Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Dessförinnan, den 1 augusti 2014, undertecknade regeringen det kompletterande tilläggsprotokollet till statusavtalet PFF SOFA (avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor). Såväl samförståndsavtalet om värdlandsstöd som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa författningsändringar och kräver därför riksdagens godkännande innan de kan tillträdas. I propositionen föreslås dels att avtalen godkänns, dels att det görs ändringar i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., trafikskadelagen (1975:1410) och skyddslagen (2010:305). De föreslagna lagändringarna är nödvändiga för att Sverige ska kunna uppfylla sina förpliktelser enligt avtalen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels godkänner

1. det kompletterande tilläggsprotokollet den 19 december 1997 till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor (avsnitt 7), och

2. samförståndsavtalet den 4 september 2014 mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd (avsnitt 7),

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.,

3. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), och

4. lag om ändring i skyddslagen (2010:305).

• Sida 5
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall¹

dels att 7 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 8 och 9 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § ²

För en främmande stats militära styrka och dess personal som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, ska immunitet och privilegier gälla i fråga om avgifter och skatter vid bruk av fordon i vägtrafik samt import till och export från Sverige i den utsträckning som anges i avtalet den 19 juni 1995 mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor (SÖ 1997:51).

För personal vid någon av Europeiska unionens institutioner samt för högkvarter som verkar inom ramen för Europeiska unionens krishantering gäller immunitet i enlighet med vad som framgår av artikel 8 respektive artikel 15 i avtalet den 17 november 2003 mellan Europeiska unionens medlemsstater om status

För en främmande stats militära styrka och dess personal som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, ska immunitet och privilegier gälla i fråga om inkomstskatt, avgifter och skatter vid bruk av fordon i vägtrafik samt import till och export från Sverige i den utsträckning som anges i avtalet den 19 juni 1995 mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor (SÖ 1997:51).

¹ Lagen omtryckt 1994:717. ² Senaste lydelse 2011:1573.

• Sida 6
•  Original

för den militära och civila personal som utstationeras vid Europeiska unionens militära stab, för de högkvarter och styrkor som kan komma att ställas till Europeiska unionens förfogande inom ramen för förberedande och genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen, inbegripet övningar, samt för den militära och civila personal från medlemsstaterna som ställs till Europeiska unionens förfogande i detta sammanhang (SÖ 2005:7).

8 §

För de Natohögkvarter och de styrkor och den personal lydande under ett sådant högkvarter som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, ska immunitet och privilegier gälla i fråga om

1. avgifter och skatter vid bruk av fordon i vägtrafik,

2. import till och export från Sverige,

3. mervärdesskatt och punktskatter på förvärv av varor och tjänster i Sverige,

4. inkomstskatt,

5. skydd av högkvarterens arkiv och handlingar, och

6. skydd av högkvarterens egendom och tillgångar.

Immuniteten och privilegierna enligt första stycket gäller i den utsträckning som anges i följande avtal:

1. det kompletterande tilläggsprotokollet den 19 december 1997 till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor,

2. samförståndsavtalet den 4

• Sida 7
•  Original

september 2014 mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd.

9 §

För personal vid någon av Europeiska unionens institutioner samt för högkvarter som verkar inom ramen för Europeiska unionens krishantering gäller immunitet enligt artikel 8 respektive artikel 15 i avtalet den 17 november 2003 mellan Europeiska unionens medlemsstater om status för den militära och civila personal som utstationeras vid Europeiska unionens militära stab, för de högkvarter och styrkor som kan komma att ställas till Europeiska unionens förfogande inom ramen för förberedande och genomförande av de insatser som avses i artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen, inbegripet övningar, samt för den militära och civila personal från medlemsstaterna som ställs till Europeiska unionens förfogande i detta sammanhang (SÖ 2005:7).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

• Sida 8
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt rskr.2015/16:161 Föreslagen lydelse

4 §

Tullfrihet gäller för varor som deklareras för övergång till fri omsättning för främmande stats beskickning eller konsulat eller en beskicknings- eller konsulatsmedlem eller dennes familj enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Tullfrihet gäller också för varor som deklareras för övergång till fri omsättning för en internationell organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och är berättigad till tullfrihet enligt stadga eller avtal som gäller i förhållande till Sverige.

Vidare gäller tullfrihet enligt villkor i avtal som är i kraft i förhållande till Sverige för varor som deklareras för övergång till fri omsättning för en främmande stats militära styrka eller dess personal, som befinner sig i landet inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

Vidare gäller tullfrihet enligt villkor i avtal som är i kraft i förhållande till Sverige för

1. varor som deklareras för övergång till fri omsättning för en främmande stats militära styrka eller dess personal, och

2. varor som deklareras för övergång till fri omsättning för ett Natohögkvarter eller en styrka eller personal vid ett sådant högkvarter.

Tredje stycket gäller för styrkor, personal och Natohögkvarter som befinner sig i landet inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

• Sida 9
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 4 § trafikskadelagen (1975:1410)¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Regeringen kan föreskriva undantag från trafikförsäkringsplikt beträffande

1. motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat,

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från trafikförsäkringsplikt beträffande

1. motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat eller som tillhör ett Natohögkvarter som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige,

2. annat motordrivet fordon som är registrerat eller hemmahörande i viss främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

¹ Lagen omtryckt 1994:43.

• Sida 10
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305)

Härigenom föreskrivs att 5 § skyddslagen (2010:305) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Följande byggnader, andra anläggningar och områden eller objekt kan också beslutas vara skyddsobjekt

1. byggnader, andra anläggningar och områden som staten har äganderätt eller nyttjanderätt till och som disponeras av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt, samt militära fartyg och luftfartyg,

2. områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök eller där oförutsedda följder av sådan verksamhet kan inträffa,

3. områden där Försvarsmakten har satts in för att hindra en kränkning av Sveriges territorium eller för att möta ett väpnat angrepp mot landet,

4. områden där en främmande stats militära styrka inom ramen för internationellt samarbete tillfälligt bedriver övningar här i landet i samband med utbildning för fredsfrämjande verksamhet eller för annat militärt ändamål, och

5. vattenområden av särskild betydelse för det militära försvaret.

4. områden där en främmande stats militära styrka inom ramen för internationellt samarbete tillfälligt bedriver övningar här i landet i samband med utbildning för fredsfrämjande verksamhet eller för annat militärt ändamål,

5. områden där ett Natohögkvarter eller en främmande stats militära styrka bedriver militär verksamhet inom ramen för samförståndsavtalet den 4 september 2014 mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd, och

6. vattenområden av särskild betydelse för det militära försvaret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

• Sida 11
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Sverige samverkar med Nato inom samarbetet Partnerskap för fred (PFF) och Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) sedan maj 1994. Sverige är ett aktivt partnerland och vårt samarbete med Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) inom PFF har gradvis utvecklats och fördjupats. Vi deltar aktivt i utbildningar och övningar och Sverige har även stått värd för sådana aktiviteter. Sverige samarbetar också med Nato genom deltagande i Natoledda internationella insatser. Utöver det militära samarbetet är Sverige en aktiv partner inom Natos civila beredskapsarbete.

Nato har för PFF-samarbetet utvecklat försvarsmaktsplanerings- mekanismen Planning and Review Process (PARP), i vilken Sverige deltar sedan 1995. PARP syftar till att öka möjligheterna till samverkan mellan Nato- och partnerländerna. Sverige beslutade 2010 och 2012 att anta ett PARP-mål om värdlandsstöd med innebörden att Sverige skulle utveckla och implementera ett koncept för värdlandsstöd, vilket bl.a. omfattade att förhandla fram ett avtal om värdlandsstöd med Nato. Nato har för närvarande ingått drygt 25 samförståndsavtal om värdlandsstöd med olika medlems- och partnerländer, däribland våra nordiska grannar. Efter inbjudan från Nato bemyndigade regeringen Försvarsmakten att förhandla ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd och regeringen beslutade, den 28 augusti 2014, att Sverige skulle underteckna det framförhandlade avtalet, dnr Fö2014/00091/SI. Avtalet, som undertecknades den 4 september 2014, träder i kraft när Sverige har underrättat Nato om att alla nödvändiga åtgärder för avtalets ikraftträdande har fullgjorts.

Inom PFF-samarbetet finns ett avtal som reglerar statusen för ett lands styrkor när de befinner sig på en annan avtalsparts territorium, även kallat PFF SOFA (avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor). Sverige anslöt sig redan 1996 till PFF SOFA liksom till dess tilläggsprotokoll rörande verkställighet av dödsstraff, dock med en reservation mot den möjlighet avtalet ger för en utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium. I december 1997 tillkom ett kompletterande tilläggsprotokoll till PFF SOFA som reglerar den rättsliga statusen för militära Natohögkvarter och för deras militära och civila personal inom parternas territorier. Hittills har följande 28 länder undertecknat eller på annat sätt anslutit sig till protokollet: Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Georgien, Grekland, Island, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Moldavien, Montenegro, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien och Ukraina. Dessa stater har alla, förutom Armenien, Azerbajdzjan, Grekland, Moldavien och Portugal, också godkänt eller ratificerat protokollet. I samband med förhandlingarna om samförståndsavtalet om värdlandsstöd framkom att en förutsättning för att kunna

• Sida 12
•  Original

underteckna avtalet var att Sverige dessförinnan hade anslutit sig till det kompletterande tilläggsprotokollet. Regeringen beslutade den 26 juni 2014 att detta skulle undertecknas, dock med samma reservation mot möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium som avgavs vid anslutningen till PFF SOFA, dnr UF2014/41500/UD/SP. Protokollet, som undertecknades den 1 augusti 2014, träder i kraft när Sverige deponerat sina anslutningsinstrument till USA.

Såväl samförståndsavtalet om värdlandsstöd som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa författningsändringar innan de kan godkännas. Inom Försvarsdepartementet har departementspromemorian Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd (Ds 2015:39) utarbetats. Där föreslås dels att avtalen ska godkännas, dels de ändringar i lag och förordning som ett svenskt godkännande föranleder. En sammanfattning av promemorian och dess lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (Fö2015/01014/RS).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 februari 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har inte haft någon erinran mot lagförslagen. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har ett par mindre redaktionella ändringar gjorts.

4. Bakgrund

4.1. Behovet av och syftet med samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd

Sverige bygger säkerhet och stabilitet tillsammans med andra länder och organisationer. Den bakomliggande analysen är att hot mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra, eftersom vår säkerhet är nära förknippad med främst våra grannar men också med andra regioner längre bort. Den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet i närområdet och ger oss handlingsfrihet.

Det säkerhetspolitiska läget i Europa har försämrats. Mot denna bakgrund anger regeringen i Försvarspolitisk inriktning– Sveriges försvar 2016–2020, inriktningspropositionen, att den svenska försvarsförmågan bör stärkas och att Sveriges bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten bör fördjupas (prop. 2014/15:109, bet. 2014/15:UFöU5, rskr. 2014/15:250 och bet. 2014/15:FöU11, rskr. 2014/15:251).

• Sida 13
•  Original

Vi lever i en globaliserad tid och konflikter och andra former av utmaningar hotar såväl nationell som internationell fred och stabilitet. Sverige kan och vill därför inte isolera sig.

Genom att verka för en stabilisering av det säkerhetspolitiska läget samt förebygga och hantera konflikter och krig garanteras också Sveriges oberoende och självständighet, vilket Sveriges säkerhetspolitik ytterst syftar till. Vårt långvariga och djupgående samarbete med andra länder och aktörer på det försvars- och säkerhetspolitiska området ska ses mot denna bakgrund. Vi bidrar till global fred, säkerhet och utveckling genom vårt medlemskap i Förenta nationerna (FN) och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Vi har genom medlemskapet i Europeiska unionen (EU) åtagit oss ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet och för EU:s möjlighet att verka för en fredlig och demokratisk utveckling i vår omvärld.

Samarbetet i EU intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Ett närmare samarbete i Norden och med de baltiska staterna samt med andra länder och viktiga aktörer i vårt närområde bidrar till att stärka säkerheten i vår region.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) är en central aktör för europeisk säkerhet och för internationell krishantering. Nato är mot bakgrund av bland annat sin permanenta militära ledningsstruktur den enda internationella organisation som har en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser. Sverige samverkar nära med Nato inom samarbetet Partnerskap för fred (PFF) och Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) sedan maj 1994. Sverige är ett aktivt partnerland och såväl den politiska dialogen som det praktiska samarbetet med Nato inom PFF har avsevärt utvecklats och fördjupats. Sveriges samarbete med Nato är viktigt för att utveckla Försvarsmakten både för det nationella försvaret och för internationella krishanteringsinsatser i och utanför närområdet. Sverige deltar i utbildningar och i övningar och har även stått värd för sådana aktiviteter, samt samarbetar med Nato i standardiserings- och förmågeutveckling. Vårt samarbete har också utvecklats genom Sveriges deltagande i Natoledda FNmandaterade internationella insatser, t.ex. krishanteringsinsatserna i Kosovo, Afghanistan och Libyen. Vidare deltar Sverige aktivt i Natos civila beredskapsarbete som utgör en central plattform för att öka det breda säkerhetsmedvetandet hos allierade och partnerländer.

Den svenska solidaritetsförklaringen intar en central position i Sveriges säkerhetspolitik: Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd. Solidaritetsförklaringen åtnjuter ett brett stöd i riksdagen och bekräftades i inriktningspropositionen, som behandlades av riksdagen i juni 2015 (prop. 2014/15:109).

Förmågan att ge och ta emot militärt stöd är också en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna utföra sin uppgift att, såväl självständigt som i samverkan med andra, försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Deltagande i avancerad övningsverksamhet blir, inte minst i takt med neddragningen av pågående Natoledda insatser, alltmer centralt för både svensk förmåge-

• Sida 14
•  Original

utveckling och för att utveckla förmågan att samverka med andra aktörer. Förbättrade förutsättningar att ge och ta emot militärt stöd innebär också ökade möjligheter att effektivt kunna öva med samarbetspartners i en internationell miljö.

Sveriges förmåga att ge och ta emot militärt stöd är dock avhängig av flera faktorer. En grundläggande och avgörande förutsättning är förmågan hos svenska förband att kunna samverka med andra förband. I västvärlden är Nato den organisation som definierar den internationella standarden för militär praktisk samverkan, s.k. interoperabilitet, som i sin tur utgör grunden för svensk samverkansförmåga i all internationell krishantering, oavsett om den sker inom ramen för FN, EU eller Nato. Därmed utgör Natos standarder också grunden för det nordiska försvarspolitiska samarbetet. En förutsättning för Försvarsmaktens utveckling mot en hög förmåga till praktisk samverkan med andra inkluderar ett nära samarbete med Nato. Det innebär också att en hög grad av interoperabilitet i förhållande till Natos standarder höjer vår tekniska och operativa förmåga att ge och ta emot militärt stöd.

En annan viktig grundförutsättning för att kunna ge och ta emot militärt stöd handlar om att i förväg förbereda de praktiska arrangemang som krävs för att ett utländskt förband ska kunna verka på svenskt territorium, t.ex. vid övningar, kriser eller militära operationer i Sverige eller i vårt närområde. Exempel på detta är att det finns en nationell plan för hur Sverige som värdland innehar och avdelar resurser för logistik, ledning och samverkan på olika nivåer beroende på den aktuella situationen. Det handlar också om att säkerställa rättsliga regler avseende militära förbands uppträdande på svenskt territorium. Samtliga dessa praktiska förberedelser går under benämningen värdlandsstöd (Host Nation Support, HNS).

Värdlandsstöd är alltså ett sammanfattande begrepp för det civila och/eller militära stöd som lämnas i fred, kris och krig av en nation till en annan nation eller organisation, som efter inbjudan till övningsverksamhet, transitering eller insatser, befinner sig på värdlandets territorium. Förmåga till värdlandsstöd är en grundförutsättning för att kunna ge och ta emot militärt stöd.

I lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap anges att totalförsvar är den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Det civila försvaret utgörs av verksamhet som ansvariga aktörer genomför i syfte att göra det möjligt för samhället att hantera situationer då beredskapen höjs (se prop. 2014/15:109 s. 59 f.). I Sverige kan värdlandsstöd därför innebära även uppgifter för det civila försvaret.

Värdlandsstöd förutsätter avtal som reglerar relationen mellan de aktuella aktörerna. Förberedelserna kan underlättas genom att generella samförståndsavtal, dvs. övergripande ramavtal med grundläggande principer, ingås i förväg i stället för att fullständiga avtal behöver ingås inför varje enskild aktivitet, t.ex. en övning.

Det aktuella samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd är ett sådant övergripande avtal där även juridiska och finansiella aspekter av att ge och ta emot stöd regleras. Avtalet innehåller grundläggande principer och procedurer för värdlandsstöd och kan användas över hela skalan av situationer från fred (t.ex. i samband med övningar) och kriser till krig. Syftet med samförståndsavtalet är att säkerställa att Sverige som

• Sida 15
•  Original

värdland kan lämna ett effektivt stöd för militär verksamhet på svenskt territorium i samband med övningar, kriser eller militära operationer i Sverige och i vårt närområde. Avtalet bygger på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om militärt samarbete med Nato i något avseende.

Genom att godkänna samförståndsavtalet etableras således ett ramregelverk som underlättar och ökar förutsättningarna för att effektivt kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i närområdet. Avtalet underlättar också för Sverige att utgöra värdland för ömsesidigt överenskomna militära aktiviteter, t.ex. övningar. I nuläget behöver Sverige förhandla och ingå en rad avtal inför varje enskild aktivitet i de fall PFF SOFA inte är tillräcklig. Processen är ofta komplex och brådskande samt föranleder betydande administrativt arbete. Det finns även risk att det kan uppfattas som mer komplicerat att vid behov bedriva verksamhet i Sverige jämfört med de länder som redan har ett avtal om värdlandsstöd på plats.

Nato är ledande vad gäller militär interoperabilitet och i princip samtliga våra internationella samarbetspartner är medlemmar i eller partner till Nato och de flesta har också tecknat samförståndsavtal om värdlandsstöd med Nato.

Genom ett godkännande av samförståndsavtalet förbättras Sveriges förmåga att ge och ta emot militärt stöd och således också förutsättningarna för att Försvarsmakten tillsammans med övriga totalförsvarsmyndigheter ska kunna utföra sin uppgift att, enskilt och tillsammans med andra, försvara Sverige och främja svensk säkerhet. Detta är en av förutsättningarna för att på ett trovärdigt sätt bidra till säkerhet i närområdet.

Regeringens bedömning är att den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde stärker behovet av fördjupade bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten.

Ett närmare samarbete med andra länder och viktiga aktörer i vårt närområde skapar förutsägbarhet, främjar fredlig utveckling och höjer tröskeln för militära incidenter och konflikter. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, begränsningen att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Utifrån positionen som militärt alliansfri utvecklar Sverige de säkerhetspolitiska samarbetena på både bredden och djupet.

4.2. Sveriges befintliga avtal inom PFF-samarbetet

PFF är ett internationellt samarbete mellan Natomedlemmar och andra stater (partnerländer) som tillkom 1994. Sverige anslöt sig till samarbetet redan samma år. Inom samarbetet finns avtalet PFF SOFA från 1995 (avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor) och som reglerar statusen för ett lands styrkor när de befinner sig på en annan avtalsparts territorium. Avtalet hänvisar till statusreglerna i Nato

• Sida 16
•  Original

SOFA (avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor). PFF SOFA innebär således i stort en territoriell utvidgning av de materiella reglerna i Nato SOFA så att de omfattar också de PFF-länder som inte är Nato-medlemmar. Till PFF SOFA hör även ett tilläggsprotokoll, enligt vilket parterna har åtagit sig att inte verkställa en dödsdom mot en medlem i en styrka från någon annan stat som är part i tilläggsprotokollet.

Statusavtalen behövs och används så snart ett lands militära personal efter inbjudan av den mottagande staten befinner sig på denna stats territorium. Avtalen syftar till att, redan i förväg, reglera situationer som kan uppstå när militär personal deltar och militär materiel används i en aktivitet eller en övning, t.ex. vad som gäller vid ett haveri eller vilket land som har jurisdiktion om ett brott begås av någon i en militär styrka. PFF SOFA innehåller således regler om bl.a. straffrättslig domsrätt, skadestånd och tullbestämmelser. Det ska dock understrykas att statusavtalen endast reglerar vad som gäller rättsligt när ett lands personal väl befinner sig på ett annat lands territorium. Frågan om beslut att sända och ta emot personal regleras däremot inte i avtalen.

Statusavtalen (PFF/Nato SOFA) med protokoll gäller endast vid militärt samarbete. Det är sådan personal som är knuten till en avtalsstats stridskrafter som omfattas av avtalen, dvs. främst militär personal. Men också personer som är civilanställda i ett avtalslands stridskrafter och som följer med en styrka åtnjuter vissa rättigheter. Avtalen är dock inte tillämpliga på annan civil personal. Även anhöriga till den utsända personalen, ges viss rättslig status i avtalen.

Sverige ratificerade både PFF SOFA och tilläggsprotokollet 1996. I samband med detta avgav Sverige en reservation i fråga om möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium. Innan svensk ratificering kunde ske krävdes viss ny lagstiftning, bl.a. ändringar i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, och den rättsliga regleringen med anledning av detta trädde i kraft den 1 juli 1996 (prop. 1995/96:37, bet. 1995/96:FöU04, rskr. 1995/96:237). Efter en genomförd översyn av regleringen beslöts sedermera att Sverige skulle vidga tillämpningen av avtalet och för att möjligöra detta antogs ytterligare lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari 2005. Sverige beslutade samtidigt att godkänna ytterligare två statusavtal: SHIRBRIG SOFA och EU SOFA (prop. 2004/05:7, bet. 2004/05:FöU2, rskr. 2004/05:44). SHIRBRIG SOFA har upphört att gälla med anledning av upplösandet av samarbetet SHIRBRIG i juni 2009.

4.3. Behovet av det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA

Till PFF SOFA hör, utöver tilläggsprotokollet angående dödsstraff, ett kompletterande tilläggsprotokoll från 1997. Detta reglerar den rättsliga statusen för militära Natohögkvarter och för deras personal på PFFländernas territorium, genom att hänvisa till och utvidga den territoriella omfattningen av ett mellan Natoländerna befintligt avtal, det s.k. Parisprotokollet från 1952 (protokoll om status för internationella militära

• Sida 17
•  Original

högkvarter upprättade med stöd av Nordatlantiska fördraget). Till stor del hänvisar Parisprotokollet i sin tur till Nato SOFA, vari alltså huvuddelen av de materiella reglerna som blir aktuella i samband med anslutning till det kompletterande tilläggsprotokollet finns. Protokollet, liksom övriga statusavtal, reglerar endast vad som gäller rättsligt när en viss styrka eller viss personal, i detta fall sådan som är knuten till ett Natohögkvarter, väl befinner sig på ett avtalslands territorium. Protokollet som sådant ger således inte Nato rätt att verka på den mottagande statens territorium, utan föregående samtycke.

När Sverige anslöt sig till PFF SOFA och tilläggsprotokollet rörande dödsstraff fanns inte det kompletterande tilläggsprotokollet. När Sverige därefter, år 2005, valde att utvidga tillämpningen av PFF SOFA ansågs det inte finnas behov av att också tillträda detta protokoll. Med ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd blir dock situationen en annan. Det kompletterande tilläggsprotokollet utgör en grundbult i det juridiska ramverk som krävs för att Sverige ska kunna vara part i ett värdlandsstödsavtal med Nato, eftersom det reglerar den rättsliga statusen för militära Natohögkvarter och för deras militära och civila personal inom parternas territorier. Ett godkännande av samförståndsavtalet kräver således också att Sverige även godkänner anslutningen till protokollet.

Praktisk tillämpning av protokollet

Samtidigt som det kompletterande tilläggsprotokollet är nödvändigt för värdlandsstödsavtalet bedöms en svensk anslutning till protokollet få en begränsad praktisk betydelse. Det finns nämligen inga Natohögkvarter och ingen personal vid Natohögkvarter i Sverige, och det får anses som närmast uteslutet att sådana permanenta högkvarter skulle upprättas här. Det innebär att frågan om rättslig status kommer aktualiseras endast vid övnings- och annan samarbetsverksamhet. Det kompletterande tilläggsprotokollet är tillämpligt på sådan militär och civil personal, liksom anhöriga till sådan, som omfattas av protokollet vid varje tillfälle som sådana personer i sin officiella tjänst befinner sig på en protokollsparts område. Avtalsåtagandet gäller dock endast när sådan personal är i Sverige på inbjudan av behörig svensk myndighet, företrädesvis Försvarsmakten. Protokollet är däremot inte tillämpligt när en individ från ett högkvarter på eget initiativ besöker Sverige. En inbjudan sker inför övningar, utbildningar och liknande. I detta avseende ska dock noteras att Natoledda övningar i Sverige eller andra verksamheter där företrädare från Natohögkvarter deltar i dag är ytterst begränsade och att ingen större ökning förutses, även med samförståndsavtalet, eftersom den personal som deltar i övningar nästan uteslutande tillhör de sändande länderna, och inte Nato eller dess högkvarter. I händelse av att Nato skulle verka på svenskt territorium vid kris eller väpnad konflikt i Sverige eller i vårt närområde skulle omfattningen naturligtvis kunna bli en annan. Det ska dock återigen understrykas att all verksamhet av Natohögkvarter i Sverige förutsätter svenskt samtycke.

Däremot får en anslutning till protokollet praktisk betydelse för den svenska personal som är placerad vid ett Natohögkvarter, t.ex. vid Shape i Bryssel. I dag regleras statusen för sådan personal genom ad hoc-

• Sida 18
•  Original

överenskommelser medan den, efter ikraftträdandet av anslutningen, kommer att åtnjuta samma immunitet och privilegier som följer direkt av protokollet.

5. Det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA

5.1. Innehåll

Det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA, som upprättades den 19 december 1997 och trädde i kraft den 15 april 1999, innehåller sex artiklar och dess huvudsakliga funktion är att göra Parisprotokollet (protokoll om status för internationella militära högkvarter upprättade med stöd av Nordatlantiska fördraget) tillämpligt för PFF-länderna.

I ingressen anges att parterna beaktar behovet av att upprätta och reglera statusen för militära Natohögkvarter och deras personal inom de staters territorium som deltar i PFF. Syftet är att underlätta förhållandet till de väpnade styrkorna i de enskilda stater som deltar i PFF samt behovet av att tillerkänna personal som ingår i partnerskapsstaternas väpnade styrkor och som är placerad vid eller ansluten till militära Natohögkvarter, en lämplig status.

I artikel 1 definieras olika begrepp som förekommer i Parisprotokollet. Det anges t.ex. att orden styrka och civil komponent har de betydelser som de har i Parisprotokollet med det tillägget att de också innefattar personer som är placerade vid eller anslutna till Natohögkvarter från andra PFF-länder än sådana som är Natomedlemmar. Vidare definieras begreppet militära Natohögkvarter såsom allierade högkvarter och andra internationella militära högkvarter eller organisationer som täcks av artiklarna I och XIV i Parisprotokollet. I artikel 2 anges att protokollsparterna ska tillämpa bestämmelserna i Parisprotokollet på militära Natohögkvarters verksamhet och deras militära och civila personal när de befinner sig inom en protokollsparts territorium. Av artikel 3 följer att det geografiska tillämpningsområdet omfattar territorier tillhörande parter till såväl Parisprotokollet som till detta protokoll. Därmed hör, utöver de Natoländer som är parter i Parisprotokollet, även de PFFländers territorier som är parter i protokollet till tillämpningsområdet. I övrigt innehåller protokollet bestämmelser om lösning av meningsskiljaktigheter och ingående respektive uppsägning av protokollet.

Protokollet är bilagt i engelsk originalversion och i svensk översättning, se bilaga 6.

5.2. Parisprotokollet

Parisprotokollet, som upprättades den 28 augusti 1952, är ett protokoll till Nato SOFA (avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om

• Sida 19
•  Original

status för deras styrkor). Nato SOFA är en överenskommelse mellan Natos medlemsstater som reglerar statusen för ett Natolands styrkor när de befinner sig på ett annat Natolands territorium. Parisprotokollet reglerar i sin tur statusen för Natos ledningsstrukturer och för dessa högkvarters militära och civila personal, samt för deras familjer, när de befinner sig på tjänsteuppdrag inom en protokollsparts territorium. Parisprotokollet består av 16 artiklar men hänvisar i materiellt hänseende huvudsakligen till statusreglerna i Nato SOFA. Nedan följer en sammanfattning av några av de här relevanta frågorna som regleras i protokollet.

Parisprotokollet och Nato SOFA är bilagda i engelsk originalversion och i svenska översättningar, se bilaga 7 respektive bilaga 8.

Statusavtalen PFF/Nato SOFA och deras tilläggsprotokoll är undertecknade på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga och ska ha företräde före svensk översättning i händelse av skiljaktigheter.

5.2.1. De enskilda bestämmelserna

I ingressen konstateras att internationella militära högkvarter kan inrättas med stöd av ett särskilt arrangemang som grundar sig på Nordatlantiska fördraget och att parterna önskar definiera statusen för sådana högkvarter och deras personal inom Nordatlantiska fördragets område.

Allmänna bestämmelser (artiklarna I–III)

Protokollets första artikel innehåller definitioner av vissa begrepp. Det anges bl.a. att med överhögkvarter avses Natos högkvarter i Europa (Shape), Natos högkvarter för Atlantområdet (Saclant) och varje annat motsvarande internationellt militärt högkvarter som har upprättats enligt Nordatlantiska fördraget. Med allierat högkvarter avses överhögkvarter och varje annat internationellt militärt högkvarter som har upprättas enligt fördraget och som är direkt underställt ett överhögkvarter.

I artikel II tydliggörs att bestämmelserna i Nato SOFA med de justeringar som bestäms i protokollet ska tillämpas på allierade högkvarter och på deras militära och civila personal samt deras anhöriga när de befinner sig inom någon protokollsparts territorium i tjänsten eller, i fråga om anhöriga, i samband med makes, makas eller föräldrars tjänstgöring.

Artikel III definierar vissa begrepp som används i Nato SOFA. Det anges t.ex. att med styrka avses personer som är placerade vid ett allierat högkvarter och som tillhör ett Natolands stridskrafter. Civil komponent avser två olika kategorier, dels personer som är anställda hos något Natolands stridskrafter men placerade vid ett allierat högkvarter, dels en viss kategori av civil personal som är direktanställd av Nato. Vidare anges att allierade högkvarter ska jämställas med styrka vid tillämpningen av vissa angivna bestämmelser i Nato SOFA, bl.a. gällande rätten för en styrkas reguljära militära förband att utöva polisiär myndighet för att upprätthålla ordning och säkerhet inom egna lokaler (artikel VII.10 i Nato SOFA) och beträffande villkoren för en styrkas vistelse vad avser bl.a. inköp av varor och anställning av civil arbetskraft (artikel IX.2–4, 7 och 8 i Nato SOFA).

• Sida 20
•  Original

Tolkningsregler beträffande ”sändande stat”(artikel IV)

Bestämmelsen innehåller tolkningsregler som tydliggör hur Nato SOFA ska tillämpas på Natos högkvarter. Huvudregeln är att de rättigheter och skyldigheter som i Nato SOFA gäller för den sändande staten ska, vad gäller ett allierat högkvarter och dess personal samt deras anhöriga, ligga hos eller anknytas till vederbörligt överhögkvarter och dess underställda myndigheter.

Från huvudregeln anges ett antal undantag. Den rätt som tillkommer den sändande statens militära myndigheter att utöva straffrättslig och disciplinär jurisdiktion enligt artikel VII i Nato SOFA hör enligt Parisprotokollet till de militära myndigheterna, i förekommande fall den stat, vars militära lagar gäller för den berörda personen. I vissa andra angivna fall ska de skyldigheter som åläggs den sändande staten eller dess myndigheter genom bestämmelser i Nato SOFA gälla både det allierade högkvarteret och den stat vars stridskrafter (eller medlem eller anställd i dess stridskrafter, eller sådana personers anhöriga) berörs. Det gäller bl.a. följande skyldigheter. Både den stat som sänt personal och det allierade högkvarteret ska se till att personalen respekterar lagarna i den mottagande staten (artikel II i Nato SOFA), båda ska underrätta den mottagande staten om personen uteblir från tjänsten och inte skickas tillbaka till sitt hemland eller om han eller hon olovligen är frånvarande från sitt tjänsteuppdrag i mer än 21 dagar (artikel III.4 i Nato SOFA) och båda ska bistå myndigheterna vid den mottagande staten i personens anhållande och dennes överföring till den myndighet som ska utöva domsrätt (artikel VII.5a i Nato SOFA).

Av artikelns paragraf c framgår att när det i vissa bestämmelser i Nato SOFA talas om sändande stat ska detta enligt Parisprotokollet anses vara den stat vars styrka medlemmen tillhör eller har civil anställning vid. Det gäller bl.a. det identitetskort som den sändande staten beviljat och den sändande statens skyldighet att ta emot de personer som den mottagande staten har utvisat (se artikel III.2a respektive artikel III.5 i Nato SOFA).

Artikelns paragraf d anger att skyldigheter som åläggs sändande stat enligt vissa angivna bestämmelser i Nato SOFA ska vila på den stat vars stridskrafter den personen som föranlett anspråket tillhör eller vid vilka personen är anställd. Om en sådan stat inte finns hör den sändande statens skyldigheter till det allierade högkvarter som personen i fråga tillhör. Det gäller bl.a. skadeståndsanspråk som härrör från åtalbara handlingar eller försummelser i den mottagande staten och som inte inträffat i tjänsten (artikel VIII.6 i Nato SOFA).

Slutligen anges att både den eventuella sändande staten och det allierade högkvarteret ska ha sändande stats rättigheter vid utnämnande av den skiljedomare som avses i artikel VIII.8 i Nato SOFA.

Identitetskort (artikel V)

Av bestämmelsen framgår att varje medlem av ett allierat högkvarter ska ha ett av högkvarteret utfärdat identitetskort som ska uppvisas på begäran. Det innebär att det krävs dubbla identitetskort; även ett nationellt identitetskort enligt PFF SOFA fordras.

• Sida 21
•  Original

Skadestånd (artikel VI)

Artikeln innehåller tolkningsregler om hur skadeståndsbestämmelsen, artikel VIII, i Nato SOFA ska tillämpas på allierade högkvarter. Det klargörs att de skyldigheter som uppställs för parterna i Nato SOFA om att avstå från vissa fordringar gentemot varandra ska gälla både för det allierade högkvarteret och för varje berörd part i protokollet.

Bestämmelsen innehåller ytterligare tolkningsregler. Artikel VIII.1 och 2 i Nato SOFA handlar om anspråk på grund av skadevållande handlingar som sker i tjänsten och det görs skillnad mellan skada som uppstår på offentligt ägd egendom som används under Nato-verksamhet och skada på annan egendom som tillhör en part. Det klargörs att vid tillämpningen av dessa regler ska egendom som tillhör ett allierat högkvarter eller en protokollspart och som används av högkvarteret, anses vara egendom ägd av en part och använd av dess stridskrafter. Vidare framgår att skada som vållats av en medlem av en styrka eller en civil komponent eller av någon annan anställd vid ett allierat högkvarter ska anses vara skada vållad av en medlem eller en anställd i en parts stridskrafter. Det anges också att uttrycket ”tillhörande en part” i artikel VIII.3 i Nato SOFA ska omfatta fartyg som ägs av ett allierat högkvarter. Artikel VIII.5 i Nato SOFA handlar om anspråk på grund av skador som uppstår i tjänsten men där den skadelidande inte är en annan samarbetande stat utan en utomstående, s.k. tredjemansskador. Det förtydligas att sådana anspråk ska omfatta även anspråk som härrör från handling eller underlåtenhet av anställda vid ett allierat högkvarter eller för sådant som ett högkvarter är rättsligt ansvarigt för och som orsakar skada inom någon protokollsparts territorium. När det gäller sådana tredjemansskador som orsakats utanför tjänsteutövning, se ovan artikel IV d.

Beskattning av den utsända personalens lön (artikel VII)

Bestämmelsen anger att den skattebefrielse beträffande lön och arvoden som, enligt artikel X i Nato SOFA, i mottagarlandet ska beviljas sändande stats personal (medlemmar av en styrka eller en civil komponent) även ska gälla de löner och arvoden som personal vid allierade högkvarter får i denna egenskap av det land från vilket de är utsända. Bestämmelsen befriar dock inte sådana personer från beskattning i den stat i vilken de är medborgare.

Artikeln innehåller vidare ett tillägg i förhållande till Nato SOFA. Det framgår att den civila personal, tillhörande vissa av Natorådet bestämda kategorier, som är direktanställda av högkvarteren ska vara befriade från skatter på löner och arvoden som de allierade högkvarteren betalar till dem i denna egenskap. En part i protokollet kan dock komma överens med högkvarteret om ett arrangemang, enligt vilket parten anställer och sedan ställer sina medborgare till högkvarterets förfogande samt står för deras löner. Den parten får i sådant fall beskatta dessa löner och arvoden, men de ska vara befriade från beskattning av andra parter.

Andra skatter och avgifter (artikel VIII)

Artikeln innehåller först en, i förhållande till Nato SOFA, helt ny bestämmelse om skattefrihet. Det anges att i syfte att underlätta

• Sida 22
•  Original

etablerandet och driften av allierade högkvarter ska sådana högkvarter, så långt som möjligt, vara befriade från avgifter och skatter som hänför sig till kostnader i det gemensamma försvarets intresse och för deras officiella bruk. Varje protokollspart ska, i syfte att ingå ett avtal om genomförande av bestämmelsen, föra förhandlingar med det allierade högkvarter som eventuellt verkar inom dess territorium. Bestämmelsen har således i praktiken endast betydelse för värdstater för Natos högkvarter och gäller endast högkvarteren, inte dess personal.

Vidare ska allierade högkvarter ha samma rättigheter som beviljas styrkor enligt artikel XI i Nato SOFA. Det handlar om vissa angivna tullbefrielser. Natos högkvarter ska således tillåtas att tullfritt ta in och föra ut tjänstefordon och annan utrustning för högkvarterens egna bruk. Högkvarterens tjänstefordon ska också vara befriade från skatter som uttas för fordon i vägtrafik. Officiella dokument under officiell försegling ska inte göras till föremål för tullinspektion. Medlemmar av högkvarteren får även tullfritt ta in och föra ut personliga ägodelar och möbler samt motorfordon för eget bruk. Det sistnämnda omfattar dock inte medborgare i den mottagande staten, om de inte ingår i en annan protokollsparts stridskrafter. Mottagarlandet är slutligen skyldigt att tillhandahålla drivmedel, oljor och smörjmedel till de allierade högkvarterens tjänstefordon, luftfartyg och fartyg skattefritt. Enligt artikeln avses med uttrycket ”avgifter och skatter” inte betalning för erhållna tjänster.

Fördelning av egendom (artikel IX)

Artikeln behandlar fördelningen mellan Natos medlemsstater av egendom som allierade högkvarter inte längre behöver. Det framgår också att mark och byggnader som den mottagande staten upplåtit kostnadsfritt, eller mot nominell betalning, för ett allierat högkvarters förfogande ska återlämnas till den mottagande staten. Artikeln blir endast tillämplig när ett högkvarter etablerats på en stats territorium.

Rättskapacitet (artiklarna X–XI)

I artikel X beskrivs att varje överhögkvarter är en juridisk person som har rätt att ingå avtal och att förvärva och avyttra egendom. Den mottagande staten kan dock ingå överenskommelser med överhögkvarteret om att utövandet av denna rätt ska ske enligt särskilda arrangemang.

Artikel XI klargör att ett överhögkvarter kan uppträda både som kärande och svarande vid rättegångar om inte annat följer av artikel VIII i Nato SOFA samt att exekutionsåtgärder som beslag och kvarstad inte får vidtas avseende allierade högkvarters egendom eller tillgångar, förutom för vissa i Nato SOFA angivna syften, nämligen i samband med utredning av lagöverträdelser.

Valutaregler och handlingars okränkbarhet (artiklarna XII–XIII)

Enligt artikel XII ska de allierade högkvarteren för att kunna förfoga över sin internationella budget tillåtas inneha kontanter och konton i valfri valuta. Protokollsparterna ska också underlätta högkvarterens valutaväxling och överföring av tillgångar mellan staterna.

• Sida 23
•  Original

Av artikel XIII följer att ett allierat högkvarters arkiv och andra officiella handlingar, som förvaras i dess lokaler eller som innehas av en på vederbörligt sätt godkänd medlem av högkvarteret, ska vara okränkbara, om inte högkvarteret har avstått från denna typ av immunitet.

Avslutande bestämmelser (artiklarna XIV–XVI)

I artikel XIV finns regler om Natorådets roll och om protokollets tillämplighet i andra fall än de som framgår direkt av protokollet. Det anges bl.a. att protokollet får, enligt beslut av Natorådet, helt eller delvis tillämpas på internationella militära högkvarter och organisationer (som inte omfattas av definitionerna i artikel 1 b–c) och som upprättats med stöd av Nordatlantiska fördraget.

De sista artiklarna innehåller bl.a. regler om hur man löser meningsskiljaktigheter om tolkning eller tillämpning av protokollet och formaliaregler.

Den svenska reservationen

Artikel VII i Nato SOFA, till vilken såväl PFF SOFA liksom dess kompletterande tilläggsprotokoll via Parisprotokollet hänvisar, innehåller långtgående möjligheter för en sändande stat att utöva straffrättslig jurisdiktion och även verkställa påföljder för brott på en mottagande stats territorium. I samband med att Sverige undertecknade och anslöt sig till PFF SOFA 1996 lämnades dock en reservation mot möjligheten för en utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium. Sverige lämnade samma reservation vid undertecknandet av det kompletterande tilläggsprotokollet. Reservationen har följande lydelse:

Sveriges regering anser sig inte vara bunden av artikel I i avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor i den utsträckning som denna artikel hänför sig till bestämmelserna i artikel VII i avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor, som ger de sändande staterna rätt att utöva domsrätt inom en mottagande stats territorium, när Sverige är mottagande stat. Reservationen inbegriper inte de åtgärder som vidtas av militärmyndigheterna i en sändande stat, vilka är trängande nödvändiga för att upprätthålla lugn och ordning inom styrkan.

Reservationen innebär att, i de fall som den sändande staten enligt avtalet ska ha företräde vid utövande av jurisdiktion, sådan jurisdiktion inte får utövas på svenskt territorium. Reservationen begränsar däremot inte på något sätt den sändande staten från att utöva sådan jurisdiktion för brott begångna här i landet efter det att den misstänkte gärningsmannen återvänt till den sändande staten.

Som skäl för den första reservationen, dvs. vid anslutningen till PFF SOFA, angavs i förarbetena (prop. 1995/96:37 s. 31, bet. 1995/96:FöU04 s. 10 f.) främst att jurisdiktionsbestämmelserna är tänkta att reglera rättsliga förhållanden inom ramen för ett betydligt mera långtgående samarbete än PFF, där den sändande staten skulle ha en styrka permanent förlagd i den mottagande staten. Vidare framhölls att det i Nato SOFA

• Sida 24
•  Original

inte finns någon bestämmelse som hindrar den sändande staten från att döma till dödsstraff då den utövar sin domsrätt, utan endast ett förbud mot verkställighet av ett sådant straff på mottagarstatens territorium. Redan meddelandet av en dödsdom på svenskt territorium bedömdes strida mot 2 kap. 4 § regeringsformen enligt vilken dödsstraff inte får förekomma.

6. Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd

Samförståndsavtalet mellan Konungariket Sveriges regering och Nordatlantiska fördragsorganisationens Headquarters, Supreme Allied Commander Transformation samt Supreme Headquarters Allied Powers Europe om tillhandahållande av värdlandsstöd vid genomförande av Nordatlantiska fördragsorganisationens operationer, övningar och annan liknande militär verksamhet (nedan benämnt värdlandsstödsavtalet) undertecknades den 4 september 2014. Det är ett övergripande ramavtal med 11 avsnitt. Det innehåller grundläggande principer och förfaranden, inklusive regler av juridisk och finansiell karaktär, beträffande det stöd som Sverige i egenskap av värdland lämnar till Nato när Nato verkar på svenskt territorium i något avseende. Avtalet är avsett att användas över hela skalan av situationer då Sverige kan komma att ta emot Natos militära stöd, dvs. såväl i fredstid (t.ex. för övningar) som vid kriser och i krig i Sverige eller i närområdet. Genom avtalet tydliggörs det ansvar Sverige har som värdland i förhållande till Nato och sändande länder, liksom vilket ansvar Nato och sändande länder har vid Natoledd verksamhet i Sverige.

Värdlandsstödsavtalet som sådant ger inte Nato rätt eller skyldighet att verka på svenskt territorium. Avtalet bygger på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om att bjuda in Nato för att genomföra någon form av verksamhet. Det betyder att Sverige avgör när Natoledd verksamhet får äga rum på svenskt territorium och i sådant fall också innehållet i verksamheten.

Värdlandsstödsavtalet är ett ramavtal och inför varje enskild aktivitet kommer ett särskilt genomförandeavtal att behöva ingås inom ramen för de begränsningar som anges i värdlandsstödsavtalet. Avtalet är bilagt i engelsk originalversion och i svensk översättning, se bilaga 9.

Värdlandsstödsavtalet är undertecknat på engelska varför den engelska texten ska ha företräde före den svenska översättningen i händelse av skiljaktigheter.

6.1. De enskilda bestämmelserna

I ingressen anges att parterna beaktar bestämmelserna i bl.a. Nato respektive PFF SOFA jämte avtalens tilläggsprotokoll.

• Sida 25
•  Original

Allmänna bestämmelser ( avsnitt 1 –4)

Avtalets första avsnitt innehåller definitioner av begrepp som används i avtalet, bl.a. gäller detta uttrycken styrka, Natoleverantörer, Natoledd militär verksamhet och sändande länder. Här definieras också värdlandsstöd som det civila och militära stöd som lämnas i fredstid, vid nödlägen, kriser och konflikter (på eng.”in peace, emergencies, crisis and conflict”) av ett värdland till allierade styrkor och organisationer som befinner sig inom, är verksamma inom eller transiteras genom värdlandets territorium, territorialhav eller luftrum. Av punkterna 17 och 18 framgår att värdlandsstödsavtalet är ett ramavtal och att tekniska tilläggsöverenskommelser kommer att ingås inför varje aktivitet.

Av avtalets andra avsnitt framgår att avtalets syfte är att fastställa principer och förfaranden för upprättandet av baseringsområden och tillhandahållandet av värdlandsstöd till Natos styrkor i, eller med stöd från, värdlandet under Natoledd militär verksamhet. Det tydliggörs också att avtalet, tillsammans med dess tilläggsöverenskommelser, är avsedda att tjäna som grund för behörig myndighet i värdnationen och för Natobefälhavare inför planeringen av överenskommelser om värdlandsstöd för olika typer av militär verksamhet. Avtalet tar alltså sikte på Natoledd militär verksamhet på värdlandets, dvs. Sveriges, territorium.

I tredje avsnittet utvecklas avtalets tillämpningsområde närmare och avsnittet innehåller vissa generella bestämmelser. Det framgår bl.a. att PFF SOFA och det kompletterande tilläggsprotokollet, om de är i kraft mellan parterna, ska tillämpas på all Natoledd militär verksamhet samt att värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos doktrin och fungera som ett övergripande avtal för värdlandsstöd. Värdlandet ska erkänna att baseringsområden som upprättats i enlighet med avtalet utgör avdelningar till de högkvarter som upprättat dem och att högkvarteren också bär ansvaret för verksamheten på sådana baser. Vidare anges att värdlandet, alltså Sverige, i största möjliga utsträckning utifrån förmåga och inom de praktiska begränsningar som råder vid varje given tidpunkt ska stödja de styrkor som är utsända till Natoledd militär verksamhet. De närmare detaljerna om stödet ska framgå av tilläggsdokumenten. Det klargörs att värdlandsstödsavtalet är tillämpligt i fredstid, vid nödläge, kris och konflikt eller i tider av internationella spänningar enligt vad värdlandet och Nato gemensamt beslutar. Vidare anges att sändande länder uppmuntras att delta i Natoledd militär verksamhet i värdlandet och att då godta avtalet som övergripande dokument för det värdlandsstöd som värdlandet ska lämna, men att de också får ingå separata bilaterala avtal i enskilda fall. Slutligen regleras generella tillstånd för flygningar, tillträde till hamnar m.m. i samband med Natoledd militär verksamhet i värdlandet.

I avsnitt fyra hänvisas till bilagan till värdlandsstödsavtalet, i vilken anges de referensdokument som kan vara tillämpliga för avtalet, t.ex. PFF SOFA.

Ansvar ( avsnitt 5 )

I femte avsnittet regleras ansvarsfördelningen mellan värdlandet och Nato samt övriga deltagare, dvs. de sändande länderna.

• Sida 26
•  Original

I punkten 5.1 regleras värdlandets, dvs. Sveriges, ansvar enligt avtalet. Det klargörs att det av tilläggsdokumenten ska framgå värdlandets tillgänglighet eller eventuella brister i fråga om förmåga till värdlandsstöd, och att värdlandet åläggs skyldighet att i god tid lämna besked om ändrade förutsättningar. Nato-planerare ska kunna förlita sig på de framtagna tilläggsdokumenten. Värdlandet ska, för att kunna lämna stöd, ingå nödvändiga överenskommelser med såväl civila som kommersiella aktörer. Kommersiellt stöd ska upphandlas genom ett konkurrensutsatt förfarande. Värdlandet ska vidare föra register för att kunna fastställa ersättning till värdlandet för det stöd som tillhandahålls styrkorna. Det klargörs att värdlandet behåller kontrollen över sina egna värdlandsstödsresurser, såvida inte kontrollen släpps. Värdlandet ska uppmana sändande länder att godta villkoren i avtalet genom antingen ett anslutningsmeddelande eller en avsiktsförklaring. Värdlandet ska tillhandahålla styrkan sjuk- och tandvård från värdlandets militära anläggningar på samma villkor som värdlandets militär får. Värdlandet ska också tillhandahålla förfaranden för medicinska kontakter mellan värdland och sändande land. Vidare åläggs värdlandet en skyldighet att förse Natobefälhavaren med kopior på engelska av vissa nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga på verksamheten. Slutligen ska värdlandet som dokumentation för tulländamål godkänna kopior av sändande staters lastförteckningar över utrustning och förnödenheter, både för militärt och personligt bruk, som upprättats i enlighet med Nato SOFA.

I punkten 5.2 regleras Natos ansvar. Det anges att Natobefälhavaren i största möjliga utsträckning ska säkerställa att tilläggsdokumenten anger den typ och kvantitet av stöd som behövs. Det konstateras dock att uppdragets och styrkans utformning inte kan specificeras förrän bl.a. operationsplaner har upprättats. Natobefälhavaren ska lämna den kompletterande information som är nödvändig för värdlandets planering så snart som möjligt. Natobefälhavaren ska också i god tid underrätta värdlandet om ändrade förhållanden och föreslå lämpliga ändringar i tilläggsdokument. Det är Natobefälhavaren som beslutar kring frågor om Nato-gemensam finansiering. Natobefälhavaren ska vidare ange och prioritera vilket värdlandsstöd som behövs och godkänna prissättningen för gemensamma kostnader samt säkerställa ekonomisk ersättning till värdlandet för överenskommet värdlandsstöd om det ska betalas genom gemensam finansiering. I övriga fall ska Natobefälhavaren hjälpa till att reglera ekonomiska åtaganden mellan värdlandet och de sändande länderna. Natobefälhavaren ska vidare identifiera bl.a. personalbehov för de platser som ska upprättas i värdlandet, och tillsammans med berörda sändande länder lösa eventuella situationer då sändande staters behov inte stämmer överens med Natobefälhavarens resursfördelningsprioriteringar. Slutligen ska Natobefälhavaren arbeta för standardisering av stödbehoven m.m.

I punkten 5.3 regleras de sändande ländernas ansvar. Det framgår bl.a. att sändande länder kan välja att delta i förfarandena för värdlandsstöd genom att godta bestämmelserna i avtalet, antingen genom ett anslutningsmeddelande eller genom en avsiktsförklaring för en viss Natoledd militär verksamhet. Sändande länder åläggs att informera värdlandet och ansvarig Natobefälhavare om behoven av värdlandsstöd. I

• Sida 27
•  Original

bestämmelsen finns också regler om kostnaderna för värdlandsstödet. Det framgår bl.a. att sändande länder ska betala direkt eller ersätta värdlandet för tjänster som tillhandahålls från militära aktörer. När det gäller stöd från kommersiella eller civila aktörer ska detta betalas direkt av de sändande länderna. De sändande länderna är vidare skyldiga att anmäla bl.a. förändrade behov av värdlandsstöd till värdlandet och behörig Natobefälhavare. Slutligen anges att de sändande länderna ansvarar för kostnaden för civil sjuk- och tandvård som värdlandet tillhandahåller samt att de är skyldiga att följa vissa av värdlandets bestämmelser, bl.a. på hälso- och sjukvårdsområdet samt avseende förvaring, transport och bortskaffande av farligt gods, vilka har identifierats vara relevanta för verksamheten.

Finansiella bestämmelser ( avsnitt 6 )

I sjätte avsnittet regleras finansiella frågor.

Inledningsvis görs en hänvisning till framförallt statusavtalen. Det framgår att internationella militära högkvarters aktiviteter, baseringsområden, Natoägda och/eller chartrade fartyg, luftfartyg och fordon samt drivmedel, oljor och smörjmedel som tillhandahålls styrkor ska vara befriade från skatter, tullar, avgifter och andra liknande pålagor i enlighet med reglerna i Nato/PFF SOFA, Parisprotokollet/det kompletterande tilläggsprotokollet och/eller andra mellan parterna tillämpliga överenskommelser och internationella konventioner. Det anges också att den immunitet och de privilegier som internationella militära högkvarter tillerkänns genom Parisprotokollet eller det kompletterande tilläggsprotokollet ska vara tillämpliga på alla högkvarterens delar och avdelningar som sänds till värdlandet för genomförandet av en Natoledd militär verksamhet. Vidare ska tillfällig import till och export från värdlandets territorium av utrustning, förråd, produkter, materiel och tjänster i samband med en Natoledd militär verksamhet vara befriad från tullar, skatter och avgifter. Andra tullförfaranden ska beslutas i enlighet med tillämpligt statusavtal respektive tilläggsprotokoll. I punkten 6.4 klargörs att vad gäller befrielse från mervärdesskatt och punktskatter, enligt nyss angivna bestämmelser, ska sådan beviljas internationella militära högkvarter och Natoledda förband i deras egenskap av juridiska personer. Skattebefrielse avseende fysiska personer, som definieras som del av en styrka, ska beviljas i enlighet med reglerna i tillämpligt statusavtal respektive tilläggsprotokoll och eventuella bilaterala tilläggsöverenskommelser mellan parterna. Vidare anges att för det fall fullständig befrielse från skatter, tullar, avgifter och liknande pålagor inte är möjlig för köp gjorda i värdlandet, ska den avgift som tas ut inte vara högre än den som gäller för värdlandets försvarsmakt.

Av avsnittet framgår också att finansiella transaktioner, inklusive överföring av medel och öppnande av konton, vid bankinstitut ska vara fria från statliga pålagor och statliga avgifter.

Vidare ska avgifter för civil och militär materiel och civila och militära tjänster som tillhandahålls av värdlandet inte vara högre än de avgifter som värdlandets försvarsmakt betalar och ska inte inbegripa t.ex. administrationskostnader. Ersättning ska inte betalas för stöd som tillhandahålls av militär personal. Natobefälhavaren och de sändande

• Sida 28
•  Original

länderna får ingå avtal direkt med kommersiella leverantörer om varor, tjänster och annat stöd.

Natoägda fordon och de sändande ländernas militärfordon är egenförsäkrade och ska därför kunna användas utan kommersiell försäkring.

Värdlandet ska som huvudregel inte ta på sig något ekonomiskt ansvar för Natobefälhavarens eller de sändande ländernas räkning. Det klargörs att värdlandsstödsavtalet inte medför finansieringsskyldighet utan att de frågorna ska anges i tilläggsdokumenten samt att upprättandet av baseringsområden i värdlandet inte avser anläggande eller restaurering av infrastruktur.

Avsnittet innehåller också regler om bl.a. Natogemensam finansiering, beräkning av omkostnader och kategorisering av utgifter såsom t.ex. Natogemensamma kostnader eller delade kostnader.

Rättsliga frågor ( avsnitt 7 )

I avsnittet framgår att högkvarteren har rätt att utföra sådana rättshandlingar som är nödvändiga för uppdragens fullgörande, t.ex. att ingå avtal och köpa egendom. Vidare klargörs att statusen för de styrkor som är utsända till värdlandets territorium ska bestämmas i enlighet med Nato/PFF SOFA och Parisprotokollet/det kompletterande tilläggsprotokollet. Slutligen regleras frågor om skadestånd. Det anges att utomobligatoriska skadeståndsanspråk som uppkommer till följd av, eller i samband med, tillämpningen av avtalet ska avgöras i enlighet med bestämmelserna i statusavtalen medan inomobligatoriska anspråk ska behandlas och avgöras av värdlandet i enlighet med värdlandets lagar och förfaranden.

Skydd av styrkor ( avsnitt 8 )

I avsnittet finns bestämmelser om skydd av styrkor, t.ex. om planerandet av sådant skydd, om parternas informationsskyldigheter gentemot varandra och om Natobefälhavarens samordnarroll. Det anges att skydd av styrkor ska ske i enlighet med Natos principer och förfaranden och på ett sätt som är förenligt med Nato/PFF SOFA. Under inga omständigheter får skyddet ske på sådant sätt att det strider mot Nato/PFF SOFA eller lagarna i värdlandet.

Säkerhetsskydd och röjande av information ( avsnitt 9 )

Avsnittet innehåller bestämmelser om skydd av information, t.ex. hur säkerhetskyddsklassificerade uppgifter som överförs, förvaras, hanteras m.m. till följd av avtalet ska behandlas, och om märkning av och röjande av sådana uppgifter. Det hänvisas i huvudsak till tillämpliga överenskommelser mellan Nato och Sverige.

Avslutande bestämmelser ( avsnitt 10 –11)

I de avslutande avsnitten finns regler om avtalets ikraftträdande, uppsägning och giltighetstid, om ändring av avtalet och tvistlösning angående tolkning eller tillämpning av avtalet samt om lagkonflikter.

• Sida 29
•  Original

Tolkningsmeddelanden angående ”leverantörer”

I samband med undertecknade av värdlandsstödsavtalet lämnade Sverige följande meddelande:

Vid tillämpning av detta samförståndsavtal och dess tilläggsdokument erkänner inte Konungariket Sveriges regering att leverantörer utgör del av styrkan eller civil komponent enligt definitionen i Nato/PFF SOFA och Parisprotokollet/det kompletterande tilläggsprotokollet.

Nato lämnade i sin tur följande meddelande:

Konungariket Sveriges meddelande ska förstås vara tillämpligt så länge Natoledd militär verksamhet fortsätter att kunna fylla sitt syfte i enlighet med Nordatlantiska rådets mandat.

7. Godkännande av avtalen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner värdlandsstödsavtalet med Nato, liksom det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF

SOFA med reservation när det gäller möjligheten för utländsk stat att utöva domsrätt på svenskt territorium.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Några instanser, Försvarsmakten, Trafikverket, Sjöfartsverket och Transportstyrelsen yttrar sig särskilt i denna fråga och tillstyrker eller uttrycker sig på annat sätt positivt till ett godkännande av värdlandsstödsavtalet.

Utöver remissinstanserna har ett antal spontana yttranden från olika sammanslutningar och privatpersoner inkommit. Samtliga avstyrker eller ställer sig på annat sätt negativa till ett godkännande av värdlandsstödsavtalet. En synpunkt är att promemorian saknar en allsidig analys av de säkerhetspolitiska konsekvenserna av värdlandsstödsavtalet. Vidare ifrågasätts hur avtalet förhåller sig till Sveriges militära alliansfrihet och vad det innebär för Natos möjlighet att placera kärnvapen i Sverige. Flera uttrycker oro för att Sverige överlämnar beslutanderätt till Nato och undrar också hur tilläggsavtal kommer att ingås. Vissa anser att frågan inte har hanterats på ett transparent och demokratiskt sätt.

Skälen för regeringens förslag: Som redogjorts för i avsnitt 4.1 för

Sverige en solidarisk säkerhetspolitik som bygger på att hot mot freden bäst avvärjs i gemenskap och i samverkan med andra länder och organisationer. En viktig del av att kunna bygga säkerhet tillsammans med andra är förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Förmågan till detta är också en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna utföra sin uppgift att, såväl självständigt som i samverkan med andra, försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser såväl nationellt som internationellt.

Sveriges förmåga att ge och ta emot militärt stöd är dock beroende av ett antal faktorer. En grundläggande förutsättning är Försvarsmaktens

• Sida 30
•  Original

förmåga att kunna samverka militärt med andra länder. I västvärlden är Nato den organisation som definierar den internationella standarden för militär samverkan, s.k. interoperabilitet, vilken i sin tur utgör grunden för svensk samverkansförmåga i internationell krishantering inom ramen för Nato, FN och EU. Samarbete med Nato utgör en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna utveckla en hög förmåga till interoperabilitet.

En annan grundförutsättning är förmågan till värdlandsstöd. Med värdlandsstöd menas de praktiska förberedelser som krävs för att ett utländskt förband ska kunna verka på svenskt territorium. Det handlar om att Sverige, som värdland, ska kunna lämna effektivt stöd till utländska aktörer när de på inbjudan av Sverige befinner sig på svenskt territorium, för att t.ex. öva eller genomföra operationer eller annan militär verksamhet vid kriser eller konflikter i Sverige eller i närområdet. I förberedelserna ingår inte bara överenskommelser om det logistiska stöd som ska lämnas utan också om bl.a. finansiella aspekter av lämnat stöd och regler vad avser utländska militära förbands uppträdande på svenskt territorium. Utöver en stärkt värdlandsstödsförmåga hos Försvarsmakten ställs även krav på övriga totalförsvarsmyndigheter.

Värdlandsstöd förutsätter olika former av avtal som reglerar relationen mellan de aktuella aktörerna vid en situation då stöd lämnas. Förberedelserna kan underlättas genom att generella samförståndsavtal, dvs. övergripande ramavtal, ingås i förväg i stället för att fullständiga avtal behöver träffas inför varje enskild aktivitet, t.ex. en övning. Värdlandsstödsavtalet med Nato som regeringen undertecknade den 4 september 2014 är ett övergripande avtal där bl.a. juridiska och finansiella aspekter av att ge och ta emot stöd regleras. Avtalet innehåller grundläggande principer och procedurer för värdlandsstöd och kan användas över hela skalan av situationer från fred, kriser till krig. Som redan framgått i tidigare avsnitt blir avtalet tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om att tillåta Natoverksamhet på svenskt territorium i något avseende.

Genom att godkänna värdlandsstödsavtalet etableras således ett ramregelverk som underlättar och ökar förutsättningarna att effektivt kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller väpnad konflikt i Sverige eller i närområdet. Avtalet underlättar också för Sverige att utgöra värdland för ömsesidigt överenskomna militära verksamheter, t.ex. internationella övningar. I nuläget behöver Sverige förhandla och ingå en rad avtal inför varje enskild aktivitet (när PFF SOFA inte är tillräcklig). Processen är ofta komplex och brådskande samt föranleder betydande administrativt arbete. Det finns därför en risk att det kan uppfattas som mer komplicerat att vid behov bedriva verksamhet i Sverige jämfört med de länder som redan har ett avtal om värdlandsstöd på plats. Att öva med samarbetspartners i en internationell miljö är av stor vikt för att upprätthålla och utveckla interoperabiliteten med andra länder. Det är också centralt för att utveckla svensk förmåga.

Nato är ledande vad gäller militär interoperabilitet och i princip samtliga våra internationella samarbetspartners är medlemmar i eller partners till Nato och de flesta har dessutom tecknat samförståndsavtal om värdlandsstöd med Nato. Det kan noteras att även Finland tecknade ett sådant samförståndsavtal samma dag som Sverige. Ett svenskt godkännande av värdlandsstödsavtalet ökar vår förmåga till samverkan

• Sida 31
•  Original

internationellt, vilket i sin tur kan främja också bilaterala aktiviteter mellan Sverige och andra samarbetsländer.

Mot bakgrund av det anförda är det angeläget att Sverige godkänner värdlandsstödsavtalet med Nato.

Regeringen vill med anledning av de spontana yttranden som inkommit poängtera att den säkerhetspolitiska inriktning som fastslås i inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109) ligger fast och att genomförandet av värdlandsstödsavtalet ligger i linje med den.

I inriktningspropositionen anges bl.a. att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra, att Sverige bör fördjupa sina bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten samt att detta ställer krav på förmågan att ge och ta emot stöd. Det höjer tröskeln för militära incidenter och konflikter och bidrar därmed till svensk säkerhet men också till stabiliteten och säkerheten i vår region.

Sveriges säkerhetspolitik, inbegripet den militära alliansfriheten, syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet. Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet. Den militära alliansfriheten förutsätter en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med en trovärdig nationell försvarsförmåga. Detta bygger på sammanhållningen i EU och på ökat samarbete på bred front: i Norden, Östersjöområdet, FN och OSSE, med Nato och genom den transatlantiska länken. Det bör noteras att värdlandsstödsavtalet inte innehåller några försvarsförpliktelser, eller andra typer av säkerhetspolitiska garantier utan innebär ett led i genomförandet av Sveriges säkerhetspolitiska inriktning, och påverkar inte den militära alliansfriheten. Vad som avtalas är tekniska och juridiska frågor i händelse av att Sverige bjuder in Nato att genomföra verksamhet på svenskt territorium, vilket även fortsättningsvis förutsätter nationella beslut på svensk sida. Värdlandsstödsavtalet förenklar samarbetet med Nato och bidrar till svensk handlingsfrihet, men föreskriver inte något ytterligare samarbete i sig.

Som förklarats ovan innebär värdlandsstödsavtalet att Sveriges förmåga att ge och ta emot stöd ökar, vilket bland annat underlättar övningssamarbetet. Därmed stärks säkerheten för Sverige och vi bidrar till andras säkerhet. Det är i sin tur en viktig del i genomförandet av den säkerhetspolitiska inriktning som regeringen angett i den nyss nämnda propositionen.

Som också förklarats ovan, bygger värdlandsstödsavtalet på frivillighet och blir tillämpligt endast i de fall som Sverige först fattar ett nationellt beslut om att bjuda in Nato för att bedriva verksamhet i något avseende. Avtalet ger inte Nato någon rätt eller skyldighet att vistas eller verka på svenskt territorium utan en inbjudan i det enskilda fallet. Det betyder att Sverige även framöver avgör om och när Natoverksamhet får äga rum på svenskt territorium och vilken typ av verksamhet det i sådant fall ska vara fråga om. Precis som är fallet enligt nu gällande lagstiftning krävs också beslut om tillstånd för tillträde till svenskt territorium innan utländsk trupp kommer hit. Det är således ingen skillnad från vad som gäller, och vad som redan sker i dag, t.ex. när Sverige beslutar om att tillåta en Nato-övning på svenskt territorium. Precis som nu kommer i de flesta fall beslut om eventuell verksamhet inom ramen för värdlands-

• Sida 32
•  Original

stödsavtalet fattas genom regeringsbeslut. I sällsynta fall, företrädesvis under höjd beredskap, kan det också tänkas att det skulle kunna uppstå en fråga som ligger inom riksdagens mandat. De svenska reglerna som rör rätten för myndighet, regering respektive riksdag att fatta beslut om att tillåta utländsk trupp, t.ex. Nato, att agera på eller från svenskt territorium i något avseende, kvarstår alltså oförändrade och påverkas inte av värdlandsstödsavtalet.

Värdlandsstödsavtalet är, som tidigare framgått, ett ramavtal vilket innebär att mer detaljerade tilläggsavtal kan behöva ingås inför enskilda aktiviteter. I de fall tilläggsavtalen innebär nya förpliktelser för Sverige som stat kommer även dessa avtal att behöva föregås av sedvanliga regeringsbeslut.

I detta sammanhang bör även något sägas då det gäller frågan om kärnvapen. I många av de spontana yttranden som inkommit har uttryckts oro för att värdlandsstödsavtalet skulle kunna innebära att Natoländer kommer kunna placera kärnvapen i Sverige. Värdlandsstödsavtalet ger inte Nato rätt att vistas eller verka på svenskt territorium, utan föregående svenskt beslut om detta. Avtalet ger inte heller Natoländer rätt att placera kärnvapen på svenskt territorium. Något utrymme för Nato att mot svensk vilja upprätta baseringsområden eller basera förband här finns inte. Det är Sverige som även fortsättningsvis beslutar om vilken typ av verksamhet som får bedrivas här och vilka vapen som får föras in hit. I värdlandsstödsavtalets avsnitt 11.2 förtydligas vidare att avtalet inte är avsett att strida mot nationell lag eller internationella åtaganden som parterna är bundna av, dvs. att dessa lagar och åtaganden är överordnade i relation till värdlandsstödsavtalet. I detta sammanhang bör något sägas om avsnitt 3.3 i värdlandsstödsavtalet som anger att avtalet ”är avsett att överensstämma med Natos doktrin…”. Denna skrivning uttrycker endast att utgångspunkten för Nato är att organisationen ska genomföra sin verksamhet i enlighet med sina styrdokument, så även inom ramen för detta avtal. Men denna skrivning kan aldrig binda Sverige till något avtalsinnehåll som Sverige varken känner till eller har godtagit. Det är tydligt inte minst mot bakgrund av nämnda avsnitt 11.2

Kärnvapen får inte placeras på svenskt territorium. Detta har Sverige i decennier tydligt markerat till omvärlden. Den svenska positionen att inte förvärva kärnvapen och att inte tillåta att sådana vapen placeras på svenskt territorium eller medförs av gästande utländska stridskrafter vid besök har förmedlats på ett otvetydigt sätt i olika sammanhang och forum, t.ex. genom tal i FN:s generalförsamling. En gästande stat är folkrättsligt förpliktad att följa de villkor som Sverige uppställer för besöket. Detta följer bl.a. av den folkrättsliga suveränitetsprincipen.

När det gäller frågan om sådana vapen som omfattas av vapenlagens regler, t.ex. skjutvapen, så framgår av avsnitt 8.3.8 nedan att regeringen måste fatta beslut om undantag från vapenlagens tillståndskrav för att sådana vapen ska få föras in i landet.

Vidare bör något sägas om frågan om straffrättslig immunitet. Som framgår av avsnitt 8.3.2 nedan föreskriver varken statusavtalen PFF/Nato SOFA, deras tilläggsprotokoll eller värdlandsstödsavtalet någon sådan immunitet.

• Sida 33
•  Original

Regeringen har tidigare fattat två beslut avseende värdlandsstödsavtalet, först ett bemyndigande till Försvarsmakten att förhandla avtalet och därefter ett bemyndigande för myndigheten att ingå detsamma (Fö2014/00091/SI). Arbetet med den lagstiftningsprocess som krävs för att avtalet ska kunna träda i kraft har därefter tagit vid och bedrivits på sedvanligt vis. Regeringen har vid flertalet tillfällen och på olika sätt informerat om detta arbete, bl.a. i inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 37 f.) och i regeringens budgetproposition för 2015 (prop. 2014/15:1, Utgiftsområde 6, s. 56). Även Försvarsberedningen nämner arbetet i sin försvarspolitiska rapport Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid (Ds 2014:20, s. 38 f.). Den departementspromemoria som ligger till grund för denna proposition, i vilken bl.a. aktuella författningsändringar behandlas (Ds 2015:39) har remitterats till 47 remissinstanser och har också publicerats på regeringens webbplats.

Sverige är anslutet till PFF SOFA sedan 1996 och värderar samarbetet inom PFF högt. Det kompletterande tilläggsprotokollet utgör en grund i det juridiska ramverk som krävs för att Sverige ska kunna vara part i ett värdlandsstödsavtal med Nato, eftersom det reglerar den rättsliga statusen för militära Natohögkvarter och för deras militära och civila personal inom parternas territorier. Det är därmed angeläget att Sverige även godkänner anslutningen till protokollet. Det ska dock understrykas att protokollet bedöms få en begränsad praktisk betydelse i och med att det inte finns något Natohögkvarter eller någon personal vid Natohögkvarter i Sverige (se mer om detta under avsnitt 4.3).

Eftersom det kompletterande tilläggsprotokollet, genom Parisprotokollet, i stort hänvisar till Nato SOFA:s jurisdiktionsbestämmelser bör ett godkännande ges med samma reservation angående möjligheten för utländska myndigheter att utöva domsrätt på svenskt territorium som lämnades i samband med anslutningen till bl.a. PFF SOFA. Sådan reservation behöver inte lämnas såvitt gäller värdlandsstödsavtalet eftersom det avtalet hänvisar till de jurisdiktionsbestämmelser i PFF SOFA och dess protokoll som är i kraft mellan Nato och Sverige (se nedan avsnitt 8.3.2) och därigenom kommer reservationen gälla även vid tillämpning av det avtalet.

Såväl värdlandsstödsavtalet som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa lagstiftningsåtgärder och ska därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen godkännas av riksdagen. Förslag till lagändringar presenteras i följande avsnitt.

8. Behovet av lagstiftning

8.1. Lagstiftningsmetod

För att en internationell överenskommelse ska bli en del av den svenska rättsordningen krävs särskilda åtgärder. Det finns i huvudsak två metoder att göra detta på: transformation eller inkorporering. Transformation

• Sida 34
•  Original

innebär att bestämmelserna i den internationella överenskommelsen införlivas genom lagstiftningsåtgärder, antingen genom att avtalstexten översätts och därefter förs in i en svensk författning eller genom att den omarbetas till en mer traditionell svensk författningstext. Inkorporering innebär att överenskommelsens text införs i den nationella rättsordningen i oförändrat skick. Det sker genom att det i lagtexten görs en hänvisning till överenskommelsen som innebär att den blir gällande nationell rätt. Avtalet kan också göras till en bilaga till lagtexten.

När PFF SOFA infördes i svensk rätt 1996 användes huvudsakligen transformationsmetoden. Lagändringar skedde i brottsbalken, lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., lagen (1994:588) om utbildning för fredsbevarande verksamhet och lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. (prop. 1995/96:37, bet. 1995/96:FöU04, rskr. 1995/96: 237). Enligt samma princip gjordes vissa ändringar i relevanta förordningar.

Sverige beslutade 2004 att utvidga tillämpningen av PFF SOFA samt att ratificera två andra avtal; SHIRBRIG SOFA och EU SOFA. I samband med detta användes samma metod, dvs. i huvudsak transformation, för de lagändringar som krävdes för att möjliggöra ett vidare tillämpningsområde. Lagändringar skedde i samma lagar som första gången, dock med tillägget att ändringar också gjordes i lagen (1957:668) om utlämning för brott och vapenlagen (1996:67) och dessutom beslutades en ny lag; lagen (2004:1006) om skadeståndsansvar vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering. Inkorporeringsmetoden användes, i likhet med tidigare, endast för de lagändringar som föreslogs i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall (prop. 2004/05:7, bet. 2004/05:FöU2, rskr. 2004/05:44). Även här gjordes vissa förordningsändringar.

Författningsförslagen i denna proposition bygger på samma metod, både när det gäller det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA och värdlandsstödsavtalet. Det innebär att överenskommelsernas regler, i de fall de inte stämmer överens med svensk lagstiftning och således kräver författningsändringar, föreslås införlivas genom transformation, dock med det nyss angivna undantaget avseende lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.

8.2. Generella utgångspunkter

Jämförelse med gällande statusavtal

Som har redogjorts för i avsnitt 4 och 5 utgörs de materiella reglerna i det kompletterande tilläggsprotokollet i huvudsak av innehållet i Nato SOFA. Det senare ligger också till grund för PFF SOFA. Ett svenskt godkännande av protokollet innebär således att liknande privilegier och immunitet som Sverige redan tillerkänner PFF-ländernas styrkor (liksom tillhörande civila komponenter samt anhöriga) genom PFF SOFA ska utsträckas till att också gälla Natos högkvarter och deras personal. Motsvarande status kommer även tillerkännas personal vid EU:s högkvarter när EU SOFA, som Sverige har ratificerat, trätt i kraft. De

• Sida 35
•  Original

författningsändringar som Sverige har antagit på grund av PFF SOFA, och till viss del även EU SOFA, medför således att vår lagstiftning till stor del redan är anpassad för det nya avtalsåtagandet. Det kompletterande tilläggsprotokollet kräver ändock viss justering av bestämmelserna som antogs på grund av PFF SOFA, främst med anledning av att det nu är fråga om status för vissa militära högkvarter och deras personal istället för personal utsända av en annan stat. En genomgång av i tidigare lagstiftningsarbeten gjorda lagändringar görs i nästa avsnitt med den utgångspunkten, för att inventera behovet av ändring. Dock ska det påpekas, att eftersom det kompletterande tilläggsprotokollet omfattar såväl vissa högkvarter, såsom juridiska personer, som deras personal är det inte givet att varje bestämmelse, som införts i svensk rätt med anledning av PFF SOFA och som inte omfattar högkvarterens personal, kräver ändring. Regeringen återkommer till det nedan, men definitionerna av begreppen styrka och civil komponent i protokollet innebär att det oftast är fråga om personal som tillhör (Nato- eller PFF) stater men som är ”tillfälligt placerade” vid ett Natohögkvarter. Det innebär att i många fall, när en statusfråga beträffande en person ska avgöras, torde detta ske enligt de ”vanliga” reglerna enligt PFF/Nato SOFA. Däremot uppstår, i och med protokollen, en del statusfrågor avseende högkvarteren, som juridiska personer, och därtill tillkommer en personalkategori som inte omfattas av huvudavtalen.

I förhållande till PFF SOFA innehåller det kompletterande tilläggsprotokollet också vissa materiella skillnader, varav den viktigaste är bestämmelsen om att Natohögkvarteren under vissa premisser ska vara befriade från skatter och avgifter vid köp av varor och tjänster som faller inom ramen för överenskommen verksamhet (artikel VIII punkten 1 i Parisprotokollet).

När det gäller värdlandsstödsavtalet som redovisats i avsnitt 6, ger en genomgång av det utfallet att det också där i huvudsak är på skatteområdet som det krävs viss anpassning av svensk lagstiftning samt att det även i det fallet handlar om att utsträcka rättigheter till Natohögkvarter och Natoledda förband, såsom juridiska personer. Därutöver innehåller avtalet en, i förhållande till statusavtalen, något annorlunda definition av begreppet styrka. Medan statusavtalens tillämplighet är begränsad till personer från PFF- och Natoländer anger värdlandsstödsavtalets definition av styrka att det inte är uteslutet att även andra länder kan delta i en aktivitet under Natos ledning. Även om det inte torde höra till vanligheten så är det i vart fall inte uteslutet. Vidare inkluderar definitionen bl.a. vissa icke svenska leverantörer. Sverige lämnade dock ett tolkningsmeddelande i samband med undertecknandet av avtalet med innebörden att Sverige inte erkänner leverantörer som en del av styrkan. Nato lämnade i sin tur ett meddelande som innebär att det svenska uttalandet gäller endast i den mån som Natoledd verksamhet fortfarande kan fylla sitt syfte. Det blir därmed en bedömningsfråga i varje enskilt fall om leverantören ska anses vara nödvändig för den aktuella aktiviteten, se mer om detta nedan.

• Sida 36
•  Original

Avtalens tillämplighet: militärt samarbete

Som har framgått under avsnitt 4.2 gäller statusavtalen PFF/Nato SOFA endast vid militärt samarbete. Det är således endast fråga om personal som är knuten till ett avtalslands stridskrafter som omfattas av avtalen, dvs. främst militär personal. Även en person som är civilanställd i ett avtalslands stridskrafter och som följer med en styrka, åtnjuter dock vissa rättigheter enligt avtalsbestämmelserna. Avtalen är däremot inte tillämpliga på annan civil personal. Statusavtalen är alltså tillämpliga endast när det är fråga om personal som, enligt definitionerna av civil komponent, är knuten till en avtalsparts försvarsmakt. Detta gäller oavsett om arrangemanget i vilket personalen medverkar är anordnat av en militär eller en civil myndighet. Även anhöriga, till den utsända personalen, ges viss rättslig status i avtalen. PFF/Nato SOFA täcker inte andra personalkategorier än dem som nu redogjorts för (se vidare i prop. 2004/05:7 s. 23 f).

I princip samma sak gäller det kompletterande tilläggsprotokollet/ Parisprotokollet eftersom protokollen beträffande definitionerna av styrka och civil komponent i stort hänvisar till Nato SOFA. Det som är nytt är den kategori av civil personal som är direktanställd av Nato. Men inte heller de personerna är civila, i den bemärkelsen, eftersom Nato är en militär allians. Av värdlandsstödsavtalet framgår att avtalet gäller militär verksamhet och att det omfattar i första hand militär personal, de som ingår i styrkan, och vad gäller civil komponent så hänvisas till definitionerna i statusavtalen. Även här är det alltså endast sådan civil personal som är knuten till styrkan som omfattas av avtalet.

Resonemangen i de följande avsnitten ska läsas med denna utgångspunkt, dvs. i de fall som det talas om ”civil personal” är det sådan som är knuten till en styrka som avses. Det är dock viktigt att påpeka att de aktiviteter som kan komma att genomföras inom ramen för värdlandsstödsavtalet kan omfatta många samhällssektorer, och att samverkan mellan civila och militära aktörer därför är en viktig del i planeringen och genomförandet.

8.3. Överväganden och förslag

I detta avsnitt redogörs samlat för regeringens överväganden och förslag med anledning av innehållet i det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA och värdlandsstödsavtalet med Nato.

Som har framgått ovan innebär det kompletterande tilläggsprotokollet att i huvudsak samma immunitet och privilegier som Sverige i dag tillerkänner PFF-ländernas styrkor ska gälla också Natohögkvarteren och deras personal. Även värdlandsstödsavtalet hänvisar i stora delar till de materiella reglerna i Nato/PFF SOFA. Detta avsnitt tar därför sin utgångspunkt i de författningsåtgärder och överväganden som tidigare har gjorts för att anpassa svensk rätt till PFF SOFA. Förutom en jämförelse med tidigare antagna lagändringar görs också en genomgång av tidigare överväganden beträffande de bestämmelser i PFF SOFA där lagstiftningsåtgärder inte har genomförts och där samma materiella regler gäller för det kompletterande tilläggsprotokollet. Därutöver redogörs det

• Sida 37
•  Original

för övriga överväganden och förslag med anledning av de materiella skillnader som finns i protokollet jämfört med PFF SOFA samt avseende värdlandsstödsavtalets övriga bestämmelser.

8.3.1. Beteckning för Natos högkvarter och deras personal

Regeringens förslag: Beteckningen Natohögkvarter ska införas i vissa bestämmelser. Det ska vara tydligt att det avser endast sådana högkvarter som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till

Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: En genomgång av de lagändringar som tidigare har gjorts med anledning av PFF SOFA visar att vissa svenska bestämmelser är utformade på så sätt att de endast omfattar styrkor och annan personal som tillhör en främmande stat. I de fall som bestämmelser i det kompletterande tilläggsprotokollet eller i värdlandsstödsavtalet också ska gälla Natohögkvarter och deras personal och de befintliga svenska bestämmelserna inte kan anses omfatta även dessa kategorier behövs en lagändring. Regeringen föreslår att beteckningen

Natohögkvarter ska läggas till i de specifika bestämmelser som är aktuella. Det är dock viktigt att framhålla att det inte är fråga om att ge organisationen Nato i sin helhet en viss status i svensk rätt, utan att det är de högkvarter med personal som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet eller värdlandsstödsavtalet, som åsyftas. Av detta skäl väljs nämnda begrepp i stället för t.ex. internationell organisation. I Parisprotokollet/det kompletterande tilläggsprotokollet definieras vilka internationella militära högkvarter som avses. Det framgår således att protokollen avser dels Natos permanenta ledningsstrukturer såsom samtliga strategiska högkvarter (t.ex. Shape), dels varje annat motsvarande internationellt högkvarter som har upprättats i enlighet med Nordatlantiska fördraget och som är inordnat i Natos ledningsstruktur. Men värdlandsstödsavtalet anger att privilegierna enligt det avtalet vad beträffar Natohögkvarteren inte bara gäller de internationella militära högkvarteren enligt definitionerna i protokollen utan också varje enhet eller avdelning av ett sådant högkvarter som sänds ut till värdlandet för att genomföra en Natoledd militär verksamhet. Med beteckningen ”Natohögkvarter” i bestämmelserna avses således såväl alla de högkvarter som omfattas av avtalen som varje enhet eller avdelning av sådant högkvarter som kommer till Sverige inom ramen för sådan verksamhet som omfattas av värdlandsstödsavtalet.

• Sida 38
•  Original

8.3.2. Straffrättslig jurisdiktion och internationellt rättsligt samarbete

Regeringens bedömning: Jurisdiktionsbestämmelserna i det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet kräver ingen ändring av brottsbalkens domsrättsregler. Även gällande svensk lagstiftning om internationellt rättsligt samarbete är tillräcklig.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan om straffrättslig jurisdiktion m.m.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel VII i Nato SOFA innehåller regler om bl.a. straffrättslig jurisdiktion (domsrätt) avseende brott som begås på den mottagande statens territorium. Avtalet föreskriver ingen straffrättslig immunitet, utan innehåller bestämmelser om vilket land som ska utöva jurisdiktion. I vissa angivna fall gäller exklusiv domsrätt för endera staten. Men i många fall tillkommer domsrätt såväl den sändande som den mottagande staten och det finns därför regler om vilket land som i sådant fall ska ha företräde framför det andra, beroende på den typ av gärning det rör och mot vems intresse gärningen riktar sig. Reglerna innebär också att om den stat, som har företräde till utövande av jurisdiktion, avstår från denna övergår rätten till den andra staten. Av artikeln framgår vidare att den sändande staten har rätt att utöva domsrätt i den mottagande staten när det är den förstnämnda staten som har domsrätt enligt avtalet. Den svenska reservationen till Nato SOFA innebär dock att när den sändande staten har företräde vid utövande av jurisdiktion, får sådan jurisdiktion inte utövas på svenskt territorium.

I 2 kap. brottsbalken finns bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion. Huvudregeln är, i fråga om brott som har begåtts i Sverige, att svensk lag ska tillämpas och att svensk domstol är behörig, oaktat gärningsmannens nationalitet. Från denna huvudregel finns dock undantag, bl.a. ska domstolarna iaktta de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller av överenskommelser med främmande makt (2 kap. 7 § brottsbalken). Med detta åsyftas i första hand regler om immunitet. Regler om immunitet på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till finns bl.a. i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. I brottsbalken finns vidare regler som stadgar att det i vissa fall krävs regeringsbeslut för att åtal för brott ska få väckas här i landet (åtalsförordnande). Det kan röra t.ex. den situationen att det i och för sig föreligger domsrätt för svensk domstol enligt svenska regler men att en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige anger att en annan stat i första hand ska ha domsrätt.

Sverige valde i samband med godkännandet av PFF SOFA att uppfylla sitt åtagande i denna del genom att just införa ett sådant krav på tillstånd från regeringen för att väcka åtal i de fall där det enligt avtalet kan bli aktuellt att utöva svensk domsrätt, i de fall Sverige är mottagande stat.

• Sida 39
•  Original

Man ansåg att det var lämpligast att låta regeringen göra den bedömningen i varje enskilt fall. Eftersom reglerna i avtalet gäller såväl gärningar som begås i tjänsten som utanför denna infördes en ny paragraf, 2 kap. 7 b § brottsbalken. Det fanns sedan tidigare en bestämmelse om krav på regeringsbeslut såvitt avser gärningar begångna av en utlänning i dennes officiella tjänst (2 kap. 7 a § brottsbalken). Domsrättsreglerna i Nato SOFA är tillämpliga på samtliga personer som är knutna till styrkan, dvs. således också på civilanställd personal. Däremot gäller de inte för medföljande familjemedlemmar.

När Sverige 2004 beslutade att vidga tillämpningen av PFF SOFA samt att ratificera bl.a. EU SOFA breddades bestämmelsen i 2 kap. 7 b § brottsbalken. Den anger numera att för brott som begåtts i Sverige av en utlänning som saknar hemvist i Sverige, men som befinner sig här inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering och som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige, får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen. Det tillkom också ett nytt andra stycke enligt vilket kravet på regeringsbeslut även gäller för en svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige om personen i fråga tjänstgör vid en främmande stats militära styrka. Med den sistnämnda regeln avses t.ex. den situationen att en svensk medborgare med dubbelt medborgarskap tjänstgör vid den sändande statens försvarsmakt och befinner sig i Sverige inom ramen för ett internationellt militärt samarbete som omfattas av ett avtal.

I Parisprotokollet görs inga särskilda avvikelser från de materiella reglerna om domsrätt i Nato SOFA, vilket innebär att samma regler gäller även när det är Parisprotokollet respektive det kompletterande tilläggsprotokollet som är tillämpligt statusavtal. Det avser alltså situationen att personal som är placerad vid eller, enligt det kompletterande tilläggsprotokollet, ansluten till ett sådant högkvarter som omfattas av protokollen, under placeringstiden begår ett brott på en avtalsparts område. Nato är en organisation som, till skillnad från stater, av förklarliga skäl inte kan utöva domsrätt. Organisationen har ingen egen straffrätt och kan inte utöva någon straffrättslig jurisdiktion över personalen. Det kan därmed inte finnas konkurrerande intressen mellan Nato och den mottagande staten om att få utöva domsrätt. I Parisprotokollets artikel IV punkten a finns således en regel som anger att det är den stat vars militära lagar gäller för den berörda personen som får utöva den domsrätt som enligt Nato SOFA tillkommer den sändande staten. Som nämndes i avsnitt 8.2 anger definitionerna av begreppen styrka och civil komponent i protokollen att det rör sig om personer som tillhör eller, såvitt avser civila, är anställda av ett Nato/PFF-lands stridskrafter men som är placerade vid ett Natohögkvarter. Nato har ingen egen styrka utan högkvarteren består av avtalsparternas utsända. En annan sak är att staternas utsända militära personal kan, under placeringen vid ett högkvarter, komma att lyda under Natos befäl. Däremot finns en särskild grupp av civil personal som är direktanställd av Nato (artikel III 1 b) ii i Parisprotokollet), se mer om det strax nedan.

Eftersom de flesta avtalsländer torde ha lagstiftning som innebär att deras militära lagar gäller för den militära personalen, dvs. personer i styrkan, även när de befinner sig på uppdrag utomlands, innebär artikel IV punkten a att det i regel är en annan PFF/Natostat som kommer att

• Sida 40
•  Original

utöva domsrätt i de fall som den tillkommer sändande stat enligt PFF SOFA. Det är således inte någon skillnad från vad som idag gäller i Sverige enligt vårt nuvarande avtalsåtagande. När det gäller den civila personalen finns däremot större variation bland länder vad avser deras militära lagars tillämplighet. I de fall som det inte finns en stat vars militära lagar gäller för personen som begått brott, oavsett om denne är medlem av styrkan eller en civil komponent, och då Nato inte kan utöva jurisdiktion, måste exklusiv domsrätt enligt avtalet i stället tillfalla den mottagande staten. Samma sak torde gälla den särskilda kategori av civil personal som är direktanställd av Nato, eftersom protokollet inte innehåller bestämmelser som föreskriver straffrättslig immunitet. En annan sak är att många länders ”vanliga” straffrättsregler ger möjlighet att straffa egna medborgare för vissa allvarliga brott, även om de begås utom riket (jfr 2 kap. 2 § brottsbalken nedan).

Överfört till den svenska regleringen i 2 kap. 7 b § brottsbalken kan det först konstateras att det saknas skäl att ändra första stycket eftersom den regeln hänvisar brett till internationellt militärt samarbete eller krishantering enligt gällande avtal. Det innebär att kravet på åtalsförordnande i det stycket kommer att gälla även för de personer som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet, (se mer om det sista strax nedan) efter ratificering av desamma. Den bestämmelsen är således tillräcklig för att täcka de allra flesta jurisdiktionssituationer som kan komma att uppstå i Sverige även efter ikraftträdandet av de nya avtalsåtagandena.

Regeln i paragrafens andra stycke är däremot begränsad till ”svenska” personer som tjänstgör i en främmande stats militära styrka. Frågan är om detta stycke behöver justeras med anledning av de nya avtalen. Det andra stycket infördes 2004 för att omsätta specialregeln i VII.4 i Nato SOFA. Huvudregeln i statusavtalen är att den sändande staten ges vissa möjligheter att utöva domsrätt över den egna personalen. Den rätten gäller inte personer som är medborgare eller har sin hemvist i den mottagande staten, förutom i det specialfallet att personen i fråga tillhör den sändande statens styrka. Det är den situationen som regleras i detta stycke. Det gäller alltså endast militär personal. Såvitt avser det kompletterande tilläggsprotokollet skulle det kunna röra sig om den situationen att en svensk medborgare med dubbelt medborgarskap eller någon med stadigvarande hemvist i Sverige tjänstgör i en annan stats styrka och av den staten är placerad vid ett Natohögkvarter. Om denne kommer till Sverige inom ramen för sådant samarbete som omfattas av protokollet och här begår ett brott ska jurisdiktionsreglerna i protokollet gälla och frågan är om den situationen omfattas av formuleringen i detta stycke. Som nyss har redogjorts för har Natohögkvarteren ingen egen styrka utan definitionen ”styrka” i protokollet anger att det handlar om personer som tillhör en avtalsparts stridskrafter men som är placerade vid ett högkvarter. De måste anses tjänstgöra i respektive hemland även när de är tillfälligt placerade vid högkvarteren. Detta oaktat att de under placeringstiden må lyda under Natos befälsstruktur. Skatteregeln i protokollets artikel VII utgår ifrån att personalen är avlönad av det utsända landet, vilket också visar tjänstgöringstillhörigheten. Lokutionen ”tjänstgör i en främmande stats militära styrka” måste därför anses

• Sida 41
•  Original

omfatta även den nyss beskrivna situationen. Någon ändring krävs således inte.

I värdlandsstödsavtalet anges att de mellan parterna, dvs. Nato och Sverige, giltiga statusavtalen ska tillämpas även på aktiviteter företagna under detta avtal, se t.ex. en övergripande hänvisning i avsnitt 3.1. När det gäller statusen för styrkorna när de är på värdlandets, dvs. Sveriges, territorium anges i avsnitt 7.2 att denna ska bestämmas i enlighet med tillämpliga avtal, bl.a. PFF SOFA och det kompletterande tilläggsprotokollet. De statusregler som gäller mellan Nato och Sverige ska alltså tillämpas även på en Natoledd styrka som kommer till Sverige enligt värdlandsstödsavtalet. Det innebär att samma jurisdiktionsbestämmelser ska gälla, dvs. att det inte finns någon straffrättslig immunitet. Som framgått ovan kommer kravet på åtalsförordnande i 2 kap. 7 b § första stycket brottsbalken att gälla även de personer som omfattas av detta avtal, i enlighet med avtalets bestämmelser, när det är godkänt och i kraft. Av avtalets definition av styrka såsom ”alla komponenter i en Natoledd styrka, inklusive[…]” framgår att en styrka även enligt detta avtal utgörs av de enskilda staternas utsända personal. Nyss redovisade resonemang beträffande andra stycket i aktuell bestämmelse i brottsbalken är därmed tillämpligt även på denna situation. En annan sak är att definitionen av styrka i detta avtal skiljer sig något från statusavtalen. För det första utesluter den inte att även andra stater än PFF- och Natoländer deltar i en aktivitet under Natos ledning. Även om detta torde inträffa ytterst sällan är det inte uteslutet. I det fallet kommer personal från de staterna också omfattas av värdlandsstödsavtalets bestämmelser och därmed, efter avtalets ikraftträdande, omfattas av kravet på åtalsförordnande i 2 kap. 7 b § brottsbalken. Vidare inkluderar definitionen en kategori av personer som inte omfattas av statusavtalen; vissa icke svenska leverantörer som transporterar eller stöder styrkan. Sverige har lämnat ett tolkningsmeddelande med innebörden att vi inte erkänner dessa personer som en del av styrkan eller en civil komponent. Nato har i sin tur lämnat ett meddelande som innebär att det svenska meddelandet gäller endast i den mån som Natoledd verksamhet fortfarande kan fylla sitt syfte. Det blir därmed en bedömningsfråga i varje enskilt fall om leverantörerna ska anses vara nödvändiga för den aktuella aktiviteten. Rättsligt sett kommer de dock att omfattas av första stycket i aktuell bestämmelse om Sverige erkänner Natos tolkning av avtalet. Någon lagändring krävs inte för det. I sådant fall blir det en fråga för regeringen att avgöra i varje enskilt fall.

Slutsatsen blir därmed att vare sig det kompletterande tilläggsprotokollet eller värdlandsstödsavtalet medför att de svenska bestämmelserna om krav på särskilt åtalsförordnande behöver justeras. Den befintliga lagstiftningen täcker även de nya avtalsåtagandena i denna del.

Frågor om internationellt rättsligt samarbete

Artikel VII punkten 5 a i Nato SOFA ålägger myndigheterna i de mottagande och sändande staterna att bistå varandra med att inom mottagande stats territorium anhålla och överlämna medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller dess anhöriga till den myndighet

• Sida 42
•  Original

som har domsrätt i enlighet med avtalets bestämmelser om jurisdiktion. Enligt artikelns punkt 6 a ska staterna också bistå varandra bl.a. vid utredning av lagöverträdelser och med bevisupptagning, inklusive beslagtagande av föremål. Vidare ges den sändande staten i punkten 10 a rätt att utöva polisiär myndighet inom egna förläggningsområden.

Svenska regler om utlämning för brott finns bl.a. i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Inom EU gäller lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och vad avser de nordiska länderna finns bestämmelser i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. När Sverige anslöt sig till PFF SOFA ansågs gällande svensk lagstiftning på området tillfyllest trots att utlämningslagen vid den tidpunkten uppställde ett förbud mot utlämning för militära brott och således var oförenlig med avtalets bestämmelser. I samband med den utvidgade tillämningen av PFF SOFA 2004 ändrades dock den bestämmelsen så att den nu tillåter utlämning även för sådana brott om det följer av en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och det ansökande landet (5 § första stycket). När det gäller ömsesidigt bistånd avseende utredning, bevisupptagning m.m. finns numera de flesta relevanta svenska reglerna samlade i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Den svenska lagstiftningen på området är alltjämt tillräcklig för att tillgodose de framställningar om utlämning och övrigt rättsligt samarbete som en främmande stat kan göra i Sverige enligt vårt avtalsåtagande i PFF SOFA. I Parisprotokollet görs inga särskilda avvikelser från reglerna i materiellt hänseende. Det anges i artikel IV punkten b att de skyldigheter att bistå med att anhålla, överlämna eller hjälpa till med brottsutredning m.m. som åligger en sändande stat enligt de aktuella bestämmelserna ska gälla både det allierade högkvarteret och den stat som berörs, dvs. den stat som placerat personen ifråga vid högkvarteret. Vad som däremot gäller för rätten att begära sådan hjälp sägs det inget särskilt om.

Det svenska regelverket om utlämning och om övrig internationell rättslig hjälp bygger på att det är stater som ansöker om sådan hjälp, oftast genom den utländska statens åklagarmyndighet eller domstolar, men även andra myndigheter i en viss stat kan, enligt internationella överenskommelser, ges den behörigheten (se t.ex. 2 kap. 3 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål). Från denna huvudregel finns undantag i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, vilka anger att rättslig hjälp från Sveriges sida ska ges till och på begäran av nämnda domstol och vissa tribunaler t.ex. den för f.d. Jugoslavien. I övrigt utgår som sagt regelverket från att hjälpen begärs av andra stater. Detta är en naturlig konsekvens av att det endast är stater, med undantag för de internationella tribunalerna, som kan utöva straffrättslig domsrätt. Av samma anledning finns specialregeln i Parisprotokollet såvitt avser domsrättsbestämmelserna. Som framgått ovan kan Nato inte utöva domsrätt, utan det är en fråga antingen för mottagande stat eller den stat som placerat personen ifråga vid högkvarteret. Eftersom Natohögkvarteren inte kan göra anspråk på att ha domsrätt går det inte att föreställa sig

• Sida 43
•  Original

situationer då högkvarteren skulle begära någon utlämnad eller t.ex. kräva att svensk åklagare beslagtar något som bevis, eftersom sådana åtgärder är led i att utöva straffrättslig jurisdiktion. De rättigheter som de aktuella bestämmelserna medger torde, även med Parisprotokollet, alltid ligga hos det land som gör anspråk på domsrätt. Det är således inte någon förändring i förhållande till vad som nu gäller, varför befintlig svensk lagstiftning bedöms tillräcklig.

Att Parisprotokollet ålägger, utöver berört land, också Natohögkvarteren skyldighet att samarbeta med Sverige i nu aktuella frågor när de befinner sig på svenskt territorium torde det inte finnas några legala hinder för. Om t.ex. en svensk myndighet skulle begära att ett högkvarter som befinner sig i Sverige lämnar över en person inom dess anläggning på grund av misstanke för brott som Sverige har domsrätt över, torde en sådan begäran inte anses utgöra utlämning eftersom den personen redan befinner sig på svenskt territorium. Svenskt regelverk hindrar såldes inte sådant samarbete.

Rätten för sändande stat att utöva polisiär myndighet inom egna förläggningsområden (enligt artikel VII punkten 10 a) har i samband med anslutningen till PFF SOFA bedömts inte kräva uttrycklig bestämmelse i svensk lag eftersom sådan rätt har ansetts följa av vedertagna principer om internationellt militärt samarbete. I Parisprotokollet, artikel III punkten 2, framgår att ett högkvarter ska betraktas som en styrka i detta avseende och således få utöva sådan rätt när protokollet är tillämpligt. Det bedöms inte få någon påverkan på tidigare fört resonemang varför det inte heller nu krävs någon uttrycklig lagregel, se mer i prop. 1995/96:37 s. 32 och prop. 2004/05:7 s. 39 f.

Sverige som sändande stat

Den svenska lagstiftningens överensstämmelse med åtaganden enligt statusavtalen har naturligtvis störst betydelse i situationer då Sverige är mottagande stat. En del regler kräver dock särskild granskning även när Sverige är sändande stat, särskilt bestämmelserna om straffrättslig domsrätt. De gäller ju på motsvarande vis när Sverige är sändande stat, dvs. om svensk personal begår brott utomlands inom ramen för sådant samarbete som omfattas av statusavtalen eller deras protokoll, och det är viktigt att svensk rätt tillåter sådan domsrätt som ges enligt avtalen.

Bestämmelser om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet i fråga om brott som begåtts utomlands finns i bl.a. 2 kap.2 och 3 §§brottsbalken. Dessa regler ger en mycket vid svensk domsrätt över brott som begås utomlands av svenska medborgare eller utlänningar med hemvist i Sverige. När Sverige anslöt sig till PFF SOFA bedömdes att de aktuella bestämmelserna medgav Sverige domsrätt över i stort sett alla fall som i praktiken kunde tänkas uppkomma i samband med en övning utomlands. Frågan är om samma bedömning gäller personer som kommer att omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet, t.ex. en svensk militär som är placerad vid ett Natohögkvarter i utlandet (t.ex. Shape i Bryssel). I 3 § ges Sverige oinskränkt domsrätt över brott i utlandet i vissa specifika fall, t.ex. brott som begåtts på svenskt fartyg eller på svenskt luftfartyg eller brott som begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en del av Försvarsmakten har befunnit

• Sida 44
•  Original

sig. Det är en bedömningsfråga om en enskild utsänd till ett Natohögkvarter kan anses utgöra ”område där en del av Försvarsmakten befinner sig”. Även om just de specialreglerna inte skulle vara tillämpliga så har Sverige en sådan vidsträckt domsrätt enligt 2 § att det bedöms som tillräckligt även i den nu relevanta situationen. Enligt den regeln har nämligen Sverige domsrätt beträffande alla brott som begåtts utomlands av svenska medborgare eller utlänningar bosatta i Sverige under förutsättning att gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten eller, om brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon stat, fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag. Det torde vara tillräckligt för att täcka in de absolut flesta fall som kan uppstå. Vidare, enligt 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken krävs i regel förordnande för att väcka åtal för brott som begåtts utomlands. Det torde vara tillräckligt för att garantera den mottagande statens företräde till domsrätt i enlighet med avtalet (se mer i prop. 1995/96:37 s. 34.)

Enligt vad som framgått ovan ålägger det kompletterande tilläggs- protokollet också Sverige som sändande stat, tillsammans med aktuellt högkvarter, skyldighet att bistå mottagande stat med överlämnande och annan rättslig hjälp vad avser ärenden som rör vår utsända personal. Sådant samarbete gäller redan nu enligt PFF SOFA och några kompletterande regler bedöms inte behövas.

8.3.3. Skadestånd och trafikförsäkringsplikt

Regeringens förslag: Av trafikskadelagen ska det framgå att regeringen får meddela föreskrifter om undantag från trafikförsäkringsplikt även för fordon som tillhör ett Natohögkvarter.

Regeringens bedömning:

Övriga bestämmelser i det

kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet om svenska statens ansvar för skador som orsakats av utländska deltagare i militärt samarbete eller internationell krishantering i Sverige täcks av bestämmelserna som finns i lagen om skadeståndsansvar vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Trafikverket stöder förslagen. Försvarsmakten tillstyrker förslagen i sin helhet men framhåller då det gäller frågan om skadestånd att det finns skäl för regeringen att överväga att utfästa särskilda garantier för vissa typer av skador. Myndigheten uppmärksammar också att avtalsåtagandet i värdlandsstödsavtalet är begränsat till att inte kräva trafikförsäkring för de i avtalet berörda fordonen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel VIII i Nato

SOFA innehåller detaljerade bestämmelser om skadestånd och hur sådant ska regleras. Det finns bl.a. regler som anger att avtalsstaterna i vissa fall ska avstå från att kräva ersättning av varandra och hur staterna i andra fall ska reglera regresskrav som kan uppstå dem emellan. Dessa typer av bestämmelser har i samband med anslutningen till PFF SOFA ansetts

• Sida 45
•  Original

utgöra sådana folkrättsliga åtaganden staterna emellan, vilka i sig inte föranleder krav på svensk lagstiftning (se prop. 1995/96:37 s. 39 f och prop. 2004/05:7 s. 40). Artikeln innehåller emellertid också regler om s.k. tredjemansskador och det görs skillnad på skador som orsakats i respektive utanför tjänsteutövning. Enligt huvudregeln för sådana skador som uppkommit i samband med tjänsteutövning har en skadelidande tredje man rätt att rikta sitt ersättningsanspråk mot svenska staten för skador som på svenskt territorium orsakats av en annan stat eller av en medlem ur en utländsk styrka eller en civil komponent. Sverige har i sin tur rätt att få ersättning av sändande stat enligt i avtalet angivna regler om avräkning. För att tredje man ska ha rätt att rikta dylika anspråk mot svenska staten krävs en rättslig grund.

Efter utvidgningen av PFF SOFA och anslutningen till EU SOFA finns denna rättsliga grund i lagen (2004:1006) om skadeståndsansvar vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering. Lagen anger således att om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här, efter inbjudan av svensk myndighet, i Sverige deltar i bl.a. militärt samarbete och det enligt internationellt avtal gäller särskilda bestämmelser i fråga om dennes skadeståndsskyldighet, ska svenska staten i stället för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med dennes tjänsteutövning under vistelsen och för vilken den utländska personen annars skulle ha varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag.

I Parisprotokollet görs flera hänvisningar till artikel VIII i Nato SOFA, främst med förtydliganden hur den ska tillämpas när protokollet är styrande statusavtal. Det anges i t.ex. artikel VI att de skyldigheter som följer av Nato SOFA för parter att avstå från att kräva varandra på skadestånd ska gälla både högkvarteret och varje protokollspart och det förtydligas vilken egendom som ska anses tillhöra en part. När det gäller anspråk på grund av tredjemansskador som uppstått i tjänsteutövning anges att de omfattar även anspråk som härrör från handling eller underlåtenhet av anställda i ett allierat högkvarter eller från annan handling, underlåtenhet eller händelse som ett sådant högkvarter är rättsligt ansvarigt för (se punkten 3). I artikel IV punkten d anges också bl.a. att en sändande stats skyldigheter beträffande skador som uppstått på grund av handlingar av en medlem ur en styrka eller en civil komponent, utanför dennes tjänsteutövning, i första hand ska ligga hos det land som sänt personen ifråga. I princip gäller dock samma materiella regler som enligt Nato SOFA.

I värdlandsstödsavtalet, avsnitt 7.3, anges likaså att utomobligatoriska skadeståndsanspråk ska avgöras i enlighet med reglerna i Nato/PFF SOFA. När det gäller inomobligatoriska skadeståndsanspråk ska dessa däremot, enligt avsnitt 7.4, avgöras av värdlandet, dvs. Sverige, i enlighet med värdlandets lagar och processer (den delen regleras inte i Nato SOFA).

Samma materiella regler ska alltså gälla även enligt de nya avtalsåtagandena. Som framgått ovan har man tidigare ansett att de regler som bl.a. innebär att Sverige åtagit sig att inte kräva andra stater på skadestånd i vissa situationer enligt avtalet inte kräver någon uttrycklig bestämmelse i svensk rätt eftersom de är att anse som sådana folkrättsliga åtaganden mellan staterna som följer direkt av avtalet. Samma sak gäller

• Sida 46
•  Original

reglerna för regressanspråk. Denna bedömning gäller även i förhållande till de nya avtalen. När det däremot gäller frågan om tredjemansskador krävs, som framgått ovan, en rättslig grund för att en enskild ska kunna rikta sitt krav mot svenska staten. Den ovan redovisade lagen om skadeståndsansvar vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering är utformad på sådant sätt att den efter ikraftträdandet av de båda avtalen kommer att gälla också samtliga de fysiska och juridiska personer som omfattas av de nya avtalen. Någon ändring av den lagen krävs således inte för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden i detta avseende.

Värdlandsstödsavtalets bestämmelse om att kontraktuella anspråk ska avgöras enligt värdlandets, dvs. Sveriges, lag kräver inte heller den någon lagstiftningsåtgärd.

Såväl i samband med anslutningen till PFF SOFA som vid utvidgningen av dess tillämpning 2004 gjordes bedömningen att det inte fanns skäl för regeringen att utfästa särskilda garantier för de kostnader som kan uppstå hos myndigheter med anledning av svenska statens skadeståndsskyldighet för tredjemansskador. Försvarsmakten instämmer i att det för huvuddelen av de skadeståndsregleringar som kan komma att bli aktuella inte behövs särskilda garantier men påpekar att det skulle kunna inträffa olyckor som inte rimligen kan täckas inom ramen för Försvarsmaktens ordinarie anslag. Myndigheten menar därför att det finns skäl för regeringen att överväga att utfästa särskilda garantier för skador av detta slag, kopplade till såväl Nato- som PFF-verksamhet.

Vid militär verksamhet finns alltid en viss risk för att olyckor kan inträffa. På grund av verksamhetens art riskerar somliga olyckor, t.ex. med flyg, att medföra omfattande konsekvenser och eventuellt resultera i kostnader som svårligen kan täckas inom ramen för ansvarig myndighets ordinarie anslag. Det gäller såväl vid genomförande av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet som vid mellanstatligt samarbete av olika slag. Svåra olyckor är dock lyckligtvis mycket ovanliga. Regeringen anser inte att det finns skäl att i förväg utfästa någon sådan garanti som Försvarsmakten har berört. De kostnader som kan komma att uppstå bör, liksom är fallet då det gäller den verksamhet som bedrivs inom ramen för PFF idag, alltså även framöver som absolut huvudregel belasta den besökta myndighetens ordinarie anslag, dvs. i första hand Försvarsmaktens.

I samband med utvidgningen av tillämpningen av PFF SOFA ansåg regeringen att Försvarsmakten, med erfarenhet av reglering avseende skador orsakade av den egna personalen, skulle vara ansvarig myndighet också för regleringen av de skador som orsakas av utländsk personal vid militärt samarbete eller krishantering. Samtidigt angavs att Försvarsmakten, för det fall att annan myndighet är arrangör för aktiviteten, bör ges rätt till regresskrav mot den myndigheten. Eftersom även den verksamhet som kan äga rum i Sverige med anledning av de nya avtalen, kommer vara i huvudsak av militär karaktär där Försvarsmakten kommer att vara huvudansvarig arrangör är det lämpligt att ansvaret för skaderegleringen förblir hos Försvarsmakten. Den nu angivna ordningen kräver inte ändring av svensk lag.

• Sida 47
•  Original

Särskilt om trafikskador

Den ovan angivna lagen om skadeståndsansvar vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering gäller endast skadeståndsskyldighet. Den träffar således inte trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) eftersom sådan ersättning i strikt mening inte utgör skadestånd då den utgår på försäkringsmässig grund. Trafikskadelagen omfattar skador till följd av trafik med motordrivet fordon. Ersättningssystemet bygger på en i princip obligatorisk försäkringsplikt för fordonsägare och frågan om vem som varit vållande till en skada är av underordnad betydelse. Enligt 3 § trafikskadelagen omfattas dock inte statligt ägda fordon av trafikförsäkringsplikten. Enligt 4 § trafikskadelagen kan vidare regeringen föreskriva om undantag från försäkringsplikten beträffande fordon som tillhör viss främmande stat (punkt 1) eller annat motordrivet fordon som är registrerat eller hemmahörande i viss främmande stat (punkt 2). Om ett fordon som är undantaget från trafikförsäkringsplikten enligt första punkten och som saknar trafikförsäkring orsakar skada, är det enligt 15 § trafikskadelagen staten som svarar för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits. I de fall som skada orsakats av fordon som är undantagna från försäkringsplikt enligt andra punkten är det, enligt 16 § trafikskadelagen, i stället försäkringsanstalterna som solidariskt ska svara för den ersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits.

Som har framgått ovan är huvudprincipen i Nato SOFA avseende tredjemansskador, att skadelidande tredje man har rätt att begära ersättning av Sverige, som mottagande stat, för skador som på svenskt territorium orsakats av den främmande staten eller någon medlem av dess styrka eller civila komponent. Sverige har i sin tur rätt att kräva ersättning av sändande stat enligt villkor i avtalet. Principen gäller även trafikskador. Eftersom dessa inte omfattas av den ovan beskrivna lagen löstes frågan i samband med Sveriges anslutning till PFF SOFA genom att regeringen gjorde ett tillägg i 9 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359) som innebar att de för samarbetet aktuella utländska fordonen var undantagna från försäkringsplikt i enlighet med 4 § 1 trafikskadelagen så att staten på så sätt åtog sig att svara för den ersättningen. Efter utvidgningen av avtalets tillämpning 2004 anger 9 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen numera att ett motordrivet fordon som tillhör en främmande stat och som inte är registrerat i Sverige får införas hit och brukas i trafik här utan svensk trafikförsäkring inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

Av redogörelsen ovan framgår att i princip samma materiella regler avseende skadeståndsreglering gäller också enligt Parisprotokollet och värdlandsstödsavtalet. I det senare avtalet finns, till skillnad från statusavtalen, en specialreglering avseende fordon. I avsnitt 6.13 anges att Natoägda fordon och sändande länders fordon är egenförsäkrade och ska kunna användas i värdlandet utan kommersiell försäkring. Försvarsmakten har framhållit att denna bestämmelse innebär att åtagandet i värdlandsstödsavtalet är begränsat till att inte kräva kommersiell försäkring för berörda fordon, men att värdlandet inte åtar sig att svara för sådan ersättning som utgår med anledning av trafikolyckor som dessa fordon är inblandade i. Myndigheten ser det därför som en naturlig ordning att

• Sida 48
•  Original

eventuell ersättning som betalas ut av Försvarsmakten i detta hänseende kommer att krävas åter av berörd part, dvs. av ett Natohögkvarter eller en sändande stat.

I avsnitt 7.3 i värdlandsstödsavtalet anges, vilket framgått ovan, att utomobligatoriska skadeståndsanspråk ska avgöras i enlighet med reglerna i Nato/PFF SOFA. Genom den hänvisningen görs statusavtalens regler om tredjemansskador tillämpliga, varav en viktig huvudprincip är att tredjeman som lider skada i Sverige ska kunna få rikta sitt anspråk mot svenska staten, i stället för mot den skadevållande utländska parten. Det är de reglerna som har föranlett tidigare tillägg i trafikförsäkringsförordningen, eftersom vår interna lagstiftning gör skillnad på skadestånd och trafikskadeersättning. Denna reglering, precis som den enligt lagen om skadeståndsansvar vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering, inverkar dock inte på Sveriges rätt att i sin tur återkräva ersättning av den utländska parten i enlighet med villkor i tillämpliga avtal.

Regeringen menar således att det undantag från obligatorisk trafikförsäkringsplikt som gäller för fordon inom ramen för PFF SOFA ska gälla även för fordon som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet. Såvitt avser fordon som kan komma att föras till och brukas i Sverige inom ramen för verksamhet enligt de nya avtalsåtagandena och som tillhör en viss främmande stat kommer dessa, efter avtalens ikraftträdande, att omfattas av de redan nu gällande bestämmelserna om undantag från trafikförsäkringsplikt (alltså 4 § 1 trafikskadelagen respektive 9 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen). Däremot är de aktuella reglerna begränsade till fordon som tillhör ”en främmande stat” och omfattar således inte fordon som tillhör t.ex. ett Natohögkvarter. Även framöver torde de flesta fordon som kan komma att föras hit tillhöra främmande stater, eftersom Nato till stor del består av sändande staters bidrag i olika avseenden. Men även Nato äger fordon som kan tänkas föras hit och användas här, vilket framgår inte minst av nämnda avsnitt 6.13. De aktuella bestämmelserna bör således justeras så att de också omfattar fordon som tillhör Natohögkvarter och som förs hit inom ramen för sådant samarbete som omfattas av avtalen. En sådan ändring är förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, eftersom de aktuella fordonen normalt sett inte kommer vara hemmahörande i Sverige och därför inte omfattas av vår skyldighet att kräva ansvarsförsäkring, jfr artikel 3. Även om de skulle anses omfattas finns möjlighet till sådant undantag från försäkringsplikt enligt artikel 5 i direktivet.

De flesta Natoägda fordon är registrerade eller hemmahörande i ett visst land och såvitt avser 4 § trafikskadelagen skulle de i och för sig kunna omfattas av möjligheten till undantag i paragrafens andra punkt. För fordon som omfattas av sådant undantag gäller dock, enligt 16 § trafikskadelagen, att det är försäkringsanstalterna som ska svara för ersättningen. Det är mest lämpligt att samma ordning ska gälla för Natoägda fordon som nu gäller för utländska statsägda fordon som kommer hit inom ramen för militärt samarbetet m.m., dvs. att det är staten som svarar för ersättningen enligt 15 §.

• Sida 49
•  Original

Även om de nya avtalsåtagandena kan medföra en viss ökning av tillfällen då staten på grund av avsaknad av trafikförsäkring kan komma att bli skyldig att utge trafikskadeersättning, anser regeringen att det inte heller på denna grund finns skäl att utfästa särskilda garantier. Kostnaderna bör även framöver kunna belasta den besökta myndighetens ordinarie anslag.

8.3.4. Indirekt beskattning

Regeringens förslag: Det kompletterande tilläggsprotokollets och värdlandsstödsavtalets bestämmelser om undantag från avgifter och skatter för fordon i vägtrafik och om skattefria förvärv av varor och tjänster ska genomföras i svensk rätt genom en ny bestämmelse i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.

Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen enligt vilken

Försvarsmakten skattefritt tillhandahåller drivmedel, oljor och smörjmedel till andra stater bör gälla även framöver, förutom i de fall som rätt till skattefria förvärv av varor följer av värdlandsstödsavtalet.

Övriga bestämmelser i värdlandsstödsavtalet om skattefria köp m.m. bedöms inte kräva lagändringar.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan om indirekt beskattning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Fordon i trafik

Enligt artikel XI punkten 2 c i Nato SOFA ska tjänstefordon som tillhör en militär styrka eller dess civila personal vara undantagna från alla skatter som tas ut för fordon i vägtrafik, dvs. sådana skatter som tas ut för att ett fordon används i vägtrafik. Någon åtskillnad mellan skatt och avgift är inte avsedd. Bestämmelsen avser endast tjänstefordon och alltså inte fordon som ska användas för eget eller anhörigas personliga bruk, jämför frågan om tullfrihet i avsnitt 8.3.5, som gäller även fordon för personligt bruk. Skatter och avgifter som kommer i fråga är i första hand fordonsskatt enligt vägtrafikskattelagen (2006:227) och lagen (2006:228) om särskilda bestämmelser om fordonsskatt och vägavgift enligt lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon. Även trängselskatt enligt lagen (2004:629) om trängselskatt är en sådan skatt som kan omfattas av avtalsbestämmelsen.

I samband med utvidgningen av tillämpningen av PFF SOFA 2004 infördes ett tillägg i 7 § lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall som tillförsäkrar främmande stater som omfattas av PFF SOFA, det undantag från skatter och avgifter för deras tjänstefordon som aktuell regel föreskriver.

• Sida 50
•  Original

Enligt Parisprotokollets artikel VIII punkten 2 ska ett allierat högkvarter åtnjuta samma rättigheter som en styrka åtnjuter enligt artikel XI i Nato SOFA. Det innebär att även tjänstefordon som omfattas av protokollet ska vara undantagna från nämnda skatter och avgifter. Som har framgått ovan torde de flesta fordon som kan komma att föras till Sverige även framöver tillhöra andra Nato/PFF-stater eftersom Nato till stor del består av sändande staters bidrag i olika avseenden. Nato äger dock också egna fordon vilka kan tänkas föras hit och användas här i tjänsten, och som därmed ska vara berättigade till samma rättigheter.

I värdlandsstödsavtalets avsnitt sex finns finansiella bestämmelser. Av de inledande punkterna 1–4 framgår att även fordon som kommer till Sverige inom ramen för detta avtal ska åtnjuta samma befrielse från tull, skatter och avgifter som gäller enligt statusavtalen och/eller deras protokoll. När det gäller tullfrågan se nedan avsnitt 8.3.5. Vidare klargörs att de privilegier som gäller de allierade högkvarteren enligt Parisprotokollet eller det kompletterande tilläggsprotokollet ska gälla alla delar av sådana högkvarter som sänds ut till värdlandet för att genomföra verksamhet i enlighet med avtalet. Detta innebär att alla de fordon som används i tjänsten inom ramen för sådan verksamhet som omfattas av värdlandsstödsavtalet ska få samma befrielse som framgår av aktuell bestämmelse i Nato SOFA, dvs. såväl de fordon som ägs av Nato som de som tillhör deltagande länder.

Det undantag för skatter och avgifter för bruk av fordon i trafik som Sverige i dag gör avseende bilar som brukas i Sverige inom ramen för PFF SOFA, ska alltså utsträckas till att avse även de tjänstefordon som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet. Detta bör ske på samma sätt som gjordes för PFF SOFA, dvs. genom en reglering i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall. Idag reglerar 7 § första stycket nämnda lag den immunitet och de privilegier som följer av PFF SOFA och andra stycket reglerar motsvarande för EU SOFA. I stället för att utvidga 7 § ytterligare är det lämpligt att en helt ny bestämmelse införs och som samlat tar upp den immunitet och de privilegier som, enligt de nya avtalsåtagandena, tillkommer juridiska och fysiska personer som omfattas av de avtalen. För systematikens skull föreslås också att 7 § delas upp så att även regleringen avseende EU SOFA görs i en egen paragraf.

Förvärv av varor och tjänster

Nato SOFA innehåller inget åtagande för en avtalspart att medge befrielse från skatter och avgifter för den sändande statens köp av varor eller tjänster i den mottagande staten. Tvärtom anger artikel IX punkten 8 att varken en styrka eller en civil komponent kan åberopa den aktuella artikeln för att åtnjuta befrielse från skatter och avgifter på anskaffning av varor och tjänster som omfattas av den mottagande statens skattebestämmelser. Av artikel X framgår däremot att sådan lös egendom som en person förfogar över i den mottagande staten enbart på grund av sin tillfälliga tjänstevistelse där ska vara befriad från skatt. Den regeln handlar dock om sådan egendom som den enskilde för med sig från hemlandet. Bestämmelsen kräver således inte att befrielse från skatt eller avgifter ska ske vid anskaffning av varor och tjänster i Sverige och som

• Sida 51
•  Original

omfattas av svenska skattebestämmelser. Däremot innehåller avtalet en bestämmelse om att mottagande stat ska tillhandahålla sändande styrkor drivmedel m.m. skattefritt (se vidare nedan). Det har således tidigare inte gjorts några justeringar av svensk rätt med anledning av PFF SOFA såvitt avser skatter på förvärv av varor och tjänster.

De nya avtalsåtagandena skiljer sig dock på denna punkt. Den stora skillnaden i jämförelse med Nato/PFF SOFA är just att Parisprotokollet och värdlandsstödsavtalet föreskriver skattefrihet för viss anskaffning av varor och tjänster i mottagarlandet/värdlandet. Av artikel VIII punkten 1 i Parisprotokollet framgår att befrielse från skatter och avgifter ska gälla vid upprättandet och driften av ett allierat högkvarter samt att de närmare villkoren ska avtalas mellan det berörda högkvarteret och mottagande stat. Det framgår att inköpen ska vara gjorda i det gemensamma försvarets intresse och för högkvarterens officiella bruk. Skattelättnaden gäller således inte personalens privata inköp, utan den avser endast köp för den gemensamma verksamheten, dvs. för tjänstebruk, och den ska vara överenskommen i ytterligare avtal. Denna bestämmelse får, sedd för sig, i praktiken endast betydelse i det fall att ett permanent Natohögkvarter skulle upprättas i Sverige, vilket inte är något som kan förutses.

Genom värdlandsstödsavtalet tydliggörs dock området för skattelättnaden. I de inledande punkterna i avsnitt sex framgår att sådan befrielse från tull, skatter och avgifter som följer av Nato/PFF SOFA och deras respektive protokoll samt eventuellt andra mellan parterna gällande överenskommelser ska gälla även den verksamhet som företas inom ramen för detta avtal. Det gäller internationella militära högkvarters verksamhet, baseringsområden, Natoägda och chartrade fartyg, luftfartyg och fordon samt drivmedel m.m. som tillhandahålls styrkan. Den skattebefrielse som gäller för bruk av fordon har behandlats ovan, och vad gäller skattefria drivmedel m.m. samt frågan om tull på fordon, se nedan. I övrigt finns inga regler i statusavtalen om skattelättnader för fartyg eller luftfartyg. Som framgått ovan förtydligas också att, vad beträffar Natohögkvarter, gäller rättigheterna inte bara de internationella militära högkvarteren enligt definitionerna i Parisprotokollet/det kompletterande tilläggsprotokollet utan också varje del/avdelning av ett sådant högkvarter som kan tänkas sändas ut till värdlandet för genomförandet av en Natoledd militär verksamhet. I punkten 6.4 klargörs att i fråga om befrielse från mervärdesskatt och andra punktskatter ska detta ske enligt värdlandsstödsavtalet vad gäller internationella militära högkvarter och Natoledda förband, såsom juridiska personer. Beträffande fysiska personer, i egenskap av medlemmar i styrkan, ska dessa åtnjuta skattebefrielse i enlighet med bestämmelserna i tillämpliga statusavtal respektive tilläggsprotokoll eller andra eventuella överenskommelser.

Av detta följer att när det gäller högkvarteren och de Natoledda förbanden, dvs. varje sändande stat som bidrar med en militär enhet under Natos ledning, ska de medges befrielse från mervärdesskatt och eventuella punktskatter beträffande de köp av varor och tjänster som görs för och till den gemensamma verksamheten under vistelsen i Sverige. Det gäller således inte endast vid upprättandet av permanenta högkvarter i Sverige, utan vid varje aktivitet, t.ex. en övning, som företas här under detta avtal.

• Sida 52
•  Original

Avsikten är att värdlandet, dvs. Sverige, ska medge befrielse från mervärdesskatt och eventuella punktskatter för alla de inköp som behövs för verksamheten under vistelsen i Sverige. Detta följer av en inom Nato rådande princip om att ett värdland som tar emot militärt stöd inte ska tjäna ekonomiskt på de operationer och annan verksamhet som, efter inbjudan och på begäran av värdlandet, utförs under ledning av Nato på värdlandets territorium. Nato och deltagande länder kommer ju till värdlandet för att hjälpa detta. Principen är naturligtvis tydligast när militärt stöd lämnas i tider då värdlandet befinner sig i kris eller krig, dvs. sådant stöd som är det yttersta målet för ett värdlandsstödsavtal. Men skattelättnaden gäller all typ av verksamhet, således även sådan som sker i fredstid t.ex. vid övningar.

Skattefriheten gäller som sagt endast de juridiska personernas inköp. När det däremot gäller fysiska personers inköp, dvs. den militära och civila personalens privata inköp, hänvisas till reglerna i statusavtalen jämte deras protokoll. Beträffande Nato/PFF SOFA har det ovan framgått att det inte finns någon rätt till befrielse från mervärdesskatt eller andra avgifter vid köp av varor och tjänster i mottagarlandet, se bl.a. artikel IX punkten 8 i Nato SOFA. När det gäller Parisprotokollets artikel VIII punkten 1 framgår även av den att rätten till skattefrihet vid uppbyggnad och underhåll av ett högkvarter inte gäller personalens köp. Inte heller personal som kommer till Sverige inom ramen för de nya avtalsåtagandena har således rätt till skattefria inköp. På denna punkt finns således ingen skillnad från vad som nu gäller.

De juridiska personer som omfattas av skattebefrielsen är i första hand de internationella militära Natohögkvarteren och varje del eller avdelning av sådant högkvarter som skickas ut på uppdrag enligt värdlandsstödsavtalet. Men det gäller också de Natoledda förbanden, dvs. varje sändande stat som bidrar med en militär enhet under Natos ledning. Det ska dock förtydligas här att denna skattelättnad för deltagande länder, såsom juridiska personer, endast gäller när de ingår i en sådan Natoledd enhet som kommer till Sverige inom ramen för värdlandsstödsavtalet. Vid internationell militär verksamhet i Sverige som inte är Natoledd kommer statusen för deltagande staters styrkor även framöver att bestämmas i enlighet med PFF SOFA, och därmed är de inte berättigade till sådan skattelättnad vid inköp som gäller enligt värdlandsstödsavtalet. Vidare ingår i de Natoledda förbanden vissa icke svenska leverantörer som ansvarar för transport av eller annat stöd till styrkan. Sverige har som nämnts tidigare lämnat ett tolkningsmeddelande i samband med undertecknandet av avtalet innebärandes att Sverige inte erkänner leverantörer som en del av styrkan. Nato har i sin tur lämnat en förklaring som innebär att det svenska meddelandet endast gäller i den mån som Natoverksamheten fortfarande kan fylla sitt syfte. Det blir därmed en bedömningsfråga i varje enskilt fall om leverantörerna ska anses vara nödvändiga för den aktuella verksamheten. I de fall de bedöms göra det, ska de omfattas av samma skattefrihet.

När det gäller omfattningen av den aktuella skattebefrielsen finns ingen begränsning till köp av vissa typer av varor eller tjänster. Det som avses är en generell rätt till skattefrihet (avseende mervärdesskatt och andra punktskatter) för alla förvärv som görs för verksamheten. Den gäller som sagt bara de juridiska personerna. Det måste dock naturligtvis finnas ett

• Sida 53
•  Original

antal fysiska personer som får företräda dessa och således rent faktiskt göra inköpen i deras namn.

Rätten till förvärv av varor och tjänster skattefritt är som framgått ovan ny i förhållande till PFF SOFA. I Sverige gäller en generell skatteplikt enligt 3 kap. 1 § mervärdesskattelagen (1994:200, ML), dvs. huvudregeln är att det på omsättning av varor och tjänster samt import av varor (från en plats utanför EU) utgår mervärdesskatt, såvida inte annat anges i lagen. Med punktskatter avses sådana indirekta skatter som tas ut vid produktion, import, tillhandahållande m.m. av vissa varor och tjänster i enlighet med särskilda lagar. I 3 kap. 15 § skatteförfarandelagen (2011:1244) anges samlat vilka 14 skatter som räknas som punktskatter i Sverige. Det gäller t.ex. skatt på alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror enligt lagarna (1994:1564) om alkoholskatt respektive (1994:1563) om tobaksskatt samt skatt på bränslen och elektrisk kraft enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi.

Inom EU har en harmonisering skett av förfarandebestämmelserna om mervärdesskatt och punktskatter. De svenska reglerna om mervärdesskatt och punktskatter bygger därför på EU-direktiv och eventuella undantag måste vara tillåtna enligt gemenskapsrättens bestämmelser.

EU-regler om mervärdesskatt finns i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Enligt artikel 151 anges undantag från skatteplikt för vissa med export likställda transaktioner. I punkten 1 b finns förutsättningar till skattefrihet för försäljning till bl.a. internationella organisationer. Förutsättningarna är att det ska avse leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som sker till internationella organisationer erkända som sådana av myndigheterna i värdlandet, och till medlemmar av sådana organisationer, inom de begränsningar och på de villkor som fastställs av de internationella konventionerna om upprättandet av dessa organisationer eller genom avtal om deras säte. Artikelns punkt 2 anger att i de fall varorna inte skickas eller transporteras ut ur landet, och när det är fråga om tjänster, får undantaget införas som en rätt till återbetalning av mervärdesskatten, i stället för direkt skattefrihet.

Sverige har tidigare infört regler om skattefrihet med grund i nämnda undantag i direktivet. I t.ex. 3 kap. 30 c § ML medges skattefrihet när fråga är om varuförsäljningar och omsättningar av tjänster till internationella organisationer med säte i annat EU-land och i 10 kap. 6 § ML finns bestämmelser om återbetalning av mervärdesskatt hänförlig till vissa inköp av varor och tjänster i Sverige som görs av sådana internationella organisationer som avses i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.

Direktivet medger alltså att en internationell organisation, och dess medlemmar, beviljas befrielse från mervärdesskatt direkt med stöd av avtal om skattefriheten har angetts i fördraget om upprättandet av den internationella organisationen eller t.ex. i ett värdlandsavtal (avtal om högkvarter eller fältkontor), förutsatt att organisationen är godkänd som en internationell organisation. Sverige betraktar Nato som en sådan internationell organisation, se t.ex. prop. 1995/96:232 s. 42 och prop. 2004/05:15 s. 43. De nu aktuella avtalen, värdlandsstödsavtalet tillsammans med det kompletterande tilläggsprotokollet, måste anses utgöra sådana avtal som kan aktualisera nämnda undantag. Det kan här

• Sida 54
•  Original

nämnas att utöver här befintliga beskickningar och konsulat, och deras respektive personal, åtnjuter i dag ett antal internationella organisationer varierande grad av skatteprivilegier i Sverige till följd av ingångna värdlandsavtal eller internationella konventioner. Till exempel handlar det om Internationella institutet för demokrati och fria val och Organisationen för det globala nätverket för vattenfrågor. Något hinder att införa sådan frihet från mervärdesskatt som beskrivits ovan bedöms således inte föreligga. Eftersom skattefrihet ska medges i enlighet med avtalens villkor innebär det att det inte är organisationen Nato som helhet som kommer i åtnjutande av detta privilegium utan det är, som har beskrivits ovan, de särskilda Natohögkvarter som omfattas av avtalen som berörs. Direktivets undantag medger även att medlemmar i internationella organisationer åtnjuter skattefrihet i enlighet med villkor i avtal. I nu aktuellt fall ska även deltagande länder, i egenskap av juridiska personer, i de fall de ingår i Natoledda förband medges liknande skattefrihet. De flesta deltagande länder som kan komma att beröras torde vara medlemmar i Nato eller i vart fall anslutna till PFF. Men även för övriga stater torde det inte finnas hinder att medge sådan skattebefrielse eftersom dessa kommer vara medlemmar i Natoledd verksamhet och privilegierna följer av avtalens villkor.

EU-regler om punktskatter finns i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG. Enligt artikel 12 b medges undantag från betalning av punktskatt på punktskattepliktiga varor som är avsedda att användas till internationella organisationer och dess medlemmar under samma förutsättningar som enligt ovan beskrivna undantag i mervärdesskattedirektivet. I artikelns punkt 2 anges att skattefrihet får beviljas genom återbetalning av punktskatten. Det ovan redovisade resonemanget avseende mervärdesskatt är alltså tillämpligt också för punktskatter, dvs. att undantag även från sådana skatter är tillåtet.

Det föreslås att skattefriheten för förvärv av varor och tjänster enligt de nya avtalsåtagandena åstadkoms genom den nya paragrafen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall som föreslås ovan. Genom den lagen uppnås den materiella rätten till sådan skattefrihet som följer av aktuella avtal. Därutöver krävs att det finns en reglering av hur skattebefrielsen enligt avtalsvillkoren ska uppnås. Skattefria köp kan medges antingen genom direkt skattefrihet vid själva förvärvet eller genom en rätt till återbetalning av erlagd skatt. I det nu aktuella fallet synes det lämpligaste sättet att uppnå den skattefrihet som ska gälla beträffande förvärv av varor och tjänster vara genom en rätt till återbetalning av skatt, inte minst med hänsyn till de bedömningar som måste göras i varje enskilt fall, t.ex. avseende leverantörer och vilka inköp som kan anses vara gjorda för verksamheten. Som framgått ovan är den metoden tillåten enligt de aktuella EU-direktiven.

I svensk rätt finns reglerade undantag från mervärdesskatt för internationella organisationer i vissa fall, dels genom direkt skattefrihet i 3 kap. ML, dels som rätt till återbetalning i 10 kap. I t.ex. 10 kap. 6 § ges sådana internationella organisationer som avses i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, rätt till återbetalning avseende vissa varor och tjänster. Vidare har sådana organisationer och personal vid dessa också rätt till återbetalning av punktskatt enligt lagarna om tobaksskatt (31 d §),

• Sida 55
•  Original

alkoholskatt (31 d §) och skatt på energi (9 kap. 1 §). Bestämmelser om återbetalning av skatt till internationella organisationer förekommer dock inte i övriga punktskattelagar.

De nu beskrivna reglerna om återbetalning kommer att gälla men är inte tillräckliga för att helt uppnå den skattefrihet som avses enligt de nya avtalsåtagandena. Dels gäller skattefriheten enligt 10 kap. 6 § ML endast vissa särskilt uppräknade varor och tjänster, t.ex. varor som är avsedda för inredning eller utrustning av sådan byggnad som är avsedd för förvärvaren, dels avser den endast internationella organisationer, inte medlemmar i desamma. Inte heller de nyss angivna paragraferna i de tre punktskattelagarna är tillräckliga eftersom de endast ger internationella organisationer och ibland viss personal och medlemsstaters ombud vid organisationen sådan skattefrihet. I övriga punktskattelagar finns som sagt inte ens en lagstadgad befrielse från skatt.

Skattefriheten enligt avtalen har alltså en vidare omfattning än vad som följer av ML och punktskattelagstiftningen. Av 1 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall framgår att bestämmelserna om immunitet och privilegier i lagen har företräde framför bestämmelser i andra författningar (exempelvis reglerna i ML om skattefrihet och motsvarande regler i punktskattelagstiftningen). Av det följer att när det i den föreslagna nya bestämmelsen införs en hänvisning till de nya avtalen så gäller, som sagt, den materiella rätten till skattefrihet enligt avtalsvillkoren, före annan lagstiftning. För denna situation fanns tidigare inte någon i författning fastlagd procedur för att hantera den (vidare) skattefriheten. Av den anledningen infördes 2005 en ny bestämmelse, som numera finns i 64 kap. 6 § skatteförfarandelagen. Enligt den regeln ska den som till följd av bl.a. lagen om immunitet och privilegier i vissa fall har rätt att förvärva varor eller tjänster utan mervärdesskatt eller punktskatt, få utöva den rätten genom en ansökan om återbetalning av skatten. Det framgår vidare att denna regel är en reservbestämmelse och att den inte gäller när rätt till återbetalning finns enligt de bestämmelser i ML och de punktskattelagar som nämnts ovan. Den gäller däremot när avtalsvillkoren ger skattefrihet i en större omfattning (se vidare i prop. 2004/05:15 s. 54 f.).

När den här föreslagna nya bestämmelsen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall träder i kraft kommer således i första hand rätten till återbetalning av mervärdesskatt uppnås genom 10 kap. 6 § ML samt avseende punktskatt enligt lagarna om tobaksskatt (31 d §), alkoholskatt (31 d §) och skatt på energi (9 kap. 1 §). Men därutöver kommer också reservregeln i 64 kap. 6 § skatteförfarandelagen vara tillämplig på de kategorier av juridiska personer samt avseende de varor och tjänster som omfattas av värdlandsstödsavtalet och det kompletterande tilläggsprotokollet och i de fall de nyss nämnda bestämmelserna inte är tillräckliga för att tillförsäkra den fulla rätten till återbetalning. Den kommer således att gälla när skattefriheten går utöver den som gäller enligt befintlig lagstiftning.

Förfarandereglerna för återbetalningen är desamma, oavsett om det är ML, punktskattelagarna eller reservbestämmelsen i skatteförfarandelagen som är tillämplig lag. I 1 § förordningen (1994:224) om återbetalning av mervärdesskatt och vissa punktskatter till hjälporganisationer, utländska beskickningar m.fl. framgår att förordningen gäller för samtliga dessa

• Sida 56
•  Original

fall. När det gäller överklaganden av Skatteverkets beslut hänvisar såväl ML som de tre aktuella punktskattelagarna till skatteförfarandelagen. I 67 kap. skatteförfarandelagen finns bestämmelserna om överklagande, t.ex. anges i 12 § att ett överklagande ska lämnas in inom två månader från det att den som beslutet gäller fick del av det. I förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. framgår vidare att det finns en särskild forumregel för dessa beslut, nämligen att det är förvaltningsrätten i Falun som är behörig domstol för prövning av besluten från Skatteverket. Detta gäller oavsett på vilken av de nämnda lagarna som beslutet är grundat.

Särskilt om drivmedel, oljor och smörjmedel

Det har ovan sagts att Nato SOFA inte innehåller åtaganden för en avtalspart att medge skattebefrielse för den sändande statens köp av varor eller tjänster i den mottagande staten. Däremot anger avtalets artikel XI punkten 11 att den mottagande staten skattefritt ska tillhandahålla drivmedel, oljor och smörjmedel till den sändande statens tjänstefordon, luftfartyg och fartyg. Av Parisprotokollets artikel VIII punkten 2 framgår att de allierade högkvarteren ska åtnjuta samma rättighet. Vidare, vilket har framgått ovan, gäller detta även de fordon, luftfartyg och fartyg som kommer till Sverige inom ramen för värdlandsstödsavtalet, se avtalets avsnitt 6.

Som ovan konstaterats är huvudregeln i svensk rätt att all omsättning av varor och tjänster är mervärdesskattepliktig, om inte annat anges. Detta gäller således också drivmedel, oljor m.m. Det finns dock ett explicit undantag från skatteplikt för flygbensin och flygfotogen i 3 kap. 23 § punkten 4 ML, dvs. det är direkt skattefrihet som gäller. Därutöver innehåller, som redan framgått, ML en del bestämmelser om rätt till återbetalning för vissa grupper som inte är skattskyldiga, bl.a. för utländska beskickningar och sådana internationella organisationer som avses i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall. Förutom mervärdesskatt omfattas drivmedel samt bränslen till flyg och fartyg också av punktskatt enligt lagen om skatt på energi. Det finns emellertid även i den lagen ett antal undantag från skatteplikten beroende på varans användningssätt och vem användaren är. Enligt 60 kap. 1 § skatteförfarandelagen får dessutom regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer helt eller delvis befria en skattskyldig från skyldigheten att betala mervärdesskatt och punktskatt om det finns synnerliga skäl. Enligt 13 kap. 12 § skatteförfarandeförordningen (2011:1261) är det Skatteverket som får besluta om sådan befrielse.

Alltsedan PFF SOFA infördes i svensk rätt har man löst åtagandet i den aktuella bestämmelsen genom att Försvarsmakten skattefritt tillhandahåller drivmedel, oljor och smörjmedel till de gästande styrkorna. Detta förfarande har, med hänsyn till de relativt få övningar som ändå sker i Sverige, ansetts vara mest praktiskt i stället för alternativet att medge de utländska styrkorna rätt att själva förvärva bränslet skattefritt ”i butik” genom lagstiftningsåtgärder. När det gäller punktskatt så uppkommer ingen skyldighet till ytterligare beskattning när Försvarsmakten på detta vis överlåter bränslet till de utländska trupperna eftersom sådan eventuell punktskatt redan har betalats av Försvarsmakten vid

• Sida 57
•  Original

myndighetens inköp. Däremot kan myndighetens tillhandahållande av fartygsbränsle och drivmedel för fordon till de utländska styrkorna komma att omfattas av mervärdesbeskattning eftersom ML, enligt ovan, endast undantar omsättning av flygbränsle. I det fallet har man ansett att Sveriges åtagande enligt avtalet ska anses utgöra sådana synnerliga skäl att skattebefrielse, enligt 60 kap. 1 § skatteförfarandelagen, ska medges. Man har tidigare bedömt att denna ordning, dvs. att Försvarsmakten tillhandahåller drivmedel till andra länder utan att påföra mervärdesskatt, inte är oförenlig med svensk lagstiftning, se vidare i prop. 1995/96:37 s. 47 f. och prop. 2004/05:7 s.51.

Denna bedömning är alltjämt gällande och några rättsliga hinder att lösa Sveriges åtagande på detta vis föreligger således inte. När det gäller de situationer då bränsle ska tillhandahållas utländska styrkor enligt de ”vanliga” reglerna i PFF SOFA föreslås därför att den nu gällande ordningen kvarstår. Bestämmelsen om synnerliga skäl för att medge befrielse från mervärdesskatt bör även framöver kunna tillämpas. Som har konstaterats redan i prop. 1995/96:37 kan förfarandet däremot medföra en viss merkostnad för Försvarsmakten gällande eventuell punktskatt som myndigheten har betalt och som den inte får ta betalt för vid tillhandahållandet till de utländska trupperna. Detta får dock alltjämt anses utgöra en sådan övningskostnad som får finansieras inom befintliga ekonomiska ramar. Kostnaderna kan inte heller framöver förutsättas bli så höga att tillhandahållandet av bränsle inte kan omfattas av myndighetens ordinarie anslag.

Det är däremot mindre lämpligt att låta denna ordning gälla också för de fall bränslet avser de juridiska personer som enligt värdlandsstödsavtalet har rätt att förvärva varor och tjänster skattefritt. Det har ju framgått ovan att rätten till skattebefrielse inte är begränsad till köp av vissa typer av varor, utan det som avses är en generell rätt till skattefrihet för alla de förvärv som behövs för verksamheten, således också t.ex. bränsle till tjänstefordon, flyg och flygplan. I den föreslagna nya bestämmelsen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, vilken ska reglera bl.a. detta privilegium, är inte heller rätten till skattefria förvärv av varor begränsad av annat än avtalsvillkoren. Oavsett vilken metod som väljs är i och för sig resultatet detsamma för de utländska styrkorna, nämligen att de erhåller skattefritt bränsle och att avtalsåtagandet uppfylls. Det framstår dock som mest praktiskt att de juridiska personer som genom värdlandsstödsavtalet medges rätten att förvärva (andra) varor och tjänster skattefritt ska också få göra det avseende drivmedel, oljor och smörjmedel, dvs. genom en rätt till återbetalning av erlagd skatt. Denna rätt gäller, som framgått ovan, enbart de juridiska personer som omfattas av värdlandsstödsavtalet, och således i första hand de aktuella Natohögkvarteren. Dock gäller den också de Natoledda förbanden, dvs. de sändande länder som bidrar med en militär enhet under Natos ledning. Men, som har förtydligats ovan, skattelättnaden för deltagande länder gäller endast när de ingår i en sådan Natoledd enhet som kommer till Sverige inom ramen för värdlandsstödsavtalet. Vid en internationell övning i Sverige som inte är Natoledd kommer statusen för deltagande länder även framöver att bestämmas i enlighet med statusavtalen, och därmed är de inte berättigade till skattelättnad vid inköp. I

• Sida 58
•  Original

de fallen är det som sagt även framöver Försvarsmakten som ska tillhandahålla bränslet skattefritt till de utländska styrkorna.

Övriga finansiella frågor

I värdlandsstödsavtalet, avsnitt 6.5, anges att för det fall att fullständig befrielse från skatter, avgifter, tullar m.m. inte kan beviljas avseende köp i Sverige ska avgifter som tas ut inte vara högre än de som gäller för Försvarsmakten. Vidare anger avsnitt 6.6 att finansiella transaktioner, t.ex. överföring av medel och öppnande av bankkonton, ska få utföras utan statliga pålagor och avgifter.

Det finns inga särskilda regler för Försvarsmakten beträffande skatter m.m., annat än rätt till återbetalning av mervärdesskatt, varför den aktuella bestämmelsen i värdlandsstödsavtalet inte föranleder någon lagstiftningsåtgärd. Vad gäller finansiella transaktioner såsom öppnande av konton, finns inte några statliga pålagor eller statliga avgifter. Bedömningen är således att ingen av dessa bestämmelser kräver någon lagändring.

8.3.5. Tullfrihet

Regeringens förslag: Tullfrihet ska gälla även för de Natohögkvarter samt de styrkor och den personal som omfattas av de nya avtalen i enlighet med villkor i respektive avtal. Ändringen ska göras i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall och i lagen om tullfrihet m.m.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan om tullfrihet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel XI i Nato SOFA gäller tull- och skattefrihet vid tillfällig import och export av tjänstefordon samt utrustning, förråd, förnödenheter och andra varor för en styrkas eget bruk. Tullfriheten ska också gälla personalens, och deras anhörigas, personliga ägodelar och fordon för eget bruk. Av Parisprotokollets artikel

VIII punkten 2 framgår att de allierade högkvarteren ska åtnjuta samma rättigheter. Även Natos högkvarter ska således tillåtas att tullfritt ta in och föra ut tjänstefordon och annan utrustning för högkvarterens egna bruk och medlemmar av högkvarteren ska tullfritt få ta in och föra ut personliga ägodelar och fordon för eget bruk. Tullfriheten för medlemmar gäller dock inte medborgare i den mottagande staten, såvida de inte ingår i en annan protokollsparts stridskrafter (punkten 3). I avsnitt 6 i värdlandsstödsavtalet framgår att samma tull- och skattefrihet som följer av statusavtalen ska gälla också tillfällig import och export till Sverige i samband med sådan Natoledd militär verksamhet som omfattas av det avtalet. Den enda skillnad som framgår är att det i avsnitt 6.3 nämns tullfrihet också för importerade tjänster.

När Sverige införde PFF SOFA i svensk rätt genomfördes regeln om tullfrihet vid tillfällig import och export genom en ändring i lagen

• Sida 59
•  Original

(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall samt i 4 § lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. I samband med utvidgningen av avtalet 2004 behölls systematiken men en del tillägg gjordes i de aktuella bestämmelserna, för att möjliggöra den vidare tillämpningen av avtalet. Eftersom EU är en tullunion betalas inte tull och andra avgifter när varor förs mellan EU:s medlemsstater. Det innebär att regleringen endast tar sikte på de avtalsländer som inte är medlemmar i EU.

På samma sätt som avseende lagstiftningen om mervärdesskatt och punktskatter bygger de svenska reglerna om tull och tullfrihet på EUbestämmelser och avvikelser måste därför vara tillåtna enligt unionsrätten. När Sverige införde tullfrihet för PFF-samarbetet 1996 fanns bestämmelser om tullfrihet i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättande av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Det bedömdes att stöd för att tillåta sådan tullfrihet som följer av avtalet förelåg enligt artikel 136.1 i förordningen, vilken angav att medlemsstaterna fick medge tullfrihet bl.a. för militär personal som i enlighet med internationella överenskommelser är stationerad inom en medlemsstats territorium men som inte lyder under dess befäl. Samma bedömning gjordes vid utvidgningen av avtalets tillämpning 2004. I dag är förordningen upphävd och ersatt av rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättande av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. I artikel 131.1 i den nya förordningen finns dock den nyss angivna möjligheten till tullfrihet för militär personal med oförändrad. Det finns således alltjämt stöd i EU-lagstiftningen för den tullfrihet som Sverige har infört för PFF-samarbetet.

När det gäller de nya avtalsåtagandena är artikel 131.1 endast delvis aktuell, nämligen när det gäller de fysiska personerna som omfattas av avtalen. Däremot är undantagsbestämmelsen inte tillämplig avseende tullfrihet för de aktuella Natohögkvarteren och delar/avdelningar av dessa. I det fallet finns stöd i en annan bestämmelse i 2009 års förordning. Enligt artikel 128.1 b) får medlemsstaterna även bevilja tullbefrielse enligt sedvanliga privilegier som beviljas på grund av internationella överenskommelser eller överenskommelser om högkvarter, i vilka ett tredjeland eller en internationell organisation är avtalsslutande part. I det fallet ska dock medlemsstaten, enligt artikel 129, till kommissionen anmäla de tullbestämmelser som följer av överenskommelsen. Det finns alltså stöd i EU-rätten för att utsträcka tullfriheten till att avse också de högkvarter och delar därav samt till den militära och civila personal som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet. Även i dessa fall kommer tullfriheten att beröra endast sådan import och export från andra länder än sådana som är EU-medlemmar.

Tullfriheten ska införas genom ett tillägg i den nya bestämmelsen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall men också genom lagen om tullfrihet m.m. När det gäller den förstnämnda lagen kommer tullfriheten, precis som avseende andra privilegier t.ex. för skattefria förvärv, gälla i enlighet med villkoren i avtalen. I lagen om tullfrihet m.m. finns redan bestämmelser om tullfrihet där unionsrätten inte hindrar att tullfrihet i vissa fall regleras av nationella bestämmelser. I 4 § första stycket gäller tullfrihet för bl.a. en främmande stats beskicknings varor och andra stycket reglerar tullfrihet för varor till en internationell

• Sida 60
•  Original

organisation eller en person som är knuten till en sådan organisation, om organisationen eller personen är upptagen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall. Tredje stycket, som infördes med anledning av PFF SOFA, anger tullfrihet enligt villkor i avtal som är i kraft i förhållande till Sverige för varor till en främmande stats styrka eller dess personal, som befinner sig i landet inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering. Med hänsyn till att det nu inte är fråga om att ge hela organisationen Nato tullfrihet framstår det som mindre lämpligt att använda sig av den tullfrihet som redan finns reglerad i andra stycket. Det tredje stycket bör därför justeras så att det också omfattar Natohögkvarteren och deras personal.

En skillnad från den tullfrihet som gäller enligt Nato SOFA är som sagt att värdlandsstödsavtalet anger tullfrihet även vid import av tjänster. Eftersom det inte finns några tullavgifter på tjänster föranleder den skrivningen ingen lagstiftningsåtgärd.

Som framgick inledningsvis stipulerar värdlandsstödsavtalet och det kompletterande tilläggsprotokollet både tull- och skattefrihet vid den tillfälliga importen och exporten. I 2 kap. 2 § lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import m.m. föreskrivs, med vissa undantag, att om tullfrihet för en vara som övergår till fri omsättning medges enligt bl.a. lagen om tullfrihet m.m. ska även skattefrihet medges. 3 kap. 30 § ML anger vidare att sådan import också är undantagen från mervärdesskatteplikt. Det krävs således inte några lagstiftningsåtgärder för att också bevilja skattefrihet.

8.3.6. Inkomstbeskattning

Regeringens förslag: Privilegier i fråga om inkomstskatt ska medges i den utsträckning som följer av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet. Detta åstadkoms genom en ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, vilket innebär att berörda löneinkomster undantas från beskattning i Sverige.

I lagen förtydligas också att privilegier i fråga om inkomstskatt ska medges i den utsträckning som följer av PFF SOFA, vilket innebär att där berörda löneinkomster helt undantas från beskattning i Sverige.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan om inkomstbeskattning.

Skälen för regeringens förslag: Artikel X i Nato SOFA anger bl.a. att de perioder under vilka personal befinner sig i ett annat land inom ramen för avtalets tillämpning inte ska räknas som sådan bosättningsperiod som leder till beskattning i mottagarstaten. De personalkategorier som omfattas av bestämmelsen är militär eller civil personal anställd vid ett lands försvarsmakt (medlemmar av en styrka eller en civil komponent).

Lön och annan ersättning som utbetalas från den sändande staten i dess

• Sida 61
•  Original

egenskap av arbetsgivare ska undantas från beskattning i den mottagande staten.

Av Parisprotokollets artikel VII punkten 1 framgår att samma skattebefrielse för lön och arvoden som följer av artikel X i Nato SOFA ska gälla även den militära och civila personal som tillhör en avtalsparts stridskrafter men som är placerad vid ett Natohögkvarter. Dessa personer ska alltså undantas från inkomstbeskattning i den mottagande staten. I samma punkt anges att bestämmelsen inte befriar från beskattning i den stat där personerna i fråga är medborgare.

I artikelns andra punkt finns specialregler som gäller för den särskilda kategori av civil personal som är direktanställd av ett Natohögkvarter. I det fallet ska den lön som betalas till de personerna av ett Natohögkvarter vara befriad från beskattning. Däremot anges att en protokollspart kan ingå avtal med det aktuella högkvarteret om att det landet ska anställa sina medborgare och sedan placera dem vid högkvarteret. I det fallet får den protokollsparten beskatta den lön som betalas ut av den parten. Denna bestämmelse bedöms dock bli tillämplig endast i det fall ett Natohögkvarter skulle etableras i Sverige.

Reglerna om beskattning av lön och arvoden enligt Nato/PFF SOFA och deras protokoll ska även gälla när värdlandsstödsavtalet är tillämpligt, vilket framgår av hänvisningen till avtalen i fråga om rättslig status i avsnitt 7.2.

Med undantag för den särskilda kategori av civil personal som är direktanställd av Nato ska alltså i princip samma ordning som nu gäller för personal som kommer till Sverige enligt PFF SOFA gälla även för den personal som kommer hit inom ramen för de nya avtalen.

I samband med Sveriges införande av PFF SOFA (och sedermera vid dess utvidgade tillämpning år 2004) gjordes bedömningen att några ändringar i svensk lagstiftning inte var nödvändiga i fråga om inkomstbeskattning. Regeringen bedömde att vistelsen för berörda personer i de absolut flesta fall då avtalet skulle bli tillämpligt inte skulle överstiga en sammanlagd tidsperiod om sex månader under en tolvmånadersperiod. Några beskattningsanspråk enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK) i Sverige för inkomst i form av lön m.m. skulle därför inte uppstå i dessa fall. Vid de få tillfällen det skulle kunna bli fråga om en längre tids vistelse, ansågs detta kunna lösas genom befintliga skatteavtal eller ensidiga regler för undanröjande av dubbelbeskattning i de anslutna staterna. Se vidare i prop. 1995/96:37 s. 47 f. och prop. 2004/05:7 s. 49 f.

Även inom ramen för de nya avtalen bedöms utländsk personals vistelse i Sverige i de absolut flesta fallen komma att ske för verksamhet där en enskild person inte kommer vistas i landet längre tid än sex månader under en tolvmånadersperiod. Men när nu det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet genomförs finns det ett värde i att införa en uttrycklig reglering som i alla situationer helt undantar inkomster från beskattning i Sverige i den utsträckning som följer av avtalen. En sådan reglering innebär en administrativ förenkling där det inte behöver göras någon mer ingående bedömning av om det finns några beskattningsanspråk enligt intern svensk rätt och om något skatteavtal är tillämpligt, en bedömning som i de absolut flesta fall skulle resultera i att beskattning inte ska ske. Detta bör åstadkommas genom att det i den

• Sida 62
•  Original

föreslagna nya paragrafen i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall uttryckligen anges att privilegier i fråga om inkomstskatt ska gälla i den utsträckning som anges i det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet.

Eftersom det kompletterande tilläggsprotokollet liksom PFF SOFA i materiellt hänseende tillämpar artikel X i Nato SOFA i fråga om inkomstbeskattning av vissa löner, väcks frågan om det i förhållande till PFF SOFA också är mer ändamålsenligt med en uttrycklig reglering i fråga om privilegier i förhållande till inkomstbeskattning. De fördelar som finns med en sådan reglering avseende det kompletterande tilläggsprotokollet, gäller även för PFF SOFA. Det föreslås därför att 7 § i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ändras så att det uttryckligen också där anges att privilegier ska gälla i fråga om inkomstskatt i den utsträckning som följer av PFF SOFA.

8.3.7. Sjuk- och tandvård

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet om utländsk personals tillgång till sjuk- och tandvård vid vistelse i Sverige tillgodoses genom gällande svensk rätt på området. Behov av ytterligare lagstiftning finns inte.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Trafikverket stöder förslagen. Försvarsmakten tillstyrker förslagen i sin helhet men påtalar att det finns en osäkerhet kring hanteringen av eventuella sjuk- och tandvårdskostnader för personer som kommer från länder utanför

EU/EES och med vilka Sverige saknar en sjukvårdskonvention. Socialstyrelsen saknar en beskrivning av konsekvenserna av värdlandsstöd för hälso- och sjukvården.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel IX punkten 5 i

Nato SOFA ska en främmande styrka och dess civila personal samt anhöriga erbjudas sjuk- och tandvård under samma förhållanden som mottagarlandets personal om sådan vård inte på ett tillfredsställande sätt kan erbjudas inom styrkan. I Parisprotokollet finns ingen bestämmelse som hänvisar särskilt till denna regel. Det framgår dock av inledningen till artikel IV att sådana rättigheter som tillkommer en sändande stat beträffande dess styrka och civila personal ska tillkomma det berörda högkvarteret. I värdlandsstödsavtalet, avsnitt 5.1 h, anges att Sverige, i samarbete med Natobefälhavaren, ska tillhandahålla styrkan sjuk- och tandvård från svenska militära anläggningar på samma villkor som erbjuds svensk militär. I avsnitt 5.3 f framgår vidare att sändande länder ska stå kostnaden för civil sjuk- och tandvård som värdlandet tillhandahåller.

I Sverige har utländska medborgare som tillfälligt vistas här tillgång till omedelbar hälso- och sjukvård enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) om de behöver det. Samma sak gäller för omedelbar tandvård enligt 6 § tandvårdslagen (1985:125). Alla har således tillgång

• Sida 63
•  Original

till akut sjuk- och tandvård i Sverige. När det gäller EU/EES-medborgare som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, är de berättigade till hälso- och sjukvård på samma villkor och till samma kostnad som personer bosatta i Sverige (jfr 3 c och 26 §§ HSL). För andra utländska medborgare, dvs. från länder utanför EU/EES, gäller olika regler. Sverige har ingått sjukvårdskonventioner om ömsesidighet och andra typer av sjukvårdsavtal med ett antal länder. Personer från länder som omfattas av dessa konventioner eller avtal ska erbjudas akut sjuk- och tandvård vid tillfällig vistelse i Sverige på samma avgiftsvillkor som personer bosatta i Sverige. För övriga utländska medborgare, dvs. sådana som är bosatta i länder med vilka Sverige saknar konventioner eller överenskommelser, erbjuds inte någon subventionerad vård. Det betyder att dessa patienter själva får betala den verkliga kostnaden för såväl akut som planerad vård.

När Sverige införde PFF SOFA vidtogs inga lagändringar till följd av det i detta avsnitt aktuella åtagandet. Bedömningen var att den typ av vård som skulle kunna bli aktuell under de tillfälliga aktiviteter, övningar, som avtalet skulle tillämpas på torde vara enbart av akut karaktär och de ovan redovisade reglerna ansågs tillräckliga för att uppfylla åtagandet (prop. 1995/96:37 s. 50 f.). Inte heller vid utvidgningen av avtalets tillämplighet år 2004 gjordes annan bedömning. Vid det ställningstagandet konstaterades att de patienter som inte omfattas av subventionerad vård (utländska medborgare från länder utanför EU/EES och som är bosatta i länder med vilka Sverige saknar konventioner eller överenskommelser) får själva betala den verkliga kostnaden för såväl akut som planerad vård (prop. 2004/05:7 s. 48 f.).

Den aktuella regeln i PFF SOFA ska nu utsträckas till att gälla också kretsen enligt det kompletterande tilläggsprotokollet, dvs. att Sverige ska erbjuda sjuk- och tandvård under samma förhållanden som den svenska personalen när tillräcklig vård inte kan erbjudas inom styrkan. Sveriges skyldighet enligt värdlandsstödsavtalet gäller i första hand att tillhandahålla sådan vård som erbjuds på svenska militära anläggningar till svensk militär personal. Någon sådan vård erbjuds dock i princip inte, varför svensk militär personal är hänvisad till samma vård som gäller för övriga personer som är bosatta i Sverige. Enligt avsnitt 5.3 f ska de sändande länderna i det fallet ansvara för kostnaden för sådan civil sjuk- och tandvård som Sverige tillhandahåller.

Även då det gäller de aktiviteter som kan företas inom ramen för de nya avtalsåtagandena torde det enbart vara akut vård som kommer i fråga. Eftersom alla personer som vistas i Sverige erbjuds sådan omedelbar vård anser regeringen att det inte heller nu finns behov av lagstiftningsåtgärder såvitt avser frågan om tillgång till vård.

Försvarsmakten har påpekat att kretsen av personer som kan komma att omfattas av åtagandet enligt det kompletterande tilläggsprotokollet, liksom redan i dag är fallet beträffande PFF-verksamheten, går utanför

EU/EES. I fråga om sådana länder som omfattas av en sjukvårdskonvention med Sverige blir det ingen skillnad mot vad som gäller för personer som kommer från EU/EES-länder. Det blir det däremot för personer som kommer från länder som saknar sjukvårdskonvention med Sverige. Dessa måste betala den verkliga kostnaden för vård i Sverige,

• Sida 64
•  Original

vilket innebär en skillnad i förhållande till vad som gäller för den svenska militära personalen (som endast behöver betala föreskriven patientavgift). Försvarsmakten anser att det med nuvarande reglering finns en osäkerhet i hur en sådan situation skulle hanteras, givet de avtalsåtaganden som Sverige har gjort i detta hänseende. Samma osäkerhet gäller enligt myndigheten även idag för personer som kommer från sådana länder till Sverige inom ramen för PFF SOFA.

Gällande svenskt regelverk innebär, som Försvarsmakten påpekat, att för vissa personer som kommer till Sverige inom ramen för PFF SOFA eller dess protokoll kommer kostnaden för akut sjuk- och tandvård vara högre än den som gäller för den svenska personalen. Regeringen menar att det aktuella villkoret i Nato SOFA (artikel IX punkten 5) endast ålägger Sverige, i egenskap av mottagande stat, skyldighet att erbjuda den utländska personalen sjuk- och tandvård, inklusive sjukhusvistelse, under samma förhållanden som den svenska personalen, dvs. att den utländska personalen ska erbjudas vård och att denna vård ska vara av samma kvalitet. Avtalsåtagandet sträcker sig inte till att kräva att vården ska erbjudas till samma kostnad som gäller för den svenska personalen. Denna bedömning styrks av att det i värdlandsstödsavtalet anges att sändande länder ska betala för den civila vård som erbjuds i Sverige. Regeringen anser således inte att det svenska regelverket är oförenligt med avtalsåtagandet. Med hänsyn till den vida krets länder som Sverige erbjuder akut vård till för subventionerat pris, torde den nu beskrivna situationen dessutom inte förekomma särskilt ofta. Behov av lagstiftningsåtgärd bedöms inte finnas.

Socialstyrelsen har efterfrågat en beskrivning av konsekvenserna av värdlandsstödsavtalet för hälso- och sjukvården. Myndigheten har bl.a. uppgett att värdlandsstödsavtalets ikraftträdande kan medföra indirekta och direkta krav på hälso- och sjukvården vad avser både det förberedande och genomförande arbetet. Myndigheten efterfrågar förtydliganden t.ex. avseende ansvaret för vem som ska förbereda eventuella önskemål från Nato att, i vissa situationer, föra in hälso- och sjukvårdsresurser på svenskt territorium och utöva sjukvård. Vidare anser

Socialstyrelsen att man bör belysa konsekvenserna av avtalets ikraftträdande gällande de kostnader som kan uppstå vid övningar, allvarliga händelser i fredstid respektive i händelse av krig. Sammantaget ökar kraven på att utveckla hälso- och sjukvårdens förmåga till civil-militär samverkan och myndigheten framhåller att det är av vikt att Försvarsmaktens och Natos förväntningar görs kända för landstingen för att möjliggöra ett förberedande arbete.

Regeringens uppfattning är att det naturligtvis är viktigt med förmåga till civil-militär samverkan, avseende alla viktiga samhällsfunktioner och under alla tider. Värdlandsstödsavtalet i sig innehåller emellertid inga större nyheter i nu aktuellt sammanhang. Avtalet reglerar inte Natos eller sändande länders rätt att föra in sjukvårdsresurser eller att utöva sjukvård i Sverige. Skulle den situationen bli aktuell, förutsätter regeringen att en förfrågan därom görs i samband med inbjudan och förberedelserna till aktuell verksamhet. Den kommer därefter att prövas i behörig ordning.

• Sida 65
•  Original

8.3.8. Rätten att bära vapen

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i vapenlagen om regeringens möjlighet att besluta om undantag från vapenlagens bestämmelser om bl.a. införsel av skjutvapen och ammunition är tillräcklig för att hantera situationer även enligt de nya avtalsåtagandena.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan om införsel av vapen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel VI i Nato SOFA har en medlem av en styrka rätt att inneha och bära vapen på den mottagande statens territorium. I vare sig Parisprotokollet eller värdlandsstödsavtalet finns någon bestämmelse med särskild hänvisning till denna regel. Det får dock utläsas av de allmänna hänvisningarna till rättslig status enligt huvudavtalet (för Parisprotokollets del artikeln IV, och vad avser värdlandsstödsavtalet, avsnitt 7.2) att denna rätt ska gälla även inom ramen för dessa avtal.

Av 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) framgår att tillstånd krävs för att bl.a. föra in skjutvapen och ammunition till Sverige. Enligt 11 kap. 3 § vapenlagen får dock regeringen besluta att lagen inte ska gälla skjutvapen och ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering. Anledningen är att det vid internationellt samarbete av sådant slag är önskvärt att all materiel, inklusive skjutvapen och ammunition, utan krav på tullhantering och tillstånd kan föras mellan de länder som deltar i samarbetet. Sådana regeringsbeslut om undantag från vapenlagen meddelas när PFF SOFA är tillämpligt.

I avsnitt 8.3.2 ovan har framgått att Nato inte har någon egen styrka utan att samtlig militär personal är sådan som är utsänd av deltagande länder. Det har också framkommit att Nato inte äger egna skjutvapen och ammunition (enligt vapenlagens definition), utan att de vapen som innehas av den militära personalen, under Natoledd verksamhet och vid Natohögkvarter, är sådana som tillhör berörda stater. Av denna anledning finns inget behov av att ändra vapenlagens bestämmelse om regeringens rätt att besluta om undantag för vapen som innehas av ”en främmande stats militära styrka”. Även under den verksamhet som kan företas inom ramen för de nya avtalsåtagandena kommer alltså vapnen att innehas av främmande stater och den befintliga möjligheten för regeringen att besluta om undantag från vapenlagens bestämmelser är tillämplig.

• Sida 66
•  Original

8.3.9. Immunitet för arkiv och dokument

Regeringens förslag: Arkiv och dokument tillhörande ett Natohögkvarter ska vara okränkbara i den utsträckning som framgår av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet. Detta åstadkoms genom en ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt vad gäller immunitet för arkiv och dokument.

Skälen för regeringens förslag: Artikel XIII i Parisprotokollet anger att ett allierat högkvarters arkiv och andra officiella handlingar som förvaras i lokaler som används av högkvarteret ska vara okränkbara, såvida inte högkvarteret har hävt immuniteten. Bestämmelsen kan bli tillämplig även om ett högkvarter inte upprättas i Sverige. Det anges nämligen att dokumentens immunitet även ska gälla när en tjänsteman, som är godkänd av ett högkvarter, har officiella dokument med sig vid vistelse i Sverige. I värdlandsstödsavtalets avsnitt 3.1 framgår att sådana bestämmelser som gäller mellan Sverige och högkvarteren, enligt t.ex.

Parisprotokollet/det kompletterande tilläggsprotokollet ska tillämpas också inom ramen för detta avtal.

Bestämmelsen är en nyhet i förhållande till Nato/PFF SOFA. Det finns emellertid en identisk regel i EU SOFA, vilken Sverige har genomfört, och motsvarande immunitet gäller också för t.ex. utländska beskickningars dokument, se vidare i prop. 2004/05:7 s. 45 f. Även denna bestämmelse föreslås uppfyllas genom förslaget till en ny bestämmelse i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

8.3.10. Pass och visering

Regeringens bedömning: Avtalens bestämmelser om pass och visum kräver ingen ändring av svensk lag.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig i frågan om passfrihet.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel III i Nato SOFA anger att en styrka och dess medlemmar vid in- och utresa ska vara undantagna från pass- och viseringsbestämmelser. Denna pass- och viseringsfrihet gäller dock enligt artikelns punkt 2 under villkor av att styrkans medlemmar har identitetskort och individuell eller kollektiv förflyttningsorder som kan uppvisas vid anmodan. I vare sig Parisprotokollet eller värdlandsstödsavtalet finns någon bestämmelse med uttrycklig hänvisning till denna regel. Det får dock utläsas av de allmänna

• Sida 67
•  Original

hänvisningarna till rättslig status enligt huvudavtalet (för Parisprotokollets del artikeln IV, och vad avser värdlandsstödsavtalet avsnitt 7.2) att undantaget från kravet på pass och visering ska gälla även inom ramen för dessa avtal. I Parisprotokollet (artikel IV c och V) finns emellertid hänvisning till Natos SOFA:s regler om id-kort.

I 2 kap. utlänningslagen (2005:716) finns allmänna bestämmelser om krav för utlänningars vistelse i Sverige. Som huvudregel ska en utlänning som reser in i och vistas i Sverige ha både pass (1 §) och visering (3 §). Det finns dock undantag från denna huvudregel. När det gäller frågan om pass så anger 8 § t.ex. att kravet på pass för inresa och vistelse i Sverige inte gäller för medborgare i en Schengenstat om personen i fråga kommer direkt från en sådan stat. Vidare har regeringen i 2 kap. 17 § utlänningsförordningen (2006:97) föreskrivit att ett identitetskort som utvisar medborgarskap och som har utfärdats för en EES-medborgare eller en medborgare i Schweiz av behörig myndighet i hemlandet gäller såsom pass vid ankomst till, vistelse i och utresa från Sverige.

När det gäller viseringsfrågan framgår av 2 kap. 8 a § 1 utlänningslagen att EES-medborgare är undantagna från kravet på visering. I 9 § samma kapitel ges regeringen möjlighet att föreskriva om ytterligare undantag från kravet på pass, visering m.m.

Vid införandet av PFF SOFA, liksom vid utvidgningen av dess tillämpning, ansågs det inte finnas behov av lagändringar avseende frågan om passfrihet. Det görs inte heller nu någon annan bedömning. För de personer som kommer från länder som är EES-medlemmar gäller enligt ovan beskrivna regelverk som nämnts redan sådan frihet. För personer som kommer från länderna utanför EES-området medför avtalets bestämmelser ett undantag från kraven på pass och visum. Enligt Nato SOFA:s artikel III punkt 2 gäller dock krav på att personerna ifråga ska ha identitetskort och individuell eller kollektiv förflyttningsorder. I 2 kap. 22 § utlänningsförordningen finns ett bemyndigande för Migrationsverket att meddela ytterligare föreskrifter om vilka handlingar som får godtas som pass. Myndigheten har med stöd av nämnda bestämmelse antagit föreskrifter om handlingar som godtas som pass (MIGRFS 05/2014). Av punkten 8 i dessa föreskrifter framgår att medlem av en militär styrka som kommer till Sverige inom ramen för PFF SOFA endast behöver ett identitetskort och en individuell eller kollektiv förflyttningsorder. Migrationsverket har möjlighet att justera dessa föreskrifter så att de också omfattar sådan militär styrka som kommer till Sverige inom ramen för de nya avtalen.

När det gäller frågan om viseringsfrihet, och då främst icke EESmedborgare, införde Sverige vid den utvidgade tillämpningen av PFF SOFA 2004 ett undantag från det allmänna viseringskravet med anledning av avtalets regler i denna del. Bestämmelsen, som finns i utlänningsförordningen, bör justeras så att den också omfattar styrkor och deras personal som kan komma till Sverige inom ramen för de nya avtalen.

• Sida 68
•  Original

8.3.11. Körkort

Regeringens bedömning: Avtalsbestämmelserna om körkort i det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet kräver inte ändring av svensk lag.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Transportstyrelsen lämnar i denna fråga ett par förtydliganden när det gäller giltigheten av utländska körkort i Sverige.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel IV i Nato SOFA ska körkort som utfärdats i den sändande staten erkännas i den mottagande staten. Alternativt ska den mottagande staten utan att kräva förarprov själv utfärda körtillstånd eller körkort till medlem av en styrka eller civil komponent som innehar motsvarande körtillstånd eller körkort utfärdat av den sändande staten. I vare sig Parisprotokollet eller värdlandsstödsavtalet finns någon bestämmelse med uttrycklig hänvisning till denna regel. Det får dock utläsas av de allmänna hänvisningarna till rättslig status enligt huvudavtalet (för Parisprotokollets del artikeln IV, och vad avser värdlandsstödsavtalet avsnitt 7.2) att denna rätt ska gälla även inom ramen för dessa avtal.

Enligt 6 kap. körkortslagen (1998:488) får en utländsk medborgare här i landet köra fordon i enlighet med dennes giltiga nationella körkort i hemlandet. För körkort som är utfärdade inom EES-området gäller dessa lika som ett svenskt körkort. Andra utländska körkort har en giltighetstid på ett år från det att innehavaren folkbokfördes i Sverige. Ett utländskt körkort utanför EES (samt Schweiz eller Japan) kan inte bytas mot ett svenskt. Om någon med ett EES-lands körkort vill byta sitt nationella körkort sker alltid en giltighets- och äkthetskontroll. Bestämmelserna i Nato SOFA säger inget om prövning av äkthet eller giltighet vid utfärdande av svenskt körtillstånd eller körkort, utan anger endast att något förarprov inte ska krävas. I detta hänseende innebär avtalet alltså inte någon annorlunda tillämpning av befintliga svenska regler. Endast för det fall någon icke EES-medborgare skulle komma att befinna sig i landet längre tid än ett år efter folkbokföring här, skulle körkortslagens bestämmelse om ettårsgräns komma att påverkas av Nato SOFA:s innehåll.

De nu beskriva reglerna har vid införandet av PFF SOFA, samt vid utvidgningen av avtalets tillämpning, bedömts som tillräckliga för att avtalsåtagandet i denna del ska anses uppfyllt. Det görs inte heller nu någon annan bedömning. Även om vissa aktiviteter inom ramen för värdlandsstödsavtalet i ett annat säkerhetspolitiskt läge skulle kunna medföra längre tids vistelser torde det endast vara vid allvarliga kris- eller krigssituationer som vistelsen skulle kunna överstiga ett år. Som Transportstyrelsen har påpekat gäller dessutom ettårsfristen för körkort utfärdade utanför EES endast för det fall att folkbokföring av innehavaren sker i Sverige. Eftersom personer som kommer till Sverige på grund av verksamhet inom ramen för värdlandsstödsavtalet inte torde folkbokföras här, träder tidsgränsen inte in. Om folkbokföring i något enstaka fall ändå skulle ske och vistelsen överstiger ett år har Transportstyrelsen

• Sida 69
•  Original

möjlighet, enligt körkortsförordningen (1998:980), att medge längre tids giltighet om innehavaren avser att vistas i landet under begränsad tid. Transportstyrelsen har vidare, såvitt avser EES-körkort, påpekat att om innehavaren av ett sådant körkort förlorar det eller om det av andra skäl behöver förnyas under vistelsen i Sverige, så kan förnyelse inte ske här i landet om inte personen ifråga är permanent bosatt här. Något skäl att nu lagstifta för den situationen finns inte.

8.3.12. Bära uniform

Regeringens bedömning: Avtalsbestämmelserna om rätten att bära uniform i Sverige kräver ingen ändring av svensk lag.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel V i Nato SOFA har den sändande statens styrka rätt att bära uniform inom den mottagande statens territorium. I vare sig Parisprotokollet eller värdlandsstödsavtalet finns någon bestämmelse med uttrycklig hänvisning till denna regel. Det får dock utläsas av de allmänna hänvisningarna till rättslig status enligt huvudavtalet (för Parisprotokollets del artikeln IV, och vad avser värdlandsstödsavtalet, avsnitt 7.2) att denna rätt ska gälla även inom ramen för dessa avtal.

Det allmänna förbudet för militära styrkor från ett land att i ett annat land bära sin nations uniform är ett uttryck för staters suveränitet. Vid militärt internationellt samarbete är det dock regelmässigt så att besökande staters förband tillåts uppträda i uniform. Detta framgår vanligen av en överenskommelse mellan länderna.

Enligt 11 § förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen) får inte utländsk militär personal bära uniform inom Sveriges landområden utan tillstånd av Försvarsmakten. Det nu beskrivna svenska regelverket har vid införandet av PFF SOFA bedömts som tillräckligt för att tillgodose kravet på rätt att bära uniform. Den bedömningen gäller även för de nya avtalsåtagandena. Behov av någon författningsändring finns således inte.

• Sida 70
•  Original

8.3.13. Skydd mot exekutiva förfaranden

Regeringens förslag: Det kompletterande tilläggsprotokollets och värdlandsstödsavtalets bestämmelser om skydd mot exekutiva förfaranden som syftar till beslag eller kvarstad av högkvarterens egendom och tillgångar ska genomföras i svensk rätt. Detta sker genom en ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i värdlandsstödsavtalet om säkerhetsskydd kräver ingen ändring i lag.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i fråga om kvarstad eller beslag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel XI punkten 2 i Parisprotokollet anger att exekutionsåtgärder som beslag och kvarstad får vidtas avseende allierade högkvarters egendom eller tillgångar endast för de syften som avses i vissa angivna bestämmelser i Nato SOFA. Av hänvisningarna framgår att de sammanhang som beslag av egendom m.m. är tillåtet, är i samband med utredning av lagöverträdelser inklusive överträdelser av lagar och förordningar avseende tullar och skatter. I andra fall får alltså beslag eller kvarstad inte ske. Denna bestämmelse är en nyhet i förhållande till Nato/PFF SOFA. I värdlandsstödsavtalet finns ingen uttrycklig regel om detta men det framgår av avsnitt 3.1 att de eventuella bestämmelser som enligt t.ex. det kompletterande tilläggsprotokollet/Parisprotokollet är i kraft mellan Sverige och högkvarteren ska tillämpas även på den militära verksamhet som företas inom ramen för detta avtal.

Beslut om beslag och kvarstad som sker i samband med brottslighet är alltså tillåten enligt den aktuella bestämmelsen. Men när det gäller frågan om kvarstad finns det enligt svensk rätt också möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om kvarstad på grund av en civilrättslig fordran, se bl.a. 15 kap. rättegångsbalken. En sådan talan ska alltså inte få föras såvitt avser tillgångar och egendom som tillhör sådana Natohögkvarter som omfattas av protokollet och värdlandsstödsavtalet. Egendom som tillhör sändande stater omfattas dock inte av detta skydd. Även denna immunitet bör genomföras genom den föreslagna nya bestämmelsen i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

I avsnitt nio i värdlandsstödsavtalet finns bestämmelser om skydd för säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter m.m. Det framgår bl.a. att de överenskommelser som är i kraft mellan Sverige och Nato, bl.a. säkerhetsskyddsavtalet från 1994, ska tillämpas. Dessa avtal har tidigare bedömts som förenliga med svensk rätt, såvitt avser säkerhetsskyddsavtalet, se prop. 1995/96:37 s. 43 f. Det görs ingen annan bedömning nu. I punkten 3 finns ett åtagande för varje part att vidta alla lagliga åtgärder som är tillgängliga för att uppgifter som utbyts i företroende inte röjs, såvida inte de andra parterna har lämnat samtycke till detta. Med hänvisning till att åtagandet är begränsat till vad som är tillåtet enligt

• Sida 71
•  Original

gällande rätt innebär inte heller denna bestämmelse någon avvikelse från svensk rätt. Varken denna eller någon annan bestämmelse i avsnitt nio kräver således någon lagändring.

8.3.14. Skyddsobjekt

Regeringens förslag: I skyddslagen ska det införas en ny punkt som innebär att också områden där ett Natohögkvarter eller en främmande stats militära styrka bedriver militär verksamhet inom ramen för värdlandsstödsavtalet ska kunna förklaras vara skyddsobjekt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och Trafikverket uppger att myndigheten stöder förslagen. Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Artikel VII punkten 11 i Nato SOFA ålägger mottagarlandet viss skyldighet att skydda anläggningar, byggnader m.m. som används av andra avtalsparter. I vare sig Parisprotokollet eller värdlandsstödsavtalet finns någon bestämmelse med uttrycklig hänvisning till denna regel, men i värdlandsstödsavtalets avsnitt åtta anges att skydd av trupp ska ske i enlighet med bl.a. Nato

SOFA. Det får under alla förhållanden utläsas av de allmänna hänvisningarna till rättslig status enligt huvudavtalet att denna rätt ska gälla även inom ramen för båda de nya avtalen.

I samband med införandet av PFF SOFA antog Sverige en lagändring som innebar att sådana områden där övningar inom ramen för avtalet bedrevs kunde beslutas vara skyddsobjekt. Bestämmelsen finns i dag i 5 § 4 skyddslagen (2010:305) och anger att som skyddsobjekt får beslutas områden där en främmande stats militära styrka inom ramen för internationellt samarbete tillfälligt bedriver övningar här i landet i samband med utbildning för fredsfrämjande verksamhet eller för annat militärt ändamål. Genom ett beslut om att förklara området som skyddsobjekt tillförsäkras skydd genom förbud mot tillträde m.m. i enlighet med lagens 7 §. Enligt skyddsförordningen (2010:523) är det Försvarsmakten som beslutar om skyddsobjekt i dylika fall.

Av avsnitt 8.3.2 ovan framgår att Nato inte har någon egen styrka utan att samtlig militär personal är sådan som är utsänd av deltagande länder. Även den verksamhet som kan företas inom ramen för de nya avtalsåtagandena kommer därmed att bedrivas av en främmande stats militära styrka. Den delen av den nyss redovisade bestämmelsen är således i och för sig tillräcklig för att omfatta även de nya avtalen. När det gäller värdlandsstödsavtalet är det emellertid så, att den militära verksamhet som kan företas inom ramen för avtalet är av högst varierande slag. Avtalet gäller inte bara vid övningar. Eftersom den aktuella regeln i skyddslagen är begränsad till övningsverksamhet, är den inte tillräcklig för att omfatta alla typer av verksamhet som kan bli aktuell inom ramen för värdlandsstödsavtalet. Dessutom kan det inte uteslutas att verksamhet som bedrivs av Natohögkvarter också behöver skydd. Det föreslås därför

• Sida 72
•  Original

att en ny punkt införs som tillförsäkrar att skydd kan ges för alla områden där aktiviteter inom ramen för värdlandsstödsavtalet kan bedrivas.

I skyddsförordningen finns bestämmelser som anger att det är Försvarsmakten som beslutar i frågor om skyddsobjekt samt meddelar föreskrifter vad gäller bl.a. sådana områden inom vilka det bedrivs PFFverksamhet. Dessa bestämmelser bör justeras så att samma regler ska gälla även för de områden där verksamhet inom ramen för värdlandsstödsavtalet kan bedrivas.

Regler om utländsk väpnad styrkas tillträde till svenskt territorium finns i olika författningar, framförallt i tillträdesförordningen (1992:118) och i förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen). Enligt huvudregeln i 4 § tillträdesförordningen krävs tillstånd för tillträde till svenskt territorium av utländska statsfartyg, utländska statsluftfartyg och utländska militära fordon. Utgångspunkten är alltjämt att det är regeringen som fattar beslut om sådana frågor (jfr 5 och 6 §§). När Sverige anslöt sig till PFF SOFA bedömdes det svenska regelverket vara tillräckligt för att kunna ta emot utländska förband i Sverige för att delta i samarbete inom ramen för PFF, se prop. 1995/96:37 s. 27 f. Denna bedömning gäller fortfarande, även för verksamhet inom ramen för de nya avtalsåtagandena.

9. Ikraftträdande

Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2016.

Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

Promemorians förslag och bedömning: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: En förutsättning för att Sverige ska kunna godkänna det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet är att de föreslagna författningsändringarna har trätt i kraft. Det är angeläget att det sker så snart som det är möjligt. Det är lämpligt att samtliga föreslagna lagändringar sker samtidigt. De föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.

Det bedöms inte finnas något behov av övergångsbestämmelser.

• Sida 73
•  Original

10. Konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen kommer att underlätta och öka

Sveriges förmåga att ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller konflikt i Sverige eller i närområdet, samt underlätta för Sverige att utgöra värdland för annan verksamhet, t.ex. internationella övningar under Natos ledning. Förslagen kommer att ge förutsättningar för effektivitetsvinster för Försvarsmakten genom att ett ramregelverk för värdlandsstöd kommer att finnas på plats och därmed förenkla de särskilda genomförandeavtal som ska ingås inför varje enskild aktivitet. De ökade kostnader som kan komma att uppstå hos enskilda myndigheter förväntas inte bli större än att de kan belasta respektive myndighets ordinarie anslag. Förslagen i sig medför inga kostnadsökningar.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömningar. Försvarsmakten tillstyrker förslagen och uppger att avtalen väsentligt kommer att underlätta myndighetens samverkan med Natos högkvarter bl.a. vid övningar och annan gemensam verksamhet. Trafikverket anser att värdlandsstödsavtalet kommer att underlätta Sveriges förmåga att ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller konflikt i Sverige eller i närområdet, samt underlätta för Sverige att utgöra värdland för annan verksamhet. Länsstyrelsen i Gotlands län delar promemorians ståndpunkt att de föreslagna författningsändringarna kommer att underlätta samverkan med Nato inom svenskt territorium genom att ett grundläggande regelverk finns på plats som reglerar statusen för såväl Natos högkvarter och underlydande enheter som de fysiska personer som tjänstgör inom dessa och stationeras i Sverige. Fortifikationsverket framhåller att en eventuell anpassning av infrastruktur för försvarsändamål med anledning av värdlandsstödsavtalet kan komma att påverka verkets verksamhet. Kustbevakningen framhåller att mot bakgrund av att det i västvärlden är Nato som är den organisation som definierar den internationella standarden på militär praktisk samverkan kan det inte uteslutas att en utvecklad försvarssamverkan med Nato kan medföra förändringar i t.ex. tekniskt hänseende inom Försvarsmakten och att sådana förändringar i sin tur kan få konsekvenser även för Kust- bevakningen.

Utöver remissinstanserna har ett antal spontana yttranden från olika sammanslutningar och privatpersoner inkommit. Flera framhåller att det saknas en fullgod analys av bl.a. kostnaderna av ett godkännande av värdlandsstödsavtalet.

Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande utgångspunkt för förslagen i propositionen är att Sveriges förmåga att ge och ta emot militärt stöd ska förbättras. För att ett utländskt förband ska kunna verka i

Sverige eller från svenskt territorium krävs bl.a. att olika praktiska arrangemang är förberedda i förväg. Värdlandsstödsavtalet är ett övergripande avtal som innehåller grundläggande procedurer inklusive

• Sida 74
•  Original

juridiska och finansiella principer för att ge och ta emot stöd, och tydliggör ansvarsfördelningen mellan Sverige, Nato och andra länder som kan tänkas bidra med stöd vid en Natoledd militär verksamhet i eller från Sverige. Genom värdlandsstödsavtalet, tillsammans med det kompletterande tilläggsprotokollet, etableras således ett ramregelverk som kommer att underlätta och öka Sveriges förutsättningar att effektivt kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller konflikt i Sverige eller i närområdet, samt underlätta för Sverige att utgöra värdland för andra ömsesidigt överenskomna militära aktiviteter, t.ex. övningar. I nuläget behöver Försvarsmakten förhandla och ingå en rad avtal inför varje enskild aktivitet. Processen är ofta komplex och brådskande samt föranleder betydande administrativt arbete. Det finns därför en risk att det kan uppfattas som mer komplicerat att vid behov bedriva verksamhet i Sverige jämfört med de länder som redan har ett värdlandsstödsavtal på plats. Genom avtalets ikraftträdande minskas denna risk och det blir lättare att bedriva viktig verksamhet i Sverige, t.ex. Natoledda övningar. Att öva med samarbetspartner i en internationell miljö, särskilt under Natos ledning, är av stor vikt för att upprätthålla och utveckla interoperabiliteten med andra länder. Det är också centralt för att utveckla svensk militär förmåga.

Värdlandsstödsavtalets funktion som ett ramregelverk kan alltså förväntas medföra besparingar för Försvarsmakten genom de effektivitetsvinster som uppstår då fullständiga avtal inte behöver förhandlas och ingås inför varje enskild aktivitet. De särskilda genomförandeavtal som behöver ingås inför enskilda aktiviteter kan göras enklare och hållas kortare på den grund som huvudavtalet ger. De andra länder som vill delta i en planerad Natoledd verksamhet kommer också på förhand veta att avtalet är tillämpligt, vilket besparar alla parter en utdragen förhandlingsprocess vid respektive tillfälle.

Promemorians författningsförslag innebär att liknande privilegier som redan i dag gäller med anledning av PFF SOFA också ska utsträckas till att gälla vissa av Natos högkvarter och deras personal samt Natoledda förband som kommer till Sverige inom ramen för värdlandsstödsavtalet. De författningsändringar som Sverige har antagit på grund av PFF SOFA, och till viss del även EU SOFA, innebär att vår lagstiftning till stor del redan är anpassad för de nya avtalsåtagandena. Genom de nu föreslagna författningsändringarna kommer dock fler att omfattas av privilegierna, vilket kan medföra vissa ökade kostnader hos myndigheter framförallt med anledning av svenska statens ersättningsskyldighet för tredjemansskador t.ex. avseende ersättning vid trafikskador. Såväl i samband med anslutningen till PFF SOFA som vid utvidgningen av dess tillämpning 2004 gjordes bedömningen att det inte fanns skäl för regeringen att utfästa särskilda garantier för de kostnader som kan uppstå hos myndigheter med anledning av avtalets regler. Även om de nya avtalsåtagandena kan medföra en viss ökning av tillfällen då staten kan bli ersättningsskyldig, finns inte heller nu skäl till att göra någon annan bedömning. De kostnader som kan uppstå hos en myndighet till följd av verksamhet som bedrivs inom ramen för värdlandsstödsavtalet eller det kompletterande tilläggsprotokollet bör även framöver som absoluta huvudregel kunna belasta respektive myndighets ordinarie anslag.

• Sida 75
•  Original

En skillnad i förhållande till tidigare är att Natohögkvarteren och de Natoledda förbanden föreslås medges befrielse från mervärdesskatt och eventuella punktskatter beträffande de köp av varor och tjänster som görs för och till den gemensamma verksamheten under vistelsen i Sverige. Det gäller vid varje aktivitet, t.ex. en Natoledd övning, som företas i Sverige under värdlandsstödsavtalet. Detta kan innebära en utebliven intäkt för Sverige, jämfört med dagens regler. Det ska dock förtydligas att detta gäller endast när övningen är Natoledd och genomförs inom ramen för detta avtal. För övriga internationella militära övningar i Sverige kommer även framöver i första hand PFF SOFA, med tillhörande regler, att gälla.

I den mån avtalen kan leda till kostnader för Sverige är detta beroende av enskilda beslut om verksamhet som omfattas av avtalen. Eftersom aktiviteter som omfattas av avtalen endast kan genomföras i Sverige efter inbjudan från Sverige är det inte avtalen i sig som leder till kostnader. Kostnaden i varje enskilt fall måste vägas mot de vinster Sverige får genom att Nato t.ex. övar i Sverige eller bistår Sverige vid en allvarlig kris eller vid krig. Inte heller detta är något nytt i förhållande till hur det såg ut innan de nu föreslagna författningsändringarna.

Slutligen är det rimligt att anta att Sverige kommer att beviljas samma privilegier, t.ex. befrielse från vissa skatter, i de fall Sverige väljer att delta i aktiviteter inom ramen för värdlandsstödsavtal i andra PFF- eller Natoländer. Det kompletterande tilläggsprotokollet innebär också att den svenska personalen som är placerad vid Natohögkvarter, t.ex. Shape, kommer att få liknande privilegier, grundade direkt på protokollet.

Som förklarats ovan innebär värdlandsstödsavtalet att Sveriges förmåga att ge och ta emot stöd ökar, vilket bland annat underlättar övningssamarbetet. Därmed stärks säkerheten för Sverige och vi bidrar till andras säkerhet. Det är i sin tur en viktig del i genomförandet av den säkerhetspolitiska inriktning som regeringen angett i inriktningspropositionen.

11. Författningskommentar

11.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

7 §

Första stycket ändras så att det uttryckligen framgår att privilegier i fråga om inkomstskatt ska gälla i den utsträckning som anges i PFF SOFA.

Privilegierna (som framgår av artikel X i Nato SOFA till vilken PFF SOFA hänvisar) gäller både militär och civilanställd personal vid ett lands försvarsmakt som kommer till Sverige inom ramen för sådan verksamhet som omfattas av PFF SOFA. Bestämmelsen hindrar inte att de berörda personerna beskattas i det land i vilket de är medborgare. Genom denna ändring regleras privilegier i fråga om inkomstskatt enligt PFF SOFA på samma sätt som föreslås i fråga om personal vid

• Sida 76
•  Original

Natohögkvarter och annan motsvarande personalkategori som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet, se vidare 8 §.

Andra stycket flyttas till en ny paragraf, 9 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.4.

8 §

Paragrafen, som är ny, innebär att de Natohögkvarter samt de styrkor och den personal som lyder under högkvarteren, vilka kommer till Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering, ska ha immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet. De högkvarter som avses är dels Natos permanenta ledningsstrukturer såsom samtliga strategiska högkvarter, dels varje annat motsvarande internationellt högkvarter som har upprättats i enlighet med Nordatlantiska fördraget och som är inordnat i Natos ledningsstruktur. Privilegierna gäller också varje enhet eller avdelning av ett sådant högkvarter som kommer till Sverige för att genomföra verksamhet inom ramen för värdlandsstödsavtalet.

Första stycket innehåller en uttömmande uppräkning av den immunitet och de privilegier som följer av bestämmelsen, vilka anges i sex punkter.

I punkten 1 regleras undantag från avgifter och skatter vid bruk av fordon i vägtrafik. Privilegierna gäller endast tjänstefordon, dvs. fordon som används av den militära eller civila personalen som omfattas av avtalen. Fordon för personligt bruk omfattas inte. Därutöver ska fordonen ifråga användas av personer som, efter inbjudan av svensk myndighet, befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering. Undantaget gäller redan idag på samma villkor för de främmande staters tjänstefordon som omfattas av PFF SOFA. Nytt är att privilegierna nu också gäller fordon som ägs av Nato, vilka förs till Sverige och används här i tjänsten av personal vid ett sådant Natohögkvarter som omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet eller värdlandsstödsavtalet. Undantaget framgår av artikel XI punkten 2 c i Nato SOFA till vilken såväl PFF SOFA som värdlandsstödsavtalet och det kompletterande tilläggsprotokollet hänvisar.

Punkten 2 behandlar privilegier beträffande import och export i förhållande till Sverige och motsvarar till sitt innehåll det som redan i dag gäller enligt PFF SOFA. Tull- och skattefriheten gäller vissa varor, t.ex. fordon och annan utrustning för tjänsten samt fordon och annan egendom för personligt bruk. Genom denna bestämmelse tillåts även

Natohögkvarteren att tullfritt ta in och föra ut tjänstefordon och annan utrustning för högkvarterens egna bruk, och medlemmar av högkvarteren får tullfritt ta in och föra ut personliga ägodelar och fordon för eget bruk. Tullfriheten gäller dock inte svenska medborgare, såvida de inte ingår i en annan protokollsparts stridskrafter. Privilegierna framgår av artikel XI i Nato SOFA (genom hänvisning i övriga avtal) samt av värdlandsstödsavtalets avsnitt 6 punkten 3.

Punkten 3, som avser undantag från betalning av mervärdesskatt och punktskatter på förvärv av varor och tjänster i Sverige, är ny i förhållande till vad som gäller enligt PFF SOFA. Skattebefrielsen gäller för alla inköp som görs för sådan verksamhet som företas i Sverige inom ramen

• Sida 77
•  Original

för avtalen. Skattefriheten gäller dock endast de juridiska personernas inköp. De juridiska personer som omfattas av privilegierna är i första hand de internationella militära Natohögkvarteren och varje del av sådant högkvarter som skickas ut på uppdrag enligt värdlandsstödsavtalet. Men det gäller också de Natoledda förbanden, dvs. varje sändande stat som bidrar med en militär enhet under Natos ledning. Skattebefrielsen för deltagande länder gäller endast när de ingår i en Natoledd enhet som kommer till Sverige inom ramen för värdlandsstödsavtalet. Vid en internationell övning eller annan verksamhet i Sverige, som inte är Natoledd, kommer statusen för deltagande stater även framöver att bestämmas i enlighet med PFF SOFA, och därmed saknas rätt till motsvarande skattelättnad. Skattebefrielsen är inte begränsad till köp av vissa typer av varor eller tjänster, utan det är en generell rätt till skattefrihet för förvärv som görs för verksamheten. Skattefriheten uppnås genom en rätt till återbetalning av skatt. Privilegierna regleras dels i artikel VIII punkten 1 i Parisprotokollet (till vilken det kompletterande tilläggsprotokollet hänvisar), dels i avsnitt 6 punkterna 1 och 4 i värdlandsstödsavtalet.

Punkten 4 behandlar privilegier i fråga om inkomstskatt. Privilegierna gäller både militär och civilanställd personal vid ett lands försvarsmakt som kommer till Sverige inom ramen för sådan verksamhet som omfattas av avtalen. Sådana personer som är placerade vid ett Natohögkvarter, och således omfattas av det kompletterande tilläggsprotokollet, ska vara undantagna från beskattning i Sverige av de löner m.m. som betalas till dem i denna egenskap av deras respektive försvarsmakt. Detsamma gäller de personer som ingår i en Natoledd styrka som verkar i Sverige inom ramen för värdlandsstödsavtalet. Bestämmelsen hindrar inte att de berörda personerna beskattas i det land i vilket de är medborgare.

Reglerna avseende denna kategori av personal är desamma som gäller enligt PFF SOFA, som liksom det kompletterande tilläggsprotokollet och värdlandsstödsavtalet hänvisar till artikel X i Nato SOFA. Ändringen av 7 § i fråga om PFF SOFA (se ovan) syftar till att tydliggöra detta. För den särskilda kategori av civil personal som är direktanställd av Nato innehåller det kompletterande tilläggsprotokollet en särreglering som innebär att de inte ska beskattas i något land, såvida inte det landet har ingått ett särskilt avtal med Nato om att anställa sina medborgare och sedan förordna dem till ett högkvarter. Denna specialregel framgår av artikel VII punkten 2 i Parisprotokollet.

Av punkten 5 följer immunitet för Natohögkvarterens arkiv och handlingar. Bestämmelsen är ny i förhållande till PFF SOFA men det finns en identisk regel i EU SOFA. Skyddet gäller inte bara för det fall att ett högkvarter upprättas i Sverige utan det gäller också när en, av högkvarteret godkänd, tjänsteman har med sig officiella dokument vid vistelse här. Immuniteten framgår av artikel XIII i Parisprotokollet till vilken värdlandsstödsavtalet och det kompletterande tilläggsprotokollet hänvisar.

Punkten 6, som reglerar skydd av högkvarterens egendom och tillgångar, är ny i förhållande till PFF SOFA. Immuniteten gäller inte beslut om beslag och kvarstad på grund av brottslighet. Däremot gäller immunitet för tillgångar och egendom som tillhör sådana Natohögkvarter som omfattas av avtalen, såvitt avser t.ex. beslut om kvarstad med

• Sida 78
•  Original

anledning av en civilrättslig fordran. Sådan talan får inte föras mot högkvarteren. Egendom som tillhör sändande länder omfattas inte av detta skydd. Immuniteten framgår av artikel XI punkten 2 i Parisprotokollet.

Av andra stycket framgår att immuniteten och privilegierna enligt första stycket gäller i den utsträckning som följer av värdlandsstödsavtalet och det kompletterande tilläggsprotokollet.

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.4, 8.3.5, 8.3.6, 8.3.9 och 8.3.13.

9 §

11.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.

4 §

11.3. Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

4 §

11.4. Förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305)

5 §

Ändringen innebär att det i punkt 5 införs en möjlighet att besluta om skyddsobjekt för områden där det bedrivs militär verksamhet inom ramen för värdlandsstödsavtalet. Ändringen görs då värdlandsstödsavtalet inte

• Sida 79
•  Original

är begränsat till övningsverksamhet, och då skydd enligt skyddslagen behöver kunna åstadkommas för alla typer av aktiviteter som kan bedrivas inom ramen för avtalet. Innehållet i nuvarande punkt 5 flyttas till en ny punkt 6. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.14.

• Sida 80
•  Original