- heterna till personliga kontakter försvåras. Det är viktigt att förmyndare, gode män och förvaltare har goda möjligheter att nå överförmyndaren eller nämnden för att få råd och stöd m.m.

En sammanläggning av flera kommuner till ett distrikt skulle också resa en rad kommunalrättsliga frågor när det gäller t.ex. formerna för val och kommunal revision. I och för sig finns det möjlighet för kommuner att samverka inom den ram som bestämmelserna om kommunalförbund utgör. Enligt vad utredningen har funnit är emellertid denna samver- kansform mindre lämplig när detär fråga om överförmyndarverksamhe- ten.

Utredningen anser därför att någon förändring av distriktsindelning- en inte bör göras.

En bibehållen distriktsindelning hindrar emellertid inte att flera när- liggande kommuner samarbetar i kanslifrågor. Ett sådant frivilligt sam- gående torde kunna ske utan att några nämnvärda kommunalrättsliga problem uppstår. Som tidigare nämnts finns redan nu ett visst sådant samarbete mellan två kommuner (Solna och Sundbyberg). Samarbetet består bl.a. i att kanslipersonalen är gemensam för de båda kommunerna.

Enligt utredningens mening skulle det kunna vara av värde om ett liknande samarbete kom till stånd på andra håll. För att kommunerna skall få den handlingsfrihet som behövs bör en utvidgning ske av de nuvarande möjligheterna att delegera befogenheten att fatta överför- myndarbeslut.

Som tidigare berörts kan en överförmyndarnämnd efter beslut av kommunfullmäktige delegera beslutanderätten i vissa ärenden till leda- mot, ersättare som har inkallats till tjänstgöring eller tjänsteman hos kommunen. Kommunförbundet har utarbetat vissa riktlinjer för när de— legation lämpligen bör kunna ske (se avsnitt 3.4.2).

1 de kommuner som har överförmyndarnämnd har man i allmänhet beslutat om delegation efter de riktlinjer som kommunförbundet har lämnat. Erfarenheterna av de fall då delegation har skett synes över lag vara goda.

För den hälft av landets kommuner som inte har nämnd utan ensam överförmyndare finns inte någon motsvarande delegationsmöjlighet. Detta måste anses vara en klar nackdel.

Det nuvarande kravet på att delegation skall ske till en tjänsteman hos kommunen gör det också svårt för kommuner att samverka om ett ge- mensamt kansli med en kvalificerad handläggande tjänsteman. Bestäm- melsen medför att en tjänsteman kan få beslutanderätt endast i den kom- mun där han eller hon formellt är anställd.

Enligt utredningens mening bör de angivna begränsningarna i rätten till delegation tas bort. Det innebär dels att delegation bör kunna ske till en kommunal tjänsteman även när det i kommunen finns en ensam över- förmyndare, dels att en kommunal tjänsteman inte nödvändigtvis skall behöva vara anställd hos den kommun som beslutar om delegation för att kunna ta emot ett sådant uppdrag. I lagen bör emellertid ställas upp det kravet att tjänstemannen skall ha erforderlig kompetens. I detta ligger att han eller hon antingen har en lämplig ekonomisk eller juridisk utbild- ning eller på annat sätt har förvärvat tillräckliga erfarenheter och kun- skaper inom de ämnesområden som det är fråga om.

Med hänsyn bla. till de skiftande förhållandena mellan olika kommu- ner anser utredningen inte att det i lagen i övrigt bör tas in några nya bestämmelser om hur överförmyndararbetet skall bedrivas. I större kom- muner kan det emellertid — i likhet med vad som sedan länge är fallet i Stockholm — vara lämpligt att organisera arbetet i ett fristående kansli med en chefstjänsteman som ansvarar för beredning av ärenden och som själv får fatta beslut i vissa grupper av ärenden.

1 mindre kommuner kan det, som tidigare nämnts, vara lämpligt att man går samman med en eller flera närliggande kommuner om ett över- förmyndarkansli. Sker inte detta, bör överförmyndaren eller överför- myndarnämnden kunna få kvalificerad hjälp genom att en eller flera tjänstemän inom exempelvis kommunkansliet eller socialförvaltningen får till uppgift att biträda med handläggningen av överförmyndarfrågor. På motsvarande sätt bör biträde med kontorsuppgifter kunna anordnas.

Det får förutsättas att, om en ny lagstiftning genomförs, kommunför- bundet i samråd med Föreningen Sveriges överförmyndare kommer att utarbeta nya riktlinjer i delegationsfrågan. Utredningen ämnar också lämna vissa kommentarer i specialmotiveringen.

Även när det gäller kansliarbetet bör kommunförbundet kunna ge råd och utarbeta lämpliga organisationsmodeller.

8.8.2. Tillsynen över överförmyndarnas verksamhet

Enligt nuvarande bestämmelser utövar tingsrätterna tillsyn över överför- myndarnas verksamhet. Detta sker framför allt genom att tingsrätterna

gör inspektioner hos överförmyndarna. Bestämmelser härom finns i 8 & förmyndarvårdskungörelsen (1952:303). Det sägs där att rätten vid sin inspektion skall dels granska förmynderskapsböcker och förteckningar över ärenden som rör ej inskrivna förmynderskap, dels granska stick- provsvis utvalda akter.

Enligt vad som har framkommit under utredningens arbete består tingsrätternas inspektion på många håll huvudsakligen i att man jämför rättens förmynderskapsbok med motsvarande handlingar hos överför- myndaren. ] andra fall är aktiviteten högre och genomgången av ärenden m.m. mera fullständig. Inspektionsverksamheten synes i allmänhet ha blivit mer effektiv under senare år. En bidragande orsak till detta kan vara att JO under samma period har ägnat förmynderskapsfrågorna ökad uppmärksamhet (se avsnitt 4.2).

Om det vid en inspektion kommer fram att förhållandena hos en över- förmyndare inte är tillfredsställande, kan tingsrätten påtala detta hos kommunen. De protokoll över inspektionen som upprättas brukar emel- lertid inte tillställas andra än berörd överförmyndare eller överförmyn- darnämnd. Det innebär att övriga delar av kommunen som regel inte får någon information från tingsrätten om hur överförmyndarverksamheten sköts.

Skulle det framkomma att en överförmyndare, ledamot i överförmyn- darnämnd eller ersättare inte är lämplig för sitt uppdrag, kan i sista hand rätten besluta att han eller hon skall entledigas.

Vid sidan om inspektionsverksamheten förekommer det en ganska omfattande informell rådgivning från tingsrätternas sida gentemot över- förmyndarna. Framför allt i de mindre kommunerna är det inte ovanligt att överförmyndaren kontaktar tingsrättens tjänstemän för att få råd i olika tillämpningsfrågor. Även i samband med inspektionerna är det vanligt att tillämpningsfrågor diskuteras.

I samband med 1974 års reform övervägde man att flytta tillsynen över överförmyndarna från domstolarna till länsstyrelserna. Som skäl för en sådan förändring anfördes bl.a. länsstyrelsernas erfarenhet av tillsyns- verksamhet inom olika områden. Man stannade emellertid vid det tillfäl- let för att låta tillsynen ligga kvar hos domstolarna. Ett skäl för denna ståndpunkt var att frågan ansågs avhängig av en större översyn av de uppgifter som åvilade domstolar resp. länsstyrelser (se prop. 1974:142 3. 156).

Efter 1974 års lagstiftning har det förekommit ett omfattande utred- ningsarbete som har berört domstolarnas och länsstyrelsernas verksam- het. Åtskilliga reformer har också genomförts. En allmän strävan har härvid varit att renodla såväl domstolarnas som länsstyrelsernas uppgif- ter och flytta över artfrämmande verksamhet till andra myndigheter.

Tingsrätternas tillsyn över överförmyndarverksamheten har en viss beröring med den verksamhet som består i att inregistrera bouppteck- ningar och fastställa arvsskatt. Delvis handläggs också förmynderskaps- och bouppteckningsfrågor av samma personal. Det har i flera samman- hang föreslagits att tingsrätternas befattning med bouppteckningar skall

övertas av någon annan myndighet. Så har emellertid ännu inte skett.

Det ankommer inte på utredningen att pröva hur bouppteckningsfrå- gorna bör handläggas. Utredningen har emellertid den uppfattningen att tillsynen över överförmyndarna är ett främmande inslag i domstolsverk- samheten och att den passar mindre väl in i en slagkraftig domstolsorga- nisation. Det kan också ifrågasättas om tingsrätterna alltid har det intres- se och de kunskaper som behövs för att tillsynen skall bli effektiv.

Som nämnts är tingsrätterna f.n. besvärsinstans i förhållande till över- förmyndarna, och utredningen anser inte att det finns skäl att ändra på denna ordning. Rent principiellt är det emellertid mindre tillfredsställan- de att tingsrätterna utövar en allmän tillsyn över den instans vars beslut de har att överpröva, särskilt som tillsynen också innefattar ett visst mått av rådgivning i enskilda tillämpningsfrågor.

Ett skäl för att låta den diskuterade tillsynen ligga kvar hos tingsrätter- na är sambandet med frågor om förordnande och entledigande av för- myndare m.m. Dessa frågor bör, som utredningen närmare skall gå in på i det följande, handläggas av tingsrätterna även i fortsättningen. Även om det kan innebära vissa fördelar att samma myndigheter har hand om såväl tillsynen som frågor om förordnande och entledigande av förmyn- dare m.m., har denna omständighet enligt utredningens mening inte så stor tyngd att den väger över skälen för att flytta tillsynen från tingsrätter- na.

Utredningen föreslår alltså att tillsynen över överförmyndarnas verk- samhet läggs på en annan myndighet. De myndigheter som därvid ligger närmast till hands är, liksom vid 1974 års diskussion i frågan, länsstyrel- serna. Dessa utövar f.n. en omfattande tillsynsverksamhet inom skilda områden, bl.a. när det gäller kommunala myndigheter. Till de kommu- nala instanser som nu står under länsstyrelsernas tillsyn hör socialnämn- der, familjebidragsnämnder, miljö- och hälsoskyddsnämnder och bygg- nadsnämnder. Som exempel på tillsynsuppgifter utanför den kommuna- la sektorn kan nämnas den tillsyn som sker enligt lagen (1984:81) om fastighetsmäklare, lagen (1974:191) om bevakningsföretag samt lagen (1929:1 16) om tillsyn över stiftelser.

Tillsynen genomförs på olika sätt beroende på vilket slag av verksam- het som tillsynen avser. I en del fall är den begränsad till en granskning av handlingar m.m., medan tillsynen i andra fall också innefattar inspek- tioner. Inom länsstyrelserna handläggs tillsynsfrågorna antingen av res- pektive sakenhet på planeringsavdelningen eller av den s.k. allmänna enheten. På allmänna enheten finns som regel kvalificerad personal med juridisk eller ekonomisk kompetens.

Länsstyrelserna har således en omfattande erfarenhet av tillsynsverk- samhet och en organisation som är väl anpassad till denna uppgift. Sak- ligt sett torde det inte möta några problem att utöka tillsynsverksamheten med en tillsyn över överförmyndarna. Om denna uppgift överförs från tingsrätterna till länsstyrelserna, kan detta visserligen, till följd av läns- styrelsernas mindre antal, i någon mån försvåra kontakterna mellan överförmyndarna och tillsynsmyndigheten. Å andra sidan bör en kon-

centration av tillsynen kunna medföra större enhetlighet i verksamheten. Att länsstyrelserna är färre än tingsrätterna bör därför inte enbart ses som en nackdel. Härtill kommer att länsstyrelsernas organisation torde med- föra en större kontinuitet i tillsynen.

Genom att länsstyrelserna redan nu har vidsträckta kontakter med kommunerna torde de också ha bättre möjligheter än tingsrätterna att få till stånd en ändring, om det vid tillsynen kommer fram missförhållan- den eller brister. Det kan t.ex. vara fråga om att åstadkomma en förstärk- ning av överförmyndarnas kansliorganisation.

Enligt utredningens mening bör alltså tillsynen över överförmyndarna i fortsättningen handhas av länsstyrelserna. Ett huvudinslag i verksam- heten bör, liksom hittills, vara inspektioner som sker regelbundet. Vid inspektionerna bör inte bara en granskning och kontroll av handlägg- ningsrutiner och akter m.m. göras, utan de som utför inspektionerna bör också kunna lämna råd i tillämpnings- och resursfrågor. Framkommer det brister, bör det åligga länsstyrelsen att ta kontakt med kommunen för att diskutera hur förhållandena skall kunna förbättras. Viktigt i det sam- manhanget är att protokoll över inspektionen alltid sänds till kommu- nens ledning.

När det sedan gäller resursfrågan kräver den nya tillsynsuppgiften självfallet en ej obetydlig arbetsinsats. Det tillkommande arbetet torde emellertid för varje länsstyrelses del ligga långt under vad som motsvarar en hel årsarbetskraft.

Det nuvarande systemet med inskrivning vid tingsrätterna av förmyn- derskap, godmanskap och förvaltarskap kan sägas utgöra ett led i tings- rätternas tillsynsverksamhet. Flyttas tillsynen bort från tingsrätterna, är detta ett skäl för att också flytta inskrivningarna. Frågan är emellertid, som antyds i utredningens direktiv, om man inte bör gå längre. Som det nu är förs i stort sett samma förteckningar över förmynderskap, godman- skap och förvaltarskap hos överförmyndarna och tingsrätterna. En så- dan dubbel registrering är enligt utredningens mening onödig. Det får anses vara fullt tillräckligt med de förteckningar som förs av överför- myndaren. (Angående dennes skyldighet att föra förteckningar och att lägga upp akter, se vidare specialmotiveringen).

Utredningen föreslår således att inskrivningssystemet helt och hållet avskaffas.

8.8.3. Överflyttande av ärenden från domstol till överförmyndare

Efter 1974 års reform har, som tidigare framhållits, tingsrätterna i princip inte någon befattning som första instans med förmyndares och andra ställföreträdares förvaltning. Alla frågor om samtycke eller tillstånd i angelägenheter där ställföreträdaren inte har ensam bestämmanderätt prövas sålunda av överförmyndaren.

Till de rättshandlingar som kräver överförmyndarens samtycke hör avtal för omyndigas räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. För att ett sådant avtal skall hävas i förtid erfordras emellertid beslut av rätten.

En annan och viktigare uppgift som ligger kvar på tingsrätterna och som har ett samband med förmyndares och andra ställföreträdares för— valtningsverksamhet är uppgiften att meddela vitesföreläggande. Sådant föreläggande kan efter ansökan från överförmyndaren — meddelas bl.a. om en ställföreträdare försummar att deponera värdehandlingar i bank eller åsidosätter sin redovisningsskyldighet.

Vid sidan av de ärenden av förvaltningskaraktär som nu har nämnts handlägger tingsrätterna två andra grupper av ärenden på förmynder- skapsområdet som första instans. Den ena gruppen avser frågor om anordnande, omprövning eller upphörande av godmanskap eller förval- tarskap. Vidare prövar tingsrätterna frågor om förordnande eller entledi- gande av förmyndare, god man eller förvaltare.

Utredningen har enligt sina direktiv att överväga om inte vissa arbets- uppgifter kan föras över från domstolarna till överförmyndarna. Härvid har särskilt förordnande- och entledigandefrågorna nämnts. Det borde sålunda vara möjligt, sägs det i direktiven, att ge överförmyndaren behö- righet att besluta i dessa frågor när ärendet inte är tvistigt eller när det annars är av enkel beskaffenhet.

Även enligt utredningens mening talar flera skäl för att frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, gode män eller förvaltare prövas av överförmyndarna som första instans. I många fall har överför- myndarna bättre förutsättningar än domstolarna att bedöma dessa frå- gor. Såväl i förordnande- som entledigandeärenden är domstolen skyl- dig att höra överförmyndaren, och det torde vara sällsynt att domstolen i sitt beslut frångår överförmyndarens mening.

En överflyttning av förordnande- och entledigandefrågorna till över- förmyndarna skulle också ligga väl i linje med de allmänna strävandena att förenkla handläggningen av förmynderskapsärenden.

Det finns emellertid även skäl som talar mot en sådan överflyttning. Sålunda kan bl.a. vissa entledigandeärenden inrymma känsliga avvägan- den. Över huvud taget inger det betänkligheter att låta överförmyndarna pröva tvistiga ärenden, vare sig det är fråga om ett förordnande eller ett entledigande.

En möjlig kompromiss är den som anvisas i utredningens direktiv och som går ut på att låta överförmyndarna få hand om ärenden som inte är tvistiga eller som annars är av enkel beskaffenhet. Med en sådan uppdel- ning går emellertid en stor del av rationaliseringsvinsterna förlorade.

Till detta kommer, när det gäller förordnande eller entledigande av förmyndare, att sådana ärenden har ett nära samband med frågor om förordnande och entledigande av vårdnadshavare. I normalfallet bör, som tidigare nämnts, vårdnads- och förmynderskapsuppgifterna anför- tros åt samma personer. Det måste rimligtvis ankomma på domstolarna att handlägga vårdnadsfrågorna, och detär då i allmänhet mest praktiskt att också låta dem ha hand om förordnanden och entlediganden av för- myndare.

Liknande synpunkter kan anläggas på frågorna om förordnande eller entledigande av god man eller förvaltare. Dessa frågor blir ofta aktuella i

samband med att det fattas beslut om anordnande eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap. Rättssäkerhetsskäl gör det uteslutet att låta överförmyndarna pröva de senast angivna frågorna. Det möjliga alternativet skulle då vara att domstolen först fattade beslut om anord- nande eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap och att ären- det sedan gick vidare till överförmyndaren, som hade att besluta om förordnande resp. entledigande av god man eller förvaltare. Det är tvek- samt om man gör någon vinst med en sådan administrativ omgång. I stället kan det i en del fall uppstå olägenheter för de enskilda till följd av att den sammanlagda handläggningstiden blir längre.

På grund av det sagda anser utredningen att frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, gode män eller förvaltare, liksom frå- gor om anordnande, omprövning eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap, bör ligga kvar hos tingsrätterna.

F.n. gäller att tingsrätternas prövning av förordnande- och entledigan- defrågor kan delegeras till tjänstemän som inte är lagfarna, förutsatt att ärendet är av enkel beskaffenhet. Enligt utredningens mening bör denna ordning behållas.

När det slutligen gäller de tidigare berörda ärendena som har samband med förmyndares och andra ställföreträdares förvaltningsåtgärder anser utredningen att åtminstone behörigheten att häva avtal om sammanlev- nad i oskiftat dödsbo bör kunna överflyttas från tingsrätterna till över- förmyndarna.

Det är mera tveksamt om man bör göra samma överflyttning när det gäller uppgiften att meddela vitesföreläggande. En sådan åtgärd är av ingripande natur för den enskilde och kräver noggranna överväganden.

Om man effektiviserar överförmyndarorganisationen i enlighet med vad utredningen tidigare har förordat, behöver man emellertid enligt utredningens mening inte ha så stora betänkligheter mot att låta överför- myndarna förelägga vite. Uppgiften att förelägga vite har ju också ett mycket nära samband med överförmyndarnas löpande kontrollverk- samhet. En rätt att meddela vitesföreläggande tillkommer redan nu and- ra kommunala instanser med myndighetsfunktioner, t.ex. miljö- och häl- soskyddsnämnder och byggnadsnämnder.

Utredningen föreslår alltså att den nu diskuterade uppgiften läggs på överförmyndarna. I specialmotiveringen kommer utredningen att ange närmare i vilka fall vitesföreläggande skall kunna förekomma.

Att frågor om utdömande av vite skall prövas av domstol är självklart. Enligt utredningen bör man härvid, med frångående av huvudregeln i lagen (1985:206) om viten, välja tingsrätten som prövningsinstans.

8.9. Arvode till förmyndare, gode män och förvaltare

Såväl förmyndare som gode män och förvaltare har rätt till skäligt arvo- de och till ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. Föräldrar har dock rätt till arvode bara om det föreligger särskilda omständigheter.

När det gäller förmyndare föreskrivs att arvodet skall bestämmas av överförmyndaren efter grunder som fastställs för varje överförmyndar- distrikt av kommunen. Även beslut om ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren.

För såväl arvode som ersättning för utgifter gäller att de skall utgå av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade inkomster det år förmyndaruppdraget avser överstiger två basbelopp eller, om inte sär- skilda skäl föranleder annat, i den mån den omyndige har tillgångar som överstiger tre basbelopp. I övriga fall skall arvodet och ersättningen för utgifter betalas av kommunen.

Även när det är fråga om arvode och ersättning för utgifter till gode män och förvaltare beslutar överförmyndaren. De bestämmelser som reglerar dessa arvodes- och ersättningsfrågor innehåller emellertid inte någonting om grunden för arvodets bestämmande. Inte heller är några basbeloppsgränser angivna, utan överförmyndaren har frihet att bestäm- ma vad som skall utgå av den enskildes medel och vad som skall betalas av kommunen. I praktiken tillämpas emellertid i stor utsträckning sam- ma regler för gode män som för förmyndare (se avsnitt 3.3.1).

Som tidigare nämnts har Svenska kommunförbundet utfärdat vissa riktlinjer för bestämmandet av arvode till förmyndare. Enligt dessa rikt- linjer är normalarvodet per år för förvaltningen av omyndigs egendom tre procent av basbeloppet, dvs. för år 1988 ca 700 kr. Vid ekonomisk förvaltning av större omfång resp. särskilt komplicerade uppdrag är pro- centsatsen sex resp. nio procent, dvs. 1 400 resp. 2 100 kr.

Enligt den enkätundersökning som utredningen har låtit verkställa (se avsnitt 5.1) utbetalades år 1986 av de kommuner som deltog i enkäten sammanlagt ca 18 milj. kri arvode till förmyndare och gode män. Knappt 3 milj. kr. betalades ut i ersättning för utgifter.

Utredningen har enligt sina direktiv i uppdrag att utvärdera gällande arvodesbestämmelser. Skrivelser i frågan har också överlämnats till ut- redningen (se avsnitt 4.3).

Vid utformandet av bestämmelser i ämnet är det framför allt två syn- punkter som gör sig gällande. Dels måste arvodena kunna sättas så högt att rekryteringen till uppdragen som förmyndare, god man eller förvalta- re inte blir alltför svår. Dels måste vissa spärrar finnas, så att den enskilde inte drabbas av alltför stora kostnader.

Att såväl arvode som ersättning för utgifter liksom i dag skall bestäm- mas av överförmyndarna finner utredningen inte anledning att ifrågasät— ta. Inte heller finns det anledning att frångå principen att kostnader som inte betalas av den enskilde skall utgå av kommunala medel.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har överförmyndarna i dag större frihetatt bestämma arvoden till gode män och förvaltare än när det är fråga om förmyndare. Delvis är detta motiverat av att godmanskap och förvaltarskap kan vara av mer skiftande slag än förmynderskap. Särskilt gäller detta i fråga om godmanskapen, som många gånger kan vara kortvariga. Reglerna gör det emellertid också lättare att till god man eller förvaltare rekrytera personer med expertkunskap, exempelvis advo- kater och revisorer.

Enligt utredningens mening bör överförmyndarna ha samma frihet att bestämma arvode för alla slag av förordnade ställföreträdare. Hänvis- ningen till kommunala grunder bör därför tas bort. Det är emellertid självklart att man bör eftersträva en rättvis och likformig bedömning, såväl kommunerna emellan som inom en och samma kommun. Det får förutsättas att riktlinjer och rekommendationer även i framtiden kom- mer att tas fram av exempelvis kommunförbundet och att dessa beaktas vid tillämpningen, även om överförmyndarna inte formellt är bundna av dem.

När det gäller fördelningen av kostnaderna mellan den enskilde och kommunen bör lagen liksom hittills innehålla en huvudregel. Den bör emellertid utsträckas till att gälla arvoden och ersättning för kostnader till såväl förmyndare som gode män och förvaltare. Vid sina övervägan- den har utredningen inte funnit anledning att ändra de nuvarande basbe- loppsgränserna.

Det bör emellertid vara möjligt för överförmyndaren att till den enskil- des förmån frångå basbeloppsreglerna, om särskilda skäl föranleder det. Detta kan liksom f.n. vara befogat, om tillgångarna visserligen överstiger tre baslopp men utgörs av en fastighet som den enskilde själv behöver eller som är svår att sälja. Det förhållandet att den enskilde har särskilt stora vårdkostnader e.d. kan också motivera ett undantag.

Vad slutligen beträffar föräldrars rätt att få arvode förordar utredning- en att man behåller den hittillsvarande begränsningen. Arvode bör såle- des kunna utgå bara om det föreligger särskilda omständigheter.

8.10. Ikraftträdande och kostnader m.m.

De förslag som utredningen har lagt fram i de föregående avsnitten inne- bär tämligen stora förändringar, framför allt när det gäller överförmyn- darnas verksamhet. Överförmyndarna avlastas en hel del ärenden men får i stället flera nya uppgifter, som delvis är av kvalificerad natur. Det är därför nödvändigt med en ganska lång övergångstid före reformens ikraftträdande, så att bl.a. olika informations- och utbildningsinsatser kan genomföras. Som utredningen senare skall återkomma till är det också angeläget att överförmyndarna före ikraftträdandet går genom sina ärenden för att bl.a. ta ställning till om det behövs beslut om spärr av bankmedel m.m.

Ett informationsbehov finns också för förmyndare och andra ställfö- reträdare, liksom för tingsrätterna och länsstyrelserna. De senare myn- digheterna måste också ha tid att utarbeta nya arbetsrutiner.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att de nya reglerna träder i kraft tidigast den ljanuari 1991.

Enligt utredningens mening är det angeläget att de nya reglerna så långt möjligt kan börja tillämpas i och med att de har trätt i kraft. Princi- pen bör alltså vara att reglerna gäller fullt ut fr.o.m. ikraftträdandedagen.

Det innebär bl.a. att föräldrar fr.o.m. den dagen i princip bör få förvalta gåvomedel och därmed jämställd egendom enligt de nya bestämmelser- na, även om det är fråga om egendom som har tillfallit barnet före ikraft- trädandet. Efter ikraftträdandet bör vidare såväl föräldrar som andra ställföreträdare normalt ha rätt att själva ha hand om värdepapper som tillhör den enskilde.

Det finns emellertid skäl att föra in vissa övergångsbestämmelser som medför att de nu angivna principerna inte alltid kommer att tillämpas fullt ut. Enligt utredningens mening kan man inte bortse från att de hit- tills gällande reglerna om förvaltning av omyndigas egendom, som ju innefattar en långtgående överförmyndarkontroll även beträffande gå- vor, kan ha utgjort en förutsättning för att en gåva över huvud taget kom till stånd. I det föregående har utredningen också föreslagit att den som står i begrepp att ge bort egendom till en underårig skall kunna ställa upp villkor om överförmyndarkontroll av gåvan, om han eller hon är osäker på om föräldrarna kommer att sköta förvaltningen på ett tillfredsställan- de sätt. I linje härmed anser utredningen att, när det är fråga om gåvor som har tillfallit ett barn före ikraftträdandet och som förvaltas av föräld- rarna, givaren i efterhand bör kunna åstadkomma en motsvarande över- förmyndarkontroll genom att göra anmälan till överförmyndaren. För att inte något glapp skall uppstå bör givaren göra sin anmälan före ikraft- trädandedagen.

Självfallet kan en givare vara avliden eller annars vara ur stånd att göra en sådan anmälan som nu har diskuterats. Det kan ifrågasättas om man inte i en sådan situation borde ge givarens rättsinnehavare en mot- svarande rätt att få till stånd en överförmyndarkontroll. Enligt utred- ningens mening skulle det emellertid föra för långt att utvidga anmäl- ningsrätten på det sättet.

Däremot anser utredningen det rimligt att, vid sidan om givaren, även den underårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, bör kunna göra anmälan om en gåva till överförmyndaren och därmed utlösa en kon- troll. Även en sådan anmälan bör göras före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Utredningen har i det föregående föreslagit att överförmyndaren, oav- sett om förvaltning utövas av föräldrar eller av förordnade förmyndare, gode män eller förvaltare, skall kunna ingripa i det enskilda fallet och meddela beslut om spärr av bankmedel och om förvaring och förvaltning av värdehandlingar m.m. För att det inte skall uppstå någon lucka i skyddet för den enskilde i samband med ikraftträdandet, bör överför- myndaren ha möjlighet att fatta sådana beslut redan innan de nya regler- na har trätt i kraft men med verkan fr.o.m. ikraftträdandedagen. På det sättet kan överförmyndaren exempelvis förhindra att värdehandlingar, som enligt de hittillsvarande bestämmelserna har varit deponerade i bank, lämnas ut till ställföreträdaren i samband med ikraftträdandet, om det finns skäl att misstänka att värdehandlingarna kommer att hanteras på ett olämpligt sätt.

Utöver den övergångsreglering som nu har förordats anser utredning-

en att den nya lagstiftningen även i övrigt kräver en del övergångsbe- stämmelser. Utredningen återkommer till dessa frågor i specialmotive- ringen.

När det gäller kostnaderna för reformens genomförande är det svårt att göra några närmare beräkningar.

Genom reformen bortfaller, som nyss har nämnts, en hel del ärenden hos överförmyndarna, framför allt som följd av de ändringar som utred- ningen föreslår beträffande föräldrars förvaltning. De nya reglerna inne- bär bl.a. att överförmyndarna inte i samma omfattning som i dag behöver syssla med registrering av förmynderskap, och vidare minskar deras be- fattning med granskning av årsräkningar m.m.

Mot detta kan ställas de nya uppgifter som läggs på överförmyndarna. Hit hör bl.a. beslut om dispens från lagens förvaltnings- och redovis- ningsbestämmelser, beslut om spärr av bankmedel m.m. och meddelande av vitesföreläggande. Det rör sig här om ärenden som kräver noggranna överväganden.

De nya uppgifterna torde kräva vissa förstärkningar av överförmyn- darorganisationen. Utredningen har också helt allmänt understrukit vik- ten av att överförmyndarna får bättre kansliresurser (se avsnitt 8.8.1).

Sammantagna torde utredningsförslagen komma att medföra vissa kostnadsökningar för kommunerna. Det finns dock möjlighet till ratio- naliseringsvinster när det gäller kansliorganisationen, om kommunerna samverkar i ökad utsträckning.

För statens del inträffar bl.a. den förändringen att tillsynen över över- förmyndarna flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna. Detta innebär naturligtvis ett inte obetydligt merarbete för länsstyrelserna, även om, som utredningen tidigare har framhållit, detta merarbete för varje läns- styrelse torde ligga avsevärt under vad som motsvarar en hel årsarbets- kraft. Samtidigt som länsstyrelserna tillförs nya uppgifter avlastas emel- lertid tingsrätterna i motsvarande mån. På sikt torde reformen på till- synsområdet kunna medföra vissa besparingar för staten. Bl.a. kan till- synsverksamheten rationaliseras genom att antalet tillsynsmyndigheter blir mindre.

Även förslaget om att systemet med inskrivning av förmynderskap m.m. helt och hållet skall upphöra medför vissa kostnadsminskningar för statens del.

9. Specialmotivering

Utredningens överväganden har lett till omfattande ändringari föräldra- balken (FB). I vissa andra lagar, bl.a. rättegångsbalken, lagen om hand- läggning av do mstolsärenden och bankrörelselagen, har följdändringar gjorts. Vidare föreslås att lagen om vård av omyndigs värdehandlingar skall upphöra att gälla.

Ändringarna i FB avser framför allt 6, 12-17, 19 och 20 kap. När det gäller 12 kap. föreslås de nuvarande inskrivningsbestämmel— serna utgå. I kapitlet återfinns i stället nya allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet.

13 kap. i utredningens förslag innehåller regler om föräldrars förmyn- darförvaltning, medan motsvarande bestämmelser för förordnade för- myndare, gode män och förvaltare finns i 14 kap. I 15 kap. har tagits in regler om vård av omyndigas och andras rätt i dödsbo m.m.

Tillsynsbestämmelser finns enligt utredningens förslag i 16 kap., me- dan det nuvarande 17 kap. om tillsyn över förmyndares förvaltning före- slås upphöra. Redan i prop. 1987/882124 har föreslagits att 18 kap. skall utgå.

De föreslagna ändringarna utgår från den lydelse FB har enligt försla- gen i prop. 1987/88:124.

9.1. Förslag till ändringar i FB

lkap.45

Erkännande av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två per- soner. Erkännandet skall skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Stårbarn- et inte under någons vårdnad, skall erkännandet i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.

Erkännande kan ske även före barnets födelse. Visas senare att den som har lämnat erkännande ej är fader till barnet, skall rätten förklara att erkännandet saknar verkan mot honom.

I första stycket har ordet ”förmyndare” i andra meningen ersatts med ”vårdnadshavare” (se avsnitt 8.7). Vidare har tredje meningen ändrats, så

att barnet självt måste godkänna ett faderskapserkännande i de fall barn- et inte har någon vårdnadshavare. Det innebär att godkännande ibland kan krävas även av barn som inte har uppnått myndig ålder (se 6 kap. 25 andra stycket).

2Mp7å

Socialnämnden får lägga ned påbörjad utredning angående faderskapet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av dom- stol,

3. föreligger samtycke av modern eller förmyndare enligt 4 kap. 5 a 59 till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

Talan mot socialnämnds beslut att lägga ned påbörjad faderskapsu- tredning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Första stycket 3 har ändrats på så sätt att det där talas om förmyndare i stället för särskilt förordnad förmyndare (se avsnitt 8.7). Paragrafhänvis- ningen har vidare ändrats till 4 kap. 5 a &, där föreskriften om förmynda- res samtycke numera finns intagen.

smass

Talan om fastställande av faderskap väckes av barnet.

I fall som avses i 2 kap. l & föres barnets talan av socialnämnden. Har modern vårdnaden om barnet, får hon alltid föra barnets talan, även om hon ej har uppnått myndig ålder. Talan får vidare alltid föras av särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet.

I andra stycket har ”förmyndare” ersatts av ”vårdnadshavare” (se avsnitt 8.7).

4 kap. 10 5

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten inhämta upplysning- ar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barn- ets underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är kyrkobokförd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adopterat andre makens barn, var och en av makarna. Finns särskilt förordnad vårdnadshavare, vars samtycke ej erfordras, skall även han eller hon höras.

I andra stycket har gjorts en ändring motsvarande den i 3 kap. 5 5.

6 kap. Om vårdnad

Enligt utredningens förslag skall en klarare uppdelning än f.n. ske mel- lan vårdnads- och förmyndarfunktionerna. Det innebär bl.a. att, om vårdnaden om en underårig behöver anförtros någon annan än en föräl- der, domstolen skall utse en särskild vårdnadshavare i stället för att, som hittills, lägga vårdnadsuppgiften på en särskilt förordnad förmyndare. Hithörande frågor har behandlats i avsnitt 8.7 i den allmänna motive- ringen.

Utredningens förslag föranleder ändringar i 6 kap. 2-3, 7-10, 17 och 21 55. Dessutom införs tre nya paragrafer i kapitlet, 10 a-c åå.

Ändringarna redovisas i det följande.

25

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade värd- nadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets person- liga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt l & blir tillgodo- sedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständig- heter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9-15 kap.

1 första stycket har ordet ”förmyndare” ersatts med ”vårdnadshavare”. Se allmänmotiveringen avsnitt 8.7.

Regler om vem som skall utses till vårdnadshavare, näringen av för- äldrarna kommer i fråga, finns i 10 a &.

Hänvisningen i tredje styckethar ändrats som en följd av att 12-16 kap. fått nytt innehåll.

35

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrar- na senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten un- der vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensam- ma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 &. Skall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

I första stycket har, liksom i 2 & första stycket, ordet ”vårdnadshavare” ersatt ”förmyndare”.

75

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet

på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också denne i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskill- nad mellan föräldrarna eller i annat mål som avses i 5 eller 6 5.

I andra och tredje styckena har de nuvarande bestämmelserna om över- flyttning av vårdnaden till förmyndare enligt 13 kap. 8 & ersatts med bestämmelser om överflyttning till särskilt förordnade vårdnadshavare. Vid utseende av vårdnadshavare tillämpas 10 a 5.

85

Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av socialnämnden.

Även i denna paragrafhar ordet ”förmyndare” ersatts med ”vårdnadsha- vare”.

96

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och dör en av dem, till- kommer vårdnaden den andre ensam. Dör båda föräldrarna, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt an- förtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och dör denne, skall rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Första stycket har byggts ut med en regel som ersätter den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket, där det sägs att vårdnaden om ett barn utövas av förmyndaren, om båda föräldrarna är döda. Genom att regeln placeras i första stycket klargörs att den tar sikte på den situationen att barnet före föräldrarnas död stod under bägges vårdnad. Vårdnaden skall även i en sådan situation anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Dessa utses av rätten efter anmälan av socialnämnden eller när behovet av att utse vårdnadshavare annars blir känt för rätten, t.ex. efter anmälan av en anhörig. [andra stycket, som behandlar den situationen att endast en av föräldrar- na är vårdnadshavare och denne avlider, har möjligheten att anförtro

vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade förmyndare ersatts med en möjlighet att lägga uppgiften på en eller två särskilt förordnade vård- nadshavare. Om barnet har ingått äktenskap, blir det inte aktuellt att förordna vårdnadshavare, eftersom vårdnaden enligt 2 & första stycket då upphör. Frågor om vårdnad enligt förevarande paragraf handläggs enligt 17 å i den ordning som gäller för ärenden.

105

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnads- havare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden över- flyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt endast om föräldar- na är ense om det.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- den.

Ordet ”förmyndare” i första stycket har ersatts med ”vårdnadshavare”.

lOaå

Skall vårdnadshavare förordnas särskilt, utses någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran.Den som är underärigfa'r inte förordnas till vårdnadshavare.

Tvä vårdnadshavare kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller har tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

För syskon skall samma vårdnadshavare utses, om inte särskilda skäl talar mot det.

Ska/! vårdnadshavare förordnas efter föräldrarnas död och har föräld- rarna eller en av dem gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

I första stycket anges de allmänna kraven på den som skall kunna förord- nas särskilt till vårdnadshavare. Det skall vara en man eller kvinna som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Formu- leringen anknyter till vad som sägs i 1 & om vad barn har rätt till. Det anges också att den som är underårig inte får förordnas till vårdnadsha- vare (jfr bestämmelsen om förmyndare i 10 kap. 1 5).

I det enskilda fallet får, när vårdnadshavare skall utses, hänsyn tas till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till den tilltänkta vårdnadshavaren. Något försteg för exempelvis anförvan- ter till barnet finns inte angivet. Många gånger kan det dock vara natur- ligt att vårdnadshavarna hämtas ur den kretsen. Även något äldre perso- ner, t.ex. mor- eller farföräldrar, kan komma i fråga som vårdnadshava- re.

Om ett barn i stor utsträckning har vistats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, kan detta också ha betydelse vid bedömningen. Jfr 8 5 när det gäller överflyttning av vårdnaden till fosterföräldrar.

Fall kan förekomma då fler än en person vill komma i fråga som särskilt förordnad vårdnadshavare. Rätten får då träffa sitt val efter vad som är bäst för barnet (jfr 5 5 första meningen och 10 b 5 nedan).

Enligt andra stycket kan två vårdnadshavare utses att gemensamt ut- öva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Bestämmelsen motsvarar vad som nu föreskrivs om förmyndare enligt 13 kap. 8 5 andra stycket andra mening- en.

Enligt den nyligen antagna lagen (1987:813) om homosexuella sambor skall vissa uppräknade bestämmelser om sambor tillämpas även när två personer lever tillsammans i ett homosexuellt förhållande. Bland de upp- räknade bestämmelserna ingår inte några av FB:s regler. Utredningen har inte heller ansett att någon förändring bör göras i detta hänseende (se allmänmotiveringen avsnitt 8.7). Homosexuella sambor kan alltså inte utses till gemensamma vårdnadshavare.

Tredje stycket föreskriver att samma vårdnadshavare skall utses för syskon, om inte särskilda skäl talar däremot. En motsvarande bestäm- melse finns när det gäller förmyndare i 10 kap. 6 & tredje stycket i utred- ningsförslaget.

Enligt fjärde stycket skall domstolen beakta önskemål som har förts fram av föräldrarna när det gäller att förordna vårdnadshavare efter deras död. Deras val av vårdnadshavare skall sålunda följas, såvida det inte är olämpligt att förordna den utpekade personen.

En motsvarande föreskrift när det gäller förmyndare finns i 10 kap. 7 5.

För att en förälders önskemål om vårdnadshavare skall tillmätas bety- delse torde det i allmänhet krävas att föräldern var vårdnadshavare vid frånfället. Det är emellertid inte uteslutet att ta hänsyn även till ett önske- mål från en avliden förälder som inte hade del i vårdnaden, särskilt om något önskemål i övrigt inte har förts fram.

Om barnet har nått tillräcklig mognad och motsätter sig att den utpe- kade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det inte anses lämp- ligt att förordna honom eller henne. I en del fall kan också, efter det att den avlidne föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha ändrats på ett sätt som gör det olämpligt att följa önskemålet.

Om en förälder som är ensam vårdnadshavare avlider, följer av 9 5 andra stycket att den andra föräldern i första hand bör förordnas.

lObå

En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli entledi- gad från uppdraget.

Har barnet två särskilt förordnade vårdnadshavare och vill någon av dem att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Rätten kan också imål om äktenskapsskillnad utan yrkan- de förordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Enligtfärsta stycket har en särskilt förordnad vårdnadshavare alltid rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Bestämmelsen motsvarar vad som enligt 10 kap. 9 5 i utredningsförslaget gäller beträffande särskilt förordnade förmyndare.

I andra stycket regleras det fallet att två vårdnadshavare enligt 10 a & andra stycket har utsetts att gemensamt utöva vårdnaden om en underå- rig och någon av dem önskar att vårdnaden inte längre skall vara gemen- sam. Rätten skall då anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad som är bäst för barnet. Bestämmelsen motsvarar vad som enligt 5 & första me- ningen gäller beträffande föräldrar med gemensam vårdnad. Jfr också nuvarande 10 kap. 9 5 andra stycket.

Enligt 10 a ål utredningsförslaget krävs att de som utses till gemensam- ma vårdnadshavare är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Den omständigheten att äktenskapet upplöses eller samboförhållandet upphör medför inte nödvändigtvis att den gemensamma vårdnaden måste upplösas. Efter förebild av nuvaran- de 5 5 andra meningen har emellertid rätten getts möjlighet att i mål om äktenskapsskillnad förordna att vårdnaden inte längre skall vara gemen- sam.

10cå

En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Har barnet två särskilt förordnade vårdnadshavare och entledigas eller avlider den ent, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andre ensam. Om båda vårdnadshavarna entledigas eller avlider, skall rätten utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om äddring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansö- kan av socialnämnden.

Iförsta styckeiföreskrivs att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Att missbruk eller försummelse kan utgöra grund för entledigande överensstämmer med vad som gäller för föräldrar som vårdnadshavare enligt 7 5. Att entledigande dessutom skall ske, om vårdnadshavaren av någon annan orsak inte längre är lämpad för sin uppgift, innebär att det krävs mindre för att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledi- gas än när det ir fråga om en förälder som är vårdnadshavare (jfr rekvisi- ten i 7 & första stycket, där det talas om brister som medför bestående fara för barnets häsa eller utveckling.) Andra stycketbehandlar det fallet att en underårig har två särskilt förord- nade vårdnadshavare. I lagrummet sägs till en början att, om den ene entledigas elle' avlider, den andra skall förordnas som ensam vårdnads- havare. Liknaide bestämmelser finns, såvitt gäller föräldrar, i 7 5 andra stycket första neningen och 9 & första stycket i utredningsförslaget.

För det fallet att båda de särskilt förordnade vårdnadshavarna entledi- gas eller avlider skall rätten utse en eller två andra personer att vara vårdnadshavare. Detta motsvarar vad som beträffande föräldrar före- skrivs i 7 é andra stycket andra meningen och 9 & tredje stycket.

Enligt tredje stycketprövas frågor om entledigande av vårdnadshavare och förordnande av ny vårdnadshavare enligt den nu behandlade para- grafen efter ansökan av socialnämnden.

Behörig domstol är enligt 17 & rätten i den ort där barnet har sitt hem- vist.

175

Frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äkten- skapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol enligt vadsom nu har sagts, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4-6, 8 och 10 åå samt IO b 5 andra stycket liksom frågor om umgänge som avses i 15 & handläggs i den ord- ning som är föreskriven för tvistemål. Detsamma gäller frågor om entledi- gande av vårdnadshavare enligt 7 eller 10 c ;. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, kande dock anhängiggöra saken genom ansökan. d Ovriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för ären- en. I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning. Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudför- handling, om parterna är överens i saken.

Enligt första stycketi dess hittills gällande lydelse är principen att frågor om vårdnad eller umgänge tas upp av rätten i den ort där vårdnadshava- ren eller någon av vårdnadshavarna har sitt hemvist. Utredningsförslaget innebär att det i stället är barnets hemvist som är avgörande. Samma princip gäller enligt 10 kap. 13 å i utredningens förslag när detär fråga om förordnande eller entledigande av förmyndare. Angående skälen för ut— redningens förslag i denna del, se avsnitt 8.7.3.

Av andra stycket följer liksom i dag att frågor om vårdnad som avses i 4, 6-8 och 10 && samt frågor om umgänge enligt 15 & handläggs som tvistemål. När det gäller 7 5 har en uppdelning skett, så att frågor om entledigande av vårdnadshavare handläggs som tvistemål, medan övriga frågor enligt 7 &, dvs. frågor om förordnande av vårdnadshavare, prövas som ärenden. Tvistemålsformen har också valts när det gäller upplösning av gemensam vårdnad enligt 10 b 5 andra stycket och entledigande av vårdnadshavare enligt 10 c 5.

Frågor om vårdnad som inte omfattas av andra stycket skall enligt tredje stycket handläggas som ärenden. Hit hör, förutom frågor om för- ordnande av vårdnadshavare enligt 7 (j, samma typ av frågor enligt 9, 10 a och 10 c 55 samt frågor om entledigande av vårdnadshavare som själv vill befrias från uppdraget enligt 10 b 5 första stycket.

När en fråga om vårdnad skall handläggas som ärende blir lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämplig. Enligt 6 5 i

den lagen är huvudregeln att ärenden prövas av en ensam domare. Dom- stolen skall dock bestå av en lagfaren domare jämte nämndemän i bl.a. de fallen då ett ärende är tvistigt eller det annars föreligger särskild an- ledning till en sådan sammansättning. I vårdnadsärenden torde det, oav- sett om ärendet är tvistigt eller inte, ofta finnas anledning att låta nämn- demän delta.

Utredningsförslaget har när det gäller valet av handläggningsform del- vis utformats efter förebild av bestämmelserna om förordnande av för- myndare för underårig (se 10 kap.). Utredningen om barnens rätt har emellertid i betänkandet (198717) Barnens rätt 3. Om barn i vårdnadstvi- ster talerätt för barn m.m. föreslagit (s. 115 f) att frågor om vårdnad i anledning av en ensam vårdnadshavares död skall handläggas som mål (se vidare allmänmotiveringen i det nu föreliggande betänkandet, avsnitt 8.7.3).

215

I mål eller ärende om vårdnad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskilda skäl, på yrkande av part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barn- et. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 & första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.

Talan mot beslut om föreläggande enligt första stycket får föras endast i samband med talan mot domen eller beslutet om vårdnad eller um- gange.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

I första stycket har, som en följd av ändringarna i 17 5, begreppet ärende tillagts. I praktiken torde dock vitesföreläggande knappast bli aktuellt när det gäller sådana frågor som enligt 17 5 skall handläggas som ären- den.

7 kap. 25

Förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala under- hållsbidrag till barnet, om föräldern

1. inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsam- mans med barnet, eller

2. har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Vårdnadshavaren får företräda barnet i frågor om underhållsbidrag, även om vårdnadshavaren inte har uppnått myndig ålder. Avtal om un- derhållsbidrag kan slutas även före barnets födelse.

I tredje styckethar hänvisningen till särskilt förordnad förmyndare utgått (se avsnitt 8.7). 9 kap. Om underårigs omyndighet

Ändringar har gjorts i l, 4 och 5 åå. Angående skälen för ändringarna i 1 5, se avsnitt 8.6.

Den som är under arton år (underårig) är omyndig och får inte utan erforderligt samtycke själv råda över sin egendom eller åta sig förbindel- ser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva, testamente eller förmånstagareförord- nande angående försäkring. En rättshandling som har företagits i strid med vad som nu har sagts ärinte bindande för den underårige.

1 paragrafen, som behandlar frågan om underårigas rättshandlingsför- måga, sägs f.n. att en underårig inte själv får råda över sin egendom eller äta sig förbindelser i vidare mån än som följer av lag eller av villkor vid förvärv genom gåva eller testamente.

Undantag från huvudregeln ges i 2 a å samt i 3—5 åå. Enligt 2 a å får den underårige sålunda, om han eller hon har eget hushåll, själv ingå rätts- handlingar som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen m.m. I 3 å föreskrivs att den underårige själv får råda över vad han eller hon har förvärvat genom eget arbete efter fyllda 16 år, medan det av 4 å indirekt framgår att den underårige har rådighet över vad som har tillfallit honom eller henne genom gåva eller testamente med villkor att den underårige själv skall få råda över det. I 5 å slutligen sägs att en underårig som idkar näring med erforderligt tillstånd i princip får ingå rättshandlingar som faller inom området för rörelsen.

En särskild fråga är i vad mån rättshandlingar som den underårige företar med överskridande av sin begränsade behörighet är bindande för honom eller henne. Denna fråga är uttryckligen reglerad endast såvitt gäller rättshandlingar som avses i 2 a å. Sådana rättshandlingar är, sägs det i 2 a å andra stycket, inte bindande för den underårige, om medkon- trahenten insåg eller bort inse att det som anskaffades genom rättshand- lingen inte var erforderligt.

[ övriga fall då en underårig företar en rättshandling som faller utanför den begränsade behörigheten är det underförstått att rättshandlingen inte blir bindande för den underårige, såvida inte förmyndaren och i vissa fall även överförmyndaren har gett sitt samtycke (jfr. 6 å).

I praxis hos domstolar och vid allmänna reklamationsnämnden har emellertid skiftande uppfattningar kommit fram i fråga om hur strängt kravet på samtycke bör upprätthållas. Det har sålunda i en del avgöran- den ansetts att en rättshandling som har ingåtts av en underårig kan bli bindande även utan samtycke, om den underåriges medkontrahent har varit i god tro i samtyckesfrågan (se vidare avsnitten 6 och 8.6).

Utredningen har i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.6) intagit den ståndpunkten att det alltid skall krävas samtycke för att rättshandlingar som ingås av en underårig och som inte omfattas av den underåriges egen behörighet skall bli bindande för honom eller henne. En annan sak är att ett samtycke från förmyndaren kan vara ”tyst”, dvs. samtycke kan anses föreligga utan att ha lämnats uttryckligen. Det bör också beaktas att en förmyndare inte behöver samtycka till varje enskild rättshandling för sig utan kan ge sitt samtycke en mera generell utformning, t.ex. samtycka till att den underårige köper kläder e.d.

Det sagda leder till att samtycke i allmänhet bör kunna anses föreligga, om en underårig vill ingå en kontantaffär som får anses normal med hänsyn till varans eller tjänstens art och pris och den underåriges ålder.

Som exempel kan nämnas kioskinköp, som ofta företas av ganska små barn. Även när det gäller köp av kläder, leksaker och grammofonskivor m.m. bör det i stor utsträckning kunna förutsättas att den underårige handlar med förmyndarens samtycke. Särskilda omständigheter, t.ex. den underåriges uppträdande, kan emellertid motivera ett annat synsätt.

När det gäller avtal som är av mera speciell beskaffenhet, dvs. inte sedvanligen ingås av underåriga, får näringsidkaren vara mer försiktig. Till sådana mera speciella avtal hör bl.a. köp av dyrare kapitalvaror, liksom avtal om sällskapsresor. Det får vidare, oavsett priset, anses ålig- ga näringsidkaren att kontrollera att samtycke föreligger, om det är fråga om köp på kredit.

Enligt företagna undersökningar (se avsnitt 6) förekommer det i stor utsträckning att ungdomar som har fyllt 16 år förfogar över egna arbets— inkomster. Om en 16- eller 17-åring ingår en kontantaffär som kan anses normal med hänsyn till varans eller tjänstens art och pris, bör det i all- mänhet kunna förutsättas att affären betalas med pengar som den under- årige själv har förtjänat och att det således inte krävs något förmyndar- samtycke.

Med hänsyn till vad som nu har sagts har utredningen gjort vissa för- tydliganden i den nu behandlade paragrafen. Det sägs sålunda att den som är underårig inte ”utan erforderligt samtycke” får råda över sin egendom osv. Vidare har en ny mening lagts till där det klargörs att en rättshandling som har företagits i strid med det tidigare sagda inte är bindande för den underårige.

Är en rättshandling inte bindande för den underårige, kan förmynda- ren kräva att rättshandlingen skall gå tillbaka, även om den underåriges medkontrahent motsätter sig det. När det å andra sidan gäller medkon- trahentens möjlighet att frånträda ett avtal som har ingåtts utan erforder— ligt samtycke fmns bestämmelser i 6 å.

I uttrycket ”erforderligt” samtycke ligger liksom enligt 6 å att det kan vara fråga om såväl förmyndarens som överförmyndarens samtycke.

Utöver de ändringar i paragrafen som nu har angetts har ett tillägg gjorts som uttryckligen jämställer förmånstagareförordnande angående försäkring med gåva och testamente (jfr. 12 kap. ] å andra stycket i utred— ningsförslaget).

45

Om en underårig har fått egendom genom gåva, testamente eller förmåns- tagareförordnande angående försäkring med villkor att han eller hon själv får råda över egendomen, tillämpas 3 å andra stycket. Överförmyndarens samtycke till att egendomen omhändertas behövs dock endast om den un- derårige har fyllt sexton år. I sådant fall skall överförmyndaren, innan samtycke ges, bereda även fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större besvär eller tidsförlust.

I paragrafen har, liksom i l å, förmånstagarförordnande angående för- säkring uttryckligen jämställts med gåva och testamente.

55

Om en underårig, som har fyllt sexton år, driver rörelse med samtycke enligt 13 kap. 13 å,fårhan eller hon ingå sådana rättshandlingar somfaller inom området för rörelsen. Vad som nu har sagts gäller dock intei fråga om rättshandling som avses i 13 kap. IO & eller 14 kap. 11 5.

I paragrafen har paragrafhänvisningarna ändrats som föjd av de nya reglerna i 13 och 14 kap.

10 kap. Om förmyndare

Ändringarna i kapitlet är föranledda dels av utredningens förslag röran- de vårdnad (se allmänmotiveringen avsnitt 8.7), dels av att inskrivning av förmynderskap enligt nuvarande 12 kap. upphör (se avsnitt 8.8.2).

45

Har en underårig inte någon förmyndare, skall rätten förordna sådan. Har förmyndare förordnats enligt första stycket på grund av att fadern eller modern är underårig, gäller förordnandet till dess fadern eller modem har uppnått myndig ålder.

I ett nytt andra stycke har tagits in den bestämmelse som f.n. finns i 5 å.

55

Den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare skall också förordnas till förmyndare, om inte särskilda skäl talar mot det. Förordnas inte förmyndare enligt första stycket, tillämpas 6 och 7 5 59 .

l paragrafens första stycke har tagits in en föreskrift om att den eller de som har förordnats särskilt till vårdnadshavare också skall förordnas till förmyndare, om inte särskilda skäl talar emot det. Sådana särskilda skäl kan föreligga, om t.ex. den underåriges förmögenhetsförhållanden är komplicerade och vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna saknar erfa- renhet av eller förutsättningar för förmögenhetsförvaltning.

Förordnas inte förmyndare enligt första stycket, skall enligt andra stycket 6 och 7 åå tillämpas. Dessa paragrafer blir alltså tillämpliga dels om den underårige inte har någon särskilt förordnad vårdnadshavare, dels om särskilda skäl talar mot att utse den eller dem som är vårdnadsha- vare till förmyndare.

65

Till förmyndare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.

När omständigheterna påkallar det, får flera förmyndare förordnas. För underåriga syskon skall samma förmyndare utses, om inte särskil- da skäl talar mot det.

I ett nytt andra stycke har tagits in den bestämmelse om förordnande av flera förmyndare som f.n. finns i 8 å första stycket.

Den nuvarande regeln i andra stycket om utseende av gemensam för- myndare för underåriga syskon har, med vissajämkningar, flyttats till ett nytt tredje stycke (jfr. motsvarande regel om vårdnadshavare i 6 kap. 10 a å tredje stycket).

75

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för en underårig och har föräldrarna eller en av dem gett tillkänna vem de önskar till förmyn- dare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

Paragrafen har jämkats i överensstämmelse med 6 kap. 10 a å fjärde stycket (se kommentaren till den paragrafen).

85

Kan den eller de som på grund av lag skall vara förmyndare inte lämp- ligen handha förmynderskapet allena, skall medförmyndare förordnas.

Paragrafens nuvarande första stycke har i utredningsförslaget flyttats till 6 å andra stycket.

95

En förmyndare har rätt att på begäran bli entledigad från förmynderska- pet. Detta gäller dock ej, om förmynderskapet utövas av föräldrarna eller en av dem och särskilda skäl talar mot att förmyndaren entledigas.

Ändringen i 9 å innebär att andra stycket utgår. Där behandlas f.n. det fallet att två särskilt förordnade förmyndare har utsetts till gemensamma vårdnadshavare och de vill upplösa den gemensamma vårdnaden. Be- stämmelsen ersätts i utredningsförslaget av 6 kap. 10 b å andra stycket.

llå

Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till ö verförm yndaren i den ort där den om yndige har sitt hem- vist.

Enligt paragrafens nya lydelse skall behov av förmyndare anmälas till överförmyndaren i den ort där den omyndige har sitt hemvist. Ändringen är en följd av att institutet inskrivning av förmynderskap avskaffas. Den överförmyndare som tar emot en anmälan är enligt 18 å behörig att hos rätten ansöka om förordnande av förmyndare enligt 4 å.

12å

Denna paragraf, som handlar om tillsyn över förmynderskap, har utgått. Bestämmelser om tillsyn finns enligt utredningens förslag i 12 kap. 9 å och 19 kap. 17 å.

l3å

Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten i den ort där den underårige har sitt hemvist.

Paragrafen har ändrats som följd av att inskrivning av förmynderskap avskaffas. Enligt paragrafens nya lydelse är den underåriges hemvist avgörande för vilken tingsrätt som är behörig att ta upp frågor om för- ordnande eller entledigande av förmyndare. Samma princip gäller i vårdnads- och umgängesfrågor (se 6 kap. 17 å första stycket).

l8å

Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av överförmyndaren, förmyndare, vårdnadshavare, den underårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det. I ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör en underårig som fyllt sexton år, bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Iförsta stycket har den särskilda bestämmelsen om entledigande av för- myndare som inte längre är lämplig som vårdnadshavare utgått. Se i stället 6 kap. 10 c å tredje stycket.

1 första stycket har också den ändringen gjorts att kretsen av dem som har rätt att ansöka om förordnande eller entledigande av förmyndare har utökats med dels den underåriges vårdnadshavare, dels hans eller hennes sambo.

Det nuvarande tredje stycket, som behandlar frågan om vem som får överklaga beslut i ärenden enligt första stycket, har utgått. Bestämmelser om överklaganderätt i olika förmynderskapsärenden har samlats i 20 kap. 3 å.

11 kap. Om god man och förvaltare

Ändringarna i kapitlet är i huvudsak föranledda av att systemet med inskrivning av godmanskap och förvaltarskap upphör (se allmänmotive-

ringen, avsnitt 8.8.2).

25

Har en förmyndare eller förmyndarens make och den underårige del i oskiftat dödsbo, skall rätten förordna god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingå— ende av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

God man skall även förordnas när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rättshandling eller vara part i en

rättegång och behöver biträde men enligt 12 kap. 8 5 inte kan företrädas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren.

God man skall också i annat fall än som avses i första eller andra stycket förordnas för den som har förmyndare, god man, förvaltare eller vårdnadshavare, om det förekommer en angelägenhet i vilken han eller hon har ett intresse som strider mot sådan företrädares eller dennes makes intresse. Rätten skall meddela sådant förordnande, om förmynda- ren, den gode mannen, förvaltaren eller vårdnadshavaren eller den som denne i sådan egenskap företräder begär det eller det annars är lämpligt.

I andra stycket har paragrafhänvisningen ändrats. Se 12 kap. 8 å. Tredje styckethar försetts med ett tillägg som gör det möjligt att förord- na god man även när det förekommer motstridiga intressen mellan en underårig och hans eller hennes vårdnadshavare eller vårdnadshavarens make (se prop. 1987/88:107 s. 40 f).

85

Utan hinder av förvaltarförordnande enligt 7 å har den som avses med förordnandet rätt att själv 1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete, 2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt 3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förordnats erhåller genom gåva, testamente eller förmånstagareförordnande angåen- deförsäkring under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvalta- rens rådighet.

Om särskilda skäl föranleder det, får dock rätten föreskriva att förval- taruppdraget skall omfatta även förhållande som avses i första stycket.

Iförsta stycket 3har gjorts ett tillägg som innebär att förmånstagarförord- nande angående försäkringjåmställs med gåva och testamente (jfr 9 kap. 1 och 4 åå).

10å

Med förvaltarens samtycke får den enskilde själv företa rättshandlingar även i en angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdraget. Om verkan av avtal som den enskilde har ingått utan samtycke gäller vad som före- skrivs i 9 kap. 1, 6 och 7 åå för underåriga.

I paragrafen har gjorts ett tillägg som följd av den nya lydelsen av 9 kap. 1 å.

l3å

När omständigheterna påkallar det, kan flera gode män eller förvaltare förordnas för den enskilde.

Ändringen innebär att nuvarande andra stycket har utgått. Se 14 å.

145

Är flera gode män eller förvaltare ansvariga för skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersättningsansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter den grad av vållande som

åvilar dem. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.

Föreskriften i nuvarande 14 å om att godmanskap och förvaltarskap står under tillsyn av överförmyndaren och tingsrätten har utgått. Bestämmel- ser om tillsyn har i stället tagits in i 12 kap. 9 å och 19 kap. 17 å. (Jfr vad som har sagts vid 10 kap. 12 å ovan.)

I förevarande paragraf har i stället tagits in vad som nu utgör 13 å andra stycket.

155

Ansökan om förordnande av god man eller förvaltare får göras av över- förmyndaren, förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar.

Ansökan om förordnande av förvaltare får också göras av god man som avses i 4 å.

Frågor om förordnande av god man eller förvaltare skall rätten också ta upp självmant, när anledning förekommer till det.

Genom ett tillägg i första stycket utökas kretsen av dem som får ansöka om godmans- eller förvaltarförordnande till att avse även den enskildes sambo (jfr. 10 kap. 18 å).

165

I ärende om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten bereda denne tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

1 ärende om förordnande av god man enligt 4 å eller förvaltare skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från make eller sambo och närmaste släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, om- sorgsnämnd och socialnämnd. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen, om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

1 andra stycket, som handlar om vem som skall höras i ärenden om för- ordnande av god man enligt 4 å eller förvaltare, har ett tillägg gjorts som innebär att sambor jämställs med makar.

225

Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till den överförmyndare som har tillsyn över godmanskapet eller förvaltarskapet.

I paragrafen anges att den överförmyndare som har tillsyn över ett god— manskap eller förvaltarskap är behörig att ta emot anmälan om att den gode mannen eller förvaltaren har avlidit. Vilken överförmyndare som utövar tillsyn framgår av 16 kap. 2 å i utredningsförslaget.

Överförmyndaren kan enligt 15 å i det nu behandlade kapitlet ansöka hos tingsrätten om förordnande av en ny god man eller förvaltare. Behö- rig tingsrätt är enligt 25 och 26 åå i princip tingsrätten i den enskildes hemort.

En motsvarande bestämmelse om anmälan till överförmyndaren finns enligt 10 kap. 11 å för det fall att en förmyndare har avlidit.

25å

Frågor som gäller godmanskap enligt 1, Zeller 4 5? eller förvaltarskap tas upp av tingsrätten iden ort där den enskilde har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i riket, av Stockholms tingsrätt.

I paragrafen har samlats bestämmelser om behörig domstol när det gäller dels frågor om godmanskap enligt 1,2 eller 4 å, dels frågor om förvaltar- skap. F.n. regleras dessa forumfrågor dels i första stycket av förevarande paragraf, dels i 26 å. Enligt nuvarande bestämmelser tas vissa godmans- och förvaltarfrågor upp av tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt hemvist, medan forumfrågan i andra fall bestäms av var inskrivning har skett eller skall ske. I linje med vad som har föreslagits beträffande vård- nads- och förmynderskapfrågor (se 6 kap. 17 å första stycket och 10 kap. 13 å) är principen enligt utredningsförslaget att domstolsbehörigheten i samtliga fall bestäms av var den enskilde, dvs. den som har god man eller förvaltare eller som avses med en ansökan om god man eller förvaltare, har sitt hemvist (jfr. allmänmotiveringen, avsnitt 8.7.3).

26å

Uppkommer vid utredning av ett dödsbo fråga om förordnande av god man enligt 3 9", hör ärendet till den tingsrätt varunder boet lyder. Skall god man annars förordnas enligt 3 39 , tas ärendet upp av tingsrätten i den ort där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har yppat sig.

Andra frågor som gäller godmanskap enligt 3 åtas upp av den tingsrätt som har förordnat god man.

Till paragrafen har flyttats de bestämmelser som f.n. finns i 25 å andra och tredje styckena och som reglerar forumfrågan när det gäller godman- skap enligt 3 å. Samtidigt har en saklig ändring gjorts som följd av att inskrivningarna av godmanskap slopas.

27å

Rätten skall genast kungöra beslut om anordnande eller upphörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes Tidningar. Sådan kungörelse skall också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning enligt 23 5.

De nuvarande bestämmelserna om vem som har rätt att överklaga rättens beslut i frågor som gäller godmanskap eller förvaltarskap har utgått. Bestämmelser om överklaganderätt i olika förmynderskapsärenden har samlats i 20 kap. 3 å (jfr. 10 kap. 18 å).

I förevarande paragraf har i stället tagits in de bestämmelser om kun— görande som f.n. finns i 28 å.

12 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet

Kapitlet innehåller i huvudsak bestämmelser motsvarande dem som f.n. finns i 13 kap. FB. Till de allmänna bestämmelserna i detta kapitel har emellertid också förts en del föreskrifter som i dag återfinns i bl.a. 15 kap.

I kapitlet görs ingen skillnad mellan föräldrar som förmyndare och förordnade förmyndare. När det talas om förmyndare avses alltså båda kategorierna.

Förmyndares skyldigheter m.m. 1 5 Förmyndare skall förvalta den omyndiges tillgångar och företräda honom eller henne i angelägenheter som rör tillgångarna.

Första stycket gäller inte ifråga om tillgångar som den omyndige enligt lag själv råder över eller som den omyndige har förvärvat genom gåva, testamente eller förmånstagareförordnande angående försäkring med vill- kor att egendomen skall stå under förvaltning av annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för denne, och med _angivande av vem som skall utöva förvaltningen (särskild förvaltning). Ar särskild förvaltning anord- nad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till förm yndaren.

Förmyndaren företräder i övrigt den om yndige när detta inte enligt lag ankommer på någon annan. I paragrafen anges i första stycket förmyndarnas grundläggande skyldig- het, nämligen att förvalta den omyndiges tillgångar och företräda honom eller henne i angelägenheter som rör tillgångarna. Motsvarande bestäm- melse finns f.n. i 13 kap. 1 å FB.

Till skillnad mot vad som är fallet beträffande den nuvarande 13 kap. 1 å sägs i den nu behandlade paragrafen ingenting om att förmyndaren är skyldig att sörja för den omyndiges person. Detta hänger samman med att förmynderskap i fortsättningen bara kommer att avse underåriga, och för deras del sköts den personliga intressebevakningen av vårdnadshava- ren resp. vårdnadshavarna, antingen det är fråga om föräldrarna eller särskilt förordnade vårdnadshavare (se 6 kap.) En annan sak är att det i de allra flesta fall är vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna som också är den underåriges förmyndare.

De uppgifter en vårdnadshavare har som förmyndare, liksom uppgif— terna för den som enbart är förmyndare, rör således den omyndiges tillgångar. Härmed avses såväl den omyndiges förmögenhet som hans eller hennes löpande inkomster. Av 4 å följer dock att förmyndaren mås- te beakta den omyndiges personliga förhållanden vid medelsanvänd- ning. Det gäller sålunda att avgöra vad som behövs för den omyndiges uppehälle, utbildning och nytta i övrigt.

Enligt andra stycket omfattar inte förmyndarens förvaltningsrätt vad den omyndige enligt lag själv råder över eller egendom som står under s.k. särskild förvaltning. Bestämmelserna motsvarar nuvarande 13 kap. 1 å andra stycket.

Regler om vad den omyndige själv råder över finns i 9 kap. FB. Det är bl.a. fråga om tillgångar som den omyndige har förvärvat genom eget arbete. Vidare avses egendom som den omyndige har fått genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande angående försäkring med villkor att han eller hon själv skall få råda över egendomen.

Frågan om särskild förvaltning av omyndigas egendom har utredning- en behandlat i avsnitt 8.4 i den allmänna motiveringen.

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i dag, anges att förmyndaren är ställföreträdare för den omyndige när detta inte enligt lag ankommer på någon annan.

Exempel på fall där någon annan än förmyndaren är ställföreträdare för ett barn finns i bl.a. 6 kap. 11 och 12 åå FB, där det föreskrivs att vårdnadshavaren företräder barnet i vissa fall. Vidare sägs i 20 kap. 14 å rättegångsbalken att vårdnadshavaren företräder en omyndig målsägan- de, om brottet rör den omyndiges person. I övriga fall, sägs det i bestäm— melsen, företräds en omyndig av sin ”ställföreträdare”. Detsamma är fallet enligt bl.a. 11 kap. 1 å rättegångsbalken.

Genom bestämmelsen i förevarande stycke klargörs att förmyndaren är behörig ställföreträdare i de senast berörda fallen.

Gode mäns och förvaltares skyldigheter m.m.

25

Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras förordnande, bevaka rätten för den person som de företräder, förvalta dennes tillgångar och sörja för dennes person.

Aven om det inte framgår av förordnandet, omfattar den gode mannens eller förvaltarens uppdrag inte sådana tillgångar som har ställts under sär- skild förvaltning. Ar särskild förvaltning anordnad, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till den gode mannen respektive förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovisning.

Enligt paragrafens första stycke bestäms såväl gode mäns som förvaltares uppgifter av deras förordnande. Förordnandet kan för båda innefatta en eller flera av följande uppgifter, nämligen El bevaka någons rätt [11 förvalta dennes tillgångar |] sörja för dennes person.

Bestämmelsen knyter an till föreskrifterna i 11 kap. 4 och 7 åå, där det anges att en god man resp. förvaltare kan förordnas, om en enskild har behov av hjälp i något av de nu berörda hänseendena. När det gäller en god man som har utsetts enligt 11 kap. 1-3 å torde uppdraget i huvudsak avse bevakning av den enskildes rätt och förvaltning av dennes tillgång— ar. I samtliga fall av godmans- eller förvaltarförordnanden kan dock förordnandet vara begränsat till att avse bevakning av den enskildes rätt i något bestämt avseende eller förvaltning av vissa angivna tillgångar. Det bör också beaktas att den enskilde vanligen har rätt att själv förfoga över

bl.a. sina egna arbetsinkomster, även om han eller hon har förvaltare (11 kap. 8 å).

När det gäller gode män kompliceras situationen av att den enskilde inte mister sin egen rättshandlingsförmåga genom ett godmansförord- nande. Särskilt då en god man har förordnats enligt 11 kap. 4 å kan den enskilde komma att utnyttja sin handlingsförmåga på ett sätt som försvå— rar den gode mannens verksamhet eller t.o.m. gör det omöjligt för denne att fullgöra sitt uppdrag (se vidare prop. 1987/88:124 s. 136 ff).

Enligt andra stycket ingår inte egendom som har ställts under särskild förvaltning i den gode mannens eller förvaltarens uppdrag, även om förordnandet inte säger något härom. Det kan finnas anledning att upp- märksamma detta förhållande, om en underårig, som äger egendom som skall stå under särskild förvaltning även efter myndighetsåldern, efter uppnådd myndighet får en god man eller förvaltare förordnad för sig. Med särskild förvaltning avses detsamma som enligt 1 å andra stycket.

Sist i andra stycket har tagits in en bestämmelse om redovisningsskyl- dighet för den som utövar särskild förvaltning. Bestämmelsen motsvarar föreskriften i 1 å andra stycket andra meningen om redovisning till för- äldrar och andra förmyndare. När det gäller redovisning till gode män och förvaltare har dock den inskränkningen fått göras att redovisning skall ske endast om det faller inom ramen för den gode mannens resp. förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovisning.

Gemensamma bestämmelser

35

Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina ålig- ganden och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde.

I paragrafen uppställs en allmän handlingsnorm för förmyndare, gode män och förvaltare. Det understryks, förutom att uppdraget skall utföras med omsorg, att den enskildes bästa skall vara riktmärket för ställföreträ- darens handlande.

Bestämmelsen kompletteras av 4 å, där det anges hur den enskildes medel skall användas eller placeras. Närmare bestämmelser om förvalt- ningen finns i 13-15 kap.

Vad som i förevarande bestämmelse föreskrivs om ställföreträdarens åligganden har betydelse även för bedömningen av en eventuell skade- ståndsskyldighet enligt 14 å och för inriktningen av överförmyndarens tillsyn enligt 9 å och 16 kap. 1 å. I båda fallen skall alltså den enskildes intressen vara vägledande.

45

Den enskildes medel skall i skälig omfattning an vändas för hans eller hen- nes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte an vänds för sådana ändamål skall placeras så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls.

Närmare bestämmelser om hur förvaltningen skall skefinns i 13-15 kap.

Iförsta stycket har tagits in vissa grundläggande betämmelser om medels- användning och förvaltning. Liksom i nuvarande 13 kap. 3 och 4 åå anges att medel i skälig omfattning skall användas till den enskildes nytta. Här har dock den enskildes uppehälle och utbildning uttryckligen angetts som exempel på sådana nyttiga ändamål. Med nytta i övrigt avses vård och rekreation m.m. I många fall kan det sålunda vara befogat att den enskildes medel används för att bekosta en bättre bostad eller en annan form av vård. Det kan också ligga i den enskildes intresse att få göra en rekreationsresa e.d. (se vidare prop. 1987/88:124 s. 188).

När det gäller underåriga måste givetvis den underåriges ålder, föräld- rarnas villkor och andra individuella förhållanden vägas in vid bedöm- ningen av vad som ryms inom en tillåten medelsanvändning. Det bör inte vara uteslutet att den underåriges medel används till inköp av något som kommer inte bara den underårige själv utan också föräldrarna och famil- jen i övrigt till godo. Här kan undantagsvis inköp av t.ex. en bil eller en sommarstuga komma i fråga. Det måste dock hela tiden beaktas att den underåriges intressen verkligen främjas.

Att den omyndiges medel i skälig omfattning skall användas till hans eller hennes nytta är det primära. Först i den mån medlen inte behöver användas för ett sådant ändamål, blir första styckets andra mening tillämplig. Det sägs där att de tillgångar som inte används för den enskil- des uppehälle e.d. skall placeras så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls. En motsvarande regel finns i dag i 15 kap. 1 å. Bestämmelsen bildar utgångspunkt för de närmare föreskrif- ter om förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning som finns i 13-15 kap. i utredningsförslaget och till vilka det hänvisas i andra stycket. Bestämmelsen får också betydelse för överförmyndarnas verksamhet, såväl när det gäller frågor om samtycke till olika åtgärder som beträffan- de tillsynen.

55

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Föräldrar är skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens om- fattning och omständigheterna i övrigt.

I paragrafen har tagits in bestämmelser, motsvarande nuvarande 16 kap. 1 å, om skyldighet för förmyndare, gode män och förvaltare att föra räkenskaper över sin förvaltning och att göra anteckningar om sina åt- gärderi övrigt.

Den skyldighet att föra räkenskaper som det talas om i paragrafen är något annat än den skyldighet att lämna redovisning till överförmynda- ren som regleras i bl.a. 13 kap. 14 å och 14 kap. 15 å i utredningsförslaget. Det finns dock ett samband mellan bestämmelserna på så sätt att redovis- ningsskyldigheten gentemot överförmyndaren knappast kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt, om inte ställförträdaren för fortlöpande rä- kenskaper. Åtminstone underlättas redovisningen.

Ett viktigt syfte med den nu behandlade paragrafen är emellertid ock- så att få fram underlag för en senare granskning av hur ställföreträdaren har skött sin uppgift. En sådan granskning kan behöva göras av en ny ställföreträdare eller av överförmyndaren. Även den enskilde själv kan vilja kontrollera att ställföreträdaren har skött sin förvaltning på ett kor- rekt sätt. Se vidare 13 kap. 21 å, 14 kap. 23 å och 16 kap. 3 å.

För att en ställföreträdares skyldighet att föra räkenskaper skall anses uppfylld torde det i de flesta fall bara fordras en kassabok som utvisar inkomster och utgifter för varje år. Därutöver bör ställföreträdaren för varje år göra en sammanställning av tillgångar och skulder. När det gäl- ler mera betydande inkomst- och utgiftsposter bör ställföreträdaren vara skyldig att anskaffa och bevara verifikationer.

Rör det sig om en mer omfattande förvaltning, bör vanliga regler för affärsmässig bokföring tillämpas.

När det gäller föräldrar har det gjorts en uppmjukning, så att de bara är skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar i den utsträck- ning som kan anses behövlig med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt. Det är i första hand föräldrar- na själva som har att avgöra vilket mått av räkenskaper och andra an- teckningar som behövs. Enligt utredningens uppfattning bör principen vara att föräldrarna inte skall behöva föra kassaböcker m.m., om barnets tillgångar helt och hållet tas i anspråk för sedvanliga kostnader för uppe- hälle m.m. Är föräldrarna redovisningsskyldiga gentemot överförmyn- daren enligt 13 kap. 14 å, underlättas givetvis även för deras del redovis- ningen, om de för fortlöpande räkenskaper.

6?

Förmyndare, gode män och förvaltare skall se till att pengar och värdepap- per som tillhör den enskilde förvaras så, att de inte sammanblandas med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar.

Om den enskilde äger värdehandlingar eller annars har rättigheter på grund av sådana handlingar, svarar förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren för att behövliga registreringar och anmälningar görs.

Paragrafen föreskriver i första stycket att en ställföreträdare inte får blan- da samman den enskildes pengar och värdepapper med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar. Bestämmelsen motsvarar vad som i dag gäller enligt 15 kap. 7 å första stycket FB. Med tillgångar som ställfö— reträdaren annars förvaltar avses dels hans eller hennes egna tillgångar, dels tillgångar som kan tillhöra någon annan som ställföreträdaren bi- står. Att tillgångar som tillhör olika personer inte får blandas samman innebär bl.a. att, vid insättning på bank, skilda konton måste användas.

Andra stycket behandlar det fallet att den enskilde äger värdepapper eller annars har rättigheter på grund av sådana handlingar. Förmynda- ren, den gode mannen eller förvaltaren svarar då för att erforderliga registreringar och anmälningar görs, så att bl.a. den enskilde inte lider någon rättsförlust. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 15 kap. 7 å andra

och tredje styckena, som är mera utförliga. Någon saklig ändring ärinte avsedd.

75

I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, samt den omyndiges make eller sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande till den som uppdraget avser samt dennes make eller sambo. Om betydelsen av samtyckei vissa fall från den som har god man finns bestämmelseri 11 kap. 55.

[ paragrafensförsta stycke finns en regel om skyldighet för förmyndaren att höra den omyndige, om han eller hon fyllt 16 år, och den omyndiges make eller sambo. Bestämmelsen motsvarar med tillägg för sambo vad som i dag föreskrivs i 13 kap. 5 å. Det sägs dock att den omyndige ”skall” och inte enbart ”bör” höras, om det lämpligen kan ske.

Även om det inte föreskrivs i lagrummet, är det naturligt att förmynda- ren hör även barn som är under sexton år, om barnet har nått tillräcklig mognad och detär fråga om åtgärder som år av vikt för barnet personli- gen.

Andra stycket ålägger gode män och förvaltare en motsvarande skyl- dighet att höra den som uppdraget avser samt dennes make eller sambo. Även här gäller att den enskilde skall höras, om det lämpligen kan ske. Ett hörande kan underlåtas bl.a. med hänsyn till den enskildes hälsotill- stånd. Har god man förordnats enligt 11 kap. 3 å, blir det normalt inte aktuellt att höra den enskilde.

I andra styckets andra mening hänvisas till bestämmelserna i 11 kap. 5 å om betydelsen av att i vissa fall inhämta samtycke från den som har god man. Enligt paragrafens huvudregel blir en rättshandling som den gode mannen utan den enskildes samtycke har företagit inom ramen för förordnandet inte bindande för den enskilde, såvida inte denne på grund av sitt tillstånd har varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av någon annan orsak inte har kunnat inhämtas.

Någon motsvarande rättsföljd inträder inte, om en förvaltare inom ramen för sitt uppdrag handlar utan den enskildes samtycke. Detta häng- er samman med att en förvaltare inom ramen för uppdraget har ensam rådighet över den enskildes egendom (se 11 kap. 9 å). Likafullt är det många gånger angeläget att förvaltaren inhämtar den enskildes mening. Är det en fråga som kan anses viktig för den enskilde, blir bestämmelser- na i den nu behandlade paragrafen tillämpliga.

Skulle en ställföreträdare underlåta att höra den enskilde eller dennes make eller sambo, där så hade bort ske, kan det aktualisera frågan om ställföreträdarens entledigande.

I 16 kap. 9 å i utredningsförslaget föreskrivs att överförmyndaren, innan han eller hon tar ställning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd, skall bereda bl.a. den enskilde tillfälle att yttra sig.

Det är naturligt att ställföreträdaren dessförinnan har hört den enskilde enligt förevarande paragraf.

85

Uppstår fråga om rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och förmyndaren eller hans eller hennes make eller någon som förmyndaren företräder, har förmyndaren inte rätt att företräda den omyndige. Har syskon samma förmyndare, får denne dock företräda de omyndiga vid arvskifte mellan dem, om de inte har inbördes stridande intressen.

En god man eller förvaltare har inte rätt att företräda den för vilken han eller hon har förordnats, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mellan denne, å ena sidan, och den gode mannen eller förvalta— ren, dennes make eller någon som den gode mannen eller förvaltaren företräder, å andra sidan.

Har en förmyndare, god man eller förvaltare slutit avta/i strid med första eller andra stycket, tillämpas 9 kap. 7 5 första stycket ifråga om återbä- rings- och ersättningsskyldighet.

I paragrafen har intagits vad som nu föreskrivs i 13 kap. 2 å.

Överförmyndarens tillsyn

95

Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under överför- myndarens tillsyn.

Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna ö verförmyn- daren de upplysningar om sin verksamhet som denne begär.

I första stycket anges att förmyndares, gode mäns och förvaltares verk- samhet står under överförmyndarens tillsyn. Motsvarande bestämmelser finns nu i 10 kap. 12 å och 11 kap. 14 å. Till skillnad mot vad som är fallet i de angivna paragraferna föreskrivs inte att ställföreträdarna också står under tingsrättens tillsyn. Detta är en följd av bl.a. avskaffandet av syste- met med inskrivning av förmynderskap m.m. Frågan om vilken myndig- het som i sin tur har tillsyn över överförmyndarna behandlas i 19 kap. _17 å.

Oavsett vilka förvaltningsbestämmelser m.m. som gäller för olika fall enligt 13-15 kap. står alla förmyndare, gode män och förvaltare under överförmyndarens tillsyn så länge uppdraget varar. Detta har betydelse bl.a. för den upplysningsskyldighet som ställföreträdarna har enligt and- ra stycket. Även en förälder som är förmyndare och som enbart förvaltar tillgångar som faller utanför 13 kap. 3 eller 10 å har således skyldighet att lämna upplysningar enligt förevarande paragraf. Härigenom får över- förmyndaren exempelvis möjlighet att utreda förutsättningarna för en tillämpning av 13 kap. 19 å.

När det gäller överförmyndarens rätt att erhålla upplysningar från socialnämnder och andra myndigheter finns bestämmelser i 16 kap. 10 å.

A vtal utan överförmyndarens samtycke

105

Har en förmyndare, god man eller förvaltare ingått avtal för den enskildes räkning utan att inhämta samtycke från överförmyndaren, trots att sam- tycke krävs enligt 13-15 kap., får motparten inte frånträda avtalet, om förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren begär överförmyndarens sam- tycke inom en månad från det att avtalet ingicks och annat förbehåll inte har gjorts. Om överförmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får motparten frånträda avtalet, såvida inte annat har överenskommits.

llå

Om ett avtal som avses i 10 5? inte blir gällande, tillämpas 9 kap. 7 59 första stycket ifråga om återbärings- och ersättningsskyldighet.

Till 10 och 11 åå har utan saklig ändring överförts vad som nu regleras i 15 kap. 17 och 18 åå.

Flera förrn yndare, gode män eller förvaltare

125

Skall en persons egendom förvaltas av fler än en förmyndare, god man eller

förvaltare, skall stål/företrädarna utöva förvaltningen gemensamt, om inte rätten har bestämt något annat i samband med att ställföreträdare förord- nades.

Kan de som utövar förvaltningen gemensamt inte enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överförmyndaren biträder. Ar det fråga om en åt- gärd som kräver överförmyndarens samtycke, kan samtycke ges till åtgär- den även om delade meningar föreligger. Overförmyndaren skall dock be- reda alla dem som har del i förvaltningen tillfälle att yttra sig innan ö verför— myndaren beslutar i saken.

Bestämmelserna motsvarar nuvarande 13 kap. 8 å första, tredje och fjär- de styckena. För det fall att en persons egendom förvaltas av hans eller hennes föräldrar följer av 13 kap. 1 å andra stycket i utredningsförslaget att den ena föräldern i vissa fall får fatta beslut ensam.

Den nuvarande regeln i 13 kap. 8 å andra stycket om fördelning av vårdnadsansvaret har inte någon motsvarighet i den nu behandlade pa- ragrafen. Detta är en följd av utredningens ståndpunkt att man på ett annat sätt än nu skall skilja mellan förmyndare och vårdnadshavare och att alla vårdnadsregler skall tas in i 6 kap. Den närmaste motsvarigheten där till 13 kap. 8 å andra stycket är bestämmelserna i 6 kap. 10 a å andra stycket i utredningsförslaget.

S tål/ande a v säkerhet

13å

Om överförmyndaren finner skäl till det, skall förmyndare, gode män och förvaltare ställa säkerhet för den förvaltade egendomen. Overförmyndaren prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras. ] övrigt tillämpas 2 kap. 25 å utsökningsbalken.

Paragrafen motsvarar vad som nu föreskrivs i 13 kap. 7 å. Uppgiften att avgöra om det behöver ställas någon säkerhet har dock lagts på överför- myndaren i stället för på rätten. Det är också överförmyndaren som prövar säkerheten och bestämmer hur den skall förvaras.

I praktiken torde det sällan uppstå anledning för överförmyndaren att kräva ställande av säkerhet. En sådan åtgärd kan dock bli aktuell, om ställföreträdarens förvaltning inte sker på ett tillfredsställande sätt och den enskildes tillgångar är i fara (jfr 13 kap. 19 å och 14 kap. 21 å).

Överförmyndaren har frihet att bestämma slaget av säkerhet inom ra— men för vad som föreskrivs i 2 kap. 25 å utsökningsbalken. Säkerheten kan således utgöras av pant eller borgen (exempelvis bankgaranti) och gälla det belopp som överförmyndaren finner lämpligt.

Överförmyndaren kan, om han inte själv anser sig kunna förvara sä- kerheten, anvisa exempelvis en bank som förvarare av en pant. (Jfr. vad som i 13 kap. 19 å och 14 kap. 21 å sägs om skyldighet att deponera värdehandling i bank.)

Genom möjligheten att enligt 16 kap. 13 å förelägga vite kan överför- myndaren komma till rätta med en ställföreträdare som inte följer ett beslut om ställande av säkerhet.

Skadestånd

145

Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat den enskilde.

A r flera förmyndare, gode män eller förvaltare ansvariga, svarar de soli- dariskt för ersättningen. Ersättningsbeloppet skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter den grad av vållande som åvilar dem. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de ö vrigas ansvarighet för bristen bestämmas på samma sätt.

Paragrafens skadeståndsbestämmelser motsvarar nuvarande 13 kap. 9 å.

15å

Talan om ersättning enligt 14 5 skall väckas inom ett årfrån det att hand- lingarsom anges i 16 kap. 8 59 har överlämnats till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Väcks ej talan inom föreskriven tid, är talerätten förlorad. Detta gäller inte, om ställföreträdaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Paragrafen motsvarar vad som f.n. föreskrivs i 13 kap. 10 å.

Arvode och ersättning för utgifter

16å

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till skäligt arvo- de för uppdraget samt ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren.

Denne bestämmer dessutom i vad mån arvode och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde.

A rvode och ersättning för utgifter skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräk- nade inkomst eller tillgångar under det år då uppdraget utförs överstiger två respektive tre basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ar- vode och ersättning för utgifter som inte skall betalas med den enskildes medel skall betalas av kommunen.

Arvode eller ersättning för utgifter som avser vård av någons rätt i oskif- tat dödsbo skall utgå av dödsboets medel.

I paragrafens första stycke anges att förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till skäligt arvode för uppdraget samt ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets utförande. Motsvarande regler finns f.n. i 15 kap. 19 och 21 åå. Vad som i dag sägs om att arvode utgår årligen eller sedan ;";deraget har slutförts har emel— lei'tid inte fått någon motsvarighet i utredningsförslaget. Överförmynda- ren har alltså full frihet att bestämma hur ofta och för vilken tid såväl arvode som ersättning för utgifter skall utgå. Om det inte föreligger några speciella omständigheter, torde det naturliga dock vara att arvode beträf- fande de mera långvariga ställföreträdarskapen även i fortsättningen ut- går årligen.

När det gäller föräldrar som förmyndare finns bestämmelser om arvo- de och ersättning för utgifter i 17 å.

I andra stycket sägs att överförmyndaren fattar beslut om arvode och ersättning och att han dessutom bestämmer i vad mån arvodet och ersätt- ningen skall betalas med enskilda eller allmänna medel. Detta motsvarar till stor del vad som gäller i dag enligt 15 kap. 19 och 21 åå. Utredningsför- slaget innehåller emellertid ingen motsvarighet till den nuvarande be- stämmelsen om att arvode till förmyndare skall bestämmas med ledning av grunder som fastställs av kommunen.

Att hänvisningen till i förväg fastställda grunder har tagits bort inne- bär att överförmyndaren kan göra en mera fri bedömning än i dag. Det är emellertid självklart att överförmyndaren skall sträva efter en rättvis och likformig bedömning. Det får förutsättas att riktlinjer och rekommenda- tioner även i framtiden kommer att utfärdas av exempelvis Svenska kom- munförbundet och att dessa beaktas vid tillämpningen, även om överför- myndarna inte formellt är bundna av dem.

Det kan i sammanhanget påpekas att godmanskap och förvaltarskap till skillnad från förmynderskap kan omfatta även annat än förmögen- hetsförvaltning. Å andra sidan kan såväl gode mäns som förvaltares upp- drag vara begränsat till en viss bestämd intressebevakning eller förmö- genhetsförvaltning (se vidare 11 kap. 1-4 och 7 åå). Dessa förhållanden får naturligtvis betydelse vid bestämmandet av arvode.

I tredje stycket anges att arvode och ersättning för utgifter enligt hu- vudregeln skall betalas med den enskildes medel, i den mån hans eller hennes beräknade inkomst eller tillgångar under det år uppdraget avser överstiger vissa basbelopp. Liksom i dag är gränsvärdet beträffande in- komst två basbelopp och beträffande tillgångar tre basbelopp. (Se härom den allmänna motiveringen, avsnitt 8.9).

På samma sätt som f.n. avses nettoinkomster och nettotillgångar. Be- dömningen skall alltså utgå från vad som återstår sedan medgivna av- drag enligt skattelagstiftningen har gjorts.

Att arvode och ersättning för utgifter skall betalas med den enskildes medel ”i den mån” hans eller hennes inkomst eller tillgångar överstiger två basbelopp innebär att den enskilde får debiteras högst det överskju- tande beloppet. Om såväl inkomsten som tillgångarna överstiger den angivna gränsen, får överstigande delar läggas samman vid bedömning- en.

Huvudregeln om i vad mån den enskildes medel skall tas i anspråk får frångås, om det finns särskilda skäl. Avsteg bör liksom nu kunna göras endast till den enskildes förmån. Som exempel på fall då det finns anled- ning att frångå huvudregeln kan nämnas att den enskilde har stora vård- kostnader som tar hans eller hennes inkomst i anspråk eller att de till- gångar som det är fråga om utgörs av en fastighet som den enskilde själv behöver eller som är svår att sälja.

1 den mån en ställföreträdares arvode och ersättning för utgifter inte skall betalas med den enskildes medel skall beloppen liksom i dag betalas av kommunen.

Ifjärde stycket föreskrivs att arvode och ersättning för utgifter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall utgå av dödsboets medel. Bestämmelsen överensstämmeri huvudsak med nuvarande 14 kap. 11 å första stycket. Arvodet och ersättningen för utgifter får vid blivande skif- te avräknas på den enskildes lott.

l7å

Föräldrar har, om "det finns särskilda skäl, rätt till arvode med anledning av förvaltningen av den omyndiges egendom. De har också rätt till ersättning för utgifter som har varit skäligen påkallade av förvaltningen.

Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren. Beloppen skall betalas med den om yndiges medel eller, om det gäller döds- boförvaltning, utgå av dödsboets tillgångar.

Bestämmelserna i paragrafen har sin motsvarighet i nuvarande 15 kap. 19 å fjärde stycket och 14 kap. 11 å. Föräldrar som är förmyndare får enligt huvudregeln ersättning för utlägg som har rört förvaltningen och som har varit skäligen påkallade. För att de skall få rätt till arvode krävs liksom nu att det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att barnet har en bety- dande förmögenhet, vars förvaltning har tagit i anspråk en väsentlig del av föräldrarnas tid.

Såväl arvode som ersättning för utgifter skall, när det är fråga om föräldrar, alltid betalas med den omyndiges medel eller, om det gäller dödsboförvaltning, utgå av dödsboets tillgångar. Någon möjlighet att få ersättning av kommunen finns således inte.

13 kap. Föräldrars förmyndarförvaltning

Kapitlet saknar direkt motsvarighet i nuvarande bestämmelser. I allmän- motiveringen har utredningen redovisat skälen till att föräldrar som för-

myndare bör ges en särställning. Grundtanken är att föräldrar på ett annat sätt än förordnade ställföreträdare har en naturlig intressegemen- skap med dem som de företräder och att kontrollen från det allmännas sida därför i normala fall bör kunna inskränkas till att avse viss egendom. Ifråga om sådan egendom (egendom under överförmyndarkontroll) gäl- ler enligt utredningens förslag dels särskilda regler om placering m.m., dels en redovisningsskyldighet till överförmyndaren.

Vilken egendom som omfattas av överförmyndarkontrollen anges i första hand i 3 35. Kontrollen omfattar sålunda 3 egendom som den omyndige har fått genom arv eller testamente D egendom som den omyndige har fått i gåva med villkor att den skall stå under överförmyndarkontroll 3 egendom som har tillfallit den omyndige som förmånstagare till för-

säkring med anledning av dödsfall. Vid sidan av dessa typer av egendom gäller särskilda bestämmelser också för fast egendom och egendom som är jämställd med eller knuten till sådan egendom, oberoende av hur egendomen har tillfallit den omyn- dige (10 å).

Utanför överförmyndarkontrollen faller i första hand egendom som den underårige har fått i gåva utan villkor om sådan kontroll. Hit hör också barnpension och andra socialförsäkringsförmåner. Vid sidan om socialförsäkringsområdet är det ett flertal andra typer av försäkringser- sättningar som faller utanför överförmyndarkontrollen, t.ex. belopp som utgår från privata olycksfalls- eller sjukförsäkringar samt medel som har tillfallit den omyndige som förmånstagare utan samband med dödsfall. Olika typer av skadestånd med anledning av personskada, däribland trafikskadeersättning, hör också till den ”fria” sektorn, liksom egendom som den omyndige har fått vid bodelning med anledning av äktenskaps- skillnad. Vidare bestämmer föräldrarna utan någon överförmyndarkon- troll över sådant som den omyndige genom eget arbete har förtjänat före 16 års ålder.

När det gäller belopp som utgår från en sakförsäkring, liksom skade- stånd med anledning av en sakskada, får hänsyn tas till vad för slags egendom som det utfallande beloppet är avsett att täcka. Är det fråga om egendom som enligt vad som nyss har sagts omfattas av överförmyndar- kontroll, gäller denna kontroll också beträffande försäkringsersättning- en resp. skadeståndet. (Se vidare 3 å andra stycket.)

1 de fall överförmyndarkontroll skall gälla tillämpas förvaltningsföre- skrifterna i 4-9 få.

Enligt 141-17355? skall egendom som står under överförmyndarkontroll också redovisas till överförmyndaren på visst närmare angivet sätt.

Även om överförmyndarkontroll således enligt huvudregeln enbart gäller viss egendom, har överförmyndaren enligt 19 å möjlighet att beslu- ta bl.a. att de särskilda förvaltningsbestämmelserna i 4—8 åå skall gälla all den omyndiges egendom. Förutsättningen härför är att det av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.

Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt 8.2) föreslås att den nu- varande lagstadgade ordningen med deponering i bank av värdehand-

lingar m.m. försvinner. Överförmyndaren har dock möjlighet att besluta om deponering i bank med stöd av 19 5. 1 det följande redovisas de särskilda bestämmelserna i 13 kap.

Föräldrars rådighet ! 5

A r en omyndigs föräldrar förmyndare, bestämmer de med de inskränkning- arsom följer av detta kapitel hur tillgångar som står under deras förvaltning skall an vändas eller placeras.

Ar en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av annan orsakförhindrad att ta del i sådana beslut rörandeförvaltningen som inte kan uppskjutas utan olägenhet, bestämmer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse, om inte den om yndi- ges bästa uppenbarligen kräver det.

Om endast en av föräldrarna är förm yndare, gäller bestämmelserna om föräldrar honom eller henne.

I fråga om vård (1 v en om yndigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

1 paragrafen anges iförsta stycket att föräldrar som är förmyndare i princip själva bestämmer hur den omyndiges tillgångar skall användas eller placeras. En förutsättning är givetvis att det är fråga om egendom som står under föräldrarnas förvaltning. Av 12 kap. 1 5 andra stycket följer att viss egendom som tillhör den omyndige kan vara undantagen från föräldrarnas förvaltning antingen genom att den omyndige själv har rådighet över egendomen eller genom att den står under särskild förvalt- ning.

För föräldrarnas förvaltning gäller dock — förutom de allmänna reg- lerna i 12 kap. de närmare betämmelser som finns i det nu aktuella kapitlet. Bestämmelserna inskränker föräldrarnas rådighet framför allt när det är fråga om egendom som anges i 3 och 10 55.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse motsvarande 6 kap. 13 å andra stycket, som tar sikte på det fallet att en av föräldrarna till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan anledning inte kan ta del i ett förvaltningsbeslut. Om beslutet inte kan uppskjutas utan olägenhet, bestämmer den andre föräldern ensam. Beslut av ingripande betydelse måste dock i princip båda föräldrarna ta del i. Hit får anses höra beslut om försäljning av fast egendom eller egendom som annars är av särskilt värde. Hyresbetalningar och andra löpande betalningar kan å andra si- dan nämnas som exempel på åtgärder som en av föräldrarna bör kunna besluta om ensam. Föräldern bör då också kunna ta ut de bankmedel e.d. som behövs för att klara av betalningarna. Att det dock ibland krävs samtycke av överförmyndaren till de åtgärder som föräldern vill vidta framgår av bl.a. 6 och 8 åå.

Om situationen är sådan att båda föräldrarna måste delta i ett förvalt- ningsbeslut men de inte kan enas, gäller enligt 12 kap. 12 å andra stycket den mening som överförmyndaren biträder.

För det fallet att endast en av föräldrarna är förmyndare föreskrivs i tredje stycket att bestämmelserna om föräldrar gäller honom eller henne (jfr 10 kap. 2 5 andra stycket).

Det nu behandlade kapitlet är inte tillämpligt på dödboförvaltning. Är det fråga om vård av en underårigs rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller i stället bestämmelserna i 15 kap. En hänvisning dit har tagits in i fjärde stycket av förevarande paragraf.

Förteckning över egendom

25

När egendom har tillfallit den omyndige genom arv eller testamente, skall föräldrarna inom en månad därefter ge in en förteckning över egendomen till överförmyndaren. Förteckningen skall avges på heder och samvete.

Enligt paragrafen åligger det föräldrarna att ge in en förteckning till överförmyndaren över viss egendom som har tillfallit den omyndige. Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 16 kap. 2 5. Till skillnad från den bestämmelsen, som i princip ålägger föräldrarna att ge in förteckning över all egendom som tillfaller en underårig, är emellertid uppgiftsskyl- digheten enligt den nu behandlade paragrafen begränsad till egendom som den underårige har fått genom arv eller testamente. Häri inbegrips egendom som den omyndige har fått genom avstående från arv eller testamente.

Förteckningen skall ges in inom en månad från det att egendomen har tillfallit den omyndige. Normalt är det alltså arvskiftet som utgör ut- gångspunkt för tidsfristen. Men fristen kan börja löpa tidigare, om exem- pelvis legat utges innan arvskifte har skett (jfr 22 kap. ärvdabalken).

Syftet med bestämmelsen är att ge överförmyndaren kunskap om egendom som enligt 3 5 första stycket 1 skall stå under överförmyndar— kontroll. Bestämmelsen kompletterar de nuvarande reglerna om skyldig- het för domstolarna att sända in avskrift av bouppteckningar till överför- myndarna i fall då en omyndig har del i dödsbo (7 5 förordningen, 19492661, om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ären- den enligt föräldrabalken, m.m., och 20 kap. 8 & tredje stycket ärvdabal- ken). Eftersom det normalt inte kan utläsas ur bouppteckningen vilken egendom som har tillfallit den omyndige, har överförmyndaren behov av ytterligare information.

Den förteckning som detär fråga om skall avges på heder och samvete. Bestämmelsen härom ersätter de nuvarande reglerna i 16 kap. 3 5 om tecknande av försäkran under edlig förpliktelse m.m.

Är båda föräldrarna förmyndare, skall båda skriva under förteckning- en. Enligt 15 kap. 10 & brottsbalken kan en osann uppgift bedömas som osann försäkran.

Föräldrarna har inte ålagts någon motsvarande skyldighet att ge in förteckning över egendom som avses i 3 & första stycket 2 eller 3, dvs. gåva som den omyndige har fått med villkor om överförmyndarkontroll eller försäkringsbelopp. Beträffande gåvomedel har utredningen ansett det tillräckligt med den anmälan som givaren själv skall göra för att överförmyndarkontrollen skall utlösas. Och när det gäller sådan försäk- ringsersättning som skall stå under överförmyndarkontroll har försäk- ringsgivaren ålagts en anmälningsskyldighet i 16 kap. 11 &.

Om ett dödsbo där en omyndig är delägare förblir oskiftat, inträder inte någon uppgiftsskyldighet för föräldrarna enligt förevarande para- graf. Det nu behandlade kapitlet är inte heller i övrigt tillämpligt så länge den omyndige endast är dödsbodelägare. I stället gäller bestämmelserna i 15 kap., till vilket det hänvisas i [ & fjärde stycket.

Det kan i detta sammanhang nämnas att de nya arvsreglerna för bröst- arvingar och efterlevande make innebär att bröstarvingar inte i samma utsträckning som tidigare är dödsbodelägare i boet efter den av föräld- rarna som först avlider.

Enligt 16 kap. 14 5 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den närmare utformningen av för- teckningar som avses i förvarande paragraf. Det kan bl.a. bli aktuellt att fastställa blanketter.

Den överförmyndare till vilken förteckning skall lämnas är överför- myndaren i den ort där den omyndige har sitt hemvist (16 kap. 2 5 första stycket). Underlåter föräldrarna att självmant ge in någon förteckning, bör överförmyndaren anmana dem att göra det. Huruvida det föreligger skyldighet för föräldrarna att ge in förteckning eller ej torde överförmyn- daren i allmänhet få kännedom om genom bouppteckningen. Innan an- maning sker, bör överförmyndaren emellertid förvissa sig om att inte boet skall förbli oskiftat.

I sista hand kan överförmyndaren enligt 16 kap. 13 å förelägga föräld- rarna vid vite att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Förvaltning av viss egendom

35

Bestämmelserna i 4-9 539 gäller beträffande egendom som skall stå under föräldrarnas förvaltning och som ] . har tillfallit den omyndige genom arv eller testamente,

2. den omyndige har fått i gåva med villkor att egendomen skall stå under överförmyndarkontroll. under förutsättning att givaren har gjort skriftlig anmälan om gåvan till överförmyndaren, eller

3. har tillfallit den omyndige som förmånstagare till försäkring med an- ledning av dödsfall. Med egendom som anges i första stycket jämställs egendom som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen.

Som redan framgått inledningsvis beskriver paragrafen de tre fall då egendom från början skall stå under överförmyndarkontroll. I dessa fall skall förvaltningsbestämmelserna i 4-9 (55 gälla. Bestämmelserna tar när- mast sikte på lös egendom, eftersom 10 5 innehåller särskilda föreskrifter om fast egendom. De tre fallen är när den omyndige har fått egendom D genom arv eller testamente (inbegripet avstående från arv eller testa- mente) (arvfallen) El genom gåva med villkor att egendomen skall stå under överförmyn- darkontroll och givaren har gjort anmälan till överförmyndaren (gåvofallen)

III som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall (försäk— ringsfallen)

Med egendom som nu har nämntsjämställs enligt andra stycketegendom som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen. Det innebär att om den underårige t.ex. har ärvt en summa pengar som sedan placeras i värdepapper, även värdepapperna står under överför- myndarens kontroll. Detsamma gäller avkastning på värdehandlingar- na, exempelvis aktieutdelning.

I arvfallen torde någon oklarhet inte råda om vilken egendom det gäller. Enligt 2 & skall sådan egendom tas upp av föräldrarna i en särskild förteckning som skall ges in till överförmyndaren.

När det gäller gåvofallen måste givaren dels ha ställt upp det villkoret att gåvan skall stå under överförmyndarkontroll, dels ha gjort anmälan om gåvan till överförmyndaren i den ort där den omyndige har sitt hem- vist (se 16 kap. 2 5). För att det inte skall råda någon oklarhet om vad som gäller har den formföreskriften ställts upp att anmälan skall göras skrift-

ligen. Har den omyndige fått en gåva utan villkor om överförmyndarkon-

troll, gåller inte de särskilda förvaltningsreglerna i 4-9 55. Enligt huvud- regeln i 1 & bestämmer då föräldrarna fritt hur gåvomedlen skall använ- das eller placeras. Föräldrarna är i princip inte heller skyldiga att lämna någon redovisning för egendomen till överförmyndaren. Om det finns särskild anledning till det, kan överförmyndaren dock med stöd av 18 & begära in redovisning. Under den förutsättning som anges i 19 5 kan överförmyndaren vidare besluta att egendomen skall underkastas sam- ma överförmyndarkontroll som gäller beträffande gåvor där givaren har ställt upp villkor om sådan kontroll och gjort anmälan till överförmynda- ren. Som framgår av den aktuella bestämmelsen är det, frånsett de speciella fall som anges i 18 och 19 55, givarens anmälan som utlöser överförmyn- darkontrollen. Överförmyndaren skall alltså inte själv efterforska om en omyndig eventuellt har fått en gåva med villkor om en sådan kontroll. Så länge anmälan inte har gjorts, kvarstår föräldrarnas principiella frihet att ensamma bestämma över egendomen.

Det kan inskjutas att själva villkoret om överförmyndarkontroll måste ställas upp innan gåvan fullbordas. Däremot kan anmälningen till över- förmyndaren ske senare.

Försäkringsfallen omfattar bara försäkringsbelopp som har tillfallit den omyndige som förmånstagare med anledning av dödsfall. Utanför bestämmelsen faller till en början försäkringsersättning som den omyn- dige har fått i egenskap av förmånstagare utan samband med dödsfall. Utanför faller också vad som har tillfallit den omyndige efter jämkning enligt 104 5 lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Bestämmelsen omfattar inte heller socialförsäkringsförmåner, t.ex. barnpension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller förmåner enligt lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring. Även belopp som utgår från en privat olycks- falls— eller sjukförsäkring faller utanför.

Den aktuella bestämmelsen omfattar inte heller belopp som utgår från en sakförsäkring. Sådana belopp kan emellertid i vissa fall utgöra ersätt- ning för egendom enligt första stycket 1 eller 2 och faller därmed under överförmyndarkontrollen (jfr andra stycket).

För att överförmyndaren skall få veta att en omyndig har fått ett för- säkringsbelopp i egenskap av förmånstagare med anledning av dödsfall föreskrivs i 16 kap. 11 5 att den som ombesörjer utbetalningen skall göra anmälan till överförmyndaren. Till skillnad mot gällande rätt innehåller utredningsförslaget inte någon generell bestämmelse om att den som betalar ut ett försäkringsbelopp skall sätta in det på ett spärrat konto. Föräldrarna har alltså i allmänhet rätt att ta hand om beloppet för den omyndiges räkning. De är emellertid underkastade placeringsreglerna i 5-8 åå. Det innebär att föräldrarna, om inte försäkringsbeloppet används för förvärv av värdepapper e.d., blir skyldiga att sätta in beloppet på bank och att det sedan får tas ut endast efter samtycke från överförmyn- daren.

] det enskilda fallet kan överförmyndaren emellertid, om det av sär- skild anledning behövs för att trygga förvaltningen av den omyndiges egendom, besluta att den som betalar ut ett försäkringsbelopp skall sätta in det direkt hos bank (se 19 5 punkt 5).

Den nu behandlade paragrafen innehåller inte någon beloppsgräns. ] de tre fall som beskrivs i paragrafen utlöses sålunda överförmyndarkon- trollen oberoende av egendomens storlek. Överförmyndaren har emel- lertid möjlighet att redan från början eller på ett senare stadium besluta att bestämmelserna i 4-8 åå helt eller delvis inte skall tillämpas (se 9 5). Föräldrarna kan alltså ges samma bestämmanderätt som när det är fråga om egendom som faller utanför den nu behandlade paragrafen. Överför- myndaren kan också med stöd av 16 & besluta att redovisning inte behö- ver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form. Självfallet kan beslut om lättnader enligt 9 och 16 åå ändras, om det skulle vara påkallat.

45

Värdehandlingar skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen

kan ske, om det inte är till fördel för den om yndige att värdehandlingarna behålls eller att fordringarna förblir utestående.

Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 10 5 skall säljas vid lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den om yndige eller dennes familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.

Enligtförsta stycketskall värdehandlingar säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den omyndige att värdehandlingen behålls eller fordringen förblir utestående. Detta överensstämmeri stort sett med vad som nu är föreskrivet i 15 kap. 3 5 FB. Regeln har dock gjorts mera flexibel.

Vid bedömningen av om det är till fördel för den omyndige att en värdehandling behålls eller en fordran förblir utestående bör hänsyn

framför allt tas till bestämmelserna i 12 kap. 4 5 i utredningsförslaget. Den omyndiges krav på medel för uppehälle, utbildning och nytta i övrigt kan många gånger påkalla en försäljning eller indrivning. Och skulle den omyndige inte ha något omedelbart behov av pengar, får kra- vet på trygghet och skälig avkastning beaktas.

Det är föräldrarna själva som har att avgöra om värdehandlingar och fordringar skall behållas eller ej. Sådana obligationer m.m. som anges i 5 tj får det anses vara fördelaktigt att behålla, förutsatt att inte den omyn— diges medelsbehov motiverar en försäljning. Situationen är mera tvek- sam ifråga om aktier. Om inte kravet på trygghet och skälig avkastning är uppfyllt, bör aktierna i princip säljas. Någon gång kan det dock vara till fördel för den omyndige att han eller hon får behålla aktier i exempelvis ett familjeföretag, även om de inte ger så stor avkastning.

Även om situationen är sådan att aktier eller andra värdehandlingar skall säljas, kan en försäljning behöva skjutas upp något, så att inte onö- diga förluster uppkommer.

När det gäller fordringar innehåller utredningsförslaget inte någon motsvarighet till den speciella regel som nu finns i 15 kap. 3 & andra stycket FB och som handlar om fordringar som har tillkommit genom att delägare i oskiftat bo har övertagit den omyndiges lott i boet. Även utan att det sägs uttryckligen torde det även i fortsättningen ofta finnas anled- ning att låta sådana fordringar förbli utestående.

De medel som uppstår vid en försäljning eller indrivning och som inte omedelbart behöver användas för den omyndiges uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt skall antingen placeras i värdepapper, fast egendom m.m. enligt bestämmelserna i 5,6 och 10 55 eller sättas in på bank enligt 7 5. 1 den mån pengarna behöver hållas tillgängliga för den omyndiges uppehälle,utbildning eller nytta i övrigt får föräldrarna vid insättningen göra förbehåll om att uttag får ske utan tillstånd från överförmyndaren. I övrigt är pengarna ”överförmyndarspärrade” och föräldrarna kan enligt 8 & bara lyfta räntan utan överförmyndarens tillstånd.

Även när det gäller avkastningen av sådana värdepapper eller ford- ringar som behålls kan föräldrarna välja mellan de alternativ som nyss har angetts.

1 andra stycketi förevarande paragraf anges att även annan lös egen- dom än värdehandlingar eller fordringar i princip skall säljas. Försälj- ning skall här ske vid lämplig tidpunkt. Undantag görs för sådan lös egendom som omfattas av 10 &, dvs. bl.a. nyttjanderätt till fast egendom. Det sägs vidare att egendomen inte behöver säljas, om den är till nytta eller har särskilt värde för den omyndige eller dennes familj eller av någon annan särskild anledning bör behållas.

Bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt nuvarande 15 kap. 2 & FB. Möjligheterna att behålla lös egendom har dock vidgats något.

Liksom i dag bör hänsyn tas inte bara till det bruksvärde som egendo- men kan ha utan också affektionsvärdet för den omyndige och hans eller hennes familj, Är det fråga om konstföremål e.d. som en längre tid har varit i släktens ägo, kan det ofta finnas skäl att avstå från en försäljning.

Som exempel på fall då det kan finnas särskild anledning att behålla lös egendom kan nämnas att egendomen visserligen inte har något affek- tionsvärde e.d. men har ett penningvärde som kan väntas stiga i ej ovä- sentlig omfattning.

Vid tillämpningen av bestämmelsen bör stor hänsyn tas till den omyn- diges egen uppfattning, om han eller hon har uppnått tillräcklig mognad. En bestämmelse om hörande av den omyndige och dennes make eller sambo finns i 12 kap. 7 g”.

55

Den om yndiges tillgångarfår utan samtycke av överförmyndaren placeras i

I . obligationer som är noterade vid Stockholms fondbörs,

2. skuldförbindelser i övrigt som har utfärdats av staten eller av Sveriges allmänna h ypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller kreditaktiebolag, med undantag för skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare,

3. andelar i aktiefond som avses i aktiefondslagen (197-4.931). Den om yndiges tillgångar fär vidare utan överförmyndarens samtycke användas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemansspa- rande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

] paragrafen anges vilka placeringar som kan göras med den omyndiges pengar utan att överförmyndarens samtycke behöver inhämtas. Bestäm- melserna ersätter nuvarande 15 kap. 4 tj FB samt kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. (placeringskungörelsen).

Vill föräldrarna utnyttja de placeringsmöjligheter som anges i paragra- fen, ankommer deti princip på dem själva att göra de förvärv av obliga- tioner m.m som paragrafen handlar om. Det är emellertid ingenting som hindrar att föräldrarna låter placeringarna göras av en bank eller ett fondkommissionsbolag. Med stöd av ett avtal med föräldrarna kan ban- ken eller fondkommissionsbolaget, utan att överförmyndaren kopplas in, göra de placeringar som anges i paragrafen. Det kan emellertid tänkas att banken eller fondkommissionsbolaget anser att sådana placeringar som kräver överförmyndarens samtycke (exempelvis aktieförvärv) skul- le vara fördelaktigare. [ så fall får företaget vända sig till föräldrarna, som i sin tur får ta kontakt med överförmyndaren.

Enligt första stycket punkt 1 får den omyndiges tillgångar placeras i obligationer som är noterade vid Stockholms fondbörs. Bestämmelsen torde i princip omfatta samma slags obligationer som f.n. beskrivs i 1 & placeringskungörelsen. Hit hör bl.a. obligationer som har utfärdats eller garanterats av staten eller någon kommun samt obligationer som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska Skeppshypotekskassan, Sveriges Investe- ringsbank AB eller svensk bank eller svenskt kreditaktiebolag som står under tillsyn av bankinspektionen. Även vissa obligationer som har ut- färdats av svenskt industriföretag täcks av bestämmelsen.

Bestämmelsen i första stycket punkt 2 om vissa skuldförbindelser i övrigt motsvarar nuvarande 15 kap. 4 5 andra stycket 2 FB. Med tanke på

att det finns vissa statliga obligationer som inte noteras vid Stockholms fondbörs har under punkt 2 också tagits upp skuldförbindelser i övrigt som har utfärdats av staten. Utredningen har inte ansett det nödvändigt att behålla det nuvarande kravet på att skuldförbindelserna skall ha en löptid på mer än ett år. Även utan en sådan bestämmelse torde det i praktiken så gott som alltid bli fråga om skuldförbindelser med mer än ett års löptid.

Iförsta stycket punkt 3 har som en nyhet tagits upp andelar i aktiefond enligt aktiefondslagen (19741931). De bestämmelser som gäller för såda- na aktiefonder, bl.a. kravet på riskspridning, medför enligt utredningens mening att kravet på trygghet tillgodoses (se vidare avsnitt 8.2).

Enligt andra stycket får den omyndiges tillgångar utan överförmynda- rens samtycke användas för sådant sparande som avses i lagen (1983:890) om allemanssparande. De former för sparande som anvisas i denna lag är insättning på allemanssparkonto eller i allemansfond samt bosparande i HSB eller Riksbyggen. Med hänsyn till att den som vill delta i allemansparande skall ha fyllt 16 år torde dock denna sparform vara av begränsad praktisk betydelse för de omyndigas del.

I andra stycket i förevarande paragraf sägs vidare att den omyndiges tillgångar utan överförmyndarens samtycke får lånas ut mot panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 2 & pla- ceringskungörelsen. Utredningen har inte ansett det nödvändigt att be- hålla den nuvarande begränsningen i placeringsfriheten när det gäller andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Även utan en sådan regel är det dock naturligt att föräldrar gör en försiktig bedömning och inte lånar ut den omyndiges medel mot säkerheti fast egendom, om det finns någon beaktansvärd risk att fastigheten kommer att sjunka i värde. En särskild försiktighet är motiverad när det är fråga om industrifastigheter.

Den nuvarande möjligheten enligt 15 kap. 4 & andra stycket 3 att för- värva fordran som skrivs in eller har skrivits in i statsskuldboken torde inte ha så stor praktisk betydelse vid sidan om möjligheten att placera pengar i obligationer. Förevarande paragrafinnehåller därför inte någon motsvarighet till denna regel. Inte heller har utredningen ansett det på- kallat att möjliggöra att de omyndigas medel, utan samtycke från över- förmyndaren, får stå kvar hos försäkringsbolag (jfr. nuvarande 15 kap. 4 & andra stycket 6 FB).

Frågor som rör insättning på bank (jfr. 15 kap. 4 ij andra stycket 5 FB och 3 & placeringskungörelsen) berörs i specialmotiveringen till 7 och 8 åå-

65

I den mån överförmyndaren samtycker till det, får den om yndiges tillgång- ar placeras i aktier och även i övrigt placeras på annat sätt än som anges i 5

' Ifråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 10 5.

Paragrafen handlar om föräldrarnas möjlighet att placera den omyndi- ges tillgångar på annat sätt än som anges i 5 &. Vad som avses är främst placering i aktier och andra värdepapper samt inköp av konstföremål o.d. När det gäller förvärv av fast egendom och nyttjanderätt till sådan egendom finns bestämmelseri 10 5. En hänvisning dit har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf.

Enligt paragrafens första stycke får föräldrarna med överförmynda- rens samtycke placera den omyndiges tillgångar i aktier eller i övrigt på annat sätt än som anges i 5 &. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 15 kap. 5 &, där det talas om att den omyndiges medel med överförmyndares samtycke får användas till inköp av aktier eller därmed jämförliga värde- papper eller eljest göras ”fruktbärande”.

Den nu behandlade bestämmelsen innehåller ingen motsvarighet till uttrycket ”fruktbärande”. Här liksom i övriga fall när det är fråga om placering av omyndigas medel gäller emellertid den övergripande regeln i 12 kap. 4 tj i utredningförslaget, där det sägs att medlen skall placeras så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning er- hålls. Denna regel blir således vägledande, när överförmyndaren skall pröva huruvida samtycke enligt förevarande paragraf skall ges.

Kravet på trygghet och skälig avkastning gör att överförmyndaren endast i undantagsfall bör kunna samtycka till förvärv av annan egen- dom än värdepapper, exempelvis ädla metaller, konst eller antikviteter. Beträffande sådan egendom uppstår svårigheter att bedöma både det aktuella värdet och den framtida värdeutvecklingen. Det bör emellertid inte vara uteslutet att överförmyndaren samtycker till förvärv av något värdefullt konstföremål. Är det fråga om föremål som har särskild an- knytning till den omyndige eller dennes familj kan ett inköp också tänkas vara till sådan nytta för den omyndige att det är fråga om en tillåten medelsanvändning enligt 12 kap. 4 5 första stycket första meningen.

När det gäller placering i värdepapper torde det mera sällan komma i fråga att tillåta förvärv av andra värdehandlingar än dem som är föremål för notering och handel vid fondbörs eller som annars omsätts under betryggande förhållanden (jfr 19 & aktiefondslagen, 19742931). Det kan dock inte uteslutas att en placering i exempelvis aktier i ett familjeföretag någon gång kan vara en godtagbar placering. Långsiktigt sparande i form av försäkringar bör också kunna godtas.

Vid sin prövning bör överförmyndaren kunna ta en viss hänsyn till om föräldrarna själva har särskilda kunskaper om värdepappersmarknaden eller om de avser att anlita sakkunnig hjälp, exempelvis genom en bank eller ett fondkommissionsbolag.

Det är ingenting som hindrar att överförmyndaren, i stället för att pröva varje enskilt akteförvärv e.d., ger sitt samtycke en mera generell utformning. Det kan emellertid då behöva ställas upp vissa villkor. Över- förmyndaren kan t.ex. medge att föräldrarna köper aktier som är notera- de på börsens A—listor. Överförmyndaren kan också ställa upp vissa be- loppsgränser för förvärv av aktier och andra värdepapper.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att utredningsförslaget inte

innehåller någon motsvarighet till det nuvarande kravet i 15 kap. 8 & FB på att värdehandlingar som överstiger ett visst belopp skall sättas ned hos bank. Överförmyndaren kan dock med stöd av 13 kap. 19 å i utrednings- förslaget föreskriva att värdehandlingar skall förvaras i bank, om det av särskild anledning behövs för att trygga föräldrarnas förvaltning.

Om överförmyndaren själv inte besitter tillräckliga kunskaper när det gäller värdepapper, kan information angående den aktuella placeringen behöva inhämtas. Sådan information torde finnas att tillgå hos bl.a. banker och fondkommissionsbolag. Med tanke på att aktiekurser o.d. snabbt kan ändras är det angeläget att överförmyndarens handläggning sker skyndsamt.

75

Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 59 och inte heller omedelbart behöver an vändas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank. I den mån pengarna behöver hållas tillgängliga för den om yndiges uppehälle. utbildning eller nytta i ö vrigt får föräldrarna vid insättningen göra förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke.

Paragrafen innehåller den centrala regeln att pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 å och inte heller behöver användas omedelbart, dvs. för den omyndiges löpande behov, skall göras räntebärande genom att sättas in på bank. Samma princip gäller i dag enligt 15 kap. 4 och 6 55.

I 1974 års placeringskungörelse finns en regel om att insättning på bank får ske endast på sådant villkor i fråga om önskad uppsägningstid vid uttag att högsta ränta erhålls. Utredningens förslag innehåller ingen motsvarighet till denna regel. Det är emellertid självklart att föräldrarna, när de sätter in en omyndigs pengar på bank, skall använda ett konto med så förmånliga villkor som möjligt.

Liksom enligt gällande rätt får medel som har satts in på bank i princip inte tas ut annat än med överförmyndarens samtycke (se 8 å i utrednings- förslaget). Medlen blir alltså spärrade. Är det fråga om belopp som behö- ver hållas tillgängliga för den omyndiges uppehälle, utbildning eller nyt- ta i övrigt, får pengarna emellertid sättas in med förbehåll att föräldrarna får ta ut dem utan överförmyndarens tillstånd.

Lika litet som i dag ges någon föreskrift om hur mycket som får sättas in på en ospärrad räkning. Här inverkar bl.a. den omyndiges ålder och tillgångar i övrigt samt familjens allmänna villkor. Skulle föräldrarna missbruka sin behörighet att sätta in pengar på en icke spärrad räkning, kan överförmyndaren med stöd av 19 % begränsa möjligheten till fritt uttag.

Kravet på att den omyndiges medel så långt möjligt skall göras ränte- bärande medför att om den omyndige har fått pengar — genom försälj- ning av egendom eller på annat sätt som förmyndaren vill använda för inköp av värdehandlingar enligt 5 eller 6 &, pengarna i princip måste sättas in på bank under tiden till dess inköpet äger rum. Medlen blir då

också spärrade. Det bör dock kunna godtas att förmyndaren själv har hand om pengarna, om förvärvet av värdehandlingar äger rum utan nämnvärt dröjsmål. Förmyndaren böri sådant fall också kunna sätta in pengarna på en bankräkning utan överförmyndarspärr.

En icke spärrad bankräkning bör vidare kunna användas vid omplace- ring av värdepapper. Har exempelvis en bank ombesörjt försäljningen av de värdepapper som skall ersättas med andra, bör likviden kunna sättas in på räkningen direkt av banken. En förutsättning för att räkningen skall vara ospärrad är emellertid att de pengar som flyter in bara står inne en kortare tid.

85

Föräldrar får utan samtycke av överförmyndaren ta ut räntan på tillgodo- havande hos bank. De får också ta ut pengar som har satts in med förbehåll enligt 7 5 . Föräldrarna får vidare genom bankens försorg föra över bankme- del till en annan bank. I övrigt får medel som har satts in hos bank tas ut endast efter samtycke från överförmyndaren.

I paragrafen ges föräldrarna rätt att lyfta räntan på banktillgodohavan- den och att ta ut de medel som har satts in på konto med förbehåll enligt 7 5. I övrigt erfordras för lyftning samtycke från överförmyndaren, om det inte är fråga om överföring mellan banker.

Bestämmelsen motsvarari stort sett nuvarande 15 kap. 9 5. Till skillnad mot i dag sägs dock ingenting om möjligheten att ta ut pengar som står inne hos försäkringsbolag. Enligt utredningens mening torde det inte ha så stor praktisk betydelse att en förälder kan låta medel stå kvar hos försäkringsbolag (jfr. kommentaren till 5 5).

Utredningsförslaget innehåller inte heller någon motsvarighet till den nuvarande begränsningen beträffande förmyndarens rätt att fritt lyfta ränta, nämligen att räntan skall ha stått inne kortare tid än ett år. En sådan begränsning är enligt utredningens mening obehövlig.

Om det av särskild anledning behövs för att trygga föräldrarnas för- valtning, kan överförmyndaren med stöd av 19 & begränsa föräldrarnas möjlighet att fritt ta ut bankmedel utöver vad som följer av den nu be- handlade paragrafen. Överförmyndaren kan exempelvis besluta att ett av föräldrarna gjort förbehåll om fri lyftningsrätt enligt 7 5 inte längre skall gälla.

Det förtjänar påpekas att den aktuella paragrafen inte behandlar an- nan avkastning än ränta på bankmedel. Avkastning av annat slag som härrör från egendom under överförmyndarkontroll, t.ex. utdelning på aktier, omfattas inte av föräldrars fria dispositionsrätt.

95

Om det med hänsyn till föräldrarnas och den om yndiges förhållanden elleri övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4—8 5? 9" .

I paragrafen ges en möjlighet för överförmyndaren att ge dispens från föreskrifterna i 4-8 åå, om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl. Överförmyn- daren kan besluta att de angivna paragraferna inte alls behöver tilläm- pas, vilket innebär att föräldrarna får förvalta den ifrågavarande egen- domen med samma frihet som om det hade varit fråga om egendom som faller utanför 3 å. Ett beslut om dispens kan emellertid också begränsas till någon av 4-8 åå. Överförmyndaren kan t.ex. ge föräldrarna frihet att själva placera den omyndiges pengar i värdehandlingar o.d. utöver vad som följer av 5 å.

Som har angetts vid 3 å kan överförmyndaren medge dispens redan i samband med att anmälan görs om att en omyndig har fått egendom som skall stå under överförmyndarkontroll.

En dispens från samtliga restriktioner i 4-8 åå blir i första hand aktuell om den egendom som har tillfallit den omyndige är av mindre omfatt- ning och det inte finns anledning anta annat än att föräldrarna kan svara för en tillfredsställande förvaltning (jfr den gräns om två basbelopp som finns i dag när det gäller inskrivning av förmynderskap och nedsättning av värdehandlingar i bank).

En lättnad när det gäller placeringsbestämmelserna i 5 och 6 åå kan vara befogad, om föräldrarna anförtror placeringen och den vidare för- valtningen av tillgångarna åt en professionell och sakkunnig förmögen- hetsförvaltare som står under offentlig tillsyn, exempelvis en bank eller ett fondkommissionsbolag. Oavsett om föräldrarna anlitar sådan sak- kunnig hjälp eller ej, kan överförmyndaren medge att föräldarna fritt får placera eller i övrigt disponera över den omyndiges medel upp till en viss beloppsgräns eller kvotdel. Överförmyndaren kan också förse sitt dis- pensbeslut med olika tidsbegränsningar.

En befrielse från placeringsreglerna i 5 och 6 åå innebär i och för sig inte någon befrielse från reglerna i 7 och 8 åå om krav på insättningi bank och begränsningar i möjligheterna att ta ut bankmedel. Överförmynda- ren kan emellertid medge lättnader även i de avseendena. Som har an- förts under 7 å kan också, utan särskilt dispensbeslut, medel som lösgörs i samband med omsättning av värdepapper och som utan dröjsmål skall användas för nya värdepappersförvärv sättas in på ett konto utan över- förmyndarspärr.

Självfallet måste överförmyndaren vid all dispensprövning, såväl när detär fråga om långtgående undantag från 4-8 åå som en mera begränsad dispens, noga beakta föräldarnas förhållanden. Finns det risk för att föräldrarna skall missköta förvaltningen eller medelsanvändningen, skall dispens naturligtvis inte lämnas.

En särskild återhållsamhet vid dispensgivningen är befogad, om detär fråga om egendom som avses i 3 å första stycket 2, dvs. egendom som den omyndige har fått i gåva med villkor att den skall stå under överförmyn- darkontroll. Att ett sådant villkor har ställs upp kan bero på förhållanden som talar mot en dispens.

Ges dispens, kan det ofta vara lämpligt att samtidigt meddela beslut

enligt 16 å att årsräkning inte behöver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form. En förenklad redovisning kan t.ex. vara tillräcklig när det gäller tillgångar som på föräldrarnas uppdrag förvaltas av en bank. Utredningen återkommer till dessa frågori specialmotiveringen till 16 å.

Frågor om dispens kan i och för sig prövas av överförmyndaren ex officio, dvs. utan ansökan. Detta kan vara motiverat när det är fråga om helt obetydliga tillgångar. Det får emellertid antas att det i de allra flesta fall är föräldrarna som anhängiggör en dispensfråga.

Överförmyndaren har att följa 16 kap. 9 å innan en fråga om dispens avgörs. Det innebär bl.a. att den omyndige, om han eller hon har fyllt 16 år, i princip skall höras.

Överförmyndaren kan när som helst ändra ett beslut om dispens. Ett skäl till ändring kan vara att föräldrarna inte iakttar angivna tids- och beloppsgränser. Även i övrigt bör naturligtvis ett dispensbeslut ändras, om den omyndiges tillgångar skulle vara i fara, oavsett om det beror på misskötsamhet från föräldrarnas sida eller ej.

Av 17 å förvaltningslagen (l986z223) följer att, innan ett dispensbelut ändras, föräldrarna skall få tillfälle att yttra sig över vad som har tillförts ärendet av andra än dem själva.

Fast egendom m.m.

lOå

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyndarens samtycke

] . genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, såvida det inte gäller övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till annans fasta egendom, såvida det inte gäller hyra av bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekono- misk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egen- dom, såvida det inte gäller byte av bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket l-Z skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendomens natur, den om yndiges ålder och framtida behov eller andra omständighe- ter.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 3-4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natursamt den om yndiges ålder. framtida behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även ifråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.

Paragrafen innehåller begränsningar i föräldrarnas rätt att vidta disposi- tioner med i första hand fast egendom för den underåriges räkning. Alla de åtgärder som anges i paragrafens första stycke kräver sålunda överför- myndarens samtycke. Förutsättningarna för samtycke anges i andra och

tredje styckena. Förutsättningarna är något olika, beroende på om detär fråga om åtgärder enligt första stycket 1—2 eller 3-4.

Bestämmelserna om samtycke till förvärv o.d. saknar uttrycklig mot— svarighet i dag men följer till en del av 15 kap. 5 å FB. Vad som sägs om samtycke till försäljning och inteckning m.m. motsvarar i huvudsak nu- varande 15 kap. 15 å första stycket.

Första stycket ] handlar om förvärv av antingen fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom för den omyndiges räkning. De förvärvs- former som avses är köp, byte eller gåva.

Utredningen har ansett det onödigt att kräva överförmyndarsamtycke när det är fråga om övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet för den omyndiges räkning (se t.ex. 12 kap. 34 å jordabalken). Ett undantag har alltså gjorts för sådana förvärv.

Iförsta stycket Ztalas om ingående av avtal om nyttjanderätt till an- nans fasta egendom. I linje med vad som har föreslagits under punkt 1 görs dock undantag för hyra av bostadslägenhet för den omyndiges räk— ning. Föräldrarna kan alltså på egen hand hyra en bostadslägenhet för den omyndige.

Överförmyndarens samtycke krävs inte heller beträffande tillfälliga upplåtelser av ringa ekonomisk betydelse. Hit kan hänföras vissa avtal om rätt till jakt eller fiske, t.ex. köp av fiskekort, samt avtal om arrende av en kolonilott eller parkeringsplats.

Med nyttjanderätt förstås i paragrafen inte bara sådana nyttjanderät— ter som regleras ijordabalken, t.ex. arrende, hyra och tomträtt, utan också bostadsrätt, vägrätt och gravrätt. Se 7 kap. 1-3 ååjordabalken samt bostadsrättslagen (19711479), väglagen (1971 :948) och lagen (19631537) om gravrätt. Enligtfjärde stycket gäller bestämmelserna om nyttjanderätt även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal (jfr. 7 kap. 1 åjordabalken). Överförmyndarsam— tycke krävs däremot inte till överenskommelse om servitut vid lantmäte- riförrättning.

Andra stycket innehåller en presumtion för samtycke när det gäller åtgärder enligt första stycket 1-2. Överförmyndaren skall sålunda lämna sitt samtycke, om inte åtgärden kan anses olämplig med hänsyn till egen- domens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra om- ständigheter.

Normalt bör förvärv av fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt kunna anses lämpligt, om egendomen skall användas för den omyndiges eller dennes familjs eget boende. Ett förvärv som avser att tillgodose den omyndiges framtida behov bör kunna godtas, även om denne är mycket ung.

En annan omständighet som särskilt bör kunna beaktas är om den omyndige eller dennes familj har anknytning till egendomen genom att den har karaktär av släktegendom. Samtycke bör då normalt lämnas, även om egendomen inte behövs för den omyndiges eller familjens boen- de.

Om ett förvärv enbart avses vara en kapitalplacering, finns det anled- ning för överförmyndaren att vara mer återhållsam. För omyndiga med

stora tillgångar kan dock fastighets- eller bostadsrättsförvärv ofta vara ekonomiskt fördelaktiga. Det bör emellertid krävas att priset är rimligt.

Förvärv genom gåva finns det normalt inte anledning att sätta sig emot. Vad överförmyndaren har att bedöma i de fallen är närmast om de förpliktelser som följer med äganderätten kommer att kunna fullgöras utan att den enskilde betungas alltför mycket.

Ett arrendeavtal eller ett avtal om lokalhyra, liksom ett övertagande genom köp e.d. av ett arrende eller ett lokalhyresavtal, kan bli aktuellt, om den omyndige önskar driva ett jordbruk eller en annan rörelse. Om överförmyndaren finner att förutsättningar för samtycke till rörelsen fö- religger enligt 13 å, bör samtycke till det ifrågavarande avtalet eller över- tagandet normalt också lämnas.

Första stycket 3 förbjuder föräldrarna att utan överförmyndarens sam- tycke sälja eller byta bort den omyndiges fasta egendom eller nyttjande- rätt till sådan egendom. Överförmyndarsamtycke krävs dock inte, om föräldrarna vill byta den omyndiges bostadslägenhet mot en annan så- dan lägenhet (jfr. första stycket punkterna 1 och 2).

Enligt första stycket 4 krävs samtycke från överförmyndaren för in— teckning i den omyndiges fasta egendom eller tomträtt samt för upplåtel- se av nyttjanderätt i fast egendom eller tomträtt som tillhör den omyndi— ge.

Något gåvoförbud finns inte i de nu behandlade bestämmelserna. Ett generellt förbud mot gåva finns i stället intaget i 11 å.

Regler om inteckning i fast egendom och tomträtt finns i 22 kap.jorda- balken. Om ansökan om inteckning görs utan att överförmyndarens sam- tycke föreligger, följer av 22 kap. 4 å första stycket 5 jordabalken att ansökningen skall förklaras vilande.

Enligt tredje stycket får samtycke till åtgärd som avses i första stycket 3-4 lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar. I motsats till vad som är fallet beträffande åtgärder enligt första stycket 1-2 finns här inte någon presumtion för att samtycke skall lämnas.

En försäljning av fast egendom eller bostadsrätt kan självfallet vara motiverad, om den omyndige har använt fastigheten eller bostadsrätten som bostad och vill flytta därifrån. Och har egendomen utgjort en kapi- talplacering, bör en försäljning kunna tillåtas, om det finns möjlighet till en bättre placering, antingen i annan liknande egendom eller i värdepap— per e.d.

Nyttjanderättsupplåtelser som ingår som ett normalt led i förvaltning- en av en fastighet, exempelvis en hyresfastighet eller jordbruksfastighet, bör i allmänhet tillåtas. Härunder faller också korttidsupplåtelser avse- ende skogsavverkning och liknande.

En ansökan om inteckning i fast egendom eller tomträtt torde normalt utgöra ett led i en senare pantsättning i samband med upplåning. Frågan om pantsättning och upplåning behandlas i 12 å. Överförmyndaren bör normalt inte lämna samtycke till inteckning utan att klarhet föreligger huruvida en pantsättning eller upplåning förestår. Lämnas samtycke till

pantsättning av den omyndiges fasta egendom eller tomträtt, bör nor- malt också samtycke till inteckning enligt förevarande stycke lämnas.

Enligt 16 kap. 9 å skall den omyndige och dennes närmaste i allmänhet höras innan överförmyndaren beslutar huruvida samtycke skall lämnas enligt den nu behandlade paragrafen.

Om förmyndaren utan överförmyndarens samtycke har ingått avtal som reglerasi förevarande paragraf, gäller 12 kap. 10 och 11 åå.

lfemte stycket har tagits in en bestämmelse, motsvarande 15 kap. 15 å fjärde stycket i FB:s nuvarande lydelse, om att samtycke enligt föreva- rande paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämna- des.

Bortgivande av egendom

llå

Föräldrar får inte ge bort den om yndiges egendom, så vida det inte är fråga om personliga presenter, vars värde inte står i missförhållande till den omyndiges ekonomiska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får föräldrar an vända den om yndiges inkomster till understöd ät anhöriga eller andra som står den omyndige nara.

Paragrafen motsvarar vad som nu föreskrivs i 15 kap. 14 å tredje stycket. Det nuvarande uttrycket ”sedvanliga skänker” har dock bytts ut mot ”personliga presenter” (jfr. 8 kap. 1 å andra stycket äktenskapsbalken).

Som framgått av kommentaren till 10 å gäller gåvoförbudet också fast egendom.

Upptagande av lån m.m.

12å

För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyndarens samtycke

] . ta upp län eller ingå någon annan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförbindelse,

3. ställa den om yndiges egendom som säkerhet för dennes eller någon annans förbindelse.

Ar detfråga om åtgärder enligtförsta stycket somfaller inom ramen för en rörelse som föräldrarna med överförmyndarens samtycke driver för den om yndiges räkning. behövs samtycke endast ifråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte ifråga om statliga lån som tas uppför att ge den om yndige hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke enligt denna paragraf får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nöd vändig för dennes utbildning. uppehälle eller nytta i övrigt.

Förbudet iförsta stycket mot att ta upp lån m.m. utan överförmyndarens samtycke motsvarar i stort sett vad som nu anges i 15 kap. 14 å första och andra styckena. Det bör emellertid observeras att det nuvarande förbu- det mot ställande av den omyndiges egendom som säkerhet har ut-

sträckts till att avse även den omyndiges egna förbindelser (jfr bestäm- melsen om inteckningi 10 å).

1 två fall erfordras enligt andra stycket inte samtycke, nämligen när åtgärden faller inom området för en rörelse som föräldrarna med över- förmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, med undan- tag för pantsättning av fast egendom eller tomträtt, eller när detär fråga om statligt lån till utbildning eller bosättning.

Enligt tredje stycket får överförmyndaren lämna samtycke endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller om åtgärden kan anses nödvändig för dennes utbildning, uppehälle eller nytta i övrigt.

När det gäller lån och pantsättning kan samtycke behöva lämnas för att möjliggöra underhåll eller renovering av en fastighet som den omyn- dige äger eller har del i. Det kan också tänkas att den omyndige behöver ta upp ett icke statligt lån för att han eller hon skall kunna skaffa sig en viss utbildning. För att överförmyndaren skall kunna lämna sitt sam- tycke till den typen av lån krävs dock att lånet kan anses nödvändigt.

Rena konsumtionskrediter bör normalt inte tillåtas. Samtycke kan dock någon gång behöva lämnas till köp på kredit av en kapitalvara som den omyndige har stort behov av.

När det gäller ändamålet med upplåningen erfordras inte att det ute- slutande är den omyndige själv som behöver lånet. Som har anmärkts under 12 kap. 4 å kan en användning av den omyndiges medel vara godtagbar även om den också kommer den omyndiges familj till godo. Samma bedömning bör undantagsvis kunna göras här.

Rörelse

13å

Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse.

Om den omyndige har fyllt sexton år. får föräldrarna endast med över- myndarens samtycke låta honom eller henne driva rörelse för vilken det föreligger fullständig bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976.'125) eller jordbruksbokföringslagen ( [979.141 ). Samtycke får läm- nas endast om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

För rörelse som föräldrarna själva vill driva för den omyndiges räkning krävs alltid samtycke av överförmyndaren.

Iförsta stycket anges att föräldrar över huvud taget inte får låta en omyn- dig driva rörelse, om han eller hon är under 16 år. Det överensstämmer med vad som f.n. gäller enligt 15 kap. 13 å första stycket.

Enligt andra stycket krävs samtycke från överförmyndaren när föräld- rarna vill låta en omyndig som har fyllt 16 år driva visst slag av rörelse. Avgörande är om fullständig bokföringsskyldighet för rörelsen förelig- ger enligt bokföringslagen (19761125) eller jordbruksbokföringslagen (19791141). Detta innebär en viss lättnad i förhållande till nuvarande bestämmelseri 15 kap. 13 å andra stycket, där det sägs att överförmynda- rens samtycke krävs, om detär fråga om handel eller annan näring som

får drivas endast efter tillstånd av offentlig myndighet eller särskild an- mälan.

Enligt 1 å sista stycket bokföringslagen gäller vissa lättnader i bokfö- ringsskyldigheten för en enskild näringsidkare i vars verksamhet den årliga bruttoomsättningssumman normalt understiger ett gränsbelopp som motsvarar 20 gånger basbeloppet enligt lagen (19621381) om allmän försäkring, dvs. drygt 500 000 för år 1988. Lättnaderna avser huvuddelen av reglerna om årsbokslut m.m. Motsvarande lättnader gäller enligt 1 å andra stycket jordbruksbokföringslagen för jordbruksrörelse.

När det är fråga om rörelser av det nu angivna slaget krävs inte sam- tycke från överförmyndaren. Denne har dock möjlighet att ingripa med stöd av 19 å, om verksamheten inte sköts på ett tillfredsställande sätt.

För att samtycke skall få lämnas måste den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden vara sådana att det med beaktande av rörel- sens art är lämpligt att samtycke ges.

Huruvida tillstånd från någon annan myndighet erfordras för rörelsen är i och för sig utan betydelse för överförmyndarens bedömning. Å andra sidan innebär naturligtvis inte överförmyndarens samtycke någon befri- else från de skyldigheter som i övrigt åvilar den som vill driva rörelse, exempelvis att ansöka om registrering i handelsregister m.m.

I praktiken torde det mera sällan bli aktuellt för en omyndig att driva en rörelse som är så omfattande att överförmyndarsamtycke behövs. Det kan dock tänkas fall där en rörelse har tillfallit den omyndige som arv och det är i den omyndiges eller dennes familjs intresse att verksamheten

kan fortsätta. Tillstånd bör också kunna lämnas när den omyndige driver . en rörelse som tidigare har fallit under omsättningsgränsen men seder- mera har utvecklats och den ekonomiska bedömningen eller den omyn- diges personliga förhållanden inte talar emot att samtycke till fortsatt drift ges.

1 de fall en rörelse, oavsett storlek, drivs som aktiebolag och det är fråga om förvärv av aktier i bolaget skall detta bedömas som en fråga om placering enligt 6 å och inte enligt förevarande paragraf.

För handelsbolag, inklusive kommanditbolag, föreligger fullständig bokföringsskyldighet. Det innebär att ett delägande i ett sådant bolag alltid kräver samtycke från överförmyndaren.

I 15 kap. 13 å tredje stycket i gällande lag finns regler om dels återkal- lelse från förmyndarens sida av ett tillstånd att driva näring, dels återkal- lelse av överförmyndarsamtycke, dels hörande av den omyndige resp. förmyndaren i ärenden om återkallelse. Dessa regler har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. Att föräldrarna kan återkalla ett tillstånd att driva näring, om detär påkallat av hänsyn till den underåri- ge, får anses vara klart utan att det behövs någon uttrycklig bestämmelse på den punkten. Och när det gäller överförmyndarens möjlighet att åter- kalla ett givet samtycke finns en uttrycklig bestämmelse i 16 kap. 9 å andra stycket.

Vad slutligen beträffar kommunikationsfrågan framgår det av 12 kap. 7 å och 16 kap. 9 å att den omyndige resp. föräldrarna skall höras i olika situationer.

Enligt tredje stycket krävs alltid samtycke av överförmyndaren, om föräldrarna själva vill driva en rörelse för den omyndiges räkning (jfr nuvarande 15 kap. 13 å andra stycket).

Det bör observeras att, om en omyndig önskar ingå ett bolagsavtal med ställföreträdaren, den omyndige måste företrädas av en god man enligt 11 kap. 2 å andra stycket. Denne kan naturligtvis motsätta sig engagemanget, om det skulle strida mot den omyndiges intressen.

Om en omyndig har tillstånd att driva en rörelse, får han eller hon ingå de rättshandlingar som faller inom området för rörelsen. Härunder faller även skuldsättning (jfr 12 å andra stycket). Den omyndige får dock inte ens inom ramen för rörelsen förfoga över fast egendom, vare sig genom försäljning eller genom pantsättning e.d. (se 9 kap. 5 å och 13 kap. 10 å och 12 å andra stycket).

Redovisning av viss egendom

14;

Föräldrar skal/_ före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra förförvaltningen under föregående år av egendom som avses i 3 och 10 åå. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.

I årsräkningen skall anges ] . egendomen och dess värde vid början och slutet av den tid som räk- ningen avser,

2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter,

3. inkomster av egendomen och utgifter som har betalats med egen- domen eller dess avkastning.

Paragrafen, som handlar om föräldrarnas skyldighet att lämna redovis- ning till överförmyndaren i form av årsräkning, motsvarar delvis vad som nu gäller enligt 16 kap. 5 å.

Enligtförsta stycket skall föräldrar lämna årsräkning beträffande dels sådan egendom som enligt 3 å skall stå under överförmyndarkontroll, dels egendom som avses i 10 å, dvs. fast egendom och nyttjanderätt till fast egendom m.m. I övrigt är föräldrarna i princip inte redovisningsskyl- diga gentemot överförmyndaren. De behöver således normalt inte lämna någon årsräkning beträffande egendom som den omyndige har fått i gåva utan villkor att den skall vara underkastad överförmyndarkontroll. Inte heller krävs någon årsräkning beträffande barnpensioner o.d. (se vidare kommentaren under kapitelrubriken och 3 å).

Överförmyndaren kan emellertid enligt 18 å utvidga redovisningsskyl- digheten utöver vad som följer av den nu behandlade paragrafen. Över— förmyndaren kan således besluta t.ex. att en årsräkning skall innehålla uppgift om förvaltningen av den underåriges samtliga tillgångar. Å and- ra sidan kan överförmyndaren enligt 16 å medge att årsräkning inte behö— ver lämnas eller att den kan lämnas i förenklad form.

Har föräldrarna bara under en del av året förvaltat egendom som avses i 3 och 10 åå, blir det naturligtvis bara fråga om en redogörelse för förvalt- ningen under den delen av året.

Årsräkning skall avges på heder och samvete och lämnas till överför- myndaren före den 1 mars. Tidpunkten överensstämmer med vad som gäller f.n. Att årsräkningen skall avges på heder och samvete är däremot en nyhet. Ett motsvarande krav har ställts upp när det gäller förteckning- ar som föräldrar skall ge in enligt 2 å.

Är båda föräldrarna förmyndare, skall båda skriva under årsräkning- en. Enligt 15 kap. 10 å brottsbalken kan en osann uppgift bedömas som osann försäkran.

Försummar en förmyndare att fullgöra sin skyldighet enligt förevaran— de stycke, kan överförmyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 å.

Enligt andra stycket skall i årsräkningen för det första anges vilken egendom detär fråga om och egendomens värde vid början och slutet av den tid som räkningen avser. Vidare skall uppgift lämnas om de skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter. Här kan det t.ex. bli fråga om att uppge de inteckningsskulder som belastar en fastighet.

I årsräkningen skall slutligen anges dels inkomster av egendom som avses i 3 och 10 åå, t.ex. utdelning på aktier och ränta på banktillgodoha- vande, dels utgifter som har betalats med egendomen eller med dess avkastning. Frågan i vad mån inkomster och utgifter behöver specifice- ras blir beroende av beloppens storlek. Normalt bör det anges hur stor del av utbetalningarna som har gått åt till den omyndiges uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt. Att på den punkten göra en närmare speci- fikation, så att det särskilt anges hur mycket som har använts för uppe- hälle och hur mycket som har gått åt för utbildningsändamål osv., får som regel anses onödigt. Sådana närmare uppgifter kan emellertid behö- va lämnas, om det rör sig om ett stort belopp.

Om föräldrarna inte självmant lämnar de uppgifter som behövs, kan överförmyndaren med stöd av 12 kap. 9 å andra stycket begära in kom- pletterande upplysningar. I sista hand kan överförmyndaren, om inne- hållet i årsräkningen är bristfälligt, meddela vitesföreläggande enligt 16 kap. 13 å.

Utredningen vill emellertid betona det angelägna i att föräldrarna inte betungas mer än nödvändigt. Det är alltså önskvärt att redovisningen kan ske på ett så enkelt sätt som möjligt. När det t.ex. gäller sådana medel som är insatta på bank, torde föräldrarna i årsräkningen kunna hänvisa till saldobesked från banken (se vidare 16 å).

Enligt 16 kap. 14 å får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om hur årsräkningar skall vara utformade. Med stöd av detta bemyndigande kan t.ex. blanketter tas fram.

15å

Har den om yndige fyllt arton år eller har föräldrarna dessförinnan entledi- gats som förmyndare, skall de inom en månad därefter ge in en sluträkning till överförmyndaren beträffande egendom som avses i 3 och 10 å" å . Sluträk- ningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under det löpande året fram till dess att förm ynderskapet upphörde. Räkningen skall avges på heder och sam vete.

Vad som sägs om årsräkning i 14 35 andra stycket gäller också ifråga om sluträkning.

Föreskriften om sluträkning i första stycket första meningen motsvarar nuvarande 16 kap. 5 & första stycket andra meningen. Att Sluträkningen skall avges på heder och samvete överensstämmer med vad som har föreskrivits i fråga om årsräkning i 14 5.

Om endast den ene av två föräldrar upphör att vara förmyndare, skall sluträkning inte lämnas. Den andre föräldern kvarstår då som ensam förmyndare och har bl.a. att bevaka den omyndiges rätt när det gäller skadestånd enligt 12 kap. 14 ä.

I fråga om det närmare innehållet i en sluträkning gäller vad som föreskrivs om årsräkningar i 14 å andra stycket. En bestämmelse härom har tagits in i andra stycketi förevarande paragraf.

l6å

Om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i ö vrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren befria föräldrarna från skyldigheten att lämna årsräkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. Ifråga om årsräkning får beslut meddelas för ett visst är eller tills vidare.

Enligt paragrafen har överförmyndaren rätt att efterge kravet på årsräk- ning och sluträkning eller att besluta att sådana räkningar får lämnas i förenklad form. Bestämmelsen motsvaras i gällande lag närmast av 16 kap. 6 5.

När det gäller årsräkningar har överförmyndaren frihet att bestämma att lättnaden i redovisningsskyldigheten skall gälla enbart för ett visst är eller tills vidare.

Eftergift bör i första hand kunna meddelas, om tillgångarna inte är av större omfattning. Det krävs emellertid också att överförmyndaren inte har anledning att anta annat än att föräldrarna kommer att förvalta till- gångarna på ett tillfredsställande sätt. I sådana fall torde överförmynda- ren ofta också ha anledning att dispensera från bestämmelserna i 4—8 545 (se kommentaren till 9 5). Ett beslut enligt förevarande paragraf bör i så fall kunna meddelas i samband med att dispens enligt 9 & ges.

Även när det gäller fast egendom eller annan egendom som avses i 105 kan det finnas skäl att pröva om inte redovisning kan efterges. En efter- gift kan vara motiverad, om det t.ex. är fråga om en fastighet som bebos eller brukas av den omyndige eller dennes anhöriga och som inte lämnar någon avkastning.

Beslut om en förenklad redovisning torde ofta, oberoende av tillgång- arnas omfattning, kunna meddelas, om tillgångarna på föräldrarnas uppdrag förvaltas av exempelvis en banks notariatavdelning eller någon annan som står under bankinspektionens tillsyn. Föräldrarna bör därvid i sin årsräkning eller sluträkning kunna göra en enkel hänvisning till bankens eller motsvarande förvaltares redovisning. En särskild blankett härför bör kunna tas fram med stöd av 16 kap. 14 5.

175

A nmäler föräldrarna att de är förhindrade att inom föreskriven tid lämna förteckning, årsräkning eller sluträkning till överförmyndaren, kan denne bestämma ny tid för avlämnandet.

Enligt paragrafen har överförmyndaren möjlighet att sätta ut nya frister för lämnandet av förteckning enligt 2 & och för avlämnande av årsräk- ning och sluträkning. Bestämmelsen motsvarar i sak nuvarande 16 kap. 9 &. Överförmyndaren har emellertid fått större frihet än enligt gällande rätt att pröva huruvida hinder föreligger. Omständigheter som bör kunna utgöra hinder är föräldrarnas sjukdom o.d. samt förvaltningens omfatt— ning. Det får ankomma på föräldrarna att ange anledningen till att hand- lingarna inte kan ges in i tid.

Överförmyndaren kan, om det är påkallat, sätta ut Hem frister efter varandra. Om det å andra sidan inte kan anses föreligga något hinder mot att avlämna handlingarna, kan överförmyndaren besluta om vites- föreläggande enligt 16 kap. 13 5.

Särskilda beslut av överförmyndaren i vissa fall

185

Överförmyndaren får förelägga föräldrarna att i årsräkning eller på annat sätt redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 59 5 , om den om yndige begär det eller om det annars finns särskilda skäl.

Enligt paragrafen får överförmyndaren förelägga föräldrarna att redo- göra för sin förvaltning utöver vad som följer av 14 och 15 55. Ett föreläg- gande torde normalt gå ut på att föräldrarna skall redogöra för förvalt- ningen även av sådan egendom som inte omfattas av 3 och 10 55, exem— pelvis gåvomedel som den underårige har fått utan något villkor om överförmyndarkontroll. Det lämpligaste kan ibland vara att de komplet- terande uppgifterna lämnas i årsräkning eller sluträkning, så att överför- myndaren där får en fullständig bild av förvaltningen. I vissa fall kan dock situationen vara sådan att överförmyndaren har ett omedelbart behov av uppgifterna. Föreläggande kan då meddelas om att uppgifterna skall lämnas separat.

Det kan ifrågasättas om inte föräldrarna borde kunna föreläggas att lämna uppgift även om annan egendom än som står under deras förvalt- ning, t.ex. tillgångar som den omyndige själv har hand om eller som står under särskild förvaltning. Enligt nuvarande bestämmelser (16 kap. 7 5 första stycket) har alla ställföreträdare en uppgiftsskyldighet när det gäl- ler sådan egendom. Den allmänna målsättningen att föräldrar inte skall betungas mer än nödvändigt motiverar emellertid enligt utredningens mening att man begränsar deras uppgiftsskyldighet till att avse vad som står under deras förvaltning. Att emellertid förordnade förmyndare, gode män och förvaltare kan åläggas att lämna en längre gående infor- mation framgår av 14 kap. 16 5.

Ett föreläggande om utvidgad redovisning enligt den nu behandlade

paragrafen kan till en början meddelas, om den omyndige begär det. För att en sådan begäran skall beaktas bör det krävas att den omyndige har nått tillräcklig mognad. Det är också naturligt att överförmyndaren först låter föräldrarna yttra sig, innan han tar ställning till om en begäran från den omyndige skall föranleda ett föreläggande. Föräldrarna är enligt 12 kap. 9 & skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar om sin verksamhet som denne vill ha.

En begäran från den omyndige om utvidgad redovisning behöver inte ha sin grund i att det föreligger något missförhållande. Överförmyndaren kan alltså på den omyndiges begäran meddela föreläggande enligt före- varande paragraf, även om det inte finns anledning att misstänka att föräldrarnas förvaltning skulle ske på ett otillfredsställande sätt. Om det emellertid finns grund för sådana misstankar, är det ett exempel på såda- na särskilda skäl som också kan utlösa ett föreläggande om utvidgad redovisning. En fylligare redovisning kan behövas för att överförmynda- ren skall kunna ta ställning till om det exempelvis är påkallat med ett beslut enligt 19 5.

Ett annat exempel på fall då det kan finnas särskilda skäl till ett före- läggande om utvidgad redovisning är då överförmyndaren vill kontrolle- ra hur stor del av den underåriges medel som sammanlagt har använts för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. Överförmyn— daren kan behöva en sådan samlad information för att kunna bedöma rimligheten av de uppgifter om kostnaderna för den underåriges uppe- hälle etc. som föräldrarna har lämnat i årsräkning eller sluträkning. En samlad redovisning kan också behövas för att överförmyndaren skall kunna kontrollera att föräldrarna inte har missbrukat sin behörighet en- ligt 7 (3' att sätta in pengar på en icke spärrad bankräkning.

Särskilda skäl för att meddela föreläggande enligt den nu behandlade paragrafen kan också föreligga, om föräldrarna har begärt överförmyn- darens samtycke till en förvaltningsåtgärd, t.ex. en fastighetsförsäljning. Överförmyndaren kan behöva en fyllig bild av den omyndiges ekono- miska förhållanden för att kunna ta ställning i samtyckesfrågan.

Som nämnts är brister i föräldrarnas förvaltning en av de omständig- heter som aktualiserar en tillämpning av förevarande paragraf. Frågan är då hur överförmyndaren får kännedom om sådana missförhållanden. Här torde, vid sidan av information från den omyndige själv, framför allt uppgifter från socialnämnden vara av betydelse. Det är angeläget att nämnden bl.a. anmäler fall då den omyndige är föremål för beslut enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (19802621) med särskilda bestäm- melser om vård av unga men föräldrarna kvarstår som förmyndare. Inte sällan torde det då finnas skäl att anta att förvaltningen inte sker på ett tillfredsställande sätt. Av 16 kap. 10 å i utredningsförslaget följer att över- förmyndaren har rätt att få de upplysningar från bl.a. socialförvaltning- en som han behöver för sin verksamhet. Jfr också bestämmelsen om socialnämndens anmälningsskyldighet i 42 & socialtjänstförordningen (1981 :750).

Om ett föreläggande enligt förevarande paragraf inte följs, kan över- förmyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 5.

19å

Om det av särskild anledning behö vs för att trygga förvaltningen, får över— förmyndaren

]. bestämma att 4—8 559 skall tillämpas även på annan egendom än som avses i 3 59,

2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad somföljer av 7och 8 åå",

3. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av bank,

4. bestämma att premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke,

5. genom meddelande till den som skall ge ut pengar till den omyndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna träffa avtal med banken på villkor som överförmyndaren har godkänt.

l paragrafen ges överförmyndaren möjlighet att i det enskilda fallet besluta om skärpta regler för föräldrarnas förvaltning. Som en gemen- sam förutsättning gäller att ett beslut av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.

Enligt första stycket punkt I kan överförmyndaren bestämma att de särskilda förvaltningsreglerna i 4-8 åå skall tillämpas även på annan egendom än som avses i 3 å, dvs. på egendom som i och för sig hör till föräldrarnas fria förvaltningsområde. Som exempel på situationer som kan behöva utlösa ett sådant beslut kan nämnas att den omyndiges medel används på ett icke tillåtet sätt, exempelvis till föräldrarnas egen kon- sumtion, eller placeras på ett alltför riskfyllt eller oekonomiskt sätt, exempelvis i osäkra värdepapper eller tillgångar som ger ringa eller ingen avkastning.

Överförmyndaren behöver inte föreskriva att 4-8 åå skall vara tillämp- liga i sin helhet utan kan begränsa sitt beslut till att avse någon eller några av dessa paragrafer. Om föräldrarna har företagit alltför äventyrliga aktiespekulationer, kan det sålunda finnas anledning att för framtiden begränsa föräldrarnas fria placeringsrätt genom att göra 5 och 6 åå tillämpliga. Och i de fall då den omyndiges medel används för föräldrar- nas konsumtion, kan det vara tillräckligt att ange att 7 och 8 åå skall tillämpas, dvs. att bankmedel skall spärras på det sätt som följer av dessa paragrafer.

Enligt punkt 2 får överförmyndaren begränsa föräldrarnas möjlighet att ta ut pengar som har satts in på bank, utöver vad som följer av 7 och 8 åå. Ett motsvarande beslut om spärrning av bankmedel kan i dag medde- las med stöd av 15 kap. 9 å tredje stycket FB.

Bestämmelsen är närmast avsedd att tillämpas, om föräldrarnas me- delsanvändning inte står i överensstämmelse med 12 kap. 4 å. Informa- tion på den punkten kan överförmyndaren få i första hand genom års- räkningar enligt 14 å och genom sådana kompletterande uppgifter som kan inhämtas med stöd av 18 å. Om överförmyndaren därvid finner att användningen av den omyndiges egendom inte står i rimlig proportion till den omyndiges behov, kan överförmyndaren exempelvis besluta att rätten att lyfta ränta enligt 8 å skall begränsas till visst belopp eller att ett

konto med förbehåll enligt 7 å (icke spärrat konto) skall förses med be- loppsgräns.

Ett beslut enligt punkt 2 måste naturligtvis delges banken. Av 2 kap. 23 å bankrörelselagen (1987 :617) i dess lydelse enligt utredningsförslaget framgår att banken inte får tillåta lyftning av belopp som omfattas av beslutet.

Enligt punkt 3 kan överförmyndaren bestämma att värdehandlingar som tillhör den underårige skall förvaras och förvaltas av bank. Ett så- dant beslut kan meddelas oavsett om det är värdehandlingar som omfat- tas av 3 å eller ej. Skäl för ett sådant beslut föreligger i första hand, om det finns risk för att föräldrarna skall sälja värdehandlingarna och använda pengarna på ett sätt som inte är till nytta för den omyndige.

Meddelas beslut enligt punkt 3, åligger det enligt andra stycket föräld- rarna att ingå avtal med en bank om att värdehandlingarna skall förvaras och förvaltas där. Föräldrarna får själva välja vilken bank som skall anlitas. Förvaringen och förvaltningen skall emellertid ske på villkor som överförmyndaren har godkänt.

Utredningen har inte funnit det påkallat att föreslå någon uttrycklig lagregel om skyldighet för bankerna att sluta avtal av det angivna slaget. Av reglerna om god banksed får anses följa att bankerna inte utan sär- skilda skäl kan vägra att ingå sådana avtal. Det finns dock anledning att följa utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle det visa sig att bankerna inte går med på att träffa förvarings- och förvaltningsavtal på det sätt som behövs, får en kompletterande lagstiftning övervägas.

Som nyss nämnts skall överförmyndaren ha godkänt villkoren för de ifrågavarande avtalen. Det är ingenting som hindrar att godkännande lämnas från fall till fall. Det är emellertid lämpligt att bankerna och överförmyndarna i samråd utarbetar standardavtal på det aktuella områ- det, som sedan kan användas utan att överförmyndaren varje gång behö- ver lämna ett uttryckligt godkännande.

Som en naturlig del av villkoren bör gälla att banken inte lämnar ut deponerade handlingar till föräldrarna utan överförmyndarens sam- tycke. Av villkoren bör också följa att banken är skyldig att underrätta överförmyndaren för den händelse förvarings- och förvaltningsavtalet sägs upp i förtid.

Om föräldrarna vägrar att efterkomma ett beslut om att de skall ingå avtal av det angivna slaget eller säger upp ett sådant avtal före den tid som överförmyndaren kan ha bestämt, har överförmyndaren möjlighet att förelägga vite enligt 16 kap. 13 å.

För att överförmyndaren skall kunna kontrollera att ett beslut enligt punkt 3 följs, bör det i beslutet tas in en skyldighet för föräldrarna att underrätta överförmyndaren om vilken bank de har ingått avtal med. Överförmyndaren kan sedan inhämta behövliga upplysningar från den banken.

Enligt första stycket punkt 4 får överförmyndaren bestämma att pre- mieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuld- boken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke. Denna möjlighet för överför-

myndaren motsvarar delvis den generella regel om inskrivning av pre- mieobligationer som i dag finns i 15 kap. 8 å tredje stycket FB.

Ett beslut enligt punkt 4 kan behöva meddelas, om det t.ex. finns risk för att föräldrarna själva skall tillgodogöra sig en utfallande vinst.

Enligt punkt 5kan överförmyndaren bestämma att den som skall beta- la pengar till den omyndige skall sätta in pengarna hos bank. Beslutet sker i form av meddelande till den som skall betala ut pengarna. En motsvarande regel finns f.n. i 15 kap. 12 å tredje stycket FB.

Ett beslut enligt punkt 5 är i första hand påkallat, om det finns risk för att föräldrarna skall missbruka sin rätt att ha hand om pengar för den omyndiges räkning. Ett beslut om direktinsättning på bank kan emeller- tid också vara befogat om det t.ex. är fråga om utbetalning av ett mycket stort belopp. När pengar har satts in till följd av ett beslut enligt punkt 5 får uttag ske endast med överförmyndarens samtycke.

En tillämpning av den nu behandlade paragrafen torde, liksom när det gäller 18 å, ofta aktualiseras genom upplysningar från socialnämnden (se specialmotiveringen till 18 å). Självfallet kan överförmyndaren genom socialnämnden eller på annat sätt också få kännedom om sådana miss- förhållanden att det är meningslöst att meddela beslut enligt förevarande paragraf. Det kan då i stället finnas anledning att begära föräldrarnas entledigande som förmyndare.

Vissa åtgärder vid förvaltningens upphörande 20 å

När föräldrarnas förvaltning upphör, skall de genast överlämna de förval- tade tillgångarna till den enskilde, om han eller hon har blivit myndig, eller. om någon annan skall överta förvaltningen, till denne.

215

När föräldrarnas förvaltning upphör, skall de hålla sina räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överförmyndaren bestämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 39 har gått ut eller, om talan har väckts, lagakraftvunnen dom i ersättningsfrågan föreligger, skall räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen överlämnas till den som är behörig att ta emot redovisning över förvaltningen.

Bestämmelserna i 20 och 21 åå motsvarar nuvarande 16 kap. 11 resp. 13 åå. Vad som enligt 21 å första stycket skall hållas tillgängligt är främst sådana räkenskaper som föräldrarna är skyldiga att föra enligt 12 kap. Så i utredningsförslaget. Till övriga handlingar som skall hållas tillgängliga hör bl.a. verifikationer (se vidare specialmotiveringen till 12 kap. 5 å).

De nu diskuterade bestämmelserna tar i första hand sikte på den situa- tionen att den underårige har uppnått myndig ålder. Skulle föräldrarna dessförinnan entledigas eller avlida, får bestämmelserna också aktuali- tet. Så länge en av föräldrarna kvarstår som förmyndare, blir emellertid bestämmelserna inte tillämpliga.

Föräldrars död eller konkurs 22 å

Om föräldrarna där eller försätts i konkurs, skall dödsboet respektive kon- kursförvaltaren svara för att redovisning av den omyndiges egendom sker och åtgärder vid förvaltningens upphörande vidtas enligt detta kapitel.

1 paragrafen har tagits in en bestämmelse motsvarande den som nu finns i 16 kap. 14 å. Det bör beaktas att, om bara den ena föräldern dör eller försätts i konkurs, den andra kan kvarstå som förmyndare. ] så fall är pa- ragrafen inte tillämplig.

14 kap. Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares vård av egendom

I kapitlet finns de särskilda bestämmelser som gäller förvaltning som ombesörjs av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare.

Bestämmelserna motsvarar i stor utsträckning vad som föreskrivs för föräldrar när det gäller egendom under överförmyndarkontroll, dvs. egendom som omfattas av 13 kap. 3 och 10 åå.

I allmänmotiveringen (avsnitt 8.1-3) har redovisats skälen för att ha olika bestämmelser beträffande å ena sidan föräldrar och å andra sidan förordnade förmyndare, gode män och förvaltare.

Förteckningar över egendom

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall inom två månader efter förordnandet ge in en förteckning till ö verförm yndaren över den egen- dom som de förvaltar. Förteckningen skall avges på heder och sam vete.

Förteckning som avges av en god man som har förordnats enligt ]] kap. ] å behöver endast uppta den lösa egendom som den gode mannen har tagit hand om.

I fråga om bevakning av någons rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.

Enligt paragrafensförsta stycke skall förordnade förmyndare, gode män och förvaltare inom två månader från förordnandet lämna en förteck- ning till överförmyndaren över den egendom som de förvaltar. Detta motsvarar vad som nu föreskrivs i 16 kap. 2 å andra stycket.

1 första stycket sägs vidare att den förteckning som det är fråga om skall avges på heder och samvete. Denna bestämmelse ersätter de nuva- rande reglerna i 16 kap. 3 å om tecknande av försäkran under edlig för- pliktelse m.m.

När det gäller förmyndare torde någon oklarhet inte råda i fråga om vad förteckningar enligt första stycket skall innehålla. Eftersom förmyn- daren enligt 12 kap. 1 å i utredningsförslaget som regel förvaltar all den omyndiges egendom, skall också allt förtecknas. Undantag är egendom som enligt 12 kap. 1 å andra stycket inte ingår i förmyndarens förvalt- ningsuppdrag, dvs. egendom som den omyndige själv råder över och

egendom som omfattas av förordnande om särskild förvaltning. 1 det senare fallet kan det dock vara lämpligt att förmyndaren i förteckningen uppger att sådan egendom finns. Jfr även 16 å i det nu behandlade kapit- let.

Gode mäns och förvaltares förvaltningsuppdrag kan, som framgår av 11 kap. 14 och 7 åå samt 12 kap. 2 å, vara av mer skiftande slag. Detta påverkar naturligtvis förteckningens innehåll. Vad som skall förtecknas bestäms således av hur förordnandet är utformat.

När det gäller gode män uppstår den komplikationen att den enskildes rättshandlingsförmåga inte påverkas av ett godmansförordnande. Det kan inträffa att den enskilde inte låter den gode mannen få hand om egendom som i och för sig omfattas av förordnandet. Detta bör i så fall anges i förteckningen. Andra stycketinnehåller en speciell bestämmelse om vad som skall stå i en förteckning som avges av en god man som har förordnats enligt 11 kap. 1 å. Bestämmelsen överensstämmer med nuvarande 16 kap. 2 å tred- je stycket.

Enligt 16 kap. 14 å i utredningsförslaget kan regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den närmare utformningen av förteckningar som avses i första eller andra stycket.

I tredje stycketfinns en hänvisning till att särskilda regler enligt 15 kap. gäller för bevakning av någons rätt i dödsbo och annat oskiftat bo (jfr 13 kap. 1 å fjärde stycket och kommentaren till det lagrummet).

25

Har någon efter den tid som avses i [ å första stycket erhållit egendom som skall stå under förvaltning av förordnad förm yndare, god man eller förval- tare, skall ställföreträdaren inom en månad därefter ge in en förteckning över egendomen till överförmyndaren.

Har rätten beslutat utvidga omfattningen av en god mans ellerförvalta- res uppdrag, skall den gode mannen eller förvaltaren inom en månadfrån beslutet ge in en förteckning till överförmyndaren över den egendom som omfattas av det utvidgade uppdraget.

Förteckningar enligt denna paragraf skall avges på heder och samvete.

Paragrafens första och andra stycken innehåller bestämmelser om kom- pletterande förteckningar, motsvarande vad som nu föreskrivs i 16 kap. 2 å fjärde och sjätte styckena. Förteckningarna skall enligt tredje stycket avges på heder och samvete (jfr. 1 å första stycket).

Förvaltning av egendom

33%

Ifråga om egendom som står under en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares förvaltning gäller 4—1] å å .

I paragrafen ges en hänvisning till de följande bestämmelserna i 4-11 åå när det gäller förvaltningen av egendom som en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare har hand om.

Liksom beträffande föräldrar som är förmyndare gäller även de all- männa bestämmelserna i 12 kap. (se bl.a. 12 kap. 3-6 åå).

Värdehandlingar skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen

kan ske, om det inte är till fördel för den enskilde att värdehandlingarna behålls eller att fordringarna förblir utestående.

A nnan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 11 å skall säljas vid lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den enskilde eller dennes familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.

5?)

Den enskildes tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i

]. obligationer som är noterade vid Stockholms fondbörs,

2. skuldförbindelser i övrigt som har utfärdats av staten eller av Sveriges allmänna h ypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller kreditaktiebolag, med undantag för skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare,

3. andelar i aktiefond som avses i aktiefondslagen ( 1974:93l ). Den enskildes tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke an- vändas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparan- de eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet.

6?)

I den mån överförmyndaren samtycker till det, får den enskildes tillgångar placeras i aktier och även i övrigt placeras på annat sätt än som anges i 5 å. Ifråga om köp av fast egendom m.m. finns bestämmelser i 11 å.

75

Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller ][ å och inte heller omedelbart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank. I den mån pengarna behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt får förm yndaren. gode mannen eller förvalta- ren vid insättningen göra förbehåll om att de får tas ut utan överförmynda- rens samtycke.

8?!

Förmyndare, gode män och förvaltare får utan samtycke av överförmynda- ren ta ut räntan på tillgodohavande hos bank. De får också ta ut pengarsom har satts in med förbehåll enligt 7 å. De får vidare genom bankens försorg föra över bankmedel till en annan bank. I övrigt får medel som har satts in hos bank tas ut endast efter samtycke från överförmyndaren.

Bestämmelserna i 4-8 åå överensstämmer med vad som förskrivs för för- äldrar i 13 kap. 4-8 åå. Vid tillämpningen kan en viss skillnad behöva göras mellan å ena sidan en förmyndares och å andra sidan en god mans eller förvaltares förvaltning. Genom att de som företräds i det ena fallet

är underåriga och i det andra fallet vuxna blir naturligtvis de behov som skall tillgodoses i viss mån olika. Detta påverkar i sin tur medelsanvänd- ningen. I samtliga fall gäller emellertid som huvudprincip att medel som inte används skall placeras så, att tillräcklig trygghet finns för deras be— stånd och skälig avkastning erhålls.

95

Premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuld- boken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke.

Paragrafen innehåller en speciell bestämmelse om premieobligationer, motsvarande nuvarande 15 kap. 8 å tredje stycket. Skälen för bestämmel- sen har redovisats i avsnitt 8.3 i den allmänna motiveringen.

När det gäller föräldrar har utredningen inte funnit tillräckliga skäl att föreslå någon allmän skyldighet att skriva in premieobligationeri stats- skuldboken. Överförmyndaren kan dock i det enskilda fallet besluta att sådan inskrivning skall ske (se 13 kap. 19 å första stycket 4).

Överförmyndaren kan med stöd av 10 å medge undantag från skyldig- heten att skriva in premieobligationer.

lOå

Om det finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4-9 åå.

Paragrafen motsvarar vad som föreskrivs i 13 kap. 9 å för föräldrars del. I princip torde dock överförmyndaren ha större anledning till återhåll- samhet vid sin dispensgivning när det gäller förordnade ställföreträdare än när detär fråga om föräldrar.

Inte sällan torde det emellertid kunna inträffa att en förordnad för- myndare, god man eller förvaltare har speciella kunskaper eller erfaren- heter när det gäller förmögenhetsförvaltning. Detta kan inverka vid till- lämpningen av förevarande paragraf, så att överförmyndaren t.ex. ger dispens från kravet på samtycke vid aktieplacering enligt 6 å.

Även i övrigt kan ställföreträdarens speciella kvalifikationer få bety- delse, så att han eller hon ges större frihet vid förvaltningen av den enskil— des tillgångar än som följer av 4-9 åå.

Fast egendom m.m.

llå

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med överförmyndarens samtycke

]. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, såvida det inte gäller övertagande av hyresrätt till bostadslägenhet,

2. ingå avtal om nyttjanderätt till annans fasta egendom, såvida det inte gäller hyra av bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekono- misk betydelse,

3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egen- dom, såvida det inte gäller byte av bostadslägenhet, eller

4. låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 1-2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendomens natur eller andra omständigheter.

Samtycke till åtgärd som avses i första stycket 3—4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar.

Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även ifråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.

Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månaderfrån det att samtycket lämnades.

Paragrafen motsvarar vad som föreskrivs för föräldrars del i 13 kap. 10 å (jfr 15 kap. 15 å i gällande lag). Förutsättningarna för samtycke från överförmyndaren har dock formulerats något annorlunda än i 13 kap. 10 å, bl.a. med hänsyn till att de personer som företräds av god man eller förvaltare är vuxna. 1 förevarande paragraf nämns således inte uttryckli- gen den enskildes ålder som en omständighet att ta hänsyn till. Detta hindrar emellertid inte att åldern kan få betydelse. Och är det fråga om en underårig person med förordnad förmyndare, skall naturligtvis åldern beaktas på samma sätt som vid tillämpningen av 13 kap. 10 å.

Bortgivande av egendom

12å

En förordnad förmyndare, god man eller förvaltare får inte ge bort den "enskildes egendom, såvida det inte är fråga om personliga presenter, vars värde inte står i missförhållande till den enskildes ekonomiska villkor. Med överförmyndarens samtycke får den enskildes inkomster användas till understöd åt anhöriga eller andra som står den enskilde nära.

Upptagande av lån m.m.

13å

För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med överförmyndarens samtycke

]. ta upp län eller ingå någon annan skuldförbindelse,

2. ingå borgensförindelse,

3. ställa den enskildes egendom som säkerhet för dennes eller någon annans förbindelse.

Ar det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som ställföreträdaren med överförmyndarens samtycke dri ver för den enskildes räkning, behövs samtycke endast ifråga om pantsättning av

fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte ifråga om statliga lån som tas uppför att ge den enskilde hjälp till utbildning eller bosättning.

Samtycke enligt denna paragraf får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den enskildes övriga egendom eller kan anses nödvändig för dennes utbildning, uppehälle eller nytta i övrigt.

Bestämmelsernai 12 och 13 åå överensstämmer med 13 kap. 11 och 12 åå (jfr 15 kap. 14 å i FB:s gällande lydelse).

Även vid tillämpningen av dessa paragrafer kan det finnas anledning att göra en viss skillnad mellan fall då den som företräds är underårig resp. vuxen (jfr vad som har sagts i kommentaren till 4-8 åå).

Rörelse

145

En god man eller/örvaltare får endast med överförmyndarens samtycke låta den enskilde driva rörelse eller själv driva rörelse för dennes räkning. Samtycke får lämnas endast om den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.

Ifråga om förordnade förmyndare tillämpas 13 kap. 13 å.

Första stycket behandlar fall då en god man eller förvaltare vill låta den enskilde driva rörelse eller själv driva rörelse på dennes vägnar. I sådana fall krävs alltid samtycke från överförmyndaren. Bestämmelsen har på den punkten gjorts enklare än motsvarande regel i gällande rätt (15 kap. 13 å andra stycket), som innebär att överförmyndarsamtycke krävs, om det är fråga om handel eller annan näring som får drivas endast efter tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Skillnaden torde i praktiken inte bli så stor.

Förutsättningarna för samtycke från överförmyndaren har utformats i överensstämmelse med i 13 kap. 13 å andra stycket i utredningsförslaget om samtycke till rörelse som skall drivas av en underårig. Den bedöm- ning som skall göras enligt den nu behandlade bestämmelsen kan dock bli något annorlunda, eftersom det här är fråga om vuxna personer.

1 15 kap. 13 å tredje stycket i gällande lag finns regler om dels återkal- lelse från ställföreträdarens sida av tillstånd att driva näring, dels återkal- lelse av överförmyndarsamtycke, dels hörande av den enskilde resp. ställföreträdaren i ärenden om återkallelse. Dessa regler har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. Att en god man eller förval- tare kan återkalla ett tillstånd att driva näring, om det är påkallat av hänsyn till den enskilde, får anses vara klart utan att det behövs någon uttrycklig bestämmelse på den punkten. Och när det gäller överförmyn- darens möjlighet att återkalla ett givet samtycke finns en bestämmelse i 16 kap. 9 å andra stycket. Att, som enligt gällande rätt, kräva att ställföre- trädaren inhämtar överförmyndarens samtycke innan ett tillstånd att dri- va näring återkallas är enligt utredningens mening onödigt.

Vad slutligen beträffar kommunikationsfrågan framgår det av 12 kap. 7 å och 16 kap. 9å att den enskilde resp. ställföreträdaren skall höras i olika situationer.

Om det är en underårig med förordnad förmyndare som vill driva rörelse eller om det är en förordnad förmyndare som vill driva rörelse för den underåriges räkning, framgår det av andra stycket att 13 kap. 13 å skall tillämpas.

Redovisning av förvaltad egendom

15å

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall före den I mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som har stått under ställföreträdarens förvaltning. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.

[ årsräkningen skall anges den enskildes tillgångar och skulder vid bör- jan och slutet av den tid som räkningen avser. Vidare skall en sammanställ- ning göras av inkomster och utgifter under nämnda tid. Av årsräkningen skall särskilt framgå hur mycket som har an vänts för den enskildes uppehäl- le, utbildning eller nytta i övrigt.

Paragrafen, som handlar om förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares skyldighet att lämna redovisning till överförmyndaren i form av årsräkning, överensstämmer till stor del med nuvarande 16 kap. 5 å. , För föräldrars del finns en bestämmelse om årsräkning i 13 kap. 14 å i utredningsförslaget. Den redovisningsskyldighet som har ålagts förord- nade förmyndare, gode män och förvaltare är emellertid mera långtgåen- de.

Enligt första stycketskall årsräkningen avges på heder och samvete och lämnas till överförmyndaren före den 1 mars. Årsräkningen skall inne- hålla en redogörelse för förvaltningen under föregående år av egendom som har stått under ställföreträdarens förvaltning. Har ställföreträdaren haft sitt uppdrag bara under en del av det föregående året, blir det natur- ligtvis bara fråga om en redogörelse för förvaltningen under den delen av året.

Utgångspunkten för årsräkningen är de förteckningar över den förval- tade egendomen som skall ha lämnats enligt 1 och 2 å i det nu behandlade kapitlet. Liksom när det gäller förteckningarna kan det uppstå svårighe- ter för en god man vid upprättandet av årsräkning, om den enskilde själv har tagit hand om egendom som i och för sig omfattas av godmansförord- nandet. Den gode mannen kan då få inskränka sig till att redogöra för sin egen förvaltning i årsräkningen (jfr. dock 16 och 17 åå).

Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om vad en årsräkning skall innehålla. För det första skall den enskildes samtliga tillgångar och skulder anges, förutsatt att detär fråga om tillgångar och skulder som hör till ställföreträdarens förvaltning (jfr. 12 kap. 2 å). Uppgift skall lämnas om tillgångar och skulder vid såväl början som slutet av den period som årsräkningen avser. Vidare skall en sammanställning göras av inkomster och utgifter under nämnda tid. Ställföreträdaren torde härvid kunna stödja sig på de räkenskaper som skall föras enligt 12 kap. 5 å.

Av årsräkningen skall särskilt framgå hur mycket som har använts för den enskildes uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt (jfr. kommentaren till 13 kap. 14 å andra stycket).

Av 16 å framgår att överförmyndaren får begära redovisning även för den del av den enskildes tillgångar och skulder som inte omfattas av ställföreträdarens förvaltning. Överförmyndaren kan å andra sidan, om

det bedöms att årsräkning inte behövs eller att den kan lämnas i förenk- lad form, besluta härom för ett visst är eller tills vidare (se 19 å). Försummar en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter enligt den nu behandlade paragrafen, kan överförmyndaren förelägga vite med stöd av 16 kap. 13 å. Enligt 16 kap. 14 å får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den närmare utformningen av års- räkningar.

16å

Överförmyndaren/år besluta att enförordnad förmyndare, god man eller förvaltare i särskild ordning skall redogöra för den del av den enskildes tillgångar och skulder som inte omfattas av ställföreträdarens förvaltning, i den mån tillgångarna och skulderna är kända för honom eller henne.

Genom paragrafen har överförmyndaren fått rätt att begära information om den enskildes samlade tillgångar och skulder. Ställföreträdaren kan dock inte förpliktas redogöra för andra tillgångar och skulder än som är kända för honom eller henne.

För en förordnad förmyndare blir det närmast fråga om att redogöra för egendom som enligt 12 kap. 1 å andra stycket faller utanför uppdra— get, dvs. egendom som omfattas av den omyndiges egen rådighet eller står under särskild förvaltning.

Bestämmelsen har större betydelse för gode män och förvaltare. Deras förvaltningsuppdrag kan vara begränsat till att avse bara en mindre del av den enskildes egendom. Kunskap om den enskildes samlade tillgång- ar och skulder kan emellertid vara av stort värde för överförmyndaren när det gäller att bedöma behovet av en jämkning av godmans- eller förvaltaruppdraget enligt 11 kap. 23 å.

Det bör i allmänhet finnas speciella skäl för att överförmyndaren skall meddela ett beslut enligt förevarande paragraf. Ibland torde det vara tillräckligt att överförmyndaren, om han behöver kompletterande upp— lysningar om någon som har förmyndare, god man eller förvaltare, på ett mera formlöst sätt inhämtar information med stöd av 12 kap. 9 å andra stycket.

Ett beslut enligt förevarande bestämmelse kan förenas med ett vitesfö- reläggande enligt 16 kap. 13 å.

l7å

Gode män skall hålla överförmyndaren underrättad om sådana åtgärder från den enskildes sida som kan påverka den gode mannens förvaltnings- ansvar i mera betydande omfattning.

Bestämmelsen ålägger gode män en särskild underrättelseskyldighet rö- rande den enskildes åtgärder. Det gäller närmast fall där god man har förordnats enligt 11 kap. 4 å.

Bakgrunden till bestämmelsen är att, som tidigare nämnts, den enskil- de kan försvåra den gode mannens förvaltning, bl.a. genom att själv ingå rättshandlingar som kolliderar med den gode mannens (se prop. 1987/ 88: 124 s. 139 ff). Det kan då uppstå en situation som gör att omfattningen av den gode mannens uppdrag behöverjämkas enligt 11 kap. 23 å eller att godmanskapet behöver ersättas med ett förvaltarförordnande enligt 11 kap. 7 å. Överförmyndaren har behörighet att ansöka hos tingsrätten om att sådana åtgärder skall beslutas. Det är emellertid då också angeläget att han får den information som behövs från den gode mannen. Innan överförmyndaren vänder sig till domstol, måste han i princip höra den enskilde (jfr 12 kap. 7 å andra stycket och 16 kap. 9 å).

Med hänsyn till den nu aktuella bestämmelsens syfte har den gode mannens underrättelseskyldighet begränsats till att gälla sådana åtgärder från den enskildes sida som kan påverka den gode mannens förvaltning i mera betydande omfattning. Den gode mannen behöver således inte ge- nast anmäla varje fall av kolliderande rättshandlingar till överförmynda- .ren.

Även denna bestämmelse kan vitessanktioneras enligt 16 kap. 13 å.

18å

Har en förordnadförmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag upp- hört, skall den som frånträder uppdraget inom en månad därefter ge in en sluträkning till överförmyndaren beträffande egendom som har stått under hans eller hennes förvaltning. S [uträkningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under det löpande året fram till dess att ställföreträdar- skapet upphörde. Räkningen skall avges på heder och samvete.

Vad som sägs om årsräkning i 15 å andra stycket gäller också ifråga om sluträkning.

Har rätten inskränkt omfattningen av en god mans eller förvaltares upp- drag, gäller reglerna om sluträkning i fråga om den egendom som inte längre omfattas av uppdraget.

Upphör ett godmanskap enligt 11 kap. I å innan tiden för avgivande av årsräkning eller sluträkning rörande förmynderskapet för den omyndige inträffar, får sluträkning rörande godmanskapet begränsas till att avse en redogörelse endast för de åtgärder som har vidtagits av den gode mannen. I övrigt skall redogörelse för förvaltningen avges av förmyndaren även för den tid som godmanskapet har varat.

Första och andra styckena motsvarar 13 kap. 15 å i utredningsförslaget (jfr nuvarande 16 kap. 5 å första stycket andra meningen). När det gäller den närmare utformningen av en sluträkning kan föreskrifter meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Tredje och fjärde styckena överensstämmer med vad som nu föreskrivs i 16 kap. 5 å fjärde och femte styckena.

19å

Om det med hänsyn till ställföreträdarens och den enskildes förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren befria ställföreträdaren från skyldigheten att lämna årsräkning eller sluträkning eller besluta att sådana räkningar får

lämnas i förenklad form. Ifråga om årsräkning får beslut meddelas för ett visst är eller tills vidare.

Paragrafen överenstämmer med den regel som för föräldrars del har tagits ini 13 kap. 16 å (jfr nuvarande 16 kap. 6 å).

Som har anmärkts under 13 kap. 16 å torde ett beslut om lättnader i redovisningsskyldigheten i första hand vara befogat, om den enskildes tillgångar inte är av större omfattning. Liksom när det gäller föräldrar torde överförmyndaren också ofta ha anledning att besluta om förenklad redovisning, om den enskildes tillgångar förvaltas av en bank e.d.

20å

Anmäler en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare att han eller hon ärförhindrad att inom föreskriven tid lämna förteckning, årsräkning eller sluträkning till överförmyndaren, kan denne bestämma ny tid för av- lämnandet.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 17 å när det gäller föräldraförvaltning (se vidare kommentaren till det lagrummet). I gällande rätt finns en motsva- righet i 16 kap. 9 å.

Särskilda beslut av överförmyndaren i vissa fall

Zlå

Om det behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren

] . begränsa möjligheten att ta ut pengar som harsatts in hos bank, utöver vad som följer av 7 och 8 å å,

2. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av bank,

3. genom meddelande till den som skall ge ut pengar till den enskilde bestämma att pengarna skall sättas in hos bank.

Meddelas beslut enligt första stycket, skall ställföreträdaren träffa avtal med banken på villkor som överförmyndaren har godkänt.

1 paragrafen, som motsvarar 13 kap. 19 å när det gäller föräldraförvalt- ning, ges överförmyndaren möjlighet att i det enskilda fallet besluta om skärpta regler i olika avseenden för förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet. Som en gemensam förutsättning för de olika åtgärderna gäller att åtgärden behövs för att trygga förvaltningen. Det innebär att förutsättningen här är något mindre sträng än i föräldrafallet. 1 13 kap. 19 å talas det sålunda om att ett beslut ”av särskild anledning” behövs för att trygga förvaltningen.

Enligt första stycket punkt 1 kan överförmyndaren begränsa ställföre- trädarens möjlighet att ta ut pengar som har satts in hos bank, utöver vad som följer av 7 och 8 åå. En sådan spärr av bankmedel blir närmast aktuell, om överförmyndaren finner att användningen av den enskildes tillgångar inte står i rimlig proportion till hans eller hennes behov. Över- förmyndaren kan här, liksom när det gäller föräldrar, besluta att ställfö- reträdarens rätt att själv lyfta ränta enligt 8 å skall begränsas till ett visst

belopp eller att ett konto med förbehåll enligt 7 å (icke spärrat konto) skall förses med en beloppsgräns.

Enligt punkt2 kan överförmyndaren bestämma att den enskildes vär- dehandlingar skall förvaras och förvaltas av bank. Ett sådant beslut bör kunna meddelas så snart det finns en risk för att ställföreträdaren skall använda den enskildes värdehandlingar på ett sätt som inte överensstäm- mer med lagen, exempelvis omplacera dem på ett alltför äventyrligt sätt. En annan situation då ett beslut enligt punkt 2 kan vara motiverat är då det finns risk för att ställföreträdaren blandar samman den enskildes värdehandlingar med andra värdepapper som han eller hon förvaltar (jfr. 12 kap. 6 å första stycket i utredningsförslaget). En risk för att ställfö- reträdaren skall sälja värdehandlingarna och använda pengarna för egen del gör det naturligtvis också påkallat med ett beslut om förvaring och förvaltning av bank. I en sådan situation finns det emellertid ofta anled— ning för överförmyndaren att överväga om inte ställföreträdaren bör entledigas.

Meddelas beslut enligt punkt 2, åligger det enligt andra stycket ställfö- reträdaren att ingå avtal med en bank om att värdehandlingarna skall förvaras och förvaltas där. Förvaringen och förvaltningen skall ske på villkor som har godkänts av överförmyndaren. När det gäller det närma- re innehållet i villkoren m.m. får utredningen hänvisa till vad som har anförts i specialmotiveringen till 13 kap. 19 å.

Enligtförsta stycketpunkt 3 kan överförmyndaren, genom att meddela den som skall betala pengar till den enskilde, bestämma att pengarna skall sättas in direkt hos bank. Liksom vid föräldraförvaltning är ett sådant beslut i första hand påkallat, om det finns risk för att ställföreträ- daren skall missköta sin förvaltning. Ett beslut om direktinsättning på bank kan emellertid också vara motiverat, om det t.ex. är fråga om utbe- talning av ett stort belopp. När pengar har satts in till följd av ett beslut enligt punkt 3, får uttag ske endast med överförmyndarens samtycke.

Vissa åtgärder vid förvaltningens upphörande

22å

När en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag upphör, skall han eller han genast överlämna de förvaltade tillgångarna till den enskilde eller, om någon annan skall överta förvaltningen, till denne.

23å

När en förordnad förrn yndare, god man eller förvaltare frånträder sitt upp- drag, skall han eller hon hålla sina räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen tillgängliga för granskning. Om det behövs, skall överförmyndaren bestämma tid och plats för en sådan granskning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 å har gått ut eller, om talan har väckts, lagakraftvunnen dom i ersättningsfrågan föreligger, skall räkenskaper och övriga handlingar rörande förvaltningen överlämnas till den som är behörig att ta emot redovisning överförvaltningen.

Paragraferna motvarar 13 kap. 20 och 21 åå i utredningsförslaget (jfr nuvarande 16 kap. 11 och 13 åå). De räkenskaper och övriga handlingar som omnämns i 23 å är främst sådana som skall upprättas enligt 12 kap. 5 å. Till kategorin övriga handlingar hör bl.a. verifikationer.

Ställföreträdares död eller konkurs

245

Om en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare där eller försätts i konkurs, skall dödsboet respektive konkursförvaltaren svara för att redovis- ning av den enskildes egendom sker och åtgärder vid förvaltningens upph ö- rande vidtas enligt detta kapitel.

Bestämmelsen motsvarar vad som nu föreskrivs i 16 kap. 14 å (jfr. för föräldrars del 13 kap. 22 å i utredningsförslaget).

Kap. 15 Vård av rätt i dödsbo, m.m.

I kapitlet finns bestämmelser om vård av enskildas rätt i dödsbo, m.m. Motsvarande regler finns i dag i 14 kap FB.

Det nu aktuella kapitlet har utformats mot bakgrund av den omfattan- de reform på familjerättens område som har trätt i kraft den 1 januari 1988 (se bl.a. SFS 1987c230-232, prop. l986/87:1, LU 1986/87:18, rskr. 159). Genom reformen har en ny äktenskapsbalk (ÄktB) ersatt gifter- målsbalken. Samtidigt har en ny lag (1987:232) om sambors gemensam- ma hem införts. Härutöver har det gjorts omfattande ändringar i ett antal lagar, framför allt ärvdabalken.

Angående reformens närmare innebörd, se avsnitt 3.3.9. Frågan vilka följder som familjerättsreformen får på förmynderskaps- rättens område har till stor de] redan behandlats i prop. 1987/88:124. Principen är att om en person som är omyndig eller som har god man eller förvaltare skall ta del i ett familjerättsligt avtal, han eller hon före- träds av ställföreträdaren.

I detta sammanhang har utredningen framför allt haft att ta ställning till i vilken utsträckning överförmyndaren bör medverka vid ingåendet av familjerättsliga avtal. Utredningen har på den punkten funnit att man i stort sett bör behålla nuvarande ordning. Det innebär för det första att förmyndare, gode män och förvaltare bör vara skyldiga att inhämta över- förmyndarens samtycke till rättshandlingar som de tar del i vid dödsbo- förvaltning för den enskildes räkning i samma utsträckning som om det hade varit fråga om annan förvaltning av den enskildes egendom. Vidare bör överförmyndarsamtycke krävas vid bodelning, skifte och avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo.

Om en omyndig eller den som har god man eller förvaltare vill göra anspråk på bostad och bohag i de fall bodelning inte skall ske vid ett äktenskaps upplösning (11 kap. 7 å Äktijrd med 11 kap. 8 å och 12 kap. 1 å ÄktB), bör det däremot vara tillräckligt med ställföreträdarens sam-

tycke. Motsvarande gäller föravtal till bodelning (se 9 kap. 13 å Äktijrd med 7 kap. 3 å ÄktB; prop. 1986/8711 5. 129).

1 de fall en efterlevande make är enda dödsbodelägare och bodelning eller skifte därför inte erfordras, har i förarbetena (prop. 1986/8711 5. 388 och LU 1986/87:18 s. 35) anvisats en möjlighet för den efterlevande att ingå en särskild överenskommelse med efterarvingarna som kan jämstäl- las med ett föravtal om egendomens fördelning på egendomsmassorna, dvs. de delar som den efterlevande får med full äganderätt resp. enbart får med förfoganderätt; denna kvotdel skall sedan gälla vid arv efter den efterlevande. Enligt utredningens uppfattning bör överförmyndarens medverkan inte krävas när en omyndig eller den som har god man eller förvaltare är inblandad i en sådan överenskommelse. Motsvarande gäl- ler avtal enligt sambolagen om att dess fördelningsregler inte skall gälla (5 å andra stycket sambolagen).

] det följande redovisas de särskilda bestämmelserna i 15 kap.

Inledande bestämmelser

15

Har en omyndig del i ett dödsbo eller annat oskiftat bo, skall förm yndaren vårda den omyndiges rätt i boet enligt bestämmelserna i detta kapitel. Bestämmelserna gäller också ifråga om gode män och förvaltare, om den som de företräder har del i ett bo och värden av dennes rätt som deläga- re omfattas av uppdraget. Ar den enskilde ensam delägare eller har samtliga delägare samma för- myndare, god man eller förvaltare och förvaltas boet av ställföreträdaren, gäller i stället 13 och 14 kap.

Första och andra styckena motsvarar nuvarande 14 kap. 1 å. Utöver döds- bon avses bon enligt ÄktB och lagen (1987:232) om sambors gemensam- ma hem, men inte exempelvis samägd egendom som faller under lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.

1 andra stycket har uttryckligen angetts att kapitlet för gode mäns och förvaltares del gäller bara i den mån den som de företräder har del i ett bo och värden av dennes rätt som delägare omfattas av godmans- eller för- valtaruppdraget. Se ll kap.1-4 och 7 åå.

Tredje stycket motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 12 å. Hänvisningen innebär att, om detär föräldrar som är ställföreträdare, 13 kap. skall tillämpas och annars 14 kap. Vid avgörandet av vilka regleri 13 kap. som är tillämpliga bör del i dödsbo jämställas med egendom som har tillfallit den enskilde genom arv eller testamente (13 kap. 3 å första stycket 1). Det innebär att de strängare förvaltningsbestämmelserna kommer att gälla.

Tidpunkt för bodelning och skifte 2 5

Ingås inte avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo eller upphör ett sådant avtal att gälla, skall förrn yndaren, gode mannen eller förvaltaren se till att

bodelning och skifte med anledning av dödsfall förrättas så snart som möj-

ligt. Skall bodelning ske av annan anledning än dödsfall, skall förm yndaren, gode mannen eller förvaltaren se till att bodelning sker så snart som möjligt.

Första stycketöverensstämmer i sak med nuvarande 14 kap. 4 å första och andra meningarna. Möjligheten att häva ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo (jfr nuvarande 14 kap. 4 å tredje meningen) regleras i 7 å i det nu aktuella kapitlet..

Även andra stycket har sin motsvarighet i gällande rätt (se 14 kap. 6 å jfrd med 4 å). Med bodelning avses här bodelning som sker med anled- ning av äktenskapsskillnad eller under ett pågående äktenskap. Vidare omfattas bodelning som sker enligt lagen om sambors gemensamma hem.

35

Skiftas inte ett dödsbo inom sex månder från det att bouppteckningen för- rättades och har avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo inte heller in- gåtts, skallförmyndaren, gode mannen eller förvaltaren inom denna tid lämna en redogörelse till överförmyndaren om anledningen till att skifte inte har skett. En sådan redogörelse skall därefter, till dess skifte eller avtal föreligger, lämnas var sjätte månad, om inte överförmyndaren bestämm- mer någon annan tidpunkt.

Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande 14 kap. 9 å första styc- ket.

Överförmyndaren har möjlighet att förelägga vite enligt 16 kap. 13 å vid tillämpningen av förevarande bestämmelser.

De nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 9 å andra stycket om årsupp- gift i vissa fall har i utredningsförslaget fått sin motsvarighet i 8 å i detta kapitel. Utredningen har emellertid ansett det onödigt att införa en sär- skild regel om gemensam redogörelse eller årsuppgift i fall då syskon har samma ställföreträdare (se nuvarande 14 kap. 9 å tredje stycket).

Enligt 16 kap. 14 å kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den närmare utformningen av såväl redogörelser enligt den nu diskuterade paragrafen som årsuppgifter en- ligt 8 å.

Samtycke till vissa rättshandlingar

Förmyndare, gode män och förvaltare som deltar i en rättshandling vid dödsboförvaltning för den enskildes räkning skall inhämta överförmynda- rens samtycke till rättshandlingen i den utsträckning som gäller vid förvalt- ning enligt 13 eller 14 kap.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om skyldighet för förmyndare, gode män och förvaltare att inhämta överförmyndarens samtycke till vissa rättshandlingar som företas vid dödsboförvaltning för den enskil- des räkning. En motsvarande regel finns i dag i 14 kap. 2 å första stycket.

Paragrafen omfattar bara situationer då förmyndaren, den gode man- nen eller förvaltaren tar del i den ifrågavarande rättshandlingen. Har bo- utredningsman förordnats, blir paragrafen inte tillämplig.

Samtycke skall inhämtas i samma utsträckning som gäller vid förvalt- ning enligt 13 eller 14 kap. i utredningsförslaget. Avgörande för om en rättshandling vid dödsboförvaltning kräver samtycke är alltså om sam- tycke hade behövts för den händelse ställföreträdaren hade velat företa en motsvarande rättshandling inom ramen för 13 eller 14 kap. Eftersom det är fråga om dödsboförvaltning blir, när det gäller 13 kap., de stränga— re bestämmelserna i det kapitlet tillämpliga (jfr. kommentaren till 1 å tredje stycket ovan). Det sagda innebär bl.a. att dödsboets tillgångar inte får placeras i aktier utan överförmyndarens samtycke. Vidare krävs sam- tycke, om fast egendom som tillhör dödsboet skall säljas eller intecknas.

Vid sin prövning av om samtycke skall ges för en dödsbodelägares räkning får överförmyndaren naturligtvis ta en viss hänsyn även till övri— ga dödsbodelägares intressen. Detta kan leda till att samtycke ges i något större utsträckning än vid förvaltning enligt 13 eller 14 kap.

Enligt 16 kap. 9 å skall överförmyndaren som regel höra den enskilde och dennes anhöriga, innan frågan om samtycke avgörs.

En motsvarighet till den nuvarande skadeståndsregeln i 14 kap. 2 å andra stycket finns i 15 kap. 10 å i utredningsförslaget.

Fördelning av egendom vid bodelning och skifte

55

Förmyndare, gode män och förvaltare som tar del i bodelning eller skifte för den enskildes räkning skall inhämta överförmyndarens samtycke till egen- domens fördelning.

Förmyndare, gode män och förvaltare får endast med överförmyndarens samtycke överlåta den enskildes andel i boet.

Paragrafen motsvarar nuvarande 14 kap. 5 å (jfr också 14 kap. 6 å). Med bodelning avses såväl bodelning efter ett dödsfall som bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller under ett pågående äktenskap. Li- kaså avses bodelning som sker enligt lagen om sambors gemensamma hem (se kommentaren till 2 å ovan).

När det gällerförsta stycket har den ändringen gjorts i förhållande till gällande rätt att samtycke från överförmyndaren krävs även när egendo- men fördelas genom lottning. Skillnaden torde inte ha så stor praktisk betydelse.

Andra styckethar vidgats ijämförelse med nuvarande 14 kap. 5 å andra stycket på så sätt att det föreslagna stycket handlar om överlåtelse även till andra än dödsbodelägare. Utredningen har inte ansett det nödvändigt att, som i gällande rätt, uttryckligen ange att det skall vara fråga om överlåtelse av den enskildes andel mot vederlag.

A vståendefrån arv eller testamente

65

Förmyndare, gode män eller förvaltare får för den enskildes räkning avstå från arv på det sätt som anges i 3 kap. 9 å ärvdabalken, om överförmynda- ren samtycker till åtgärden.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 14 kap. 6 a å.

Avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo

75

A vtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo får ingås endast med överför- myndarens samtycke.

Overförmyndarenfår hä va ett avtal enligt första stycket, om det ärpåkal- lat för att ta till vara den enskildes intressen.

Bestämmelsen om krav på överförmyndarsamtycke till avtal om sam- manlevnad i oskiftat dödsbo iförsta stycketmotsvarar nuvarande 14 kap. 3 å första stycket.

Överförmyndaren kan enligt andra stycket häva ett sammanlevnads- avtal, om detär påkallat för att ta tillvara den enskildes intressen. En lik- nande regel finns i dag i 14 kap. 3 å andra stycket. Enligt den regeln till- kommer det emellertid rätten att häva ett avtal om sammanlevnad i oskif- tat bo. Överflyttningen av beslutsbefogenheten från rätten till överför- myndaren har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.8.3.

Ett skäl att häva avtalet kan vara att en efterlevande make, som deltagit i avtalet, har gift om sig (jfr nuvarande 14 kap. 4 å tredje meningen). Om det inte sker en frivillig hävning, kan överförmyndaren gripa in.

Om ett sammanlevnadsavtal har upphört att gälla, antingen efter en uppsägning från ställföreträdarens sida eller ett hävande av överförmyn- daren, skall bodelning och skifte förrättas så snart som möjligt (se 2 å första stycket ovan).

Utgångspunkten för överförmyndarens bedömning skall här liksom i övriga fall vara vad som bäst gagnar den enskildes intressen. En viss hänsyn bör emellertid kunna tas även till dennes familj. Ett avtal om sammanlevnad kan exempelvis erfordras för att de berörda skall kunna behålla ett mindre företag eller ett gemensamt hem.

Även vid tillämpningen av denna paragrafgäller 16 kap. 9 å om höran- de av den enskilde samt dennes make eller sambo och närmaste släkting- ar. Det förhållandet att förvaltningslagen är tillämplig på överförmynda- rens handläggning (se kommentaren till 16 kap. 12 å) medför att överför- myndaren också skall bereda övriga dödsbodelägare tillfälle att yttra sig (jfr nuvarande 14 kap. 3 å tredje stycket).

85

Ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, skall förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren före den 1 mars varje år i en årsuppgift till överför-

myndaren redogöra för förvaltningen av boet under föregående är. A v års- uppgiften skall framgå boets behållna inkomst och dess sammanlagda till- gångar och skulder vid årets slut.

Anmäler förrn yndaren, gode mannen eller förvaltaren att det föreligger hinder mot att inom föreskriven tid lämna årsuppgift till överförmyndaren, kan denne bestämma ny tid för avlämnandet.

Paragrafen motsvarar nuvarande 14 kap. 9 å andra stycket. Tiden för avlämnande av årsuppgift har anpassats till vad som gäller för årsräk- ningar enligt 13 kap. 14 å och 14 kap. 15 å i utredningsförslaget.

Överförmyndaren har möjlighet att besluta om vitesföreläggande en- ligt 16 kap. 13 å, om årsuppgift inte lämnas.

Förrättande av bouppteckning i vissa fall 9 &

Skall bodelning ske av annan anledning än dödsfall, ärförmyndaren, gode mannen eller förvaltaren skyldig att se till att bouppteckning förrättas så snart som möjligt. A vskrift av bouppteckningen skall genast ges in till över— förmyndaren. A r bouppteckningen omfattande, får a vskrift lämnas i behöv- liga delar.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 14 kap. 8 å.

Ansvar mot borgenärer m.]l.

10å

Förmyndare, gode män och förvaltare är ansvariga enligt ärvdabalken gentemot borgenärer i dödsboet och andra vars rätt är beroende av dödsbo- förvaltningen.

Paragrafen motsvarar nuvarande 14 kap. 2 å andra stycket.

Försäljning av viss egendom

llå

Har egendom i dödsbo, vilken harförvaltats av en god man som avses i 11 kap. 3 å, efter preskription av rätt att ta arv eller testamente eller annars

tillfallit allmänna arvsfonden, gäller ifråga om egendomens försäljning lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

Paragrafen motsvarar nuvarande 15 kap. 22 å.

I nuvarande 14 kap. 7 å finns en särskild regel om vad som händer när överförmyndarens samtycke i strid mot vissa paragrafer inte inhämtas. Regeln har inte någon motsvarighet i det nu behandlade kapitlet. Utred- ningen har ansett det tillräckligt med de allmänna bestämmelserna i 12 kap. 10 och 11 åå i utredningsförslaget.

De nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 11 å om arvode har i utred- ningsförslaget sin motsvarighet i 12 kap. 16 och 17 åå.

16 kap. Tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet m.m.

1 16 kap. har samlats bestämmelser om överförmyndarnas tillsynsverk- samhet. Motsvarande regler finns f.n. i 16 och 17 kap.

Inledande bestämmelser

15

Överförmyndaren skall utöva tillsyn över förrn yndares, gode mäns och för- valtares verksamhet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Vid utövande av tillsynen skall överförmyndaren särskilt se till att den enskildes tillgångar iskälig omfattning an vänds för hans eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls.

Bestämmelser om val av överförmyndare m.m. finns i 19 kap.

Första stycketanger överförmyndarens allmänna uppgift att utöva tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet. En korrespon- derande bestämmelse finns i 12 kap. 9 å första stycket, där det föreskrivs att förmyndares, gode mäns occh förvaltares verksamhet står under över- förmyndarens tillsyn.

I andra stycket åläggs överförmyndaren att vid tillsynen särskilt se till att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används för hans eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade så, att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls. Bestäm- melsen svarar mot den grundregel för förmyndare, gode män och förval- tare som finns i 12 kap. 4 å första stycket (jfr också nuvarande 17 kap. 1 å andra meningen).

Utgångspunkten för överförmyndarens tillsyn liksom när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i 13-15 kap. är således att den enskildes intressen skall främjas. Detta utesluter inte att den enskildes medel un— dantagsvis används till inköp av något som kommer inte bara den enskil— de själv utan också dennes familj till godo (se bl.a. kommentaren till 12 kap. 4 å).

I tredje stycket hänvisas till 19 kap. när det gäller val av överförmynda- re m.m.

Behörig överförmyndare

25

Tillsynen utövas av överförmyndaren i den ort där den som har förrn yndare. god man eller förvaltare har sitt hemvist.

Har god man förordnats enligt 11 kap. 3 å vid utredning av ett dödsbo, utövas tillsynen av överförmyndaren i den ort där den avlidne hade sitt hemvist. Ar det i övrigt fråga om godmanskap enligt 11 kap. 3 å. utövas

tillsynen av överförmyndaren i den ort där den gode mannen har sitt hem- vist.

Om behörig överförmyndare enligt första eller andra stycket inte finns, utövas tillsynen av överförmyndaren i Stockholm.

1 gällande rätt finns inte någon uttrycklig bestämmelse om vilken över- förmyndare som skall ha tillsyn över ett visst förmynderskap, godman- skap eller förvaltarskap. Indirekt följer dock överförmyndarnas behörig- het av reglerna i 12 kap. 1-3 åå om inskrivning vid tingsrätt och överflytt- ning av domstolstillsynen från en tingsrätt till en annan. Enligt nuvaran- de 12 kap. 4 å har tingsrätten också möjlighet att vid behov ange vilken överförmyndare som är behörig.

Slopandet av inskrivningsinstitutet har gjort det nödvändigt att föra in uttryckliga regler om vilken överförmyndare som skall utöva tillsynen i olika fall. Enligt huvudregeln iförsta stycket utövas tillsynen av överför- myndaren i den ort där den som har förmyndare, god man eller förvalta— re har sitt hemvist (jfr. bestämmelserna i 10 kap. 13 å och 11 kap. 25 å när det gäller behörig domstol vid förordnande av förmyndare resp. god man eller förvaltare m.m.).

Med hemvist avses detsamma som ibl.a. 10 kap. 1 å rättegångsbalken. Det innebär att den enskildes mantalsskrivningsort är avgörande. Var mantalsskrivning skall ske regleras i folkbokföringslagen (19672198).

Som framgår av 11 å folkbokföringslagen jämförd med 19-24 och 27 åå samma lag leder inte alla flyttningar till ändrad mantalsskrivning. Speci- ella regler finns för bl.a. boende i servicehus och intagning på sjukvårds- inrättning. En följd av kopplingen till folkbokföringen är att flyttningar mellan vårdinrättningar i närliggande kommuner normalt inte behöver medföra att tillsynen fiyttas från en överförmyndare till en annan.

Av 10 kap. 11 å i utredningsförslaget framgår att den enskildes hemvist också är avgörande för frågan till vilken överförmyndare ett behov av ny förmyndare skall anmälas.

Enligt andra stycket gäller särskilda regler om behörig överförmynda- re när det är fråga om tillsynen över godmanskap enligt 11 kap. 3 å. Har god man förordnats enligt det angivna lagrummet vid utredningen av ett dödsbo, är den avlidnes hemvist avgörande för vilken överförmyndare som är behörig (jfr. bestämmelsen i 11 kap. 26 å första stycket första meningen om behörig tingsrätt vid förordnande av sådan god man). I övrigt utövas tillsynen av godmanskap enligt 11 kap. 3 å av överförmyn- daren i den ort där den gode mannen har sitt hemvist. Skälet till detta är att den vars rätt den gode mannen skall bevaka som regel antingen är okänd eller vistas på okänd ort (jfr. 11 kap. 26 å första stycket andra meningen och andra stycket).

I tredje stycket föreskrivs att överförmyndaren i Stockholm är behörig, om någon behörig överförmyndare enligt första eller andra stycket inte finns. Bestämmelsen blir tillämplig bl.a. när detär oklart var den enskilde har sitt hemvist (jfr 7 kap. ] å andra stycket i utredningens förslag till ändring i den tidigare föreslagna lagen om internationella familjerätts- frågor, SOU 1987:73 s. 160).

Granskning av förvaltningen

35 Överförmyndaren skall granska förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet med ledning av de förteckningar årsräkningar, sluträkningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8 åå som har getts in.

Överförmyndaren eller den som överförmyndaren utser har rätt att gå genom de räkenskaper och anteckningar som avses i 12 kap. 5 å samt de värdehandlingar som ställföreträdaren förvarar med anledning av sitt upp- drag.

Första stycket motsvarar nuvarande 17 kap. 1 å första meningen.

Utgångspunkten för överförmyndarens granskning är till en början de förteckningar som enligt 13 kap. 2 å skall ges in av föräldrar (förteckning- ar över egendom som en omyndig har fått i arv m.m.) och förteckningar som enligt 14 kap. 1 och 2 åå skall ges in av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare. Vidare skall överförmyndaren granska årsräkningar som skall lämnas enligt 13 kap. 14 å resp. 14 kap. 15 å samt sluträkningar enligt 13 kap. 15 å resp. 14 kap. 18 å. Uppgifter som har tagits in i årsräk- ning eller sluträkning efter föreläggande enligt 13 kap. 18 å samt sådana särskilda redogörelser som anges i 14 kap. 16 å omfattas också av gransk- ningen. Vid tillsyn över dödsboförvaltning har överförmyndaren bl.a. att granska redogörelser enligt 15 kap. 3 å och årsuppgifter enligt 15 kap. 8 å.

Har sådana handlingar som nu har nämnts inte kommit in, kan över- förmyndaren förelägga vite enligt 16 kap. 13 å.

Enligt andra stycket har överförmyndaren eller någon som han utser - t.ex. en tjänsteman vid överförmyndarkansliet eller en revisor - rätt att gå igenom sådana räkenskaper och anteckningar som avses i 12 kap. 5 å. Hit hör inte bara kassaböcker o.d. utan också verifikationer. Vidare får en genomgång ske av de värdehandlingar som ställföreträdaren förvarar med anledning av sitt uppdrag. En motsvarande bestämmelse finns nu i 17 kap. 2 å första stycket.

Den nuvarande bestämmelsen om möjlighet för en överförmyndare att begära hjälp med granskningen från överförmyndaren i ett annat distrikt (17 kap. 2 å andra stycket jfrt med 7 å) är enligt utredningens mening överflödig och har därför utgått.

I och med att det inte längre finns en generell skyldighet för ställföre- trädarna att förvara värdehandlingar överstigande ett visst värde hos bank (se allmänmotiveringen avsnitt 8.2 och 8.3), kan det finnas anled- ning för överförmyndaren att i större utsträckning än f.n. företa invente- ring av sådana handlingar med stöd av förevarande bestämmelse.

Överförmyndaren kan genom vitesföreläggande enligt 16 kap. 13 å tvinga ställföreträdaren att förete de handlingar som det är fråga om i den nu behandlade bestämmelsen.

45

Överförmyndaren skall göra anteckning om verkställd granskning pa för- teckningar, årsräkningar, sluträkningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8559

Paragrafen motsvarar nuvarande 17 kap. 4 å första stycket första mening— en.

Av de anteckningar som överförmyndaren skall göra bör framgå när granskningen har ägt rum. Om granskningen inte har föranlett någon anmärkning, bör även detta anges.

Hur överförmyndaren skall förfara när det finns anledning till an- märkning regleras i följande paragrafer.

Anmärkning mot förvaltningen

55

Om överförmyndaren vid granskningen eller annars finner anledning till anmärkning mot förrn yndaren, gode mannen eller förvaltaren, skall denne beredas tillfälle att yttra sig inom den tid som överförmyndaren bestämmer.

Om yttrande inte lämnas inom förelagd tid eller om överförmyndaren anser att yttrandet inte är tillfredsställande, skall ö verförmyndaren genast pröva om beslut enligt 13 eller 14 kap. behöver meddelas eller om ställföre- trädaren bör entledigas eller annan åtgärd vidtas.

Första stycket motsvarar nuvarande 17 kap. 3 å första meningen med förtydligandet att överförmyndaren bestämmer den tid inom vilket ytt- rande skall lämnas.

Beslut om att inhämta yttrande bör dokumenteras av överförmynda- ren. Yttrandet kan lämnas formlöst, men uppgift om innehållet bör an- tecknas på lämpligt sätt i akten. Enklast sker det genom en anteckning på den granskade handlingen.

Enligt andra stycket, som har sin närmaste motsvarighet i nuvarande 17 kap. 3 å andra meningen, skall överförmyndaren, om han inte får ett begärt yttrande i tid eller anser det otillfredsställande, själv pröva vilka åtgärder som behöver vidtas. Härvid anges för det första möjligheten att meddela beslut enligt 13 eller 14 kap. De beslut som det är fråga om är framför allt beslut om utvidgad överförmyndarkontroll och spärr av bankmedel m.m. enligt 13 kap. 19 å och 14 kap. 21 å.

Situationen kan emellertid också vara så allvarlig att det finns anled- ning för överförmyndaren att överväga en begäran om entledigande av ställföreträdaren. En annan åtgärd kan vara att begära ytterligare redo- visning av ställföreträdaren enligt 13 kap. 18 å resp. 14 kap. 16 å. En sådan begäran kan under de förutsättningar som anges i 16 kap. 13 å förenas med ett vitesföreläggande.

65

Har överförmyndarenfunnnit anledning till anmärkning enligt 5 å och har inte anmärkningen förfallit efter ställföreträdarens yttrande. skall anteck- ning om anmärkningen göras på den granskade handlingen. S räl/företrä- daren skall underrättas om anteckningen.

Om en anmärkning som har antecknats enligt första stycket innebär att

ställföreträdaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot den omyndige eller den som uppdraget avser, har ställföreträdaren rätt att väcka talan mot denne om frihetfrån skadeståndsskyldighet.

Paragrafen motsvarar nuvarande 17 kap. 4 å första stycket andra och tredje meningarna och andra stycket. Underrättelsen till ställföreträdaren om att överförmyndaren har vid- hållit sin anmärkning kan göras formlöst. Anteckning om eller annat bevis på underrättelsen bör finnas i akten.

Rätt att ta del av handlingar

76

En omyndig som har fyllt sexton år och den som har god man eller förvalta- re har rätt att ta del av de handlingar rörande ställföreträdarskapet som förvaras hos överförmyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.

Paragrafen motsvarar nuvarande 17 kap. 6 å. Kretsen av behöriga har dock utvidgats till att omfatta också den enskildes sambo.

Enligt 9 kap. 14 å sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess i tjugo år för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Enligt sekretesslagen undantas utlämnande till enskild enligt vad som föreskrivs i FB.

Överlämnande av handlingar vid granskningens slut m.m.

85

Sedan överförmyndaren har granskat förmyndarens, gode mannens eller förvaltarens sluträkning. skall räkningen samt de förteckningar, årsräk- ningar och handlingar enligt 15 kap. 3 och 8 åå som förvaras hos överför- myndaren överlämnas till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen.

Om ställföreträdaren inte är skyldig att lämna sluträkning när ställföre- trädarskapet upphör, skall överförmyndaren överlämna de övriga hand- lingar som anges i första stycket till den som är behörig att ta emot redo vis- ning förförvaltningen, såvida denne eller den avgående ställföreträdaren begär det eller överförmyndaren har gjort anteckning om anmärkning en- ligt 5 å på handlingen.

Om handlingar som avses i första eller andra stycket har lämnats till en ny ställföreträdare, skall denne inom två månader därefter återlämna handlingarna till ö verförmyndaren. Overförmyndaren skall skriftligen upp- lysa ställföreträdaren om dennes skyldighet när handlingarna lämnas ut.

Om en ställföreträdares förvaltning har godkänts av den enskilde eller av en ny ställföreträdare innan han eller hon har fått del av de handlingar som avses i första eller andra stycket, är godkännandet utan verkan.

Paragrafen motsvarar nuvarande 16 kap. 12 å.

Om handlingar inte återlämnas till överförmyndaren enligt vad som föreskrivs i tredje stycket, kan överförmyndaren förelägga vite enligt 13 å.

Inhämtande av yttrande m. m.

95

Innan överförmyndaren tar ställning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, skall den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, eller den som har god man eller förvaltare samt den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar beredas tillfälle att yttra sig, såvida det kan ske utan avsevärd tidsförlust.

Overförm yndaren får återkalla ett lämnat samtycke, om förutsättningar för samtycket inte längre föreligger.

Enligt första stycket skall överförmyndaren, innan han avgör huruvida samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, bereda de närmast berörda tillfälle att yttra sig.

Till förvaltningsåtgärder av större vikt bör framför allt hänföras för- värv eller överlåtelse av fast egendom o.d. (jfr. nuvarande 15 kap. 15 å). Även frågor om dispens enligt 13 kap. 9 å resp. 14 kap. 10 å bör normalt höra hit.

1 kretsen av dem som skall höras ingår först och främst den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, resp. den som har god man eller förvaltare. Vidare skall den enskildes make eller sambo och hans eller hennes närmaste släktingar beredas tillfälle att yttra sig. Ett villkor för att överförmyndaren skall behöva höra de nämnda personerna är dock att det kan ske utan avsevärd tidsförlust. Tidsaspekten kan göra att kretsen av dem som hörs får begränsas.

Regler om skyldighet för förmyndare, gode män och förvaltare att inhämta yttrande från den enskilde m.fl. finns i 12 kap. 7 å i utrednings- förslaget.

Överförmyndaren ärinte skyldig att göra några omfattande efterforsk- ningar rörande den enskildes släktförhållanden, om dessa inte är kända för honom. Överförmyndaren bör dock alltid ta reda på om den enskilde är gift eller samboende.

Om överförmyndaren försummar att höra någon, trots att detta hade bort ske, inverkar det inte på giltigheten av ett lämnat samtycke.

Begäran om samtycke till sådana förvaltningsåtgärder som avses i fö- revarande bestämmelse får som regel förutsättas komma från ställföre- trädaren. Denne behöver då inte höras ytterligare, om inte den enskildes eller andras yttranden motiverar det. Som sökande skall ställföreträda- ren dock alltid ha del av vad andra kan ha tillfört ärendet. Detta följer av förvaltningslagen.

Enligt andra stycket får överförmyndaren återkalla ett lämnat sam- tycke, om förutsättningar för samtycket inte längre föreligger. En sådan princip torde gälla redan i dag. Den har också lagfästs i vissa situationer (se t.ex. 15 kap. 13 å tredje stycket i gällande lag).

lOå

Överförm yndaren får från socialnämnder och andra myndigheter inhämta de upplysningar som behövs för tillsynen av förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet.

Myndigheter som avses i första stycket är skyldiga att lämna överför- myndaren sådana uppgifter som kan vara av betydelse för dennes tillsyns- verksamhet.

Genom bestämmelsen iförsta stycket ges överförmyndaren rätt att för sin tillsynsverksamhet inhämta erforderliga upplysningar från socialnämn- der och andra myndigheter.

Förutom socialnämnder är det bl.a. kronofogdemyndigheter och skat- temyndigheter som överförmyndaren kan behöva höra. Upplysningar om ställföreträdarens ekonomiska förhållanden kan ha stor betydelse för bedömningen av om det behövs några åtgärder från överförmyndarens sida. Jfr 10 kap. 10 å och 11 kap. 20 å.

Banker och andra privata institutioner, t.ex. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag, kan givetvis också ha värdefulla kunskaper. Ingenting hindrar att överförmyndaren ställer frågor till dem, även om de inte har någon skyldighet enligt denna paragraf att lämna upplysningar.

Andra stycket ålägger myndigheterna en upplysningsskyldighet gent- emot överförmyndaren. Härigenom faller gentemot överförmyndaren den sekretess som annars skulle ha gällt. De sekretessbelagda uppgifter som överförmyndaren genom denna bestämmelse kan komma att erhålla är sekretessbelagda också hos överförmyndaren. Se 9 kap. 14 å samt 14 kap. 1 åjfrd med 13 kap. 1 å sekretesslagen (19802100).

Anmälan om försäkringsbelopp

llå

När belopp har tillfallit en omyndig som förmånstagare till försäkring med anledning a v dödsfall, skall den som ombesörjer utbetalningen genast göra anmälan till överförmyndaren. Vid periodiskt utfallande belopp krävs dock sådan anmälan endast när den första utbetalningen görs.

Paragrafen tar sikte på det fallet att ett belopp har tillfallit en omyndig som förmånstagare till försäkring med anledning av dödsfall. Den som ombesörjer utbetalningen skall då genast skall anmäla detta till överför- myndaren. Bakgrunden till föreskriften, som saknar motsvarighet i dag, är att sådana försäkringsbelopp står under överförmyndarkontroll, oav- sett om förmynderskapet utövas av föräldrarna eller av en särskilt för- ordnad förmyndare (se 13 kap. 3 å). Det är därför angeläget att överför- myndaren utan dröjsmål får kännedom om att den omyndige har fått så- dan egendom.

Behörig överförmyndare är enligt huvudregeln överförmyndaren i den ort där den omyndige har sitt hemvist (se 2 å).

Om den omyndige har rätt till periodiskt utfallande belopp, dvs. pen- sion eller livränta, behöver anmälan göras endast i samband med den första utbetalningen.

Även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om formen för anmälningar enligt denna paragraf, torde det vara lämpligt att anmäl- ningarna sker skriftligt.

Överförmyndarens handläggning m.m. 12 å

Överförmyndaren är skyldig att föra förteckningar och lägga upp akter samt expediera handlingar enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt denna paragraf får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förande av förteckningar hos över- förmyndarna samt om uppläggning av akter och expedition av handling- ar.

Avsikten är att sådana föreskrifter skall ersätta nuvarande förmyndar- vårdskungörelsen (1952:303) och överförmyndarkungörelsen (1974:1047).

Av 1 och 3 åå förvaltningslagen (1986:223) följer att den lagen är tillämplig på överförmyndarnas handläggning av ärenden, om inte en annan lag eller en förordning innehåller någon avvikande bestämmelse.

] utredningens lagförslag finns särbestämmelser om bl.a. kommunika- tion (se 9 å i detta kapitel).

Vite 13 å

Overförm yndaren får vid vite förelägga en förmyndare, god man eller för- valtare att fullgöra sina skyldigheter enligt 3 å andra stycket eller 8 å tredje stycket i detta kapitel eller enligt 12 kap. 13 å, 13 kap. 2 och 14-21 å å , 14 kap. 1, 2 och 15-23 åå samt 15 kap. 3 och 8 åå. Innan vitesföreläggande beslutas, skall överförmyndaren skriftligen erinra ställföreträdaren om den skyldig- het och de bestämmelser som föreligger samt ge ställföreträdaren skälig tid att ge in en angiven handling eller efterkomma ett beslut.

Frågor om utdömande av vite prövas av tingsrätt. Ifråga om föreläggan- de och utdömande av vite gäller i övrigt lagen (1985:206) om viten.

Enligtförsta stycket har överförmyndaren möjlighet att besluta om vites- föreläggande, om en förmyndare, god man eller förvaltare underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller henne enligt någon av de lagrum som anges i bestämmelsen. Det är bl.a. fråga om skyldighet att lämna förteckning, årsräkning, sluträkning eller annan redovisning.

Enligt nuvarande ordning kan endast rätten förelägga vite (se 14 kap. lOå och 16 kap. 10 och 12 åå).

Bakgrunden till förslaget framgår av allmänmotiveringen, avsnitt 8.8.3.

Ett vitesföreläggande är en ingripande åtgärd och får naturligtvis inte beslutas utan goda skäl. Enligt förevarande stycke skall överförmynda— ren också, innan vitesföreläggande beslutas, skriftligen erinra ställföre- trädaren om den skyldighet och de bestämmelser som föreligger samt ge ställföreträdaren skälig tid att ge in en angiven handling eller efterkom- ma ett beslut. Många gånger torde en sådan erinran i sin tur ha föregåtts av mera informella kontakter.

Om ställföreträdaren har överklagat ett överförmyndarbeslut eller med stöd av 27 å förvaltningslagen (19862223) påkallat omprövning av det, bör överförmyndaren t.v. avstå från att meddela vitesförläggande, även om beslutet i och för sig är verkställbart utan hinder av överklagan- det eller omprövningen. Se 20 kap. 8 å FB och 27 å förvaltningslagen.

Omfattningen av det rådrum som ställföreträdaren bör ha rätt till, innan vitesföreläggande meddelas, kan variera men bör normalt inte understiga fjorton dagar.

Enligt andra stycket prövas frågor om utdömande av vite av tingsrät- ten, medan i övrigt bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten (vitesla- gen) gäller.

Enligt 2 å viteslagen skall det av ett vitesföreläggande bl.a. framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas. Föreläg- gandet skall enligt samma bestämmelse delges adressaten. Det innebär att delgivningslagen (1970:428) är tillämplig.

Vitesbeloppet skall enligt 3 å viteslagen fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållan- den och omständigheterna i övrigt kan förmå honom eller henne att följa föreläggandet.

Om det exempelvis gäller att få in en begärd förteckning eller räkning, bör överförmyndaren kunna nöja sig med vitesbelopp på 500-1 000 kr. Är det fråga om en upprepad försummelse eller en mer betydelsefull åtgärd, kan beloppet behöva sättas högre. Viss ledning bör överförmyndarna kunna ha av den domstolspraxis som har utbildats enligt nuvarande ord- ning.

Enligt 8 å viteslagen skall mål om utdömande av vite följa de regler som gäller i fråga om åtal för brott för vilket svårare straffän böter inte är föreskrivet. Om ett vitesföreläggande inte har följts, skall överförmynda— ren således anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. En anmä- lan för utdömande av ett försuttet vite förutsätter naturligtvis att beslutet om föreläggande har vunnit laga kraft och att den bestämda tidsfristen har gått ut.

Även om anmälan för utdömande av vite har gjorts, får utan hinder härav ett nytt vite föreläggas beträffande samma sak, såvida den begärda åtgärden inte kan förväntas komma att vidtas av ställföreträdaren. Be- loppet bör då sättas högre än vid det första föreläggandet. Nya tidsfrister måste naturligtvis också anges.

Utformning av förteckningar m.m.

145

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den närmare utformningen av förteckningar, årsräkningar och sluträkningar samt handlingar som avses i 15 kap. 3 och 8 å å .

Bestämmelsen, som bl.a. ersätter de nuvarande detaljerade föreskrifter- na i 16 kap. 7 och 8 åå, ger regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om den närmare utform- ningen av dels förteckningar, årsräkningar och sluträkningar enligt 13 och 14 kap. i utredningsförslaget, dels handlingar som avses i 15 kap. 3 och 8 åå. Olika blanketter kan därvid fastställas.

19 kap. Om överförmyndare

Utredningen har i avsnitt 8.8.1 diskuterat frågor som gäller överförmyn- darorganisationen. Övervägandena har föranlett en de] ändringar i före- varande kapitel. Bl.a. utvidgas möjligheterna enligt 14 å att delegera be- fogenheten att fatta beslut.

1 avsnitt 8.8.2 har utredningen behandlat frågan om tillsyn över över- förmyndarnas verksamhet. Även de överväganden som utredningen har gjort i den delen har föranlett ändringar i förevarande kapitel.

55

Överförmyndare väljes av kommunfullmäktige. För överförmyndare väljes en ersättare.

Ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd väljas av kommun- fullmäktige till det antal fullmäktige betämma. Antalet ledamöter får dock ej understiga tre.

Val av ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd skall vara pro— portionellt, om det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportio- nellt val finnas särskilda bestämmelser.

Sker ej val av ersättare i överförmyndarnämnd proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning i vilken ersättarna skola inkallas till tjänstgöring.

Då val av överförmyndare, ledamot av överförmyndarnämnd eller ersättare förrättats, skall det genast anmälas till länsstyrelsen. Har val ej skett i behörig tid, skall länsstyrelsen se till att valet hålls så snart det kan ske.

Som en följd av att tillsynen över överförmyndarna flyttas från tingsrät- ten till länsstyrelsen (se 17 å och avsnitt 8.8.2 i den allmänna motivering— en) har en ändring gjorts ifemte stycket av förevarande paragraf. Änd- ringen innebär att val av överförmyndare m.fl. skall anmälas till länssty- relsen i stället för till rätten.

95

Överförmyndare, ledamot i överförmyndarnämnd eller ersättare kan efter anmälan av länsstyrelsen entledigas av rätten, om han eller hon inte är lämplig.

Enligt utredningens mening bör en överförmyndare, ledamot i överför- myndarnämnd eller ersättare liksom nu kunna entledigas av rätten, om han eller hon inte är lämplig. Som följd av att tillsynen över överförmyn- darna enligt utredningens förslag skall flyttas till länsstyrelsen, har det emellertid gjorts ett tillägg i förevarande paragraf, som innebär att rät- tens prövning sker efter anmälan av länsstyrelsen.

l4å

Om kommunfullmäktige bestämmer det, får överförmyndarnämnden uppdra åt ledamot, ersättare som har inkallats till tjänstgöring eller kommunal tjänsteman med erforderlig kompetens att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i fullmäktiges beslut. Kommunfullmäktige kan på motsvarande sätt bestämma att äverfärmyndarenfär uppdra åt kommunal tjänsteman med erforderlig kompetens att avgöra ärenden på överförmyndarens vägnar. Framställning eller yttrande till kommunfullmäktige får dock ej beslutas på annat sätt än av nämnden samfällt eller av överförmyndaren själv.

Finner den som erhållit uppdrag som avses i första stycket, att samtycke, tillstånd eller förordnande i visst fall ej bör meddelas, eller anser han frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämnden eller överförmyndaren. Beslut i ärende enligt denna balk vilket har fattats på grund av uppdrag som avses i första stycket behöver ej anmälas inför nämnden eller för överförmyndaren.

[ första stycket föreskrivs f.n. att, om kommunfullmäktige beslutar det, överförmyndarnämnderna får delegera befogenheten att avgöra vissa grupper av ärenden. Motsvarande möjlighet att fatta beslut om delega- tion finns inte