SOU 1997:168

Vinstutdelning i aktiebolag

1. Inledande och allmänna synpunkter

Justitiekanslern:

Justitiekanslern har anmodats att avge yttrande över Aktibolagskommittens delbetänkande och får härmed anföra följande.

Förslagen i delbetänkandet har inga direkta beröringspunkter med Justitiekanslerns verksamhet. Utifrån de synpunkter Justitiekanslern främst har att beakta finns ingen erinran mot de förslag som läggs fram i delbetänkandet anger.

Stockholms tingsrätt:

Inledningsvis noterar tingsrätten att föreliggande betänkande är det femte som aktiebolagskommitten har lämnat ifrån sig avseende sitt arbete med en ny och EGanpassad aktiebolagslagstiftning. Betänkandet behandlar således enbart en liten del i ett stort och viktigt lagkomplex. Konsekvenserna av förslagen i betänkandet är svåröverskådliga. Detta innebär en komplikation för remissinstanserna. De av utredningen lämnade förslagen kunde således ha framställts i en mer samlad form.

För en säker bedömning av det aktuella betänkandet skulle nämligen hela spektrat av relevanta lagkonstruktioner i form av såväl befintlig som föreslagen lagstiftning behöva beaktas. Här kan nämnas hela nuvarande aktiebolagslagstiftningen, den nya årsredovisningslagen samt de fyra av aktiebolagskommitten lämnade förslagen, särskilt de omfattande förslagen i betänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22). Det är inte lämpligt att remissinstanserna skall behöva lägga ned ett så omfattande arbete.

Betänkandet lämnar förslag avseende vinstutdelning, som skall medföra att aktiebolagslagens regler EG-anpassas. Därutöver uttalar kommitten att den med förslagen avser dels råda bot på vissa oklarheter i den nuvarande regleringen, dels värna syftet att ytterst skapa regler som underlättar bolagens kapitalanskaffning. Tingsrätten har i stort inte någon invändning mot de föreslagna ändringarna.

Förslagen innebär en övergång till ändamålsstyrning i stället för detaljstyrning via bl a fasta utdelningsförbud. Försiktighetsregeln är i det avseendet central och torde, rätt tillämpad, leda till att i vart fall en del företag fortsättningsvis kan vara skyldiga att hålla en högre egen kapitaltäckning än i dagsläget. Tingsrätten finner det vidare systematiskt riktigt att hantera all värdeöverföring likformigt. Dock vill tingsrätten ifrågasätta förslaget att ta bort låneförbudet till aktieägare m.fl. Även om lånemöjlighetens gränser utformas i enlighet med lagens övriga kapitalsskyddsregler och en ny upplysningsskyldighet tillkommer, så är

likväl utlåning till bl. a. aktieägare en för bolaget främmande verksamhet. Ett bolag skall inte syssla med aktieägarens mer privata ekonomi utan med näringsverksamhet. Utlåningsmöjligheten kan inte heller rimma med syftet att främja bolagets möjligheter till kapitalanskaffning. Tingsrätten avstyrker att den föreslagna ändringen genomförs.

Tingsrätten hade dock önskat att en ordentlig analys gjorts över hur förslagen kan komma att påverka bolagens kreditvärdighet. Utredningen jämför mer teoretiskt hur förslagen förhåller sig till de nuvarande reglerna. Tingsrätten anser att en mer praktiskt inriktad utredning hade varit värdefull. Hur ser marknadens aktörer på förslagen? Vilka åtgärder efterfrågar den och vad kan den finna möjligt? Den oro som Sven Ekholm ger uttryck för i sitt särskilda yttrande bör enligt tingsrättens mening ge anledning till ytterligare överväganden.

Tingsrätten instämmer i utredningens förslag såvitt avser rättsföljderna vid olaglig överföring. Ersättningsskyldighet och bristtäckningsansvar är mer realistiskt än straffansvar och troligen även mer verksamt.

Slutligen vill tingsrätten påpeka att det från tingsrättens horisont ter sig naturligt att en översyn av aktiebolagsstiftningen företas på ett sådant sätt att möjligheten av förebygga ekonomiska brott hela tiden uppmärksammas. Något sådant synsätt skymtar inte här, trots att det handlar om vinstutdelning och värdeöverföringar från bolag. Direktiven har visserligen inte nämnt den synvinkel men ett sådant förhållningssätt kan inte heller strida mot dem.

Kammarrätten i Jönköping:

Kammarrätten, som har anmodats att avge yttrande över rubricerat betänkande, har framför allt koncentrerat sin granskning på kommittens förslag om ändring av det s.k. låneförbudet i nuvarande 12 kap 7 § aktiebolagslagen (ABL). I övrigt har kammarrätten, med undantag för nedan angivna påpekanden, inget att erinra mot kommittens förslag.

Allmänna synpunkter Kammarrätten delar kommittens uppfattning, att aktiebolagslagen bör utformas utan närmare skattemässiga hänsyn och tillstyrker därvid att den nuvarande bestämmelsen i 12 kap 7 § aktiebolagslagen ändras på så sätt, att aktiebolag får lämna penninglån till den aktuella personkretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat betalas ut i form av vinstutdelning och att betryggande säkerhet ställs för lånet. Låneförbudet är emellertid förenat med en skatterättslig sanktion i det avseende att förbjudet lån skall beskattas hos låntagaren enligt 32 § anv.p. 15 kommunalskattelagen (1928:370). Eftersom denna sanktion knyter direkt an till bestämmelserna i 12 kap 7 § aktiebolagslagen, är det kammarrättens uppfattning att de skattemässiga konsekvenserna av förslaget bör utredas och prövas i samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet. Beträffande författningsförslagen har kammarrätten följande synpunkter.

Länsrätten har inget att erinra mot förslagen som framförts i utredningen ur bolagsrättsligt perspektiv. Vad länsrätten efterlyser är en noggrann analys av de skatterättsliga konsekvenserna av bl a korrigeringen av låneförbudet och en anpassning av den skatterättsliga lagstiftningen i berörda avseenden. Eventuell lagstiftning bör inte ske dessförinnan.

Vad rör frågan om s k efterutdelning och dess registrering noteras att enligt gällande rätt drabbas bolag av hårda sanktioner vid försummelse eller försening med ingivande av årsredovisningshandlingar enligt årsredovisningslagen. Vid försummelse att registrera efterutdelning saknas enligt förslaget dylik sanktionsmöjlighet vilket synes vara något inkonsekvent och ge utrymme för osäkerhet bland borgenärer.

Vad gäller lagstiftningens utformning noterar länsrätten att den föreslagna lydelsen av 16 kap 13 § innebär, såvitt länsrätten uppfattar det, att den s k försiktighetsregeln i det föreslagna 16 kapitlets 11 § andra stycket inte blir gällande vid lån till aktieägare m fl.

Granskningen har i övrigt inte givit anledning till syn punkter eller invändningar.

Bokföringsnämnden:

BFN lämnar i yttrandet synpunkter på avskaffandet av den s.k. dubbla utdelningsbegränsningen i koncerner och detta förslags eventuella konsekvenser för behovet av att skilja mellan fritt och bundet kapital i koncernredovisning. Vidare behandlar nämnden den föreslagna skyldigheten att upplysa om vissa orealiserade vinsters påverkan på bolagets ställning.

Riksåklagaren:

Yttranden har inhämtats från Åklagarmyndigheterna i Göteborg och Stockholm samt Ekobrottsmyndigheten. Yttrandena bifogas.

Jag tillstyrker för egen del de remitterade förslagen. Jag noterar med till fredsställelse särskilt förslaget att ta bort straffsanktionen i fråga om otillåtna lån till aktieägare. En sådan åtgärd innebär ett viktigt steg i principiellt hänseende, nämligen att koncentrera det straffrättsliga skyddet till områden där andra alternativ saknas för att upprätthålla respekten för ett regelverk.

Åklagarmyndigheten i Göteborg:

Aktiebolagskommitten har i förevarande betänkande föreslagit nya bestämmelser om vinstutdelning och annan värdeöverföring från bolaget till aktieägare eller annan. Jag kommenterar förslaget utifrån ett straffrättsligt perspektiv och begränsar mina synpunkter till den delen av

förslaget som får en direkt återverkan på åklagarmyndighetens verksamhet.

Ekobrottsmyndigheten:

Riksåklagaren har till Ekobrottsmyndigheten (EBM) översänt rubricerade betänkande för synpunkter. EBM som begränsar sitt yttrande till frågor som närmast kan beröra kampen mot den ekonomiska brottsligheten får anföra följande.

Aktiebolagskommitten har till uppgift att göra en omfattande översyn av den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen. Kommitten har tidigare överlämnat fyra delbetänkanden. I förevarande delbetänkande har kommitten koncentrerat sig kring frågor rörande vinstutdelning i aktiebolag. Inledningsvis kan EBM konstatera att kommitten behandlar upptagna frågor ur enbart ett aktiebolagsrättsligt perspektiv. Sålunda har kommitten inte berört på vilket sätt lämnade förslag kan tänkas komma att påverka förekomsten av ekonomisk brottslighet eller behovet av författningsändringar mot bakgrund av förekomsten av sådan brottslighet. Med utgångspunkt från de frågor som EBM närmast har att beakta måste kommittens reformöverväganden på aktiebolagsrättens område betraktas som ofullständiga.

Flertalet av reglerna i aktiebolagslagen gör ingen åtskillnad på om det är fråga om ett publikt bolag eller inte. Allmänt torde man kunna utgå från att förutsättningarna för att begå ekonomiska oegentligheter ökar i sådana aktiebolag som inte är publika, bl.a. med hänsyn till att ägarkretsen inte sällan är begränsad.

Rikspolisstyrelsen:

Rikspolisstyrelsen har utifrån de intressen styrelsen har att företräda inga invändningar mot förslagen i betänkandet.

Finansinspektionen:

Sammanfattning

Finansinspektionen har inte något att erinra mot huvuddragen i de förslag som utredningen lägger fram. I följande hänseenden vill dock inspektionen göra förtydliganden eller tillägg.

– Upplysning bör lämnas om det belopp som enligt styrelsens bedömning är utdelningsbart med hänsyn till de restriktioner som intagits i den föreslagna försiktighetsregeln. – Bolagsstämman bör inte få besluta om utdelning av större belopp än styrelsen angivet som utdelningsbart. – Vinstutdelningsutrymmet för moderbolag bör även begränsas genom ett krav på avstämning av att det finns full täckning för det bundna egna kapitalet enligt koncernbalansräkningen.

– Behov finns att analysera och ytterligare överväga om konkreta regler avseende koncernbidrag bör införas i lag.

Därutöver har inspektionen synpunkter på detaljer i förslaget till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

Riksrevisionsverket:

RRV instämmer i allt väsentligt i det förslag till en utvidgad och preciserad försiktighetsregel som kommitten lämnat. Att regler rörande överföringar av sakvärden tas in i lagstiftningen är av stor vikt.

RRV är också positivt till att utdelning på extra bolagsstämmor regleras. Beträffande lämpligheten av efterutdelningar finner RRV inga hinder mot det, förutsatt att ett revisorsyttrande motsvarande det som förekommer vid ordinarie bolagsstämmor krävs beträffande det på stämman framlagda förslaget om dispositioner av bolagets vinst.

Riksrevisionsverket är i huvudsak positiv till betänkandet i övrigt. Aktiebolagskommittens betänkande Vinstutdeltaing i aktiebolag (SOU 1997:168), Ju 97/6799

Riksskatteverket:

Sammanfattning

RSV avstyrker kommittens förslag i de delar som bedöms försämra borgenärsskyddet, samt avskaffandet av låneförbudet i 12 kap.7§ ABL. I övrigt har RSV vissa synpunkter på förslagen.

RSV anser det angeläget, att verket fortsättningsvis bereds tillfälle att delta i utredningar som berör verkets verksamhetsområden. RSV är bl.a. landets störste enskilde borgenär.

RSV följer i detta yttrande betänkandets indelning i avsnitt.

Skattemyndigheten i Skåne län:

Skattemyndigheten har följande synpunkter på det delbetänkande som kommitten lagt fram. Kommentarerna nedan följer kapitelindelningen i utredningsbetänkandet. Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

SKM tillstyrker, utom vad gäller förslaget om lån till aktieägare m.fl., i huvudsak de förslag som lämnas i delbetänkandet. SKM har dock vissa synpunkter på utformningen av de föreslagna bestämmelserna. För det fall förslaget om lån till aktieägare m.fl. genomförs föreslår SKM vissa kompletteringar.

När det gäller låneförbudet föreslår SKM att den möjlighet som f.n. finns att kringgå förbudet med hjälp av handelsbolag stoppas. SKM lämnar också ett förslag till stoppregel riktad mot skalbolagstransaktioner.

Skattemyndigheten i Dalarnas län:

Skattemyndigheten har fått tillfälle att genom underremiss yttra sig över rubricerat betänkande.

Betänkandet avser den civilrättsliga regleringen av aktiekapitalets skydd och berör därför endast perifert skatterättsliga frågeställningar.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

Fakultetsnämnden anser att förslaget endast efter omarbetningar och kompletterande utredningar bör läggas till grund för lagstiftning.

Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK:

NUTEK tillstyrker i stora delar kommittens förslag. NU'TEK har dock några kommentarer till vissa förändringar:

Koncernbidrag bör lyftas fram även ur bolagsrättligt perspektiv och inte enbart betraktas från skatterättsligt håll. Lagtext eller exempel i tolkning av ABL bör omfatta koncernbidrag i de kapitel som behandlar vinstutdelning och värdeöverföring till aktieägare och andra.

Lån till aktieägare – Kommitten föreslår en ändring av gällande låneförbud. NUTEK ställer sig tveksam till detta, bl a kan revisorer få svårt att värdera "betryggande säkerhet". Om Kommittens förslag går igenom bör låntagaren uppvisa skriftliga dokument för att styrka sin solvens oberoende av ev ägande i det långivande företaget. Dokumentet bör bevaras så att jämförelse kan ske årsvis. I årsredovisningen bör framgå namn och personnr/org.nr på låntagaren samt lånevillkoren.

PRV Patent- och registreringsverket:

Patent- och registreringsverket (PRV) har valt att begränsa sitt yttrande till i huvudsak de delar av förslagen som har anknytning till verkets roll som registreringsmyndighet för de svenska aktiebolagen.

PRV ställer sig i huvudsak bakom förslaget till nya och tydligare regler om värdeöverföringar i aktiebolag. PRV tillstyrker kommittens förslag till en lagreglerad möjlighet avseende beslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma. Verket anser emellertid att lagen bör kompletteras när det gäller anmälan och registrering hos PRV.

PRV tillstyrker vidare, med hänsyn till att samma reglering bör gälla för alla moderbolag, att den s.k. dubbla utdelningsbegränsningen slopas beträffande dessa bolag. PRV avstyrker förslaget om att föra in

bestämmelser om fortsatt bolagsstämma i det nya 16 kapitlet i aktiebolagslagen.

Tjänstemännens Centralorganisation:

Utredningen för i sitt betänkande två parallella diskussioner. Den ena linjen handlar om en förstärk försiktighetsprincip när det gäller vinstutdelning och andra händelser där förmögenhetsmassan i företagen kan tänkas minska. Enligt denna tankelinje är det ett borgenärsperspektiv som åläggs diskussionen. Det handlar om att inte tömma företaget på kapital till förfång för andra intressenter som har diverse ekonomiska krav på detsamma.

Utredningens andra diskussionslinje handlar mer om vem som ska få föreslå hur stor utdelningarna ska vara och hur ofta de ska kunna göras vinstutdelningar. Här förespråkar utredningen en uppluckring i förhållande till dagens situation. Denna förändring får som effekt att även ägarmajoriteten kan lämna förslag till utdelning och inte enbart styrelse och VD. Dessutom föreslås att utdelning ska kunna ske vid mer än ett tillfälle per år. Detta kan tydas som om att institutionella investerare utan egentligt ägarintresse men med ett mer uttalat kortsiktigt avkastningskrav får ett ökat inflytande på företagens utdelningspolitik.

I detta sammanhang är det därför nödvändigt enligt TCO att noga överväga de formella utdelningsbegränsningar som existerar. Dessa vill utredningen i allt väsentligt ta bort med hänvisning till försiktighetsprincipen. TCO ifrågasätter dock om inte det samtidigt är på sin plats att skynda långsamt vad avser de formella begränsningarna.

Även om utredningen i sin argumentation skulle ha rätt om att många företag tar hänsyn till att fylla reservfonden redan vid emissioner, så finns det ett behov inte minst i många mindre företag att ha en formell regel som bidrar till att stärka det bundna egna kapitalet i företaget. TCO avstyrker således förslaget om att ta bort kravet om avsättning av vinsten till reservfonden tills denna uppgår till 20 procent av aktiekapitalet. Försiktighetsregeln innebär att aktiebolagets konsoliderings- och likviditetsbehov ska beaktas i en konkret situation medan fortlöpande avsättningar till reservfond syftar till att tillgodose ett allmänt konsolideringsbehov på längre sikt.

På motsvarande sätt anser TCO att det inte är förnuftigt att i dagsläget slopa den dubbla utdelningsbegränsningen i koncerner. Begränsningen motiveras utifrån den ekonomiska samhörighet som bolag ingående i en koncern har. Det förhållande att det idag finns moderbolag som inte själva ska upprätta koncernredovisning och att det därigenom skulle finnas en utveckling mot att den dubbla utdelningsbegränsningen tenderar att uppluckras, motiverar enligt TCO inte att den nuvarande ordningen skulle tas bort. TCO avstyrker därför detta förslag och anser att hänsyn alltfort bör tas till den ekonomiska ställningen i hela koncernen vid vinstutdelning.

Svenska Arbetsgivarföreningen Sveriges Industriförbund Svenska handelskammarförbundet

Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund och Svenska Handelskammareförbundet (organisationerna) tillstyrker i allt väsentligt Aktiebolagskommittens förslag. Av särskilt intresse är den föreslagna regeln i 16 kap. 11 § om skydd för det bundna kapitalet. Bestämmelsen fyller väl sitt syfte, nämligen att säkerställa att bolaget alltid med en viss marginal har tillgångar som motsvarar dess skulder, och innebär därmed ett fullgott skydd för bolagets borgenärer. Organisationerna delar således kommittens uppfattning att huvudregeln bör vara att vinstutdelning är tillåten så länge det bundna kapitalet är intakt.

En annan viktig fråga som kommitten tar upp gäller möjligheten att besluta om vinstutdelning på extra bolagsstämma. Organisationerna välkomnar starkt kommittens förslag som klargör att efterutdelning är tillåten.

Svenska Fondhandlarföreningen Svenska Bankföreningen

Allmänt Aktiebolagskommitten har i det aktuella betänkandet behandlat några av de problem inom aktiebolagsrätten, vilka skapat störst problem i den praktiska tillämpningen. Det gäller särskilt frågan om den s k nettometoden eller den s k bruttometoden skall tillämpas vid sakutdelning. Frågan har visserligen behandlats i sen tid av Högsta Domstolen, men kommittens genomgång av problemet är likväl ett förtjänstfullt steg för att undanröja ett påtagligt osäkerhetsmoment i svensk aktiebolagsrätt.

Ett annat område inom aktiebolagsrätten, inom vilket svårigheter förekommit har gällt låneförbudet. Även på detta område har kommitten lagt fram förslag, som medför förenklingar och förtydliganden.

Med dessa exempel – de kanske viktigaste – på förbättringar till följd av kommittens förslag vill föreningarna om förslagen i det remitterade betänkandet konstatera att de berör svåra men samtidigt viktiga områden av aktiebolagsrätten. Föreningarnas uppfattning är att kommitten med sina förslag i många delar bidrar till klarlägganden av rättsläget liksom till påtagliga förenklingar. Med de kommentarer och reservationer som framförs i det följande anser föreningarna således att kommittens förslag bör genomföras.

Svensk Handel:

Svensk Handel tillstyrker Aktiebolagskommittens förslag till förändring av de så kallade kapitalskyddsreglema som begränsar bolagets rättigheter att fritt minska tillgångarna och öka skulderna genom värdeöverföringar.

Förslaget behandlar kapitalskyddsreglernas del som berör vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom. De nuvarande regler är oklara och innehåller brister. Syftet med förändringarna är att främja bolagens kapitalanskaffning genom en ökad insyn för aktieägare (reglerna om former för värdeöverföring) samt ett ökat skydd för borgenärerna (begränsningar av värdeöverföringars omfattning).

Svensk Handel anser att förslagets syfte uppfylls. Kommittens förslag möjliggör bland annat efterutdelning vid en extra bolagsstämma under förutsättning att utdelningen ej inkräktar på borgenärsskyddet och att aktieägarna har ett fullgott beslutsunderlag. Dessutom förtydligas och utvidgas reglerna genom att begreppet ”värdeöverföring” används istället för ”utbetalning”. Detta bidrar enligt Svensk Handel till att aktieägarnas inflytande ökar och att riskkapital lättare kan frigöras.

Vidare föreslår kommitten vissa justeringar av borgenärsskyddsreglerna genom begränsningar av värdeöverföringens omfattning. Dagens regler utgår från det fria egna kapitalet och det har varit oklart huruvida beloppsspärren skall gälla egendomen till marknadsvärde eller bokfört värde. I och med de nya reglerna utgår man från det bundna egna kapitalet. Enligt förslaget måste bolaget efter överföringen ha full täckning för bundet eget kapital, d.v.s. de kvarvarande nettotillgångamas bokförda värde. Dessutom tydliggörs försiktighetsregeln som innebär att hela bolagets ekonomiska ställning måste beaktas vid värdeöverföringar. Svensk Handel anser att detta medför ett ökat skydd för borgenärerna och alltså lägre kostnader, vilket kan bidra till förbättrade lånevillkor.

Kritik som riktats mot förslaget är bland annat att det egna kapitalet i bolaget minskar, vilket kan vara en nackdel för borgenärerna. Svensk Handel anser inte detta som en stor risk, utan ser snarare att riskerna för dåliga uppköp ökar om bolagen har överflödigt kapital. Svensk Handel tillstyrker förslaget eftersom bolagens kapitalanskaffning underlättas, vilket innebär att nya idéer kan utvecklas. En lättare tillgång till riskkapital för nya företag bidrar till att öka sysselsättningen.

Företagarnas Riksorganisation har på remiss erhållit rubricerade delbetänkande och vill med anledning härav framföra följande.

Företagarna har varit representerade i kommitten genom jur. kand. Hans Peter Larsson.

Organisationens uppfattning har därvid framförts löpande. Företagarna har i princip inget att erinra mot de förslag som presenteras. När det gäller tillämpningen av försiktighetsregeln vore det föredömligt om effekten av denna kunde begränsas så att tillämpningen inte medför mer arbete än absolut nödvändigt för framför allt mindre och medelstora aktiebolag. De principiella synpunkter som framförs i Sven Ekholms särskilda yttrande bör därför beaktas.

Finansbolagens Förening:

Sammanfattning Föreningen anser att kommitten gjort en förtjänstfull genomlysning av området och delar i huvudsak kommittens analyser och ställningstaganden. Föreningen delar också synen att aktiebolagsrätten bör frikopplas från skatterätten och finner det värdefullt att kravet på avsättning till reservfond och att låneförbudet slopas. I enskildheter har dock föreningen i övrigt särskilda synpunkter vad anförs nedan.

Försäkrings Förbundet:

Försäkringsförbundet har inget att erinra mot det som föreslås i rubricerade betänkande.

Stockholms Fondbörs AB:

Stockholms Fondbörs AB har inbjudits att lämna synpunkter på rubricerade betänkande. Fondbörsen tillstyrker de föreslagna förändringarna i aktiebolagslagen.

Ur aktiemarknadssynpunkt är det enligt Fondbörsens bedömning inga nackdelar förenade med införandet av en möjlighet till efterutdelning, att styrelsens vetorätt avseende stämmobeslut om utdelning avskaffas och att reglerna om avsättning till reservfond tas bort.

Den föreslagna ändringen att vinstutdelningen begränsas av att det bundna kapitalet är intakt i stället för storleken av fria medel innebär en kodifiering av en praxis som underlättar omstruktureringar inom koncerner och hälsas med tillfredsställelse.

Detsamma gäller i ännu högre grad borttagandet av bestämmelsen att moderbolagets utdelning begränsas av koncernens fria medel enligt koncernredovisningen. Denna bestämmelse har komplicerat koncernredo-

visningen på ett orimligt sätt vilket med önskvärd tydlighet framgår av bilaga 2 till Redovisningsrådets rekommendation om koncernredovisning (RR1:96). I stället har försiktighetsregeln skärpts genom att hänvisningen till god affärssed utbyts mot "vad som framstår som försvarligt". Det förutsätter naturligtvis att styrelsen vid sitt beslut om utdelning har ett rimligt underlag som visar koncernens ställning mm. I de fall då koncernredovisning inte upprättas förutsätter detta någon sorts sammanställning över koncernens ställning. Denna behöver dock inte ha formen av koncernbalansräkning.

Värdepapperscentralen VPC AB:

Värdepapperscentralen VPC AB (VPC), har beretts tillfälle att lämna remissynpunkter på ovannämnda delbetänkande.

VPC tillstyrker kommittens förlag. Såvitt VPC kan se innebär förslagen inte att VPC ställs inför några anpassningsproblem vare sig av teknisk eller annan art. Några kommentarer följer dock nedan.

Kommitten föreslår att utdelning uttryckligen skall kunna ske även på extra bolagsstämma som hålls efter den ordinarie stämman. Sådan s.k. efterutdelning skall kunna beslutas flera gånger under ett räkenskapsår. Det är möjligt att detta medför att utdelning i större utsträckning kommer att ske flera gånger under ett räkenskapsår än vad som nu är fallet. Såvitt VPC kan se medför en eventuell kraftig uppgång av antalet utdelningstillfällen inte några hanteringsproblem för VPC.

Kommitten föreslår vidare att portalstadgandet avseende vinstutdelning i aktiebolagslagen skrivs om i syfte att tydliggöra att kapitalskyddet avser alla former av värdeöverföringar. VPC kan i detta sammanhang bekräfta att det under senare år blivit allt vanligare med sakutdelningar av olika slag. Det är därför bra att stadgandet skrivs om på sätt som föreslås.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR:

FAR tillstyrker förslagen i betänkandet med följande undantag.

FAR avstyrker förslaget (16 kap. 3 §) att styrelsen i förvaltningsberättelsen skall uppge hur stor del av det egna kapitalet som beror på att vissa tillgångar eller skulder – som skall anges i förvaltningsberättelsen – upptagits till marknadsvärdet på balansdagen eller värderats till balansdagens kurs. Försiktighetsregeln och övriga regler ger ett gott borgenärsskydd vid alla slag av värdeöverföringar, och FAR finner att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle tynga förvaltningsberättelsen på ett onödigt sätt. Givetvis kan motsvarande upplysningar behöva lämnas i redogörelsen för redovisningsprinciperna eller i not till balansräkningen. FAR föreslår att komittens överväganden i avsnitt 4.5.2, 6 stycket, förtydligas. Där sägs att den "verkliga soliditeten, med beaktande av

obeskattade och dolda reserver" är det relevanta soliditetsmåttet vid tillämpning av försiktighetsregeln. Det framgår inte klart vad de obeskattade reserverna består av och hur de dolda reserverna skall värderas. Med avseende på de dolda reserverna vore det en fördel att i stället utgå från begreppet verkligt värde.

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Aktiebolagslagens skyddsregler vad gäller värdeöverföringar får ökad betydelse. Förslaget är inte tillräckligt för att tillgodose borgenärsskyddsintresset.

Samfundet tillstyrker utredningens förslag till regler om värdeöverföring såvitt gäller formregler, definitioner och liknande. Vidare tillstyrks att utdelning skall kunna ske på extra stämma. Samfundet anser dock att skyddet för borgenärer behöver stärkas jämfört med utredningens förslag, t.ex. i form av krav på registrering innan beslutet verkställs. Däremot avstyrks att förskottsutdelning, särskilt interimsutdelning, inte skall kunna ske av under året upparbetade vinster. En sådan möjlighet är särskilt viktig i koncerner.

Förslaget att avskaffa reservfonden tillstyrks. Detsamma gäller förslaget att utvidga och precisera försiktighetsregeln. Mot utredningens förslag kan dock anföras att det även efter en ändring är svårt att fastställa den konkreta innebörden av regeln. Samfundet föreslår därför att regeln kompletteras med en presumtionsregel som innebär att värdeöverföring bör kunna ske så länge det egna kapitalet inte understiger en nivå som förhållandet mellan tillgångar och skulder för företag i allmänhet. Understiger det egna kapitalet denna nivå ankommer det på styrelsen att visa att försiktighetsregeln inte är tillämplig.

I övrigt tillstyrks i huvudsak utredningens förslag.

Generella synpunkter Beträffande de allmänna utgångspunkterna delar samfundet kommittens utgångspunkt att skapa en stark ägarfunktion i aktiebolagen. Av vikt är därvid att tillskapa regler som skyddar aktieägarminoriteter. Samfundet anser det väsentligt att reglerna inte utformas så att borgenärernas skydd för det egna kapitalet minskar. I detta sammanhang bör framhållas att de externa finansiärerna i regel tillskjutit huvuddelen av kapitalet även om aktieägarna tar en något större risk. För de oprioriterade borgenärerna är emellertid skyddet i praktiken inte mycket bättre, snarare finns det exempel på genomförda rekonstruktioner där risken för förluster varit störst för de oprioriterade fordringsägarna. Denna problematik hänger bl.a. samman med utformningen av förmånsrättsreglerna och skall därför inte behandlas här. Det nu sagda pekar dock på vikten att skapa ett aktiebolagsrättsligt regelsystem som tar stor hänsyn till borgenärernas skydd. Samfundet anser att förslagen i några hänseenden inte tar tillräcklig hänsyn till borgenärsskyddsintresset, dessa kommer att utvecklas i det följande.

Det nu sagda innebär inte att det enda sättet att uppnå ett sådant skydd är att införa strikta formregler och att tvinga bolaget att göra avsättningar till olika typer av fonder, åtgärder som tidigare vidtagits för att stärka skyddet. Samfundet anser att andra åtgärder kan vara väl så effektiva. Särskilt bör framhållas vikten av en öppen information. Informationsteknologins utveckling har skapat möjligheter för intressenter och andra att kontinuerligt få tillgång till information i en helt annan utsträckning än tidigare, detta kan utnyttjas även ur kapitalskyddssynpunkt. Väsentligt är också klara regler främst när det gäller att avgöra vad som utgör utdelningsbara medel. Detta är av intresse inte bara för aktieägare och bolagets ledningsorgan utan minst lika mycket för bolagets intressenter eftersom de underlättar att föra talan i de fall reglerna överträtts, denna fråga kommer att behandlas ytterligare i det följande.

I detta sammanhang vill samfundet också framhålla att reglerna om vinstutdelning har fått ökad praktisk betydelse genom förändringar i skattelagstiftningen. Detta följer direkt av lättnadsreglerna om skattefri utdelning. De kraftigt minskade skattemässiga reserveringsmöjligheterna, t.ex. skatteutjämningsreserv, som i praktiken inkräktade på det utdelningsbara utrymmet har lett till att regler som tar sikte på borgenärsskydd har fått en helt annan betydelse idag. Härtill kommer att utdelning idag ofta används som ett led i finansieringslösningar varför även utdelning till andra än den trängre ägarkretsen förekommer.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF:

SRFs ställningstagande

SRF tillstyrker följande förslag i delbetänkandet. – Efterutdelning tillåts uttryckligen – Beloppsspärren inriktas på vad som finns kvar i bolaget efter utdelningen – Reservfonden slopas – Koncernspärren slopas – Låneförbudet upphävs

SRF yrkar följande tillägg i övergångsbestämmelserna. – Ordinarie stämma ges möjlighet att besluta om överföring reservfond till fritt eget kapital

Förslagen är av sådan betydelse för de minsta företagen att det är ytterst angeläget att de genomförs.

De enskilda punkterna kommenteras närmare härefter.

Sveriges Bokförings- & Revisionsbyråers Förbund SBRF:

Bakgrund

Aktiebolagsformens främsta kännetecken är att aktieägarna inte är personligt ansvariga för bolagets skulder. I aktiebolagslagen finns därför en rad regler som skall garantera att en bolagsförmögenhet skapas vid bolagets bildande och att bolaget därefter inte verderlagsfritt minskar sina tillgångar eller ökar sina skulder, de s.k. kapitalskyddsreglerna

I rubricerade betänkande föreslår komitten nya bestämmelser om vinstutdelning och anan värdeöverföring från bolaget till aktieägare eller annan.

Sveriges advokatsamfund:

l. Sammanfattning Advokatsamfundet tillstyrker i allt väsentligt de i delbetänkandet upptagna förslagen. Den väsentligaste invändningen gäller rättsföljden vid olovlig värdeöverföring, där samfundet är av uppfattning att det inte finns anledning att avvika från gällande rätt innebärande att rättsföljden är ogiltighet (med godtrosskydd för mottagaren).

2. Allmänna anmärkningar De i delbetänkandet upptagna förslagen bygger i huvuddrag på gällande rätt (dock att ett principskifte föreslås vad gäller rättsföljden vid olovlig värdeöverföring). På ett antal punkter föreslås dock olika ändringar och förtydliganden.

I de flesta fall är de ändringar respektive förtydliganden som föreslås enligt samfundets uppfattning motiverade. I det följande avstår samfundet från att särskilt framhålla sitt gillande av enskilda delar av förslaget utan begränsar yttrandet till de punkter där samfundet har en uppfattning avvikande från vad som har redovisats i delbetänkandet.

Beträffande dispositionen väljer samfundet att framföra sina kommentarer efter mönstret av förslaget till författningsändringar. Ordningen för de framförda synpunkterna är således inte ett uttryck för den vikt samfundet tillmäter viss fråga.

Sveriges Finansanalytikers Förening:

Sveriges Finansanalytikers Förening tillstyrker de föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen. Föreningen ser inga problem med införandet av en möjlighet till efterutdelning, att styrelsens vetorätt avseende stämmobeslut om utdelning avskaffas och att reglerna om avsättning till reservfond tas bort.

Det är mycket tillfredsställande att den synnerligen komplicerande bestämmelsen om att moderbolagets utdelning begränsas av koncernens fria medel tas bort. Föreningen tillstyrker också förslaget att vinstutdelningen ska begränsas av att det bundna kapitalet är intakt i stället för storleken av fria medel. Det innebär bl a att omstruktureringar inom koncernen blir lättare att genomföra.

Beträffande utdelning så föreslås att försiktighetsregeln skärps genom att hänvisningen till "god affärssed" byts ut mot "vad som framstår som försvarligt". Styrelsen bör vid sitt beslut om utdelning ha ett acceptabelt underlag som visar koncernens ställning etc, men den behöver inte ha formen av koncernbalansräkning i de fall koncernredovisning ej upprättas.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Föreningen tillstyrker i huvudsak betänkandet i sin helhet.

Skäl för föreningens ståndpunkter De ändringar och de nya förslag kommitten föreslår är enligt föreningens uppfattning i huvudsak en kodifiering av den praxis och doktrin som utvecklats under senare delen av 1980-talet och 1990-talet. Föreningen uppfattar det som positivt att de oklarheter och otydligheter som idag trots allt finns i den aktuella lagstiftningen bättre förtydligas och klargöres.

De olika begrepp som funnits i doktrin beträffande utbetalning från aktiebolag erhåller nu ett enhetligt namn i form av begreppet värdeöverföring.

Aktiefrämjandet:

Stiftelsen Aktiefrämjandet har inget att erinra mot betänkandet.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund:

Sammanfattning Kommitten har föreslagit ett avskaffande av styrelsens vetorätt, avsättning till reservfond samt låneförbudet. Man har även föreslagit att en möjlighet till efterutdelning införs. SARF ställer sig positivt till denna förändring om de nuvarande kapitalskyddsreglerna ersätts av ett likvärdigt skydd. Enligt kommittens betänkande utgörs detta skydd av en utvidgning av försiktighetsregeln. SARF anser att den nya utformningen av försiktighetsregeln gör regeln svårtillämpad och är tveksam till om den medför ett sådant skydd som kommitten avsett.

Kommitten har vidare föreslagit att regeln om utdelningsbart kapital knyts till det bundna egna kapitalet istället för att hänvisa till det fria egna kapitalet. SARF ställer sig positiva till den nya utformningen av regeln.

Beträffande kommittens övriga förslag har SARF inga invändningar.

2. Synpunkter på författningsförslagen

Kammarrätten i Jönköping:

16 kap Vinstutdelning m.m. 4§ Första stycket i aktuellt lagrum återfinns i huvudsak i 9 kap 5 § ABL, vari aktuell minoritet definieras som "en minoritet bestående av ägare till en tiondel av samtliga aktier". Det saknas enligt kammarrättens mening skäl att frångå denna definition.

8§ I andra stycket hänvisas i fråga om avstämningsbolag till 3 kap 12 § och 4 kap 3 § tredje stycket ABL. Angivna hänvisningar avser ABL i dess nu gällande lydelse. Aktuella hänvisningar bör, i likhet med övriga hänvisningar i kommittens förslag, utgå från ABL så som den föreslås se ut efter reformen och alltså utgå från lagens lydelse i och med betänkandet "Aktiebolagets kapital" (SOU 1997:22).

12§ I sista stycket, näst sista meningen, bör "enligt detta stycke" skrivas in mellan orden "ansvar" och "förutsätts" för att undvika att frågan om ansvar blandas ihop med ersättningsskyldigheten enligt första och andra styckena.

13§ Av den allmänna motiveringen och i betänkandets sammanfattning framgår att kommittens avsikt med förslaget om ändring av låneförbudet är att tillåta aktiebolag lämna penninglån till aktuell personkrets endast under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut som vinst och att betryggande säkerhet ställts för lånet. I den allmänna motiveringen framhålls vidare att med kravet på att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut avses "att det efter utlåningen skall finnas full täckning för bolagets egna bundna kapital och att en utdelning inte heller skulle ha stått i strid med försiktighetsregeln".

I specialmotiveringen till lagrummet anförs att ett aktiebolag endast mot betryggande säkerhet och under förutsättning att det därefter finns full täckning för det bundna egna kapitalet är lämna penninglån till personkretsen. Vidare konstateras att motsatsvis gäller att bolaget aldrig får lämna sådana lån, om de utlånade medlen på grund av borgenärsskyddsreglerna i 1 1 § inte hade kunnat delas ut som vinstutdelning eller om låntagaren inte ställer betydande säkerhet för lånet. Lagtexten har utformats i enlighet med vad som anförts i specialmotiveringen.

Enligt kammarrättens mening är de olika uttalandena i motiven inte helt förenliga med varandra och det framgår inte klart om en prövning enligt försiktighetsregeln skall ske då lån beviljas med stöd av 13 §. Om så är fallet, bör detta skrivas ut i lagtext.

Övrigt Utöver de synpunkter Finansinspektionen lämnat ovan kan följande sägas om det lämnade förslaget till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

12 kap. 6 §

Det blir tydligare om det framgår direkt i paragrafen att stämman skall fatta beslut om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust enligt den balansräkning som stämman fastställt.

16 kap 3 § Bibehålls upplysningsregeln (jfr vad som ovan anförts) avseende orealiserade vinster bör redovisningslagstiftningens begrepp "verkligt värde" användas istället för "marknadsvärde". I allmänhet anses begreppshierarkin innebära att marknadsvärdet = försäljningsvärdet, från vilket emellertid försäljningskostnader dras för att erhålla verkligt värde. Vidare bör upplysningsregeln inte omfatta valutaeffekterna. Ett sådant upplysningskrav torde vara förknippat med betydande praktiska svårigheter. Förslaget går dessutom längre än skyldigheten att i vissa fall avsätta till valutakursreserv enligt Bokföringsnämndens rekommendation BFN R:7. Vidare kan konstateras att för flertalet valutor av intresse i sammanhanget har marknaden en betydande likviditet och möjligheterna att realisera valutaresultaten är i mycket stora.

16 kap. 12 §

Lagrummet bör lämpligen flyttas till efter 13 och 14 §§ då även lånetransaktioner kan utgöra en olaglig värdeöverföring.

Till sist vill inspektionen nämna att lydelsen i 3 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse kan behöva ses över om den nya lydelsen av 16 kap. 13 § i lagen om ändring i aktiebolagslagen blir verklighet.

3. Värdeöverföringar från bolaget

Åklagarmyndigheten i Stockholm:

Jag tillstyrker förslaget när det gäller kriterierna och formerna för värdeöverföring från aktiebolag till utomstående liksom när det gäller värdeöverföringar mellan bolag i ett koncernförhållande.

Skattemyndigheten i Skåne län:

I förtydligande syfte föreslår kommitten, att ordet "utbetalning" i lagtexten byts ut mot "värdeöverföring". I utredningstexten (sid 67) nämns en rad exempel på värdeöverföringar som inte är affärsmässigt betingade, ex.vis försäljning av egendom till underpris. Värdeöverföringar definierar kommitten som affärstransaktioner, som inte är affärsmässigt betingade och som minskar bolagets förmögenhet.

Det faktum att en rad företeelser omnämns i utredningen, som inte affärsmässiga värdeöverföringar, utgör även ett skäl för att vidta skattemässiga åtgärder mot dessa. Ex.vis FÅAB-reglerna innehåller också en mängd regler mot transaktioner som inte motiveras av företagets verksamhet. Någon anledning att ändra de skattemässiga reglerna med anledning av kommittens förslag finns inte, eftersom de sanktionsmöjligheter som lagförslaget erbjuder är svaga. Om bolaget visar att aktieägaren/mottagaren varit i ond tro, uppkommer endast en ersättningsskyldighet motsvarande det olagligt överförda värdet. Eftersom något reellt tvåpartsförhållande i många bolag ofta inte existerar, har man anledning befara att något intresse inte finns från bolagets sida för att vidta åtgärder.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

2. värdeöverföring I betänkandet föreslås att värdeöverföring skall få ske endast under vissa villkor och att värdeöverföring i andra fall skall medföra ersättningsskyldighet (16 kap. 1 och 10-12 §§). Vissa försök till precisering av begreppet görs i motiveringen (s. 66 f). Det hela är emellertid tämligen lösligt. Bl.a. saknas ett fastslående av att med värdeöverföring endast kan förstås överföringar som är avsiktliga, dvs. termen skall inte omfatta dåliga affärer. Denna viktiga avgränsning borde antagligen framgå redan av lagtexten.

PRV Patent- och registreringsverket:

PRV har i tidigare yttrande över Bulvanutredningens promemoria Ägarregister i fåmansbolag förordat att ett aktieägarregister införs. Verket vill nu åter påtala fördelarna med ett sådant register då detta skulle göra det möjligt att kontrollera att reglerna följs vid utdelningar i koncerner och beträffande lån till aktieägare.

PRV ställer sig bakom förslaget till införande av termen "värdeöverföring" i stället för "utbetalning" från bolaget. Den föreslagna formuleringen klargör att kapitalskyddsreglerna inte endast är tillämpliga vid betalning i pengar, utan på alla slag av transaktioner som innebär att värden överförs från aktiebolaget till aktieägare eller annan.

Finansbolagens Förening:

Kommitten använder uttrycket "värdeöverföring" för att beteckna sådana transaktioner varvid värden överförs från bolaget till aktieägare eller annan utan att bolaget erhåller fullt vederlag. Hit hör i första hand vinstutdelning men även andra transaktioner med aktieägare och även med andra personer.

Föreningen känner tveksamhet inför att beteckna sådana transaktioner "värdeöverföringar". Även om uttrycket förekommit i den rättsliga litteraturen ifrågasätter föreningen om det, med den angivna betydelsen, kan anses ingå i sådant allmänt språkbruk som helst bör användas i lagtext. Föreningen kan för sin del uppfatta att till exempel en köptransaktion består av två värdeöverföringar, nämligen dels överlåtelsen av köpeobjektet till köparen och dels betalningen av köpeskillingen till säljaren. Tveksamheten kan sägas gälla huruvida uttrycket "värdeöverföring" kan anses inbegripa ett benefikt inslag, det vill säga att fullt vederlag inte lämnas för den överförda egendomen.

Föreningen skulle föredraga att något annat uttryck valdes för att beteckna de aktuella transaktionerna. De synes närmast utgöra "förmögenhetsöverföringar" . Därmed vill föreningen dock inte särskilt förespråka att just det uttrycket används i stället.

Svenska Fondhandlarföreningen Svenska Bankföreningen

Återbetalning vid nedsättning Föreningarna delar kommittens uppfattning att kriteriet för rätt till återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet med belopp överstigande akties nominella värde bör göras avhängigt av företagsekonomiskt bedömbara faktorer istället, såsom f n, av en oklar affärssed. Förslaget i 10 kap 5 § andra stycket tillstyrks således, liksom motsvarande bestämmelser rörande egna aktier i 11 kap 5 §.

Kommitten vill införa ett enhetligt begrepp som täcker samtliga typer av förmögenhetsöverföringar från ett aktiebolag, d v s såväl sedvanliga vinstutdelningar i form av utbetalningar till aktieägarna som förtäckta vinstutdelningar och gåvor till annan än aktieägare. Denna konformering av begreppsapparaten är ägnad att avsevärt underlätta tolkningen och tillämpningen av lagstiftningen. Det använda begreppet "värdeöverföring" är dock enjuridisk nyskapelse, som inte har någon förankring i civilrättens traditionella systematik. Föreningarna har i och för sig ingen erinran mot ett sådant nytt begrepp. Det bör dock förtydligas utöver vad

kommitten gjort. Det bör ske genom att en legaldefinition av begreppet förs in i lagtexten. Det vore klargörande inte minst med tanke på att begreppet värdeöverföring inte ger någon upplysning om det värde som överförs kompenseras av någon motprestation eller inte. Ett alternativ kan vara, att det i lagen uttryckligen anges vad som är en benefik värdeöverföring. Utan någon av de nu angivna förtydligandena anser föreningarna att det vore bättre att behålla det vedertagna begreppet förmögenhetsöverföring.

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Samfundet tillstyrker att både en enhetlig definition av värdeöverföringar införs och dess materiella innehåll.

Sveriges advokatsamfund:

I författningsförslaget upptas ingen regel om vad som är en sådan värdeöverföring att den träffas av kapitalskyddsbestämmelserna. Kommitten uttalar dock att avgörande är huruvida fråga är om en icke affärsmässigt betingad värdeöverföring (se s 67 x). I anslutning därtill framhålls ett antal faktorer som skulle vara bestämmande.

Samfundet vill för sin del mena att absolut avgörande måste vara om ett värdeöverförande från bolagets sida varit åsyftat. Eljest finns ingen möjlighet att upprätthålla en principiellt klar skillnad mellan dåliga affärer (som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande för berörda bolagsorgan) och sådana värdeöverföranden som träffas av kapitalskyddsreglerna.

3.8 Värdeöverförande i strid mot verksamhetens syfte

I författningsförslaget 16:10 1 st upptas en bestämmelse svarande mot vad som tidigare fanns i bl a 1944 års lag men som togs bort i ABL. Samfundet tillstyrker i och för sig att bestämmelsen återinförs såsom lagregel.

Emellertid ifrågasätter samfundet om lokutionen "uppenbarligen" är motiverad. Bör inte varje åsyftad (jfr 3.3) värdeöverföring som är främmande för verksamhetens syfte förbjudas? Samfundet föreslår att ordet "uppenbarligen" tas bort.

I detta sammanhang skall tilläggas, att om värdeöverföring bestäms på sätt samfundet föreslagit – nämligen att värdeöverföring för att träffas skall vara åsyftad – behöver man inte riskera att i och för sig lojala dispositioner träffas av förbudsregeln.

4. Former för värderöverföringar från bolaget till aktieägarna i form av vinstutdelning

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Formerna för värdeöverföringar till aktieägare eller annan (4.3) Vad gäller formkraven anser samfundet att dessa tillkommit inte enbart i aktieägarnas intressen. Även för bolagets borgenärer är det väsentligt att det finns klara formregler både som skydd men också som grund för att kunna vidta rättsliga åtgärder mot en bolagsledning som överträder reglerna.

Samfundet har inget att erinra mot utredningens förslag i denna del.

5. Värdeöverföringar från bolaget till aktieägarna i forma av vinstutdelning

5.1. Vinstutdelning på ordinarie och extra bolagsstämma

Ekobrottsmyndigheten:

Kommitten konstaterar vidare att ett system med efterutdelning medför en ökad risk för borgenärerna, t.ex. vad gäller möjligheterna att avgöra om bolaget har förmåga att fullfölja sina åtaganden. I avsikt att stärka borgenärernas skydd föreslår kommitten att det införs en skyldighet att hos Patent och Registreringsverket (PRV) utan dröjsmål anmäla beslut om vinstutdelning vid extra bolagsstämma. Vid efterutdelning saknar PRV möjligheter att fortlöpande bevaka att bolaget anmäler beslut härom till verket. I avsikt att läka denna brist föreslår kommitten att det får ankomma på bolagets revisorer att kontrollera att beslut om efterutdelning anmäls för registrering. Underlåtenhet från bolagets sida att göra en sådan anmälan skall anmärkas i revisionsberättelsen. EBM ställer sig tveksam till om den av kommitten föreslagna ordningen för att tillförsäkra främst borgenärerna möjlighet att få erforderlig information kring ett visst aktiebolag är tillräcklig. Med anknytning till vad som ovan anförts om publika och icke publika bolag kan konstateras att dessa farhågor inte torde göra sig lika starkt gällande beträffande de publika bolagen.

Bokföringsnämnden:

Upplysningar i förvaltningsberättelsen

Kommitten föreslår att det i aktiebolagslagen införs en ny bestämmelse om upplysningsskyldighet i förvaltningsberättelsen. Bestämmelsen innehåller ett krav på att styrelsen skall lämna ett motiverat förslag till vinstdispositioner. Det skall i förekommande fall angivas hur stor del av det egna kapitalet som beror på att vissa i berättelsen angivna tillgångar

eller skulder upptagits till marknadsvärde eller värderats till balansdagens kurs.

Kommittens förslag skall bedömas mot bakgrund av det alternativ som tidigare diskuterats av lagstiftaren; en bestämmelse om att orealiserade kursvinster skall omföras till en bunden fond (jfr prop. 1995/96:10 s. 77). Den nu föreslagna bestämmelsen är enligt BFNs mening att föredra framför att tillskapa ytterligare en fond som måste hanteras i redovisningen. BFN tillstyrker alltså i princip förslaget.

Den föreslagna bestämmelsens utformning är emellertid inte utan invändningar. Med nu gällande redovisningsregler kommer bestämmelsen i första hand att tillämpas på valutakursvinster. Det finns emellertid andra tillgångar än fordringar i utländsk valuta som värderas över historiska anskaffningsvärden, t.ex. nollkupongsobligationer (jfr BFN U 92:3). För sådana innehav ökas det bokförda värdet successivt med upplupen ränta. Detta innebär inte att tillgången tagits upp till marknadsvärde. Det föreligger alltså inte någon upplysningsplikt. Skulle däremot obligationens värde beräknat enligt uttalandets huvudregel överstiga aktuellt marknadsvärde skall om det är fråga om omsättningstillgång värdet justeras enligt lägsta värdets princip. En sådan värdejustering skulle lagtekniskt träffas av upplysningsskyldigheten. Detta strider mot bestämmelsen syfte och kan inte vara avsikten. Lagtexten bör justeras så att upplysningsskyldigheten begränsar sig till de fall då tillgångar upptagits till ett marknadsvärde som överstiger anskaffningsvärdet.

Man kan emellertid också ifrågasätta om det är nödvändigt eller ens lämpligt att lagreglera upplysningsskyldigheten på sätt som nu sker. Vad ovan sagts illustrerar tolkningsproblem som kan uppkomma. Dessa kan förväntas bli vanligare i takt med att inslagen av marknadsvärdering ökar. BFN vill mot denna bakgrund föreslå att det i det fortsatta arbetet prövas om inte bestämmelsen kan ges en tydligare ramkaraktär. Uppgiften att fastställa den närmare omfattningen av den nu aktuella upplysningsskyldigheten skulle då kunna överlämnas till den kompletterande normgivningen. På så sätt skulle behoven av samtidig flexibilitet och precision kunna tillgodoses.

Riksskatteverket:

RSV delar inte kommittens synsätt "att det inte går att se något principiellt hinder mot att aktiebolag i en ny reglering ges uttrycklig möjlighet att på extra stämma som hålls efter den ordinarie stämman, besluta om utdelning av fritt eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen efter avdrag för vad som redan delats ut därav, s.k. efterutdelning". Det principiella skälet emot förslaget till efterutdelning är enligt RSV att det inte ger samma starka skydd för borgenärerna. I stället löper borgenärerna i ett system med efterutdelningar i allmänhet betydligt större risker, t.ex. genom att kravet på ett aktuellt bokslut som baserar sig på en fysisk inventering frångås. Detta gäller i synnerhet för

bolag och koncerner där den reella tillgångsmassan under löpande räkenskapsår är utsatt för ständiga förändringar och värdet av tillgångarna därför kan bli svårbedömt. För borgenärerna är det av vikt med en ordning som är stabil och enhetlig över räkenskapsåret. Härtill kommer den vid ordinarie bolagsstämma viktiga informationen i nya årsredovisningslagen om övervärden i bolaget m.m. Mot den bakgrunden anser RSV att det i stället skall införas en bestämmelse om att vinstutdelning endast skall få ske vid ordinarie bolagsstämma.

I fråga om efterutdelning anför kommitten att det får ankomma på bolagets revisor att kontrollera att beslut om efterutdelning anmäls för registrering och att revisorn anmärker i revisionsberättelsen om bolaget underlåter att göra detta. RSV anser att revisorns åligganden skall lagregleras om förslaget genomförs i den delen.

Kommitten föreslår inte några bestämmelser om förskottsutdelning. Utdelning i förskott faller för närvarande under bestämmelserna om olaga vinstutdelning. Genom bolagsstämmans beslut om motsvarande vinstutdelning upphävs emellertid detta. Av samma skäl som redovisats ovan beträffande förbud mot efterutdelning anser RSV att en bestämmelse skall införas om förbud mot förskottsutdelning med undantag för koncernbidrag.

Huruvida en förskottsutdelning kan anses stå i strid med låneförbudet är oklart. Detsamma gäller i fråga om interimsutdelning. Ett klarläggande bör ske. Som framgått avstyrker RSV förslaget att låneförbudet upphävs.

Skattemyndigheten i Skåne län:

Kommittén föreslår att det i lagtexten införs bestämmelser, som med vissa begränsningar gör det möjligt att lämna s k "efterutdelning" på extra bolagsstämma. Skattemyndigheten välkomnar ett klarläggande på denna punkt. Under många år har nämligen olika uppfattningar funnits och problemet ställdes särskilt på sin spets, när förmånliga utdelningsregler infördes under en begränsad tidsperiod för några år sedan.

Skattemyndigheten har även träffat på ett fall, där aktieägare på extra stämma beslutat återbetala utdelning som tidigare erhållits på ordinarie bolagsstämma. Skälet till detta har varit, att utdelningen inte blivit skattefri i den omfattning som ursprungligen antagits. Eftersom syftet varit att undanröja en beskattningseffekt, så har skattemyndigheten intagit en fiskal ståndpunkt och hävdat att återbetalningen – i stället för återbetald utdelning – utgjort ett kapitaltillskott till bolaget.

Kommitten föreslår inte några nya bestämmelser om förskottsutdelning, utan det gamla förbudet – att utbetala vinst avseende räkenskapsår för vilket årsredovisning inte fastställts – består. Redogörelsen i utredningen är på denna punkt mycket kortfattad och inget referat finns av den diskussion som förts i litteraturen. Enligt denna tycks de flesta anse att återbäringsskyldighet föreligger för mottagen förskottsutdelning, men att

återbetalningsskyldigheten upphävs av en senare – på ordinarie bolagsstämma – fastställd balansräkning. Eftersom aktiebolagslagens regler ligger till grund för de skattemässiga reglerna och osäkerhet råder, hade en utförligare diskussion i frågan varit av stort värde.

Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

Efterutdelning

Kommitten anför i sina överväganden att det får ankomma på bolagets revisor att kontrollera att beslut om efterutdelning anmäls för registrering och att revisorn anmärker i revisionsberättelsen om bolaget underlåter att göra detta. SKM anser att revisorns åliggande skall lagregleras (7 §).

Förskotts- och interimsutdelning I anslutning till kommittens förslag om att aktiebolag i en ny reglering ges möjlighet att på extra bolagsstämma besluta om s.k. efterutdelning anför kommitten att den inte föreslår några bestämmelser om förskottsutdelning. Gällande rätt innebär att sådan utbetalning ej kan göras utan återbetalningsskyldighet för den som mottagit utdelningen. Genom bolagsstämmans beslut om motsvarande vinstutdelning upphävs emellertid denna återbäringsskyldighet. Huruvida en sådan förskottsutbetalning av utdelning kan anses stå i strid med låneförbudet råder det delade meningar om i doktrinen. Mot bakgrund av det anförda och då kommitten föreslagit att nuvarande låneförbudsbestämmelse tas bort anser SKM det vara motiverat att införa ett uttryckligt förbud mot förskottsutdelning.Detsamma bör gälla beträffande interimsutdelning, dvs att ett bolag inte kan dela ut under samma år upparbetade och anteciperade vinster. Undantag bör i sistnämnda fall göras för koncernbidrag.

PRV Patent- och registreringsverket:

PRV tillstyrker förslaget att möjlighet till beslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma lagregleras. PRV anser, i likhet med kommitten, att ett sådant beslut endast skall kunna fattas under räkenskapsåret närmast efter det för vilket balansräkningen har fastställts och att beslutet skall anmälas till verket för registrering utan dröjsmål. PRV föreslår att till anmälan som huvudregel skall bifogas det underlag som enligt kommittens förslag skall läggas fram på extra stämma. Gällande rätt ger inte klart besked om huruvida det är tillåtet att fatta beslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma. Det är dock ett faktum att sådana beslut förekommer i stor omfattning. Av följande uppställning framgår det antal beslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma som noterats i PRVs register under åren 1993-1997. 1993 1994 1995 1996 1997 1 316 3 613 7684 1662 3282

Enligt vad PRV erfarit är det i dag vanligt förekommande att beslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma fattas utan att revisorns yttrande

inhämtas. Det kan också erinras om att det har förekommit fall då bolag helt har "tömts" genom beslut om vinstutdelning direkt efter ägarbyte i bolaget. Kommittens förslag om obligatorisk revisorsgranskning är väl befogad och tillstyrks av PRV.

För närvarande gäller, enligt 18 § kupongskattelagen, att alla beslut om vinstutdelning, oavsett om de fattats på ordinarie eller extra bolagsstämma, skall sändas i bestyrkt avskrift till PRV inom en månad efter utdelningstillfället. Kommittens förslag innebär att regeln i aktiebolagslagen om anmälan och registrering kommer att gälla endast för beslut om vinstutdelning på extra bolagsstämma. När det gäller beslut på ordinarie bolagsstämma är det visserligen så att stämmans beslut om resultatdisposition skall framgå av årsredovisningens fastställelseintyg. Om protokollet från stämman inte bifogas till årsredovisningen kan utdelningen emellertid inte registreras av PRV. Om bolaget inte ger in protokollet efter uppmaning från verket, kan ytterligare åtgärder inte vidtas och förseningsavgift kan inte komma i fråga om räkenskapshandlingarna är korrekta. PRV anser därför att det i aktiebolagslagen bör införas bestämmelser om ingivande av beslut om vinstutdelning på ordinarie bolagsstämma. En anpassning av 18 § kupongskattelagen måste göras för att skapa överensstämmelse mellan reglerna.

Enligt PRVs erfarenhet förekommer inte sällan att besluten inte anmäls inom den angivna tidsramen i kupongskattelagen. Någon sanktion för bolag som anmäler beslut om vinstutdelning för sent finns emellertid inte. I de flesta fall sker anmälan på så sätt att kopia av bolagsstämmoprotokoll ges in till PRV. Verket registrerar beslut om vinstutdelning på såväl ordinarie som extra bolagsstämma.

S.k. förskottsutdelningar förekommer enligt verkets erfarenhet i viss omfattning, och i de fall de anmäls till verket, noteras även sådana beslut i registret. Detta förutsätter dock att beslutat utdelningsbelopp klart framgår av det underlag som ges in till verket. Av de protokoll som ges in framgår emellertid att det inte alltid står klart för bolagen själva med vilket belopp man beslutat att utdelning skall ske. Det förekommer ocksä att det föreslagna utdelningsbeloppet inrymmer både efterutdelning och förskottsutdelning. Vid förskottsutdelningar har vidare vid PRVs granskning av bolagens nästkommande årsredovisning ofta kunnat konstateras att bolagen inte heller har det sammanlagda vinstutdelningsbeloppet under året korrekt angivet. De konstaterade svårigheterna för bolagen, och därmed även för PRV, att hantera förskottsutdelningar, är uppenbarligen till men för borgenärsintressena. PRV ser därför positivt på att det i lagtexten klargörs att förskottsutdelning inte är tillåten. Registrering av sådana beslut kommer då att kunna vägras.

PRV tillstyrker att möjligheten till utdelning på extra bolagsstämma inskränks till stämma som hålls under räkenskapsåret efter det år för vilket balansräkningen fastställts. PRV, som förutsätter att beslut om efterutdelning som fattas efter utgången av detta räkenskapsår är utan verkan, anser att registrering av sådana beslut skall vägras.

PRV anser att i stort sett hela det underlag för beslut om vinstutdelning, som enligt förslaget skall läggas fram på extra bolagsstämma, bör ges in till PRV i samband med att beslutet anmäls för registrering. Således bör, förutom anmälan och kopia av bolagsstämmoprotokoll, även styrelsens redogörelse och revisorernas yttrande ges in. Kopia av den senaste årsredovisningen finns som regel redan registrerad hos verket eftersom bolagen är skyldiga att ge in denna inom en månad efter att resultat- och balansräkning blivit fastställda. I anmälan bör enligt PRVs uppfattning dessutom lämnas uppgift om vad som delats ut på ordinarie stämma och eventuellt på tidigare extra stämma samt också vad som totalt delats ut under året. Detta skulle minska risken för oklarheter och missförstånd som i dag måste klaras ut genom att PRV skickar förelägganden till bolagen. En bestämmelse härom bör föras in i lagen eller, om möjligt, i förordningsbestämmelse.

Så som PRV uppfattar kommittens förslag, medför inte den omständligheten att bolaget inte anmält ett i rätt tid fattat beslut om vinstutdelning inom föreskriven tid att beslutet förfaller. Registrering av beslutet kommer därmed att ske hos PRV oavsett när beslutet anmäls. Verket anser liksom kommitten att det bör anmärkas i revisionsberättelsen om bolaget underlåter att anmäla beslut om utdelning för registrering. När PRV på detta sätt får kännedom om att efterutdelning skett, har verket möjlighet att förelägga bolaget vid vite att fullgöra anmälningsskyldigheten. Eftersom det är av vikt för bolagets borgenärer att anmälningsskyldigheten verkligen fullgörs av bolaget i rätt tid, bör dock övervägas om inte någon form av sanktion för sen anmälan bör införas. PRV anser därför att det skall anmärkas i revisionsberättelsen om bolaget inte i rätt tid fullgjort sin skyldighet enligt 16 kap. 7 § andra stycket aktiebolagslagen att anmäla beslut om utdelning. Skyldigheten för revisorn att anmärka i revisionsberättelsen att bolaget underlåtit att anmäla beslut om vinstutdelning eller att sådan anmälan gjorts för sent, bör enligt PRVs mening föreskrivas i 14 kap. (nuvarande 10 kap.) aktiebolagslagen.

Det krävs datatekniska justeringar hos verket för att PRV skall kunna registrera flera olika beslut om s.k. efterutdelningar för ett bolag, vilket medför kostnader för verket. Vidare tillkommer vissa kostnader hänförliga till den utökade granskning som, enligt PRV a mening, bör göras om formella bestämmelser om anmälan och registrering av sådana beslut införs. Kostnaderna bör täckas genom att anmälan beläggs med en avgift motsvarande vad som gäller i fråga om övriga anmälningar som registreras hos verket.

PRV ställer sig frågande till att en regel, delvis överensstämmande med 12 kap 8 § (se SOU 1995:44 och 1997:22) införs i 16 kapitlet. Regler om fortsatt bolagsstämma bör enligt verkets mening finnas endast i det kapitel som avser bolagsstämma. Möjligheten att vid ordinarie bolagsstämma låta beslut om vinstdisposition anstå till fortsatt bolagsstämma framgår redan av 12 kap. 8 §. Någon ändring av denna be-stämmelse har

inte föreslagits. PRV förordar att, om motsvarande möjlighet skall införas beträffande extra bolagsstämma, en hänvisning bör göras till den bestämmelsen, med inskränkning till tredje punkten.

PRV ställer sig emellertid frågande till behovet av en möjlighet till fortsatt stämma beträffande extra stämma. Såsom verket redogjort för i promemoria den 4 september 1997, brukas möjligheten till fortsatt stämma för närvarande i hög grad som en anståndsmöjlighet som medför att bolagen kan skjuta upp ingivandet av årsredovisningen till PRV under två månader. Verket befarar att en regel om fortsatt extra stämma skulle kunna brukas som en möjlighet att skjuta upp beslut om vinstutdelning ytterligare under två månader in på nästa räkenskapsår, dvs. tidsramen för att besluta om efterutdelning skulle i så fall bli påföljande räkenskapsår jämte två månader. Det bör därför tydligt framgå av lagtexten att regeln inte innebär att vinstutdelning kan beslutas på fortsatt stämma efter räkenskapsårets utgång.

Bestämmelser om förvaltningsberättelsens innehåll finns i för närvarande i 6 kap. årsredovisningslagen. PRV anser att de ytterligare bestämmelser om förvaltningsberättelsens innehåll som föreslås i 16 kap. 3 § i stället skall föras in i årsredovisningslagen, detta för att överskådligheten skall förbättras.

PRV vill även omnämna att hänvisningen i den av kommitten föreslagna 8 kap. 6 § årsredovisningslagen rimligen bör avse 12 kap. 8 § andra stycket i stället för 12 kap. 6 § fjärde stycket aktiebolagslagen, med den lydelse bestämmelserna avses få enligt kommittens tidigare betänkanden (SOU 1995:44 och SOU 1997:22).

Svenska Fondhandlarföreningen, Svenska Bankföreningen

Det är förtjänstfullt att kommitten med sitt förslag förtydligar vad som gäller om rätt för extra bolagsstämma att besluta om värdeöverföring (såsom begreppet skall förstås) till aktieägare, d v s utdelning. Förslaget att utdelning inte får beslutas vid extra bolagsstämma som hålls i tiden mellan utgången av ett räkenskapsår och innan nästa års ordinarie bolagsstämma synes föreningarna väl avvägt genom att det verkar för att ordinarie stämma hålls så tidigt som möjligt under det nya räkenskapsåret. En annan ordning skulle snarast kunnat motverka en sådan angelägen ordning.

Föreningarna noterar dock att den föreslagna 16 kap 2 § får till följd att ingen form av utdelning – inte heller i form av aktier – kan ske vid extra stämma under ett räkenskapsår i tiden innan ordinarie stämma. Föreningarna vill inte påkalla ett undantag från denna ordning för fall då det rör sig om utdelning i form av aktier, eftersom det även i det fallet är mer angeläget att ordinarie stämma hålls tidigt än att utdelning kan ske på grundval av en icke fastställd årsredovisning för ett avslutat räkenskapsår. Beträffande just utdelning i form av aktier, s k av-knoppning, kan dock särskilda skäl göra sig gällande i fråga om att bestämma

tidpunkten för en sådan utdelning. I anslutning till förslaget i 16 kap 8 § om utdelningsdag vill föreningarna således peka på det praktiska problemet för bolagsstämma att bestämma utdelningsdag, när utdelningen består av aktier vid en avknoppning. Vid en sådan utdelning kan tidpunkten behöva sättas senare än till stämman. Detta kan exempelvis bero på att marknadsutvecklingen avseende aktien behöver beaktas under viss tid så att inte avknoppningen onödigtvis stör marknadsfunktionen eller prissättningen. Ett sätt att komma till rätta med detta problem vore att bolagsstämman fick rätt att till styrelsen delegera rätten att besluta om utdelningsdag i kupongbolag och om avstämningsdag i avstämningsbolag. Föreningarna föreslår att en sådan delegationsbestämmelse införs. Om 16 kap 2 § bibehålls i enlighet med förslaget är det i så fall rimligt att styrelsen inte får skjuta fram tidpunkten för utdelning respektive avstämningsdag längre än till utgången av det räkenskapsår, varunder den bolagsstämma som delegerat uppgiften ägt rum.

På några ställen i den föreslagna lagtexten – exempelvis i 16 kap 3 § första stycket – talas om utbetalning av utdelningen. Ordet utbetalning passar emellertid mindre väl när utdelningen avser sakvärden. En mer allmän beskrivning – t ex "lämna utdelningen" – skulle svara bättre mot dessa fall.

Finansbolagens Förening:

Uppskjutande av utdelningsbeslut - 12 kap. 4 § Kommitten föreslår beslut om vinstutdelning på ordinarie stämma skall skjutas upp till fortsatt stämma om en minoritet med minst en tiondel av samtliga aktier begär det och att den fortsatta stämman skall kunna hållas tidigast fem och senast åtta veckor därefter.

Föreningen anser att detta minoritetsskydd går längre än vad som är påkallat. Reglerna redovisning, om revisor och granskningsman för minoriteter, och om tillåten vinstutdelning utgör sammantagna i sig bland annat ett betydande minoritetsskydd. Föreningen bedömer att den nu föreslagna regeln går längre än vad som är påkallat för att skydda minoriteters berättigade intressen samtidigt som den öppnar möjligheter för minoriteter att utan skälig grund försena utdelningen. Föreningen anser att förslaget i denna del inte bör genomföras .

Vinstutdelning på extra stämma – 12 kap. 5 § Kommitten föreslår att vinstutdelning skall kunna ske också på extra stämma på grundval av den senast fastställda balansräkningen.

Föreningen anser att detta är ett gott förslag som bör genomföras.

Svenska Revisorsamfundet SRS: Samfundet kan godta att utdelning får ske på extra stämma även om detta kan innebära att borgenärsskyddet försämras. Väsentligt är därför att regelsystemet utformas så att borgenärerna får kännedom om beslutet och därmed kan agera. I likhet med utredningen anser samfundet därför att ett

sådant beslut måste registeras. Lika väsentligt som registrering är att beslutet offentliggörs, upplysning om extra utdelning bör därför offentliggöras på samma sätt som årsredovisningen så att de som tar del av en årsredovisning efter registreringen av utdelningsbeslutet också får kännedom om den extra utdelningen. Dessutom bör det vara möjligt för dem att bedöma underlaget för utdelningen. Detta innebär att såväl (styrelsens) redogörelse som revisorns granskningsrapport bör inges till registreringsmöjligheten. Detta överensstämmer med vad som gäller vid utdelning vid ordinarie stämma då uppgifterna återfinns i årsredovisning resp. revisionsberättelse.

Utredningens förslag innebär att utdelning kan ske även om registrering inte skett, revisorn skall dock anmärka på detta i den följande revisionsberättelsen. Enligt samfundets mening är detta inte tillräckligt. Kravet på registrering är så viktigt att det bör vara en förutsättning för att utdelningsbeslutet skall kunna verkställas om beslutet fattas på en extra stämma. Till dess registrering skett bör således en extra utdelning anses vara olaglig och därmed möjlig att återkräva. Bristen bör dock utsläckas genom registreringen. Det kan t.o.m. övervägas att låta beslutet inte får verkställas förrän en tid efter registreringen, t.ex. två veckor. Syftet med en sådan bestämmelse skulle vara att ge borgenärerna möjlighet att reagera med anledning av utdelningsbeslutet, med dagens informationsteknik bör det vara möjligt för dem att även inom en kort tidsfrist reagera. Mot detta kan anföras att ett beslut bör vara verkställbart så snart som möjligt. Det nu sagda medför inte att revisorn kan underlåta att granska om beslut om efterutdelning har anmälts för registrering, denna granskning har dock ett annat syfte. Utredningen föreslår endast att efterutdelning omfattas av rätten till utdelning på extra stämma, förutsatt att beslutet fattas före utgången av det räkenskapsår som följer efter den senast fastställda balansräkningen. Samfundet tillstyrker att efterutdelning inte skall kunna ske vid en senare tidpunkt. Däremot delar samfundet inte utredningens uppfattning att förskottsutdelning inte skall vara tillåten, i vart fall inte såvitt gäller interimsutdelningar. Beträffande de sistnämnda kan sägas att så länge utdelningsbeslutet grundas på ett tillfredsställande underlag kan det knappast försvaga borgenärernas ställning att denna vinst delas ut. Därvid bör särskilt beaktas att de inte kan förväntas ha tillgång till någon information eftersom årsredovisning inte lämnats och därmed inte kunnat beakta den i sitt beslutsfattande, vid efterutdelning är situationen den omvända varför denna situation bör vara mer riskabel ur borgenärernas synvinkel. Det kan också konstateras att EGa bolagsrättsliga direktiv tillåter förskottsutdelning och att flera länder, även bland dem som traditionellt lägger stor vikt vid skyddet av det bundna kapitalet, tillåter förskottsutdelning.

Samfundet förordar att en begränsad möjlighet till förskottsutdelning införs. För att inte kringgå principen om utbetalning under ett visst år bör endast under året upparbetade vinster, efter beaktande av försiktighetsprincipen, kunna utdelas. Som underlag för beslut bör även i detta fall krävas en av revisorn granskad redogörelse som baseras på delårsbokslut eller årsbokslut. Vill man ytterligare stärka skyddet kan övervägas, i

likhet med vad som gäller i Tyskland, att endast årsbokslut kan läggas till grund för förskottsutdelning och att endast en viss del av årsvinsten kan delas ut. Självfallet bör även beslut om förskottsutdelning registreras och offentliggöras.

Här bör särskilt framhållas att genom att tillåta förskottsutdelning kan sådana koncernbidrag som utgör vinstdisposition hanteras inom ramen för detta regelverk. Detsamma gäller anteciperad utdelning. Med hänsyn till förekomsten av främst koncernbidrag anser samfundet det väsentligt att aktiebolagslagen innehåller ett regelsystem som gör det möjligt att hantera denna form av vinstdisposition då den grundas på regler i skattelagstiftningen.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF:

Kommittens förslag, att uttryckligen reglera formerna för efterutdelning, är en välkommen kodifiering av praxis.

De senaste årens ryckighet i skattereglerna för utdelningar har medfört att behovet av att kunna fatta beslut om utdelning på extra bolagsstämma blivit betydligt större än innan 1994. Även andra omständigheter än skatteskäl kan motivera flexibilitet i reglerna, så att utdelningsbeslut kan fattas vid andra tillfällen än bara vid ordinarie stämma.

Sveriges Bokförings-& Revisionsbyråers Förbund SBRF:

Vi stöder en lagändring som ger möjlighet att besluta om utdelning på extra bolagsstämma.

3.6. Registrering av efterutdelning

I författningsförslaget 16:7 2 st föreskrivs att beslut om efterutdelning skall registreras. Samfundet ifrågasätter behovet av en sådan regel. Borgenärerna bör alltid ha anledning att räkna med att fritt kapital kan tas i anspråk. Vidare framstår det tveksamt om registreringsskyldigheten kan sanktioneras på ett förnuftigt sätt.

Slutligen skall framhållas, att det vanligaste fallet av efterutdelning inte torde vara formenlig vinstutdelning utan icke formenlig värdeöverföring i fåmansbolag. Det ligger i sakens natur att sådan värdeöverföring inte kommer att bli registrerad. Samfundet vill ifrågasätta om en registreringsskyldighet som i praktiken inte torde komma att bli särskilt frekvent iakttagen bör införas.

3.7 Utdelningsdag

I författningsförslaget 16:8 1 st 2 m anges att stämman inte får besluta om att vinstutdelning förfaller till betalning senare än dagen före nästkommande ordinarie bolagsstämma. Kommitten uttalar (s 97 f) att detta skulle vara i linje med gällande rätt. Samfundet vill för sin del sätta i fråga uppfattningen att gällande rätt innefattar en sådan begränsning som kommitten gör gällande. Oberoende av hur det förhåller sig därmed menar dock samfundet vidare, att begränsningsregeln är omotiverad. Varför skulle inte bolagsstämman fa förfoga fritt över förfallodagen? Skulle inte bolaget kunna dela ut egna långa obligationer?

Den föreslagna regeln skapar vidare oklarheter. Vad gäller om bolagsstämman beslutar om en vinstutdelning som inte håller sig inom den föreslagna begränsningsregeln? Skall bolagsstämmans beslut anses vara en nullitet sålunda att aktieägarna inte har rätt till någon vinstutdelning över huvud? Eller skall vinstutdelningen anses förfalla på dagen före nästkommande ordinarie stämma? Det innebär i så fall att lagen skulle slå till sålunda att en beslutande vinstutdelning blir mer belastande för bolaget än vad aktieägarna har beslutat, vilket förefaller främmande.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Rätt till aktieutdelning på extra stämma torde ha funnits tidigare men har nu erhållit ett eget regelverk vilket är positivt.

Föreningen har ingen erinran mot att förbudet mot förskottsutdelning behålls.

5.2. Beslutsordning

Finansinspektionen:

Kommitten har för avsikt att förändra rollfördelningen mellan styrelse och aktieägare genom att avskaffa styrelsens vetorätt i samband med beslut om vinstutdelning.

En viktig del av kommittens förslag är den s.k. försiktighetsregeln. Den ställer krav på kvalificerade bedömningar av bolagets ekonomiska förhållanden. I allmänhet torde endast bolagets styrelse ha närmare kännedom om de förhållanden som därvid kan behöva beaktas. Inspektionens bedömning är därför att bolagsstämman inte bör får besluta om utdelning av större belopp än styrelsen angivit som utdelningsbart, se nedan. Styrelsens vetorätt bör även omfatta beslut om nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna.

Riksskatteverket:

Enligt gällande rätt får stämman som huvudregel inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt. Bestämmelsen infördes med 1975 års lag med motiveringen att det i allmänhet är styrelsen som har den bästa möjligheten att bedöma hur stor utdelning som med hänsyn till bolagets förhållanden är lämplig och att styrelsen ofta företräder företagets långsiktiga intressen bättre än aktieägare för vilka ibland intresset av omedelbar hög utdelning står i förgrunden. Kommitten delar inte denna uppfattning och säger även att svenskt näringsliv har behov av en stark ägarfunktion. RSV anser i likhet med kommitten att det är viktigt med en stark aktiv ägarfunktion och att den modell för funktionsfördelningen mellan företagsledning och bolagsstämma som vi har i Sverige skall bestå. Mot denna bakgrund anser RSV att vetorätten för styrelsen i samband med beslut om vinstutdelning bör avskaffas.

Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

Enligt gällande rätt får stämman som huvudregel inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt. Kommitten, som har en annan syn på rollfördelningen mellan ägarna och styrelsen, föreslår att vetorätten för styrelsen i samband med beslut om vinstutdelning avskaffas. Är detta förslag så välbetänkt? Ja, när det gäller mindre bolag där det råder full eller i det närmaste full identitet mellan ägare och styrelsemedlemmar spelar det kanske ingen roll om styrelsens vetorätt avskaffas. För de större bolagens del synes emellertid ett avskaffande vara tveksamt. Styrelsen måste väl ändå anses ha bättre möjlighet att bedöma hur stor utdelning som med hänsyn till bolagets förhållanden är lämplig och kan bättre beakta bolagets långsiktiga intressen än aktieägarna, för vilka intresset av omedelbar hög utdelning många gånger står i förgrunden. Vinstutdelning beslutas med enkel majoritet. Det vore därför lätt för en bolagsstämma att "köra över"

styrelsen, vilket kan få negativa konsekvenser för bolaget. SKM kan inte se några fördelar med att låta bolagsstämman frångå styrelsens förslag/godkännande av högsta utdelningsbelopp.

Finansbolagens Förening:

Förskottsutdelning

Kommitten avvisar förskottsutdelning och lägger inte fram något förslag därom.

Föreningen anser inte heller att förskottsutdelning bör tillåtas.

Vinstutdelning på yrkande av aktieägarminoritet – 12 kap. 9 §

Kommitten föreslår att på yrkande av en ägare till minst en tiondel av samtliga aktier skall bolagsstämma besluta om utdelning av minst ett belopp som motsvarar hälften av vad som återstår av årets vinst enligt den fastställda balansräkningen sedan avdrag gjorts för balanserad förlust som överstiger fria fonder, reservfond och överkursfond samt belopp som enligt bolagsordningen skall användas för visst ändamål.

Föreningen befarar att konflikt kan uppkomma mellan denna regel och försiktighetsregeln i 12 kap. 11 §. Det torde inte kunna uteslutas att det av försiktighetsregeln kan följa att det inte är försvarligt att dela ut ens det belopp som minoriteten äger påyrka enligt 12 kap. 9 §. Som nedan anges är föreningen dock tveksam också till försiktighetsregeln i den föreslagna utformningen.

Föreningen anser också att innan något belopp skall kunna påyrkas av minoritet för vinstutdelning skall även eventuell skattebelastning också dragas av från vinsten om det inte redan skett.

Föreningen är således tveksam till den föreslagna regeln om vinstutdelning på yrkande av en minoritet och ifrågasätter rimligheten i att en så pass liten minoritet som en tiondel skall kunna tvinga fram utdelning av så mycket som, i princip, hälften av vinsten. Föreningen anser att denna fråga behöver övervägas ytterligare och bedömer för egen del att endast en större minoritet än en tiondel bör kunna påkalla vinstutdelning samt att sådan utdelning inte bör vara så stor som hälften av vinsten.

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Utredningens förslag såvitt gäller beslutsordning samt avskaffandet av styrelsens vetorätt vad gäller vinstutdelning tillstyrks.

Svenska Arbetsgivarföreningen Sveriges Industriförbund Svenska handelskammarförbundet

Enligt förslaget till 16 kap. 9 § har en aktieägarminoritet under vissa förutsättningar rätt att framställa yrkande om utdelning. Yrkandet får inte bifallas om det står i strid med 11 § och det åligger bolaget att visa att ett bifall till yrkandet skulle ha stått i strid med 11 §. I författningskommentaren sägs att på motsvarande sätt ankommer det på bolaget att visa att gjorda avskrivningar inte är helt opåkallade eller avsevärt större än vad som följer av god redovisningssed (vilka omständigheter annars kan föranleda domstol att ändra redovisningen). Organisationerna motsätter sig denna fördelning av bevisbördan vad gäller innehållet i redovisningen. Om minoriteten påstår att en i vederbörlig ordning reviderad årsredovisning inte är upprättad i enlighet med god redovisningssed, och därmed inte heller med gällande redovisningslagstiftning, måste det ankomma på minoriteten att visa att så är fallet.

Sveriges advokatsamfund:

3.2 Samfällda aktieägarbeslut Huvudregeln är att aktieägarna förfogar över bolagets utdelningsbara kapital så länge de är ense. Denna huvudregel framgår inte av lagtexten. Detta är enligt samfundets uppfattningen en pedagogisk brist som bör rättas till.

På s 93 y uttalas: Beslutas transaktionen av bolagsstämman eller av aktieägarna samfällt ... prövas frågan om den utgör en värdeöverföring i lagens mening [prövas] med hänsyn till förhållande vid tiden för beslutet. I andra fall (kurs här) blir tidpunkten för avtalets ingående avgörande.

Här föreligger förmodligen en tankelapsus. Kompetent att besluta om värdeöverföring är endast aktieägarna. Det finns därför inte utrymme fdr att diskutera några "andra fall". Eftersom det citerade uttalandet ger anledning till annan slutsats bör det rätta förhållandet klargöras genom ett uttalande i den kommande propositionen.

I författningsförslaget 16:2 föreskrivs att beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämma. Kravet på styrelsens samtycke har frånfallits, vilket enligt samfundets uppfattning är motiverat. På s 94 i förslaget finns uttalanden om vad som med avseende på beslut om vinstutdelning kan föreskrivas i bolagsordning. Dessa uttalanden är enligt samfundet inte uttömmande.

Till en början sägs att rätten att besluta om vinstutdelning inte kan frånhändas bolagsstämman. Detta är i och för sig rätt så långt att aktieägarna alltid om de är ense i vilken form de önskar kan besluta om och i vilken utsträckning bolagets utdelningsbara kapital skall tas i

anspråk. Emellertid kan inte föreligga något hinder mot att i bolagsordningen intas en föreskrift av innebörd att beslut om kapitalanvändning förutsätter viss kvalificerad majoritet eller rent av enighet bland aktieägarna. Med den utgångspunkten är svårt att förstå varför inte i bolagsordningen skulle kunna tas in en föreskrift av innebörd att ett giltigt utdelningsbeslut förutsätter samtycke från viss utomstående. Om samtliga aktieägare är ense kan de ju bortse från föreskriften, vilket leder till att dess innebörd är detsamma som ett i bolagsordningen uppställt krav på enighet förenat med viss lättnad, nämligen vid samtycke av den utomstående.

Vidare uttalas att om bolagets vinst enligt bolagsordningen skall användas för annat ändamål än utdelning till aktieägarna, så kan bolagsordningen ge någon utomstående rätt att närmare bestämma om det sätt på vilket medlen skall utnyttjas för ändamålet.

Riktigheten av detta uttalande kan dock sättas i fråga. Bolagsordningen torde inte vara rättsskapande för utomstående, utan dess rättsverkningar begränsar sig till associationsmedlemmarna, dvs aktieägarna. En föreskrift av innebörd att bolagets vinst skall t ex tillfalla utomstående kan aktieägarna, om de samtliga är överens om detta, helt enkelt välja att se bort ifrån. På samma sätt kan de – så länge de är ense – välja att blunda för en föreskrift som ger en utomstående rätt att fatta beslut med avseende på sådan vinst.

Samfundet föreslår att det genom förarbetsuttalanden klargörs att särskilda majoritetskrav för vinstutdelning kan intas i bolagsordningen liksom att i bolagsordningen kan intas föreskrift om att utomstående har veto med avseende på vinstutdelning. Samtidigt därmed bör emellertid också klargöras att en föreskrift i bolagsordningen inte binder aktieägarna om samtliga är överens om att inte följa föreskriften.

Det skall tilläggas att den nyssnämnda vetorätten är av viss praktiskt intresse. Således förekommer inte helt sällan att en utomstående – t ex en kreditgivare – gör ett s k villkorat kapitaltillskott till ett bolag som är underkapitaliserat. Tillskottsgivaren kan då ha ett intresse av att efter hand uppkommande vinstmedel inte delas ut till aktieägarna. Det förekommer också i samband med finansiering att kreditgivaren ställer som krav att vinstutdelning inte skall ske förrän krediten är återbetald eller nedamorterad till viss nivå. Det är mot den bakgrunden av vikt att lagstiftaren ger utrymme för att införa en utdelningsspärr till förmån för utomstående, låt vara att denna spärr så till vida inte är fullgod som att den kan åsidosättas med samtliga aktieägares begivande.

3.5 Den förbjudna tiden

I författningsförslaget 16:2 finns en bestämmelse om förbjuden tid. Denna innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt utan

följer av formuleringen av beloppsspärren i ABL 12:2 1 st en motsvarande ordning.

Genom att principen om förbjuden tid enligt gällande rätt följer av beloppsspärren står klart att den är att hänföra till borgenärsskyddsreglerna. Det innebär att under den förbjudna tiden kan inte ens samtliga aktieägare om de är ense fatta beslut om vinstutdelning eller annan kapitalanvändning som är att bedöma enligt vinstutdelningsreglerna.

I förslaget upptas principen om förbjuden tid som ett element i en formregel. Formreglerna är i princip minoritetsskyddsregler sålunda att de kan sättas åt sidan om samtliga aktieägare är överens om detta.

Det sagda innebär att kommittens förslag ger ett intryck av att principen om förbjuden tid, till skillnad för vad som är ordningen i gällande rätt, skulle vara endast en minoritetsskyddsregel. Det är förmodligen inte avsikten och heller inte någon lämplig ordning. Att principen om förbjuden tid är en borgenärsskyddsregel bör därför klargöras, helst direkt genom lagtext men åtminstone genom ett förarbetsuttalande.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Beträffande styrelsens nuvarande vetorätt för vinstutdelning torde det i praktiken vara ytterst sällsynt med en tillämpning av bestämmelsen. Föreningen ser det därför som positivt att bestämmelsen utmönstras.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund:

Avskaffande av styrelsens vetorätt samt införande av möjlighet att genomföra efterutdelning

Utgångspunkten är att det är aktieägarna som skall besluta om hur bolagets vinst skall användas. Om det efter ordinarie bolagsstämma skulle visa sig att bolaget inte behöver de vinster som balanserats i ny räkning är det naturligt att aktieägarna gemensamt har möjlighet att besluta att dessa medel istället skall delas ut bland aktieägarna. Av samma anledning bör styrelsens vetorätt beträffande utdelningens storlek avskaffas. Ett avskaffande av lagstadgad avsättning till reservfond möter enligt SARF inte heller något hinder. Kommitten föreslår också att låneförbudet ersätts med en regel som medger aktiebolag att lämna penninglån till den aktuella personkretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut som vinst och att betryggande säkerhet ställts för lånet. Dvs, full täckning för det bundna egna kapitalet och överensstämmelse med försiktighetsregeln. Kommitten föreslår vidare att en utvidgad upplysningsskyldighet om lån till aktieägare införs i årsredovisningslagen.

Förutsatt att det kapitalskyddande syfte som de nuvarande reglerna fyller ersätts på ett ändamålsenligt sätt har SARF ingenting att invända mot dessa förslag.

6. Borgenärsskyddet

Svenska Arbetsgivarföreningen Sveriges Industriförbund Svenska handelskammarförbundet

Enligt förslaget till 16 kap. 3 § skall förvaltningsberättelsen i förekommande fall innehålla upplysning om hur stor del av det egna kapitalet som beror på att vissa i berättelsen angivna tillgångar eller skulder upptagits till marknadsvärdet på balansdagen eller värderats till balansdagens kurs. Syftet med bestämmelsen synes vara att fästa uppmärksamheten på att utdelningsbara medel kan innehålla orealiserade vinster. Som paragrafen utformats kan upplysningskravet emellertid tolkas så att nedskrivningar av omsättningstillgångar som skett som en följd av lägsta värdets princip (4 kap. 9 § ÅRL) skall anges liksom nedskrivningar som gjorts av anläggningstillgångar som varaktigt gått ner i värde (4 kap. 5 § ÅRL). Vidare innebär kravet att uppskrivningar som gjorts mot uppskrivningsfond (4 kap. 6 § ÅRL) också måste uppmärksammas. Med hänsyn till bestämmelsens syfte kan nu nämnda konsekvenser knappast ha varit avsedda. Avsikten måste ha varit att upplysning skall lämnas i det fall och i den mån det fria egna kapitalet har påverkats av att tillgångar eller skulder värderats över respektive under anskaffningsvärdet.

Vilken grad av exakthet i informationsgivningen som kommitten eftersträvat med sitt förslag framgår inte av motiven. I lagtexten talas om "hur stor del av det egna kapitalet" och om "vissa i berättelsen angivna tillgångar eller skulder". Uttryckssätten kan tolkas så att en exakt beloppsuppgift skall anges och att berörda tillgångar och skulder skall specificeras. Enligt organisationerna är det viktigt att inte informationsskyldigheten läggs på en alltför hög detaljeringsgrad. För det första måste det vara en förutsättning för att upplysningsskyldighet över huvud taget skall komma i fråga att den föreslagna vinstdispositionen innebär att eventuella övervärden faktiskt tas i anspråk. För det andra måste det röra sig om väsentliga övervärden och för det tredje kan det inte krävas att enskilda tillgångar och skulder specificeras post för post utan upplysningkravet måste inskränkas till att gälla större grupper av tillgångar och skulder.

Av lagtextförslaget framgår att styrelsen i avstämningsbolag i kallelsen till stämman skall lämna uppgift om avstämningsdag. Organisationerna förutsätter att det även framgent är bolagsstämman som i sitt beslut om vinstutdelning skall ange avstämningsdagen (12 kap. 3 § tredje stycket

ABL) och att kommittens förslag rätteligen avser förslag till avstämningsdag.

Slutligen anser organisationerna att upplysningskravet lämpligen bör placeras i 6 kap. 2 § ÅRL och att bestämmelsen om kallelse till bolagsstämma i nuvarande 9 kap. 9 § tredje stycket ABL kompletteras med en referens till ifrågavarande lagrum.

Uppdelning i bundet och fritt eget kapital i koncernredovisningen Kommitten föreslår att kopplingen mellan vinstutdelningsutrymmet i moderbolag och koncernredovisningen avskaffas. Om förslaget genomförs fyller kravet i ÅRL på att det egna kapitalet i koncernen skall delas upp i bundet och fritt (jfr 7 kap. 7 § ÅRL) inte längre någon funktion och borde därför kunna utgå.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

Utdelningsbart belopp Kommitten föreslår en ändring av bestämmelsen om utdelningsbart belopp i 12:2 ABL. I stället för att utgå från vad som är fritt eget kapital föreslås att prövningen av vinstutdelningen skall göras utifrån om det efter åtgärden finns täckning för bundet eget kapital. Ändringen är främst motiverad med att nuvarande lydelse orsakar problem vid s.k. sakvärdesutdelningar.

Förslaget är mycket knapphändigt motiverat (s. 72 ff). I betydande utsträckning synes kommitten förlita sig på att tillämpningsfrågor kan lösas genom den "nya försiktighetsregeln" (se t.ex. s. 80 och 101 f). En förklaring till att kommitten så kortfattat berört frågan kan vara den omfattande diskussion som ägt rum i doktrinen, och det faktum att denna är så splittrad och enligt min mening svåröverblickbar. När kommitten har valt lösning utan att ange sina principiella överväganden är det svårt att i ett remissvar ge konstruktiv kritik på förslaget. Jag kommer därför att begränsa mina synpunkter till att i första hand ifrågasätta utgångspunkterna för förslaget.

Frågan om vad som är utdelningsbart belopp enligt ABL har en mycket stark koppling till redovisningen. Kopplingen består i att man använder den vinst som framkommer i årsredovisningen som utgångspunkt för bestämningen av hur stor vinst som också är utdelningsbar. I redovisningen gäller att endast realiserade vinster får redovisas och rapporteras i årsredovisningen (realisationsprincipen). P.g.a. kopplingen mellan regelsystemen måste rimligen ett motsvarande krav på att vinster skall vara realiserade för att vara utdelningsbara också uppställas i ABL. Därför är redovisat fritt eget kapital i balansräkningen den naturliga utgångspunkten för regleringen av vad som är utdelningsbar vinst enligt ABL. Så är också den nuvarande vinstutdelningsregeln i 12:2 ABL utformad. När kommitten föreslår att utdelningsbart belopp skall bestämmas utifrån om utdelningen inkräktar på bundet eget kapital får detta anses innebära att det inte finns någon bolagsrättslig huvudregel

med innebörd att vinster skall vara realiserade för att vara utdelningsbara. En prövning av utdelningsbarheten utifrån effekterna på bundet eget kapital blir i praktiken endast en prövning av om uppkomna förluster beaktats. Jag ifrågasätter om detta är en lämplig utgångspunkt för regleringen.

Det är inte bara i fråga om kravet realisation som kommitten synes ha en helt annan utgångspunkt för sin reglering än den som jag anser bör gälla. Detta gäller också en annan fråga med stark koppling till den första. Enligt min mening gäller som huvudregel (axiom) i redovisningen att ett aktiebolags resultat och ställning skall bestämmas utifrån att varje bolag är en i juridisk och ekonomisk mening självständig enhet som är skild från sina ägare och andra bolag. Därför skall bolagets transaktioner med utomstående redovisas till marknadspriser (armslängdsprincipen).

Enligt kommitten kan sakvärden lämna företaget till bokfört värde, trots att marknadsvärdet är högre, bara ägarna är överens om detta. Mot bakgrund av min just redovisade utgångspunkt för redovisningen leder detta till frågan hur man kan acceptera att överenskommelser mellan ägarna kan tillåtas påverka redovisningen av bolagets resultat och ställning. Man kan enligt min mening fråga sig vilken nytta en extern intressent – för vilken årsredovisningen är upprättad – har av en årsredovisning som inte grundas på principen om att alla transaktioner med utomstående skall rapporteras till marknadsvärden. Man kan också fråga sig hur man över huvud taget skall kunna tillämpa kommittens synsätt i bolagsrätten om det är god redovisningssed att rapportera transaktioner till marknadsvärden. På mig förefaller det ändamålsenligt att bolagets externa intressenter (investerare, borgenärer, anställda etc) kan utgå från att det finns en gemensam, och konsekvent tillämpad, grundsyn för redovisningen i alla bolag, och att denna också gäller inom bolagsrätten.

Försiktighet är och bör vara ett grundläggande kriterium såväl vid bestämningen av den redovisningsmässiga vinsten som vad som är utdelningsbart belopp. Härav kravet på realisation. Jag vill hävda att den försiktighetsprincip som gäller i redovisningen har sitt ursprung i utdelningsreglerna. Det är m.a.o. i huvudsak bolagsrättsliga överväganden bakom de principer som bestämmer bl.a. tillgångarnas värdesättning i balansräkningen (t.ex. anskaffningsvärdeprincipen). Om värderingen av tillgångarna bestäms utifrån vad som är realiserad – och därmed utdelningsbar – vinst förefaller det minst sagt anmärkningsvärt att dessa försiktigt beräknade värden kan ligga till grund för bestämningen av utdelningsbart belopp vid sakvärdesutdelningar. Om synen på vad som är realiserade vinster har styrt värderingen av tillgångarna förefaller det ologiskt – och minst sagt oförsiktigt – att ett bolag vid tillämpningen av utdelningsregeln skulle anses oförhindrat att dela ut dessa orealiserade övervärden.

Min kritik av utredningens utgångspunkter syftar i första hand till att visa på att det är nödvändigt att klargöra vad som är huvudregeln i

bolagsrätten och vad som är undantag från denna regel. Försiktighetsregeln i ABL bör enligt min mening inte användas för att korrigera något som redan borde följa av en huvudregel. Om man delar min ovan redovisade grundsyn måste utdelning av sakvärden till bokfört värde kunna motiveras som ett undantag från en huvudregel. Men vad motiverar att den försiktighet – uttryckt bl.a. i kravet på realisation – som bör prägla vinstutdelningen inte skall gälla vid utdelning av sakvärden? Varför skall man tillåta att högre värden får utdelas när man använder sakvärden än pengar? Dessa frågor visar enligt min mening att man måste försöka fastställa vad frågan om utdelning av sakvärden egentligen handlar om. Jag skall göra det med följande exempel.

Exempel: Ett bolag har en tillgång (sakvärde) som är anskaffad och bokförd till 100 och som på balansdagen har ett marknadsvärde på 200. Bolaget har inget fritt eget kapital. Från försiktighetsregeln bortses.

Det finns enligt min mening inga principiella bolagsrättsliga hinder mot att betrakta utdelningen av övervärdet i detta sakvärde som en realisation av en vinst på 100. Något hinder att göra en förtäckt utdelning av tillgången till ägaren skulle då inte finnas. Om ägaren betalar 100 (dvs. bokfört värde) kommer återstoden att behandlas som utdelning. Denna är tillåten därför att den motsvarar en vinst på samma belopp. (Jag bortser här från att prövningen av utdelningens storlek bara kan göras mot en fastställd balansräkning.) Vad är då problemet med sakvändesutdelningar? Jo, utdelningen av denna tillgång kommer att kunna aktualisera ett skatteuttag i bolaget. Om skatten är 30 % återstår endast 70 i utdelningsbar vinst, och utdelningen blir bolagsrättsligt otillåten! Beskattningskonsekvenserna av utdelningen är således en viktig del av problemen vid sakvärdesutdelningar. Nu är det emellertid så att huvudregeln vid beskattningen är att marknadvärden skall ligga till grund för en transaktion av detta slag. Frågan om sakvärdesutdelningar berör därför bara ett mer begränsat område, nämligen frågor som aktualiseras vid omstruktureringar av företag. På detta område finns en rad skatterättsliga undantag från principen om marknadsvärden. Motsvarande undantag finns emellertid inte i kapitalskyddsreglerna i ABL. Det är således enligt min mening brister i synkroniseringen av regelsystemen som är det egentliga förklaringen till problemen kring sakvärdesutdelningar.

Sammanfattningsvis synes således kommitten ha gjort avkall, eller i vart fall tummat, på grundläggande bolagsrättsliga principer för att lösa ett relativt begränsat bolagsrättsligt problem. Måvara att det inte är en alldeles enkel uppgift att ta ställning till vilka bolagsrättsliga undantagsfall som är motiverade vid omstruktureringar och formulera undantagsreglerna. Enligt min mening är det t.ex. välmotiverat att ha undantagsregler för koncerninterna omstruktureringar och delning av företag (fissioner). Jag har dock svårare att tänka mig att det skulle finnas goda skäl för bolagsrättsliga undantagsregler för t.ex. skalbolagsaffärer. Kommittens förslag till ny "beloppsregel" framstår mot bakgrund av ovanstående nästan lika påverkat av skattetänkande som det av

kommitten på denna grund kritiserade låneförbudet någonsin var. Låt vara denna gång med en mer näringslivsvänlig inriktning.

6.1. Skyddet för bolagets bundna egna kapital

Finansinspektionen:

Avsnitt 4.5.12 Skyddet för bolagets bundna egna kapital och försiktighetsregeln

Kommitten föreslår att utdelningsutrymmet relaterar till det bundna kapitalet istället för som i gällande rätt till det fria egna kapitalet. Finansinspektionen har inga invändningar mot förslaget.

Enligt den föreslagna försiktighetsregeln skall beaktas de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet. Av motiveringen framgår att därvid är det den verkliga soliditeten som avses, med beaktande av obeskattade och dolda reserver. Enligt inspektionens uppfattning bör viss ytterligare vägledning lämnas. Exempelvis bör i författningskommentaren anges att även latenta skatter och eventuella undervärden i anläggningstillgångar skall beaktas.

Beloppsspärr enligt koncernredovisningen

Enligt gällande rätt begränsas utdelningsutrymmet bl.a. av vad som enligt fastställd balansräkning utgör fritt eget kapital. I ett moderföretag begränsas dessutom utdelningsutrymmet av vad som enligt fastställd koncernbalansräkning är fritt eget kapital. En grundläggande utgångspunkt för utdelningsreglerna är även enligt kommittens förslag en uppdelning i redovisningen av bundet och fritt eget kapital. Enligt kommittens förslag skall emellertid prövningen mot redovisat (bundet) eget kapital begränsas till moderföretagets balansräkning och inte längre behöva göras gentemot koncernbalansräkningen. Ett sådant förslag skulle innebära att även koncernmässigt orealiserade vinster genom koncerninterna transaktioner ökar det enligt redovisningen utdelningsbara beloppet. Sannolikt skulle det uppkomma ett olyckligt manipulationsutrymme. Finansinspektionen förordar att utdelningsutrymmet för moderbolag även bör begränsas genom ett krav på avstämning av att det finns full täckning för det bundna egna kapitalet enligt koncernbalansräkningen.

Riksskatteverket:

4.5.1 Skyddet mot bolagets bundna egna kapital Kommitten har utformat bestämmelsen om skyddet för bolagets bundna eget kapital så att bolaget inte får överföra värden till aktieägarna eller till någon utomstående, om det inte finns full täckning för det bundna egna kapitalet efter överföringen. Denna förändring i skrivsätt av det centrala borgenärsskyddet medför dock knappast någon större ökning av det

verkliga skyddet. Storleken på det bundna kapitalet är i många fall helt otillräckligt som ett centralt skydd för borgenärerna, särskilt med beaktande av svårigheten att tillämpa försiktighetsregeln enligt nedan. Det centrala borgenärsskyddet bör ökas och frågan bör utredas vidare.

För borgenärerna finns det reella skyddet, utöver säkerheter, i bolagets fria kapital och dolda övervärden. Vid en ökning av balansomslutningen ökar normalt även borgenärernas behov av skydd. Detta gäller i synnerhet för staten som i motsats till banker inte kan öka sitt borgenärsskydd genom att ta säkerheter eller ställa krav på bolaget att höja sitt aktiekapital. Det kan ifrågasättas om inte det centrala borgenärsskyddet borde höjas om balansomslutningen ökar. Detta kan ske genom att höja kravet på det bundna kapitalet. Alternativt kan möjligheterna till vinstutdelning begränsas. Det kan nämnas att i Norge finns regler att aktiebolag inte får dela ut någon vinst om bolagets egna kapital motsvarar mindre än tio procent av balansomslutningen. I koncernförhållanden föreslås att den dubbla utdelningsprövningen skall tas bort. RSV anser att nuvarande regel är ändamålsenlig som skydd för borgenärerna då den förhindrar att moderbolaget delar ut vinster som inte motsvaras av vinster för koncernen.

Skattemyndigheten i Västra Götalands län beskriver i bifogad underremiss problem i samband med så kallade skalbolagsaffärer. RSV är medvetet om svårigheterna att genom lagstiftning komma tillrätta med de problemen, som dock bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

Reservfonden

Nuvarande avsättningsskyldighet till reservfonden föreslås bli avskaffad, bl.a. med hänvisning till kravet på att inför ett beslut om vinstutdelning beakta bl.a. bolagets konsolideringsbehov (försiktighetsregeln). I förarbetena till 1975 års lag anförde departementschefen bl.a. att företagen kunde konsolidera sig i stor utsträckning genom bildande av dolda reserver med hjälp av obeskattade medel. I ett skattesystem med begränsade möjligheter härtill borde behovet av konsolidering genom avsättning till reservfond bli mer påtagligt. Ytterligare ett skäl till att behålla avsättningsskyldigheten kan vara att kommitten föreslår att kopplingen mellan vinstutdelningsutrymmet i moderbolag och koncernredovisningen avskaffas, dvs ett moderbolag skall inte längre underkastas en dubbel utdelningsbegränsning. Avsättningsskyldigheten skulle enligt SKM:s mening stärka borgenärsskyddet. Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

Fakultetsnämnden tillstyrker förslagen om att den obligatoriska avsättningen till reservfonden avskaffas.

PRV tillstyrker att kopplingen till koncernbalansräkningen när det gäller vinstutdelning i moderbolag avskaffas. Detta inte minst mot bakgrund av att alla moderbolag inte är skyldiga att upprätta koncernredovisning. Enligt vad verket erfarit inträffar det ofta att fondemissioner hindras genom den nuvarande regleringen.

Svenska Revisorsamfundet SRS: Samfundet tillstyrker att reservfonden avskaffas. Ett avskaffande av styrelsens kapitalbildningen i företagen, vilket kan vara negativt.

I betänkandet regleras inte vad som skall gälla med de befintliga reservfondsavsättningarna. Skäl kan anföras både för att de bör ses som en del av det bundna kapitalet och att de bör vara möjliga att dela ut. På lång sikt anser samfundet att skälen för att låta dem vara utdelningsbara överväger. Önskar man höja det bundna kapitalet i bolagen bör detta ske genom att kraven på minimikapital höjs. Samfundet föreslår därför att de, i likhet med vad som anförs i sakkunnige Ekholms särskilda yttrande, genom beslut på ordinarie stämma skall kunna överföras till fritt eget kapital men att utdelningen får verkställas tidigast efter beslut vid nästa ordinarie stämma.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF:

Beloppsspärren En klar pedagogisk förtjänst uppnås genom att utformningen av beloppsspärren ändras, så att det bundna egna kapitalet skyddas genom förbud mot utdelning av bundet eget kapital (i stället för dagens jämförelse av utdelningar med det fria egna kapitalet).

Reservfonden SRF instämmer till fullo i att reglerna om tvångssparande via avsättning till reservfonden är otidsenliga och inte ändamålsenliga. Reservfonderna uppgår så gott som aldrig till sådana belopp att de har någon betydelse vid eventuella problem för företaget.

Varje formaliaregel, där påtaglig nytta inte kan påvisas, tynger handhavandet av små företag. SRF välkomnar därför förslaget att slopa reservfonden och anser det angeläget att förslaget genomförs.

SRF förutsätter dock att överkursfonden även i fortsättningen fät användas för förlustkvittning, även när reservfonden försvinner.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Även den tvångsvisa avsättningen till reservfonden torde i praktiken ha spelat ut sin roll och torde sakna betydelse då den absolut största andelen av aktiebolag idag är bolag med ett aktiekapital om numera 100 000 kr. En avsättning om 20 000 kr torde därför i dagens affärssammanhang sakna varje praktisk betydelse.

6.2. Försiktighetsregeln

Svea hovrätt:

Med den föreslagna regleringen kommer det kompletterande kapitalskyddet i försiktighetsregeln att få avsevärt utökad betydelse. Förslaget kommer att medföra att gränsen för vad som är en tillåten värdeöverföring i betydligt fler fall än idag kommer att framgå först efter överväganden rörande vad som är försvarligt enligt riktlinjerna i den regeln. Sådana överväganden måste göras, inte bara av dem som skall dela ut, utan även av dem som skall ta emot, värden från ett aktiebolag, t.ex. aktieägaren i exemplet i betänkandet (sid. 101), samt även av sådana som i efterhand skall ta ställning till om en olaglig utdelning skett, t.ex. en konkursförvaltare. Mödan och kostnaderna i dessa sammanhang kan i många fall tänkas överstiga den tänkta nyttan. Det kan till och med befaras att skyddet för bolagets borgenärer i vissa fall kommer att minska. Dessa aspekter utgör skäl att överväga att behålla den nuvarande regleringen där det maximala beloppet som är tillgängligt för utdelning i de flesta fall framgår av posten fritt eget kapital i bolagets balansräkning. Konsekvenserna av förslaget i denna del borde utredas närmare och redovisas innan förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Godtrosskyddet för utomstående vid värdeöverföringar

Skyddet för bolagets kapital måste på ett rimligt sätt vägas mot omsättningsintresset. I betänkandet framhålls helt kort att kravet på säkerhet i omsättningen gör sig gällande med större styrka när det gäller utomstående än när det gäller aktieägare. Innebörden av den föreslagna lagtexten, som alltså inte närmare motiveras i betänkanedet , kan dock uppfattas som ett mycket långt gående skydd för bolagets kapital. Även här borde konsekvenserna av förslaget utredas närmare innan detta läggs till grund för lagstiftning.

Bokföringsnämnden:

Utdelning i koncerner och koncernredovisning

Kommitten föreslår att kopplingen mellan vinstutdelningsutrymmet i moderbolag och koncernredovisningen slopas. Fortsättningsvis skall koncernintressena vid utdelning enbart beaktas genom den s.k. försiktighetsregelns hänvisning till koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt.

BFN har från redovisningssynpunkt inget att invända mot att den dubbla utdelningsbegränsningen avskaffas. Förslaget aktualiserar emellertid frågor om koncernredovisningens omfattning och innehåll. BFN vill i detta sammanhang anföra följande.

BFN avstyrkte i sitt remissyttrande över Redovisningskommittens slutbetänkande (SOU 1996:157) förslaget att ytterligare koncerner skall undantas från skyldigheten att upprätta koncernredovisning. Skälet var att det finns ett behov för utomstående intressenter att kunna bilda sig en uppfattning om koncernens ställning och resultat.

Denna bedömning kvarstår även om den formella dubbla utdelningsbegränsningen slopas. För företag som inte behöver göra en koncernredovisning torde det i praktiken i de flesta fall fortsättningsvis krävas för att uppfylla försiktighetsregelns krav att det görs en åtminstone summarisk konsolidering. En sådan konsolidering behövs för att styrelsen skall kunna bilda sig en uppfattning om koncernens finansiella situation. I förarbetena till den nya försiktighetsregeln bör erinras om det nödvändiga i att styrelsen tar fram tillräckligt informationsunderlag, dokumenterar och låter revisorn granska detta underlag.

En annan sak är hur den offentliga koncernredovisningen skall vara utformad. Den dubbla utdelningsbegränsningen i koncerner medför att det finns behov av att också i koncernredovisningen skilja mellan bundet och fritt kapital. Frågan är hur kommittens förslag påverkar detta behov. Enligt BFNs mening försvinner motivet för att dela upp koncernkapitalet i bundet och fritt om den koncernmässiga beloppsspärren försvinner. Från redovisningssynpunkt finns det fortsättningsvis inget vägande skäl för en sådan uppdelning. Ett slopande av kravet på uppdelning skulle dessutom förenkla redovisningen avsevärt. Det är alltså önskvärt att uppdelningen försvinner.

Kravet på att en uppdelning på bundet och fritt kapital skall ske också i koncerner framgår genom att 7 kap. 7 § och 7 kap. 13 § ÅRL hänvisar till 3 kap. respektive 5 kap. 14 § samma lag. Det bör fortsättningsvis i 7 kap. 7 § uttryckligen anges att uppdelning mellan fritt och bundet kapital inte behöver ske. Vidare bör hänvisning en till 5 kap. 14 § tas bort i 7 kap. 13 §.

Vidare medför den slopade uppdelningen mellan bundet och fritt kapital i koncernen att reglerna om avsättning till kapitalandelsfond blir obehövliga. 7 kap. 27 § andra stycket och 7 kap. 7 § andra stycket ÅRL kan därför upphävas.

Finansinspektionen:

Orealiserade vinster En viktig aspekt på kommittens förslag är att orealiserade vinster inte måste överföras till en bunden fond. Finansinspektionen kan först och främst konstatera att för de finansiella företagen uppställer kapitaltäckningsrespektive solvensreglerna särskilda krav på företagens kapitalstyrka. Kraven bygger visserligen på schabloniserade regler men beaktar ändå skillnader i verksamhetens omfattning och inriktning. De baseras på en kapitalbas som även kan omfatta orealiserade vinster. På utvecklade, aktiva och likvida finansiella marknader tillför inte "realiserad" respek-

tive "orealiserad" en betydelsefull skillnad i vinsternas karaktär. Av avgörande betydelse är istället att företagen även efter genomförd utdelning har ett kapital som är fullt ut betryggande med hänsyn till företagets verksamhet och risker. Finansinspektionen tillstyrker därför kommittens förslag om en förstärkt och utvecklad försiktighetsregel.

Kommitten föreslår att en särskild upplysning i förvaltningsberättelsen om hur stor del av det egna kapitalet som beror på att tillgångar eller skulder upptagits till marknadsvärdet på balansdagen eller värderats till balansdagens kurs. Mot bakgrund av vad som nyss anförts framstår inte värdet av en sådan upplysning som uppenbart. Av större praktisk betydelse vore istället upplysning om det belopp som enligt styrelsens bedömning är utdelningsbart med hänsyn till de restriktioner som intagits i den föreslagna försiktighetsregeln.

Beträffande detaljsynpunkter på den föreslagna upp i 16 kap 3 §, se nedan.

Riksskatteverket:

4.5.2. Försiktighetsregeln

Som komplettering av det grundläggande borgenärsskydd som följer av kravet på full täckning av den bundna kapitalet, föreslår kommitten en uppstramning av försiktighetsregeln. Vidare föreslås en utmönstring av hänvisningen till god affärssed, som den norm mot vilken en tänkt vinstutdelning skall prövas. Enligt kommitten är skälet härför att någon affärssed inte har utbildats och beskrivits på området under de tjugo år som bestämmelsen varit i kraft. Den nya utformningen av försiktighetsregeln torde inte innebära någon reell ökning av borgenärsskyddet. Skälet härtill är att en allmänt hållen bestämmelse som försiktighetsregel blir alltför vag för att kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. Det finns inte anledning att tro att den nya tolkningsnormen skulle leda till fastare rättsutveckling. För borgenärer och konkursförvaltare blir det mycket svårt att i efterhand bevisa att erforderlig hänsyn inte tagits till försiktighetsregeln. Regeln torde enbart kunna tillämpas i uppenbara fall. RSV ansluter sig till vad Stig Ekholm i särskilt yttrande anfört om behovet av s.k. hjälpregler avseende soliditet m.m. för att försiktighetsregeln skall kunna få en ändamålsenlig utformning.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

Vidare tillstyrks förslaget om att koncernredovisningen inte längre skall ligga till grund för någon utdelningsprövning utan att denna skall grundas på förhållandena i moderbolaget. Detta gäller uppenbarligen redan i många länder, och det finns knappast anledning att tro att en sådan ordning inte skulle fungera i Sverige. Dock saknar fakultetsnämnden en redogörelse för erfarenheterna från andra rättssystem av sådan ordning. Detta hade varit på sin plats att lämna i betänkandet, eftersom det är en viktig ändring av reglerna.

Kommitten föreslår dessutom en förändring av den s.k. försiktighetsregeln som enligt förslaget får en betydligt vidare tillämpning än nuvarande regel. Fakultetsnämnden delar kommittens grundsyn på försiktighetsregelns funktion i regelsystemet. Vad gäller den närmare utformningen av bestämmelsen ställer nämnden sig dock tveksam till det från tidigare bestämmelse överförda rekvisitet konsolideringsbehov. Den redogörelse som kommitten lämnar om innebörden av detta rekvisit visar tydligt hur svårt det är att ge rekvisitet en innebörd som är praktisk tillämpbar. När man i tidigare lagstiftning använde sig av detta uttryck åsyftades i första hand behovet av att bilda obeskattade och dolda reserver (s. 78). Detta synsätt är i dag förlegat. De obeskattade reserverna är på väg bort från svensk redovisning. I stället kommer krav på redovisning av latent skatt. Dolda reserver, i betydelsen medvetna undervärderingar, förekommer inte heller i modern redovisning. Enligt fakultetsnämndens mening bör försiktighetsregeln utformas så att prövningen skall göras utifrån om företagets (koncernens) finansiella ställning är sådan att företaget bedömes kunna infria sina åtaganden på kort och lång sikt.

Finansbolagens Förening:

Som ett komplement till det övergripande borgenärsskyddet, vilket nämnts ovan, föreslår kommitten ett försiktighetsregel av innebörd att vinstutdelning och liknande förmögenhetsöverföringar får ske, bortsett från övriga regler, endast om den med hänsyn till konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarlig.

Föreningen delar synen att det är väsentligt att aktiebolagslagen innehåller ett starkt borgenärsskydd. Den föreslagna försiktighetsregeln förefaller dock föreningen så vagt utformad att dess specifika innebörd i ett visst fall torde vara svår att fastställa på ett objektivt sätt. Föreningen ifrågasätter också om inte borgenärsskyddet är starkt nog genom förbudet att utan vederlag avhända bolaget dess egendom med mindre det bokförda värdet av tillgångarna täcker både bolagets skulder och det bundna egna kapitalet. För borgenärerna torde det kunna anses som tillfredsställande. Frågan om bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt synes inte heller i första hand beröra borgenärsskyddet utan är kanske av större intresse för aktieägarna. Med hänsyn till vad nu sagts förespråkar föreningen att den aktuella försiktighetsregeln inte införs.

Vinstutdelning från moderbolag Med undantag för att försiktighetsregeln föreslås gälla även för koncerner föreslår kommitten att vinstutdelning och liknande transaktioner i moderbolag skall beräknas med beaktande endast av moderbolagets egen balansräkning utan hänsynstagande till koncern-balansräkningen.

Föreningen tillstyrker detta förslag.

Däremot avstyrks att den dubbla utdelningsbegränsningen avskaffas. Utredningens förslag kan uppfattas som att någon ändring i sak inte är avsedd eftersom prövningen istället skall ske inom ramen för prövningen enligt försiktighetsregeln. Enligt samfundets mening är emellertid principen att inte kunna utdela koncerninterna vinster så central att den uttryckligen bör framgå av lagtext. Samfundet har i annat sammanhang avstyrkt förslaget att generellt avskaffa koncernredovisning i mindre koncerner, bl.a. för att intressenter skall kunna bilda sig en uppfattning om koncernens ställning. Det bör dock framhållas att den redan avskaffade koncernredovisningen i underkoncerner och därmed prövningen i dessa inte kan jämställas med ett avskaffande av den dubbla prövningen i moderbolag i moderkoncerner. Utdelning i underkoncerner lämnar i regel inte koncernen, bortsett från ev. minoritetsintressen, och innefattas därmed i den dubbla prövningen som baseras på moderbolagets koncernredovisning.

I likhet med utredningen anser samfundet att försiktighetsregeln är av central betydelse för borgenärsskyddet. Mot denna bakgrund har samfundet inget att erinra mot en utvidgad och preciserad försiktighetsregel. Som utvecklas i det följande är emellertid inte utredningens förslag tillräckligt långtgående i dessa hänseenden. Det är svårt att fastställa den konkreta innebörden av försiktighetsregeln i enskilda fall. Det finns ett betydande spann mellan fall där det framstår som klart att den inte är tillämplig och fall där försiktighetsregeln är tillämplig. Inom detta spann råder osäkerhet som gör det svårt för både bolagen och de som mottar utdelningen att avgöra om den är tillåten eller inte. Även för borgenärerna synes regeln inte ge något effektivt skydd då det är svårt att visa att en utdelning inte är tillåten, de processuella reglerna medför därför att borgenärer torde avstå från att föra talan annat än i klara fall. Detta reducerar i praktiken försiktighetsregeln så att den endast träffar klara fall av överträdelser av regeln. Detta innebär i kombination med de föreslagna reglerna om utdelning på extra stämma att borgenärer i regel endast kan förlita sig på det skydd som det bundna kapitalet utgör.

Utvecklingen innebär dessutom att försiktighetsregeln aktualiseras i allt fler fall. Förändringar av skatteregler medför dels att incitamenten att dela ut har ökat, dels att de obeskattade reserverna har minskat väsentligt. Här bör särskilt understrykas att både de öppna reserverna enligt skattelagstiftningen och de dolda till följd av redovisningsregler har minskat väsentligt, särskilt under senare år. I detta sammanhang vill samfundet också peka på den förskjutning som skett i redovisningsregler från ett kapitalskyddsperspektiv till informationsgivning för att ge rättvisande bild. Det är inte givet att detta är den mest naturliga utgångspunkten för kapitalsskyddsregler, i vart fall innebär förskjutningen att försiktighetsregeln och då särskilt rekvisiten konsolideringsbehov samt verksamhetens art, omfattning och risker får väsentligt ökad betydelse.

Enligt samfundets mening finns det i princip två möjligheter att skapa en klarare regel. Den ena är att införa regler som begränsar möjligheterna att dela ut vinstmedel, t.ex. genom krav på avsättning, att en viss andel av det fria egna kapitalet inte får delas ut eller materiella preciseringar av försiktighetsregeln. En sådan reglering bör kopplas till bolagets soliditet för att i viss mån beakta att förhållandena varierar mellan olika bolag. Inte ens med en sådan utformning kan man emellertid fånga upp att förhållandena varierar kraftigt mellan olika bolag. Den andra är att minska tillämpningssvårigheterna genom presumtionsregler. En sådan reglering innebär inte att tillämpningsproblemen undanröjs, däremot kommer de att i praktiken vålla mindre problem. En presumtionsregel kan utformas schablonmässigt, t.ex. anknyta till soliditet för företag i allmänhet. Överstiger det egna kapitalet denna nivå kan utdelning ske av överskjutande belopp utan att ytterligare prövning behöver ske. Om nivån underskrids efter utdelning behöver detta emellertid inte innebära att utdelningen är otillåten, det bör dock ankomma på bolaget att visa detta. Borgenärernas ställning stärks både genom att en prövning skall ske och att bevisbördan i dessa fall åvilar bolaget och de som mottagit utdelningen. Kan de emellertid fullgöra denna bevisbörda föreligger det inget hinder att dela ut, detta innebär en fördel för dem jämfört med krav på ytterligare avsättningar.

Samfundet förordar att försiktighetsregeln kompletteras med en presumtionsregel som innebär att utdelning anses kunna ske till den del en värdeöverföring inte medför att det egna kapitalet understiger en viss nivå som relateras till förhållandet mellan tillgångar och skulder (t.ex. soliditet eller andel i förhållande till balansomslutning). Understiger det egna kapitalet denna nivå efter värdeöverföringen ankommer det på bolagets ledning att visa varför försiktighetsregeln inte är tillämplig. Denna redovisning bör ingå i styrelsens förslag till bolagsstämman och omfattas därmed av revisorns rapportering. För såväl aktieägare som borgenärer innebär förslaget att de får en öppen information och klarare regler om ansvar vilket gör att osäkerheten om utdelningen kan angripas eller inte minskar.

Samfundet tillstyrker att försiktighetsregeln preciseras så att det klart framgår att den omfattar all typ av värdeöverföring och att begreppet god affärssed utmönstras.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF:

Koncernspärren Redovisningskommittens förslag, att moderbolag i mindre koncerner ska undantas från skyldigheten att upprätta koncernredovisning, innebär vid ett genomförande en väsentlig lättnad för småföretagen.

SRF har 1997-11-06 överlämnat en skrivelse till justitiedepartementet och finansdepartementet om just frågan om slopat krav på koncernredovisning i små koncerner. Till vad som redan berörts i den

skrivelsen kan läggas att aktiebolagskommittens förslag om slopande av koncernspärren är ett viktigt led i förverkligandet av redovisningskommittens förslag. Det är således av stor vikt att detta förslag från aktiebolagskommitten leder till lagstiftning.

Sveriges advokatsamfund:

Försiktighetsspärrens tillämpning vid nedsättning av bunden post

I författningsförslaget 10:5 2 st finns en bestämmelse innebärande att den s k försiktighetsspärren (beträffande terminologin, se 3.9 nedan) skall tillämpas jämväl vid nedsättning av bunden post. Detta är enligt samfundets uppfattning befogat. Kapitalskyddet bör ha samma omfattning oavsett på vilket sätt kapitalet tas i anspråk.

Emellertid sätter samfundet i fråga att försiktighetsspärrens tillämpning skulle begränsas till att gälla återbetalning med belopp som överstiger aktiernas nominella värde. Varför skall inte försiktighetssspärren tillämpas på varje belopp som återbetalas?

Förmodligen bygger förslaget på den tankegången att belopp svarande mot aktiernas nominella värde endast innebär en återbetalning av tillskjutet belopp och att återbetalning av sådant belopp därför inte bör kunna sättas i fråga. Enligt samfundets mening torde dock denna tankegång vara felaktig. Återbetalning bör över huvud inte tillåtas om det skadar befogade borgenärsintressen. Att tankegången är felaktig framstår särskilt tydligt om man gör en jämförelse med hur bedömningen skulle ha blivit vid vinstutdelning.

Ett exempel: Anta att aktiekapitalposten är 120 och att fribeloppet är 20. Beloppsspärren tillåter då en vinstutdelning på 20. Anta emellertid att fdrsiktighetsspärren står i vägen för en sådan utdelning. Det betyder att bolaget saknar utdelningskapacitet. Skulle emellertid aktieägarna välja att göra en aktiekapitalnedsättning från 120 till 100, skulle – med den formulering som bestämmelsen i förslaget 10:5 2 st har – en återbetalning till aktieägarna på 20 (dvs svarande mot aktiernas nominella värde) vara tillåten.

Enligt samfundet uppfattning bör reglerna om nedsättning av de bundna posterna vara konsistenta med reglerna om vinstutdelning sålunda att borgenärsskyddet oavsett vilken form för kapitalanvändningen som väljs resultatet bli detsamma. Detta kräver att försiktighetsspärren görs tillämplig på hela det belopp som återbetalas vid aktiekapitalnedsättning.

3.9 Försiktighetsspärren Samfundet delar i princip kommittens överväganden med avseende på den försiktighetsspärr som upptas i författningsförslaget 16:1 1 2 st. Emellertid ifrågasätter samfundet om inte bestämmelsen bör benämnas "försiktighetsspärren" i stället "försiktighetsregeln". Skälet till detta är att det inom redovisningen förekommer en princip kallad "försiktig-

hetsprincipen", och att det händer att man på grund av ordlikhet blandar samman de två bestämmelserna. Termen "försiktighetsspärr" är dessutom en terminologiskt lämplig pendang till den numera vedertagna beteckningen "beloppsspärr" för den regel som intagits i 16:1 11 st i författningsförslaget.

I sak ifrågasätter samfundet vidare om hänvisningen till koncernens konsolideringsbehov inte har fatt allt för stor vikt. Om ett moderbolag, som inte av särskild anledning är därtill förpliktigad, gör klart att det inte tänker ta ett ansvar för ett dotterbolag, varför skall då dotterbolagets situation inverka på moderbolagets utdelningskapacitet?

Det mest utrerade exemplet är att ett dotterbolag har gått i konkurs; som lagtexten nu är formulerad skulle alltjämt dotterbolaget begränsa moderbolagets utdelningskapacitet, vilket inte rimligen kan ha varit meningen. Samfundet föreslår att orden "och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov" tas bort och att möjligen i stället läggs till en mening av innebörd att tillbörlig hänsyn skall tas till koncernens situation, om bolaget är moderbolag.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Försiktighetsregeln har redan i den nuvarande utformning utsatts för kritik genom att vara för allmänt hållen och därmed i praktiken verkningslös. Begreppet "god affärssed" utmönstras och istället införs en skyldighet om prövning av bolagets konsolideringsbehov och likviditet. Även om bestämmelsen måhända fyller en allmän funktion om förutsättningar för vinstutdelning torde dess praktiska värde vara begränsat. De fall där missbruk skett av vinstutdelningsreglerna torde i flertalet fall vara att hänföra till sådana skalbolagsaffärer som inrymt betydande mått av annan kriminalitet och där de föreslagna reglerna ändock inte torde haft någon avhållande effekt. Föreningen anser det ändock angeläget att lagen innehåller en allmänt hållen reglering och har därför ingen erinran mot förslaget i denna del. Angående rättsföljderna vid olaglig värdeöverföring till annan än aktieägare ser föreningen positivt på att det klargörs att återbäringsskyldigheten även omfattar annan än aktieägare.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund:

Det skydd som avsättningsskyldigheten till reservfond och styrelsens vetorätt innebär skall enligt betänkandet ersättas av en utvidgad försiktighetsregel. Den nuvarande försiktighetsregeln innebär att utdelning inte far ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets konsolideringsbehov, likviditet, eller ställning i övrigt inte står i strid med god affärssed. Kommitten föreslår att kopplingen till god affärssed ersätts med en hänvisning till att utdelning kan ske om det som framstår som försvarligt. Den föreslagna regeln skall vidare hänvisa till de krav som ställs på verksamheten med hänsyn till dess art, omfattning och risker.

Trots utvidgningen av försiktighetsregeln innebär den fortfarande en betydande osäkerhetsfaktor. Risken att regeln blir svår att tillämpa är betydande. Vad som utgör ett för verksamheten lämpligt konsolideringsbehov är mycket svårt att avgöra. Som kommitten själv konstaterar finns flera sätt att mäta t.ex. soliditeten. Bedömningen skall vidare knytas till bolagets ställning i övrigt vilket medför att flera olika bedömningar av vad som utgör en lämplig soliditet eller likviditet skulle kunna bli aktuella.

SARF föreslår därför att försiktighetsregeln görs mer konkret, exempelvis genom att revisorn åläggs att uttala sig om utdelningen och dess inverkan på bolagets ekonomiska ställning.

Förbud mot vinstutdelning som inkräktar på det bundna egna kapitalet. Kommitten föreslår att den nuvarande regeln om vinstutdelning ersätts med en regel som säger att utdelning bara far ske så länge det finns täckning för det bundna egna kapitalet. Ändringen motiveras av att syftet med borgenärsskyddet är att behålla full täckning för det bundna egna kapitalet. Kommitten nämner också att hänvisningen till det fria egna kapitalet givit upphov till betydande tolkningsproblem vid utdelning av sakvärden. Problemet har varit att fastställa om det är de utdelade sakvärdenas bokförda värde eller deras marknadsvärde som skall svara mot det fria egna kapitalet. Med den nya lydelsen följer att det är de i bolaget omedelbart efter utdelningen kvarvarande nettotillgångarnas bokförda värde som skall ligga till grund för bedömningen av om täckning finns för det bundna egna kapitalet. Detta är redan fastställt genom praxis och förslaget framstår därför som mycket ändamålsenligt.

6.3. Överföring av sakvärden

Riksskatteverket:

Överföringar av sakvärden

Överföringar av enstaka sakvärden föranleder som regel så kallad uttagsbeskattning. Det innebär att beskattning sker som om tillgångarna sålts till marknadsvärden. Den skatteskuld som då uppkommer måste beaktas vid bedömningen om värdet på bolagets nettotillgångar efter värdeöverföringen till fullo täcker bolagets bundna egna kapital. Frågan om beaktande av skatteskuld berörs inte i betänkandet. Vid utdelning av sakvärden är det förenat med risker ur borgenärssynpunkt att lägga de bokförda värdena till grund för bedömningen av utdelningens storlek. Sedan Högsta Domstolen genom rättsfallet NJA 1995 s. 742 valt att vid sakutdelning utgå från detta värde och inte det bedömda marknadsvärdet har verket tillskrivit regeringen med förslag till lagändring. De överväganden som verket gjort i saken redovisas i skrivelsen, som bifogas detta remissvar. Argumenten har fortfarande relevans och verket anser att det i 16 kap. 11 § i kommittens förslag bör intas en bestämmelse som klargör att till grund för bedömningen av storleken på överförda sakvärden skall läggas tillgångarnas bedömda marknadsvärde.

Skattemyndigheten i Skåne län:

När det gäller överföringar av sakvärden anför kommitten, att det efter överföringen skall finnas kvar nettotillgångar, vars bokförda värde täcker det bundna egna kapitalet.

I detta sammanhang finns det anledning att nämna den påverkan skattereglerna (särskilt FÅAB-anvisningarna) har på sådana egendomsöverföringar. På sid 79, nämns ett fall där överföring sker av egendom vars marknadsvärde överstiger det bokförda värdet. Eftersom beskattning sker – inte bara när egendom säljs till utomstående – utan även när den delas ut eller säljs till underpris till aktieägare, så kommer aktiebolaget att uttagsbeskattas för skillnaden mellan marknadsvärdet och köpeskillingen/uttagsvärdet.Om bolaget är vinstgivande, uppkommer till följd av uttagstransaktionen en skatteskuld för aktiebolaget. Denna skuld minskar nettotillgångarna, vilket i sin tur kan ta en del av det bundna egna kapitalet i anspråk.

Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

Överföringar av enstaka sakvärden föranleder som regel uttagsbeskattning hos bolaget med utgångspunkt i tillgångarnas beräknade marknadsvärden. Den skatteskuld som uppkommer samband med sådana överföringar måste beaktas vid bedömningen av om det bokförda värdet på bolagets nettotillgångar efter värdeöverföringarna till fullo täcker

bolagets bundna egna kapital eller inte. Frågan om beaktande av skatteskuld har inte berörts i kommittens överväganden. Enligt SKM:s mening bör detta ges uttryck för.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

3. Bokförda eller verkliga värden? HD har i NJA 1995 s. 742 ansett att det vid tillvaratagandet av borgenärernas skydd är tillräckligt att det bokförda värdet av bolagets återstående tillgångar efter vinstutdelningen är tillräckligt stort för att svara mot det bundna kapitalet. Utredningen föreslår att denna princip lagfästes i 16 kap. 11 §. Däremot skall andra aktieägare – eller bolaget i deras intresse – kunna kräva återgång av värdeöverföringar som uppenbarligen är främmande för verksamhetens syfte, oavsett vilket bokfört värde det återstående bundna kapitalet har ( 16 kap. 10 §), och vid tillämpning av likhetsprincipen skall också beaktas att aktieägarna tillförs lika stora verkliga värden (s. 80).

Ser man borgenärsskyddet isolerat, kan HDs dom och utredningens förslag väl försvaras; det skulle röra sig om en specialregel, där borgenärerna ges ett minimiskydd och där redovisningsreglema skall garantera att de återstående tillgångarna inte är övervärderade. Det borde ändå vara möjligt att beakta verkliga värden vid tillämpning av exempelvis återvinningsreglerna.

Emellertid torde många borgenärer i praktiken – efter en kreditgivning baserad på en allsidig bedömning av bolagets ställning – räkna med att bolagets transaktioner sker till marknadsmässiga värden. Det är ovisst om detta intresse kan sakrättsligt skyddas genom en negativklausul i låneavtalet (se Håstad, Sakrätt, 6 uppl., s. 451 noten med hänvisningar). Vidare skall en marknadsmässig värdering av värdeöverföringen som nämnts ske om en annan aktieägares intresse skadas. En fråga är om utdelningen av bedömningsgrunderna kan föra med sig problem rörande nödvändig processgemenskap och rättskraft mot tredje man (jfr NJA 1993 s. 641 ). Av bilaga upprättad av professor Per Thorell, benämnd Utdelningsbart belopp, framgår andra invändningar mot det lagda förslaget. Det synes lämpligt att problemen belyses betydligt mer ingående än som skett i betänkandet, innan lagstiftning sker.

PRV Patent- och registreringsverket:

Genom att en ny borgenärsskyddsregel införs, klarläggs att det är de kvarvarande nettotillgångarnas bokförda värde som skall ligga till grund för bedömningen av huruvida en sakutdelning inkräktar på bolagets bundna egna kapital. PRV ser positivt på ett sådant klarläggande i lagtexten.

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Vidare tillstyrks utredningens förslag såvitt gäller överförings av sakvärden.

7. Koncernbidrag

Finansinspektionen:

Avsnitt 4.6 Koncernbidrag Den i lagförslaget anvisade formen för värdeöverföringar till aktieägare är liksom tidigare vinstutdelning. Formkravet är uppställt i aktieägarnas intresse och kan åsidosättas om samtliga aktieägare är ense därom. Oklarheten kring icke formenliga värdeöverföringar kvarstår därmed.

Det vanligaste exemplet på en icke formenlig värdeöverföring är koncernbidrag. Beslut om koncernbidrag sanktioneras retroaktivt då bolagsstämman fastställer bolagets resultat och balansräkning. Denna beslutsprocess medför dock i realiteten att kontrollen av att bidraget ryms inom disponibelt kapital och inte strider mot försiktighetsregeln lätt kan förbises. Inspektionen vill därför peka på behovet att analysera och ytterligare överväga om konkreta regler avseende koncernbidrag bör införas i lag.

Skattemyndigheten i Skåne län:

Associationsrättsligt sett kan ett koncernbidrag antingen vara vinstutdelning eller utgöra aktieägartillskott. Kommittens förslag innebär inte att några detaljerade bestämmelser om detta införs i aktiebolagslagen. Koncernbidrag skall i stället bedömas enligt lagens allmänna regler om värdeöverföring. Sin syn på koncernbidrag, som lämnas i olika situationer, redovisar kommitten i form av fyra typfall (sid 81-83 i utredningen). Exemplen är i och för sig klarläggande, men synpunkternas tyngd hade blivit större om de aktiebolagsrättsliga bedömningarna infogats i själva lagtexten. I stället finns de detaljerade reglerna om koncernbidrag i 2 § 3 mom SIL. Enligt ett nytt RR-avgörande har det klarlagts, att ett koncernbidrag inte behöver redovisas över resultaträkningen – eller ens bokföras – för att avdragsrätt skall föreligga. Ett ytterligare steg i samma riktning skulle vara att göra koncernbidrag till renodlade deklarationsavdrag. I praktiken fungerar detta emellertid inte, eftersom det alltid blir fråga om faktiska förmögenhetsöverföringar, antingen i form av likvida medel eller som ett fordran-, skuldförhållande. Redovisningsmässigt måste dessa transaktioner genomföras, även om bokföringsskyldighet inte föreligger för själva koncernbidraget.

Svenska Revisorsamfundet SRS: Koncernbidrag (4.6) Samfundet har i huvudsak inget att erinra mot utredningens beskrivning av de civilrättsliga effekterna av koncernbidrag. När det gäller bidrag

som lämnas från moderbolag till dotterbolag kan det dock ifrågasättas om dessa bör ses som en värdeöverföring till utomstående, vilket utredningen anser, i fall när bidraget inte påverkar värdet på aktierna i dotterbolaget. Enligt samfundets mening finns det situationer när bidraget, trots att aktierna inte direkt ökar i värde, bör ses som en sedvanlig affärshändelse. Det kan t.ex. röra sig om tillskott för omstruktureringskostnader, rekonstruktioner och liknande där moderbolaget anses, inte minst ur ett omvärldsperspektiv, har ett ansvar för dotterbolagets verksamhet utan att bidraget ökar värdet på aktierna, i vart fall inte med hela det tillskjutna beloppet. Bedömningen bör ske utifrån en affärsmässig bedömning i moderbolaget. Beslut i dessa fall bör kunna fattas av moderbolagets styrelse. Det ankommer sedan på revisorerna att granska om bidraget utgör ett tillskott eller en värdeöverföring till utomstående.

Här vill samfundet också erinra om vad som anförts ovan ang. behovet av regler som möjliggör förskottsutdelning.

8. Rättsföljden vid olaga värdeöverföring

Åklagarmyndigheten i Göteborg:

Reglerna i 12 kap 2 § aktiebolagslagen om vinstutdelning ligger till grund för avgöranden huruvida olovlig vinstutdelning i ett aktiebolag har förekommit och har betydelse vid överträdelser som bestraffas enligt brottsbalkens regler. Eftersom lagrummet har uppfattats som oklart både i praxis och doktrin, är ett enligt förslaget klargörande att förorda.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

5. Överföring till annan än aktieägare Enligt 12 kap.1 och 2 §§aktiebolagslagen (ABL) får utbetalning till aktieägare av bolagets medel genom vinstutdelning ske endast under vissa förutsättningar, vilka – åtminstone som HD uppfattat reglerna – syftar till att garantera att bolagets återstående tillgångar med en viss marginal överstiger dess skulder. Åsidosättes dessa regler, måste aktieägaren återbära vad han mottagit, om bolaget visar att aktieägaren insåg eller borde ha insett att utdelningen stred mot ABL, 12 kap. 5 § 1 st. I litteraturen (se t.ex. redovisningen i hovrättens dom i NJA 1997 s. 418 på s. 431 ff) och i lagförarbetena (prop. 1975:103 s. 476) har hävdats att nämnda regler om överföringsbegränsningar och återbäringsskyldighet fdr aktieägare kan tillämpas analogiskt vid överföring av bundna medel till en utomstående.

I NJA 1997 s. 418 har det fastslagits att reglerna om olovlig vinstutdelning i viss utsträckning är analogiskt tillämpliga vid överföring till annan än en aktieägare. Det gäller exempelvis när överföring sker till någon aktieägaren närstående, eller till någon som just sålt sina aktier och

får betalt från köparen ur bolagets bundna medel, eller när någon strax efter och tack vare överföringen blir aktieägare. I övrigt är det enligt HD svårt att på ett generellt sätt ange i vilken utsträckning 12 kap. 2 § och 5 § 1 st. kan tillämpas vid medelsöverföring till utomstående. Ibland löses dock problemet genom att en medelsöverföring reellt sett far anses ha varit olovlig vinstutdelning till aktieägaren, som därefter vidarebefordrat medlen till en tredje man (s. 448). I så fall är aktieägaren återbäringsskyldig enligt 12 kap. 5 § 1 st. (beträffande tredje mans ansvar, se nedan).

I betänkandet föreslås att överföringar till andra än aktieägare generellt skall omfattas av kapitalskyddsreglerna (16 kap. 11 §) och medföra ersättningsskyldighet för mottagaren ( 16 kap. 12 § 1 st.). Motiveringen är att det från aktiebolagets borgenärers synpunkt är likgiltigt om medlen går till aktieägaren eller utomstående (s. 73 f). Detta är i och för sig riktigt. Men far denna synpunkt bli bestämmande, finns ingen anledning att begränsa reformen till överföringar från aktiebolag. I stället borde man införa en regel om att den som från en fysisk eller juridisk person mottar medel, med resultatet att överlåtaren inte längre är betryggande sufficient, vid ond tro härom skall återbära medlen, oavsett om överlåtaren går i konkurs och återvinningsreglerna därmed kan utnyttjas. Från borgenärssynpunkt är det i stort sett lika viktigt att fysiska personer är sufficienta som att juridiska personer, där ägarna/medlemmarna inte har personligt betalningsansvar, är det. Vad som motiverar en särregle-ring av utdelning från aktiebolag till aktieägarna är den särskilda möjligheten och frestelsen för aktieägarna att till egen vinning åsidosätta skyddet för bolagets bundna kapital. Därför är det naturligt att, om aktieägarna inte respekterar kapitalskyddsreglerna, förmånen för aktieägarna av att slippa personligt. betalningsansvar för bolagets skulder i motsvarande mån går förlorad. Det är precis detta som reglerna om olovlig vinstutdelning åstadkommer (med viss skärpa genom kravet på omedelbar återbetalning). Reglerna om olovlig vinstutdelning till aktieägare bör således inte utsträckas till att generellt omfatta utomstående. Därmed vare inte sagt att reglerna i 12 kap. 2 § och 5 § 1 st. ej skall kunna tillämpas analogiskt, när mottagaren i samband med medelsöverfdringen upphört att vara aktieägare eller strax därefter blir aktieägare. Likaså bör aktieägaren ibland kunna anses som mottagaren, när medelsöverföringen till tredje man sker mer i hans än i aktiebolagets intresse.

Ett vanligt problem är att vad som åtminstone i realiteten är en utdelning till en aktieägare (nuvarande, före detta eller blivande) överförs av aktieägaren eller direkt från bolaget till en tredje man, ofta en bank som betalning av aktieägarens skuld till banken. Vad skall i så fall gälla, om aktieägaren inte förmår betala tillbaka det mottagna? Enligt NJA 1997 s. 418 är ABLs regler i det närmaste exklusivt tillämpliga, vilket betyder att allmänna principer om vindikation ej kan appliceras. ABL synes emellertid inte ha någon regel som täcker förhållandet. I 12 kap. 5 § 2 st. finns bara en föreskrift om att den som medverkat till beslutet om utbetalningen eller till verkställandet därav eller till upprättande eller fastställande av en till grund för beslutet oriktig balansräkning ansvarar

för brist vid aktieägarens återbäring enligt 12 kap I-4 §§ ABL. Det förefaller omöjligt att anse blotta mottagandet i nästa led av den olovliga vinstutdelningen som en medverkan till verkställandet av vinstutdelningen. Viss tvekan kan dock råda om värdeöverföringen sker slag i slag eller om aktieägaren vid en genomsyn får betraktas som ett mellanled. I sådana fall kan en tillämpning av 2 st. dock falla på att tredje man inte tillhör den personkrets som nämns i 15 kap. ABL.

Intresset att motverka olovlig vinstutdelning motiverar enligt HD emellertid en begränsad analogisk tillämpning också av 5 § 2 st. (NJA 1997 på s. 451 f). Sålunda kan den som har ett bestämmande inflytande över aktiebolaget jämställas med en person i organställning. Om någon för att skada bolaget medverkat till olovlig utdelning bör stadgandet också kunna tillämpas analogiskt. I dessa fall krävs inte att den medverkande själv mottagit någon utdelning. Om någons "medverkan väsentligen består i att han är mottagare" av olovlig vinstutdelning från en återbäringsskyldig, kan 12 kap. 5 § 2 st. också tillämpas, men i sådant fall bara om mottagaren hade vetskap (alltså mer än vårdslös ovetskap) om olovligheten. Blotta mottagandet av en betalning skall enligt HD dock aldrig kunna medföra bristtäckningsansvar, även om vetskap om olovligheten av utdelningen förelåg, ifall det för mottagaren var obekant att just utdelningen (identisk egendom) vidareförts.

Det är förvånande hur HD – med motiveringen att ABL får anses ha exklusivt reglerat problemet – först med ett jätteskohorn pressar in mottagandefallet under bristtäckningsstadgandet för att därefter ändra regelns rekvisit till oigenkännlighet. Hade det inte varit naturligare att konstatera att tredje mans mottagande av utdelningen i andra led inte är reglerat i ABL och att frågan får lösas enligt allmänna rättsgrundsatser?

Olovlig vinstutdelning innebär ett förfogande utan förfoganderätt av aktieägarna till sin egen förmån över aktiebolagets egendom. Äterbäringsskyldigheten i 12 kap. 5 § 1 st. torde vara en följd av ogiltighet (se NJA 1976 s. 618 på s. 623 f).

I NJA 1978 s. 618, 1980 s. 311 och 1992 s. 717 har HD utgått från eller slagit fast att lån och olovligt säkerställande i strid mot låneförbudet i 12 kap. 7 § ABL bara är brottsligt (och därför kan föranleda skadeståndsskyldighet för brottslingen, se 2 kap. 4 § BrB) men att syftet inte påkallar att ett olovligt säkerställande är ogiltigt i förhållande till en utomstående tredje man. Däremot kan inte aktieägaren kräva ut ett lån eller fullgörelse av en borgen som i själva verket är ett otillåtet lånelöfte. Låneförbudet har emellertid ett huvudsakligen skatterättsligt syfte och kan knappast jämställas med olovlig vinstutdelning.

I sammanhanget bör noteras att HD i NJA 1976 s. 618 på s. 623 st. 3 f utgått från att en utomstående – nämligen aktiebolagets gäldenär – måste ta hänsyn till om en överlåtelse av bolagets fordran hos tredje mannen utgör olovlig vinstutdelning. Har gäldenären skäl att misstänka detta, blir en betalning till aktieägaren inte befriande (se 30 § skuldebrevslagen). Detta

är emellertid ingen sakrättslig effekt (vare sig verkan mot singularsuccessor eller borgenär).

Den relevanta frågan att ställa är om det finns anledning att se mildare på olovlig vinstutdelning än på andra olovliga förfoganden. Aktieägarens återbäringsskyldighet har ingen större preventiv effekt, eftersom ansvaret begränsar sig till vad som mottagits (annorlunda i 13 kap. 2 § med ansvar för bolagets samtliga skulder uppkomna efter det att kontrollbalansräkning borde ha upprättats). Man kan ändå inte ta för givet att alla olovliga förfoganden leder till sakrättslig ogiltighet. Förutom ovan nämnda brott mot låneförbudet stannar avtalade förfogandebegränsningar i princip på partsplanet (NJA 1949 s. 645). Det torde dock vara en god utgångspunkt att anta att krav på återbäring vid ogiltighet också har sakrättsligt skydd; om det är precis samma egendom som vidare överlåtits. Hänvisning kan här göras till 4 kap. 18 § konkurslagen, enligt vilken den som i ond tro förvärvat egendom från återvinningssvaranden också är återbäringsskyldig. Det är således fråga om en annan borgenärsskyddsregel, där det sakrättsliga skyddet far anses anmärkningsvärt långtgående, eftersom vidareöverlåtelsen var giltig när den gjordes och blir retroaktivt ogiltig först genom konkursen; ond tro om den latenta ogiltigheten krävs dock. Enligt NJA 1985 s. 178 åtnjuter krav på återbäring av vad som utgivits på grund av ett avtal som blivit ogiltigt på grund av bristande förutsättningar skydd mot den återbäringsskyldiges konkursborgenärer; antagligen skulle egendomen också kunna vindiceras från ondtroende förvärvare. I NJA 1963 s. 502 hade en person frånlurats 100 000 kr, vilka bedragaren sedan efter växling överlät till en bank. Den lurade kunde vindicera beloppet från banken; eftersom denna var i ond tro om sveket och om att beloppet ingick i det större belopp som sattes in på banken. I själva verket – fastän HD ej nämnde det – var det fråga om att bedragaren till banken överlät obehörigen åtkomna löpande skuldebrev utställda av riksbanken, dvs. pengar, varigenom 14 § skuldebrevslagen blev tillämplig.4 Enligt lagen om godtrosförvärv är den som förvärvar lösöre från någon som saknade rätt att förfoga över lösöret bättre rätt än den som obehörigen frånhänts lösöret endast om den som för egen eller annans räkning, i eget eller annans namn, överlät lösöret innehade detta och förvärvaren dessutom i god tro fått lösöret i sin besittning. Enligt alla nu nämnda regler får tredje man således behålla den egendom som vindikanten ogiltigt frånhänts endast om tredje man varken insåg eller borde ha insett att förfoganderätt saknades eller var beroende av att en viss händelse inte senare inträffade. Godtroskravet innefattar i undantagsfall en undersökningsplikt (beträffande saker som ofta stjäls eller köps på avbetalning), men normalt får tredje man vara helt passiv tills någon anledning till misstanke dyker upp.

Om ogiltigheten gäller överlåtelse av en enkel fordran, t.ex. en bankfordran, finns återbäringsskyldighet också för en godtroende förvärvare i nästa led, eftersom godtrosförvärv av enkla fordringar skyddar endast vid dubbelöverlåtelse; se 31 § 2 st. skuldebrevs lagen jämförd med 14 §. Förklaringen torde vara att enkla fordringar vid skuldebrevslagens tillkomst inte var avsedda för omsättning och att en

förvärvare har möjlighet att fråga överlåtaren vem hans fångesman är och därefter hos fångesmannen efterhöra om överlåtarens fång är giltigt. Jämför att den som förvärvar en enkel fordran handlar på egen risk också såvitt gäller invändningar som gäldenären kan ha mot överlåtaren; förvärvaren kan dock kontrollera existensen av invändningar genom hänvändelse till en känd person, se 27 § skuldebrevslagen.

Det förefaller svårt att förstå varför en olovlig vinstutdelning, som är ogiltig med hänsyn till borgenärernas intresse, skall kunna behållas av en tredje man i större utsträckning än vad en tredje man kan behålla antingen egendom som i tidigare led överlåtits under bristande förutsättningar eller egendom som kan återvinnas till ett bakre leds konkursbo. Det anförda innebär att utdelningen i vart fall bör kunna vindiceras från tredje man när tredje man bort inse att utdelningen var olovlig. För mottagande bankers del blir tillämpningen därmed likartad, vare sig banken mottagit utdelningen som en insättning från aktieägaren eller banken betalat utdelningen till aktieägaren från aktiebolagets konto (se 30 § skuldebrevslagen och NJA 1976 s. 618); vid ond tro kan banken i ingetdera av fallen tillgodoräkna sig åtgärden.

Däremot torde det gå för långt att anse att tredje man vid mottagande av en enkel fordran (t.ex. vid överlåtelse av aktiebolagets fordran hos en annan bank till aktieägarens konto i den mottagande banken) skall vara återbäringsskyldig oavsett ond eller god tro. Begränsningen kan ombesörjas genom att det i den föreslagna 16 kap. ABL införs en regel om vindikation hos tredje man som bort inse att det förelåg olovlig vinstutdelning; jämför att 4 kap. 18 § konkurslagen får anses inskränka vindikationen av enkla fordringar hos återvinningssvarandens successor till fall av ond tro. Om tredje man gjort ett godtrosförvärv enligt ABL (eller KL), är det klart att gäldenären betalar med befriande verkan till tredje man; denne är ju då materiellt berättigad, och 30 § skuldebrevslagen blir inte tillämplig även om gäldenären var i ond tro.

Här bör dock påpekas att behovet av att skydda godtroende förvärvare av enkla fordringar synes lika stort i andra sammanhang. Det finns därför skäl att tillsätta en utredning (i nordiskt samarbete) med uppdrag att överväga en utvidgning av 31 § 2 st. skuldebrevslagen till att omfatta också godtrosförvärv från någon som aldrig varit ägare av den överlåtna fordringen, särskilt om fordran riktar sig mot ett penninginstitut och överlåts som betalning och inte som huvudprestation i avtalet. Omsättningens trygghet torde kräva att sådana betalningar blir bestående, men det är inte alltid som den enkla fordringens gäldenär gjort en utfästelse i förhållande till förvärvaren, som ger denne en fristående rätt till betalning. Det bör även observeras att, när en sådan utfästelse skett, gäldenären fortfarande kan vara skyldig att också betala till den som obehörigen frånhänts fordringen, eftersom förvärvaren inte gjort ett godtrosförvärv av själva fordringen.

Det anförda innebär att fakultetsnämnden avstyrker förslaget i 16 kap. 12 § 3 st. om att "annan" vid uppsåt eller grov oaktsamhet skall vara

bristtäckningsansvarig utan att ha organställning nämnd i 15 kap. ABL. Särskilt avstyrks att sådant bristtäckningsansvar skulle kunna uppkomma redan vid medverkan som huvudsakligen består i mottagande, något som f.ö. inte framgår av lagtexten. I stället bör ansvaret för en tredje man, som (i realiteten) mottagit utdelningen från aktieägaren men som inte i någon rimlig mening kan sägas ha medverkat till beslutet om olovlig vinstutdelning eller verksställandet av det, regleras i ett särskilt avsnitt, varav bör framgå att vederbörande är skyldig att återbära det mottagna eller utge ersättning för dess värde redan om han insåg eller borde ha insett att utdelningen till aktieägaren var olovlig.

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Rättsföljder vid otillåten vinstutdelning (4.7) Samfundet tillstyrker utredningens förslag. Mot bakgrund av innehållet i EGa direktiv framstår en annan tolkning än den som utredningen gjort ifråga om återbetalningsskyldighet vid olaglig vinstutdelning inte som möjlig. Tolkningen innebär emellertid att regelns effekt som borgenärsskydd är svag, vilket bör beaktas när andra borgenärsskyddsregler utformas, denna fråga har behandlats ovan.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund:

Om bolaget lämnar utdelning till aktieägarna och ägarna känner till att utdelningen var olaglig så blir aktieägarna återbäringsskyldiga. Kommitten föreslår att god trosskyddet lagfästes. Denna regel tillämpas redan i praxis och har stöd i EGs andra bolagsdirektiv. Kan den som tagit emot olaglig utbetalning inte återbära det som utdelats till honom har styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, aktieägare eller likvidator bristtäckningsansvar. Kommitten föreslår att även andra som medverkat till en olovlig utbetalning skall kunna bli bristtäckningsansvariga genom uttrycklig lagreglering.

SARF har ingenting att invända mot dessa förslag.

8.1. Ersättningsskyldighet

Riksskatteverket:

RSV delar inte kommittens uppfattning beträffande förtäckt vinstutdelning, att mottagaren skall vara återbetalningsskyldig endast om bolaget visar att denne insåg eller bort inse att utdelningen stred mot aktiebolagslagen. Det ligger i sakens natur att de inblandade parterna i transaktioner som utgör förtäckta olovliga vinstutdelningar har ett gemensamt intresse att skydda varandra. Det medför att borgenärer och konkursförvaltare har mycket svårt att bevisa olovligheten. Det är inte ovanligt att den misstänkta transaktionen ligger flera år tillbaka i tiden, vilket ofta kräver att flera års räkenskaper skall genomgås och att räkenskaperna inte alltid är i sådan ordning att omständigheterna kring

den misstänkta transaktionen kan klarläggas. I fall av förtäckt olovlig vinstutdelning vore det mer ändamålsenligt med omvänd bevisbörda. En sådan ordning skulle likna det skydd för borgenärerna som finns i de tyska aktiebolagsformerna. Detta skulle medföra ett väsentligt högre skydd för borgenärerna. Det kan i detta sammanhang nämnas, att konkursförvaltare i praktiken förhållandevis sällan använder instrumentet olovlig vinstutdelning på grund av uppgivna tillämpningssvårigheter. Konkursförvaltarna är i stället hänvisade till det betydligt mer lättillämpade återvinningsinstitutet. Detta förhållande är mycket otillfredsställande ur borgenärssynpunkt. Aktiebolagslagen bör vara det centrala verktyget för borgenärsskyddet. Möjligheterna till återvinning är begränsade genom kraven på obestånd samt tidsreglerna. Regeln om olovlig vinstutdelning innebär ett bättre borgenärsskydd genom tioårig preskriptionstid.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

6. Återbäringsskyldighet contra ersättningsskyldighet Aktiebolagskommitten har föreslagit att sanktionen vid överträdelse av 12 kap. 2 § ABL skall vara att mottagaren skall betala ersättning till bolaget med ett belopp som motsvarar det olagligen överförda värdet ("en självständig ersättningsskyldighet", s 14 och 84). F.n. står i 12 kap. 5 § 1 st: ABL att det uppburna skall återbäras: Skälet till förändringen torde vara att texten skall passa också när sakutdelning skett och när endast partiell återbäring är påkallad (s 83 f). Ändringen stämmer också med kommittens förslag att allmänna vindikationsregler inte skall vara tillämpliga. Förändringen får emellertid dessutom den oförutsedda (eller i varje fall inte motiverade) verkningen att aktiebolaget inte har separationsrätt i mottagarens konkurs, eftersom ersättningskravet aldrig är individuellt bestämt (jfr däremot NJA 1985 s. 178). Fakultetsnämnden efterlyser en motivering till varför aktiebolaget inte skall ha separationsrätt i aktieägarens konkurs, om utdelningen finns i behåll hos aktieägaren: Lämpligen behålles därför en formulering som innebär att mottagaren skall vara skyldig att återbära vad han olovligen erhållit. Ett tilläggsargument för detta är att ogiltighet avses bestå som rättsföljd vid olovlig pantsättning eller borgen (s. 84). Om sakutdelningen av en ko eller dylikt delvis kränker kapitalskyddsreglerna, torde rättspraxis kunna lösa frågan om kon skall återgå i dess helhet mot begränsad ersättning från aktiebolaget eller om den skall huggas itu. I allmänhet torde parterna kunna komma fram till en praktisk lösning under hand.

Svenska Arbetsgivarföreningen Sveriges Industriförbund Svenska handelskammarförbundet

Kommitten föreslår att bestämmelsen om ersättningsskyldighet vid olaglig värdeöverföring görs tillämplig inte bara på aktieägare utan även på annan till, vilken en värdeöverföring skett ( 16 kap. 12 § ). Vidare föreslås att ersättning skall utgå för en värdeöverföring som skett på annat sätt än i form av vinstutdelning eller i samband med nedsättning av

det bundna kapitalet eller utskiftning vid bolagets likvidation (s.k. förtäckt utdelning) om bolaget kan visa att mottagaren insåg eller bort insett att transaktionen innefattade en värdeöverföring. Med värdeöverföring avser kommitten en icke affärsmässigt betingad transaktion som medför att bolagets förmögenhet minskar (s. 66 ).

Organisationerna motsätter sig inte att förslagen genomförs men vill poängtera vikten av att ansvaret inte förs så långt att det försvårar genomförandet av normala affärstransaktioner eller utgör ett hinder i affärslivet. Att en aktieägare eller utomstående gör en "god affär" med ett aktiebolag får således inte i sig utgöra grund för ersättningsskyldighet. Som kommitten också själv konstaterar kan det inte komma ifråga att betrakta varje transaktion som är oförmånlig för bolaget och förmånlig för motparten som en värdeöverföring i lagens mening. Vad nu sagts måste enligt organisationernas mening på ett tydligt sätt återspeglas i lagtexten.

Svenska Fondhandlarföreningen Svenska Bankföreningen

Olaga värdeöverföring Kommitten behandlar i förslaget till 16 kap 12 § frågan om ansvaret för olaga värdeöverföring. Där föreslås gälla, att såväl aktieägare som "annan" skall kunna göras ersättningsskyldig vid mottagande av olaga värdeöverföring samt bristtäckningsansvarig vid medverkan. Föreningarna anser inte att kommitten har presenterat hållbara motiv för en dylik utvidgning av ansvaret. Kommitten tar inte närmare upp de grundläggande frågor som sannolikt bidragit till uppkomsten av de många vinstutdelningstvister som pågår mellan konkursbon och de i konkurs försatta aktiebolagens tidigare kreditgivare rörande vem som skall anses ha mottagit den olagliga värdeöverföringen.

Typfallet är när en dominerande aktieägare i ett bolag, trots att bolaget saknar fritt eget kapital, beslutar sig för att ianspråkta bolagets förmögenhet för att genomföra en förmögenhetsöverföring till en person som inte är aktieägare i bolaget. Med kommittens förslag synes det möjligt att göra gällande att den mottagande har fått en olovlig värdeöverföring från bolaget, som konstituerar ersättningsskyldighet. Det kan dock hävdas att aktieägaren själv använt sig av bolagets förmögenhet för att ge en gåva till mottagaren innebärande att två rättshandlingar företagits, dels en värde- eller förmögenhetsöverföring från bolaget till aktieägaren, dels en gåva från aktieägaren till den andre personen. Följande skiss illustrerar detta.

Med hänsyn till att den här något förenklat beskrivna ordningen har aktualiserats på ett mycket tydligt sätt i de pågående tvisterna, vore det, enligt föreningarnas uppfattning, angeläget att lagstiftningen utformas så att det klart framgår till vem förmögenhetsöverföringen sker i de aktuella situationerna.

Sett i ett vidare perspektiv är ett sådant förtydligande angeläget. I här aktuella fall är det nämligen inte ovanligt att ett rättsförhållande principiellt mellan två parter inbegriper inte mindre än fyra olika rättssubjekt, nämligen förutom parterna själva även deras respektive banker. Ett tänkbart fall är att en dominerande aktieägare tillgodogör sig en del av bolagets förmögenhet genom att ombesörja en överföring från bolagets konto i en bank till sitt eget konto i en annan bank. Vad som rättsligt sett äger rum är att bolaget genom behörig ställföreträdare påkallar återbetalning av bolagets inlåningsfordran hos sin bank och samtidigt anvisar banken att göra detta genom att betala till aktieägarens bank.

Förmögenhetsverföringen har även i detta fall skett till aktieägaren. Även om aktieägarens bank skulle kunna betraktas som den vilken har mottagit det överförda, har banken inte tillförts några nettovärden till följd av transaktionen, eftersom banken får en korresponderande skuld till aktieägaren. Det har således inte ägt rum någon förmögenhetsöverföring mellan bolaget och någon annan än aktieägaren.

Enligt föreningarnas mening är det, mot bakgrund av det sagda och med hänsyn till det stora antal tvister som uppkommit på området, viktigt att lagstiftaren i samband med ett reformarbete av nu aktuell omfattning skapar regler som inte lämnar utrymme för fortsatt osäkerhet rörande frågan om vem som är att betrakta som mottagare av en genomförd värdeöverföring. I detta avseende brister kommittens förslag.

När det gäller en generell utvidgning av ansvaret vid olagliga värdeöverföringar till att även omfatta "annan" än aktieägare, uppkommer frågan om ändamålsskälen för detta. Lagstiftaren måste härvid beakta allmänna omsättningshänsyn och se till att regelverket anpassas till vad som är ändamålsenligt vid en avvägning av samtliga intressen. I detta sammanhang är de överväganden som gjordes av Högsta Domstolen i det s k LeasingConsult-målet av intresse. Högsta Domstolen tog avstånd från en generell utvidgning av den krets som kan drabbas av återbärings- eller ersättningsansvar och hänvisade till hänsynen till säkerheten i omsättningen och till det praktiska ekonomiska livet. Högsta Domstolen pekade på ett mycket begränsat antal situationer där annan än aktieägare bör kunna åläggas ett återbärings/ersättningsansvar. Fallen avsåg utbetalningar till personer med ägarliknande kopplingar till bolaget.

Föreningarna ansluter sig till Högsta Domstolens överväganden och anser sålunda att ersättningsansvaret för "annan" än aktieägare bör inskränkas så som domstolen angett. Kommittens förslag bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet anpassas till gällande rätt såsom den framgår av Högsta Domstolens avgörande.

3.10 Rättsföljderna vid olovlig värdeöverföring På denna punkt föreslår kommitten ett paradigmskifte. Således vill kommitten införa en värdeersättningsregel i stället för den hävdvunna ogiltighetsregeln. Samfundet ifrågasätter om denna ändring är motiverad.

Samfundet noterar inledningsvis att kommittens analys av hur skillnaden i rättseffekt mellan den föreslagna rättsföljdens värdeersättning och den hävdvunna rättsföljdens ogiltighet är mycket begränsad. Redan detta är ett skäl att inta en skeptisk hållning till den föreslagna ändringen.

Vidare tillkommer att en värdeersättningsregel av det slag kommitten föreslår är en nyskapelse och skulle innebära att det aktiebolagsrättsliga regelsystemet på ett påtagligt sätt kom att avvika från vad som i motsvarande situationer gäller för andra rättsfigurer. Således skulle det t ex rimma illa med en värdeersättningsregel för aktiebolag och en ogiltighetsregel för ekonomiska föreningar. Även i övrigt skulle komma att gälla omotiverade skillnader mellan aktiebolag på ena sidan och andra associationer såsom t ex stiftelser och handelsbolag på den andra. Här bör också uppmärksammas de regler som gäller för dödsbon, där förfoganden i strid mot bestämmelser uppställda i syfte att skydda borgenärerna leder till ogiltighetspåföljd.

Samfundet vill i anslutning till det anförda rent allmänt framhålla, att det är viktigt att civilrätten också framgent bygger på vissa huvudlinjer sålunda att konsistens och förutsebarhet i rättssystemet så långt möjligt är kan upprätthållas. En fragmentisering av reglerna inom ramen för olika rättsfigurer skapar svåröverskådlighet och med tiden rättsosäkerhet.

Ytterligare en aspekt på frågan om rättsföljd är att värdeersättningsregeln i många fall kommer att leda till särskilda problem. Ett av de mest praktiska fallen där kapital-skyddsreglerna skapar ett för borgenärerna värdefullt skydd är när ett bolag utan eget intresse ställer säkerhet för utomstående. T ex kan ett bolag ställa pant för ett systerbolags kredit hos en bank. Vart leder här en värdeersättningsregel? Skall panten få tas i anspråk varefter någon – och vem blir i så fall det – har att kompensera det pantsättande bolaget med en ersättning svarande mot kapitalanvändningen i den mån denna gick utöver tillgänglig utdelningskapacitet? En värdeerättningsregel skapar också onödiga problem genom att det vid sakutdelningar och liknande kan bli nödvändigt att värdera egendom på ett sätt som inte hade behövts om regeln hade varit ogiltighet. Vid ogiltighet skall saken återbäras utan att man behöver bekymra sig om värdet, men en värdeersättningsregel leder till att mottagaren får behålla egendomen men att dess värde (av någon, vem nu detta är) skall ersättas.

En värdeersättning ger också ett sämre sakrättsligt skydd för bolaget. Om mottagaren sätts i konkurs blir med nödvändighet bolagets anspråk begränsat till en konkursfordring. Skulle emellertid påföljden vara

ogiltighet följer av allmänna rättsgrundsatser att bolaget har rätt att separera egendomen om denna med bibehållen identitet finns i behåll hos mottagaren.

Om rättsföljden bestäms till ogiltighet innebär detta i jämförelse med värdeersättningsregel också den förstärkning av bolagets position, att bolaget bör kunna vindicera egendomen hos senare innehavare efter vad som gäller enligt allmänna rättsgrundsatser.

Vad gäller det sist sagda skall framhållas att HD i NJA 1997 s 418 visserligen utgick från att påföljdsregleringen skulle vara exklusivt bestämd inom ramen för det aktiebolagsrättsliga systemet. Detta är emellertid enligt samfundets uppfattning en felsyn; det finns ingen anledning anta att ogiltighet som vilar på aktiebolagsrättsliga regler skulle ha en annan och mer begränsad rättsföljd än ogiltighet som vilar på andra regler, vare sig dessa återfinns inom ramen för annan associationsrättslig lagstiftning eller mera allmänna ogiltighetsregler såsom t ex de i avtalslagen upptagna.

Här finns också anledning framhålla att vad gäller omsorgen om omsättningsskyddet kommittens förslag till godtrosregler måste anses vara tillfyllest.

Den i författningsförslaget 16:12 3 st upptagna regeln om bristtäckningsansvar vilar i grunden på samma synsätt som kommit till uttryck i det ovannämnda rättsfallet NJA 1997 s 418. Sålunda utgår kommitten från att inte bara aktieägare och personer som intar organställning i bolaget skall kunna drabbas av bristtäckningsansvar utan även utomstående, såsom mottagare.

Samfundet vill starkt ifrågasätta det synsättet. Om man håller fast vid att rättsföljden är ogiltighet och att återbäring skall ske, finns ingen anledning ha bestämmelser om bristtäckning för mottagare.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Beträffande den föreslagna lagtexten i 16 kap 12 § 1 st 2 p anser föreningen att det bör förtydligas att ersättningsskyldigheten endast avser värdeöverföring på annat sätt i strid med denna lag.

Föreningen har i princip ingen erinran mot de föreslagna reglerna om ersättningsskyldighet vid olaglig värdeöverföring. Det bör dock övervägas om inte en jämkningsregel bör införas. För återbäringsskyldighet för bl a aktieägare krävs enligt föreslaget endast culpa av normalgraden. Även om culpa skulle föreligga kan en fullständig återbäringsskyldighet slå hårt mot en minoritetsaktieägare som endast funnit sig i majoritetens beslut. Beträffande bristtäckningsansvaret krävs för aktieägare grov culpa. Det bör därför övervägas om de rättsliga förutsättningarna för återbetalning av olaglig värdeöverföring och

bristtäckningsansvar för aktieägare som inte har annan ställning i bolaget i dessa situationer bör vara lika, dvs att grov culpa krävs i båda fallen.

8.2. Bristtäckningsansvar

Svea hovrätt:

3. Utomståendes bristtäckningsansvar Den föreslagna lagtexten synes inte rymma alla de situationer där bristtäckningsansvar kan aktualiseras enligt vad som sägs i betänkandet, t.ex. den situationen (sid. 87) som närmast liknar någon slags partiell vindikation att någon medverkat genom att ta emot något som härrör från en olaglig utdelning. Enligt hovrätten skulle det räcka med att i lagtexten ange att bristtäckningsansvar kan drabba den "som medverkat vid värdeöverföringen". De närmare gränsdragningarna borde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

Riksskatteverket:

RSV utgår från att aktsamhetskravet i s.k. skalbolagsaffärer vid minutenlån och därmed jämförbara förhållanden innefattar krav på en undersökning av kreditvärdigheten i det låntagande bolaget och om lånet kan tänkas innefatta en otillåten värdeöverföring. Det bör i detta sammanhang påpekas att det i skalbolagsaffärer huvudsakligen är staten som löper en ekonomisk risk.

Svenska Fondhandlarföreningen Svenska Bankföreningen

Även när det gäller möjligheten att ålägga annan än sådan s k organperson som avses i 15 kap aktiebolagslagen (t ex aktieägare) ett bristtäckningsansvar har Högsta Domstolen i det nämnda målet begränsat tillämpningen. Domstolen har även i detta hänseende hänvisat till omsättningens säkerhet och det praktiska ekonomiska livet och framhållit att dessa hänsyn har en särskild tyngd när det gäller bristtäckningsansvaret. För att undvika att vanliga betalningsmottagare och andra medkontrahenter till den som har ett intresse i ett aktiebolag skall åläggas en allt för långtgående undersökningsplikt, fastslår Högsta Domstolen att det fordras direkt uppsåt till den olovliga vinstutdelningen/värdeöverföringen för att utomstående skall kunna åläggas ett bristtäckningsansvar.

Föreningarna ansluter sig till det nu sagda och anser att det bör fordras uppsåtlig medverkan till olaglig värdeöverföring – varvid uppsåtet täcker den aktuella rättsföljden – för att bristtäckningsansvar skall kunna åläggas. Enligt föreningarnas uppfattning är det att gå för långt, att lägga ansvar på en utomstående vid oaktsamhet, även om det begränsas till fall när denna är grov. Härvid måste beaktas att bolagsorganen uppenbart har ett sådant försteg i fråga om information rörande bolagets inre

förhållanden att en utomstående uppdragsgivare kan ha svårt att rätt värdera förhållandena. Samtidigt är det naturligtvis så, att en professionell uppdragstagare, såsom exempelvis en bank, måste tåla högt ställda krav på sin förmåga att göra rätta bedömningar. Detta är dock inte alltid möjligt för banken. Det finns dock en risk för att domstolarna skulle bedöma bankers professionella medverkan på ett ensartat sätt.

Det är viktigt att klargöra vad som skall fordras för att ansvarsgrundande medverkan till olaglig värdeöverföring skall anses vara för handen. Aktiebolagskommitten synes ha utgått från att den ersättningsgrundande handlingen består i själva överföringen av värdet, d v s en faktisk prestation i form av en betalning eller liknande. Det finns dock skäl att påpeka, att fullgörande av en prestationsskyldighet i sig aldrig har någon påverkan i förmögenhetshänseende. Enligt föreningarnas uppfattning är det i stället själva beslutet, d v s den rättshandling som ger upphov till prestationsskyldigheten, som utgör den kapitalförbrukande handlingen; såvitt avser värdeöverföringar till aktieägare är det bolagsstämman som beslutar att företa en värdeöverföring som helt eller delvis är av benefik karaktär. Föreningarna anser, mot bakgrund härav, att det klart borde framgå av lagtexten, att medverkansansvaret tar sikte på medverkan till det kapitalförbrukande beslutet och inget annat.

När det gäller bankers och andra kreditinstituts medverkan vid värdeöverföringar ställs den senast angivna frågan på sin spets. Om även själva utförandet av prestationen (betalningsförmedlingen) kan anses utgöra erforderlig medverkan i ansvarshänseende, uppkommer frågan om vilken rättslig grund t ex en bank kan ange som stöd för en vägran att efterkomma en betalningsanmaning som framställs från ett aktiebolags sida genom behörig företrädare. Såsom framgått är ett betalningsuppdrag från en inlåningsborgenär rättsligt sett en anfordran om återbetalning av borgenärens inlåningsfordran samt en anvisning om överföring till en betalningsmottagare. Föreningarna kan inte finna att det skulle finnas något utrymme för en gäldenär att vägra återbetalning av en vid anfordran förfallen skuld.

Om lagstiftaren över huvud taget skulle finna det motiverat att lägga ett ansvar på kreditgivande även vid rena betalningsförmedlingar fordras därför att legala förutsättningar skapas för kreditgivare att vägra att utföra betalningsuppdrag, d v s att en möjlighet skapas för kreditgivare att underlåta att efterkomma en anfordran på återbetalning av en inlåningsfordran. Vidare aktualiseras frågan om hur en skada orsakad av vägrad återbetalning skall träffa kreditgivaren. Kraven på graden av misstanke hos kreditgivaren måste i så fall ställas mycket lågt så att kreditgivaren ges möjlighet att, utan risk för ersättningsskyldighet, vägra att genomföra ett betalningsuppdrag även i det fall det endast framstår som antagligt att uppdraget utgör ett led i en olaglig värdeöverföring. Varje annan form av riskfördelning mellan de inblandade parterna skulle kunna få betydande negativa konsekvenser för den allmänna omsättningen genom att banker och andra kreditgivare av försiktighetsskäl skulle tvingas till omfattande utredningar innan ett

betalningsuppdrag från ett aktiebolag utfördes med fördröjningar i betalningssystemet som följd.

När det här och under föregående rubrik talats om bank kan det som sagts också gälla annat kreditinstitut eller annat företag, vilket i ett enskilt fall kan utföra likartade uppgifter.

Föreningarna anser således sammanfattningsvis att frågan om medverkansansvar för bristtäckning leder mycket längre än vad kommittens diskussion av saken ger vid handen. Förslaget om ett utvidgat ansvar kan därför inte genomföras, i vart fall inte utan en mycket mer omfattande genomgång av problemet än vad kommitten gjort. Till dess en sådan genomgång gjorts bör bristtäckningsansvar för "annan" i det i 16 kap 12 § avsedda fallet endast inträda vid uppsåt, vilket omfattar den bolagsrättsliga otillåtligheten av värdeöverföringen.

Sveriges advokatsamfund:

Men vidare: Hur kommer den föreslagna bristtäckningsregeln att fungera i praktiken vid mottagare av t ex sakutdelning eller ställd säkerhet? Vad gäller t ex om en bank mottagit en pant såsom en s k vederlagsfri säkerhet? Vem åvilar värdeersättningsskyldigheten? Ett effektivt borgenärsskydd förutsätter med avseende på vederlagsfria säkerställanden att säkerställandet är ogiltigt (jfr förslaget 16:16 vad avser förbudet mot närståendelån). En värdeersättningsregel räcker således inte här. Därvid är att märka att vederlagsfria säkerställanden typiskt sett är den fdr borgenärerna mest riskabla dispositionen.

I rättsföljdfrågan menar samfundet sammanfattningsvis att påföljden bör vara ogiltighet med det godtrosskydd som kommitten föreslår. Ogiltigheten bör ha de rättsverkningar som följer av allmänna rättsprinciper, sålunda att konsistensen i rättssystemet upprätthålls. Det finns ingen anledning att i den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen kodifiera dessa allmänna rättsprinciper. Med den angivna utgångspunkten finns heller ingen anledning att låta bristtäckningsansvaret omfatta andra än de som har agerat i och för bolaget.

Åke Persson:

Kap. 16 § 12. Redan i nuvarande regelsystem finns bestämmelser om bristtäckningsansvar. Förslaget i betänkandet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler. I den praktiska tillämpningen har emellertid dessa visat sig vara svåra att tillämpa processuellt. En viktig fråga är i vilket läge en konkursförvaltare skall väcka talan mot bristäckningsskyldiga samt vilka aktieägare som dessförrinnan skall krävas på återbäring. När det är flera som mottagit utdelning kan vissa ha varit i god tro, andra eventuellt i ond tro. Oren revisionsberättelse kan ha förevarit, likaså kan diskussioner på bolagsstämma ha ägt rum som gäller innehållet i en till grund för utdelning liggande balansräkning. Vem

avgör vilka aktieägare som varit i ond tro innan talan om bristtäckningsansvar väckes vid domstol? Krävs lagakraftvunnen dom mot aktieägare i ond tro samt därefter företagna exekutiva åtgärder med negativt resultat innan talan väckes?

På sid. 104 i betänkande finns en skrivning om godtrosregeln. "Som påpekats i kommittens allmänna överväganden ligger det i sakens natur att det vid värdeöverföringar av detta slag till aktieägare som tar aktiv del i bolagets skötsel sällan torde finnas något utrymme för god tro". Det citerade är en skrivning som följt med från tidigare lagstiftning på området. De beskrivna förhållandet behöver dock ej vara förhanden på sätt som anges. I många fåmansbolag svarar en delägare för den kamerala funktionen och en annan för t. ex. tillverkning och produktion utan att ha insikt i aktiebolagslagens och bokföringslagens regelverk. En sådan aktieägare eller styrelseledamot kan mycket väl vara i god tro vid såväl kontantutdelning som utdelning vid annan värdeöverföring trots att han tagit aktiv del i bolagets skötsel

På det processuella området måste således enligt min mening klarläggas till beloppet vad som är "brist" samt också klarläggas vilka indrivningsåtgärder som måste vidtagas i fråga om återbäring av påstått felaktiga värdeöverföringar antingen dessa gäller kontantutdelningar eller värdeöverföring i annan form.

Bristtäckningsansvaret är solidariskt och kan jämkas enligt AL 15 kap. 4§ st: 1. Bristtäckningsskyldigheten ger upphov till regressrätt mot dels den ersättningsskyldige, dels övriga bristtäckningsskyldiga. Detta är en bestämmelse som i praktiken är omöjlig att tillämpa om det är flera aktieägare som mottagit aktieutdelning när det exempelvis förelegat en oren revisionsberättelse eller diskussioner på bolagsstämman som pekat mot riskerna med utdelningen. Regeln behöver därför göras mindre generell för att kunna användas i bolag med många aktieägare. Vidare är regeln om regressrätt mot övriga bristtäckningsskyldiga olyckligt utformad. Dessutom torde en inte ha tillämpats av någon domstol oaktat att den funnits med under lång tid. En konkursförvaltare skall enligt min mening inte kunna välja ut någon särskild person med krav mot denne. Samtliga som undertecknat en årsredovisning måste rimligtvis ställas till ansvar samtidigt för att vars och en eventuella oaktsamhet vid en och samma rättegång skall kunna fastslås. Revisorernas ställning i sammanhanget är också av särskilt intresse. När den föregående lagen infördes hade reglerna om obligatorisk ansvarsförsäkring inte införts. Det kan därför i nuvarande situation – när revisorerna har försäkring – vara alltför frestande för en konkursförvaltare att ensidigt vända sig mot revisorn och dennes försäkringsbolag. Regeln bör därför enligt min mening utformas så, att bristtäckningsansvaret i första hand riktas mot styrelsen och först därefter mot revisorn för den händelse styrelsen saknar förmåga att täcka bristen.

9. Lån till aktieägare

Svea Hovrätt

4. Utformningen av låneförbudet Det framgår inte av den föreslagna lagtexten att försiktighetsregeln skall beaktas även i samband med dessa försträckningar.

Lagtexten i förslagets 16 kap. 13 § första stycket 1 torde kunna utformas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i 12 kap. 7 § första stycket 1 aktiebolagslagen.

Åklagarmyndigheten i Göteborg:

Förslaget synes väl genomtänkt och tillstyrks. Beträffande ändring av låneförbudsreglerna och ett upphävande av den därtill knutna straffsanktionen delar jag kommittens slutsatser på anförda skäl. Sett utifrån den praktiska tillämpningen av straffbestämmelsen och kravet på harmonisering till nordiska och övriga europeiska länders lagstiftning vinner också förslaget stöd.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet överträder låneförbudet riskerar att dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Straffstadgandet torde inte ha haft någon större genomslagskraft i rättspraxis. HD har i ett fall av allmänpreventiva skäl dömt till en månads fängelse för fyra uppsåtliga brott mot låneförbudet (NJA 1986 s 56). Enligt vad jag erfarit är domstolarna emellertid vid flertalet fall som förs till åtal obenägna att döma till annat än relativt låga bötesstraff. Straffvärdet har därmed begränsats. En lagstridig utlåning kommer ofta i dagen vid skattemyndighetens granskningsverksamhet eller i samband med konkursutredning. I dessa ärenden förekommer inte sällan allvarligare brottslighet som då prioriteras utredningsmässigt.

Åklagarmyndigheten i Stockholm:

Jag tillstyrker också att reglerna om aktiebolags lån till bl.a. styrelseledamöter och aktieägare utformas enligt samma principer som gäller för värdeöverförande d.v.s. att lånet måste rymmas inom utrymmet för vinstutdelning och inte strida mot den s.k. försiktighetsprincipen. När det sedan gäller frågan om en överträdelse av låneförbudet bör vara straffsanktionerat eller inte kan det i och för sig ifrågasättas om inte olagliga överföringar av ett bolags tillgångar generellt borde kunna följas av straff. Måhända finns det anledning att närmare överväga om det finns straffvärda förfaranden som inte alls eller som en följd av bevissvårigheter inte kan bestraffas med stöd av något stadgande i 11 kap. brottsbalken men som strider mot någon regel i aktiebolagslagen som syftar till att ge skydd åt borgenärerna.

Med den utformning av reglerna om låneförbud, som kommitten föreslår, torde några principiella skillnader, som motiverar att enbart låneförbudet

straffsanktioneras, inte föreligga mellan lånesituationerna och andra situationer då tillgångar överförs.

Frågan hur lån till exempelvis en aktieägare i ett fåmansbolag bör hanteras skatterättsligt och eventuellt i förlängningen straffrättsligt bör regleras i annan ordning.

Av kommittens allmänna överväganden (sid. 88) framgår att även lånemöjligheterna skall begränsas av den s.k. försiktighetsregeln i förslagets 16 kap. 11 § 2 st. Detta fram å dock inte tydligt av 13 och 14 §§.

Ekobrottsmyndigheten:

En grundtanke bakom aktiebolagslagen är att bolaget inte får lämna penninglån till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern eller till vissa dessa närstående personer. Reglerna om lån från bolaget till aktieägarna och ledamöter av bolagsorganen bör ses som en del av lagens kapitalskyddsregler.

Kommitten föreslår att aktiebolag skall få lämna penninglån till den aktuella personkretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut som vinst och betryggande säkerhet ställs för lånet. Huruvida säkerheten skall betraktas som betryggande skall i enlighet med förslaget överlämnas till revisorerna. Skulle det visa sig att lån lämnats i strid med gällande regler åligger det revisorerna att påtala detta i revisionsberättelsen.

På samma sätt som beträffande efterutdelning anser EBM att de problem som kan uppstå med möjlighet för aktuell personkrets att erhålla penninglån från bolaget närmast är att hänföra till de icke publika bolagen. Dock bör framhållas att det enligt EBM:s uppfattning torde strida mot grundtankarna för aktiebolagsformen att införa en möjlighet till penninglån på sätt som kommitten föreslår. Genom att aktieägare m.fl. uppnår de fördelar som företagande i formen av aktiebolag innebär samtidigt som man genom lånemöjligheten får tillgång till bolagets kassa kan på goda grunder befaras att möjligheterna till oegentligheter ökar. Vidare har kommitten inte berört de skattekonsekvenser som kan uppkomma med ett genomförande av förslaget. En ytterligare fråga som kommitten inte berört är de svårigheter som naturligen bör uppkomma för revisorerna att rätt kunna värdera om en ställd säkerhet är betryggande eller inte. Dessa svårighetet torde göra sig särskilt starkt gällande i fall av personlig borgen.

EBM konstaterar att det av kommittens redogörelse för motsvarande bestämmelser i andra rättsordningar framgår att regler om låneförbud finns i flera länder i Sveriges närområde.

Bl.a. mot bakgrund av att kommitten inte pekat på något behov av en förändring av nuvarande bestämmelser om låneförbud eller närmare analyserat effekterna skatterättsliga och andra av förbudets upphävande,

ställer sig EBM avvisande till en förändring av bestämmelserna. EBM:s tveksamhet till förslaget gör sig särskilt starkt gällande i fråga om de icke publika bolagen. Om man stannar för att behålla någon form av låneförbud bör detta förbud på samma sätt som i dag vara straffsanktionerat.

Riksskatteverket:

ABL 1944 innehöll inte något förbud för aktieägare eller andra närstående att låna pengar från bolaget. Lagen krävde inte ens att säkerhet skulle ställas för sådana lån. Genom lag (1973:303 och 1082) om ändring i ABL 1944 infördes från den 6 juni 1973 regler om långivning till och ställande av säkerhet för aktieägare och vissa andra närstående personer och företag. Ett så kallat låneförbud infördes. Skattemässig reglering av de förbjudna lånen skedde 1976 genom ett tillägg till 35 § la mom. 6 st. kommunalskattelagen (SFS 1976:85). De förbjudna lånen inkomstbeskattades därefter i dåvarande inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Efter 1990 års skattereform sker motsvarande beskattning i inkomstslaget tjänst enligt 32§ anv. p 15. kommunalskattelagen.

Införandet av låneförbudet i ABL grundar sig på aktiebolagsutredningens betänkande SOU 1971:15. Aktiebolagsutredningen ansåg det strida mot aktiebolagslagstiftningens grunder att en person skall kunna driva ett företag utan personligt ansvar trots att tillgångarna till stor del består i en fordran på honom själv. Detta ansågs innebära en urholkning av ABL:s bestämmelser om att visst kapital skall finnas i bolaget till skydd för aktieägare, borgenärer och anställda. Kan detta kapital belastas med lån till aktieägare kommer det inte att ge större säkerhet än som följer av aktieägarens personliga solvens. Den som vill driva ett företag där kreditunderlaget i realiteten är hans egen betalningsförmåga borde enligt utredningen inte kunna välja aktiebolagsformen utan i stället en företagsform med personligt ansvar. På i huvudsak dessa grunder föreslog utredningen ett på visst sätt utformat låneförbud. Förslaget kom att skärpas på väsentliga punkter i den efterföljande propositionen. Anledningen härtill var att det på detta stadium framkommit ytterligare motiv för att införa ett låneförbud, nämligen att förhindra skatteflykt. Föredragande statsrådet framhöll, att det var förhållandevis vanligt att den som har ett dominerande aktieinnehav tog ut pengar från detta för sin privata konsumtion i form av lån och på det sättet kunde undgå eller i vart fall skjuta upp beskattningen. Från skatteförvaltningens erfarenheter kan nämnas, att det förekom att bolag gick i konkurs med stora värdelösa fordringar på aktieägare och andra närstående. Dessa fordringar blev i realiteten definitivt eftergivna genom konkursen utan att motsvarande beskattning kunde ske hos gäldenären.

Som framgått av föregående stycke hade införandet av låneförbudet både aktiebolags och skatterättsliga syften. Aktiebolagsrättsligt att skydda det egna kapitalet och skatterättsligt att förhindra omotiverade skatteförmåner. Såvitt känt har låneförbudet fungerat som avsett.

Aktiebolagskommitten vill nu avskaffa låneförbudet i ABL. Det påpekas att ett avskaffande inte framgår av direktiven. Någon motsvarande skatterättslig ändring föreslås inte. Enligt RSV måste dock en ändring ske i bägge lagarna om den helt skall få avsedd effekt. Inkomstbeskattning av vanligt tillåtna lån sker inte.

Som förutsättning för att nuvarande förbjudna lån skall bli tillåtna gäller att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut som vinst och att betryggande säkerhet ställs. Trots dessa begränsningar är det stor risk att vi kommer tillbaka till den situation som rådde på 60-talet och början av 70-talet med omfattande penninglån från fåmansbolag till ägarna för privat konsumtion, vilket i sin tur medförde en uppskjuten beskattning. Möjligheten att uppta penninglån från eget bolag kombinerad med de nyligen införda reglerna om delvis skattefri utdelning från icke marknadsnoterade bolag kommer att göra det helt eller delvis obehövligt för många aktieägare att under flera år ta ut lön från sina bolag. Någon skyldighet att amortera på lånen har inte föreslagits.

Enligt RSV finns det inga bärande skäl för att införa möjlighet för aktieägare m.fl. att låna från egna bolag. För bl.a. kommersiella lån finns ju undantag från låneförbudet. För andra lånebehov kan en aktieägare, som innehar s.k. betryggande säkerheter, lika gärna vända sig till ett kreditinstitut. För lån från eget bolag torde krävas att säkerheten är lika betryggande som vid t.ex. banklån. Om en säkerhet är betryggande är en fråga som sannolikt skall bedömas av bolagsledningen. Det finns stor risk att sådan bedömning inte kommer att ske med samma omsorg som vid utlåning till utomstående, om det förekommer sådana lån över huvud taget. Det är ju här fråga om lån som normalt inte ges till utomstående. Visserligen skall bolagets revisor i samband med den årliga revisionen granska de säkerheter som finns för bolagets fordringar. Gränsdragningsfrågor kan vålla stora problem. Kommitten har inte uttalat vad som krävs för betryggande säkerhet eller hur säkerheten skall förvaras. Ett annat problem är att en säkerhet kan förlora i värde. Detta kan vara svårt att förutse. Om en säkerhet är övervärderad eller förlorar i värde och bolagets ställning försämrats efter det att lånet lämnats kan det innebära en urholkning av borgenärsskyddet. Bolagens revisorer kommer onekligen att få en mer utsatt ställning om kommittens förslag genomförs. Den nuvarande låneförbudsregeln med sina relativt klara och entydiga regler upplevs förmodligen av flertalet bolagsrevisorer som ett bra stöd i deras granskningsarbete.

Det påpekas att även lagen (1967:531) om tryggande av pensionsstiftelse m.m. innehåller låneförbud med hänvisning till 12 kap. 7 § ABL.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker RSV kommittens förslag att avskaffa låneförbudet. Enligt RSV bör kommitten även ta skattemässiga hänsyn. Redan på 70-talet framkom ett behov av låneförbud både ur bolagsrättsliga och skatterättsliga utgångspunkter. Detta behov kvarstår enligt RSV. Däremot bör dispensreglerna ses över för att underlätta

generationsskiften (s.122). Undantagen från låneförbudet i l2 kap. 7 § andra stycket, p. l, "kommun eller landstingskommun" bör kompletteras med "staten".

Skattemyndigheten i Kronobergs län:

Betänkandet innehåller enbart förslag till förändrade civilrättsliga regler i aktiebolagslagen (1975:1385) och följdändringar i årsredovisningslagen,(1995:1554). Såvitt skattemyndigheten kan se medför förslagen inte några direkta skatterättsliga konsekvenser utom vad gäller beskattningen av s k förbjudna lån.

Reglerna om förbjudna lån föreslås förändras i väsentliga avseenden. Lån som enligt nuvarande lagstiftning är förbjudna kommer enligt betänkandet att bli tillåtna om gäldenären ställer betryggande säkerhet för lånet och om det efter utlåningen finns full täckning för det bundna egna kapitalet. Ändringen medför att utrymmet för att beskatta låntagaren med stöd av 32 § anv.p 15 KL minskar väsentligt. Beskattningen enligt denna bestämmelse syftar till att förhindra skatteflykt genom att en bolagsägare skjuter beskattning framför sig genom att ta lån i bolaget istället för lön eller utdelning (se prop 1975/76:79 s 62,63 och 92). Denna möjlighet till skattekredit torde nu åter öka. Anses motiven för den nuvarande beskattningsregeln alltjämt ha giltighet måste därför även 32 § anv.p 15 KL ändras om Aktiebolagskommittens förslag leder till lagstiftning.

I övrigt föranleder betänkandet inga kommentarer.

Skattemyndigheten i Skåne län:

Reglernas utformning i 13 §, sista stycket, innebär att siffermaterial som är upp till 24 månader gammalt (vid maximal förlängning av räkenskapsår) kan komma att ligga till grund för beräkningarna. Vid skattemyndighetens dispensgivning krävs vanligtvis ett betydligt aktuellare siffermaterial, högst 6 månader gammalt (senaste årsredovisning och delårsbokslut). De nya lagreglerna innebär således en klar försämring för borgenärerna.

I 14 §, första stycket, punkten l, bör svenska staten tilläggas som gäldenär. År 1973 förbisåg man att inte bara kommuner, utan även staten – genom statliga verk – kunde behöva låna pengar från ägda bolag. I Skåne län har dispens nyligen lämnats för ett lån på ett mycket stort belopp, där ett statligt verk var låntagare.

Skattemyndigheten bedömer att sanktionsmöjligheterna i 16 § är alldeles för svaga. I många fall föreligger inget reellt tvåpartsförhållande, varför bolagen inte kan förväntas driva kraven med någon större tyngd eller kraft.

Avskaffandet av dispensmöjligheten innebär att flexibiliteten minskar, eftersom utrymmet för lån blir mindre. Detta beror i sin tur på att lån

endast kan lämnas mot betryggande säkerhet och inom utrymmet för fritt eget kapital. Allt under förutsättning att inte något av undantagen i 14 § gäller.

Positivt är att arbetsbelastning och byråkrati minskar för både sökanden och dispensgivaren till följd av de föreslagna reglerna.

Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

Aktiebolag får enligt nu gällande bestämmelser i 12 kap 7 § aktiebolagslagen inte lämna penninglån till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern eller till vissa dessa närstående personer. Från förbudet har gjorts vissa undantag, bl.a. för affärsmässigt betingade lån till gäldenärens rörelse. Låneförbudet har motsvarande tillämpning på ställande av säkerhet. Syftet med låneförbudet är dels att skydda det bundna kapitalet från urholkning genom att bolaget närstående personer lånar pengar av bolaget och dels att komma tillrätta med vissa skatteflyktstransaktioner som tar sig uttryck i att aktieägare m.fl. tar lån från bolaget för privat konsumtion.

Kommitten föreslår att en ny huvudregel införs, innebärande att aktiebolag får lämna penninglån till den aktuella kretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut som vinst och att betryggande säkerhet ställs för lånet. Kravet på att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut innebär att det efter utlåningen skall finnas full täckning för bolagets egna bundna kapital och att en utdelning inte heller skulle ha stått i strid med försiktighetsregeln. Om kommittens förslag genomförs är vi tillbaka en liknande situation som den som rådde på 60-talet och början av 70-talet med stor omfattning av penninglån från fåmansbolagen till ägarna för privat konsumtion, vilket i sin tur medförde en uppskjuten beskattning, då många aktieägare kunde leva på lån i stor utsträckning och därmed slapp att göra löneuttag. Även om kommitten uppställer krav på betryggande säkerheter för att utlåning skall tillåtas kommer troligen utlåningen med kommittens förslag ändå att bli av betydande omfattning. Möjligheten att uppta penninglån från eget bolag kombinerad med de nyligen införda reglerna om delvis skattefri utdelning från icke marknadsnoterade bolag kommer att göra det helt eller delvis obehövligt för många aktieägare att i framtiden ta ut lön från sina bolag. Detta kan knappast anses vara en ur samhällets synvinkel önskvärd utveckling.

Finns det egentligen något bärande skäl överhuvudtaget att införa en möjlighet för aktieägare m.fl. att låna från egna bolag? För bl.a. kommersiella lån finns ju undantag från låneförbudet. För andra lånebehov kan en aktieägare, som innehar s.k. betryggande säkerheter, lika gärna vända sig till ett kreditinstitut, då ju lån från eget bolag i princip torde förutsätta att säkerheten är lika betryggande som vid t.ex. banklån. Den ovan ställda frågan bör således enligt SKM besvaras nekande.

Huruvida en säkerhet är betryggande är en fråga som förmodligen skall bedömas av bolagsledningen. Särskilt i fåmansbolag finns därvid en betydande risk för att en sådan bedömning inte görs med tillräcklig omsorg. Om den som skall låna från bolaget är samme person som också skall bedöma säkerheten är risken uppenbar att bedömningen görs ganska "lättvindigt". Visserligen skall bolagets revisor i samband med den årliga revisionen granska de säkerheter som finns för bolagets fordringar. Men det kommer säkert att i en hel del fall inträffa att en otillräcklig säkerhet ändå kan "slinka igenom" vid revisorns granskning. Risken är således betydande att det av kommitten uppställda kravet på betryggande säkerhet i många fall inte kommer att uppfyllas. Ett annat problem med en säkerhet är att den efter en relativt kort tid kan ha förlorat en stor del av sitt ursprungliga värde. Detta kan också vara svårt att förutse, särskilt för en företagsledning som normalt inte värderar säkerheter. Om en säkerhet är övervärderad och bolagets ställning försämrats efter det att lånet lämnats kan det innebära en mer eller mindre kraftig urholkning av borgenärsskyddet. Bolagens revisorer kommer otvivelaktigt att få en mer utsatt ställning om kommittens förslag genomförs. Den nuvarande låneförbudsregeln med sina relativt klara och entydiga regler upplevs förmodligen av flertalet bolagsrevisorer som ett bra stöd i deras granskningsarbete.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts avstyrker SKM kommittens förslag om en ny reglering av lån till aktieägare m.fl. SKM anser även att straffsanktionerna i nuvarande 19 kap 1 § aktiebolagslagen för den som bryter mot låneförbudet skall finnas kvar.

SKM vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på en möjlighet till kringgående av det nu gällande låneförbudet. Antag att en aktieägare för att slippa ta ut vinst vill låna pengar av sitt aktiebolag. Detta är förbjudet enligt 12 kap 7 § första stycket. Enligt andra stycket, punkt 2, gäller låneförbudet dock inte om gäldenären är företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår. Aktieägaren bildar därför tillsammans med aktiebolaget ett handelsbolag. Aktiebolaget får mer än hälften av andelarna (och rösterna) i handelsbolaget. Aktiebolaget och handelsbolaget kommer därigenom att bilda en koncern. Aktiebolaget kan på grund därav låna ut pengar till handelsbolaget. Handelsbolaget kan i sin tur låna ut dessa pengar till aktieägaren. På detta sätt kan låneförbudet kringgås. SKM anser det vara angeläget att denna kringgåendemöjlighet stoppas.

När det gäller dispensreglerna i 12 kap 8 § har dessa kommit att bli svåröverskådliga. SKM skulle därför inte ha något emot att dessa regler ses över och om möjligt ges en generösare utformning för att ytterligare underlätta generationsskiften i företag. Det kan kanske också finnas skäl att se över reglerna om undantagen från låneförbudet. Redan nu vill SKM föreslå att undantagen i 12 kap 7 §, andra stycket, punkt l, "kommun" och "landstingskommun" kompletteras med "staten".

I kommittens förslag är motsvarande lagrum 16 kap 14 §, första stycket, punkt l.

För det fall kommittens förslag om en ny reglering av lån till aktieägare m.fl. genomförs har SKM följande kommentarer och förslag till kompletteringar.

Kommitten har inte behandlat uttrycket "betryggande säkerhet" särskilt utförligt. Vilka typer av säkerheter skall egentligen kunna ställas? I princip bör säkerheterna vara av samma kvalitet som krävs vid bankutlåning. Var skall en lämnad säkerhet förvaras ? Detta framgår inte av kommitteförslaget. Vidare anser SKM i motsats till kommitten att det är påkallat med en särskild revisorsgranskning av erbjuden säkerhet innan lånet lämnas.

Inget har sagts i delbetänkandet om amorteringsplaner. Sådana måste givetvis finnas på samma sätt som är fallet vid t.ex. bankutlåning. Ett långivande bolag måste självklart veta i vilken takt ett lån kommer att återbetalas. Inte heller finns i kommittens förslag reglerat efter vilken räntesats ett lån skall löpa. Bestämmelser härom är således nödvändiga.

Om en aktieägare lånar pengar från sitt bolag och inte ställer betryggande säkerhet blir lånet olagligt. Kommitten föreslår att ett olagligen lämnat lån skall återbetalas om bolaget visar att låntagaren insåg eller bort inse att det var olagligt. Antag att aktieägaren blir skyldig att återbetala lånebeloppet men vägrar att göra detta. I kommittens förslag är straffsanktionerna avskaffade. SKM anser att det i situationer av bl.a. detta slag bör finnas straffsanktioner. Annars är risken stor att reglerna blir verkningslösa.

Det ovan beskrivna "handelsbolagsfallet" bör bli föremål för reglering även vid ett genomförande av kommittens förslag.

Skattemyndigheten i Dalarnas län:

Bland skyddsreglerna har tidigare ingått det sk låneförbudet. Detta påstås huvudsakligen ha haft skatterättslig bevekelsegrund och föreslås därför nu radikalt omarbetat för att endast motivera skyddet av bolagets bundna kapital. Således föreslås att lån inom den förbjudna kretsen skall få ske under förutsättningen att utdelning av fritt kapital kunnat ske i motsvarande grad. Det saknas anledning att ur skatterättslig synpunkt ha någon erinran mot det förändrade låneförbudet så länge detta endast har civilrättsliga effekter.

Skatterättsligt finns dock sannolikt fortfarande behov av att förbjuda lån i samma omfattning som tidigare. Även om skattereformen och reglerna om behandlingen av utdelning och reavinst på aktier i fåmansföretag gjort behovet av låneförbud mindre accentuerat än tidigare är det därför högst angeläget att en ny skatterättslig reglering av problematiken sker i omedelbar anslutning till den föreslagna civilrättslliga regleringen.

Uppsala universitet Juridiska fakultetsnämnden:

7. Lån till aktieägare m.fl. F.n. är lån till aktieägare m.fl. förbjudna huvudsakligen av skatteskäl. Sanktionen är straff och skadeståndsskyldighet. Ogiltighet i form av omedelbar återbäringsskyldighet torde däremot inte inträda (NJA 1976 s. 618, 1980 s. 311 och 1992 s. 717). Låntagaren är dock återbetalningsskyldig för lånet.

Aktiebolagskommitten föreslår nu ( 16 kap. 13 §) att skatterätten får lösa sina egna problem. Lån till aktieägare skall ses från kapitalskyddssynpunkt. Lånet är tillåtet om det hade kunnat ges som vinstutdelning. Enligt lagtexten krävs blott att det därefter fanns full täckning fdr det egna kapitalet; i motiven anförs att även försiktighetsregeln skall iakttas (s. 88; jfr emellertid den föreslagna 13 § med 11 §). Därutöver skall dock betryggande säkerhet ha lämnats av låntagaren. Vid överträdelse skall låntagaren genast återbetala lånet om mottagaren insåg eller borde ha insett att det var olovligt (16 §). Straffansvaret och därmed även skadeståndsansvaret upphävs. Om aktiebolaget ställt säkerhet för lån som aktieägare m.fl. tagit upp hos tredje man, är säkerställandet giltigt endast under förutsättning att det därefter fanns full täckning för det bundna egna kapitalet.

Man kan fråga sig varför kravet på behållet eget kapital skall kumuleras med ett krav på säkerhet. Borde inte frågan om säkerhet ingå som ett led i bedömningen, om fordran på aktieägaren kan tas upp till sitt fulla värde i balansräkningen? Om så kan ske påverkas över huvud taget inte det egna kapitalet. Förklaringen är att enligt motiven (s. 88) att fordringen på aktieägaren skall tas upp som en fordran utan värde, tydligen även om aktieägaren är solvent och även om säkerheten är fullgod. I stället skall säkerhetens värde upptas. Detta framgår knappast av lagtexten men må möjligen vara en i sak försvarlig specialregel om säkerhetens värde anses lättare att fastställa.

Ställs å andra sidan ett krav på betryggande säkerhet, samtidigt som aktieägarens personliga betalningsförmåga alltid värderas till 0, borde ett krav på säkerhet för bolagets regressrätt mot aktieägaren finnas, när aktiebolaget ställt säkerhet för aktieägarens lån hos tredje man. Lagförslaget innehåller emellertid inget härom.

Svenska Fondhandlarföreningen Svenska Bankföreningen

Föreningarna har inledningsvis tangerat de nuvarande låneförbudsbestämmelserna. Det har länge varit ett känt behov att frigöra dessa från skattesambanden och förenkla dem. Det är praktiska hanteringsproblem och inte låneförbudets omfattning som påkallar en förenkling. Kommittens förslag tillgodoser båda syftena. Med kommittens förslag förs bestämmelserna samman med kapitalskyddsregleringen, vilket synes

väl motiverat, liksom med det till kapitalskyddet anknutna sanktionssystem som föreslås. Också i övrigt är förslaget väl avvägt.

De praktiska problem som varit förknippade med låneförbudet har varit så påtagliga att det finns anledning att låta de förslag som nu läggs fram träda i kraft så tidigt som möjligt. När andra aktiebolagsrättsliga frågor närmast blir föremål för lagstiftning, utöver vad som nu är under slutligt arbete, bör således enligt föreningarnas uppfattning ändringarna i fråga om låneförbudet samtidigt tas upp.

Finansbolagens Förening:

Lån till aktieägare med flera – 12 kap. 13 § Kommitten föreslår att det nuvarande låneförbudet avskaffas och ersättas av begränsning i rätten att lämna lån från ett aktiebolag till dess ägare, bolagsledningen och dem närstående personer. Sådana lån skall för det första endast få lämnas ur fritt eget kapital. Därvid skall, lånefordringen förutan, bokförda värdet av bolagets tillgångar fullt ut täcka bolagets bundna kapital. Motsvarande gäller säkerhetsställande för den aktuella personkretsens förpliktelser.

Föreningen tillstyrker att låneförbudet avskaffas men ställer sig något tveksam till de föreslagna begränsningarna rörande lån till den aktuella personkretsen. Visserligen torde det finnas risk att en total frihet för aktiebolag att lämna lån till den aktuella personkretsen skulle kunna medföra att reglerna om borgenärsskydd visar sig otillräckliga. Å andra sidan är den föreslagna regeln mycket sträng särskilt om fullgod säkerhet ställts för lånet (i det att fordringen skall värderas till noll). Det förefaller vara att sträcka reglerna om borgenärsskydd väl långt. I stället kan noteras att om lånet inte kan anses innebära någon egentlig kreditrisk har det inte påverkat borgenärernas möjlighet att få betalt för sina fordringar mot bolaget. Lånets godhet kommer att kontrolleras av revisorerna. Det vore inte orimligt med särskild kontroll av lån till den aktuella personkretsen.

Motivet för den stränga regeln kan vara att motverka otillåtna förfaranden. Om lånet är fullgott behövs ju nämligen, som sagts, ingen begränsning i rätten att lämna det. Föreningen noterar att den som är beredd att ta upp ett otillåtet lån, måste bryta mot aktiebolagslagen även om regleringen av lån till den aktuella personkretsen utformas efter de riktlinjer föreningen förespråkat ovan. Otillåten säkerhet – 12 kap. 16 §

Kommitten föreslår att i den mån otillåtet lån respektive otillåten säkerhet lämnats gäller inte rättshandlingen mot motparten om denne var i ond tro.

Föreningen frågar sig huruvida ordet motparten med avseende på otillåten säkerhet syftar på gäldenären eller säkerhetshavaren. Tveksamhet kan råda särskilt som ordet med avseende på otillåtna lån uppenbarligen syftar på gäldenären.

Vidare frågar sig föreningen vad om skall anses ligga i det aktuella kravet på ond tro. Föreningen uppfattar att det av den föreslagna texten inte följer att det skulle föreligga någon särskild undersökningsplikt från "motpartens" sida. Om en sådan plikt ändå avses föreligga i någon utsträckning anser föreningen att det bör framgå av lagtexten.

Svenska Revisorsamfundet SRS:

Lån till aktieägare m.fl. (4.8)

Samfundet tillstyrker utredningens förslag. Såvitt gäller revisorsgranskning av säkerheter kan skäl anföras för utredningens uppfattning att en granskning i efterhand bör vara tillfyllest. Mot bakgrund av konsekvenserna om en säkerhet inte anses vara betryggande, inte minst för borgenärer och att denna situation främst torde uppkomma i mindre bolag där den interna organisationen för att göra en bedömning av säkerheternas värde är begränsad föreslår samfundet att en särskild revisorsgranskning av säkerheterna bör föreskrivas. Därmed markeras också sambandet med andra former av värdeöverföringar, t.ex. vid beslut om värdeöverföring på extra stämma där en särskild granskningsinsats krävs.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF:

4.8 Lån till aktieägare m fl Kommittens förslag, att penninglån till aktieägare och ledamöter av bolagsorganen ska tillåtas om lånen ligger inom ramen för utdelningsbara medel och om betryggande säkerhet ställs, är ändamålsenligt utformade.

SRF ser det som viktigt och angeläget att förslaget genomförs. Låneförbudet är ett av flera inslag i dagens lagstiftning som upplevs som diskriminerande för småföretagare. Med detta förslag elimineras ett sådant negativt inslag i regelverket.

Sveriges Bokförings-& Revisionsbyråers Förbund SBRF:

Vi ställer oss positiva till att låneförbudet delvis upphävs. Till den del lånet motsvaras av vad som skulle kunnat betalas ut i form av vinstutdelning, kan vi ej förstå varför betryggande säkerhet skall lämnas. Om aktieägaren delar ut det fria kapitalet är det utdelade beloppet borta för alltid. Vi ser inte varför det skall ställas högre krav om beloppet utlånas.

Vi föreslår att penninglån får lämnas utan förbehåll till nämnda krets så länge de utlånade medlen ej överstiger vad som kunnat betalas ut i form av vinstutdelning. Vi anser också att det är viktigt att klargöra att det är förhållandena när låneavtalet ingås som är avgörande.

3.11 Lån till aktieägare Kommittens förslag innebär att förbudet mot närståendelån behålls. Emellertid föreslås (författningsförslaget 16:13 1 st) att närståendelån får lämnas under två förutsättningar, nämligen att dels betryggande säkerhet ställs, dels lånebeloppet hade kunnat disponeras till vinstutdelning.

Samfundet är av uppfattningen att om bolaget har rätt att vinstutdela ett visst belopp, det inte rimligen bör finnas något hinder mot att samma belopp lånas ut till aktieägare eller annan på sätt föreslås (dvs att lånefordringen skall tas upp som tillgång utan värde). Det enligt förslaget därutöver ställda kravet på att betryggande säkerhet skall finnas har samfundet svårt att se något skäl för. Samfundet föreslår därför att det kravet slopas.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Föreningen ser det som positivt att det skatterättsligt betingade låneförbudet upphävs. Lån föreslås kunna ges till aktieägare m fl enligt förslaget under förutsättning att de utlånade medlen skulle kunna ha utdelats som vinst, dvs i praktiken fritt eget kapital. Ställs säkerhet för lånet innebär det i praktiken att aktieägaren erhåller uppskov med den skatt som skulle erlagts om ifrågavarande medel istället hade utdelats.

Värdet av ifrågavarande paragraf kan även ifrågasättas ur andra synpunkter. Vad händer i den situation att bolaget redovisar förlust och behöver avräkna ett års förlust mot tidigare års vinster, år då även lån lämnats till aktieägare. Om det fria egna kapitalet förbrukas, skall då aktieägaren i förtid nödgas återbetala sitt lån? Även om den föreslagna 13 § 3 st endast är en beräkningsmodell torde värdet av densamma förringas i den exemplifierade situationen.

Åke Persson:

Kap. 16 § 13. Nuvarande låneförbudsregel tillkom 1973-06-06. Bakgrunden var såväl skattemässiga som civilrättsliga intressen. Regeln har tillkommit bl. a för att undvika urholkning av ett aktiebolags balansräkning. I förslaget talas om att penninglån i vissa fall kan lämnas mot "ställande av betryggande säkerhet". Förslaget är på många sätt olyckligt utformat. Allt för stort utrymme för godtycke lämnas att avgöra i de konkreta fallen vad som menas med "betryggande säkerhet". Om regleförslaget – mot förmodan – skulle leda till lagstiftning kommer en fåmansbolagsägare/styrelseledamot att ensidigt avgöra vad som skall ställas som säkerhet. Frågan om hur säkerheten skall förvaras synes i ej heller vara klarlagd.

Nuvarande regler är i viss mån ett borgenärsskydd vad avser det egna kapitalet som en leverantör eller annan kreditgivare förlitar sig på. Att växla ut detta mot fordringar mot bolagets ägare skulle allvarligt

försämra den kreditbedömning som bolagets senaste till Patentverket insända årsredovisning utgör. Nuvarande regler på detta område bör därför enligt min mening ur borgenärsskyddssynpunkt kvarstå.

10. Övrigt

Skattemyndigheten i Västra Götalands län:

Stoppregel mot skalbolagstransaktioner SKM vill fästa uppmärksamheten på ett under senare tid vanligt förekommande förfarande genom vilket skyddet för aktiebolagets kapital på ett uppenbart sätt kan urholkas; ett förfarande som då också kan innebära ett kringgående av föreliggande och föreslagna utdelningsspärrar liksom av reglerna för nedsättning av aktiekapitalet. Förfarandet som brukar användas i samband med s.k. skalbolagsaffärer tillgår på följande sätt. Ett rörelsedrivande aktiebolag med stora upparbetade vinstmedel och kanhända också stort aktiekapital överlåter hela rörelsen (inkråmet) till ett av samma ägare för ändamålet förvärvat annat aktiebolag. Sistnämnda bolag startar den övertagna verksamheten med minsta tillåtna aktiekapital (f.n. 100 tkr i privata aktiebolag). Om värdet på tillgångarna i det överlåtna inkråmet överstiger värdet på skulderna får det övertagande bolaget en skuld på skillnadsbeloppet till det överlåtande bolaget (skalbolaget). Transaktionen kan också ske på så sätt att tillgångar och skulder balanserar jämnt i inkråmsöverlåtelsen varvid de likvida medlen behålles i skalbolaget. Det här påvisade förfarandet innebär i realiteten att det i rörelsen upparbetade och insatta kapitalet frånhänds densamma till den del det inte ersätts av aktiekapital i det övertagande bolaget. Förfarandet vars enda syfte torde vara att tillföra ägaren bolagets kapital utan att denne avhänder sig rörelsen kan ske utan att aktiebolagslagens spärregler beträffande utdelning och aktiekapitalets nedsättning behöver iakttas. Skalbolaget säljs normalt vidare och det inträffar inte sällan att detta sker till oseriösa personer varefter bolaget kan komma att tömmas med ibland konkurs som följd. I skalbolagssammanhang talas också om den "andra konkursen". Härmed åsyftas den konkurs som då konjunkturen viker eller andra händelser inträffar kan komma att drabba det bolag som övertagit rörelsen och som nu inte längre har den buffert som är erforderlig. Såväl soliditet som likviditet kan vara kraftigt försämrade. Anställda och borgenärer blir lidande av konkursen. SKM har också negativa erfarenheter av skalbolagsaffärerna. Då det här skisserade förfarandet vars enda syfte torde vara att tillföra ägaren bolagets kapital och inte heller ur rörelsens synpunkt kan anses vara affärsmässigt betingat föreligger enligt SKM:s uppfattning ingen anledning för lagstiftaren att acceptera förfarandet. Ett sätt att komma tillrätta med dessa förfaranden kan vara att ställa krav på lika stort aktiekapital i det bolag som övertar rörelsen som det egna kapitalet uppgår till i det bolag vari rörelsen förut bedrivits. En sådan stoppregel torde vara fullt motiverad vid transaktioner som sker på ovan angivet sätt. Skulle det övertagande bolaget redan förut bedriva

verksamhet bör dess aktiekapital ökas med det egna kapitalet i det överlåtande bolaget om inte särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl skulle kunna vara att det övertagande bolagets egna kapital redan är så stort att det täcker även den övertagna verksamhetens behov. En dispensregel bör således övervägas.

FÖRSLAG TILL ÄNDRING I AKTIEBOLAGSLAGEN RSV föreslår att bestämmelsen i 12 kap. 2 aktiebolagslagen (ABL) görs direkt tillämplig på s.k. sakutdelning och att det för att utdelningen skall vara tillåten – med hänsyn till borgenärsskyddsintresset – krävs att de överförda tillgångarnas marknadsvärde med avdrag för eventuellt vederlag ryms inom eget fritt kapital.

RSV föreslår vidare att de formella reglerna i l2 kap. 3 § ABL och bestämmelserna om skyldighet att återbära i samma kap. 5 § görs tilllämpliga på sakutdelning.

Beträffande frågan om utbetalningsförbudet i 12 kap. 1 och 2 § § ABL omfattar inte bara pengar utan också överföringar av annan egendom s.k. sakutdelning framgår av lagens förarbeten (1975:103 s 475 f) och en rad uttalanden i doktrinen att så måste anses vara fallet. Däremot har, fram till det HD-avgörande som redovisas nedan, delade meningar rått om, när det är fråga om sakutdelning, egendomens marknadsvärde eller dess bokförda värde skall beaktas vid tillämpningen av 12 kap. 2 § ABL och sålunda rymmas inom fritt eget kapital. Någon total enighet har heller inte rått om i vad mån formkravet i l2 kap. 3 § ABL och bestämmelserna om återbäring i samma kap. 5 § äger tillämpning vid sakutdelning.

I dom den 28 december 1995, DT 232, har HD funnit att det bokförda värdet och inte marknadsvärdet skall tillämpas vid en analog prövning enligt l2 kap. 2 § första stycket ABL av om en s.k. (dold) sakutdelning ryms inom eget fritt kapital.

HD har i sina domskäl funnit att knappast något av alternativen bokfört värde - marknadsvärde framstår som mest förenligt med lagstiftningens ändamål. Det främsta skälet till att HD stannat för det bokförda värdet synes vara att det praktiska rättslivet under lång tid inrättat sig efter detta alternativ och att det skulle leda till svåröverskådliga konsekvenser att med den retroaktivitet som följer med ett prejudikat anse att marknadsvärdet skall tillämpas. HD har vidare i sina skäl hänvisat till att ABL nu är föremål för en fullständig omarbetning, varvid ställning kan tas till behandlingen överhuvudtaget av s.k. förtäckta utdelningar och andra överföringar från aktiebolag till nackdel för borgenärer och aktieägare. Av HD:s domskäl framgår vidare att HD inte anser att de formella beslutsreglerna i 12 kap. 1 och 3 §§ ABL tillkommit för att skydda bolagets borgenärer (varför majoriteten rimligen måste mena att dolda sakutdelningar inte blir ogiltiga enbart därför att de formella reglerna om beslutsordning inte iakttagits). I rättsfallet har HD inte uttalat sig om återbäringsreglerna i 12 kap. 5 § ABL är tillämpliga på sakutdelningar.

Det står klart att tillämpningen av det bokförda värdet kan vara till stor nackdel för borgenärerna, inbegripet staten som skatteborgenär. Detta

kan bl.a. vara fallet vid s.k. skalbolagstransaktioner som kan illustreras enligt följande:

Bolaget A överlåter samtliga tillgångar till bolaget B. Bland tillgångarna finns fastigheter vars bokförda värden vida understiger fastigheternas marknadsvärden. Köpeskillingen bestäms emellertid till samma belopp som de bokförda värdena. Kort efter överlåtelsen av tillgångarna i bolaget A säljs aktierna i detta bolag, som då alltså är ett s.k. skalbolag till bolaget C, som finansierar köpet genom att använda skalbolagets egna medel. Såväl bolaget A som bolaget C försätts senare i konkurs. När bolaget A:s konkursbo upptäcker transaktionerna är det för sent att gentemot bolaget B åberopa återvinningsreglerna i konkurslagen.

I situationer liknande den här beskrivna har före den ovan nämnda HDdomen flera konkursbon haft framgång i tingsrätter och hovrätter genom att under åberopande av 12 kap.1, 2 och 5 §§ ABL göra gällande att motsvarigheten till bolaget B i exemplet ovan skulle förpliktas att återbetala den del av mellanskillnaden mellan marknadsvärdena och de bokförda värdena på fastigheterna som inte hade täckning i disponibla vinstmedel. Domstolarna har därvid funnit att överföringen av fastigheterna mellan bolagen utgjort en utbetalning som, till den del den överstigit disponibla vinstmedel, varit olovlig och skulle återbetalas av bolaget B till konkursboet. Antalet skalbolagstransaktioner av detta slag är enligt RSV:s uppfattning betydande. Det bokförda värdet tillämpas givetvis även i andra fall av sakutdelningar än sådana som har samband med skalbolagstransaktioner. Även i dessa fall kan metoden få negativa konsekvenser för det överlåtande bolagets borgenärer.

Bland de skäl som i domar och doktrin åberopats mot att tillämpa det bokförda värdet finner RSV särskilt anledning instämma i följande:

Rent allmänt ter det sig naturligare när en tillgång realiseras att se till det verkliga värdet än till det bokförda värdet. Marknadsvärdet används också i andra sammanhang, exempelvis vid tillämpningen av reglerna om återvinning i 4 kap. konkurslagen och reglerna om brott mot borgenärer i 11 kap. brottsbalken. Vid bedömningen av om det vid en försäljning av ett bolags tillgångar till en aktieägare förekommit en förtäckt utdelning som strider mot aktieägarnas intresse av likabehandling får anses att det är marknadsvärdet och inte bokförda värdet som skall beaktas (se den nämnda HD-domen s 16 ö). Att anlägga ett annat synsätt när prövningen sker utifrån borgenärsskyddsintressen framstår inte som godtagbart. Om marknadsvärdet används leder detta till en ökad öppenhet mot borgenärer, inkluderande staten som skatteborgenär, och övriga intressenter.

Mot en användning av marknadsvärdet talar främst att detta skulle kunna försvåra användningen av förtäckta sakutdelningar i omstruktureringssyften som ter sig motiverade av företagsekonomiska och samhällsekonomiska skäl. RSV instämmer gärna i att det kan finnas skäl för

lagstiftaren att möjliggöra omstruktureringar som inte menligt inverkar på ett företags fortsatta drift. Detta bör dock ske genom att särskilda regler därom införes, närmast regler om fission i linje med EG:s sjätte bolagsdirektiv, och inte genom att användning av bokförda värden Vid förtäckta sakutdelningar tillåtes. En dylik användning av 12 kap. 2 § ABL har uppenbarligen heller inte avsetts vid lagens tillkomst.

RSV finner det vidare angeläget att 12 kap 3 § ABL ur borgenärsskyddssypunkt görs direkt tillämplig även på förtäckta sakutdelningar. För bolagets borgenärer torde det nämligen vara svårt att underlöpande bokföringsår upptäcka och bedöma i vad mån en förtäckt sakutdelning inkräktar på bolagets bundna kapital. Först när utdelning sker på grundval av en fastställd balansräkning och i de former som föreskrivs i l2 kap. 3 ABL kan en någorlunda säker bedömning göras. Ett eventuellt överskridande av det utdelningsbara beloppet bör alltså framgå av redo- visningen.

Ett förfarande vid sakutdelning som det av RSV föreslagna, med krav på att egendomen upptas till marknadsvärdet samt en öppen redovisning, bör kunna förhindra förtäckta sakutdelningar vars huvudsyfte är att göra bolagets reserver oåtkomliga för bolagets borgenärer, däribland staten som skatteborgenär. Detta kan inte betraktas som någon olägenhet ur samhällsekonomisk synpunkt. En annan sak är att det, som ovan nämnts, bör finnas fissionsregler som medger omstruktureringar där rimliga hänsyn tas till samtliga berörda intressen.

Det bör framhållas att en övergång till användning av marknadsvärden vid sakutdelning kan ge upphov till vissa problem ur företagsbeskattningssynpunkt. Det är därför också viktigt att en översyn sker av det skatterättsliga regelsystemet. Detta bygger till stor del på redovisningen och begreppet "true and fair" och det är nödvändigt med en ordentlig analys av vilka effekter de av RSV föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen kan medföra i fråga om företagens redovisning och därmed i fråga om beskattningen. Det är rimligt att anta att det arbete som pågår i bl.a. Företagsskatteutredningen (Fi 1992:11) kommer att påverkas om de ändringar som RSV nu föreslår vinner gehör.

Enligt RSV:s uppfattning bör också de tvivel som kan finnas om att återbäringsskyldigheten i 12 kap. 5 ABL även omfattar olovliga sakutdelningar undanröjas lagstiftningsvägen. I det sammanhanget kan övervägas att särskilt från synpunkten av preskriptionstid för återbetalningskrav jämföra med reglerna om återvinning i konkurslagen. I de fall där det rör sig om olovliga förtäckta sakutdelningar i syfte att undandra borgenärerna tillgångar rör det sig erfarenhetsmässigt om transaktioner som upptäcks först i konkurssammanhang. Detta måste beaktas vid bestämmandet av vilka tidsfrister som bör gälla för återbetalningskrav. RSV avstår från att föreslå ett frångående av den allmänna preskriptionstiden som gäller i dag vid tillämpningen av 12 kap. 5 § ABL.

De av RSV nu föreslagna ändringarna, i syfte att tillgodose borgenärsskyddsintresset, bör kunna uppnås genom vissa tillägg i 12 kap. 2 § ABL i enlighet med bilagda förslag till författningsändring.

FÖRSLAG TILL LAGÄNDRING:

12 kap. Aktiebolagslagen

2 § Vinstutdelning till aktieägarna får icke överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag, i fastställd koncernbalansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder med avdrag för l. redovisad förlust,

2. belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall överföras till bundet eget kapital,

3. belopp som enligt bolagsordning eljest skall användas för annat ändamål än utdelning till aktieägarna.

Vinstutdelning får icke ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i visst fall föreskrives i 6 kap. 5 §.

2 § Vinstutdelning till aktieägarna får icke överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag, i fastställd koncernbalansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder med avdrag för l.redovisad förlust,

2. belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall överföras till bundet eget kapital,

3. belopp som enligt bolagsordning eljest skall användas för annat ändamål än utdelning till aktieägarna.

Vid överföring av annans egendom än pengar skall utdelning anses ha skett med ett belopp motsvarande egendomens marknadsvärde med avdrag för utgående vederlag. Sådan utdelning skall för att äga verkan mot bolagets borgenärer beslutas i den ordning som föreskrives i 3 §. Bestämmelserna om återbäring i 5 § skall tillämpas även beträffande olovlig överföring av annan egendom än pengar.

Vinstutdelning får icke ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i visst fall föreskrives i 6 kap. 5 §.

I betänkandet föreslås ett avskaffande av reglerna om avsättning till reservfond och styrelsens vetorätt avseende utdelningsbeloppets storlek. Dessutom föreslås en uppluckring av låneförbudet. Det kan enligt PRVs mening befaras att dessa åtgärder sammantagna kan uppfattas som en försvagning av kapitalskyddet i aktiebolagen. När det gäller förslaget till ändringar av det nuvarande låneförbudet finns det risk för svårigheter och praktiska problem, framförallt i små företag, när det öppnas en möjlighet att låna ur bolaget. Det finns en risk i mindre företag för en oönskad sammanblandning av aktieägares privatekonomi med bolagets. Svårigheter kan också uppkomma när det gäller att avgöra om den säkerhet som ställts är att anse som betryggande vilket måste bedömas med hänsyn till tiden för transaktionen. Det kan också diskuteras om man inte härigenom öppnar större möjligheter för ekonomisk brottslighet, skalbolagsaffärer och dylikt. Möjligen skulle ett tidsbegränsat låneförbud för aktieägare kunna föreskrivas, exempelvis ett till två år från förvärvet av aktierna. Beträffande den vetorätt som styrelsen nu har avseende utdelningsbeloppets storlek, kan mot ett avskaffande anföras att styrelsen, som i de flesta fall är mer insatt i bolagets förhållanden, på ett bättre sätt har möjlighet att avgöra om en utdelning är lämplig och även utdelningens belopp. En risk för s.k. röstraggning av aktieägare med mera kortsiktiga intressen för att fa till stånd en högre utdelning kan bli en konsekvens av ett avskaffande.

Inom ramen för Bulvanutredningen har frågan om ett centralt register över allt aktieägande diskuterats. PRV ser positivt på förslaget till ett sådant register. Enligt verkets uppfattning skulle ett sådant register, fört hos PRV, kunna tjäna flera syften. Detta skulle bl.a. ge möjlighet till kontroll över regler beträffande moder- kontra dotterbolag och regler avseende lån till aktieägare m.m., vilket skulle kunna utföras av PRV om verket förde register över aktieägandet.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF:

Övergångsbestämmelser SRF instämmer i sakkunnige Sven Ekholms särskilda yttrande vad gäller övergångsbestämmelserna. Hans förslag, att befintliga reservfonder får överföras till fritt eget kapital genom ett enkelt beslut är logiskt och följdriktigt. Förskjutningen av eventuella beslut om utdelning av motsvarande medel till följande ordinarie stämma innebär att förslaget också är väl avvägt med hänsyn till andra intressenter. SRF yrkar att övergångsbestämmelserna kompletteras med en punkt om reservfonder i enlighet med vad Sven Ekholm föreslagit.

Till statsrådet Laila Freivalds

Genom beslut den 21 juni 1990 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av aktiebolagslagen och att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades från den 21 juni 1990 justitierådet Bo Svensson av vara ordförande i kommittén. Som ledamöter i kommittén förordnades från den 1 november 1990 dåvarande riksdagsledamoten Nic Grönvall, riksdagsledamoten Inga-Britt Johansson, riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand och civilekonomen Ulrika Stuart, från den 10 december 1991 numera landshövdingen Karin Starrin och från den 9 januari 1992 advokaten och numera riksdagsledamoten Rolf Åbjörnsson. Inga-Britt Johansson entledigades från kommittén fr.o.m. den 27 oktober 1992 och efterträddes samma dag av riksdagsledamoten Carin Lundberg. Nic Grönvall entledigades från kommittén fr.o.m. den 26 april 1993 och efterträddes samma dag av advokaten och riksdagsledamoten Stig Rindborg. Som nya ledamöter i kommittén förordnades från den 15 maj 1995 riksdagsledamoten Eva Arvidsson och riksdagsledamoten Lars Granberg. Ulrika Stuart entledigades från kommittén fr.o.m. den 4 mars 1997 och efterträddes samma dag av bolagsjuristen Sussi Kvart. Karin Starrin entledigades från kommittén fr.o.m. den 13 mars 1997 och efterträddes samma dag av riksdagsledamoten Rolf Kenneryd.

Som sakkunniga i kommittén förordnades från den 1 november 1990 bankdirektören Jan Bökmark, auktoriserade revisorn Sven Ekholm, advokaten Johan Gernandt, verkställande direktören Per-Ola Jansson, auktoriserade revisorn Sten Lundvall, direktören Ulf Magnusson och juris kandidaten Lars Milberg, från den 6 december 1990 vice börschefen Lars Bredin, från den 15 maj 1991 juris kandidaten Hans Peter Larsson, från den 29 oktober 1992 chefsjuristen Åsa Breding och från den 15 februari 1993 hovrättslagmannen Lars Hedberg, sakkunnig vid Finansinspektionen. Lars Hedberg entledigades från kommittén fr.o.m. den 1 juli 1996 och efterträddes samma dag av chefsjuristen Hans Schedin. Åsa Breding entledigades från kommittén fr.o.m. den 4 mars 1997.

Att som experter biträda kommittén förordnades från den 1 november 1990 numera departementsrådet Håkan Klahr, rättschefen Per Erik Lindeberg och numera finansrådet Annika Lundius, från den 1 oktober 1991 numera riskanalytikern Göran Schubert och kommerserådet Christer Lefrell, från den 29 oktober 1992 numera kanslirådet Ingrid Melbi samt från den 20 januari 1993 numera departementsrådet Sten Andersson. Håkan Klahr entledigades från kommittén fr.o.m. den 19 oktober 1992 och efterträddes samma dag av numera departementsrådet Göran Haag. Göran Haag entledigades från kommittén fr.o.m. den 10 februari 1993. Göran Schubert entledigades från kommittén fr.o.m. den 15 februari 1993. Annika Lundius entledigades från kommittén fr.o.m. den 2 september 1996 och efterträddes samma dag av Göran Haag. Christer Lefrell entledigades från kommittén fr.o.m. den 4 mars 1997. Från samma dag förordnades som expert chefsjuristen Per Nordström.

Till sekreterare förordnades från den 1 december 1990 numera ekonomie licentiaten och juris kandidaten Rolf Skog samt numera föredraganden Hans Cappelen-Smith. Den senare entledigades från tjänsten som sekreterare fr.o.m. den 4 mars 1997 och förordnades från samma dag att som expert biträda kommittén. Kommittén, som antagit namnet Aktiebolagskommittén, har tidigare avlämnat delbetänkandena Bundna aktier (SOU 1992:13), Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83), Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44) samt Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22). Kommittén får härmed avlämna delbetänkandet Vinstutdelning i aktiebolag. Till underlag för betänkandet har visst bakgrundsmaterial utarbetats av juris doktor Jan Andersson och auktoriserade revisorn Ulf Gometz.

Stockholm i december 1997

Bo Svensson

Eva Arvidsson Lars Granberg Sussi Kvart

Rolf Kenneryd Carin Lundberg Stig Rindborg

Bengt Silfverstrand Rolf Åbjörnsson

/Rolf Skog

Förkortningar

ABL Aktiebolagslagen (1975:1385) DKK Danska kronor DEM Tyska mark EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskaperna EU Europeiska unionen FRF Franska franc FIM Finländska mark GBP Brittiska pund NJA Nytt Juridiskt Arkiv avd I NOK Norska kronor PRV Patent- och registreringsverket ÅRL Årsredovisningslagen (1995:1554)

Sammanfattning

Kapitalskyddsreglerna

Aktiebolagsformens främsta kännetecken är att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Endast bolagets förmögenhet kan tas i anspråk för betalning av skulderna. I aktiebolagslagen finns därför en rad regler som skall garantera att en bolagsförmögenhet skapas vid bolagets bildande och att bolaget därefter inte vederlagsfritt minskar sina tillgångar eller ökar sina skulder, de s.k. kapitalskyddsreglerna. Aktiebolagskommittén har i betänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) föreslagit nya bestämmelser om bolagsbildning, ökning och nedsättning av aktiekapitalet. I förevarande betänkande föreslår kommittén nya bestämmelser om vinstutdelning och annan värdeöverföring från bolaget till aktieägare eller annan. I likhet med reglerna om aktiekapitalets inbetalning, ökning och nedsättning syftar de nu behandlade reglerna ytterst till att underlätta bolagens kapitalanskaffning. Genom regler om formerna för värdeöverföringar från bolaget garanteras aktieägarna insyn och inflytande över kapitalanvändningen, vilket främjar bolagets möjligheter att anskaffa kapital från aktieägarna. Genom begränsningar i fråga om omfattningen av sådana värdeöverföringar skapas ett skydd för bolagets borgenärer och därigenom förutsättningar för lånefinansiering till lägre kostnader än vad som annars skulle ha varit fallet. En annan viktig funktion hos dessa begränsningar är att de skyddar borgenärer med utomobligatoriska skadeståndsanspråk och andra ofrivilliga fordringsägare. Reglerna om formerna för värdeöverföringar från bolaget är uppställda i aktieägarnas intresse och kan därför, i likhet med andra regler uppställda till aktieägarnas skydd, åsidosättas om samtliga ägare är ense därom. Annorlunda förhåller det sig med de regler som begränsar omfattningen av de värdeöverföringar som aktieägarna kan besluta om. Dessa s.k. borgenärsskyddsregler är av tvingande karaktär. De kan inte ens med samtliga aktieägares samtycke åsidosättas. En tredje grupp av regler, som inte låter sig beskrivas som endera aktieägar- eller borgenärsskyddsregler är reglerna om kompetensfördelningen mellan bolagsorganen. Även dessa regler är tvingande.

Formerna för värdeöverföringar till aktieägare eller annan

Värdeöverföringar från bolaget kan avse tillgångar svarande mot bolagets bundna eller dess fria egna kapital. Tillgångar svarande mot bolagets bundna kapital kan enligt tvingande bestämmelser i lagen tas i anspråk endast som återbetalning till aktieägarna vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden samt utskiftning i samband med bolagets likvidation.

Tillgångar svarande mot bolagets fria egna kapital kan tas i anspråk genom värdeöverföringar till aktieägare eller utomstående. Den i lagen anvisade formen för sådana värdeöverföringar till aktieägarna är vinstutdelning. Formkravet är uppställt i aktieägarnas intresse och kan åsidosättas om samtliga ägare är ense därom. I ett bolag vars verksamhet syftar till att bereda aktieägarna vinst kan värdeöverföringar till annan än aktieägare endast beslutas av aktieägarna samfällt. Det följer av den grundläggande regeln att bolagsorganen inte får besluta om eller företa transaktioner som uppenbarligen är främmande för bolagsverksamhetens syfte. Om aktieägarna är ense kan bolaget överföra ekonomiska värden till utomstående, så länge transaktionen inte strider mot de regler som är uppställda i bolagsborgenärernas intresse. Som ett begränsat undantag från kravet på samfällt aktieägarbeslut gäller att stämman, och i viss utsträckning styrelsen, har rätt att under vissa förutsättningar besluta om gåva till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Beslut om vinstutdelning kan enligt gällande rätt fattas på ordinarie bolagsstämma, som i anslutning till fastställandet av resultaträkningen och balansräkningen är skyldig att besluta om dispositioner av bolagets resultat. Varken lagtext eller förarbeten ger i dag något entydigt besked om huruvida det också är tillåtet att besluta om vinstutdelning vid extra bolagsstämma. Kommittén föreslår att aktiebolag i en ny reglering ges uttrycklig möjlighet att på extra stämma som hålls efter den ordinarie stämman men innan räkenskapsårets utgång, besluta om utdelning av fritt eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen efter avdrag för vad som redan har delats ut därav, s.k. efterutdelning. Kommittén föreslår inte några bestämmelser om förskottsutdelning. Det nuvarande, i borgenärernas intresse uppställda, förbudet att utbetala vinst avseende räkenskapsår för vilket årsredovisning inte fastställts bör bestå. Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämman med enkel majoritet. Kommittén föreslår att styrelsens vetorätt avskaffas. Minoriteten skyddas i sammanhanget av den grundläggande likhetsprincipen, som

innebär att varje aktie i förhållande till annan aktie berättigar till ett lika stort belopp vid utbetalning av utdelning, om inte annat följer av föreskrift i bolagsordningen om aktier av olika slag med olika rätt till andel i bolagets vinst. Vid utdelning av annan egendom än pengar (sakvärden) innebär likhetsprincipen att varje aktie berättigar till egendom av lika stort värde, om det inte i bolaget finns aktier med olika rätt. Stämman får inte fatta ett utdelningsbeslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel åt viss eller vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller annan aktieägare.

Borgenärsskyddet

Aktiebolagslagens borgenärsskyddsregler vilar på principen att bolaget alltid med en viss marginal skall ha tillgångar som motsvarar dess skulder. Marginalen utgörs av bolagets aktiekapital och vad som i övrigt betecknas som bolagets bundna egna kapital. Det bokförda värdet av bolagets tillgångar skall uppgå till minst bolagets bokförda skulder och avsättningar plus det bundna egna kapitalet. Är detta fallet sägs det bundna egna kapitalet vara täckt. Bolaget får inte dela ut vinst till aktieägarna, om det inte omedelbart efter åtgärden skulle finnas full täckning för det bundna egna kapitalet, den s.k. beloppsspärren. I lagens nuvarande lydelse har emellertid lagtexten såvitt avser vinstutdelning utformats på ett sätt som utgår från den andra, fria, delen av det egna kapitalet. I stället för att förbjuda utdelning av bundet eget kapital föreskrivs att utdelning inte får överskrida bolagets fria egna kapital. Det valda skrivsättet vållar inga problem så länge fråga är om utdelning i pengar, men har givit upphov till omfattande tolkningsproblem vid utdelning av sakvärden. På samma sätt som redan är fallet i fråga om nedsättning av aktiekapitalet bör bestämmelsen i en ny reglering utformas så att bolaget inte får överföra värden till aktieägarna eller någon utomstående med större belopp än att det finns full täckning för det bundna egna kapitalet efter överföringen. Utvidgningen till att även omfatta andra än aktieägare motiveras av att det för bolagsborgenärerna i princip är likgiltigt till vem värdeöverföringen sker. Fordringsägarna skall kunna lita på att bolaget inte utan att iaktta lagens bestämmelser om nedsättning av aktiekapital, reservfond eller överkursfond eller likvidationsreglerna beslutar om någon form av värdeöverföring, som medför att det inte längre finns full täckning för bolagets bundna egna kapital. Enligt gällande rätt begränsas vinstutdelningsutrymmet vidare av kravet på avsättningar till reservfonden. Av årets nettovinst skall, efter

förlusttäckning, tio procent avsättas till reservfond till dess denna, tillsammans med eventuellt förekommande överkursfond, uppgår till 20 procent av aktiekapitalet. Kommittén anser att reglerna om fortlöpande avsättningar till reservfond är föråldrade och föga rationella. I förslaget har därför inte upptagits någon motsvarande bestämmelse.

I syfte att förhindra att ett moderbolag i en koncern delar ut vinster som inte motsvaras av vinster för koncernen som helhet, har moderbolag traditionellt varit underkastade en dubbel begränsning i vinstutdelningshänseende. Moderbolag har inte fått dela ut mer än vad som redovisats som utdelningsbar vinst enligt bolagets egen balansräkning, men inte heller mer än den utdelningsbara vinsten för koncernen som helhet. För att fastställa utdelningsutrymmet i det senare avseendet har moderbolag till helt nyligen generellt varit skyldiga att upprätta koncernresultat- och koncernbalansräkning, vari interna vinster och förluster samt interna fordringar och skulder eliminerats.

I den nya årsredovisningslagen, som trädde i kraft år 1996, infördes vissa undantag från skyldigheten att upprätta koncernredovisning för moderbolag i underkoncerner. I samband därmed ändrades aktiebolagslagens vinstutdelningsregler på det sättet att den dubbla utdelningsspärren avskaffades för moderbolag som inte själva skall upprätta koncernredovisning. Det innebär att vissa moderbolag uttryckligen är underkastade en dubbel utdelningsbegränsning, medan andra inte är det. Redan detta reser frågan om den dubbla utdelningsbegränsningen över huvud taget skall behållas. Därtill kommer att Redovisningskommittén i betänkandet Översyn av redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157) föreslagit att även moderbolag i mindre koncerner skall undantas från skyldigheten att upprätta koncernredovisning. Vid ett genomförande av Redovisningskommitténs förslag i denna del skulle ytterligare ett betydande antal moderbolag hamna utanför den dubbla utdelningsbegränsningen. Med hänsyn till den skisserade utvecklingen och med beaktande av rättsläget i andra europeiska länder föreslår kommittén att den uttryckliga kopplingen mellan vinstutdelningsutrymmet i moderbolag och koncernredovisningen avskaffas. Vinstutdelningsutrymmet bör i lagen bestämmas på ett och samma sätt för alla moderbolag, nämligen med utgångspunkt i moderbolagets egen balansräkning. Därutöver bör alla moderbolag även framgent vara skyldiga att inom ramen för den s.k. försiktighetsregeln beakta den samlade ekonomiska ställningen i koncernen. Till komplettering av det grundläggande borgenärsskydd som följer av kravet på full täckning för det bundna kapitalet gäller i dag enligt den s.k. försiktighetsregeln att vinstutdelning inte får ske med så stort belopp,

att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Kommittén föreslår att försiktighetsregeln stramas upp i flera avseenden. Enligt kommittén bör bestämmelsen för det första utformas så att det klart framgår att den skall tillämpas inte endast vid vinstutdelning, utan vid varje form av värdeöverföring, till aktieägare eller annan. Såväl vid formenliga som icke formenliga värdeöverföringar till aktieägare liksom vid värdeöverföringar till utomstående skall en prövning av den tilltänkta transaktionen ske mot försiktighetsregeln. En ofta påtalad svaghet i den nuvarande bestämmelsen är hänvisningen till god affärssed som den norm mot vilken en tilltänkt vinstutdelning skall prövas. Någon affärssed har inte utbildats och beskrivits på området under de tjugo år som bestämmelsen varit i kraft. Kommittén föreslår därför att kopplingen till god affärssed utmönstras. Bestämmelsen bör i stället utformas så att värdeöverföring får ske endast i den mån det med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarligt. Det bör av bestämmelsen också framgå att det handlar om en allsidig bedömning av bolagets ekonomiska ställning med beaktande verksamhetens art, omfattning och risker.

En särskild fråga är hur borgenärsskyddsreglerna skall tillämpas vid värdeöverföringar som sker med annan egendom än pengar (sakvärden) och där det bedömda marknadsvärdet på egendomen överstiger dess bokförda värde. Av den föreslagna nya lydelsen av den centrala borgenärsskyddsregeln, nämligen att det efter värdeöverföringen skall finnas full täckning för bolagets bundna egna kapital, följer att det är de i bolaget, omedelbart efter värdeöverföringen kvarvarande nettotillgångarnas bokförda värde som skall läggas till grund för bedömningen av huruvida sakutdelningen inkräktar på bolagets bundna egna kapital. En traditionell utdelning av annan egendom än pengar förutsätter alltså att bokfört värde på kvarvarande nettotillgångar täcker det bundna kapitalet. En avyttring av bolaget tillhörig egendom som helt eller delvis motsvarar det bundna egna kapitalet förutsätter, om den skall ske mot ett vederlag som understiger marknadsvärdet på egendomen, att bokfört värde på kvarvarande nettotillgångar och vederlaget i fråga tillsammans motsvarar bolagets bundna kapital. Att en överföring av sakvärden inte inkräktar på det bundna egna kapitalet är emellertid inte tillräckligt för att den skall vara bolagsrättsligt tillåten. Överföringen måste också prövas mot försiktighetsregeln, som kräver att bolaget efter värdeöverföringen har en ekonomisk ställning som med hänsyn till konsolideringsbehov, likviditet och bolagets

ställning i övrigt är försvarlig. Det ligger i sakens natur att den prövningen kan behöva göras under beaktande av marknadsvärdena på bolagets tillgångar och skulder.

Det är vidare en självklarhet att marknadsvärden skall användas vid tillämpning av likhetsprincipen, dvs. att det beräknade marknadsvärdet på den överförda egendomen måste vara lika stort för varje aktie med mindre annat föreskrivs i bolagsordningen eller aktieägarna är ense om en annan fördelning.

Rättsföljderna vid olagliga värdeöverföringar

Utbetalning till aktieägarna i strid med vinstutdelningsreglerna skall enligt gällande rätt återbäras till bolaget. Bestämmelsen anses i viss utsträckning vara analogt tillämplig på olaglig utbetalning till annan än aktieägare. Kommittén menar att kravet på förutsägbarhet i rättstillämpningen talar emot en fortsatt förlitan på en analog lagtillämpning i detta hänseende. I linje med förslaget att den centrala borgenärsskyddsregeln om skyddet för det bundna kapitalet skall göras uttryckligen tillämplig på värdeöverföringar inte bara till aktieägare utan också till utomstående föreslår kommittén att också rättsföljdsbestämmelsen görs tillämplig på värdeöverföringar till såväl aktieägare som utomstående. Beträffande rättsföljdens närmare innebörd föreslår kommittén att bestämmelsen utformas som en självständig ersättningsskyldighet. Som utgångspunkt bör var och en till vilken bolaget i strid med lagens bestämmelser vederlagsfritt överfört ekonomiska värden vara skyldig att betala ersättning till bolaget med motsvarande belopp, oberoende av om värdeöverföringen grundas på ett formenligt stämmobeslut eller tillkommit på annat sätt.

Till skydd för aktieägarna föreskrivs i gällande rätt att om utbetalning har skett i form av vinstutdelning, är mottagaren återbäringsskyldig endast om bolaget visar att han insåg eller bort inse att utbetalningen stred mot aktiebolagslagen. Kommittén finner det naturligt att anlägga samma synsätt på utbetalningar till aktieägarna som sker i form av återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden, eller i form av utskiftning vid bolagets likvidation. Det är här, liksom beträffande vinstutdelning, fråga om utbetalningar som i ett av lagen anvisat förfarande beslutas på bolagsstämma och som, i vart fall såvitt avser återbetalning vid nedsättning av det bundna kapitalet, för aktieägarna många gånger kan uppfattas som ett substitut för vinstutdelning. Kommittén föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet

härmed. En värdeöverföring från bolaget till aktieägarna som inte avser återbetalning i samband med nedsättning av det bundna kapitalet eller utskiftning vid likvidation och som inte utgör formenlig vinstutdelning, kan lagligen genomföras endast om aktieägarna är ense. Sker värdeöverföring utan ett enhälligt aktieägarbeslut, är fråga om en olaglig värdeöverföring som medför ersättningsskyldighet. Detsamma är fallet om aktieägarna enhälligt beslutat om värdeöverföringen, men beslutet inkräktar på borgenärsskyddet. Rättspraxis visar att ett godtrosskydd med analog lagtillämpning kan komma i fråga även vid sådan s.k. förtäckt vinstutdelning. Kommittén menar att såväl säkerheten i omsättningen som kravet på förutsägbarhet talar för att detta godtrosskydd nu lagfästs. Det ligger i sakens natur att det vid värdeöverföringar av detta slag till aktieägare som tar aktiv del i bolagets skötsel sällan torde finnas något utrymme för god tro. Med ett lagfäst godtrosskydd för aktieägare kan inte komma i fråga annat än att även för utomstående lägga fast ett godtrosskydd i lagen. Kravet på säkerhet i omsättningen gör sig här gällande med ännu större styrka.

I gällande rätt stadgas ett ansvar för den brist som kan uppkomma vid återbäring av olaglig utbetalning. Detta s.k. bristtäckningsansvar kan göras gällande mot styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och aktieägare. I objektivt hänseende krävs för ansvar medverkan till beslutet om den olagliga utbetalningen eller verkställande därav eller till upprättande eller fastställande av en till grund för beslutet liggande oriktig balansräkning. I subjektivt hänseende krävs för styrelseledamot, verkställande direktör och revisor uppsåt eller oaktsamhet och för aktieägare uppsåt eller grov oaktsamhet.

Av rättspraxis framgår att även andra personer i viss omfattning kan bli ersättningsskyldiga med analog tillämpning av bristtäckningsregeln. Sålunda synes ett bristtäckningsansvar kunna komma i fråga för den vars medverkan väsentligen består i att han är mottagare, från någon som är återbäringsskyldig, av något som härrör från en olaglig utbetalning, förutsatt att mottagaren hade vetskap om sistnämnda förhållande. Kommittén har ingen annan uppfattning i sakfrågan och menar att medverkansansvaret bör komma till uttryck i lagtexten, så att det klart framgår vilka risker den löper som på ett eller annat sätt medverkar till olagliga utbetalningar.

Vad som i subjektivt hänseende skall krävas för att utomstående skall kunna bli bristtäckningsskyldiga måste avgöras genom en avvägning mellan å den ena sidan de borgenärs- och aktieägarintressen som bristtäckningsansvaret är avsett skydda och å den andra sidan hänsynen till säkerheten i omsättningen. Vid en sådan avvägning menar kommittén

att det finns skäl att vara något mindre restriktiv än vad som följer av hittillsvarande praxis där Högsta domstolen begränsat ansvaret till att avse uppsåtlig medverkan. Enligt kommitténs mening bör ett bristtäckningsansvar kunna komma i fråga även vid grov oaktsamhet. Det bör dock inte av betalningsmottagare och andra krävas att de gör långtgående undersökningar om huruvida deras medverkan i visst hänseende kan tänkas innefatta medverkan till en otillåten värdeöverföring.

Lån till aktieägare m.fl.

Aktiebolag får enligt gällande rätt inte lämna penninglån till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern eller till vissa dessa närstående personer. Från förbudet undantas lån till kommun eller landstingskommun, till annat företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår, affärsmässigt betingade lån till gäldenärens rörelse samt lån till aktieägare med storleksmässigt begränsade aktieinnehav i bolaget. Låneförbudet äger motsvarande tillämpning på ställande av säkerhet. Låneförbudet, som tillkom i början av 1970-talet, är i betydande utsträckning ett resultat av lagstiftarens ambition att komma till rätta med det skattemässiga problemet att aktieägare i fåmansbolag ofta lånade pengar från bolaget för sin privata konsumtion och därmed sköt upp beskattningen. Kommitténs uppfattning är att aktiebolagslagen bör utformas utan närmare skattemässiga hänsyn. Regler om lån från bolaget till aktieägarna och ledamöter av bolagsorganen bör ses som en del av lagens kapitalskyddsregler och den bärande tanken i reglerna bör vara att förbjuda sådana lån som riskerar att försvaga skyddet för borgenärskollektivet. Kommittén föreslår därför att det nuvarande låneförbudet ersätts av en bestämmelse av innebörd att aktiebolag får lämna penninglån till den aktuella personkretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat betalas ut i form av vinstutdelning och att betryggande säkerhet ställs för lånet. Med kommitténs förslag att inordna lånereglerna bland övriga kapitalskyddsregler utan särskilda skattemässiga hänsyn ställer det sig naturligt att överge straffsanktionen och i stället sanktionera lånereglerna på väsentligen samma sätt som övriga kapitalskyddsregler. Kommittén föreslår därför att ett olagligen lämnat lån skall återbetalas om bolaget visar att låntagaren insåg eller bort inse att det var olagligt. Straffsanktionen föreslås upphävd.

Ikraftträdande

Kommittén föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2000.

Summary

Capital protection rules

The main distinguishing feature of the corporation (aktiebolag in Swedish) is that its shareholders are not personally liable for the company’s obligations. Only the company’s capital can be claimed as payment for liabilities. The Swedish Companies Act therefore contains a number of rules guaranteeing that a corporation’s capital is created when the corporation is formed and that it does not subsequently reduce its assets or increase its liabilities without compensation (the so-called capital protection rules). In its report entitled ”Corporate Capital” (Aktiebolagets kapital, SOU 1997:22), the Company Law Committee has proposed new provisions on forming companies and increases and reductions of share capital. In this report, the Committee proposes new provisions on profit distributions and other value transfers from a company to its shareholders or others.

As with the rules on the payment of, and increase and reduction of, share capital, the rules now in question have as their purpose to make it easier for companies to obtain capital. Rules on the forms permitted for value transfers from the company guarantee shareholders insight into, and a say how, capital is utilized, which will benefit the opportunities available to the company to obtain capital from shareholders. Limitations on the scope of such value transfers create a form of protection for the company’s creditors and thus the possibility for the company to obtain debt financing at lower costs than it otherwise could. Another important function of these limitations is to protect indirect creditors with claims for damages and other unagreed claims.

The rules on the permitted forms of value transfers from the company are designed to safeguard the interests of shareholders and therefore, as with other rules that protect shareholders, may be disregarded if all the shareholders so decide. This does not apply to the rules that limit the scope of value transfers shareholders may decide on. These so-called creditor protection rules are mandatory. They may not be disregarded even if all the shareholders are in unanimous agreement. A third group of rules which cannot be described as either shareholder protection or creditor protection rules pertain to the delegation of authority between corporate entities. These rules are also mandatory.

Acceptable forms of value transfers to shareholders or others

Value transfers from the company may involve assets corresponding to the company’s restricted or its nonrestricted shareholders’ equity. Assets corresponding to the company’s restricted equity may, in accordance with the mandatory provisions of the Companies Act, be claimed only as repayment to shareholders in the case of a reduction of the share capital, statutory reserve or premium reserve, as well as a distribution in connection with the company’s liquidation.

Assets corresponding to the company’s nonrestricted equity may be claimed through value transfers to shareholders or third parties. The prescribed form for such value transfers to shareholders is a profit distribution. The requirements are designed to protect the interests of shareholders and may be disregarded if all the shareholders are in agreement. In a company whose business it is to generate a profit for its shareholders, value transfers to others than shareholders may only be decided by a unanimous vote of the shareholders. It follows from this basic rule that corporate entities may not decide on or undertake transactions that are clearly unrelated to the company’s mission. If the shareholders agree, the company may transfer value to third parties, provided the transaction does not violate the rules that safeguard the interests of creditors. One limited exception to the requirement of a unanimous shareholder vote is when the general meeting, and to a certain extent the board of directors, has the right under certain circumstances to present a gift that benefits the public or with a similar purpose.

By law, decisions on profit distributions may be made by the general meeting, which in connection with the adoption of the income statement and balance sheet is obligated to decide on the disposition of the company’s profits. Neither current laws nor legal doctrine today provide a uniform answer as to whether profit distributions may be decided by extraordinary general meetings. The Committee proposes that in the new regulations, corporations be given the express opportunity to decide at an extraordinary general meeting held after the annual meeting but before the conclusion of the fiscal year on distributions of nonrestricted equity according to the adopted balance sheet after deducting any amounts that may have already been distributed, a so-called additional distribution. The Committee is not proposing any provisions on advance distributions. The current restriction, which safeguards the interests of creditors and prohibits the distribution of profits for a fiscal year in which the annual report has not been adopted, should remain in force.

Decisions on profit distributions require a majority vote of the general meeting. The Committee proposes that the board of directors’ veto right in connection with decisions on profit distributions be abolished. Minority interests are protected in this case by the fundamental principle of equality, which states that every share, in relation to other shares, is entitled to an equal portion of dividend payments, unless there is a provision in the company’s articles of association on shares of different classes with different rights to share in the company’s profits. In the case of distributions of property other than money (real value), the principle of equality means that each share is entitled to property of equivalent value, unless the company has different classes of shares. The general meeting may not decide on a distribution that unfairly benefits one or more shareholders at the expense of the company or other shareholders.

Creditor protection

The rules on creditor protection in the Companies Act rest on the principle that the company must always maintain assets corresponding by a certain margin to its liabilities. The margin is made up of the company’s share capital and other restricted equity. The book value of the company’s assets may not be less than its reported liabilities and provisions, plus restricted equity. If so, its restricted equity is considered covered. The company may not distribute profits to shareholders unless it immediately thereafter has full coverage for its restricted equity. However, in its current wording with respect to profit distributions, the law is elaborated based on the other, nonrestricted portion of shareholders’ equity. Instead of prohibiting distributions of restricted equity, it states that distributions may not exceed the company’s nonrestricted equity. The wording that was chosen does not cause any problems as far as cash distributions are concerned. On the other hand, it has caused considerable interpretation problems with respect to distributions of real value. As is already the case with reductions in share capital the provision in the new regulation should be designed such that companies may not transfer property to shareholders or other third parties at amounts larger than can be fully covered by their restricted equity following such a transfer. The inclusion of others besides shareholders is motivated by the fact that it is irrelevant in principle from the standpoint of a company’s creditors to whom the transfer is made. Creditors should feel assured that the company will not decide on any form of value transfer that does not comply with the Act’s provisions on reductions in share capital, the statutory reserve or premium reserve, as a result of

which it no longer has full coverage for its restricted equity.

According to current law, profit distributions are also limited by the requirement of allocations to the statutory reserve. Ten percent of the net profit for the year – after deducting any losses brought forward – shall be allocated to the statutory reserve, until this reserve, together with any premium reserve, amounts to 20 percent of the share capital. The Committee meeans that the rules on repeated allocations to the statutory reserve are antiquated and illogical. Consequently, no similar provision has been included in the proposal.

To prevent the parent company of a corporate group from distributing profits disproportionate to the profits of the group as a whole, parent companies have been subject to a twofold limitation on profit distributions. A parent company has not been permitted to distribute more than the reported disposable profits according to its own balance sheet, and not more than the disposable profits of the group as a whole. To determine a distribution limit in the latter case, parent companies until very recently generally have been obligated to prepare a consolidated income statement and consolidated balance sheet in which intra-group gains and losses, as well as intra-group receivables and liabilities, are eliminated. The new Annual Accounts Act that went into effect in 1996 added certain exemptions for parent companies of subgroups from having to prepare consolidated accounts. At the same time, the rules on profit distributions in the Companies Act were changed to abolish the twofold distribution limit for parent companies which do not prepare their own consolidated accounts. This means that certain parent companies are expressly subject to a twofold distribution limit, while others are not. This in itself raises the question whether the twofold distribution limitation should be retained. Moreover, in a report entitled, ”Review of Accounting Legislation” (Översyn av redovisningslagstiftningen, SOU 1996:157), the Accounting Committee proposed that parent companies of small groups should also be exempt from the obligation to prepare consolidated accounts. If this aspect of the Accounting Committee’s proposal is adopted, considerably more parent companies would no longer face the twofold distribution limitation. In light of expected developments and legal practice in other European countries the Committee proposes that the explicit connection between the profit distribution ceiling in a parent company and the consolidated accounts be abolished. The profit distribution ceiling should be stipulated by law in the same way for all parent companies – namely, based on the parent company’s own balance sheet. Furthermore, all parent companies should still be obligated within the framework of the

so-called prudence rule to take into account the overall financial position of the group.

In addition to the basic protection afforded creditors stemming from the requirement of full coverage for restricted equity, there is also currently a so-called prudence rule that stipulates that a profit distribution may not be so high that its payment, in view of the company’s or group’s consolidation needs, liquidity or financial position in other respects, runs contrary to generally accepted business practices. The Committee proposes that the prudence rule be tightened in several respects. According to the Committee, the provision first of all should be worded in such a way that it clearly applies not only to profit distributions, but to any form of value transfer, to shareholders or others. Conventional as well as unconventional value transfers to shareholders and value transfers to third parties should always be evaluated in relation to the prudence rule.

One weakness often cited with respect to the current provision is its reference to generally accepted business practices as the norm against which an intended profit distribution should be examined. Generally accepted business practices have not been elaborated and promulgated during the twenty years that the provision has been in effect. The Committee therefore proposes that the connection with generally accepted business practices be eliminated. Instead, the provision should be elaborated such that value transfers would only be permitted provided they are defensible in view of the company’s – and, if the company is a parent company, the group’s – consolidation needs, liquidity or financial position in other respects. One specific question is how creditor protection rules should be applied to transfers of property other than money (real value), where the estimated market value of the property exceeds its book value. It follows from the proposed new wording of the basic creditor protection rule – namely, that after such a value transfer the company’s restricted equity must still be fully covered – that it is the book value of the remaining net assets in the company immediately after the value transfer that should serve as the basis for an evaluation whether the value distribution infringes on the company’s restricted equity. A conventional distribution of property other than money thus requires that the book value of the remaining net assets cover restricted equity. The disposal of company property corresponding wholly or in part to the restricted equity – if compensated at below the market value of the property – requires that the book value of the remaining net assets and the compensation in question together match the company’s restricted equity.

Merely the fact that a transfer of real value does not infringe on the

restricted equity is not enough, however, for it to be permissible on company law grounds. The transfer must also be evaluated against the prudence rule, which requires that the company, following the value transfer, is left in a defensible financial position in view of its consolidation needs, liquidity or position in other respects. Obviously, such an evaluation should be made on the basis of the market value of the company’s assets and liabilities.

It is also obvious that market values should be used when applying the equality principle, i.e. that the estimated market value of the transferred property must be equivalent for every share, unless otherwise prescribed in the company’s articles of association or if the shareholders have agreed to another distribution.

Legal ramifications of unlawful value transfers

Payments to shareholders that violate profit distribution rules should, by law, be refunded to the company. To a certain extent, the provision is considered applicable in an analogous manner to unlawful payments to others than shareholders. The Committee means that the requirement that laws be applied with a certain degree of predictability precludes the continued reliance on an analogous application of the law in this respect. In line with the proposal that the principal creditor protection rule to protect restricted equity should expressly apply to value transfers not only to shareholders but also to third parties, the Committee also proposes that the provision on legal ramifications also applies to value transfers to shareholders and third parties. With respect to the precise legal ramifications, the Committee proposes that the provision be designed as an independent compensation obligation. Essentially, each and everyone to whom the company has transferred property without full compensation should be obligated to compensate the company by a corresponding amount, regardless of whether the transfer was the result of a conventional decision of the general meeting or was decided in another manner.

To protect shareholders, current law prescribes that if a payment has been made in the form of a profit distribution, the recipient is obligated to refund the company only if the company can show that the recipient realized or ignored the fact that the payment violated the Companies Act. The Committee means that it is only logical that the same line of reasoning be applied on payments to shareholders in the form of repayments from a reduction of the share capital, statutory reserve or premium reserve, or in the form of a distribution in connection with the

company’s liquidation. Here, as with profit distributions, it is a question of payments decided by the general meeting in accordance with procedures prescribed by law and which, at least as far as repayment of reductions in restricted equity are concerned, many times may be perceived by shareholders as a substitute for profit distributions. The Committee proposes that the provision be elaborated accordingly.

A value transfer from the company to its shareholders not related to repayments in connection with reductions in restricted equity or a distribution in connection with a liquidation and which does not constitute a conventional profit distribution by law can only be implemented if all of the shareholders so decide. If the value transfer is made without unanimous shareholder support, it is considered an unlawful transfer that carries with it compensation liability. The same is true if the shareholders unanimously agree to the value transfer but their decision violates the creditor protection rule. Legal practice shows that good faith protection with analogous legal application may also come into question in the case of so-called veiled profit distributions. The Committee means that due to the need to safeguard the interests of third parties and the requirement of predictability, this good faith protection should be embodied in the law. Obviously in cases of value transfers of this type to shareholders who actively take part in the company’s management, there should rarely be leeway for good faith. If good faith protection to shareholders is stipulated by law, there can be no question that similar protection should be afforded third parties. Here, the requirement that the interests of third parties also be protected is even more manifest. Current law imposes a liability for any shortfall that arises in the repayment of unlawful payments. This so-called shortfall coverage liability may apply to members of the board of directors, the managing director, auditors or shareholders. From an objective standpoint, liability requires participation in the decision on the unlawful payment or its implementation, or the preparation or adoption of an incorrect balance sheet that served as a basis for the decision. Subjectively, intent or negligence must be proved in the case of members of the board, the managing director and auditors or intent or gross negligence in the case of shareholders. Legal practice also shows that other individuals to a certain extent may be liable for compensation with an analogous application of the shortfall coverage rule. Thus, it would seem that such a liability could rest with those whose participation consists largely of being the recipient from another party who bears repayment liability of something stemming from an unlawful payment, provided the recipient had knowledge of the

aforementioned relationship. The Committee has no objection to this legal precedent. However, the requirement of predictability in the application of the law would seem to indicate that the liability of third parties in this respect should also be stipulated by law. As with shareholders, for example, third parties should be able to understand directly from the text of the law the liability they risk in the event they in one way or another participate in unlawful payments.

What is subjectively required of a third party to be liable to cover a shortfall must be determined through a balance between, on the one hand, the interests of creditors and shareholders which the shortfall coverage liability is intended to protect, and on the other consideration to safeguarding of the interests of third parties. When balancing such considerations, there is good reason, in the opinion of the Committee, to be somewhat less restrictive than legal precedent would suggest. The Swedish Supreme Court limited the liability to cases of intentional participation. The Committee means that such a liability could also apply to gross negligence. However, payment recipients and others should not be expected to have to perform extensive investigations whether their participation in certain respects could involve participation in an illegal value transfer.

Loans to shareholders, etc.

According to current law, corporations may not grant cash loans to shareholders, board members or the managing director of the company or another company in the same group or to certain closely associated individuals. Exemptions apply in the case of loans to municipalities or county councils, other companies in the same group as the lending company, loans for business reasons to a debtor’s company and loans to shareholders whose shareholdings in the company are limited in size. The loan restrictions apply correspondingly to the furnishing of security.

The loan restrictions were adopted by legislators in the early 1970’s mainly to alleviate a tax problem prevalent at the time whereby shareholders of closely held companies often borrowed money from their companies for private consumption and thereby deferred taxation. The Committee’s opinion is that the Companies Act should be designed without consideration to tax consequences. Rules on loans from a company to its shareholders, officers and directors should be seen as part of the Act’s capital protection rules, and the fundamental consideration in the rules should be to prohibit such loans that risk weakening protection for the creditors as a whole. The Committee therefore proposes that the

current loan restrictions be replaced by a provision stating that corporations may grant cash loans to the individuals in question provided that the funds that are lent could have been be paid out in the form of a profit distribution and that satisfactory security is furnished for the loan.

Given the Committee’s proposal to incorporate the loan rules within the other capital protection rules without special consideration to their tax consequences, it would seem natural to abolish the current penalty and instead sanction the loan rules essentially in the same way as other capital protection rules. The Committee therefore proposes that a loan granted unlawfully must be repaid if the company can prove that the borrower realized or disregarded the fact that it was unlawful. As proposed, the current penalty would be abolished.

Effective date

The Committee proposes that the new provisions go into effect on January 1, 2000.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härmed föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385), dels att 7 kap. 8 §, 8 kap. 25 §, 10 kap. 5 §, 11 kap. 5 §, 12 kap. 6 §, 16 kap. och 23 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att rubriken till 10 kap. skall lyda Nedsättning av aktiekapitalet m.m., dels att i 10 kap. skall införas en ny paragraf 28 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse 1 Föreslagen lydelse

7 kap.

8 §2

Om behörigt anspråk på fondaktie inte har framställts inom fem år från registreringen av emissionsbeslutet, kan styrelsen anmana den berättigade att ta ut aktien med underrättelse om att han annars förlorar den. Anmaningen skall sändas till den berättigade, om hans namn och adress är kända för bolaget. I annat fall skall anmaningen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och, i ett privat aktiebolag, den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer eller, i ett publikt aktiebolag, en rikstäckande dagstidning. Om den anmanade inte gör anspråk på aktien inom ett år från anmaningen, kan aktien säljas

Om den anmanade inte gör anspråk på aktien inom ett år från anmaningen, kan aktien säljas

1I Aktiebolagskommitténs betänkande Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44) och Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) har föreslagits ändringar i vissa paragrafer som nu föreslås ändrade i ytterligare något avseende. I detta betänkande redovisas i dessa fall under rubriken Nuvarande lydelse paragrafens lydelse enligt SOU 1995:44 och 1997:22. Förhållandet klargörs genom en fotnot vid varje paragraf som berörs.

2

Nuvarande lydelse enligt kommitténs betänkande Aktiebolagets kapital (SOU

1997:22).

genom värdepappersinstitut för hans räkning. Om han därefter visar upp aktiebrev eller lämnar fondaktierättsbevis eller på annat sätt styrker sin rätt, kan han få ut försäljningssumman efter avdrag för kostnaderna för anmaningen och försäljningen. Belopp som inte lyfts inom fyra år från försäljningen tillfaller bolaget.

genom värdepappersinstitut för hans räkning. Om han därefter visar upp aktiebrev eller lämnar fondaktierättsbevis eller på annat sätt styrker sin rätt, kan han få ut försäljningssumman efter avdrag för kostnaderna för anmaningen och försäljningen. Belopp som inte lyfts inom fyra år från försäljningen tillfaller bolaget. Motsvarande belopp skall avsättas till reservfonden.

8 kap.

25 §3

Om aktie inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter anmaning förklara aktierätten förverkad för den betalningsskyldige. Anmaningen, som skall innehålla meddelande att aktierätten kan förklaras förverkad, skall sändas med rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid aktieteckningen eller införd i aktieboken eller på annat sätt är anmäld till bolaget, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. En underrättelse om anmaningen skall genast sändas till den som för aktien är införd som panthavare eller uppdragstagare i en förteckning enligt 4 kap. 15 §. Styrelsen kan innan aktierätten förverkas låta någon annan överta aktien och betalningsansvaret för det tecknade beloppet. Om aktierätten förklarats förverkad och aktien inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken aktierätten förverkats, gentemot bolaget svara för en femtedel av full betalning för aktien.

Om aktierätten förklarats förverkad och aktien inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken aktierätten förverkats, gentemot bolaget svara för en femtedel av full betalning för aktien. Motsvarande belopp skall avsättas till reservfonden.

10 kap.

5 §4

3 Nuvarande lydelse enligt kommitténs betänkande Aktiebolagets kapital (SOU

1997:22).

Nedsättning för avsättning till fri fond eller återbetalning till aktieägarna får inte avse större belopp än att full täckning finns för det bundna egna kapitalet efter nedsättningen. Beräkningen därav sker enligt balansräkning för nästföregående räkenskapsår, om denna fastställs vid stämman, och annars på grundval av de handlingar som avses i 8 §. Skall återbetalning till aktieägarna ske med belopp som överstiger aktiernas nominella värde får det överskjutande beloppet inte vara så stort att återbetalningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt strider mot god affärssed.

Skall återbetalning till aktieägarna ske med belopp som överstiger aktiernas nominella värde får det överskjutande beloppet inte vara större än att återbetalningen med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarlig. Därvid skall särskilt beaktas de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet.

Vid nedsättning av aktiekapitalet genom indragning av aktier utan återbetalning till aktieägarna skall nedsättningsbeloppet överföras till reservfonden.

Nedsättning av reservfond och överkursfond

28 §5

Nedsättning av reservfond eller överkursfond får enligt beslut av bolagsstämman endast ske för

1. täckande av sådan förlust, enligt fastställd balansräkning som ej kan täckas av fritt eget kapital,

2. ökning av aktiekapitalet genom nyemission eller fondemis-

Nedsättning av reservfond eller överkursfond får ske enligt beslut av bolagsstämman för

1. täckning av förlust, om förlusten inte kan täckas av fritt eget kapital,

4 Nuvarande lydelse enligt kommitténs betänkande Aktiebolagets kapital (SOU

1997:22).

5

Nuvarande lydelse av 16 kap. 4 § sista stycket enligt kommitténs betänkande

Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22).

sion, eller

3. annat ändamål, om registreringsmyndigheten eller rätten med motsvarande tillämpning av 10 kap. 19 eller 20 § ger tillstånd till nedsättningen.

2. ökning av aktiekapitalet genom fondemission, samt

3. annat ändamål, om registreringsmyndigheten eller rätten med motsvarande tillämpning av 16 § ger tillstånd till nedsättningen.

11 kap.

5 §6

Förvärv av egna aktier får inte ske med större belopp än att det finns full täckning för det bundna egna kapitalet efter förvärvet. Beräkningen därav sker enligt balansräkning för nästföregående räkenskapsår, om denna fastställs vid den bolagsstämma som skall besluta om förvärvet, och annars på grundval av de handlingar som avses i 16 §.

Förvärv av egna aktier får inte ske med så stort belopp att förvärvet med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt strider mot god affärssed.

Förvärv av egna aktier får inte ske med större belopp än att förvärvet med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarligt. Därvid skall särskilt beaktas de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet.

12 kap.

6 §7

Inom sex månader från utgången av varje räkenskapsår skall aktieägarna hålla en ordinarie bolagsstämma på vilken styrelsen skall lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i moderbolag koncernredovisningen och koncernrevisionsberättelsen.

Vid stämman skall beslut fattas

1. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i moderbolag, koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen, 2. om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust enligt

2. om dispositioner enligt 16 kap. 3 §,

6Nuvarande lydelse enligt kommitténs betänkande Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22).

7

Nuvarande lydelse enligt kommitténs betänkande Aktiebolagets organisation

(SOU 1995:44).

den fastställda balansräkningen,

3. om ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna och verkställande direktören, samt

4. i annat ärende som ankommer på stämman enligt denna lag eller bolagsordningen.

I bolagsordningen får bestämmas att aktieägarna varje år skall hålla ytterligare en eller flera ordinarie stämmor.

16 kap. Vinstutdelning m.m.

Värdeöverföring från bolaget till aktieägarna 1 § Värdeöverföring från bolaget till aktieägarna, som inte sker enligt bestämmelserna om återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden eller utskiftning vid bolagets likvidation, får ske endast i den ordning som föreskrivs om vinstutdelning.

Beslutsordning vid vinstutdelning

2 § Beslut om vinstutdelning fattas av ordinarie bolagsstämma eller av extra bolagsstämma som hålls efter ordinarie stämma men under samma räkenskapsår som denna.

Vinstutdelning på ordinarie bolagsstämma

3 § Ordinarie bolagsstämma skall besluta om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust enligt den balansräkning som stämman fastställt. Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen lämna ett med hänsyn till 11 § andra stycket motiverat förslag till sådana dispositioner med angivande i förekommande fall av hur stor del av det egna kapitalet som beror på att vissa i berättelsen angivna tillgångar eller skulder upptagits till marknadsvärdet på balansdagen eller värderats till balansdagens kurs.

Föreslår styrelsen i avstämningsbolag att vinstutdelning skall ske, skall i kallelsen till stämman lämnas uppgift om avstämningsdag och beräknad dag för utbetalning av utdelningen. Årsredovisningen och, i förekommande fall, koncernredovisningen, samt revisionsberättelse eller kopior av dessa handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna hos bolaget under minst två veckor före bolagsstämman. En kopia av handlingarna skall genast sändas till aktieägare, som begär det och uppger sin postadress. Handlingarna skall läggas fram på stämman.

4 § Beslut i fråga som avses i 3 § första stycket skall anstå till fortsatt stämma, om majoriteten eller en minoritet med minst en tiondel av samtliga aktier begär det. Sådan stämma skall hållas tidigast fem veckor och senast åtta veckor därefter. Ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om beslut i fråga som avses i 3 § första stycket skall anstå till fortsatt stämma, skall styrelsen anmäla detta till registreringsmyndigheten för registrering. Anmälan skall göras inom fyra veckor efter det att beslut om fortsatt stämma fattades.

Vinstutdelning på extra bolagsstämma

5 § När extra bolagsstämma skall pröva fråga om vinstutdelning, skall styrelsen eller, om förslaget väcks av någon annan, förslagsställaren upprätta ett förslag till dispositioner beträffande den del av det fria egna kapitalet enligt den senast fastställda balansräkningen som finns kvar efter det senaste stämmobeslutet om disposition av detta kapital.

Bestämmelsen i 3 § första stycket sista meningen tillämpas på förslaget.

6 § Till förslaget skall fogas

1. kopia av den senaste årsredovisningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt kopia av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,

2. en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för bolaget, som inträffat sedan årsredovisningen lämnades, samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen med uttalande enligt 14 kap. 28 §. I förekommande fall skall dessutom till förslaget fogas en kopia av protokoll över bolagsstämma som efter den stämma som avses i 1 prövat fråga om utdelning av vinst enligt samma årsredovisning. Förslaget och de i första stycket angivna handlingarna skall hållas tillgängliga för aktieägarna hos bolaget under minst två veckor före bolagsstämman. En kopia av handlingarna skall genast sändas till aktieägare, som begär det och uppger sin postadress. Handlingarna skall läggas fram på stämman.

7 § Bestämmelserna i 4 § första stycket skall tillämpas på stämma som avses i 5 §.

Har stämma som avses i 5 § beslutat om vinstutdelning, skall bolaget anmäla beslutet för registrering utan dröjsmål och senast två veckor från

beslutet.

Utdelningsdag

8 § I kupongbolag förfaller beslutad utdelning till betalning omedelbart eller vid den tidpunkt som stämman beslutar. Denna tidpunkt får inte infalla senare än dagen före nästkommande ordinarie stämma. I avstämningsbolag förfaller beslutad utdelning till betalning på avstämningsdagen. Den som på avstämningsdagen är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 § skall anses behörig att ta emot utdelningen. Om han vid mottagandet inte var berättigad, skall 4 kap. 3 § tredje stycket tillämpas.

Vinstutdelning på yrkande av aktieägarminoritet

9 § Ordinarie bolagsstämma skall på yrkande av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier besluta om utdelning av åtminstone ett belopp som motsvarar hälften av vad som återstår av årets vinst enligt den fastställda balansräkningen, sedan avdrag skett för balanserad förlust, som överstiger fria fonder, reservfond och överkursfond, och för belopp, som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller enligt bolagsordningen skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna. Ett sådant yrkande skall framställas innan stämman fattar beslut om disposition av vinsten. Stämman är inte skyldig att besluta högre utdelning än fem procent av bolagets egna kapital. Utdelning enligt första stycket får inte ske i strid med 11 §. Har stämman avslagit ett yrkande enligt första stycket och klandras beslutet, åligger det bolaget att visa att ett bifall till yrkandet skulle ha stått i strid med 11 §.

Värdeöverföring från bolaget till aktieägare eller annan i strid med verksamhetens syfte

10 § Bolagsstämman, styrelsen eller verkställande direktören får inte besluta om värdeöverföring till aktieägare eller annan för ändamål som uppenbarligen är främmande för verksamhetens syfte.

Utan hinder av första stycket får bolagsstämman besluta om gåva till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, om det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt. Beslut om sådan gåva får också fattas av styrelsen, om gåvan med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse.

Skyddet för bolagets bundna egna kapital och försiktighetsregeln

11 § Bolaget får inte överföra värden till aktieägare eller annan om det inte finns full täckning för det bundna egna kapitalet efter överföringen.

Även om hinder inte möter enligt första stycket får en värdeöverföring från bolaget till aktieägare eller annan ske endast i den mån det med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarligt. Därvid skall särskilt beaktas de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet. Bestämmelser om värdeöverföring till aktieägarna som sker i samband med nedsättning av bolagets aktiekapital finns i 10 kap. 5 §.

Rättsföljderna vid olaglig värdeöverföring

12 § Om en värdeöverföring till aktieägare eller annan i form av vinstutdelning, återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden, utskiftning vid bolagets likvidation eller gåva enligt 10 § andra stycket sker i strid med denna lag, skall mottagaren betala ersättning till bolaget med ett belopp som motsvarar det olagligen överförda värdet, om bolaget visar att han insåg eller bort inse att värdeöverföringen stred mot denna lag. Har värdeöverföringen skett på annat sätt är mottagaren ersättningsskyldig om bolaget visar att han insåg eller bort inse att transaktionen innefattade en värdeöverföring från bolaget. På belopp som skall betalas enligt första stycket skall mottagaren betala ränta beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635) från det att värdeöverföringen ägde rum till dess att ränta skall betalas enligt 6 §

räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag. För brist som uppkommer vid ersättning enligt första eller andra stycket ansvarar styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och aktieägare samt annan som medverkat till beslutet om värdeöverföringen eller verkställandet av denna eller till upprättande eller fastställande av en till grund för beslutet liggande oriktig balansräkning. För ansvar förutsätts i fråga om styrelseledamot, verkställande direktör och revisor uppsåt eller oaktsamhet, och, i fråga om aktieägare och annan, uppsåt eller grov oaktsamhet. Bestämmelserna i 15 kap. 4 § skall tillämpas.

Lån till aktieägare m.fl.

13 § Ett aktiebolag får endast mot betryggande säkerhet och under förutsättning att det därefter finns full täckning för det bundna egna kapitalet lämna penninglån till den som äger aktier i eller är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i annat bolag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga om penninglån till

1. den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären,

2. den som är besvågrad med sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller

3. juridisk person över vars verksamhet person som nämnts ovan, ensam eller tillsammans med närstående person enligt punkten 1 eller 2, har ett bestämmande inflytande.

Ett aktiebolag får ställa säkerhet för lån till person som avses i första stycket endast under förutsättning att det därefter finns full täckning för det bundna egna kapitalet. Beräkningen enligt första och andra styckena av täckningen för det bundna egna kapitalet sker enligt den senast fastställda balansräkningen med den justeringen att samtliga enligt förevarande paragraf lämnade lån och säkerheter skall behandlas som fordringar utan värde respektive som bolagets skulder.

14 § Utan hinder av 13 § får ett aktiebolag lämna penninglån och ställa säkerhet om

1. gäldenären är kommun eller landstingskommun,

2. gäldenären är företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår,

3. lånet är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse och lämnas av affärsmässiga skäl, eller

4. gäldenären eller honom närstående fysisk eller juridisk person som avses i 13 § första stycket 1–3 är aktieägare i bolaget och det sammanlagda aktieinnehavet inte uppgår till en procent av aktiekapitalet. Med koncern som avses i första stycket 2 likställs koncern i vilken moderföretaget är svenskt handelsbolag, svensk ekonomisk förening eller stiftelse eller bolag som har sitt hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

15 § Vid tillämpningen av 13 och 14 §§ likställs samboförhållanden enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och lagen (1987:813) om homosexuella sambor med äktenskap. Som aktieinnehav enligt 13 och 14 §§ räknas inte innehav i en värdepappersfond som inte är företagsanknuten.

16 § Har bolaget lämnat lån i strid med 13 eller 14 § skall lånet genast återbetalas om bolaget visar att motparten insåg eller bort inse att det var olagligt. Har säkerhet ställts i strid med 13 eller 14 § gäller rättshandlingen inte mot bolaget om bolaget visar att motparten insåg eller bort inse att den var olaglig.

23 kap.

1 §8

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen bryter mot 1 kap. 4 §,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, förteckning enligt 4 kap. 15 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 15 § tredje stycket, 13 kap. 8 § andra stycket andra meningen eller 9 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtligen bryter mot 11 kap. 4 § andra stycket,

5. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 11 kap. 21 eller 26 § eller 16 kap. 7 §.

5. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 11 kap. 21 eller 26 §.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 5 mot 11 kap. 21 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

I fall som avses i 14 kap. 13 § första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

8 Nuvarande lydelse enligt kommitténs betänkande Aktiebolagets kapital (SOU

1997:22).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Förekommer i lag eller någon annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till Lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554)

Härmed föreskrivs att 5 kap. 12 § och 8 kap. 6 §årsredovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

12 §

Om ett bolag har lämnat lån till en styrelseledamot, verkställande direktör eller en motsvarande befattningshavare i bolaget eller i ett annat koncernföretag, skall upplysning lämnas om detta. Detsamma gäller om bolaget har ställt pant eller annan säkerhet eller har ingått ansvarsförbindelse till förmån för en sådan befattningshavare. Med styrelseledamöter jämställs suppleanter för dessa och med verkställande direktör jämställs vice verkställande direktör. Uppgift skall lämnas om storleken av lämnade lån, huvudsakliga lånevillkor, räntesatser, under räkenskapsåret återbetalda belopp, arten av ställda säkerheter och ingångna ansvarsförbindelser samt beloppet av de lån för vilka säkerhet ställts. Uppgift skall även lämnas om vilken anknytning till bolaget den har som bolaget har lämnat lån till, ställt säkerhet för eller ingått ansvarsförbindelse till förmån för. Andra stycket tillämpas också, om bolaget har lämnat lån till eller ställt säkerhet till förmån för någon annan med stöd av tillstånd enligt 12 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385).

Andra stycket tillämpas också om bolaget har lämnat penninglån till eller ställt säkerhet till förmån för någon annan enligt 16 kap. 13 eller 14 § aktiebolagslagen (1975:1385).

8 kap.

6 §

Ett aktiebolag skall betala en förseningsavgift om de handlingar som anges i 5 § inte har kommit in till registreringsmyndigheten inom sju månader från räkenskapsårets utgång. Har bolaget inom denna tid gjort anmälan enligt 9 kap. 5 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975:1385), skall dock bolaget

Ett aktiebolag skall betala en förseningsavgift om de handlingar som anges i 5 § inte har kommit in till registreringsmyndigheten inom sju månader från räkenskapsårets utgång. Har bolaget inom denna tid gjort anmälan enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975:1385), skall dock bolaget

betala förseningsavgift först om handlingarna inte har kommit in inom nio månader från räkenskapsårets utgång. Avgiften skall uppgå till 10 000 kr för publika aktiebolag och 5 000 kr för privata aktiebolag.

betala förseningsavgift först om handlingarna inte har kommit in inom nio månader från räkenskapsårets utgång. Avgiften skall uppgå till 10 000 kr för publika aktiebolag och 5 000 kr för privata aktiebolag.

Om de handlingar som anges i 5 § inte har kommit in inom två månader från det att underrättelse avsändes till bolaget om beslut om förseningsavgift enligt första stycket, skall bolaget betala en ny förseningsavgift. Den nya avgiften skall uppgå till 10 000 kr för publika aktiebolag och 5 000 kr för privata aktiebolag. Om de handlingar som anges i 5 § inte har kommit in inom två månader från det att underrättelse avsändes till bolaget om beslut om förseningsavgift enligt andra stycket, skall bolaget betala en ny förseningsavgift. Den nya avgiften skall uppgå till 20 000 kr för publika aktiebolag och 10 000 kr för privata aktiebolag.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1 Kommitténs uppdrag

Genom beslut den 21 juni 1990 tillkallade regeringen en kommitté (Ju 1990:08) med uppdrag att göra en översyn av aktiebolagslagen (Dir. 1990:46). Kommitténs ledamöter, sakkunniga och experter förordnades under hösten 1990 och kommittén höll sitt första sammanträde den 5 december samma år. Kommittén antog då namnet Aktiebolagskommittén.

Kommitténs uppdrag omfattar två delar. Kommittén skall först lämna förslag till de ändringar i aktiebolagslagen som föranleds av den europeiska integrationen. Därefter skall kommittén överväga en rad andra frågor som rör aktiebolagslagens utformning. Kommitténs uppdrag i den första delen omfattade ursprungligen en anpassning av aktiebolagslagen till bl.a. EG:s samtliga bolagsdirektiv. Genom beslut av regeringen den 13 februari 1992 (Dir. 1992:18) överfördes emellertid ansvaret för de redovisningsinriktade bolagsdirektiven till Redovisningskommittén (Ju 1991:07). Samtidigt meddelades att anpassningen till det s.k. revisorsdirektivet skulle utredas i särskild ordning. Kommitténs uppdrag begränsades därigenom till att avse endast de rent bolagsrättsliga direktiven. Kommittén har avrapporterat den första delen av sitt uppdrag i delbetänkandena Bundna aktier (SOU 1992:13) och Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83).

Den återstående delen av kommitténs uppdrag avser frågor som inte har något omedelbart samband med EG-anpassningen. I direktiven anges kommitténs uppgifter under rubrikerna Aktiebolagets kapital och finansiella instrument, Aktiebolagets organisation, Minoritetsskyddet m.m. och Andra aktiebolagsrättsliga frågor. Under sistnämnda rubrik anges särskilt att kommittén bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor avseende aktiebolagsrätten i den mån utredningsuppdraget föranleder det.

På regeringens begäran avrapporterade kommittén i maj 1995 den del av uppdraget som rör bolagorganens roller och ansvar samt därmed sammanhängande frågor rörande skadestånd och straff. Det skedde i delbetänkandet Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44). I delbetänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22), som överlämnades till regeringen i mars 1997, behandlade kommittén lagens bestämmelser om bl.a. bolagsbildning, aktiers överlåtbarhet, ökning och nedsättning av aktiekapitalet, aktiebolags förvärv av egna aktier samt

inlösen av minoritetsaktier. Kommittén tog i betänkandet också upp frågan om en s.k. erbjudandeplikt bör införas på den svenska aktiemarknaden. I förevarande delbetänkande behandlar kommittén frågor rörande vinstutdelning och annan värdeöverföring från aktiebolag. För att inte försvåra ett omedelbart genomförande av de lagförslag som nu läggs fram går förslagen ut på ändringar i 1975 års lag. Avsikten är emellertid att de slutligen skall inordnas i en helt ny lag. Det kompletta lagförslaget kommer att redovisas i kommitténs slutbetänkande.

2 Huvuddragen i gällande rätt

I ett aktiebolag svarar aktieägarna inte personligen för bolagets förpliktelser. I bolaget skall därför finnas ett aktiekapital, vars funktion är att garantera att ett visst mått av tillgångar hålls kvar i bolaget. Aktiekapitalet utgörs inte av någon särskild egendom utan syns endast som en post på passivsidan i bolagets balansräkning. Lagen förutsätter att bolaget har tillgångar till ett värde som uppgår till minst summan av bolagets skulder och aktiekapitalet. Är detta fallet sägs aktiekapitalet vara täckt. Aktiekapitalet skall uppgå till minst 100 000 kr i privata aktiebolag och minst 500 000 kr i publika aktiebolag (1 kap. 3 § första stycket). Av hänsyn till bolagsborgenärerna får ett aktiebolag inte betala ut vinst till aktieägarna eller återbetala medel till dessa i samband med nedsättning av aktiekapitalet, om aktiekapitalet skulle komma att sakna full täckning efter utbetalningen. Det är detta som ligger bakom lagens uttryck att aktiekapitalet utgör bundet kapital. Lagen innehåller en rad bestämmelser, som skall garantera att tillgångar svarande mot det bundna kapitalet tillförs och stannar kvar i bolaget som grundval för bolagets fortsatta existens.

2.1. Utbetalning till aktieägare av bolagets medel

I 12 kap. ABL finns bestämmelser om vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom. Utbetalning till aktieägarna av bolagets medel får ske endast enligt lagens bestämmelser om vinstutdelning, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden och utskiftning vid bolagets likvidation (12 kap. 1 §).

Vinstutdelning till aktieägarna får inte överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i fastställd koncernbalansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserad vinst från tidigare räkenskapsår och belopp som avsatts till fria fonder med avdrag för

1. redovisad förlust,

2. belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall överföras till bundet eget kapital,

3. belopp som enligt bolagsordning annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna (12 kap. 2 § första stycket). Dessa begränsningar brukar kallas beloppsspärren.

Vidare gäller enligt den s.k. försiktighetsregeln att vinstutdelning inte får ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed (12 kap. 2 § andra stycket).

2.2. Beslut om vinstutdelning

Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämma. Stämman får inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt. Bolagsstämman är dock på yrkande av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier skyldig att besluta om utdelning av åtminstone ett belopp motsvarande hälften av vad som återstår av nettovinsten för året, sedan avdrag skett för balanserad förlust, som överstiger fria fonder, reservfond och överkursfond, och för belopp, som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller enligt bolagsordning annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna. Sådant yrkande skall framställas på ordinarie stämma innan beslut om användning av vinsten fattas. Minoriteten kan emellertid inte tvinga fram utdelning i strid med beloppsspärren eller försiktighetsregeln och stämman är inte skyldig att besluta om högre utdelning än fem procent av bolagets egna kapital (12 kap. 3 § första och andra stycket).

2.3. Avsättning till och nedsättning av reservfond

Till skydd för bolagets borgenärer har i lagen upptagits bestämmelser om dels en obligatorisk årlig avsättning till reservfonden till dess fonden uppgår till ett visst belopp, dels extraordinära avsättningar i vissa särskilt angivna situationer. Den årliga avsättningen till reservfonden skall uppgå till minst tio procent av nettovinsten för året efter avdrag för eventuell

balanserad förlust och fortsätta till dess fonden uppgår till en femtedel av aktiekapitalet. De extraordinära avsättningarna till reservfonden kan i förevarande sammanhang lämnas därhän. Reservfonden ingår i bolagets bundna kapital. Den får disponeras endast för vissa i lagen angivna ändamål. Fonden får tas i anspråk för täckande av förlust som inte kan täckas av fritt eget kapital, för ökning av aktiekapitalet genom nyemission eller fondemission, samt för annat ändamål, om rätten ger tillstånd till det med tillämpning av samma bestämmelser som gäller för nedsättning av aktiekapitalet (12 kap. 4 §).

2.4. Påföljder av olaglig utbetalning

Om utbetalning till aktieägare sker i strid med aktiebolagslagens bestämmelser, skall mottagaren återbära vad han har uppburit med ränta. Om utbetalningen har skett i form av vinstutdelning, är dock mottagaren återbäringsskyldig endast om bolaget visar att han insåg eller bort inse att utbetalningen stred mot aktiebolagslagen.

För brist som uppkommer vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utbetalningen eller verkställande därav eller till upprättande eller fastställande av en till grund för beslutet liggande oriktig balansräkning ansvariga enligt aktiebolagslagens bestämmelser om skadestånd. (12 kap. 5 §).

2.5. Gåva till allmännyttigt ändamål

Bolagsstämman får besluta om gåva till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, om det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt. Styrelsen får till sådant ändamål använda tillgång som med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse (12 kap. 6 §).

2.6. Förbud mot penninglån och ställande av säkerhet

Utbetalningsreglerna i aktiebolagslagen har betydelse också för bolagets möjligheter att ge lån till aktieägare. I rättspraxis har klarlagts att lån till aktieägare är att anse som förtäckt vinstutdelning, om aktieägarens ekonomi vid lånetillfället är sådan att återbetalning inte kan påräknas (NJA 1951 s. 6 I). En sådan förtäckt vinstutdelning anses lovlig om den ryms inom bolagets fria egna kapital. I den mån lånebeloppet överstiger vad bolaget enligt den senast fastställda balansräkningen kan dela ut till aktieägarna, anses det vara fråga om en olaglig vinstutdelning.

I aktiebolagslagen har dessutom upptagits ett uttryckligt förbud mot vissa lån från bolaget till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Förbudet träffar också vissa nu nämnda personers släktingar och på annat sätt närstående personer. Låneförbudet riktar sig också mot juridiska personer. Ett aktiebolag får inte lämna lån till juridiska personer över vilka aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i annat bolag i samma koncern var för sig eller tillsammans med personer som ingår i närståendekretsen har ett bestämmande inflytande.

Från låneförbudet görs i lagen fyra undantag, vilka brukar kategoriseras som kommunlån, koncernlån, kommersiella lån och småaktieägarlån. Vidare kan skattemyndigheten under vissa förutsättningar medge dispens från förbudet.

En särskild del av låneförbudet riktar sig mot lån som ges i syfte att gäldenären eller honom närstående fysisk eller juridisk person skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Sådana lån är som huvudregel förbjudna.

Bestämmelserna i låneförbudet gäller i tillämpliga delar även i fråga om ställande av säkerhet (12 kap. 7 och 8 §§).

Låneförbudet är straffsanktionerat. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet överträder förbudet kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (19 kap. 1 §).

3 EG:s bolagsrätt och vissa utländska rättsordningar

3.1. EG:s bolagsdirektiv

Den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen i Europa påverkas i stor utsträckning av EU:s strävan att harmonisera det bolagsrättsliga regelverket inom unionen. Harmoniseringsarbetet påbörjades under 1960-talet och har successivt blivit allt mer omfattande. Det har genom tillkomsten av nya medlemsstater också kommit att omfatta allt fler länder. Harmoniseringen sker med hjälp av direktiv som ålägger medlemsstaterna att dels anpassa sin bolagsrättsliga lagstiftning till direktivens krav, dels underlåta sådana framtida ändringar av lagstiftningen att dessa krav inte längre uppfylls. För de delar av aktiebolagslagen som kommittén behandlar i förevarande delbetänkande är framför allt det andra bolagsdirektivet (77/91/EEG) av intresse. Direktivet skall tillämpas på bolagsformen Aktiengesellschaft i Tyskland och på motsvarigheten därtill i övriga medlemsstater. Den särskilda bolagsformen GmbH och dess motsvarighet i övriga medlemsstater berörs inte av direktivet. Sverige och andra medlemsstater som skiljer mellan publika och privata aktiebolag är skyldiga att tillämpa direktivet endast på publika aktiebolag.

Direktivet består i materiellt hänseende av sju avsnitt. Det första avsnittet (art. 2–5) behandlar bolagsbildning, det andra (art. 6–14) aktiekapitalets minsta storlek och inbetalning och det tredje avsnittet (art. 15– 17) utbetalning av bolagets medel. I direktivets fjärde avsnitt (art. 19–24

a) finns bestämmelser om aktiebolags förvärv och innehav av egna aktier. Direktivets femte avsnitt (art. 25–29) behandlar ökning av aktiekapitalet och det sjätte avsnittet (art. 30–39) nedsättning av aktiekapitalet. Det sjunde och materiellt sett sista avsnittet (art. 40–42) upptar dels vissa majoritetskrav för bolagsstämmans beslut i de frågor som behandlas i direktivet, dels ett allmänt hållet krav på likabehandling av bolagets aktieägare. Kommittén har utförligt behandlat det andra bolagsdirektivet i delbetänkandet Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83). Här skall därför endast erinras om det huvudsakliga innehållet i de delar av direktivet som rör utbetalning av bolagets medel, dvs. art. 15–17. Artikel 15 begränsar de belopp, särskilt i form av utdelning eller till

bolagets aktier hänförliga räntor, som ett bolag får utbetala till sina aktieägare. Av bestämmelsernas avfattning får anses framgå att de inte tar sikte på nedsättnings- eller utskiftningssituationer. Enligt punkten 1 littera a får någon utdelning inte ske till aktieägarna om, enligt bolagets årsredovisning, nettotillgångarna på bokslutsdagen för det senaste räkenskapsåret understiger eller till följd av utdelningen skulle komma att understiga summan av bolagets aktiekapital och icke utdelningsbara reserver. Med hänsyn till den i flera medlemsstater gällande ordningen att medel motsvarande endast en viss andel av aktiernas nominella värde måste vara tillskjutna för att ett aktiebolag skall kunna bildas och att endast viss del av betalning för aktie som emitterats vid höjning av aktiekapitalet måste vara erlagd för att höjningen skall kunna registreras, föreskrivs i littera b att aktiekapitalet i littera a skall minskas med sådan inte inbetald del därav som inte redovisas på balansräkningens aktivsida. Enligt littera c får det belopp som delas ut till aktieägarna inte överstiga vinsten för det senast avslutade räkenskapsåret med tillägg för balanserad vinst och belopp från reserver som får användas för detta ändamål samt med avdrag för balanserad förlust och belopp som enligt lag eller bolagsordning avsatts till reserver. Efter vad kommittén inhämtat är Kommissionen av den meningen att bestämmelsen i littera c inte tillför något utöver vad som följer av littera a och b. Den saknar därför självständig betydelse.

Det kan i sammanhanget påpekas att direktivet inte föreskriver någon skyldighet att fortlöpande sätta av medel till reservfond eller annan bunden fond. I punkten 2 anges vissa krav som skall uppfyllas av lagstiftningen i medlemsstater som tillåter utdelning av uppkomna vinster innan räkenskapsårets utgång, s.k. interimsutdelning (jfr t.ex. den engelskspråkiga versionen av direktivet ”interim dividend”). Sådan utdelning får inte överstiga den vinst som har uppkommit efter det senaste räkenskapsår för vilket årsbokslut har upprättats, med tillägg för balanserad vinst och belopp från reserver som får användas för detta ändamål samt med avdrag för balanserad förlust och belopp som enligt lag eller bolagsordning skall föras över till reserver. Vidare gäller att interimsutdelning måste baseras på ett delårsbokslut som visar att tillräckliga medel finns tillgängliga för utdelning. Punkten 3 klargör att bestämmelserna i artikeln inte inkräktar på medlemsstaternas rätt att själva utforma regler om fondemission av aktier.

Slutligen föreskrivs i punkten 4 att medlemsstaterna får göra undantag från bestämmelserna i punkten 1 littera a i fråga om vad som kallas förvaltningsbolag med ett fast kapital. Det är närmast fråga om aktiebolag som enligt svensk skatterättslig terminologi är investmentföretag.

Direktivet innehåller inte några bestämmelser om beslutsordningen vid vinstutdelning. Frågan är tänkt att regleras i det femte bolagsdirektivet, som ännu endast befinner sig på förslagsstadiet. I artikel 16 föreskrivs att en utdelning i strid med artikel 15 skall återbetalas av de aktieägare som mottagit denna, om bolaget visar att aktieägarna kände till att utdelningen var olaglig eller att de med hänsyn till omständigheterna inte kunde vara okunniga om det. Bevisbördan för att aktieägarna var i ond tro åvilar alltså bolaget. Direktivet innehåller inte någon bestämmelse om bristtäckningsansvar för dem som medverkat till beslutet om utbetalningen.

Vid betydande förlust av aktiekapitalet skall enligt artikel 17 kallelse ske till bolagsstämma som skall pröva om bolaget skall upplösas eller om andra åtgärder skall vidtas. Gränsen för vad som i det sammanhanget skall anses utgöra en betydande förlust får inte sättas högre än hälften av aktiekapitalet.

För att förhindra ett kringgående av bestämmelserna rörande förvärv av egna aktier finns i direktivet en artikel 23 som förbjuder bolag att ge förskott, lämna lån eller ställa säkerhet i syfte att tredje man skall förvärva aktier i bolaget. Däremot finns i direktivet inte något förbud för bolag att lämna lån till aktieägarna.

3.2. Tyskland

I Tyskland finns två bolagsformer utan personligt ägaransvar. Vid sidan av det traditionella aktiebolaget, Aktiengesellschaft (AG), finns bolagsformen Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH). Karakteristiskt för den tyska aktiebolagslagen, Aktiengesetz vom 6. September 1965, är att den i stor utsträckning upptar tvingande och detaljerade bestämmelser. GmbH-lagstiftningen, GmbH-Gesetz vom 20. April 1892, erbjuder delägarna en större frihet att i bolagsavtalet reglera framför allt de interna förhållandena i bolaget. Totalt finns det i Tyskland omkring 3 000 AG och 500 000 GmbH.

3.2.1. Aktiengesellschaft

Ett Aktiengesellschaft skall ha ett aktiekapital som uppgår till minst 100 000 DEM. Till skydd för bolagets borgenärer finns i aktiebolagslagen utförliga regler, som skall garantera att tillgångar svarande mot aktiekapitalet tillförs och behålls i bolaget. Kapitalskyddet manifesteras bl.a. i ett ovillkorligt förbud mot utbetalningar från bolaget till aktieägarna annat än enligt de i lagen givna reglerna om framför allt vinstutdelning, nedsättning av aktiekapitalet, förvärv av egna aktier och

likvidation. Förbudet träffar inte endast öppna utan också förtäckta utbetalningar, som innebär vederlagsfria värdeöverföringar till aktieägare. Under vissa förutsättningar omfattas även utbetalningar till utomstående av utbetalningsförbudet. Det gäller dels utbetalningar till utomstående som i själva verket kommer aktieägare till godo, dels betalningar från utomstående till aktieägare som slutligen ersätts av bolaget.

En utbetalning till aktieägare i strid med förbudet medför återbäringsskyldighet. Har utbetalningen skett i form av vinstutdelning är dock mottagaren återbäringsskyldig endast under förutsättning att bolaget visar att han insåg eller bort inse att utbetalningen var olaglig. Godtrosskyddet gäller inte vid förtäckta utbetalningar i strid med lagens bestämmelser och inte heller vid olagliga utbetalningar i samband med förvärv av egna aktier, nedsättning av aktiekapitalet eller likvidation. Bevisbördan för att utbetalningen tagits emot i form av utdelning åvilar aktieägaren. Talan om återbäring kan föras inte bara av bolaget, utan även av bolagets borgenärer. Talerätten innebär att bolagets borgenärer kan kräva att återbäring skall ske till bolaget. Borgenärerna kan inte kräva att aktieägarna presterar direkt till dem. Beslut om vinstutdelning i ett Aktiengesellschaft fattas av ordinarie bolagsstämma på förslag av Vorstand. Stämman är emellertid inte bunden av Vorstands förslag, utan kan besluta att dela ut ett lägre eller ett högre belopp än vad Vorstand föreslagit. Vinstutdelning får ske inom ramen för vad som är fritt eget kapital efter avdrag för belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundna reserver. Av lagen följer bl.a. en skyldighet att till reservfond avsätta fem procent av årsresultatet till dess fonden motsvarar minst en tiondel av bolagets aktiekapital. Så länge fonden inte uppgår till en tiondel av aktiekapitalet kan den användas uteslutande för förlusttäckning och endast under förutsättning att förlusten inte kan täckas av fria medel. Stämmans beslutanderätt i vinstutdelningsfrågan begränsas också av att Vorstand och Aufsichtsrat tillsammans, innan stämman, kan besluta om avsättningar till fria fonder med ett sammanlagt belopp motsvarande upp till 50 procent av årsresultatet. Beslutar stämman att fondera eller balansera vinstmedel i sådan utsträckning att utdelningen till aktieägarna motsvarar mindre än fyra procent av aktiekapitalet och kan dessa åtgärder inte anses företagsekonomiskt motiverade, kan stämmans beslut åsidosättas av domstol på talan av aktieägare med fem procent av aktiekapitalet eller aktier med ett sammanlagt nominellt värde om 1 milj. DEM.

Under förutsättning att en föreskrift därom tagits in i bolagsordningen kan Vorstand omedelbart efter räkenskapsårets utgång, på basis av årsbokslutet och med Aufsichtsrats godkännande besluta om förskottsutdelning av vinst. Sådan utdelning får inte avse mer än hälften årets vinst.

I enlighet med det sjunde bolagsdirektivet (83/349/EEG) föreskrivs i tysk lag en skyldighet för ”moderbolag” i en ”koncern” att upprätta en konsoliderad redovisning för ”koncernbolagen”. Någon explicit koppling mellan den konsoliderade redovisningen och vinstutdelningsutrymmet i ”koncernbolagen” finns emellertid inte. Den tyska aktiebolagslagen upptar inte något förbud mot lån från bolaget till aktieägarna.

3.2.2. Gesellschaft mit beschränkter Haftung

I likhet med ett Aktiengesellschaft är ett Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) en juridisk person, vars ägare inte bär något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser. Till skydd för bolagets fordringsägare skall ett GmbH ha ett andelskapital på minst 50 000 DEM. På motsvarande sätt som i aktiebolagslagen har i GmbH-lagen upptagits en rad tvingande bestämmelser som skall garantera att det i bolaget finns nettotillgångar svarande mot detta belopp. Den tyska aktiebolagslagens ovillkorliga förbud mot varje form av utbetalning till aktieägarna annat än efter de i lagen givna bestämmelserna om bl.a. vinstutdelning har inte någon omedelbar motsvarighet i GmbH-lagen. Den grundläggande regeln till skydd för bolagets kapital är ett förbud mot att till andelsägarna utbetala medel svarande mot bolagets andelskapital. Förbudet träffar såväl öppna som förtäckta utbetalningar. En utbetalning till andelsägare i strid med förbudet medför som huvudregel återbäringsskyldighet. Återbäringen skall försätta bolaget i samma ekonomiska situation som om utbetalningen inte hade ägt rum, dvs. återställa värdet av nettoförmögenheten. Återbäringsskyldigheten upphör enligt rättspraxis så snart mellankommande vinster återställt bristen i det bundna egna kapitalet. Har andelsägare i god tro tagit emot sådan utbetalning, är han återbäringsskyldig endast i den utsträckning det krävs för att tillgodose bolagets fordringsägare. Bevisbördan för god tro torde i detta fall åvila andelsägaren, medan det ankommer på bolaget att visa att återbäringsskyldighet föreligger och att återbäring är nödvändig för att tillgodose fordringsägarna. Beslut om vinstutdelning i ett GmbH fattas av andelsägarna. Det utdelade beloppet får inte överstiga nettovinsten för året med tillägg respektive avdrag för balanserad vinst eller förlust, i den mån beloppet inte enligt lag, bolagsordning eller stämmans beslut skall balanseras eller avsättas till reserver. Förskottsutdelning av vinst är tillåten och kräver, i motsats till vad som är fallet i fråga om Aktiengesellschaft, inte något särskilt stöd i bolagsordningen.

GmbH-lagen upptar inte något förbud mot lån från bolaget till andels-

3.3. Frankrike

I Frankrike finns huvudsakligen två former av bolag utan personligt ägaransvar. Det är dels société anonyme (SA), som typiskt sett används av större företag med en stor och växlande ägarkrets, dels société à responsabilité limitée, (SARL), som typiskt sett används av mindre företag. Båda bolagsformer regleras i Loi No 66-537 sur les sociétés commerciales. Lagen kompletteras av bestämmelser som meddelats genom dekret, bland vilka i förevarande sammanhang särskilt kan nämnas Décret No 67-236. Totalt finns det i Frankrike omkring 160 000 SA och 580 000 SARL.

3.3.1. Société anonyme

Ett SA kan vara publikt eller privat. Ett publikt SA skall ha ett aktiekapital på minst 1 500 000 FRF medan aktiekapitalet i ett privat SA skall uppgå till minst 250 000 FRF. Vinstutdelning i ett SA får inte ske med större belopp än vad som motsvarar bolagets nettovinst för året och balanserad vinst från tidigare år med avdrag för belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundna reserver.

Till reservfonden skall enligt lagen avsättas fem procent av årsvinsten till dess fonden motsvarar tio procent av aktiekapitalet. I bolag med mer än 50 anställda måste också avsättningar ske till en s.k. lönefond till förmån för de anställda. I bolag med färre än 50 anställda är avsättning till lönefond frivillig. Beslut om vinstutdelning i ett société anonyme fattas av bolagsstämman på förslag av styrelsen. Stämman är inte bunden av styrelsens förslag. Förutom avsättning till bundna reserver har bolagsstämman även möjlighet att besluta om avsättningar till fria fonder, om det bedöms vara i bolagets intresse.

Vinstutdelning får inte ske om bolagets nettotillgångar för det senaste räkenskapsåret understiger eller till följd av utdelningen skulle komma att understiga aktiekapitalet och bundna reserver.

Om föreskrift därom tagits in i bolagsordningen kan bolagsstämman vid beslut om vinstutdelning besluta att aktieägarna skall kunna välja mellan att få utdelning i kontanter eller aktier i bolaget. På basis av en för ändamålet särskilt upprättad balansräkning kan förskottsutdelning av vinst ske innan årsredovisningen fastställts. På motsvarande sätt kan också under året upparbetade vinster delas ut redan

innan räkenskapsårets slut, s.k. interimsutdelning. Har vinstutdelning skett i strid med lagens bestämmelser och visar bolaget att aktieägarna i fråga kände till eller med hänsyn till omständigheterna inte kunde vara okunniga om att så var fallet kan återbetalningsskyldighet uppkomma. Bestämmelserna är i viss utsträckning också straffsanktionerade.

Den franska bolagslagen upptar inte något förbud mot lån från ett SA till dess aktieägare. Däremot är det förbjudet för ett SA att låna ut pengar till styrelsens ledamöter eller dessa närstående personer.

3.3.2. Société à responsabilité limitée

Även för bolagsformen société à responsabilité limitée gäller att delägarnas ansvar för bolagets förpliktelser är begränsat till den kapitalinsats de gjort i bolaget. Ett SARL skall ha ett andelskapital som uppgår till minst 50 000 FRF.

Flertalet bestämmelser om vinstutdelning i den franska bolagslagen är tillämpliga på såväl SA som SARL. Det innebär bl.a. att det även i ett SARL ankommer på bolagsstämman att besluta om vinstutdelning och att stämman på denna punkt inte är bunden av styrelsens förslag. Vidare gäller även i ett SARL att vinstutdelning inte får ske med större belopp än vad som motsvarar bolagets nettovinst för året och balanserad vinst från tidigare år med avdrag för belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundna reserver. Till reservfonden skall avsättas fem procent av årsvinsten till dess fonden motsvarar tio procent av andelskapitalet. I samma utsträckning som i ett SA skall också i ett SARL avsättningar göras till lönefond.

Vinstutdelning får inte ske om bolagets nettotillgångar för det senaste räkenskapsåret understiger eller till följd av utdelningen skulle komma att understiga andelskapitalet och bundna reserver. Förskotts- och interimsutdelning av vinst tillåts under samma förutsättningar i ett SARL som i ett SA.

Till skillnad från vad som är fallet i ett SA kan vinstutdelning i ett SARL inte ske på det sättet att andelsägarna får välja mellan kontanter eller andelar i bolaget.

En annan viktig skillnad är att andelsägare i ett SARL som tagit emot olaglig utdelning alltid är återbetalningsskyldig, oberoende av ond eller god tro. Även i fråga om SARL är vinstutdelningsbestämmelserna i viss utsträckning straffsanktionerade.

Ett SARL får som huvudregel inte låna ut pengar till andelsägare eller styrelseledamot i bolaget. Förbudet gäller också vissa andelsägare och styrelseledamot närstående personer.

3.4. Storbritannien

I Storbritannien finns endast en bolagsform utan personligt ägaransvar, the limited liability company. Bolagsformen i fråga inrymmer emellertid två kategorier, nämligen private och public limited liability companies. Uppdelningen motsvarar i praktiken i stor utsträckning det kontinentaleuropeiska systemet med två bolagsformer utan personligt ägaransvar. Totalt finns det i Storbritannien omkring 10 000 public och 1 milj. private limited liability companies. Regleringen av limited liability companies finns i Companies Act.

3.4.1. Public och private limited liability companies

Ett limited liability company är en juridisk person vars ägare inte bär något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser. I likhet med vad som är fallet enligt kontinentaleuropeisk rätt kan bolagets borgenärer göra sina fordringar gällande endast mot bolaget som sådant. I fordringsägarnas intresse upptas i lagen vissa kapitalskyddsregler, men dessa har traditionellt haft en delvis annan utformning än i de kontinentaleuropeiska länderna. Fram till Storbritanniens inträde i EG fanns exempelvis i den brittiska lagen inte något krav på ett visst minsta aktiekapital, något som är en hörnsten i exempelvis den tyska lagen.

Kapitalreglerna i Companies Act bygger på en distinktion mellan vad som benämns authorised och issued share capital. I the memorandum of association skall anges ett authorised share capital, inom vilket bolagets styrelse traditionellt haft närmast obegränsade möjligheter att besluta om nyemission av aktier. Bolagets ”verkliga” aktiekapital representeras av de vid varje tidpunkt utelöpande aktierna i bolaget, the issued capital.

Enligt tidigare gällande rätt fanns i lagen inte något krav på ett visst minsta authorised eller issued share capital. På grund av EG:s harmoniseringsarbete gäller i dag att ett public company skall ha ett s.k. authorised och issued share capital på minst 50 000 GBP. För private companies, som inte omfattas av kapitaldirektivet, gäller alltjämt att aktieägarna själva har att besluta om aktiekapitalets minsta storlek. De allra flesta privata aktiebolag bildas med ett issued capital på 100 GBP, medan the authorised capital, för att möjliggöra framtida emissioner utan stämmobeslut, är väsentligt högre. Vinstutdelningsreglerna i den brittiska aktiebolagslagen har traditionellt varit mycket liberala. Som ett led i anpassningen till EG:s andra bolagsdirektiv har bestämmelserna skärpts väsentligt för publika aktiebolag.

För såväl private som public companies gäller i dag att utbetalningar av bolagets medel till aktieägarna, med undantag för utbetalningar i form av fondaktier eller i samband med återköp av egna aktier, nedsättning av aktiekapitalet eller bolagets likvidation, får ske endast inom ramen för bolagets nettovinst för året och balanserad vinst från tidigare år med avdrag för ackumulerade förluster. Det innebär att brittiska bolag inte längre kan använda sig av det tidigare vanliga förfarandet att lämna s.k. nimble dividends, dvs. att lämna utdelning på bolagets aktier utan att först täcka tidigare års förluster. För public companies finns dessutom en uttrycklig bestämmelse i lagen av innebörd att utbetalningar till aktieägarna inte får inkräkta på aktiekapitalet eller bundna reserver i balansräkningen. Någon lagstadgad skyldighet att fortlöpande avsätta medel till reservfond eller liknande föreligger inte.

Vid utbetalning i form av en tillgång som i bolagets räkenskaper är upptagen till ett värde som innefattar en orealiserad vinst skall egendomen i fråga, vid tillämpning av vinstutdelningsreglerna värderas till det bokförda värdet eller anskaffningsvärdet, utan hänsyn till nämnda vinst.

Beslut om vinstutdelning i ett brittiskt aktiebolag fattas, om inte annat föreskrivs i bolagsordningen, av bolagsstämman. Använder sig bolaget av den ”standardbolagsordning”, Table A, som upptagits i lagen, får stämman inte besluta om större utdelning än vad styrelsen föreslagit.

Utbetalning till aktieägare i strid med lagens bestämmelser kan återkrävas från ondtroende mottagare. Har utbetalning skett i form av sakvärden kan bolaget på det sättet inte återkräva annat än ett penningbelopp motsvarande den olaga utbetalningen; återbäringsskyldigheten är en värdeersättningsskyldighet.

Varken för public eller private companies finns det något lagstadgat förbud mot att lämna lån till bolagets aktieägare.

3.5. Danmark

I Danmark finns två bolagsformer utan personligt ägaransvar, nämligen aktieselskab och anpartsselskab. Den nuvarande lagen om aktieselskaber, lov nr. 370 af 13. juni 1973, tillkom i nordiskt samarbete under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Den överensstämmer därför i stora delar med den svenska aktiebolagslagen. Bolagsformen anpartsselskab tillskapades i samband med Danmarks inträde i EG i början av 1970-talet och reglerades länge i lagen om anpartsselskaber af 13. juni 1973. Efter en genomgripande revidering av anpartsselskabsreglerna finns bestämmelserna i dag lov nr. 378 af 22. maj 1996. Totalt finns det i Danmark i dag knappt 50 000 anpartsselskaber och drygt 25 000 aktieselskaber.

3.5.1. Aktieselskab

Ett aktieselskab skall ha ett aktiekapital som inte får vara lägre än 500 000 DKK. Utbetalning till aktieägarna av bolagets medel får ske endast som utdelning baserad på en godkänd årsredovisning, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet eller överkursfonden och utskiftning vid bolagets likvidation. Bestämmelsen tar sikte inte endast på kontantutbetalningar utan också på förfaranden varigenom s.k. sakvärden vederlagsfritt tillförs aktieägarna.

Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämman. Förskottsutdelning är inte tillåten. Utdelat belopp får inte överstiga vad som i fastställd årsredovisning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets nettovinst för året, balanserad vinst från tidigare räkenskapsår och belopp som avsatts till fria fonder med avdrag för redovisad förlust och belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital. Vinstutdelning får inte ske med större belopp än vad styrelsen föreslagit eller godkänt. I samband med anpassningen av aktieselskabslagen till EG:s sjunde bolagsdirektiv avskaffades år 1991 kravet på att avsätta minst fem procent av årsvinsten till reservfond. I stället infördes dels ett allmänt formulerat krav på att göra de fonderingar som bolagets ekonomiska ställning kräver, dels en försiktighetsregel av innebörd att vinstutdelning inte får ske med större belopp än vad som är försvarligt med hänsyn till bolagets och, i moderbolag, koncernens ekonomiska ställning. Om utbetalning till aktieägare skett i strid med aktieselkabslagens bestämmelser, skall mottagaren betala tillbaka vad han har uppburit med ränta. Om utbetalningen har skett i form av vinstutdelning, är dock mottagaren återbäringsskyldig endast om han insåg eller bort inse att utbetalningen var olaglig.

Aktieselskabslagen upptar också ett låneförbud som i sina huvuddrag överensstämmer med låneförbudet i den svenska aktiebolagslagen. Ett aktieselskab får sålunda inte lämna lån till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i ett moderbolag till detta. Lån till moderbolag som sådant är däremot tillåtna. Avtal i strid med låneförbudet är ogiltigt och utlånade medel skall på bolagets begäran återbetalas med en i lagen angiven ränta. Bestämmelsen är också straffsanktionerad.

3.5.2. Anpartsselskab

Ett anpartsselskab skall ha ett andelskapital på minst 125 000 DKK.

Utbetalning av bolagets medel till andelsägarna i form av kontanter eller sakvärden får ske endast som vinstutdelning, som återbetalning i samband med nedsättning av andelskapitalet samt vid bolagets likvidation. Beslut om vinstutdelning fattas av andelsägarstämman. Förskottsutdelning är inte tillåten. Utdelat belopp får inte överstiga vad som i fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets nettovinst för året, balanserad vinst från tidigare räkenskapsår och belopp som avsatts till fria fonder med avdrag för redovisad förlust och belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital. Den vetorätt i fråga om vinstutdelningens storlek som i aktieselskaber tillkommer styrelsen har inte någon motsvarighet i anpartsselskab.

Anpartsselskabslagen upptar inte något krav på fondering av viss del av bolagets resultat och efter den senaste revideringen av lagen inte heller någon försiktighetsregel av det slag som finns i vinstutdelningsbestämmelserna för aktieselskab. Har utbetalning till andelsägare skett i strid med bestämmelserna i anpartsselskabslagen, skall mottagaren betala tillbaka vad han har uppburit med ränta. Har utbetalningen skett i form av vinstutdelning, är dock mottagaren återbäringsskyldig endast om han insåg eller bort inse att utbetalningen var olaglig. I likhet med vad som är fallet i aktieselskabslagen finns i anpartsselskabslagen ett förbud mot lån från bolaget till dess ägare.

3.6. Norge

I Norge har traditionellt funnits endast en bolagsform utan personligt ägaransvar, aksjeselskap, som regleras i lov 4 juni 1976 om aksjeselskaper. Lagen tillkom inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet under 1960- och början av 1970-talet.

3.6.1. Aksjeselskaper och allmennaksjeselskaper

På basis av den s.k. Aksjelovgruppens betänkande (NOU 1992:29) Lov om aksjeselskaper lade den norska regeringen våren 1994 fram ett förslag (Ot prp nr 36 1993-94) till ny och EES-anpassad aktiebolagslag. Förslaget, som bl.a. innebar att norska aksjeselskab skulle indelas i två kategorier, privata och offentliga, mötte kraftigt motstånd i Stortinget och drogs så småningom tillbaka. På Stortingets uppmaning beslutade regeringen att i stället reformera aktiebolagslagstiftningen i två steg. Sålunda genomfördes per den 1 januari 1996 en anpassning till de krav

som följer av EES-avtalet och EG-rätten. Därefter presenterades under våren 1996 ett nytt utredningsförslag (NOU 1996:3) och under hösten samma år en ny proposition (Ot prp nr 23 1996-97) med förslag om att i Norge införa två bolagsformer utan personligt ägaransvar, nämligen aksjeselskaper och allmennaksjeselskaper, reglerade i två olika lagar. Stortinget väntas besluta i frågan under 1997.

Aksjeselskaper är i första hand avsedd att vara en bolagsform för små och medelstora företag med en begränsad ägarkrets, medan allmennaksjeselskaper i första hand är avsedd för större företag med en stor och växlande ägarkrets. Den principiella skiljelinjen mellan bolagsformerna bestäms av rätten att vända sig till allmänheten för kapitalanskaffning. Den rätten tillkommer allmennaksjeselskaper men inte aksjeselskaper. För såväl aksje- som allmennaksjeselskaper innebär den nya regleringen skärpta kapitalskyddsregler. Det kommer till uttryck dels i bestämmelserna om aktiekapitalets storlek och inbetalning, dels i bestämmelserna om utbetalningar av bolagets medel. Aktiekapitalet skall i aksjeselskaper uppgå till minst 150 000 NOK och i allmennaksjeselskaper till minst 1 milj. NOK. För båda bolagsformer gäller enligt de nya reglerna vidare att bolaget vid varje tidpunkt skall ha ett eget kapital som är ”försvarligt med hänsyn till risken och omfattningen av bolagets verksamhet”.

Om det kan antas att bolagets eget kapital är lägre än vad som krävs för den bedrivna verksamheten skall styrelsen behandla saken och föreslå stämman lämpliga åtgärder för att ge bolaget ett ”försvarligt” eget kapital. Detsamma gäller om det kan antas att det egna kapitalet motsvarar mindre än hälften av aktiekapitalet eller mindre än tio procent av balansomslutningen. Om styrelsen inte finner det meningsfullt att föreslå några åtgärder för att komma till rätta med underkapitaliseringen eller om sådana åtgärder inte låter sig genomföras, skall styrelsen föreslå att bolaget likvideras. Varken för aksjeselskaper eller allmennaksjeselskaper föreligger det längre någon skyldighet att fortlöpande göra avsättningar till reservfonden. Inte heller uppställs det i lagen något krav på en viss minsta storlek av reservfonden för att vinstutdelning skall kunna ske.

För såväl aksjeselskaper som allmennaksjeselskaper gäller att utbetalningar från bolaget kan ske endast enligt reglerna om vinstutdelning, nedsättning av aktiekapitalet, fusion och fission samt likvidation. Till utbetalning skall i det sammanhanget räknas varje form av värdeöverföring som direkt eller indirekt kommer aktieägare tillgodo.

Bestämmelserna om vinstutdelning är i stor utsträckning likalydande för aksje- och allmennaksjeselskaper. För båda bolagsformer gäller att vinstutdelning inte får överstiga vad som i fastställd årsredovisning för det senaste räkenskapsåret redovisats som bolagets nettovinst för året, balanserad vinst från tidigare räkenskapsår och belopp som avsatts till

fria fonder med avdrag för redovisad förlust, aktiverade forsknings- och utvecklingskostnader, goodwill och latent skattefordran samt belopp som enligt lag eller bolagsordning inte får delas ut.

Aksjeselskaper får inte dela ut någon vinst om bolagets eget kapital motsvarar mindre än tio procent av balansomslutningen. I allmennaksjeseksaber får vinstutdelning även i det fallet äga rum, men utdelningen får då verkställas endast efter hörande av bolagets fordringsägare (jfr nedsättning av aktiekapitalet). Utdelningen får inte överstiga vad som med beaktande av förluster som inträffat efter balansdagen eller som kan förväntas komma att inträffa är förenligt med en försiktig och god affärssed (jfr t.ex. den svenska s.k. försiktighetsregeln). Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämma. Stämman får inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.

På yrkande av ägare till aktier motsvarande i aksjeselskaper minst en tiondel och i allmennaksjeselskaper minst en tjugondel av aktiekapitalet kan bolaget av domstol åläggas att dela ut ett högre belopp än vad stämman beslutat. En förutsättning för att så skall kunna ske är att den av stämman beslutade utdelningen utifrån aktieägarnas intressen och med hänsyn till bolagets likviditet och övriga förhållanden är orimligt låg. Den av minoriteten framtvingade utdelningen får dock inte överstiga fem procent av bolagets egna kapital eller den beloppsgräns som följer av den grundläggande bestämmelsen om att utdelningen inte får överstiga den för året redovisade nettovinsten med tillägg för balanserad vinst från tidigare räkenskapsår och belopp som avsatts till fria fonder och med avdrag för redovisad förlust, aktiverade forsknings- och utvecklingskostnader, goodwill och latent skattefordran samt belopp som enligt lag eller bolagsordning inte får delas ut. För såväl aksjeselskaper som allmennaksjeselskaper har i lagen upptagits en särskild bestämmelse om att bolag kan lämna koncernbidrag till annat bolag i samma koncern och att bestämmelserna om vinstutdelning skall tillämpas på sådana bidrag. Har utbetalning skett i strid med lagens bestämmelser, skall mottagaren återbära vad han uppburit. Om utbetalningen har skett i form av vinstutdelning eller som utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, fusion, fission eller bolagets likvidation, är dock mottagaren återbäringsskyldig endast om han insåg eller bort inse att utbetalningen var olaglig. I den norska lagen finns inte något generellt förbud mot lån från bolaget till dess ägare. Såväl aksjeselskap som allmennaksjeselskap får lämna lån till sina ägare under förutsättning dels att det utlånade beloppet skulle kunna delas ut som vinstutdelning, dels att betryggande säkerhet ställs för lånet.

3.7. Finland

I Finland finns endast en bolagsform utan personligt ägaransvar, aktiebolaget. Den nuvarande finländska aktiebolagslagen, lag om aktiebolag (734/78), tillkom i nordiskt samarbete under 1960- och början av 1970talet. Lagen överensstämmer i stor utsträckning med den svenska aktiebolagslagen.

3.7.1. Privata och publika aktiebolag

På basis av ett betänkande från Aktiebolagskommissionen år 1992 (Kommittébetänkande 1992:32) och en fyra år senare presenterad proposition (prop. 89/96) beslutade den finländska riksdagen nyligen om omfattande ändringar i aktiebolagslagen. Syftet med ändringarna, som trädde i kraft den 1 september 1997, är bl.a. att anpassa lagen till EG:s bolagsdirektiv.

De nya bestämmelserna innebär att det i Finland på samma sätt som i Sverige numera finns två kategorier av aktiebolag, privata och publika.

Aktiekapitalet skall i privata aktiebolag vara minst 50 000 FIM och i publika aktiebolag minst 500 000 FIM.

Bestämmelserna om utbetalningar från bolaget till aktieägarna är i allt väsentligt tillämpliga på såväl privata som publika aktiebolag. Utbetalningar från bolaget kan ske endast i enlighet med vad som i aktiebolagslagen stadgas om vinstutdelning, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, överkursfonden eller reservfonden, förvärv av egna aktier samt utbetalning i samband med att bolaget upplöses, fusioneras eller delas. Har utbetalning skett i strid med lagens bestämmelser skall mottagaren återbetala beloppet i fråga jämte ränta, såvida han inte haft grundad anledning att anta att medlen utdelats i enlighet med lagen. Återbetalningsplikten kompletteras av ett bristtäckningsansvar för de som deltagit i fattandet eller verkställandet av utdelningsbeslutet eller i upprättandet eller fastställandet av felaktig balansräkning som legat till grund för beslutet.

Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämman. Stämman får inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.

Vinstutdelning får inte överstiga det sammanlagda beloppet av vinst enligt fastställd balansräkning för den senaste räkenskapsperioden och bolagets övriga fria egna kapital, med avdrag för förlust som balansräkningen utvisar och icke utdelningsbara poster. Vinstutdelningsutrymmet i moderbolag bestäms som det sammanlagda belopp som kan

Den finländska aktiebolagslagen upptar inte något krav på fortlöpande avsättningar till reservfond.

Aktieägare med minst en tiondel eller en i bolagsordningen bestämd mindre andel av samtliga aktier kan vid ordinarie stämma påkalla viss minimiutdelning av vinst. Stämman är emellertid inte skyldig att besluta om högre utdelning än vad som motsvarar åtta procent av bolagets egna kapital.

Ett finländskt aktiebolag får lämna lån till sina ägare inom ramen för medel som skulle kunnat utdelas som vinst och under förutsättning att betryggande säkerhet ställs för lånet.

4 Kommitténs överväganden

Aktiebolagsformens främsta kännetecken är att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Endast bolagets förmögenhet kan tas i anspråk för betalning av skulderna. I aktiebolagslagen finns därför en rad regler som skall garantera att en bolagsförmögenhet skapas vid bolagets bildande och att den såvitt möjligt inte försvinner under bolagets bestånd. Om bolaget fritt kunde avhända sig sina tillgångar och ådra sig nya skulder, skulle bolagsborgenärerna riskera att kvarvarande förmögenhet inte räckte till betalning av skulderna. I lagen finns därför begränsningar i bolagets rätt att vederlagsfritt minska tillgångarna och öka skulderna, de s.k. kapitalskyddsreglerna. Kommittén har i betänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) föreslagit nya bestämmelser om bolagsbildning, ökning och nedsättning av aktiekapitalet. I förevarande betänkande behandlar kommittén de kapitalskyddsregler som under rubriken Vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom finns i 12 kap. ABL.

Reglerna i 12 kap. ABL har under senare år varit föremål för betydande uppmärksamhet och debatt. Högsta domstolen har avgjort flera mål av principiellt intresse och doktrinen har snabbt vuxit i omfattning, se bl.a. Andersson (1995), Lindskog (1995) och Nerep (1994). Det är uppenbart att den nuvarande regleringen har brister och på många punkter uppfattas som oklar. Kommittén föreslår därför helt nya bestämmelser svarande mot det nuvarande tolfte kapitlet.

En annan del av kapitalskyddsreglerna är reglerna om likvidation. De kommer att behandlas i kommitténs slutbetänkande. Beträffande de allmänna utgångspunkterna för kommitténs arbete hänvisas till vad som anförts i betänkandena Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44) och Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22).

4.1. Skyddsändamålen

I likhet med reglerna om aktiekapitalets inbetalning, ökning och nedsättning syftar reglerna i 12 kap. ABL ytterst till att underlätta bolagens anskaffning av risk- och lånekapital. Genom regler om formerna för värdeöverföringar från bolaget garanteras aktieägarna insyn och inflytande över kapitalanvändningen, vilket främjar bolagets möjligheter

att anskaffa kapital från aktieägarna. Genom begränsningar i fråga om omfattningen av sådana värdeöverföringar skapas ett skydd för bolagets borgenärer och därigenom förutsättningar för lånefinansiering till lägre kostnader än vad som annars skulle ha varit fallet. En annan viktig funktion hos dessa begränsningar är att de skyddar ofrivilliga fordringsägare t.ex. den som har skadeståndsanspråk mot bolaget. Reglerna om formerna för värdeöverföringar från bolaget är uppställda i aktieägarnas intresse och kan därför, i likhet med andra regler uppställda till aktieägarnas skydd, åsidosättas om samtliga ägare är ense därom. Annorlunda förhåller det sig med de regler som begränsar omfattningen av de värdeöverföringar som aktieägarna kan besluta om. Dessa s.k. borgenärsskyddsregler är av tvingande karaktär. De kan inte ens med samtliga aktieägares samtycke åsidosättas. En tredje grupp av regler, som inte låter sig beskrivas som endera aktieägar- eller borgenärsskyddsregler är reglerna om kompetensfördelningen mellan bolagsorganen. Även dessa regler, t.ex. att endast bolagsstämman eller samtliga aktieägare kan besluta om vinstutdelning, är tvingande (prop. 1975:103 s. 416). Vid tolkning och tillämpning av reglerna om värdeöverföringar kan naturligtvis andra ändamål få betydelse, t.ex. omsättningsskyddet.

4.2. Värdeöverföringar från bolaget

Ett för aktieägare och borgenärer effektivt kapitalskydd måste omfatta alla former av värdeöverföringar från bolaget till aktieägare eller annan. De nuvarande bestämmelserna i 12 kap. ABL ger inte uttryckligt besked om att så är fallet. I kapitlets portalparagraf talas om utbetalning till aktieägarna av bolagets medel. Begreppet utbetalning för tankarna till betalning i pengar, vilket är det normala vid vinstutdelning. Begreppet har emellertid i lagens förarbeten (prop. 1975:103 s. 475 f, SOU 1971:15 s. 310) liksom i praxis (NJA 1995 s. 742) och doktrin tillagts en väsentligt vidare innebörd. Det innefattar även fall då annan egendom vederlagsfritt överförs till aktieägare. I syfte att tydliggöra kapitalskyddsreglernas vida tillämpningsområde föreslår kommittén att i lagen talas om ”värdeöverföring” i stället för ”utbetalning” från bolaget.

Begreppet värdeöverföring avser som utgångspunkt varje icke affärsmässigt betingad transaktion som medför att bolagets förmögenhet, direkt eller indirekt, minskar. Det kan röra sig om att bolaget avhänder sig egendom till underpris, förvärvar egendom till överpris, utbetalar lön eller arvode för tjänster eller arbeten som inte alls eller endast delvis motsvaras av utbetalningen, lånar ut medel till en i förhållande till marknadsräntan låg ränta eller upptar lån till en högre ränta än marknadsräntan, avskriver fordringar, etc. Hur transaktionen rubriceras

har inte någon betydelse i sammanhanget. Huruvida transaktionen kan anses affärsmässigt betingad får i det enskilda fallet avgöras med hänsyn till värdediskrepansens storlek, transaktionens karaktär (köp, byte, pant, borgen, löneutbetalning etc.), mottagarens relation till bolaget (aktieägare med mer eller mindre stort inflytande i bolaget, styrelseledamot eller ledande befattningshavare i bolaget, utomstående etc.) och övriga omständigheter. Det kan givetvis inte komma i fråga att betrakta varje transaktion som är oförmånlig för bolaget och förmånlig för motparten som en värdeöverföring (jfr Rodhe s. 131).

4.3. Formerna för värdeöverföringar till aktieägare eller annan

Värdeöverföringar från bolaget kan avse tillgångar svarande mot bolagets bundna eller dess fria egna kapital. Tillgångar svarande mot bolagets bundna kapital kan av aktieägarna lagligen tas i anspråk endast som återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden samt utskiftning i samband med bolagets likvidation. Bestämmelser om nedsättning av aktiekapitalet finns i 10 kap. (6 kap. ABL). Kommittén föreslår att bestämmelserna om nedsättning av reservfonden och överkursfonden överförs till samma kapitel, som får rubriken Nedsättning av aktiekapitalet m.m. Bestämmelser om utskiftning i samband med likvidation finns i 19 kap. (13 kap. ABL). Reglerna rörande nedsättning och likvidation är uppställda i borgenärernas intresse och är därför tvingande. Ett beslut i strid med reglerna är att anse som en nullitet och får inte verkställas, 12 kap. 37 och 38 §§ (9 kap. 17 § tredje stycket ABL).

Tillgångar svarande mot bolagets fria egna kapital kan tas i anspråk genom värdeöverföringar till aktieägare eller utomstående. Den i lagen anvisade formen för sådana värdeöverföringar till aktieägarna är vinstutdelning. Kommittén föreslår därför en förhållandevis utförlig reglering rörande beslut om vinstutdelning. Att lagen anvisar just vinstutdelning som form för ianspråktagande av tillgångar svarande mot det fria egna kapitalet innebär emellertid inte att det är det enda sätt på vilket ett sådant ianspråktagande kan ske. Formkravet är uppställt i aktieägarnas intresse och kan åsidosättas om samtliga ägare är ense därom. Det betyder, som tidigare har nämnts, att aktieägarna samfällt kan besluta att ta i anspråk tillgångar svarande mot fritt eget kapital utan att iakttaga de särskilda vinstutdelningsreglerna (jfr NJA 1995 s. 742). Om samtliga aktieägare har godkänt ett åsidosättande av vinstutdelningsreglerna kan detta åsidosättande därefter inte åberopas av

bolaget. Aktieägarna kan dessutom, om de är ense, åsidosätta övriga bestämmelser i lagen som är uppställda till aktieägarnas skydd, t.ex. likhetsprincipen. Av det sagda följer också att ett stämmobeslut om vinstutdelning eller annan värdeöverföring till aktieägarna som inte samlat samtliga aktieägare blir gällande om det inte klandras enligt 12 kap. 37 och 38 §§ (9 kap. 17 § första och andra stycket ABL), allt under förutsättning att värdeöverföringen inte strider mot borgenärsskyddsreglerna. I ett bolag vars verksamhet syftar till att bereda aktieägarna vinst – vilket är fallet om inte annat framgår av bolagsordningen, 2 kap. 5 § tredje stycket (12 kap. 1 § andra stycket ABL) – kan värdeöverföringar till annan än aktieägare beslutas endast av aktieägarna samfällt. Det följer av den grundläggande, men i den nuvarande lagen outtalade regeln att bolagsorganen inte får besluta om eller företa transaktioner som uppenbarligen är främmande för bolagsverksamhetens syfte. I klarhetens intresse föreslår kommittén att en uttrycklig bestämmelse svarande mot denna regel åter tas in i lagen (jfr 76 § i 1944 års aktiebolagslag). Om aktieägarna är ense kan bolaget överföra ekonomiska värden till utomstående, så länge transaktionen inte strider mot de regler som är uppställda i bolagsborgenärernas intresse. Som ett begränsat undantag från kravet på samfällt aktieägarbeslut gäller att stämman, och i viss utsträckning styrelsen, har rätt att under vissa förutsättningar besluta om gåva till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Kommittén föreslår på den punkten inte några ändringar i gällande rätt.

4.4. Värdeöverföringar från bolaget till aktieägarna i form av vinstutdelning

4.4.1. Vinstutdelning på ordinarie och extra bolagsstämma

Bolagsstämman är i egenskap av bolagets högsta beslutande organ exklusivt behörig att besluta huruvida och i vad mån vinstutdelning skall ske. Denna beslutanderätt kan varken genom beslut av stämman eller samtliga ägare eller genom en föreskrift i bolagsordningen överlämnas till styrelsen eller annan.

Beslut om vinstutdelning kan enligt gällande rätt fattas på ordinarie bolagsstämma, som i anslutning till fastställandet av resultaträkningen och balansräkningen är skyldig att besluta om dispositioner av bolagets resultat. Huruvida det enligt gällande rätt också är tillåtet att besluta om vinstutdelning vid extra bolagsstämma har länge diskuterats i doktrinen. Lagtext och förarbeten ger, har det sagts, inte något definitivt besked. Kommittén, som inte har anledning att ta ställning till tolkningen av de nuvarande bestämmelserna, kan inte se något principiellt hinder mot att aktiebolag i en ny reglering ges uttrycklig möjlighet att på extra stämma som hålls efter den ordinarie stämman, besluta om utdelning av fritt eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen efter avdrag för vad som redan har delats ut därav, s.k. efterutdelning. En sådan ordning förutsätter dock att utdelningsbeslutet inte inkräktar på borgenärsskyddet och att aktieägarna har ett fullgott beslutsunderlag vid stämman.

Kommittén vill i sammanhanget erinra om att beslut om nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna såväl enligt gällande rätt (6 kap. 1 § andra stycket ABL) som enligt kommitténs förslag, 10 kap. 3 och 8 §§ kan fattas av extra bolagsstämma. För det fall återbetalning sker med ett belopp som överstiger aktiens nominella belopp har ett sådant förfarande i praktiken betydande likheter med vinstutdelning.

En möjlighet att fatta mer än ett utdelningsbeslut under ett och samma räkenskapsår kan försvåra för bolagsborgenärerna att bevaka att bolagets soliditet inte urholkas genom utdelning till aktieägarna. I linje med det sätt på vilket lagen i dag med hänsyn till borgenärernas intresse allmänt tolkas, föreslår därför kommittén att utrymmet för efterutdelning begränsas på så sätt att beslut härom inte får fattas efter utgången av det räkenskapsår som följer närmast efter det år för vilket balansräkningen har fastställts. Om bolaget har kalenderår som räkenskapsår fastställs balansräkningen avseende räkenskapsår 1 senast i juni år 2. Beslut om efterutdelning kan då fattas till utgången av december sistnämnda år. När år 3 börjat löpa är bolaget hänvisat till att tidigarelägga den

ordinarie bolagsstämman och besluta om utdelning av vinst enligt den fastställda balansräkningen för år 2, om det är angeläget med ett snabbt beslut om vinstutdelning. Kommittén föreslår alltså inte några bestämmelser om förskottsutdelning. Det nuvarande, i borgenärernas intresse uppställda, förbudet att utbetala vinst avseende räkenskapsår för vilket årsredovisning inte fastställts bör bestå. Det innebär att bolaget inte heller kan dela ut under samma år upparbetade eller anteciperade vinster, s.k. interimsutdelning. På grund av bestämmelserna i artikel 15 punkten 2 i det andra bolagsdirektivet skulle en möjlighet att besluta om interimsutdelning förutsätta att särskilda lagbestämmelser infördes om upprättande av ett delårsbokslut som visade att tillräckliga medel fanns tillgängliga för sådan utdelning. Kommittén föreslår inte några sådana bestämmelser, jfr dock avsnitt 4.6 angående koncernbidrag. Om extra stämma skall pröva fråga om vinstutdelning bör enligt kommitténs mening följande ordning gälla. Styrelsen eller, om förslaget väcks av någon annan, förslagsställaren skall upprätta ett förslag till dispositioner beträffande den del av det fria egna kapitalet enligt den senast fastställda balansräkningen som finns kvar efter det senaste stämmobeslutet om disposition av detta kapital. Förslaget utformas naturligen efter samma modell som används på ordinarie stämma. På ordinarie stämma har aktieägarna tillgång till en aktuell förvaltningsberättelse med uppgifter som ger perspektiv på styrelsens förslag till vinstutdelning. Kommittén föreslår att styrelsen till underlag för vinstutdelningsbeslut på extra stämma skall lämna en redogörelse som behandlar bl.a. de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömandet av utrymmet för vinstutdelning och ger besked om hur bolagets egna kapital påverkas av den föreslagna utdelningen. På motsvarande sätt som vid ordinarie stämma bör revisorerna granska styrelsens redogörelse och avge ett yttrande över denna. Revisorsyttrandet bör mynna ut i ett uttalande angående det på stämman framlagda förslaget om dispositioner beträffande bolagets vinst, jfr 14 kap. 28 § (10 kap. 10 § ABL).

Det är av vikt för bolagets borgenärer att få kännedom om extra utdelningar. I ett system med efterutdelningar löper borgenärerna högre risker och det framstår som ofrånkomligt med en skyldighet för bolaget att omedelbart anmäla beslut om efterutdelning för registrering. Har extra bolagsstämma beslutat om vinstutdelning, skall bolaget därför enligt förslaget anmäla beslutet för registrering hos registreringsmyndigheten (PRV) utan dröjsmål och senast två veckor från beslutet.

När det gäller vinstutdelning som beslutas på ordinarie stämma finns i årsredovisningslagen (1995:1554) och aktiebolagslagen en omfattande reglering som syftar till att göra årsredovisningarna offentliga. Regleringen innebär att ett bolag som inte inom föreskriven tid till PRV sänder in en godtagbar årsredovisning med anteckning om bolagsstämmans beslut om dispositioner beträffande bolagets vinst eller

förlust riskerar dröjsmålsavgifter och ytterst likvidation (19 kap. 4 a § 3). PRV har dessutom möjlighet att genom vitesföreläggande driva in saknade årsredovisningshandlingar. Vid efterutdelning saknar PRV möjlighet att fortlöpande bevaka att bolaget anmäler beslut härom till verket, varför kontroll därav måste ske i annan ordning. Det får ankomma på bolagets revisor att kontrollera att beslut om efterutdelning anmäls för registrering. Underlåter bolaget att göra sådan anmälan skall det anmärkas i revisionsberättelsen.

4.4.2. Beslutsordning

Beslut om vinstutdelning fattas av stämman med enkel majoritet, 12 kap. 26 § (9 kap. 13 § ABL). Minoriteten skyddas av den grundläggande likhetsprincipen i 3 kap. 1 §, som i detta sammanhang innebär att varje aktie i förhållande till annan aktie berättigar till ett lika stort belopp som utdelning, om inte annat följer av föreskrift i bolagsordningen om aktier av olika slag med olika rätt till andel i bolagets vinst. Finns det i bolaget aktier av olika slag med olika rätt till andel i bolagets vinst innebär likhetsprincipen dels att likhet skall gälla inom varje aktieslag, dels att förhållandet mellan aktieslagen skall upprätthållas (Nial s. 23).

Utdelning sker normalt i form av pengar och i svensk valuta. Ingenting hindrar emellertid att utdelning bestäms i utländsk valuta eller i annan egendom, s.k. sakvärdesutdelning. Även ett sådant beslut fattas med enkel majoritet. Vid utdelning av sakvärden innebär likhetsprincipen att varje aktie berättigar till egendom av lika stort värde, om det inte i bolaget finns aktier av olika slag som skiljer sig åt beträffande rätten till utdelning. Att stämman inte får fatta ett utdelningsbeslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel åt viss eller vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller annan aktieägare framgår av den s.k. generalklausulen i 12 kap. 25 § (9 kap. 16 § ABL).

I bolag med många aktieägare utformas sakvärdesutdelningar ofta på sådant sätt att aktieägarna får välja mellan viss generiskt bestämd egendom, t.ex. aktier i ett annat bolag, och ett penningbelopp. Ett sådant förfarande är väl förenligt med kravet på att behandla alla aktieägare lika. Det torde däremot inte vara möjligt att genom majoritetsbeslut dela ut sakvärden till vissa ägare och pengar till andra ägare, utan valmöjlighet. Jfr Andersson 1996 s. 443. Enligt gällande rätt får stämman som huvudregel inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt (12 kap. 3 § första stycket ABL). Bestämmelsen infördes med 1975 års lag med motiveringen att det i allmänhet är styrelsen som har den bästa möjligheten att bedöma hur stor utdelning som med hänsyn till bolagets förhållanden är lämplig, och att styrelsen ofta företräder företagets

långsiktiga intressen bättre än aktieägare för vilka ibland intresset av omedelbar hög utdelning står i förgrunden (SOU 1971:15 s. 315, prop. 1975:103 s. 237). Kommittén, som har en annan syn på rollfördelningen mellan ägarna och styrelsen, föreslår att vetorätten för styrelsen i samband med beslut om vinstutdelning avskaffas. Kommittén har tidigare föreslagit motsvarande ändring i fråga om beslut om nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna (SOU 1997:22 s. 244 f.).

Beträffande vinstutdelning vid ordinarie bolagsstämma blir följden av förslaget i denna del att det ankommer på styrelsen att i förvaltningsberättelsen ta in ett förslag till resultatdisposition, men att förslaget inte i sig utgör någon övre gräns för stämmans utdelningsmöjligheter. Stämman kan besluta om utdelning även om styrelsen föreslagit att någon utdelning inte alls skall ske och stämman kan besluta om en högre utdelning än vad styrelsen föreslagit. En annan sak är att stämman inte får besluta om utdelning med större belopp än som följer av borgenärsskyddsreglerna. Det ligger i sakens natur att bolagsstämman skall agera försiktigt om styrelsen med hänvisning till den s.k. försiktighetsregeln föreslagit en lägre utdelning.

4.5. Borgenärsskyddet

Det grundläggande borgenärsskydd som följer av kravet på full täckning för det bundna kapitalet kompletteras av den s.k. försiktighetsregeln i 12 kap. 2 § andra stycket ABL. Den regeln innebär att vinstutdelning inte får ske med så stort belopp, att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Bestämmelsen är tvingande. Den kan inte åsidosättas ens med samtliga aktieägares samtycke.

Den grundläggande idén bakom försiktighetsregeln kan sägas vara att ett aktiebolag inte skall kunna genomföra värdeöverföringar till aktieägare eller annan med större belopp än att dess ekonomiska ställning efter värdeöverföringen är betryggande för fordringsägarna (jfr Andersson s. 207). Kommittén, som delar detta synsätt, föreslår en utvidgad och preciserad försiktighetsregel där den grundläggande frågan blir om det med hänsyn till bolagets resultat och ställning på det hela taget är rimligt att dela ut vinst och hur stor del av vinsten som det i så fall är lämpligt att dela ut.

Enligt kommittén bör bestämmelsen för det första utformas så att det klart framgår att den skall tillämpas inte endast vid vinstutdelning, utan vid varje form av värdeöverföring, till aktieägare eller annan. Såväl vid formenliga som icke formenliga värdeöverföringar till aktieägare och vid värdeöverföringar till utomstående skall en prövning av den tilltänkta transaktionen ske mot försiktighetsregeln. En ofta påtalad svaghet i den nuvarande bestämmelsen är hänvisningen till god affärssed som den norm mot vilken en tilltänkt vinstutdelning skall prövas (se bl.a. Rodhe s. 94 f.). Någon affärssed har inte utbildats och beskrivits på området under de tjugo år som bestämmelsen varit i kraft. Kommittén föreslår därför att kopplingen till god affärssed utmönstras. Bestämmelsen bör i stället utformas så att värdeöverföring får ske endast i den mån det med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarligt. En prövning av bolagets konsolideringsbehov inför ett vinstutdel-

ningsbeslut eller annan värdeöverföring kan i praktiken nödvändiggöra en mångsidig bedömning av bolagets ekonomiska ställning. Med begreppet konsolidering avses inom företagsekonomin en förstärkning av ett företags ekonomiska ställning. Den ekonomiska ställningen kan beskrivas med hjälp av olika nyckeltal bland vilka i första hand relationen mellan eget och främmande kapital (skulder) här är av intresse. Ju större andel av ett aktiebolags tillgångar som finansierats med eget kapital, desto bättre soliditet anses bolaget ha.

En förbättring av soliditeten innebär en konsolidering av bolaget, men soliditet kan mätas på olika sätt. Uttrycks soliditeten som relationen mellan eget kapital och främmande kapital (skuldsättningsgraden) eller totalt kapital på det sätt dessa storheter framkommer i årsredovisningen, talar man om synlig soliditet. Vid tillämpning av försiktighetsregeln är det emellertid inte den på redovisningsdata framräknade soliditeten som är av intresse. Avgörande för bolagets förmåga att kunna ta risker och tåla förluster är bolagets verkliga ekonomiska ställning. Därför bör det vara den verkliga soliditeten, med beaktande av obeskattade och dolda reserver, som är det relevanta soliditetsmåttet vid tillämpning av försiktighetsregeln. (Jfr prop. 1975:103 s. 477.) Den optimala relationen mellan eget kapital och skulder varierar mellan företag i olika branscher liksom mellan företag av olika storlek och ålder. Som konstaterats i förarbetena till 1975 års lag är det därför inte möjligt att fastställa en för alla bolag och vid varje tidpunkt lämplig soliditet. (SOU 1971:15 s. 312, prop. 1975:103 s. 211.) Det bör också framhållas att det vid en bedömning av bolagets konsolideringsbehov i regel inte är tillräckligt att studera enbart soliditeten. Som regel måste även andra faktorer beaktas, såsom räntabiliteten på bolagets kapital, resultatprognoser, investeringsbehov, etc. Saken kompliceras ytterligare av att det i företag inom vissa verksamhetsområden, t.ex. bankverksamhet, förhåller sig på det sättet att en hög soliditet kan påverka räntabiliteten på eget kapital negativt (hävstångseffekten). Som komplement får då användas andra mått, t.ex. kapitaltäckningsgrad, där eget kapital ställs mot riskvägda fordringar. Försiktighetsregeln bör vidare kräva att hänsyn tas till bolagets likviditet, varmed inom företagsekonomin brukar avses bolagets kortfristiga betalningsförmåga. Likviditeten uttrycks i allmänhet som relationen mellan å ena sidan bolagets likvida tillgångar eller omsättningstillgångar och å andra sidan dess kortfristiga skulder. Likviditetskravet innebär att värdeöverföring inte får ske med så stort belopp att bolagets förmåga att fullgöra sina betalningsförpliktelser försämras. (Jfr Andersson s. 212.)

Förutom konsolideringsbehov och likviditet bör hänsyn tas till bolagets ställning i övrigt. Uttrycket är präglat av svårigheten att förutse och beskriva alla omständigheter som kan påverka bolagets förmåga att i

framtiden fullgöra sina ekonomiska åtaganden. I förarbetena till den nuvarande lagen har på denna punkt i huvudsak nämnts händelser som inträffat efter räkenskapsårets utgång. (SOU 1971:15 s. 311, prop. 1975:103 s. 478.) I linje med vad som anförts i doktrinen menar kommittén att uttrycket ”ställning i övrigt” i vart fall för framtiden bör anses syfta på omständigheter av betydelse för bolagets ekonomiska ställning oavsett om de är hänförliga till räkenskapsåret eller en senare period. (Jfr Andersson s. 214.) I klarhetens intresse föreslår kommittén att det i bestämmelsen uttryckligen föreskrivs att prövningen av den tilltänkta värdeöverföringen mot bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt skall ske med beaktande av de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet. Vad särskilt gäller koncernförhållanden innebär den föreslagna försiktighetsregeln att vinstutdelning eller annan värdeöverföring från ett moderbolag får ske endast under förutsättning att det med hänsyn till bolagets och koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarligt. Koncernens ekonomiska ställning är av stor vikt vid bedömningen av moderbolagets utdelningskapacitet. Det faktum att kommittén i sitt lagförslag inte håller fast vid den formella kopplingen mellan beloppsspärren och koncernbalansräkningen innebär inte någon ändrad syn på detta förhållande. Koncernens ekonomiska ställning och förhållanden bör därför beaktas vid tillämpningen av försiktighetsregeln på eventuella värdeöverföringar från moderbolaget. I stället för en formell avstämning mot fria medel i en koncernbalansräkning vill kommittén verka för att koncernen i dess helhet granskas vid bedömningen av utdelningskapaciteten. Därvid bör bl.a. värdet på dotterbolagsaktier, intressebolagsaktier och koncernfordringar analyseras och bedömas. Särskilt bör åtgärder vidtagas för att säkerställa att koncerninterna vinster inte kan delas ut.

4.5.1. Skyddet för bolagets bundna egna kapital

Till skydd för bolagets borgenärer finns i aktiebolagslagen bestämmelser som begränsar bolagets rätt att vederlagsfritt minska sina tillgångar och öka sina skulder. Dessa begränsningar bygger på tanken att ett aktiebolag alltid med en viss marginal skall ha tillgångar som motsvarar dess skulder. Marginalen utgörs av bolagets aktiekapital och vad som i övrigt betecknas som bolagets bundna egna kapital. Det bokförda värdet av bolagets tillgångar skall uppgå till minst bolagets bokförda skulder och avsättningar plus det bundna egna kapitalet. Är detta fallet sägs det bundna egna kapitalet vara täckt. Bolaget får inte dela ut vinst till aktieägarna, om det inte omedelbart efter åtgärden skulle finnas full täckning för det bundna egna kapitalet. I lagens nuvarande lydelse har emellertid lagtexten utformats på ett sätt som utgår från den fria delen av det egna kapitalet. I stället för att förbjuda utdelning av bundet eget kapital föreskrivs att utdelning inte får överskrida bolagets fria egna kapital. Vinstutdelning till aktieägarna får inte överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i fastställd koncernbalansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserad vinst från

tidigare räkenskapsår och belopp som avsatts till fria fonder med avdrag för redovisad förlust, belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall överföras till bundet eget kapital, samt belopp som enligt bolagsordning annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna (12 kap. 2 § första stycket ABL). Regeln har i doktrinen kallats beloppsspärren (Lindskog 12:2–5).

Det valda skrivsättet vållar inga problem så länge fråga är om utdelning i pengar men har givit upphov till omfattande tolkningsproblem vid utdelning av sakvärden, se avsnitt 4.5.3 nedan. Med utgångspunkt i den ovan redovisade synen på borgenärsskyddets innebörd, nämligen att bolaget inte får dela ut vinst om det inte omedelbart efter åtgärden skulle finnas full täckning för det bundna egna kapitalet, kan kommittén inte se några skäl till att i en ny reglering låta bestämmelsens ordalydelse utgå från det fria egna kapitalet. I linje med vad som redan är fallet i fråga om nedsättning av aktiekapitalet (10 kap. 5 § kommitténs förslag; 6 kap. 1 § ABL), och som kommittén föreslagit skall gälla i fråga om aktiebolags förvärv av egna aktier (11 kap. 5 §), bör bestämmelsen i stället utformas så att bolaget inte får överföra värden till aktieägarna (som vinstutdelning eller på annat sätt) eller till någon utomstående, om det inte finns full täckning för det bundna egna kapitalet efter överföringen.

Utvidgningen till att omfatta även andra än aktieägare betingas av att det för bolagsborgenärerna i princip är likgiltigt till vem värdeöverföringen sker. Fordringsägarna skall kunna lita på att bolaget inte utan att iaktta lagens bestämmelser om nedsättning av aktiekapital, reservfond eller överkursfond eller likvidationsreglerna beslutar om någon form av värdeöverföring, som medför att det inte längre finns full täckning för bolagets bundna egna kapital. Det är den centrala innebörden av borgenärsskyddet. (Jfr prop. 1975:103 s. 209.) Enligt gällande rätt begränsas bolagens vinstutdelningsutrymme vidare av kravet på avsättningar till reservfonden. Av årets nettovinst skall, efter förlusttäckning, tio procent avsättas till reservfond till dess denna, tillsammans med eventuellt förekommande överkursfond, uppgår till 20 procent av aktiekapitalet. Skyldigheten att göra avsättningar av årsvinsten till reservfond infördes med 1895 års aktiebolagslag. Regeln har i samband med senare revideringar av lagen ändrats i sina detaljer, men ger alltjämt uttryckt för idén att genom ett slags tvångssparande framtvinga en konsolidering av bolagen. Aktiebolagsutredningen menade redan på sin tid att reservfondsreglerna knappast var ägnade att på ett rationellt sätt främja en konsolidering av företagen och pekade också på en rad andra svagheter i reglerna. Utredningen föreslog därför att avsättningsskyldigheten till reservfond skulle avskaffas (SOU 1971:15 s. 313). Remissinstanserna

delade utredningens uppfattning, men regeringen föreslog att bestämmelserna skulle behållas i avvaktan på pågående utredningsarbete inom företagsbeskattningens område. Några nya överväganden beträffande institutet reservfond synes emellertid aldrig ha gjorts.

I likhet med Aktiebolagsutredningen anser kommittén att reglerna om fortlöpande avsättningar till reservfond är föråldrade och föga rationella. En grundläggande svaghet i reglerna är att den påbjudna avsättningen till reservfonden är beroende av aktiekapitalets storlek på det sättet att avsättningsskyldigheten upphör när reservfonden, numera tillsammans med eventuellt förekommande överkursfond, uppgår till 20 procent av aktiekapitalet. Bolagets aktiekapital bestäms av bolaget självt, och bolaget kan genom att sätta aktiekapitalet lågt slippa undan med vida mindre avsättning till reservfonden än ett annat bolag som kanske i verkligheten är bättre konsoliderat. Det är också vanligt att skyldigheten att göra avsättning till reservfonden tillgodoses vid bildande av aktiebolag och vid kapitalökning genom att aktierna emitteras med en överkurs, som kan fylla reservfonden eller, numera, överkursfonden.

Det bör också noteras att det genom införandet av den s.k. försiktighetsregeln (12 kap. 2 § andra stycket) numera finns ett explicit krav i lagen på att inför beslut om vinstutdelning beakta bl.a. bolagets konsolideringsbehov, se avsnitt 4.5.2 nedan. Därigenom har motiven till att i lagen föreskriva en särskild avsättningskyldighet till reservfond väsentligt förringats.

Kommittén konstaterar också att det i EG:s bolagsdirektiv inte finns något krav på att en viss del av bolagens vinst skall avsättas till reservfond eller annan bunden fond. Bland de enskilda medlemsländerna föreligger i Tyskland och Frankrike en skyldighet att göra avsättningar till reservfond, medan detta inte är fallet i exempelvis Storbritannien. I Danmark avskaffades för ett par år sedan ett i lagen upptaget krav på att avsätta minst fem procent av årsvinsten till reservfond. I stället infördes dels ett allmänt formulerat krav på att göra de fonderingar som bolagets ekonomiska ställning kräver, dels en försiktighetsregel av innebörd att vinstutdelning inte får ske med större belopp än vad som är försvarligt med hänsyn till bolagets och, i moderbolag, koncernens ekonomiska ställning. Inte heller i Norge föreligger det längre någon skyldighet att fortlöpande göra avsättningar till reservfonden. I Finland har någon sådan skyldighet aldrig förelegat.

Kommittén föreslår mot bakgrund av det anförda att skyldigheten att avsätta en viss del av årets nettovinst till reservfonden avskaffas. Ingenting hindrar emellertid bolagen från att på frivillig grund även fortsättningsvis göra sådana avsättningar. Vidare kvarstår skyldigheten att till reservfonden avsätta ett belopp svarande mot vad som tillfaller bolaget efter försäljning av outtagen fondaktie (7 kap. 8 §) samt visst belopp som inbetalats på aktie som senare förklarats förverkad (8 kap. 25

§). Därtill kommer att försiktighetsregeln, särskilt rekvisitet konsolideringsbehov, kan innebära att bolaget måste innehålla en större eller mindre del av det fria egna kapitalet, vilket i realiteten kan jämföras med en i lag stadgad skyldighet att avsätta medel till reservfond. En särskild fråga är hur vinstutdelningsutrymmet skall bestämmas i koncernförhållanden. I syfte att förhindra att ett moderbolag i en koncern delar ut vinster som inte motsvaras av vinster för koncernen som helhet, har moderbolag varit underkastade en dubbel begränsning i vinstutdelningshänseende. Moderbolag har inte fått dela ut mer än vad som redovisats som utdelningbar vinst enligt bolagets egen balansräkning, men inte heller mer än den utdelningsbara vinsten för koncernen som helhet. För att fastställa utdelningsutrymmet i det senare avseendet har moderbolag till helt nyligen generellt varit skyldiga att upprätta koncernresultat- och koncernbalansräkning, vari interna vinster och förluster samt interna fordringar och skulder eliminerats. I den år 1995 antagna årsredovisningslagen, som bl.a. ersatt aktiebolagslagens bestämmelser om redovisning, finns i 7 kap. 2 § vissa undantag från skyldigheten att upprätta koncernredovisning för moderbolag i underkoncerner. I samma lagstiftningsärende ändrades aktiebolagslagens vinstutdelningsregler på det sättet att den dubbla utdelningsspärren avskaffades för moderbolag som inte själva skall upprätta koncernredovisning. I förarbetena uttalas att utdelningskapaciteten i stället får bedömas med ledning av 12 kap. 2 § andra stycket (försiktighetsregeln) och att utgångspunkten måste vara att vinstutdelning aldrig får överstiga vad som skulle ha redovisats som utdelningsbara medel om bolaget hade upprättat koncernredovisning. Det sägs också att utrymmet för vinstutdelning får bedömas med hänsyn till tillgängligt material eller, om detta inte ger tillräckligt underlag, på en inom bolaget särskilt upprättad sammanställning (prop. 1995/96:10 del 2 s. 131).

Den genomförda förändringen innebär alltså att vissa moderbolag är explicit underkastade en dubbel utdelningsbegränsning, medan andra inte är det. Redan detta reser enligt kommitténs mening frågan om den dubbla utdelningsbegränsningen över huvud taget skall behållas. Därtill kommer att Redovisningskommittén i betänkandet Översyn av redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157) föreslagit att även moderbolag i mindre koncerner, i likhet med vad som är fallet i övriga medlemsstater inom EU, skall undantas från skyldigheten att upprätta koncernredovisning (s. 431 f.). Vid ett genomförande av Redovisningskommitténs förslag i denna del skulle ytterligare ett betydande antal moderbolag hamna utanför den dubbla utdelningsbegränsningen. Kommittén kan vidare konstatera att EG:s bolagsdirektiv inte påbjuder någon koppling mellan koncernredovisningen och moderbolagets vinstutdelningsmöjligheter av det slag som f.n. finns i 12 kap. 2 § första stycket ABL och att det i de flesta medlemsstater inte heller finns någon

sådan koppling i den nationella lagstiftningen. På grund av det anföra anser kommittén att tiden nu är mogen att avskaffa kopplingen mellan vinstutdelningsutrymmet i moderbolag och koncernredovisningen. Vinstutdelningsutrymmet bör i lagen bestämmas på ett och samma sätt för alla moderbolag, nämligen med utgångspunkt i moderbolagets egen balansräkning. Därutöver bör alla moderbolag även i fortsättningen vara skyldiga att inom ramen för den s.k. försiktighetsregeln beakta den samlade ekonomiska ställningen i koncernen.

4.5.3. Överföringar av sakvärden

En särskild fråga är hur beloppsspärren och övriga borgenärsskyddsregler motsvarande 12 kap. 2 § ABL skall tillämpas vid värdeöverföringar som sker med annan egendom än pengar (sakvärden) och där det bedömda marknadsvärdet på egendomen överstiger dess bokförda värde. Lagtexten ger i sin nuvarande lydelse inte något klart besked. Med utgångspunkt i lagtextens nuvarande avfattning har två skilda synsätt framträtt i doktrinen. Det ena innebär att det är egendomens marknadsvärde som skall prövas mot beloppsspärren, det andra att det är det bokförda värdet som skall ställas mot beloppsspärren. Högsta domstolen fastslog år 1995 att det inte kan anses stå i strid med bestämmelsen ”att till grund för

bedömningen av storleken på en sakutdelning lägga det bokförda värdet av tillgångarna i fråga och inte ett högre värde, såsom t.ex. deras bedömda marknadsvärde” (NJA 1995 s. 742). Av vad kommittén ovan anfört om borgenärsskyddets innebörd och den föreslagna nya lydelsen av den aktuella bestämmelsen, nämligen att det efter värdeöverföringen skall finnas full täckning för bolagets bundna egna kapital, följer att det är de i bolaget, omedelbart efter värdeöverföringen kvarvarande nettotillgångarnas bokförda värde som skall läggas till grund för bedömningen av huruvida sakutdelningen inkräktar på bolagets bundna egna kapital. En traditionell utdelning av annan egendom än pengar förutsätter alltså att bokfört värde på kvarvarande nettotillgångar täcker det bundna egna kapitalet. En avyttring av bolaget tillhörig egendom som helt eller delvis motsvarar det bundna egna kapitalet förutsätter, om den skall ske mot ett vederlag som understiger marknadsvärdet på egendomen, att bokfört värde på kvarvarande nettotillgångar och vederlaget i fråga tillsammans motsvarar bolagets bundna egna kapital. Med förslaget att avskaffa kravet på fortlöpande avsättningar till reservfond uppkommer inte några frågor om hur sådana avsättningar skall hanteras i sammanhanget. Kommittén har inhämtat besked från EG-kommissionen att denna tillämpning av borgenärsskyddsreglerna vid överföringar av sakvärden, enligt Kommissionens mening, är förenlig med det andra bolagsdirektivet. Jfr avsnitt 3.1 ovan. Att en överföring av sakvärden inte inkräktar på det bundna egna kapitalet är emellertid enligt kommitténs förslag inte tillräckligt för att den skall vara tillåten. Överföringen måste också prövas mot försiktighetsregeln, som kräver att bolaget efter värdeöverföringen har en ekonomisk ställning som med hänsyn till konsolideringsbehov, likviditet och bolagets ställning i övrigt är försvarlig. Det ligger i sakens natur att den prövningen kan behöva göras under beaktande av marknadsvärdena på bolagets tillgångar och skulder. (Jfr NJA 1995 s. 742.)

Det är vidare en självklarhet att marknadsvärden skall användas vid tillämpning av likhetsprincipen i 3 kap. 1 §, dvs. att det beräknade marknadsvärdet på den överförda egendomen måste vara lika stort för varje aktie med mindre annat föreskrivs i bolagsordningen eller aktieägarna är ense om en annan fördelning. (Jfr NJA 1995 s. 742.)

4.6. Koncernbidrag

Äger ett aktiebolag aktier representerande mer än hälften av rösterna för samtliga aktier i ett annat aktiebolag är det förstnämnda bolaget i aktiebolagsrättsligt hänseende ett moderbolag och det senare bolaget dotterbolag. Detsamma är fallet om ett aktiebolag på vissa andra i lagen

angivna grunder kontrollerar ett annat bolag. Ett moderbolag kan ha flera dotterbolag. Tillsammans utgör moder- och dotterbolag en koncern (1 kap. 5 § ABL). I rättsligt hänseende är varje aktiebolag i en koncern ett eget rättssubjekt. Koncernen som sådan är däremot inte något eget rättssubjekt. Koncerner förekommer i stor utsträckning i näringslivet. Uppskattningsvis vart femte aktiebolag (60 000) ingår i en koncern. I ekonomiskt hänseende betraktas ofta koncernen som en enhet och värdeöverföringar mellan bolagen i form av s.k. koncernbidrag är vanliga.

Regler om koncernbidrag finns inom skatterätten. Målsättningen är att skattebelastningen för en koncern skall vara lika stor som om verksamheten bedrivits inom ett enda bolag. Mellan koncernbolag kan därför enligt 2 § 3 mom lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt ges koncernbidrag med avdragsrätt för det givande företaget och skattskyldighet för det mottagande företaget. Avdragsrätten gäller oavsett om bidraget kan anses utgöra en omkostnad i givarens verksamhet och oavsett om det finns något samband mellan företagens verksamheter. Bidraget behöver inte betalas ut kontant. Det är tillräckligt att ett fordringsförhållande uppstår och redovisas. Lagen sätter inte heller någon övre gräns för bidragets storlek.

För att avdragsrätt skall föreligga för koncernbidrag ställs höga krav på ägarsamband mellan det givande och mottagande bolaget. Bl.a. krävs att moderbolaget äger mer än 90 procent av aktierna i dotterbolaget. Från aktiebolagsrättsliga utgångspunkter är ett koncernbidrag en värdeöverföring, som skall bedömas enligt aktiebolagslagens bestämmelser om sådana överföringar. Lagen upptar i dag inte några särskilda bestämmelser om koncernbidrag och kommittén föreslår inte heller några sådana bestämmelser. Med utgångspunkt i fyra typsituationer för lämnande av koncernbidrag gör kommittén följande bedömning av de bolagsrättsliga aspekterna på förfarandet.

1) Koncernbidrag från helägt dotterbolag till moderbolaget. Koncernbidrag från ett helägt dotterbolag till moderbolaget kan enligt stadgad praxis i näringslivet lämnas på det sättet att dotterbolaget på räkenskapsårets sista dag bokför ett ”koncernbidrag” till moderbolaget.

Koncernbidraget fastställs i samband med att ordinarie bolagsstämma i dotterbolaget fastställer bolagets balansräkning. Ett annat förfaringssätt är att dotterbolaget under löpande räkenskapsår lämnar moderbolaget ett lån, som i samband med bokslutet omvandlas till ett koncernbidrag som senare fastställs på ordinarie stämma i dotterbolaget på nyss angivet sätt. Beslut om nu nämnda form av koncernbidrag fattas i praktiken av dotterbolagets styrelse för att sedermera fastställas av bolagsstämman i

dotterbolaget. Som Högsta domstolen konstaterat innebär detta att bidraget blir föremål för bolagsstämmans beslut på ett sätt som i huvudsak är jämförbart med vad som gäller för vinstutdelning när balansräkningen för året fastställs (NJA 1995 s. 742). Kommittén finner därför inte skäl att föreslå några begränsningar i det tillämpade förfaringssättet. En annan sak är att koncernbidraget i borgenärsskyddshänseende är underkastat samma regler som andra värdeöverföringar till aktieägarna. I den mån bidraget medför att det i dotterbolaget inte längre finns full täckning för det bundna egna kapitalet är det alltså olagligt och detsamma är fallet om bidraget strider mot försiktighetsregeln.

2) Koncernbidrag från majoritetsägt dotterbolag till moderbolaget.

Vinstutdelning eller annan värdeöverföring till ägarna skall ske med samma belopp på alla aktier, om inte aktieägarna samfällt beslutar annat. Beslut om koncernbidrag från ett majoritetsägt dotterbolag till moderbolaget kan därför bara fattas enhälligt av samtliga ägare. Ett i praktiken vanligt sätt att komma runt kravet på samtycke från samtliga aktieägare är att kompensera minoriteten i samband med stämmans beslut om utdelning. Det kan exempelvis ske genom att stämman beslutar om utdelning till ägarna med ett belopp av sådan storlek att moderbolaget skulle komma att få vad det redan erhållit i bidrag, varefter moderbolaget avstår från sin andel av utdelningen. Kommittén ser inte heller i det hänseendet skäl att ingripa mot en i näringslivet till synes väl fungerande ordning. Borgenärsskyddsreglerna skall tillämpas på samma vis som i 1) ovan.

3) ”Bidrag” från moderbolag till dotterbolag. Ett ”bidrag” från ett moderbolag till ett underordnat bolag i koncernen (dotterbolag, dotterdotterbolag etc.) är i aktiebolagsrättsligt hänseende inte en vinstutdelning, eftersom ”bidraget” inte går från bolaget till dess ägare. Beroende på dotterbolagets ekonomiska ställning kan ”bidraget” i moderbolagets perspektiv vara en sedvanlig affärshändelse eller en vederlagsfri utbetalning. I dotterbolagets perspektiv är ”bidraget” i båda fallen ett aktieägartillskott.

a) Om dotterbolaget är solvent resulterar ”bidraget” normalt i att moderbolagets aktier i dotterbolaget stiger i värde med ett sammanlagt belopp motsvarande bidraget. Transaktionen är i det fallet att se som en affärshändelse som kan beslutas av moderbolagets styrelse. Den omfattas inte av bestämmelserna i 16 kap.

b) Om dotterbolagets ekonomiska ställning däremot är sådan att ”bidraget” inte alls, eller endast delvis, är ägnat att påverka värdet på dotterbolagsaktierna, kan bidraget vara att se som en värdeöverföring till utomstående, varom beslut bara kan fattas av aktieägarna samfällt och på

4) ”Bidrag” från ett dotterbolag till ett annat dotterbolag. Ett ”bidrag” från ett dotterbolag till ett annat dotterbolag (systerbolag) i samma koncern kan i bolagsrättsligt hänseende ses som en värdeöverföring från bolaget till utomstående. Beslut därom kan då bara fattas av aktieägarna samfällt. Med ett annat sätt att se på saken kan bidraget anses gå via moderbolaget och kan då beslutas på samma sätt som andra koncernbidrag från dotterbolag till moderbolag. Borgenärsskyddsreglerna i 16 kap. skall tillämpas.

4.7. Rättsföljderna vid olaglig värdeöverföring

4.7.1. Ersättningsskyldighet

Beträffande rättsföljden vid olaglig värdeöverföring föreskrivs i 12 kap. 5 § första stycket ABL att utbetalning till aktieägarna i strid med lagen skall återbäras till bolaget. Bestämmelsen anses i viss utsträckning vara analogt tillämplig på olaglig utbetalning till annan än aktieägare. En sådan tillämpning har ansetts kunna komma ifråga vid utbetalning till bl.a. aktieägare närstående fysisk eller juridisk person och till någon som i ett nära sakligt sammanhang med utbetalningen upphör att vara aktieägare eller blir aktieägare. Även andra ägareliknande kopplingar till bolaget skulle kunna aktualisera en analog lagtillämpning. Var gränserna för en analog lagtillämpning går får enligt Högsta domstolen bestämmas av hänsynen till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet (NJA 1997 s. 418).

Kommittén har ovan föreslagit att den centrala borgenärsskyddsregeln om skyddet för det bundna kapitalet skall göras uttryckligen tillämplig på värdeöverföringar inte bara till aktieägare utan också till utomstående. Detsamma menar kommittén bör vara fallet i fråga om rättsföljdsbestämmelsen. Kravet på förutsägbarhet i rättstillämpningen talar emot en fortsatt förlitan på en analog lagtillämpning. Vad gäller rättsföljdens närmare innebörd framgår av 12 kap. 5 § första stycket ABL att mottagaren skall ”återbära” vad han har uppburit till bolaget. I doktrinen har diskuterats hur lagtexten på den punkten bör uppfattas vid sakvärdesutdelningar. Rör det sig om en skyldighet att återbära just den utdelade egendomen eller en skyldighet att ersätta värdet av vad som olagligen delats ut? Kommittén, som inte har att ta ställning till denna eller andra frågor rörande tillämpningen av gällande rätt, menar att bestämmelsen för framtiden bör utformas som en självständig ersättningsskyldighet. Som utgångspunkt bör var och en till

vilken bolaget i strid med lagens bestämmelser vederlagsfritt överfört ekonomiska värden vara skyldig att betala ersättning till bolaget med motsvarande belopp, oberoende av om värdeöverföringen grundas på ett formenligt stämmobeslut eller tillkommit på annat sätt. Kommittén har övervägt men inte funnit det lämpligt att ge mottagaren möjlighet att välja mellan att fullgöra sin skyldighet genom att återbära egendomen i fråga eller betala ersättning. Det skulle ge mottagaren möjligheter att på bolagets bekostnad spekulera i värdeförändringar på egendomen. Motsvarande argument kan anföras mot att ge bolaget en sådan valmöjlighet. Kommittén har därför stannat för att föreslå en obligatorisk ersättningsskyldighet med ett belopp motsvararande det till bolaget olagligen överförda värdet. Jfr Andersson s. 649.

Vid fall av olaglig värdeöverföring i form av pantsättning eller borgen kan någon ersättningsskyldighet naturligen inte komma ifråga. I enlighet med rättspraxis får rättshandlingen då anses helt eller delvis ogiltig (NJA 1980 s. 311 och jfr NJA 1995 s. 418). Jfr Andersson s. 623. Till skydd för aktieägarna föreskrivs i EG:s andra bolagsdirektiv artikel 16 att utdelning skall återbäras av aktieägare som mottagit den, endast om bolaget visar att aktieägarna kände till att utdelningen var olaglig eller att de med hänsyn till omständigheterna inte kunde vara okunniga om det. För att uppfylla direktivets krav i detta hänseende ändrades aktiebolagslagens bestämmelser om återbäringsskyldighet år 1994. Om utbetalning har skett i form av vinstutdelning, är mottagaren återbäringsskyldig endast om bolaget visar att han insåg eller bort inse att utbetalningen stred mot aktiebolagslagen. En given utgångspunkt är att bestämmelsen även i en ny reglering skall motsvara EG:s krav. Om en formenligt beslutad vinstutdelning skett i strid med aktiebolagslagen, skall mottagaren vara återbäringsskyldig endast om han var i ond tro och bevisbördan för att så är fallet skall åvila bolaget. I de nyligen antagna finländska och norska aktiebolagslagarna har samma synsätt anlagts på utbetalningar och andra värdeöverföringar till aktieägarna som sker i form av återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden, eller i form av utskiftning vid bolagets likvidation. Det är här, synes man ha menat, liksom beträffande vinstutdelning, fråga om utbetalningar som i ett av lagen anvisat förfarande beslutas på bolagsstämma och som, i vart fall såvitt avser återbetalning vid nedsättning av det bundna kapitalet, för aktieägarna många gånger kan uppfattas som ett substitut för vinstutdelning. Kommittén delar denna syn på utbetalningar i de angivna situationerna och föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet härmed.

En värdeöverföring från bolaget till aktieägarna som inte avser återbetalning i samband med nedsättning av det bundna kapitalet eller utskiftning vid likvidation och som inte utgör formenlig vinstutdelning, kan lagligen genomföras endast om aktieägarna är ense. Sker värde-

överföring utan ett enhälligt aktieägarbeslut, är fråga om en olaglig värdeöverföring som medför ersättningsskyldighet. Detsamma är fallet om aktieägarna enhälligt beslutat om värdeöverföringen, men beslutet inkräktar på borgenärsskyddet. Rättspraxis visar att ett godtrosskydd med analog tillämpning av godtrosregeln i 12 kap. 5 § första stycket andra meningen ABL kan komma i fråga även vid sådan s.k. förtäckt vinstutdelning, t.ex. vid penninglån till aktieägare som saknar förmåga att återbetala lånet vid lånetidpunkten. Återbäringsskyldighet har i praxis ålagts mottagaren endast om han insett eller bort inse att den ifrågavarande rättshandlingen innefattat en värdeöverföring från bolaget. Däremot synes det inte spela någon roll för återbäringsskyldigheten om mottagaren också insett eller bort inse att värdeöverföringen var olaglig (jfr bl.a. NJA 1951 s. 6 I och II samt Andersson s. 686 f.).

Kommittén menar att såväl säkerheten i omsättningen som kravet på förutsägbarhet talar för att det i rättspraxis utvecklade godtrosskyddet nu lagfästes och föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet härmed. Det ligger i sakens natur att det vid värdeöverföringar av detta slag till aktieägare som tar aktiv del i bolagets skötsel sällan torde finnas något utrymme för god tro. Med ett på detta sätt lagfäst godtrosskydd för aktieägare kan inte komma i fråga annat än att även för utomstående lägga fast ett godtrosskydd i lagen. Kravet på säkerhet i omsättningen gör sig här gällande med ännu större styrka.

4.7.2. Bristtäckningsansvar

I 12 kap. 5 § tredje stycket ABL stadgas ett ansvar för den brist som kan uppkomma vid återbäring av olaglig utbetalning. Bristtäckningsansvar förutsätter att aktieägare eller annan som är återbäringsskyldig inte kan eller behöver återbära vad han uppburit t.ex. på grund av insolvens eller god tro. Ansvaret kan göras gällande mot styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och aktieägare samt likvidator. I objektivt hänseende krävs för ansvar medverkan till beslutet om den olagliga utbetalningen eller verkställande därav eller till upprättande eller fastställande av en till grund för beslutet liggande oriktig balansräkning. I subjektivt hänseende krävs för styrelseledamot, verkställande direktör och revisor uppsåt eller oaktsamhet och för aktieägare uppsåt eller grov oaktsamhet.

Av rättsfallet NJA 1997 s. 418 framgår att även andra personer i viss omfattning kan bli ersättningsskyldiga med analog tillämpning av bristtäckningsregeln. Sålunda skulle ett bristtäckningsansvar enligt Högsta domstolen kunna komma i fråga för bl.a. ”den vars medverkan väsentligen består i att han är mottagare, från någon som är återbäringsskyldig, av något som härrör från en olovlig utbetalning”,

förutsatt att mottagaren hade vetskap om sistnämnda förhållande. Kommittén har ingen annan uppfattning i sakfrågan och menar att medverkansansvaret bör komma till uttryck i lagtexten, så att det klart framgår vilka risker den löper som på ett eller annat sätt medverkar till olagliga utbetalningar. Nästa fråga är vad som i subjektivt hänseende skall krävas för att utomstående skall kunna bli bristtäckningsskyldiga. Det måste avgöras genom en avvägning mellan å den ena sidan de borgenärs- och aktieägarintressen som bristtäckningsansvaret är avsett skydda och å den andra sidan hänsynen till säkerheten i omsättningen. Vid en sådan avvägning menar kommittén att det finns skäl att vara något mindre restriktiv än vad som följer av ovannämnda rättsfall där Högsta domstolen begränsade ansvaret till att avse uppsåtlig medverkan. Enligt kommitténs mening bör ett bristtäckningsansvar kunna komma i fråga även vid grov oaktsamhet. Annorlunda uttryckt bör utomstående inte kunna undgå bristtäckningsansvar om de på gränsen till uppsåt handlar på ett sätt ”som vittnar om betydande hänsynslöshet eller nonchalans och som medför avsevärd risk för skada” för bolaget (jfr NJA 1992 s. 130, som dock handlar om vårdslöshet i ett byggnadsentreprenadförhållande). Det bör dock inte av betalningsmottagare och andra krävas att de gör långtgående undersökningar om huruvida deras medverkan i visst hänseende kan tänkas innefatta medverkan till en otillåten värdeöverföring. I sammanhanget kan också påminnas om att bristtäckningsansvaret förutsätter ett adekvat orsakssamband mellan medverkan och den olagliga värdeöverföringen. De situationer i vilka utomstående skall kunna hållas bristtäckningsansvariga bör enlig kommittén vara desamma som enligt 1997 års rättsfall. Ett bristtäckningsansvar för ”annan” skall följaktligen kunna komma i fråga för utomstående som i strid med något intresse som skall skyddas av reglerna i förevarande kapitel uppsåtligen eller av grov oaktsamhet medverkar till en olaglig utbetalning i samförstånd t.ex. med den som själv blir ersättningsskyldig. Något krav på att den medverkande själv erhållit något av det som olagligen utbetalats gäller inte. Därutöver skall bristtäckningsansvar kunna komma i fråga för den vars uppsåtliga eller grovt oaktsamma medverkan väsentligen består i att han är mottagare från någon som är ersättningsskyldig av något som härrör från en olaglig utbetalning. Bevisbördan för att förutsättningarna för bristtäckningsansvar är uppfyllda åvilar i regel bolaget.

4.8. Lån till aktieägare m.fl.

Aktiebolag får enligt 12 kap. 7 § ABL inte lämna penninglån till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat

bolag i samma koncern eller till vissa dessa närstående personer. Från förbudet görs i samma paragraf undantag för lån till kommun eller landstingskommun, lån till annat företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår, affärsmässigt betingade lån till gäldenärens rörelse samt lån till aktieägare med storleksmässigt begränsade aktieinnehav i bolaget. Låneförbudet har motsvarande tillämpning på ställande av säkerhet.

Aktiebolagsutredningen uttalade i förslaget till 1975 års aktiebolagslag att det måste anses strida mot aktiebolagslagstiftningens grunder att en person skall kunna driva ett aktiebolag med den därav följande förmånen av frihet från personligt ansvar, trots att bolagets tillgångar till stor del, kanske motsvarande hela aktiekapitalet, består i en fordran mot honom själv (SOU 1971:15 s. 322). Utredningen föreslog därför att aktiebolag endast inom ramen för utdelningsbara medel eller mot betryggande säkerhet skulle tillåtas att lämna lån till aktieägare eller styrelseledamot i bolaget eller i dess moderbolag. Förslaget godtogs emellertid inte i departementsbehandlingen. I syfte bl.a. att också komma till rätta med det skattemässiga problemet att aktieägare i fåmansbolag ofta lånade pengar från bolaget för sin privata konsumtion och därmed sköt upp beskattningen föreslog regeringen ett absolut låneförbud, men med möjlighet för skattemyndigheten att meddela dispens (prop. 1973:93 s. 90). Riksdagen följde regeringens förslag. Dispensreglerna, som främst är avsedda för att underlätta generationsskiften i fåmansbolag, är upptagna i 12 kap. 8 § ABL. Reglerna om lån från bolaget till aktieägarna och ledamöter av bolagsorganen bör ses som en del av lagens kapitalskyddsregler och utformas med hänsyn därtill. Den bärande tanken i regleringen bör vara att förbjuda sådana lån som riskerar att försvaga skyddet av borgenärskollektivet. Med viss förebild i Aktiebolagsutredningens förslag menar kommittén att huvudregeln i ny reglering bör vara att aktiebolag får lämna penninglån till den aktuella personkretsen endast under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut som vinst och att betryggande säkerhet ställs för lånet.

Kravet på att de utlånade medlen skulle ha kunnat delas ut innebär att det efter utlåningen skall finnas full täckning för bolagets egna bundna kapital och att en utdelning inte heller skulle ha stått i strid med försiktighetsregeln. Vid beräkning av täckningen för det bundna kapitalet skall samtliga lån av ifrågavarande slag, inklusive det lån varom det är fråga, behandlas som fordringar utan värde. När det gäller kravet på betryggande säkerhet har kommittén övervägt men inte funnit det påkallat med en särskild revisorsgranskning av erbjuden säkerhet innan lånet lämnas. Det ingår i den årliga revisionen att granska de säkerheter som finns för bolagets fordringar. Skulle det visa sig att lån har lämnats i strid med reglerna åligger det revisorn att påtala saken i revisionsberättelsen.

Med den sålunda föreslagna utformningen av regleringen bortfaller behovet av det skattemässigt betingade dispensinstitutet. Detsamma gäller i allt väsentligt bolagens skyldighet att föra förteckning över lån som bolaget lämnat till aktieägare och vissa andra personer (12 kap. 9 § ABL). Kommittén föreslår i stället en utvidgad upplysningsskyldighet i dessa hänseenden i bolagets årsredovisning, se förslag till ny lydelse av 5 kap. 12 § ÅRL. En väsentlig skillnad mellan den av Aktiebolagsutredningen föreslagna regleringen och nuvarande regler föreligger också i fråga om rättsföljderna av att bolaget lämnar lån eller ställer säkerhet i strid med lagens bestämmelser. Medan utredningen förespråkade en ogiltighetssanktion i förening med godtrosskydd, föreslog regeringen med hänvisning till ”det skyddsintresse som uppbär förbudsreglerna” att bestämmelserna i stället skulle straffsanktioneras. Riksdagen följde också i denna del regeringen.

Med kommitténs förslag att inordna lånereglerna bland övriga kapitalskyddsregler utan särskilda skattemässiga hänsyn ställer det sig naturligt att sanktionera lånereglerna på väsentligen samma sätt som övriga kapitalskyddsregler. Kommittén föreslår därför att ett olagligen lämnat lån skall återbetalas om bolaget visar att låntagaren insåg eller bort inse att det var olagligt. Den föreslagna utformningen av reglerna om lån från bolaget till aktieägare och medlemmar i bolagsorganen ligger i linje med motsvarande regler i övriga nordiska länder. I övriga europeiska länder saknas i allt väsentligt regler om sådana lån. I låneförbudsbestämmelsen upptas i dag också ett förbud mot att lämna penninglån i syfte att gäldenären eller honom närstående fysiska eller juridiska personer skall förvärva aktier i bolaget eller i annat bolag i samma koncern. Kommittén har i betänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) föreslagit att detta s.k. förvärvslåneförbud flyttas till det nya 11 kap. Rörande aktiebolags förvärv av egna aktier.

Författningskommentar

1. Förslaget till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

7 kap. Fondemission

Förverkande av aktierätt

8 §

Kommittén föreslår att den nuvarande skyldigheten att årligen avsätta viss del av årets vinst till reservfonden upphävs. De enda situationer vid vilka i lagen krävs avsättning till reservfond är vid preskription av icke uttagen fondaktie samt då aktie tecknats i bolaget men aktierätten förklarats förverkad och aktien inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning. Förevarande paragraf reglerar preskription av fondaktie. En bestämmelse om avsättning till reservfond har införts som sista mening i sista stycket.

8 kap. Tillskottsemission

Förverkande av aktierätt

25 §

Om aktie tecknats i bolaget men aktierätten förklaras förverkad och aktien inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning skall den för vilken aktierätten förverkats svara för en femtedel av full betalning för aktien. Motsvarande belopp skall föras till reservfonden. Kommittén föreslår att en bestämmelse därom tas upp som sista mening i sista stycket av förevarande paragraf.

Skydd för det bundna egna kapitalet

5 §

Försiktighetsregeln i paragrafens andra stycke har anpassats till 16 kap. 11 § andra stycket. För en kommentar hänvisas till den paragrafen.

Nedsättning av reservfond och överkursfond

28 §

Paragrafen motsvarar 16 kap. 4 § sista stycket (12 kap. 4 § sista stycket ABL). Kommittén föreslår att bestämmelsen flyttas till förevarande kapitel och ges rubriken Nedsättning av reservfond och överkursfond samt att kapitlets rubrik ändras till Nedsättning av aktiekapitalet m.m. Kommittén har i betänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) föreslagit att möjligheten att göra nyemission till underkurs avskaffas. Därmed bortfaller behovet av att kunna sätt ned reservfonden och överkursfonden för nyemission. Punkten 2 har anpassats därtill.

11 kap. Förvärv och överlåtelse av egna aktier m.m.

5 §

Försiktighetsregeln i paragrafens andra stycke har anpassats till 16 kap. 11 § andra stycket. För en kommentar hänvisas till den paragrafen.

12 kap. Bolagsstämma

Ordinarie stämma

6 §

Bestämmelser rörande beslut om vinstutdelning på ordinarie bolagsstämma har tagits upp i 16 kap. i kommitténs förslag. Förevarande paragraf punkten 2 har anpassats därtill.

16 kap. Vinstutdelning m.m.

Värdeöverföring från bolaget till aktieägarna

1 §

Paragrafen motsvarar närmast 16 kap. 1 § första stycket (12 kap. 1 § första stycket ABL). Den anger i vilka former ekonomiska värden får överföras från bolaget till aktieägarna i denna deras egenskap. Den hindrar inte sedvanliga affärstransaktioner mellan bolaget och aktieägare.

Av 10 § följer att bolaget normalt inte får företa värdeöverföringar till utomstående.

Tillgångar svarande mot bolagets bundna kapital kan tas i anspråk av aktieägarna genom återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden samt genom utskiftning i samband med bolagets likvidation. Bestämmelser om nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden och överkursfonden finns i 10 kap. (6 och 12 kap. ABL). Bestämmelser om utskiftning i samband med likvidation finns i 19 kap. (13 kap. ABL).

Tillgångar svarande mot bolagets fria egna kapital får tas i anspråk av aktieägarna i form av dels vinstutdelning, dels överkurs vid nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna. Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämman i enlighet med bestämmelserna i förevarande kapitel och lagen i övrigt. Beträffande begreppet ”värdeöverföring” och frågan om en transaktion kan anses affärsmässigt betingad hänvisas till vad som anförts i kommitténs allmänna överväganden. Bevisbördan med avseende på de omständigheter som gör bestämmelsen tillämplig åvilar som regel bolaget (jfr NJA 1990 s. 343). Beslutas transaktionen av bolagsstämman eller av aktieägarna samfällt (se nedan) prövas frågan om den utgör en värdeöverföring i lagens mening med hänsyn till förhållandena vid tiden för beslutet. I andra fall blir tidpunkten för avtalets ingående avgörande. Senare inträffade förändringar i prestationernas värde bör som regel inte medföra att en vid besluts- eller avtalstillfället klanderfri transaktion anses omfattad av bestämmelsen. Jfr Andersson s. 428 f.

Aktiebolagslagen utgår från principen att aktieägarna kan besluta om överföring av ekonomiska värden till sig själva utan iakttagande av lagens formföreskrifter vad avser beslutsgången, om de är ense och bolagsborgenärernas rätt inte berörs (jfr NJA 1995 s. 742). Följaktligen kan aktieägarna enhälligt besluta att ta i anspråk tillgångar svarande mot fritt eget kapital utan iakttagande av de vinstutdelningsregler som är uppställda till aktieägarnas skydd. Aktieägarna kan dessutom, om de är ense, åsidosätta övriga bestämmelser i lagen som uppbärs av motsvarande skyddsintresse t.ex. likhetsprincipen.

2 §

Paragrafen motsvarar närmast 16 kap. 3 § första stycket första meningen (12 kap. 3 § första stycket första meningen ABL).

Paragrafen innebär att bolagsstämman som bolagets högsta beslutande organ är exklusivt behörig att besluta huruvida och i vad mån vinstutdelning skall ske. Denna rätt kan stämman varken in casu eller genom en föreskrift i bolagsordningen frånhända sig till styrelsen eller annan. En annan sak är att om bolagets vinst enligt bolagsordningen skall användas för annat ändamål än utdelning till aktieägarna, så kan bolagsordningen ge någon utomstående rätt att närmare bestämma om det sätt på vilket medlen skall utnyttjas för ändamålet (prop. 1975:103 s. 317).

Beslut om vinstutdelning kan fattas på ordinarie bolagsstämma, som är skyldig att besluta om dispositioner av bolagets resultat i omedelbar anslutning till att den fastställer resultaträkningen och balansräkningen (3 §). Kommitténs förslag innebär att det också blir möjligt att besluta om utdelning på extra stämma som hålls efter den ordinarie stämman men under samma räkenskapsår som denna. Utdelningsbeslutet kommer då att avse fritt eget kapital enligt den senast fastställda balansräkningen efter avdrag för vad som redan har delats ut därav, s.k. efterutdelning. Beslutar ordinarie stämma att inte dela ut någon vinst, står hela det fria egna kapitalet till förfogande för efterutdelning, med de begränsningar som följer av försiktighetsregeln.

Stämmans beslut fattas med enkel majoritet, 12 kap. 26 § (9 kap. 13 § ABL). Det gäller oberoende av om vinstutdelningen skall verkställas genom utbetalning av pengar eller annan egendom. I bolagsordningen kan anges ett högre majoritetskrav eller vissa förutsättningar för stämmans beslut.

Av den grundläggande likhetsprincipen i 3 kap. 1 § (3 kap. 1 § ABL) följer att alla aktier ger samma utdelning, om inte annat följer av föreskrift i bolagsordningen om aktier av olika slag med olika rätt till andel i bolagets vinst. Det gäller oavsett om utdelningen utbetalas i kontanter eller egendom av annat slag.

Stämman kan besluta att aktieägarna skall erbjudas möjlighet att fritt välja mellan att erhålla utdelning i pengar eller annan av stämman bestämd egendom. Att stämman inte får fatta ett utdelningsbeslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel åt viss eller vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller annan aktieägare framgår av den s.k. generalklausulen i 12 kap. 25 § (9 kap. 16 § ABL).

Skulle bolagsstämman besluta om vinstutdelning i strid med likhetsprincipen eller generalklausulen, kan beslutet klandras enligt 12 kap. 37 och 38 §§ (9 kap. 17 § ABL). Om styrelsen, verkställande direktören

eller annan ställföreträdare verkställer det klanderbara stämmobeslutet är de aktieägare som uppburit utdelning ersättningsskyldiga enligt 12 §, om de inte var i god tro. Med samtycke av samtliga aktieägare kan, som påpekats i kommentaren till 1 §, likhetsprincipen åsidosättas.

Vinstutdelning på ordinarie bolagsstämma

3 §

Första stycket motsvarar närmast 12 kap. 6 § andra stycket 2 och 16 kap. 3 § tredje stycket första meningen (jfr 9 kap. 5 § och 12 kap. 3 § ABL).

Sedan gammalt gäller att styrelsen i förvaltningsberättelsen skall lägga fram förslag till dispositioner av årets resultat enligt den balansräkning som läggs fram för fastställelse på ordinarie bolagsstämman. Kommittén föreslår att denna ordning skall gälla även i fortsättningen men att förvaltningsberättelsen byggs ut i förhållande till vad som gäller i dag av följande skäl.

Vid fråga om vinstutdelning i bolag, vilkas resultat beror på valutakursvinster, marknadsvärdering av tillgångar och andra jämförbara förhållanden blir försiktighetsregeln i 11 § andra stycket av särskild betydelse. För att tvinga styrelsen att klargöra hur den ser på regelns tillämpning när vinstutdelning sålunda kommer att ta i anspråk fritt eget kapital som helt eller delvis innefattar ”orealiserade” vinster har i paragrafen upptagits en bestämmelse som innebär att styrelsen blir skyldig att i förvaltningsberättelsen lämna ett med hänsyn till försiktighetsregeln motiverat förslag till dispositioner av fritt eget kapital med angivande i förekommande fall av hur stor del av det egna kapitalet som beror på att vissa angivna tillgångar upptagits till marknadsvärdet på balansdagen eller värderats till balansdagens kurs. Försiktighetsregeln i kombination med kravet på ett på detta sätt motiverat förslag till dispositioner av fritt eget kapital gör att kommittén inte anser det vara påkallat med bestämmelser som förbjuder att i årets resultat ingående valutakursvinster och andra ”orealiserade” vinster delas ut utan i stället måste överföras till en bunden fond (jfr prop. 1995/96:10 s. 77).

Bestämmelsen om beräknad utbetalningsdag är ny. Andra stycket motsvarar 12 kap. 14 § (9 kap. 9 § sista stycket ABL). Sista meningen är dock ny.

4 §

Paragrafen överensstämmer delvis med 12 kap. 8 § (9 kap. 5 § sista stycket ABL). Första stycket innebär att beslut om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust skall skjutas upp till fortsatt stämma, om

stämmomajoriteten eller en minoritet med minst tio procent av samtliga aktier i bolaget begär det. Sådan stämma skall hållas tidigast fem och senast åtta veckor efter begäran om det. Den närmare tidpunkten fastställs av bolagsstämman. Förklarar de aktieägare som önskar fortsatt stämma att de inte behöver så lång tid som fem veckor, möter det inte något hinder att den fortsatta stämman hålls tidigare än fem veckor efter begäran. Första stycket skall tillämpas också på extra stämma, se nedan under 7 §. Andra stycket kan få betydelse i ärende om förseningsavgift (jfr 8 kap. 6 § första stycket årsredovisningslagen 1995:1554).

Vinstutdelning på extra bolagsstämma

5 §

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. I paragrafen anges att ett förslag till dispositioner av bolagets fria egna kapital skall läggas fram på extra bolagsstämma som skall pröva fråga om vinstutdelning. Förslaget utformas naturligen efter samma modell som används på ordinarie stämma.

Extra bolagsstämma kan bara besluta om s.k. efterutdelning. Den kan alltså disponera endast över det fria egna kapital som redovisas i den senast fastställda balansräkningen efter avdrag för vad dels den ordinarie stämma som fastställde balansräkningen, dels senare extra stämmor kan ha beslutat dela ut. Paragrafen är skriven med sikte på den situationen att ett bolag vill besluta om extra vinstutdelning vid flera tillfällen. Av förslaget skall framgå hur mycket som står till bolagsstämmans förfogande för vinstutdelning vid varje tillfälle. Beslut om efterutdelning kan bara fattas intill räkenskapsårets utgång. Hänvisningen till 3 § första stycket sista meningen innebär att i avstämningsbolag skall kallelsen till stämman innehålla uppgift om avstämningsdag och beräknad dag för utbetalning av utdelningen.

6 §

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Bestämmelser motsvarande första stycket punkterna 1–3 finns emellertid i kommitténs förslag rörande ökning och minskning av aktiekapitalet. Av första stycket 2 framgår att styrelsen skall lämna en redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för bolagets ställning, som inträffat efter årsredovisningens avgivande. På ordinarie stämma har aktieägarna tillgång till en aktuell förvaltningsberättelse med uppgifter som ger perspektiv på styrelsens förslag till vinstutdelning. Förevarande punkt innebär att styrelsen skall lämna en redogörelse som kan tjäna som ledning åt aktieägarna när förslag till efterutdelning prövas. Redogörelsen

bör behandla bl.a. de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömandet av utrymmet för vinstutdelning och innehålla uppgift om hur bolagets egna kapital påverkas av den föreslagna utdelningen, jfr kommentaren till 3 § om försiktighetsregeln vid ”orealiserade” vinster.

I likhet med vad som är fallet vid ordinarie stämma skall revisorerna granska styrelsens redogörelse och avge yttrande över denna. Första stycket 3 har denna innebörd. Revisorsyttrandet bör mynna ut i ett uttalande huruvida bolagsstämman bör fatta beslut om dispositioner beträffande bolagets vinst enligt det på stämman framlagda förslaget, jfr 14 kap. 28 § (10 kap. 10 § ABL). Första stycket andra meningen tar sikte på den situationen att ett bolag vill besluta om ytterligare en efterutdelning. Till förslaget skall då fogas kopia av protokoll från såväl ordinarie stämma som den eller de extra stämmor som därefter beslutat om efterutdelning. Andra stycket går tillbaka på 3 § andra stycket.

7 §

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Första stycket innebär att en aktieägarminoritet kan få fråga om vinstutdelning bordlagd till fortsatt stämma i enlighet med vad som föreskrivs i 4 § första stycket. Någon skyldighet att på sätt som föreskrivs i 4 § andra stycket anmäla beslut om fortsatt stämma till registreringsmyndigheten föreligger inte i fråga om extra stämma. Andra stycket innebär en skyldighet för bolaget att omedelbart anmäla beslut om efterutdelning för registrering. Underlåter bolaget att göra sådan anmälan, skall det anmärkas i revisionsberättelsen. Underlåtenheten medför inte att ersättningsskyldighet för mottagen utdelning uppkommer enligt 12 §.

Utdelningsdag

8 §

Första stycket är nytt. Det innebär emellertid inte någon ändring av gällande rätt.

I linje med vad som anförts i tidigare förarbeten (SOU 1971:15 s. 317, prop. 1975:103 s. 479) anser kommittén att bolagsstämman inte skall kunna skjuta utbetalningen av en beslutad utdelning alltför långt in i framtiden. En yttersta gräns bör dras vid nästkommande ordinarie stämma.

Sedan bolagsstämman beslutat om vinstutdelning erhåller aktieägarna en fordran mot bolaget på utdelningsbeloppet. Fordringsrätten påverkas inte av bolagets ekonomiska utveckling efter stämmans beslut. Skulle bolaget gå i konkurs innan utbetalning sker, får anspråket bevakas med

samma rätt som andra oprioriterade fordringar i konkursen. Andra stycket överensstämmer nära med 16 kap. 3 § tredje stycket andra – fjärde meningarna (12 kap. 3 § tredje stycket andra – fjärde meningarna ABL).

Vinstutdelning på yrkande av aktieägarminoritet

9 §

Första stycket motsvarar med vissa redaktionella ändringar 16 kap. 3 § andra stycket (12 kap. 3 § andra stycket ABL). Det ger en aktieägarminoritet med minst en tiondel av samtliga aktier rätt att påkalla viss vinstutdelning vid ordinarie bolagsstämma. Genom föreskrift i bolagsordningen kan denna rätt tillerkännas en mindre minoritet. I bolagsordningen kan också föreskrivas att minoriteten har rätt att påkalla större utdelning än vad lagen kräver. Paragrafen innebär inte någon rätt för minoriteten att diktera stämmans beslut. Om bolagsstämman underlåter att besluta i enlighet med paragrafen, kan emellertid varje aktieägare klandra beslutet enligt 12 kap. 37 och 38 §§ (9 kap. 17 § ABL). Domstolen kan i samband därmed fastställa en ändring av stämmans beslut, så att beslutet ger minoriteten dess rätt enligt paragrafen. Har majoriteten beslutat om avskrivningar som är helt opåkallade eller avsevärt större än vad som följer av god redovisningssed kan dessa, på kärandens yrkande, rättas av domstolen (prop. 1975:103 s. 480 f. och jfr NJA 1965 s. 157). Avsättningar till obeskattade reserver torde däremot inte, enligt gällande rätt, till någon del skola behandlas som utdelningsbar vinst (prop. 1975:103 s. 481). Kommittén vill dock erinra om att avsättningar som gjorts i uppenbart syfte att diskriminera minoriteten, kan stå i strid med generalklausulen i 12 kap. 25 § (9 kap. 16 § ABL).

Utdelning på yrkande av en aktieägarminoritet enligt denna paragraf får enligt andra stycket första meningen inte ske i strid med 11 §. Den får alltså inte inkräkta på bolagets bundna egna kapital och inte heller innebära en överträdelse av försiktighetsregeln. Har stämman avslagit ett yrkande från minoritetens sida om utdelning och klandras beslutet, ankommer det enligt andra meningen på bolaget att visa att ett bifall till yrkandet skulle ha stått i strid med 11 §. På motsvarande sätt får det i förekommande fall anses ankomma på bolaget att visa, att gjorda avskrivningar inte är helt opåkallade eller avsevärt större än vad som följer av god redovisningssed. Det ligger i sakens natur att bolagsstämmans majoritet inte kan besluta att skjuta upp utbetalning av utdelning som påkallats av en aktieägarminoritet enligt denna paragraf. Sådan utdelning får anses vara

förfallen till betalning omedelbart eller i vart fall utan längre uppskov än som kan motiveras av behov av skälig expeditionstid (prop. 1975:103 s. 317).

Värdeöverföring från bolaget till aktieägare eller annan i strid med verksamhetens syfte

10 §

Verksamheten i ett aktiebolag syftar till att bereda aktieägarna vinst. Om verksamheten helt eller delvis skall ha ett annat syfte, skall föreskrift därom tas in i bolagsordningen (2 kap. 5 § tredje stycket; 12 kap. 1 § andra stycket ABL). En grundläggande, men i den nuvarande lagen outtalad regel är att bolagsorganen inte får besluta om eller företa transaktioner som uppenbarligen är främmande för bolagsverksamhetens syfte. Som ett uttryck för denna regel slås i första stycket fast att bolagsstämman, styrelsen eller verkställande direktören inte får besluta om värdeöverföring för ändamål som uppenbarligen är främmande för verksamhetens syfte. Beträffande innebörden av begreppet ”värdeöverföring” hänvisas till kommentaren till 1 §.

Bestämmelsen är uppställd i aktieägarnas intresse. Om aktieägarna är ense kan bolaget fritt överföra ekonomiska värden till aktieägare eller utomstående, så länge bolagsborgenärernas rätt inte berörs. Sistnämnda begränsning följer bl.a. av 11 §. Andra stycket innebär ett begränsat undantag från huvudregeln i första stycket. Med vissa redaktionella ändringar motsvarar det 16 kap. 6 § (12 kap. 6 § ABL). Det ger stämman, och i viss utsträckning styrelsen, rätt att under vissa förutsättningar besluta om gåva till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Någon särskild bestämmelse om rätt för verkställande direktör att besluta om sådan gåva finns inte i dag och har inte heller upptagits i kommitténs förslag. Smärre gåvor av sådant slag torde emellertid ofta falla inom verkställande direktörs befogenhet på grund av uttryckligt eller tyst medgivande från styrelsen. I samtliga fall kan gåvan avse pengar eller andra tillgångar.

Värdeöverföringar i form av gåva får inte ske i strid med 11 §.

Skyddet för bolagets bundna egna kapital och försiktighetsregeln

11 §

Paragrafen motsvarar närmast 16 kap. 2 § (12 kap. 2 § ABL). Den är tillämplig på vinstutdelning som beslutas av bolagsstämman och på andra värdeöverföringar till aktieägare eller annan. Beträffande innebörden av begreppet ”värdeöverföring” hänvisas till kommentaren till 1 §.

Aktiebolagslagen utgår från att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder och att det bara är bolagets tillgångar som kan tas i anspråk för betalning av dess skulder. Om bolaget fritt kunde avhända sig sina tillgångar och ådra sig nya skulder, skulle bolagsborgenärerna riskera att kvarvarande tillgångar inte räckte till betalning av skulderna. I lagen finns därför begränsningar i bolagets rätt att vederlagsfritt minska tillgångarna och öka skulderna. Dessa begränsningar, som sammanfattningsvis brukar kallas skyddet för det bundna kapitalet, bygger på tanken att ett aktiebolag alltid med en viss marginal skall ha tillgångar som motsvarar dess skulder. Marginalen utgörs av bolagets bundna egna kapital, dvs. aktiekapitalet, överkursfonden, uppskrivningsfonden, reservfonden och fond som enligt bestämmelse i bolagsordningen inte får användas för utdelning till aktieägarna. Det bokförda värdet av bolagets tillgångar skall uppgå till minst bolagets bokförda skulder och avsättningar plus det bundna egna kapitalet. Är detta fallet sägs det bundna egna kapitalet vara täckt. Bolaget får inte överföra värden till aktieägare eller annan med större belopp än att det finns full täckning för det bundna egna kapitalet efter överföringen.

Första stycket ger uttryck för denna grundläggande borgenärsskyddsregel, som inte kan åsidosättas ens med samtliga aktieägares samtycke. Prövningen av täckningen för det bundna kapitalet skall vid värdeöverföring som beslutas av bolagsstämman eller aktieägarna samfällt ske som en förprövning med utgångspunkt i förhållandena vid tidpunkten för beslutet. I andra fall blir avtalstidpunkten avgörande. Till ledning för hur första stycket skall tillämpas vid sakvärdesutdelningar kan anföras följande exempel. I ett aktiebolag med ett bundet eget kapital om 100 000 kr och fritt eget kapital om 0 kr önskar bolagets enda aktieägare av bolaget förvärva en tillgång till ett pris som motsvarar det bokförda värdet 50 000 kr. Tillgångens marknadsvärde är 100 000 kr.

Skillnaden mellan marknadsvärdet och det bokförda värdet innebär en värdeöverföring på 50 000 kr från bolaget till ägaren. Att denna värdeöverföring inte strider mot första stycket följer av att det bundna egna kapitalet lämnas opåverkat av transaktionen.

Om bolaget i stället har en ansamlad förlust om 20 000 kr och det sålunda föreligger en brist i det bundna egna kapitalet om 20 000 kr, gäller att en försäljning av samma tillgång till bokfört värde om 50 000 kr inte kan ske. Efter värdeöverföringen skulle nämligen det bundna egna kapitalet alltjämt uppvisa en brist om 20 000 kr. För att en försäljning till underpris i detta fall skall vara tillåten, krävs att köparen erlägger en köpeskilling som motsvarar dels tillgångens bokförda värde, dels bristen i det bundna egna kapitalet. Således måste ägaren i detta fall erlägga minst 70 000 kr för att det skall finnas full täckning för det bundna egna kapitalet efter värdeöverföringen. Skulle tillgången i det sistnämnda exemplet ha ett marknadsvärde om blott 60 000 kr gäller dock att ägaren

aldrig behöver erlägga mer än marknadsvärdet trots att bolaget efter överlåtelsen fortfarande kommer att ha en brist i det bundna egna kapitalet, nu om 10 000 kr. Det följer av att om köpeskillingen motsvarar marknadsvärdet, så sker ingen värdeöverföring enligt 1 § och följaktligen blir inte heller 11 § tillämplig.

Enligt den s.k. försiktighetsregeln i andra stycket får värdeöverföring inte ske i vidare mån än som med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt framstår som försvarligt. Därvid skall särskilt beaktas de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet. Regeln är uppställd i tredje mans intresse och kan därför inte åsidosättas ens med samtliga aktieägares samtycke. Beträffande den närmare innebörden av försiktighetsregeln hänvisas till vad som anförts i kommitténs allmänna överväganden.

Mot bakgrund av den nuvarande utvecklingen på redovisningsområdet kan det antas att företag i framtiden i allt större utsträckning kommer att kunna redovisa vinster som i större eller mindre omfattning innefattar ”orealiserade” värdestegringsvinster på valutor och andra tillgångsslag på vilka värdet snabbt kan ändras. I fråga om sådana, från borgenärssynpunkt något osäkra resultat, innebär försiktighetsregeln att särskild restriktivitet i samband med beslut om vinstutdelning är påkallad. Detta är också i överensstämmelse med försiktighetsregelns vidare syfte att det i samband med utdelningsbeslut skall företas en bedömning av bolagets ekonomiska ställning, med särskilt beaktande av de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet, jfr vad som anförts i anslutning till 3 §. I tredje stycket har upptagits en erinran om bestämmelserna i 10 kap. 5 § (6 kap. 1 § ABL) om skydd för det bundna kapitalet vid nedsättning av aktiekapitalet för avsättning till fri fond eller återbetalning till aktieägarna. Bestämmelserna överensstämmer i sak med vad kommittén föreslår i förevarande paragraf beträffande värdeöverföringar av annat slag, däribland vinstutdelning.

Det ligger i sakens natur att förevarande paragraf inte skall tillämpas när bolaget likvideras. Det behöver inte sägas i lagen.

Rättsföljderna vid olaglig värdeöverföring

12 §

Paragrafen motsvarar närmast 16 kap. 5 § (12 kap. 5 § ABL). Den innehåller en exklusiv reglering av rättsföljderna vid olagliga värdeöverföringar (jfr NJA 1997 s. 418). Oberoende av huruvida olagligheten har sin grund i en överträdelse av bestämmelse uppställd i borgenärernas eller aktieägarnas intresse eller följer av ett handlande i strid med

kompetensfördelningen mellan bolagsorganen regleras rättsföljden av värdeöverföringen i denna paragraf. Första stycket behandlar ersättningsskyldighet vid olaglig värdeöverföring till aktieägare eller annan. Beträffande innebörden av begreppet ”värdeöverföring” hänvisas till vad kommittén anfört i de allmänna övervägandena (avsnitt 4.2) och kommentaren till 1 §. Innefattar rättshandlingen inte en värdeöverföring aktualiseras inte någon tillämpning av bestämmelsen.

Paragrafen tar sikte på överträdelser av varje bestämmelse i lagen som är tillämplig vid värdeöverföring till aktieägare eller annan. I fråga om värdeöverföringar till aktieägarna beslutade av bolagsstämman märks därvid, förutom bestämmelserna i förevarande kapitel och i kapitlen om nedsättning av det bundna kapitalet (10 kap.) och likvidation (19 kap.), bl.a. likhetsprincipen i 3 kap. 1 §.

I detta sammanhang vill kommittén erinra om att beslut om vinstutdelning vid ordinarie bolagsstämma förutsätter att bolaget har upprättat resultaträkning och balansräkning som fastställts av bolagsstämman. Skulle så inte vara fallet strider vinstutdelningen mot aktiebolagslagens bestämmelser. Detsamma måste anses gälla i fråga om en i icke oväsentligt hänseende felaktig resultat- eller balansräkning.

För giltigt beslut om efterutdelning krävs, om inte alla aktieägare är ense, att handlingar som anges i 5 och 6 §§ tillhandahållits aktieägarna och lagts fram på den extra stämman. Har så inte skett eller har de handlingar som tillhandahållits varit bristfälliga i något väsentligt hänseende, är stämmans beslut olagligt. Det skall emellertid påpekas att om alla aktieägare är ense läks brister i beslutsunderlaget och om beslutet inte klandras inom föreskriven tid blir det giltigt trots brister av nu angivet slag.

I enlighet med vad som anförts i kommitténs allmänna överväganden har bestämmelsen utformats som en ersättningsskyldighet. Mottagaren skall betala ett belopp motsvararande det olagligen överförda värdet till bolaget. Beloppets storlek blir beroende av dels värdeöverföringens storlek, dels vad det är för regel som har överträtts. Har t.ex. en värdeöverföring skett i strid med likhetsprincipen i 3 kap. 1 § (3 kap. 1 § ABL) skall mottagaren ersätta bolaget med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan det belopp han mottagit och det belopp som han var berättigad till. Skulle en värdeöverföring ha skett i strid med 11 § behöver aktieägaren endast erlägga ersättning med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan det belopp han mottagit och det belopp som lovligen hade kunnat delas ut. (Andersson s. 607.) Vid formenlig vinstutdelning äger värdeöverföringen rum när utdelningen blir tillgänglig för lyftning. I andra fall blir avtalstidpunkten avgörande. Det följer av styrelsens ansvar för förvaltningen av bolagets ange-

lägenheter att det är styrelsen som för bolagets talan om ersättningsskyldighet enligt förevarande paragraf. Vid likvidation kan talan föras av likvidator, 19 kap. 7 § (13 kap. 7 § ABL). Om en formenligt beslutad vinstutdelning sker i strid med aktiebolagslagen, blir mottagaren enligt gällande rätt återbäringspliktig endast om bolaget visar att han är i ond tro, dvs. insåg eller bort inse att värdeöverföringen stod i strid med aktiebolagslagen. Kommittén finner det naturligt att anlägga samma synsätt på utbetalningar och andra värdeöverföringar till aktieägarna som sker i form av återbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden, eller i form av utskiftning vid bolagets likvidation. Motsvarande bör även gälla i fråga om gåva till allmännyttigt ändamål. Första stycket första meningen har utformats i enlighet härmed. Värdeöverföring från bolaget till aktieägarna som inte avser återbetalning i samband med nedsättning av det bundna kapitalet eller utskiftning vid likvidation och som inte utgör formenlig vinstutdelning, kan lagligen genomföras endast om aktieägarna är ense. Sker värdeöverföring utan ett enhälligt aktieägarbeslut, är det fråga om en olaglig värdeöverföring som medför ersättningsskyldighet enligt förevarande paragraf (första stycket andra meningen). Detsamma är fallet om aktieägarna enhälligt beslutat om värdeöverföringen, men beslutet inkräktar på borgenärsskyddet. Kommittén föreslår att det även vid denna form av värdeöverföringar skall föreligga ett godtrosskydd för berörda aktieägare.

Godtrosregeln innebär i detta fall att en mottagare av olaglig förtäckt utdelning undgår ersättningsskyldighet, om han varken insett eller bort inse att transaktionen innefattade en värdeöverföring från bolaget. Det kan t.ex. vara så att en aktieägare förvärvat en bolaget tillhörig bil till underpris, utan att ha insett eller bort inse att så var fallet. Som påpekats i kommitténs allmänna överväganden ligger det i sakens natur att det vid värdeöverföringar av detta slag till aktieägare som tar aktiv del i bolagets skötsel sällan torde finnas något utrymme för god tro. Huruvida mottagaren också insett eller bort inse att värdeöverföringen var olaglig spelar inte någon roll för frågan om ersättningsskyldighet enligt andra meningen. Även i fråga om värdeöverföringar från bolaget till utomstående gäller att dessa lagligen kan genomföras endast om aktieägarna är ense och borgenärsskyddsreglerna inte överträds. I annat fall skall mottagaren ersätta bolaget för vad som olagligen utbetalats. Kommittén menar att det vid denna form av värdeöverföringar bör föreligga ett godtrosskydd av samma slag som vid värdeöverföringar till aktieägare. Första styckets andra mening har sålunda utformats så att även utomstående som mottar värdeöverföringar i god tro undgår ersättningsskyldighet. I andra stycket har upptagits en räntebestämmelse. Den överensstämmer med gällande rätt.

I tredje stycket stadgas ett ansvar för den brist som kan uppkomma vid ersättning i samband med olaglig värdeöverföring. Ansvaret kan aktualiseras exempelvis i det fall en aktieägare som är ersättningsskyldig enligt första stycket är insolvent eller har uppburit utbetalningen i god tro (SOU 1941:9 s. 286). Bristtäckningsskyldigheten sträcker sig så långt som värdeöverföringen strider mot lagen och är begränsad till bristen i återbetalningen. Ansvaret omfattar således inte nödvändigtvis hela beloppet av den olagliga utbetalningen.

Bristtäckningsansvaret är solidariskt och kan jämkas enligt 15 kap. 4 § första stycket (15 kap. 4 § första stycket ABL). Bristtäckningsskyldigheten ger upphov till regressrätt mot dels den ersättningsskyldige, dels övriga bristtäckningsskyldiga. Bristtäckningsansvaret upphör om och när den ersättningsskyldige betalar tillbaka vad han uppburit eller preskription inträder enligt allmänna bestämmelser. Beviljad ansvarsfrihet påverkar inte ansvaret.

Talan om bristtäckningsskyldighet kan föras av dem som är berättigade att föra talan om ersättning enligt paragrafens första stycke.

Lån till aktieägare m.fl.

13 §

Paragrafen anger att aktiebolag endast mot betryggande säkerhet och under förutsättning att det därefter finns full täckning för det bundna egna kapitalet får lämna penninglån till aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i annat bolag i samma koncern (första stycket). Detsamma gäller penninglån till vissa dessa närstående personer. Motsatsvis gäller att bolaget aldrig får lämna sådana lån, om de utlånade medlen på grund av borgenärsskyddsreglerna i 11 § inte hade kunnat delas ut som vinstutdelning eller om låntagaren inte ställer betryggande säkerhet för lånet.

När ett bolag utbetalar ett lån till en person som avses i första stycket får bolaget en fordran på låntagaren. Lånet påverkar därför inte storleken på bolagets egna kapital. För att begränsa omfattningen av lån till denna personkrets föreslår kommittén i tredje stycket en särskild metod för beräkningen av låneutrymmet. Utgångspunkten är bolagets senast fastställda balansräkning. I denna görs en viss justering på det sättet att samtliga lån som lämnats till personer som avses i första stycket behandlas som fordringar utan värde. Om balansräkningen efter denna justering uppvisar fritt eget kapital får bolaget lämna ytterligare lån till personer i den ifrågavarande kretsen med ett sammanlagt belopp som högst uppgår till det nyss nämnda fria egna kapitalet.

Kommittén föreslår i andra stycket en motsvarande begränsning när

det gäller bolagets rätt att ställa säkerhet för lån till personer som avses i första stycket. Säkerheter anges i balansräkningen inom linjen och påverkar inte storleken på det egna kapitalet. Det föranleder ytterligare en justering i den nyss nämnda balansräkningen. Samtliga säkerheter som bolaget ställt för lån till personer som avses i första stycket skall behandlas som skulder med belopp som motsvarar bolagets åtaganden. Har bolaget gått i borgen intill visst belopp är det detta belopp som skall behandlas som skuld.

Det ingår i den årliga revisionen att i den omfattning god revisionssed kräver granska de säkerheter som finns för bolagets fordringar. Skulle det framkomma att lån har lämnats i strid med förevarande paragraf åligger det revisorn att påtala saken i revisionsberättelsen.

Utanför begreppet penninglån faller bl.a. varukrediter, förskott på lön och förskott för bestridande av utgifter för bolagets räkning, t.ex. vid tjänsteresor. Allt under förutsättning att kredittidens längd, räntan och övriga kreditvillkor inte kan anses så utformade att det handlar om ett förtäckt penninglån.

Förutom, fysisk eller juridisk person, som äger aktier i bolaget eller i annat bolag i samma koncern, träffar lånerestriktionerna penninglån till styrelseledamot och verkställande direktör i dessa bolag. Att restriktionerna även gäller styrelsesuppleant och vice verkställande direktör följer av 9 kap. 5 resp. 21 § (8 kap. 1 § sista stycket resp. 3 § sista stycket ABL). Huruvida bestämmelsen också kan bli tillämplig på lån till personer som utan att ingå i styrelsen de facto intar en ställning som styrelseledamot, får liksom hittills överlämnas till rättstillämpningen att avgöra.

14 §

I paragrafen görs vissa undantag från lånerestriktionerna i 13 §. Punkten 1 överensstämmer med vad som gäller i dag. Av punkten 2 framgår att lån utan hinder av 13 § kan lämnas till företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår. Såvitt avser lån från dotterbolag till moderföretag är bestämmelsen i dag tillämplig endast om moderföretaget är ett svenskt aktiebolag. Det följer av lagens koncerndefinition (1 kap. 5 §). Kommittén föreslår att motsvarande möjlighet öppnas för lån från dotterbolag till moderföretag som är handelsbolag, ekonomisk förening eller stiftelse. EG-rättens diskrimineringsförbud och fördragets bestämmelser om etableringsfrihet torde kräva att ”moderbolag” hemmahörande i en annan medlemsstat ges samma möjligheter som ett svenskt bolag att ta emot lån från ett svenskt ”dotterbolag”. Lagtexten har anpassats därtill. Punkten 3 har förtydligats så att det klart framgår att lånet skall vara affärsmässigt betingat för det långivande bolaget. I punkten 4 har såväl den tämligen godtyckligt satta gränsen vid 500

15 §

Av första stycket framgår samboförhållanden enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och (1987:813) om homosexuella sambor skall jämställas med äktenskap vid tillämpning av bestämmelserna i 13 och 14 §§. Det innebär exempelvis att ett aktiebolag enligt 13 § första stycket 1 endast med utdelningsbara medel och mot betryggande säkerhet får lämna penninglån till den som är sambo med aktieägare i bolaget. Att registrerade partnerskap jämställs med äktenskap vid tillämpning av 13 och 14 §§ följer av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap. Andra stycket motsvarar med vissa ändringar 12 kap. 7 § sista stycket ABL.

16 §

Paragrafen reglerar rättsföljderna av att bolaget lämnar lån eller ställer säkerhet i strid med 13 eller 14 §. Har lån olagligen lämnats skall lånet genast återbetalas, om bolaget visar att låntagaren insåg eller bort inse att lånet var olagligt. Ställd säkerhet är ogiltig om bolaget visar att långivaren insåg eller bort inse att bolagets ställande av säkerhet för lånet stod i strid med lagen.

23 kap. Straff och vite

1 §

Ändringen går tillbaka till kommitténs förslag till ändringar i reglerna rörande lån från bolaget till aktieägare m.fl. Den nuvarande straffsanktionen föreslås upphävd.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Punkten 1

Kommitténs betänkande överlämnas till regeringen i december 1997. Med beaktande av tidsåtgången för remissbehandling, bearbetning av betänkandet i Regeringskansliet och riksdagsbehandling kan den nya lagstiftningen förväntas träda i kraft tidigast den 1 januari 2000. Beslut om vinstutdelning, annan värdeöverföring eller lån till aktieägare m.fl. som fattas efter ikraftträdandetidpunkten skall ske med iakttagande av de nya reglerna. Det bör gälla även i bolag som har brutet räkenskapsår. Det finns inte skäl att vänta med tillämpningen av de nya bestämmelserna till det första räkenskapsår som inleds efter ikraftträdandet.

Det är naturligt att beslut som före ikraftträdandet har fattats i enlighet med äldre rätt får verkställas utan hinder av att bestämmelserna har ändrats. Utdelning som beslutats före ikraftträdandet får alltså utbetalas efter denna tidpunkt. Detsamma gäller lån som avses i 12 kap. 7–9 §§ ABL. Det skall i sammanhanget påpekas att varken beslut om vinstutdelning eller beslut om att lämna sådana lån skall registreras i aktiebolagsregistret. Några särskilda bestämmelser om registrering efter ikraftträdandet av äldre beslut behövs alltså inte.

En särskild fråga är hur man skall se på verkställighet av beslut som fattats före ikraftträdandet i strid med de bestämmelser som då gällde. Om beslutet strider också mot de nya bestämmelserna är det klart att beslutet är ogiltigt och inte får verkställas. Men hur skall man se på ett beslut som är lagstridigt när det fattas före ikraftträdandet men överensstämmer med de nya bestämmelserna? Kommittén menar att äldre beslut som strider mot lagen vid tiden för beslutet inte utan vidare får verkställas. I en sådan situation måste först ett nytt beslut fattas efter ikraftträdandet, som ratihaberar det gamla olagliga beslutet. Det finns beslut som fattats före ikraftträdandet i strid med då gällande bestämmelser och som också har verkställts före detta.

En grupp av sådana rättsstridiga beslut utgörs av olagliga värdeöverföringar till aktieägare och andra. För dem gäller i dag en återbäringsskyldighet. Den bör enligt kommitténs mening bestå även efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

En annan grupp av äldre rättsstridiga beslut avser lån som utbetalats i strid med låneförbudet i 12 kap. 7–9 §§ ABL. Kommittén förslår en helt ny reglering av lån till aktieägare och andra närstående som innebär bl.a. att den nuvarande straffsanktionen ersätts med bestämmelser i 16 kap. 16 § om återbetalning av olagliga lån. De nya reglerna om återbetalning bör enligt kommitténs mening tillämpas på gamla olagliga lån i den mån de strider också mot de nya lånebestämmelserna. Skulle ett gammalt olagligt lån vara förenlig med de nya bestämmelserna, så bör någon återbetalningsskyldighet inte komma i fråga. Det innebär att vissa gamla olagliga penninglån läks av den nya lagstiftningen. Här tillstöter den särskilda komplikationen att låneförbudet är straffsanktionerat, se 19 kap. 1 § första stycket 4 ABL. I 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken förskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas, skall dock den lagen i stället tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Straffrihet eller strafflindring på grund av ändrad lagstiftning inträder emellertid inte när det är fråga om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av särskilda förhållanden. Den sistnämnda bestämmelsen gäller främst kristidsförfattningar. Dessa bestämmelser i brottsbalkens promulgationslag ger uttryck för allmänna straffrättsliga

principer som måste tillämpas på nu aktuella brott mot låneförbudet. Principerna innebär att straff enligt 19 kap. 1 § första stycket 4 för brott mot låneförbudet bortfaller vid ikraftträdandet.

Punkten 2

Den nya lagen innebär omfattande ändringar i aktiebolagslagen. Hänvisningar i andra författningar till de bestämmelser som ersätts av den nya lagen måste därför justeras. I denna punkt föreskrivs därför att om det i lag eller någon annan författning förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya lagen tillämpas.

2. Förslaget till Lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554)

5 kap. Tilläggsupplysningar

12 §

Ändringarna går tillbaka på den föreslagna nya utformningen av bestämmelserna i 16 kap. 13 och 14 §§ om lån från bolaget till aktieägare, medlemmar av bolagsorganen samt vissa dessa närstående personer.

8 kap. Offentliggörande

6 §

Bestämmelsen om fortsatt stämma för beslut om dispositioner av bolagets vinst eller förlust har i förslaget till ändringar i aktiebolagslagen flyttats från kapitlet rörande bolagsstämma till kapitlet om vinstutdelning. Hänvisningen i förevarande paragraf till aktiebolagslagen har anpassats därtill.

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av Sven Ekholm

Försiktighetsregeln

Kommitténs förslag kan få till följd att det egna kapitalet i bolagen minskar, vilket är till nackdel för bolagens borgenärer. För att skydda kapitalet föreslås en utökad prövning vid utdelning (försiktighetsregeln). Jag anser inte att denna regel fått en ändamålsenlig utformning och att den behöver kompletteras. Kommitténs förslag innebär att incitamentet att bygga upp eget kapital i bolagen minskar. I likhet med majoriteten anser jag att reservfonden bör slopas och låneförbudet ändras, även om detta innebär att det bundna egna kapitalet kan minska. Här vill jag också peka på att såväl de öppna som dolda reserverna i bolagen minskat genom ändringar i skatte- och redovisningslagstiftningen. Som exempel kan nämnas minskningen av obeskattade reserver och förändring av god redovisningssed där försiktighetsprincipen fått minskad betydelse. I mindre företag medför dessutom reglerna om delvis skattefri utdelning att incitamenten att genomföra utdelning ökar. Förslagen i kommitténs betänkande Aktiebolagets kapital kan få samma effekt. I koncerner föreslås att den dubbla utdelningsprövningen skall tas bort. Dessutom har koncernredovisning tagits bort för mellankoncerner. Redovisningskommittén har dessutom föreslagit att kravet på koncernredovisning skall tas bort helt i mindre koncerner. Argumentet för dessa förändringar av redovisningslagstiftningen är att minska kostnaderna för bolagen. Jag har svårt att se att någon självmant kommer att behålla redovisningen för att beräkna utdelningsbara belopp, i synnerhet när utdelningen sker till denne. Detta gör det svårare för en utomstående att bedöma rimligheten i föreslagen utdelning. Den föreslagna utökade prövningen vid utdelning (försiktighetsregeln) har fått en mindre ändamålsenlig utformning. Särskilt vänder jag mig mot att regeln är svårtillämpad, inte minst de mindre företagen kan komma att få svårt att förutse om regeln är tillämplig eller inte.

Jag föreslår därför att försiktighetsregeln kompletteras med en regel som begränsar dess tillämpningsområde i de fall bolaget har ett tillräckligt eget kapital. Begränsningsregeln bör anknyta till bolagets soliditet. Härigenom tas hänsyn till bolagets eget kapital i relation till dess skulder. Om bolaget har en soliditet som är normal eller överstiger vad som gäller för företag i allmänhet bör utdelning kunna ske utan att den utökade prövningen aktualiseras. Med hänsyn till regelns karaktär kan soliditet fastställas schablonmässigt och t.o.m. i lagtext.

Om utdelning sker innan bolaget uppnått den soliditet som följer av begränsningsregeln eller med så stort belopp att det inte inryms blir försiktighetsregeln tillämplig fullt ut. I dessa fall skall motiveringen för att utdelningen inte inkräktar på försiktighetsregeln anges i årsredovisningen. Bolagets ledning tvingas därmed att motivera sitt ställningstagande och bolagets borgenärer kan själva värdera informationen. Vidare föreslår jag att den redovisning som skall lämnas i årsredovisningen över hur bolagets resultat har behandlats utökas med uppgifter om koncernbidrag till moderbolag eller systerbolag. På samma sätt föreslås värdeöverföringar genom att tillgångar förts över till bokfört värde i stället för marknadsvärde hanteras. Det nu sagda kan illustreras med följande exempel på upplysning:

Till bolagsstämmans förfogande Balanserade vinstmedel 250.000 Årets vinst enligt redovisningen 75.000 Som avgående post redovisat utgivet koncernbidrag 175.000 På grund av detta koncernbidrag minskad bolagsskatt - 49.000 Summa disponibelt 451.000

Redovisning över hur det fria kapitalet disponeras Redan utgiven förskottsutdelning: Utgivet koncernbidrag netto - 126.000 Utdelning till aktieägare föreslås - 75.000 Ej utdelningsbart då företagets soliditet understiger X% - 201.000 I ny räkning balanseras - 49.000 Summa disponerat 451.000

Bolaget har under året avyttrat ett dotterbolag till bokfört värde 500.000 kr trots att det bedömda marknadsvärdet var 1.500.000 kr. Föreslagen utdelning är enligt styrelsens uppfattning förenlig med försiktighetsregeln med hänsyn till bolagets ställning, likviditet och framtida utveckling.

Förskottsutdelning/koncernbidrag

Som jag uppfattar saken borde det koncernbidrag som lämnas av dotterbolag till moderbolag bolagsrättsligt ses som en utdelning. En sådan utdelning är dock inte tillåten enligt lagförslaget (16 kap. 2 §). Enligt min uppfattning torde denna utdelning, intill dess stämman beslutat annat, i stället kunna ses som ett lån. Eftersom lån inom koncern är tillåtna, men däremot inte lån till privatpersoner som är aktieägare, nås då det önskade syftet med kommitténs förslag, vilket jag tycker är rimligt. Emellertid ställer detta synsätt till problem, eftersom koncernbidrag skall redovisas över resultaträkningen för att få skattemässig verkan, medan lån skall upptagas i balansräkningen. Ett lån kommer då inte heller att redovisas som en del av resultatdispositionen.

Jag föreslår att förskottsutdelning som huvudregel inte tillåts och att ett undantag från denna regel lagregleras så att efterföljande bolagsstämma kan ”läka” förskottsutdelning i de fall den gjorts i form av koncernbidrag eller på annat sätt inom koncern. Som tillåten förskottsutdelning räknas därvid förutom koncernbidrag även annan överföring till moder- eller systerföretg i samma koncern. Vid koncernbidrag bör justering ske för den skatteeffekt som uppkommer i det bidragsgivande bolaget, nettokostnaden bör således redovisas. Har förskottsutdelning utgivits av bolaget skall mottagaren vara återbetalningsskyldig om inte ordinarie bolagsstämma skulle godkänna den gjorda förskottsutdelningen. Förskottsutdelning bör redovisas som en vinstdisposition.

Vinstutdelning på yrkande av aktieägarminoritet

När det gäller vinstutdelning på yrkande av aktieägarminoritet är stämman inte skyldig att besluta om högre utdelning än fem procent av bolagets egna kapital. Någon grund för procenttalet eller basen, det totala egna kapitalet, har jag inte funnit. Eftersom båda möjligheterna för stämman att besluta om utdelning och försiktighetsregeln utökas samt, om mitt förslag ovan antas, det kommer att finnas prövning i annan ordning, föreslår jag att femprocentsgränsen tas bort.

Övergångsbestämmelser

Reservfonder som uppkommit genom nuvarande tvingande lagstiftning för konsolidering borde kunna upplösas på enklare sätt än i dag, eftersom prövningen enligt försiktighetsregeln kommer att bli effektivare. De

bolag som i dag har reservfonder borde få överföra dessa till fritt eget kapital genom beslut av ordinarie stämma i samband med att lagen träder i kraft. Jag föreslår dock att denna utdelning får verkställas först efter beslut på nästkommande ordinarie stämma. Härigenom säkerställs att utomstående intressenter kan få information om att bolaget fattat beslut om att sänka det bundna egna kapitalet och får viss tid på sig att agera med anledning av denna information.

Bilaga 1

Refererad litteratur

Andersson, J., Om vinstutdelning från aktiebolag, Iustus, 1995 (Andersson)

Andersson, J., Nettometoden de lege lata – en kommentar med utgångspunkt i HD:s avgöranden, del II, SvJT 1996 s. 426 (Andersson 1996)

Lindskog, S., JF Kommentaren, Aktiebolagslagen 12:e och 13:e kap., 2 uppl. 1995 (Lindskog)

Nerep, E., Aktiebolagsrättsliga studier, Juristförlaget, 1994 (Nerep)

Nial, H., Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut, 1934 (Nial)

Rodhe, K., Aktiebolagsrätt, Norstedts, 17 uppl. 1995 (Rodhe)