SOSFS 1997:15

författningssamling

Socialstyrelsens

Tillämpningen av lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga

SOSFS 1997:15 (S)

Allmänna råd

SOSFS kan beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm,

fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se

ISSN 0346-6019 Artikelnr 1997-10-15

Tryck: Grafikerna Livréna i Kungälv AB, Kungälv 2007

I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets före-

skrifter och allmänna råd.

• Föreskrifter är bindande regler.

• Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan

eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses

i författningen.

Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter

och allmänna råd.

SOSFS

1997:15 (S)

Utkom från trycket

den 11 augusti 1997

Socialstyrelsens författningssamling

Ansvarig utgivare: Chefsjurist Kristina Widgren

Socialstyrelsens allmänna råd

om tillämpningen av lagen ( 1990:52 ) med särskilda

bestämmelser om vård av unga;

beslutade den 7 maj 1997.

3

Innehåll

Inledning

............................................................................................... 9

Förarbeten ........................................................................................ 10

1 Varför en tvångslagstiftning?

...................................................... 11

Lagens syfte ..................................................................................... 11

Förutsättningar för tillämpningen av LVU ...................................... 11

Barns behov ..................................................................................... 12

Barns rätt att få sina behov tillgodosedda ....................................... 12

2 Samtycke till behövlig vård

......................................................... 13

Vem skall samtycka till behövlig vård enligt socialtjänstlagen? ..... 13

Den unges eget samtycke ................................................................. 14

Ungdomar som fyllt 18 år ................................................................ 15

Ungdomar som gift sig ..................................................................... 15

Vårdnadshavaren samtycker till frivillig vård – den unge sam-

tycker inte ......................................................................................... 15

Kan alla lämna ett giltigt samtycke? ............................................... 15

Samtycke kan återkallas .................................................................. 15

Vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård ................. 16

Samtyckets utformning .................................................................... 18

3 Påtaglig risk att den unges hälsa eller utveckling skadas

....... 21

Rättsfall ........................................................................................... 22

4 Förutsättningarna för vård – miljöfallen

...................................... 23

4

SOSFS

1997:15

Förutsättningar för ingripande ....................................................... 23

Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 2 § LVU .......... 23

I hemmet ......................................................................................... 24

Misshandel ...................................................................................... 25

Fysisk misshandel ........................................................................... 25

Brottsbalkens regler om misshandel ............................................... 26

Nämndens bedömning av misshandel ............................................ 26

Psykisk misshandel .......................................................................... 27

Otillbörligt utnyttjande .................................................................... 27

Brister i omsorgen ........................................................................... 28

Annat förhållande i hemmet ........................................................... 30

När föräldrarna har för avsikt att placera barnet utomlands .......... 30

Barn som inte vistas i Sverige ......................................................... 31

5 Förutsättningar för vård – beteendefallen

................................. 32

Förutsättningar för ingripande ........................................................ 32

Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 3 § LVU ........... 32

Pågående vård med stöd av 2 § LVU ............................................... 32

Vård med stöd av LVU lämpligare än annan vård .......................... 33

Missbruk av beroendeframkallande medel ..................................... 33

Brottslig verksamhet ....................................................................... 34

Annat socialt nedbrytande beteende .............................................. 34

Psykiskt störda ungdomar ................................................................ 35

Unga lagöverträdare ......................................................................... 35

6 Ansökan om vård

.......................................................................... 37

Ansökan ........................................................................................... 37

Utredning ......................................................................................... 37

Vårdplan – den behövliga vården .................................................... 38

Läkarintyg ........................................................................................ 39

Läkarundersökning med anledning av misstanke

om brott mot barnet .......................................................................... 42

7 Omedelbart omhändertagande

.................................................... 43

Förutsättningar för ingripande ........................................................ 43

Omedelbart omhändertagande under pågående vård ..................... 46

Omedelbart omhändertagande när rätten fattat beslut om vård ..... 46

Omedelbart omhändertagande vid häktning .................................. 46

Nämndens befogenheter under tiden för det omedelbara

omhändertagandet ............................................................................ 47

5

SOSFS

1997:15

Förutsättningar för inställelse av ett barn för polisförhör utan

vårdnadshavarens samtycke ............................................................ 47

Behörig nämnd ................................................................................ 48

Beslutanderätt vid omedelbart omhändertagande .......................... 48

”Villkorat” beslut ............................................................................. 49

Muntligt beslut om omedelbart omhändertagande .......................... 49

Anmälan av beslut vid socialnämndens sammanträde ................... 49

Underställning av beslut om omedelbart omhändertagande ........... 50

Rättens prövning .............................................................................. 50

Beslutet underställs inte i laga tid .................................................... 51

Ansökningstid för vård .................................................................... 51

Beräkning av tid ............................................................................... 51

Förlängning av utredningstiden ....................................................... 51

Nytt beslut får inte fattas på samma grund ..................................... 52

Ansökan om vård har inte inkommit inom föreskriven tid ............. 53

När rätten avgjort frågan om vård med stöd av LVU ...................... 53

Skäl för omhändertagandet har upphört .......................................... 53

Frivillig placering med stöd av socialtjänstlagen ........................... 54

Underrättelse om upphörande av omedelbart omhändertagande ... 54

Beslutanderätt vid upphörande av ett omedelbart

omhändertagande ............................................................................ 54

Verkställighet av ett omedelbart omhändertagande ....................... 54

Inhibition och omedelbart omhändertagande .................................. 55

8 Vård med stöd av LVU

................................................................ 56

Nämndens vårdansvar ...................................................................... 57

Pass ................................................................................................... 57

Vårdkostnader .................................................................................. 58

Ersättning till familjehem ................................................................ 58

Att skydda barnets tillgångar ........................................................... 58

9 Placeringsfrågor

............................................................................. 59

Principer för placering av barn ........................................................ 59

Val av placering ............................................................................... 59

Närhetsprincipen .............................................................................. 59

Syskonplacering .............................................................................. 60

Placeringsalternativ ........................................................................ 60

Placering i familjehem .................................................................... 60

Placering i hem för vård eller boende .............................................. 61

Vård i det egna hemmet ................................................................... 62

6

SOSFS

1997:15

Alternativa placeringar .................................................................... 63

När är vården inledd? ...................................................................... 64

Beslut om placering ........................................................................ 64

Överklagande av placeringsbeslut ................................................... 65

10 Övervägande och omprövning av vård med stöd av LVU

..... 66

Barnets uppfattning ........................................................................ 66

Övervägande av vården .................................................................. 66

Omprövning av vården .................................................................... 67

11 Umgänge

......................................................................................... 70

Planering av umgänge ...................................................................... 71

Begränsningar i umgänget ............................................................... 71

Vem kan hindras att träffa den unge? .............................................. 72

Lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård ....................... 72

Inskränkning av umgänge på barnpsykiatrisk klinik ..................... 73

Begränsning av telefon- och/eller brevkontakt ................................ 73

Umgängesinskränkning i form av förbud för förälder

att tala med det placerade barnet på eget språk ....................................... 74

Beslutanderätt, verkställighet och överväganden

vid inskränkning av umgänge ......................................................... 74

Överklagande av umgängesbegränsningar m.m. ............................ 75

12 Hemlig vistelseort

......................................................................... 76

Förutsättningar för hemlighållande av vistelseort .......................... 76

Beslut om hemlig vistelseort ............................................................ 76

Beslutanderätt, verkställighet och överväganden

vid hemlighållande av vistelseort .................................................... 77

Överklagande av hemlighållande av vistelseort .............................. 78

Begäran att få ut uppgift om underårigs vistelseort ........................ 78

13 Vårdens upphörande

..................................................................... 79

Vården upphör på grund av den unges ålder ................................... 79

Upphörande av vården på grund av att vård inte längre

behövs – miljöfallen ......................................................................... 79

Upphörande av vården på grund av att vård inte längre

behövs – beteendefallen ................................................................... 81

Den unges hemflyttning ................................................................... 81

Kontakt med familjehemmet efter vårdens upphörande ................. 82

Vården kan fortsätta i frivillig form ................................................ 82

Överflyttning av vårdnaden ............................................................. 83

Upphörande av vård med stöd av LVU vid annan tvångsvård ........ 83

7

SOSFS

1997:15

LVU och utlänningslagstiftningen .................................................. 85

Upphörande av vård med stöd av LVU då den unge avvikit

och inte kan återfinnas ..................................................................... 85

Föräldrar som avviker med placerade barn till utlandet ................. 85

Beslutanderätt och verkställighet vid upphörande av vård ............. 85

Upphörande av vård och flyttningsförbud ...................................... 86

14 Flyttningsförbud

............................................................................ 87

Behörig kommun vid beslut om flyttningsförbud ........................... 87

Förutsättning för flyttningsförbud ................................................... 87

Behov av flyttningsförbud .............................................................. 88

Den unges egen vilja ........................................................................ 89

Bristande umgänge under vårdtiden ................................................ 89

Flyttningsförbudets längd ................................................................ 89

Förlängning av ett tidsbegränsat flyttningsförbud ......................... 90

Nytt beslut om flyttningsförbud när domstol upphävt ett tidigare ... 90

Flyttningsförbud endast vid placering i familjehem ...................... 90

Socialnämndens befogenheter under flyttningsförbud .................. 90

Umgänge under flyttningsförbud ..................................................... 91

Samordning mellan bestämmelsen om flyttningsförbud

och verkställighet av vårdnad .......................................................... 91

Handläggningsfrågor vid flyttningsförbud ...................................... 91

Tillfälligt flyttningsförbud .............................................................. 92

Överklagande av flyttningsförbud .................................................. 94

Överklagande av tillfälligt flyttningsförbud .................................. 94

Överklagande av umgängesbegränsning vid flyttningsförbud ...... 94

Inhibition ......................................................................................... 94

Offentligt biträde vid flyttningsförbud ............................................ 95

15 Polishandräckning

........................................................................ 96

När kan polishandräckning begäras? .............................................. 96

JO:s kommentarer om polishandräckning ...................................... 97

Innehåll i handräckningsbegäran ................................................... 99

Verkställighet av handräckningen .................................................. 99

Beslutanderätt vid begäran om polishandräckning ....................... 100

Överklagande av beslut om polishandräckning ............................ 100

Utlämning för vård mellan nordiska länder .................................. 101

16 Förebyggande insatser – mellantvång

...................................... 102

Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser .................... 102

De förebyggande insatserna .......................................................... 102

8

SOSFS

1997:15

Kriterier för beslut ......................................................................... 103

Urinprov ......................................................................................... 104

Behandlingsplan ............................................................................. 104

Upphörande av förebyggande insatser .......................................... 105

Omprövning av de förebyggande insatserna ................................. 105

Beslutanderätt vid förebyggande insatser ..................................... 105

Verkställighet och överklagande av beslut om förebyggande

insatser ........................................................................................... 105

Offentligt biträde vid förebyggande insatser ................................. 106

17 Offentligt biträde och ställföreträdare

..................................... 107

Mål/ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan

förordnas ........................................................................................ 107

Rätt till offentligt biträde ............................................................... 107

Det offentliga biträdets/ställföreträdarens uppgifter ..................... 108

Ansökan om offentligt biträde ....................................................... 109

Biträdets rätt att närvara vid nämndens sammanträde ................. 110

18 Beslutanderätt och delegering

................................................... 111

Delegering till avdelning ............................................................... 111

Kompletterande beslutanderätt ...................................................... 112

Övriga beslut .................................................................................. 112

Beslut som går att delegera till tjänsteman .................................... 112

19 Överklagande och verkställighet

.............................................. 113

Beslut enligt LVU som går att överklaga ...................................... 113

Andra beslut ................................................................................... 113

Beslut i länsrätt och kammarrätt ................................................... 113

Vem kan överklaga? ....................................................................... 114

Den unge ........................................................................................ 114

Vårdnadshavaren ........................................................................... 115

Förälder som inte är vårdnadshavare ............................................. 115

Socialnämnden ............................................................................... 115

Verkställighet av beslut .................................................................. 115

Inhibition ........................................................................................ 116

20 Överflyttning av vårdnad

........................................................... 117

Föräldrabalkens bestämmelser ...................................................... 117

Konsekvenser av en vårdnadsöverflyttning .................................. 118

Referenslista

....................................................................................... 119

Sakregister

......................................................................................... 122

9

SOSFS

1997:15

Inledning

Den 1 januari 1982 genomfördes socialtjänstreformen, som innebar att

de tidigare sociala vårdlagarna ersattes med ett helt nytt komplex av

rättsregler. Grundstenen i denna reform är socialtjänstlagen (1980:620),

SoL, som definieras som en målinriktad ramlag.

Ett grunddrag är att vård och behandling skall ske i frivilliga for-

mer så långt detta är möjligt. Detta gäller även vård av barn och unga.

Socialnämnden har dock enligt 12 § SoL ett särskilt ansvar för att

barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Om

inte samhället i samförstånd med vårdnadshavaren och den unge, när

han fyllt 15 år, kan genomföra behövlig vård, måste det dock i vissa

fall finnas en möjlighet att använda tvång för att förhindra en ogynn-

sam utveckling hos den unge. Även den unges behov av skydd kan

motivera användning av tvångslagstiftning.

Som ett komplement till socialtjänstlagen finns därför lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, som reglerar så-

dana situationer då frivilliga insatser av olika skäl inte kan komma till

stånd eller inte bedöms som tillräckliga. Syftet med LVU är att sam-

hället skall kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns och ung-

domars behov av skydd, vård och behandling.

Den 1 juli 1990 trädde den gällande LVU i kraft. Den ersatte den

tidigare lagen (1980:621) med samma namn vilken tillämpats sedan den

1 januari 1982.

Sedan Socialstyrelsens tidigare allmänna råd om LVU (1981:2) pu-

blicerades har den aktuella lagstiftningen ändrats ett flertal gånger.

Dessutom har under årens lopp ett stort antal rättsfall och JO-avgöran-

den tillkommit. Behovet av nya allmänna råd på detta område är därför

stort. De allmänna råden riktar sig till socialnämnderna och dess perso-

nal. Råden behandlar enbart tillämpningen av LVU. De täcker inte in

utredningsmetoder eller handläggningsrutiner i stort när det gäller barn

och ungdom. I dessa avseenden hänvisas till Socialstyrelsens allmänna

råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

Genomgående har i de allmänna råden beteckningen ”socialnämnd”

använts för den nämnd som ansvarar för åtgärder enligt socialtjänst-

lagen eller LVU.

Med ”utskott” avses i dessa råd särskild avdelning som består av

ledamöter eller ersättare i nämnden.

Hänvisning i texten görs till följande allmänna råd som tidigare ut-

givits av Socialstyrelsen: ”Familjehem” (1982:2), ”Samarbete om barn

och ungdom Sverige–Finland (1989:5), ”Sexuella övergrepp mot barn”

(1991:3), ”Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten”

(1991:4) och ”Dokumentation och handläggning inom socialtjänsten”

(1994:3). Samtliga är utgivna i den särskilda skriftserien ”Allmänna

råd från Socialstyrelsen”.

Statens institutionsstyrelse, SiS, ansvarar för vården vid och tillsy-

nen över de särskilda ungdomshemmen enligt 12 § LVU. Statens in-

10

SOSFS

1997:15

stitutionsstyrelse har utarbetat interna allmänna råd för vården vid de

särskilda ungdomshemmen. Råden kan beställas från SiS, Informa-

tionsavdelningen, Box 16363, 103 26 Stockholm. Tel 08-453 40 00.

Fax 08-453 40 50.

Underlag till de allmänna råden om LVU har tagits fram av universitets-

adjunkten vid Rättsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, Lotta

Svärd. Samråd har ägt rum med företrädare för Svenska kommunförbun-

det, representanter för länsstyrelsernas sociala enheter och kommuner.

Förarbeten

Socialberedningen, som tillsattes 1980, fick genom tilläggsdirektiv 1982

(dir. 1982:106) i uppdrag att göra en översyn av lagen (1980:621) med sär-

skilda bestämmelser om vård av unga. I februari 1986 överlämnade be-

redningen betänkandet Barns behov och föräldrars rätt – Socialtjänst­

ens arbete med utsatta familjer (SOU 1986:20). Beredningen föreslog att

en helt ny lag – lag om tvångsomhändertagande av unga – skulle införas.

Genom beslut den 6 oktober 1986 förordnade dåvarande chefen för soci-

aldepartementet Gertrud Sigurdsen dåvarande justitieombudsmannen

Tor Sverne att som särskild utredare göra en översyn av LVU med ut-

gångspunkt i socialberedningens förslag. I april 1987 överlämnades be-

tänkandet Översyn av LVU (DsS 1987:3). Där redovisades en rad överväg-

anden och förslag som syftade till att genom förtydliganden och

preciseringar av dåvarande LVU – och i någon mån socialtjänstlagen

– öka möjligheterna att med beaktande av rättssäkerhetens krav ge barn

och ungdomar det skydd som socialtjänstreformen förutsatte.

De förarbeten som ligger till grund för gällande LVU är – förutom

nämnda betänkanden – regeringens proposition 1989/90:28, Vård i

vissa fall av barn och ungdomar, socialutskottets betänkande SoU

1989/90:15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar och riksdagens

skrivelse 1989/90:112.

Vidare är propositionen 1979/80:1 Om socialtjänsten med bilagor

och Socialutskottets betänkande SoU 1979/80:44 Socialtjänsten alltjämt

aktuella i vissa delar när det gäller LVU. I prop. 1984/85:171Särskilda

insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk

och kriminalitet, m.m., behandlas bl.a. frågan om s.k. mellantvång.

Sedan den 1 januari 1995 gäller vidare Konventionen angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-

konventionen) som svensk lag (SFS 1994:1219). FN-konventionen om bar-

nets rättigheter 1989 (Barnkonventionen) är däremot inte direkt tillämplig

som svensk lag. Sverige är dock bundet av konventionen, och den måste

beaktas vid utformningen av lagregler som rör barn.

Den 1 januari 1996 trädde bestämmelser om barns rätt att komma

till tals i vissa familjerättsliga och sociala mål och ärenden i kraft (SFS

1995:1242 och 1244). Förarbetena till dessa bestämmelser finns i Ds

1994:85 Barns rätt att komma till tals, proposition 1994/95:224 Barns

rätt att komma till tals och i lagutskottets betänkande 1995/96:LU2

Barns rätt att komma till tals, m.m.

11

SOSFS

1997:15

1 Varför en tvångslagstiftning?

Lagens syfte

Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar skall i första hand

ges i frivilliga former med stöd av socialtjänstlagen (1 § LVU). Först när

detta inte är möjligt kan LVU bli tillämplig. LVU är en kompletterande

skyddslag för barn och unga och reglerar förutsättningarna för att tvångs-

vis vårda eller skydda den unge. LVU:s tillämpning är knuten till att den

unge har ett vård- eller skyddsbehov, som inte kan tillgodoses med frivil-

liga lösningar. LVU reglerar endast tvånget i vården.

Socialnämnden har inte bara en befogenhet att ingripa till den un-

deråriges skydd utan även en skyldighet då förutsättningarna i LVU är

uppfyllda. Användandet av LVU förutsätter inte att frivilliga insatser

först har prövats.

LVU skall trygga samhällets möjligheter att alltid kunna ge barn

och ungdom det skydd och den vård och behandling som de behöver.

LVU gäller för alla barn som vistas i Sverige oberoende av nationalitet

eller härkomst.

Det är den unges skydds- eller vårdbehov på kort och lång sikt som

är bestämmande för socialnämndens insatser. Lagen kan inte använ-

das för att tillgodose ett samhällsintresse.

Förutsättningar för tillämpningen av LVU

För att LVU skall vara tillämplig måste tre förutsättningar vara upp-

fyllda.

– Ett missförhållande skall föreligga med anknytning till den unges

hemmiljö (2 §, de s.k. miljöfallen) eller till den unges eget beteende

(3 §, de s.k. beteendefallen).

– Missförhållandet skall medföra att det finns en påtaglig risk för att

den unges hälsa eller utveckling skadas.

– Behövlig vård kan inte ges på frivillig väg.

Att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg innebär att den unges

vårdnadshavare och/eller den unge själv, när han fyllt 15 år, inte sam-

tycker till den vård som bedöms nödvändig. Då den som har fyllt 15 år

är processbehörig i mål och ärenden enligt LVU, skall hans mening i

frågan tillmätas självständig betydelse vid prövning av lagens tillämp-

ning (36 § första stycket LVU).

Målsättningen med vård enligt LVU är att med olika stödinsatser

arbeta så att den unge kan återvända till sitt eget hem eller eget boen-

de. Vården är alltså att anse som en tidsbegränsad insats. Även om en

strävan bör vara att barn och föräldrar skall kunna återförenas, kan

man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening inom

överskådlig tid inte ter sig realistisk. Möjligheten att aktualisera en

vårdnadsöverflyttning med stöd av föräldrabalken bör då övervägas.

12

SOSFS

1997:15

Barns behov

Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god

fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart

och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande

behandling.

De angivna bestämmelserna anger alltså vilka grundläggande behov

ett barn har. Den som har vårdnaden om barnet har ett ansvar för att de

uppräknade behoven tillgodoses. Vårdnadshavaren ansvarar även för

att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, ut-

veckling m.m. Vårdnadshavaren skall även bevaka att barnet får till-

fredsställande försörjning och utbildning (6 kap. 2 § andra stycket FB).

För att vårdnadshavaren skall kunna ta sitt ansvar har denne rätt

och skyldighet att besluta i frågor rörande barnets person. I takt med

barnets stigande ålder och utveckling skall dock barnets egen uppfatt-

ning respekteras allt mer (6 kap. 11 § FB). Även yngre barn bör höras

om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet

inte tar skada av att höras (36 § tredje stycket LVU).

Barns rätt att få sina behov tillgodosedda

I de fall barns grundläggande behov allvarligt åsidosätts är samhället

skyldigt att ingripa för att skydda barnet. Om inte frivilliga åtgärder är

tillräckliga kan ett ingripande enligt LVU vara påkallat.

En lag som reglerar skyldigheterna att i vissa fall skydda barn mås-

te utgå från det förhållandet att barn är mer sårbara än vuxna och att

barn inte kan föra sin egen talan på samma sätt som vuxna.

Ju äldre och mognare barnet är, desto större hänsyn bör man ta till

dess uttalade önskan. Yngre barn är emellertid mer utlämnade till om-

givningens vilja och förmåga att förstå deras uttryckssätt. Ju yngre

barnet är, desto känsligare är det för förhållanden i omgivningen och

desto större är dess beroendeställning gentemot föräldrarna.

Barn skall emellertid inte behöva ta ställning till föräldrarnas eventu-

ella lämplighet eller behöva bedöma föräldrarnas oförmåga eller brister.

13

SOSFS

1997:15

2 Samtycke till behövlig vård

Enligt 1 § första stycket LVU skall insatser inom socialtjänsten för barn

och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadsha-

vare. Socialtjänstlagens betoning av frivillighet och självbestämmande

för enskilda skall vara vägledande även i förhållande till LVU.

Genom ett bra samarbete mellan socialtjänsten och föräldrar/barn

kan de hjälp- och stödinsatser som behövs diskuteras. Om dessa insat-

ser kan ges genom frivilliga lösningar är i princip inte LVU tillämp-

lig.

LVU skall tillämpas om de situationer som anges i 2 eller 3 §§ LVU

föreligger och det kan antas att vårdnadshavaren och/eller den unge,

när denne fyllt 15 år, inte samtycker till frivillig vård.

Det är utifrån det enskilda barnets behov av stöd, hjälp och skydd

som vården måste planeras. Den behövliga vården måste vara väl do-

kumenterad och vårdplanen, se s. 38, som beskriver hur vården plane-

ras skall vara så tydlig att de som skall lämna samtycke till den vet vad

de tar ställning till. Samtycket innebär som regel, men inte alltid, att

vården kan ges i frivilliga former, undantag, se s. 15.

Vem skall samtycka till behövlig vård enligt

socialtjänstlagen ?

Av 1 § andra stycket LVU framgår att samtycke till behövlig frivillig

vård skall lämnas av vårdnadshavaren och den unge själv när han fyllt

15 år.

Föräldrarna har gemensam vårdnad

Om den unge har två vårdnadshavare fordras samtycke av båda för att

en placering utanför hemmet med stöd av socialtjänstlagen skall få

göras.

Gemensam vårdnad är vanlig även om föräldrarna inte bor tillsam-

mans. Även i dessa situationer har båda vårdnadshavarna i princip sam-

ma ansvar för barnet och samma rätt och skyldighet att besluta i frågor

som rör barnets person (6 kap. 11 och 13 §§ FB). Detta gäller även om

barnet varaktigt bor hos endast den ena vårdnadshavaren.

Lagstiftningen förutsätter att föräldrar med gemensam vårdnad kan

komma överens i frågor som rör barnet och gemensamt fattar beslut.

Endast om en förälder är förhindrad att delta i beslut om sitt barn, och

beslutet inte kan uppskjutas, får den andra föräldern besluta ensam.

Dessa situationer kan uppstå då en förälder är frånvarande och inte går

att få kontakt med, är sjuk, t.ex. vid medvetslöshet efter en olycka, eller

på annat sätt förhindrad att delta i beslutet. Enligt Socialstyrelsens upp­

fattning bör ett samtycke i sådana fall kunna presumeras i avvaktan på

att det kan lämnas. Förutsättningen är dock att det inte finns något som

talar mot att vårdnadshavaren skulle ha samtyckt.

14

SOSFS

1997:15

Socialnämnden måste, då det kan bli aktuellt med en placering ut-

anför hemmet, ta kontakt med båda vårdnadshavarna för att inhämta

deras samtycke till sådan vård. Kravet på samtycke från båda vård-

nadshavarna är ovillkorligt om inte en situation som beskrivs i stycket

ovanför föreligger. Om en av vårdnadshavarna samtycker men inte

den andre, måste nämnden ansöka om vård enligt LVU, om förutsätt-

ningarna för LVU i övrigt föreligger.

Om en förälder är vårdnadshavare

Om den ene föräldern är ensam vårdnadshavare, behövs samtycke en-

bart från denne.

Särskilt förordnad vårdnadshavare

När ett barn har särskild förordnad vårdnadshavare är det denne som

har att ta ställning till olika frågor som gäller barnets vård. Det finns

oftast ingen anledning till att en särskild förordnad vårdnadshavare

skulle motsätta sig att barnet bereds erforderlig vård enligt social-

tjänstlagen.

God man

Socialnämnden är enligt 42 § SoF skyldig att göra en framställning till

domstol om att någon åtgärd behöver vidtas i fråga om vårdnad eller

förmynderskap för en underårig. I avvaktan på att barnet får en ny

vårdnadshavare torde, enligt Socialstyrelsens uppfattning, en god man

som förordnats kunna lämna medgivande till en frivillig placering,

varvid vård med stöd av LVU inte blir aktuell.

Barn utan vårdnadshavare i Sverige – icke svenska medborgare

LVU är tillämplig även när barn med utländskt medborgarskap vistas

i Sverige.

Om den unge vistas i Sverige utan vårdnadshavare men har en vård-

nadshavare i hemlandet, är det vårdnadshavaren som skall ansöka om

bistånd enligt socialtjänstlagen eller samtycka till en vårdplan. Kan en

förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva

förmynderskapet, får god man förordnas enligt 11 kap. 1 § första styck-

et FB (4 kap. 3 § andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internatio-

nella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Jfr prop.

1996/97:113. Den gode mannen blir då den unges juridiske ställföreträ-

dare och kan enligt Socialstyrelsens uppfattning samtycka till insatser.

Se vidare SoS-rapport 1994:7 ”Ensam – Om flyktingbarn utan vård-

nadshavare i Sverige”.

Den unges eget samtycke

När den unge fyllt 15 år skall hans samtycke till behövlig vård enligt

socialtjänstlagen alltid inhämtas.

15

SOSFS

1997:15

Ungdomar som fyllt 18 år

Den unge som fyllt 18 år har inte någon vårdnadshavare. Samtycke till

frivillig vård behöver då enbart ges av den unge själv.

Ungdomar som gift sig

Om en svensk medborgare gifter sig före fyllda 18 år upphör vårdna-

den om honom (6 kap. 2 § FB). Då den unge inte står under vårdnad av

någon i dessa fall behövs enbart hans eget samtycke.

Vårdnadshavaren samtycker till frivillig vård

– den unge samtycker inte

Om ungdomar under 15 år motsätter sig frivillig vård medan det finns

ett samtycke från vårdnadshavaren, är frågan hur socialnämnden bör

agera. Vård med stöd av socialtjänstlagen kan bli mycket svår att ge-

nomföra, t.ex. på grund av att den unge befaras avvika eller på annat

sätt omöjliggöra behövlig vård.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan LVU vara tillämplig om

det finns en välgrundad anledning anta att den erforderliga vården i

praktiken inte går att genomföra med stöd av samtycket. Vårdnadsha-

varen medger i dessa fall vård med stöd av LVU.

Kan alla lämna ett giltigt samtycke?

Ibland är den som skall lämna ett samtycke ur stånd att förstå innebör-

den av detta. Det kan bero på en allvarlig psykisk störning eller allvar-

lig utvecklingsstörning. Socialstyrelsen anser att socialnämnden i så-

dana fall bör ansöka om vård med stöd av LVU eftersom den som skall

ge sitt samtycke inte klart kan ta ställning till den föreslagna vården.

Behövliga samtycken kan således inte ges, varför LVU torde vara till-

lämplig.

Samtycke kan återkallas

Ett samtycke till vård med stöd av socialtjänstlagen kan återkallas när

som helst, vilket socialnämnden måste informera om. Frivillig vård

skall upphöra när vårdnadshavaren önskar det, dvs. när samtycket

återkallas. De rättsliga förutsättningarna för fortsatt frivillig vård sak-

nas då. Den unge har i den situationen rätt att återvända hem. Någon

möjlighet att utreda hemsituationen finns inte om inte de som skall

samtycka till vården accepterar att avvakta en sådan utredning.

Om återkallelsen av samtycket innebär att den unge inte får den nöd-

vändiga vården, har socialnämnden att ta ställning till om förutsättning-

arna för ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU förelig-

ger. Om den unge bedöms fara illa av själva separationen från ett

familjehem kan ett flyttningsförbud bli aktuellt. Även i en sådan situa-

16

SOSFS

1997:15

tion finns möjlighet till ett omedelbart beslut (27 § LVU), se s. 92.

Det kan inträffa att den unge vill återvända hem, men att föräld-

rarna inte vill detta. Socialnämnden bör då överväga om fortsatt vård

med stöd av LVU är nödvändig både med hänsyn till den unges egen

situation och/eller till hemförhållandena.

Vård med stöd av LVU trots samtycke

till frivillig vård

Samtycke skall som regel respekteras. Att samtycke lämnats till frivil-

lig vård utesluter dock inte att LVU i vissa fall ändå kan vara tillämp-

lig. Den behövliga vården bedöms inte kunna garanteras genom sam-

tycket. Det innebär inte att samtycket i sig är ogiltigt.

Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 100) anförde i denna fråga:

”Utskottet delar propositionens principiella syn att det måste finnas visst

utrymme för tillämpningen av LVU även om samtycke lämnats om det

finns särskilda skäl för detta. Den planerade vården av barnet eller den

unge får inte äventyras. Självfallet får inte heller barnets säkerhet sättas

på spel. Ett i formellt riktig ordning lämnat samtycke kan emellertid inte

utan vidare frånkännas sin sedvanliga rättsliga betydelse. Den omstän-

digheten att man tror att samtycket t.ex. inte är allvarligt menat gör inte

samtycket ogiltigt. Även sådana samtycken utgör formellt hinder mot att

tillämpa LVU. Att bortse från ett samtycke som inte kan anses vara i

egentlig mening ogiltigt innebär att tillämpningsområdet för LVU utvid-

gas jämfört med lagtextens formella innehåll. Inte minst med hänsyn till

att åtgärder av det slag som regleras i LVU inte får beslutas utan uttryck-

ligt stöd i lag måste en sådan tolkning avvisas.

Lagen ger emellertid utrymme för att lösa här aktuella problem utan

att värdet av ett lämnat samtycke sätts ifråga. Som framhålls i propositio-

nen skall den unge nämligen garanteras ”behövlig vård”. I detta uttryck

ligger bl.a. att hela den av socialnämnden planerade vården skall kunna

genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke

kan komma att återkallas innebär det att behandlingsprogrammet eventu-

ellt inte kan fullföljas. LVU bör då kunna tillämpas för att garantera det

långsiktiga genomförandet av vården. Liknande synpunkter kan anläg-

gas i den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet

bereds vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för

barnet störande sätt, t.ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid

olämpliga tidpunkter.

När frågan om vård uppkommer till följd av att barnet utsatts för all-

varligare misshandel eller liknande övergrepp måste dessutom barnets

anspråk på trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig

vård. Även om det inte finns någon mer påtaglig anledning att befara att

vården avbryts eller störs kan det i sådana fall ofta vara motiverat att till-

lämpa LVU för att säkerställa att inte barnet kan flyttas utan socialnämn-

dens medgivande.”

Regeringsrätten har prövat frågan om vård med stöd av LVU trots sam-

tycke till frivillig vård i ett fall rörande en 14-årig flicka (RÅ83 2:87 I).

Flickans pappa, som var vårdnadshavare, var dömd för sexuella över-

17

SOSFS

1997:15

grepp mot henne. Dessa hade pågått under ett par år. Frågan i Rege-

ringsrätten gällde om vården skulle ges med stöd av det samtycke som

pappan lämnat eller enligt LVU. Det fanns ingen anledning att anta att

samtycket inte var allvarligt menat. Regeringsrätten fann att i den vård

som flickan behövde ingick som en väsentlig del att hon skulle skyd-

das från kontakt med fadern. En sådan vård gick inte att åstadkomma

så länge som vårdansvaret låg kvar på fadern. Regeringsrätten ansåg

att behövlig vård för flickan inte kunde beredas utan ett förordnande

om vård med stöd av LVU.

I ett annat fall (RÅ 1995 ref 38) fann Regeringsrätten inte skäl att

frånkänna det givna samtycket rättslig betydelse. Vårdnadshavarna

hade efter hand ändrat inställning till placering av barnet och sam-

tycket lämnades på ett mycket sent stadium av förfarandet vid för-

handlingen i Regeringsrätten. Regeringsrätten uttalade att detta dock

inte kunde tas till intäkt för att samtycket inte var allvarligt menat el-

ler för att detta skulle återtas eller att någon av vårdnadshavarna skul-

le ingripa i vården på ett störande sätt.

Risk att samtycket återkallas

En situation där inte vården kan garanteras föreligger då det finns risk

för att ett samtycke kan komma att återkallas. Den som lämnat sam-

tycket kan vid tillfället för samtycket vara helt införstådd med att bar-

net behöver vård utanför hemmet men har tidigare visat sig ändra upp-

fattning. En missbrukande tonåring kan ena stunden vara hjälpsökande

och vilja få vård, medan han i nästa stund inte anser sig ha några pro-

blem eller behöva någon hjälp. Inställningen till vård är i dessa fall i

högsta grad ambivalent. Ibland kan samtycket vara rent taktiskt för att

undvika tvångsvård och för att kunna avbryta vården. I andra fall har

samtycke lämnats under stark press och den som samtyckt accepterar

egentligen inte alls vården. Om det finns grundad anledning att anta

att ett samtycke kan komma att återkallas, innebär det att tillräcklig

garanti saknas för att hela den behövliga vården kan genomföras. LVU

kan då vara tillämplig.

De fakta som ligger till grund för bedömningen av att ett samtycke

inte kan anses tillförlitligt måste tydligt dokumenteras.

Samtycke begränsat i tid

Det förekommer att en vårdnadshavare samtycker endast för en viss

tids vård, t.ex. för ett år eller för en skoltermin. Om den tiden inte be-

döms som tillräcklig för att den unge skall få den behövliga vården,

kan det innebära att den behövliga vården inte kan ges med det läm-

nade samtycket.

Regeringsrätten har prövat ett fall (RÅ 1986 ref 4) där vårdnadshava-

ren samtyckte till att barnet vårdades utanför hemmet under ett år. Reger-

ingsrätten fann att det lämnade samtycket inte gav tillräckliga garantier

för genomförande av den vård som behövdes. I det aktuella målet förelåg

även tveksamhet om vårdnadshavarens inställning till vårdbehovet.

18

SOSFS

1997:15

Samtycke skall avse hela den planerade vården

Det kan förekomma att en vårdnadshavare endast samtycker till viss

form av placering, t.ex. i hem för vård eller boende, men inte till pla-

cering av barnet i familjehem. En annan begränsning i samtycket kan

vara att endast ett visst familjehem accepteras, t.ex. någon nära anhö-

rig. Situationen kan även vara den omvända, dvs. att samtycke lämnas

till alla hem utom det som socialnämnden har föreslagit. Den vård

som kan anses vara den behövliga för den unge kan naturligtvis utfor-

mas på olika sätt. Nämnden får i varje enskilt fall bedöma om det be-

gränsade samtycket kan anses ge tillräckligt utrymme för att kunna

garantera den unge den behövliga vården. Om så inte bedöms vara fal-

let bör ansökan om vård med stöd av LVU göras (jfr RÅ82 2:74).

Vårdnadshavaren befaras ingripa i vården på ett störande sätt

LVU kan även vara tillämplig då vårdnadshavaren trots lämnat sam-

tycke kan befaras ingripa i vården på ett för den unge störande sätt så

att den behövliga vården inte kan ges. Andra situationer kan vara att

föräldrarna lämnar utfästelser till den unge som de inte kan uppfylla,

t.ex. att han skall få komma hem (jfr RÅ 1987 ref 97).

Barns behov av trygghet

I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalade sig Socialutskottet

om barnets behov av trygghet (SoU 1979/80:44 s. 115). Utskottet ansåg att

i de fall barnet misshandlats eller utsatts för annan hotfull eller skräm-

mande behandling måste även barnets behov av trygghet vägas in vid be-

dömningen av vad som är behövlig vård för barnet. Även om ingen direkt

fara objektivt sett kan anses föreligga kan den unges anpassning till ett

familjehem försvåras om inte socialnämnden kan garantera att vården

inte kommer att avbrytas utan nämndens medgivande. Vidare exemplifie-

rar utskottet med fall där det kan förutses att socialnämnden behöver kun-

na reglera föräldrarnas umgänge med den unge under vårdtiden.

Vårdnadshavare som undandrar sig samarbete med nämnden

Vid vård med stöd av socialtjänstlagen har vårdnadshavaren kvar sin

rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den unges personliga

angelägenheter. I de fall vårdnadshavaren visserligen samtycker till

den planerade vården men konsekvent undandrar sig kontakt med

nämnden kan den behövliga vården inte ges. LVU kan vara tillämplig

i dessa situationer.

Samtyckets utformning

Samtycke bör vara skriftligt

Lagstiftningen uppställer inte några formella krav på hur samtycket skall

vara utformat. Det innebär att även ett muntligt samtycke är giltigt. Ett

muntligt samtycke skall dokumenteras i den unges journal (51 § SoL).

19

SOSFS

1997:15

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör ett samtycke regelmässigt

avges skriftligt, helst på den upprättade vårdplanen. Detta minskar ut-

rymmet för tveksamhet rörande vad samtycket avser. En lämplig for-

mulering kan vara ”Undertecknad vårdnadshavare/underårig samtyck-

er till den planerade vården”.

Betydelsen av att samtycket är skriftligt ligger främst i att nämn-

den får ett bevis på att samtycke lämnats samt vad samtycket omfattar.

Samtycket utgör den rättsliga grunden för en frivillig placering och

för nämndens framtida åtgärder samt avgränsar nämndens befogenhe-

ter till vad de berörda samtyckt till. Det bör observeras att den omstän-

digheten att ett samtycke lämnats skriftligen inte inverkar på den en-

skildes möjligheter att skriftligen eller muntligen återkalla samtycket.

Det är angeläget att nämnden informerar de berörda om den rätts-

liga innebörden av om samtycke lämnas eller inte. Den enskilde måste

förstå innebörden inte bara av själva vården utan även av konsekven-

serna av olika alternativa insatser.

Nekat samtycke

Ett nekat samtycke behöver inte vara skriftligt. Däremot skall det na-

turligtvis dokumenteras då det är av avgörande betydelse både för den

fortsatta handläggningen och för bedömningen av om LVU är tillämp-

lig (51 § SoL).

Samtycke till vård lämnas inte men LVU är inte tillämplig

Ett barn kan ha ett visst vårdbehov utan att LVU är tillämplig. I dessa

fall har socialnämnden att erbjuda frivilliga insatser enligt socialtjänst-

lagen. Det kan röra sig om en tids vård utanför hemmet, insatser i hem-

met eller annat stöd eller annan behandling. Eftersom insatser med stöd

av socialtjänstlagen är frivilliga måste socialnämnden i princip accep-

tera att stöd avböjs. När det gäller barn är dock situationen något annor-

lunda. Socialutskottet uttalade (SoU 1979/80:44 s. 71):

”Utskottet vill här tillägga att det givetvis är av särskild vikt att social-

tjänstens egna befattningshavare noga följer de ärenden där samtycke in-

te kunnat erhållas till åtgärder som bedömts erforderliga. Detta gäller

främst underåriga som löper risk att utvecklas ogynnsamt. Här har soci-

alnämnden ett särskilt ansvar, och man måste därför vara beredd att

snabbt tillhandahålla andra behandlingsåtgärder eller eventuell vård ut-

om hemmet om den underåriges situation inte förbättras. Att kontaktman

eller annan stödåtgärd åt underårig avböjts får således inte innebära att

socialnämnden avstår från att hålla sig underrättad om hur barnets eller

den unges förhållanden utvecklas. Att följa utvecklingen i sådana ären-

den kan visserligen vara en svår och grannlaga uppgift. Utskottet vill

dock understryka att detta inte får avhålla nämnden från att fortsätta sitt

arbete med att söka förbättra den underåriges situation.”

Socialnämnden måste i de fall som nu avses avsluta själva utredningen

enligt 50 § SoL utan att någon åtgärd sätts in. Visar uppföljningen av

familjen eller andra uppgifter på att en utredning behöver inledas på

20

SOSFS

1997:15

nytt, måste en utredning med stöd av 50 § SoL initieras.

JO har (beslut 1995-11-27, dnr 4065-1994) kommenterat bedrivan-

de av utredning enligt 50 § SoL. JO uttalade:

”Jag har i ett flertal tidigare ärenden betonat vikten av att en barnavårds-

utredning bedrivs skyndsamt och koncentrerat. Utredningen syftar till

att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ärendet. Det är inte god-

tagbart att utredningen får karaktären av en ständigt pågående insats.

Om förhållandena är sådana att vård enligt LVU kan bli aktuell och ut-

redningen förhalas på grund av att vårdnadshavaren vägrar delta i denna

kan vårdnadshavarens bristande medverkan utgöra ett skäl för ett ome-

delbart omhändertagande. Om utredningen å andra sidan visar att någon

åtgärd inte är påkallad skall utredningen avslutas.”

21

SOSFS

1997:15

3 Påtaglig risk att den unges hälsa

eller utveckling skadas

En grundläggande förutsättning för att LVU skall vara tillämplig är

att det föreligger missförhållanden relaterade till den unges miljö eller

till hans eget beteende. Det fordras dessutom att dessa missförhållan-

den innebär en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling

skadas och att den vård som behövs för att förebygga eller reparera

skadan inte kan ges frivilligt. Med hälsa avses både fysisk och psykisk

hälsa. Den unges utveckling innefattar såväl social som känslomässig

och intellektuell utveckling.

Kunskaper om barns och ungdomars behov och utveckling är här

av grundläggande betydelse. Det är framför allt en social bedömning

i vid bemärkelse som måste göras. I vissa situationer behöver den so-

ciala bedömningen kompletteras med t.ex. ett rättsläkarintyg, ett barn-

psykiatriskt intyg, ett psykologutlåtande eller andra utlåtanden av sär-

skilt sakkunniga. Föräldrarnas förutsättningar att tillgodose den unges

behov och deras möjlighet att erbjuda en tillfredsställande hemmiljö

och tillräckligt stöd måste bedömas.

Missförhållandet eller beteendet behöver inte ha lett till någon re-

dan konstaterad skada hos den unge, men risken för skada måste vara

påtaglig. Socialnämnden måste visa på de konsekvenser missförhål-

landena eller beteendet kan få för den unges hälsa eller utveckling.

I förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 62) uttalades följande be-

träffande den påtagliga risken för skada:

”En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande av unga bör inte få

vidtas utan tungt vägande skäl. För ett ingripande med stöd av lagen mås-

te därför enligt min mening krävas att det inte är frågan om en obetydlig,

oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för

skada på den unges hälsa eller utveckling.”

I uttrycket ”påtaglig risk för skada” ligger att det inte kan vara fråga

om någon ringa risk för skada. Övergående eller mindre betydande

risk är alltså inte tillräckligt för ett ingripande enligt LVU. Det skall

gå att konstatera att risken för skada har sådan inverkan på barnets

hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Det måste

således föreligga konkreta omständigheter som talar för att en risk för

skada föreligger. Subjektiva antaganden om en sådan risk eller ovid-

kommande omständigheter, t.ex. allmänna samhällsvärderingar eller

inställning i trosfrågor, får inte läggas till grund för ett tvångsomhän-

dertagande (prop. 1989/90:28 s. 107).

Redan en ringa grad av misshandel kan utgöra en påtaglig risk för

den unges hälsa eller utveckling, om det inte är fråga om en enstaka

överilad handling (prop. 1989/90:28 s. 107). Om misshandeln är av all-

varligare slag bör den unge regelmässigt beredas vård utanför det egna

hemmet. Även om risken för upprepning av ett övergrepp går att un-

22

SOSFS

1997:15

danröja genom att förövaren inte längre träffar barnet kan en påtaglig

risk och därmed ett vårdbehov föreligga. Barnet kan genom det inträf-

fade ha fått ett vårdbehov som inte kan tillgodoses i det egna hemmet.

Samma förutsättning för tvångsvård, dvs. påtaglig risk för skada,

föreligger i beteendefallen som i miljöfallen. Avsikten är att markera

att samhället bör kunna ingripa i ett tidigt skede mot tonåringar som

missbrukar droger, begår brott eller i övrigt har sociala anpassnings-

svårigheter när det finns större möjligheter att vända en destruktiv ut-

veckling (prop. 1989/90:28 s. 63).

Rättsfall

Regeringsrätten har i några domar behandlat frågan om påtaglig risk

för barnets hälsa eller utveckling.

Ett mål (RÅ 1995 ref 46) rörde frågan om det till följd av psykisk

störning eller sjukdom hos modern förelåg sådana brister i omsorgen

om barnet som medförde en påtaglig risk för att barnets hälsa eller ut-

veckling skulle skadas. Regeringsrätten uttalade:

”För att en risk i förevarande sammanhang skall bedömas vara påtaglig

bör det krävas att det inte enbart är fråga om en ringa risk. Det måste fin-

nas konkreta skaderisker och det skall kunna konstateras att riskfakto-

rerna har sådan allvarlig inverkan på barnets hälsa och utveckling att

barnet har ett tydligt vårdbehov. Av de uttalanden som i målet gjorts av

barnpsykiatriska experter framgår dock att betydande osäkerhet förelig-

ger beträffande såväl sannolikheten för skador hos U. som vid vilken tid-

punkt eventuella skador kan väntas uppkomma. För den händelse skador

skulle uppstå går det inte heller att säga något bestämt om hur allvarliga

de kan befaras bli. Regeringsrätten finner att vad nämnden åberopat och

vad som i övrigt förekommit inte utvisar att det föreligger sådana brister

i omsorgen om U. som medför en påtaglig risk för att hennes hälsa eller

utveckling skall skadas. Förutsättningarna saknas därför för vård av U.

med stöd av LVU.”

Regeringsrätten resonerar på motsvarande sätt i RÅ 1995 ref 64, där

domen dock inte var enhällig. Se även RÅ85 2:26, RÅ85 2:83 (I och

II), RÅ85 2:46, RÅ 1995 ref 39 och RÅ 1991 ref 61.

23

SOSFS

1997:15

4 Förutsättningarna för vård – miljöfallen

Förutsättningar för ingripande

I 2 § LVU anges de förutsättningar som kan leda till att ett barn bereds

vård med stöd av LVU på grund av förhållandena i hemmet (miljö-

fallen):

– misshandel,

– otillbörligt utnyttjande,

– brister i omsorgen, eller

– något annat förhållande i hemmet.

Det är inte förhållandena i sig som utgör grunden för ingripande enligt

LVU, utan de konsekvenser som dessa kan få för det enskilda barnets

hälsa och utveckling på kort och lång sikt. Dessa konsekvenser måste

bedömas från fall till fall och sättas i relation till att olika barn kan ha

olika behov och olika egna resurser och att föräldrar har förmåga att

tillgodose barns behov på olika sätt.

Det är inte möjligt att beskriva alla de situationer och förhållanden

som kan föranleda åtgärder från socialnämndens sida, frivilliga eller

med tvång. Vilka insatser som behöver vidtas måste självfallet avgö-

ras från fall till fall. Det är viktigt att en sammanvägning görs av det

enskilda barnets behov och föräldrarnas och andra närståendes sam-

mantagna förmåga att tillgodose detta behov. Många gånger är det inte

heller en faktor i hemmiljön som föranleder en åtgärd, utan flera olika

faktorer som var för sig inte utgör något skäl för ingripande men som

sammantagna uppfyller kriterierna för LVU.

Socialstyrelsen vill kraftigt framhålla att det är effekterna av för-

äldrarnas omsorgsförmåga i förhållande till det aktuella barnet som

skall bedömas, inte t.ex. föräldrarnas missbruk i sig.

Åldersgränser vid beredande av vård

med stöd av 2 § LVU

Vård enligt 2 § LVU kan beslutas för barn och ungdom under 18 år. Sådan

vård upphör senast då den unge fyller 18 år (21 § andra stycket LVU).

Ofött barn

Beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om ansökan om

vård med stöd av LVU kan inte fattas innan ett barn har fötts.

Däremot hindrar inte sekretessen att uppgift om en gravid miss-

brukande kvinna eller närstående till henne lämnas mellan hälso- och

sjukvården och socialtjänsten, om det behövs för en nödvändig insats

till skydd för det väntade barnet (14 kap. 2 § sjunde stycket SekrL).

24

SOSFS

1997:15

I hemmet

Med uttrycket ”i hemmet” avses både föräldrahemmet och annat hem

där barnet stadigvarande vistas (prop. 1989/90:28 s. 108). Begreppet ”i

hemmet” har också en abstrakt betydelse. Det avser alla de situationer

då den unge står direkt eller indirekt under vårdnadshavarens eller an-

nan fostrares inflytande. Om den unge tillfälligt bor i en annan familj

och far illa där, ankommer det i första hand på vårdnadshavaren att ta

hem den unge. Om familjen där barnet vistas inte lämnar över den

unge till vårdnadshavaren, får denne vända sig till länsrätten och be-

gära verkställighet enligt reglerna i 21 kap. FB. Om vårdnadshavaren

inte försöker få hem barnet kan dock LVU bli tillämplig.

När ett barn är placerat

Om ett barn, som är placerat genom socialnämndens försorg, far illa i

ett familjehem eller i ett HVB, ankommer det på socialnämnden att gö-

ra en omplacering. Om hemmet vägrar att lämna ifrån sig barnet, kan

inte nämnden anlita polishandräckning om det är en placering med stöd

av socialtjänstlagen. Vid sådana placeringar får vårdnadshavaren i stäl-

let begära verkställighet hos länsrätten med stöd av föräldrabalkens be-

stämmelser (21 kap.). Om vårdnadshavaren inte gör det och därigenom

inte tar sitt ansvar för att skydda barnet, måste nämnden överväga om

det finns förutsättningar för ett ingripande med stöd av LVU.

JO har uppmärksammat frågan om möjligheten att använda LVU

då en vårdnadshavare önskat få hem ett barn från ett familjehem (be-

slut 1985-12-18, dnr 2989-1985 s. 67). I ärendet vägrade familjehems-

föräldrarna att lämna över barnet till vårdnadshavaren. Det fanns grund

att anta att barnet for illa i familjehemmet. Socialnämnden omhänder-

tog därför barnet med stöd av 6 § LVU och återförde barnet till vård-

nadshavaren vars hemförhållanden var utan anmärkning och som själv

ville ha hem barnet. Enligt JO var omhändertagandet enligt 6 § LVU fel-

aktigt. Socialnämnden borde i stället ha hänvisat vårdnadshavaren att

hos länsrätten begära överflyttning av barnet.

Om barnet däremot är placerat med stöd av LVU, kan socialtjänst-

en begära polishandräckning för att flytta barnet från det olämpliga

hemmet i syfte att göra en omplacering.

Ungdomar som flyttat hemifrån

Med begreppet ”hemmet” åsyftas enligt Socialstyrelsens uppfattning i

detta sammanhang ett hem där den unge är barn i förhållande till vuxna

eller på annat sätt står under vårdnadshavarens tillsyn. Detta innebär

t.ex. att en underårig flicka, som sammanbor med en man som miss-

handlar henne, inte enbart genom sin underårighet skyddas av LVU.

Har flickan tvingats till sammanboende av sin vårdnadshavare kan för-

hållandena däremot vara att hänföra till vårdnadshavaren och LVU kan

då vara tillämplig. Likaså kan LVU vara tillämplig om vårdnadshavaren

inte medverkar till att den unge som vistas i skadliga miljöer kommer

25

SOSFS

1997:15

bort därifrån. Det kan gälla ungdomar som bor i s.k. knarkarkvartar el-

ler hos kriminella personer.

Barn som inte vistas hos föräldrarna

LVU kan tillämpas även om barnet befinner sig i ett annat hem än det

egna och vårdnadshavaren står i begrepp att ta hem barnet. Om grun-

derna för vård enligt LVU är uppfyllda hos vårdnadshavaren, kan LVU

vara tillämplig även om ingen anmärkning kan riktas mot hemmet där

barnet tillfälligt befinner sig (prop. 1989/90:28 s. 108). Nämnden behö-

ver inte avvakta tills barnet kommit hem till föräldrarna och där konsta-

teras fara illa. Däremot måste det stå klart att föräldrarna avser att ta

hem barnet inom en snar framtid. Ett exempel på att LVU kan tillämpas

även om barnet inte befinner sig i föräldrahemmet gäller ett nyfött barn.

Det finns inte något som hindrar att ett barn omhändertas direkt efter

födelsen om nämnden bedömer att det finns skäl till detta.

Misshandel

LVU är tillämplig i alla situationer där ett barn utsätts för misshandel i

hemmet. Med misshandel menas både fysisk och psykisk misshandel.

Fysisk misshandel

Socialnämnden skall bedöma vilken risk för barnets hälsa och utveck-

ling som föreligger på grund av misshandeln. Den risken beror i sin

tur bl.a. på hur allvarlig misshandeln är, om den upprepats, om risk för

upprepning föreligger och barnets ålder. Redan en ringa grad av miss-

handel eller fysisk bestraffning kan utgöra en påtaglig risk för barnets

hälsa eller utveckling om det inte är fråga om en enstaka, överilad

handling. Någon gång kan det vara uppenbart att risk för upprepning

inte föreligger, t.ex. om förövaren inte längre finns i barnets hem.

Grund för ingripande kan ändå finnas med hänsyn till risken för bar-

nets framtida utveckling. Barnet kan t.ex. behöva behandling för att

bearbeta det inträffade och vårdnadshavaren motsätter sig den behöv-

liga vården. Det kan då finnas risk för framtida skada på barnet.

Socialstyrelsen vill här erinra om bestämmelsen i 6 kap. 1 § FB om

förbud mot aga. I många länder förekommer barnaga som uppfost-

ringsmetod. Föräldrar som kommer från andra kulturer kan ha svårt

att förstå och acceptera det svenska förbudet mot aga. Några särskilda

regler gäller naturligtvis inte för invandrade familjer. Aga inom famil-

jen kan således aldrig accepteras.

Kvinnlig könsstympning

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor är det

straffbart att utföra ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att

stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem

(omskärelse), oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.

Då en anmälan om misstanke om planerad kvinnlig könsstymp-

26

SOSFS

1997:15

ning inkommer till socialtjänsten eller om socialtjänsten på annat sätt

får kännedom om sådan misstanke, bör det första vara att informera

familjen om svensk syn på könsstympning och att svensk lag förbju-

der sådana ingrepp.

Om socialnämnden bedömer att det inte finns något annat sätt att

skydda en flicka mot könsstympning, anser Socialstyrelsen att LVU

bör kunna tillämpas till dess nämnden bedömer att faran för flickan är

över. Se vidare Socialstyrelsens Meddelandeblad 2/93.

Münchhausen-syndrom by proxy

Ett fysiskt övergrepp som uppmärksammats alltmer på senare tid är

Münchhausen-syndrom by proxy. Syndromet innebär att föräldrarna, of-

tast modern, framkallar en sjukdom hos barnet. De hittar på sjukdoms-

symtom hos barnet eller skadar själva barnet. På grundval av föräldrarnas

berättelser kan barnet utsättas för smärtsamma undersökningar, operatio-

ner och behandlingar. Genom att utan orsak behöva underkasta sig smärt-

samma undersökningar, utsätts barnet för en form av fysiskt övergrepp på

föräldrarnas initiativ. Risken för att barnet skall få bestående men eller

avlida är inte ringa. LVU är tillämplig i dessa fall.

Brottsbalkens regler om misshandel

Enligt 3 kap. 5 § BrB föreligger misshandel om någon tillfogar en annan

person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i van-

makt eller annat sådant tillstånd. Som kroppsskada räknas sår, svullna-

der, benbrott och ledskador, men även funktionsrubbningar av olika

slag som förlamningar eller skador på syn och hörsel. Sjukdom inbegri-

per även psykisk sjukdom eller invaliditet samt sådant lidande som med-

för en medicinsk påvisbar effekt. Med smärta avses ett fysiskt lidande

som inte är alltför obetydligt. Misshandelsbrotten är uppdelade i miss-

handel (3 kap. 5 § BrB) och grov misshandel (3 kap. 6 § BrB).

Vid bedömningen av om en misshandel skall anses som grov skall en-

ligt lagtexten (3 kap. 6 § BrB) särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig

eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjuk-

dom eller på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet. HD har i

ett fall (NJA 1992 s. 85) funnit att misshandel av ett 1,5 år gammalt barn

utgjorde grov misshandel. Misshandeln hade såvitt framkommit skett en-

dast vid ett tillfälle. Barnet hade ett 25-tal skador i form av blåmärken och

skrapsår som var av mindre allvarligt slag. HD fann dock att misshandeln

vittnade om sådan hänsynslöshet att den var att bedöma som grov efter-

som den riktats mot ett litet barn som var helt skyddslöst.

Nämndens bedömning av misshandel

Brottsbalkens kriterier för misshandel och LVU:s bestämmelser om

vilka förhållanden som kan ligga till grund för vård är inte helt jäm-

förbara. Nämnden har möjlighet att ingripa med stöd av LVU om ett

27

SOSFS

1997:15

barn utsätts för misshandel, även om det inte går att slå fast vem som

är gärningsman eller om det inträffade inte kan hänföras till misshan-

del enligt brottsbalken.

Socialnämnden har således att göra en självständig bedömning av

barnets behov av skydd och stöd och behöver inte avvakta polisutred-

ningen. Nämndens bedömning skall inte enbart omfatta en eventuell

polisanmäld misshandel utan barnets hela situation. Nämnden har att

vidta de åtgärder som behövs för att skydda barnet och ge det erforder-

lig vård oberoende av om en polisutredning leder till åtal och fällande

dom eller om åtalet läggs ner eller den misstänkte frikänns. Uppgifter

från polisutredningen kan naturligtvis vara värdefulla som del i den

sociala utredningen av vad barnet utsatts för.

Socialnämnden har att ta ställning till om barnet behöver beredas

vård utanför det egna hemmet. Då små barn utsätts för misshandel är

det som regel oundvikligt att skilja dem från hemmet (prop. 1989/90:28

s. 107). Naturligtvis måste en noggrann bedömning göras i det enskil-

da fallet. Att garantera barnets behov av skydd måste dock vara den

primära uppgiften för socialtjänsten. Även om den person som miss-

tänks för eller har gjort sig skyldig till övergrepp lämnar hemmet, är

det viktigt att bedöma om barnets vårdnadshavare i fortsättningen kan

skydda barnet.

Psykisk misshandel

Psykiska övergrepp mot barn kan ske i många olika situationer. Efter-

som psykisk misshandel inte märks lika tydligt som fysisk, kan den

vara svårare att styrka. Psykisk misshandel kan även ligga nära situa-

tioner som kan bedömas som ”brister i omsorgen”.

Med psykisk misshandel menas exempelvis att den unge utsätts för

psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller

terror (prop. 1989/90:28 s. 107). Det kan vara att ett barn alltid särbe-

handlas negativt i jämförelse med syskonen, inte får äta med familjen,

inte alls får motsvarande standard som övriga familjemedlemmar etc.

En annan situation är då föräldrarna ständigt säger till ett barn att det

är dumt, klumpigt, fult, värdelöst, det värsta som hänt föräldrarna etc.

Ett annat exempel är då ett barn ständigt lever under hot av något slag,

t.ex. hot om stryk eller andra repressalier eller att föräldrarna inte vill

ha kvar barnet i hemmet.

Otillbörligt utnyttjande

Begreppet otillbörligt utnyttjande avser i första hand att någon utnytt-

jar barnet sexuellt. Det kan också vara fråga om att barnet utnyttjas i

pornografiskt syfte.

För ytterligare vägledning, se Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3)

”Sexuella övergrepp mot barn”.

Barnet kan vidare utnyttjas otillbörligt på så sätt att det tvingas ut-

föra ett alltför ansträngande kroppsarbete eller att en förälder lägger

28

SOSFS

1997:15

på barnet ett så stort självständigt ansvar för hemmet eller familjen att

det medför en påtaglig risk för skada på barnets hälsa eller utveckling

(prop. 1989/90 s. 107).

Överkrav kan ligga nära förhållanden som kan bedömas som ”bris-

ter i omsorgen” genom att barnet inte får erforderlig omsorg i förhål-

lande till sin ålder och sina behov.

Ett otillbörligt utnyttjande behöver inte vara medvetet från fostra-

rens sida. Det kan vara så att denne inte själv förmår att ta tillräckligt

ansvar för hemmet eller inte inser vad som fordras av en vuxen. Det

har då skett ett rollbyte i familjen och barnet övertar föräldrarollen.

Ett sådant förhållande är inte ovanligt i missbrukarfamiljer.

Enbart det förhållandet att en förälder är sjuk eller funktionshind-

rad och att barnet därför får ta mer ansvar än jämnåriga behöver inte

innebära att ett otillbörligt utnyttjande föreligger.

Brister i omsorgen

Psykiska behov

Barn kräver för sin utveckling en miljö som kan ge trygghet, stimu-

lans och känslomässig näring. Ju yngre barnet är desto mer beroende

är det av sina föräldrar/vårdare. Även de vuxnas inbördes relation och

samarbetsförmåga är viktig för barnet.

Om missförhållanden i ett barns hem märks utåt kan det ofta vara

uppenbart att barnet far illa och behöver hjälp. Det kan t.ex. gälla vid

missbruk hos föräldrarna, öppet utlevd aggressivitet, psykisk sjukdom

hos någon av föräldrarna eller andra situationer där föräldrarnas sym-

tom är uppenbara för omgivningen. Men också i familjer som ytligt

sett fungerar väl kan barn fara illa psykiskt eller utsättas för brister i

omsorgen. I konflikter mellan föräldrar får barn många gånger sitta

emellan så att deras utveckling kommer i fara. Barn är känsliga för

familjeproblem och missförhållanden i hemmiljön och kan reagera

med olika symtom. Dessa kan ta sig uttryck på olika sätt i beteende-

störningar eller i psykosomatiska symtom som t.ex. aggressivitet, hu-

vudvärk, magont, sömn- eller matproblem eller inkontinens. En del

barn reagerar med depression och blir mycket tysta och inåtvända och

isolerar sig från sin omgivning.

Brister i omsorgen kan föreligga då ett barns psykiska behov inte

tillgodoses men naturligtvis även om inte de fysiska behoven tillgodo-

ses. Ett litet barn är för sin psykiska och fysiska behovstillfredsstäl-

lelse mer beroende av vuxna än ett äldre barn. Allmänt sett medför

psykiska problem och/eller allvarligt missbruk hos föräldrarna nega-

tiva konsekvenser för barn. För att kunna vidta åtgärder måste social-

nämnden dock kunna påvisa att bristerna hos föräldrarna är sådana att

det aktuella barnets behov inte tillgodoses. Ett barns behov måste be-

dömas utifrån en helhetssyn på barnet med hänsyn tagen till dess ål-

der, utveckling och andra omständigheter. Detta innebär att barn med

liknande symtom kan ha olika vårdbehov som kräver olika insatser

beroende på det enskilda barnets personliga resurser.

29

SOSFS

1997:15

Behov av fysisk omvårdnad

Ett litet barn är för sin överlevnad helt beroende av vuxna. Barnet

måste få mat och skyddas från att skada sig. Det behöver en regelbun-

den och trygg livsföring. Barnets och hemmets hygien måste åtmins-

tone vara sådan att barnet inte utsätts för hälsorisker. Barnets fysiska

utveckling är även beroende av en nära kontakt med vårdaren. Vid all-

varliga brister i den kontakten kan barnets viktökning, rörelseutveck-

ling, intellektuella utveckling m.m. hämmas eller avstanna, ”failure to

thrive”. Barnet kan även gå tillbaka i sin utveckling. En del barn kan

ha särskilda behov på grund av tidigare upplevelser. Barn i flyktingfa-

miljer kan t.ex. ha upplevt traumatiska händelser och till följd av det

ha ett stort behov av stöd och behandling.

Nödvändig läkarvård

En annan situation som faller under begreppet ”brister i omsorgen” är

att vårdnadshavaren utsätter barnets hälsa eller utveckling för en på-

taglig risk att skadas genom att inte se till att barnet får lämplig läkar-

vård. Det kan gälla när vårdnadshavaren motsätter sig en nödvändig

medicinsk behandling, t.ex. en operation, blodtransfusion eller medi-

cinering. Det kan även röra sig om barn som har ett funktionshinder

vilket fordrar särskild behandling eller träning för att barnet i framti-

den skall kunna leva ett så bra liv som möjligt och dess utveckling

inte skall äventyras (prop. 1989/90:28 s. 108).

Det är viktigt att föräldrarna noga informeras om de följder som kan

bli aktuella om ett barn inte får nödvändig läkarvård. Det är också viktigt

att föräldrarnas synpunkter på alternativa behandlingar noga beaktas.

Övrigt

Brister i omsorgen kan även föreligga om barnet inte behandlas på ett

adekvat sätt i förhållande till sin ålder. Det förekommer att föräldrar

behandlar relativt stora barn som om de var mycket små vilket hindrar

deras utveckling. För lite omsorg i förhållande till barnets ålder kan å

andra sidan också innebära brist i omsorgen.

En omsorgsbrist som även berörs under rubriken ”Annat förhållande

i hemmet” är då barnet lämnas till andra och miljön där barnet vistas är

otillfredsställande. Underlåter vårdnadshavaren att flytta barnet från

den skadliga miljön, kan det innebära en omsorgsbrist (prop.

1989/90:28 s. 108). Andra gånger kan de hem dit barnet lämnas i sig

erbjuda goda förhållanden, men vårdnadshavaren lämnar barnet i oli-

ka miljöer i en sådan omfattning att det kan bli skadligt för barnet. Det

utmärkande för en sådan situation är att barnet utsätts för ständiga

flyttningar. En liknande situation föreligger enligt Socialstyrelsens

uppfattning om barnet visserligen vistas i det egna hemmet, men det

ständigt är nya personer som tar hand om det. Barnet kan då riskera att

inte få trygghet och kontinuitet och en möjlighet att knyta an till en el-

ler ett par vuxna.

30

SOSFS

1997:15

Annat förhållande i hemmet

Med uttrycket ”annat förhållande i hemmet” avses bl.a. fall då missför-

hållandena i hemmet inte i första hand beror på vårdnadshavaren själv

utan på t.ex. en sambo till denne. Det kan vidare vara fråga om förhål-

landen där en förälder inte alls knyter an till sitt barn eller där föräldern

lever i en sjuklig symbios med barnet (prop. 1989/90 s. 108).

Svårartade relationsstörningar mellan barn och förälder eller an-

nan fostrare kan innebära en mycket allvarlig risk för den unges hälsa,

t.ex. genom risk för självmord, eller risk för den sociala utvecklingen

genom att den unge söker sig hemifrån. Oberoende av orsaken till re-

lationsstörningen kan ett vårdbehov föreligga på grund av störningen.

Det behöver således inte föreligga i mer traditionell bemärkelse kon-

staterbara missförhållanden i hemmet eller i den unges eget beteende.

Relationsstörningen i sig kan utgöra ”ett annat förhållande i hemmet”

som bedöms vara skadligt för barnet.

Det behöver inte vara vårdnadshavaren som utsätter barnet för miss-

förhållandet. Eftersom vårdnadshavaren har ansvaret för barnets för-

hållanden skall denne även se till att barnet inte utsätts för övergrepp,

vanvård etc. av andra. Underlåter eller brister vårdnadshavaren i sitt an-

svar för att barnet har tillfredsställande förhållanden, kan en påtaglig

risk för barnets hälsa eller utveckling relateras till vårdnadshavaren.

Regeringsrätten har prövat ett mål (RÅ 1990 ref 97), som avsåg en

16-årig pojke som – på grund av allvarliga relationsstörningar mellan

pojken och dennes föräldrar – var placerad i familjehem med stöd av

LVU. När Regeringsrätten prövade frågan om upphörande av vården

förelåg inte längre de ursprungliga missförhållandena i hemmet. Poj-

ken vägrade emellertid att flytta hem och han uttryckte mycket nega-

tiva känslor mot sina biologiska föräldrar. Stora ansträngningar hade

gjorts för att få honom att acceptera kontakt med föräldrarna. Ytterli-

gare försök i den vägen bedömdes innebära en påtaglig risk för poj-

kens hälsa och utveckling. Hans inställning till kontakt och hemflytt-

ning var konsekvent och väldokumenterad. Regeringsrätten fann att

oberoende av vem som kunde läggas relationsstörningen till last så var

den ett faktum. Den ansågs medföra en påtaglig risk för pojkens hälsa

och utveckling, och risken var att hänföra till förhållandena i pojkens

hem. Regeringsrätten fann att behov av vård med stöd av LVU fortfa-

rande förelåg.

När föräldrarna har för avsikt att placera barnet

utomlands

Föräldrabalken ger vårdnadshavaren rätt att bestämma var den unge

skall bo. En del föräldrar av utländsk härkomst vill ibland skicka sina

barn till hemlandet för bl.a. äktenskap.

När barnet är svensk medborgare gäller svensk lag för äktenskaps-

ålder samt att äktenskapet naturligtvis skall vara frivilligt. Om hem-

sändning till ett ursprungsland för äktenskap mot den unges vilja blir

31

SOSFS

1997:15

aktuell för en svensk medborgare, bör detta enligt Socialstyrelsens

uppfattning kunna utgöra grund för vård med stöd av LVU med åbe-

ropande av annat förhållande i hemmet.

Barn som inte vistas i Sverige

Har den unge tillfälligt lämnat landet eller förts ut ur landet kan han

ändå anses stå under sin vårdnadshavares ansvar. Ibland kan den unge

medvetet ha förts ut ur landet för att förhindra att den unge omhänder-

tas eller bereds vård.

Ett beslut om vård med stöd av LVU kan fattas även om den unge

inte vistas i landet, men det måste finnas någon kommun som är behö-

rig att ansöka om vård. Sverige har dock inte någon möjlighet att verk-

ställa ett beslut så länge som den beslutet rör befinner sig i utlandet.

32

SOSFS

1997:15

5 Förutsättningar för vård – beteendefallen

Förutsättningar för ingripande

I 3 § LVU anges förutsättningarna för att vård skall få beslutas på grund

av den unges eget beteende (beteendefallen):

– missbruk av beroendeframkallande medel,

– brottslig verksamhet, eller

– något annat socialt nedbrytande beteende.

För att ligga till grund för ett beslut om vård skall den unges beteende

i sig medföra en påtaglig risk för att den unge själv tar skada.

Många gånger är dock den unges agerande orsakat av brister i hem-

miljön. Socialstyrelsen anser därför att socialnämnden noga bör över-

väga om inte även miljöindikationen bör ligga till grund för en ansökan

om vård med stöd av LVU i de fall förutsättningarna för vård enligt 3 §

LVU föreligger. Detta gäller främst ungdomar i de nedre tonåren.

Det är endast den unges eget vårdbehov som får ligga till grund för

ingripandet. Intresset av t.ex. ett samhällsskydd eller skydd för den

unges familj är i sig inte tillräckliga skäl för vård med stöd av LVU.

Åldersgränser vid beredande av vård med stöd

av 3 § LVU

Vård med stöd av 3 § LVU på grund av den unges eget beteende kan

beslutas beträffande ungdomar som ännu inte fyllt 20 år (1 § tredje

stycket LVU). Detta innebär att ansökan om vård skall ha hunnit bifal-

las innan den unge fyller 20 år. Beslutet om vård behöver dock inte ha

vunnit laga kraft inom denna tid. Om beslutet överklagas och den

unge hinner bli 20 år innan frågan avgörs i högre instans, utgör detta

inget hinder mot att fastställa beslutet (RÅ 1987 ref 8). Har däremot

lägre instans avslagit ansökan om vård med stöd av LVU kan inte en

högre instans efter överklagande bifalla ansökan om den unge under

tiden hunnit fylla 20 år.

Vård som beslutats med stöd av 3 § LVU skall upphöra senast då

den unge fyller 21 år (21 § tredje stycket LVU).

Pågående vård med stöd av 2 § LVU

Om den unge vårdas med stöd av 2 § LVU utgör detta inget hinder mot

att vård beslutas även med stöd av 3 § LVU. Detta kan bli aktuellt om

den unge på grund av missbruk eller kriminalitet behöver beredas vård

även enligt 3 § LVU. Den unge kan även närma sig åldersgränsen 18 år,

men vårdbehovet kvarstår på grund av den unges eget beteende. Ett an-

nat exempel är då den unges vårdbehov inte kan tillgodoses genom pla-

cering i familjehem eller HVB utan endast på ett särskilt ungdomshem.

33

SOSFS

1997:15

Endast om den unge vårdas med stöd av 3 § LVU får de särskilda befo-

genheterna i 15–20 §§ LVU användas. En ansökan om vård med stöd av

3 § LVU måste naturligtvis i vanlig ordning göras till länsrätten.

Vård med stöd av LVU lämpligare än annan vård

När det gäller ungdomar mellan 18 och 20 år sägs i 1 § tredje stycket

LVU att vård får beredas den unge om sådan vård med hänsyn till den

unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än nå-

gon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med

den unges samtycke.

För missbrukare i denna ålderskategori kan den vård som kan ges

genom socialnämndens försorg vara bättre ägnad att förhindra att miss-

bruket leder till skada för den unges utveckling än de insatser som kan

ges genom annat samhällsorgans försorg.

Vård med stöd av LVU skall endast jämföras med sådan institutio-

nell vård för vilken den unge kan omhändertas mot sin vilja, t.ex. vård

enligt LVM, LPT, LRV eller kriminalvård. Vård genom enskildas för-

sorg, som t.ex. frivillig vård i familjehem, är inte någon sådan vård som

i detta avseende skall jämföras med vård enligt LVU (RÅ 1983 2:52).

Missbruk av beroendeframkallande medel

Om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att

skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, kan LVU

vara tillämplig. Med beroendeframkallande medel avses alkohol, nar-

kotika eller därmed jämställda tekniska preparat som thinner (prop.

1979/80:1 s. 582). Med alkohol menas sprit och alla sådana drycker

som inte räknas som alkoholfria enligt lagen (1977:292) om tillverk-

ning av drycker. Med narkotika avses de medel som Läkemedelsver-

ket upptar i sin narkotikaförteckning.

Till beroendeframkallande medel hör även flyktiga lösningsmedel,

ersättningsmedel som hårvatten, deodoranter m.m. som innehåller al-

kohol. Vidare ingår även icke-medicinskt och icke-vetenskapligt bruk

av beroendeframkallande läkemedel, främst bensodiazepiner som Va-

lium, Rohypnol, Stesolid m.fl.

Frågan om det föreligger ett missbruk av beroendeframkallande

medel måste bedömas utifrån vilket/vilka preparat det rör sig om, hur

ofta och hur mycket den unge konsumerar, situationen kring använd-

ningen, de konsekvenser bruket fått, den unges ålder och övriga om-

ständigheter. Ungdomar, och framför allt flickor, etablerar ett miss-

bruk på kortare tid än vuxna och en beroendesituation utvecklas

snabbare. De sociala konsekvenserna kan också bli allvarliga eftersom

unga personer ännu inte hunnit få någon förankring på arbetsmarkna-

den eller genom att de bildat familj.

Allt icke-medicinskt och icke-vetenskapligt narkotikabruk är miss-

bruk. Användandet av narkotika vid ett enstaka tillfälle behöver dock

inte innebära att det finns en påtaglig risk för den unges hälsa eller ut-

34

SOSFS

1997:15

veckling. En sådan bedömning måste göras från fall till fall. Även ett

enstaka bruk av narkotika bör dock vara ett observandum till social-

tjänsten att hålla sig underrättad om den unges fortsatta utveckling. I för-

arbetena till tidigare LVU uttalades följande (prop. 1979/80:1 s. 582):

”Ett regelbundet bruk av sådana preparat i barn- och ungdomsåren kan

mycket snart leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur bruket

av alkohol kan utvecklas ett beroende som den unge inte själv förmår ta

sig ur. Redan i utvecklingen mot en beroendesituation kan det således

ligga en fara för den unges hälsa och utveckling. Uppenbarligen skall i

första hand insatser i den unges eget hem ge honom stöd och hjälp. Miss-

bruket kan emellertid ha nått den grad att det föreligger allvarlig fara och

att det behövs vård utom det egna hemmet. Går det i sådana fall inte att få

ett samtycke till vården, kan det bli nödvändigt att bereda den underårige

vård med stöd av LVU. Det förekommer inte sällan att ungdomar använ-

der narkotiska preparat vid något enstaka tillfälle, men att missbruket

upphör av sig självt. Enstaka bruk av tung narkotika som t.ex. heroin lik-

som en längre tids frekvent missbruk – oavsett vilket preparat det är fråga

om – kan däremot innebära en allvarlig fara för den unges hälsa eller ut-

veckling. Kan i sådant fall behövlig vård inte ges i frivilliga former, bör

LVU:s bestämmelser bli tillämpliga.”

Blandmissbruk kan förekomma hos missbrukande ungdomar. Genom

att olika preparat blandas är effekten svårare att förutse, vilket gör att

missbruket måste bedömas som mer riskfyllt.

Brottslig verksamhet

Brottslig verksamhet kan innebära att LVU är tillämplig. Detta förutsät-

ter att den unge begår upprepade brott som inte är av bagatellkaraktär

eller att den unge begår ett enstaka brott av allvarligt slag. En förutsätt-

ning är dock att brottsligheten ger uttryck för en sådan bristande an-

passning till samhällslivet att det kan anses föreligga ett vårdbehov.

Det är vårdbehovet som är det centrala och inte brottet i sig. LVU är

en vårdlag. Straff kan utdömas flera år efter det att brottet begåtts,

medan vårdbehovet skall vara aktuellt för att insatser inom social-

tjänsten skall kunna ges.

Annat socialt nedbrytande beteende

Med ”socialt nedbrytande beteende” menas att den unges beteende av-

viker från samhällets grundläggande normer på ett sätt som kan leda

till en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. En helhetsbe-

dömning av den unges situation i relation till hans ålder är därvid vik-

tig att göra. Exempel på ett socialt nedbrytande beteende kan vara att

den unge begått ett eller ett par allvarliga brott utan att det kan betrak-

tas som brottslig verksamhet i nyssnämnt avseende. Ett annat exempel

kan vara att den unge annat än tillfälligtvis vistas i missbruksmiljöer

eller s.k. knarkarkvartar, eller att den unge prostituerar sig eller upp-

träder på sexklubb. Beteendet skall innebära en påtaglig risk för den

35

SOSFS

1997:15

unges hälsa eller utveckling, vilket framgår av paragrafens inledning.

I fråga om prostitution torde den förutsättningen regelmässigt vara upp-

fylld.

Det bör observeras att nämnden bör göra en sammantagen bedöm-

ning av de olika beteenden som den unge uppvisar (jfr RÅ84 2:31).

Missbruk av anabola steroider

Anabola steroider klassas inte som beroendeframkallande medel (prop.

1993/94:149 s. 45). De påverkar dock dem som använder preparaten

nedbrytande både socialt och medicinskt. Genom att innehav av do-

pingpreparat kriminaliserats har en markering av dess skadlighet gjorts,

jfr lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan bruk av anabola steroider ut-

göra ett sådant annat socialt nedbrytande beteende som omfattas av

LVU (jfr SOU 1996:126 s. 217). För att bedöma risken för den unges

hälsa och utveckling måste missbrukets omfattning, effekter, syfte m.m.

bedömas mer sammantaget och sättas i relation till den unges livsföring

och beteende i övrigt.

Skolskolk

Varken i lagtext eller i förarbeten till LVU nämns något om skolskolk.

Skolk är primärt en uppgift för skolan att åtgärda och torde i sig inte

kunna utgöra grund för vård enligt LVU.

Åtgärder för barn och ungdomar som hålls hemma från skolan av

sina föräldrar, hör snarare samman med förutsättningar för vård en-

ligt 2 § LVU än 3 § LVU.

Psykiskt störda ungdomar

En psykisk störning hos den unge utgör i sig inte grund för vård med

stöd av LVU. När det gäller ungdomar som till följd av en psykisk

störning missbrukar, begår brott eller har ett annat socialt nedbrytan-

de beteende kan det dock finnas skäl att ingripa med ett omhänderta-

gande med stöd av LVU.

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar

som far illa får den hjälp de behöver. Det måste emellertid avgöras

från fall till fall vilken vård som är lämpligast. I vissa fall kan den nöd-

vändiga vården ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlings-

resurser, i andra fall kan det vara lämpligare att bereda den unge vård

inom psykiatrin (prop. 1989/90:28 s. 67).

Unga lagöverträdare

Barn under 15 år

Enligt 1 kap. 6 § BrB får en person inte dömas till påföljd för brott som

han begått innan han fyllt 15 år. Socialnämnden har dock ansvar för

att utreda behovet av stöd för den unge och det föreligger inga hinder

36

SOSFS

1997:15

för nämnden att åberopa brottslig verksamhet som grund för en ansö-

kan om vård med stöd av 3 § LVU för någon som inte fyllt 15 år. So-

cialnämnden skall göra en helhetsbedömning av den unges situation

och vårdbehov.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd (FAP 403-1) ”Om ut-

redning av brott under 15 år m.m.”.

Ungdomar som fyllt 15 men inte 18 år

En person som fyllt 15 år är straffbar, dvs. han kan dömas till straff för

brott han begått efter det han fyllt 15 år. För ungdomar under 18 år lig-

ger dock det primära ansvaret för den unges behov av insatser på soci-

alnämnden (prop. 1979/80:1 del C s. 52).

Om någon har begått ett brott innan han fyllt 18 år, får åklagaren en-

ligt 16 § LUL under vissa förutsättningar besluta om åtalsunderlåtelse.

Åtalsunderlåtelse får enligt 17 § LUL beslutas om den unge blir fö-

remål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att

vad som därigenom vidtas är lämpligast för den unge.

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen,

2. vård eller annan åtgärd enligt LVU, eller

3. annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp och stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas om det är uppenbart att brottet skett

av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åkla-

garen särskilt beakta den unges vilja att avhjälpa eller begränsa skadan.

Även om åtal väcks mot den unge skall domstolen iaktta vissa be-

gränsningar vad gäller påföljdsvalet. Enligt 30 kap. 5 § BrB får rätten,

för brott som någon begått innan han fyllt 18 år, döma till fängelse en-

dast om det finns synnerliga skäl.

Ungdomar som fyllt 18 men inte 21 år

Vård inom socialtjänsten har för lagöverträdare inom denna ålders-

grupp inte företräde framför straffrättsliga sanktioner. Socialtjänsten

har dock möjlighet att ingripa även mot dessa ungdomar och ansöka

om vård med stöd av LVU om sådan vård anses vara lämpligare än an-

nan vård, se s. 33.

Kan den som är under 21 år och som begått brottslig gärning bli

föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU,

får rätten enligt 31 kap. 1 § BrB överlämna åt socialnämnden att för-

anstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

För brott som någon begått efter det han fyllt 18 år men innan han fyllt

21 år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärning-

ens straffvärde eller annars finns särskilda skäl (30 kap. 5 § BrB).

37

SOSFS

1997:15

6 Ansökan om vård

En ansökan om vård med stöd av LVU hos länsrätten skall enligt 4 §

andra stycket LVU innehålla en redogörelse för den unges förhållan-

den, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver be-

redas vård, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämn-

den avser att anordna.

Fyra dokument bör finnas med:

– ansökan om vård där grunderna för vård anges samt protokollsut-

drag från det nämndsammanträde vid vilket det beslutades om att

ansöka om vård

– social utredning/redogörelse

– vårdplan

– läkarintyg

Ansökan

I ansökan skall anges grunderna för vårdyrkandet, dvs. vilka brister

som föreligger i den unges hemförhållanden (miljöfallen) eller i den

unges beteende (beteendefallen) och på vad sätt den unge befaras ta

skada av rådande förhållanden (4 § andra stycket LVU). Av ansökan

skall också framgå att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med

samtycke av vårdnadshavaren och, när den unge har fyllt 15 år, av ho-

nom själv (prop. 1989/90:28 s. 109). Vårdnadshavarens och den unges

syn på vårdbehovet bör redovisas.

Vid ansökan till länsrätten tillämpas bestämmelserna i 54 § SoL.

Detta innebär att förvaltningslagens regler om bl.a. parts rätt till in-

syn, om kommunikation, om parts rätt att meddela sig muntligt och

myndigheters skyldighet att motivera sina beslut är tillämpliga. Den

som ärendet rör har också enligt 55 § SoL rätt att närvara vid nämn-

dens sammanträde, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Nämndens beslut att ansöka om vård med stöd av LVU kan inte

överklagas.

Den unges synpunkter

Av 36 § första stycket LVU framgår att den unge, om han fyllt 15 år, har

rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Enligt tredje

stycket bör barn som är yngre än 15 år höras om det kan vara till nytta

för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.

Utredning

När det gäller handläggningen av den utredning som ligger till grund

för en ansökan om vård med stöd av LVU, se Socialstyrelsens allmänna

råd (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

38

SOSFS

1997:15

Vårdplan – den behövliga vården

Det är lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård

presenterar en specificerad vårdplan (prop. 1989/90:28 s. 109).

En vårdplan är en övergripande plan över den vård som socialnämn-

den anser nödvändig.

Vårdplanen skall så långt möjligt upprättas i samråd med vårdnads-

havaren och, när det rör äldre barn, även i samarbete med den unge. Sär-

skilt viktigt är det då den unge fyllt 15 år (1 och 36 §§ LVU).

Av planen bör framgå vilka insatser nämnden tidigare vidtagit, den

unges nuvarande situation samt det behandlingsbehov som föreligger och

det sätt på vilket nämnden avser att tillgodose detta. Planen bör också re-

dovisa på vilket sätt den planerade vården utanför det egna hemmet kom-

mer att ingå som en del i ett vårdprogram. Planen får emellertid inte låsa

den fortsatta behandlingen utan skall naturligtvis kunna revideras och an-

passas efter utvecklingen av vården (prop. 1979/80:1 s. 585).

Vårdplanens innehåll

Vårdplanen bör enligt Socialstyrelsens uppfattning innehålla uppgif-

ter om vilken vårdform som är planerad, dvs. familjehem eller hem för

vård eller boende, vårdens huvudsakliga inriktning och under vilka

premisser socialnämnden anser att vården bör kunna upphöra. Det är

inte möjligt att i vårdplanen sätta ut någon specifik tid för när vården

skall upphöra. Däremot bör ett visst tidsperspektiv kunna anges, t.ex.

om vården är avsedd att vara långvarig, att pågå under flera år eller

liknande.

JO har i beslut (JO 1992/93 s. 308) uttalat att det inte är möjligt att

på förhand bestämma hur länge vården skall fortgå och att det måste

anses som olämpligt att i en vårdplan bestämma en minsta tid som

vården skall fortgå.

Särskilda inslag i vården bör anges så långt det går att förutse, t.ex.

barnpsykiatrisk behandling. En viktig fråga är hur kontakten mellan

barnet och föräldrarna samt andra för barnet betydelsefulla personer

skall ordnas under vårdtiden.

Om nämnden vid ansökan vet vilket specifikt familjehem eller HVB

nämnden har för avsikt att placera den unge i, bör hemmet enligt So­

cialstyrelsens uppfattning anges i vårdplanen. Om nämnden däremot

inte känner till vilket hem den unge skall placeras i, bör i stället vård-

formen anges, t.ex. familjehem eller HVB.

Socialnämnden beslutar om innehållet i vården av den unge. Där-

emot ger LVU inte nämnden någon befogenhet att tvinga barnets för-

äldrar att underkasta sig någon form av vård. Vårdplanen för barnet

omfattar därför endast den vård som planeras för barnet. Om grunden

för vården är barnets hemmiljö kan ofta föräldrarna behöva någon

form av insats. En särskild plan över insatser för föräldrarna bör då

upprättas. Men det rör sig då om en vårdplan för föräldrarna vilken

inte ingår i barnets vårdplan.

39

SOSFS

1997:15

Särskild handling

LVU är inte tillämplig om den behövliga vården kan ges med sam-

tycke. De som skall lämna samtycke till den föreslagna vården måste

veta vad de samtycker till. För att tydligt markera skillnaden mellan

utredningen och vårdplanen anser Socialstyrelsen att vårdplanen bör

utgöra en separat handling. Det är även praktiskt med tanke på att

vårdplanen ligger till grund för vårdens genomförande. Vårdplanen är

en viktig utgångspunkt vid övervägande/omprövning.

Vårdplanens betydelse i länsrätten

Länsrätten beslutar endast om vård enligt LVU skall beredas den unge

eller inte. Domstolen fattar således inte i samband härmed beslut i frå-

gor om vårdens innehåll eller om placeringsform. Vårdplanen har vid

länsrättens prövning av ansökan om vård betydelse framför allt vid

bedömningen av frågan om den behövliga vården i stället kan ges med

lämnat samtycke. T.ex. kan samtycke ha lämnats till enbart viss vård.

Rätten har då att bedöma om den vården är att anse som tillräcklig för

barnets behov.

Vårdplanens ställning under vårdtiden

Vårdplanen utgör ett planerings- och utvärderingsinstrument. Ändring-

ar i en vårdplan måste dock få göras under pågående vård. Om vård-

nadshavaren och den unge inte samtycker till ändringar av planen vid

frivillig vård, kan det bli nödvändigt att överväga ansökan om vård med

stöd av LVU. Ändringar under pågående LVU-vård skall ske i samråd

med vårdnadshavaren och den unge liksom vid den ursprungliga vård-

planeringen.

Läkarintyg

En läkarundersökning är många gånger nödvändig för att nämnden

skall kunna bedöma den unges behov av vård. Läkarundersökningen

skall enligt 32 § LVU som regel äga rum innan nämnden ansöker om

vård. Nämnden kan underlåta att förordna om läkarundersökning, om

sådan av särskilda skäl framstår som obehövlig. Sådana skäl kan vara

att den unge redan tidigare genomgått en läkarundersökning eller att

det föreligger en tillfredsställande utredning om hans hälsotillstånd,

t.ex. en barnpsykiatrisk bedömning.

Socialstyrelsen vill understryka att bestämmelsen om läkarunder-

sökning inte enbart är en formalitet, utan att den är ett viktigt komple-

ment till den sociala utredningen. Den skall både utgöra en del av un-

derlaget för bedömningen av om samhället behöver ingripa till den

unges skydd med stöd av LVU och tillföra utredningen material av

betydelse för behandlingsplaneringen (prop. 1989/90:28 s. 69 och JO

1980/81 s. 287).

För att kunna erbjuda den unge rätt vård är det väsentligt att social-

nämnden har en sådan kännedom om den unge att adekvat vårdalter-

40

SOSFS

1997:15

nativ kan erbjudas. Det räcker inte med att enbart utgå från föräldrarnas

brister eller från uppgifter om missbruk, kriminalitet eller dylikt hos

den unge. Vid val av vårdform är det nödvändigt att utgå från de sär-

skilda behov den unge har. Mognadsnivån har därvid betydelse. Många

gånger är det därför nödvändigt att anlita barn- och ungdomspsykolo-

gisk eller motsvarande psykiatrisk expertis i denna utredning.

Socialnämndens uppdrag

Det är socialnämnden som ger ett uppdrag till en läkare att utföra un-

dersökning enligt 32 § LVU. Nämnden anger undersökningens omfatt-

ning och vilka eventuella prover som nämnden önskar skall tas. Läka-

ren som utför undersökningen och eventuell provtagning avgör om

undersökningen och prover kan tas av medicinska skäl. Enligt 2 § lagen

(1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården,

åliggandelagen, svarar läkaren för att undersökningen utförs sakkun-

nigt och ansvarsfullt i överensstämmelse med vetenskap och beprövad

erfarenhet och att den undersökte visas omtanke och respekt. Läkarin-

tyget skall enligt 5 § samma lag utformas med noggrannhet och omsorg.

Se vidare Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och

sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. och i tillämpliga de-

lar Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:5) ”Rättsintyg vid ut-

redning av vålds- och sexualbrott”.

Kompetens för att avge läkarintyg

Det är i lagtexten inte angivet vilken kategori av läkare som skall ge-

nomföra läkarundersökningen. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör

undersökningen utföras av allmänläkare eller annan specialistkompe-

tent läkare med relevant kompetens för det enskilda fallet.

Hur omfattande bör undersökningen vara?

Det får utifrån situationen i det enskilda ärendet bedömas hur omfat-

tande en läkarundersökning skall vara (prop. 1989/90:28 s. 70). Efter-

som läkarundersökningen ingår som en del i beslutsunderlaget, är det

viktigt att undersökningen blir så omfattande som det enskilda ären-

det kräver. Den unges både fysiska och psykiska status bör undersö-

kas. I fall av vanvård eller känslomässig försummelse är det viktigt att

det sker en kroppsundersökning. Små barn reagerar inte sällan psyko-

somatiskt på brist på kontakt eller andra störningar i samspelet mellan

barn och föräldrar. En somatisk undersökning bör därför regelmässigt

göras på små barn.

I vilka fall bör en barnpsykiatrisk utredning göras?

Många gånger behövs kunskaper om barnets känslomässiga relationer

till vuxna för att kunna bedöma barnets hälsa eller utveckling. Sådan

kunskap finns idag huvudsakligen inom barn- och ungdomspsykiatrin

och bör kunna tillgodoses genom konsultkontakter mellan socialnämnd,

41

SOSFS

1997:15

barnmedicin, allmän medicin och barn- och ungdomspsykiatri (prop.

1989/90:28 s. 70).

Läkarundersökning enligt 32 § LVU

Enligt 32 § första stycket LVU har socialnämnden rätt att besluta om

läkarundersökning av den unge och även utse läkare för detta ända-

mål.

En läkarundersökning av en underårig bör i första hand ske i sam-

råd med den unge och hans vårdnadshavare. Om detta inte är möjligt

och nämnden finner det nödvändigt med en sådan undersökning, kan

nämnden besluta om läkarundersökning med stöd av 32 § LVU.

JO har (JO 1994/95 s. 292) kommenterat socialtjänstens möjlighe-

ter till medverkan vid läkarundersökning av små barn utan vårdnads-

havarens samtycke. JO uttalar att:

”Socialnämnden får i ett ärende enligt LVU besluta om läkarundersök-

ning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Bestämmelsen

innebär i princip att socialnämnden får besluta om läkarundersökning

mot vårdnadshavarens vilja i ett ärende enligt den angivna lagen. Det lig-

ger dock i sakens natur att nämnden endast i undantagsfall bör utnyttja en

sådan befogenhet (jfr beträffande motsvarande bestämmelse i den äldre

lagstiftningen rörande vård av unga prop. 1979/80:1 s. 603).

En förutsättning för att genomföra en läkarundersökning i enlighet

med det angivna stadgandet är givetvis att ett formellt beslut härom fat-

tats.... Det kan vidare enligt min uppfattning inte komma ifråga att enbart

med stöd av 32 § LVU utan vårdnadshavarens vetskap genomföra en lä-

karundersökning av barnet. Om vårdnadshavaren motsätter sig läkarun-

dersökning kan denna omständighet, tillsammans med vad som i övrigt

framkommit i ärendet, utgöra tillräcklig anledning för socialnämnden att

fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU.”

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan en läkarundersökning med stöd

av 32 § LVU mot de berördas samtycke på sin höjd avse en poliklinisk

undersökning. Vårdnadshavaren måste informeras före beslut om lä-

karundersökning. En läkarundersökning som avses pågå under flera

dagar bör enligt Socialstyrelsens uppfattning inte beslutas enbart med

stöd av 32 § LVU. Om inte denna begränsning iakttogs, skulle nämn-

den med stöd av 32 § LVU kunna skilja den unge från hemmet en

längre tid och därmed få till stånd en åtgärd som motsvarar ett ome-

delbart omhändertagande. Eftersom ett beslut om läkarundersökning

inte är omgärdat med sådana skyddsregler som är aktuella vid ett om-

händertagande, skulle nämnden genom att använda sig av 32 § urhol-

ka dessa rättsregler.

Krävs det en längre tid för undersökning och kan inte samtycke er-

hållas, måste ett beslut om ett omedelbart omhändertagande med stöd

av 6 § LVU fattas. Övriga förutsättningar för ett sådant omhänderta-

gande måste då föreligga. Ett beslut om omedelbart omhändertagande

får inte fattas enbart i syfte att få till stånd en läkarundersökning (prop.

1979/80:1 s. 603).

42

SOSFS

1997:15

Möjligheten att besluta om läkarundersökning enbart med stöd av

32 § LVU mot vårdnadshavarens vilja är således begränsad.

Läkarundersökning med anledning av misstanke

om brott mot barnet

En läkarundersökning som ett led i ett utredningsförfarande i ärenden

enligt LVU måste skiljas från en läkarundersökning som led i en

brottsutredning, t.ex. vid misstanke om att ett barn utsatts för miss-

handel eller sexuella övergrepp.

Om den unge befaras ha misshandlats eller utnyttjats sexuellt, är

den unge att anse som målsägande. Mot en målsägande kan under för-

undersökningen inga tvångsmedel tillgripas.

Det ingår ofta som ett led i förundersökningen om sexuella över-

grepp att genomföra en läkarundersökning av målsäganden. Reglerna

i 28 kap. 12 § RB om kroppsbesiktning är tillämpliga endast på den

som är misstänkt. En undersökning av målsäganden förutsätter såle-

des dennes samtycke eftersom det inte finns några regler om tvångs-

användning i dessa fall.

Frågan om undersökning av underårig, dvs. den som inte fyllt 18 år,

avgörs som regel av vårdnadshavaren. Har den unge uppnått en sådan

ålder och mognad att han eller hon själv bör få bestämma och kan ta

grundad ställning i frågan bör dock hans eller hennes vilja respekteras

(jfr 6 kap. 11 § FB).

När det gäller yngre barn avgör vårdnadshavaren om undersökning

skall få göras. Finns det två vårdnadshavare måste de vara överens. Om

barnet är omhändertaget eller genomgår vård enligt LVU, har social-

nämnden rätt att besluta om barnets personliga förhållanden i den mån

det behövs för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Av be-

stämmelsen följer att socialnämnden kan låta undersöka ett barn i en

brottsutredning, dock endast om det behövs för att bedöma behovet av

vård enligt LVU eller för att genomföra sådan vård (jfr JO 1994/95 s.

292 och JO 1995/96 s. 89). Denna befogenhet får således endast åbero-

pas om lagliga förutsättningar finns för tillämpningen av bestämmel-

serna i LVU. Omhändertagande enbart för att tillgodose polisens önske-

mål om läkarundersökning är således inte tillåtet.

Är det fråga om ett barn som nått sådan ålder och mognad att han

själv bör få bestämma, bör även nämnden respektera barnets vilja.

43

SOSFS

1997:15

7 Omedelbart omhändertagande

I vissa situationer måste det finnas en möjlighet för socialnämnden att

ingripa akut utan att behöva avvakta länsrättens beslut om vård. En

sådan möjlighet anvisas i 6 § LVU som medger ett interimistiskt be-

slut i avvaktan på ett slutligt beslut i vårdfrågan.

Socialstyrelsen vill framhålla att socialnämnden både har en rätt och

en skyldighet att i undantagsfall besluta om ett omedelbart omhänderta-

gande utan att i förväg underrätta vårdnadshavaren. Det kan vara i si-

tuationer då barnets behov av skydd kräver det, t.ex. vid misstanke om

sexuella övergrepp eller misshandel.

Ett omedelbart omhändertagande får inte beslutas enbart för att möj-

liggöra en läkarundersökning eller polishandräckning. Övriga förutsätt-

ningar för omhändertagande måste vara uppfyllda (JO 1988/89 s. 178).

Förutsättningar för ingripande

Förutsättningarna för omedelbart omhändertagande anges i 6 § LVU.

Där regleras även vem som är behörig att fatta beslut.

Två förutsättningar krävs för beslut om ett omedelbart omhänder-

tagande:

Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart

skall omhändertas, om

1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU,

och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till något av

följande skäl:

a. vårdbehovet är med hänsyn till risk för den unges hälsa eller ut-

veckling akut,

b. den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras, eller

c. vidare åtgärder kan hindras.

Båda förutsättningarna enligt 1 och 2 måste vara uppfyllda.

1. Sannolikt behov av vård enligt LVU

Eftersom ett omedelbart omhändertagande är ett interimistiskt beslut

är det naturligt att en preliminär bedömning av om LVU är tillämplig

måste göras. Vid den bedömningen skall det framstå som sannolikt att

den unge behöver beredas vård med stöd av LVU. Det ligger i sakens

natur att ett fullständigt beslutsunderlag ofta saknas i situationer där

ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt. I akuta situationer mås-

te ibland en tämligen hög grad av osäkerhet accepteras. LVU:s grund-

läggande skyddsintresse måste dock alltid styra nämndens handlande.

Många gånger inträffar något plötsligt som innebär att ett barn behö-

ver omhändertas och utredningen påbörjas med anledning av händel-

44

SOSFS

1997:15

sen eller en anmälan. Att vård med stöd av LVU senare visar sig inte

komma till stånd behöver dock inte innebära att beslutet var en felbe-

dömning. Det kan t.ex. röra sig om situationer som senare går att lösa

genom ett samtycke till frivillig vård utanför hemmet, genom att andra

stöd- och hjälpinsatser kan vidtas eller att farorekvisitet har bortfallit.

Kravet att 2 eller 3 § LVU sannolikt skall vara tillämplig innebär i och

för sig ett relativt starkt krav, men måste nyanseras något beroende på vil-

ken situation det gäller. Det ställs högre krav då utredningsskäl ligger till

grund för ingripandet än då ett akut vårdbehov bedöms föreligga.

Socialnämnden skall i sitt beslut om omhändertagande ange om det

är hemförhållandena (2 §), den unges eget beteende (3 §) eller båda som

brister (RÅ82 2:49). Missförhållandet måste även kunna preciseras i

viss utsträckning. Om det är hemförhållandena som brister, går ett ome-

delbart omhändertagande inte att besluta sedan den unge fyllt 18 år.

2. Rättens beslut kan inte avvaktas

a. Akut vårdbehov

Förutom att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med

stöd av LVU, fordras att vårdbeslutet med hänsyn till risken för den

unges hälsa eller utveckling inte kan avvaktas.

Situationer hänförliga till 2 § LVU

Risken för den unges hälsa eller utveckling måste bedömas vara akut.

Det kan röra sig om situationer när den unge behöver omedelbar läkar-

vård eller viss sjukvårdande behandling som vårdnadshavaren mot-

sätter sig, t.ex. blodbyte, blodtransfusion, operation, läkemedelsbe-

handling eller annan behandling som inte går att avvakta utan risk för

skada hos den unge.

En annan situation är när små barn mer eller mindre står utan fung-

erande vårdare och inte får mat eller nödvändig omvårdnad. En del

situationer kan snabbt bli direkt livshotande, t.ex. för ett spädbarn el-

ler ett barn som på grund av sjukdom fordrar särskild omvårdnad.

Ibland kan ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU bli ak-

tuellt om ett barn hittas övergivet och föräldrarna inte kan anträffas.

Om ett barn utsatts eller misstänks ha varit utsatt för misshandel el-

ler sexuella övergrepp, kan behovet av skydd för barnet föranleda ett

omedelbart omhändertagande, om barnets säkerhet inte kan garanteras

på annat sätt. Stor hänsyn bör tas till om barnet själv uttrycker rädsla.

Barn som saknar vårdnadshavare

Ett barn kan komma att stå utan vårdnadshavare om en förälder som

är ensam vårdnadshavare dör eller om båda vårdnadshavarna dör. I

avvaktan på att barnet får vårdnadshavare genom att vårdnaden flyt-

tas över på den andra föräldern, eller att en särskilt förordnad vård-

nadshavare utses, kan LVU vara tillämplig (prop. 1989/90:28 s. 108).

Ett specialfall är hittebarn vars vårdnadshavare är okänd.

45

SOSFS

1997:15

Situationer hänförliga till 3 § LVU

Även den unges eget beteende kan vara sådant att beslut om vård med

stöd av LVU med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling

inte går att avvakta. Det kan röra sig om situationer där den unge är inne

i ett pågående allvarligt missbruk eller gjort sig skyldig till allvarlig

brottslighet och det finns risk att han gör sig skyldig till ytterligare brott.

Syftet med omhändertagandet får då inte vara att skydda omgivningen

utan grunden är att den unges egen sociala utveckling äventyras genom

ytterligare brottslighet. Det kan även gälla ungdomar som avvikit hemi-

från och som befaras uppehålla sig i olämpliga miljöer.

Om den unge riskerar häktning eller är häktad, bör socialnämnden

enligt Socialstyrelsens uppfattning regelmässigt överväga om grund

för ett omedelbart omhändertagande föreligger. Beslut om omedelbart

omhändertagande kan fattas medan den unge sitter häktad, men be-

slutet kan inte verkställas under häktningstiden, se s. 46.

b. Omhändertagande på grund av utredningsskäl

Ett omedelbart omhändertagande är möjligt om det behövs för att en

utredning enligt 50 § SoL skall kunna genomföras. I dessa fall bör ett

omhändertagande göras bara om det på starka skäl kan antas att vård

med stöd av LVU blir nödvändig. I dessa fall måste föräldrarnas eller

den unges egen inställning till behovet av vård tillmätas särskild bety-

delse (prop. 1979/80:1 del C s. 38). Nämnden bör ha gjort allvarliga

försök att genomföra en utredning innan ett omedelbart omhänderta-

gande tillgrips.

Omhändertagande på grund av utredningsskäl kan komma i fråga

både när det är vårdnadshavaren och/eller den unge själv som inte vill

medverka i en utredning om behov av vård. Omhändertagandet på den-

na grund kan också bli aktuellt, om det framkommer att föräldrarna har

för avsikt att gömma barnet eller om det framkommer att den unge har

för avsikt att avvika.

Vårdnadshavaren kan också försvåra utredningen på annat sätt,

t.ex. genom att motsätta sig läkarundersökning av barnet eller hindra

utredaren att träffa den unge. Om en inläggning på sjukhus för barn-

psykiatrisk utredning eller annan medicinsk utredning fordras, får det

i regel inte ske utan vårdnadshavarens medgivande om inte ett omhän-

dertagandebeslut har fattats. Om sådant samtycke inte erhålls, kan ett

omedelbart omhändertagande bli aktuellt. Se läkarundersökning s. 41.

Omhändertagande enbart för att genomföra sådana undersökningar får

dock inte ske. Förhållandena i övrigt måste jämväl vara sådana att ett

omhändertagande är motiverat.

JO har (beslut 1995-11-27, dnr 4065-1994) uttalat sig om omhänder-

tagande med stöd av 6 § LVU av utredningsskäl. JO kritiserade i beslu-

tet en nämnd därför att man inte beslutat om ett omedelbart omhänder-

tagande trots att situationen för barnet var närmast kaotisk och en

barnpsykiatrisk undersökning måste ha framstått som nödvändig för att

om möjligt klarlägga anledningen till dess beteende. Modern motsatte

sig emellertid alla utredningsåtgärder. JO ansåg att även om det redan

46

SOSFS

1997:15

i utredningens inledningsskede stod klart att modern motsatte sig ut-

redningen borde nämnden ha kontaktat modern med förslag på kon-

kreta åtgärder. JO konstaterade att socialnämnden är ansvarig för att

barn som är i behov av hjälp får det stöd och den vård de behöver. Det

är under inga förhållanden godtagbart att underlåta att fatta beslut om

omedelbart omhändertagande, när förutsättningarna för ett sådant be-

slut är uppfyllda.

c. Vidare åtgärder hindras

Det kan också hända att det sedan utredningen har avslutats uppstår

förhållanden som kräver omedelbar vård av barnet och där rättens be-

slut inte kan avvaktas. En annan situation kan vara att verkställigheten

av länsrättens beslut hindras, t.ex. genom att föräldrarna befaras av-

vika med barnet eller att det finns risk för att den unge gömmer sig el-

ler rymmer för att ett beslut med stöd av LVU inte skall kunna verk-

ställas. Särskilt kan svårigheter uppstå om föräldrarna planerar att

skicka barnet utomlands eftersom ett beslut med stöd av LVU inte kan

verkställas där. I sådana situationer bör den unge omedelbart omhän-

dertas för att beslutet skall kunna verkställas.

Omedelbart omhändertagande under pågående vård

Det finns inga formella hinder mot att fatta ett beslut om omedelbart

omhändertagande beträffande någon som redan är föremål för vård

enligt LVU (RÅ84 2:4). Det kan bli aktuellt när någon som vårdas

med stöd av 2 § LVU gör sig skyldig till brottslighet och det är sanno-

likt att vård kan behöva beredas den unge enligt 3 § LVU. Det kan

också bli aktuellt att kunna placera en tonåring på ett särskilt ung-

domshem för att kunna använda de särskilda befogenheterna enligt

15–20 §§ LVU vilket förutsätter vård med stöd av 3 § LVU.

Omedelbart omhändertagande när rätten fattat

beslut om vård

Beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas fram till den tid-

punkt då rätten avgjort frågan om vård. Därefter är det inte möjligt

eftersom beslutet om omhändertagande upphör när rätten avgör frå-

gan om vård (9 § första stycket LVU).

Omedelbart omhändertagande vid häktning

Socialnämnden kan fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande

även om den unge är häktad. Häktningsbeslutet tar emellertid över be-

slutet om omedelbart omhändertagande såtillvida att omhändertagan-

debeslutet inte får verkställas så länge den unge är häktad (9 § andra

stycket LVU). Möjligheten att fatta ett beslut om omedelbart omhän-

dertagande i dessa fall är avsedd att leda till kortare häktningstider el-

ler snabbare vårdinsatser för den som inte döms till fängelse.

47

SOSFS

1997:15

Under häktningstiden bör nämnden ha ordnat med placering för

den unge så att denne kan placeras direkt efter frigivningen. Eventu-

ellt kan nämnden behöva begära biträde av polismyndighet med stöd

av 43 § LVU för att föra den unge direkt från häktet till den ordnade

placeringen. Nämnden bör hålla sådan kontakt med åklagarmyndig-

het, tingsrätt och länsrätt att myndigheterna kan samordna sina insat-

ser i dessa situationer.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör inte om den unge

häktas.

Nämndens befogenheter under tiden för det

omedelbara omhändertagandet

Av 10 § LVU framgår att vården av den unge skall anses påbörjad

när den unge placeras utanför det egna hemmet efter ett beslut om om-

händertagande eller vård. Det innebär att 10 § andra stycket – 20 § LVU

gäller även under det omedelbara omhändertagandet. Därtill kommer

att socialnämnden, för att genomföra ett beslut enligt 6 § LVU, har rätt

att anlita polishandräckning enligt 43 § 2 LVU.

Förutsättningar för inställelse av ett barn för

polisförhör utan vårdnadshavarens samtycke

Ett beslut om omhändertagande eller vård enligt LVU medför i prin-

cip att socialnämnden vid sidan av vårdnadshavaren får samma befo-

genheter och skyldigheter som denne vad gäller barnet i den omfatt-

ning som behövs för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU).

Har den underårige uppnått en sådan ålder och mognad att han eller

hon själv får bestämma och kan ta grundad ställning, bör dock hans

eller hennes vilja respekteras i olika frågor (jfr 6 kap. 11 § FB).

JO har i två fall (JO 1994/95 s. 292 och 1995/96 s. 89) utförligt be-

handlat de rättsliga förutsättningarna för inställelse av ett yngre barn

till förhör utan vårdnadshavarens samtycke under en polisutredning.

Av avgörandena framgår sammanfattningsvis följande.

Socialnämnden har ett särskilt ansvar att värna om barns säkerhet

eller trygghet. När det gäller misstänkta övergrepp mot en underårig

och andra liknande missförhållanden har socialnämnden en skyldig-

het att tillse att den underårige bereds erforderligt skydd och nödvän-

dig vård. I dessa sammanhang är en polisutredning rörande övergrep-

pen ofta betydelsefull. Vid sådant förhållande måste inställande av

barnet till polisförhör som rör de misstänkta övergreppen anses ingå i

de befogenheter som tillkommer socialnämnden med stöd av ett beslut

om omhändertagande eller vård enligt LVU. Någon annan grund för

socialnämnden att utan vårdnadshavarens medgivande vidta sådan åt-

gärd finns inte. Emellertid innebär den s.k. ändamålsprincipen att ett

tvångsingripande mot en enskild får vidtas endast i det syfte som har

föranlett den lagstiftning som läggs till grund för ingripandet. Det får

48

SOSFS

1997:15

t.ex. inte förekomma att nämnden beslutar att omhänderta ett barn en-

ligt LVU enbart i syfte att underlätta en brottsutredning. En annan sak

är att det som kommer fram vid en sådan utredning många gånger kan

ha betydelse för socialnämndens ställningstagande utifrån den lag-

stiftning som gäller för dess verksamhet. Ett beslut om omhändertag-

ande enligt LVU måste alltså ske i det syftet och under de förutsätt-

ningar som anges i 6 § LVU.

Behörig nämnd

LVU innehåller inga regler om vilken kommun som är skyldig eller

behörig att besluta om omedelbart omhändertagande eller att ansöka

om vård med stöd av LVU. De regler som finns i socialtjänstlagen om

behörig nämnd gäller även i dessa fall.

Enligt 3 § SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som

vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det är soci-

alnämnden i den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbeho-

vet uppkommer, som är behörig och även skyldig att vidta erforderliga

åtgärder. Denna behörighet kvarstår så länge hjälpbehovet föreligger,

oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller inte. Be-

hörigheten upphör först om ärendet flyttas över och tagits emot av so-

cialnämnden i en annan kommun i den ordning som föreskrivs i 72 §

SoL. Behörigheten utesluter dock inte att även nämnden i en annan

kommun kan vara skyldig att bevilja den enskilde vård och hjälp om

denne vistas i kommunen. Se vidare RÅ 1989 ref 50 och RÅ 1991 ref

89 och Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och do-

kumentation inom socialtjänsten”.

Beslutanderätt vid omedelbart omhändertagande

Beslutsdelegering

Socialnämnden får enligt 6 § LVU besluta om omedelbart omhänder-

tagande. Möjligheten att delegera denna beslutsrätt är enligt 47 § SoL

begränsad på så sätt att delegering endast får ske till utskott. Delege-

ring till en ledamot eller till en tjänsteman eller grupp av tjänstemän

är således inte tillåten.

Kompletterande beslutsrätt

Beslut om ett omedelbart omhändertagande måste ibland kunna fattas

med mycket kort varsel. Därför har nämndens ordförande eller annan

ledamot som nämnden förordnat enligt 6 § andra stycket LVU rätt att

fatta sådana beslut. Denna beslutanderätt förutsätter att nämndens, eller

i förekommande fall utskottets, beslut inte kan avvaktas. I första hand

bör således beslut om omhändertagande fattas av nämnd eller utskott.

Regleringen innebär att ordföranden eller därtill förordnad nämnd-

ledamot har en kompletterande beslutanderätt som direkt följer av

lag. Detta är inte en delegering.

49

SOSFS

1997:15

Det ankommer på den som enligt 6 § andra stycket LVU har rätt att

fatta beslut om omedelbart omhändertagande att också ta ställning till

om socialnämndens beslut i frågan kan avvaktas eller inte. Vid denna

avvägning får inte praktiska skäl vara avgörande. De svårigheter som

exempelvis kan föreligga att snabbt få protokollsutdrag får inte lägga

hinder i vägen.

Ett beslut av ordföranden eller ledamoten har samma dignitet som

ett beslut av nämnden. Det ankommer på nämnden att se till att det

alltid finns någon med beslutanderätt tillgänglig. Det kan lämpligen

ske genom något slags schema eller förteckning. Det får inte råda nå-

got tvivel om vem som vid varje tillfälle är behörig att fatta beslut eller

hur man får kontakt med denne. Förteckningen bör finnas tillgänglig

inte bara inom socialtjänsten, utan även för polisen, akutsjukvården

och andra som har behov av den.

Även rätten kan besluta om omedelbart omhändertagande

När socialnämnden ansökt om vård med stöd av LVU får även rätten

besluta att den unge skall omhändertas (6 § tredje stycket LVU).

”Villkorat” beslut

För att ett beslut om omedelbart omhändertagande skall kunna fattas,

måste förutsättningarna enligt 6 § LVU föreligga. Något utrymme för

att fatta beslut om omedelbart omhändertagande ”för säkerhets skull”

finns inte, t.ex. att fatta ett beslut att användas om vårdnadshavaren

senare inte samtycker till utredning. Ett beslut om ett omedelbart om-

händertagande skall verkställas, såvida det inte finns anledning att

upphäva det på grund av nytillkomna omständigheter. Detta skall i så

fall ske genom ett nytt beslut (jfr JO 1986/87 s. 145).

Muntligt beslut om omedelbart omhändertagande

JO har (JO 1995/96 s. 320) betonat att beslut om tvångsingripande mot

en person är av mycket integritetskänslig natur. Det är därför av syn-

nerlig vikt att sådana beslut omgärdas med tillfredsställande rättssä-

kerhetsgarantier. En sådan garanti är att beslutet dokumenteras och

skrivs under av beslutsfattaren. Enligt JO:s uppfattning bör därför

muntliga beslut användas med stor urskiljning. Det bör komma i fråga

endast i sådana akuta fall när dokumentation och underskrift inte kan

avvaktas. Beslutet bör naturligtvis dokumenteras och skrivas under så

snart som möjligt.

Anmälan av beslut vid socialnämndens

sammanträde

Ett beslut om omedelbart omhändertagande som fattats av ordförande

eller ledamot skall enligt 6 § andra stycket LVU anmälas vid nämn-

50

SOSFS

1997:15

dens nästa sammanträde. Syftet med anmälningsplikten är att nämn-

den skall ha insyn i hur dessa ärenden handläggs. Nämnden har en

skyldighet att bevaka att omhändertagande inte pågår längre än nöd-

vändigt. Ett fattat beslut kan inte ändras av nämnden, men nämnden

kan besluta att omhändertagandet skall upphöra. Det skall ske om om-

händertagandet inte längre anses behövligt (9 § tredje stycket LVU).

Underställning av beslut om omedelbart

omhändertagande

Enligt 7 § första stycket LVU skall ett beslut om omedelbart omhän-

dertagande underställas länsrätten. Underställning utgör en form av

kontroll av ett besluts riktighet. Beslut med stöd av 6 § LVU gäller

dock omedelbart. Nämndens beslut om omedelbart omhändertagande

går inte att överklaga, men beslutet kommer ändå genom underställ-

ningen snabbt under prövning av domstol. Beslutet – vare sig det är ett

nämndbeslut, utskottsbeslut eller beslut av ordföranden – och hand-

lingarna i ärendet skall underställas länsrätten utan oskäligt dröjsmål

och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Detta

innebär att beslutet och skälen för det måste dokumenteras samma

dag eller – om beslutet fattas under kvällstid eller nattetid – senast da-

gen därpå och därefter tillsammans med övriga handlingar omedel-

bart ges in till länsrätten. Ansvarig för detta är den som fattat beslutet.

Det får inte förekomma att nämnden avvaktar en tid med att sända in

beslutet till länsrätten för att utreda om förutsättningar för det ome-

delbara omhändertagandet är uppfyllda.

Det kan emellertid vara nödvändigt att vid beslutet foga även annan

utredning som finns tillgänglig hos nämnden. Under helger kan det

vara svårt att få tag på sådan utredning. Nästkommande vardag kan då

behöva avvaktas. Också den försening av postbefordran som mellan-

kommande helgdagar kan innebära måste beaktas. Tiden för under-

ställning är därför satt till högst en vecka. Detta innebär dock inte att

underställning regelmässigt kan vänta denna tid. Tvärtom innebär be-

stämmelsen att underställning alltid skall ske så snart det över huvud

taget går.

Vid beräkning av underställningstiden bör lagen (1930:137) om be-

räkning av lagstadgad tid beaktas.

Rättens prövning

Länsrätten skall enligt 7 § andra stycket LVU pröva beslutet så snart det

kan ske och senast inom en vecka från det att beslutet och handlingarna

kom in till rätten, om det inte finns synnerliga hinder häremot. Om läns-

rätten anser att det är nödvändigt att få utredningen kompletterad eller

om annat hinder föreligger som omöjliggör prövning inom den angivna

tiden, kan en avvikelse från huvudregeln göras. I sådana fall skall pröv-

ningen ske omedelbart efter det att hindret bortfallit.

51

SOSFS

1997:15

Länsrätten kan pröva underställningen på handlingarna. Det är hu-

vudregeln enligt 9 § FPL. Om vårdnadshavaren eller den unge, om

denne fyllt 15 år, eller ställföreträdare för barn under 15 år begär det,

skall muntlig förhandling hållas om förhandlingen inte bedöms obe-

hövlig eller särskilda skäl talar emot det. Önskemål om muntlig för-

handling eller förordnande av ett visst offentligt biträde kan vara en

anledning till att rätten inte hinner pröva underställningen inom en

vecka.

Om en socialnämnd efter det att den ansökt om vård med stöd av

LVU fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall beslutet

om det omedelbara omhändertagandet underställas den domstol som

prövar frågan om vård. Då gäller bestämmelserna i 7 § första–tredje

styckena LVU.

Beslutet underställs inte i laga tid

Om underställningen inte skett inom föreskriven tid, upphör omhän-

dertagandet (7 § tredje stycket LVU).

Ansökningstid för vård

Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande,

skall enligt 8 § LVU ansökan om vård ges in till länsrätten inom fyra

veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes. Beslutet anses

verkställt när den unge med stöd av beslutet placeras utanför det egna

hemmet. Det innebär att utredningsarbetet och sammanträde med

nämnden måste planeras in inom den angivna tidsramen.

Beräkning av tid

Tidsfristen börjar löpa när det omedelbara omhändertagandet är verk­

ställt. Om beslutet inte går att verkställa för att nämnden inte får kon-

takt med barnet eller den unge har avvikit, börjar inte tidsfristen löpa.

Däremot fortsätter tiden att löpa även om den unge avviker eller om

föräldrarna avviker med barnet eller skickar bort det efter det att be-

slutet verkställts.

Beräkning av tid vid häktning

Om den unge är omedelbart omhändertagen och under verkställighe-

ten av detta beslut häktas, skall häktningstiden inräknas i den tid inom

vilken ansökan om vård skall vara inlämnad till länsrätten. Detta föl-

jer av att ansökan om vård alltid skall vara inne hos länsrätten inom

fyra veckor från det att beslutet av det omedelbara omhändertagandet

verkställdes.

Förlängning av utredningstiden

Enligt 8 § LVU får länsrätten efter ansökan från nämnden medge för-

längning av den ordinarie utredningstiden om ytterligare utredning el-

52

SOSFS

1997:15

ler annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Nämnden bör, så fort

det står klart att sådan tid behövs, ansöka om det hos länsrätten. Rätten att

fatta beslut om att ansöka om förlängd tid kan delegeras till tjänsteman.

Länsrätten bör vara restriktiv i fråga om att medge förlängning (prop.

1989/90:28 s. 77 och 111). En förlängning av tidsfristen kan t.ex. kom-

ma i fråga om det ur den unges synpunkt eller av rättssäkerhetsskäl

finns ett starkt behov av att få ytterligare beslutsunderlag innan soci-

alnämnden tar ställning till ansökan om vård.

En barnpsykiatrisk utredning eller annat sakkunnigutlåtande kan

t.ex. behöva införskaffas vid misstanke om sexuella övergrepp eller

misshandel. En alltför kort utredningstid kan leda till att en ansökan

om vård måste göras innan sådana kompletterande utredningar slut-

förts. Ansökan kan därigenom bli otillräckligt underbyggd vilket i sin

tur kan medföra svårigheter för nämnden att presentera en vårdplan

och för rätten att fatta beslut i vårdfrågan.

I undantagsfall kan även andra situationer, som t.ex. att den unge av-

viker efter det att omhändertagandebeslutet verkställts och håller sig un-

dan, motivera en förlängning. Även andra utredningssvårigheter kan mo-

tivera utsträckt tid, t.ex. då någon av parterna är svår att få kontakt med.

Förlängning av tidsfristen med mer än en eller ett fåtal veckor bru-

kar normalt inte ges av länsrätten.

Länsrättens beslut i fråga om förlängd ansökningstid – dvs. såväl

beslut att medge som att inte medge förlängd tid – går inte att över-

klaga (41 § andra stycket LVU).

Nytt beslut får inte fattas på samma grund

Ett omedelbart omhändertagande omgärdas av tidsfrister. Dessa tids-

frister går inte att förlänga genom att fatta ett nytt beslut om omedel-

bart omhändertagande på samma grund då tiden för ett redan fattat

beslut går ut.

Däremot kan det inträffa nya omständigheter efter det att ett omedel-

bart omhändertagande har upphört som kan innebära att socialnämnden

har skäl att bedöma den unges situation på ett annat sätt än tidigare.

Vårdnadshavarna kan t.ex. ha återtagit ett tidigare lämnat medgivande

till vård. En ny situation kan även vara att den unge återfaller i missbruk

eller att vårdnadshavaren ånyo misshandlar barnet eller lämnar det helt

utan vård.

Beräkning av tid om nytt beslut fattas inom fyraveckorstiden

Om socialnämnden låtit ett omedelbart omhändertagande upphöra fö-

re den i 9 § LVU angivna tidsfristen och nämnden senare, inom fyra

veckor från verkställigheten av det första beslutet, finner att ett nytt

beslut om omhändertagande är nödvändigt, uppstår frågan från vilken

tidpunkt fyraveckorstiden skall räknas. Enligt Socialstyrelsens upp­

fattning beräknas tidsfristen för ansökan om vård i sådana fall från

dagen för verkställighet av det senare beslutet. Givetvis måste under-

ställning ske av det nya beslutet.

53

SOSFS

1997:15

Ansökan om vård har inte inkommit

inom föreskriven tid

Enligt 9 § första stycket 1 LVU upphör ett omedelbart omhändertag-

ande om ansökan om vård inte gjorts inom föreskriven tid och någon

begäran om förlängning av tiden inte heller begärts. Om socialnämn-

den dessförinnan begärt utsträckt tid, men ännu inte fått besked från

länsrätten, fortlöper tiden fram till dess att länsrätten prövat begäran.

När rätten avgjort frågan om vård med stöd av LVU

När en ansökan om vård med stöd av LVU avslagits av länsrätten, kan

inte socialnämnden besluta om ett omedelbart omhändertagande på

samma grunder som åberopats i ansökan. Rätten har avgjort frågan

om vård (9 § första stycket 2 LVU). Anser socialnämnden att ett ome-

delbart omhändertagande behövs, får nämnden i samband med att

länsrättens dom i fråga om vård överklagas begära att kammarrätten

fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande (6 § tredje stycket

LVU). För det fordras inga nya omständigheter.

Om situationen för barnet försämrats eller något annat inträffat av

mer avgörande betydelse för bedömningen av vårdfrågan sedan dom-

stolens avgörande vunnit laga kraft, har en ny situation uppstått. Den

situationen är inte prövad av länsrätten och socialnämnden kan då gö-

ra en ny ansökan om vård och – om omständigheterna ger tillräcklig

anledning härtill – fatta beslut om omhändertagande. För att ett sådant

förfarande skall vara acceptabelt, krävs dock att det verkligen är fråga

om nya förhållanden.

För att rättens beslut om vård med stöd av LVU skall gälla omedelbart

måste den förordna om detta (40 § tredje stycket LVU) för att undvika av-

brott i vården. Om inte domen får verkställas omedelbart, kan social-

nämnden tvingas låta barnet komma hem igen i avvaktan på att vårdbe-

slutet vinner laga kraft och får verkställas. Om domen överklagas kan det

dra ut på tiden innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger. Det fordras

inte något yrkande från nämndens sida om att beslutet om vård med stöd

av LVU skall gälla omedelbart för att rätten skall få förordna om det. So-

cialnämnden bör dock enligt Socialstyrelsens uppfattning regelmäs-

sigt yrka på omedelbar verkställighet för att detta inte skall förbises och

för att kunna överklaga i det fall rätten inte förordnat om att beslutet får

verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.

Skulle rätten ändå i något fall underlåta att meddela sådant förord-

nande, kan den högre instansen göra detta efter överklagande. Under

tiden mellan länsrättens dom och den högre instansens beslut eller

dom får – med undantag av åtgärder enligt 22 § LVU – inga tvångsåt-

gärder med stöd av LVU vidtas.

Skäl för omhändertagandet har upphört

Visar det sig under den fortsatta utredningen att det inte längre finns

skäl för ett omhändertagande, skall nämnden enligt 9 § tredje stycket

54

SOSFS

1997:15

LVU besluta att omhändertagandet genast skall upphöra. Det kan t.ex.

visa sig att missförhållandena inte är så allvarliga som först befarats,

att behövlig vård går att ge med samtycke eller att den uppkomna si-

tuationen kan lösas på annat sätt. Andra gånger kan bedömningen att

vård med stöd av LVU behövs kvarstå, men det interimistiska beslutet

behövs ändå inte, t.ex. kan en kortsiktig placering av barnet göras fri-

villigt eller kan utredningssvårigheterna ha undanröjts.

Det är viktigt att nämnden – om grunderna för beslutet om omhän-

dertagandet bortfallit – inte endast låter omhändertagandet förfalla.

Nämnden måste i dessa fall snarast fatta ett formellt beslut om att om-

händertagandet skall upphöra.

Frivillig placering med stöd av socialtjänstlagen

Om omhändertagandet kan övergå till en placering med stöd av soci-

altjänstlagen, skall beslut om upphörande av omhändertagandet fattas

och därefter skall ett beslut fattas om en frivillig placering. Ett beslut

om en frivillig placering leder således inte automatiskt till att det ome-

delbara omhändertagandet upphör.

Underrättelse om upphörande av omedelbart

omhändertagande

När socialnämnden beslutar att ett omhändertagande skall upphöra,

har nämnden att omgående underrätta den åt vilken nämnden uppdra-

git vården om den unge, vårdnadshavaren och den unge själv. Dess-

utom måste länsrätten underrättas i de fall underställning skett. Un-

derrättelseskyldigheten gäller oberoende av skälet för upphörande.

Det finns dock inte något som hindrar att den placerade på frivillig

grund stannar kvar i det hem där han placerats.

Beslutanderätt vid upphörande av ett omedelbart

omhändertagande

Beslut om upphörande av omedelbart omhändertagande kan fattas både

av socialnämnden och den domstol som prövar frågan om vård med

stöd av LVU (9 § tredje stycket). Socialtjänstlagen innehåller inte några

begränsningar av möjligheten att delegera rätten att fatta sådana beslut.

Socialstyrelsen anser dock att beslutanderätt vid upphörande av

omedelbart omhändertagande inte bör delegeras till annan än dem som

är behöriga att fatta beslut om omhändertagande, dvs. utskott (efter de-

legering), ordförande eller annan ledamot nämnden förordnat. Detta

innebär dock inte att kravet på skyndsamhet får eftersättas.

Verkställighet av ett omedelbart omhändertagande

Ett beslut om omedelbart omhändertagande gäller enligt 40 § första

stycket LVU omedelbart.

55

SOSFS

1997:15

Inom vilken tid skall beslutet verkställas?

Det finns ingen tidsgräns inom vilken ett beslut om omedelbart om-

händertagande måste verkställas för att inte förfalla. Men för att LVU

skall vara tillämplig finns krav på ett aktuellt vårdbehov och ett ome-

delbart omhändertagande får endast ske i vissa situationer av akut ka-

raktär. Det gör, enligt Socialstyrelsens uppfattning, att stor försiktig-

het måste iakttas innan ett beslut om omedelbart omhändertagande av

äldre datum verkställs. I dessa fall måste frågan om upphörande av

beslutet således noga övervägas.

Inhibition och omedelbart omhändertagande

Beslut blir normalt inte verkställbara innan de vunnit laga kraft. En-

ligt 40 § första stycket LVU gäller dock beslut om omedelbart omhän-

dertagande omedelbart. I samband med ett överklagande kan den in-

stans som har att pröva överklagandet, med stöd av 28 § FPL, besluta

att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla (s.k. inhibition).

Inhibitionsverkan inträder då beslut om inhibition fattas. Fram tills dess

gäller det överklagade beslutet.

Länsrätten kan inte meddela inhibition beträffande socialnämndens

beslut om omedelbart omhändertagande. Detta beror på att beslutet un-

derställs och inte överklagas hos rätten. Länsrätten är dock skyldig att

snarast pröva beslutet sedan det underställts rätten och kan därvid besluta

att omhändertagandet skall upphöra (9 § tredje stycket LVU). Fastställer

länsrätten det omedelbara omhändertagandet, kan beslutet överklagas till

kammarrätten och i samband med det kan inhibition begäras.

Om länsrätten inte fastställer nämndens beslut om omedelbart om-

händertagande, kan socialnämnden överklaga och samtidigt begära att

kammarrätten med stöd av 28 § FPL förordnar att den unge skall vara

omhändertagen enligt 6 § LVU i avvaktan på att rätten prövar frågan

om omedelbart omhändertagande (RÅ83 2:40).

Se vidare om inhibition i Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3)

”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

56

SOSFS

1997:15

8 Vård med stöd av LVU

Länsrätten beslutar efter ansökan av socialnämnden om den unge skall

beredas vård enligt LVU. Om länsrätten bifaller nämndens ansökan

ankommer det dock på nämnden att enligt 11 § LVU besluta om var

den unge skall placeras och om vårdens utformning. Nämnden har

även kostnadsansvaret för vården. Syftet med vård med stöd av LVU

är att ge den unge erforderligt skydd, stöd och hjälp. Målsättningen är

som regel att den unge skall kunna flytta hem igen till vårdnadshava-

ren eller till eget boende när vården upphört. Vård med stöd av LVU

är alltså i flertalet fall att se som en temporär insats.

Vård med stöd av LVU innebär inte att någon av de grundläggande

funktionerna som regleras i föräldrabalken fråntas föräldrarna. De

fortsätter att vara vårdnadshavare och är alltjämt underhållsskyldiga.

Socialnämnden har ansvar för att den unges behov av umgänge med

föräldrar och andra för barnet viktiga personer tillgodoses, vilket sär-

skilt betonas i lagstiftningen, men umgänget kan regleras och inskrän-

kas om det bedöms nödvändigt med hänsyn till vården.

Det egentliga intrånget i vårdnadshavarens rätt sker i utövandet av

vården. Även om den rättsliga vårdnaden ligger kvar hos föräldrarna,

övertar socialnämnden bestämmanderätten över den unge under vård-

tiden. Av 11 § fjärde stycket LVU följer att nämnden – eller den nämn-

den uppdragit vården åt – skall ha uppsikt över barnet och, i den ut-

sträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans

person. Vården skall dock enligt 1 § första stycket LVU så långt som

möjligt utformas i samförstånd med den unge och hans vårdnadsha-

vare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen.

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården har

alltså, i den omfattning som behövs för att genomföra vården, samma

skyldigheter och rättigheter som vårdnadshavaren. I likhet med denne

kan nämnden således vidta de åtgärder som behövs för att den unge

inte skall skada sig själv eller andra. Nämnden bör därför på samma

sätt som föräldrarna t.ex. kunna hindra att den unge rymmer. Nämn-

den bör också i likhet med vårdnadshavaren kunna besluta i frågor

som rör den unges personliga förhållanden. Det kan gälla frågor om

medicinsk vård eller behandling, eller om rätt för den unge att företa

resor eller att påbörja arbetsanställning. Det är dock angeläget att

nämnden samråder med vårdnadshavaren i sådana frågor. Att nämn-

den tagit över ansvaret för vården av den unge bör således inte leda till

att vårdnadshavaren fråntas allt inflytande. Även den unges inställ-

ning till vården bör naturligtvis följas upp och beaktas med hänsyn till

den unges ålder och mognad. Det är således endast när det är nödvän-

digt för att genomföra vården som nämnden genom domstolens beslut

tar över vårdnadshavarens bestämmanderätt över den unge.

När en lång tids vård med stöd av LVU kan förutses kan det ibland

vara påkallat att överväga om inte nämnden i stället bör verka för att det

utses en annan vårdnadshavare för barnet (jfr SoU 1979/80:44 s. 99). Så

57

SOSFS

1997:15

är också fallet om vården inte kunnat avslutas trots långvariga och

omfattande insatser från nämndens sida.

I förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 91) anförs också att möj-

ligheterna att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna bör

utnyttjas i högre grad än hittills, om förutsättningarna härför är upp-

fyllda.

Nämndens vårdansvar

Med vårdansvar avses nämndens övergripande ansvar för att den unge

får den vård som erfordras. Nämndens vårdansvar framgår inte av

LVU utan av socialtjänstlagen. LVU reglerar endast tvånget i vården.

Enligt 26 § SoL har nämnden skyldighet att medverka till att de un-

deråriga som avses i 25 § SoL, dvs. de som vårdas i ett annat hem än

det egna, får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxt-

villkor. Nämnden skall också verka för att de får lämplig utbildning

och lämna vårdnadshavaren och dem som vårdar sådana underåriga

råd, stöd och annan hjälp som de behöver.

Denna bestämmelse uttrycker socialnämndens skyldigheter mot den

unge, men också mot vårdnadshavaren och dem som har den unge i

sin vård. Av 39 § SoF framgår vidare att nämnden, för att uppfylla

sina skyldigheter i 26 § SoL, genom personliga besök av särskilt ut-

sedda representanter för nämnden eller på annat lämpligt sätt fortlö-

pande bör hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmet och ge

det erforderligt stöd.

Nämndens insatser bör anpassas till behoven i varje särskilt fall.

Nämndens ansvar enligt 26 § SoL kvarstår till dess den unge fyller 18 år.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör nämnden i princip ha sam-

ma ansvar för placerade ungdomar i åldern 18–20 år med den skillna-

den att det då rör sig om myndiga ungdomar.

Socialnämndens vårdansvar kvarstår även om nämnden överlåtit

den direkta omsorgen eller behandlingen till ett familjehem eller HVB.

Det hem där den unge vistas har behandlingsansvaret för den unge.

Socialnämndens vårdansvar kvarstår också om den unge tillfälligtvis

blir föremål för vård eller annan åtgärd av annan myndighet utanför

socialtjänsten, t.ex. om den unge vårdas på barnpsykiatrisk klinik, är

anhållen eller häktad.

Den placerande socialnämnden har vårdansvaret för den unge un-

der hela vårdtiden, så länge inte ärendet flyttats över till och tagits

emot av annan nämnd (RÅ 1989 ref 50 och RÅ 1991 ref 89).

Pass

Regler för utfärdande av pass finns i passlagen (1978:302).

Enligt 4 § första stycket passlagen har svensk medborgare rätt att få

ett pass om inte annat följer av lagen. Ett sådant hinder föreligger en-

ligt 7 § 2 passlagen bl.a. om ansökan avser pass för underårig och bar-

nets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande samt synnerliga skäl

58

SOSFS

1997:15

inte föreligger att ändå utfärda pass. Om fråga uppkommer att utfärda

pass utan vårdnadshavarens medgivande, skall som huvudregel ytt-

rande från socialnämnden infordras i ärendet, 3 § andra stycket pass-

förordningen (1979:664).

Kammarrätten i Göteborg har i ett fall (mål nr 3624-1989) uttalat

att det får anses att den befogenhet beträffande barns passinnehav som

vårdnadshavaren har enligt passlagen i förekommande fall omfattas

av den rätt att bestämma över barnets personliga förhållanden som

tillkommer nämnden enligt 11 § första och fjärde styckena LVU. Med

hänsyn härtill fann kammarrätten att det förelåg synnerliga skäl att

utfärda pass för barnet trots att vårdnadshavaren inte lämnat medgi-

vande till detta (jfr också JO 1996/97 s. 284).

Vårdkostnader

I socialnämndens vårdansvar enligt 22 § SoL ligger även ansvaret för

den unges vårdkostnader. Nämnden kan dock uppbära bidrag som ut-

går för barnet samt kräva viss ersättning från föräldrarna enligt 34 §

SoL och 43 § SoF.

Ersättning till familjehem

Ersättningen till familjehemmet grundar sig på ett civilrättsligt avtal

mellan familjehemmet och nämnden. Se vidare Svenska Kommunför-

bundets cirkulär 1992:33.

Uppgift om ersättning till familjehemmet

Enligt ett avgörande av Regeringsrätten (RÅ 1992 not 418) gäller se-

kretess enligt 7 kap. 4 § SekrL för uppgift om vad nämnden betalat ut

i ersättning till ett familjehem. Detta innebär att inte heller den unge

eller dennes vårdnadshavare normalt kan få del av uppgifterna utan

familjehemsföräldrarnas medgivande. Uppgift om ersättning till fa-

miljehemmet bör därför inte tas med i placeringsbeslutet. Se vidare

Svenska Kommunförbundets cirkulär 1994:101.

Att skydda barnets tillgångar

Vård med stöd av LVU innebär i sig ingen ändring i förmynderskapet

för barnet. Olika bidrag kan utbetalas till vårdnadshavaren även då

barnet vårdas utanför hemmet. Barnet kan naturligtvis även ha andra

tillgångar. Ibland kan det vara tveksamt om dessa medel kommer bar-

net till godo eller om vårdnadshavaren kan komma att använda sitt

barns medel på ett otillbörligt sätt. Enligt 42 § andra stycket 3 SoF

skall nämnden anmäla till överförmyndaren att det föreligger sådana

förhållanden som talar för att en förälder inte kommer att förvalta sitt

underåriga barns egendom på ett betryggande sätt.

59

SOSFS

1997:15

9 Placeringsfrågor

Principer för placering av barn

Den grundläggande principen är att vården av den unge skall utformas

i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestäm-

melserna i socialtjänstlagen.

Vården innebär att samhället tar vid som en kompletterande resurs

där vårdnadshavaren av olika skäl inte förmår fylla sin uppgift. Vård

med stöd av LVU är en temporär åtgärd och målsättningen är i de all-

ra flesta fall att den unge skall kunna återförenas med sina föräldrar.

När det gäller äldre ungdomar kan målsättningen vara att de skall kun-

na klara av ett eget boende.

Val av placering

Vid val av placering bör vårdnadshavarens grundläggande värderingar

i fråga om religion, människosyn, livsvärden m.m. så långt som möjligt

respekteras. Detta är viktigt inte minst för barn av annat kulturellt ur-

sprung. Barnet kan annars hamna i en kulturkonflikt. Enligt art 2 till-

läggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, som gäller som svensk lag,

skall staten/samhället respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn

en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med för-

äldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Europadomstolen har i

ett mål (14 mars 1988, Serie A no. 130, § 95) uttalat att omhändertagan-

de av barnen inte innebär att föräldrarna fråntas alla sina rättigheter

med hänvisning till Europakonventionen.

Respekt för vårdnadshavarens grundläggande värderingar måste så-

ledes iakttas av socialnämnden vid utformningen av vården. Någon

gång kan dock föräldrarnas religion eller annan grundläggande värde-

ring vara anledningen till att vård med stöd av LVU måste tillgripas. I

dessa situationer kan det vara nödvändigt att åsidosätta föräldrarnas

inställning. För att det skall få göras måste det vara försvarbart med

hänsyn till syftet med vården.

Närhetsprincipen

Närhetsprincipen vid vård utanför hemmet är grundläggande för vår-

den (prop. 1979/80:1 s. 214–217). Barn som placeras på grund av vård-

nadshavarens oförmåga eller liknande orsaker bör som huvudregel

placeras nära det egna hemmet. Om barnet löper särskilda risker, bör

dock närhetsprincipen kunna brytas även då det gäller yngre barn.

Det finns dock ett antal situationer när det finns skäl att frångå när-

hetsprincipen (jfr SoU 1979/80:44 s. 74–75). I allmänhet överensstäm-

mer närhetsprincipen med vårdintresset. Närhetsprincipen får dock

inte användas om det kommer i konflikt med barnets vårdintresse.

Barnets bästa måste alltid vara avgörande för om placeringen sker i

närheten av det egna hemmet eller inte. Exempel på situationer där av-

60

SOSFS

1997:15

steg från närhetsprincipen kan vara motiverat är då byte av vårdnads-

havare kan vara aktuellt, vid behov av umgängesbegränsning eller hem-

lighållande av vistelseort, eller när barnets behov av trygghet annars

motiverar det samt då föräldrarna t.ex. till följd av psykisk störning eller

missbruk kan befaras uppträda på ett sådant sätt att de stör barnets an-

passning i familjehemmet. Avsteg från närhetsprincipen kan ofta vara

motiverat när det gäller ungdomar med missbruksproblem.

Syskonplacering

Ett avgörande i Europadomstolen berör frågan om splittring av syskon

genom placering i olika hem (dom 24 mars 1988, Serie A no. 130). Tre

syskon hade placerats i olika hem, två av dem på cirka 60 mils avstånd

från föräldrarna. Socialtjänsten ansåg det inte lämpligt att placera dem

i samma hem. Avsikten att placera dem i familjer helt nära varandra

hade inte gått att fullfölja. Europadomstolen fann att visserligen hade

två av syskonen regelbunden kontakt med varandra, men de skäl som

anförts för att inte placera dem tillsammans befanns inte övertygande.

Domstolen ansåg att genomförandet av vården, varav splittringen av

syskonen utgjorde en del, var mer ingripande i familjelivet än vad som

var motiverat. Sverige fälldes för att ha kränkt rätten till familjeliv.

Placeringsalternativ

De placeringsalternativ som finns inom socialtjänsten är främst place-

ring i familjehem eller HVB.

Socialstyrelsen vill framhålla att valet av vårdform måste anpassas

till det aktuella barnets behov. Det kan således för kortare eller längre

tid vara aktuellt med olika vårdformer. Det är inte ovanligt att barnet

till en början placeras i ett HVB, med eller utan sin vårdnadshavare,

för utredning. Avsikten med en sådan placering är att man där bättre

kan utreda barnets behov och föräldrarnas förutsättningar att möta

dessa behov. En tids vistelse på ett utredningshem kan medverka till

ett bättre underlag för bedömning av vilken typ av familjehem eller

annan form av insats eller placering ett barn kan behöva.

Placering i familjehem

I 35 § SoF definieras familjehem som ett enskilt hem som på uppdrag av

socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran och

vars verksamhet inte är sådan att hemmet blir att anse som ett HVB.

Placering i familjehem är i allmänhet den mest naturliga och lämpliga

vårdformen för barn och ungdomar som omhändertagits eller beretts vård

med stöd av LVU. Detta gäller i synnerhet yngre barn. Departementsche-

fen framhöll (prop. 1979/80:1 s. 307) att vård i familjehem i flertalet fall

måste anses vara bättre än vård i institution beroende på den nära anknyt-

ningen till vuxna föräldraersättare och den känslomässiga relation som

uppstår mellan dem och barnet. Detta är oftast en förutsättning för bar-

nets utveckling till en trygg, harmonisk och väl fungerande människa.

61

SOSFS

1997:15

Släktingplacering

En av de vägledande principerna i socialtjänstlagstiftningen, konti-

nuitetsprincipen, bör tolkas så att nämnden inte förbiser möjligheten

att hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Att barnet inte

onödigtvis flyttas från trygga och invanda förhållanden är en viktig

ledstjärna i arbetet med familjehemsplaceringar. Det betyder att soci-

altjänsten i varje enskilt fall i första hand bör överväga om barnet kan

tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Enligt 1 § SoL skall

dock barnets bästa alltid beaktas (22 § fjärde stycket SoL). Även något

äldre personer, t.ex. mor- och farföräldrar kan komma i fråga som fa-

miljehemsföräldrar. Det betyder att man också regelmässigt bör un-

dersöka släktens möjligheter att stödja barnet även om det placeras i

ett ”främmande” familjehem (jfr 1996/97:SoU18).

Medgivande till placering

Enligt 25 § SoL får en underårig inte utan socialnämndens medgivan-

de tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som

inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdna-

den om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att

bereda den underårige vård i visst familjehem. Socialnämnden får inte

lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och

förutsättningarna för vård i hemmet är utredda.

För en placering hos biologisk förälder eller hos en särskilt förord-

nad vårdnadshavare behövs inget medgivande. Som ett medgivande

anses socialnämndens beslut att bereda den unge vård i ett visst hem.

Däremot krävs medgivande för en placering i släktinghem, t.ex. mor-

eller farförälderhem. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1982:2) ”Fa-

miljehem”, (1994:3) ”Handläggning och dokumentation inom social-

tjänsten” och SoS-rapport (1994:7) ”Ensam. Om flyktingbarn utan

vårdnadshavare i Sverige”.

När familjehemsföräldrar separerar

Det händer att familjehemsföräldrarna separerar under pågående pla-

cering. Eftersom det är nämnden som beslutar var den unge skall vis-

tas, kan inte familjehemsföräldrarna själva avgöra detta. Nämnden

bör i dessa fall fatta beslut om hos vem den unge skall bo. Ett sådant

beslut innebär ett beslut om en ny placering som går att överklaga.

Placering i hem för vård eller boende

Med hem för vård eller boende, HVB, avses heldygnsomsorg som yr-

kesmässigt tillhandahåller vård, behandling, omvårdnad och tillsyn

för barn, ungdomar eller vuxna. Ett bolag, en förening, en samfällig-

het, en stiftelse eller en enskild individ får inte utan tillstånd av läns-

styrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form av bl.a. hem för

vård eller boende (69 § SoL).

För unga som omhändertagits eller beretts vård med stöd av LVU

62

SOSFS

1997:15

kan en placering på ett hem för utredning under en kortare tid vara det

lämpligaste. Det kan också vara fråga om observation, att tillgodose

ett akut vårdbehov eller helt enkelt en placering i avvaktan på en lämp-

lig familjehemsplacering.

Hem för vård eller boende kan också utnyttjas för mer långvariga

behandlingsinsatser. Det kan vara barn eller ungdomar som på grund

av komplicerat vårdbehov behöver en långvarig kvalificerad behand-

lingsinsats som bara kan ges på institution.

Socialstyrelsen vill betona att HVB inte skall betraktas som ett sista

vårdalternativ. Den unges vårdbehov och möjligheterna att tillgodose

detta behov måste i det enskilda fallet fälla utslag vid val av placerings-

form. En obenägenhet att utnyttja HVB kan ibland leda till onödiga om-

placeringar och till att de särskilda behandlingsresurser som ett sådant

hem kan ha sätts in för sent.

Socialstyrelsen anser att socialnämnden i möjligaste mån bör und-

vika att placera små barn utan föräldrar på en institution, i vart fall

under längre tider.

Särskilda ungdomshem

För ungdomar som vårdas enligt 3 § LVU och behöver stå under sär-

skilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 § LVU finnas särskilda ung-

domshem. För dessa hem ansvarar Statens institutionsstyrelse (SiS).

Det är endast på dessa hem som de särskilda befogenheterna i 15–20

§§ LVU kan tillämpas och enbart beträffande ungdomar som beretts

vård med stöd av 3 § LVU. När nämnden bedömer att en ungdom be-

höver omhändertas eller beredas vård med stöd av LVU med placering

på ett sådant hem, skall nämnden vända sig till SiS med en begäran

om platsanvisning. På grundval av den unges behov anvisar SiS plats

på lämpligt hem. SiS platsanvisning är inte något beslut som går att

överklaga. Socialnämnden beslutar enligt 11 § LVU var den unge skall

placeras och det är nämndens beslut att placera den unge på ett visst

särskilt ungdomshem som kan överklagas.

Vård i det egna hemmet

Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge

skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Enligt paragra-

fens andra stycke får nämnden medge att den unge vistas i eget hem

om det kan antas att detta bäst främjar vården av honom. Vården skall

dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Det föreligger således

inget hinder mot att placera den som vårdas med stöd av LVU i hans

eget hem, om det i ett senare skede av vården anses vara det bästa för

honom. En placering i det egna hemmet får inte tillgripas på grund av

placeringssvårigheter och måste vara vårdmässigt motiverad.

Även när den unge vistas i det egna hemmet har socialnämnden

kvar det ansvar och de befogenheter som följer av LVU. Så länge be-

slutet gäller kan den unge åter flyttas från sitt hem, om detta visar sig

vara nödvändigt. Dock bör man i möjligaste mån undvika att låta den

63

SOSFS

1997:15

unge byta miljö flera gånger. Det finns också skäl att understryka att

det så långt som möjligt måste finnas garantier för att den unge kan få

en betryggande omvårdnad i det egna hemmet innan nämnden låter ho-

nom komma tillbaka. Om domstol har beslutat om vård på grund av

brister i barnets hemmiljö, måste naturligtvis nämnden noga överväga

situationen innan den beslutar att barnet får återvända till hemmet. Det

är emellertid inte möjligt att göra några generella uttalanden om under

vilka förutsättningar detta kan ske (prop. 1979/80:1 s. 596). En place-

ring i det egna hemmet torde bli aktuell först i slutskedet av vården.

Hur länge vården i det egna hemmet kan pågå har inte behandlats i för-

arbetena. Detta måste bli en bedömningsfråga i varje enskilt fall med be-

aktande av bl.a. barnets ålder, den tid det varit omhändertaget och förhål-

landena i det egna hemmet, men vården i det egna hemmet bör enligt

Socialstyrelsens uppfattning inte fortgå mer än någon kortare tid.

JO har i ett fall (JO 1993/94 s. 277) uttalat att den unges eget hem i de

fall då båda föräldrarna är vårdnadshavare får anses vara det hem där

barnet mer varaktigt bor och vistas, där det är skrivet, går i t.ex. skola

och där den ena föräldern uppbär barnbidrag. Hinder föreligger således

inte att inleda vården med en placering hos den andre föräldern.

Alternativa placeringar

Placering på barnpsykiatrisk klinik

Vården med stöd av LVU kan även inledas på ett sjukhus eller en barn-

psykiatrisk klinik.

Placering i utlandet

På senare år har olika former av s.k. båtprojekt startat. Många gånger

har dessa båtprojekt haft verksamhet utanför Nordens gränser. JO har

(beslut 1996-09-24, dnr 1714-1995 m.fl.) uttalat att vård med stöd av

LVU med placering utomlands inte är tillåten.

Anledningen till att vård med stöd av LVU inte kan bedrivas utom-

lands är att de i LVU-vården ingående tvångsbefogenheterna liksom

tillsynen inte kan utövas utanför Sveriges gränser. I LVU-vården ingår

också att se till att den unge får upprätthålla kontakten med sina vård-

nadshavare eller andra viktiga personer, vilket försvåras om han vis-

tas i ett annat land.

Det finns dock inte något hinder mot att ungdomar som vårdas med

stöd av LVU rent tillfälligt vistas utomlands, t.ex. genom att följa med

familjehemsföräldrarna på en semesterresa eller delta i en språkresa, i

vart fall om det inte finns anledning att misstänka att den unge skall

avvika. Det är dock viktigt att den unges egen inställning till en sådan

vistelse beaktas.

Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) ”Samarbete om barn

och ungdom Sverige–Finland”, JO:s beslut den 18 januari 1995, dnr 2876-

1994, 25 september 1995, dnr 3661-1994 och JO 1993/94 s. 240.

64

SOSFS

1997:15

När är vården inledd?

Vården anses inledd när den unge har placerats i familjehem eller ett

HVB. Vården kan också inledas på sjukhus. Även placering hos den

andre vårdnadshavaren kan vara möjlig, se ovan. Detta gäller obero-

ende av om det är ett beslut om omedelbart omhändertagande eller

beslut om vård. Placeringen måste avse heldygnsomsorg.

Beslut om placering

Det är socialnämnden som beslutar om hur vården av den unge skall

ordnas och var han skall placeras under vårdtiden (11 § första stycket

LVU).

Nämnden kan redan i sin ansökan om vård närmare ange var man

har för avsikt att placera den unge. Detta för att ge länsrätten ett fyl-

ligare underlag för sin helhetsbedömning.

Nämndens beslut om placering kan dock fattas först sedan domsto-

len beslutat om vård. Sedan länsrätten förordnat om vård ankommer

det således på nämnden att fatta beslut i placeringsfrågan. Detta beslut

kan överklagas.

Om ett placeringsbeslut har fattats redan under utredningstiden med

anledning av ett beslut om omedelbart omhändertagande och någon änd-

ring i placeringen inte är avsedd, uppstår frågan om något nytt placerings-

beslut måste fattas sedan länsrätten bifallit nämndens vårdansökan. Ett

uttalande av JO (beslut 1996-08-12, dnr 2446-1996) tyder på att detta inte

är nödvändigt. Det bör dock observeras att det sagda förutsätter att ett pla-

ceringsbeslut i samband med ett omedelbart omhändertagande går att

överklaga, vilket enligt JO:s uppfattning är möjligt. Även ett sådant place-

ringsbeslut måste således förses med en fullföljdshänvisning.

Rätten att fatta beslut om var den unge skall vistas går enligt 47 §

SoL endast att delegera till utskott. I 11 § tredje stycket LVU ges emel-

lertid ordförande eller annan förordnad ledamot av nämnden möjlig-

het att besluta om den unges placering i brådskande fall. Denna kom-

pletterande beslutanderätt får endast användas när nämndens beslut

inte kan avvaktas. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästkomman-

de sammanträde.

Kortare vistelser utanför det hem i vilket den unge är placerad, t.ex.

i samband med semesterresor och släktingbesök, omfattas inte av reg-

leringen i 11 § första stycket LVU.

Beslut om placering i familjehem

Ett beslut att stadigvarande placera ett barn i ett visst enskilt hem ut-

gör samtidigt ett medgivande enligt 25 § SoL för hemmet att ta emot

barnet för stadigvarande vård och fostran. Rätt att fatta ett sådant be-

slut får delegeras endast till utskott. Ett beslut om stadigvarande pla-

cering i ett enskilt hem kan alltså inte fattas av tjänsteman. Däremot

kan rätten att fatta ett beslut om en kortare tids placering delegeras

även till tjänsteman. När familjehemsutredningen sedan är klar skall

beslut om placeringen fattas av nämnden eller dess utskott.

65

SOSFS

1997:15

Överklagande av placeringsbeslut

Placeringsbeslut efter vårdbeslut kan överklagas (41 § LVU). Enligt So­

cialstyrelsens uppfattning gäller detta även placeringsbeslut vid ome-

delbart omhändertagande (jfr JO 1996-08-12, dnr 2446-1996). Obser-

vera att SiS platsanvisning inte är ett beslut som går att överklaga.

Omplacering

Beslut i fråga om att flytta den unge från ett hem där han vistas går att

överklaga. Formuleringen ”i fråga om” innebär att såväl beslut att flytta

den unge som beslut att inte flytta honom kan överklagas (41 § LVU).

När frågan om en omplacering av den unge prövas bör nämnden

beakta den risk en separation medför för barnet (RÅ 1986 not 502).

66

SOSFS

1997:15

10 Övervägande och omprövning av vård

med stöd av LVU

Socialnämnden har att noga följa vården för de barn och ungdomar

som är placerade. I det ingår att bevaka att vården inte fortgår längre

än nödvändigt. För att nämnden skall hålla sig informerad om hur vår-

den fortlöper och kunna avsluta vården när den inte längre behövs

finns i 13 § LVU bestämmelser om att nämnden skall följa och minst

var sjätte månad överväga vården (miljöfallen) respektive ompröva

vården (beteendefallen).

I 39 § SoF finns en bestämmelse om socialnämndens skyldighet att

följa upp familjehemsplaceringar. Enligt denna bestämmelse bör nämn-

den genom personliga besök och på annat lämpligt sätt fortlöpande hålla

sig väl förtrogen med förhållandena i hemmen och ge hemmen det stöd de

behöver.

Vården skall alltid omprövas om det finns skäl till det, oberoende

av hur lång tid som gått sedan senaste omprövningen. Likaså skall en

omprövning alltid ske om vårdnadshavaren eller den unge, om denne

fyllt 15 år, begär att vården skall upphöra.

Vilka förutsättningar som finns för ett upphörande av vården och

hur arbetet med en återförening bör gå till, är en viktig fråga att be-

akta vid såväl övervägandena som omprövningarna.

Barnets uppfattning

Enligt 36 § LVU har barn som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i

mål och ärenden enligt LVU. Barn som är yngre bör höras om det kan

vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar ska-

da av att höras.

I socialnämndens ansvar enligt 39 § SoF ligger att inte bara ha kon-

takt med familjehemsföräldrarna utan även ett ansvar att träffa och ha

kontakt med det placerade barnet. Barnet bör beredas tillfälle att prata

med socialsekreteraren ensam, antingen i familjehemmet eller på an-

nat sätt. Handläggaren bör ta initiativ till att sådana träffar kommer

till stånd utifrån barnets ålder och mognad.

Övervägande av vården

Om den unge vårdas med stöd av 2 § LVU, dvs. på grund av hemför-

hållandena (miljöfallen), skall socialnämnden enligt 13 § andra styck-

et LVU minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfar-

ande behövs. Ett övervägande innebär inte att något formellt beslut i

frågan fattas. Det skriftliga material som redovisas för nämnden behö-

ver därför inte kommuniceras med parterna. Övervägandet kan såle-

des ske utan att berörda parter är medvetna om det. Övervägandet är

att betrakta som en information eller anmälan till nämnden för att den

67

SOSFS

1997:15

skall hålla sig underrättad om vården (prop. 1989/90:28 s. 76). Efter ett

övervägande finns således inte något beslut att överklaga.

Motiveringen till detta är enligt förarbetena att det i miljöfallen kan

skapa onödig oro och otrygghet hos såväl barnet och vårdnadshavaren

som familjehemsföräldrarna att en gång i halvåret obligatoriskt behö-

va underkastas en prövning av om vården skall fortgå.

Övervägandet bör göras med utgångspunkt i den vårdplan som upp-

rättats. Den tjänsteman som är ansvarig för vården anmäler till nämn-

den hur vården bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhållanden

utvecklar sig. Barnet och dess situation är centrala och måste ägnas

särskild uppmärksamhet. En annan viktig fråga är vårdnadshavarens

inställning till fortsatt vård och om det är tänkbart att fortsätta vården

med samtycke.

Någon mer omfattande skriftlig redovisning fordras inte för över-

vägandet, men enligt Socialstyrelsens uppfattning bör en skriftlig pro-

memoria föreligga, antingen fristående eller som en sammanfattande

journalanteckning. Nämnden lägger anmälan till handlingarna utan

beslut, men protokoll skall naturligtvis föras. Övervägandet skall do-

kumenteras i barnets akt (51 § SoL). Det är viktigt för att ärendets

handläggning skall gå att följa.

Övervägandena kan enligt 47 § SoL delegeras endast till utskott.

Om det inför eller i samband med övervägandet blir aktuellt att göra

en formell prövning av om vården kan upphöra, men utredning och

beslut inte hinns med inom sexmånadersfristen, har nämnden ändå att

överväga vården. Det kan då noteras att frågan om upphörande snart

kommer under nämndens prövning.

Även vid nämndens övervägande kan frågan om upphörande aktuali-

seras. Finner nämnden vid sina överväganden att frågan bör prövas i sak,

skall nämnden ta initiativ till att en utredning görs och föreläggs nämnden

med förslag till beslut. Förvaltningslagens bestämmelser om kommunice-

ring, parts rätt att meddela sig och om parts rätt till insyn m.m. blir då till-

lämpliga. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och

dokumentation inom socialtjänsten”.

När skall övervägandena göras?

Det är i lagtexten inte angivet när första övervägandet skall göras, men

Socialstyrelsen anser att samma beräkning som vid omprövning kan

göras, dvs. inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbe-

slutet. Därefter skall vården övervägas minst var sjätte månad. Av rätts-

säkerhetsskäl är det viktigt att nämnden inte underlåter att regelmässigt

göra de föreskrivna övervägandena. Nämnden måste ha sådana rutiner

att övervägandena kan ske i enlighet med lagen.

Omprövning av vården

Vård som den unge beretts med stöd av 3 § LVU skall omprövas inom

sex månader från dagen för verkställigheten av vårdbeslutet och där-

68

SOSFS

1997:15

efter inom sex månader från senaste omprövning (13 § tredje stycket

LVU).

Vården skall vidare alltid omprövas då vårdnadshavaren eller den

unge, om denne fyllt 15 år, begär det. Socialnämnden skall även på

eget initiativ, när det finns skäl till det, pröva om vården kan upphöra.

Omprövning av vården innebär att ett förvaltningsrättsligt ärende fö-

religger. Därmed blir reglerna om partsinsyn, kommunikation, rätt att an-

lita ombud eller biträde, offentligt biträde, företräde inför nämnden m.m.

tillämpliga. Vidare skall omprövningen resultera i ett formellt beslut. Det-

ta beslut kan överklagas. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3)

”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

De ungdomar som blir aktuella för LVU-vård har som regel en kom-

plicerad behovsbild och behöver ofta en relativt lång tids kvalificerad

behandling. En förutsättning för att LVU-vården skall vara meningsfull

är generellt att den planerade vården och behandlingen kan genomföras.

Om ett särskilt behandlingsprogram, som varar mer än sex månader,

fastställts för den unge, så är det givetvis en omständighet som nämn-

den får beakta när den prövar om vården kan upphöra eller inte. Enbart

inledningsfasen i ett behandlingsarbete kan ta ett par månader. Om-

prövningsregeln är inte en presumtion för att vården skall kunna avslu-

tas, utan ett uttryck för nämndens skyldighet att noga följa vården och

med inte alltför långa intervaller ta ställning till om den kan upphöra.

Beräkning av tiden

Den första omprövningen skall göras inom sex månader från dagen

för verkställigheten av vårdbeslutet. Vården skall därefter prövas fort-

löpande inom sex månader från senaste prövning.

Vid mellanliggande domstolsprövning

Om ett beslut om vård med stöd av LVU överklagas till kammarrätten,

kan det dröja innan det föreligger en lagakraftvunnen dom om bere-

dande av vård. Något undantag från skyldigheten att överväga vården

innan frågan om vård slutligt avgjorts föreligger emellertid inte.

Utebliven omprövning

Varken i lagtext eller förarbeten sägs något om konsekvenserna av en

utebliven omprövning. Vården fortgår tills beslut om upphörande fat-

tas. Det innebär att vården inte automatiskt upphör på grund av utebli-

ven omprövning. Socialstyrelsen vill emellertid understryka att om-

prövningsregeln är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt och nämnden har

att planera sitt arbete på ett sådant sätt att rutiner skapas för att om-

prövning av LVU-vården sker inom lagstadgade tider.

Handläggning och dokumentation vid omprövning

Den utredning som ligger till grund för en omprövning bör, vare sig

omprövningen sker enligt sexmånadersregeln eller av annan anled-

69

SOSFS

1997:15

ning, utgå från den vårdplan som finns för den unge. Utredningen bör

enligt Socialstyrelsens uppfattning innehålla

– en redogörelse för den unges och vårdnadshavarens nuvarande si-

tuation,

– en redogörelse för den unges egen syn på sin situation och vården,

– en redogörelse från den behandlingsansvarige, dvs. familjehemmet

eller hemmet för vård eller boende,

– en redogörelse för de åtgärder som vidtagits sedan vården inleddes/

senast omprövades,

– en utvärdering av vården,

– den fortsatta planeringen,

– en bedömning av möjligheten att låta vården övergå till vård enligt

socialtjänstlagen,

– en bedömning av möjligheten att avsluta vården,

– förslag till beslut.

Den unge själv och hans vårdnadshavare har enligt 55 § SoL rätt att

närvara vid nämndens sammanträde om omprövning. Undantag kan

göras om det finns särskilda skäl.

Beslutanderätt vid omprövning

Rätt att fatta beslut i omprövningsfrågor enligt 13 § tredje stycket LVU

kan delegeras endast till utskott (47 § SoL).

Överklagande av omprövningsbeslut

Beslut i fråga om fortsatt vård med stöd av LVU kan enligt 41 § första

stycket 2 LVU överklagas till länsrätten.

Offentligt biträde vid omprövning

Offentligt biträde skall enligt 41 § 3 RhjL förordnas i ärenden/mål om

upphörande av vård enligt 21 § LVU. Eftersom en omprövning rör frå-

gan om vårdens upphörande enligt 21 § LVU, har parterna vid ompröv-

ning rätt till biträde. Generellt gäller att biträde inte skall förordnas om

behov saknas (42 § RhjL). Behovsregeln innebär att en bedömning bör

göras även av socialnämnden innan den meddelar länsrätten att behov

av offentligt biträde föreligger. Om någon med rätt att överklaga önskar

att vården skall upphöra och utredningen på ett tidigt stadium visar att

så kanske inte kan ske, bör offentligt biträde förordnas redan under ut-

redningstiden till stöd för den unge och/eller vårdnadshavaren. Förelig-

ger däremot inget önskemål om att vården skall avslutas eller om allt

tyder på att vården kommer att kunna upphöra, föreligger knappast be-

hov av offentligt biträde. Se vidare om offentligt biträde s. 107.

70

SOSFS

1997:15

11 Umgänge

Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att barn har behov av um-

gänge med båda sina föräldrar även om inte barnet bor tillsammans

med dem (6 kap. 15 § FB). En nära och god kontakt mellan föräldrar

och barn under vårdtiden är oftast en viktig förutsättning för att bar-

net skall kunna utvecklas väl under placeringen utanför hemmet och

på sikt kunna återförenas med sina föräldrar.

I 22 § tredje stycket SoL finns en allmän regel som gäller all vård ut-

anför hemmet. Vården bör utformas så att den stärker den enskildes

samhörighet med anhöriga och med andra närstående samt kontakt med

hemmiljön. I 14 § LVU framhålls socialnämndens ansvar, då fråga är

om vård enligt LVU, för att den unges behov av kontakt med föräldrar-

na eller andra som har vårdnaden om honom tillgodoses så långt som

möjligt. Andra personer som kan vara viktiga för barnet att hålla kon-

takt med är syskon, andra släktingar, personer som barnet levt i familje-

gemenskap med, lärare och kamrater. En placering av ett barn utanför

det egna hemmet får inte innebära att barnet avskärs från kontakt med

känslomässigt betydelsefulla personer. Nämnden bör vara särskilt upp-

märksam när det gäller invandrarbarn eftersom många av dem kommer

från kulturer där släkttillhörigheten har en annan betydelse än vi är va-

na vid. En bruten kontakt med släktgemenskapen kan i sämsta fall leda

till isolering och vilsenhet i vuxen ålder (prop. 1989/90:28 s. 73).

Socialnämnden ges dock i 14 § andra stycket 1 LVU en möjlighet

att besluta om hur den unges umgänge med föräldrarna eller andra som

har vårdnaden om honom skall utövas. En förutsättning för sådana be-

slut är att de är nödvändiga med hänsyn till vården enligt LVU.

Till den rättsliga regleringen av umgänget under vårdtiden hör även

art 8 Europakonventionen enligt vilken rätten till familjeliv skyddas.

Avgöranden i Europadomstolen visar att umgänge med ett barn under

tvångsvård är en kvarstående rättighet för såväl barnet som för föräld-

rarna. Inskränkningar och umgängesförbud kan dock accepteras om

det är nödvändigt.

Någon möjlighet för nämnden att ensidigt begränsa umgänget mel-

lan barn och föräldrar vid en frivillig placering enligt socialtjänstlagen

finns inte. Den unges behov av att socialnämnden kan reglera umgänget

eller hemlighålla barnets vistelseort kan emellertid vara ett skäl till att

LVU är tillämplig trots att erforderligt samtycke till frivillig vård finns.

Socialnämnden har också ett särskilt ansvar i de fall föräldrarna själva

inte gör tillräckligt stora ansträngningar för att träffa barnet under vårdti-

den. Nämnden har här ett ansvar för att föräldrarna får stöd och hjälp av

både personlig och ekonomisk art, för att de skall klara av att sköta kon-

takten med barnet. Det är också nämndens uppgift och ansvar att verka

för att familjehemsföräldrarna medverkar till att en positiv kontakt mellan

föräldrar och barn upprätthålls (prop. 1979/80:28 s. 115). I nämndens an-

svar ligger också att se till att den uppgjorda planeringen följs.

Umgänge med föräldrarna under pågående vård med stöd av LVU

71

SOSFS

1997:15

kan inte likställas med sådant umgänge som regleras i föräldrabalken.

Föräldrabalkens bestämmelser avser barns umgänge med sina föräld-

rar som det i allmänhet inte finns något att anföra mot. Vid vård med

stöd av LVU finns det brister hos en eller båda föräldrarna som måste

beaktas vid utformningen av umgänget.

Planering av umgänge

Umgänge bör äga rum i den utsträckning som det är lämpligt för bar-

net. För att undvika tvister om omfattningen av umgänget anser Soci­

alstyrelsen att en plan över umgänget bör upprättas och undertecknas

av berörda parter. Föräldrarnas inställning till umgängesplaneringen

bör framgå. Det är dock viktigt att föräldrarna inte känner sig tvinga-

de att gå med på planen. Alltför tvingande regler kan innebära att so-

cialnämnden i praktiken begränsar umgänget på sådant sätt att um-

gänget i stället bör regleras enligt 14 § LVU.

Om nämnden, då barnet vårdas med stöd av LVU, inte kan komma

överens med föräldrarna om en umgängesplan, anser Socialstyrelsen

att nämnden av rättssäkerhetsskäl bör besluta om umgänget med stöd

av 14 § andra stycket 1 LVU. Föräldrarna har då en möjlighet att över-

klaga beslutet (jfr JO 1992/93 s. 405).

Utformningen av umgänget

I vilka former umgänget äger rum och hur omfattande det bör vara får

bedömas från fall till fall utifrån barnets behov. Umgänget kan äga rum

hos föräldrarna eller i familjehemmet. Ibland kan ett alternativ vara att

föräldrar och barn träffas på en neutral plats, t.ex. i förskolan. Social-

nämnden kan även besluta att någon utomstående kontaktperson skall

vara med vid umgänget, t.ex. en familjehemsförälder, en socialsekrete-

rare eller någon annan som barnet känner trygghet med. Behovet av en

sådan person får bedömas utifrån barnets behov av trygghet, ålder, öns-

kemål och orsaker till placeringen.

Begränsningar i umgänget

Bestämmelserna om möjligheten att begränsa umgänget skall tilläm-

pas restriktivt. Socialnämnden får inte utan starka skäl besluta om in-

skränkningar i umgänget mellan barn och föräldrar. Det kan emeller-

tid förekomma att föräldrarna griper in i vården på ett obehörigt sätt.

Deras personliga förhållanden, exempelvis vid långtgående missbruk

eller svår psykisk sjukdom, kan vara sådana att de under viss tid inte

bör träffa sitt barn (prop. 1979/80:1 s. 602).

Andra skäl kan vara att det föreligger en risk att föräldrarna avvi-

ker med barnet, att barnet visar rädsla för en förälder, att det finns en

risk för övergrepp mot barnet eller att en förälder kräver så mycket

umgänge att vården blir verkningslös eller hindrar barnets anknytning

till familjehemmet.

72

SOSFS

1997:15

Den unges egen inställning i umgängesfrågan måste utredas och

tillmätas betydelse i relation till barnets ålder, mognad och övriga om-

ständigheter.

Socialnämndens befogenhet att besluta om umgänget är vittgående

och sträcker sig så långt att nämnden kan förbjuda allt umgänge och

även reglera eller hindra telefon- och brevkontakt. Regeringsrätten har

(RÅ 1990 ref 97) uttalat att varken lagtext eller uttalanden i lagens

förarbeten hindrar beslut om totalt umgängesförbud.

Vem kan hindras att träffa den unge?

Umgänge med förälder

Bestämmelserna i 14 § andra stycket 1 LVU är i första hand tillämpliga

gentemot förälder som också är barnets vårdnadshavare. Detta gäller

gentemot båda föräldrarna om de har gemensam vårdnad.

För att kunna fatta ett beslut om att inskränka ett umgänge gentemot

en förälder som inte är vårdnadshavare förutsätter tillämpningen av den-

na bestämmelse att föräldern genom avtal eller dom har rätt till umgänge

med barnet. Det måste finnas något att göra begränsningen i förhållande

till. Syftet med den socialnämnden tillagda beslutanderätten är i detta fall

i första hand att nämnden vid behov skall kunna begränsa utövningen av

den civilrättsligt gällande umgängesrätten (jfr RÅ84 2:38).

Umgänge med andra

Nämnden bestämmer med stöd av sin allmänna befogenhet (11 § fjär-

de stycket LVU) i princip om alla besök hos den unge under vårdtiden.

Om nämnden motsätter sig umgänge mellan barnet och någon närstå-

ende som inte är förälder eller vårdnadshavare, kan nämndens beslut i

frågan inte överklagas. Det är därför särskilt viktigt att nämnden noga

överväger vilka möjligheter till umgänge som finns.

Lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård

Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gäller

bl.a. besök hos dem som är omhändertagna med stöd av LVU och vis-

tas på ett HVB. Om det med hänsyn till vårdens bedrivande eller skyd-

det av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med

inskränkningar av besök, får enligt 3 § denna lag huvudmannen för

vårdinstitutionen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett

sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa

personer. Enligt 4 § första stycket gäller detta inte besök av personer

för vilka 14 § andra stycket 1 LVU är tillämplig, dvs. föräldrar eller

annan vårdnadshavare.

Beslut enligt denna lag gäller omedelbart och får överklagas till all-

män förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i 22–25, 27, 28 och 30 §§

FL skall tillämpas, om beslutet meddelas av huvudmannen för en pri-

vat vårdinstitution.

73

SOSFS

1997:15

Inskränkning av umgänge på barnpsykiatrisk

klinik

I hälso- och sjukvårdslagen och lagen (1994:953) om åligganden för

personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen) samt förord-

ningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjuk-

vården (åliggandeförordningen) har fastlagts vissa allmänna krav på

hälso- och sjukvården och dess personal. Utgångspunkten för all hälso-

och sjukvård är att vården är frivillig och skall bedrivas med respekt

för patientens självbestämmande och integritet. Psykiatrisk tvångs-

vård får endast ges med stöd av LPT eller LRV.

Vid frivillig vård får hälso- och sjukvården i princip inte hindra en

patient att ta emot besök. Med hänsyn till vården av andra patienter får

patienten dock acceptera att hälso- och sjukvården i vissa avseenden

kan begränsa möjligheten till besök.

I de flesta fall är det patienten som har att ta ställning till vilka be-

sök som han eller hon vill ta emot. När det gäller patienter som är om-

händertagna med stöd av LVU träder socialnämnden in i stället för

vårdnadshavaren och bör därför kontaktas om denne eller andra per-

soner vill besöka patienten.

Om nämnden har beslutat om inskränkningar i umgängesrätten med

stöd av 14 § LVU, skall besök som inte sker i enlighet med beslutet av-

visas. Hälso- och sjukvårdspersonalen har dock inte rätt att använda

våld för att avvisa besöket utan får vid behov tillkalla polis. I vissa

nöd- och nödvärnssituationer kan våld tillgripas enligt de allmänna

nödreglerna i 24 kap. 1 och 4 §§ BrB.

Socialstyrelsen vill understryka vikten av att nämnden i samråd

med personal på den barnpsykiatriska kliniken kommer överens om

hur besök och permissioner kan äga rum.

Begränsning av telefon- och/eller brevkontakt

Umgängesbegränsningar kan även omfatta begränsningar i telefon- och

brevkontakterna mellan föräldrar och barn (jfr RÅ 1993 ref 72).

Att förutom umgänget inskränka även brev- och telefonkontakter-

na innebär ett synnerligen stort ingrepp i vårdnadshavarnas rätt och

bör enligt Socialstyrelsens uppfattning som regel ske mycket restrik-

tivt och endast pågå en kortare tid. För långvariga begränsningar ford-

ras mycket tunga skäl. Om fortsatt behov av åtgärden finns torde

nämnden ofta ha skäl att överväga om ansökan om vårdnadsöverflytt-

ning med stöd av föräldrabalken bör initieras.

En inskränkning av föräldrars rätt att per telefon kontakta ett barn

bör alltid uttryckligen anges i beslutet även om beslutet avser ett totalt

umgänges- eller besöksförbud.

Inskränkningar i brev- och telefonkontakterna kan också strida mot

Europakonventionens artikel 8 om skydd för familjeliv om restriktionen

är mer ingripande än vad som är nödvändigt (jfr Europadomstolens

dom 25 februari 1992, Serie A no. 226).

74

SOSFS

1997:15

Granskning av försändelser till den unge

En annan fråga är i vilken utsträckning brev eller försändelser till den

unge får granskas eller läsas. När det gäller ungdomar som vårdas på

särskilda ungdomshem med stöd av 3 § LVU är detta direkt reglerat i

19 § LVU. I övrigt finns inga särskilda bestämmelser. I och med att

den unge är placerad med stöd av LVU inträder nämnden i vårdnads-

havarens ställe och de som vårdar den unge har då samma rätt som

vårdnadshavarna att exempelvis granska brev. Självfallet måste detta

ske med stor urskiljning och endast då vården absolut kräver detta.

Umgängesinskränkning i form av förbud för förälder

att tala med det placerade barnet på eget språk

JO har (beslut 1995-11-24, dnr 4105-1994) tagit upp frågan om en so-

cialnämnd haft rätt att kräva att modern och det placerade barnet skul-

le tala svenska vid umgänge. JO konstaterade att ett sådant krav är att

anse som en inskränkning i umgängesrätten och att nämnden därför

måste fatta ett formellt beslut om detta enligt 14 § LVU om en sådan

inskränkning bedöms nödvändig.

Socialstyrelsen vill påminna om 8 § FL som stadgar att en myndig-

het vid behov bör anlita tolk då den har att göra med någon som inte

behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad.

Beslutanderätt, verkställighet och överväganden

vid inskränkning av umgänge

Beslutanderätt

Någon begränsning av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut

om umgängesbegränsning enligt 14 § andra stycket 1 LVU finns inte

(47 § SoL).

Verkställighet av beslut om umgängesinskränkningar

Beslut i fråga om umgänge gäller enligt 40 § andra stycket LVU ome-

delbart. Nämnden har dock möjlighet att förordna om att det skall gäl-

la först sedan beslutet vunnit laga kraft.

Övervägande av inskränkning av umgänge

Socialnämnden skall enligt 14 § tredje stycket LVU minst en gång var

tredje månad överväga om umgängesbegränsningen fortfarande be-

hövs. Syftet är att åtgärden inte skall bestå längre än nödvändigt.

Övervägandet innebär ingen formell prövning av beslutet och görs på

samma sätt som överväganden av vården i miljöfallen, se s. 66. Finner

nämnden skäl att ompröva beslutet, skall den dock göra detta. Så skall

också ske om den som berörs av beslutet begär det. Övervägandena

kan enbart delegeras till utskott.

75

SOSFS

1997:15

Överklagande av umgängesbegränsningar m.m.

Beslut enligt 14 § andra stycket 1 LVU kan enligt 41 § första stycket 3

LVU överklagas till länsrätten.

Rätt att överklaga kan inte anses föreligga när det gäller olika prak-

tiska ställningstaganden rörande vården även om dessa faktiskt inne-

bär att umgänget begränsas. Det ligger för övrigt i sakens natur att

redan beslutet om att bereda den unge vård med stöd av LVU innebär

att föräldrarnas fria umgängesrätt med den unge inskränks.

Det bör vidare observeras att möjlighet att överklaga endast gäller

beslut av nämnden. Om familjehemmet således vid något tillfälle inte

har möjlighet att ta emot föräldrarna på grund av praktiska svårigheter

eller dylikt, så föreligger ingen rätt att överklaga.

76

SOSFS

1997:15

12 Hemlig vistelseort

Socialnämnden kan med stöd av 14 § andra stycket 2 LVU besluta att

inte röja den unges vistelseort för föräldrar eller vårdnadshavare.

Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om

ett sådant beslut fortfarande behövs (14 § tredje stycket LVU).

Förutsättningar för hemlighållande av vistelseort

Beslut om att hemlighålla den unges vistelseort torde endast bli aktu-

ellt när det föreligger ett beslut om umgängesförbud, även om det inte

är en nödvändig förutsättning. Bestämmelsen bör tillämpas restrik-

tivt. Endast i undantagsfall bör föräldrar eller annan vårdnadshavare

vägras upplysning om barns vistelseort (prop. 1979/80:1 s. 602). För

att beslutet skall vara motiverat fordras att det är nödvändigt med hän-

syn till vården av den unge och förutsättningarna måste noga prövas i

varje enskilt fall. Nämnden har att beakta att beslutet utgör ett mycket

djupgående ingrepp i föräldrarätten. Ett beslut om hemlighållande av

vistelseort får aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighets-

skäl (prop. 1989/90:28 s. 74).

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan ett par situationer urskiljas

när det kan bli aktuellt att besluta om hemlig vistelseort. Det kan finnas

grundad anledning att tro att föräldrarna egenmäktigt kommer att bort-

föra den unge och att dennes hälsa eller utveckling därigenom skulle

äventyras eller vården omöjliggöras. Det kan vara situationer där den

unge riskerar att utsättas för misshandel, psykiskt skadlig behandling

eller annan allvarlig fara. Det kan även gälla situationer där det kan be-

faras att föräldrarna kan tänkas föra den unge utomlands eller på annat

sätt under längre tid undanhålla socialnämnden barnet. Däremot kan

inte varje misstanke om att föräldrarna inte respekterar ett beslut om

umgängesbegränsning leda till att vistelseorten hemlighålls.

Om föräldrarna tidigare trotsat ett beslut om inskränkning i um-

gänget och det påverkat den unges hälsa eller utveckling negativt eller

motverkat vården kan det vara ett skäl att hemlighålla vistelseorten.

Föräldrarnas trotsande av umgängesrestriktionerna måste dock ha upp-

repats eller varit till uttalad skada för den unge på något sätt.

Den unge kan ha varit utsatt för ett svårt övergrepp och kan uppleva

stor otrygghet enbart av det förhållandet att föräldrarna vet var han

finns. Det primära vid den bedömningen är hur den unge upplever si-

tuationen och hur dessa upplevelser kan hindra ändamålet med vården.

Beslut om hemlig vistelseort

Det kan redan i samband med ett beslut om placering av den unge va-

ra nödvändigt att besluta om hemlighållande av den unges vistelseort.

Det innebär inte att nämnden i sitt beslut kan utelämna familjehems-

föräldrarnas namn och adress. I den underrättelse om beslutet, som

77

SOSFS

1997:15

skall lämnas till vårdnadshavarna, bör emellertid dessa uppgifter – med

hänvisning till det beslut att hemlighålla den unges vistelseort som med-

delats samtidigt – inte tas med.

Vårdnadshavaren har möjlighet att överklaga såväl placeringsbe-

slutet som beslutet att hemlighålla vistelseorten.

När en part på detta sätt undanhålls uppgifter skall myndigheten enligt

14 kap. 5 § SekrL på annat sätt informera om vad materialet innehåller.

För att uppfylla kravet på kommunikation och för att rätten att överklaga

inte skall bli innehållslös bör så mycket information som möjligt lämnas

om barnets placering, utan att barnets vistelseort röjs. Uppgifter om vil-

ken typ av placering som beslutats för barnet, familjehem eller HVB, om

den är i tätort eller på landet, familjesammansättningen i ett familjehem,

kompetens att möta barnets behov etc., bör kunna lämnas ut.

Om vistelseorten behöver hemlighållas en längre tid torde det fin-

nas skäl för socialnämnden att överväga om en vårdnadsöverflyttning

enligt föräldrabalken bör initieras.

I förhållande till andra än vårdnadshavaren, dvs. även gentemot en

förälder som inte är vårdnadshavare, gäller socialtjänstens sekretess

enligt 7 kap. 4 § SekrL för den unges vistelseort oavsett om beslut om

hemlighållande av vistelseorten har fattats enligt 14 § LVU eller inte.

Om en icke vårdnadshavande förälder eller annan begär att få veta var

barnet är placerat, får nämnden göra en sedvanlig menprövning.

Beslutanderätt, verkställighet och överväganden

vid hemlighållande av vistelseort

Beslutanderätt

Någon begränsning av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut

om att inte röja vistelseorten finns inte (47 § SoL).

Verkställighet

Beslut i fråga om hemlighållande av vistelseort gäller enligt 40 § andra

stycket LVU omedelbart.

Övervägande av hemlighållande av vistelseort

Beslut om hemlig vistelseort skall övervägas minst var tredje månad

enligt 14 § tredje stycket LVU. Övervägande innebär inte att ett ärende

uppstår eller att något formellt beslut fattas. Det rör sig om en rappor-

tering som skall möjliggöra för socialnämnden att kontinuerligt följa

dessa beslut och – om det bedöms lämpligt – besluta om utredning och

en formell omprövning. Överväganden sker på samma sätt som över-

vägande av vården, se s. 66.

Vårdnadshavaren har också möjlighet att efter framställan få be-

slutet formellt omprövat och därigenom få ett överklagbart beslut.

Ett beslut att inte röja vistelseorten är så ingripande att det bör gäl-

la så kort tid som möjligt. I många fall bör det vara möjligt att häva ett

sådant beslut efter en kortare tid än tre månader.

78

SOSFS

1997:15

Överklagande av hemlighållande av vistelseort

Beslut enligt 14 § andra stycket 2 LVU att inte röja vistelseorten för

föräldrar eller vårdnadshavare kan enligt 31 § första stycket 3 LVU

överklagas till länsrätten.

Begäran att få ut uppgift om underårigs vistelseort

En begäran att få reda på var barnet vistas kan antingen avse en begä-

ran från vårdnadshavarens sida att beslutet enligt 14 § LVU skall upp-

höra, eller en begäran att få ta del av en allmän handling som utvisar

var barnet är placerat, t.ex. själva placeringsbeslutet. Vilket alternativ

den begärande väljer får betydelse för hur framställningen skall hand-

läggas.

Vid en begäran om att beslutet skall upphävas har socialnämnden

att pröva om det fortfarande finns skäl enligt 14 § andra stycket 2 LVU

att hemlighålla adressen. Ett avslag på denna begäran kan överklagas

till länsrätten (41 § LVU).

Enligt 7 kap. 5 § SekrL gäller sekretess såvitt angår uppgift om un-

derårigs vistelseort också i förhållande till den underåriges föräldrar

eller annan vårdnadshavare, om den underårige har omhändertagits

eller vårdas enligt LVU och det är nödvändigt med hänsyn till ända-

målet med omhändertagandet eller vården. Utlämnande av den hand-

ling av vilken placeringen framgår kan således avslås gentemot för-

älder eller vårdnadshavare på denna grund om det finns ett gällande

beslut enligt 14 § andra stycket LVU. Beslut varigenom myndighet av-

slår enskilds begäran om att få ta del av en handling kan överklagas

till kammarrätten (15 kap. 7 § SekrL).

Beslutanderätt vid utlämnande av handling

Enligt 15 kap. 6 § SekrL ankommer det i första hand på den tjänste-

man som enligt arbetsordning eller särskilt beslut har hand om hand-

lingen att pröva begäran om att få ut handlingen. Om denne vägrar att

lämna ut den önskade handlingen är tjänstemannen, om sökanden be-

gär det, skyldig att hänskjuta frågan till myndighetens avgörande, var-

vid ett skriftligt beslut måste fattas. Sökanden skall underrättas om att

han kan begära att frågan hänskjuts till myndigheten och om att beslut

av myndigheten krävs för att avgörandet skall kunna överklagas.

Prövningen skall således i första hand göras av den tjänsteman som

fått i uppdrag att ta hand om handlingen, t.ex. en socialsekreterare.

Det är enbart myndighetens beslut om att inte lämna ut handlingen

som kan överklagas.

Se Socialstyrelsens allmänna råd (1991:4) ”Sekretess inom hälso-

och sjukvården och socialtjänsten”.

79

SOSFS

1997:15

13 Vårdens upphörande

Socialnämnden skall besluta att vård med stöd av LVU skall upphöra

när den inte längre behövs (21 § första stycket LVU). Upphörande av

vård med stöd av LVU behöver inte innebära att den unge flyttar hem.

Vården kan övergå till frivillig vård om samtycke till fortsatt vård kan

erhållas eller den unge kan flytta till eget boende.

Nämnden har ett ansvar för att noga förbereda den unge för åter-

förening med sin vårdnadshavare eller för eget boende.

Bortsett från i lagtext angivna åldersgränser innehåller LVU inga

föreskrifter om vårdtidens längd. För att vården inte skall fortgå läng-

re än nödvändigt har socialnämnden i 13 § LVU ålagts att regelbundet

följa upp vården och ta ställning till den, se s. 66.

Vården upphör på grund av den unges ålder

Vård som beslutats med stöd av 2 § LVU skall upphöra senast när den

unge fyller 18 år (21 § andra stycket LVU).

Om nämnden och den unge är överens om att placeringen bör fort-

gå även härefter, måste beslut om bistånd enligt 6 och 22 §§ SoL fat-

tas. Eftersom den unge fyllt 18 år och är myndig är det enbart han själv

som skall lämna medgivande till den fortsatta placeringen.

Förutsättningar för vård med stöd av 3 § LVU i stället för 2 § LVU

kan dock föreligga.

En övergång till vård enligt 3 § LVU förutsätter dock en ny ansö-

kan om vård till länsrätten och att länsrätten bifaller ansökan.

Vård som beslutats med stöd av 3 § LVU skall upphöra senast då

den unge fyller 21 år (21 § tredje stycket LVU). Sedan den unge fyllt

18 år får vård med stöd av LVU beredas honom endast om sådan be-

döms lämpligare än annan vård. Däremot gäller inte kravet på att så-

dan vård skall vara lämpligare än annan vård för att vården enligt

LVU skall få fortgå sedan den unge fyllt 18 år.

Åldersgränserna är absoluta

Även om ett beslut om vårdens upphörande inte fattas vid angivna ål-

dersgränser upphör vårdbeslutet och därmed nämndens befogenheter

i förhållande till den unge. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör

nämnden dock fatta ett beslut om vårdens upphörande och inte låta

vården automatiskt upphöra vid angivna åldersgränser.

Upphörande av vården på grund av att vård inte

längre behövs – miljöfallen

Miljöfallen

Socialstyrelsen vill här understryka att det är den unges vårdbehov

som är avgörande för hur länge vården skall fortgå. Förutsättningarna

80

SOSFS

1997:15

för vårdens upphörande måste nära knyta an till skälen för omhänder-

tagandet. När barn vårdas på grund av hemförhållandena (2 § LVU)

fordras för att vården skall kunna upphöra dels att hemförhållandena

är sådana att vård utanför hemmet inte längre är motiverad, dels att ett

eventuellt särskilt vårdbehov som den unge har kan tillgodoses genom

vårdnadshavaren. Vid bedömningen av hemmiljön har nämnden att be-

akta om de förhållanden i hemmet som låg till grund för vårdbeslutet

har upphört och om den aktuella situationen i hemmet är tillfredsstäl-

lande. Andra missförhållanden än de ursprungliga kan ha tillkommit,

vilka i sig kan utgöra skäl för fortsatt vård. Hemmiljön måste även ha

hunnit stabiliseras. En alltför snabb hemflyttning av den unge till vård-

nadshavaren kan innebära att en ny placering senare måste göras. Det är

då inte säkert att den unge kan komma tillbaka till sitt tidigare familje-

hem. Flyttningar och separationer är oftast skadliga för barnet.

Anledningen till vård med stöd av LVU är många gånger att vård-

nadshavaren på grund av missbruk inte kan erbjuda den unge en till-

fredsställande uppväxtmiljö. Ett långvarigt missbruk är många gånger

mycket svårt att komma ur och risken för återfall är stor. Drogfriheten

är bara början på en rehabilitering som rör såväl den egna personen

som förhållandena i hans omgivning. Enligt Socialstyrelsens uppfatt­

ning räcker det inte med en kortare tids drogfrihet för att den unges

hemförhållanden skall anses stabila. Det är angeläget att betona att

förbättringarna av föräldrarnas situation verkligen skall vara av mer

permanent karaktär. Helhetssynen i ett sådant fall kräver att bedöm-

ningen inte enbart centreras kring själva missbruket utan omfattar

föräldrarnas totala situation och deras förmåga som föräldrar. Endast

förbättringar som kan antas vara mer varaktiga och genomgripande

bör föranleda vårdens upphörande. Vården bör därför inte upphöra om

föräldrar med långvariga och allvarliga missbruksproblem iakttagit

avhållsamhet från beroendeframkallande medel endast några måna-

der. Det är en bedömning av föräldrarnas omsorgsförmåga som mås-

te ligga till grund för nämndens ställningstagande.

Oberoende av grunden för vården får en hemflyttning av ett barn

aldrig utgöra en del av den vuxnes rehabilitering. Rehabiliteringen

måste ha kommit så långt att den unge kan få acceptabla förhållanden

och erforderligt stöd vid den omställning och påfrestning som en hem-

flyttning som regel utgör. Nämnden har naturligtvis en skyldighet att

stödja berörda personer i denna situation.

Europadomstolen har i ett mål i vilket Sverige var part uttalat att för-

bättringen av de förhållanden som låg till grund för samhällsvården bör

framstå som stabil innan samhällsvården upphör. Det vore klart i strid

med barnets intresse om det återvänder till föräldrarna för att därefter

behöva tas hemifrån igen (dom 24 mars 1988, Serie A no. 130, § 76).

Den unge som beretts vård enligt LVU kan ha ett särskilt behov av

vård och behandling till följd av sina upplevelser före placeringen ut-

anför hemmet. Detta särskilda vårdbehov kan naturligtvis kvarstå

även sedan förhållandena i hemmet förbättrats. För att vården skall

kunna upphöra måste hemmet även kunna tillgodose dessa behov eller

81

SOSFS

1997:15

acceptera att den unge får nödvändig behandling. Det förutsätter hos

vårdnadshavaren en insikt om den unges behov. Ett önskemål om att

mycket abrupt få hem den unge kan tyda på en oförmåga att se den

unges behov och att sätta dem före sina egna. En bedömning av om

vården med stöd av LVU behöver fortsätta måste utgå från det enskil-

da barnet, dess behov och vårdnadshavarnas möjligheter att tillgodose

dem. Bedömningen får aldrig göras schablonmässigt.

Upphörande av vården på grund av att vård inte

längre behövs – beteendefallen

Beteendefallen

När den unge vårdas på grund av sitt eget beteende (3 § LVU) fordras

för vårdens upphörande att det skadliga beteendet upphört och att det

förhållandet kan bedömas som stabilt. Vidare krävs att den unges vård-

behov upphört. Även om det är den unges beteende som primärt ligger

till grund för vården har naturligtvis hemförhållandena betydelse vid

bedömningen av vårdbehovet. Om hemmet och omgivningen i övrigt

kan ge den unge ett gott stöd innebär det att behovet av vård utanför

det egna hemmet minskar.

HVB liksom en del familjehem har behandlingsprogram som om-

fattar viss tid och där olika moment ingår. För att vården på sikt skall

vara meningsfull fordras oftast att den unge genomgår hela behand-

lingsprogrammet. I behövlig vård ingår att behandla de bakomliggan-

de problemen som tagit sig uttryck i missbruk eller kriminalitet och

som ligger till grund för vården.

Äldre ungdomar skall ofta förberedas för ett eget boende och inte för

en hemflyttning den dag då vården upphör. För dessa ungdomar kan i

vårdbehovet ingå vissa förberedelser för att klara det egna boendet.

Den unges hemflyttning

Vid hemflyttningen utsätts barnet för en separation. Särskilt om bar-

net bott i familjehemmet under lång tid kan separationen bli svår. I 21

§ LVU föreskrivs därför en skyldighet för socialnämnden att noga för-

bereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden

om honom. Nämnden har dels att hjälpa barnet och familjehemsföräld-

rarna med separationen, dels att förbereda den unge och föräldrarna

inför hemkomsten. Det förekommer att den unge tidigare endast i ringa

utsträckning bott tillsammans med vårdnadshavaren. Det blir i prakti-

ken en invänjning i ett nytt hem.

För barnets återförening med vårdnadshavaren är det av mycket stor

vikt att umgänget fungerar under vårdtiden och att det finns en medve-

ten planering som på sikt leder fram till hemflyttningen. Alla berörda

parter bör vara införstådda med planeringen, inte minst barnet. Förbe-

redelserna måste utgå från det enskilda barnet, dess situation, behov

och inställning. Generellt sett bör en successiv ökning av umgänget

82

SOSFS

1997:15

ske och tidpunkten för hemflyttningen väljas med hänsyn till vad som

är lämpligt för barnet, t.ex. med tanke på skolgången. Barnomsorg,

skolgång, boende m.m. bör vara ordnat och barnet bör redan ha fått

etablera de inledande kontakterna. Föräldrarna måste ha möjlighet att

ägna tid åt barnet då det flyttar hem, och hjälpa barnet till rätta i de

kanske mer eller mindre nya miljöerna.

Uppbrottet från familjehemmet kan för en del barn vara liktydigt

med att lämna sina psykologiska föräldrar och ”fostersyskon” som upp-

levs som egna syskon. En hemflyttning som sker abrupt eller mot bar-

nets vilja kan innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveck-

ling. Nämnden kan då ha skäl att överväga om ett flyttningsförbud

enligt 24 § LVU behövs. Syftet med flyttningsförbudet i denna situa-

tion är att få tillräckligt med tid för att ordna så att en hemflyttning

kan ske på ett sätt som inte är skadligt för barnet. Nämnden skall dock

alltid försöka nå överenskommelse med föräldrarna kring hemflytt-

ningen.

Det kan finnas fall där det står klart att den unge inte kommer att

kunna återförenas med sina föräldrar inom överskådlig tid (prop.

1989/90:28 s. 88). Om det i dessa fall är uppenbart bäst för den unge

att få stanna kvar i familjehemmet, bör nämnden pröva om det finns

förutsättningar för att initiera en vårdnadsöverflyttning enligt föräld-

rabalken, se s. 117.

Kontakt med familjehemmet efter vårdens

upphörande

Det är viktigt för barn och ungdomar att få behålla kontakten med sitt

tidigare familjehem. Den unges behov av kontakt med personer som han

fått en stark anknytning till bör så långt som möjligt tillgodoses. Detta

är i första hand ett ansvar för föräldrarna eller andra vårdnadshavare att

tillgodose (6 kap. 15 § första stycket FB). Även nämnden bör hjälpa den

unge med att tillgodose detta behov och kan ekonomiskt bistå t.ex. med

kostnader för resor, om inte föräldrarna tar detta ansvar.

Motsätter sig den unges vårdnadshavare ett umgänge som begärs

av någon annan än en förälder, kan rätten på talan av socialnämnden

besluta om sådant umgänge efter vad som är bäst för den unge (6 kap.

15 § tredje stycket FB).

Den personkrets som kan vara aktuell i ett sådant sammanhang är

bl.a. tidigare familjehemsföräldrar.

Talan kan enbart väckas av socialnämnden. Ett beslut av socialnämn-

den att inte väcka talan kan inte överklagas.

Vården kan fortsätta i frivillig form

LVU är endast tillämplig när den erforderliga vården inte kan ges med

samtycke. Det innebär att om samtycke lämnas sedan vården påbör-

jats har nämnden att bedöma detta samtycke på samma sätt som då

frågan om beredande av vård prövas. Samtycket måste omfatta hela

83

SOSFS

1997:15

den behövliga vården. Inställningen till vården är ofta lättare att be-

döma när den pågår än innan den inletts. Om vårdnadshavaren eller

den unge under vårdtiden varit uttalat kritisk mot den pågående vår-

den och agerat för en hemflyttning, kan detta tala mot att fortsatt vård

kan genomföras med samtycke.

Två beslut

När vård med stöd av LVU övergår till en placering med stöd av social-

tjänstlagen, skall nämnden dels fatta beslut om upphörande av vård med

stöd av LVU, dels fatta beslut om fortsatt vård enligt 6 och 22 §§ SoL.

Överflyttning av vårdnaden

En överflyttning av vårdnaden från den förälder gentemot vilken in-

gripande skett till den andre föräldern eller till en särskild förordnad

vårdnadshavare innebär inte att vården med stöd av LVU automatiskt

upphör. För att vården med stöd av LVU skall upphöra, måste nämn-

den fatta ett beslut om upphörande.

Upphörande av vård med stöd av LVU vid annan

tvångsvård

Den unge kan trots att han redan är föremål för vård enligt LVU bli

underkastad tvångsvård enligt annan tvångslagstiftning. Det innebär

inte att vården med stöd av LVU automatiskt upphör eller ens skall be-

slutas upphöra.

LVU vid påföljd inom kriminalvården

LVU innehåller inga bestämmelser om att ett beslut om vård förfaller

om den unge döms till påföljd inom kriminalvården, inte ens vid fäng-

elsestraff. Det ankommer på socialnämnden att från fall till fall pröva

frågan om påföljden innebär att LVU-vården skall upphöra. Detta ställ-

ningstagande bör inte göras förrän domen vunnit laga kraft eftersom

komplikationer annars kan uppstå.

Generellt sett innebär inte en dom till skyddstillsyn att behovet av

vård med stöd av LVU upphör. Många gånger utgör sådan vård en för-

utsättning för att den unge inte döms till fängelsestraff.

Om den unge döms till ett kortare fängelsestraff har nämnden att

bedöma om det tillgodoser den unges vårdbehov. Även i dessa fall görs

prövningen i förhållande till 21 § LVU. Den vård som inletts före

fängelsestraffet kan behöva slutföras efter den unges frigivning.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan beslutet om vård med stöd

av LVU kvarstå under den tid den unge avtjänar kortare fängelse-

straff. Om vården med stöd av LVU avslutas då den unge börjar av-

tjäna straffet, kan det få till följd att socialnämnden då den unge friges

tvingas göra en ny ansökan om LVU-vård för att kunna slutföra vår-

den, om vårdbehovet bedöms kvarstå efter frigivningen. Om nämnden

84

SOSFS

1997:15

däremot bedömer att det inte kommer att finnas något behov av vård

med stöd av LVU vid frigivningen, bör vården avslutas.

Vid längre frihetsstraff är det svårare att förutse om det finns ett

behov av vård med stöd av LVU efter frigivningen.

LVU vid rättspsykiatrisk vård

Överlämnas den unge av domstolen till rättspsykiatrisk vård enligt LRV,

torde den vården som regel kunna tillgodose den unges vårdbehov. So-

cialnämnden måste dock alltid göra en bedömning i det enskilda fallet.

Vårdbehovets art och tidsaspekten måste vägas in i bedömningen.

LVU vid tvångsvård inom psykiatrin

Psykiatrisk tvångsvård enligt LPT får endast ges om patienten

– lider av en allvarlig psykisk störning,

– på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden

i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte

kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på

en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård,

– motsätter sig sådan psykiatrisk vård eller till följd av sitt psykiska

tillstånd saknar förmåga att ta ställning till frågan.

Hänsyn skall också tas till om patienten är farlig för andras hälsa eller

personliga säkerhet.

Ett beslut om vård med stöd av LPT innebär inte att vård med stöd

av LVU automatiskt upphör. LVU kan tillämpas även om den unge får

vård med stöd av LPT, t.ex. vid korttidsvård för en psykos.

Förutsättningarna i det enskilda fallet måste vara avgörande för om

LVU-vården skall upphöra. Om den unges hela vårdbehov bedöms kun-

na tillgodoses inom ramen för LPT, bör nämnden fatta beslut om att

vården skall avslutas. Vårdbehovets art och tidsaspekten är faktorer

som har stor betydelse vid bedömningen.

LVU och smittskyddslagen

Beslut om isolering med stöd av smittskyddslagen (1988:1472) för att

förhindra smittspridning innebär inte någon rätt att behandla den smitt-

bärande mot den samhällsfarliga sjukdom som han befaras sprida. Iso-

leringen innebär att den tvångsisolerade underkastas den begränsning

av rörelsefriheten som är nödvändig för att förhindra smittspridning.

Den isolerade skall få det stöd och den hjälp som behövs och motive-

ras att ändra sin inställning och livsföring så att smittspridning för-

hindras och tvångsisoleringen kan upphöra (43 §).

Smittskyddslagen innehåller inga åldersgränser och i undantagsfall

kan en situation uppstå där en ung person som vårdas enligt LVU kan

bli aktuell för tvångsisolering för att förhindra smittspridning av en

samhällsfarlig sjukdom. Utgångspunkten måste då vara att tvångsiso-

85

SOSFS

1997:15

leringen skall bli kortvarig, och vård med stöd av LVU bör då enligt

Socialstyrelsens uppfattning inte avslutas.

LVU och utlänningslagstiftningen

I 21 a § LVU stadgas att vård med stöd av LVU inte hindrar ett beslut

om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1989:529). Förar-

beten till denna bestämmelse återfinns i regeringens proposition

1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv. Ett tidsbe-

gränsat uppehållstillstånd skall i princip meddelas för den tid som ett

barn under 18 år har behov av vård enligt LVU (s. 299).

Upphörande av vård med stöd av LVU

då den unge avvikit och inte kan återfinnas

Det kan inträffa att den unge avviker från det ställe där han är place-

rad och inte kan återfinnas trots polisefterlysning. Frågan är då om

vården skall upphöra eftersom det inte längre kan konstateras om det

fortfarande föreligger ett vårdbehov eller om vården skall fortgå tills

man kan konstatera om behovet verkligen upphört. Denna frågeställ-

ning är inte närmare reglerad i lagstiftningen. JO har (JO 1991/92 s.

266) kommenterat detta. JO konstaterar att de överväganden som

måste göras i ett sådant fall måste utgå från mera allmänna lämplig-

hetssynpunkter. Ställningstagandet är en omdömesfråga som slutligt

blir beroende av vars och ens uppfattning. JO diskuterar vidare om

inte ett offentligt biträde för den unge bör förordnas även om ett of-

fentligt biträde utan fullmakt från den unge inte helt skulle ha kunnat

fylla funktionen att tillvarata dennes intresse.

Föräldrar som avviker med placerade barn

till utlandet

Socialstyrelsen vill här påminna om lagen (1989:14) om erkännande och

verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-

ning av barn. Lagen tillämpas i förhållande till stater som tillträtt Europa­

rådskonventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rör­

ande vårdnad om barn samt återställande av barn och Haagkonventionen

om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Se Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 9/90.

Beslutanderätt och verkställighet vid upphörande

av vård

Rätten att fatta beslut om upphörande av vård får enligt 47 § SoL endast

delegeras till utskott. Nämndens beslut om upphörande av vård gäller

omedelbart om nämnden inte förordnat annat (40 § andra stycket LVU).

Rättens beslut att vården skall upphöra får verkställas omedelbart

86

SOSFS

1997:15

endast om rätten förordnat om att beslutet skall gälla omedelbart (40 §

tredje stycket LVU).

Socialnämnden har inte möjlighet att anlita polishandräckning för

att efter vårdens upphörande återföra den unge till föräldrahemmet.

Däremot kan vårdnadshavaren med stöd av bestämmelserna i 21 kap.

FB hos länsrätten ansöka om verkställighet. Verkställighet innebär att

rätten kan förelägga dem som den unge vistas hos vite, eller ytterst

besluta om polishämtning av den unge. Om den unge fyllt 12 år får

dock verkställighet inte ske mot dennes vilja i annat fall än om rätten

finner det nödvändigt med hänsyn till den unges bästa. Yngre barns

vilja beaktas i förhållande till deras mognad (21 kap. 5 § FB). Möjlig-

heten att med tvångsmedel hämta hem ett barn som fyllt 12 år är såle-

des i viss mån begränsad. I takt med den unges stigande ålder avtar

möjligheten ytterligare. Vid en prövning av verkställigheten har såle-

des äldre barns vilja betydelse även om den inte beaktas vid beslutet

om upphörande av vård.

Upphörande av vård och flyttningsförbud

Nämndens prövning beträffande vårdens upphörande skall avse frå-

gan om de omständigheter som nödvändiggjorde vården alltjämt be-

står. Finns inte längre något behov av att utöva de särskilda befogen-

heter som LVU ger, skall nämnden besluta att vården skall upphöra

(prop. 1979/80:1 s. 587). Det förhållandet att ett barn som är placerat

känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada

av en flyttning får beaktas vid en prövning om flyttningsförbud enligt

24 § LVU (jfr RÅ 1987 ref 123). Se flyttningsförbud s. 87.

87

SOSFS

1997:15

14 Flyttningsförbud

När förutsättningar för vård med stöd av LVU inte längre finns skall

nämnden besluta att vården skall upphöra. Vid frivilliga placeringar

skall vården upphöra när vårdnadshavaren begär det. En socialnämnd

får inte förhala en hemflyttning av frivilligt placerade barn. Inte heller

får socialnämnden förhala en hemflyttning om domstol bestämt att vår-

den skall upphöra och förordnat om att beslutet skall gälla omedelbart.

Ibland måste dock åtgärder vidtas för att underlätta hemflyttningen så

att den unge inte tar skada av flyttningen.

Enligt 24 § LVU kan länsrätten efter ansökan av socialnämnden för

viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om den unge

att ta denne från sådant hem som avses i 25 § SoL (flyttningsförbud).

Nämnden har också under vissa förutsättningar möjlighet att själv be-

sluta om s.k. tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU. Reglerna om

flyttningsförbud har betydelse främst för frivilliga placeringar enligt

socialtjänstlagen och s.k. privatplaceringar. I vissa situationer kan dock

reglerna också tillämpas i samband med vårdens upphörande när den

unge varit placerad med stöd av LVU.

Om det inte går att träffa en överenskommelse med den unges vård-

nadshavare om att avvakta med flyttningen av den unge, har nämnden

antingen att låta flyttningen ske eller att besluta om ett tillfälligt flytt-

ningsförbud eller – om den unge varit frivilligt placerad – ta ställning

till om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande enligt 6 §

LVU föreligger.

Socialstyrelsen vill betona att socialnämnden inte mot en vårdnadsha-

vares vilja får kvarhålla den unge i en placering utan erforderliga beslut.

Förbud mot flyttning kan beslutas till dess den unge fyller 18 år.

Behörig kommun vid beslut om flyttningsförbud

Ansökan om flyttningsförbud görs enligt 25 § LVU av den social-

nämnd som lämnat medgivande enligt 25 § SoL. Samma nämnd be-

slutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU. Om ärendet är

överflyttat till annan nämnd enligt 72 § SoL har behörigheten övergått

till denna nämnd. Vistelsekommunen är inte behörig att vidta åtgärder

i fråga om flyttningsförbud.

Förutsättning för flyttningsförbud

Vårdnadshavaren har i princip rätt att bestämma var barnet skall vis-

tas. Denna rätt kan ibland stå i strid med vad som är bäst för barnet.

Nämnden har därför möjlighet att i vissa fall besluta om flyttningsför-

bud. Flyttningsförbud innebär att barnets vårdnadshavare förbjuds att

ta hem sitt barn från ett familjehem eller flytta barnet till ett annat hem

när vård med stöd av LVU upphört eller när vårdnadshavaren begär

hem barnet efter en frivillig placering.

88

SOSFS

1997:15

Förutsättningen är att det föreligger en påtaglig risk för att den unges

hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet där han befin-

ner sig. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet

är inte tillräckliga skäl för att meddela ett förbud. Samma bedömning

av risken för skada skall göras som vid beredande av vård enligt LVU.

Det skall föreligga konkreta omständigheter som talar för en påtaglig

risk att den unge kan ta skada (prop. 1979/80:1 s. 541).

Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 78) betonar att vårdnadshava-

rens intresse att få bestämma över den unges vistelseort måste vika

när det kommer i strid med vad som är bäst för den unge. Utskottet

pekar på den risk för skador som separationer generellt innebär. Upp-

repade flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när den unge

hunnit få starka band där han vistas bör sålunda inte godtas utan tungt

vägande skäl. Barns behov av trygga relationer och levnadsförhållan-

den är avgörande vid bedömningen av dessa frågor.

Syftet med bestämmelsen är att se till den unges bästa genom att

skydda honom från skadliga flyttningar. Flyttningsförbud kan inte med-

delas för ”säkerhets skull”, utan vårdnadshavaren måste ha uttryckt en

avsikt att flytta barnet från familjehemmet. Grunden för flyttningsför-

budet är att själva flyttningen av den unge är skadlig. Hemförhållandena

hos vårdnadshavaren kan i sig vara utan anmärkning (jfr RÅ 83 2:109).

Finner nämnden att den unge inte kan skiljas från familjehemmet

utan påtaglig risk för skada på hans hälsa eller utveckling och går för-

äldrarna inte med på att barnet stannar kvar i familjehemmet, bör ansö-

kan om flyttningsförbud omedelbart ges in till länsrätten (24 § LVU).

För att trygga att den unge inte skall behöva återvända hem innan

domstol prövat saken kan socialnämnden enligt 27 § LVU besluta om

tillfälligt flyttningsförbud.

Behov av flyttningsförbud

Bland de omständigheter som skall beaktas vid beslut om flyttnings-

förbud är den unges ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslo-

bindningar. Vidare måste beaktas den tid den unge har vårdats på an-

nan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden den unge befinner

sig i och de som han kommer till. Vårdnadshavarens kontakter med

den unge under den tid som de varit åtskilda bör också vägas in (prop.

1979/80:1 s. 541).

Socialstyrelsen anser att eftersom barn och ungdomar genomgår

olika faser i sin utveckling kan riskerna vid en separation variera be-

roende på var i sin utveckling den unge befinner sig. En del barn har

utsatts för upprepade separationer eller andra svåra upplevelser eller

har personliga egenskaper som gör dem extra känsliga för ett uppbrott

från familjehemmet. Ibland är den unges relation till familjehems-

föräldrarna av grundläggande betydelse för den unges hela tillvaro.

Alla dessa faktorer måste beaktas.

89

SOSFS

1997:15

Den unges egen vilja

Den unges vilja är en viktig faktor vid bedömningen av om det finns ett

behov av att meddela flyttningsförbud. Det är därför viktigt att social-

nämnden utreder den unges uppfattning. Detta förutsätter personliga

samtal med den unge. Den unges önskemål kan ha betydelse för bedö-

mandet av risken för skada hos den unge vid en flyttning (prop. 1979/80:1

s. 541). Den unges behov av trygga relationer och levnadsförhållanden

bör således i största möjliga mån bli bestämmande för bedömningen.

Inte minst när det gäller yngre barn är det viktigt att utreda barnets

känslomässiga anknytning till familjehemsföräldrarna.

I mer speciella fall kan den unges totala ovilja mot att flytta hem

bottna i en allvarlig relationsstörning i förhållande till föräldrarna. Det

är då ett förhållande som är relaterat till hemmiljön och inte primärt

till separationen från familjehemmet. Det kan i vissa fall utgöra en

grund för fortsatt vård enligt LVU.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör den unges vilja, om den unge

fyllt 12 år, inte frångås utan vägande skäl. Även yngre barns vilja bör

beaktas.

Bristande umgänge under vårdtiden

Inget eller mycket begränsat umgänge mellan vårdnadshavaren och

barnet under vårdtiden kan få till följd att en flyttning är skadlig och

kan utgöra skäl för flyttningsförbud. Orsaken till bristerna i umgänget

är av underordnad betydelse. Risken för skada hos barnet påverkas

inte av vem som bär ansvaret för att umgänget inte fungerat tillfreds-

ställande.

Flyttningsförbudets längd

Flyttningsförbudet bör ses som en temporär åtgärd, som kan behöva

användas för att förhindra hemtagning av den unge vid en olämplig

tidpunkt eller alltför abrupt. Förbudet ger då socialnämnden möjlighet

att förbereda den unges hemflyttning så att den kan ske så skonsamt

som möjligt.

Även om flyttningsförbudet i första hand är tänkt för en begränsad

tid finns ingen tidsgräns för hur länge det får pågå. Beslutet får fattas

för viss tid eller tills vidare (24 § LVU). I undantagsfall kan tänkas att

flyttningsförbudet behöver kvarstå tills den unge fyller 18 år. Står det

från början klart att en hemflyttning är otänkbar, bör, enligt Socialsty­

relsens uppfattning, som regel en överflyttning av vårdnaden enligt

föräldrabalken tas under övervägande.

Regeringsrätten har i två domar prövat om flyttningsförbud skall

tidsbegränsas. I RÅ84 2:78 uttalade Regeringsrätten att om det vid

meddelandet av förbudet kan bedömas att risken för skada inte före-

ligger vid en viss tidpunkt, bör förbudet begränsas till denna tidpunkt.

Är det däremot osäkert när den unge kan flytta hem till föräldrarna

bör förbudet gälla tills vidare. Frågan om upphörande av förbudet får

90

SOSFS

1997:15

då tas upp till prövning vid ett senare tillfälle då risken för skada hos

den unge bättre kan bedömas.

I RÅ 1988 ref 79 fann Regeringsrätten däremot att det fanns skäl

att ange hur länge flyttningsförbudet skulle gälla.

Regeringsrätten ansåg i detta fall att en tidsgräns behövdes för att

få till stånd förberedelser för barnens hemflyttning och för att undvi-

ka ytterligare processande kring barnen. Den tid som angavs av Re-

geringsrätten var 13 månader.

Förlängning av ett tidsbegränsat flyttningsförbud

Tidsbegränsningen av ett flyttningsförbud hindrar inte att ett nytt be-

slut om flyttningsförbud fattas vid tidsbegränsningens slut. Det fram-

går av RÅ 1988 ref 79 där Regeringsrätten uttalade att om inte flytt-

ningsförbudet lett till godtagbart resultat inom den begränsade tiden,

fick distriktsnämnden aktualisera frågan om ytterligare flyttningsför-

bud.

Socialstyrelsen vill dock framhålla att upprepade beslut om flytt-

ningsförbud inte bör komma i fråga annat än i undantagsfall.

Nytt beslut om flyttningsförbud när domstol

upphävt ett tidigare

Om domstol beslutat att avslå en ansökan om flyttningsförbud, eller

beslutat om upphörande av ett sådant förbud, måste detta respekteras.

I dessa situationer saknas laglig grund för socialnämnden att vid oför-

ändrade förhållanden besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud. Har

nya förhållanden tillkommit eller blivit kända efter domstolens beslut,

kan dock förutsättningar för en annan bedömning föreligga.

Flyttningsförbud endast vid placering i familjehem

Av 24 § LVU framgår att flyttningsförbud kan beslutas om den unge

vistas i ett hem som avses i 25 § SoL. Det innebär ett annat enskilt

hem än det som tillhör barnets vårdnadshavare. Den formella grunden

för placeringen saknar betydelse; det kan röra sig om en s.k. privatpla-

cering likaväl som en placering enligt socialtjänstlagen eller en place-

ring med stöd av LVU.

Flyttningsförbud kan däremot inte beslutas om den unge vårdas i

ett HVB. Inte heller är detta möjligt i de fall den unge placerats i ett

familjehem som sedan övergått till att bli ett HVB.

Socialnämndens befogenheter under flyttnings-

förbud

Den enda åtgärden under ett pågående flyttningsförbud som social-

nämnden kan vidta utan samtycke av vårdnadshavaren, eller den unge

när han fyllt 15 år, är att reglera umgänget. Det är exempelvis inte möj-

91

SOSFS

1997:15

ligt att utan vårdnadshavarens samtycke föranstalta om en barnpsyko-

logisk/psykiatrisk utredning.

Umgänge under flyttningsförbud

Enligt 31 § LVU får nämnden besluta hur den unges umgänge med

föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas un-

der den tid som flyttningsförbud råder, om det är nödvändigt med hän-

syn till ändamålet med flyttningsförbudet eller ett tillfälligt flyttnings-

förbud.

Avsikten med ett flyttningsförbud är i första hand att ge tid för att

förbereda den unges hemflyttning till vårdnadshavaren. Förberedel-

serna kan, särskilt vid långvariga separationer, vara mycket känsliga

och ta tid. Det är ofrånkomligt att föräldrar inte alltid kan ha samma

uppfattning som socialnämnden i frågan om i vilken takt och hur rela-

tionen med den unge skall byggas upp. Det kan därför under den tid

flyttningsförbudet pågår vara nödvändigt att reglera umgänget på ett

sådant sätt att ändamålet med flyttningsförbudet i det enskilda fallet

kan uppnås (prop. 1989/90:28 s. 84).

Umgängesrestriktioner under flyttningsförbud är en mycket ingri-

pande åtgärd i förhållande till vårdnadshavaren, särskilt som några

missförhållanden, motsvarande dem som motiverar vård med stöd av

LVU inte föreligger. Därför ligger det i sakens natur att umgängesbe-

gränsningen inte bör sträcka sig över någon längre tid. Undantagsfall

kan naturligtvis förekomma (prop. 1989/90:28 s. 84).

Samordning mellan bestämmelsen om flyttnings-

förbud och verkställighet av vårdnad

En vårdnadshavare kan enligt 21 kap. FB ansöka hos länsrätten om att

ett barn skall överflyttas till denne. De medel rätten har för att få till

stånd ett överlämnande är vite och polishämtning. Enligt 21 kap. 7 §

FB får dock länsrätten inte besluta om verkställighet till vårdnadsha-

varen när det finns ett beslut om flyttningsförbud (prop. 1989/90:28 s.

87). Ett tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU hindrar inte åtgärd

enligt föräldrabalken. Det ligger dock i sakens natur att en sådan åt-

gärd inte bör övervägas förrän frågan om slutligt flyttningsförbud har

prövats.

Handläggningsfrågor vid flyttningsförbud

Ansökan och beslut om flyttningsförbud

Det är länsrätten som efter ansökan av socialnämnden beslutar om flytt-

ningsförbud (24 § LVU). Socialnämndens beslut att ansöka eller att inte

ansöka om flyttningsförbud går inte att överklaga. Ansökan går således

inte att processa fram.

92

SOSFS

1997:15

Utredningsskyldighet

Behov av flyttningsförbud uppmärksammas som regel av socialnämn-

den i samband med en begäran om upphörande av vård enligt LVU el-

ler när en vårdnadshavare meddelar att han avser att ta hem sitt barn

vid en frivillig placering. Vid privata placeringar hör vårdnadshava-

ren oftast av sig endast till hemmet där barnet vistas. Oberoende av

hur nämnden får kännedom om att ett flyttningsförbud kan behövas,

föreligger enligt 50 § SoL en skyldighet för nämnden att utreda beho-

vet av ett flyttningsförbud.

Övervägande

Socialnämnden är skyldig att minst en gång var tredje månad över­

väga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs (26 § LVU). Under

tiden för flyttningsförbudet har nämnden att vidta åtgärder för att be-

slutet skall kunna hävas och den unge flytta hem till vårdnadshavaren.

Om ärendet drar ut på tiden, är det särskilt viktigt att nämnden upp-

märksammar detta och försöker undvika att den situation som föror-

sakat flyttningsförbudet permanentas. Samma regler gäller som vid

övervägande av vård med stöd av LVU i miljöfallen, se s. 66.

När vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär att

ett flyttningsförbud som gäller tills vidare skall upphöra eller nämn-

den själv tar upp frågan till sakprövning, skall socialnämnden pröva

frågan. Det innebär att ett ärende uppstår, varvid reglerna för hand-

läggning av ärenden gäller och ett beslut skall fattas. Detta beslut kan

överklagas enligt 41 § 6 LVU.

Umgängesbegränsning under flyttningsförbud behöver inte övervä-

gas särskilt. Det kommer ändå under övervägande i samband med att

flyttningsförbudet gör det.

Beslutanderätt vid flyttningsförbud

Rätten att fatta beslut om att ansöka om flyttningsförbud och att fatta

beslut i fråga om att flyttningsförbud skall upphöra eller inte upphöra,

kan delegeras endast till utskott (47 § SoL). Det innebär att det inte

heller är möjligt att delegera rätten att fatta beslut om att överklaga

domstols beslut om att vägra flyttningsförbud (RÅ83 2:108) till annat

än utskott.

Tillfälligt flyttningsförbud

Ett beslut om flyttningsförbud kan brådska, eftersom vårdnadshava-

ren har rätt att ta hem barnet när han önskar, såvida inte barnet vårdas

enligt LVU. Nämnden har därför rätt att besluta om tillfälligt flytt-

ningsförbud i de fall ett slutligt beslut om flyttningsförbud inte kan

avvaktas (27 § LVU).

Förutsättningarna för ett tillfälligt flyttningsförbud är att

1. det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, och

93

SOSFS

1997:15

2. rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den ung-

es hälsa eller utveckling (27 § första stycket LVU).

När socialnämnden har ansökt om flyttningsförbud får även rätten be-

sluta om ett tillfälligt flyttningsförbud (27 § tredje stycket LVU).

Underställning

Beslut om tillfälligt flyttningsförbud gäller enligt 40 § första stycket

LVU omedelbart. Beslutet skall dock underställas länsrätten. Genom

hänvisning i 28 § LVU till 7 § första till tredje styckena samma lag görs

samma tidsfrister tillämpliga som gäller vid omedelbart omhänderta-

gande, nämligen att beslutet skall underställas länsrätten inom en vecka

från den dag beslutet fattades. I normalfallet bör dock handlingarna i

ärendet och beslut översändas inom någon dag. De handlingar som jäm-

te beslutet skickas in till länsrätten skall redogöra för de förhållanden

som ligger till grund för beslutet. Av central betydelse är naturligtvis

varför nämnden anser att en påtaglig risk för den unges hälsa eller ut-

veckling sannolikt föreligger och varför beslutet brådskar.

Länsrätten skall pröva ärendet så snart det kan ske och senast inom

en vecka från det nämndens beslut inkommit till rätten. Om länsrätten

finner det nödvändigt att få utredningen kompletterad eller om det

finns något annat hinder som omöjliggör en prövning inom den an-

givna tiden, kan tiden förlängas. En förutsättning är att länsrätten fin-

ner att det finns synnerligt hinder mot prövning.

Beslutets varaktighet

Om länsrätten fastställer beslutet om tillfälligt flyttningsförbud, skall

nämnden enligt 29 § LVU inom två veckor från dagen för länsrättens

beslut ansöka om flyttningsförbud.

Om inte ansökan om flyttningsförbud görs inom den angivna tiden

upphör beslutet att gälla (30 § LVU). Tidsfristen är ovillkorlig. Efter-

som ett tillfälligt flyttningsförbud är ett interimistiskt beslut, är det

naturligt att det inte heller gäller sedan länsrätten fattat beslut i frågan

om flyttningsförbud.

Om det tillfälliga flyttningsförbudet inte längre behövs, t.ex. för att

vårdnadshavaren accepterat att den unge stannar kvar i familjehem-

met ytterligare en tid, skall nämnden genast häva beslutet. Ett sådant

beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om flytt-

ningsförbud (30 § andra stycket LVU).

Enligt Socialstyrelsens uppfattning föreligger inget hinder mot att ett

nytt beslut fattas om vårdnadshavaren åter avser att omgående ta hem

sitt barn och förutsättningarna för flyttningsförbud alltjämt föreligger.

Beslutanderätt vid tillfälligt flyttningsförbud

Rätten att fatta beslut om tillfälligt flyttningsförbud kan enligt 47 §

SoL delegeras endast till utskott. Beslut om flyttningsförbud behöver

94

SOSFS

1997:15

emellertid kunna fattas mycket snabbt. Därför har ordförande eller nå-

gon annan ledamot som nämnden förordnat en kompletterande beslut­

anderätt enligt 27 § andra stycket LVU när det gäller tillfälligt flytt-

ningsförbud. Ett sådant beslut skall enligt 27 § andra stycket LVU

anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Samma regler om under-

ställning m.m. som då nämnden beslutar gäller även i detta fall.

Sedan socialnämnden ansökt om flyttningsförbud, får även länsrätt

eller överinstans besluta om tillfälligt flyttningsförbud. Detta kan bli

aktuellt t.ex. om länsrätten uppmärksammar att den unge, i avvaktan

på prövning av ansökan om flyttningsförbud, hålls kvar i ett familje-

hem mot vårdnadshavarens vilja utan att det finns något beslut.

Beslut om upphörande av tillfälligt flyttningsförbud regleras i 30 §

LVU. Någon begränsning i möjligheten att delegera rätten att fatta

detta beslut föreligger inte (47 § SoL). Socialstyrelsen anser dock att

delegering endast bör ske till dem som har rätt att fatta beslut om till-

fälligt flyttningsförbud.

Umgängesbegränsning vid tillfälligt flyttningsförbud

Rätt att fatta beslut om begränsning av umgänge under tillfälligt flytt-

ningsförbud enligt 31 § LVU omfattas inte av någon delegeringsbegräns-

ning. Detta innebär att beslutanderätten kan delegeras till tjänsteman.

Överklagande av flyttningsförbud

Socialnämndens beslut i fråga om fortsatt flyttningsförbud kan enligt

41 § första stycket 6 LVU överklagas till länsrätten. Både beslut att

bibehålla ett flyttningsförbud och att upphäva det kan överklagas.

Överklagande av tillfälligt flyttningsförbud

Socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud är inte överklag-

bart. Det kommer ändå snabbt under länsrättens prövning genom att det

skall underställas.

Överklagande av umgängesbegränsning

vid flyttningsförbud

Beslut med stöd av 31 § LVU i fråga om begränsning av umgänge un-

der flyttningsförbud kan enligt 41 § första stycket 5 LVU överklagas

till länsrätten.

Inhibition

Inhibition innebär att ett beslut tills vidare inte skall gälla. Social-

nämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud går inte att få inhibe-

rat av länsrätten. Om rätten fastställer beslutet kan det överklagas till

kammarrätten och i samband med detta kan inhibition begäras.

Om länsrätten inte fastställer ett tillfälligt flyttningsförbud kan so-

95

SOSFS

1997:15

cialnämnden överklaga till kammarrätten och även begära inhibition.

Beslutar kammarrätten om inhibition av länsrättens beslut, innebär det

att länsrättens beslut tills vidare inte skall gälla. I stället gäller social-

nämndens beslut i avvaktan på kammarrättens prövning (RÅ83 2:40).

Offentligt biträde vid flyttningsförbud

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i fråga om flyttningsförbud

både när socialnämnden gör ansökan om förbud hos länsrätten och när

nämnden prövar frågan om upphörande av förbudet. Om ett beslut om

upphörande inte kan antas strida mot någons vilja, behöver inte nämn-

den aktualisera frågan om offentligt biträde hos länsrätten, eftersom bi-

träde bara skall utses om det kan anses föreligga ett behov.

96

SOSFS

1997:15

15 Polishandräckning

Socialnämnden har i vissa fall möjlighet att få biträde av polismyndig-

heten för att genomföra beslut. De situationer då nämnden kan begära

polishandräckning är angivna i 43 § LVU och det rör sig enbart om

biträde för att genomföra åtgärder enligt LVU. Handräckning kan inte

anlitas för att genomföra beslut enligt socialtjänstlagen. Det är social-

nämnden eller rätten eller i förekommande fall föreståndaren för det

särskilda ungdomshemmet som beslutar om att begära handräckning-

en och polismyndigheten som lämnar biträde. Polisen har befogenhet

att ytterst använda våld för att genomföra sina uppgifter, en rätt som

socialtjänstens företrädare inte har.

När kan polishandräckning begäras?

I 43 § LVU anges de tre situationer då polismyndigheten på begäran

skall lämna biträde, nämligen:

1. för att genomföra läkarundersökning enligt 32 § LVU,

2. för att genomföra beslut om vård eller omedelbart omhändertagan-

de enligt LVU, och

3. för att efterforska och återhämta eller förflytta någon som är inta-

gen på ett särskilt ungdomshem.

Det finns ingen möjlighet för socialnämnden att anlita polishandräck-

ning för att få tillträde till ett hem endast för att genomföra utredning-

en av den unges förhållanden. I de situationer utredaren inte kommer

in i den unges hem får socialnämnden överväga ett omedelbart om-

händertagande och/eller göra polisanmälan, om det befaras att barnet

utsätts för fara.

1. Läkarundersökning

Socialnämnden kan enligt 32 § LVU besluta om läkarundersökning av

den unge i ärenden enligt LVU.

Om föräldrarna eller den unge motsätter sig läkarundersökningen,

har nämnden möjlighet att begära polishandräckning för att möjlig-

göra genomförande av undersökningen. Polisen skall lämna biträde

för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att föra den

unge till läkarundersökning på annan plats som nämnden har bestämt

(43 § första stycket LVU). Vid sådan handräckning bör enligt Social­

styrelsens uppfattning företrädare för socialnämnden följa med, sär-

skilt om det gäller hämtning av ett yngre barn. Det ger även social-

nämnden en möjlighet att träffa den unge.

Nämnden bör endast i undantagsfall utnyttja befogenheten att an-

lita polishandräckning i dessa fall. Ofta finns det förutsättningar att få

föräldrarna att förstå det nödvändiga i att undersökningen genomförs.

Det förhållandet att vårdnadshavaren motsätter sig en läkarundersök-

97

SOSFS

1997:15

ning, tillsammans med andra omständigheter kan vara skäl till ett

omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU (prop. 1979/80:1 s. 603),

se s. 45.

2. Genomförande av beslut om vård enligt LVU eller

omhändertagande

Det är socialnämnden som har ansvaret för att vård med stöd av LVU

genomförs och även för vården av den som är omedelbart omhänder-

tagen. För att verkställa beslut om omhändertagande eller vård med

stöd av LVU har socialnämnden rätt att begära biträde av polismyn-

digheten. Polishandräckning bör anlitas endast då andra lösningar inte

är möjliga. Det framgår såväl av förarbeten till lagstiftningen som av

olika uttalanden av JO.

Ett familjehem eller HVB kan inte begära biträde av polis. I de fall

de behöver sådan hjälp får de vända sig till socialnämnden vilken i sin

tur kan begära handräckning.

3. Vid särskilt ungdomshem

De särskilda ungdomshemmen har möjlighet att anlita polishandräck-

ning under förutsättning att den unge vårdas med stöd av 3 § LVU, dvs.

på grund av eget beteende. Hemmet kan anlita handräckning för efter-

forskning och återhämtande av den unge om denne avvikit. Vidare kan

handräckning erhållas för andra förflyttningar av de inskrivna.

JO:s kommentarer om polishandräckning

JO har vid ett flertal tillfällen uttalat att socialnämnden bör anlita po-

lishandräckning endast som en nödfallsåtgärd och om det finns grun-

dad anledning att anta att de särskilda tvångsbefogenheter som hand-

räckningsinstitutet innefattar är påkallade (JO 1981/82 s. 172, JO 1989/90

s. 248).

JO har även kommenterat de olika situationer när handräckning kan

bli aktuell. När det finns ett beslut om vård eller omhändertagande bör

enligt JO polisens medverkan inte begäras, om det inte kan antas att

den unge själv eller hans föräldrar genom att avvika eller på annat sätt

avser att förhindra eller försvåra genomförandet av beslutet. Sett mot

den bakgrunden torde i flertalet fall polishandräckning inte behövas

för att genomföra beslutet.

Polishandräckning torde vidare mindre ofta vara påkallad när det

gäller att flytta den unge från ett familjehem till ett annat eller till en

institution. När det rör sig om barn och unga i lägre åldrar är det enligt

JO:s mening uppenbart att handräckning som regel inte behövs.

När det däremot gäller barn och unga som avvikit från ett hem, där

de enligt nämndens beslut skall vistas ställer sig frågan delvis annor-

lunda. I dessa fall är polismyndighetens medverkan ofta påkallad för

att efterforska den avvikne men också för att återföra honom till det

hem varifrån han har avvikit. Inte heller i dessa fall får handräckning

98

SOSFS

1997:15

påkallas som en rutinåtgärd. Nämnden eller den som i nämndens stäl-

le får besluta om handräckning skall alltid noggrant pröva om det be-

hövs eller om den unge kan omhändertas och återföras på annat sätt.

JO poängterar att det i första hand ankommer på nämnden att ta an-

svar för att de åtgärder som har beslutats också kommer till stånd.

Genomförande av transport

En polishandräckning för att genomföra ett beslut om vård eller om-

händertagande omfattar dels efterforskning och omhändertagande av

den unge, dels transport av honom. Det förhållandet att polishand-

räckning begärts för att återfinna den unge, innebär inte alltid att po-

lismyndigheten behöver anlitas för själva transporten. Detta måste be-

dömas från fall till fall, och den bedömningen görs av socialnämnden.

Ofta är det lämpligt att den unge hämtas hos polisen av företrädare för

socialnämnden, det HVB där den unge vårdas, familjehemsföräldrar

eller annan. Även om transporten utförs av polisen, alternativt att po-

lisen anlitar Kriminalvårdens transporttjänst, har socialnämnden kvar

ett visst ansvar.

Naturligtvis får inte rent praktiska svårigheter som att den unge på-

träffas långt hemifrån föranleda att socialnämnden begär bistånd från

polisen. Hämtningen måste alltid vara påkallad av hänsyn till de sär-

skilda behoven. Kan det antas att återförandet kan ske utan anlitande

av polis, faller ansvaret för transporten på nämnden ensam. Ekono-

miska skäl får inte heller ligga till grund för att nämnden väljer att an-

lita polisen för att genomföra transporten.

Vem utför transporten?

Polismyndigheten har möjlighet att själv utföra handräckningen eller

att anlita Kriminalvårdens transporttjänst. Transporttjänsten är en fri-

stående myndighet under Kriminalvårdsstyrelsen som utför transpor-

ter över hela landet. Anlitande av transporttjänsten innebär att ytterli-

gare en myndighet involveras i handräckningen. Det innebär att den

unge överlämnas till annan personal. Oberoende av om det är polisen

själv eller transporttjänsten som utför transporten gäller naturligtvis

att företrädare för nämnden bör medfölja.

Kvarhållande i avvaktan på placering

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör förvarstagande av unga hos po-

lis undvikas i möjligaste mån. När det gäller barn under 15 år bör för-

varstagande aldrig förekomma. Någon möjlighet för socialnämnden att

begära förvar hos polisen därför att det inte finns något ställe som kan

ta emot den unge, finns inte. Handräckningen sträcker sig till att avläm-

na den unge där socialnämnden begärt. Socialstyrelsen vill understryka

att socialnämnden måste ha en sådan beredskap att den unge, så snart

transport kan ordnas, kan tas emot i ett HVB, i ett familjehem eller i ett

jourhem. För äldre ungdomar bör kontakt kunna tas med SiS för att ef-

terhöra deras möjligheter att ordna med en temporär placering.

99

SOSFS

1997:15

Innehåll i handräckningsbegäran

Förutom uppgifter om vem begäran avser skall den innehålla uppgif-

ter om vart den unge skall föras. Av handräckningsbegäran bör det

vidare framgå vilken tjänsteman polisen kan ta kontakt med. Särskilt

viktigt är det att polisen informeras om vart den kan vända sig då so-

cialförvaltningen har stängt (JO 1981/82 s. 172).

Polismyndighetens prövning av handräckningsbegäran

Det är inte polismyndigheten som beslutar om behovet av handräckning

i det enskilda fallet utan beslutanderätten tillkommer exklusivt social-

nämnden eller i vissa fall det särskilda ungdomshemmet. Polismyndig-

heten prövar således inte lämpligheten av en framställan om handräck-

ning, utan kontrollerar endast att framställningen avser ett sådant

förfarande som biträde skall lämnas till samt att den som begärt hand-

räckningen är behörig att göra det. Detta kan ske genom att nämndens

beslut om förordnande eller delegation bifogas framställningen.

Beslut om begäran om handräckning bör lämnas skriftligt till po-

lismyndigheten. JO har vid granskning av ett ärende rörande omedel-

bart omhändertagande funnit att i akuta situationer kan beslut fattas

muntligt och därefter så snart som möjligt dokumenteras och skrivas

under (JO 1995/96 s. 320).

Verkställighet av handräckningen

Socialnämnden har vid en polishandräckning hela tiden ett ansvar för

den unge. I det ansvaret ingår att se till att handräckningen inte fortgår

längre än det behövs.

Lagen ger inga närmare anvisningar om hur en polishandräckning

med stöd av LVU skall gå till. En jämförelse kan emellertid göras med

reglerna i 21 kap. FB rörande verkställighet. I 21 kap. 9 § FB anges att

hämtning och andra åtgärder som rör barnet skall utföras på ett sätt

som är så skonsamt som möjligt för barnet. Vid hämtning skall någon

som kan vara till stöd för barnet närvara, t.ex. en kontaktperson för

barnet. Om möjligt skall även en barnläkare, barnpsykiater eller barn-

psykolog medverka. I 23 § förordningen (1967:715) om tillämpningen

av 21 kap. FB anges vidare att hämtning skall ske så att åtgärden inte

väcker onödig uppmärksamhet eller bereder den som berörs större

olägenhet än vad som är oundvikligt. Polisen bör inte vara klädd i uni-

form och inte använda särskilda polisbilar.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning ställer en polishämtning stora

krav på de medverkande och framför allt på socialnämnden. Så fort

det går bör nämnden själv helt överta ansvaret för den unge och avbryta

handräckningen. Under handräckningen och framför allt vid transpor-

ten av den unge bör företrädare för nämnden vara med. Extern expert-

medverkan, t.ex. av barnläkare, anser Socialstyrelsen främst kan behö-

vas när barn skall hämtas från en förälder.

Generellt gäller att ju yngre barn handräckningen avser desto större

100

SOSFS

1997:15

ansvar har socialnämnden att genom tjänsteman eller annan medverka

vid handräckningen. När det gäller yngre barn bör dessutom nämnden

ofta själv kunna överta ansvaret sedan barnet omhändertagits.

Beslutanderätt vid begäran om polishandräckning

En polishandräckning är uttryck för myndigheters mycket ingripande

makt i förhållande till enskilda. Möjligheten för socialnämnden att de-

legera beslutanderätten är därför till viss del begränsad. En rätt att be-

gära polishandräckning med stöd av delegering bör enligt Socialsty­

relsens uppfattning utformas så att den omfattar både att påkalla

handräckningen och att återkalla densamma.

Vid läkarundersökning

Av 43 § första stycket 1 LVU framgår att förutom socialnämnden har

nämndens ordförande rätt att begära polishandräckning för att bereda

läkare tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarun-

dersökning på annan plats. Vidare kan enligt 47 § SoL beslutanderätten

delegeras till utskott. Någon möjlighet att delegera beslutanderätten till

en enskild ledamot i nämnden eller tjänsteman finns således inte.

Vidare kan även rätten, dvs. länsrätten eller högre rätt, påkalla po-

lishandräckning för att genomföra ett beslut om läkarundersökning

som rätten har fattat.

Vid genomförande av vård eller omhändertagande enligt LVU

Ett beslut om att begära polishandräckning för att genomföra vård el-

ler omhändertagande enligt LVU kan behöva fattas snabbt. Av 43 §

första stycket 2 LVU följer att socialnämnden kan förordna någon le-

damot eller tjänsteman att fatta beslut om polishandräckning i dessa

fall. Ordföranden har alltså beslutanderätt endast om det finns ett för-

ordnande från nämnden.

Vid de särskilda ungdomshemmen

Vid de särskilda ungdomshemmen får enligt 43 § första stycket 3 LVU

den som förestår hemmet besluta om att begära handräckning. Det

innebär att föreståndaren, eller den som vid tillfället tjänstgör som fö-

reståndare, kan fatta beslut.

Överklagande av beslut om polishandräckning

Beslut om polishandräckning kan inte överklagas. En enskild person

som anser sig utsatt för en felaktigt beslutad handräckning får på an-

nat sätt söka vinna rättelse genom att anmäla nämndens agerande till

länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet eller till JO.

101

SOSFS

1997:15

Utlämning för vård mellan nordiska länder

De nordiska länderna har likalydande lagstiftning som reglerar utläm-

nande till annat nordiskt land av personer som är föremål för vård.

Principen är att man inom Norden respekterar varandras vårdlagar på

berörda områden.

Se Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) ”Samarbete om barn och

ungdom Sverige–Finland”.

102

SOSFS

1997:15

16 Förebyggande insatser – mellantvång

Socialtjänsten skall enligt 12 § SoL särskilt uppmärksamma de ung-

domar som riskerar att utvecklas ogynnsamt och erbjuda dem det stöd

som de behöver. Nämnden skall genom aktiva insatser på frivillig väg

söka ge stöd och hjälp för att bryta en destruktiv utveckling hos den

unge.

Socialnämnden kan enligt 22 § LVU besluta om förebyggande in-

satser – det s.k. mellantvånget. Därigenom ges möjlighet att besluta

om insatser trots att den unge, om denne fyllt 15 år, och vårdnadsha-

varen inte samtycker. Endast den unges eget beteende, inte förhållan-

dena i hemmet, kan ligga till grund för ett beslut om mellantvång.

Förutsättningar för beslut om förebyggande

insatser

Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser enligt LVU före-

ligger om

– det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende

som avses i 3 § LVU kommer att behöva vård enligt LVU om bete-

endet fortsätter,

– det stöd och den behandling som den unge behöver inte kan ges

med samtycke av honom själv, om han fyllt 15 år, och av hans vård-

nadshavare.

Åldersgränser

Någon nedre åldersgräns för när förebyggande åtgärder kan beredas den

unge anges inte i lagtexten. Eftersom mellantvånget riktar sig till ung-

domar som behöver stöd på grund av sitt eget beteende rör det sig i regel

om ungdomar som kommit upp i tonåren. Insatsen skall ha beslutats av

socialnämnden innan den unge fyller 20 år. Om den unge hinner fylla

20 år innan beslutet vinner laga kraft, saknar betydelse. Beslut enligt 22

§ LVU upphör att gälla senast när den unge fyller 21 år.

De förebyggande insatserna

Socialnämnden får besluta att

1. den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kon-

taktperson, eller

2. den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

Insatserna går att kombinera.

103

SOSFS

1997:15

Kriterier för beslut

De missförhållanden i den unges beteende som kan ligga till grund för

ett beslut om förebyggande insatser enligt LVU är desamma som för

tvångsvård, se s. 32. Däremot behöver inte en påtaglig risk för den

unges hälsa eller utveckling ännu föreligga. Syftet med bestämmelsen

är att ge nämnden möjlighet att gripa in oberoende av samtycke i ett

tidigare skede än då en vårdansökan måste göras. Den unge har som

regel visat att han inte vill medverka till behandling i frivilliga former

eller att hans motivation för sådan medverkan är klart otillräcklig.

Förebyggande insatser enligt 22 § LVU kan endast beslutas om mot-

svarande stöd inte kan ges med erforderliga samtycken. Liksom vid

vård med stöd av LVU innebär samtycke från vårdnadshavaren och den

unge, om denne fyllt 15 år, att LVU inte är tillämplig, utan insatsen skall

då ges enligt socialtjänstlagen.

Socialutskottet (SoU 1984/85:31 s. 12) framhåller att förebyggande

åtgärder inte får beslutas rutinmässigt utan måste föregås av en nog-

grann prövning av vilka andra möjligheter som finns att hjälpa den

unge. Förebyggande insatser enligt LVU får inte heller ses som ett

nödvändigt led innan nämnden beslutar att ansöka om vård med stöd

av LVU. Framstår vård utanför hemmet som den mest adekvata åtgär-

den, bör nämnden ansöka om vård och inte låta tid gå förlorad på andra

åtgärder.

Kontaktperson

Kontaktperson enligt 22 § LVU är inte detsamma som kontaktperson

som utses med stöd av 10 § SoL. En kontaktperson enligt socialtjänstla-

gen bygger helt på frivillighet. En kontaktperson som ursprungligen ut-

setts med stöd av LVU kan naturligtvis övergå till att vara kontaktper-

son med stöd av 10 § SoL, om det finns förutsättningar för det. Nämnden

skall då fatta beslut om upphörande av kontaktperson enligt 22 § LVU

och besluta om bistånd i form av kontaktperson enligt 10 § SoL.

Socialnämnden kan utse en tjänsteman hos nämnden eller någon an-

nan lämplig person, t.ex. en lärare eller idrottsledare till kontaktperson

(prop. 1984/84:171). Den unges kulturella och etniska bakgrund bör be-

aktas vid val av lämplig person.

Tvånget för den unge att hålla regelbunden kontakt med en kon-

taktperson innebär att den unge träffar sin kontaktman i enlighet med

behandlingsplanen. Kontaktpersonen har ett särskilt ansvar för att föl-

ja upp hur den unges levnadssätt utvecklas och bygga upp en motiva-

tion hos den unge att bearbeta sin situation. Ett samarbete med den

unges föräldrar bör vara ett naturligt inslag i kontaktarbetet.

Syftet med kontaktpersonen är att denne skall fungera som stöd och

hjälp för den unge.

Behandling i öppna former inom socialtjänsten

Socialnämnden får enligt 22 § första stycket 2 LVU besluta att den

unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Med

104

SOSFS

1997:15

behandling inom socialtjänsten avses den behandling en socialsekre-

terare eller annan tjänsteman med särskild kompetens kan ge. Be-

handling i öppna former omfattar vidare den behandling som kan ges

inom särskilda ungdomsmottagningar och, för lite äldre ungdomar,

vid rådgivningsbyråer för narkotikamissbrukare eller dylikt.

Urinprov

Grundlagen skyddar medborgarna mot intrång i den kroppsliga inte-

griteten från myndigheternas sida (2 kap. 6 § RF). För att en myndig-

het t.ex. skall få kräva att någon lämnar urinprov fordras stöd i lag. I

propositionen (1984/85:171 s. 25) berördes frågan om socialnämnden

skulle få befogenhet att besluta att den unge skall lämna urinprov re-

gelbundet och på så sätt styrka sin drogfrihet. För det talade att pro-

verna kan hjälpa den unge att stå emot pressen från missbrukande

kamrater i skeden när han är ambivalent i sin inställning. Departe-

mentschefen fann dock att övervägande skäl talade emot en möjlighet

för socialnämnden att ålägga den unge lämna urinprov. Ur behand-

lingssynpunkt är det stor skillnad att frivilligt lämna prov och att bli

tvingad till det. Vidare förutsågs problem av mer teknisk natur. Ingen-

stans i lagstiftningen ges i dag möjlighet för socialnämnden att tvinga

en person att lämna urinprov.

Behandlingsplan

En behandlingsplan skall enligt 22 § andra stycket LVU finnas då social-

nämnden beslutar om förebyggande insats med stöd av LVU. Den skall

(prop. 1984/85:171 s. 24) beskriva vilka insatser som nämnden tidigare

gjort, den unges nuvarande situation, det behandlingsbehov som förelig-

ger samt formerna för det stöd och den behandling som nämnden planerar

för den unge. Av planen bör även framgå vilka resurser nämnden avser att

ställa till förfogande. Vidare skall planen omfatta planerat stöd efter det

att insatsen med stöd av LVU upphört. Planen bör så långt som möjligt

upprättas i samråd med den unge och dennes vårdnadshavare.

Enligt Socialstyrelsens mening kan planen med fördel delas upp så

att bakgrundsuppgifter om den unges situation och tidigare vidtagna

åtgärder ingår i den utredning som ligger till grund för beslutet. De

mer behandlingsinriktade uppgifterna kan då renodlas i behandlings-

planen. Behandlingsplanen utgör samtidigt den plan som den unge och

vårdnadshavaren har att ta ställning till.

Behandlingsplanen bör utformas konkret. Här kan t.ex. anges hur ofta

och under vilka former den unge och kontaktpersonen skall träffas, vilka

delmål man vill uppnå, eventuell kontakt med andra resurspersoner i den

unges omgivning, samarbete med skola eller arbetsförmedling m.m. Fas-

ta tidpunkter för gemensamma utvärderingar tillsammans med handläg-

garen bör planeras in. Planen kan och bör naturligtvis revideras och ut-

vecklas vid behov.

105

SOSFS

1997:15

Om beslutet inte efterlevs

Det finns inga medel för socialnämnden att med tvång genomföra be-

slutade förebyggande insatser enligt LVU.

Om den unge inte följer nämndens beslut utgör detta i sig inte till-

räckliga skäl för nämnden att ansöka om vård med stöd av LVU. Där-

emot kan den unges negativa inställning vara ett skäl att se över be-

handlingsplanen. Det ligger även i nämndens ansvar att informera den

unge om konsekvenserna av ett fortsatt destruktivt beteende. Om den

unge undandragit sig förebyggande insatser, kan ett samtycke från ho-

nom att acceptera frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen tillmätas

mindre betydelse.

Upphörande av förebyggande insatser

Insatser enligt 22 § LVU skall inte pågå längre än nödvändigt. Genom

hänvisning i 22 § tredje stycket LVU görs reglerna i 21 § första och tred-

je styckena LVU tillämpliga. De förebyggande insatserna skall upphöra

när de inte längre behövs och senast då den unge fyller 21 år.

Omprövning av de förebyggande insatserna

Hänvisningen i 22 § tredje stycket LVU till 13 § första och tredje styck-

ena LVU innebär att reglerna för omprövning av vård med stöd av 3 §

LVU görs tillämpliga i motsvarande utsträckning för insatserna enligt

22 § LVU. Beslutet om insatsen skall omprövas första gången sex må-

nader från dagen för nämndens beslut. Därefter skall insatsen omprö-

vas fortlöpande inom sex månader från den föregående omprövning-

en. En utebliven omprövning innebär inte att den förebyggande insatsen

automatiskt upphör.

Insatsen skall även omprövas när den unge, om denne fyllt 15 år,

eller vårdnadshavaren begär detta.

Omprövning av den förebyggande insatsen innebär att ett formellt

beslut i frågan om fortsatt insats fattas, se s. 66.

Beslutanderätt vid förebyggande insatser

Delegering av beslutanderätten kan enligt 47 § SoL ske endast till ut-

skott. Det är således inte möjligt att delegera beslutanderätten till en

tjänsteman eller till ordförande. Samma delegeringsbestämmelser gäl-

ler för beslut om upphörande av förebyggande insats och omprövning

av om insatsen skall fortgå.

Verkställighet och överklagande av beslut om

förebyggande insatser

Beslut om förebyggande insatser med stöd av 22 § LVU gäller enligt

40 § första stycket LVU omedelbart. Det kan således verkställas även

om beslutet överklagas.

106

SOSFS

1997:15

Beslut om förebyggande insatser kan enligt 41 § första stycket 4 LVU

överklagas hos länsrätten. Likaså kan beslut om fortsatt insats eller

upphörande av insats överklagas. Det innebär att ett överklagbart be-

slut uppstår vid varje omprövning.

Offentligt biträde vid förebyggande insatser

Offentligt biträde enligt 41 § RhjL kan inte förordnas när det gäller åt-

gärd enligt 22 § LVU. Biträde enligt rättshjälpslagen kan i dessa ären-

den i vissa fall erhållas inom ramen för den allmänna rättshjälpen.

107

SOSFS

1997:15

17 Offentligt biträde och ställföreträdare

Offentligt biträde innebär kostnadsfri juridisk hjälp genom det allmän-

nas försorg. Ett offentligt biträde skall tillvarata sin huvudmans intres-

sen men kan inte utan fullmakt självständigt vidta rättshandlingar för

denne.

Utöver möjligheterna att få hjälp genom ett offentligt biträde finns

rätt för den enskilde att i alla ärenden hos myndighet och mål i förvalt-

ningsdomstol själv anlita biträde eller ombud (9 § FL, 48 § FPL). Det

sker då på egen bekostnad.

Mål/ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt

biträde kan förordnas

I 41 § RhjL anges de mål eller ärenden i vilka offentligt biträde kan

beviljas.

Huvudregeln enligt 41 § 3 RhjL är att offentligt biträde skall för-

ordnas i mål eller ärenden

1. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 § LVU,

2. angående omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU,

3. angående upphörande av vård enligt 21 § LVU,

4. angående flyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av flyttnings-

förbud enligt 26 § LVU, eller

5. hos allmän förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 41 § första

stycket 1 LVU, dvs. när nämnden har beslutat om var vården av den

unge skall inledas eller beslutat att flytta – eller inte flytta – den unge

från det hem där han vistas.

Rätt till offentligt biträde

Enligt 42 § RhjL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas den

som åtgärden avser, om det inte kan antas att behov av biträde saknas.

Endast särskilda omständigheter kan föranleda avsteg från huvudre-

geln. Det ligger i sakens natur att offentligt biträde inte behöver för-

ordnas om det redan från början står klart att myndighetens beslut

kommer att gå i den riktning som den enskilde önskar. Omständighe-

terna kan även vara sådana att offentligt biträde inte skall förordnas,

om den som t.ex. omhändertagits för vård enligt LVU fått sin begäran

om vårdens avslutande avslagen och kort därefter på nytt återkommer

med samma begäran.

I mål eller ärenden enligt LVU är det den unge som ärendet rör. Det

är alltså den unge som beviljas offentligt biträde. I 42 § RhjL anges att

offentligt biträde i mål eller ärende som avses i 41 § 3 RhjL även skall

förordnas för vårdnadshavare om det inte måste antas att behov av bi-

träde saknas.

108

SOSFS

1997:15

Enligt 44 § första stycket RhjL förordnas gemensamt biträde för

den unge och vårdnadshavaren i mål eller ärende enligt 41 § 3 RhjL

om det inte föreligger motstridiga intressen dem emellan.

Eftersom motstridiga intressen regelmässigt får anses föreligga när

beslut om omhändertagande eller ansökan om vård grundas på att för-

äldrarna brustit i omsorgen om den unge, är det normala i dessa ären-

den att två biträden utses – ett åt den unge och ett åt föräldrarna. I

vissa fall kan föräldrarna få var sitt biträde. Även syskon kan ha olika

offentliga biträden.

Exempel på en situation då ett gemensamt biträde kan förordnas är då

såväl den unge som vårdnadshavaren motsätter sig behövlig vård och då

den unges vårdbehov grundas på eget beteende och hemmiljön inte kan

sägas ha inverkat på något beaktansvärt sätt (prop. 1994/95:224 s. 46).

Det offentliga biträdets/ställföreträdarens uppgifter

I LVU-mål är den unge alltid part och har talerätt. Den unge saknar

dock processbehörighet, dvs. rätt att själv föra sin talan, före fyllda 15

år. Den unge blir som regel processbehörig vid 18 år, men både i 36 §

första stycket LVU och 56 § SoL finns specialregler som ger den unge

processbehörighet från och med 15 års ålder.

Barnets offentliga biträde är även barnets ställföreträdare i LVU-

mål (36 § andra stycket LVU). Det innebär att barnet genom sin ställ-

företrädare kan överklaga beslut om vård med stöd av LVU.

Det offentliga biträdet/ställföreträdaren skall tillvarata barnets in-

tressen (prop. 1994/95:224 s. 57).

”Ställföreträdaren skall tillvarata barnets intresse. Han bör alltså fram-

föra de synpunkter och önskemål som barnet har. Skulle ställföreträda-

ren ha en annan uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets

önskemål hävda den uppfattning som han anser bäst tjänar barnets in-

tresse. Om barnet så önskar, skall han t.ex. se till att beslut och domar blir

överklagade.

Ställföreträdaren är samtidigt barnets offentliga biträde och skall i den

egenskapen ta till vara barnets bästa i olika hänseenden. Han skall bl.a.

fungera som barnets rådgivare. Vidare skall han bevaka att nödvändig

utredning angående barnets person, t.ex. utlåtanden från barnpsykologer

eller annan expertis, inhämtas.”

Motiveringen till att barnets offentliga biträde också är ställföreträ-

dare för barnet är att det i mål om tvångsomhändertagande ofta före-

ligger motstridiga intressen mellan barn och föräldrar. Det är därför

rimligt att barnet har möjlighet att agera oberoende av vårdnadshava-

ren och socialnämnden och själv kunna överklaga beslut.

Nämndens skyldigheter att göra nödvändiga utredningar om den

unge och överklaga domstols beslut i de fall dessa inte tillvaratar den

unges intresse enligt nämndens uppfattning, förändras inte i och med

att den unge får en ställföreträdare.

Det offentliga biträdets uppgift är att ge parten det stöd och den

hjälp som behövs så att utredningen blir så fullständig som möjligt.

109

SOSFS

1997:15

Det offentliga biträdets insatser kan vara särskilt betydelsefulla på ut-

redningsstadiet. I 45 § RhjL anges att det offentliga biträdet får föran-

stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara

rätten för den som beviljats biträde och som inte kan erhållas genom

den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Socialstyrelsen ser det som naturligt att barnets egen vilja och åsik-

ter med stigande ålder blir styrande för ställföreträdarens agerande.

Ställföreträdaren bör kunna motivera sin bedömning av barnets in-

tresse, om han har en annan uppfattning än barnet.

Om den unge fyllt 15 år, blir inte det offentliga biträdet barnets ställ-

företrädare. Eftersom den unge då själv kan föra sin talan kan han om

han önskar ge biträdet fullmakt att företräda honom. Biträdet blir då

också ombud.

Ansökan om offentligt biträde

Enligt 43 § första stycket RhjL beviljas rättshjälp genom offentligt bi-

träde efter ansökan eller då annars anledning föreligger.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges enligt 43 § femte

stycket RhjL in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Om myndigheten inte själv får bevilja rättshjälpen – vilket socialnämn-

den inte får – ankommer det på myndigheten att till behörig myndighet

överlämna ansökan jämte eget yttrande. När det gäller LVU-ärenden

som handläggs i socialnämnd skall överlämnande av rättshjälpsansökan

ske till länsrätten. Det vanliga i LVU-mål är emellertid att socialnämn-

den i egenskap av handläggande myndighet hos länsrätten anmäler att

behov av offentligt biträde föreligger. Detta skall göras oberoende av

om den enskilde begärt biträde eller inte. Nämnden har ett ansvar för att

den som ärendet rör får denna hjälp, om det inte kan antas att behov av

biträde saknas.

Om den enskilde själv ansökt om rättshjälp hos länsrätten, skall läns-

rätten som regel inhämta socialnämndens yttrande över ansökan (43 §

sista stycket RhjL, 32 § RhjF).

Vem förordnar offentligt biträde?

Enligt 43 § andra stycket RhjL är det länsrätten som prövar frågan om

biträde när det gäller mål eller ärende enligt LVU.

Vem kan förordnas som offentligt biträde?

Den som beviljats biträde kan själv föreslå någon. Om denne person är

lämplig, skall, enligt 44 § första stycket RhjL, denne förordnas om

detta inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt sär-

skilda skäl föranleder annat.

Såväl socialnämnden som den unge eller vårdnadshavaren kan kom-

ma med förslag på lämplig person. Det behöver inte vara en jurist som

förordnas som biträde. I praktiken förordnar dock domstolarna så gott

som alltid jurister som offentliga biträden i mål enligt LVU.

110

SOSFS

1997:15

Socialstyrelsen vill understryka att ett biträde som företräder bar-

net, bör ha goda kunskaper om barn och barns behov i olika åldrar.

Byte av offentligt biträde

Byte av biträde får enligt 21 § andra stycket RhjL endast ske efter sär-

skilt tillstånd av den myndighet som förordnat biträdet. Sådant till-

stånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträ-

det och den som han biträder eller om andra särskilda skäl föreligger.

När skall offentligt biträde förordnas?

Rätten till biträde föreligger inte enbart vid ett ärendes slutbehandling.

Tvärtom föreligger många gånger behov av ett offentligt biträde redan

under ärendets handläggning i socialnämnden. Ett offentligt biträdes

insatser torde i allmänhet vara av stor betydelse på utredningsstadiet

och då särskilt i sådana ärenden där motstridiga uppgifter har lämnats.

Genom ett förtroendefullt samarbete med den enskilda parten torde ett

biträde ofta kunna bidra till ett tillförlitligt och fullständigt beslutsun-

derlag och en nyanserad bedömning av olika förhållanden.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör frågan om förordnande av

offentligt biträde övervägas av nämnden så snart som möjligt när nämn-

den anser att vård utanför hemmet kan komma i fråga. På detta stadi-

um kan nämnden inte veta om den eventuella vården kommer att ske

med stöd av socialtjänstlagen eller LVU. Biträdet har i denna situation

en funktion att fylla vad gäller vårdnadshavarnas och den unges möj-

lighet att se vilka alternativ till en placering utanför hemmet som kan

finnas i det enskilda fallet. Om det däremot verkar stå klart att vården

kan ges med stöd av socialtjänstlagen, bör socialnämnden avvakta med

att anmäla behov av offentligt biträde.

Biträdets rätt att närvara vid nämndens

sammanträde

JO har tagit upp frågan om offentligt biträdes rätt att närvara vid soci-

alnämndens sammanträde (JO 1983/84 s. 180).

JO anförde, att om parten begär att få närvara vid nämndens sam-

manträde bör även det offentliga biträdet beredas tillfälle härtill.

111

SOSFS

1997:15

18 Beslutanderätt och delegering

Delegeringsbestämmelser finns i 6 kap. 33–38 §§ KL och 47–49 §§ SoL.

Delegering innebär att socialnämnden uppdrar till någon att fatta

beslut på nämndens vägnar. Besluten gäller på samma sätt som om

nämnden själv fattat dem.

Utöver delegering finns i LVU i vissa angivna fall en kompletterande

beslutanderätt (jfr 49 § SoL). Till skillnad från beslutanderätt genom

delegering är den kompletterande beslutanderätten endast avsedd att be-

gagnas då beslut av socialnämnden eller delegat inte går att avvakta.

Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och

dokumentation inom socialtjänsten” och bilaga 3 till Kommunförbun-

dets cirkulär 1990:85.

Delegering till avdelning

Följande beslut enligt socialtjänstlagen eller LVU får enligt 47 § Sol

endast delegeras till särskild avdelning som består av ledamöter eller

ersättare i nämnden (utskott):

– beslut om att lämna medgivande åt enskilt hem att bereda en under-

årig stadigvarande vård eller fostran (25 § SoL)

– övervägande av om fortsatt vård för underårig som är placerad för

vård med stöd av SoL fortfarande behövs (28 § SoL)

– beslut om ansökan till länsrätt om vård med stöd av LVU (4 § LVU)

– beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU (6 § LVU)

– beslut om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall

vistas under vårdtiden (11 § första stycket LVU)

– beslut om att den unge får vistas i sitt eget hem under vårdtiden (11

§ andra stycket LVU)

– övervägande av om vård för en underårig som är placerad för vård

med stöd av 2 § LVU fortfarande behövs (13 § andra stycket LVU)

– prövning av om vård med stöd av 3 § LVU skall upphöra (13 § tred-

je stycket LVU)

– övervägande av om beslut om besöksförbud eller hemlighållande

av vistelseort med stöd av 14 § andra stycket 1 och 2 LVU fortfa-

rande behövs (14 § tredje stycket LVU)

– beslut att vården med stöd av LVU skall upphöra (21 § LVU)

– beslut att den underårige skall hålla kontakt med en särskilt utsedd

kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom social-

tjänsten med stöd av 22 § första stycket 1 och 2 (22 § LVU)

– prövning av om beslut med stöd av 22 § första stycket LVU skall

upphöra (22 § tredje stycket LVU)

– beslut om att förebyggande insatser enligt 22 § LVU skall upphöra

(22 § tredje stycket LVU)

112

SOSFS

1997:15

– ansökan till länsrätten om flyttningsförbud för viss tid eller tills vi-

dare (24 § LVU)

– övervägande av om flyttningsförbud fortfarande behövs (26 § LVU)

– beslut om tillfälligt flyttningsförbud (27 § LVU)

– beslut om begäran om biträde av polis (43 § 1 och 2 LVU).

Kompletterande beslutanderätt

Ibland behöver beslut kunna fattas skyndsamt. Därför har i lagtexten

särskilt angetts i vilka fall det föreligger en rätt att fatta beslut i nämn-

dens ställe (49 § SoL). Det är i dessa fall inte fråga om delegering utan

om en kompletterande beslutanderätt. Den kompletterande beslutan-

derätten är inte avhängig av beslut i nämnden utan följer direkt av lag.

Syftet är att någon beslutsbehörig alltid skall finnas att tillgå.

När vice ordföranden tjänstgör går denne in i ordförandens ställe

och något särskilt förordnande för honom behövs inte.

I följande fall har ordförande eller annan ledamot som nämnden

har förordnat tillagts kompletterande beslutanderätt:

– beslut om omedelbart omhändertagande (6 § andra stycket LVU)

– beslut om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall

vistas under vårdtiden (11 § första stycket LVU)

– beslut om att medge den unge att under vårdtiden vistas i sitt eget

hem (11 § andra stycket LVU)

– beslut om tillfälligt flyttningsförbud (27 § första stycket LVU).

I följande fall har någon ledamot eller tjänsteman som nämnden för-

ordnat tillagts kompletterande beslutanderätt:

– begäran om biträde av polismyndigheten för att genomföra beslut

om vård eller omhändertagande med stöd av LVU (43 § 2 LVU).

Övriga beslut

Enligt 43 § 1 LVU får socialnämnden eller nämndens ordförande eller

rätten begära biträde av polismyndighet för att bereda läkare tillträde

till den unges hem eller att inställa den unge till läkarundersökning

(32 § LVU).

Beslut som går att delegera till tjänsteman

De beslut som inte omfattas av delegeringsbestämmelserna i 47 och

48 §§ SoL går i princip att delegera till antingen ordförande, annan

ledamot i nämnden eller till anställd i kommunen.

113

SOSFS

1997:15

19 Överklagande och verkställighet

Enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om

det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.

Beslut enligt LVU som går att överklaga

De beslut enligt LVU som går att överklaga anges i 41 § LVU. Av pa-

ragrafens andra stycke framgår att andra beslut med stöd av LVU inte

kan överklagas.

Socialnämndens beslut får enligt 41 § LVU överklagas till länsrät-

ten när nämnden har

– beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat i fråga

om att flytta den unge från det hem där han vistas,

– beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,

– med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge, eller beslutat att den

unges vistelseort inte skall röjas,

– fattat beslut enligt 22 § eller prövat om sådant beslut skall upphöra

att gälla,

– med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller

– beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.

Andra beslut

Beslut fattade av föreståndare vid särskilda ungdomshem går inte att

överklaga utom beslut enligt 42 § LVU. Sistnämnda beslut avser för-

störande eller försäljning av egendom enligt 20 § LVU.

Beslut i länsrätt och kammarrätt

Rättens beslut enligt 8 § LVU i fråga om förlängd ansökningstid och

enligt 32 § LVU om läkarundersökning kan inte överklagas.

Andra beslut av länsrätten kan enligt 33 § FPL överklagas till kam-

marrätten. Prövningstillstånd i kammarrätten fordras inte vid över-

klagande av beslut enligt LVU. Kammarrättens beslut överklagas hos

Regeringsrätten som endast tar upp överklaganden om prövningstill-

stånd meddelas. Vanligaste grunden för prövningstillstånd i sociala

mål är att det finns behov av vägledande domar, dvs. det behövs preju-

dikat på området. Prövningstillstånd kan även ges om det föreligger

synnerliga skäl för en prövning, som att det finns grund för resning el-

ler att utgången i kammarrätten beror på grovt förbiseende eller grovt

misstag (36 § FPL).

Rättens beslut om omedelbar verkställighet

Enligt 40 § LVU får rätten förordna att beslut som rätten meddelar

skall gälla omedelbart. Ett sådant beslut förutsätter inte något yrkande

114

SOSFS

1997:15

av part. Om emellertid en part framställt yrkande om omedelbar verk-

ställighet men inte fått bifall till detta, har beslutet i den delen gått par-

ten emot, även om han fått bifall till sina yrkanden i huvudfrågan. Detta

medför att part har rätt att överklaga beslutet om verkställighet.

Regeringsrätten har (RÅ 1991 ref 62) prövat denna fråga i ett fall

då socialnämnden i en ansökan om LVU-vård yrkat att beslutet skulle

gälla omedelbart och detta yrkande inte bifölls. Regeringsrätten utta-

lade att det varken i LVU eller i FPL finns några inskränkningar av

rätten att överklaga beslut varigenom ett yrkande om omedelbar verk-

ställighet har avslagits.

Hur beslut överklagas m.m. se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3)

”Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten”.

Vem kan överklaga?

Allmänt gäller att enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som

beslutet angår, om det har gått honom emot. Motsvarande bestämmel-

se finns i 33 § FPL vilken gäller vid överklagande av allmän förvalt-

ningsdomstols beslut. Varken socialtjänstlagen eller LVU innehåller

några bestämmelser om vem som har rätt att överklaga beslut enligt

dessa lagar utan frågan om vem som kan överklaga ett visst beslut får

utläsas av rättspraxis.

Det är viktigt att påpeka att socialnämnden inte har att pröva andra

formfrågor än om klagoskriften inkommit i rätt tid. Prövning av andra

frågor, som om den klagande har talerätt och liknande, ankommer på

överinstansen, för socialtjänstens del oftast länsrätten. Om en klago-

skrift inkommit till socialnämnden, har socialnämnden endast att

konstatera om den inkommit i rätt tid och i så fall översända den till

länsrätten.

Den unge

Ungdomar över 15 år

Den unge är alltid – oavsett ålder – part i ett LVU-mål. Enligt 56 § SoL

och 36 § LVU får en underårig som fyllt 15 år själv föra talan i mål och

ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. De är således processbehö-

riga. Ungdomar över 15 år har rätt att själva överklaga beslut enligt

socialtjänstlagen och LVU som rör dem.

Barn under 15 år

När det gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan föras av

ställföreträdare. Den uppgiften ligger på barnets vårdnadshavare, dvs.

oftast föräldrarna.

I vissa mål och ärenden enligt LVU förordnas dock offentligt bi-

träde enligt rättshjälpslagen (41 § 3). Den unges offentliga biträde är

då tillika ställföreträdare för den unge om biträdet inte samtidigt är

förordnat som biträde för vårdnadshavaren (36 § andra stycket LVU).

Det innebär att i de fall offentligt biträde förordnas har den unge en

115

SOSFS

1997:15

utanförstående ställföreträdare vars intresse inte är motstridigt den

unges. Det offentliga biträdet kan i denna egenskap överklaga beslut

enligt LVU.

Vårdnadshavaren

Vårdnadshavaren för den unge har rätt att överklaga inte endast i kraft

av sin ställning som ställföreträdare för den unge, utan även i sin egen-

skap av den som ansvarar för den unges person. Det är de rättigheter

och skyldigheter för vårdnadshavaren som följer av 6 kap. FB som

innebär att vårdnadshavaren berörs av frågor rörande den unge på ett

sådant sätt att rätt att klaga föreligger. Det innebär att vårdnadshava-

ren har kvar sin talerätt även sedan den unge fyllt 15 år. Vårdnadsha-

varens talerätt i frågor om den unge rubbas således inte av att den

unges talan kan föras av den unge själv eller av en ställföreträdare för

den unge (RÅ83 2:18).

Förälder som inte är vårdnadshavare

En förälder som inte är vårdnadshavare saknar som regel klagorätt.

Denne är varken ställföreträdare för den unge eller ansvarig för den

unges person på ett sådant sätt att klagorätt följer. Det finns flera avgör-

anden i Regeringsrätten som visar att en förälder som inte är vård-

nadshavare för barnet saknar rätt att överklaga frågor om tvångsvård,

t.ex. vid beredande av vård; RÅ 1961 S 170, RÅ72 S 32 och vid upp-

hörande av tvångsvård RÅ68 ref 33.

Om ett beslut däremot riktar sig direkt mot en förälder som inte är

vårdnadshavare kan denne överklaga. Beslutet angår då honom per-

sonligen (RÅ 1984 2:38).

Socialnämnden

Socialnämnden kan överklaga länsrätts och kammarrätts beslut både när

nämnden står som sökande och när nämndens eget beslut överklagas.

Beslut som fattats med stöd av delegation eller kompletterande be-

slutanderätt överklagas på samma sätt som nämndens beslut.

Verkställighet av beslut

Enligt 40 § första stycket LVU gäller beslut om omedelbart omhän-

dertagande (6 § LVU), om förebyggande insatser (22 § LVU) eller om

tillfälligt flyttningsförbud (27 § LVU) omedelbart.

Andra beslut av socialnämnden gäller omedelbart, om nämnden inte

förordnar något annat (40 § andra stycket).

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke avser framför allt beslut

i vårdsituationer, t.ex. beslut om hur vården skall ordnas enligt 11 §

LVU, beslut om vårdens upphörande enligt 13 § LVU eller beslut om

umgänge enligt 14 § LVU. Sådana beslut gäller omedelbart om nämn-

den inte förordnat att de skall gälla först sedan de vunnit laga kraft.

116

SOSFS

1997:15

Ett sådant förordnande torde sällan vara i nämndens intresse eftersom

det hindrar nämnden från att verkställa beslutet innan den eller de högre

instanserna beslutat. Tidsutdräkten innan beslutet vinner laga kraft kan

bli lång om beslutet överklagas.

Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat skall

gälla omedelbart (40 § tredje stycket LVU).

När allmän förvaltningsdomstol beslutat i andra frågor än dem som

anges i 40 § första stycket LVU gäller beslutet först sedan det vunnit

laga kraft. Rätten får dock förordna att även andra beslut skall gälla

omedelbart. Det gäller t.ex. vid beslut om vård enligt LVU, flyttnings-

förbud eller umgängesbegränsning. Rättens beslut om upphörande av

vård får verkställas omedelbart endast om rätten förordnat om detta.

Om ett beslut skall verkställas omedelbart, är det därför viktigt att

socialnämnden yrkar detta i rätten.

Inhibition

Den som vill hindra verkställigheten av ett beslut som gäller omedel-

bart kan överklaga det och begära inhibition enligt 28 § FPL. Ett be-

slut om inhibition innebär att det överklagade beslutet tills vidare inte

får verkställas. Besvärsinstansen har att omgående pröva en inhibi-

tionsbegäran. Därefter handläggs målet i vanlig ordning. Se vidare

Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) ”Handläggning och dokumen-

tation inom socialtjänsten”.

117

SOSFS

1997:15

20 Överflyttning av vårdnad

Vård enligt LVU innebär inte att vårdnadshavaren fråntas den rättsli-

ga vårdnaden av barnet. Däremot kan vårdnaden sägas vila medan so-

cialnämnden med stöd av LVU övertar bestämmanderätten över bar-

net. Den faktiska vården utövas ofta av familjehemsföräldrarna eller

ett HVB.

Syftet med vård enligt LVU är att barnet på sikt skall kunna åter-

förenas med sina föräldrar eller kunna flytta ut i självständigt boende.

Även om en strävan bör vara att föräldrar och barn skall återförenas

kan man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening

inom överskådlig tid ter sig orealistisk på grund av föräldrarnas för-

hållanden.

I föräldrabalken finns bestämmelser som innebär att vårdnaden kan

flyttas från föräldrarna till andra personer (6 kap. 7 och 8 §§ FB).

Det är endast socialnämnden som har rätt att väcka talan i dessa

ärenden.

Föräldrabalkens bestämmelser

6 kapitlet 7 § föräldrabalken

Enligt 6 kap. 7 § FB kan vårdnaden om barnet flyttas över till en eller

flera särskilt utsedda vårdnadshavare, om en förälder vid utövandet av

vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse

eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför be-

stående fara för barnets hälsa eller utveckling.

I flertalet fall bör ett ingripande enligt LVU vara tillräckligt för att

skydda barnet från en förälder som försummar vårdnaden. Överflytt-

ning av vårdnaden på grund av en förälders eller bådas olämplighet

torde i de flesta fall aktualiseras bara om barnet har beretts vård med

stöd av LVU. Socialnämndens arbete bör inriktas på att återförena

barn och föräldrar. Först när en återförening inte kan komma till stånd

trots långvariga och omfattande insatser från nämndens sida bör det

bli fråga om att ändra vårdnaden (prop. 1981/82:168 s. 37 och 68).

6 kapitlet 8 § föräldrabalken

Har ett barn stadigvarande vårdats i ett annat enskilt hem och det up-

penbart är bäst för barnet att få stanna kvar där, kan vårdnaden över-

flyttas till familjehemsföräldrarna enligt 6 kap. 8 § FB.

Vårdnaden kan i dessa fall flyttas över till familjehemsföräldrarna

utan att det föreligger några egentliga missförhållanden hos de biolo-

giska föräldrarna.

Syftet med dessa bestämmelser är att göra det möjligt för barn som

har rotat sig i ett familjehem att få stanna kvar i en miljö där de funnit

sig tillrätta och där de känner en större samhörighet och känslomässig

förankring än i det egna hemmet. Stort avseende måste fästas vid bar-

nets egen inställning. Det krävs att barnet uppfattar familjehemmet

118

SOSFS

1997:15

som sitt eget hem. Barnets känslomässiga relationer till familjehem-

met måste noga utredas. Det krävs vidare att barnet bott i familjehem-

met väsentlig tid. Tiden måste naturligtvis sättas i relation till barnets

ålder och tidsuppfattning. Om föräldrarna under denna tid inte visat

barnet något intresse eller om kontakterna varit sporadiska och skett

under uppslitande former, kan en vårdnadsöverflyttning aktualiseras.

Vårdnaden kan med stöd av 6 kap. 8 § FB endast överflyttas till famil-

jehemsföräldrarna.

Konsekvenser av en vårdnadsöverflyttning

När vårdnaden flyttas över till familjehemsföräldrarna upphör famil-

jehemmet att vara ett familjehem och nämndens särskilda tillsyn en-

ligt 26 § SoL och 39 § SoF upphör. Likaså upphör nämndens skyldig-

het att överväga/ompröva vården.

Nämndens allmänna skyldighet att jämlikt 3 och 12 §§ SoL på olika

sätt ge barn och de nya vårdnadshavarna råd, stöd och hjälp kvarstår

dock.

Den kommun som ansökt om överflyttning av vårdnaden till famil-

jehemmet skall kunna fortsätta att ge hemmet ekonomisk ersättning i

den mån barnets egna medel i form av bidrag, pension och andra medel

som vårdnadshavaren kan uppbära för barnets räkning, inte räcker till.

Ersättningen tillsammans med barnets egna medel bör vara skälig i för-

hållande till omfattningen av uppdraget (prop. 1996/97:124 s. 119).

Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (1981:2) ”LVU,

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga”, utgiven i den sär-

skilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen samt Meddelan-

deblad nr 52/84, 29/85, 25/87 och 12/90.

Socialstyrelsen

ANN-MARIE BEGLER

Suzanne Julin

(Socialtjänstgruppen)

119

SOSFS

1997:15

Referenslista

Regeringsrättsavgöranden

RÅ82 2:49

Motivering av beslut vid omedelbart omhänder-

tagande

RÅ82 2:74

Samtycke endast omfattande placering hos

mormor

RÅ83 2:40

Inhibition

RÅ83 2:52

Vård med stöd av LVU i jämförelse med annan

vård

RÅ83 2:87

Förutsättningar för vård enligt LVU när samtycke

till vården lämnats

RÅ83 2:102

Aktualitetsprincipen

RÅ83 2:108

Överklagande av domstolsbeslut om att vägra

flyttningsförbud

RÅ84 2:31

Annat socialt nedbrytande beteende

RÅ84 2:38

Umgänge med förälder som inte är vårdnads-

havare

RÅ84 2:78

Flyttningsförbud för viss tid eller tills vidare

RÅ85 2:26

Invandrad familj, barn med särskilda behov

RÅ85 2:46

Lindrigt förståndshandikappade föräldrar

RÅ85 2:83

Psykisk sjukdom hos föräldrarna

RÅ 1986 not 502 Överklagande av placeringsbeslut – risk för skada

vid överflyttning

RÅ 1986 ref 4

Samtycke till vård lämnat endast för viss tid

RÅ 1987 ref 8

Den unge fyllt 20 år efter länsrättens beslut om

vård med stöd av LVU

RÅ 1987 ref 123 Upphörande av vård – flyttningsförbud

RÅ 1988 ref 79 Flyttningsförbud

RÅ 1989 ref 50

Behörig kommun

RÅ 1989 not 169 Risk för störande ingripande i vården

RÅ 1990 ref 97 Allvarlig relationsstörning – upphörande av

vården – umgängesförbud

RÅ 1991 ref 62

Överklagande av beslut om omedelbar verk-

ställighet

RÅ 1991 ref 89

Behörig kommun

RÅ 1992 ref 6

Förutsättningar för vård enligt LVU

RÅ 1992 not 418 Sekretess beträffande familjehemsersättning

RÅ 1993 ref 72

Begränsning av telefonkontakt

RÅ 1995 ref 38

Samtycke till vård lämnat på ett sent stadium

RÅ 1995 ref 39

Om det pga. brister i föräldrarnas omsorg finns

påtaglig risk att barnets hälsa och utveckling

skadas

120

SOSFS

1997:15

RÅ 1995 ref 46

Psykiskt störd ensamstående förälder – påtaglig

risk

RÅ 1995 ref 64

Mycket omfattande insatser i hemmet

RÅ 1996 ref 61

Omsorgsbrist – 16-årig flicka med sjukdomssymtom

Propositioner

1979/80:1

Om socialtjänsten

1981/82:168

Vårdnad och umgänge m.m.

1984/85:171

Särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdo-

mar i samband med missbruk och kriminalitet m.m.

1989/90:28

Vård i vissa fall av barn och ungdomar

1993/94:149

Åligganden för personal inom hälso- och sjukvår-

den, m.m.

1994/95:224

Barns rätt att komma till tals

1995/96:196

Besöksinskränkningar vid viss tvångsvård

1996/97:25

Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv

1996/97:113

God man för ensamma flyktingbarn

JO-uttalanden

1979/80 s. 278

1993/94 s. 277

1980/81 s. 287

1994/95 s. 292

1981/82 s. 172

1995/96 s. 89

1983/84 s. 180

1995/96 s. 320

1986/87 s. 145

1996/97 s. 284

1988/89 s. 178

1989/90 s. 248

1985-12-18 dnr 2989-1995

1990/91 s. 168

1995-11-24 dnr 4105-1994

1991/92 s. 266

1995-11-27 dnr 4065-1994

1992/93 s. 405

1996-08-12 dnr 2446-1996

1992/93 s. 308

1996-09-24 dnr 1714-1995

1993/94 s. 240

SOSFS

1981:25

Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och

sjukvårdspersonal om avfattande av intyg m.m.

1997:5

Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott

Allmänna råd från Socialstyrelsen

1982: 2

Familjehem

1989: 5

Samarbete om barn och ungdom Sverige–Finland

1991: 3

Sexuella övergrepp mot barn

121

SOSFS

1997:15

1991: 4

Sekretess inom hälso- och sjukvården och social-

tjänsten

1994: 3

Handläggning och dokumentation inom social-

tjänsten

SoS-rapporter

1994:7

Ensam. Om flyktingbarn utan vårdnadshavare i

Sverige

Meddelandeblad från Socialstyrelsen

9/90

Erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m.

2/93

Kvinnlig könsstympning

122

SOSFS

1997:15

Sakregister

A

adressuppgift 78

aga 25

anabola steroider 35

annat förhållande i hemmet 30

annat socialt nedbrytande

beteende 34

ansökan om vård 37

avgifter 58

B

barnkonventionen 10

barnpsykiatrisk utredning 40

barns behov 12

barns tillgångar 58

barns uppfattning 37, 66, 89

behandlingsansvar 56

behandlingsplan 104

behörig kommun 48, 87

behövlig vård 13

beroendeframkallande medel 33

beräkning av tid 51, 52, 92

beslutanderätt 105

bestämmanderätt 56

besöksbegränsning 71

beteendefall 32

brister i omsorgen 28

brott mot underåriga, läkarunder-

sökning 42

brottslig verksamhet 34

D

delegering 111

E

ersättning till familjehem 58

Europakonventionen 10

F

familjehemsplacering 60

flyttningsförbud 82, 87

– ansökan om 87

– längd 89

– tidsbegränsat 90

– tillfälligt 92

– umgänge under 91

– underställning 93

– upphörande av 92

fortsatt frivillig vård 54, 82

frivilliga insatser 11

fysisk misshandel 25

förarbeten 10

förebyggande insatser – mellant-

vång 102

företräde inför nämnd 37, 110

förlängning av utredningstid 51

förutsättningar för tillämpning

av LVU

– beteendefallen 32

– miljöfallen 23

föräldrars bestämmanderätt 56

G

god man 14

H

hemflyttning 81

hem för särskild tillsyn 9, 62

hem för vård eller boende 61

hemlig vistelseort 76

hemmet 23, 30

hemplacering 62

häktning 46

– beräkning av tid vid 51

I

inhibition 55, 94, 116

internationella överenskommelser

10, 85

K

kompletterande beslutanderätt 48,

92, 111, 112

kontaktperson 103

kriminalvård 33, 83

kvinnlig könsstympning 25

könsstympning 25

L

lagstadgad tid 50, 92

123

SOSFS

1997:15

lagöverträdare 35

LPT 33, 84

LRV 33, 84

LVM 33

LVU

– förutsättningar för 11, 32

– lämpligare än annan vård 33

– varför en tvångslagstiftning?

11

läkarintyg 39

läkarundersökning 41

M

mellantvång 102

miljöfall 23

missbruk av

– anabola steroider 35

– beroendeframkallande medel

33

misshandel 25

– enligt brottsbalken 26

– fysisk 25

– psykisk 27

Münchhausen-syndrom

by proxy 26

N

narkotika 33

nämndens bestämmanderätt 56

nämndens vårdansvar 57

närhetsprincipen 59

O

offentligt biträde 69, 95, 106, 109

ofött barn 23

omedelbart omhändertagande 43

– beslutanderätt 48, 54

– förutsättningar 43

– handläggning vid länsrätt 51

– placeringsbeslut vid 64

– underställning 50

– upphörande 54

– verkställighet 54

omprövning av vård 66

otillbörligt utnyttjande 27

P

part 108, 110

pass 57

placering i eget hem 62

placeringsalternativ 60

placeringsbeslut 64

platsanvisning 62

polisförhör med barn 47

polishandräckning 96

polishämtning 99

psykiskt störda ungdomar 35

påtaglig risk för den unges hälsa

eller utveckling 21, 88

S

samtycke till behövlig vård 13

samtyckets utformning 18

sexuella övergrepp 27

skolskolk 35

släktingplacering 61

smittskyddslagen 84

ställföreträdare 107

syskonplacering 60

särskilda befogenheter 33, 62

särskilda ungdomshem 62

T

telefon- och brevkontakt 73

Tillfälligt flyttningsförbud 92

tolk 74

tvångslagstiftning 11

U

umgänge 70

– begränsning av 71

– med andra 72

– med förälder 72

underställning

– vid flyttningsförbud 88

– vid omedelbart omhänder-

tagande 48

unga lagöverträdare 35

upphörande av vård 79

– behövs inte längre – beteende-

fallen 81

– behövs inte längre – miljö-

fallen 79

– pga. ålder 79

– vid annan tvångsvård 83

urinprov 104

124

SOSFS

1997:15

utlandsvistelse 31, 63, 85

utlämnande av barns adress 78

utlämning för vård mellan nord-

iska länder 101

utlänningslagstiftningen 85

V

verkställighet

– av ett omedelbart omhänder-

tagande 54

– av vårdbeslut 67, 115

– av vårdnad 24

villkorat beslut 49

vårdansvar, nämndens 57

vård i eget hem 62

vårdkostnader 58

vårdnadshavare 13

vårdplan 38

vårdtid 39

Å

åldersgränser vid

– beredande av vård 23, 32

– mellantvång 102

– upphörande av vård 79

åtalsunderlåtelse 36

Ö

överflyttning av vårdnad 83, 89,

117

överklagande 113

överklagbarhet 113

övervägande

– av flyttningsförbud 88

– av hemlighållande av vistelse-

ort 76

– av umgängesinskränkning 74

– av vård 66