Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har beslutat en genomgripande reform av den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Refor- men innebär bl.a. att 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ersätts av två nya lagar. Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1992.

I propositionen föreslås följdändringar med anledning av reformen. De flesta av förslagen är av endast redaktionellart men det föreslås också vissa sakliga ändringar i bl.a. passlagen och i sekretesslagstiftningen. Förslaget be- träffande passlagen innebär bl.a. att socialstyrelsen på motsvarande sätt som för närvarande utskrivningsnämnd och chefsöverläkare skall fatta beslut om passtillstånd m.m. Styrelsens beslut skall kunna överklagas hos kammarrät- ten. I sekretesslagen föreslås ändringar som innebär bl.a. att förvaltnings- domstols beslut enligt den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. inte skall omfattas av sekretess i andra fall än som följer av de särskilda bestämmelserna om sekretess hos domstolar. Genom en ändring i lagen om rättspsykiatrisk vård föreslås vidare att chefsöverläkaren skall vara skyldig att lämna ut vissa uppgifter till kriminalvården då en patient skall förpassas till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt.

I propositionen föreslås vidare att chefsöverläkaren i vissa situationer när målsäganden begärt det skall underrätta målsäganden om att en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har awi- kit från eller inte återkommit till vårdinrättningen. Om det finns särskilda skäl skall sådan underrättelse få lämnas utan att målsäganden begärt det. Förslaget medför ytterligare ändringar i sekretesslagen.

I propositionen tas slutligen också upp begreppsbildningen rörande perso- ner med psykiska störningar. Det föreslås att denna inom lagstiftningen i öv- rigt bringas i överensstämmelse med vad som enligt riksdagens beslut skall

1 Riksdagen 1991/92. ] saml. Nr 59

• Sida 2
•  Original

gälla inom lagstiftningen om den psykiatriska tvångsvården och straffrätten och, enligt ett tidigare förslag som förelagts riksdagen, inom civil- och pro- cessrätten. Det innebär att ”psykisk störning” kommer att användas som grundläggande sjukdomsbcgrepp och att detta begrepp kvalificeras genom tillägget ”allvarlig” i vissa fall.

Lagändringarna föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om psykiatrisk tvångsvård och de övriga lagändringarna som riksdagen redan beslutat om, dvs. den 1 januari 1992.

• Sida 3
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 45 lagen (1944:133) om kastrering skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 äl Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter till- stånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är gift hans make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt sam- tycke får kastrering enligt 1 5 andra stycket företagas utan socialstyrel- sens tillstånd, om den läkare som ut- för ingreppet samt någon annan lä- kare i den tjänsteställning rege- ringen föreskriver, i skriftligt utlå- tande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är inta- gen i kriminalvårdsanstalt, häkte el— ler hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt sam- tycke får kastrering enligt 15 andra stycket företagas utan socialstyrel- sens tillstånd, om den läkare som ut- för ingreppet samt någon annan lä- kare i den tjänsteställning rege- ringen föreskriver, i skriftligt utlå- tande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är inta- gen i kriminalvårdsanstalt, häkte el- ler hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på vårdinrätt- ning med stöd av lagen (1991.-1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen ( ] 99I.'I I 29) om rättspsykiatrisk vård.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

' Senaste lydelse l988:1476.

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva- veterinäryrket m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 5 lagen (1965:61) om behörighet att utöva vete- rinäryrket m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Blir legitimerad veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan mbbning av själsver/csamheten ur stånd att nöjaktigt utöva veterinär- yrket, skall jordbruksverket oför- dröjligen återkalla hans legitima-

Föreslagen lydelse 5 ä'

Blir legitimerad veterinär på grund av psykisk stömihg ur stånd att nöjaktigt utöva'veterinäryrket, skall jordbruksverket ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranleda annat.

tion, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att veterinärs legitimation bör återkallas enligt första stycket, äger jordbruksverket efter samråd med so- cialstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den ut- sträckning som fordras för att hans förmåga att utöva veterinäryrket skall kunna bedömas.

Förordnas om läkarundersökning enligt andra stycket, äger jordbruksver- ket återkalla legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt avgöres. Väg- rar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall polis- myndighet på verkets begäran lämna erforderlig handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1992.

1 Senaste lydelse 1991 :383.

• Sida 5
•  Original

3 Förslag till Lag om ändring i datalagen (1973:289) Härigenom föreskrivs att 45 datalagen (1973:289)1 skall ha följande ly-

delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4?

Tillstånd att inrätta och föra per- sonregister som innehåller uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmel- ser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissafall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda eller utlänningslagen (19892529) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra per- sonregister som innehåller uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmel- ser om vård av unga, lagen (1988z870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psy- kiatrisk tvångsvård, lagen ( 1 991: 1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda eller utlänningslagen (1989z529) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgift om någons sjukdom, hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om att någon fått ekonomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger medde- las annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om nå- gons ras, politiska uppfattning, religiösa tro eller övertygelse i övrigt får meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1januari1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa- rande i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (l966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård ivissa fall.

[ Lagen omtryckt 1982:446. 2 Senaste lydelse 1990:65.

• Sida 6
•  Original

4 Förslag till Lag om ändring i kreditupplysningslagen (197321173) Härigenom föreskrivs att 65 kreditupplysningslagen (1973:1173)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 52 Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam- het.

' Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har av- tjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit före- mål för åtgärd enligt socialtjänstla- gen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (19882870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (l966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 11— 14åå polislagen (l984:387), lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. eller utlän- ningslagen (1989:529) får ej utan medgivande av datainspektionen in- samlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. Det- samma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har av- tjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit före- mål för åtgärd enligt socialtjänstla- gen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (19882870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen ( ] 99].'1128) om psykiatrisk tvångs- vård, lagen (]99].'1129) om rättspsy- kiatrisk vård , lagen (1967:940) angå- ende omsorger om vissa psykiskt ut- vecklingsstörda, 11—14äå polislagen (19841387), lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade per- soner m.m. eller utlänningslagen (1989z529) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplys- ningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Vad som anges i andra stycket utgör ej hinder för att uppgift om närings- förbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam- het.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa- rande i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

1 Lagen omtryckt 1981:737. 2 Senaste lydelse 1990:58.

Prop. 1991./92:59

• Sida 7
•  Original

5. Förslag till Lag om ändring i steriliseringslagen (19751580)

Härigenom föreskrivs att 35 steriliseringslagen (1975z580) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansöker den som fyllt aderton men icke tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt här i riket om sterilisering, får socialstyrelsen lämna tillstånd därtill

1. om det föreligger beaktansvärd risk för att arvsanlag som kan med- föra allvarlig psykisk sjukdom eller abnormitet, svårartad kroppslig sjukdom eller svårt lyte av annat slag överförs till avkomling (genetisk in- dikation),

1. om det föreligger beaktansvärd risk för att arvsanlag som kan med- föra allvarlig psykisk störning, svår- artad kroppslig sjukdom eller svårt lyte av annat slag överförs till av- komling (genetisk indikation),

2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd av sjukdom, kroppsfel eller svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk indikation), eller

3. i samband med ansökan om fastställelse enligt 1 5 lagen (1972: 1 19) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i övrigt före- ligger för sådan fastställelse.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1992.

• Sida 8
•  Original

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 35; lagen (1976:600) om offentlig anställning' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

En arbetstagare som har rätt till statlig pension men inte har uppnått ' den ålder då han får avgå med ål- derspension, får inte avskedas enligt 1 eller 2 &, om han har begått brottet eller tjänsteförseelsen under infly- tande av sådan själslig abnonnitet som avses i 30 kap. 65 brottsbalken och han lämpligen kan förflyttas el- ler annars omplaceras till någon an- nan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt.

En arbetstagare som har rätt till statlig pension men inte har uppnått den ålder då han får avgå med ål- derspension, får inte avskedas enligt 1 eller 2 &, om han har begått brottet eller tjänsteförseelsen under påver- kan av en allvarlig psykisk störning och han lämpligen kan förflyttas el- ler annars omplaceras till någon an- nan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1januari'1992.

1 Lagen omtryckt 1991:600.

• Sida 9
•  Original

7. Förslag till Lag om ändring i högskolelagen (19772218)

Härigenom föreskrivs att 10 a & högskolelagen (19771218) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a ä' Regeringen får i fråga om studerande i högskoleutbildning meddela före- skrifter om hinder tills vidare att genomgå utbildning inom högskolan (av-

skiljande).

Avskiljande skall få förekomma när en studerande lider av psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet, missbrukar alkohol eller narkotika eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det därför bedöms föreligga en påtaglig risk för att han kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under'ut- bildningen. Ett beslut om avskil- jande skall kunna omprövas efter två år.

Avskiljande skall få förekomma när en studerande lider av psykisk störning, missbrukar alkohol eller narkotika eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det där- för bedöms föreligga en påtaglig risk för att han kan komma att skada an- nan person eller värdefull egendom under utbildningen. Ett beslut om avskiljande skall kunna omprövas efter två år.

En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskiljande. Dess ordförande skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Nämndens be- slut skall kunna överklagas hos kammarrätt.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1992.

1 Senaste lydelse 1987z201.

• Sida 10
•  Original

8. Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978z302) Härigenom föreskrivs att 20, 22, 24, 28, 29 och 34 55 passlagen (1978z302)

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2051

Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt lagen ( ]966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i specialsjukhus enligt 355 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda el- ler utskriven på försök från sjukhus sorn nu har angivits, dock endast om

1. chefsöverläkaren vid sjukhuset i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om att pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,

2. sådana förhållanden föreligger som avses i 175” andra stycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 425 tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, eller

Passtillstånd fordras för den som är intagen för vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs- vård eller lagen (1 991:1129) om rätts- psykiatrisk vård, är inskriven i spe- cialsjukhus enligt 355 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda el- ler utskriven på försök från sådant sjukhus, dock endast om

1. chefsöverläkaren vid sjukvårds- inrättningen i den ordning rege- ringen föreskriver har gjort anmälan om att pass ej får utfärdas utan så- dant tillstånd,

2. patienten genorngår rättspsykia- trisk vård med särskild utskrivnings- prövning eller sådana förhållanden föreligger som avses i 425 tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen har återkallats på grund av framställning enligt 245 andra stycket.

22 52

Fråga om passtillstånd enligt 205 prövas, om sökanden är patient som avses i 205 2, av utskrivningsnämn- den och i annat fall av chefsöverläka- ren vid sjukhuset. Denne får dock hänskjuta ärendet till utskrivnings- nämnden för avgörande.

Frågor om passtillstånd enligt 20 5 prövas av socialstyrelsen.

Passtillstånd skall vägras, om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att patienten har pass.

24 53 Undergår passinnehavare kriminalvård som anges i 19 5 och föreligger så— dant fall att passtillstånd skulle ha vägrats enligt 21 5 andra stycket, kan över- vakningsnämndcn besluta att framställning skall göras hos passmyndighet om att passet skall återkallas. Bereds passinnehavare sjukvård som anges i 205 och är det med hän— syn till ändamålet med vården

' Senaste lydelse 1990:604. 2 Senaste lydelse 1990:604. 3 Senaste lydelse 1990:604.

Bereds passinnehavare vård som anges i 205 och är det med hänsyn till ändamålet med vården olämpligt

• Sida 11
•  Original

Nuvarande lydelse

olämpligt att han har pass, kan chefsöverläkare eller nämnd, som enligt 22 5 första stycket har att pröva fråga om passtillstånd för honom, besluta att framställning skall göras hos passmyndighet om att passet skall återkallas.

Föreslagen lydelse

att han har pass, kan socialstyrelsen besluta att framställning skall göras hos passmyndighet om att passet skall återkallas.

28 54 Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna lag förs talan genom be- svär hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos vilken klaganden skulle ha kunnat anföra besvär över beslut som avses i 37 kap. 85 brottsbal- ken.

En chefsöverläkares beslut om an- mälan enligt 205 1 får inte överkla- gas./Indra beslut av en chejsöverlä- kare enligt denna lag får överklagas hos utskrivningsnämriden. Utskriv- ningsnämndens beslut får överklagas hos psykiatriska nämnden.

När ett beslut överklagas hos ut- skrivningsnämnden eller psykia- triska nämnden, skall skrive/scn med överklagandet tillställas den nämnd som skall pröva överklagandet. Skri- velsen skall ha kommit in dit inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Om skrivelsen korri- mit in för sent, skall nämnden avvisa den. Skrivelsen skall dock inte avvi- sas, orn förseningen beror på att den myndighet som har meddelat beslutet har lämnat klaganden en felaktig un- derrättelse om hur man överklagar. Inte heller skall skrivelsen avvisas, om den har kommit in till den myn- digheten innan tiden för att överklaga har gått ut.

En chefsöverläkares beslut om an- mälan enligt 205 1 får inte överkla- gas. Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kam- marrätten.

29 55

Mot beslut enligt denna lag av kri- minalvårdsnämnden, hovrätt eller psykiatriska nämnden får talan ej föras.

Beslut enligt denna lag av krimi- nalvårdsnämnden eller hovrätt får inte överklagas.

34 56

Vad som i denna lag föreskrivs om chefsöverläkare gäller även annan läkare som avses i 25 andra stycket lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

4 Senaste lydelse 1990:604. 5 Senaste lydelse 1981 :221. 6 Senaste lydelse 1990:604.

Vad som i denna lag föreskrivs om chefsöverläkare gäller även annan läkare som avses i 395 eller 405 andra stycket lagen (1991.—1128) om psykiatrisk tvångsvård eller 23 5 Ia-

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Ärenden hos en utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraftträdandet och ärenden i vilka beslut enligt äldre bestämmelser därefter överklagas hos en sådan nämnd skall efter ikraftträdandet prövas av socialstyrelsen.

• Sida 13
•  Original

9. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1, 2 och 19 55 sekretesslagen (1980:100)l skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse 7 kap.

1 52

Sekretess gäller, om inte annat följer av 25, inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksam- het, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering och åtgärder mot smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som avser särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och därmed likställda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndig- het som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. En landstingskommunal eller En landstingskommunal eller Nuvarande lydelse kommunal myndighet som bedriver verksamhet som avses i första stycket får lämna uppgift till en an- nan sådan myndighct för forskning eller framställning av statistik eller för administration på verksamhets- området, om det inte kan antas att den enskilde eller någon honom när- stående lider men om uppgiften röjs. Vidare får utan hinder av sek- retessen uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1984:1140) om insemination och la- gen (1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål.

Sekretesscn enligt 15 gäller inte

1. beslut av utskrivningsnämnd el- ler psykiatriska nämnden,

2. annat beslut i ärende enligt lag- stiftningen om viss psykiatrisk vård, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd,

3. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472), om beslutet angår fri- hetsberövande åtgärd och avser an-

! Lagen omtryckt 1989:713. 2 Senaste lydelse 199lz426.

kommunal myndighet som bedriver verksamhet som avses i första stycket får lämna uppgift till en an- nan sådan myndighet för forskning eller framställning av statistik eller för administration på verksamhets— området, om det inte kan antas att den enskilde eller någon honom när- stående lider men om uppgiften röjs. Vidare får utan hinder av sek- retessen uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1984:1140) om insemination, lagen (1988:1473) om undersökning be- träffande HIV-smitta i brottmål och lagen (I99I.'1129) om rättspsykia- trisk vård.

1. beslut i ärende enligt lagstift- ningen om psykiatrisk tvångsvård el- ler rättspsykiatrisk vård, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd,

2. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472), om beslutet angår fri- hetsberövande åtgärd och avser an-

• Sida 14
•  Original

Nuvarande lydelse

nan sjukdom än som anges i 1.3 bila- gan till nämnda lag,

4. anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso— och sjukvården.

Föreslagen lydelse

nan sjukdom än som anges i 1.3 bila- gan till nämnda lag,

3. anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården.

19 & Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds person- liga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstift- ningen om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan sam- tycke inom socialtjänsten,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstift- ningen om psykiatrisk tvångsvård el- ler rättspsykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstift- ningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare,

om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men

om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om besöksförbud för upp- gift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretesscn gäl- ler inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1januari1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa- rande i fråga om beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden samt i fråga om ärenden enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård.

• Sida 15
•  Original

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 45 lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 5

Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt social- tjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd av missbru- ket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Om någon för kortare tid ges vård Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om be- med stöd av lagen (1991.-1128) om redande av sluten psykiatrisk vård i psykiatrisk tvångsvård, hindrar detta vissa fall, hindrar detta inte ett be- inte ett beslut om tvångsvård enligt slut om tvångsvård enligt denna lag. denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

• Sida 16
•  Original

11. Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1989: 529)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 5 utlänningslagen (1989:529) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 kap. 3 5'

Regeringen får meddela föreskrif- ter om hemsändande av utlänningar, som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmel- ser om vård av unga, lagen ( ]966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 5 lagen (1967:940) angående omsor- ger om vissa psykiskt utvecklings- störda jämförd med 65 lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.

Regeringen får meddela föreskrif- ter om hemsändande av utlänningar, som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmel- ser om vård av unga, lagen (]99l:1128) om psykiatrisk tvångs- vård, lagen ( I 991 :1129) om rättspsy- kiatrisk vård eller 355 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda jämförd med 65 lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen föreskriva awikelser från bestämmelserna i denna lag samt meddela de före- skrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1992.

1 Senaste lydelse 1990:69.

• Sida 17
•  Original

12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

dels att nuvarande 29 5 skall betecknas 305, dels att 285 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

285

Genomgår en patient rättspsykia- trisk vård som är förenad med sär- skild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övriga omständigheter gör det på- kallat, ge målsäganden möjlighet att begära att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrättningens om- råde eller att vården skall upphöra. Önskar målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möj- ligt och innan patienten lämnar vårdinrättningen.

Genomgär en patient rättspsykia- trisk värd som är förenad med sär- skild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övriga omständigheter gör det på- kallat, ge målsäganden möjlighet att begära att bli underrättad dels om att patienten har lämnat sjukvårdsinrätt- ningen utan tillstånd eller inte har åten'änt dit sedan tiden för ett till- stånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller tillståndet lzar återkallats, dels när beslut fattas om att patienten får vistas utanför sjuk- vårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar måls- äganden underrättelse, skall en så— dan ges så snart som möjligt och vid beslut som anges i denna paragraf in- nan patienten lämnar vårdinrätt- ningen.

Om det finns särskilda skäl får un- derrättelse som avses i första stycket lämnas utan att målsäganden begärt att bli underrättad.

295

Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är chefsöverläka- ren skyldig att till kriminalvården lämna ut uppgift om en patient som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall förpassas till häkte eller kriminalvårdsanstalt, om upp- giften behövs inom kriminalvården.

• Sida 18
•  Original

1. Inledning

Riksdagen beslutade den 30 maj 1991 om genomgripande förändringar av den psykiatriska tvångsvården m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr.329 resp. JuU34, rskr. 330). Reformen innefattar en ny lagstiftning om psykia- trisk tvångsvård och ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska utred- ningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1992.

Riksdagens ställningstaganden innebär bl.a. att lagen (1966:293) om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersätts av två nya lagar, dels lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, dels lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Den nya vårdlagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att markera detta används det nya samlingsbegreppet ”allvarlig psykisk stör- ning”. Den nya lagstiftningen innebär vidare att organisationen med utskriv— ningsnämnder och psykiatriska nämnden skall upphöra. Dessa förändringar samt det förhållandet att LSPV ersätts med två nya lagar medför att redak- tionella och andra ändringar bör göras i flera lagar. En del av dessa ändringar har riksdagen redan behandlat (SFS 1991:1130—1 135). Som angavs i prop. 1990/91:58 finns det emellertid även i annan lagstiftning en rad bestämmelser som knyter an till reglerna om psykiatrisk tvångsvård vilka avsikten var att återkomma till i ett senare sammanhang. Jag lägger nu fram förslag till dessa följdändringar.

Även den straffrättsliga särregleringcn för psykiskt störda lagöverträdare har anpassats till nutida terminologi inom psykiatrin. Också denna föränd- ring och den nya regleringen av bl.a. det rättspsykiatriska undersökningsför- farandet medför behov av ett flertal lagändringar. Riksdagen har i denna del redan fattat beslut om lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning och om ändringar i brottsbalken m.fl. lagar (SFS 1991:1138—1147). Ytterli-

• Sida 19
•  Original

gare några följdändringar i lagar där det finns hänvisningar till brottsbalken bör dock ske. Jag lägger nu fram förslag även i denna fråga.

Somjag redan nämnt har terminologin inom den psykiatriska tvångsvårds- lagstiftningen och inom strafflagstiftningen anpassats till nutida terminologi inom psykiatrin. Ett förslag till motsvarande förändring inom civilrätten och processrätten har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1990/91:194). Förslaget innebär att begreppsbildningen inom civilrätten och processrätten rörande personer med psykiska störningar bringas i överensstämmelse med vad som skall gälla inom lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och strafflagstift- ningen. Också inom dessa rättsområdcn kommer således ”psykisk störning” att användas som grundläggande sjukdomsbegrepp. Detta begrepp kvalifi- ceras genom bestämningen ”allvarlig” i vissa fall. Även dessa lagändringar föreslås trädai kraft den 1januari 1992.

I detta ärende tarjag upp frågan om begreppsbildningen i lagstiftningen i övrigt rörande personer med psykiska störningar.

Iden av riksdagen antagna lagen om rättspsykiatrisk vård finns en bestäm- melse som innebär att chefsöverläkaren i vissa situationer skall underrätta målsäganden innan en patient lämnar vårdinrättningen (28 5). Under riks- dagsbehandlingen uttalade sig såväl social- somjustitieutskottet för att rege- ringen bör överväga en skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta måls- äganden även i samband med att en patient rymmer. Sådana överväganden borde enligt socialutskottets mening lämpligen göras i samband med den översyn av sekretesslagen som skulle äga rum (1990/91:SoU13 s. 70). Riks- dagen gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Jag lägger nu fram ett förslag till reglering av denna underrättelseskyldighet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 10 oktober 1991 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag som upprättats inom socialdepartemcntet. De förslag som re- mitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende, bilaga ]. Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 2, i allt väsentligt godtagit förslagen. Med anledning av ett påpekande från lag- rådet har i förhållande till lagrådsremissen ett nytt andra stycke tillförts 28 5 i förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Dessutom har smärre redaktionella ändringar gjorts i förslaget till lag om

• Sida 20
•  Original

ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning och förslaget till lag om Prop. 1991/92:59 ändring i passlagen (1978:302).

2. Hänvisningar till 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i Vissa fall

Mitt förslag: Med anledning av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, m.m. görs följdändringar av huvudsakligen redaktionell art i bl.a. datalagen, kreditupplysningslagen och utlänningslagen. Ändringarna innebär att hänvisningar till lagen om beredande av slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall ersätts med hänvisningar till de nya la- garna på området.

Skälen för mitt förslag: Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykia- trisk vård ivissa fall (LSPV) skall enligt riksdagens beslut upphöra att gälla vid utgången av år 1991 (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329). De två nya lagarna på området — lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård resp. la- gen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård — bygger på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet med bl.a. en annan terminologi. Denna förändring samt det förhållandet att LSPV er- sätts med två nya lagar innebär att redaktionella ändringar bör göras i flera lagar. Hänvisningar till eller omnämnanden av LSPV i andra lagar bör, i de fall det inte finns någon anledning att ändra bestämmelsernas innebörd isak, ersättas med hänvisningar till de nya lagarna. Sådana hänvisningar finns i datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (197321173), lagen (1944:133) Om kastrering (kastreringslagcn), passlagen (1978:302), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) samt i utlänningslagen (1989:529).

Datalagen och kreditupplysnirigslagen

I 45 datalagen finns en bestämmelse som innebär att tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om att någon varit föremål för tvångsingripande enligt LSPV endast om synnerliga skäl föreligger får med- delas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter. Enligt 65 kreditupplysningslagen får motsvarande uppgift inte heller utan medgivande av datainspektionen in- samlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. De integritetshänsyn som motiverar de nämnda bestämmelserna gör sig gäl- lande med samma styrka när det gäller uppgift om vård enligt någon av de två nya lagarna. Hänvisningarna till LSPV bör därför ersättas med hänvis- ningar till lagarna om psykiatrisk tvångsvård resp. om rättspsykiatrisk vård. Äldre föreskrifter om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärder enligt LSPV bör alltjämt gälla.

Kastreringslagen

I 4 5 kastreringslagen finns bestämmelser bl.a. om när kastrering får ske utan socialstyrelsens tillstånd. Dessa bestämmelser gäller dock inte bl.a. den som

• Sida 21
•  Original

är intagen på sjukhus med stöd av LSPV. På senare tid har behovet och ut- formningen av kasteringslagen kommit att sättas i fråga. Inom regerings- kansliet pågår för närvarande en översyn av lagen på grundval av ett förslag från socialstyrelsen.

Utan att föregripa detta beredningsarbete kan det konstateras att kastre- ringslagen inte är helt i samklang med nutida värderingar och språkbruk. I awaktan på resultatet av översynen föreslår jag inte annan ändring än att hänvisningen till LSPV även i denna lag ersätts med hänvisningar till de nya lagarna på området. Jag kommer senare (avsnitt 5.3) även att ta upp en fråga om terminologin i kastreringslagen beträffande personer med psykiska stör- ningar.

Utlänningslagen

Enligt 295 andra stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. 175 andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård skall vården av en patient som är ut- länning upphöra vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 12 kap. 3 5 utlänningslagen. I sistnämnda lagrum hän- visas för närvarande till LSPV. Hänvisning bör i stället göras till de två nya lagarna (jfr prop. 1990/91:58 s. 270 och 485 ff.).

LW

Ett beslut om tvångsvård enligt LVM hindras inte av att någon för kortare tid ges vård med stöd av LSPV (45 andra stycket LVM). Bakgrunden till bestämmelsen, som infördes år 1984 (prop. 1983/84:174, SoU33, rskr. 377), är att vård med stöd av LVM inte får beslutas om vårdbehovet kan tillgodo- ses på något annat sätt. Genom bestämmelsen klargörs att vård enligt LVM kan beslutas även om LSPV tillämpas samtidigt under en begränsad tid, ex- empelvis om missbrukaren drabbas av en alkoholpsykos som i ett inlednings- skede kräver sluten psykiatrisk vård. Med kortare tid avses i detta samman- hang upp till en vecka eller undantagsvis något längre (prop. 1983/84:174 s. 29).

I förarbetena till den nu gällande LVM framhöll föredragande statsrådet att bestämmelsens utformning fick övervägas på nytt i anslutning till refor— meringen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (prop. 1987/88:147). Frågan om gränsdragningen mellan LVM och LSPV togs också upp i prop. 1990/91:58 (avsnitt 3.1.2). Det föredragande statsrådet anförde att den nu aktuella bestämmelsen i LVM lämpligen borde kvarstå med oförändrat inne- håll, som dock fick jämkas i formellt hänseende, även'sedan LSPV ersatts med ny lagstiftning. Något vägande skäl att göra en annan bedömning än 'den som nyss redovisats har inte framkommit. På motsvarande sätt som hit- tills bör en kortare tids vård med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård inte hindra vård enligt LVM. Däremot bör den som vårdas med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård inte kunna bli föremål för tvångsvård enligt LVM. Det vårdbehov beträffande missbruk som kan finnas får tillgodoses inom ra- men för den rättspsykiatriska vården.

• Sida 22
•  Original

Övrigt Hänvisningar till LSPV återfinns även i passlagen. Till denna lag återkom- mer jag i nästa avsnitt.

3. Passlagen

Mitt förslag: Reglerna om passtillstånd m.m. för personer som ges psykiatrisk tvångsvård ändras i den omfattning som är direkt nödvän- dig på grund av den nya lagstiftningen om sådan tvångsvård. Passtillstånd skall fordras för den som vårdas enligt lagen om psy- kiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård under förut- sättning att chefsöverläkaren har gjort anmälan om att passtillstånd behövs eller att patienten genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Frågor om passtillstånd skall prövas av socialstyrelsen. Styrelsens beslut skall få överklagas hos kammarrätt.

Bakgrunden till mitt förslag: De grundläggande reglerna om pass för svenska medborgare finns i passlagen (1978:302). Varje svensk medborgare har i princip rätt att på ansökan få vanligt pass. Ansökan görs hos passmyn- dighet, dvs. inom riket hos polismyndighet. Om sökanden inte ger in foto- grafier eller om vissa andra formella krav på passansökan inte uppfylls skall denna avslås. I övrigt får en passansökan avslås endast under speciella för- hållanden som att sökanden t.ex. är anhållen, har reseförbud eller är efter- lyst (se 7 5 passlagen). Pass får inte heller utfärdas om en sökande undantags— vis måste ha särskilt tillstånd till pass men inte har fått sådant tillstånd. 1 ett passtillstånd kan också föreskrivas att passet får utfärdas endast med begrän- sad giltighet.

Passtillstånd krävs enligt nu gällande passlag endast för vissa för brott dömda personer samt för den som är intagen på sjukhus eller utskriven på försök från sjukhuset enligt LSPV eller är inskriven i specialsjukhus enligt 355 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings- störda (äldre omsorgslagen) eller utskriven på försök från sådant sjukhus.

För att passtillstånd skall krävas för den som vårdas med stöd av LSPV resp. äldre omsorgslagen skall dessutom någon av följande förutsättningar vara uppfylld:

1. chefsöverläkaren vid sjukhuset har gjort anmälan om att pass inte får utfärdas utan passtillstånd,

2. sådana förhållanden föreligger som avses i 175 andra stycket LSPV, dvs. patienten har intagits på grund av domstols förordnande eller under in- flytande av psykisk sjukdom begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte väckts, eller varit intagen i kriminalvårdsanstalt för under- gående av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i sam- band med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV och inte skall återföras till anstalten,

• Sida 23
•  Original

3. sådana förhållanden föreligger som avses i 425 tredje stycket äldre om- sorgslagen, dvs. patienten har av domstol överlämnats till vård i specialsjuk- hus eller i annat fall beretts vård i specialsjukhus oberoende av samtycke och under inflytande av psykisk utvecklingsstörning begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte väckts, eller varit intagen i kriminal- vårdsanstalt för undergående av påföljd för brott och under tiden för an— staltsvården eller i samband med att denna upphört inskrivits i specialsjuk— hus oberoende av samtycke och inte skall återföras till anstalten,

4. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen har återkallats på grund av framställning av chefsöverläkaren eller utskriv- ningsnämnd eller psykiatriska nämnden om att det med hänsyn till ändamå- let med vården är olämpligt att patienten har pass.

Inom kriminalvården skall passtillstånd vägras om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en ut- landsresa, att han genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle mot- verka hans anpassning i samhället. Frågor om passtillstånd prövas av styres— mannen vid anstalten eller av frivårdsmyndigheten. Styresmannen eller fri- vårdsmyndigheten får alltid och skall ivissa situationer hänskjuta ärendet till övervakningsnämnden. Övervakningsnämndens beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämnden eller, i vissa fall, hovrätt. Kriminalvårdsnämndens eller hovrättens beslut får inte överklagas.

För den som är intagen på sjukhus enligt LSPV, inskriven i specialsjukhus enligt den äldre omsorgslagen eller utskriven på försök från sådant sjukhus skall passtillstånd vägras om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att patienten har pass. För de personer som här avses prövas frågor om passtillstånd av chefsöverläkaren vid sjukhuset eller, när det gäller de kategorier patienter som jag tidigare redovisat under punkterna 2 och 3, av utskrivningsnämnden. Chefsöverläkarcn får hänskjuta ärendet till utskriv- ningsnämndcn för avgörande. En chefsöverläkares beslut om anmälan att pass inte får utfärdas utan passtillstånd får inte överklagas. Andra beslut en- ligt passlagen av en chefsöverläkare får överklagas hos utskrivningsnämn- den. En sådan nämnds beslut får överklagas hos psykiatriska nämnden. I passlagen finns vissa regler om överklagandet.

En chefsöverläkare eller en nämnd som har att pröva frågor om passtill- stånd får vidare besluta att framställning skall göras hos passmyndighet om att passet skall återkallas om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att en patient som måste ha passtillstånd har pass. I en sådan fram- ställning får begäras att passet skall återkallas endast provisoriskt på sex må- nader eller kortare tid. I stället för återkallelse får begäras begränsning av passets giltighet.

Om en passmyndighet får kännedom om att pass utfärdats i strid mot be- stämmelserna om passtillstånd, skall passmyndigheten omedelbart göra an- mälan till övervakningsnämnd, chefsöverläkare eller utskrivningsnämnd, om passinnehavaren alltjämt undergår kriminalvård eller bereds sjukvård enligt LSPV resp. i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

I en av den dåvarande regeringen den 11 juli 1991 beslutad lagrådsremiss om ändringar i brottsbalken m.m. (villkorlig frigivning) har föreslagits nya

• Sida 24
•  Original

regler om villkorlig frigivning med ikraftträdande den 1 januari 1993. Lagrå- det har den 27 september 1991 yttrat sig över remissen. Om förslaget genom- förs föranleder det ändringar i bl.a. passlagen. Jag har dock i detta samman- hang inte funnit anledning att särskilt beakta förslaget i den nämnda lagråds- remissen.

Skälen för mitt förslag: Organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden skall upphöra vid utgången av år 1991. Rättslig pröv- ning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de allmänna förvalt- ningsdomstolarna med länsrätterna som första instans. Dessa domstolar skall också ta över utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens upp- ' gifter att besluta i vissa fall om vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt övergångsregleringen till den nya omsorgslagen. I prop. 1990/91:58 (s. 187) anförde föredraganden att utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämn- dens befattning med frågor om passtillstånd och om återkallelse av pass inte bör gå över till domstol. Vidare uttalades att i den mån den prövning som här avses behöver ges en motsvarighet efter nämndernas upphörande bör uppgiften ligga på socialstyrelsen.

De förändringar som lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. lagen om rättspsykiatrisk vård innebärjämfört med LSPV, gör det nödvändigt att för det första ta ställning till vilka patienter som skall omfattas av de särskilda reglerna om passtillstånd. Ändringarna innebär för det andra att utskriv- ningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter på området måste ses över och, i den utsträckning uppgifterna behöver vara kvar, gå över till annan myndighet. Slutligen måste vissa ändringar av främst redaktionell art göras i passlagen.

När det gäller frågan om vilka patienter som skall omfattas av de särskilda reglerna om passtillstånd kan jag konstatera att det redan i samband med passlagcns tillkomst diskuterades i vad mån sådana regler var befogade för personer med psykiska awikelser (prop. 1977/78:156, JuU 39, rskr. 316). En utgångspunkt var därvid att en passvägran i sak innebär ett förbud mot att lämna landet och därför framstår som en begränsning av den rätt att lämna riket som tillförsäkras varje medborgare enligt 2 kap. 85 regeringsformen (RF). Begränsningar i en sådan rättighet får enligt 2 kap. 125 RF göras en- dast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och får bl.a. aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ända- mål som har föranlett begränsningen. Det har å andra sidan inte ansetts lämpligt att helt_ undanröja vårdmyndigheternas möjlighet till inflytande i passfrågor i vissa mera speciella situationer såsom då en patient kan misstän- kas vilja awika från sjukhuset och bege sig utomlands i samband därmed eller då en utlandsresa för en försöksutskriven patient skulle kunna innebära fara för honom själv eller annan. För egen del villjag tillägga att den kraftiga minskningen av antalet inneliggande LSPV-patienter och de allt kortare vårdtiderna (se prop. 1990/91:58 s. 72 resp. 5. 183) kan antas ha medfört att de särskilda reglerna om passtillstånd för dessa patienter med tiden kommit att få en allt mindre betydelse. Denna bedömning bekräftas av att rikspolis- styrelsen (RPS), enligt vad jag inhämtat under hand, hittills i år registrerat endast en anmälan om att passtillstånd krävs för en LSPV-patient. Utskriv-

• Sida 25
•  Original

ningsnämnderna har enligt en uppgift från psykiatriska nämnden under se- nare år haft att pröva ett 50-tal passärenden per år.

Den awägning mellan delvis motstående intressen som gjorts i passlagen synes inte ha vållat några större olägenheter vare sig för de patienter som berörs eller de myndigheter som har att tillämpa reglerna. Passtillståndsreg- lerna har inte heller orsakat några praktiska tillämpningsproblem. Med beaktande härav föreslår jag att ändringarna i detta hänseende begränsas till vad som är nödvändigt till följd av den nya lagstiftningen på vårdområdet.

Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört föreslårjag följande reglering. För det första bör det, i likhet med vad som nu gäller för den som vårdas med stöd av LSPV, krävas passtillstånd för patienter som vårdas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård, om chefsöverläkaren gjort anmälan om att sådant tillstånd behövs. Eftersom an- talet inneliggande patienter och vårdtiderna, som jag redan nämnt, under senare år kraftigt minskat (år 1988 vårdades ca 59% av de under året ut- skrivna LSPV-patienterna under högst en månad) torde dock chefsöverläka- ren mera sällan ha anledning att göra sådan anmälan.

När det gäller de patienter som avses i nuvarande 205 2 passlagen, för vilka prövning av passtillstånd är obligatorisk, finns inte någon direkt mot- svarighet i de två nya vårdlagarna. Som jag tidigare redovisat tar den nämnda bestämmelsen i passlagen sikte på patienter som har beretts vård på grund av domstols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjuk- dom har begått brott mot annans personliga säkerhet för vilket åtal inte väckts. Bestämmelsen tar också sikte på patienter som har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna upphört har intagits enligt LSPV och inte skall föras åter till anstalten. Dessutom omfattar bestämmel- sen motsvarande grupper av patienter med psykisk utvecklingsstörning. Så- vitt gäller LSPV motsvaras patientkategorierna närmast av de patienter som avses i lagen om rättsp5ykiatrisk vård, dvs. sådan patient som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård, sådan som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller sådan som är in- tagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt. Vissa skillnader mellan de två grupperna finns dock. Det är enligt min mening inte nödvändigt att låta samtliga patienter som avses i lagen om rättspsykiatrisk vård omfattas av regler om obligatoriskt passtillstånd. För den som är anhållen eller häktad gäller för övrigt enligt 7 5 passlagen att passansökan skall avslås oavsett om några regler om passtillstånd är tillämpliga eller inte. För patienter som är intagna i kriminalvårdsanstalt finns andra regler enligt vilka passtillstånd kan krävas. Dessutom kan chefsöverläkaren anmäla att passtillstånd krävs enligt vadjag nyss anfört även för dessa patienter. Endast den patientgrupp där det typiskt sett kan antas finnas ett särskilt starkt intresse för vårdmyndigheterna att ha inflytande över passfrågan bör omfattas av sådana regler som jag nyss nämnde. De patienter för vilka ett sådant antagande kan göras måste enligt min mening vara de som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 35 brottsbal- ken överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. För sådana patienter bör således pass aldrig få utfärdas utan passtillstånd. Beträffande de patienter som efter beslut av domstol skall ges rättspsykia-

• Sida 26
•  Original

trisk vård utan särskild utskrivningsprövning bör samma regler gälla som för de patienter som vårdas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. passtillstånd fordras endast om chefsöverläkaren gjort anmälan härom eller om tidigare utfärdat pass har återkallats. '

När det slutligen gäller patienter enligt LSPV som fått sitt pass återkallat efter framställning enligt 24 5 andra stycket passlagen finns det inte tillräcklig anledning att ändra reglerna i sakligt hänseende.

Beträffande frågan om passtillstånd för psykiskt utvecklingsstörda görjag följande bedömning. I propositionen med förslag till passlag anförde det föredragande statsrådet att han för egen del ansåg det uppenbart att frågan om särskilda regler för den som är omhändertagen enligt omsorgslagen har mycket liten praktisk betydelse (prop. 1977/78:156 s. 27). Främst med hän- syn till att en psykiskt utvecklingsstörd som har gjort sig skyldig till brott kan överlämnas till vård i specialsjukhus av domstol, ansågs dock inte tillräckliga skäl föreligga att frångå gällande ordning i vad denna innebär att en särskild passprövning kan ske beträffande den som oberoende av eget samtycke är föremål för vård på sådant sjukhus.

Som redovisas i prop. 1990/91:58 s. 469 har sedan ganska lång tid tillbaka endast ett fåtal personer årligen med stöd av 31 kap. 35 brottsbalken över— . lämnats till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Genom den nya lagstiftningen kommer möjligheten att överlämna en lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörd till sådan värd att avskaffas (SFS 1991:1138). När det gäller behovet av den särskilda övergångsregleringen som alltjämt gäller för vård oberoende av samtycke enligt 35 5 äldre om- sorgslagen befanns dock, med tanke på antalet ännu intagna enligt nyss nämnda bestämmelse, att denna inte kunde upphävas i samband med änd- ringarna beträffande den psykiatriska tvångsvården (prop. 1990/91:58 s. 186). Som också uttalades ligger dock inriktningen mot att upphäva dessa tvångsbestämmelser fast. Riksdagen hade ingen erinran mot denna bedöm- ning (1990/912SoU'13, rskr. 329).

Mot bakgrund av att bestämmelserna i äldre omsorgslagen inte helt kun- nat avskaffas föreslårjag ingen ändring såvitt gäller den grupp av patienter med psykisk utvecklingsstörning som skall omfattas av de särskilda reglerna om passtillstånd.

Jag delar i och för sig den tidigare nämnda bedömningen att utskrivnings- nämndernas och psykiatriska nämndens befattning med frågor om passtill— stånd och om återkallelse av pass inte bör gå över till domstol. Passtillstånd skall vägras, om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att patienten har pass. Chefsöverläkaren är den som i första hand har förutsätt- ningar att göra denna bedömning. Chefsöverläkarens uppgifter på detta om- råde bör emellertid med hänsyn till dennes vårdansvar begränsas till att göra anmälan om att passtillstånd krävs i enlighet med vad jag tidigare redovisat. I likhet med vad som nu gäller enligt passlagen bör ett sådant beslut inte kunna överklagas.

Enligt min mening är socialstyrelsen den myndighet som har de bästa för- utsättningarna att på ett både rättssäkert och ekonomiskt försvarbart sätt klara uppgiften att besluta i frågor om passtillstånd och återkallelse av pass. Inom socialstyrelsen finns redan den medicinska och juridiska kompetens

• Sida 27
•  Original

som behövs. Styrelsen har också ett tillsynsansvar över den psykiatriska tvångsvården och andra uppgifter på området. Med tanke på det fåtal passä- renden som socialstyrelsen kan förväntas få att handlägga torde inte heller någon resursförstärkning behövas. Övervägande skäl talar därför för att so- cialstyrelsen bör pröva dessa passfrågor. Inte minst av rättssäkerhetsskäl måste dock styrelsens beslut kunna överklagas.

Reglerna om passtillstånd har, som jag redan nämnt, ett nära samband med den grundlagsfästa rätten att lämna riket. En motsvarande rättighet att lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget, finns i tilläggsprotokoll nr 4 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighe- terna och de grundläggande friheterna. Det torde inte helt kunna uteslutas att denna frihet kan anses som en sådan civil rättighet som enligt konventio- nen berättigar till rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Social- styrelsen kan inte anses som ett sådant domstolsliknande organ som skulle kunna anses som en domstol i konventionens mening. Trots vadjag tidigare anfört om att passfrågor inte bör gå över till domstol, måste därför socialsty- relsens beslut i dessa frågor kunna prövas i domstol. En möjlighet att över- klaga till kammarrätt bör därför införas. Det blir fråga om endast enstaka mål av detta slag i kammarrätten. Jag vill i sammanhanget anmärka att dom- stolsutredningen (Ju 1989z06), som har i uppdrag att göra en översyn av domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation, utreder också frågor som berör instansordningen enligt passlagen. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete före utgången av detta år.

I lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. lagen om rättspsykiatrisk vård finns bestämmelser som innebär att andra läkare än en chefsöverläkare kan få fullgöra dennes uppgifter. Dessa bestämmelser föranleder en ändring i 345 passlagen.

4. Vissa sekretessfrågor

4.1. Uppgiftslämnande mellan hälso- och sjukvården och kriminalvården '

Mitt förslanghefsöverläkaren skall till kriminalvården lämna ut upp- gift om en patient som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall förpassas till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt, om uppgif- ten behövs inom kriminalvården.

Skälen för mitt förslag: Vårdinrättningar där rättspsykiatrisk vård ges om- fattas av sekretess enligt 7 kap. 15 sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1989z713). Det innebär att sekretess gäller för uppgift om enskilds hälsotill- stånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sådan sekretess gäller också i förhållande till den vårdbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet

• Sida 28
•  Original

med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom (7 kap. 35). En sekretessbelagd uppgift får inte heller röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar (1 kap. 3 5). En sådan hänvis- ning finns i 14 kap 15 sekretesslagen enligt vilken sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Enligt en annan undantagsregel får sekretessbelagd uppgift läm- nas till myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda (14 kap. 3 5). Detta undantag, den s.k. generalklausulen, gäller dock inte i fråga om bl.a. sekretess inom hälso- och sjukvården.

Också inom kriminalvården finns sekretessregler med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden. Med vissa undantag gäller där sekretess för uppgift om sådana förhållanden, om det kan antas att den en- skilde eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs (7 kap. 21 5 sekretesslagen). För uppgifter som finns inom hälso- och sjukvården vid en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte rörande intagnas och häktades hälso- tillstånd och andra personliga förhållanden gäller däremot hälso- och sjuk- vårdssekretess enligt den tidigare redovisade bestämmelsen i 7 kap. 1 5 sek- retesslagen. En konsekvens av denna sekretessreglering är att hälso: och sjukvårdspersonal inom kriminalvården normalt inte kan lämna uppgifter om en intagen vidare till övrig personal inom anstalten, om inte den intagne själv samtycker till det. Uppgift om att en intagen lider av en sådan smittsam sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom undantas emellertid härifrån. Enligt en bestämmelse i 375 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall hälso- och sjukvårdSpersonal inom kriminalvården som får kännedom om ett sådant förhållande underrätta sty— resmannen om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Denna underrättelseskyldighet bryter igenom sekretessen som en följd av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 14 kap. 1 5 sekretesslagen. En mot5varande bestämmelse om underrättelseskyldighet finns i 45 lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Såvitt gäller förhållandet till hälso- och sjukvården finns vidare en bestäm- melse i 65 förordningen (19761376) om behandlingen av häktade och an— hållna m.fl. enligt vilken föreståndaren för förvaringslokalen, då en intagen förs över till sjukhus, skall underrätta den läkare som är ansvarig för vården om ändamålet med frihetsberövandet och övriga förhållanden av betydelse för den intagnes vistelse på sjukhuset. Någon motsvarande bestämmelse då det gäller överförande från en kriminalvårdsanstalt till ett sjukhus har där— emot inte ansetts erforderlig. Det finns inte heller någon uppgiftsskyldighet från hälso- och sjukvården till kriminalvården.

Om en häktad person som förts över till en sjukvårdsinrättning för rätts- psykiatrisk vård inte längre har behov av sådan vård innan beslutet om fri- hetsberövande upphört att gälla, skall han föras tillbaka till häktet. Motsva- rande gäller en intagen i kriminalvårdsanstalt intill dess att frigivning skall ske. Från vårdinrättningen kan uppgifter om patienten lämnas till kriminal- vården endast om det står klart att den enskilde eller någon honom närstå-

• Sida 29
•  Original

ende inte lider men om uppgiften röjs eller med patientens samtycke. Det är emellertid enligt min mening uppenbart att uppgifter om en patient måste få vidarebefordras till kriminalvården från de enheter inom hälso- och sjukvår— den där rättspsykiatrisk vård har getts i en situation när patienten skall åter— föras till kriminalvården. Jag tänker härvid inte minst på uppgifter om på- gående medicinering eller om fortsatta stöd- eller behandlingsåtgärder som inte kräver rättspsykiatrisk vård. Inom kriminalvården förutsätter dessa åt- gärder att den intagne accepterar dem. Man torde också kunna utgå från att de allra flesta i en sådan situation kommer att samtycka till att uppgifterna vidarebefordras. I de enstaka fall där samtycke inte ges måste det dock fin- nas en möjlighet att trots detta lämna ut uppgifterna. Jag föreslår därför en regel med denna innebörd.

Den föreslagna bestämmelsen kan lämpligen tas in i en ny paragrafi lagen om rättspsykiatrisk vård och utformas som en uppgiftsskyldighet för chefs- överläkaren. En sådan föreskrift gör att annars sekretessbelagda uppgifter kan lämnas ut med stöd av 14 kap. 1 5 sekretesslagen. Det förtjänar att fram- hållas att uppgifterna också inom kriminalvårdens hälso- och sjukvård och i den egentliga kriminalvårdsverksamheten kommer att omfattas av sekre- tesskydd. Av bestämmelsen bör framgå att uppgiftsskyldigheten — och där- med möjligheten att utan hinder av sekretess lämna ut uppgiften — endast omfattar uppgifter som behövs inom kriminalvården. Med sådana uppgifter avses t.ex. uppgifter om pågående medicinering och andra vård— eller stödin- satser som kan behövas inom kriminalvården för att anstaltsvistelsen skall kunna utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skad- liga följder av frihetsberövandet motverkas. Uppgifter om den avslutade rättSpsykiatriska vården och vad som därvid förevarit bör däremot vanligen inte lämnas ut. Att uttömmande ange vilka uppgifter som kan behövas inom kriminalvården låter sig knappast göra. Det måste dock betonas att bestäm- melsen är avsedd att tillämpas med urskillning och varsamhet. I första hand bör den enskildes samtycke till utlämnandet eftersträvas. Denne bör vanli- gen också informeras om vilka uppgifter som lämnas till kriminalvården. I den mån sekretess gäller även gentemot den enskilde själv med stöd av 7 kap. 35 skall givetvis så inte ske. Sådana uppgifter som rör medicinering el- ler annan hälso- och sjukvård bör lämnas ut till hälso- och sjukvården vid kriminalvårdsanstalten eller häktet medan andra uppgifter lämnas ut till sty- resmannen för anstalten resp. föreståndaren för häktet.

4.2. Sekretess för beslut m.m.

Mitt förslag: På motsvarande sätt som hittills skall sekretess inte gälla inom hälso— och sjukvården för beslut enligt lagstiftningen om psykia- trisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, om beslutet angår frihets- berövande åtgärd. Den särskilda bestämmelsen om att hälso- och Sjukvårdssekretess inte gäller beslut av utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden skall upphävas. I övrigt ändras sekretessreglerna för beslut enligt den nämnda lagstiftningen endast redaktionellt.

Skälen för mitt förslag: Beslut inom den psykiatriska tvångsvården omfat-

• Sida 30
•  Original

tas av den tidigare redovisade hälso- och sjukvårdssekretessen enligt 7 kap. 15 sekretesslagen. Utan någon undantagsrcgel skulle även beslut inom tvångsvården om frihetsberövande åtgärder omfattas av hälso- och sjuk- vårdssekretess. Ett sådant undantag finns dock i 7 kap. 25 2 sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller hälso- och sjukvårdssekretess inte beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård, om beslutet angår fri- hetsberövande åtgärd. Härmed avses inte bara beslut om intagning för tvångsvård utan även t.ex. beslut om utskrivning, tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område och återkallande av sådant tillstånd. Rättssäker- hetsintresset av möjlighet till insyn i dessa beslut gör sig alltjämt gällande. Bestämmelsen bör dockjämkas i redaktionellt hänseende. Undantagsregeln gäller även i fortsättningen endast uppgifterna i beslutet och inte de uppgif- ter som beslutet grundar sig på.

Enligt 7 kap. 1 5 sekretesslagen gäller hälso- och sjukvårdssekretess också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i hälso— och sjukvården. Sekretesscn gäller dock inte beslut av utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden (7 kap. 25 1 sekretesslagen). Somjag ti- digare nämnt skall organisationen med utskrivningsnämnder och psykia- triska nämnden upphöra vid utgången av år 1991. Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de allmänna förvaltnings- domstolarna med länsrätterna som första instans. En ändring behöver därför göras i 7 kap. 25 1 sekretesslagen. Det finns däremot inte någon anledning att införa en ny reglering i sak på området (jfr prop. 1990/91:58 s. 206).

I sekretesslagen finns särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar (12 kap. sekretesslagen). Dessa bestämmelser blir tillämpliga även på för- valtningsdomstolarnas beslut enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. la- gen om rättspsykiatrisk vård. Av bestämmelserna följer att om en domstol i sin rättskipande verksamhet erhåller en uppgift som är sekretessbelagd hos annan myndighet, gäller sekretessen också hos domstolen (12 kap. 1 5 sekre- tesslagen). Sckrctcssen upphör dock att gälla i målet eller ärendet om upp- giften förcbringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende (12 kap. 35 sekretesslagen). Detsamma gäller om uppgiften tas in i dom eller beslut. Domstolen kan dock i denna situation förordna att sekretessen skall bestå. Sådant förordnande får endast i undantagssituationer omfatta domslutet el- ler motsvarande del av annat beslut (12 kap. 45 sekretesslagen).

Mot den nu redovisade bakgrunden behövs inte någon särskild reglering för beslut hos domstol, motsvarande den som nu gäller hos utskrivnings- nämnderna och psykiatriska nämnden. I domstolarna skall i stället tillämpas de särskilda reglerna om sekretess hos domstolar som redan finns. Härmed uppnås en likställighet med vad som gäller t.ex. beslut angående frihetsberö- vande åtgärd enligt smittskyddslagen (1988:1472).

Eftersom den nuvarande 7 kap. 25 1 sekretesslagen kan upphävas bör pa- ragrafen i övrigtjämkas i redaktionellt hänseende.

I 7 kap. 195 sekretesslagen bör slutligen en redaktionell ändring göras.

• Sida 31
•  Original

4.3. Underrättelseskyldighet vid rymning m.m.

Mitt förslag: Chefsöverläkaren får skyldighet att, om den som är måls- ägande i förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning önskar det, underrätta målsäganden om att patienten har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd eller inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningcn har gått ut eller tillståndet har återkallats. Om det finns särskilda skäl skall underrättelse få lämnas utan att målsäganden begärt att bli un- derrättad.

Skälen för mitt förslag: I den av riksdagen antagna lagen (1991:1129) om rättspsykiatriSk vård finns en bestämmelse (285) som innebär att en chefs- överläkare är skyldig att, om den som är målsägande i förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning öns— kar det, ge målsäganden information om beslut om att tvångsvården skall upphöra. Detsamma gäller för beslut om att patienten får vistas utanför sjuk- vårdsinrättningens område. Bestämmelsen syftar till att stärka brottsoffrens ställning. Bakgrunden till bestämmelsen och dess närmare innebörd finns re- dovisad i prop. 1990/91:58 (s. 205 f., 211 och 327 f.).

Under riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård uttalade sig såväljustitieutskottet (1990/91:JuU34 s. 34 och 51 f.) som social- utskottet (1990/91250U13 s. 70) för att regeringen bör överväga en skyldig- het för chefsöverläkaren att underrätta målsäganden även i samband med att en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings- prövning rymmer. Riksdagen gav regeringen till känna vad socialutskottet anfört.

En skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta en målsägande om att en patient har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd bör regleras i nära an: slutning till bestämmelsen om underrättelser vid vistelse utanför sjukvårds- inrättningens område resp. att vården skall upphöra. Också den nya regeln om underrättclscskyldighet bör tas in i 285 lagen om rättspsykiatrisk vård och bygga på samma förutsättningar som hittills (se angående dessa prop. 1990/91:58 s. 327 f..). Jag vill understryka vikten av att underrättelse sker så snart som möjligt sedan det konstaterats att patienten avvikit.

Vid övervägandcna har jag funnit att underrättelseskyldighet bör gälla även då en patient inte har återvänt till vårdinrättningen sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område gått ut eller tillståndet har återkallats. En sådan situation är i allt väsentligtjämförbar med att patienten utan tillstånd lämnar vårdinrättningen.

En komplikation i sammanhanget är att skälen för att underrätta en måls- ägande om att en patient har rymt eller uteblivit från vårdinrättningen kan vara lika starka beträffande en målsägande som inte uttryckt önskemål om eller förklarat sig inte vilja ha sådan information. Om det i en sådan situation är överhängande risk för att patienten kommer att utöva våld mot målsägan- den kan det vara nödvändigt att vårdinrättningen snarast möjligt försöker få

• Sida 32
•  Original

kontakt med målsäganden. I lagrådsremissen hänvisade jag till att uppgifts- lämnandet då kan ske straffritt med stöd av nödregeln i 24 kap. 45 brottsbal- ken på det sätt som redovisats i prop. 1990/91:58. Lagrådet har påpekat att det, med hänsyn till att skyldigheten att lämna uppgift till målsägande som begärt att bli underrättad fått en utförlig regleringi paragrafen, är lämpligast att bestämmelsen får avse även det fallet att underrättelse är nödvändig fastän målsäganden inte begärt att bli underrättad. Visserligen torde brotts- balkens nödregel omfatta den åsyftade situationen. Inte minst för de myn- digheter inom den rättspsykiatriska vården som har att bedöma om under- rättelse till en målsägande skall eller får ske, ligger det dock ett värde i att bestämmelsen i lagen om rättspsykiatrisk vård innefattar även sådana sär- skilda situationer som nyss nämndes. Jag är därför beredd att ansluta mig till lagrådets mening och föreslår en bestämmelse om att underrättelse får läm- nas utan att målsäganden begärt att bli underrättad, om det finns särskilda skäl.

Med särskilda skäl avses således situationer när det är överhängande risk för att patienten kommer att utöva våld mot målsäganden eller på annat sätt utsätter målsäganden för betydande fara. Eftersom målsäganden i de nu av- sedda situationerna inte uttryckt önskemål om att bli underrättad eller kan- ske t.o.m. uttryckligcn förklarat sig inte vilja bli underrättad måste det bli en bedömning från fall till fall av vad som skall anses som sådana särskilda skäl som motiverar en underrättelse. Det bör inte komma i fråga med under- rättelse till en målsägande som inte framfört önskemål härom när en patient lämnar vårdinrättningen i enlighet med ett beslut av chefsöverläkaren eller domstol. Jag vill också betona skillnaden mellan underrättelse till en måls- ägande som, efter att ha givits möjlighet därtill, begärt att bli underrättad och en målsägande som inte framfört sådan begäran. I det första fallet skall underrättelse ske och chefsöverläkaren skall därvid inte göra någon bedöm- ning av den aktuella faran för målsäganden. Då en målsägande inte begärt att bli underrättad måste chefsöverläkaren däremot alltid göra en bedöm- ning av faran i den konkreta Situationen. Chefsöverläkaren är då inte heller skyldig att underrätta målsäganden, däremot får chefsöverläkaren göra så om det finns särskilda skäl.

En väsentlig skillnad mellan den typ av underrättelse som jag nu föreslår och den redan beslutade underrättelseskyldigheten om vistelse utanför sjuk- vårdsinrättningens område eller om att vården skall upphöra, är att de sist- nämnda hesluten inte omfattas av sekretess vilket däremot en uppgift om att en patient awikit från pågående rättspsykiatrisk vård gör. Som jag tidigare redovisat bryts sekretess av en uppgiftsskyldighet som följer av lag eller för- ordning. Den regel i sekretesslagen, 14 kap. 15, som har denna följd, gäller dock endast uppgiftslämnande till myndighet. Den nyss föreslagna bestäm- melsen i lagen om rättspsykiatrisk vård behöver därför kompletteras med en regel om att sekretess inte heller gäller vid sådan underrättelse till målsägan- den. Sekretessgenombrottct bör dock gälla endast gentemot målsäganden. Detta får till följd bl.a. att chefsöverläkaren eller den som är i dennes ställe med en rimlig grad av säkerhet måste förvissa sig om att uppgiften utlämnas till rätt person. Bestämmelsen bör lämpligast kunna tas in i 7 kap. 15sekre—

"32

• Sida 33
•  Original

tesslagen. Undantaget blir tillämpligt på underrättelser enligt såväl första som andra stycket i den föreslagna 28 5 lagen om rättspsykiatrisk vård.

Det bör påpekas att de föreslagna bestämmelserna inte innebär någon in- skränkning i polisens skyldigheter och möjligheter att lämna målsäganden den information och det skydd som kan behövas med hänsyn till omständig- heterna. Den nya underrättelseskyldigheten skall självfallet inte heller på- verka det samarbete som behövs mellan en sjukvårdsinrättning och polisen då en patient awiker från en vårdinrättning. Inte heller är tillämpningen av regeln i 105 6 allmänna läkarinstruktionen (1963:341) om underrättelser då en patient som lämnar eller avser att lämna sjukhuset är farlig för någon an- nans personliga säkerhet eller eget liv, avsedd att påverkas av den nu före- slagna underrättelseskyldigheten.

5 Terminologin beträffande personer med psykiska störningar.

5.1. Bakgrund

Flera författningar på olika rättsliga områden innehåller bestämmelser med särskilda regler om personer med någon form av psykisk störning. Den ter- minologi som för närvarande används för att beskriva denna personkrets va- rierar. Flera av de uttryck som tidigare varit vanliga i författningar, t.ex. sin- nessjukdom och sinnesslöhet, har inte längre någon motsvarighet inom det moderna medicinska språkbruket.

I den hittillsvarande lagstiftningen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall används som grundläggande begrepp uttrycket psykisk sjuk- dom. Med sådan sjukdomjämställs i LSPV psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård bygger, somjag redan redovisat, på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställda tillstånd. För att detta skall markeras används det nya gemensamma sjukdomsbegrep- pet ”psykisk störning” vilket kvalificeras genom ordet ”allvarlig” när det gäl- ler det medicinska kriteriet för psykiatrisk tvångsvård. '

Begreppet allvarlig psykisk störning i den nya lagstiftningen skall således ersätta psykisk sjukdom och därmed jämställd abnormitet i LSPV. Begrep- pet skall också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Begreppet allvarlig psy- kisk störning är samanfattningsvis avsett att vara något snävare än begreppet psykisk sjukdom i LSPV men ha en något vidare innebörd än begreppet sin- nessjukdom i brottsbalken. När det gäller den närmare innebörden av detta begrepp i vårdlagstiftningen och strafflagstiftningen vill jag i övrigt hänvisa till uttalanden i prop. 1990/91:58 (särskilt s. 82 ff., 238 ff., 452 ff. samt 530 ff). Nämnda uttalanden har i allt väsentligt godtagits av riksdagen (jfr 1990/91:JuU34 s. 27 ff. samt 1990/91:SOU13 s. 28 ff.).

I vapenlagen (1973:1176, omtryckt 1991:1181) har en terminologisk an- passning till lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. redan beslutats (prop. 1990/911130, JuU33, rskr. 300).

• Sida 34
•  Original

I regeringens proposition 1990/91:194 om förverkande av rätt att ta arv, m.m. har vidare nyligen föreslagits att den begreppsbildning rörande perso- ner med psykiska störningar som skall användas inom lagstiftningen om den psykiatriska tvångsvården och straffrätten skall användas också inom civil- rätten och processrätten. I det sammanhanget framhålls att det framstår som angeläget att den terminologi inom civilrättslig lagstiftning som används för att beskriva kretsen av personer för vilka särskilda regler gäller med hänsyn till dessa personers psykiska tillstånd, anpassas till modernt språkbruk. För- slaget i nämnda proposition innebär i korthet att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet ersätts med allvarlig psykisk störning medan sådana beteck- ningar som själslig abnormitet eller annan rubbning av själsverksamheten ersätts med psykisk störning. Vad detta närmare innebär redovisas utförli- gare i den nyss nämnda prop. 1990/91:194.

5.2. Vissa hänvisningar till brottsbalken

Mitt förslag: Hänvisningar inom arbetsrätten till brottsbalkens särreg- ler för psykiskt störda lagöverträdare anpassas till den nya terminolo- gin inom straffrätten.

Skälen för mitt förslag: I 11 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) finns regler om avskedande av arbetstagare som omfattas av lagen. Reglerna innebär i huvudsak att en arbetstagare som har begått brott eller grov eller upprepad tjänsteförseelse, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får avskedas. En arbetstagare som har rätt till statlig pension men inte har uppnått den ålder då han får avgå med ålderspension, får dock inte avskedas om han har begått brottet eller tjänste- förseelsen under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap. 6 & brottsbalken och han lämpligen kan förflyttas eller annars omplaceras till någon annan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt (11 kap. 3 & LOA). I den bestämmelse i brottsbalken som LOA hänvisar till talas för närvarande om att någon begått brott ”under ianytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste ansesjämställd med sinnessjukdom”. Som jag tidigare nämnt innebär den nya lagstiftningen på området att den straffrättsliga särregleringcn för lagöverträdare med psykiska awikelser anpassas till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen ”sinnessjukdom” och ”sinnesslöhet” liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet ersätts med ”allvarlig psykisk störning” (lag om ändring i brottsbalken, SFS 1991:1138).

De skäl som ligger bakom regleringen i LOA och hänvisningen till brotts- balkens särreglering för lagöverträdare med psykiska awikelser har alltjämt sin giltighet. Hänvisningen i LOA bör dock språkligt anpassas till den nya lydelsen av 30 kap. Gå brottsbalken. Som dåvarande chefen för justitiede— partementet anförde i prop. 1990/91:58 innebär detta en viss minskning-av den grupp som omfattas av särregleringcn.

En avsikt med införandet av den nya terminologin beträffande psykiska

• Sida 35
•  Original

awikelser är att skapa enhetlighet i lagstiftningen. Begreppet ”allvarlig psy— kisk störning” i 30 kap. 6å brottsbalken har sålunda samma innebörd som i lagarna om psykiatrisk tvångsvård resp. rättspsykiatrisk vård (jfr prop. 1990/91:58 s. 531). Avsikten med den föreslagna ändringen i LOA är inte att begreppet ”allvarlig psykisk störning” skall få någon annan innebörd än det har i andra lagstiftningssammanhang. Den direkta hänvisningen till lagrum- met i brottsbalken bör därför slopas.

En motsvarande bestämmelse finns i 325 prästanställningslagen (1988:184). Även denna bestämmelse bör anpassas till den ändrade lydelsen i brottsbalken. Av övergångsbestämmelserna till regeringsformen följer emellertid att bl.a. grundläggande föreskrifter om prästtjänster i svenska kyrkan meddelas i lagen om svenska kyrkan eller i annan lag som stiftas av riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. Detsamma gäller i fråga om ändring av sådan lag. Riksdagen har som vilande antagit ett förslag i regeringens pro- position 1990/91:67 om ändring i övergångsbestämmelserna till regeringsfor- men som innebär att begreppet ”lagen om svenska kyrkan” tas bort ur dessa bestämmelser (1990/91:KU24, rskr. 117). Förslaget innebär dock inte någon ändring såvitt avser grundläggande föreskrifter om prästtjänster i svenska kyrkan. Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats bör regeringen återkomma till riksdagen med ett förslag till lag om ändring i prästanställningslagen.

5.3. Ny terminologi inom lagstiftningen i övrigt

Mitt förslag: Den begreppsbildning rörande personer med psykiska störningar som skall gälla inom såväl lagstiftningen om den psykia- triska tvångsvården och straffrätten som, enligt förslag som förelagts riksdagen, inom civil- och processrätten skall användas också inom lagstiftningen i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av det tidigare sagda har terminolo- gin inom stora delar av det rättsliga området anpassats eller föreslagits an- passad till en mera nutida syn på psykiska awikelser. Det framstår som ange- läget att denna anpassning genomförs även inom lagstiftningen i övrigt. Ut- över de tidigare redovisade bestämmelserna finns regler om personer med psykiska awikelser i bl.a. lagen (1944:133) om kastrering, luftfartslagen (1957:297), lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., transplantationslagen (1975:190), steriliseringslagen (1975z580) samt hög- skolelagen (1977:218). I den angivna lagstiftningen beskrivs dessa personer på olika sätt. Det anges ibland att reglerna skall gälla den som lider av psy- kisk sjukdom eller abnormitet. I andra lagar talas om psykisk sjukdom, häm- mad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet. Också uttrycken sinnes- sjukdom eller rubbning av själsverksamhet resp. rubbad själsverksamhet återfinns alltjämt i lagstiftningen. De mera neutrala uttrycken psykisk lämp- lighet eller psykiska förhållanden används också. Sammanfattningsvis ger även den lagstiftning som jag här behandlar ett splittrat och i många delar föråldrat intryck.

• Sida 36
•  Original

I lagen om behörighet att utöva veterinäorrket m.m. anges att, om legitime— rad veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverk— samheten blir ur stånd att nöjaktigt utöva veterinäryrket, jordbruksverket ofördröjligen skall återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranle- der annat. Bestämmelsen omfattar såväl personer med allvarliga psykiska sjukdomar som personer med lättare psykiska störningar. Den nuvarande terminologin bör därför ersättas med det i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård grundläggande sjukdomsbegreppet, nämligen psykisk störning. Kvalificeringen i bestämmelsen ligger i stället i att veterinären på grund av sin psykiska störning skall bli ur stånd att nöjaktigt utöva sitt yrke.

Enligt en bestämmelse i steriliseringslagen får socialstyrelsen i vissa situa- tioner lämna tillstånd till sterilisering, om det föreligger beaktansvärd risk för att arvsanlag som kan medföra bl.a. allvarlig psykisk sjukdom eller ab- normitet överförs till avkomling. Även i detta sammanhang omfattar således bestämmelsen personer med såväl psykiska sjukdomstillstånd som andra psykiska störningar. Den nuvarande terminologin bör därför ersättas med beteckningen psykisk störning. Att det skall vara fråga om allvarliga sådana tillstånd framgår redan av lagtexten.

Även i en bestämmelse ihögskolelagen om avskiljande av studerande talas om psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet (prop. 1986/87:100 bil. 10 5.203 ff.). I enlighet med vad som tidigare anförts bör de båda benämning- arna ersättas av det grundläggande sjukdomsbegreppet psykisk störning. Bestämmelsens omfattning kvalificeras av att det dessutom skall föreligga en påtaglig risk för att den studerande kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.

I transplantationslagen finns en bestämmelse som avser ingrepp på bl.a. den som på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag saknar förmåga att lämna samtycke till in- greppet. I enlighet med vad jag tidigare anfört borde även denna bestäm- melse anpassas till en mera nutida terminologi. Emellertid pågår inom rege- ringskansliet överväganden i anledning av Transplantationsutredningcns be- tänkande (SOU 1989:98) Transplantation — etiska, medicinska och rättsliga aspekter. Ett förslag till ny reglering beräknas kunna framläggas under våren 1992. Med hänsyn härtill bör den i och för sig önskvärda anpassningen anstå.

Av samma skäl, dvs. pågående beredning (jfr avsnitt 2.1), bör utrycket rubbad själsverksamhet i kastreringslagen övergångsvis kunna stå kvar.

För fullständighetens skull vill jag avslutningsvis nämna att uttrycken psy- kisk lämplighet resp. psykiska förhållanden som används i luftfartslagen en- ligt min mening inte behöver ändras. På motsvarande sätt bör definitionen i stadgan ( I 970:88) om enskilda vårdhem m.m. av kontrollerad familjevård, dvs. sådan sluten psykiatrisk vård som i anslutning till sjukhuset anordnas i enskilt hem, kunna stå kvar utan ändring.

6. Ikraftträdande

De i detta sammanhang föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som den av riksdagen redan beslutade lagstiftningen om psykiatrisk tvångs- vård m.m., dvs. den 1januari 1992.

• Sida 37
•  Original

7. Kostnader och resursbehov

De i huvudsak redaktionella och terminologiska ändringarna som föreslås i avsnitt 2 och 5 kan inte antas medföra några kostnader eller något resursbe- hov. De ändringar som föreslås i avsnitt 3 torde inte heller innebära att några nya kostnader uppkommer. Som framgått av nämnda avsnitt har frågor om passtillstånd och andra passärenden med tiden kommit att få en allt mindre omfattning inom den psykiatriska tvångsvården. Socialstyrelsen och kam- marrätten i Stockholm kommer dock att som en ny uppgift få ett mindre an- tal sådana ärenden. En utvärdering av denna uppgifts betydelse för styrelsen resp. rätten bör ske två år efter ikraftträdandet. Ändringarna som föreslås i avsnitt 4 erfordrar inte någon resursförstärkning.

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartemcntet upprät- tats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering,

2. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.,

3. lag om ändring i datalagen (1973:289),

4. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

5. lag om ändring i steriliseringslagen (1975:580),

6. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

7. lag om ändring i högskolelagen (1977:218),

8. lag om ändring i passlagen (1978:302),

9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 10. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 11. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) samt 12. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Förslagen under 2 — 11 har upprättats i samråd med andra berörda stats- råd.

Förslagen frånsett det under 7 gäller lagstiftning som faller inom lagrådets granskningsområde. Lagförslagen under 1, 3, 4, 10 och 11 är dock av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådet har granskat övriga förslag.

9. Hemställan

Med hänvisning till vadjag nu har anfört hemställerjag att regeringen före- slår riksdagen att anta lagförslagen.

10. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

• Sida 38
•  Original