Prop. 2005/06:128

Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 mars 2006

Göran Persson

Ann-Christin Nykvist

(Jordbruksdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag som syftar till att anpassa svensk lagstiftning inom områdena för livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd till åtta EG-förordningar som i huvudsak reglerar livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien samt offentlig kontroll över regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd och en EG-förordning som handlar om skydd av djur vid djurtransporter. Förslag lämnas dessutom på genomförande av ett EGdirektiv om skydd mot växtskadegörare i svensk rätt.

Förslagen innebär att livsmedelslagen (1971:511), lagen (1985:295) om foder, lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. och lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. ersätts av fyra nya lagar. Vidare innebär förslagen lagändringar i växtskyddslagen (1972:318), djurskyddslagen (1988:534), epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) samt mindre följdändringar i ytterligare tolv lagar.

EG-förordningarna sammanfaller helt eller delvis med tillämpningsområdet för åtta lagar. För att verkställa EG-förordningarna i svensk lagstiftning föreslås en enhetlig lagstiftningsmetod som innebär att varje berörd lag kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EGbestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Vidare tillkännager regeringen i Svensk författningssamling vilka grundförordningar som avses. Även i fråga om sådana EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen i Svensk författningssamling vilka bestämmelser som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag.

Det föreslås att begreppen tillsyn och tillsynsmyndighet ersätts av begreppen offentlig kontroll och kontrollmyndighet. Kontrollbestäm-

melserna i lagarna föreslås omfatta även de EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag. I lagarna utpekas kontrollmyndigheterna. Det finns dock i vissa lagar möjlighet att låta annan kontrollmyndighet än de utpekade utöva offentlig kontroll av vissa frågor, exempelvis vissa EG-bestämmelser, om det framstår som mer ändamålsenligt. Vissa utpekade kontrollmyndigheter får ett samordningsansvar av kontrollen och skall även lämna råd och hjälp till andra kontrollmyndigheter. Vidare skall en kontrollmyndighet genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagstiftningen. Kommunen föreslås få ansvaret för den offentliga kontrollen av livsmedel, foder och animaliska biprodukter i primärproduktionen. I propositionen föreslås vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll av livsmedel, foder och djurskydd.

I fem av lagarna föreslås en straffbestämmelse om att det skall vara straffbelagt att bryta mot villkor och förbud som följer av de EGbestämmelser som kompletteras av lagen. För överträdelser av bestämmelserna i den nya livsmedelslagen, den nya lagen om foder och animaliska biprodukter och den nya lagen om provtagning på djur, m.m. samt av EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag döms till böter.

Syftet med den nya lagen om kontroll av husdjur m.m. utökas till att även gälla en långsiktig förvaltning av de husdjursgenetiska resurserna. Bemyndigandet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket, att meddela föreskrifter om att hingstar får användas till avel endast om de har avelsvärderats får ingen motsvarighet i den nya lagen. I lagen införs dessutom bestämmelser om offentlig kontroll och om möjligheter till ingripanden av kontrollmyndigheten.

I växtskyddslagen genomförs de bestämmelser i direktivet om skyddsåtgärder mot växtskadegörare som kräver lagform, huvudsakligen nya definitioner. Dessutom införs ett bemyndigande om avgifter samt en möjlighet för kontrollmyndigheten att delegera myndighetsuppgifter till enskilda kontrollorgan.

Förslagen till nya lagar och lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2006.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. livsmedelslag

2. lag om foder och animaliska biprodukter,

3. lag om provtagning på djur, m.m.,

4. lag om kontroll av husdjur m.m.,

5. lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318),

6. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),

7. lag om ändring i epizootilagen (1999:657),

8. lag om ändring i zoonoslagen (1999:658),

9. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, 10. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning, 11. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200), 12. lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

13. lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter,

14. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738), 15. lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,

16. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, 17. lag om ändring i miljöbalken (1998:808), 18. lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., 19. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364), 20. lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168).

Hänvisningar till S1

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 7.9

2. Lagtext

Hänvisningar till S2

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 7.9

2.1. Förslag till livsmedelslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel.

2 § Begreppen livsmedel, stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan, primärproduktion, utsläppande på marknaden och livsmedelsföretagare har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet

1

.

Begreppet anläggning har samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien

2

.

3 § Lagen gäller alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel.

Med livsmedel jämställs i lagen

1. vatten, från och med den punkt där det tas in i vattenverken till den punkt där värdena skall iakttas enligt artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten

3

, ändrat genom

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003

4

, och

2. snus och tuggtobak.

4 § Lagen tillämpas inte på primärproduktion för användning inom privathushåll eller enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att lagen helt eller delvis skall tillämpas på dricksvatten i privathushåll.

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EGbestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

1

EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178).

2

EUT L 139, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0852).

3

EGT L 330, 5.12.1998, s. 32 (Celex 31998L0083).

4

EUT L 284, 31.10.2003, s. 1 (Celex 32003R1882).

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv eller hälsa och för konsumentintresset

6 § Om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet eller utsläppande på marknaden av livsmedel,

2. märkning och presentation av livsmedel,

3. livsmedels beskaffenhet eller beteckning,

4. användning av vara, ämne eller utrustning vid handhavande av livsmedel eller tillsammans med livsmedel,

5. läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal som är sysselsatt med livsmedelsverksamhet och om personalhygienen i övrigt inom sådan verksamhet, och

6. förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller ett frilager.

Föreskrifter om livsmedelsanläggningar

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. att livsmedel får handhas eller släppas ut på marknaden endast i anläggningar som godkänts av kontrollmyndigheten,

2. vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett sådant godkännande skall meddelas, och

3. registrering av anläggningar.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får efter iakttagande av anmälningsförfarandet i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung

5

meddela föreskrifter

om anpassning av och undantag från kraven i EG-förordningarna.

Föreskrifter om åtgärder mot sabotage eller annan skadegörelse

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försiktighetsmått i syfte att förebygga och

5

EUT L 139, 30.4.2004, s. 55 (Celex 32004R0853).

avhjälpa skadeverkningarna av sabotage eller annan skadegörelse som kan påverka Sveriges livsmedelsförsörjning.

Förbud mot att släppa ut livsmedel på marknaden

10 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen är det förbjudet att på marknaden släppa ut livsmedel som

1. inte uppfyller krav och villkor som har föreskrivits eller beslutats med stöd av 6 § 2 och 3 och 8 §,

2. har handhafts eller tidigare släppts ut på marknaden i en anläggning som inte har godkänts enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § eller registrerats enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

3. inte har godkänts eller anmälts i enlighet med de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller inte uppfyller villkor i ett godkännande eller tillstånd,

4. innehåller ämnen som inte har godkänts eller som har förbjudits i enlighet med de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

5. innehåller ämnen i en halt som överskrider gränsvärden som har föreskrivits med stöd av lagen eller i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Det som sägs i första stycket gäller inte, om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har föreskrivit något annat.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

11 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna utövas av Livsmedelsverket, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

12 § Livsmedelsverket och, i fråga om länet, länsstyrelsen samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

13 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, beivras.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

14 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap.2427 och 35 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Överflyttning av offentlig kontroll

15 § Livsmedelsverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som kommunen annars har skall flyttas över till verket. Ett sådant beslut får fattas, om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Livsmedelsverket får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen, om verket och kommunen är överens om det.

16 § Livsmedelsverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som Livsmedelsverket annars har skall flyttas från verket till en kommun.

17 § Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller en viss anläggning, får regeringen på ansökan av Livsmedelsverket besluta att ansvaret för den offentliga kontrollen av den anläggningen skall flyttas över till Livsmedelsverket.

Regeringen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Förelägganden riktade till kommuner

18 § Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag, får Livsmedelsverket förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som Livsmedelsverket anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Föreskrifter om kontroll

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas,

2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 12 § första stycket,

3. skyldighet för en livsmedelsföretagare att utöva en efter verksamhetens art lämpad egenkontroll av verksamheten, och

4. uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till slakt.

Rätt till upplysningar och tillträde

20 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

21 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

22 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 18 § får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

23 § Förelägganden och förbud enligt 22 § eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Särskilda ingripanden m.m.

24 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet ta hand om en vara som

1. har släppts ut på marknaden, eller som uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden, i strid med 10 § eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, eller

2. avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 22 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs.

Om en vara har tagits om hand, får ägaren under överinseende av kontrollmyndigheten göra varan duglig till livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars skall kontrollmyndigheten låta förstöra varan på ägarens bekostnad.

Kontrollmyndigheten skall, på ägarens bekostnad, låta förstöra också sådana varor som omfattas av ett förbud enligt föreskrifter meddelade med stöd av 6 § 6, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

25 § Efter en underrättelse från smittskyddsläkaren om att smitta sprids eller misstänks spridas genom livsmedel skall kontrollmyndigheten omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning.

Rättelse

26 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

27 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. prövning eller registrering enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Bemyndigandet enligt första stycket innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut sådan avgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av de avgifter som tas ut av statliga myndigheter och av kontrollorgan.

Straffbestämmelser

29 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 5 § tredje stycket, 6, 7, 8 eller 9 §,

2. bryter mot 10 § första stycket, eller

3. inte fullgör sina skyldigheter enligt 20 § första stycket 1. Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

30 § Om en sådan gärning som avses i 29 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt 29 §, döms inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m.m.

31 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

32 § Beslut som Livsmedelsverket eller någon annan statlig förvaltningsmyndighet har meddelat i enskilda fall enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut av Livsmedelsverket eller någon annan statlig förvaltningsmyndighet får överklagas hos regeringen. För att konsumenternas intresse skall kunna tillvaratas inom livsmedelsområdet får ett sådant beslut överklagas av en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller en motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.

33 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs livsmedelslagen (1971:511).

2. Äldre lokalgodkännanden skall fortsätta att gälla till dess att kontrollmyndigheten har prövat om den anläggning i vilken lokalen ingår kan godkännas i enlighet med bestämmelser som har meddelats med stöd av den nya lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller, om godkännande inte krävs, till dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen.

3. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet i en godkänd livsmedelslokal får fortsätta att släppa ut sådana livsmedel på marknaden som i överensstämmelse med denna lag har handhafts i lokalen till dess att kontrollmyndigheten med stöd av 7 § har prövat om den anläggning i vilken lokalen ingår kan godkännas eller till dess att den har registrerats. 4. Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses beslutade enligt denna lag.

5. Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre föreskrifter.

2.2. Förslag till lag om foder och animaliska biprodukter

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för djurs och människors hälsa när det gäller foder och animaliska biprodukter.

2 § Begreppen foder och utsläppande på marknaden av foder har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet

1

.

Begreppet primärproduktion av foder har i lagen samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien

2

.

Begreppen animaliska biprodukter och därav framställda produkter samt utsläppande på marknaden av dessa produkter har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel

3

.

3 § Lagen gäller i alla led från och med primärproduktionen av foder till och med utsläppande av foder på marknaden eller utfodring av djur. Lagen gäller också för befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

4 § Lagen tillämpas inte på privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och på utfodring av sådana djur i enskilda hem. Denna begränsning gäller dock inte i den mån lagen kompletterar bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser).

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 § Lagen kompletterar sådana EG-bestämmelser som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

1

EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178).

2

EUT L 35, 8.2.2005, s. 1 (Celex 32005R0183).

3

EGT L 273, 10.10.2002, s. 1 (Celex 32002R1774).

Användning av djur som foder

6 § I de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen finns förbud mot att som foder använda djur, djurdelar eller varor som framställs av djur.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att djur eller delar av djur får användas som foder i enlighet med undantagsbestämmelserna i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Vilda djur som foder

7 § Vilda djur som inte omfattas av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får användas som foder endast om djuren har avlivats, slaktats upp och därefter veterinärbesiktigats.

Det som sägs i första stycket gäller också delar av sådana djur och fodermjöl eller andra varor som framställts av djuren eller delar av djuren.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i första och andra styckena.

Förbud mot att släppa ut foder på marknaden

8 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen är det förbjudet att använda eller på marknaden släppa ut foder

1. om det kan antas att fodret har en skadlig inverkan på miljön,

2. om det har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt 7 § första eller andra stycket,

3. för vilket upplysningsskyldighet enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av 9 § inte fullgjorts,

4. som inte uppfyller de krav eller villkor om fodersäkerhet som föreskrivits eller beslutats med stöd av 9 §.

Föreskrifter och beslut om foder samt om laboratorier för foderanalyser

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, utsläppande på marknaden, användning och bortskaffande av samt annan befattning med foder eller ett visst parti av foder.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser.

Föreskrifter och beslut om animaliska biprodukter

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, utsläppande på marknaden, omhändertagande, bearbetning och bortskaffande av samt annan befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

12 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Statens jordbruksverk, andra statliga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Regeringen får meddela föreskrifter om att kontrolluppgifter får överlämnas från en statlig myndighet till en annan statlig myndighet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

13 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet, om inte regeringen föreskriver något annat.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

14 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, beivras.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

15 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommuner har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap.2427 och 35 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Överflyttning av offentlig kontroll

16 § Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som regeringen bestämt enligt denna lag får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll över en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till verket eller myndigheten. Ett sådant beslut får fattas, om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Jordbruksverket eller myndigheten får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen, om verket eller myndigheten och kommunen är överens om det.

17 § Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som regeringen bestämt enligt denna lag får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontroll av en viss anläggning som Jordbruksverket eller myndigheten annars har skall flyttas från verket eller myndigheten till en kommun.

18 § Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller viss verksamhet, får regeringen, på ansökan av Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som regeringen bestämt enligt denna lag, besluta att ansvaret för kontrollen av den verksamheten skall flyttas över till Jordbruksverket eller myndigheten.

Regeringen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Förelägganden riktade till kommuner

19 § Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag, får Jordbruksverket eller en annan statlig kontrollmyndighet som regeringen bestämt enligt denna lag förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som Jordbruksverket eller myndigheten anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Föreskrifter om kontroll

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas,

2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 13 § första stycket,

3. skyldighet för en foderföretagare eller för en annan företagare som befattar sig med animaliska biprodukter att utöva en efter verksamhetens art lämpad egenkontroll av verksamheten.

Rätt till upplysningar och tillträde

21 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har rätt att i den utsträckning det behövs för kontrollen

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, samt

2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

22 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

23 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 19 § får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

24 § Förelägganden och förbud enligt 23 § eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Särskilda ingripanden

25 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet ta hand om en vara som

1. har släppts ut på marknaden, uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden eller användas i strid med 7 och 8 §§, de föreskrifter som meddelats med stöd av 9 eller 11 § eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, samt

2. avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 23 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs.

Om en vara har tagits om hand, får ägaren under överinseende av kontrollmyndigheten göra varan duglig till utfodring eller till annat avsett ändamål eller använda den för något annat tillåtet ändamål. Annars skall kontrollmyndigheten låta förstöra varan på ägarens bekostnad.

Rättelse

26 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser

som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

27 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1. för offentlig kontroll enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, och

2. i ärenden enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Bemyndigandet enligt första stycket innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut sådan avgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter och av kontrollorgan.

Straffbestämmelser

29 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som meddelats med stöd av

5 § tredje stycket, 9 eller 11 §,

2. bryter mot 8 §, eller

3. inte fullgör sina skyldigheter enligt 21 § första stycket 1. Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

30 § Om en gärning som avses i 29 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt 29 § döms inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m.m.

31 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

32 § Beslut av Jordbruksverket eller av en annan statlig förvaltningsmyndighet enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

33 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1985:295) om foder.

2. Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses beslutade enligt denna lag.

3. För överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet av länsstyrelsen eller av en annan myndighet till vilken Statens jordbruksverk har överlåtit att utöva tillsyn gäller äldre föreskrifter.

2.3. Förslag till lag om provtagning på djur, m.m.

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag skall tillämpas på

1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,

2. kontroll av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter,

3. märkning och registrering av djur, samt

4. åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar.

Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur.

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

2 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EGbestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Provtagning och undersökning

3 § För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

För att kontrollera förekomsten av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

4 § Provtagning eller undersökning enligt 3 § skall utföras av veterinär eller annan person som utses av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras på djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt enligt vad som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär så små olägenheter som möjligt för denne.

Hälsoövervakning, uppgifter om läkemedelsanvändning och villkor för livdjursförsäljning

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en veterinär eller den som är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av smittsamma djursjukdomar.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om

1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra anteckningar om verksamheten,

2. skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär,

3. skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling, samt

4. krav på hygien i djurhållningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss sjukdom.

Spridning av smitta och ämnen som kan skada människors eller djurs hälsa

7 § För att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. avlivning av djur,

2. isolering av djur, samt

3. begränsningar eller andra villkor när det gäller hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor eller när det gäller kontakter mellan djur och människor.

Om bekämpning av epizootiska sjukdomar och vissa zoonoser finns särskilda bestämmelser i epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

8 § I fråga om livsmedelsproducerande djur eller produkter från sådana djur som innehåller eller kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser som kan göra livsmedlet icke säkert får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. omhändertagande eller märkning av djur eller djurprodukter,

2. förbud mot att djur eller djurprodukter flyttas, överlåts eller används till livsmedel, samt

3. avlivning av djur.

Märkning m.m.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid transport av djur,

3. registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

4. förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering som föreskrivs med stöd av 3.

I föreskrifter enligt första stycket kan det föreskrivas att en organisation får föra register och utfärda identitetshandlingar.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

10 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Statens jordbruksverk eller andra statliga myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Regeringen får meddela föreskrifter om att Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelserna eller kommunerna att utöva offentlig kontroll. En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

11 § Jordbruksverket samordnar den kontrollverksamhet som verket har överlämnat till länsstyrelserna eller kommunerna samt lämnar råd och hjälp i kontrollverksamheten.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Föreskrifter om offentlig kontroll

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas, samt

2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till Jordbruksverket.

Rätt till upplysningar och tillträde

13 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djurprodukter, foder eller material i övrigt förvaras eller annars hanteras och där göra undersökningar och ta prover.

Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

14 § Bestämmelserna i 13 § gäller också för

1. EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna, samt

2. företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom Europeiska unionen, om kontrollen utövas eller åtgärderna utförs tillsammans med företrädare för en svensk myndighet.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

15 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

16 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

17 § Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Rättelse

18 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

19 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Bemyndigandet enligt första stycket 1 innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner att ta ut sådana avgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 9 § andra stycket.

Straffbestämmelser

21 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 6 §, 7 § första stycket, 8 § eller 9 § första stycket,

eller

2. inte fullgör sina skyldigheter enligt 15 §. Till böter döms även den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

22 § Om en gärning som avses i 21 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar.

Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m.m.

23 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

24 § Beslut som en statlig förvaltningsmyndighet har meddelat enligt lagen, enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut som meddelats av en sådan organisation som avses i 9 § andra stycket.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

25 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

26 § Bestämmelserna i 22, 2328 och 30 §§förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas, om beslutet har meddelats av en organisation.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

2. Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter och som avser hantering av djurkadaver eller andra animaliska biprodukter skall anses beslutade enligt lagen (2006:0000) om foder och animaliska biprodukter. Övriga förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses meddelade med stöd av denna lag.

2.4. Förslag till lag om kontroll av husdjur, m.m.

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att

1. främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet,

2. förebygga sjukdomar hos djur, samt

3. främja en långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser.

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

2 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EGbestämmelser) som har samma syfte som lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Kontroll av husdjur m.m.

3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens jordbruksverk får för det syfte som anges i 1 §

1. meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och av andra djur som människan har i sin vård,

2. ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna sådan kontroll,

3. meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

4 § Den som innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket kontroll enligt 3 § 2 har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. Fortsatt anslutning får vägras, om djurens innehavare inte följer de föreskrifter som gäller för kontrollen.

5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att djur som omfattas av kontroll enligt denna lag får överlåtas under särskild beteckning som är förbehållen sådana djur.

6 § Om det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket

1. meddela föreskrifter om att en avgift får tas ut vid slakt av svin eller nötkreatur från sådana besättningar som inte omfattas av kontrollen och i vilka sjukdomar i särskilt hög grad förekommer, och

2. överlämna åt innehavare av slakteri att ta ut avgiften av den som lämnar svinen eller nötkreaturen till slakt.

7 § Om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket meddela föreskrifter om vad som skall gälla för att kronhjortar och dovhjortar som inte omfattas av kontrollen skall få flyttas till eller från ett hägn. Föreskrifterna får avse också andra djurslag som hålls i sambete med kronhjort eller dovhjort.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

8 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna utövas av Jordbruksverket och länsstyrelserna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

9 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Rätt till upplysningar och tillträde

10 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen och där göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

11 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

12 § Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall följas.

Vite

13 § Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Rättelse

14 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

15 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

16 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela föreskrifter om hur avgifterna skall beräknas.

Straffbestämmelser

17 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 § 3, 5 eller 7 §.

18 § Till ansvar enligt denna lag döms inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m.m.

19 § Beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som har meddelats av en sådan organisation eller sammanslutning som avses i 3 § 2 eller av ett sådant slakteri som avses i 6 § 2, får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut som har meddelats av en sådan organisation som avses i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen

1

får överklagas hos Jordbruks-

verket.

20 § Beslut som Jordbruksverket eller en annan statlig förvaltningsmyndighet har meddelat enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Jordbruksverket för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol om en organisation, en sammanslutning eller ett slakteri först har beslutat i saken.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

21 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.

1

EUT L 325, 12.12.2003, s. 1 (Celex 32003R2160).

2.5. Förslag till ändring i växtskyddslagen (1972:318)

Härigenom föreskrivs

1

i fråga om växtskyddslagen (1972:318)

dels att 1, 3–6, 7 a och 11 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 6 a, 8 a och 11 a §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

2

I denna lag förstås med växt även del av växt såsom lök, rotstock, gren, kvist, blad, blomma, frukt, frö och bark samt sådan produkt av växt, som alltjämt har karaktär av råvara, såsom timmer, utsäde och spannmål,

växt: levande växt eller levande växtdel, inklusive fröer,

växtprodukt: produkt av växtursprung som inte är en växt enligt denna lag och som har

1. karaktär av råvara, eller 2. genomgått en enklare bearbetning,

växtskadegörare virus, bakterie, svamp, nematod, insekt, kvalster, mykoplasma och annan organism ur växt- eller djurriket som kan förorsaka sjukdom eller annan skada på växt eller växtodling.

växtskadegörare: art, stam eller biotyp av växt, djur eller patogen som är skadlig för växt, växtodling eller växtprodukt.

Vad som avses med växt enligt lagen anges närmare i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

2 a §

3

Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars till-

1

Jfr rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 169, 10.7.2000, s. 1, Celex 32000L0029), senast ändrat genom rådets direktiv 2002/89/EG (EGT L 355, 30.12.2002, s. 45, Celex 32002L0089).

2

Senaste lydelse 1995:364.

3

Tidigare 2 a § upphävd genom 1994:903.

lämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EGbestämmelserna.

3 §

4

Bekämpning enligt denna lag får ske i fråga om växtskadegörare vilka anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådan föreskrift får meddelas endast beträffande växtskadegörare som allvarligt kan skada växtodling, skog, annan mark eller lager av växter.

Bekämpning enligt denna lag får ske i fråga om växtskadegörare vilka anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådan föreskrift får meddelas endast beträffande växtskadegörare som allvarligt kan skada växtodling, skog, annan mark eller lager av växter eller växtprodukter.

Om det finns synnerliga skäl, får den myndighet som regeringen bestämmer meddela beslut som avses i 5 § utan hinder av första stycket. Sådant beslut får gälla högst tre månader.

4 §

5

Den som har anledning anta att växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, angripit växt eller växtodling på mark som han äger eller brukar eller växter i lager som han innehar för försäljning till andra än konsumenter skall genast anmäla detta. Anmälan skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer.

Den som har anledning anta att växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, angripit växt eller växtodling på mark som han äger eller brukar eller växter eller växtprodukter i lager som han innehar för försäljning till andra än konsumenter skall genast anmäla detta. Anmälan skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten.

5 §

6

För att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, får regeringen eller

För att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, får regeringen eller

4

Senaste lydelse 1995:364.

5

Senaste lydelse 1995:364.

6

Senaste lydelse 1989:492.

myndighet som regeringen bestämmer

den myndighet som regeringen bestämmer

1. förelägga fastighetsägare eller nyttjanderättshavare att vidtaga åtgärd för bekämpning av växtskadegörare på fastigheten,

2. förordna om smittrening av lokal, redskap, transportmedel eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare,

3. förordna om smittrening eller förstöring av växt eller förpackning till växt eller om begränsning i rätten att använda växt eller sådan förpackning,

3. förordna om smittrening eller förstöring av växt eller växtprodukt eller förpackning till växt eller växtprodukt eller om begränsning i rätten att använda växt eller växtprodukt eller sådan förpackning,

4. förbjuda sådd eller plantering av växt,

5. meddela föreskrifter om odling eller skörd av växt,

6. förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförande av växt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel och kulturer av växtskadegörare,

6. förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförande, innehav eller annan hantering av växt, växtprodukt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare,

7. vidtaga eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som finnes oundgängligen påkallad.

Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 7 kan verkställas genom myndighets försorg.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person att i samband med införsel av växter, växtprodukter, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare besluta om sådana åtgärder som avses i första stycket 1–3. Sådan överlåtelse får även avse beslut om förbud eller villkor för införsel eller bortförande av växt, växtprodukt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare i enlighet med vad som anges i första stycket 6.

5 a §

7

För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av växtskadegörare enligt 3 § första stycket får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

1. meddela föreskrifter om att den som odlar eller handlar med växter skall anmäla verksamheten till viss myndighet och föra anteckningar om verksamheten,

1. meddela föreskrifter om att den som odlar växter eller handlar med växter eller växtprodukter skall anmäla verksamheten till viss myndighet och föra anteckningar om verksamheten,

2. meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning av växt, jord eller annat odlingssubstrat, mark, lokal, transportmedel, förpackning, redskap eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare.

2. meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning av växt, växtprodukt, jord eller annat odlingssubstrat, mark, lokal, transportmedel, förpackning, redskap eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare.

Åtgärd som avses i första stycket 2 kan verkställas genom myndighets försorg.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person överlåta att i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning enligt första stycket 2.

6 §

8

En innehavare av mark, byggnad eller transportmedel är skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Innehavaren är även skyldig att lämna tillträde enligt första stycket för åtgärder som utförs av EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer eller experter.

6 a §

Den som utövar offentlig kontroll har rätt att för denna kontroll på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen.

7

Senaste lydelse 1995:364.

8

Senaste lydelse 1995:364.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

7 a §

9

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sundhetsintyg.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlämna till en juridisk person att utfärda sådant sundhetsintyg som krävs vid handel med växter eller vid utförsel av växter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlämna till en juridisk person att utfärda sådant sundhetsintyg som krävs vid handel med växter eller växtprodukter eller vid utförsel av växter eller växtprodukter.

8 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för handläggning av frågor om tillstånd, omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion eller därmed sammanhängande eller jämförlig åtgärd som regleras av denna lag.

11 §

10

Statens jordbruksverks beslut i ett särskilt fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Statens jordbruksverks beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Detsamma gäller beslut som har meddelats av ett enskilt kontrollorgan.

Jordbruksverket för det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av ett enskilt kontrollorgan.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut som meddelats med stöd av 5, 5 a eller 7 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

9

Senaste lydelse 1995:364.

10

Senaste lydelse 1995:364.

11 a §

När enskilda kontrollorgan utför kontroll enligt denna lag tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223)

– 11 och 12 §§ om jäv, – 15 § om anteckning av uppgifter,

– 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,

– 20 § om motivering av beslut, – 21 § om underrättelse av beslut,

– 22 § om överklagande, samt – 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.6. Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom föreskrivs i fråga om djurskyddslagen (1988:534)

1

dels att nuvarande 1 a och 1 b §§ skall betecknas 1 b och 1 c §§, nuvarande 24 a–d §§ skall betecknas 24 c–f §§,

dels att 3 a, 12, 24, 24 c–f, 25, 26, 27, 28, 29, 31, 32, 37, 38 och 39 §§ samt rubriken närmast före 24 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 36 § skall lyda ”Straffbestämmelser”, dels att rubriken närmast före 1 a § skall sättas närmast före 1 b §, dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 1 a, 24 a, 24 b, 25 a–d, 27 a och 36 a §§, samt närmast före 1 a, 24 a, 24 c, 24 d, 24 e, 24 f, 25, 25 b, 26, 27, 27 a, 28 och 38 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

1 a §

Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tilllämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EGbestämmelserna.

3 a §

Om en åtgärd i fråga om stall eller annat förvaringsutrymme för djur som kräver förprövning enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § tredje stycket 3 har vidtagits utan sådan prövning, skall länsstyrelsen förbjuda att

Om en åtgärd i fråga om stall eller annat förvaringsutrymme för djur som kräver förprövning enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § tredje stycket 3 har vidtagits utan sådan prövning, skall den myndighet som rege-

1

Lagen omtryckt 2003:1077.

byggnaden används för att hysa djur. Förbud skall dock inte meddelas om länsstyrelsen finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

ringen bestämmer förbjuda att utrymmet används för att hysa djur. Förbud skall dock inte meddelas, om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

12 §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot

1. tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom, eller

2. avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden.

Första stycket 1 gäller inte ämnen som omfattas av lagen (1985:295) om foder.

Första stycket 1 gäller inte ämnen som omfattas av lagen (2006:0000) om foder och animaliska biprodukter.

Tillsyn m.m. Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

24 §

2

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av Djurskyddsmyndigheten, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Djurskyddsmyndigheten, länsstyrelserna, andra statliga myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns tillsyn skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

En kommuns offentliga kontroll skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Djurskyddsmyndigheten samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid

2

Senaste lydelse 2005:338.

behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

24 a §

Djurskyddsmyndigheten och, i fråga om länet, länsstyrelsen samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

24 b §

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, beivras.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

24 a § 24 c §

3

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att kontrolluppgifter som kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

3

Senaste lydelse av 24 a § 2005:338.

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap.2427 och 35 §§kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Frivillig överflyttning av offentlig kontroll

24 b § 24 d §

4

Länsstyrelsen i det län där en kommun är belägen får i samråd med kommunen besluta att den tillsyn över en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till länsstyrelsen. Ett sådant beslut får fattas om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Länsstyrelsen får besluta att tillsynen skall lämnas tillbaka till kommunen om länsstyrelsen och kommunen är överens om det.

Länsstyrelsen i det län där en kommun är belägen får, i samråd med kommunen, i det enskilda fallet besluta att den offentliga kontroll av en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till länsstyrelsen. Ett sådant beslut får fattas, om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Länsstyrelsen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen, om länsstyrelsen och kommunen är överens om det.

Förelägganden riktade mot kommuner

24 c § 24 e §

5

Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av kommunens tillsynsuppdrag får länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som länsstyrelsen anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag, får länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett sådant föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som länsstyrelsen anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Tvångsöverflyttning av offentlig kontroll

24 d § 24 f §

6

Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin tillsynsskyldighet när det gäller en viss verksamhet, får regeringen på

Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller en viss verksamhet, får regeringen på

4

Senaste lydelse av 24 b § 2005:338.

5

Senaste lydelse av 24 c § 2005:338.

6

Senaste lydelse av 24 d § 2005:338.

ansökan av länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen, besluta att ansvaret för tillsynen över den verksamheten skall flyttas över till länsstyrelsen.

ansökan av länsstyrelsen i det län där kommunen är belägen, besluta att ansvaret för kontrollen över den verksamheten skall flyttas över till länsstyrelsen.

Regeringen får besluta att ansvaret för tillsynen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Regeringen får besluta att ansvaret för kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Föreskrifter om offentlig kontroll

25 §

7

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om

1. hur tillsynen skall bedrivas,

2. skyldighet för en tillsynsmyndighet att lämna information till en annan tillsynsmyndighet,

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas, och

2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en sådan samordnande kontrollmyndighet som avses i 24 a § första stycket.

3. att det får tas ut avgifter för tillsynen och i ärenden enligt denna lag.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om avgifter enligt första stycket 3.

25 a §

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd

8

som skall tillämpas vid

offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

7

Senaste lydelse 2005:338.

8

EUT L 165, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0882).

Avgifter

25 b §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Bemyndigandet innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut sådan avgift.

25 c §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift i ärenden som handläggs av statliga myndigheter enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EGbestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för en kommunal nämnds handläggning av ärenden enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EGbestämmelser som kompletteras av lagen.

25 d §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter och av kontrollorgan.

Förelägganden, förbud och rättelse

26 §

9

En tillsynsmyndighet får, utöver vad som särskilt anges i 24 c §, meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Utöver vad som följer av de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 24 e § får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna skall följas.

I beslut om föreläggande eller förbud enligt denna paragraf får tillsynsmyndigheten sätta ut vite, dock inte i fall som avses i 29 §.

Förelägganden och förbud enligt första stycket eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite, dock inte i fall som avses i 29 §.

Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer en tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

Om någon inte rättar sig efter lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

Rätt till upplysningar och tillträde m.m.

27 §

10

För tillsyn har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls och att där besikta djuren, göra undersökningar och ta prover.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och

9

Senaste lydelse 2005:338.

10

Senaste lydelse 2005:338.

andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Polismyndigheten skall på begäran lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs vid tillsynen.

Hjälp av polismyndighet

27 a §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Undantag för djur som används inom försvarsmakten

28 §

Bestämmelserna i 24, 26 och 27 §§ gäller inte djur som används inom försvarsmakten.

Bestämmelserna i 24–25, 25 b och 26–27 a §§ gäller inte djur som används inom försvarsmakten.

29 §

Länsstyrelsen skall meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur för den som

1. inte följer ett beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

1. inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

2. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

3. har misshandlat ett djur,

4. har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

5. vid upprepade tillfällen dömts för brott mot denna lag eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

5. vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36 eller 36 a § eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

Förbud skall inte meddelas, om det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa.

Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur.

Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare.

31 §

Länsstyrelsen skall besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyndighetens försorg om

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av tillsynsmyndigheten,

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten,

2. ett beslut som meddelats enligt 26 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

3. ett beslut som meddelats enligt 29 § inte följs,

4. den som har djuret i sin vård har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

5. den som har djuret i sin vård vid upprepade tillfällen dömts för brott mot denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

5. den som har djuret i sin vård vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36 eller 36 a § eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

32 §

Utan hinder av vad i 31 § 1 föreskrivs om tillsägelse och rättelse skall länsstyrelsen, en tillsynsmyndighet eller polismyndigheten besluta att ett djur som är utsatt för lidande omedelbart skall omhändertas om

Utan hinder av vad i 31 § 1 föreskrivs om tillsägelse och rättelse skall länsstyrelsen, en kontrollmyndighet eller polismyndigheten besluta att ett djur som är utsatt för lidande omedelbart skall omhändertas om

1. det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt,

2. ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas, eller

3. det i övrigt bedöms oundgängligen nödvändigt från djurskyddssynpunkt.

Om beslutet har meddelats av någon annan än länsstyrelsen, skall beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast skall avgöra om det skall fortsätta att gälla.

Omhändertagandet skall ske genom polismyndighetens försorg.

36 a §

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.

Om gärningen är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

37 §

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt 36 § för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt 36 eller 36 a § för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Den som har ålagts att betala en särskild avgift enligt 3 § fjärde stycket för att han inte låtit förpröva stall eller andra förvaringsutrymmen för djur döms inte till ansvar enligt 36 §.

Överklagande m.m.

38 §

Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Beslut, som annan statlig myndighet än regeringen i särskilt fall

Beslut, som en statlig förvaltningsmyndighet i särskilt fall med-

meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

delat enligt lagen, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Annat beslut som Djurskyddsmyndigheten eller annan statlig myndighet meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen får överklagas hos regeringen.

Andra beslut av Djurskyddsmyndigheten eller någon annan statlig förvaltningsmyndighet får överklagas hos regeringen.

39 §

Beslut som avses i 29, 31, 32 och 34 §§ gäller omedelbart, om inte myndigheten bestämmer något annat.

En myndighet får i annat fall bestämma att ett beslut skall gälla även om det överklagas.

Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.7. Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657)

Härigenom föreskrivs i fråga om epizootilagen (1999:657)

dels att 4 a, 5, 7–9, 11–14 och 21 §§ samt rubrikerna närmast före 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 20 § skall lyda ”Straffbestämmelser m.m.”,

dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 1 a, 11 a, 12 a, 13 a och 22 §§, samt närmast före 1 a, 11 a, 12, 12 a, 13, 13 a och 14 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

1 a §

Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EGbestämmelserna.

4 a §

1

Om det finns grundad anledning att anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning det är nödvändigt för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka eller lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av

Om det finns grundad anledning att anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall Jordbruksverket, i den utsträckning det är nödvändigt för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka eller lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till, från

1

Senaste lydelse 2005:102.

djur eller fordon till, från eller inom sådana områden

eller inom sådana områden

1. som gränsar till ett område där smitta kan antas förekomma, eller

2. där det annars kan finnas risk för spridning av smitta.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

5 §

2

Om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud enligt 4 § för de områden där smitta förekommer, eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring).

Om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall Jordbruksverket besluta om förbud enligt 4 § för de områden där smitta förekommer, eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring).

Under samma förutsättningar skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

Under samma förutsättningar skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områden som gränsar till områden där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande områden, och

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där djur hålls (tillträdesförbud) eller särskilda villkor för tillträde till sådana anläggningar.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första och andra styckena.

7 §

3

Beslut enligt 4, 4 a eller 5 § skall upphävas av den myndighet som regeringen bestämmer så snart det blivit klarlagt att det inte längre finns förutsättningar för beslutet.

Beslut enligt 4, 4 a eller 5 § skall upphävas av Jordbruksverket så snart det blivit klarlagt att det inte längre finns förutsättningar för beslutet.

2

Senaste lydelse 2005:102.

3

Senaste lydelse 2005:102.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

8 §

4

För att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida smitta,

2. slakt eller annan avlivning av andra djur,

3. oskadliggörande av döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material som kan sprida smitta,

4. smittrening,

5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,

7. djurhållning,

8. begränsningar eller andra villkor vad gäller förflyttning av fordon,

9. begränsningar eller andra villkor vad gäller transport eller annan hantering av levande och döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material,

10. registrering eller journalföring av djurtransporter, levande och döda djur, produkter av djur och andra varor, avfall och annat material,

11. dokumentation i fråga om besök på en anläggning där djur hålls, 12. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta, 13. metoder för provtagning och analys, 14. skyldighet att till Jordbruksverket lämna uppgifter som kan ha betydelse för arbetet med att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar,

15. annan åtgärd som skall genomföras till följd av beslut av Europeiska kommissionen eller som annars är nödvändig.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs som komplettering av sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för vare sig livsmedelslagen (1971:511) eller lagen (1985:295) om foder och som finns i

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, eller

4

Senaste lydelse 2005:102.

2. någon EG-förordning som har beslutats med stöd av den förordning som anges under 1.

9 §

Efter beslut av den myndighet som regeringen bestämmer skall

Efter beslut av Jordbruksverket skall

1. innehavare av sådana slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som är ställda under offentlig kontroll ställa lokaler och utrustning till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 8 § 1 och 2 eller för sådant oskadliggörande som avses i 8 § 3,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att förebygga eller bekämpa en epizootisk sjukdom tillhandahålla utrustningen,

3. personal vid slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt denna lag.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

Tillsyn Kontrollmyndigheternas

offentliga kontroll

11 §

5

Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas av Jordbruksverket. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.

Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Jordbruksverket och länsstyrelserna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Det som sägs i första stycket och i 12–14 §§ om tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen gäller också för tillsyn över efterlevnaden av sådana EG-bestämmelser som avses i 8 § andra stycket.

5

Senaste lydelse 2003:101.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

11 a §

Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Rätt till upplysningar och tillträde

12 §

För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

12 a §

Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

13 §

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

Utöver vad som följer av de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna skall följas.

Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggande, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.

Rättelse

13 a §

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-

bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

14 §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Överklagande Överklagande m.m.

21 §

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. En veterinärs beslut enligt 4 § får dock inte överklagas.

Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. En veterinärs beslut enligt 4 § får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

22 §

Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.8. Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

Härigenom föreskrivs i fråga om zoonoslagen (1999:658) dels att 4, 5 och 7–11 och 13 §§ samt rubrikerna närmast före 8 och 13 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 § skall lyda ”Straffbestämmelser m.m.”,

dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 1 a, 8 a, 9 a, 10 a, 12 a och 14 §§, samt närmast före 1 a, 8 a, 9, 9 a, 10, 10 a och 11 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

EG-bestämmelser som kompletteras av lagen

1 a §

Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EGbestämmelserna.

4 §

För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos får den myndighet som regeringen bestämmer besluta om provtagning eller undersökning av djur och av djurprodukter eller andra föremål som kan bära på smitta.

För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos får Jordbruksverket besluta om provtagning eller undersökning av djur och av djurprodukter eller andra föremål som kan bära på smitta.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

5 §

För att förebygga eller bekämpa zoonoser får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

För att förebygga eller bekämpa zoonoser får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. slakt eller annan avlivning av djur,

2. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt avfall och annat material som kan sprida smitta,

3. smittrening,

4. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

5. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,

6. djurhållning,

7. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur och människor,

8. transporter av djur och varor,

9. journalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtransporter, 10. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta, 11. metoder för provtagning och analys samt vad den som är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om rapportering med anledning av genomförda analyser,

12. andra åtgärder som är nödvändiga.

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

7 §

Den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta åt en veterinär att besluta i enskilda ärenden enligt 4 och 5 §§.

Jordbruksverket eller, i den utsträckning som Jordbruksverket bestämmer, länsstyrelsen får överlåta åt en veterinär att besluta i enskilda ärenden enligt 4 och 5 §§.

Tillsyn Kontrollmyndigheternas

offentliga kontroll

8 §

Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas av Jordbruksverket. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.

Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna utövas av Jordbruksverket och länsstyrelsen i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Tillsynen över efterlevnaden av beslut i enskilda fall enligt 4 eller 5 § får också utövas av en veterinär som utses av Jordbruksverket eller länsstyrelsen.

Offentlig kontroll av efterlevnaden av beslut i enskilda fall enligt 4 eller 5 § får också utövas av en veterinär som utses av Jordbruksverket eller länsstyrelsen.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

8 a §

Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Rätt till upplysningar och tillträde

9 §

För tillsynen har den som utövar tillsyn rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

9 a §

Den som är föremål för offentlig kontroll eller åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

10 §

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

Utöver vad som följer av de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna skall följas.

Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggande, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.

Rättelse

10 a §

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

11 §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

12 a §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet åsidosätter skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt 10 § döms inte till ansvar enligt första stycket för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande Överklagande m.m.

13 §

Beslut av en enskild veterinär får överklagas hos Jordbruksverket. Andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Andra beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

14 §

Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare

Härigenom föreskrivs att i 3, 8 och 10 §§ lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare

1

orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall

bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1

Senaste lydelse av

3 § 2004:879 8 § 2004:879 10 § 2004:180.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.

Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder, skor eller sådana livsmedel eller snus- och tuggtobaksprodukter som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

4 §

I 3 § avses med livsmedel: varor som avses i 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511),

kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068),

skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.

I 3 § avses med livsmedel: varor som avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet

1

,

kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. i bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan

2

,

skor: varor som avses i 64 kap. i bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 2658/87.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1

EGT L 31, 1.2.2002 s. 1 (Celex 32002R0178).

2

EGT L 256, 7.9.1987 s. 1 (Celex 31987R2658).

2.11. Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § och 7 kap. 1 §mervärdesskattelagen (1994:200)

1

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

9 §

2

En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en omsättning utomlands, om

1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,

2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en speditör eller fraktförare,

3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,

4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan omsättning som anges i 1 § tredje stycket,

4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511), dock inte punktskattepliktiga varor,

4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för försäljning ombord och avser sådana livsmedel som anges i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet

3

, dock

inte punktskattepliktiga varor,

5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses 2 b § för konsumtion ombord,

6. det är fråga om en leverans av varor av de slag som avses i 3 § lagen (1999:445) om exportbutiker och varorna är avsedda för försäljning i en sådan butik,

6 a. det är fråga om en sådan försäljning som avses i 1 § andra stycket lagen om exportbutiker,

7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är tillfälligt registrerad enligt 23 § första stycket 1, 2 eller 3 lagen (2001:558) om vägtrafikregister, eller

8. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning att

1

Lagen omtryckt 2000:500.

2

Senaste lydelse 2002:1004.

3

EGT L 31, 1.2.2002, s.1 (Celex 32002R0178).

a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under vilken leveransen av varan gjordes.

Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands endast om

1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och

2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.

En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen inte strider mot 5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.

En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller de villkor som gäller för proviantering i 7–9 §§ lagen om proviantering av fartyg och luftfartyg.

7 kap.

1 §

4

Skatt enligt denna lag tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för 1. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt upplåtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,

2. transport i skidliftar,

3. omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,

4. import av sådana konstverk, samlarföremål och antikviteter som avses i 9 a kap. 5–7 §§,

5. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av sådana livsmedel och livsmedelstillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen (1971:511) med undantag för

a) vatten från vattenverk,

b) spritdrycker, vin och starköl, och

c) tobaksvaror.

5. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av sådana livsmedel som avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, med undantag för

a) annat vatten som avses i artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998

4

Senaste lydelse 2001:1169.

om kvaliteten på dricksvatten

5

,

ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003

6

, än sådant vatten som

tappas på flaskor eller i behållare som är avsedda för försäljning, och

b) spritdrycker, vin och starköl.

Skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för

1. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av följande varor, om inte annat följer av 3 kap. 13 och 14 §§, under förutsättning att varorna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam:

– böcker, broschyrer, häften och liknande alster, även i form av enstaka blad,

– tidningar och tidskrifter, – bilderböcker, ritböcker och målarböcker för barn, – musiknoter, samt – kartor, inbegripet atlaser, väggkartor och topografiska kartor,

2. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av program och kataloger för verksamhet som avses i 5, 6, 7 eller 10 samt annan omsättning än för egen verksamhet, gemenskapsinternt förvärv och import av program och kataloger för verksamhet som avses i 3 kap. 18 §, allt under förutsättning att programmen och katalogerna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam,

3. omsättning av radiotidningar samt omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av kassettidningar, om inte annat följer av 3 kap. 17 §, och av kassetter eller något annat tekniskt medium som återger en uppläsning av innehållet i en vara som omfattas av 1,

4. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av en vara som genom teckenspråk, punktskrift eller annan sådan särskild metod gör skrift eller annan information tillgänglig särskilt för läshandikappade, om inte annat följer av 3 kap. 4 §,

5. tillträde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- eller balettföreställningar eller andra jämförliga föreställningar,

6. tjänster som avses i 3 kap. 11 § 2 och 4 om verksamheten inte bedrivs av och inte heller fortlöpande i mer än ringa omfattning understöds av det allmänna,

7. tillträde till och förevisning av djurparker,

8. upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter som omfattas av 1, 4 eller

5 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, dock inte när det är fråga om fotografier, reklamalster, system och program för automatisk databehandling eller film, videogram eller annan jämförlig upptagning som avser information,

9. upplåtelse eller överlåtelse av rättighet till ljud- eller bildupptagning av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk,

5

EGT L 330, 5.12.1998, s. 32 (Celex 31998L0083).

6

EUT L 284, 31.10.2003, s. 1 (Celex 32003R1882).

10. omsättning av tjänster inom idrottsområdet som anges i 3 kap. 11 a § första stycket och som inte undantas från skatteplikt enligt andra stycket samma paragraf, och

11. personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av underordnad betydelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om mervärdesskatt för vilken skattskyldigheten inträtt före ikraftträdandet.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

1

ordet ”livsmedelslagen

(1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1

Senaste lydelse 1998:130.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter

1

orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall

bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1

Senaste lydelse 1994:1374.

2.14. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § och 6 kap. 1 a §alkohollagen (1994:1738) skall ha följande lydelse.

5 kap.

6 §

1

Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att försäljning av matvaror bedrivs i lokalen. Utan hinder av vad nu sagts får detaljhandel med öl bedrivas av detaljhandelsbolaget samt av tillverkare av öl.

Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i sådana lokaler eller andra utrymmen i byggnader eller transportmedel

1. som är avsedda för stadigvarande verksamhet med livsmedel,

2. som ingår i anläggningar som är godkända enligt föreskrifter meddelade med stöd av 8 § 1 livsmedelslagen (2006:0000) eller registrerade enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien

2

, och

3. där det bedrivs försäljning av matvaror.

Utan hinder av vad som sagts i första stycket får detaljhandel med öl bedrivas av detaljhandelsbolaget samt av tillverkare av öl.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker. Anmälan skall göras senast när verksamheten påbörjas.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall utöva särskild tillsyn (egentillsyn) över försäljningen. För tillsynen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen. För egenkontrollen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

6 kap.

1 a §

3

Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten om verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd

Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten om verksamheten bedrivs i sådana lokaler eller

1

Senaste lydelse 2001:414.

2

EUT L 139, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0852).

3

Senaste lydelse 2001:414.

som livsmedelslokal enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) och där mat samtidigt serveras.

andra utrymmen i byggnader eller transportmedel

1. som är avsedda för stadigvarande verksamhet med livsmedel,

2. som ingår i anläggningar som är godkända enligt föreskrifter meddelade med stöd av 8 § 1 livsmedelslagen (2006:0000) eller registrerade enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien, och

3. där mat serveras samtidigt.

Utan hinder av första stycket får öl serveras i sådana fall som anges i 1 § andra stycket samt av den som har serveringstillstånd.

Den som bedriver servering av öl skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker. Anmälan skall göras senast när verksamheten påbörjas. Vad nu sagts gäller inte i fall som avses i 1 § andra stycket eller den som har serveringstillstånd.

Den som är anmälningsskyldig enligt tredje stycket skall utöva särskild tillsyn (egentillsyn) över serveringen. För tillsynen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

Den som är anmälningsskyldig enligt tredje stycket skall utöva särskild kontroll (egenkontroll) över serveringen. För egenkontrollen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2. Detaljhandel med och servering av öl är, om övriga förutsättningar för verksamheten är uppfyllda, tillåten i en lokal som har godkänts enligt äldre bestämmelser till dess att kontrollmyndigheten med stöd av livsmedelslagen (2006:0000) har prövat om anläggningen kan godkännas eller, om godkännande inte krävs, till dess att anläggningen har registrerats.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. skall ha följande lydelse.

6 §

I den mån regeringen så föreskriver har den som är under 16 år rätt till nedsättning av det fastställda priset per inköp för livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen (1971:511) med hela det belopp som överstiger 120 kronor om livsmedlen förskrivs av läkare.

I den mån regeringen så föreskriver har den som är under 16 år rätt till nedsättning av det fastställda priset per inköp för livsmedel för särskilda näringsändamål med hela det belopp som överstiger 120 kronor om livsmedlen förskrivs av läkare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer villkor för att tillhandahålla sådana livsmedel till nedsatt pris.

Kostnaden för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som avses i 1 och 2 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att i 16 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

1

ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot

livsmedelslagen (2006:0000)” .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1

Senaste lydelse 2004:880.

2.17. Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808)

Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 15 § miljöbalken

1

(1998:808) skall

ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” och orden ”lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (2006:0000) om provtagning på djur, m.m.”

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1

Senaste lydelse 2004:169.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. skall ha följande lydelse.

20 §

Om regeringen föreskriver det, har den som är under 16 år rätt till reducering av sina kostnader för inköp av sådana av läkare förskrivna livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen (1971:511) med det belopp som vid varje inköpstillfälle överstiger 120 kronor.

Om regeringen föreskriver det, har den som är under 16 år rätt till reducering av sina kostnader för inköp av sådana livsmedel för särskilda näringsändamål som förskrivits av läkare med det belopp som vid varje inköpstillfälle överstiger 120 kronor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer villkor för reduceringen av kostnaderna för sådana livsmedel.

Kostnaderna för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som avses i 15 och 18 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.19. Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364) dels att i 5 kap. 1 § ordet ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”,

dels att 4 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

5 §

Den kost som de ombordanställda får skall vara tillräcklig och av fullgod kvalitet.

Vatten för de ombordanställdas behov skall finnas lätt tillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av fullgod kvalitet.

Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för hantering av livsmedel finns i livsmedelslagen (1971:511).

Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för verksamhet med livsmedel finns i livsmedelslagen (2006:0000) och de EG-förordningar som kompletteras av den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2.20. Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 2 § och 6 kap. 7 §smittskyddslagen (2004:168) orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” och orden ”lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (2006:0000) om provtagning på djur, m.m.”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

3. Ärendet och dess beredning

Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m.

Inom Europeiska unionen (EU) har antagits åtta EG-förordningar som i huvudsak reglerar livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien samt offentlig kontroll över regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd, dvs.

– Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av

den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178), bilaga 1, – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av

den 29 april 2004 om livsmedelshygien, EUT L 139, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0852), bilaga 2, – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av

den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung, EUT L 139, 30.4.2004, s. 55 (Celex 32004R0853), bilaga 3, – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av

den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, EUT L 139, 30.4.2004, s. 206 (Celex 32004R0854), bilaga 4, – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av

den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd, EUT L 165, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0882), bilaga 5, – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av

den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen, EUT L 325, 12.12.2003, s. 1 (Celex 32003R2160), bilaga 6, – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av

den 22 september 2003 om fodertillsatser, EUT L 268, 18.10.2003, s. 29 (Celex 32003R1831), bilaga 7, och – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av

den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien, EUT L 35, 8.2.2005, s. 1 (Celex 32005R0183), bilaga 8.

Rådet har även under år 2004 antagit förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, EUT L 3, 5.1.2005, s. 1 (Celex 32005R0001), bilaga 9.

Det har inom EU även antagits ett EG-direktiv om skydd mot växtskadegörare, dvs. rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om

skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen, EGT L 169, 10.7.2000, s. 1 (Celex 32000L0029), bilaga 10, ändrat genom rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen, EGT L 355, 30.12.2002, s. 45 (Celex 32002L0089), bilaga 11.

Med anledning av dessa EG-rättsakter har det inom Jordbruksdepartementet upprättats en departementspromemoria – Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. (Ds 2005:31). En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 12. Promemorians lagförslag finns i bilaga 13. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 14. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (dnr Jo2005/1871). De ovan nämnda rättsakterna berör till viss del bisjukdomslagen (1974:211). Denna lag är dock föremål för en särskild översyn (se uppdrag till Statens jordbruksverk om att utreda hur bekämpningen av bisjukdomar bör bedrivas, dnr Jo2005/1018.)

Djur som används inom Försvarsmakten är undantagna djurskyddslagens (1988:534) tillsynsbestämmelser. Under beredningen av propositionen har frågan uppkommit om detta undantag bör förtydligas. Försvarsmakten och Djurskyddsmyndigheten har beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett förslag som syftar till att förtydliga undantaget.

Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll

Regeringen tillkallade under år 2004 en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en avgiftskonstruktion för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn och ett avgiftssystem för foderkontroll i primärproduktionsledet samt att utreda om förslaget till avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn påverkar svenska företags konkurrensförhållande gentemot företag inom andra delar av EU. Utredningen överlämnade i juni 2005 betänkandet Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll – för en högre och jämnare kvalitet (SOU 2005:52). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 15. Utredningens författningsförslag finns i bilaga 16. Utredningens förslag har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 17. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (dnr Jo2005/630).

Dricksvattenanläggningar

År 2003 gav regeringen Livsmedelsverket och Naturvårdsverket i uppdrag att bl.a. lämna förslag till förbättring av krisberedskapen på landets dricksvattenanläggningar. Rapporten redovisades år 2004 (”Ansvar för dricksvattenberedskap m.m. – regeringsuppdrag”). I rapporten konstateras att säkerheten vid dricksvattenanläggningarna inte är tillräcklig. Dessutom anses det saknas tillräckliga regler om lämpliga skyddsåtgärder som bör vidtas vid dessa anläggningar. För att komma till rätta

med problemen föreslogs att Livsmedelsverket skulle bemyndigas att meddela föreskrifter om försiktighetsmått vid anläggningarna. Sådana försiktighetsmått ansågs omfatta bl.a. installation av tillräckliga larm och lås samt rutiner avseende hantering av känslig information vid anläggningen. Innehållet i rapporten hade inför redovisningen remissbehandlats med ett antal myndigheter, kommuner och berörda dricksvattenanläggningar, nämligen Krisberedskapsmyndigheten, Kungälv kommun, Länsstyrelsen i Gävleborg, Länsstyrelsen i Västa Götalands län, MittSverige Vatten AB, Norrköpings kommun, Roslagsvatten AB, Räddningsverket, Socialstyrelsen, Svenskt Vatten, Sveriges geologiska undersökning (SGU), Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Västernorrland samt Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Övrigt

Denna proposition har utformats i samarbete med Vänsterpartiet och, såvitt gäller avgifter för livsmedels- och djurskyddskontrollen samt förslagen till ändringar i djurskyddslagen (1988:534) med undantag för förslaget om undantag för djur inom försvarsmakten, med Miljöpartiet de Gröna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 januari 2006 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 18. Lagrådets yttrande finns i bilaga 19. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Synpunkterna behandlas i avsnitt 8.3 och 11.1, 11.3, 11.19, 12.1, 12.21, 13.1, 13.11, 14.1, 16.1, 17.1, 18.1 och 22.1. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 7.1

4. Inledning

Sedan flera år tillbaka har det inom Europeiska unionen (EU) pågått ett arbete med att skapa nya och modernare regler inom livsmedels-, foder-, djurhälso-, djurskydds- och växtskyddsområdena. I denna proposition lämnas förslag till ny lagstiftning med anledning av de nya gemensamma bestämmelser som har beslutats inom dessa områden.

Genom Vitboken om livsmedelssäkerhet (KOM(1999)719) lade Europeiska kommissionen fram en plan för hur lagstiftningen på området för livsmedelssäkerhet skulle förstärkas genom 84 olika aktiviteter. En av de mest grundläggande delarna i det arbete som inleddes i rådet och Europaparlamentet år 2000, med anledning av vitboken, var att ta fram basen för livsmedelslagstiftningen. Detta kom att bli den s.k. allmänna livsmedelslagen (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet). Denna förordning lägger fast grunden för lagstiftningen inom

livsmedels- och foderområdena och behandlar frågor som t.ex. foder- och livsmedelssäkerhet, spårbarhet i livsmedelskedjan, livsmedels- och foderföretagarnas ansvar för de produkter som de släpper ut på marknaden och inrättandet av Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA).

En annan viktig del inom den lagstiftning som har antagits med anledning av Vitboken om livsmedelssäkerhet är moderniseringen av reglerna om livsmedelshygien. Regelverket har tidigare varit uppdelat på ett tjugotal rättsakter som antagits vid olika tidpunkter. Syftet med att ta fram nya rättsakter har huvudsakligen varit att samordna, uppdatera och förenkla det nu gällande regelverket.

De nya hygienbestämmelserna finns i tre gemenskapsrättsakter. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien innehåller generella hygienbestämmelser som skall tillämpas i fråga om både icke-animaliska och animaliska livsmedel, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

De nya hygienreglerna består dels av generella regler för alla livsmedelsföretag, dels specifika regler för företag som arbetar med livsmedel av animaliskt ursprung. Förändringen innebär både en modernisering och förenkling av den äldre lagstiftningen och i flera avseenden en ökad harmonisering inom EU.

Grundläggande principer i hela översynsarbetet har varit att företagaren har ansvar för de produkter som tillverkas och att det från hygienisk synpunkt är nödvändigt att ha regler som täcker hela livsmedelskedjan ”från jord till bord”. En annan utgångspunkt har varit att göra de mest grundläggande kraven så likartade som möjligt och att de skall gälla både för livsmedel av animaliskt ursprung och av icke animaliskt ursprung. Generella krav om en livsmedelslokals beskaffenhet finns i förordningarna, liksom krav på att företag skall tillämpa HACCP (Hazard Analysis Critical Control Points, faroanalys och kritiska styrpunkter). Reglerna är utformade så att det skall finnas utrymme för flexibilitet i tillämpningen av reglerna under förutsättning att livsmedelssäkerheten inte äventyras.

Även inom foderområdet har hygienregler fastställts inom gemenskapen. Bakgrunden till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien är de kriser som har uppkommit inom livsmedelssektorn under senare år, som har berott på att foder av undermålig kvalitet har använts inom EU. Exempel på sådana kriser är i första hand den s.k. BSE-krisen (galna ko-sjukan) där de första fallen diagnostiserades 1986, dioxinskandalen i Belgien 1999 och användningen av restprodukter från läkemedelstillverkning innehållande hormoner (MPA) 2002.

Inom flera länder i EU har övervakning och bekämpning av salmonella och andra zoonoser varit förhållandevis lågprioriterat. Smittämnen som kan överföras från djur till människa, zoonoser, uppmärksammades även i kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet. I augusti 2001 lade kom-

missionen fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om de åtgärder som skulle vidtas för att bekämpa och förebygga zoonoser. Mot bakgrund av rapporten lade kommissionen fram två förslag till nya rättsakter. Dessa kom att bli Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG, EUT L 325, 12.12.2003, s. 31 (Celex 32003L0099), och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Genom dessa rättsakter förstärks den inom EU gemensamma strategin för att övervaka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen.

Gemenskapslagstiftningen på växtskyddsområdet har också setts över inom EU. År 1997 lade kommissionen fram ett förslag till uppdatering och kodifiering av äldre direktiv om växtskydd. Resultatet av förhandlingarna blev rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Direktivet lägger huvudsakligen fast regler för hur medlemsstaterna skall skydda gemenskapsterritoriet mot vissa växtskadegörare och hur de offentliga kontrollerna av efterlevnaden av regelverket skall bedrivas.

Det finns kompletterande rådsdirektiv rörande hur en viss skadegörare skall bekämpas, exempelvis rådets direktiv 98/57/EG av den 20 juli 1998 om bekämpning av Ralstonia solanacearum (Smith) Yabuuchi m.fl.,EGT L 235, 21.8.1998, s. 1 (Celex 31998L0057) och rådets direktiv 69/465/EEG av den 8 december 1969 om bekämpning av potatiscystnematod, EGT L 323, 24.12.1969, s. 3 (Celex 31969L0069). De särskilda bekämpningsdirektiven har främst bedömts behövas för kontrollen av vissa svårare potatissjukdomar.

Växtskyddslagstiftningen har under senare år utvidgats. Nya regler för import av trä och plantor av vissa trädslag trädde i kraft den 1 mars 2005 (genom ändringar och tillägg i direktivets bilagor).

Genom Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd ges tillsynsmyndigheterna verktyg att övervaka att företagen lever upp till sina skyldigheter i lagstiftningen. Genom förordningen moderniseras och harmoniseras kontrollreglerna ytterligare jämfört med den äldre gemenskapslagstiftningen.

Bestämmelserna innebär i stort att kontrollerna skall vara riskbaserade och i högre grad än i dag utgöras av revisioner och systemtillsyn. Förordningen innehåller också krav på fleråriga nationella kontrollplaner för medlemsstaterna och rapporter samt regler om hur gemenskapens övervakning av medlemsstaternas efterlevnad av lagstiftningen skall utövas.

Det harmoniserade regelverket består således numera av en EG-förordning som lägger fast grundprinciperna för livsmedels- och foderlagstiftningen samt för företagens ansvar. Dessa regler kompletteras dels av ett riskbaserat regelverk om foder- och livsmedelshygien som företagen har att efterleva vid livsmedelshantering, dels av särbestämmelser om

bl.a. främmande ämnen, livsmedels- och fodertillsatser, märkning, bekämpning och övervakning av zoonoser. För att säkerställa att tillsynsmyndigheterna inom hela gemenskapen har de verktyg som behövs för att effektivt kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen skapas ett ramverk för den offentliga kontrollen som kompletteras av särskilda bestämmelser för kontrollen av livsmedel av animaliskt ursprung.

För att skapa ett avgiftssystem som uppfyller de krav på den offentliga kontrollens finansiering som ställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 beslutade regeringen den 14 oktober 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till ett avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn. Utredaren lämnade i sitt betänkande Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll (SOU 2005:52) förslag till ett sådant system. Det föreslagna systemet bygger på en enhetlig princip för de tre kontrollområdena och tar sin utgångspunkt i att avgifterna skall ge kontrollmyndigheterna full kostnadstäckning för sin kontrollverksamhet samtidigt som en struktur för likformiga avgifter över landet byggs upp.

Inom gemenskapslagstiftningen har även bestämmelserna om djurtransporter setts över. Som en följd av översynen har rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 beslutats. Förordningen innehåller regler om bl.a. kontroll, tillsyn, krav på vattentillförsel och ventilation under långa transporter av djur. Förordningen ersätter rådets direktiv 91/628/EEG av den 19 november 1991 om skydd av djur under transport och om ändring av direktiven 90/425/EEG och 91/496/EEG.

Hänvisningar till S4

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 7.1

5. Svensk rätt

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i den lagstiftning som berörs av de EG-förordningar och EG-direktiv som behandlas i avsnitt 7.

Hänvisningar till S5

5.1. Livsmedelslagen

De grundläggande bestämmelserna om hanteringen av livsmedel finns i livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807). I lagen finns regler om hanteringen av livsmedel, vilken beskaffenhet och under vilka förutsättningar som livsmedel får saluhållas, försäljas, serveras eller på annat sätt överlämnas för förtäring. Vidare finns bestämmelser om märkning av livsmedel, personalhygien samt i vilka lokaler och under vilka förutsättningar som livsmedel får hanteras i dessa.

I 1 och 2 §§livsmedelslagen anges vad som i lagens mening avses med bl.a. livsmedel, livsmedelstillsats, främmande ämne och hantering av livsmedel. Vidare anges att bestämmelserna i lagen om saluhållande i tillämpliga delar även gäller försäljning, servering eller annat överlämnade av livsmedel för förtäring.

Enligt 3 § gäller inte lagen hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock i vissa särskilt angivna fall föreskriva att lagen helt eller delvis skall gälla hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Lagen gäller inte heller hantering av livsmedel i kök, i förskola och i fritidshem av viss storlek om inte annat föreskrivs.

I 4 § ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel m.m. och för försvarsmakten samt fartyg och luftfartyg.

De grundläggande bestämmelserna om livsmedels beskaffenhet och märkning samt hanteringen av livsmedel finns i 5–15 §§. I vilka fall som livsmedel inte får saluhållas regleras närmare i 16–20 §§.

I livsmedelhanteringen får – enligt 21 § – inte person vara sysselsatt som har eller kan antas ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan göra det livsmedel som personen hanterar otjänligt till människoföda. Livsmedel får vidare – som huvudregel – hanteras yrkesmässigt endast i sådan lokal som enligt 22 § förstås som livsmedelslokal.

I 2429 §§livsmedelslagen finns regler om tillsyn över efterlevnaden av lagen och de EG-förordningar som kompletterar lagen. Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsyn i enlighet med vad regeringen föreskriver. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlämna vissa tillsynsuppgifter till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person. I lagen finns även bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn. Det finns också straffbestämmelser och bestämmelser om avgifter och överklagande i lagen.

Livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn, avgifter, sanktioner och överklagande av beslut kompletterar också de EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka EG-förordningar som avses. Enligt ett tillkännagivande den 22 september 2005 (SFS 2005:711) kompletterar lagen 31 EG-förordningar som helt eller delvis innehåller bestämmelser om livsmedel.

5.2. Lagen om foder

Grundläggande bestämmelser om foder finns i lagen (1985:295) om foder och i förordningen (1998:213) om foder. Foderlagen syftar till att skydda människors och djurs hälsa. För att foder skall få säljas eller användas får fodret inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet att det är skadligt eller otjänligt för djuret, gör livsmedel från djuret skadligt eller otjänligt som människoföda, kan medföra hälsorisker för människor när det hanteras eller har en skadlig inverkan på miljön.

Därutöver gäller vissa speciella förbudsregler. Utöver det s.k. kadaverförbudet i gemenskapsrätten får, enligt 3 a §, sådana vilda djur som inte omfattas av de EG-förordningar som kompletteras av lagen endast användas som foder under vissa särskilt angivna förutsättningar. Det är vidare, enligt 4 §, förbjudet att använda antibiotika, andra kemote-

rapeutiska medel eller andra läkemedel i foder i tillväxtbefrämjande syfte.

Tillsynen över lagen utövas av Statens jordbruksverk som har möjlighet att överlåta tillsynsuppgifter till länsstyrelsen och till andra myndigheter. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas. Det finns också straffbestämmelser och bestämmelser om avgifter och överklagande i lagen.

Foderlagens bestämmelser, främst om tillsyn, avgifter och sanktioner, kompletterar också sådana bestämmelser i EG-förordningar som gäller villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning eller hantering i övrigt av foder och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling. Enligt ett tillkännagivande den 22 september 2005 (SFS 2005:710) kompletteras lagen av åtta EG-förordningar som helt eller delvis innehåller bestämmelser om foder.

5.3. Lagen om provtagning på djur, m.m.

I lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. och i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m. finns flera olika typer av bestämmelser som har det gemensamt att de avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar, kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter, märkning och registrering av djur, samt åtgärder för att förebygga och förhindra spridning av smittsamma djursjukdomar. Lagens bestämmelser gäller smittsamma djursjukdomar i allmänhet och vad som sägs om sådana sjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur. Lagen ger befogenheter att vidta vissa åtgärder, men föreskriver inte någon skyldighet att vidta dessa. I lagen finns dessutom bestämmelser om tillsyn, avgifter, straff och överklagande.

Om inte annat föreskrivits utövar Jordbruksverket tillsynen över efterlevnaden av sådana föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen. Möjligheter finns för Jordbruksverket att delegera viss tillsyn till länsstyrelsen eller till en kommun. När det gäller tillsynen av föreskrifter eller beslut i enskilda fall om hanteringen av djurprodukter, dvs. livsmedel som innehåller otillåtna läkemedel eller andra ämnen än läkemedel i otillåten mängd, svarar Livsmedelsverket för tillsynen (se prop. 1997/98:48 s. 25).

Lagens bestämmelser om tillsyn, avgifter och sanktioner kompletterar dessutom sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för lagen (1985:295) om foder och som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel, EGT L 273, 10.10.2002, s. 1 (Celex 32002R1774). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare, enligt 4 c §, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om sådan hantering av animaliska biprodukter som faller utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

5.4. Epizootilagen

Epizootilagen (1999:657) innehåller bestämmelser om allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska sjukdomar). Med allmänfarliga sjukdomar avses i lagen sådana sjukdomar som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska förluster för samhället. De sjukdomar som omfattas av epizootilagen anges i verkställighetsföreskrifter av Jordbruksverket.

I lagen finns bestämmelser om förebyggande åtgärder och bekämpning. Det finns också bestämmelser om ersättning till enskild för förlust och kostnader som uppkommer med anledning av föreskrifter och beslut enligt lagen.

Enligt lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också meddela de föreskrifter som behövs som komplettering av sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för vare sig livsmedelslagen eller foderlagen och som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, EGT L 147, 31.5.2001, s. 1 (Celex 32001R0999).

Tillsynen över efterlevnaden av lagen samt föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas centralt av Jordbruksverket och inom länet av länsstyrelsen. Staten ersätter den som på grund av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen har drabbats av viss förlust eller kostnad. I lagen finns även bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn samt straffbestämmelser. Det finns dessutom bestämmelser om överklagande i lagen.

Enligt epizootiförordningen (1999:659) är det Jordbruksverket som leder och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen enligt epizootilagen. Jordbruksverket skall i samråd med Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och länsstyrelserna upprätta beredskapsplaner som anger vilka åtgärder som myndigheterna skall vidta för att bekämpa sjukdomarna. Jordbruksverket får meddela föreskrifter som anges i epizootilagen och också anställa veterinärer som skall medverka vid bekämpning av sjukdomarna. Det är också Jordbruksverket som beslutar om ersättning enligt epizootilagen.

5.5. Zonooslagen

Zoonoslagen (1999:658) innehåller bestämmelser om sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spridas naturligt från djur till människa (zoonoser) och som inte omfattas av epizootilagen. En förutsättning för att en zoonos skall omfattas av lagen är att det finns tillräckliga kunskaper om den för effektiv övervakning och bekämpning. Zoonoserna anges i verkställighetsföreskrifter av Statens jordbruksverk. För närvarande omfattas endast salmonella av lagen. I fråga om andra zoonoser finns bestämmelser om kontroll och förebyggande åtgärder i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Tillsynen utövas enligt lagen centralt av Jordbruksverket och inom länet av länsstyrelsen. I lagen finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn samt straffbestämmelser. Det finns också bestämmelser om överklagande i lagen.

I zoonoslagen regleras bl.a. vilka åtgärder som skall vidtas när det finns misstanke om att en zoonos har inträffat. Lagens bestämmelser motsvarar till stora delar de som finns i epizootilagen.

Enligt zoonosförordningen (1999:660) är det Jordbruksverket som leder och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen enligt zoonoslagen. Det är också Jordbruksverket som beslutar om ersättning enligt förordningen.

5.6. Lagen om kontroll av husdjur m.m.

I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. och i förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. finns bestämmelser som syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet samt att förebygga sjukdomar hos djur.

Enligt lagen och förordningen får Jordbruksverket meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och andra djur samt ge organisationer på jordbruksnäringens område eller sammanslutningar rätt att anordna sådan kontroll. Innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket dock godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Den som har djur som omfattas av den kontroll som omfattas av lagen har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. I lagen finns även bestämmelser om avgifter för det fall det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur. Det finns också särskilda bestämmelser om vad som gäller om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort. Vidare får regeringen meddela föreskrifter om att hingstar får användas till avel endast om de har avelsvärderats.

5.7. Djurskyddslagen

I djurskyddslagen (1988:534) och djurskyddsförordningen (1988:539) finns grundläggande bestämmelser om vård och behandling av husdjur och andra djur om de hålls i fångenskap eller används för vetenskapligt ändamål. Huvudsyftet med lagen är att förebygga att djuren utsätts för onödigt lidande och sjukdom. Lagen gäller vid sidan av bestämmelserna om djurplågeri i brottsbalken.

I lagen finns grundläggande bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas. Det finns också särskilda bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar som operativa ingrepp och injektioner får göras på djur samt bestämmelser om avel. Lagen inrymmer vidare bestämmelser om hur djur som förs till slakt skall behandlas, om tillståndsplikt för viss djurhållning samt om tävling med djur och förevisning av djur. Det finns också särskilda regler om användning av försöksdjur.

Enligt djurskyddslagen har myndigheter på flera olika nivåer ansvar för att tillse att bestämmelserna om djurskydd efterlevs. Djurskyddsmyndigheten, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsynen i enlighet

med vad som regeringen bestämmer. Tillsynsmyndigheterna har även vissa befogenheter för att kunna utöva tillsyn. I lagen finns även straffbestämmelser och bestämmelser om överklagande.

5.8. Växtskyddslagen

Bestämmelser om växtskydd finns i växtskyddslagen (1972:318) och i förordningen (1995:681) om växtskydd m.m. Syftet med bestämmelserna är att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare som allvarligt kan skada sådana växter som omfattas av lagen. För att kunna åstadkomma detta finns i lagen bestämmelser om Jordbruksverkets befogenheter att vidta vissa särskilt angivna åtgärder för att komma till rätta med växtskadegörare. Enligt lagen är en innehavare av mark, byggnad eller transportmedel skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I lagen finns även straffbestämmelser och bestämmelser om överklagande.

I förordningen finns vissa bestämmelser om tillsyn över att det inte införs eller sprids gods i strid mot förordningen.

6. Nuvarande förhållanden beträffande tillsynen m.m. och dess finansiering

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 9.5

6.1. Allmänt

Detta avsnitt syftar till att ge en översiktlig bild av den nu gällande tillsynsverksamheten som bedrivs i livsmedelskedjans olika delar inklusive djurhälsa och djurskydd. Verksamhet som bedrivs av aktörer som inte är tillsynsmyndigheter i egentlig mening men som har uppgifter som angränsar till tillsynsverksamheten, såsom polismyndigheten, behandlas inte. I avsnittet ges också en översiktlig beskrivning av finansieringen.

För en mer heltäckande bild av de nuvarande tillsynssystemen och finansieringen av dessa hänvisas till gällande författningar och till under senare år lämnade betänkanden och rapporter.

6.2. Nuvarande tillsynsordning

6.2.1. Livsmedels- och djurskyddstillsyn

Livsmedels- och djurskyddstillsynen utövas med stöd av livsmedelslagen (1971:511) respektive djurskyddslagen (1988:534). Tillsynen utövas i dag på lokal, regional och central nivå.

Kommunerna bedriver inom båda tillsynssystemen uteslutande operativ lokal tillsyn. Med operativ tillsyn avses här och i det följande sådan tillsyn som riktar sig direkt mot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd.

Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen över såväl livsmedelslagstiftningen som över djurskyddslagstiftningen. På livsmedelsområdet

har länsstyrelserna inte några operativa tillsynsuppgifter. Deras roll här är i stället av rådgivande och uppföljande natur. Inte heller i djurskyddslagstiftningen specificeras, med något undantag, några tillsynsuppgifter som länsstyrelserna skall utföra. Förutom att ge råd till andra tillsynsmyndigheter och allmänheten m.fl. ankommer det dock på länsstyrelserna att fullgöra vissa angränsande uppgifter, såsom att pröva frågor om förhandsgodkännande av stall och andra utrymmen där djur hålls samt att besluta om omhändertaganden av djur.

De centrala tillsynsmyndigheterna är Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Deras huvuduppgift är att samordna övriga tillsynsmyndigheters verksamhet. Livsmedelsverket utövar dock, till skillnad från Djurskyddsmyndigheten, också operativ tillsyn. Detta sker framför allt över den verksamhet som bedrivs i vissa större livsmedelsanläggningar.

Inom livsmedelsområdet består de operativa kontrollerna av en rad olika moment. Huvuddelen av kontrollerna består av inspektion av livsmedelslokaler, t.ex. restauranger och butiker där de hygieniska förhållandena m.m. undersöks. I de regelbundna kontrollerna ingår också provtagning för att undersöka livsmedels mikrobiologiska och toxikologiska status för att bedöma livsmedlets säkerhet. Livsmedelskontrollerna består också av importkontroller av livsmedel och besiktningar av slaktdjur och kött på slakterierna.

Djurskyddskontrollen består dels av prövningar av djurstallar m.m., dels av inspektioner av djurhållningen hos lantbruksföretagare, zoobutiker, cirkusar, slakterier och andra som håller djur för livsmedelsproduktion inklusive transport av djur. I den operativa myndighetens uppgifter ingår även vid behov omhändertagande av djur.

De vägledande uppgifterna för centralmyndigheterna inom livsmedels- och djurskyddskontrollen utgörs av bl.a. rådgivning och stöd till de lokala myndigheterna, utbildningsinsatser för inspektörer och normerade inspektioner av de lokala myndigheternas kontrollverksamhet och nationella tillsynsprojekt i syfte att öka likvärdigheten i kontrollerna olika kommuner emellan.

6.2.2. Djurhälsotillsyn

Djurhälsotillsynen utövas med stöd av flera olika lagar, vilka även reglerar andra frågor än rena djurhälsofrågor. Tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen är också reglerad på olika sätt.

Enligt den nuvarande epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) har Statens jordbruksverk ett övergripande ansvar i arbetet med att förebygga och bekämpa epizootiska sjukdomar samt salmonella och andra zoonoser.

Tillsynen över epizooti- och zoonoslagstiftningen utövas i dag på regional och central nivå. Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen och Jordbruksverket ansvarar för den centrala tillsynen. Länsstyrelserna bedriver uteslutande operativ tillsyn. Jordbruksverkets huvuduppgift är att samordna tillsynen över epizooti- och zoonoslagstiftningen och lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Jordbruksverket utövar även viss ope-

rativ tillsyn genom bl.a. distriktsveterinärorganisationen, karantänsveterinärer och andra veterinärer som utför officiella uppdrag.

Den operativa tillsynen består av provtagning för övervakning av zoonoser och epizootier hos levande djur. Regelmässig provtagning sker i samband med slakt avseende salmonella och vissa andra smittsamma djursjukdomar. Därutöver sker vissa kontroller dels i besättningar av veterinärer utsända av Jordbruksverket, dels vid gränskontrollstationer för import av djur och djurprodukter. Kontrollen vid gränskontrollen genomförs av Tullverket enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Gränskontrollen på smittskyddsområdet bevakas av gränskontrollveterinärerna som är anställda av Jordbruksverket.

I fråga om andra smittsamma djursjukdomar än sådana epizootiska sjukdomar och zoonoser som omfattas av epizooti- och zoonoslagstiftningen finns bestämmelser om åtgärder för att bekämpa och förebygga sådana sjukdomar i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Lagen ger bl.a. stöd för att utföra obligatoriska hälsokontroller av husdjur utan djurägarens samtycke. Tillsynen över lagen utövas huvudsakligen av Jordbruksverket och i vissa fall av Livsmedelsverket. Livsmedelsverket utövar tillsyn i fråga om hanteringen av djurprodukter, dvs. att livsmedel undersöks beträffande rester av otillåtna läkemedel eller andra ämnen eller läkemedel i otillåten mängd. Jordbruksverket får överlåta viss tillsyn till länsstyrelserna och kommunerna.

I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. finns grundläggande bestämmelser om husdjurskontrollen. Denna kontroll syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet i avel i näringsverksamhet. Till husdjurskontrollen hör även den hälsokontroll som är organiserad för vissa djurslag och vars främsta syfte är att förebygga sjukdomar. Husdjurskontrollen bedrivs av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar och statens medverkan inskränker sig i princip till att vissa ramar och riktlinjer anges i föreskrifter för verksamheten och att denna ställs under viss tillsyn. Jordbruksverket får ge sådana organisationer eller sammanslutningar rätt att anordna husdjurskontroll och skall även innan kontrollen anordnas godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Bestämmelser om tillsyn finns inte i lagen i dag. I förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. finns dock bestämmelser om tillsyn över viss kontroll och verksamhet.

6.2.3. Tillsyn över foder och animaliska biprodukter

Fodertillsynen, som utövas med stöd av lagen (1985:295) om foder, avser främst den kommersiella fodertillverkningen. Den omfattar även kontroll av importerat foder samt av godkänd foderhantering på gårdsnivå.

Statens jordbruksverk har ansvaret för foderkontrollen som innebär både operativa tillsynsuppgifter samt rådgivande och uppföljande uppgifter. Någon regional eller lokal tillsynsmyndighet finns inte, men verket får överlåta åt länsstyrelsen och andra myndigheter att utöva viss fodertillsyn. I praktiken genomför särskilda inspektörer vid fyra länsstyrelser, på uppdrag av Jordbruksverket, det praktiska kontrollarbetet i stora delar av landet. Den operativa tillsynen över foderanläggningarna omfattar

provtagning av foder samt kontroll av anläggningarnas hygien, främst avseende förekomst av salmonella. Vid hygienkontrollerna deltar även länsveterinär. Analyser av tagna prover utförs på uppdrag av Jordbruksverket av Statens veterinärmedicinska anstalt som också kan konsulteras vid tillsynsuppdrag.

Jordbruksverket utövar dessutom tillsynen över hanteringen av animaliska biprodukter med stöd av lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Någon regional eller lokal tillsynsmyndighet finns inte. Vid tillsyn av anläggningar och verksamhet som kräver återkommande besök utnyttjar Jordbruksverket distriktsveterinärorganisationen på uppdragsbasis samt ovan nämnda inspektörer vid vissa länsstyrelser. I likhet med vad som gäller för foderkontrollen får dock verket överlåta åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn. Delegationen till länsstyrelsen får enligt regeringens föreskrifter omfatta tillsyn över insamling och transport av andra animaliska biprodukter än matavfall, exempelvis insamling och transport av självdöda djur m.m. Länsstyrelsen har skyldighet att till Jordbruksverket rapportera utfallet av denna tillsyn. Verket får även överlåta åt en kommun att utöva tillsyn i vissa avseenden på lokal nivå. Kommunerna utövar tillsyn över eventuell nedgrävning av animaliska biprodukter samt över transport av matavfall och i viss mån över kompostering av sådana produkter.

Hänvisningar till S6-2-3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 12.8

6.2.4. Växtskyddstillsyn

Enligt förordningen (1995:681) om växtskydd m.m. ansvarar Statens jordbruksverk, för den officiella kontrollen av växtskadegörare vid handel med växter och växtprodukter. I begreppet växtprodukter ingår även timmer och andra obearbetade virkesprodukter. Regelverket om växtskydd bygger till största delen på EG-direktiv och syftar till att hindra att särskilt allvarliga skadegörare sprids och därigenom vållar ekonomisk skada inom jordbruks-, trädgårds- eller skogsnäringen eller i den omgivande miljön.

Den officiella kontrollen av växtskadegörare inbegriper import- och exportkontroller samt kontroller i produktions- och handelsleden. Kontrollerna syftar till att fastställa frihet från skadegörare i specifika sändningar av växter och växtprodukter eller i anläggningar för produktion av växter eller växtprodukter. De utförs också som inventeringar för att konstatera att ett större geografiskt område är fritt från en viss skadegörare. Vid konstaterad förekomst av reglerade skadegörare kan föreläggande om bekämpningsåtgärder utfärdas med åtföljande krav på kontroller. Verksamheten är i huvudsak avgiftsfinansierad. Jordbruksverket har sin stab i Jönköping och fyra kontor fördelade på tre regioner utför kontrollarbetet.

6.3. Nuvarande finansiering av tillsynen m.m.

6.3.1. Livsmedelstillsynen

I 29 a § livsmedelslagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för en

myndighets och ett enskilt kontrollorgans kostnader för tillsyn enligt lagen, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Sådana avgifter får också avse en myndighets kostnader för prövning enligt lagen, föreskrifterna eller förordningarna. Regeringen ges vidare rätt att föreskriva att en kommun skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.

I förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsynen m.m. finns grundläggande bestämmelser om avgiftsuttaget. I 1 § föreskrivs att en årlig avgift skall betalas av den som bedriver verksamhet i en godkänd livsmedelslokal. Livsmedelsverket bestämmer enligt 2 § den årliga avgiftens storlek, bl.a. genom att föreskriva om hur olika verksamheter skall delas in i avgiftsgrupper med hänsyn till kontrollbehovet och om hur avgiftsgrupperna skall delas in i klasser med hänsyn till omsättning eller årsarbetskraft. Av den årliga tillsynsavgiften skall kommunerna föra över 15 procent till Livsmedelsverket (11 §). Detta för att finansiera Livsmedelsverkets samordnande och stödjande funktion gentemot kommunerna.

För köttbesiktning utgår ingen årlig kontrollavgift utan kostnaderna för denna regleras genom besiktningsavgifterna.

Utöver den årliga avgiften skall enligt förordningen avgifter betalas för prövning av tillstånd, godkännande eller liknande. Vidare skall avgifter betalas för kontroll av rester för bekämpningsmedel och veterinärmedicinska preparat i vissa inom landet producerade livsmedel, nämligen spannmål och spannmålsprodukter, mjölk och mejeriprodukter, kött och köttvaror samt potatis. Därutöver skall en särskild avgift betalas för tillsyn av verksamhet med hantering av livsmedel i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier och andra mjölk- och mjölkproduktanläggningar samt äggproduktanläggningar och för anläggningar för fiskvaror.

Enligt kungörelsen (1974:271) om kontroll vid utförsel av livsmedel skall en avgift betalas för s.k. exportkontrollerade anläggningar.

Livsmedelsverket har i ett flertal olika författningar utfärdat föreskrifter om avgifterna. Den årliga tillsynsavgiften, som skall betalas av alla som bedriver verksamhet i en godkänd livsmedelslokal, varierar mellan 1 800 kronor för detaljhandel som enbart säljer färdigförpackade livsmedel och 43 200 kronor för storskalig tillverkningsindustri.

Flertalet övriga avgifter består av en kombination av fasta och rörliga avgifter. Dessutom tas den fulla kostnaden ut för laboratorieanalyser och transporter liksom kostnader för kontroll utanför normal arbetstid, extraordinära kontroller och oanmälda sändningar.

Trots möjligheten till avgiftsfinansiering är en stor del av livsmedelstillsynen finansierad med kommunala skattemedel. Detta kan förklaras med att kommunerna före den 1 juli 2005 endast hade rätt att bekosta kostnader för provtagning och undersökning av prov med avgiftsinkomsterna. Hur stor den skattefinansierade andelen är finns det inga säkra uppgifter om. Utgifter som finansieras med skatteintäkter är inspektioner på produktionsstället, dokumentation, åtgärder i samband med överträdelseärenden, utbildning och information, remissärenden, rapportering till Livsmedelsverket och arbetet med uppbörd av tillsynsavgifter och överföring av medel till Livsmedelsverket. Livsmedelsverkets operativa

tillsyn har högre kostnadstäckning än kommunernas. Detta kan förklaras med att verkets direkta tillsyn i högre grad avser anläggningar för vilka full kostnadstäckning skall uppnås. De delar av tillsynen som inte finansieras med avgifter utgörs av kontroll av vissa livsmedel från andra EUländer och kontroll av pesticidrester i inhemskt producerade vegetabilier. Dessa tillsynsområden finansieras med myndighetens ramanslag.

Länsstyrelsernas uppgifter inom livsmedelstillsynen finansieras över länsstyrelsernas statsanslag.

6.3.2. Djurskyddstillsynen

Djurskyddslagen ger regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten rätt att föreskriva att det får tas ut en avgift för tillsyn enligt lagen och i ärenden enligt lagen. Djurskyddslagen innehåller emellertid inte – till skillnad från livsmedelslagen – något bemyndigande om rätt för regeringen eller Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om avgifternas storlek. Däremot får regeringen överlåta till kommunen att meddela föreskrifter om avgifterna (25 §).

Enligt en enkätundersökning som Avgiftsutredningen genomfört under år 2005 bland ett urval kommuner var kostnadstäckningen för kommunernas djurskyddstillsyn 18 procent. Resterande del liksom hela den regionala tillsynen och den tillsynsvägledning som bedrivs av Djurskyddsmyndigheten finansieras med skattemedel. Många kommuner avstår helt från att ta ut avgifter för tillsynen. När avgifter tas ut sker det i form av fasta årsavgifter, fasta besöksavgifter eller timavgifter. Besöksavgifter och timavgifter skiljer sig också mycket åt mellan olika kommuner.

I 57 § djurskyddsförordningen (1988:539) ges Djurskyddsmyndigheten rätt att föreskriva att avgifter skall betalas i vissa ärenden. Hit hör ärenden om förprövning eller godkännande i efterhand av åtgärder i fråga om stall eller annat förvaringsutrymme för djur, godkännande på förhand och besiktning av anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöksdjur, godkännande av ny teknik, registrering av djurtransportörer och tillstånd till användning av djur för vetenskapliga ändamål m.m.

Avgifterna består av grundavgift och/eller timavgift. Storleken varierar mellan 1 200 kronor för enklare ärenden (tillstånd att använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla djur) och 24 600 kronor för godkännande av anläggning för offentlig förevisning (fler utrymmen och mycket omfattande utredning). Om ombesiktning eller ytterligare utredning behöver göras debiteras en timavgift på 700 kronor utöver grundavgiften.

Avgifter vad gäller förprövning av djurstallar uppgår till mellan 3 000 och 6 000 kronor beroende på byggnadens storlek och hur beprövad tekniken är. Merarbete vid utredningar utöver grundarbetet debiteras med 500 kronor per timme.

6.3.3. Tillsynen av foder och animaliska biprodukter

Enligt 16 § foderlagen ges regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens jordbruksverk rätt att föreskriva att avgifter får tas ut för tillsyn som utövas enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och

beslut. Vidare innehåller paragrafen ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskrifter om avgifter i ärenden som rör villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning och annan överlåtelse, användning, bortskaffande eller hantering i övrigt av foder eller ett visst parti av foder och om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser.

Jordbruksverket har, efter bemyndigande av regeringen, meddelat föreskrifter om uttag och beräkning av avgifter. Avgift för fodertillsynen utgår i form av grundavgift och kvantitetsavgift. Kvantitetsavgiften betalas proportionellt mot tillverkad eller importerad fodermängd. Grundavgifterna varierar mellan 1 000 kronor för sällskapsdjur och hästar och 2 500 kronor för andra djur än sällskapsdjur. Kvantitetsavgiften uppgår till 1 krona och 35 öre per ton debiterbart foder till livsmedelsproducerande djurslag och 6 kronor per ton foder till sällskapsdjur. Den som levererar foder till både sällskapsdjur och andra djur än sällskapsdjur skall betala den högre grundavgiften. Den totala avgiftens storlek varierar, vad gäller företag som levererar foder till sällskapsdjur, från cirka 2 000 till 163 000 kronor. Företag som levererar foder till livsmedelsproducerande djur betalar allt mellan cirka 5 000 kronor och 1,8 miljoner kronor årligen. Utöver detta debiteras kostnader för provtagning och analyskostnader.

Utöver grundavgiften och kvantitetsavgiften betalar foderföretagarna en särskild avgift för kontroll eller speciella insatser utöver den ordinarie kontrollen. Avgiften motsvarar de faktiska kostnaderna för kontrollen.

Avgift tas vidare ut för Jordbruksverkets prövning av godkännande av tillverkningsställen, mellanhänder och anläggningar. Avgiften utgår med ett fast belopp för administration respektive eventuell inspektion understigande tre timmar. För inspektion överstigande tre timmar debiteras ett fast timbelopp.

Foder tillverkat på gårdsnivå kontrolleras i dag i begränsad omfattning med avseende på förekomsten av kött- och benmjöl, läkemedelsanvändning samt dioxin i grovfoder. Kontrollerna finansieras genom särskilda anslag hos Jordbruksverket.

Vid inspektioner på foderanläggningar bistår länsveterinären i det aktuella länet. Kostnaden för detta arbete finansieras genom länsstyrelsernas anslag.

Enligt 9 § provtagningslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om avgifter för beslut meddelade med stöd av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Jordbruksverket genomför i egenskap av behörig myndighet en regelbunden tillsyn av de anläggningar som har godkänts enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Tillsynen är riskbaserad och omfattningen skall vara beroende av bl.a. anläggningarnas storlek, vilken typ av produkter som tillverkas och vilka riskbedömningar som har gjorts. Jordbruksverket genomför tillsynen genom distriktsveterinärorganisationens försorg och kostnaderna debiteras i enlighet med myndighetsföreskrifter.

7. EG-förordningarna och EG-direktivet

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de EG-förordningar och EG-direktiv som ligger till grund för de överväganden och förslag som behandlas i denna proposition. De fullständiga versionerna av förordningarna och direktivet finns i bilagorna 1–11.

Hänvisningar till S7

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 5

7.1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet reglerar huvudsakligen tre områden i kapitlen I–III. Kapitel I innehåller generella bestämmelser om syfte, räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken allmän livsmedelslagstiftning, finns bestämmelser om livsmedel och foder. Kapitlet är indelat i fyra avsnitt. Avsnitt 1 innehåller s.k. allmänna principer, dvs. regler som riktar sig till lagstiftarna såväl på gemenskapsnivå som på nationell nivå. Enligt artikel 4.2 utgör principerna en allmän övergripande ram som skall följas när åtgärder vidtas. En av de principer som slås fast är den s.k. försiktighetsprincipen. Avsnitt 2 innehåller principer om öppenhet och i avsnitt 3 finns regler om livsmedelshandel med tredje land. I avsnitt 4 regleras livsmedelslagstiftningens allmänna krav. Dessa bestämmelser riktar sig huvudsakligen till den enskilda företagaren, men i vissa fall även till medlemsstaten. Kapitel III innehåller bestämmelser om Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA). Kapitel IV, som i sin tur är indelat i tre avsnitt, innehåller bestämmelser om systemet för snabb varning (RASFF), krishantering och nödsituationer. Slutligen finns i kapitel V regler om förfaranden och slutbestämmelser.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 har förordningen till syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel samt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt. Vidare anges att förordningen skall tillämpas på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel och foder. Den skall dock inte tillämpas på primärproduktion för privat enskilt bruk eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för privat enskild konsumtion.

I artikel 2 definieras begreppet livsmedel. I artikel 3 finns ytterligare definitioner av centrala begrepp, däribland begreppen livsmedelslagstift-

ning, livsmedelsföretag, foder, foderföretag och utsläppande på marknaden. Av definitionen av begreppet livsmedelslagstiftning framgår att begreppet omfattar inte bara bestämmelser om livsmedel och livsmedelssäkerhet i snäv bemärkelse utan även regler om foder som produceras för livsmedelsproducerande djur.

Bestämmelser riktade till enskilda företagare

I kapitel II avsnitt 4 finns bestämmelser som riktar sig direkt till enskilda företagare. Kapitlet är tillämpligt på alla stadier inom produktion, bearbetning och distribution av livsmedel och foder som produceras för livsmedelsproducerande djur eller som dessa utfodras med (artikel 4.1).

Krav på livsmedelssäkerhet och fodersäkerhet

I artikel 14.1 föreskrivs att livsmedel inte skall släppas ut på marknaden om de inte är säkra. Enligt artikel 14.2 skall livsmedel anses som icke säkra om de anses som skadliga för hälsan eller otjänliga som människoföda. Punkterna 3–5 innehåller bestämmelser om vilka omständigheter som skall beaktas när man fastställer om ett livsmedel är skadligt för hälsan eller otjänligt. Vidare finns i punkterna 6, 7 och 9 regler om i vilka fall ett livsmedel kan presumeras vara säkert respektive icke säkert och i punkten 8 en skyddsklausul som gör det möjligt för den behöriga myndigheten att vidta åtgärder mot ett livsmedel om det trots att det uppfyller föreskrivna kriterier finns anledning att misstänka att det inte är säkert.

Bestämmelser om fodersäkerhet finns i artikel 15. Enligt punkten 1 får foder inte släppas ut på marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur om det inte är säkert. Punkten 2 föreskriver att foder skall anses som icke säkert för dess avsedda användningsområde om det anses ha en negativ effekt på människors eller djurs hälsa eller leda till att livsmedel från livsmedelsproducerande djur inte är säkert som människoföda. Regler om i vilka fall ett foder kan presumeras vara säkert respektive icke säkert återfinns i punkterna 3, 4 och 6. Slutligen finns i punkten 5 en skyddsklausul.

Presentation

Artikel 16 innehåller en allmän bestämmelse om att konsumenterna inte får vilseledas genom det sätt på vilket livsmedel eller foder märks, marknadsförs eller presenteras.

Skyldigheter

Enligt artikel 17.1 skall livsmedels- och foderföretagare se till att livsmedel och foder uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för deras verksamhet och kontrollera att dessa krav uppfylls.

Spårbarhet

För att säkerställa att de livsmedel och foder som finns på marknaden skall kunna spåras uppställs i artikel 18 vissa minimikrav för spårbarheten som skall uppfyllas av företagarna. Enligt artikel 18.1 skall livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder kunna spåras på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan.

Särskilda skyldigheter för livsmedelsföretagare och foderföretagare

I artiklarna 19 och 20 regleras vilka skyldigheter som livsmedelsföretagare respektive foderföretagare har att vidta vid misstanke om att ett foder eller livsmedel inte uppfyller kraven för livsmedels- eller fodersäkerhet. Enligt definitionerna i artikel 3 innefattar skyldigheterna aktörer i hela kedjan från primärproducenter till dem som säljer eller på annat sätt tillhandahåller livsmedel eller foder till slutkonsumenten. Åtgärderna innefattar bl.a. åtgärder för att dra tillbaka livsmedel från marknaden och information till konsumenterna.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna är enligt artikel 17.2 skyldiga att införa livsmedelslagstiftning samt övervaka och kontrollera att livsmedels- och foderföretagarna uppfyller de relevanta kraven i livsmedelslagstiftningen. De skall även fastställa bestämmelser om vilka åtgärder och påföljder som gäller för överträdelser av livsmedels- och foderlagstiftningen. Åtgärderna och påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Ikraftträdande

EG-förordningen trädde i kraft den 21 februari 2002. De bestämmelser som behandlar frågor som rör Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet samt kommissionens möjligheter att inrätta krisenheter samt dessas uppgifter tillämpas från ett senare datum. Vidare skall bestämmelserna om medlingsförfarande tillämpas vid en senare tidpunkt. Bestämmelser riktade till enskilda tillämpas sedan. den 1 januari 2005.

Hänvisningar till S7-1

7.2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien finns allmänna hygienregler för livsmedel. Till EG-förordningen har fogats två bilagor som innehåller

tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till livsmedelsföretagare och är indelad i fem kapitel. Bestämmelserna är utformade med hänsyn till att förordningen skall tillämpas på all livsmedelshantering, dvs. allt från torgförsäljning till storindustri.

Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapitel II finns bestämmelser om allmänna skyldigheter, allmänna och särskilda hygienkrav samt faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP). I kapitlet finns även bestämmelser om offentlig kontroll, registrering och godkännande av anläggningar. Bestämmelserna i kapitlet riktar sig till livsmedelsföretagare. Kapitel III inrymmer bestämmelser om riktlinjer för god praxis och riktar sig till medlemsstaterna och Europeiska kommissionen. Bestämmelserna i kapitel IV rör krav på livsmedelshygien vid import och export. Slutligen finns i kapitel V regler om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om förfaranden. Det finns också bestämmelser om upphävande av rättsakter m.m.

Tillämpningsområde

I förordningen fastställs allmänna hygienregler för livsmedelsföretagare med hänsyn till särskilt angivna principer. Definitionen av livsmedelsföretagare enligt förordningen är densamma som enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det primära ansvaret för livsmedelssäkerheten ligger hos livsmedelsföretagarna och det finns ett behov av att livsmedelssäkerhet garanteras i hela livsmedelskedjan, fr.o.m. primärproduktionen. Ansvaret för livsmedelssäkerheten betonas genom att krav på god hygienpraxis och rutiner som bygger på HACCP (Hazard Analysis Critical Control Points, faroanalys och kritiska styrpunkter) införs för alla livsmedelsföretagare utom primärproducenterna.

Förordningen tillämpas på alla led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel, inklusive primärproduktion, samt på export. Förordningen skall dock inte tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för enskild konsumtion inom privat hushåll. Förordningen tillämpas inte heller på producenters direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter eller till lokala detaljhandelsföretag som levererar direkt till konsumenter. Inte heller uppsamlingscentraler och garverier, som omfattas av definitionen på livsmedelsföretag på grund av att de hanterar råvaror för framställning av gelatin eller kollagen, skall förordningen tillämpas på. För producenters direkta leveranser av små mängder primärprodukter enligt ovan skall dock medlemsstaterna fastställa särskilda regler i sin nationella lagstiftning.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, däribland livsmedelshygien, primärprodukt, anläggning och behörig myndighet. Vidare skall de definitioner som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas även beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. I artikeln anges dessutom ett antal uttryck som är specifika för bilagorna till förordningen och vad dessa betyder i sammanhanget.

Livsmedelsföretagarnas skyldigheter

I kapitel II finns bestämmelser som riktar sig till livsmedelsföretagare. Artiklarna 3–6 behandlar livsmedelsföretagarna skyldigheter.

Enligt artikel 3 skall livsmedelsföretagarna se till att alla de led i livsmedelskedjan, inklusive primärproduktionen, som han eller hon ansvarar för uppfyller relevanta hygienkrav. Enligt artikel 4 kan det röra sig om allmänna hygienkrav i denna förordning eller särskilda hygienkrav för livsmedel av animaliskt ursprung som regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (se vidare avsnitt 7.3). En livsmedelsföretagare skall också vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla de mål som har fastställts för att uppnå förordningens syften. I artikel 4 specificeras också vilka analysmetoder som skall användas.

Riskanalys och kritiska synpunkter

I artikel 5 regleras faroanalysen och de kritiska styrpunkterna (HACCP). Livsmedelsföretagare skall inrätta, genomföra och upprätthålla rutiner som är grundade på HACCP-principerna. Detta krav gäller inte primärproduktionen och därmed sammanhängande verksamheter som täcks av bilaga I. En livsmedelsföretagare skall kunna visa för den behöriga myndigheten att HACCP-systemets krav har uppfyllts och att den aktuella HACCP-planen, annan dokumentation och journaler finns tillgängliga. Dokumentationens art och omfattning skall vara anpassad till verksamhetens storlek och art.

Offentlig kontroll, registrering och godkännande

Enligt artikel 6 skall livsmedelsföretagare samarbeta med de behöriga myndigheterna och underrätta lämplig behörig myndighet om alla anläggningar som han eller hon ansvarar för så att anläggningen kan registreras. Livsmedelsföretagaren skall dock se till att anläggningarna godkänns av den behöriga myndigheten om godkännande krävs enligt nationell lagstiftning, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, eller enligt beslut av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Livsmedelsföretagaren är även skyldig att informera myndigheten om betydande förändringar i verksamheten och se till att den information som myndigheten har om anläggningen är aktuell.

Riktlinjer för god praxis

Som ett stöd för att upprätta ett HACCP-system och tillämpa detta får en livsmedelsföretagare frivilligt använda sig av nationella riktlinjer för god praxis, så kallade branschvägledningar. Utarbetandet, spridningen och användningen av sådana riktlinjer regleras i artiklarna 7–9. Om det visar sig att de nationella riktlinjerna inte är tillräckliga eller att de skiljer sig

för mycket från varandra kan även riktlinjer på gemenskapsnivå tas fram efter beslut av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

Slutbestämmelser

I artiklarna 12–16 finns bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna I och II. Bilagorna får anpassas och uppdateras av kommissionen med biträde av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

Upphävande och ikraftträdande m.m.

I artikel 17 anges att direktiv 93/43/EEG skall upphöra att gälla då förordningen börjar tillämpas, med undantag för vissa beslut som skall gälla under en övergångsperiod.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och tillämpas fr.o.m. 18 månader efter den dag då tre rättsakter har trätt i kraft (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/41/EG av den 21 april 2004 om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel och om ändring av rådets direktiv 89/662/EEG och 92/118/EEG samt rådets beslut 95/408/EG, EUT L 157, 30.4.2004, s. 33 (Celex 32004L0041).

Bilagorna

Bilaga I innehåller hygienregler för primärproduktionen. Bilagan består av två delar där del A behandlar allmänna hygienregler för primärproduktion och därmed sammanhängande verksamhet och del B behandlar rekommendationer om riktlinjer för god hygienpraxis.

Bilaga II innehåller allmänna hygienregler för alla livsmedelsföretagare utom när bilaga I är tillämplig och är indelad i tolv kapitel. Kapitel I innehåller allmänna regler för livsmedelslokaler. Kapitel II inrymmer särskilda regler för beredningslokaler. I kapitel III behandlas regler för rörliga eller tillfälliga lokaler samt lokaler som huvudsakligen används som privata bostäder men där livsmedel bereds för utsläppande på marknaden. Kapitel IV innehåller regler om transport och kapitel V regler om utrustningskrav. I kapitel VI behandlas regler för livsmedelsavfall och i kapitel VII regler för vattenförsörjning. Kapitel VIII inrymmer bestämmelser om personlig hygien och kapitel IX bestämmelser om livsmedelsprodukter. I kapitel X finns bestämmelser om inslagning och emballering och i kapitel XI bestämmelser om värmebehandling. Slutligen behandlas i kapitel XII bestämmelser om krav på utbildning för personal som är anställd hos livsmedelsföretagare.

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 7.3

7.3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung fastställs särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. De särskilda reglerna motiveras med att hanteringen av dessa livsmedel är särskilt riskfylld. Till förordningen har fogats tre bilagor som innehåller tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till livsmedelsföretagare och är indelad i fyra kapitel.

Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken livsmedelsföretagarnas skyldigheter, finns bestämmelser om allmänna skyldigheter och bestämmelser om registrering och godkännande av anläggningar. Vidare inrymmer kapitlet bestämmelser om kontroll- och identifieringsmärkning samt bestämmelser som reglerar produkter av animaliskt ursprung från länder utanför gemenskapen. Kapitel III innehåller bestämmelser om handel. I kapitel IV finns slutbestämmelser till förordningen.

Tillämpningsområde

I förordningen fastställs särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung för livsmedelsföretagare. De tekniska kraven och hygienkraven i förordningen gäller för alla anläggningar, dvs. även för små företag och mobila slakterier. Bestämmelserna kompletterar reglerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och skall tillämpas på obearbetade och bearbetade produkter av animaliskt ursprung. Om inte annat uttryckligen föreskrivs skall förordningens bestämmelser inte tillämpas på så kallade sammansatta produkter, dvs. produkter som innehåller både komponenter av animaliskt ursprung och vegetabiliskt ursprung. Däremot omfattas själva produktionen av de animaliska komponenterna av förordningen.

Det görs ytterligare undantag från förordningens tillämpningsområde. Förordningen tillämpas inte på primärproduktion för användning inom privathushåll eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för konsumtion inom privathushåll. Bestämmelserna gäller inte heller vid direkta leveranser av små mängder primärprodukter eller visst kött som den producerande livsmedelsföretagaren levererar till konsumenten eller lokal detaljhandelsanläggning. Förordningen skall inte heller tillämpas på detaljhandel annat än då detaljhandelsanläggningar säljer produkter till annan detaljhandel. Medlemsländerna har dock rätt att nationellt besluta sig för att låta t.ex. viss detaljhandel omfattas av lagstiftningen.

Förordningens bestämmelser skall tillämpas utan att det påverkar relevanta regler för djurs och människors hälsa, krav på djurskydd och krav på identifikation av djur och på spårbarhet för produkter av animaliskt

ursprung. Enligt artikel 2 skall de definitioner som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och 852/2004 gälla vid tillämpningen av förordningen.

Bestämmelser riktade till enskilda företagare

Allmänna skyldigheter

I kapitel II finns bestämmelser som riktar sig till livsmedelsföretagare. I artikel 3 anges vilka allmänna skyldigheter som livsmedelsföretagare skall iaktta. Livsmedelsföretagare skall bl.a. följa tillämpliga regler i bilagorna II och III. De får i allmänhet inte heller använda något annat ämne än dricksvatten för att avlägsna ytkontaminering från produkter av animaliskt ursprung.

Registrering och godkännande av anläggningar

Enligt artikel 4 får livsmedelsföretagare på marknaden släppa ut produkter av animaliskt ursprung som har tillverkats inom gemenskapen endast om dessa har beretts och hanterats i anläggningar som uppfyller tillämpliga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i bilagorna II och III till förordningen. Den behöriga myndigheten skall dessutom ha registrerat eller godkänt anläggningen. Livsmedelsföretagare måste även samarbeta med de behöriga myndigheterna i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. I artikeln regleras också vad som skall gälla övergångsvis för de livsmedelsföretag som var verksamma redan innan förordningen trädde i kraft.

Kontroll- och identifieringsmärkning

I artikel 5 regleras vilka krav på kontroll- och identifieringsmärkning som en livsmedelsföretagare skall iaktta för att få släppa ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden.

Handel

Kapitel III innehåller bestämmelser om handelsfrågor. I artikel 8 regleras särskilda garantier när det gäller salmonella. Den livsmedelsföretagare som avser att i Sverige och Finland släppa ut på marknaden sådana produkter av animaliskt ursprung som anges i artikeln måste uppfylla de särskilda reglerna om salmonella. Artikel 8 möjliggör även för andra länder att, efter beslut i Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa erhålla motsvarande garantier. Ett villkor för detta är att de har kunnat uppvisa kontrollprogram för salmonella som anses vara likvärdiga med de program som har godkänts för Sverige och Finland. Artikeln ger även möjligheter för Sverige och Finland. att ansöka om ytterligare garantier mot bakgrund av förändrade kontrollprogram.

Slutbestämmelser

Kapitel IV innehåller bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna II och III. Bilagorna får, enligt artikel 10, anpassas och uppdateras av kommissionen med biträde av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa (se även motsvarande bestämmelser i avsnitt 7.2). Artikel 11 innehåller bestämmelser om särskilda beslut om genomförandeåtgärder av bilagorna II och III som kommissionen får anta.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004. Enligt artikel 15 skall förordningen tillämpas först fr.o.m. 18 månader efter den dag då Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och 854/2004 samt rådets direktiv 2004/41/EG trätt i kraft. Den skall dock inte tilllämpas före den 1 januari 2006.

Bilaga I

Bilaga I innehåller definitioner av särskilda begrepp som är centrala för EG-förordningen.

Bilaga II

I bilaga II regleras krav som är gemensamma för flera olika typer av livsmedel av animaliskt ursprung och är indelad i tre avsnitt. Ett exempel är bestämmelser om det identifieringsmärke som skall anbringas på samtliga typer av produkter, undantaget ägg som märks i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1907/90 av den 26 juni 1990 om vissa handelsnormer för ägg EGT L 173, 6.7.1990, s. 5 (Celex 31990R1907) och sådana köttslag som skall ha ett kontrollmärke. Andra exempel på bestämmelser i denna bilaga är krav på information, bl.a. att den som ansvarar för driften av ett slakteri skall få information om det allmänna hälsotillståndet i besättningen som djuren kommer ifrån, de levererade djurens hälsotillstånd, uppgifter om veterinärmedicinska preparat som djuren har fått och relevanta rapporter om besiktningar före och efter slakt av djur från samma produktionsanläggningar. Grundregeln är att företagaren skall ha fått informationen 24 timmar innan djuren anländer till slakteriet. Deltagande i exempelvis olika typer av program för kvalitetssäkring kan medföra undantag från krav om att lämna information inför varje leverans av djur. Slakteriföretagaren skall förse den officiella veterinären med den erhållna informationen.

Bilaga III

Bilaga III är indelad i femton avsnitt och innehåller särskilda krav som är knutna till de olika produktkategorier som omfattas av EG-förordningen. De produktkategorier som behandlas är kött från tama hov- och klövdjur, kött från fjäderfä och hardjur, kött från hägnat vilt, viltkött, malet kött,

köttberedningar och maskinurbenat kött, köttprodukter, levande musslor, fiskeriprodukter, mjölkprodukter och obehandlad mjölk, ägg och äggprodukter, grodlår och snäckor, utsmält djurfett och fettgrevar, behandlade magar, urinblåsor och tarmar, gelatin samt kollagen.

De särskilda kraven inrymmer bl.a. regler för transporter av levande djur till slakterier, krav för slakterier och styckningsanläggningar, krav på slakthygien samt hygien vid styckning och urbening samt bestämmelser om lagring och transport. Vidare finns bestämmelser om nödslakt utanför slakteriet. Av de senare framgår bl.a. att i övrigt friska djur som har råkat ut för en olycka får nödslaktas för att sedan användas som livsmedel. Dessutom regleras exempelvis krav för köttprodukter, allmänna krav för utsläppande av levande musslor på marknaden, krav för upptagning och hantering efter upptagning av musslor m.m. När det gäller fiskeriprodukter finns särskilda bestämmelser om krav för fartyg, strukturella krav och utrustningskrav, hygienkrav, krav under och efter landning, krav för färska, frysta eller maskinurbenade fiskeriprodukter samt särskilda krav beträffande parasiter m.m.

Hänvisningar till S7-3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 7.2

7.4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel regleras vissa särskilda frågor om genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel. Förordningens bestämmelser kompletterar bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Bestämmelserna riktar sig till medlemsstaterna och de behöriga myndigheter som dessa skall utse enligt förordningen och är indelad i fyra kapitel samt sex bilagor.

Kapitel I innehåller bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken offentlig kontroll och som avser anläggningar inom gemenskapen, finns bestämmelser om godkännande av anläggningar samt allmänna principer för offentlig kontroll av alla produkter av animaliskt ursprung som omfattas av förordningen. Vidare finns bestämmelser om färskt kött, levande musslor och fiskeriprodukter samt obehandlad mjölk och mjölkprodukter. I kapitlet inryms även bestämmelser om åtgärder vid bristande efterlevnad. Bestämmelserna i kapitel III behandlar förfaranden vid import och i kapitel IV finns slutbestämmelser.

Tillämpningsområde

Enligt artikel 1 skall förordningen tillämpas på verksamhet och personer som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Genomförandet av offentlig kontroll enligt förordningen skall

inte påverka livsmedelsföretagares primära juridiska ansvar för att garantera livsmedelssäkerhet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och inte heller det civilrättsliga och straffrättsliga ansvar som följer av underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, däribland offentlig kontroll, behörig myndighet, inspektion, officiell veterinär m.fl. I förekommande fall skall även de definitioner som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, 852/2004 och 853/2004 gälla. Vidare skall vissa definitioner i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel tillämpas.

Godkännande av anläggningar

I artikel 3 finns bestämmelser om förfaranden vid godkännande av anläggningar och vad den behöriga myndigheten skall beakta vid prövningen av ett godkännande. Medlemsstaterna skall föra uppdaterade förteckningar över bl.a. godkända anläggningar och göra dem tillgängliga för övriga medlemsstater och för allmänheten.

Allmänna principer för offentlig kontroll

I artikel 4 behandlas de allmänna principerna för offentlig kontroll av alla typer av produkter av animaliskt ursprung. Medlemsstaterna skall se till att livsmedelsföretagarna ger de behöriga myndigheterna allt stöd som behövs för att den offentliga kontrollen skall kunna genomföras effektivt. Livsmedelsföretagarna skall särskilt lämna tillträde till sina byggnader, lokaler, anläggningar och annan infrastruktur. De skall också tillhandahålla alla underlag och register som föreskrivs enligt förordningen eller som den behöriga myndigheten anser att det krävs för en bedömning av situationen.

Den behöriga myndigheten skall vidare kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i särskilt angivna EG-förordningar. Den offentliga kontrollen skall omfatta en revision av god hygienpraxis och förfarande baserade på principer för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP), kontroll av information från livsmedelskedjan, utbildning i hygien och arbetsmetoder m.m. Det anges särskilt att när det gäller slakterier, vilthanteringsanläggningar och styckningsanläggningar är det den officiella veterinären som skall ansvara för utförandet av de angivna revisionsuppgifterna. Det betonas också att inriktningen och revisionsuppgifterna i fråga om enskilda anläggningar skall anpassas till den risk som bedöms föreligga.

I de följande artiklarna finns särskilda bestämmelser avseende olika typer av animaliska produkter, där bestämmelserna för kött är mycket detaljerade, medan motsvarande bestämmelser för övriga typer av livsmedel endast hänvisar till bilagorna.

Kontrollbestämmelser för vissa produkter av animaliskt ursprung

I artiklarna 5–8 finns särskilda kontrollbestämmelser som medlemsstaterna eller den officiella veterinären skall iaktta när det gäller färskt kött, levande musslor, fiskeriprodukter samt obehandlad mjölk och mjölkprodukter. Medlemsstaterna skall se till att dessa produkter genomgår offentlig kontroll i enlighet med bilagorna till förordningen.

När det gäller färskt kött ansvarar, enligt artikel 5, även den officiella veterinären för flera särskilt reglerade uppgifter inom den offentliga kontrollen. Denne får också bistås av en officiell assistent eller i vissa fall av företagsanställd personal. Den officiella veterinären skall bl.a. genomföra särskilda inspektionsuppgifter i vissa livsmedelsanläggningar med avseende på bl.a. besiktning före och efter slakt, djurskydd och specificerat riskmaterial och andra animaliska biprodukter m.m. Vidare skall kontrollmärkning av slaktkroppar genomföras på ett särskilt angivet sätt och appliceras av den officiella veterinären. Den officiella veterinären skall även vidta lämpliga åtgärder efter kontroll, exempelvis meddelande om inspektionsresultat, beslut om levande djur och beslut i djurskyddsfrågor m.m. Det åligger medlemsstaterna att se till att det finns tillräckligt med kontrollpersonal för att genomföra den offentliga kontroll som krävs för färskt kött.

Slutbestämmelser

I kapitel IV finns bestämmelser om genomförande och övergångsarrangemang samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna till förordningen (jfr. motsvarande bestämmelser i avsnitten 7.2 och 7.3).

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och skall börja tillämpas 18 månader efter den dag då vissa särskilt angivna rättsakter som trätt i kraft. Förordningen skall dock börja tillämpas tidigast den 1 januari 2006.

Bilagorna

Bilaga I är indelad i fyra avsnitt och innehåller särskilda bestämmelser för färskt kött. I avsnitt I behandlas den officiella veterinärens uppgifter. Avsnitt II inrymmer regler om åtgärder efter kontroll. I avsnitt III behandlas ansvar och kontrollfrekvens. Avsnitt IV innehåller särskilda krav för bl.a. nötkreatur, tamfår och tamgetter samt tama hästdjur, tamsvin, fjäderfä m.fl.

Bestämmelserna i bilagan behandlar bl.a. den officiella veterinärens uppgifter, hur informationen från livsmedelskedjan skall kontrolleras, procedurer för besiktning före och efter slakt, djurskydd och laboratorieundersökningar. Bilagan innehåller regler för kontrollmärkning, åtgärder efter kontroll, beslut som skall tas när reglerna inte efterlevs samt regler om ansvar och kontrollfrekvens. De sistnämnda bestämmelserna reglerar

bl.a. vilka arbetsuppgifter som den officiella assistenten får ha samt anger att grundregeln för myndigheternas kontrollfrekvens är att minst en officiell veterinär alltid skall finnas närvarande på slakteriet. I bilagan beskrivs också villkoren för att företagsanställd personal skall få medverka i kontrollen.

I bilagan regleras dessutom vilka kompetenskrav som ställs på officiella veterinärer och officiella assistenter.

Bilaga II innehåller regler för kontroll av levande musslor samt i tilllämpliga delar även levande tagghudingar, levande manteldjur och levande marina snäckor.

Bilaga III inrymmer särskilda kontrollregler för kontroll av fiskeriprodukter. I bilaga IV finns regler för kontroll av obehandlad mjölk och mejeriprodukter.

I bilaga V görs en uppräkning av anläggningar som inte omfattas av kravet på att vara upptagna i en förteckning över anläggningar godkända för import enligt artikel 12. Bilaga VI behandlar kraven på de intyg som skall medfölja importerade varor.

7.5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd reglerar medlemsstaternas kontroll av att foder- och livsmedelsföretagarna följer de regler som gemenskapen har ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa. Förordningen slår fast bestämmelser för hur den offentliga kontrollen i medlemsstaterna skall organiseras och genomföras och riktar sig således till medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter.

Syftet med förordningen är att förhindra, undanröja eller till godtagbara nivåer minska riskerna för människor och djur direkt eller via miljön samt att säkerställa god sed inom handeln med foder och livsmedel och skydda konsumenternas intresse.

Förordningen är indelad i 10 avdelningar och åtta bilagor. I avdelning I finns generella bestämmelser om syfte och räckvidd samt definitioner.

Avdelning II, som har rubriken offentlig kontroll som genomförs av medlemsstaterna, är i sin tur indelad i sju kapitel. I avdelningen finns bestämmelser om allmänna skyldigheter, behöriga myndigheter, provtagning och analys, krishantering, offentlig kontroll av införseln av foder och livsmedel från tredje länder och finansiering av den offentliga kontrollen. Det finns även bestämmelser om officiell certifiering och registrering/godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar.

I avdelning III inryms bestämmelser om referenslaboratorier och i avdelning IV bestämmelser om administrativt samarbete på områdena för foder och livsmedel.

Avdelning V innehåller bestämmelser om kontrollplaner. Avdelning VI är i sin tur indelad i fyra kapitel. I dessa kapitel behandlas frågor om gemenskapskontroller, importvillkor, utbildning av kontrollpersonal och annan gemenskapsverksamhet.

Avdelning VII är indelad i två kapitel som innehåller bestämmelser om nationella verkställighetsåtgärder och gemenskapens verkställighetsåtgärder. I avdelning VIII, som har rubriken anpassning av gemenskapslagstiftningen, finns bestämmelser om ändring i och upphävande av flera gemenskapsrättsakter.

I avdelning IX finns allmänna bestämmelser och i avdelning X finns en bestämmelse om ikraftträdande.

Syfte och tillämpningsområde

I avdelning I behandlas syfte, räckvidd och definitioner.

Av artikel 1 framgår att det i förordningen fastställs allmänna bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelser som förhindrar, undanröjer eller till godtagbara nivåer minskar riskerna för människor och djur direkt eller via miljön samt som säkerställer god sed inom handeln med foder och livsmedel och skyddar konsumenternas intressen.

Förordningen skall inte tillämpas på offentlig kontroll av efterlevnaden av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den påverkar inte heller tilllämpningen av andra särskilda gemenskapsbestämmelser om offentlig kontroll.

Genomförandet av offentlig kontroll enligt förordningen skall inte heller påverka foder- och livsmedelsföretagarnas primära juridiska ansvar för att garantera foder- och livsmedelssäkerhet och det civilrättsliga och straffrättsliga ansvar som kan bli följden om de underlåter att uppfylla sina skyldigheter.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, exempelvis offentlig kontroll, kontroll, foderlagstiftning, behörig myndighet, kontrollorgan, bristande efterlevnad.

Medlemsstaternas offentliga kontroll

Bestämmelserna om medlemsstaternas offentliga kontroll behandlas i avdelning II.

Allmänna skyldigheter

Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna se till att riskbaserad offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som är lämpligt för att uppnå målen i förordningen. Kontrollen skall särskilt beakta klarlagda risker som kan påverka foder- eller livsmedelssäkerheten, djurhälsa eller djurskydd, livsmedels- eller foderföretagens tidigare resultat i fråga om efterlevnaden av lagstiftningen, tillförlitligheten i egenkontrollen, m.m. Kontrollerna skall ske utan förvarning och genomföras i alla led i livsmedelskedjan, såväl i produktions- som distributionsleden. Medlemsstaterna är

skyldiga att bedriva samma kontroll på alla produkter, oavsett om de är avsedda för den nationella marknaden, gemenskapsmarknaden eller för export till tredje land. Detsamma gäller kontroller av livsmedel som har införts från annat land i gemenskapen.

Behöriga myndigheter

Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna utse de behöriga myndigheter som ansvarar för målen och den offentliga kontrollen i förordningen. Dessa myndigheter är i sin tur ansvariga för vissa skyldigheter som anges i förordningen. Bland annat skall myndigheten se till att den offentliga kontrollen av levande djur, foder och livsmedel i hela livsmedelskedjan är effektiv och ändamålsenlig. Den skall vidare se till att det inte föreligger någon intressekonflikt för personalen som utför den offentliga kontrollen samt att de som utför kontrollerna har tillgång till lämplig laboratoriekapacitet och de juridiska befogenheter som krävs för att kunna genomföra de offentliga kontrollerna. Den behöriga myndigheten skall även se till att de har beredskapsplaner och att de är beredda att genomföra sådana planer i nödsituationer. Myndigheten skall slutligen se till att de berörda företagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs och att bistå myndighetens personal när den genomför sina uppgifter.

Det finns även bestämmelser om samordning om offentlig kontroll utförs av annan myndighet än den centrala behöriga myndigheten. De behöriga myndigheterna skall utföra interna eller externa revisioner för att säkerställa att målen med förordningen uppfylls. Dessa revisioner skall i sin tur underkastas en oberoende granskning och genomföras på ett sätt som tillåter insyn.

Delegering av uppgifter i den offentliga kontrollen

Enligt artikel 5 får den behöriga myndigheten under vissa förutsättningar delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till ett särskilt kontrollorgan. Åtgärder som får vidtas vid bristande efterlevnad får inte delegeras. Kommissionen har även möjlighet att upprätta en förteckning över de uppgifter som får eller inte får delegeras. För att komma i fråga för att utföra sådana uppgifter i den offentliga kontrollen som får delegeras måste kontrollorganet uppfylla viss krav, däribland att det är ackrediterat enligt viss europeisk standard och har den sakkunskap som krävs för uppgifterna, m.m.

Personal som utför offentlig kontroll

I artikel 6 finns bestämmelser om vilka krav den personal som utför offentlig kontroll skall ha. Enligt artikeln åligger det den behöriga myndigheten att se till att dessa uppfylls. I bilaga II anges de närmare krav som ställs på den inspekterande personalen. Bland de krav som finns kan exempelvis nämnas kännedom om kontrollmetoder, foder- och livsmedelslagstiftning, tillämpning av HACCP, faror inom djuruppfödning samt

foder- och livsmedelsproduktion, officiell certifiering och rättsliga åtgärder till följd av offentlig kontroll.

Insyn och sekretess

I artikel 7 finns bestämmelser om insyn och sekretess som det åligger den behöriga myndigheten att säkerställa att de uppfylls.

Förfaranden och kontroll

Enligt artikel 8 skall den behöriga myndigheten utföra offentlig kontroll i enlighet med dokumenterade förfaranden. Medlemsstaterna skall se till att det finns rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen vid de behöriga myndigheterna har tillträde till foder- och livsmedelsföretagarnas lokaler och tillgång till deras dokumentation. I artikel 9 finns bestämmelser om att den behöriga myndigheten skall upprätta rapporter om den offentliga kontroll som den har utfört.

Kontrollverksamhet, kontrollmetoder och kontrollteknik

I artikel 10 anges vilka uppgifter som kan ingå i den offentliga kontrollen. Vid sidan av kontrollen av företagarnas egenkontrollsystem och HACCP ingår inspektion av produktionsanläggningar, råvaror, material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, bekämpningsmedel och märkning, presentation och reklam. Förordningen ger utrymme för att genom kommittéförfarande lägga fast mer detaljerade bestämmelser för hur kontrollen kan genomföras. Detta kan t.ex. avse inspektionsfrekvens för vissa typer av objekt samt mer detaljerade regler kring inspektörernas utbildning och kompetens.

Provtagning och analys

I kapitel III finns bestämmelser om provtagnings- och analysmetoder som skall användas i den offentliga kontrollen samt officiella laboratorier och hur dessa utses.

Krishantering

Enligt artikel 13 skall medlemsstaterna upprätta beredskapsplaner för åtgärder som omedelbart skall vidtas om foder eller livsmedel visar sig utgöra en allvarlig risk för människor eller djur. I artikeln finns bestämmelser om vad beredskapsplanerna skall innehålla och att dessa skall uppdateras alltefter behov.

Offentliga kontroller av införsel från tredje land

I artiklarna 14–25 finns särskilda bestämmelser om den offentliga kontrollen av foder och livsmedel som förs in från tredje land. Enligt artiklarna 14–16 skall det genomföras olika typer av kontroll beroende på

om produkten är av animaliskt ursprung eller icke-animaliskt ursprung. I artiklarna 19–21 finns bestämmelser om åtgärder efter offentlig kontroll av foder och livsmedel från tredje länder som får vidtas av behörig myndighet. Enligt artikel 24 skall de behöriga myndigheterna ha ett nära samarbete med tullen i genomförandet av den offentliga kontrollen som behandlas i artiklarna 14–25.

Finansiering av offentlig kontroll

I artiklarna 26–29 regleras de finansiella förutsättningarna för den offentliga kontrollen. Enligt artiklarna 27 och 28 får medlemsstaterna ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för denna kontroll. Artiklarna skall dock tillämpas från ett senare datum än övriga regler i förordningen (se nedan under ikraftträdande).

Registrering/godkännande av anläggningar

I artikel 31 finns bestämmelser om förfarandena kring registrering och godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar och vad som ankommer på de behöriga myndigheterna att fastställa beträffande dessa förfaranden.

Referenslaboratorier

I avdelning III finns bestämmelser om gemenskapens laboratorier och nationella referenslaboratorier. Bland annat skall medlemsstaterna, enligt artikel 33, utse minst ett nationellt referenslaboratorium för varje referenslaboratorium på gemenskapsnivå. En medlemsstat får utse ett laboratorium beläget i en annan medlemsstat eller i ett annat land inom frihandelsorganisationen EFTA till sitt nationella referenslaboratorium.

Gemenskapens referenslaboratorier har bl.a. till uppgift att förse de nationella referenslaboratorierna med analysmetoder, att anordna utbildningar för personal vid medlemsstaternas referenslaboratorier samt att tillhandahålla vetenskapligt och tekniskt stöd till kommissionen. Inom djurhälsosektorn skall gemenskapens referenslaboratorier dessutom ge aktivt stöd när det gäller att diagnostisera utbrott av sjukdomar i medlemsländerna.

Administrativt stöd och samarbete

Avdelning IV innehåller bestämmelser om allmänna principer för administrativt stöd mellan behöriga myndigheter i berörda medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att bistå varandra med administrativt stöd om resultatet av den offentliga kontrollen kräver åtgärder i fler än en medlemsstat. Artikel 34 föreskriver också att detta administrativa stöd kan ges både på eget initiativ och på begäran av myndigheten i en annan medlemsstat. I avdelningen finns även bestämmelser om förbindelseorgan, om förbindelser med tredje länder och om samordnat stöd och uppföljning från kommissionens sida.

Kontrollplaner

I avdelning V finns regler om kontrollplaner. Enligt artikel 41 skall medlemsstaterna utforma en samlad flerårig nationell kontrollplan. Medlemsstaterna skall fr.o.m. den 1 januari 2007 ta fram och sammanställa fleråriga kontrollplaner som regelbundet skall uppdateras och sändas till kommissionen. I artikel 42 anges enligt vilka principer som medlemsstaterna skall utforma den fleråriga nationella kontrollplanen. Kontrollplanerna skall även beakta den vägledning som kommissionen utarbetar i enlighet med artikel 43. Medlemsstaterna skall vidare enligt artikel 44 årligen lämna in en rapport till kommissionen om sin kontroll.

Gemenskapsverksamhet

Avdelning VI, som behandlar gemenskapsverksamhet, kan förenklat sägas reglera tre områden.

Enligt artikel 45 skall kommissionen, på grundval av de fleråriga nationella kontrollplanerna som medlemsstaterna tar fram, genomföra allmänna och särskilda revisioner i medlemsstaterna i syfte att kontrollera att länderna lever upp till åtagandena i sin kontrollplan och gemenskapslagstiftningen i övrigt. Kommissionen ges dock inte befogenhet att på egen hand inspektera enskilda verksamhetsutövare. Endast vid upprepade avvikelser får kommissionen besöka enskilda objekt och då enbart i samverkan med de nationella myndigheterna.

De särskilda revisionerna får komplettera de allmänna revisionerna och syftar främst till att kontrollera genomförandet av kontrollplanen, tilllämpningen av foder- och livsmedelslagstiftningen och av djurhälso- och djurskyddslagstiftningen. Revisionerna får även omfatta verksamheter vid foder- och livsmedelsanläggningar. Dessutom syftar revisionerna till att kontrollera de behöriga myndigheternas verksamhet och särskilda problem i medlemsstaterna.

För att möjliggöra dessa revisioner skall medlemsstaterna bl.a. ge allt nödvändigt stöd och tillhandahålla alla handlingar och tekniskt stöd som kommissionen begär. De skall vidare se till att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler, uppgifter och databehandlingssystem.

Gemenskapskontroller får även utföras i tredje land. I artiklarna 47–50 regleras importvillkor vid handel från tredje länder samt stöd till utvecklingsländer.

I artikel 51 finns bestämmelser om den utbildning av kontrollpersonal som skall ske för personalen vid medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Verkställighetsåtgärder

I avdelning VII finns bestämmelser om nationella verkställighetsåtgärder och om gemenskapens verkställighetsåtgärder.

Enligt artikel 54 får den behöriga myndigheten vidta en lång rad åtgärder om den har konstaterat bristande efterlevnad. Den behöriga myndigheten får även vidta andra åtgärder som den anser vara motiverade.

Medlemsstaten skall, enligt artikel 54, fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av regelverket och se till att dessa tillämpas.

Även gemenskapen får vidta skyddsåtgärder om kommissionen har belägg för en allvarlig brist i en medlemsstat.

Slutbestämmelser

Avdelningarna VIII och IX inrymmer bestämmelser som innebär ändringar av vissa rättsakter och att några rättsakter upphävs. Förordningen kommer nämligen att ersätta ett antal EG-direktiv och kommissionsbeslut som har reglerat hur vissa typer av kontroller skall genomföras eller organiseras. Vidare finns bestämmelser om kommittéförfarande och bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser som kommissionen kan besluta om. Det finns också bestämmelser om ändring av bilagor och referenser till europeiska standarder, rapport till Europaparlamentet och finansiellt stöd från gemenskapen.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och tillämpas sedan den 1 januari 2006. Artiklarna 27 och 28 om finansiering av den offentliga kontrollen skall dock tillämpas först fr.o.m. den 1 januari 2007.

Bilagorna

I bilaga I anges vilka territorier som avses i definitionen av import i artikel 2.15.

Bilaga II, som har rubriken behöriga myndigheter, reglerar ämnesområden för utbildning av personal som utför offentlig kontroll samt ämnesområden för kontrollarbetet. I bilaga III regleras karaktäriseringen av analysmetoder.

I bilagorna IV och V finns bestämmelser om verksamheter och miniminivåer för avgifter eller pålagor dels i samband med den offentliga kontrollen av anläggningar inom gemenskapen, dels för offentlig kontroll av varor och levande djur som införs i gemenskapen.

I bilaga VI fastslås kriterier som skall beaktas vid beräkningen av avgifter. Bilaga VII innehåller särskilda bestämmelser om gemenskapens laboratorier.

I artikel 61 räknas de gemenskapsrättsakter upp som upphävs genom förordningen. I bilaga VIII anges vilka tillämpningsföreskrifter som har antagits på grundval av dessa rättsakter och som skall fortsätta att gälla i avvaktan på att nya bestämmelser antas med stöd av förordningen.

7.6. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen reglerar huvudsakligen bekämpningsprogram för vissa zoonotiska smittämnen, vilket i praktiken innebär salmonella. Förordningen innehåller åtta kapitel samt tre bilagor. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till medlemsstaten och dess behöriga myndigheter.

I kapitel I finns bestämmelser om syfte och räckvidd, definitioner samt behöriga myndigheter. Kapitel II inrymmer bestämmelser om gemenskapens mål för att minska förekomsten av zoonoser. I kapitel III finns regler om kontrollprogram och i kapitlen IV och V bestämmelser om bekämpningsmetoder och handel både inom gemenskapen och med tredje land. Kapitel VI innehåller regler om laboratorier och kapitel VII regler om genomförande. Kapitel VIII innehåller allmänna bestämmelser och slutbestämmelser.

Tillämpningsområde m.m.

Förordningen är den rättsakt som skall säkerställa att mål för bekämpningen slås fast och att ändamålsenliga och effektiva åtgärder vidtas för att upptäcka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen vid alla relevanta led inom produktion, bearbetning och distribution – i synnerhet på primärproduktionsnivå – inbegripet foder i syfte att bl.a. skydda folkhälsan. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG slås fast vilka zoonoser som skall övervakas.

Enligt artikel 1 omfattar förordningen fastställande av mål för att minska förekomsten av vissa zoonoser i djurpopulationer, godkännande av särskilda bekämpningsprogram, antagande av särskilda bestämmelser om vissa bekämpningsmetoder och antagande av bestämmelser om handeln inom gemenskapen med vissa djur och import från tredje land av sådana djur och produkter av dessa.

Förordningen tillämpas inte på viss primärproduktion, såsom för privat bruk eller små mängder direktleveranser från producent till sådan detaljhandel som levererar direkt till slutkonsument. Medlemsstaterna skall dock fastställa nationella regler för den sistnämnda verksamheten.

Den behöriga myndighet som varje medlemsstat enligt artikel 3 skall utse ansvarar bl.a. för tillämpningen av förordningen och att kontrollprogram enligt förordningen utarbetas. Myndigheten får därvid göra kontroller på plats av berörda livsmedels- eller foderföretag.

Gemenskapens mål

Enligt artikel 4 skall de gemenskapsmål som fastställs omfatta en högsta tillåten procentsats för smittade djur i en besättning eller den lägsta reduktionen i procent av andelen smittade djur i en besättning. Dessutom skall den tidsfrist slås fast inom vilken målet skall vara uppnått. Detta arbete kommer att pågå t.o.m. 2009. Under denna tidsperiod är det endast zoonosen salmonellas förekomst hos fjäderfän och svin som kommer att övervakas.

Kontrollprogram

I artiklarna 5–7 finns bestämmelser om nationella kontrollprogram och om godkännande av dessa program. Det finns också särskilda bestämmelser om livsmedels- och foderföretagares kontrollprogram. För att uppnå gemenskapsmålen skall medlemsstaterna, enligt artikel 5, upprätta kontrollprogram för de zoonoser som omfattas av förordningen. Kontrollprogrammen skall innehålla vissa uppgifter och skall godkännas av kommissionen. Programmen skall bl.a. omfatta foderproduktion, primärproduktion av djur samt bearbetning och beredning av livsmedel av animaliskt ursprung.

Livsmedels- och foderföretag samt organisationer som företräder dessa, har möjlighet att få egna kontrollprogram godkända av en medlemsstat såsom en del i medlemsstatens nationella kontrollprogram. För att få ett sådant eget kontrollprogram godkänt som en del av det nationella kontrollprogrammet måste det dock uppfylla de förutsättningar som anges i artikel 7.

Bekämpningsmetoder och handel

Enligt kommittologiförfarande får kommissionen besluta att särskilda bekämpningsmetoder får eller skall tillämpas (artikel 8).

I artikel 9 finns bestämmelser om handel inom gemenskapen och om import från tredje land. Från och med det datum som fastställs i en bilaga till förordningen skall ursprungsflockar testas innan några levande djur eller kläckägg sänds från det ursprungliga livsmedelsföretaget. Under en övergångsperiod får vidare en mottagande medlemsstat bemyndigas att kräva att resultaten av testen uppfyller samma kriterier för salmonella som fastställts i den mottagande medlemsstatens kontrollprogram för sändningar inom medlemsstaten. Detta är således en typ av garantiförfarande som alla länder kan komma i åtnjutande av. Sveriges och Finlands salmonellagarantier för levande djur förblir oförändrade.

Genomförande och slutbestämmelser

I artiklarna 13–16 finns bestämmelser om att kommissionen får anta lämpliga genomförande- och övergångsbestämmelser.

Enligt artikel 17 skall gemenskapskontroller utföras på plats i medlemsstaterna i samarbete med de behöriga myndigheterna. Kon-

trollerna syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i förordningen.

Ikraftträdande m.m.

Förordningen trädde i kraft den 12 december 2003 och sedan fr.o.m. den 12 juni 2004.

Bilagorna

I bilaga I anges vilka zoonoser och zoonotiska smittämnen som gemenskapen enligt artikel 4 skall fastställa mål för minskning av förekomst. Bilaga II inrymmer regler om bekämpning av dessa zoonoser och zoonotiska smittämnen, däribland allmänna krav för de nationella kontrollprogrammen, minimikrav för provtagning samt särskilda krav för avelsflockar av gallus gallus, flockar av värphöns och för färskt kött. I bilaga III regleras särskilda kriterier för fastställande av salmonellatyper av betydelse för folkhälsan.

Hänvisningar till S7-6

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 14.1

7.7. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser finns gemenskapens bestämmelser om fodertillsatser. Den ersätter rådets direktiv 70/524/EEG av den 23 november 1970 om fodertillsatser. Förordningen är indelad i fyra kapitel och fyra bilagor. Bestämmelserna i förordningen riktar sig huvudsakligen till foderföretagare och gemenskapens institutioner.

I kapitel I finns bestämmelser om räckvidd och definitioner. Kapitel II inrymmer regler om godkännande, användning, övervakning och övergångsbestämmelser för fodertillsatser. I kapitel III finns bestämmelser om märkning och förpackning. Vissa allmänna bestämmelser och slutbestämmelser finns i kapitel IV.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 är syftet med förordningen bl.a. att fastställa ett gemenskapsförfarande för godkännande av utsläppande på marknaden och användning av fodertillsatser. Förordningen tillämpas inte på processhjälpmedel eller veterinärmedicinska läkemedel med undantag av koccidiostatika och histomonostatika som används som fodertillsatser. I artikel 2 definieras centrala begrepp, däribland fodertillsatser.

Utsläppande på marknaden m.m.

Enligt artikel 3 får endast sådana fodertillsatser släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas som godkänts i enlighet med förordningen och som uppfyller villkoren om användning och märkning i förordningen. För experiment i vetenskapliga syften kan vissa undantag göras.

Godkännande

I artiklarna 4–9 och 12–15 finns bestämmelser om godkännande av fodertillsatser, vilka villkor dessa skall uppfylla för att godkännas, övervakning, ändring och indragning av godkännanden m.m. Artiklarna 7–9 reglerar hur ansökan om godkännande skall ske. Kommissionen skall, efter yttrande från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, utarbeta ett förslag till kommissionsförordning i vilket godkännande av fodertillsatsen skall beviljas eller vägras.

I artiklarna 13–15 finns bestämmelser om ändring samt tillfällig och permanent indragning av godkännanden, förlängning av godkännanden och brådskande godkännande. Enligt artikel 12 åligger det den person som använder eller släpper ut fodertillsatsen på marknaden sedan godkännande beviljats att övervaka att de villkor eller restriktioner som är förknippade med tillsatsen respekteras.

Status för befintliga produkter

I artikel 10 finns en övergångsbestämmelse för tillsatser som redan har släppts ut på marknaden i enlighet med det ovan nämnda direktivet 70/524/EEG. Sådana fodertillsatser samt vissa andra särskilt angivna ämnen får i princip endast finnas kvar på marknaden om en anmälan om deras utvärdering har översänts till kommissionen inom ett år efter det att förordningen har trätt i kraft. I artikeln regleras även inom vilken tid en ny ansökan om godkännande i enlighet med förordningen skall lämnas in.

Utfasning av antibiotika som fodertillsats

Artikel 11 innehåller bestämmelser om utfasning av de antibiotika som fortfarande används som tillväxtbefrämjande medel. Annan antibiotika än koccidiostatika och histomonostatika får därvid endast saluföras och användas t.o.m. den 31 december 2005. Från och med den 1 januari 2006 skall dessa ämnen strykas ur registret över tillåtna fodertillsatser.

Märkning och förpackning

I artikel 16 finns bestämmelser om märkning och förpackning av fodertillsatser och förblandningar.

Slutbestämmelser

I artiklarna 17–25 finns bestämmelser om gemenskapens register över fodertillsatser, sekretess hos gemenskapsinstitutionerna, administrativ granskning av kommissionen, dataskydd för vissa uppgifter och referenslaboratorier. Det finns även bestämmelser om kommittéförfarande och upphävande av gemenskapsrättsakter. Enligt artikel 24 skall medlemsstaterna bl.a. fastställa regler om påföljder för överträdelser av bestämmelserna. I artikel 25 finns övergångsbestämmelser för ansökningar om godkännande som lämnats in enligt det ovan nämnda direktivet 70/524/EEG.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 7 november 2003 och tillämpas fr.o.m. den 18 oktober 2004.

Bilagorna

I bilaga I finns bestämmelser om tillsatsgrupper och i bilaga II bestämmelser om uppdrag och arbetsuppgifter för gemenskapens referenslaboratorier. Bilaga III reglerar särskilda märkningskrav för vissa fodertillsatser och för vissa förblandningar. I bilaga IV finns allmänna användningsvillkor.

7.8. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien finns allmänna hygienregler för foder. EG-förordningen består av dels en artikeldel där vissa allmänna huvudprinciper slås fast, dels en bilagedel med vissa tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till foderföretagare. Den har sin motsvarighet på livsmedelsområdet i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004.

I kapitel I regleras syfte, räckvidd och definitioner. Kapitel II, som har rubriken skyldigheter, inrymmer bestämmelser om allmänna och särskilda skyldigheter för foderföretagare, systemet för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP) samt finansiella garantier. Det innehåller även bestämmelser om foderföretagares åliggande beträffande bl.a. anmälan och registrering av anläggningar samt bestämmelser om godkännande av sådana anläggningar. I kapitel III finns bestämmelser om riktlinjer för god praxis och i kapitel IV bestämmelser om import och export. I kapitel V behandlas slutbestämmelser om exempelvis system för snabb varning, påföljder och ikraftträdande.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 syftar förordningen till att fastställa allmänna bestämmelser om foderhygien, villkor och förfaranden dels som säkerställer spårbarhet av foder, dels för registrering och godkännande av anläggningar. Förordningen tillämpas enligt artikel 2 på verksamhet som bedrivs av foderföretagare i alla led fr.o.m. primärproduktionen av foder t.o.m. utsläppande av foder på marknaden, på utfodring av livsmedelsproducerande djur samt import och export av foder.

Från förordningens tillämpningsområde undantas visst foder eller utfodring. Detta gäller huvudsakligen foder som produceras och utfodras till djur inom privathushåll och som i förekommande fall skall konsumeras inom dessa hushåll. Den gäller inte heller för producenters direktförsäljning av små mängder primärproducerat foder till lokala jordbruksföretag för användning i dessa företag. Medlemsstaterna får fastställa särskilda bestämmelser rörande denna verksamhet i sin nationella lagstiftning. Slutligen omfattas inte heller utfodring av icke-livsmedelsproducerande djur eller detaljhandel med foder för sällskapsdjur.

I artikel 3 definieras bl.a. begreppen foderhygien, foderföretagare och fodertillsatser.

Allmänna skyldigheter för enskilda företagare

Enligt artiklarna 4–7 är foderföretagare skyldiga att se till att alla de led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan som de ansvarar för genomförs i enlighet med bl.a. hygienkraven i förordningen, övrig gemenskapslagstiftning, nationell lagstiftning samt god praxis. I artikel 5 finns särskilda skyldigheter för foderföretagare inom primärproduktionen. Övriga foderföretagare är skyldiga att tillämpa HACCP och dokumentera detta. Detaljerade krav som skall följas av foderföretag inom primärproduktionen, foderföretag inom andra led än primärproduktionen och beträffande utfodring av livsmedelsproducerande djur återfinns i bilagor till förordningen.

I syfte att förbereda ett effektivt system beträffande skadeståndsansvar med finansiella garantier rörande foderföretagare skall kommissionen, enligt artikel 8, senast tolv månader efter förordningens ikraftträdande lägga fram en rapport om sådana garantier.

Registrering och godkännande

Foderanläggningar skall vara registrerade hos eller godkända av den behöriga myndigheten. Vilket förfarande som krävs är beroende av vilka fodertillsatser eller produkter som hanteras i anläggningen. Enligt artikel 9 skall foderföretagare bl.a. anmäla alla anläggningar som de ansvarar för så att den behöriga myndigheten kan registrera dessa.

I artiklarna 10–19 finns bestämmelser om godkännande av anläggningar. Godkännande av anläggning kan i princip endast ske efter besök på plats av den behöriga myndigheten. Registreringar och godkännanden kan vid behov återkallas av den behöriga myndigheten. Behörig myndighet skall upprätthålla förteckningar över såväl registrerade som god-

kända anläggningar. Kommissionen skall senast den 30 november varje år göra de konsoliderade förteckningarna över godkända anläggningar i medlemsstaterna tillgängliga för allmänheten. I medlemsstaterna skall förteckningar över registrerade anläggningar finnas allmänt tillgängliga.

Riktlinjer för god hygienpraxis

Artiklarna 20–22 innehåller bestämmelser om utarbetande, spridning och användning av riktlinjer. Såväl nationella som gemenskapsriktlinjer skall utarbetas. Tillämpningen av riktlinjerna är dock frivillig för foderföretagarna. När nationella riktlinjer utarbetas skall detta ske genom foderbranschens försorg och i samråd med företrädare för särskilt berörda parter, t.ex. behöriga myndigheter och användargrupper. Bestämmelser i Codex Alimentarius (FAO:s och WHO:s gemensamma livsmedelsstandardiseringsprogram som även hanterar foder) och angivna krav i förordningen skall därvid beaktas. Kommissionen skall upprätta ett register över de nationella riktlinjerna, vilket skall vara tillgängligt för medlemsstaterna.

Kommissionen skall stödja utarbetandet av gemenskapsriktlinjer för god hygienpraxis och innan sådana utarbetas samråda med Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Om gemenskapsriktlinjer tas fram skall kommissionen se till att de utarbetas och sprids av eller i samråd med lämpliga företrädare för bl.a. den europeiska foderbranschen och i samarbete med särskilt berörda parter, som t.ex. behöriga myndigheter. Bestämmelser i Codex Alimentarius och angivna krav i förordningen skall beaktas.

Påföljder och upphävande av gällande bestämmelser

Enligt artikel 30 skall medlemsstaterna införa bestämmelser om påföljder som är tillämpliga vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Då förordningen börjar tillämpas skall vissa i artikel 33 särskilt angivna gemenskapsrättsakter upphöra att gälla.

Slutbestämmelser

I artiklarna 26–29, 31 och 32 finns bestämmelser om genomförandeåtgärder, ändringar av bilagorna, system för snabb varning och vissa förfaranderegler för gemenskapsinstitutionerna.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 8 februari 2005 och skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2006.

Bilagorna

I bilaga I finns särskilda hygienbestämmelser för foderföretag inom primärproduktionen. Bilaga II innehåller bestämmelser om krav för foderföretag inom andra led än primärproduktion av foder i enlighet med artikel 5.1. Bilaga III inrymmer bestämmelser om goda utfodringsrutiner. I bilaga IV finns bestämmelser om vissa godkända tillsatser och produkter som ligger till grund för beslut om godkännande eller registrering av anläggningar. En mall för hur anläggningarna skall införas i nationella förteckningar finns i bilaga V.

7.9. Rådets förordning (EG) nr 1/2005

Inledning

Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 innehåller bestämmelser som syftar till att skydda djur under transporter. Förordningen är indelad i fem kapitel. Till förordningen finns det också sex bilagor.

Kapitel I innehåller bestämmelser om räckvidd, definitioner och allmänna villkor för transport av djur. Kapitel II riktar sig främst till dem som deltar i transporten av djur och innehåller således bestämmelser för organisatörer, transportörer, djurhållare och driftsansvariga vid uppsamlingscentraler. Kapitel III innehåller bestämmelser om behöriga myndigheters uppgifter och skyldigheter. Kapitel IV reglerar bestämmelser för genomförande, informationsutbyte, påföljder och överträdelser. Slutligen innehåller kapitel V bestämmelser angående genomförandebefogenheter och kommittéförfarande.

Tillämpningsområde

I artikel 1 anges att förordningen skall tillämpas på transport av levande ryggradsdjur inom gemenskapen. Den skall inte tillämpas på djurtransporter som inte har samband med en ekonomisk verksamhet och inte heller på djurtransporter som på veterinärs inrådan företas direkt till eller från veterinärmottagning eller klinik. Vissa kortare transporter eller transporter i vissa områden omfattas endast av vissa allmänna villkor. Förordningen ställer vidare upp särskilda krav för långa transporter. Dessa definieras enligt artikel 2 som ”befordran som överskrider åtta timmar från den tidpunkt då det första djuret i sändningen flyttas”.

Bestämmelser riktade till organisatörer, transportörer, djurhållare och uppsamlingscentraler

I artikel 5 uppställs krav på planering av transporten och där anges också att en transportör skall utse en fysisk person att ansvara för transporten.

En organisatör är även skyldig att tillse att djurens välbefinnande inte äventyras på grund av bristande samordning. Enligt artikel 6 måste en transportör ha tillstånd, vidare måste förare av vägfordon och skötare inneha ett kompetensbevis.

Enligt artikel 8 måste djurhållare kontrollera alla djur som anländer till bl.a. en bestämmelseort. I artikel 9 ställs krav på den som ansvarar för driften av en uppsamlingscentral att bl.a. se till att djuren behandlas i enlighet med de tekniska föreskrifter som anges i kapitlen I och III, avsnitt 1 i bilaga I.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna skall utfärda tillstånd, kompetensbevis och intyg samt utföra kontroller enligt artiklarna 10–15, 17–19 och 21. Kompetensbevis enligt artikel 17 skall utfärdas av den behöriga myndigheten, eller det behöriga organ som medlemsstaten har utsett för ändamålet. Artikel 23 anger att om en bestämmelse i förordningen inte efterlevs skall myndigheten tillse att åtgärder för att säkerställa djurskyddet vidtas. Myndigheten skall så snart som möjligt delge beslut till transportören eller dennes ombud samt till den behöriga myndighet som har meddelat tillstånd enligt artikel 10.1 eller 11.1.

Påföljder

Medlemsstaterna skall enligt artikel 25 fastställa effektiva, proportionella och avskräckande påföljder som skall tillämpas vid överträdelser av bestämmelser i förordningen. I artikel 26 anges vilka åtgärder som en behörig myndighet skall vidta vid eventuella överträdelser i förordningen.

Rapportering

Den behöriga myndigheten skall genomföra inspektioner enligt artikel 27. En rapport från dessa inspektioner skall årligen lämnas till kommissionen.

Kommissionen skall lämna rapport

Enligt artikel 32 skall kommissionen inom fyra år från den 5 januari 2007 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om förordningens konsekvenser på bl.a. djurskyddet under transport. Rapporten kan vid behov åtföljas av lämpliga lagförslag som rör långa transporter, särskilt avseende transporttider, viloperioder och utrymme.

Ikraftträdande

Förordningen trädde i kraft den 25 januari 2005 och skall tillämpas fr.o.m. den 5 januari 2007. Artikel 6.5, som ställer krav på kompetens-

bevis för transporter av de vanligast förekommande djurslagen, skall dock tillämpas först fr.o.m. den 5 januari 2008.

Bilaga I

I bilaga I, som är indelad i sju kapitel, finns tekniska föreskrifter. Kapitel I anger vilka djur som skall anses vara i skick att transporteras och kapitel II innehåller bl.a. bestämmelser för hur transportmedel m.m. skall vara utformade och underhållas. Kapitel III och IV innehåller bestämmelser om transportmetoder, där kapitel III bl.a. anger vad som gäller för ilastning och urlastning och hantering av djuren och kapitel IV ytterligare bestämmelser för sjötransport. Kapitel IV är uppdelat i två avsnitt där avsnitt 1 innehåller bestämmelser avseende konstruktion och utrustning för transportmedel avsedda för sjötransport och avsnitt 2 anger regler för utfodring och tillförsel av vatten vid sjötransport. Ytterligare regler för vattning och utfodring, tider för transport och vila ställs upp i kapitel V. I kapitlet anges att den maximala transporttiden är åtta timmar, såvida inte kraven i kapitel VI är uppfyllda. Kapitel VI innehåller tilläggsbestämmelser för långa transporter, dvs. transporter som är längre än åtta timmar, av tama hästdjur och tamdjur av nötkreatur, får, getter och svin. Det ställs bl.a. krav på att transportfordonet är utrustat med ett ventilationssystem samt ett övervakningssystem för temperatur och utrustning för att registrera sådana data. Därutöver skall fordonen vara utrustade med lämpligt navigeringssystem. Kapitel VII anger minsta godkända utrymmesmått för djuren under transport.

Bilaga II

Bilaga II anger vilka uppgifter som skall återfinnas i färdjournalen. Bilagan består vidare av fem avsnitt som innehåller mallar för blanketter avseende: organisatörens planering av transporten, intygande av bl.a. djurhållare på avsändningsort, intygande av bl.a. djurhållare på bestämmelseort, transportörens rapport och mall för avvikelserapport.

Bilaga III

Bilaga III innehåller mallar för blanketter om tillstånd för transportör enligt artikel 10.1, tillstånd för transportör enligt artikel 11.1, kompetensbevis för förare och skötare enligt artikel 17.2 och intyg om godkännande av vägtransportmedel för långa transporter enligt artikel 18.2.

Bilaga IV–VI

I bilaga IV regleras vilken utbildning som fordonsförare och skötare skall ha slutfört. Bilaga V anger vilka internationella avtal som gäller i berörda tredje länder och bilaga VI anger vilka internationella normer för behållare, fållor eller bås som är lämpliga för transporter av levande djur som avses i bilaga I, kapitel II, punkt 4.1.

Hänvisningar till S7-9

7.10. Rådets direktiv 2000/29/EG

Inledning

Huvuddirektivet på växtskyddsområdet är rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen, senast ändrat genom rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Det är genomförandet av ändringar i det sistnämnda direktivet som behandlas i denna proposition.

Direktivet harmoniserar medlemsstaternas lagstiftning på växtskyddsområdet. Till direktivet är fogat nio bilagor som innehåller tekniska bestämmelser.

Direktivet innehåller huvudsakligen bestämmelser som anger syfte, definitioner och ramar för växtskyddskontrollen. Skadegörare på växter och växtprodukter hanteras i en föränderlig omvärld och gemenskapen måste snabbt kunna vidta adekvata åtgärder. Direktivet ger ett sådant utrymme genom att bemyndiga kommissionen att utfärda kompletterande lagstiftning.

Direktivet skiljer mellan skadegörare som inte har påvisats i gemenskapen, skadegörare som har påvisats i hela gemenskapen och skadegörare som inte påvisats fullt ut i alla medlemsstater. En medlemsstat kan få skyddad zon status för en viss skadegörare som den bevisligen, åtminstone till en del, är fri från. En medlemsstat får därigenom möjlighet att ställa strängare krav på t.ex. införseln. Förteckningen över farliga skadegörare uppdateras fortlöpande.

Genom rådets direktiv 2002/89/EG justeras flera definitioner på flera centrala begrepp i direktivet. Vidare förtydligas de förfaranden och formaliteter som gäller för växter och växtprodukter när de införs eller flyttas inom gemenskapen. Dessutom förstärks möjligheten för den ansvariga växtskyddsmyndigheten i respektive land att delegera specifika uppgifter av kontrollen till andra organ.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 gäller direktivet huvudsakligen skyddsåtgärder mot införsel av skadegörare på växter och växtprodukter till medlemsstaterna från andra medlemsstater eller från icke-medlemsländer. Medlemsstaterna skall utse en ansvarig central myndighet för sådana frågor som faller under detta direktiv.

I artikel 2 definieras flera centrala begrepp, däribland växter, växtprodukter och skadegörare m.fl.

Förbud av införsel

I artiklarna 3–6 finns bestämmelser om att medlemsstaterna skall förbjuda införsel till sina områden av vissa skadegörare samt växter eller växtprodukter som särskilt anges i bilagor till direktivet.

Växtpass

I artiklarna 10 och 11 finns bestämmelser om växtpass. Detta är ett dokument som skall åtfölja vissa växter och växtprodukter vid handel på den inre marknaden. Växpasset krävs för ett begränsat antal växter och växtprodukter som ur växtskyddssynpunkt bedömts särskilt riskabla. Växtpasset intygar att växterna har ingått i ett system för kontroll och är friska. Bestämmelserna om växtpass ställer i huvudsak endast krav på den yrkesmässiga handeln med växter och växtprodukter. Ett undantag är utsädespotatis som skall ha växtpass vid försäljning även till privatpersoner. För växter och växtprodukter från tredje land ligger ansvaret för utfärdande av växtpass på medlemsstatens officiella myndighet (importkontroll).

Offentlig kontroll

I artiklarna 6, 12 och 21 finns bestämmelser om offentlig kontroll.

Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna bl.a. för vissa särskilt angivna växter eller växtprodukter i bilagorna till direktivet, föreskriva att dessa och deras emballage skall ha undergått en offentlig kontroll. Denna kontroll skall ske i syfte att säkerställa att växterna m.m. inte är angripna av skadegörare. I artiklarna regleras hur den offentliga kontrollen skall utföras och att medlemsstaterna under vissa förutsättningar får undanta viss lokal omsättning från kontrollen.

Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna även organisera officiella stickprovskontroller för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet följs. Sådan kontroll skall utföras regelbundet hos producenterna som finns i de register som skall finnas enligt direktivet. Inspektören skall ha tillgång till bl.a. växter på alla stadier i produktions- och försäljningskedjan. Om det vid kontrollen fastslås att växter utgör en risk för spridning av skadegörare får de underkastas de offentliga åtgärder som föreskrivs i artikel 11.

För att säkerställa en korrekt och enhetlig tillämpning av direktivet får kommissionen låta utföra kontroller i samarbete med den officiella växtskyddsmyndigheten i medlemsstaten. Dessa kontroller skall ske i enlighet med artikel 21.

Det kan i detta sammanhang nämnas att det även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 finns vissa bestämmelser om offentlig kontroll som omfattar växtskyddet.

Ikraftträdande m.m.

Medlemsstaterna skulle senast den 1 januari 2005 genomföra de bestämmelser som är nödvändiga för att uppfylla kraven i rådets direktiv 2002/89/EG.

Bilagorna

Direktivet innehåller nio bilagor. I bilagorna I–III grupperas dels skadegörare vars införsel och spridning är förbjuden, dels skadegörare som skall förbjudas om de förekommer på vissa växter eller växtprodukter. Bilaga IV innehåller särskilda krav som alla medlemsstater måste fastställa för införsel till och förflyttning inom alla medlemsstater av växter och växtprodukter m.m. I bilaga V finns bestämmelser om vilka växter, växtprodukter m.m. som måste genomgå en växtskyddskontroll på produktionsplatsen. I bilaga VI anges vilka växter och växtprodukter för vilka särskilda arrangemang får tillämpas. Bilagorna VII–IX inrymmer bestämmelser om certifikatmodeller, upphävda direktiv och senaste ändringar samt en jämförelsetabell.

8. Lagstiftningsbehovet

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 13.3, 9.2

8.1. Lagstiftningsbehovet med anledning av EGförordningarna

Regeringens bedömning: EG:s förordningar om bl.a. livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien, offentlig kontroll, fodertillsatser och om salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen medför att ändringar bör göras i författningarna om foder, livsmedel, djurskydd, växtskydd, provtagning på djur, m.m., kontroll av husdjur m.m., epizootier och zoonoser.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna fråga delar promemorians bedömning eller har inte något att erinra.

Skälen för regeringens bedömning: Det svenska medlemskapet i EU har, vad gäller tillvägagångssätt och innehåll, i hög grad ändrat förutsättningarna för den svenska lagstiftningen för livsmedel, foder, djurskydd, djurhälsa, skydd för smittsamma djursjukdomar samt växtskydd. EG:s rättsakter intar en framträdande plats inom dessa områden. Hittills har EG-regelverket i stor utsträckning bestått av direktiv vilka har innehållit såväl generella principer som regler med hög detaljeringsgrad. Utgångspunkten för genomförandet av direktiv i den nationella lagstiftningen är att endast sådana bestämmelser som kräver lagform skall lagregleras. Övriga bestämmelser som krävs för direktivens genomförande författningsregleras på lägre normnivå än lag. De flesta direktivbestämmelserna är därför genomförda i myndighetsföreskrifter.

De senaste årens utveckling har medfört att en allt större del av bestämmelserna inom de aktuella områdena nu finns i EG-förordningar som ersätter de äldre direktiven. EG-förordningar är, i enlighet med artikel 249 i EG-fördraget, till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De skall tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstater som direkt gällande rätt och kan åberopas av enskilda. En förordning varken skall eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt, såvida annat inte är särskilt stadgat i förordningen. Något genomförande av EG-förordningar skall således inte ske. Det förekommer dock att förordningar innehåller bestämmelser av direktivliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaten att anta nationella bestämmelser avseende en viss fråga.

Existensen av en EG-förordning inom ett visst område markerar normalt att medlemsstaterna skall undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om gemenskapsrättens företräde och spärrverkan. Såvida inte ett bemyndigande till medlemsstaterna ges i EGförordningen får förordningen inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade materiella regler inom samma område. En medlemsstat får vidare inte utfärda föreskrifter om hur en EG-förordning skall tolkas.

En EG-förordning hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som skall svara för tillämpningen. Även andra administrativa och processuella regler får införas. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns nationella bestämmelser som gör att en EGförordning kan tillämpas i praktiken och får genomslag.

Inom bl.a. livsmedels- och foderområdena kompletteras det nationella regelverket av detaljerade regler som återfinns i EG-förordningar. Inom livsmedelsområdet ersätter exempelvis innehållet i några av de nya EGförordningarna ett tjugotal direktiv som har tagits fram sedan år 1964 och framåt. EG-förordningarna är beslutade dels av Europaparlamentet och rådet gemensamt eller av rådet ensamt, dels av kommissionen. Förordningar som har beslutats gemensamt av Europaparlamentet och rådet eller av rådet utgör i allmänhet grundförordningar som därefter fortlöpande ändras genom ytterligare förordningar. Det kan också handla om förordningar som ändrar direktiv. Det är också vanligt förekommande att kommissionen i förordningsform, genom bemyndiganden i en grundförordning, ges rätt att besluta om genomförandeåtgärder, övergångsbestämmelser samt tillämpningsföreskrifter m.m. Enbart på foderområdet har kommissionen sedan år 1998 antagit allt mellan fem och tjugo förordningar per år. Förhållandena har varit mer eller mindre likartade på livsmedelsområdet.

Denna förändring av gemenskapsrättsakternas form påverkar i hög grad utformningen av den nationella lagstiftningen. En följd är att de berörda lagarna i större eller mindre utsträckning kommer att utgöra ett komplement till EG-förordningarna. De gällande berörda nationella författningarna behöver således anpassas efter detta förhållande.

De detaljerade bestämmelserna i EG-förordningarna träffar tillämpningsområdet för huvudsakligen livsmedelslagen (1971:511), växtskyddslagen (1972:318), lagen (1985:295) om foder, lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen (1988:534), lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och

zoonoslagen (1999:658). Som nämnts i avsnittet om ärendet och dess beredning berörs även bisjukdomslagen (1974:211) av EG-förordningarna. Den svenska anpassningen till det nya EG-regelverket som i förekommande fall bör göras i den lagen görs dock i annan ordning.

De huvudsakliga bestämmelserna om livsmedels- och fodersäkerhet återfinns numera i gemenskapsrätten på förordningsnivå. För att undvika dubbelreglering bör bestämmelser i de nationella lagarna som motsvaras av bestämmelser i EG-förordningarna därför helt tas bort. Särskilda nationella bestämmelser behöver dock finnas för sådana frågor som faller utanför tillämpningsområdet för EG-förordningarna men som fordrar en nationell författningsreglering.

För att EG-förordningarna skall kunna verkställas i sin helhet i Sverige behöver de kompletteras av nationell lagstiftning i vissa avseenden. Bland annat behöver förordningarna kompletteras med bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. EG-bestämmelserna om offentlig kontroll innebär att även tillsynsbestämmelserna i de berörda lagarna genomgående bör förändras för att få en enhetlig struktur och för att överensstämma med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Denna EG-förordnings räckvidd omfattar, förutom foder och livsmedel, även djurhälsa och djurskydd.

En svensk anpassning till de nya EG-förordningarna fordrar alltså dels upphävande av flera bestämmelser, dels att nya bestämmelser införs i de berörda lagarna. Till detta kommer att vissa lagändringar som har indirekt samband med EG-förordningarna bör behandlas i detta sammanhang. Det gäller t.ex. översynen av den lagtekniska utformningen av tillsynsbestämmelserna. Lagändringarna blir sammantaget relativt omfattande. I flera fall är lagändringarna så genomgripande att det framstår som mest ändamålsenligt att ersätta nuvarande lagar med nya.

EG-förordningarna innehåller i flera hänseenden ett mycket detaljerat regelverk. Det stora flertalet bestämmelser har i dag sin motsvarighet i bestämmelser på annan normnivå än lag, främst i myndighetsföreskrifter. De nya EG-förordningarna innebär därför ett stort förändringsarbete även av förordningar som har beslutats av regeringen samt av föreskrifter meddelade av främst Livsmedelsverket, Statens jordbruksverk och Djurskyddsmyndigheten.

8.2. Verkställande av EG-förordningarna

Regeringens bedömning: En enhetlig lagstiftningsmetod bör användas för att verkställa EG-förordningarna. Lagstiftningsmetoden innebär att varje lag kompletterar de EG-bestämmelser i förordningarna som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har uttalat sig särskilt i frågan är positiva till bedömningen eller har inte något att erinra. Kammarrätten i Göteborg tillstyrker den i promemorian förordade

lagstiftningsmetoden även om det ofrånkomligen innebär att svenska lagregler i ökad utsträckning måste läsas sida vid sida med EG-rättsakter för att ge en bild av vad svensk rätt innehåller på området. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker förslaget men påpekar att regleringen på området riskerar att bli svårtillgänglig. Statskontoret framför att det verkar ändamålsenligt att använda en enhetlig lagstiftningsmetod. Föreningen Foder och Spannmål tillstyrker förslaget men påpekar att förutsättningarna för företag att ha god kännedom om regler och eventuella förändringar i sakinnehåll kommer att försvåras än mer.

Skälen för regeringens förslag: Till de svenska författningar som innehåller bestämmelser gällande frågor som behandlas i här aktuella EG-förordningar eller på annat sätt kompletterar dessa hör, som nämnts ovan, livsmedelslagen, växtskyddslagen, foderlagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen. Dessa författningar innehåller, med undantag för lagen om kontroll av husdjur m.m., i princip de instrument som behövs för att säkerställa att EG-förordningarna verkställs i sin helhet. Det finns dock inte i alla lagar en tydligt uttryckt koppling mellan de nationella författningarna och de nya EG-förordningarna. Det är därför bl.a. nödvändigt att koppla EG-förordningarnas materiella bestämmelser till de nationella lagarnas bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande.

EG-förordningarna kan kompletteras av nationella bestämmelser på olika sätt. Varje EG-förordning kan antingen kompletteras av en särskild kompletteringslag eller av den eller de befintliga nationella författningar som omfattar de frågor som avhandlas i respektive EG-förordning. Som exempel på det förstnämnda alternativet kan nämnas lagen (1995:551) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter som kompletterar rådets förordning (EEG) nr 2092/91 av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 198, 22.7.1991, s. 1, Celex 31991R2092). Lagen innehåller i princip endast sådana bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande som behövs för att verkställa EGförordningen i sin helhet. Som exempel på det andra alternativet kan nämnas livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizootilagen som innehåller dels materiella bestämmelser och bemyndiganden, dels bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. De sistnämnda bestämmelserna har gjorts tillämpliga på vissa EG-förordningar på olika sätt.

Vad beträffar det första alternativet att komplettera EG-förordningar bör beaktas att tillämpningsområdet för sådana nya lagar som kompletterar förordningarna antingen skulle bli mycket smalt, eftersom övervägande delen av det regelverk som finns i EG-förordningarna gäller frågor som regleras i livsmedelslagen, växtskyddslagen, foderlagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen eller komma att sammanfalla med tillämpningsområdena för dessa lagstiftningar. Detta alternativ framstår därför som en överreglering som riskerar att medföra en onödigt fragmenterad lagstiftning och skulle i det senare fallet dessutom sannolikt leda till gränsdragningsproblem och andra tillämpningssvårigheter. Alternativet skulle med största sannolikhet leda till att reglerna blir än mer svårtillgängliga för den enskilde rättstillämparen.

Alternativet att låta befintliga lagar som behandlar de områden som regleras i de aktuella EG-förordningarna komplettera EG-förordningarna är den lagstiftningsmetod som hittills har använts inom de berörda sakområdena. Lagarna kompletterar i dessa fall EG-förordningarna i sådana sakfrågor som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag. Lagstiftningsmetoden har bl.a. den fördelen att de tillsynsorganisationer som finns inom olika områden kan verka på samma sätt oavsett om reglerna finns i en EG-förordning eller i en nationell författning. Denna metod innebär även att lagstiftningen inom ett område i stor utsträckning kan samlas i en lag varvid lagstiftningens tillgänglighet gynnas. Det förhållandet att regelverket på de berörda sakområdena huvudsakligen återfinns på EG-förordningsnivå innebär dock att betydande förändringar behöver ske i det nationella regelverket vad gäller bestämmelsernas utformning och struktur.

Det finns inte bara nackdelar med att låta varje EG-förordning kompletteras av en särskild kompletteringslag. En fördel med detta alternativ är att det blir tydligt just i förhållande till den enskilda EGförordningen vad som gäller beträffande ansvarig myndighet för offentlig kontroll och straffansvar vid överträdelser av EG-bestämmelserna m.m. Nackdelen är att tillämpningsområdet för en EG-förordning som kompletteras av en särskild kompletteringslag också skulle falla inom tillämpningsområdena för andra nationella lagar. Exempelvis skulle tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, sammanfalla med tillämpningsområdet för den särskilda kompletteringslagen och med tillämpningsområdena för de nationella livsmedels- och foderlagstiftningarna. Vi anser därför sammantaget – i likhet med de remissinstanser som uttalat sig över förslaget – att det är mest ändamålsenligt att genomföra kompletteringen av de nya EGförordningarna genom att föra in erforderliga bestämmelser i befintliga nationella lagar eller i de lagar som föreslås ersätta dessa. En gemensam metod att koppla EG-förordningarnas materiella bestämmelser till nationella bestämmelser bör därvid användas. Varje lag bör således komplettera de bestämmelser i EG-förordningarna som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag.

Hänvisningar till S8-2

8.3. Tillkännagivandeförfarande

Regeringens bedömning: Regeringen bör tillkännage i Svensk författningssamling vilka grundförordningar som kompletteras av respektive lag. I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde bör regeringen även tillkännage vilka bestämmelser som kompletteras av respektive lag.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i princip med regeringens.

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar eller har inte något att erinra mot promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Gällande bestämmelser i livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizootilagen kompletterar redan en eller flera EG-förordningar. Frågan om hur dessa EGförordningar har kopplats till befintliga författningar i fråga om tillsyn, straff och överklagande har dock lösts på olika sätt.

När det gäller livsmedelslagen kompletterar vissa bestämmelser i lagen de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen tillkännager i Svensk författningssamling. För närvarande finns i tillkännagivandet till livsmedelslagen ett trettiotal grundförordningar som behandlar frågor som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för denna lag. Foderlagen har utformats efter samma mönster som livsmedelslagen. Det tillkännagivande som är kopplat till foderlagen omfattar för närvarande elva EG-förordningar.

Motivet till att denna lagstiftningsmetod valdes för dessa författningar var att det mot bakgrund av det stora antal EG-förordningar som förväntades antas i framtiden bedömdes vara nödvändigt att använda en metod som inte direkt i lagen angav vilka EG-förordningar som innehöll sådana bestämmelser som skulle kompletteras av lagen. I annat fall skulle lagändringar behöva göras varje gång någon ny EG-förordning av berört slag antogs.

En annan lagstiftningsmetod för att komplettera EG-förordningar med svensk lagstiftning är den som används i provtagningslagen och epizootilagen, där det direkt, i respektive författning, anges vilka EG-förordningar som kompletteras av respektive lag.

Eftersom det fram tills nu inte har varit aktuellt saknas i djurskyddslagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., växtskyddslagen och zoonoslagen bestämmelser om att lagarna kompletterar bestämmelser i EGförordningar.

De EG-förordningar som här är aktuella behöver – för att kunna verkställas fullt ut – kompletteras av fler lagar än de som hittills kompletterar EG-förordningar. Ett förhållande som därvid kräver särskilda överväganden är det faktum att respektive EG-förordnings tillämpningsområde i flera fall sammanfaller med ett flertal befintliga lagars tillämpningsområden. Detta förhållande är dock inte nytt. Redan i dag sammanfaller tillämpningsområdena för exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati med tillämpningsområdena för livsmedelslagen, foderlagen, och epizootilagen. I epizootilagen och provtagningslagen, som saknar tillkännagivanden, har i lagen särskilt reglerats hur respektive lag förhåller sig till de övriga berörda lagarna i fråga om bestämmelserna i de EG-förordningar som kompletteras av lagarna. I livsmedelslagen och foderlagen föreskrivs däremot att lagen kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen tillkännager i Svensk författningssamling. De EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för såväl livsmedelslagen som för foderlagen anges därmed både i tillkännagivandet till livsmedelslagen och i tillkännagivandet till foderlagen.

Att olika lagstiftningsmetoder har använts för att göra de EGförordningar som redan tillämpas verkställbara i Sverige beror till viss del på att det hittills rört sig om ett begränsat antal EG-förordningar där

tillämpningsområdena sammanfallit med flera lagar. EG-förordningarna har kunnat verkställas inom ramen för befintliga lagar utan alltför stora förändringar av regelverket.

Nu är det fråga om flera nya EG-förordningar vars tillämpningsområden helt eller delvis sammanfaller med tillämpningsområdet för livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen, djurskyddslagen, växtskyddslagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., epizootilagen och zoonoslagen. Detta förhållande ställer högre krav på tydlighet och förutsebarhet i den nationella lagstiftningen, inte minst när det gäller frågan om vilken lags bestämmelser om tillsyn och straff som skall tillämpas i det enskilda fallet. Det måste tydligt framgå med stöd av vilken lag som en straffpåföljd kan ådömas vid överträdelser av bestämmelser i EG-förordningarna. Flera tillsynsmyndigheter kan vidare beröras av en och samma EG-förordning. Det bör därför tydligt anges med stöd av vilken lag som tillsyn över efterlevnaden av en viss EGbestämmelse skall ske.

Det nya EG-regelverket för således med sig delvis nya krav på den nationella lagstiftningen. Det framstår därför som lämpligast att använda en enhetlig lagstiftningsmetod som är gemensam för samtliga berörda lagar.

Den metod som har valts i fråga om provtagningslagen och epizootilagen har den fördelen att det klargörs vilken lag som i första hand kompletterar en EG-förordning som faller inom flera lagars tillämpningsområde. Denna metod torde dock endast vara möjlig att välja i de fall EG-förordningarna är få till antalet och avgränsningsfrågorna i förhållande till övriga lagar är begränsade. Metoden förutsätter också att det klart går att avgöra att en viss EG-bestämmelse faller inom en lags tillämpningsområde. Mot bakgrund av det stora antal EG-förordningar det nu rör sig om framstår denna metod som mindre lämplig. Det kan även förväntas att ytterligare EG-förordningar fortlöpande kommer att beslutas inom de närmaste åren. En fortsatt användning av denna lagstiftningsmetod innebär att riksdagen måste fatta beslut om att ändra lagarna flera gånger per år endast av det skälet att det har tillkommit nya EG-förordningar som skall kompletteras av lagen. Det finns således starka invändningar mot att använda en sådan metod i fortsättningen.

Med den andra lagstiftningsmetoden, då regeringen i Svensk författningssamling ger till känna de grundförordningar som skall kompletteras av lagen, undviks dessa problem. Denna metod har den stora fördelen att det fortlöpande tillkännages vilka nya grundförordningar som skall kompletteras av lagen. Riksdagen har dessutom satt tydliga gränser för hur regeringen använder metoden genom att definitionen av lagens tillämpningsområde eller syfte beslutas av riksdagen. Det bör dock noteras att tillkännagivanden inte utgör normgivning. Sammantaget anser regeringen att ett tillkännagivandeförfarande framstår som den mest ändamålsenliga metoden för att i Sverige verkställa de nya EG-förordningarna.

Som ovan anförts kan en viss bestämmelse i en EG-förordning falla inom flera lagars tillämpningsområde. Detta innebär i vissa fall, t.ex. när det gäller de allmänna bestämmelserna om kontrollmyndigheters arbete, inte något problem, utan är snarare den situation som avsetts. I andra fall, t.ex. beträffande särskilda handlingsregler som riktas till enskilda, måste

det klargöras vilken lag som skall tillämpas. Det föreligger således ett behov av ytterligare precisering när det gäller frågan om vilken lag som EG-bestämmelsen skall kompletteras av. I lagrådsremissen föreslogs att regeringen för tydlighetens skull i verkställighetsföreskrifter skulle precisera vilka bestämmelser som kompletteras av respektive lag i de fall EGbestämmelser faller inom flera lagars tillämpningsområde. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det får anses lämpligt att ett tillkännagivandeförfarande används även beträffande EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde. Vi delar denna uppfattning. Regeringen bör därför även i dessa fall tillkännage vilka EG-bestämmelser som kompletteras av den aktuella lagens bestämmelser.

De lagförslag som dessa överväganden medför behandlas nedan i avsnitten 11.1, 12.1, 13.1, 14.1, 15.1, 16.1, 17.1 och 18.1.

8.4. Nationella föreskrifter

Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar eller har inte något att erinra över promemorians bedömning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att bemyndigandet även fortsättningsvis ger möjlighet att anpassa föreskrifterna till nationella behov. Lantbrukarnas Riksförbund och Föreningen Foder och Spannmål framhåller vikten av att utvecklandet av nationella bestämmelser i regelverken inskränks till ett minimum.

Skälen för regeringens bedömning: De aktuella EG-förordningarna förutsätter att det meddelas nationella särbestämmelser i vissa avseenden. Ibland kan således medlemsstaterna behöva utfärda nationella bestämmelser antingen för att precisera en bestämmelse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att reglera vissa frågor nationellt. De förhållanden som skall regleras är av sådan karaktär att de normalt regleras i förordning eller andra föreskrifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför ges befogenhet att utfärda sådana föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering till EG-bestämmelserna.

Hänvisningar till S8-4

9. Överväganden och förslag med anledning av kontrollförordningarna

Hänvisningar till S9

9.1. Allmänt

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmel-

serna om djurhälsa och djurskydd införs ett harmoniserat ramverk av allmänna bestämmelser om utformningen av och genomförandet av den offentliga kontrollen av foder och livsmedel inom EU. Förutom livsmedel och foder gäller förordningen i viss utsträckning även kontroll av djurhälsa och djurskydd. Bestämmelserna tillämpas sedan den 1 januari 2006.

Det kan i detta sammanhang nämnas att när det gäller växtskydd omfattar det ovan nämnda gemenskapsregelverket generellt sett inte offentliga kontroller av skadegörare på växter eller växtprodukter, eftersom dessa kontroller redan regleras genom rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Vissa delar av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall dock gälla även för växtskyddsområdet, nämligen de artiklar som reglerar upprättande av fleråriga nationella kontrollplaner och gemenskapens inspektioner i medlemsstaterna och i tredje länder.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 kompletteras av särskilda bestämmelser för kontrollen av livsmedel av animaliskt ursprung. Dessa bestämmelser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

Det bör slutligen nämnas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte omfattar bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaderna för jordbruksprodukter. Det finns redan ett väletablerat och särskilt kontrollsystem för kontroll av efterlevnaden av dessa bestämmelser. Förordningens mål skiljer sig också från målen för de kontroller som gäller för den gemensamma organisationen av marknaderna för jordbruksprodukter och gäller därför inte på dessa områden.

Vissa lagstiftningsfrågor som genom regleringen i framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 berör flera områden och därmed ett flertal lagar behandlas gemensamt i detta kapitel.

9.2. Nationella tillsynsbestämmelser

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och nr 854/2004 medför att tillsynsbestämmelserna i författningarna om livsmedel, växtskydd, foder, djurskydd, provtagning på djur, epizootier och zoonoser bör ändras.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, kompletterad av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 när det gäller kontrollen av produkter av animaliskt ursprung avsedda för livsmedel, utgör ett nytt

harmoniserat gemenskapssystem om offentlig kontroll. Sedan den 1 januari 2006 utgör dessa EG-förordningar den huvudsakliga rättskällan för kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. De båda kontrollförordningarnas bestämmelser sammanfaller med tillämpningsområdena för flera nationella lagar, nämligen livsmedelslagen (1971:511), växtskyddslagen (1972:318), lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., lagen (1985:295) om foder, djurskyddslagen (1988:534), lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

I de ovan nämnda lagarna finns, med undantag för lagen om kontroll av husdjur, bestämmelser som pekar ut tillsynsmyndigheterna, bestämmelser om tillsynsmyndigheternas tillträdesrätt till områden och lokaler samt bestämmelser om myndigheternas rätt till upplysningar m.m. för tillsynen. Det finns också bestämmelser om administrativa ingripanden i form av föreläggande och förbud samt straffbestämmelser. Djurskyddslagen och livsmedelslagen innehåller sedan den 1 juli 2005 dessutom bestämmelser om kommunal samverkan i tillsynen. I lagen om kontroll av husdjur m.m. saknas helt bestämmelser om tillsyn över lagen. I förordningen till denna lag finns dock bestämmelser om tillsyn över viss kontroll och verksamhet enligt förordningen.

I EG-förordningarna om offentlig kontroll regleras utförligt hur den offentliga kontrollen i medlemsstaterna skall genomföras och vilka förfaranden som skall användas. Både vilka skyldigheter och uppgifter som ankommer på de behöriga myndigheterna samt vilka skyldigheter som i övrigt åligger medlemsstaterna regleras i förordningarna.

Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som ansvarar för de mål och den offentliga kontroll som anges i EG-förordningarna. Varje medlemsstat skall dessutom se till att myndigheterna har faktiska möjligheter att genomföra denna kontroll. De behöriga myndigheterna åläggs långtgående och preciserade skyldigheter att ha kvalificerad och erfaren personal som utför kontrollerna, laboratoriekapacitet, lokaler att utföra offentliga kontroller, rättsliga befogenheter att utföra offentliga kontroller och vidta åtgärder enligt förordningarna. Myndigheterna skall också se till att foder- och livsmedelsföretagare undergår inspektioner enligt kontrollförordningen och att företagarna bistår myndigheternas personal när de genomför sina uppgifter. I förordningen finns en katalog med åtgärder som den behöriga myndigheten skall vidta vid bristande efterlevnad av regelverket.

Medlemsstaterna skall upprätta en kontrollplan i enlighet med vilken de offentliga kontrollerna skall genomföras samt upprätta beredskapsplaner och vara beredda att genomföra sådana planer i nödsituationer. Kommissionen skall med utgångspunkt från den nationella kontrollplanen genom revisioner kontrollera att medlemsstaterna utför offentlig kontroll i enlighet med kontrollförordningarnas mål.

Bestämmelserna i kontrollförordningarna innebär att offentliga kontroller skall ske av att foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd efterlevs. EG-regelverket ställer stora krav på samtliga myndigheter som i dag utövar kontroll över lagstiftningen, särskilt som stora delar av de faktiska kontrollerna kommer att ske på lokal nivå. Det ställer även krav på samarbete

myndigheterna emellan och krav på samordning av kontrollerna av en central myndighet. Medlemsstaterna skall se till att det finns tillräckliga finansiella resurser för att tillhandahålla nödvändig personal och andra resurser för den offentliga kontrollen.

EG:s kontrollförordningar innebär förändringar behöver ske av de svenska bestämmelserna om tillsyn inom här aktuella sakområden. Av övervägandena i avsnitt 8 framgår att för att EG-förordningarna skall kunna verkställas i sin helhet i Sverige bör bestämmelserna kompletteras av bestämmelser om bl.a. tillsyn och straff i de berörda lagarna. De nationella tillsynsbestämmelserna behöver därvid utformas så att de kan tillämpas som ett komplement till bestämmelserna i dessa förordningar.

De berörda lagarnas tillsynsbestämmelser har olika utformning och följer olika struktur. Eftersom bestämmelserna i de nya EG-förordningarna om offentlig kontroll i fortsättningen kommer att utgöra en gemensam rättslig reglering bör de kompletterande nationella bestämmelserna i så stor utsträckning som möjligt vara enhetliga. Det bör därvid även övervägas om det inte bör införas särskilda bestämmelser om offentlig kontroll i lagen om kontroll av husdjur m.m. (se avsnitt 14).

I detta sammanhang bör även nämnas att utformningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 i viss mån ger utrymme för tolkningar rörande dess räckvidd. Denna fråga behandlas särskilt i nedanstående avsnitt.

Hänvisningar till S9-2

9.3. Räckvidden för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004

Regeringens bedömning: Tillämpningen av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör omfatta även kontroll av foder avsett för icke livsmedelsproducerande djur.

Vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör tillämpas vid offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskyddsbestämmelser av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurhälsa bör – i den utsträckning som tillämpningen av enskilda bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ger vid handen att kontrollen endast begränsar sig till livsmedelsproducerande djur – i nationell lagstiftning inte föreskrivas att förordningens bestämmelser ändå skall tillämpas.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i princip med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över bedömningen. Djurskyddsmyndigheten delar bedömningen och anser att detta kommer att underlätta kontrollmyndighetens arbete. Umeå kommun avstyrker dock den föreslagna bestämmelsen i djurskyddslagen. Kommunen anför att i den mån som EG-förordningen tar upp djurskyddsfrågor äger bestämmelserna i princip enbart tillämpning på livsmedelsproducerande djur och kan svårligen – eller i många

fall inte alls – tillämpas på andra tillsynsfrågor rörande andra djurslag (se avsnitt 16.2).

Skälen för regeringens bedömning

Det är av grundläggande betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 att räckvidden för förordningen är tydlig för den enskilde rättstillämparen. Såsom redovisas nedan finns det ett visst tolkningsutrymme i frågan om räckvidden av enskilda artiklar i denna EGförordning. Eftersom frågan gäller tillämpningen av direkt verkande EGbestämmelser bör emellertid viss försiktighet iakttas vid uttalanden om dessas tillämpning. De uppkomna tolkningssvårigheterna innebär emellertid ett tillämpningsproblem som kan förutses och det finns därför ett behov av att göra en tolkning av EG-bestämmelserna i syfte att ge vägledning vid tillämpningen av förordningen. Det bör dock understrykas att en slutlig bedömning av tolkningens riktighet endast kan göras av EGdomstolen i det fall som frågan blir föremål för rättslig prövning hos domstolen.

Foder

När det gäller kontrollen av foderlagstiftningen får de inledande bestämmelserna i EG-förordningen klart anses ge vid handen att kontroll av foder till samtliga djurslag omfattas av förordningens tillämpningsområde. Enligt artikel 2.1 förstås med offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av bl.a. foderlagstiftningen. Begreppet ”foderlagstiftningen” definieras i sin tur i artikel 2.3 som ”lagar och andra författningar om foder i allmänhet och fodersäkerhet i synnerhet, både på gemenskapsnivå och nationell nivå”. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet definieras ”foder” som ”alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, och oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfodring av djur”.

Det är emellertid inte lika klart hur enskilda artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall tillämpas, särskilt när det i vissa artiklar direkt eller indirekt hänvisas till begreppen foderföretagare vid tillämpningen av bestämmelserna (se exempelvis artiklarna 3.1, 4.2 g, 8.2, 10.2, 31 och 41 i denna EG-förordning). Foderföretagare är den person som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det foderföretag som de driver (artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002). Det foder som omfattas av livsmedelslagstiftningen är dock endast foder som produceras för livsmedelsproducerande djur (artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002). Definitionen av foderföretag i artikel 3.5 i samma förordning innehåller däremot inte någon begränsning av foder för endast livsmedelsproducerande djur.

Avsikten med att definiera foderföretagare torde vara att peka ut vem i ett foderföretag som har det juridiska ansvaret för att förpliktelserna enligt EG-förordningarna uppfylls. Syftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 är dock att kontrollera foder- och livsmedelföretag och den verksamhet som bedrivs i dessa. Begreppet foderföretag innehåller inte några begränsningar i fråga om vilka djurslag som fodret är avsett för.

Trots de otydligheter som har redogjorts för ovan synes avsikten med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 vara att samtliga djurslag skall omfattas av dess räckvidd. EGförordningens bestämmelser bör därför tillämpas även på foderkontrollen till icke livsmedelsproducerande djur. Det bör även noteras att den nu gällande foderlagen inte gör någon åtskillnad mellan tillsynen av foder till livsmedelsproducerande djur och tillsynen av den kommersiella tillverkningen av foder till exempelvis sällskapsdjur som omfattas av lagens tillämpningsområde. Det är även i fortsättningen önskvärt att samma kontrollbestämmelser tillämpas för den offentliga kontrollen av foder som omfattas av foderlagstiftningen.

Djurhälsa och djurskydd

När det gäller kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd ger Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte någon tydlig ledning i frågan om EG-förordningen endast omfattar offentlig kontroll av livsmedelsproducerande djur. I beaktandesatserna till EG-förordningen anges att djurhälsa och djurskydd utgör viktiga aspekter som bidrar till livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet. Förordningen innehåller inte någon definition av begreppet ”bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd”. Begreppet ”djurhälsa” och djurskydd” innehåller dock inte i sig någon begränsning av innebörden att dessa områden endast skulle omfatta livsmedelsproducerande djur. När det gäller kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd får de inledande bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 således anses ge vid handen att kontrollen omfattar samtliga djurslag.

På samma sätt som gäller för foder är det dock inte lika klart hur enskilda artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall tillämpas, särskilt när det i artiklarna hänvisas direkt eller indirekt till livsmedelsföretagare vid tillämpningen av bestämmelserna (se exempelvis artikel 8.2). Av enskilda artiklar i förordningen framgår att kontrollen av efterlevnaden av bl.a. bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd skall ske i foder- och livsmedelsföretagarnas verksamhet. En livsmedelsföretagare är, enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i de livsmedelsföretag som de driver. Det ligger i sakens natur att kontrollen över att bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd efterlevs i dessa företag endast omfattar livsmedelsproducerande djur.

Det system för kontroller som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 har som huvudsakligt syfte att garantera säkra livsmedel. De kontroller som föreskrivs är därför utformade

utifrån de behov som föreligger för livsmedelsproducerande djur och ersätter inte de bestämmelser som i övrig lagstiftning finns om djurhälsa. Den form av kontroll som föreskrivs i EG-förordningen motsvaras heller inte av någon kontroll som i dag befunnits vara nödvändig för icke livsmedelsproducerande djur. Regelbundna offentliga kontroller av djurhälsan i enlighet med förordningens bestämmelser vid hållande av djur för annat syfte än livsmedelsproduktion har således inte ansetts vara motiverade ur ett djurhälso- och folkhälsoperspektiv. Någon anledning att nu göra en annan bedömning finns inte. När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurhälsa bör – i den utsträckning som tillämpningen av enskilda bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ger vid handen att kontrollen endast begränsar sig till livsmedelsproducerande djur – i nationell lagstiftning därför inte föreskrivas att förordningens bestämmelser ändå skall tillämpas.

När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd kan – på samma sätt som gäller för kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa – tillämpningen av enskilda bestämmelser i EGförordningen vara begränsad till livsmedelsproducerande djur. När det gäller kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd är djurskyddsintresset och därmed behovet av en god kontroll detsamma för alla djur, oavsett syftet med djurhållningen. Till skillnad från Umeå kommun anser vi att förutsättningarna för att i enlighet med EG-förordningens bestämmelser bedriva en riskbaserad kontroll över att djurhållare efterlever djurskyddsbestämmelserna är lika goda för samtliga djurslag. Utgångspunkten för djurskyddskontrollen bör dessutom vara likvärdig oberoende av djurslag. Den nationella regleringen i djurskyddslagen begränsar sig inte heller till enbart livsmedelsproducerande djur. Det är därför lämpligt att låta bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 gälla för andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur. De lagförslag som dessa överväganden föranleder behandlas i avsnitt 16.2.

Hänvisningar till S9-3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 16.2

9.4. Offentlig kontroll m.m.

Regeringens förslag: Begreppet tillsyn skall ersättas av begreppet offentlig kontroll i lagarna om livsmedel, foder och animaliska biprodukter, djurskydd, provtagning på djur, m.m. samt bekämpning av epizootier och zoonoser. Regeringens bedömning: De centrala myndigheternas ansvar för samordning av kontrollverksamheten bör komma till uttryck i samtliga ovan nämnda lagar samt i den nya lagen om kontroll av husdjur m.m.

De operativa kontrollmyndigheterna bör även genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra de krav som lagen, föreskrifter och beslut meddelade med stöd av lagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen ställer.

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs en annan bedömning av det författningsstöd som krävs för utförandet av sådana uppgifter som faller

utanför begreppet offentlig kontroll men som de myndigheter som utför offentlig kontroll skall utföra i form av rådgivning och information m.m.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har i princip inte några invändningar mot förslaget och bedömningen. Ulricehamns kommun anser att det är tillfredsställande att det slås fast att kontroll är detsamma som tillsyn. Sveriges veterinärförbund tillstyrker i och för sig förslaget men påpekar att vissa verksamheter riskerar att falla utanför kontrollbegreppet, såsom rådgivning och allmän information. Några remissinstanser är dock negativa till förslaget. Fiskeriverket efterlyser ett förtydligande om att den rådgivande funktionen i det nuvarande begreppet tillsyn fortfarande kvarstår för de myndigheter som skall ansvara för detta och den operativa kontrollen. Verket påpekar även att det genom förslaget kommer att föreligga en diskrepans mellan miljö- och hälsoskyddslagstiftningen genom att det kontrollbegrepp som används i EG-förordningarna är direkt tillämpligt i medlemsstaterna samt framför att miljölagstiftningen och annan lagstiftning eventuellt borde anpassas till det nya kontrollbegreppet. Naturvårdsverket anser att det gemenskapsrättsliga begreppet offentlig kontroll inryms i förslaget till legaldefinition av begreppet tillsyn i Tillsynsutredningens slutbetänkande (SOU 2004:100). Enligt Naturvårdsverket motverkar promemorians förslag den enhetlighet som bl.a. Tillsynsutredningens förslag syftar till. Vidare påpekar verket att det förhållandet att EG-förordningens begrepp i den svenska versionen benämnts kontroll inte innebär att terminologin behöver ändras i nationell lagstiftning. Ystads kommun framhåller att de centrala myndigheterna i större utsträckning än i dag måste ge råd och anvisningar för att den offentliga kontrollen skall bli likriktad i hela landet. Göteborgs Stad anser att det är olyckligt att ett nytt begrepp för tillsyn införs för vissa delar av miljönämndens uppdrag. Sundsvalls kommun motsätter sig den snävare tolkning av myndigheternas tillsynsarbete som kontrollbegreppet innebär. Kommunen anser vidare att det inte framgår tydligt vad den terminologiska ändringen innebär i praktiken då det gäller rådgivning, information och utvecklingsstöd.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Offentlig kontroll

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 införs begreppet offentlig kontroll för den kontrollverksamhet som skall genomföras i enlighet med förordningens bestämmelser. Enligt artikel 2.1 i förordningen utgör offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller av gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Med kontroll avses enligt förordningen kontroll av om specificerade krav har uppfyllts, genom undersökning och bedömning av sakligt underlag (artikel 2.2).

I den nationella lagstiftningen i här aktuellt avseende förekommer inte begreppet offentlig kontroll. Den kontroll som regleras i EG-förordningarna inryms däremot delvis i den verksamhet som bedrivs inom ramen för det nationella begreppet tillsyn. I svensk rätt finns dock ingen bestämd definition av detta begrepp. Begreppet är inte tydligt utan har

tillämpats olika beroende på i vilket sammanhang som tillsynen har reglerats. Regeringen gjorde i prop. 1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarens tjänst därför bedömningen att tillsynen bör ges en tydligare innebörd. Detta var en av anledningarna till att Tillsynsutredningen tillsattes. Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande Tillsyn – Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (SOU 2004:100) också föreslagit att en legaldefinition av tillsynsbegreppet skall införas i den nya tillsynslag som också föreslås i betänkandet. Med begreppet tillsyn avses enligt den lagen en oberoende och självständig granskning av tillsynsobjekt som syftar till att kontrollera om tillsynsobjektet uppfyller de krav och villkor som följer av lag, EG-förordning eller annan föreskrift och av särskilda villkor som har meddelats i anslutning till sådana föreskrifter samt beslut om åtgärder som syftar till att vid behov åstadkomma rättelse av den objektsansvarige. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande en beredning av förslagen i Tillsynsutredningens slutbetänkande.

Inom de sakområden som faller inom tillämpningsområdena för de aktuella EG-förordningarna har begreppet tillsyn använts bl.a. för de oberoende och självständiga granskningar av tillsynsobjekt som genomförs i syfte att kontrollera efterlevnaden av regelverken, inklusive myndigheternas åtgärder för att komma till rätta med påträffade brister. Tillsynsbegreppet har också innefattat annan verksamhet än den operativa granskning som har beskrivits ovan, såsom rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m. Dessa verksamheter täcks dock inte av begreppet offentlig kontroll såsom begreppet definierats i den direkt gällande EG-rätten.

Några remissinstanser har varit kritiska till den ändring av terminologi som de nya EG-förordningarna medför. Som det har redogjorts för ovan återfinns i fortsättningen det huvudsakliga regelverket om kontroll av efterlevnaden av lagar, övriga författningar, beslut och EG-förordningar i den direkt tillämpliga gemenskapsrätten. Bestämmelserna i kontrollförordningarna, inklusive definitionen av offentlig kontroll, gäller direkt i Sverige som svensk lag. Detta innebär att Sverige inte kan ha en egen definition av den kontroll som skall utföras enligt EG-förordningarna som avviker från EG-rättens eller i svensk författning tolka eller genomföra EG-bestämmelserna. Vi anser det därför nödvändigt att begreppet tillsyn ersätts av det gemenskapsrättsliga begreppet offentlig kontroll i de nationella författningar som träffas av tillämpningsområdena för EG-förordningarna. Med offentlig kontroll enligt lagarna avses därmed de operativa förfaranden som regleras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. Såsom Fiskeriverket mycket riktigt påpekat medför denna förändring att likartade kontrollförfaranden kommer att benämnas olika inom olika lagstiftningsområden. Det kan därvid endast konstateras att den direkt gällande EGrätten är styrande när det gäller de kontrollområden som är aktuella i denna proposition.

Övriga åligganden för kontrollmyndigheterna

Det står medlemsstaten fritt att nationellt reglera sådana frågor som inte träffas av gemenskapsrättens regelverk under förutsättning att bestämmelserna inte i övrigt strider mot EG-rätten. Som det har konstaterats ovan innefattar begreppet offentlig kontroll – så som det har definierats i EG-rätten – inte sådana generella serviceuppgifter i förhållande till allmänheten eller andra tillsynsmyndigheter som i dag utförs av myndigheterna i form av rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m. Flera remissinstanser har också påpekat att det bör tydliggöras att de myndigheter som utövar offentlig kontroll även fortsättningsvis skall utföra dessa uppgifter.

Enligt vår uppfattning är rådgivning, stöd och information väsentliga medel för att se till att lagstiftningens syfte uppnås. I praktiken kan det vara svårt att i det enskilda fallet skilja dessa verksamheter från själva kontrollfunktionen. Inom kontrollverksamheten måste ju t.ex. information utbytas och en framåtsyftande dialog föras mellan parterna. Ren rådgivning som inte har samband med någon kontrollåtgärd faller dessutom utanför definitionen av offentlig kontroll i EG-rätten. Enligt vår uppfattning bör dessa uppgifter utföras även i fortsättningen av de myndigheter på central, regional och lokal nivå som utför offentlig kontroll. Vi anser därför – i likhet med bl.a. Sveriges veterinärförbund och Fiskeriverket – att det för tydlighets skull är lämpligt att låta insatser som rådgivning, information och stöd i förhållande till enskilda regleras särskilt i lagarna.

På livsmedels- och djurskyddsområdet finns därutöver särskilda bestämmelser om de centrala tillsynsmyndigheternas ansvar för samordning av tillsynen på annat sätt än genom bindande föreskrifter. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 ställer stora krav på nationell samordning och central styrning av den offentliga kontrollen för att målen i förordningarna skall kunna uppnås (se exempelvis artikel 4.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004). De centrala – och i förekommande fall regionala – myndigheternas samordnande och stödjande funktion i den offentliga kontrollen inom respektive sektorsområde bör enligt regeringens bedömning också tydliggöras i samtliga lagar som kompletteras av det nya EG-regelverket. De lagförslag som dessa överväganden medför behandlas i avsnitten till respektive lag.

Hänvisningar till S9-4

9.5. Kontrollmyndigheter

Regeringens bedömning: De myndigheter som i dag ansvarar för tillsynen inom områdena för foder och animaliska biprodukter, livsmedel, djurskydd respektive djurhälsa, inklusive smittskydd, bör även i fortsättningen ansvara för den offentliga kontrollen av efterlevnaden av de nationella författningarna och av de EG-förordningar som kompletteras av respektive lag. Regeringens förslag: Begreppet tillsynsmyndighet skall ersättas av begreppet kontrollmyndighet i lagarna om livsmedel, foder och animaliska

biprodukter, djurskydd, provtagning på djur, m.m. samt bekämpning av epizootier och zoonoser.

Promemorians bedömning och förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens veterinärmedicinska anstalt anser att begreppet kontrollmyndighet medför oklarheter eftersom det i EGförordningarna används ytterligare ett begrepp, nämligen behörig myndighet. Stockholms kommun framför att ansvarsfördelningen mellan kommuner, de centrala verken och länsstyrelserna bör göras tydligare i respektive lag eftersom denna fördelning i förlängningen är kopplad till avgiftsfrågan. Naturvetareförbundet anser att kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll på opartiskhet och enhetlighet samt att personalen skall vara fri från intressekonflikter gör det svårt för Sverige att bibehålla kommunalt huvudmannaskap för kontrollen. Arvidsjaurs kommun är av den åsikten att den lokala myndigheten även i fortsättningen bör kallas tillsynsmyndighet eftersom det av begreppet kontrollmyndighet inte framgår att myndigheten även har rådgivande arbetsuppgifter. Föreningen Foder och Spannmål anser att den nuvarande och föreslagna myndighetsstrukturen rörande offentlig kontroll riskerar att få allvarliga konsekvenser med avseende på företagens rättssäkerhet. Föreningen anser att det finns starka skäl för att göra en genomgripande översyn av den svenska myndighetsstrukturen i syfte att förenkla och anpassa densamma till denna helt nya situation. Övriga remissinstanser har inte något särskilt att erinra.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Som det har redogjorts för i avsnitt 6 finns det i dag en etablerad tillsynsorganisation för den nationella kontrollen av livsmedel, foder och animaliska biprodukter, djurskydd, djurhälsa inklusive epizootier och zoonoser. I de lagar som redan i dag kompletterar EG-förordningar omfattar tillsynen även den direkt gällande gemenskapsrätten i olika omfattning. Tillsynsansvaret finns hos centrala förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser och kommuner beroende på tillsynsområde. Enligt regeringens uppfattning bör dessa myndigheter även fortsättningsvis ansvara för att offentlig kontroll genomförs i enlighet med den nationella lagstiftningen i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag. Det faller sig naturligt att bygga vidare på den organisation och den kunskap om de centrala, regionala och lokala förhållandena som finns hos kontrollmyndigheterna. Den uppfattning som har framförts av någon remissinstans att det finns risk för att de kommunala inspektörerna inte skulle förhålla sig opartiska delas inte av regeringen. Det regelverk som gäller för myndighetsutövning i allmänhet och för kommunal verksamhet i synnerhet torde säkerställa att de kommunala tjänstemännen agerar opartiskt. Vi gör således bedömningen att den befintliga tillsynsorganisationen är så beskaffad att den kan möta de krav som ställs i de nya EG-förordningarna om offentlig kontroll. Särskilda överväganden behöver dock göras när det gäller frågan om vilken myndighet som bör ansvara för den offentliga kontrollen av foder och animaliska biprodukter samt livsmedel i primärproduktionen. Som framgår i avsnitten 11.11 och 12.8 föreslås kommunerna få en roll i denna kontroll. Den närmare

ansvarsfördelningen mellan de centrala, regionala och lokala tillsynsmyndigheterna bör – vilket även föreslås i avsnitten till respektive lag – bestämmas av regeringen.

Det bör i detta sammanhang nämnas att det för närvarande pågår ett arbete med att undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar att klara de offentliga välfärdsåtagandena (Ansvarskommittén, Fi 2003:02). I kommitténs arbete ingår bl.a. att granska den statliga styrningen av samhällsorganisationen – både relationen mellan regeringen och de statliga myndigheterna och mellan staten och den kommunala nivån. Kommittén skall redovisa resultaten av sitt arbete under år 2007.

Den myndighet som i dag utövar tillsyn enligt gällande nationella författningar betecknas i författningarna som tillsynsmyndighet. Av föregående avsnitt framgår att begreppet tillsyn bör utmönstras från den nationella lagstiftningen inom här aktuella sakområden och ersättas av begreppet offentlig kontroll. I konsekvens med detta förslag bör även begreppet tillsynsmyndighet utmönstras från de berörda författningarna och ersättas av en beteckning som anknyter till den kontroll som myndigheterna ansvarar för. Några remissinstanser har haft invändningar mot den föreslagna beteckningen kontrollmyndighet. Benämningen på en myndighet som ansvarar för vissa förvaltningsuppgifter har endast ett informativt syfte och anger i allmänhet uppgifternas huvudsakliga innehåll. Med denna utgångspunkt anser regeringen att beteckningen kontrollmyndighet är föredömligt kort och tillfredsställande informerar om myndighetens huvudsakliga ansvarsuppgifter i kontrollen av efterlevnaden av regelverket.

Hänvisningar till S9-5

9.6. Delegation av uppgifter i den offentliga kontrollen

Regeringens bedömning: Det följer direkt av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 att den behöriga myndigheten får delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till ett eller flera kontrollorgan i enlighet med de förutsättningar som anges i förordningen. Någon bestämmelse i lag som ger en kontrollmyndighet en möjlighet att delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till kontrollorgan är därför inte nödvändig.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar bedömningen eller lämnar den utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 får den behöriga myndigheten delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till kontrollorgan. Med kontrollorgan avses enligt artikel 2 i samma förordning en oberoende tredje part till vilken den behöriga myndigheten har delegerat vissa uppgifter. En sådan tredje part kan således vara ett offentligrättsligt organ men även ett enskilt organ som fått sig tilldelat dessa kontrolluppgifter. I artikel 5 anges inte särskilt vilka uppgifter som kan komma i fråga för delegation. Däremot anges uttryckligen vilka uppgifter som den behöriga myndigheten inte får delegera. Myndigheten

får inte delegera sådana uppgifter som innebär ingripande verkställighetsåtgärder för den enskilde vid bristande efterlevnad av regelverket (artikel 54). Det finns, enligt artikel 5, en möjlighet för kommissionen att fastställa en förteckning över vilka uppgifter som får eller inte får delegeras. I övrigt gäller – enligt artikel 5 – att den behöriga myndigheten endast får delegera vissa uppgifter till ett kontrollorgan om vissa särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda.

Det handlar främst om att kunna delegera uppgifter som innebär provtagning och analys av prover av enskilda laboratorier. Det kan dock inte uteslutas att det kan förekomma indirekta moment av myndighetsutövning i de uppgifter som delegeras av den behöriga myndigheten med stöd av artikel 5 och det därför normalt skulle krävas lagform enligt regeringsformen.

Av 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen framgår att förvaltningsuppgift kan överlämnas till enskilda organ och att detta skall ske med stöd av lag om uppgiften innefattar myndighetsutövning. De EGbestämmelser som det har redogjorts för ovan är på samma sätt som övriga bestämmelser i EG-förordningar direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Bestämmelsen i artikel 5 är utformad så att den i nationell författning utpekade behöriga myndigheten skall kunna tillämpa bestämmelsen direkt. Den förutsätter således inte i sig någon särskild nationell bestämmelse för att kunna verkställas. En svensk lagbestämmelse skulle således inte tillföra någon ytterligare reglering än vad som redan framgår av EG-bestämmelsen. Enligt vår bedömning är det således inte nödvändigt med en särskild bestämmelse i lag som ger en myndighet som utövar offentlig kontroll en möjlighet att delegera särskilda uppgifter.

Det bör härvid nämnas att den möjlighet att delegera tillsynsuppgifter till enskilda kontrollorgan som finns i livsmedelslagen (1971:511) har införts i lagen till följd av att vissa EG-förordningar som kompletteras av lagen förutsätter att enskilda kontrollorgan kan utses enligt nationell rätt för att utöva tillsyn (jfr prop. 1997/98:48 s. 20). Dessa EG-förordningar har upphävts när de nya EG-förordningarna om livsmedelshygien började gälla. Vi anser därför att det inte längre finns något behov av en särskild bestämmelse om delegation av tillsynsuppgifter till kontrollorgan i livsmedelslagen.

9.7. Revision

Regeringens bedömning: Kravet på oberoende revision av kontrollverksamheten som ställs i kontrollförordningen bör i huvudsak kunna tillgodoses genom den nu gällande ordningen för revision av statliga och kommunala myndigheter samt genom de centrala kontrollmyndigheternas arbete med att övervaka den lokala kontrollen.

Det bör säkerställas att kommissionens tjänstemän och experter får nödvändigt stöd av kontrollmyndigheterna och av livsmedels- och foderföretagare för de gemenskapsrevisioner som skall utföras enligt kontrollförordningen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Djurskyddsmyndigheten anser att den revisionsordning som beskrivs i promemorian inte uppfyller kraven på revision i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, bl.a. mot bakgrund av att Djurskyddsmyndigheten inte omfattas av förordningen (1995:686) om intern revision av statliga myndigheter. Livsmedelsverket påpekar att det svenska systemet knappast uppfyller kraven på heltäckande system och regelbunden revisionsfrekvens. Ulricehamns kommun anser att det är önskvärt att kompetens från den lokala kontrollmyndigheten medverkar i revision av de högre kontrollnivåerna för att ge en tydlig återkoppling i hela systemet. Sveriges veterinärförbund ifrågasätter SWEDAC:s monopolställning när det gäller att utöva tillsyn över ackrediterade organ. Övriga remissinstanser har inte något särskilt att erinra.

Skälen för regeringens bedömning

Nationell revision

Enligt artikel 4.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall de behöriga myndigheterna utföra interna revisioner eller låta utföra externa revisioner och skall med beaktande av resultaten vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att de uppfyller målen i förordningen. Dessa revisioner skall vidare bli föremål för oberoende granskning och genomföras på ett sätt som tillåter insyn. Med stöd av artikel 4.7 får kommissionen fastställa detaljerade föreskrifter för tillämpningen av artikel 4.

I Sverige har Riksrevisionen ansvaret för den oberoende granskningen av all statlig verksamhet. Riksrevisionen ingår i riksdagens kontrollmakt och den granskar såväl myndigheternas redovisning som effektiviteten i statens åtaganden. Riksrevisionens oberoende garanteras i regeringsformen.

Ansvaret för att en oberoende granskning av den kommunala verksamheten sker regleras i 9 kap. kommunallagen (1991:900). Granskningen – som sker årligen och i den omfattning som följer av god redovisningssed – avser all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden.

Genom normerande inspektioner, kommunbesök och andra aktiviteter från de centrala kontrollmyndigheterna görs vidare en fortlöpande granskning av den offentliga kontrollen. I denna granskning ingår bl.a. att följa upp och utvärdera den lokala kontrollen, inklusive en uppföljning av kontrollmyndigheternas tillämpning av avgiftsfinansieringen samt av kostnaderna för kontrollverksamheten. De centrala myndigheternas internrevision skall regelbundet revidera myndigheternas arbete ur ett effektivitetsperspektiv. Vidare sker en fortlöpande extern revision av de centrala myndigheterna genom Riksrevisionen. Den kommunala verksamheten granskas av kommunens revisorer. Även myndigheternas styrelser har en funktion att övervaka att verksamheten bedrivs enligt de mål som ställs upp av staten. De myndigheter som i dag inte omfattas av kravet på en intern revision i den mening som avses i förordningen (1995:686) om intern revision vid statliga myndigheter m.fl. har därmed enligt regeringen en fullgod granskning av sin verksamhet.

Vi är således av den uppfattningen att den ordning som nu gäller för revision av statliga och kommunala myndigheter kan anses tillgodose kraven på oberoende granskning av den offentliga kontrollen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

SWEDAC har i dag uppgift att utöva tillsyn över de organ som har ackrediterats. Kontrollen av sådana enskilda kontrollorgan som har fått sig tilldelade vissa uppgifter i den offentliga kontrollen sker således i den ordning som gäller för SWEDAC. Det finns i nu aktuellt sammanhang inte anledning att ifrågasätta denna ordning.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 medger att kommissionen tar fram förordningar och vägledningar om hur revisionerna skall genomföras. Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) har i samarbete med medlemsstaterna genomfört ett arbete med att ta fram en vägledning för de nationella revisionerna. Vår bedömning är att det revisionssystem som har beskrivits ovan faller väl inom ramen för de intentioner som återges i kommissionens vägledning för revision av den offentliga kontrollen.

Gemenskapsrevision och kontroll

Enligt artikel 45 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall kommissionens experter utföra allmänna och särskilda revisioner i medlemsstaterna. Syftet med dessa gemenskapskontroller skall vara att kontrollera att allmän offentlig kontroll genomförs i medlemsstaterna i överensstämmelse med de fleråriga nationella kontrollplanerna och i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Kommissionen får utse experter från medlemsstaterna som skall bistå kommissionens egna experter. Kontrollerna skall också anordnas i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter. När så är lämpligt får dessa kontroller även omfatta verksamheter vid foder- eller livsmedelsanläggningar med anknytning till den sektor som revisionen avser.

För att kunna genomföra gemenskapskontrollerna åligger det, enligt artikel 45.5, medlemsstaterna att ge allt nödvändigt stöd och tillhandahålla alla handlingar och annat tekniskt stöd som kommissionens experter begär, så att de kan genomföra gemenskapskontrollerna i enlighet med artikel 45 effektivt och ändamålsenligt. Medlemsstaten skall också se till att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler och tillgång till uppgifter och databehandlingssystem som är av betydelse för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.

EG-förordningen förutsätter således att den myndighet som ansvarar för offentlig kontroll lämnar kommissionens experter sådan hjälp som anges i förordningen. Den samverkan mellan den nationella myndigheten och kommissionen som artikeln förutsätter bör kunna regleras genom föreskrifter som meddelats av regeringen.

Kommissionens tjänstemän och experter kan dessutom behöva kontrollera genomförandet av kontrollplanerna, tillämpningen av foder- och livsmedelslagstiftningen på plats i foder- och livsmedelsföretagarnas anläggningar. Denna rätt till tillträde bör därför införas i de delar den i dag saknas i den nationella lagstiftningen.

9.8. Personal som utför offentlig kontroll

Regeringens bedömning: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ställer krav på inspektörernas utbildningsnivå. Dessa krav kan komma att behöva konkretiseras ytterligare genom allmänna råd eller vägledningar.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i föreskrifter bör meddela de ytterligare krav på djurskydds-, djurhälso-, foder-, och livsmedelsinspektörer som kan komma att behövas.

Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen eller har inte något särskilt att erinra.

Skälen för regeringens bedömning: I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns långtgående kompetenskrav på den personal som skall utföra offentlig kontroll. Av artikel 6 i förordningen framgår att den behöriga myndigheten skall se till att samtlig personal som utför offentlig kontroll får lämplig utbildning. Särskilda utbildningskrav för inspektörer anges i bilaga II kapitel I till förordningen. Dessa regler är förhållandevis detaljerade och nämner exempelvis kunskap om olika kontrollmetoder, foder- och livsmedelslagstiftning, utvärdering av och tillämpningen av HACCP, lednings- och kvalitetssäkringssystem, beredskapsplanering och rättsliga åtgärder till följd av offentlig kontroll.

Det är av stort värde för såväl de lokala kontrollmyndigheterna som för enhetligheten i den offentliga kontrollen att de centrala kontrollmyndigheterna utfärdar allmänna råd när det gäller det närmare innehållet av kompetenskraven för inspektörerna. Detta gäller i synnerhet EG-förordningens mer övergripande kompetenskrav om t.ex. kontrollmetoder, HACCP och kvalitetssäkringssystem. Dessa kompetensområden är förhållandevis stora och täcker ett brett kompetensspektrum. Kompetensområdena kommer inom de olika kontrollområden som omfattas av förordningen givetvis att kräva olika tillämpning och skilja sig åt i praktiskt genomförande för olika delar av livsmedelskedjan. Allmänna råd bör därför utfärdas för att ge de lokala kontrollmyndigheterna ledning om vilken närmare kompetens som inspektörerna skall ha vad avser exempelvis olika kontrollmetoder. Dessa råd bör utformas på ett sådant sätt att de lokala kontrollmyndigheterna kan anpassa personalens kompetensprofiler efter myndighetens specifika förutsättningar. De centrala kontrollmyndigheterna förutses bistå de operativa kontrollmyndigheterna med vägledning, utbildningsplaner liksom med utbildningar så att dessa ges förutsättningar att leva upp till kraven. Särskilt under de första åren efter EG-förordningarnas ikraftträdande bedöms de centrala kontrollmyndigheternas insatser på detta område som särskilt viktiga.

9.9. Skyldighet att upprätta beredskapsplaner för foder och livsmedel

Regeringens bedömning: Statens jordbruksverk bör ansvara för att det sammanställs en gemensam nationell beredskapsplan för livsmedelskedjan i enlighet med artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 samt att planen vid behov uppdateras.

Jordbruksverket och Livsmedelsverket bör inom sina respektive verksamhetsområden ansvara för att beredskapsplaner utarbetas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Dessa planer bör om det behövs utarbetas i samråd mellan myndigheterna. Beredskapsplanerna bör i så stor utsträckning som möjligt baseras på etablerade rutiner för framtagandet av beredskapsplaner.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Djurskyddsmyndigheten påpekar dock att djurskyddet även utgör del i en nationell beredskapsplan och att ansvaret för att upprätta beredskapsplaner för foder och livsmedel bör åvila såväl Djurskyddsmyndigheten som Jordbruksverket och Livsmedelsverket.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 55 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 framgår att kommissionen i nära samarbete med den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och med medlemsstaterna skall utarbeta en allmän plan för hantering av kriser på området för livsmedels- och fodersäkerhet (allmän plan). Planen skall innehålla uppgifter om de situationer där ett livsmedel eller foder innebär direkta eller indirekta risker för människors hälsa som sannolikt inte kan förhindras, undanröjas eller begränsas till en godtagbar nivå genom gällande bestämmelser eller på ett tillfredsställande sätt hanteras genom de nödåtgärder som kan vidtas med stöd av förordningen. Den allmänna planen skall också innehålla uppgifter om de praktiska förfaranden som krävs för krishantering, inbegripet de principer för insyn som skall tillämpas och en kommunikationsstrategi.

För tillämpningen av denna allmänna plan skall medlemsstaterna, enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, upprätta beredskapsplaner för åtgärder som omedelbart skall vidtas om foder eller livsmedel visar sig utgöra en allvarlig risk för människor eller djur, antingen direkt eller via miljön. I beredskapsplanerna skall det anges vilka administrativa myndigheter som skall medverka, deras befogenheter och ansvarsområden samt kanaler och förfaranden för informationsutbyte mellan de berörda parterna. Beredskapsplanerna skall också uppdateras.

Generellt gäller i Sverige att ansvaret för upprättande av beredskapsplaner bygger på ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna. Det betyder att en kris skall lösas av den som ansvarar för frågan i normalfallet och på lägsta möjliga nivå. Detta innebär också att myndigheter på lokal, regional och central nivå skall ha en beredskapsplanering inom sina respektive verksamhetsområden (se lagen (2003:778) om skydd och olyckor, lagen (2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kom-

muner och landsting samt förordningen (2002:472) om åtgärder för fredstida krishantering och höjd beredskap). På övergripande nivå har Krisberedskapsmyndigheten till uppgift att samordna arbetet med att utveckla krisberedskapen i samhället.

Gemenskapsbestämmelserna om beredskapsplanering kräver dock att det upprättas nationella beredskapsplaner i det specifika syfte som anges i EG-förordningarna. Bestämmelserna tar sikte på hanteringen av kriser på området för foder- och livsmedelssäkerhet. De myndigheter som på en övergripande nationell nivå främst är berörda av denna hantering är Livsmedelsverket och Jordbruksverket. På regional och lokal nivå berörs även kommuner och länsstyrelser. Myndigheterna är enligt gällande bestämmelser i de ovan nämnda lagarna redan i dag skyldiga att ha en beredskapsplanering inom sina respektive verksamhetsområden. Det får därvid förutsättas att det i stor uträckning redan finns beredskapsplaner för de områden som gemenskapsbestämmelserna omfattar.

Gemenskapens bestämmelser förutsätter emellertid en större nationell samordning av beredskapsplanerna än vad som är fallet i dag. Detta talar för att det behöver finnas en samlad nationell beredskapsplan som har utarbetats i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. En konsekvens av detta är att det blir nödvändigt att peka ut en myndighet som skall ansvara för denna uppgift. Någon av de myndigheter som har centralt ansvar för den offentliga kontrollen inom områdena för foder och livsmedel bör därvid komma i fråga. Jordbruksverket har sedan länge en central roll inom beredskapsorganisationen rörande det syfte som framgår av bestämmelsen i nämnda EG-förordning. Uppgiften att ansvara för den slutliga sammanställningen av den nationella beredskapsplanen bör därför ankomma på denna myndighet. Sammanställningen bör dock utarbetas i samråd med Livsmedelsverket.

Den nationella beredskapsplanen bör avse livsmedelskedjan och utarbetas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. I detta avseende omfattas beredskap för faror med foder och livsmedel. Djurskyddsaspekter faller utanför förordningens krav på beredskapsplanering. En förutsättning för att kunna utarbeta den nationella beredskapsplanen är att Jordbruksverket har tillgång till ett underlag som är framtaget i detta syfte. Livsmedelsverket och Jordbruksverket är redan i dag skyldiga att ha en beredskapsplanering för nationella kriser. Det framstår därför som naturligt att dessa myndigheter även ansvarar för att ta fram beredskapsplaner i enlighet med EG-förordningens bestämmelser inom sina respektive verksamhetsområden. I den slutliga sammanställningen av den nationella beredskapsplanen behöver även den regionala och lokala beredskapsnivån beaktas. Beredskapsplanerna kan även komma att påverka andra områden som inte direkt omfattas av EG-förordningens bestämmelser i detta avseende, såsom t.ex. djurskyddsfrågor och arbetsmiljöfrågor. Det får därför förutsättas att Livsmedelsverket och Jordbruksverket i framtagandet av beredskapsplanerna inom sina verksamhetsområden samråder med kommuner, länsstyrelser och andra berörda myndigheter.

De ställningstaganden som redovisas i detta avsnitt bör lämpligen regleras genom föreskrifter meddelade på annan författningsnivå än lag. Sådana föreskrifter kan meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer med stöd av den s.k. restkompetensen eller med stöd av det allmänna bemyndigandet att meddela föreskrifter som behövs som komplettering av de EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag. Det bör även nämnas att det i denna proposition lämnas förslag på rapporteringsskyldighet mellan myndigheter (se exempelvis avsnitt 12.14).

Hänvisningar till S9-9

9.10. Skyldighet att upprätta nationella kontrollplaner och årliga rapporter

Regeringens bedömning: Livsmedelsverket bör ansvara för att det sammanställs en nationell kontrollplan i enlighet med artikel 41 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och att det sammanställs en årlig rapport som skall inlämnas till kommissionen i enlighet med artikel 44. Kontrollplanen bör gälla för minst tre år och uppdateras i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen.

Statens jordbruksverk, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten bör inom sina respektive verksamhetsområden ansvara för att kontrollplaner utarbetas i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen. Dessa planer bör, om det behövs, utarbetas i samråd mellan myndigheterna.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Livsmedelsverket förordar dock att kontrollplanen skall beslutas av regeringen. Verket påpekar att det är resursfrågor och politiska bedömningar som ligger till grund för vad som skall prioriteras av kontrollen i livsmedelskedjan och där även Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten är ansvariga myndigheter. Enligt Livsmedelsverket talar detta för att regeringen skall besluta om nationell kontrollplan. För det fall Livsmedelsverket skall ansvara för hela kontrollplanen behöver verket förses med befogenheter att på olika sätt styra övriga berörda myndigheter, bl.a. för att kunna kräva in underlag och göra ställningstaganden på deras ansvarsområden. Livsmedelsverket anser vidare att kontrollplanen bör vara femårig och uppdateras löpande på årsbasis eller då särskilda händelser så erfordrar. Ulricehamns kommun anser att det är önskvärt att datoriserade rapporteringssystem tas fram av de centrala myndigheterna för att dessa skall kunna kräva in uppgifter från övriga aktörer på ett så systematiskt och grannlaga sätt som möjligt.

Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 41–44 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 regleras förutsättningarna för nationella kontrollplaner och rapporter. För att uppnå en samlad och enhetlig strategi för den offentliga kontrollen skall medlemsstaterna utarbeta och tillämpa fleråriga kontrollplaner i enlighet med de allmänna anvisningar som har utarbetats på gemenskapsnivå. De fleråriga nationella kontrollplanerna skall omfatta foder- och livsmedelslagstiftningen. Enligt artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 omfattas även växtskyddet av bl.a. bestämmelserna om kontrollplaner. De fleråriga kontrollplanerna utgör även en

grund för den kontroll som kommissionens inspektörer utför i medlemsstaterna. Medlemsstaterna skall vidare lämna årliga rapporter till kommissionen med uppgifter om hur de fleråriga nationella kontrollplanerna har genomförts.

De sakfrågor som omfattas av bestämmelserna om kontrollplaner och årliga rapporter faller inom verksamhetsområdena för Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Kontrollplanerna och de årliga rapporterna skall utarbetas och tillämpas för att genomföra den offentliga kontroll som skall ske inom respektive myndighets verksamhetsområde. I den offentliga kontrollen kommer dock flera olika myndigheter att vara delaktiga. Ansvaret för livsmedels- och djurskyddskontrollen kommer t.ex. att ligga på myndigheter på såväl central, regional som på lokal nivå. För att åstadkomma enhetliga kontrollplaner och rapporter inom de olika samhällssektorerna framstår det som mest ändamålsenligt att Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten ansvarar för framtagandet av kontrollplaner och rapporter för de frågor som faller inom respektive myndighets verksamhetsområde. Vissa av de frågor som skall tas upp i kontrollplanerna kan vara så nära knutna till varandra att framtagandet av dessa delar behöver ske i samråd mellan de berörda myndigheterna.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 förutsätter dock även att det upprättas en flerårig samlad nationell kontrollplan. EU ställer vidare krav på årlig rapportering till kommissionen utifrån uppgifterna i denna kontrollplan. På samma sätt som gäller för den nationella beredskapsplanen bör den samlade nationella kontrollplanen och den årliga rapporten sammanställas av en myndighet. Syftet med förordningen är att säkerställa en fullgod kontroll genom hela livsmedelskedjan för att livsmedlen som når konsumenterna skall vara säkra. Livsmedelsverket är den myndighet som har störst upparbetad kunskap och erfarenhet om livsmedelsfrågorna. Innebörden av det nya livsmedelsbegreppet (se avsnitt 11.2.1), där en primärprodukt i framtiden kan komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag, innebär även nya uppgifter i den offentliga kontrollen som föreslås samordnas av Livsmedelsverket (se avsnitt 11.11). Det framstår därför som mest ändamålsenligt att låta Livsmedelsverket ansvara för uppgiften att sammanställa den nationella kontrollplanen samt att utarbeta och till kommissionen inlämna den årliga rapporten till kommissionen. Det kan, så som någon remissinstans har föreslagit, övervägas om Regeringskansliet skall sammanställa den fleråriga nationella kontrollplanen och rapporten. Den specialistkompetens som krävs för riskbedömningar, analyser av olika kontrollområden m.m. för sammanställandet av den nationella kontrollplanen saknas dock i Regeringskansliet. Regeringen ser inte någon anledning att bygga upp denna kapacitet i Regeringskansliet när mångårig erfarenhet och kunskap från de berörda kontrollområdena finns etablerad hos expertmyndigheterna. Livsmedelsverket har och kommer med anledning av det utvidgade livsmedelsbegreppet att behöva ha kunskaper som omfattar hela livsmedelskedjan. Vidare är det entydigt att syftet med den nya gemenskapslagstiftningen är att säkerställa säkra livsmedel. Det är därför naturligt att Livsmedelsverket samordnar arbetet med den nationella kontrollplanen baserat på underlag från de övriga berörda centralmyndigheterna.

Det får förutsättas att Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten samråder i framtagandet av den slutliga nationella kontrollplanen. I den nationella kontrollplanen och den årliga rapporten behöver även de regionala och lokala nivåerna beaktas. De delplaner som de berörda centrala kontrollmyndigheterna utarbetar bör därför tas fram i samarbete med länsstyrelser och kommuner. Vid inhämtandet av information från de lokala respektive centrala myndigheterna är det viktigt att centralmyndigheterna så tidig som möjligt meddelar vilken typ av uppgifter som myndigheterna skall rapportera. Centralmyndigheterna bör vidare i så stor utsträckning som möjligt samordna sitt informationsinhämtande från kommunerna. Myndigheterna bör också inhämta underlag från en eller flera länsstyrelser om innehållet i kontrollplanen.

För de fall regeringen identifierar något kontrollområde som bör uppmärksammas särskilt eller prioriteras i kommande nationella kontrollplaner avser regeringen meddela myndigheterna detta genom regleringsbrev eller uppdrag.

Den samlade nationella kontrollplanen bör omfatta minst tre år och uppdateras löpande på årsbasis eller då extraordinära händelser kräver en ändring av planen under löpande verksamhetsår. Den bör vidare ange den huvudsakliga inriktningen på den offentliga kontrollen.

I den årliga rapport som skall inlämnas till kommissionen bör redovisas vilka synpunkter som kommissionens inspektörer framfört vid revision och hur dessa synpunkter har tagits om hand av berörda myndigheter. I det underlag som Livsmedelsverket slutligt skall sammanställa bör således Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten redovisa dessa uppgifter (bet. 2001/02:MJU22, rskr. 2001/02:319 och rskr. 2001/02:320).

Det föreligger, enligt flera EG-direktiv och beslut, även en skyldighet för medlemsstaterna att informera kommissionen om resultatet av olika inspektioner som har utförts i vissa djurskyddsfrågor. Djurskyddsmyndigheten samlar för detta ändamål årligen in uppgifter från kommuner och länsstyrelser. Denna rapportering bör kunna samordnas med den årliga rapport som enligt kontrollförordningen skall inlämnas till kommissionen. Den årliga rapporten till kommissionen bör enligt regeringens bedömning även omfatta program för övriga kontroller som utförs, t.ex. pesticid- och restsubstanskontroll, zoonos- och salmonellarapportering, gränskontroll m.m.

De ställningstaganden som redovisas i detta avsnitt bör – i likhet med vad som gäller för ställningstagandena om beredskapsplaner i föregående avsnitt – lämpligen regleras genom föreskrifter meddelade på annan författningsnivå än lag.

Hänvisningar till S9-10

9.11. Rapporteringsskyldighet

Regeringens bedömning: Det bör finnas möjligheter för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att kunna föreskriva om skyldighet för en lokal kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att till en central och – i förekommande fall – regional kontrollmyndighet lämna den information som kan behövas i de sistnämnda myndigheternas kontroll- och beredskapsarbeten.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Livsmedelsverket föreslår att även laboratorier skall omfattas av föreskriftsrätten.

Skälen för regeringens bedömning: De centrala och – i förekommande fall – regionala kontrollmyndigheterna har ett ansvar att i landet respektive länet leda och samordna den offentliga kontrollen inom sina verksamhetsområden. Detta arbete förutsätter att den samordnande myndigheten har tillgång till tillförlitlig och jämförbar information från de kontrollmyndigheter som utför operativ granskning. De centrala myndigheterna ansvarar också för att det upprättas beredskapsplaner och kontrollplaner i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, i vilka planer den regionala och lokala nivån har beaktats. EG:s regelverk om offentlig kontroll ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen om kontrollen på livsmedels-, djurskydds- och djurhälsoområdena. Rapportering och uppgiftslämnande från de kontrollmyndigheter som utför operativ granskning utgör således viktiga inslag i kontrollverksamheten och är en förutsättning för att bestämmelserna i den ovan nämnda EGförordningen skall kunna verkställas i Sverige.

Enligt den gällande livsmedels- och djurskyddslagstiftningen finns sedan den 1 juli 2005 möjligheter för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Livsmedelsverket respektive Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om en skyldighet för kommuner eller andra operativa myndigheter att rapportera in uppgifter till de myndigheter som har ett samordnande ansvar för tillsynen. I de frågor som faller inom tillämpningsområdet för dessa lagar finns således lagstöd för de samordnande myndigheterna att inhämta nödvändiga uppgifter från kommuner och andra kontrollmyndigheter som utför operativ granskning.

Tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 sammanfaller emellertid även med tillämpningsområdena för lagarna om foder, provtagning på djur, m.m., kontroll av husdjur m.m. samt bekämpning av zoonoser och epizootier. Statens jordbruksverk har ett samordnande ansvar för den offentliga kontrollen enligt dessa lagstiftningar och bör i denna egenskap ha tillgång till den information som kan behövas för uppgiften från länsstyrelserna och – i förekommande fall – kommunerna samt kontrollorgan som anlitats i den offentliga kontrollen. Enligt regeringens uppfattning bör det finnas likvärdiga möjligheter till rapportering mellan kontrollmyndigheterna inom samtliga sakområden som träffas av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. De förslag som denna bedömning föranleder i de nya lagarna om foder och animaliska biprodukter samt om provtagning på djur, m.m. behandlas nedan i avsnitten 12.14 och 13.4.

Regeringen bör vidare med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen i verkställighetsföreskrifter kunna föreskriva om att länsstyrelserna skall lämna sådan information till Jordbruksverket som behövs för myndighetens kontroll- och beredskapsarbete enligt zoonos- och epizootilagstiftningen samt enligt den nya lagen om kontroll av husdjur m.m.

Hänvisningar till S9-11

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 12.14

9.12. Register m.m.

Regeringens bedömning: En kontrollmyndighet bör så långt som möjligt samordna sin uppgiftsinhämtning från livsmedelsföretagare, foderföretagare och djurhållare.

De rutiner som i dag finns för registrering och rapportering bör tills vidare kunna användas för att uppfylla kraven på registerhållning och rapportering i EG-rätten.

På sikt bör det övervägas att inrätta centrala lösningar för informationsdelning, informationsförsörjning och processtöd i syfte att underlätta den offentliga kontrollen av livsmedel, foder och djurskydd och djurhälsa.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan delar bedömningen eller har inte något att erinra. Ulricehamns kommun framhåller dock att det är önskvärt att de centrala kontrollmyndigheterna samordnar, förenklar och utarbetar bra system för rapporteringen.

Skälen för regeringens bedömning: I EG-regelverken inom områdena för foder, livsmedel samt djurskydd och djurhälsa ställs krav på att den behöriga myndigheten inrättar register över bl.a. kontrollobjekten. Som exempel kan nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung i vilka föreskrivs att alla livsmedelsanläggningar skall godkännas eller registreras. Även foderföretagare inom primärproduktionen skall enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien registreras hos den behöriga myndigheten. Enligt Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 854/2004 skall den behöriga myndigheten upprätthålla en aktuell förteckning över de anläggningar som har registrerats eller godkänts. Begreppet behörig myndighet finns definierat i de olika EG-förordningarna.

Många företag, framför allt primärproducenter, bedriver flera verksamheter, ibland både produktion av livsmedel och foder och uppfödning av djur. Detta innebär att ett och samma företag kan omfattas av krav på registrering enligt flera regelverk. Därtill kommer att flera av primärföretagen redan i dag är registrerade hos Statens jordbruksverk som jordbruksföretag. Företagen kan även finnas i nationella register som inte grundar sig på EG-rätten. Ett exempel är det nationella djurskyddstillsynsregistret som Djurskyddsmyndigheten för närvarande arbetar med att utveckla.

I syfte att underlätta den administrativa bördan för företagen är det enligt vår mening av stor vikt att kontrollmyndigheterna så långt som möjligt samordnar de uppgifter som myndigheterna får eller hämtar in med anledning av sin kontrollverksamhet. I de fall ett företag är skyldigt att lämna en och samma uppgift till flera myndigheter bör – om möjligt – uppgiften lämnas endast vid ett tillfälle. En ökad samordning myndig-

heterna emellan skulle minska den administrativa bördan för företagen och underlätta handläggning av ärenden.

Det bör i sammanhanget nämnas att regeringen gett Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten i uppdrag att utreda hur myndigheterna genom att ta fram rutiner för ett samordnat informationslämnande för företag kan underlätta företagarnas administrativa hantering. I rapporten från myndigheterna, som redovisades i oktober 2005, föreslås bl.a. som ett första steg en utökad tvärsektoriell samverkan mellan berörda myndigheter och näringen och som ett andra steg en ökad teknisk samverkan kring informationsfördelningen. Ett tredje steg handlar om en gemensam portal för hantering av gemensamma processer där en teknisk samverkan kan leda till förbättringar för olika intressenter. De nya EG-förordningarna, framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, ställer ökade krav på rapportering av uppgifter om den offentliga kontrollen till gemenskapen. För att inrapporteringen skall fungera effektivt krävs en god koordinering mellan de olika system som används i kontrollverksamheten. Till följd av en förväntad samordning av kontrollen på exempelvis foder- och livsmedelsområdet finns dessutom behov av en större samordning i fråga om inrapporteringen av uppgifter från de olika myndigheterna.

En effektiv kontroll fordrar tillgång till uppgifter om olika typer av kontrollobjekt. Register behövs i första hand för kontrollmyndigheternas verksamhetsplanering av den regelbundna kontrollen. Det finns i dag flera olika registerhållningssystem, databaser m.m. för informationsutbyte, sammanställning av statistiska uppgifter och stöd i den löpande kontrollen. Kommunerna använder i dag olika system i sitt kontrollarbete. ECOS och Miljöreda, som tillhör de vanligast förekommande systemen, fungerar som ärendehanteringssystem för miljöförvaltningarnas tillsyn över enskilda objekt. Livsmedelsverket har nyligen utvecklat en webbportal för de lokala kontrollmyndigheterna. Denna portal fungerar dels som en faktabank kring tillsynsmetodik och rättspraxis m.m. för inspektörerna, dels som ett verktyg för inrapportering av statistiska uppgifter till centralmyndigheten.

Trots att det finns ett behov av att förenkla hanteringen av datauppgifter mellan myndigheterna i syfte att underlätta för företagare och effektivisera den offentliga kontrollen gör vi bedömningen att de rutiner som i dag finns för registerföring och rapportering tills vidare kan användas för att uppfylla kraven på registerhållning och rapportering i EG-rätten. Vi anser däremot att det på sikt bör övervägas att införa centrala lösningar för informationsdelning, informationsförsörjning och processtöd i syfte att underlätta den offentliga kontrollen av livsmedel, foder samt djurskydd och djurhälsa. Utformningen av sådana system kan lämpligen baseras på erfarenheterna från utvecklingen inom systemtillsynen och de datoriserade inspektionsprotokollen. Merparten av de uppgifter som myndigheterna hanterar centralt finns i dag på Jordbruksverket. Verkets system utgör därför en bra grundkälla för andra verksamheter och system. Målsättningen bör vara att begränsa uppgiftslämnandet genom att utnyttja de uppgifter som lämnas till Jordbruksverket eller andra myndigheter så att något registerunderhåll avseende dessa uppgifter inte är nödvändig.

Hänvisningar till S9-12

10. Avgifter för kontrollen

Hänvisningar till S10

10.1. Utgångspunkter för finansieringen

10.1.1. EG:s kontrollbestämmelser

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd antogs i april 2004. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om organisation, genomförande och finansiering av medlemsstaternas kontroller.

Medlemsstaten skall enligt grundprincipen i EG-förordningen utforma finansieringen så att tillräckliga finansiella resurser finns tillgängliga för offentlig kontroll. Det kan ske genom allmän beskattning eller med avgifter eller pålagor. För det fall en medlemsstat väljer att avgiftsfinansiera kontrollen lägger förordningen fast ett antal principer som skall ligga till grund för det nationella avgiftssystemet. Dessa återfinns i kapitel VI artikel 26–29.

För vissa specificerade delar av kontrollen är det obligatoriskt för medlemsstaterna att ta ut en avgift. Avgiften skall, enligt förordningen, alltid tas ut för verksamheter som omfattas av rådets direktiv 89/662/EEG, 90/425/EEG, 93/119/EG och 96/23/EG och för vilka avgift tas ut enligt rådets direktiv 85/73/EEG. Det sistnämnda direktivet föreskriver att medlemsstaterna skall ta ut avgifter för att täcka kostnader för hygienundersökningar och kontroller vid slakt, detsamma gäller för kött importerat från tredje land. I direktivet förbjuds även direkt eller indirekt återbetalning av dessa avgifter för att säkerställa likabehandling. Medlemsstaterna är vidare skyldiga att ta ut en avgift för godkännande av foderanläggningar. De avgiftsnivåer som anges i rådets direktiv 85/73/EEG får tillämpas under en övergångsperiod fram till den 1 januari 2008. Avgift skall även tas ut för verksamheter som omfattas av rådets direktiv 97/78/EG och 91/496/EEG (kontroll av varor och levande djur som införs i gemenskapen) och för vilka medlemsstaterna för närvarande tar ut avgifter enligt direktiv 85/73/EEG. För dessa finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 882/2004 angivet minimiavgifter. Minimibeloppen för ovanstående avgifter skall uppdateras minst vartannat år i synnerhet för att beakta inflationen. Ovannämnda kontrolluppgifter utgör volymmässigt en mindre del av kontrollverksamheten i Sverige och ligger i allmänhet utanför de lokala kontrollmyndigheternas ansvarsområde.

Avgifterna för offentlig kontroll får enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte överstiga ansvarig myndighets kostnader för löner, utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader samt kostnader för provtagning och laboratorieanalyser. Avgifterna får fastställas som schablonbelopp på grundval av de kostnader som behörig myndighet har haft under en bestämd tid. Vid fastställandet av avgifterna skall man beakta typ av företag och relevanta riskfaktorer. Särskilda omständigheter för företag med liten produktion, traditionella metoder och geografiska begränsningar skall även beaktas. Om myndigheten väljer att genomföra offentlig kontroll

vid färre tillfällen enligt undantagen ovan, är det tillåtet att fastställa en lägre avgift än schablonbeloppet. Eventuella undantag skall dock redovisas till kommissionen. Om myndigheten genomför kontroll av olika områden (t.ex. foder och livsmedel) samtidigt på en och samma anläggning skall en enda avgift tas ut.

Kostnad för s.k. extra offentlig kontroll, dvs. sådan kontroll som ligger utöver myndighetens normala kontrollverksamhet, skall som en huvudregel alltid debiteras den företagare som har ansvaret för den bristande kontrollen. Alternativt får kostnaden debiteras den som äger eller innehar produkterna vid en tid som den extra kontrollen genomförs. Samma principer för avgiftens storlek skall gälla som vid ordinarie kontroll. Även här skall hänsyn tas bl.a. till företagets storlek, risknivå och geografiska begränsningar.

10.1.2. Tillsynsutredningens och Avgiftsutredningens

betänkanden

Tillsynsutredningens slutbetänkande ”Tillsyn – förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn” (SOU 2004:100) presenterades i oktober 2004. Betänkandet, som har remissbehandlats, är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.

I betänkandet föreslås bl.a. principer för hur avgifter inom tillsynsområdet bör vara utformade. En av grundstenarna för utredningens förslag är konkurrensförutsättningar för företag, varvid konstateras att avgifterna inte får leda till snedvriden konkurrens. En annan utgångspunkt för finansieringen av tillsynen är att den bör uppfattas som rättvis. Den skall vara rimligt accepterad av berörda objekt och vara enkel att förstå för den som betalar. Finansieringen bör heller inte verka hämmande på företagens utveckling, dvs. den bör inte medföra negativa konsekvenser för en viss bransch eller marknad. Finansieringen bör även bidra till att skapa en effektiv kontroll. Den bör rikta tillsyn till objekt där riskerna är som störst och konsekvenserna av eventuella brister är som störst. I det fall som det inte går att åstadkomma en riskkoppling bör åtminstone inte avgiften motverka syftet med tillsynen.

Finansieringen bör dessutom vara enhetlig. Med enhetlighet menas att de enskilda avgifternas storlek, den tillämpade avgiftskonstruktionen och det ekonomiska målet (kostnadstäckningen) för en tillsynsavgift bör vara lika för alla delar av landet. Centralt beslutade nivåer kan medföra att vissa kommuner inte får sina kostnader täckta medan andra uppvisar överskott. Enhetlighet kan därför betyda att mallen är lika över landet utan att nivån blir densamma. Det ekonomiska målet kan normeras, exempelvis genom att det ställs krav på full kostnadstäckning. Finansieringen bör vara förutsebar för tillsynsobjekten, vilket gör att en löpande timtaxa framstår som mindre lämplig.

Det är – enligt Tillsynsutredningen – viktigt att ha god framförhållning vid övergång från skattefinansiering till avgiftsfinansiering. Det är också nödvändigt att avgiften motsvaras av en motprestation, dvs. att avgiften under en viss tidsperiod bör motsvara omfattningen av tillsynsmyndighetens verksamhet gentemot den betalande. En uppbörd utan motprestation är ingen avgift utan är att betrakta som skatt. Gränsdragningen

mellan avgift och skatt bör beaktas. Om avgifter tillämpas bör en tydlig koppling mellan tillsynens omfattning och avgifterna finnas. Detta kan även ses på ett samlat plan.

Enligt Tillsynsutredningen bör ett avgiftssystem vara kostnadsbaserat. Med alltför svag kostnadskoppling är avgiften att betrakta som en skatt och skulle då utgöra en fråga för riksdagen att besluta om. Hänsyn bör tas till närliggande områdens finansiering. Exempelvis bör djurskydd och miljöskydd på lantbruk ha ett likartat avgiftsuttag för att skapa större förståelse för den som betalar avgiften. Avgiftsuppbörden bör även innebära så låga administrativa kostnader som möjligt för tillsynsmyndigheten.

Som framgår i avsnittet Ärendet och dess beredning tillkallade regeringen under år 2004 en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en avgiftskonstruktion för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn och ett avgiftssystem för foderkontroll i primärproduktionsledet samt att utreda om förslaget till avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn påverkar svenska företags konkurrensförhållande gentemot företag inom andra delar av EU. Utredningen (Avgiftsutredningen) överlämnade i juni 2005 betänkandet Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll – för en högre och jämnare kvalitet (SOU 2005:52). En sammanfattning av utredningens betänkande finns i bilaga 15.

10.2. Överväganden rörande livsmedelskontrollen

Hänvisningar till S10-2

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 11.16

10.2.1. Årlig kontrollavgift

Regeringens bedömning: En fast årlig avgift bör tas ut från alla livsmedelsföretag för den ordinarie kontrollen.

Livsmedelsverket bör utarbeta en schablon för olika verksamheters kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamhetens omfattning och risk. Livsmedelsverket bör – för att vägleda kommunerna – publicera schablonen t.ex. i allmänna råd eller i en vägledning.

En timtaxa, som baseras på principen om full kostnadstäckning, bör beslutas av kommunerna. Livsmedelsverket bör genom allmänna råd eller på annat likvärdigt sätt ge kommunerna vägledning dels om hur kommunernas taxa bör beräknas, dels om en lämplig lägsta nivå för timtaxan.

Kommunerna bör fastställa avgiften med utgångspunkt i det av Livsmedelsverket uppskattade kontrollbehovet och den beslutade timtaxan.

Livsmedelsverket bör, efter regeringens bemyndigande, ges rätt att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans avgift skall beräknas.

Kontrollavgifterna bör kunna sättas ned för verksamheter som är lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, för nystartade verksamheter.

De nya avgifterna bör kunna börja tillämpas från den 1 januari 2007.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en starkare statlig styrning av avgifterna genom att en beräknad schablontid för kontrollobjekten läggs fast i Livsmedelsverkets föreskrifter och att en bindande lägsta timtaxa beslutas av regeringen. Utredningen anser också att det är nödvändigt med en övergångstid.

Remissinstanserna: Det absoluta flertalet av remissinstanserna instämmer i den av utredningen föreslagna grundprincipen med en årlig avgift som bygger på verksamhetens risk. Många av de lokala kontrollmyndigheter som yttrar sig, exempelvis Tjörns, Färgelanda, Botkyrka, Kungälvs, Vännäs, Västerviks och Nacka kommuner, är positiva till förslaget som man menar bidrar till enhetlighet och rättvisa över landet när det gäller avgifterna och omfattningen på kontrollerna. Ekonomistyrningsverket anser att det är positivt att förslaget innehåller ett system med schabloner för kommunernas avgiftssättning som därmed blir enhetlig. Sveriges Kommuner och Landsting å andra sidan är av den uppfattningen att avgiften skall beslutas av kommunen utan centralt fastställd minimitaxa eller föreskrifter om riskbaserade schablontider för inspektioner av olika typer av objekt. Några instanser bl.a. Sveriges hotell- och restaurangföretagare och Livsmedelsföretagen (Li), anser att avgifterna skall vara de samma för alla företag i landet i samma avgiftskategori. Några instanser, t.ex. Länsstyrelsen i Västra Götaland och Sveriges hotell- och restaurangföretagare menar att även en högsta timavgift bör fastsällas centralt. Göteborgs kommun instämmer i förslagets principer men menar att den s.k. erfarenhetsmodulen är onödig och skickar felaktiga signaler till verksamhetsutövarna. Lantbrukarnas Riksförbund motsätter sig en årlig avgift och anser att avgift endast skall erläggas efter utförd inspektion. Svensk dagligvaruhandel, Svensk handel och Livsmedelshandlareförbundet anser alla att livsmedelskontrollen bör bedrivas i statlig regi och vara skattefinansierad.

Skälen för regeringens bedömning: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att den löpande kontrollen även i fortsättningen bör avgiftsfinansieras. Ett fåtal remissinstanser, däribland Svensk dagligvaruhandel, Svensk handel och Livsmedelshandlareförbundet, har dock förordat att all offentlig kontroll, med undantag av sådan som genomförs till följd av bristande efterlevnad av lagen från verksamhetsutövarnas sida, finansieras med skattemedel. Vi ser dock ingen anledning att frångå principen om att offentlig kontroll så långt som möjligt skall finansieras genom avgifter så länge som myndigheterna utför en motprestation som kommer den som betalat avgiften till del. Vi anser att livsmedelskontrollen är en sådan kontroll.

Den nuvarande årliga avgiften bygger på en s.k. saktaxa som sätts med hänsyn till typ av anläggning och anläggningens storlek. En stor fördel med en sådan saktaxa är att den är förutsägbar både för företaget och för kontrollmyndigheten. Den är också lätt att administrera. En alltför schablonartad saktaxa kan dock upplevas som orättvis eftersom den inte alltid återspeglar de faktiska kostnaderna. Å andra sidan kan en avgift som i sin helhet är beräknad efter tidsåtgång och kostnader i det enskilda fallet skapa osäkerhet i och med att den enskilde inte i förväg känner till avgiftens storlek. En sådan avgift ställer också högre krav på en fortlöpande tid- och kostnadsredovisning.

En grundläggande utgångspunkt i ett nytt avgiftssystem är att avgiftens storlek skall svara mot den kostnad som den offentliga kontrollen över företaget medför. För att i möjligaste mån ge kontrollmyndigheten full kostnadstäckning för sitt arbete bör avgiftssystemet till viss del utgå från de lokala förutsättningarna hos respektive kontrollmyndighet.

Samtidigt måste beaktas att en fullgod livsmedelskontroll i hela landet är av sådant allmänintresse att en godtagbar kvalitet måste säkerställas. Behovet av en fullgod livsmedelkontroll kan inte tillgodoses utan att kontrollmyndigheterna tillförs tillräckliga resurser. Resursbehovet bör enligt vår mening säkerställas dels genom att kontrollmyndigheterna åläggs en skyldighet att ta ut en avgift för kontrollen, dels genom att staten i viss utsträckning styr storleken på avgiftsuttaget.

För att åstadkomma en så långt som möjligt rättvis fördelning av kostnadsansvaret är det nödvändigt att uppskatta vilken tid som kontrollen typiskt sett kräver vid olika kategorier av företag. Vi gör bedömningen att avgifternas storlek även i fortsättningen bör beräknas genom en schabloniserad riskbedömning av varje kategori av företag. Olika typer av verksamhet är förenade med olika stora risker från hälso- och redlighetssynpunkt. En verksamhet med stora riskmoment ställer krav på en mer frekvent tillsyn. Det kan exempelvis inte anses vara nödvändigt att inspektera en butik som säljer färdigförpackade livsmedel lika ofta som en anläggning som hanterar färskt kött. Företag med högre risk förutses vara mer tidskrävande både med avseende på antalet inspektioner per år och vad beträffar den tid som åtgår vid varje inspektion. Motsatsvis beräknas en mindre tidsåtgång för företag med lägre risk. Eftersom det finns en koppling mellan kontrollernas reella omfattning och de avgifter som bör som tas ut för att genomföra kontrollerna framstår det som naturligt att den årliga kontrollavgiften bygger på den kontrollfrekvens m.m. som bedöms vara relevant för en viss livsmedelsverksamhet. Det saknas grund för att göra någon annan bedömning än att likartade verksamheter i olika delar av landet har samma riskfaktor.

En modell för fördelning av olika typer av verksamheter i olika riskklasser bör liksom i dag utarbetas av Livsmedelsverket. Genom riskklassificeringen bör Livsmedelsverket exemplifiera omfattningen av en normalkontroll vid en viss typ av livsmedelsverksamhet. Riskkategoriseringen av verksamheterna bör bygga på ett antal parametrar. Hit hör storleken på verksamheten, verksamhetens art, vilka råvaror som hanteras, vilka faror och risker som är förknippade med råvarorna, processen och produkten samt spridningsområde och målgrupp.

Den årliga kontrollavgiftens syfte är att genom en schabloniserad beräkning täcka de kostnader som kontrollmyndigheten har för den reguljära kontrollen av ett kontrollobjekt. Myndighetens kostnader för därtill kommande extra kontroller som orsakas av bristande efterlevnad av regelverket skall, som framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, alltid till fullo betalas av kontrollobjektet. Detta innebär t.ex. att sådana kostnader som är hänförliga till ett eller flera inom schablonen beräknade ordinarie kontrollbesök skall täckas av den årliga avgiften, medan kostnader för uppföljningen av eventuella anmärkningar som konstateras vid ett sådant besök faller utanför den årliga avgiften och debiteras företaget särskilt.

Som redan nämnts anser vi att det är angeläget att avgiftssystemet även fortsättningsvis innebär en skyldighet för såväl en statlig kontrollmyndig som en kommun att ta ut en avgift för kontrollen. En obligatorisk avgift och likvärdiga kontroller skapar rättvisare konkurrensvillkor mellan företag lokaliserade i angränsande kommuner och kontrollmyndigheten kan inte söka prioritera ner kontrollerna med hänvisning till bristande resurser, vilket förekommit i vissa kommuner. Med en säkerställd finansiering garanteras att fullgoda kontroller bedrivs i alla kommuner. En i alla kommuner likvärdig kontroll är viktig ur konkurrensneutralitetshänseende.

För att vägleda kommunerna i arbetet med att beräkna en rimlig avgift anser vi att de kriterier som bör ingå i beräkningen av timtaxan och en lämplig lägsta timtaxa bör meddelas av Livsmedelsverket t.ex. genom allmänna råd eller i en vägledning. Genom gemensamma riktlinjer över landet för hur timavgiften skall beräknas säkerställs en mer likvärdig tillämpning av systemet med lokalt fastställda timtaxor.

Vi gör bedömningen att ett avgiftssystem som innebär att kontrollmyndigheten är skyldig att ta ut en avgift och basera denna på principen om full kostnadstäckning ger en tillfredsställande styrning av avgiften utan att göra omotiverade ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Med ett sådant system finns det enligt vår uppfattning i detta skede inte något behov av att komplettera skyldigheten att ta ut en avgift med för kommunen bindande föreskrifter om hur avgiften skall beräknas. Däremot menar vi att kommunerna bör vägledas i sitt arbete med att beräkna avgiften. Det är därför enligt vår mening motiverat att Livsmedelsverket ger kommunerna vägledning om beräkningen av avgiften genom att i allmänna råd eller på ett annat likvärdigt sätt publicera den ovan beskrivna mallen för fördelning av kontrollobjekt i riskklasser.

I fråga om den avgift för kontrollen som kan komma att tas ut av statliga kontrollmyndigheter eller privata kontrollorgan bör regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i bindande föreskrifter kunna fastställa avgiftens storlek.

I enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör kontrollmyndigheten kunna sätta ner avgiften för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, nystartade verksamheter. Den omständigheten att en kontrollmyndighet väljer att sätta ned en avgift på någon av dessa grunder bör självfallet inte påverka riskbedömningen för företaget.

För kontroller som föranleds av att ett företag har brutit mot regelverket finns, som vi konstaterat tidigare, gemenskapsregler i Europaparlamentets och rådet förordning (EG) nr 882/2004. Reglerna innebär att kontrollmyndigheten skall debitera företaget för all tid som merarbetet orsakar. Av bestämmelserna följer att kostnader för sådan kontroll som är resultatet av obefogade klagomål inte skall debiteras företagaren. Däremot bör kostnader för sådana kontroller som genomförs på begäran av verksamhetsutövaren, om det skulle förekomma, bekostas helt av företagaren.

Rent praktiskt innebär det föreslagna systemet att avgiftsberäkningen sker i två steg; först bestäms kontrollmyndighetens specifika avgift per

timme, vilken när det gäller kommunerna fastställs av kommunfullmäktige. Timtaxan får täcka kostnaderna för löner, utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader samt kostnader för provtagning och laboratorieanalyser i enlighet med vad som anges i Bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Steg två i avgiftsberäkningen är att placera in kontrollobjektet i en riskkategori enligt Livsmedelverkets riskschablon. För varje riskkategori finns en angiven kontrollfrekvens och tidsåtgång för den aktuella typen av objekt. Vid placeringen av en verksamhet i riskklasser bör hänsyn också tas till kontrollmyndighetens erfarenheter från tidigare kontroller m.m., dvs. om företaget har en fungerande egenkontroll och om man har visat upp god redlighet. Har företaget goda rutiner och kontrollmyndigheten goda erfarenheter av företaget bör verksamheten kunna placeras i en lägre riskklass. Även annan typ av granskning av oberoende part kan leda till att verksamheten placeras i en lägre riskklass. Kontrollmyndigheten bör alltså utifrån sin egen kostnad per timme, Livsmedelsverkets riskkategorisering med hänsyn tagen till företagets egenkontroll m.m. räkna ut den årliga avgiften för ett enskilt kontrollobjekt.

Vi anser – till skillnad från utredningen – att det inte finns några hinder för att låta det föreslagna avgiftssystemet tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007. Detta ställningstagande bygger på en rad faktorer. Huvudskälet är att det sedan många år tillämpas ett system med obligatoriska centralt fastställda avgifter för livsmedelskontrollen. Den begränsning som tidigare fanns om att avgifterna för livsmedelskontorollen endast fick användas för att täcka kostnader för provtagning och undersökning har tagits bort fr.o.m. den 1 juli 2005. Som en konsekvens av detta planerar Livsmedelsverket att successivt höja avgiften för livsmedelskontroll enligt det nuvarande avgiftssystemet. Denna successiva höjning av avgiften har lett till att många kommuner redan börjat förstärka sin kontrollpersonal. I och med att de föreslagna ändringarna föreslås tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007 finns det tid för kontrollmyndigheterna att i god tid planera för kontrollarbetet de kommande åren och därvidlag beakta att avgifter satta med utgångspunkten att verksamheten helt skall finansieras med avgifter.

Hänvisningar till S10-2-1

10.2.2. Godkännandeprövning och registrering av verksamhet

Regeringens bedömning: En avgift bör tas ut för kostnader för prövning i ärenden om godkännande av anläggningar och för registrering av anläggningar.

Avgiften för prövning av godkännande av en anläggning bör i normalfallet motsvara en årlig kontrollavgift för den aktuella verksamheten. En lägre avgift bör dock kunna tas ut framför allt för små och medelstora företag.

För godkännanden till följd av ägarbyte eller väsentliga förändringar i verksamheten bör det tas ut en avgift som motsvarar en halv årsavgift för verksamheten.

För de verksamheter som enbart registreras bör avgiften motsvara en timmes arbete enligt den av kontrollmyndigheten fastställda timtaxan.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i princip med regeringens. Utredningen föreslog dock inte någon möjlighet till nedsättning av prövningsavgiften.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om avgift för godkännandeprövning. Flera remissinstanser anser att det är svårt att bedöma vad som ligger i begreppet registrering och därmed även att avgöra om en timavgift täcker kostnaderna. Livsmedelsverket anser att godkännandeprövningen visserligen bör utgöras av en fast avgift som täcker kostnaderna för prövningen men att denna inte automatiskt bör vara densamma som den årliga godkännandeavgiften. Verket anser också att frågan om avgifter för godkännande av tillfälliga tillstånd bör belysas närmare, liksom att en timavgift inte täcker kostnaderna för registreringsförfarandet. Göteborgs kommun menar att avgiften för godkännandeprövning bör bestå av en fast grundavgift och en timtaxa.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt de nuvarande reglerna om avgifter för livsmedelskontroll skall avgift tas ut när en tillsynsmyndighet prövar frågor om tillstånd, godkännande eller liknande, 1 § 1 förordningen (1989:1110) om avgifter för livsmedelstillsyn m.m. Avgift tas i dag ut för prövning av godkännande av livsmedelslokal.

Den prövning av en verksamhet som görs av kontrollmyndigheten i ett ärende om godkännande eller vid en registrering är ett betydelsefullt verktyg för att förebygga framtida problem och för att säkerställa att företaget redan när verksamheten påbörjas uppfyller kraven i livsmedelslagstiftningen. Godkännandeprövningen och registreringsförfarandet är således viktiga led i den offentliga kontrollen. Finansieringen av dessa förfaranden bör därför enligt vår mening vila på samma principer som finansieringen av kontrollerna i övrigt. Genom att en avgift för prövning av godkännande och för registrering tas ut ges ett incitament för företagen att lämna in genomtänkta och bra beslutsunderlag till kontrollmyndigheten. Företagen betalar genom avgiften även en ersättning för myndighetens rådgivning och stöd i samband med etablering. Sådana uppgifter kan i vissa fall vara mycket omfattade för kontrollmyndigheten.

Genom de nya EG-reglerna om livsmedelshygien i Europaparlamentet och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och 853/2004 ställs krav på att samtliga livsmedelsföretag skall vara godkända av eller registrerade hos myndigheterna. Vi gör i avsnitt 11.7 bedömningen att det bör ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av central livsmedelsmyndighet närmare bedöma för vilka anläggningar som nationella krav på godkännande skall ställas.

Enligt vår bedömning bör ett registreringsförfarande inte innebära ett alltför omfattande arbete för kontrollmyndigheten. Viss rådgivning kan bli aktuell, liksom en administrativ hantering kring själva registreringsförfarandet. Vi anser därför att en avgift motsvarande den lokalt fastställda timtaxan kan motsvara de kostnader som kan antas uppkomma i de fall då endast registrering blir aktuell.

En godkännandeprövning innebär, till skillnad från en registrering, ett omfattande arbete för kontrollmyndigheten. Tidsåtgången för mer komplicerade verksamheter är, precis som för den årliga kontrollen, större än för enklare verksamheter. De mer komplicerade objekten är också

normalt de som är förenade med störst risker. Vi anser därför att även avgiften för godkännandeprövningen bör differentieras med hänsyn till företagets beräknade risknivå. Den schablon för riskklassificering som tas fram av Livsmedelsverket bör därvid kunna tillämpas. Timkostnaden för kontrollmyndighetens arbete med en godkännandeprövning torde vara densamma eller endast skilja sig marginellt från den timkostnad som myndigheten har för det operativa kontrollarbetet. Det bör med hänsyn till det sagda även i det framtida avgiftssystemet finnas en koppling mellan den årliga kontrollavgiften och prövningsavgiften. Ett sådant system har den fördelen att avgiften är lätt att förutse för den enskilde företagaren. Det innebär också att ett etablerat och väl fungerade system för beräkning av avgift för godkännandeprövning kan behållas. Vi anser således sammanfattningsvis att avgiften för godkännandeprövningen, precis som i dagsläget, i normalfallet bör motsvaras av den årliga kontrollavgift som företaget betalar. En skillnad i förhållande till den beräkningsmodell som gäller i dag är dock att de särskilda avgifter som i dag tas ut för animalieanläggningar kommer att ingå i den årliga kontrollavgiften enligt det föreslagna avgiftssystemet (se avsnitt 10.2.3.). De avgifterna kommer därför, vilket inte är fallet i dag, att påverka underlaget för prövningsavgiften. För mindre livsmedelsanläggningar är den särskilda avgiften i dag långt högre än den årliga tillsynsavgiften. En strikt tillämpning av det system som nu beskrivits skulle därmed leda till att prövningsavgifterna för exempelvis mindre charkanläggningar och äggpackerier mångdubblas. Avgifterna skulle med största sannolikhet också överstiga den faktiska kostnaden för kontrollmyndighetens prövning. För att undvika sådana konsekvenser bör den nu beskrivna schablonen kunna frångås i fråga om beräkningen av avgifter för framför allt små och medelstora företag.

Slakteriernas betalar i dag inte någon årlig tillsynsavgift utan en särskild besiktningsavgift som grundar sig på den tid som åtgår för kontrollen. Det bör ankomma på Livsmedelsverket att föreskriva om hur prövningsavgiften för slakterierna skall beräknas. En utgångspunkt för beräkningen bör vara att full kostnadstäckning skall uppnås.

De nya EG-reglerna innebär att det är en anläggning, dvs. en del av ett livsmedelsföretag, som skall godkännas. När en verksamhet får en ny ägare krävs därmed ett nytt godkännande eftersom det då blir fråga om ett nytt livsmedelsföretag. Den arbetsinsats som görs inför sådana godkännanden är normalt sett betydligt lägre än vad som är fallet vid ett första godkännande. Det är därför rimligt att en lägre avgift tas ut för prövningen. Ett nytt godkännande krävs även vid vissa mer omfattande verksamhetsändringar. Även vid sådana prövningar kan det antas att kontrollmyndighetens arbetsinsats är lägre än inför ett första godkännande av verksamheten. Vi gör därför bedömningen att avgiften för sådana godkännanden bör beräknas till en halv årsavgift för den verksamhetskategori som skall bedrivas i fortsättningen.

En schabloniserad prövningsavgift kommer inte att ge kontrollmyndigheten full kostnadstäckning i varje enskilt fall. Modellen med en årsavgift för godkännanden och en halv avgift för förnyade godkännande är dock etablerad och välkänd bland verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter. Vi anser vidare att det inte är lämpligt att låta godkännandeprövning genomföras på löpande räkning av kommunerna, enligt

en sådan modell som Färgelanda och Göteborgs kommuner framför. Anledningen till detta ställningstagande är att företagen innan en ansökan om godkännande lämnas in bör har rätt att veta vilken kostnad som är förknippad med prövningen.

Avgifterna för godkännandeprövning avser, liksom tidigare, prövning av ärenden och inte själva godkännandet. Således skall en avgift tas ut även vid ett eventuellt avslag.

Hänvisningar till S10-2-2

10.2.3. Kontroll av ägg, kött, fisk, mjölk och restsubstanser m.m.

Regeringens bedömning: Det bör inte tas ut några särskilda avgifter för kontroll av verksamhet i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktsanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier eller andra mjölk- och mjölkproduktanläggningar, äggproduktanläggningar eller anläggningar för fiskvaror. Kostnaden för sådana kontroller bör i stället inkluderas i den årliga kontrollavgiften.

Livsmedelsverket bör ges i uppdrag att se över avgifterna för kontroll av restsubstanser och andra främmande ämnen i livsmedel för att även ta hänsyn till relevanta riskfaktorer i avgiftssättningen.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser yttrar sig i den delen. Bland annat Livsmedelshandlareförbundet och Svensk fågel tillstyrker förslaget. Livsmedelsverket motsätter sig förslaget att låta kontrollen av restsubstanser ingå i riskmodellen därför att viss provtagning inte kan baseras på risk, detta gäller bl.a. i de fall som provtagningsprogram beslutas av gemenskapen.

Skälen för regeringens bedömning: Ett flertal avgifter betalas i dag utöver den årliga kontrollavgiften för kontroller av olika livsmedel. Bland annat tas en avgift ut för kontroll av rester av bekämpningsmedel och veterinärmediciniska preparat i vissa inom landet producerade livsmedel. Därutöver betalas en särskild avgift för tillsyn av verksamhet med hantering av livsmedel i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier och andra mjölk- och mjölkproduktanläggningar, äggproduktanläggningar samt anläggningar för fiskvaror.

De särskilda avgifterna, som fastställs av Livsmedelsverket, har i vissa fall inte varit föremål för översyn på åtskilliga år och endast marginella förändringar har gjorts av avgifternas storlek. Det kan även ifrågasättas om avgifterna fullt ut är förenliga med de principer för kontrollavgifter som fastslås i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Detta gäller exempelvis avgiften för fiskkontroll, som i dag är utformad på ett sätt som gör det omöjligt att förutsäga vad kontrollkostnaden för ett enskilt företag blir. Dessutom saknar avgiftskonstruktionen en riskkomponent, då den enbart baseras på faktiska kostnader för kontrollerna. Vi anser därför att de särskilda avgifter som i dag tas ut för kontroll av mjölk, kött, ägg och fisk inte bör behållas.

Enligt vår bedömning kan de generella principer som ligger bakom de överväganden som regeringen gjort i fråga om de årliga avgifterna för

livsmedelskontroll tillämpas även när det gäller kontroll av verksamhet i styckningsanläggningar, kyl- och fryshus för köttvaror, köttproduktanläggningar, anläggningar för malet kött och köttberedningar, mejerier eller andra mjölk- och mjölkproduktanläggningar, äggproduktanläggningar eller anläggningar för fiskvaror. Genom att inte särbehandla de aktuella verksamheterna uppnås även likabehandling mellan olika branscher. Detta bidrar i sin tur till en ökad transparens i avgiftssättningen och ökar därmed tilltron till myndigheterna. Enligt vår mening bör därför de särskilda kostnader för kontroll av verksamhet i sådana anläggningar inkluderas i den schablon som ligger till grund för den årliga kontrollavgiften.

Dagens avgiftsuttag för kontroll av restsubstanser m.m. i livsmedel är enbart volymbaserat. Systemet medger inte att avgiften differentieras med hänsyn till att ett företag har en god egenkontroll. Enligt vår uppfattning kommer detta i konflikt med principen om att kontrollerna skall vara riskbaserade. Kvarnar som ställer högre krav på låga halter bekämpningsmedel hos leverantörerna, exempelvis ekologiska producenter, bör också kunna åtnjuta lägre kontrollavgifter. För att säkerställa att avgifterna även för kontrollen av främmande ämnen lever upp till kravet på riskhänsyn och att detta återspeglas i avgifternas storlek avser vi att uppdra åt Livsmedelsverket att gå igenom sin avgiftssättning för dessa kontroller med syftet att – då detta är möjligt – tillämpa riskfaktorer även för dessa kontrollavgifter.

Vi bedömer att köttkontrollen bör moderniseras och bedrivas med större hänsyn tagen till verksamheternas risk. Köttkontrollen är dock hårt reglerad inom gemenskapen och medlemsstaterna har mycket begränsade friheter att frångå rutinerna i EG-rätten. Regeringen verkar dock för att på sikt kunna göra köttkontrollen mer riskbaserad. I takt med att kontrollrutinerna förändras bör Livsmedelsverket justera avgiftssystemet för köttkontrollen så att avgifterna återspeglar ett riskbaserat förhållningssätt.

Som vi konstaterat i avsnitt 10.2.1. bör en årlig kontrollavgift betalas av i princip alla livsmedelsföretag. Detta innebär att modellen med riskbaserad kontrollavgift bör tillämpas även för exportkontrollerade anläggningar. När det gäller extra kontroll och intygsskrivande som är en följd av särskilda krav från tredje land bör det ankomma på Livsmedelsverket att bestämma hur en avgift för detta skall beräknas.

De avgifter som i dag tas ut för importkontroll bör även tas ut i fortsättningen.

Hänvisningar till S10-2-3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 10.2.2

10.3. Överväganden rörande djurskyddskontrollen

Hänvisningar till S10-3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 16.5

10.3.1. Årlig kontrollavgift

Regeringens bedömning: En fast årlig avgift bör tas ut från djurhållare m.fl. kontrollobjekt för den ordinarie kontrollen.

Djurskyddsmyndigheten bör utarbeta en schablon för olika verksamheters kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamheternas omfattning och risk. Djurskyddsmyndigheten bör till vägledning för kommunerna publicera schablonen i allmänna råd.

En timtaxa, som baseras på principen om full kostnadstäckning, bör beslutas av kommunerna. Djurskyddsmyndigheten bör genom allmänna råd ge kommunerna vägledning dels om hur kommunernas taxa bör beräknas, dels om en lämplig lägsta nivå för timtaxan.

Kommunerna bör fastställa den årliga avgiften med utgångspunkt i det av Djurskyddsmyndigheten uppskattade kontrollbehovet och den beslutade timtaxan.

Djurskyddsmyndigheten bör, efter regeringens bemyndigande, ges rätt att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans kontrollavgifter skall beräknas.

Kontrollavgifterna bör kunna sättas ner för verksamheter som är lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, för nystartade verksamheter.

Kontrollmyndigheterna bör tillämpa avgiftssystemet senast den 1 januari 2011.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en starkare statlig styrning av avgifterna genom att en beräknad schablontid för kontrollobjekten läggs fast i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och att en bindande lägsta timtaxa beslutas av regeringen.

Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker förslagens huvuddrag med en riskbaserad årlig kontrollavgift samt att fungerande egenkontroll m.m. skall kunna leda till en lägre inspektionsfrekvens och därmed lägre avgift. Några instanser, bl.a. Djurskyddsmyndigheten och Djurskyddsinspektörernas förening, anser att en lägsta kontrollfrekvens skall finnas även för de djurhållare som har en god egenkontroll. Bland annat Föreningarna djurens vänners riksorganisation, Djurskyddsinspektörernas förening, Kungälvs, Botkyrka och Tjörns m.fl. kommuner anser att det är bra med en enhetlig taxa för djurskyddskontrollen över landet. Färgelanda kommun understryker behovet av att kontrollavgifterna ger full kostnadstäckning och anser därför att det bör finnas möjlighet att tillämpa besöksavgifter för de minsta djurhållarna. Förbundet djurens rätt, Föreningarna djurens vänners riksorganisation samt Örnsköldsviks och Umeå kommuner anser att även cirkusar bör omfattas av kravet på kontrollavgift. Zoobranschens riksförbund avstyrker förslaget med hänvisning till att en avgiftshöjning inte kan motiveras. Lantbrukarnas riksförbund menar att avgift endast skall debiteras i de fall kontroller genomförs och inte genom en generell årlig avgift. Sveriges kommuner och lansting menar att förslaget är ett för kraftigt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och anser därför att avgiften skall fastsällas av kommunen utan statlig styrning i form av en lägsta timtaxa eller bindande föreskrifter om kontrolltid. Svenska kennelklubben anser att årliga kontrollavgifter inte bör införas. Bland annat Svensk Mjölk och Länsstyrelsen i Västra Götaland anser att det vore önskvärt att även fastställa en högsta timtaxa för den kommunalt fastställda avgiften.

Skälen för regeringens bedömning: Djurskyddskontrollen i kommunerna finansieras i dag både via skattemedel och via avgifter från djurhållarna. Kommunerna har rätt att besluta hur kontrollerna skall finansieras. Riksrevisionen, som har granskat om djurskyddstillsynen i

Sverige fungerar på ett effektivt sätt, har i sin rapport Hur effektiv är djurskyddstillsynen? (RiR2003:1) uppgett att avgiften för den offentliga kontrollen för liknande objekt kan variera så mycket som mellan noll och 9 000 kronor beroende på i vilken kommun kontrollobjektet finns. Riksrevisionen har även funnit att det finns stora variationer mellan landets kommuner vad gäller tillsynsfrekvens, vilket innebär stora kvalitetsskillnader mellan landets kommuner och att djurägare inte behandlas lika. Riksdagen har ställt sig bakom revisorernas bedömning att variationerna kommunerna emellan är så stora att det inte är acceptabelt (bet. 2003/04:MJU14, rskr. 2003/04:212). Även regeringen anser att detta är mycket otillfredsställande såväl ur djurskyddssynpunkt som ur konkurrenshänseende företagare emellan.

Det står klart, baserat på bl.a. Riksrevisionens rapport och på Djurskyddsmyndighetens årliga rapportering om djurskyddstillsynen, att djurskyddskontrollen bör förstärkas. Kontrollbehovet bedöms på många håll vara avsevärt större än de medel som avsätts för kontrollverksamheten. Trots att djurskyddslagen medger att kommunerna tar ut avgifter som täcker kostnaderna anförs ofta bristande resurser som motiv för en låg ambitionsnivå i kontrollverksamheten. Det blir därvidlag uppenbart att vissa kommuner avstått från att utnyttja möjligheten till avgiftsfinansiering av djurskyddskontrollen. Detta är inte godtagbart. Vidare menar vi att det med en säkerställd finansiering garanteras att fullgoda kontroller bedrivs i alla kommuner.

Vi har därför kommit till slutsatsen att det, för att öka resurserna för djurskyddskontrollen och för att minska snedvridningen av konkurrensen, är nödvändigt att införa ett obligatoriskt avgiftsuttag även för djurskyddskontrollen för att kunna säkerställa ett gott djurskydd i hela landet. Det bör således ställas upp krav på att offentlig djurskyddskontroll så långt som möjligt skall finansieras med avgifter och att denna skall baseras på principen om full kostnadstäckning.

Grunden för avgiftssystemet bör vara, i likhet med det för livsmedelskontroll, en av kommunerna fastställd obligatorisk riskbaserad avgift som tar hänsyn till lokala förutsättningar och säkerställer en fullgod kontroll i hela landet. Detta innebär att sådana anläggningar som löper störst risk att drabbas av missförhållanden för djuren, eller där missförhållandena riskerar att få de mest allvarliga konsekvenserna skall ha den högsta kontrollfrekvensen. Verksamheter förknippade med hög risk kommer således också att belastas med de högsta avgifterna. Kontrollavgiften för en viss verksamhet beräknas lämpligen genom att, i likhet med livsmedelsområdet, en lokalt fastställd timtaxa tillämpas på en för verksamheten beräknad kontrolltid.

För att vägleda kommunerna i arbetet med att beräkna en rimlig avgift anser vi att Djurskyddsmyndigheten i allmänna råd bör ta fram en schablon för olika verksamhetskategoriers kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamheternas omfattning och risk och av schablonen bör framgå den normala tidsåtgången för kontroll av olika typer av verksamheter.

Det ligger i sakens natur att olika slags djurhållning är förknippad med olika stora risker. Regeringen anser att även sällskapsdjur skall omfattas av schablonmodellen för riskbaserad kontrollfrekvens. Emellertid gör vi den bedömningen att risken med hållande av sällskapsdjur i enskilda hem

i allmänhet är liten och att det i princip inte är praktiskt möjligt att denna form av djurhållning blir föremål för regelbundna kontroller. En sådan djurhållning kommer därför inte heller att omfattas av kravet på årlig, obligatorisk kontrollavgift. Däremot kan sådan hållning av sällskapsdjur som sker vid kennlar, hunddagis, större stall och liknande bli föremål för regelbundna kontroller. En sådan djurhållare kan därmed bli skyldig att erlägga en kontrollavgift. Merparten av de kontrollobjekt som föranleder djurskyddskontroll håller djur. Det förekommer dock att även andra än djurhållare hanterar djur, såsom djurtransportörer och slakterier. Kontrollen över sådan verksamhet bör självklart också finansieras med avgifter.

I likhet med livsmedelskontrollen bör en lokalt fastställd timtaxa fastställas av kommunen. Timtaxan bör baseras på samma kriterier som inom livsmedelskontrollen, dvs. de verkliga kostnaderna för löner för den personal som medverkar vid offentlig kontroll, övriga personalkostnader, inklusive kostnader för lokaler, verktyg, utrustning, resor och andra tillhörande kostnader samt kostnader för provtagning och laboratorieanalyser, vilket också framgår av Bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. För att underlätta för kommunerna att beräkna timtaxan bör Djurskyddsmyndigheten genom allmänna råd lista de kriterier som bör ingå i beräkningen av timtaxan och en lägsta timtaxa som bör beslutas av en kommun. För att fastställa den årliga kontrollavgiften tillämpas sedan kommunerna timtaxan på den för verksamheten beräknade tidsåtgången för kontrollen.

Den årliga kontrollavgiftens syfte är att genom en schabloniserad beräkning täcka de kostnader som uppstår hos kontrollmyndigheten för den reguljära kontrollen vid ett kontrollobjekt. Myndighetens kostnader för s.k. extra kontroller som föranleds av att en djurhållare brutit mot regelverket skall, som framgår av artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, betalas av verksamhetsutövaren. Detta innebär t.ex. att sådana kostnader som är hänförliga till ett eller flera inom schablonen beräknade ordinarie kontrollbesök skall täckas av den årliga avgiften, medan kostnader för uppföljningen av eventuella anmärkningar som konstaterats vid ett sådant besök faller utanför den årliga avgiften och debiteras djurhållaren särskilt. Av bestämmelserna i EG-förordningen följer också att kostnader för sådan extra kontroll som är resultatet av obefogade klagomål inte skall debiteras djurhållaren. Däremot bör kostnader för sådana kontroller som genomförs på begäran av verksamhetsutövaren, om det skulle förekomma, bekostas helt av djurägaren.

Genom att Djurskyddsmyndigheten tar fram riktlinjer för hur avgifterna skall beräknas, säkerställs en likvärdig tillämpning av avgiftssystemet över landet. Vi anser att man härigenom får en tillfredsställande styrning av avgiften utan att göra omotiverade ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Det finns med ett sådant system inte i detta skede behov av att komplettera kravet på att ta ut avgifterna med ytterligare bestämmelser om avgiften i myndighetsföreskrifter.

Vad avser den offentlig kontroll som kan komma att utövas av statliga myndigheter och av kontrollorgan bedömer vi att Djurskyddsmyndigheten, efter regeringens bemyndigande, bör ges rätt att föreskriva hur dessa avgifter skall beräknas.

I enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör kontrollmyndigheten kunna sätta ner avgiften för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, nystartade verksamheter. Den omständigheten att en kontrollmyndighet väljer att sätta ner en avgift på någon av dessa grunder bör naturligtvis inte påverka riskbedömningen för djurhållaren.

Det har framförts synpunkten att en drastisk övergång till en tvingande behovsanpassad kontrollfrekvens, samtidigt med en finansiering fullt ut via avgifter, skulle kunna motverka syftet med åtgärden. Detta skulle kunna ta sig uttryck som att viljan bland djurägarna att samarbeta med kontrollmyndigheten skulle minska i syfte att undvika kontroller och kontrollavgifter. En successiv övergång till en bindande kontrollfrekvens kan därför övervägas. Regeringen bedömer att kommunerna inte skall vara tvingade att tillämpa avgiftssystemet för alla djurhållare förrän efter den 31 december 2010. Detta ger såväl kontrollmyndigheter som verksamhetsutövare tid för omställning till de nya kraven. En övergångstid på fyra år bedöms ge tid för såväl successiva avgiftsökningar som möjlighet för kommunerna att, i den mån det blir nödvändigt, rekrytera ytterligare djurskyddsinspektörer för att leva upp till kraven på den offentliga kontrollen.

Hänvisningar till S10-3-1

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 16.5

10.3.2. Cirkusdjur

Regeringens bedömning: Djurskyddsmyndigheten bör få i uppdrag att se över hur djurskyddskontrollen på cirkusar skulle kunna finansieras.

Skälen för regeringens bedömning: Djurskyddskontrollen av cirkusdjur utövas dels av länsstyrelserna, dels av kommunerna. Enligt 36 a § djurskyddsförordningen skall en cirkus som offentligt förevisar djur inspekteras av länsstyrelsen i det län där cirkusen har sin hemvist, i det län där den reser in i landet eller i det län där den har sin första föreställning. Inspektionen skall genomföras före cirkusens första föreställning för året i landet. Länsstyrelsen skall också inspektera cirkusen vid en sådan förändring av djurbeståndet eller utrustningen som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt. Kommunerna har ansvar för djurskyddskontrollen lokalt och de sköter den löpande kontrollen enligt djurskyddslagen av cirkusdjur under säsongen.

Finansieringen av cirkuskontrollen sker enbart med allmänna medel. Av 57 a § djurskyddsförordningen framgår att en kommun inte får ta ut avgift för nämndens tillsyn över djur som hålls som cirkusdjur. Bakgrunden till detta förbud är ett tillkännagivande av riksdagen (bet. 1989/90:JoU23, rskr. 1989/90:342). Utskottet hänför sig i betänkandet till ett uttalande av riksdagen 1986 där riksdagen framhöll betydelsen av att insatser görs för att främja cirkuskonstens fortlevnad i Sverige och att det var viktigt att bestämmelser för cirkusföreställningar, såvitt möjligt, fick en likartad utformning över hela landet. Utskottet fann därför att den kommunala tillsynen av cirkusdjur inte bör avgiftsbeläggas.

Regeringen anser att frågan om hur kontrollen av cirkusdjur skall finansieras bör ses över. Hållningen av cirkusdjur skiljer sig från annan djurhållning, bl.a. genom att cirkusarna rör sig mellan olika kommuner, ibland dagligen. Detta måste tas hänsyn till vid bedömningen av hur kontrollen skall finansieras och vid utformningen av ett eventuellt avgiftssystem. Djurskyddsmyndigheten bör därför ges i uppdrag att se över hur djurskyddskontrollen på cirkusar skulle kunna utformas och vilka eventuella effekter en avgiftsbeläggning av cirkusarna skulle medföra på cirkusarnas ekonomi och möjlighet till brett utbud.

10.3.3. Avgifter för förprövning och godkännande m.m.

Regeringens bedömning: Djurskyddsmyndigheten bör få i uppdrag att se över avgiftssättningen för förprövning och godkännande m.m.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ett fåtal instanser har kommenterat bedömningen. Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar att det nuvarande systemet inte ger tillräcklig kostnadstäckning för förprövningar. Göteborgs kommun påpekar att förslaget inte omfattar godkännande och registrering av annan verksamhet än sådan som kräver förprövning.

Skälen för regeringens bedömning: Till djurskyddsmyndigheten har delegerats rätten att föreskriva om att avgift skall betalas i ärenden hos statliga myndigheter om bl.a. förprövning, godkännande, tillstånd och registrering. Djurskyddsmyndigheten har meddelat föreskrifter om sådana avgifter. Avgifterna är lika över landet och varierar i storlek beroende på omfattningen av den utredning som en kategori av ärenden bedöms vara förknippad med.

Det har kommit till regeringens kännedom att ärenden om förprövning har blivit mer komplexa med tiden och att tidsåtgången för handläggningen därmed har ökat de senaste åren. Vi gör därför den bedömningen att det finns ett behov av en översyn av den nuvarande avgiftssättningen för statliga myndigheter. Detta gäller i synnerhet för förprövning av djurstallar m.m., för vilka avgiftsnivån senast fastställdes av Jordbruksverket år 1999. Regeringen avser därför att ge Djurskyddsmyndigheten i uppdrag att se över avgiftssättningen för förprövning och godkännande m.m. mot bakgrund av ärendenas komplexitet, kostnadsutvecklingen och med syftet att säkerställa att avgifterna är kongruenta med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

10.4. Överväganden rörande kontrollen av foder och animaliska biprodukter

10.4.1. Årlig kontrollavgift

Regeringens bedömning: En fast årlig avgift bör tas ut från foderföretagare och från övriga företagare som befattar sig med animaliska biprodukter.

Statens jordbruksverk bör utarbeta en schablon för olika verksamheters kontrollbehov. Schablonen bör baseras på bl.a. verksamhetens omfattning och risk. Jordbruksverket bör – för att vägleda kommunerna – publicera schablonen i allmänna råd.

En timtaxa, som baseras på principen om full kostnadstäckning, bör beslutas av kommunerna. Jordbruksverket bör genom allmänna råd ge kommunerna vägledning dels om hur kommunernas taxa bör beräknas, dels en lämplig lägsta nivå för timtaxan.

Kommunerna bör fastställa avgiften med utgångspunkt i det av Jordbruksverket uppskattade kontrollbehovet och den beslutade timtaxan.

Jordbruksverket bör, efter regeringens bemyndigande, ges rätt att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans avgift skall beräknas.

Kontrollavgifterna bör kunna sättas ned för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, för nystartade verksamheter.

De nya avgifterna bör kunna börja tillämpas från den 1 januari 2007.

Avgiftsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår en starkare statlig styrning av avgifterna för foderkontrollen i den kommersiella sektorn genom att schablontid för kontrollobjekt föreslås läggas fast i föreskrifter samt att en bindande lägsta timtaxa läggs fast av regeringen. Vidare föreslår utredningen att foderkontrollen i primärproduktionen bör finansieras genom Jordbruksverkets förvaltningsanslag vid den kontrollfrekvens som utredningen förutser. Utredningen har inte haft i uppgift att lämna förslag på beräkning av avgifter för offentlig kontroll av anläggningar som hanterar animaliska biprodukter.

Remissinstanserna: Det absoluta flertalet av remissinstanserna instämmer i den av utredningen föreslagna grundprincipen med en årlig avgift som bygger på verksamhetens risk. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att beräkningarna för kostnaden för foderproducenterna är orättvis mot bakgrund av kontrollfrekvensen. Statens jordbruksverk anser att den föreslagna riskmodellen skulle kunna fungera för foderkontrollen men menar att utredaren inte i tillräcklig grad belyst förslagets konsekvenser och tillämpning på foderområdet. Föreningen foder och spannmål avstyrker förslaget därför att det endast omfattar industriell fodertillverkning. Lantbrukarnas Riksförbund stödjer principen om en riskbaserad avgift men motsätter sig en årlig kontrollavgift och menar att avgift endast skall erläggas efter genomförd kontroll. Arvidsjaurs kommun anser att nivån på avgifterna måste möjliggöra att kommunerna får kostnadstäckning för sina utgifter för kontrollen. Sveriges Kommuner och Landsting anser att för det fall det blir aktuellt med ett kommunalt huvudmannaskap för foderkontrollen skall denna finansieras enligt principen om full kostnadstäckning.

Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande foderkontrollen omfattar huvudsakligen den storskaliga kommersiella fodertillverkningen. Denna kontroll är i allt väsentligt avgiftsfinansierad och avgifternas storlek baseras på företagens produktionsvolym. Det nya EG-regelverket om offentlig kontroll innebär emellertid att medlemsstaterna skall

se till att offentlig kontroll genomförs även i primärproduktionen, dvs. av den foderproduktion som bedrivs hos jordbruksföretagen. I avsnitt 12.8 föreslås därför att den offentliga kontrollen av efterlevnaden av den nya lagen om foder och animaliska biprodukter skall utföras – förutom av Jordbruksverket – även av kommunerna. Kommunerna föreslås även ansvara för kontrollen av hanteringen av animaliska biprodukter på lokal nivå. Detta innebär i praktiken att kontrollen av regelverket på gårdsnivå och kontrollen av regelverket om animaliska biprodukter på lokal nivå kommer att utövas av samma kommunala nämnder som utför kontroll av livsmedel och djurskydd i primärproduktionen och på lokal nivå.

En grundläggande utgångspunkt i ett nytt avgiftssystem för kontrollen av regelverket om foder och animaliska biprodukter är att avgiftens storlek skall svara mot den kostnad som den offentliga kontrollen över företaget medför. För att i möjligaste mån ge kontrollmyndigheten full kostnadstäckning för sitt arbete bör avgiftssystemet till viss del utgå från de lokala förutsättningarna hos respektive kontrollmyndighet. Samtidigt måste beaktas att en fullgod foderkontroll i hela landet är av sådant allmänintresse att en godtagbar kvalitet måste säkerställas. Behovet av en fullgod foderkontroll kan inte tillgodoses utan att kontrollmyndigheterna tillförs tillräckliga resurser. Resursbehovet bör, enligt regeringens mening, säkerställas dels genom att kontrollmyndigheterna åläggs en skyldighet att ta ut en avgift för kontrollen, dels genom att staten i viss utsträckning styr storleken på avgiftsuttaget.

För att åstadkomma en så långt som möjligt rättvis fördelning av kostnadsansvaret är det nödvändigt att uppskatta vilken tid som kontrollen typiskt sett kräver vid olika kategorier av företag eller anläggningar. Vi gör bedömningen att avgifternas storlek bör beräknas genom en schabloniserad riskbedömning av varje kategori företag eller anläggning. Olika typer av verksamhet är förenade med olika stora risker från hälso- och redlighetssynpunkt. En verksamhet med stora riskmoment ställer krav på en mer frekvent kontroll. Företag med högre risk förutses vara mer tidskrävande både med avseende på antalet inspektioner per år och vad beträffar den tid som går åt vid varje inspektion. Motsatsvis beräknas en mindre tidsåtgång för företag med lägre risk. Eftersom det finns en koppling mellan kontrollernas reella omfattning och de avgifter som bör som tas ut för att genomföra kontrollerna framstår det som naturligt att den årliga kontrollavgiften bygger på den kontrollfrekvens m.m. som bedöms relevant för en viss foderverksamhet. Det saknas grund för att göra någon annan bedömning än att likartade verksamheter i olika delar av landet har samma riskfaktor. Exempel på riskfaktorer som kan beaktas är graden av spridning som foder från en foderproducent har respektive vilken typ av animaliska biprodukter som hanteras i anläggningen och produkter som tillverkas. Det finns foderföretagare i primärproduktionen som tillverkar och säljer förhållandevis stora mängder primärproducerat foder. Det är därför rimligt att anta att företag som levererar foder till andra livsmedels- och/eller foderföretagare i volymer som inte kan anses som små kommer att bli föremål för kontroller i högre grad än vad som för närvarande är fallet.

En modell för fördelning av olika typer av verksamheter i olika riskklasser bör utarbetas av Jordbruksverket. Genom riskklassificeringen bör Jordbruksverket exemplifiera omfattningen av en normalkontroll vid en

viss typ av foderverksamhet. Riskkategoriseringen av verksamheterna bör bygga på ett antal parametrar. Hit hör storleken på verksamheten, verksamhetens art, vilka råvaror som hanteras, vilka faror och risker som är förknippade med råvarorna, processen och produkten samt spridningsområde och målgrupp.

Den årliga kontrollavgiftens syfte är att genom en schabloniserad beräkning täcka de kostnader som kontrollmyndigheten har för den reguljära kontrollen av ett kontrollobjekt. Myndighetens kostnader för därtill kommande extra kontroller som orsakas av bristande efterlevnad av regelverket skall, såsom framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, alltid till fullo betalas av kontrollobjektet. Detta innebär t.ex. att sådana kostnader som är hänförliga till ett eller flera inom schablonen beräknade ordinarie kontrollbesök skall täckas av den årliga avgiften, medan kostnader för uppföljningen av eventuella anmärkningar som konstateras vid ett sådan besök faller utanför den årliga avgiften och debiteras företaget särskilt.

Som redan nämnts anser vi att det är angeläget att avgiftssystemet även innebär en skyldighet för såväl en statlig kontrollmyndighet som en kommun att ta ut en avgift för kontrollen. En obligatorisk avgift och likvärdiga kontroller skapar rättvisare konkurrensvillkor mellan företag lokaliserade i angränsande kommuner och kontrollmyndigheten kan inte söka prioritera ner kontrollerna med hänvisning till bristande resurser. Med en säkerställd finansiering garanteras att fullgoda kontroller bedrivs i alla kommuner. En i alla kommuner likvärdig kontroll är viktigt ur konkurrensneutralitetshänseende.

För att vägleda kommunerna i arbetet med att beräkna en rimlig avgift anser vi att de kriterier som bör ingå i beräkningen av timtaxan och en lämplig lägsta timtaxa bör meddelas av Jordbruksverket genom allmänna råd. Genom gemensamma riktlinjer över landet för hur avgiften skall beräknas säkerställs en mer likvärdig tillämpning av systemet med lokalt fastställda timtaxor.

Regeringen anser att samma principer bör tillämpas även när det gäller beräkning av avgiften för kontrollen av anläggningar som hanterar animaliska biprodukter.

Vi gör bedömningen att ett avgiftssystem som innebär att kontrollmyndigheten är skyldig att ta ut en avgift och basera denna på principen om full kostnadstäckning ger en tillfredsställande styrning av avgiften utan att göra omotiverade ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Med ett sådant system finns det enligt vår uppfattning i detta skede inte något behov av att komplettera skyldigheten att ta ut en avgift med för kommunen bindande bestämmelser om hur avgiften skall beräknas. Däremot menar vi att kommunerna bör vägledas i sitt arbete med att beräkna avgiften. Det är därför enligt vår mening motiverat att Jordbruksverket ger kommunerna vägledning om beräkning av avgiften genom att i allmänna råd publicera den ovan beskrivna mallen för fördelning av kontrollobjekt i riskklasser.

I fråga om den avgift för kontrollen som kan komma att tas ut av statliga kontrollmyndigheter eller kontrollorgan bör regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i bindande föreskrifter kunna fastställa avgiftens storlek.

I enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör kontrollmyndigheten kunna sätta ner avgiften för verksamheter lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, verksamheter som bedrivs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, nystartade verksamheter.

För kontroller som föranleds av att ett företag brutit mot regelverket finns, som vi konstaterat tidigare, gemenskapsregler i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Reglerna innebär att kontrollmyndigheten skall debitera företaget för all tid som merarbetet orsakar. Av bestämmelserna följer att kostnader för sådan kontroll som är resultatet av obefogade klagomål inte skall debiteras företagaren. Däremot bör kostnader för sådana kontroller som genomförs på begäran av verksamhetsutövaren, om det skulle förekomma, bekostas helt av företagaren.

Rent praktiskt innebär det föreslagna systemet att avgiftsberäkningen sker i två steg; först bestäms kontrollmyndighetens specifika avgift per timme, vilken när det gäller kommunerna fastställs av kommunfullmäktige. Timtaxan får täcka kostnaderna för löner, utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader samt kostnader för provtagning och laboratorieanalyser i enlighet med vad som anges i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Steg två i avgiftsberäkningen är att placera in kontrollobjektet i en riskkategori enligt Jordbruksverkets riskschablon. För varje riskkategori finns en angiven kontrollfrekvens och normativ tidsåtgång för den aktuella typen av objekt. Vid placeringen av en verksamhet i riskklasser bör hänsyn också tas till kontrollmyndighetens erfarenheter från tidigare kontroller m.m., dvs. om företaget har en fungerande egenkontroll och om man har visat upp god redlighet. Har företaget goda rutiner och kontrollmyndigheten goda erfarenheter av företaget bör verksamheten kunna placeras i en lägre riskklass. Även annan typ av granskning av oberoende part kan leda till att verksamheten placeras i en lägre riskklass. Kontrollmyndigheten bör alltså utifrån sin egen kostnad per timme, Jordbruksverkets riskkategorisering med hänsyn tagen till företagets egenkontroll m.m., räkna ut den årliga avgiften för ett enskilt kontrollobjekt.

Vi anser att det föreslagna avgiftssystemet bör kunna tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2007. Avgifterna kan inte antas komma att bli så betungande att en längre övergångstid behövs.

Hänvisningar till S10-4-1

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 12.18

10.4.2. Avgifter för godkännande och registrering

Regeringens bedömning: En avgift bör tas ut för kostnader för prövning i ärenden om godkännande av anläggningar eller för registrering av anläggningar.

Avgiften för prövning av godkännande av en foderanläggning och av anläggningar som handhar animaliska biprodukter bör fastställas av Jordbruksverket som ett schablonbelopp med utgångspunkten att prövningen skall ge full kostnadstäckning.

För de verksamheter som enbart registreras bör avgiften motsvara en timmes arbete enligt den av kontrollmyndigheten fastställda timtaxan.

Avgiftsutredningens bedömning: Utredningen har inte gjort någon bedömning i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt de nuvarande reglerna om avgifter för foderkontroll (SJVFS 2005:33) tas avgifter i ärenden om godkännande av tillverkningsställen och mellanhänder. Avgift tas vidare ut i ärenden om godkännande av vissa anläggningar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati.

Beräkningen av avgiftens storlek för godkännande av foderanläggningar regleras sedan tidigare av gemenskapsrätten. Enligt rådets beslut av den 14 december 1998 om ett gemenskapssystem för avgifter inom fodersektorn (98/728/EG) skulle medlemsstaterna se till att en avgift togs ut för godkännande av foderanläggningar och mellanhänder i enlighet med direktiv 95/69/EG. I beslutet reglerades också vilka kostnader som skulle beaktas vid fastställandet av avgifter. Beslutet 98/728/EG genomfördes i nationell rätt av Jordbruksverket med stöd av bemyndiganden i lagen (1985:295) om foder. Rådsbeslutet upphörde att gälla den 1 januari 2006 då Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 började tillämpas.

Genom de nya EG-reglerna om foderhygien i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 ställs krav på att samtliga foderföretag som omfattas av EG-förordningen skall vara godkända av eller registrerade hos myndigheterna. Den prövning av en verksamhet som görs av kontrollmyndigheterna i ett ärende om godkännande eller vid en registrering är ett betydelsefullt verktyg för att förebygga framtida problem och för att säkerställa att företaget redan när verksamheten påbörjas uppfyller kraven i foderlagstiftningen. Godkännandeprövningen och registreringsförfarandet är således viktiga led i den offentliga kontrollen.

Kravet på avgiftsuttag för godkännande av foderanläggningar följer numera av den direkt tillämpliga EG-rätten genom att godkännande av sådana anläggningar finns upptaget i den förteckning över verksamheter som – enligt artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 – skall vara föremål för avgiftsuttag (se bilaga IV Avsnitt A i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004).

Genom det ovan nämnda rådsbeslutet om avgifter för godkännande av bl.a. foderanläggningar har ett system med finansiering av kostnaderna för godkännandet etablerats. Regeringen anser att detta system bör bestå. Vi anser därför att Jordbruksverket bör få till uppgift att bestämma schabloner för avgiftssättning för godkännandeprövning av foderanläggningar. Schablonavgifterna bör ha principen om full kostnadstäckning som utgångspunkt och bygga vidare på det system som etablerats genom det ovan nämnda rådsbeslutet om avgifter inom fodersektorn.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel skall anläggningar som hanterar animaliska biprodukter godkännas av den behöriga myndigheten. Exempel på sådana anläggningar är förbrännings- och samförbränningsanläggningar, bearbetningsanläggningar, oleokemiska anläggningar samt biogas- och kompostanläggningar. Jordbruksverket prövar ärendena

om godkännande i egenskap av behörig myndighet och avgifterna för detta är fastlagda i myndighetsföreskrifter (SJVFS 2004:46). Vi anser att samma system för avgiftssättning för godkännandeprövning av anläggningar som hanterar animaliska biprodukter bör tillämpas som vid prövning av godkännande av foderanläggningar. Bakgrunden till detta är bl.a. att vissa anläggningar, t.ex. sådana som tillverkar foder för sällskapsdjur, i vissa fall skall godkännas såväl i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 som enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Vad avser sådana foderanläggningar som kommer att bli föremål för registrering i enlighet med EG-rätten anser regeringen att en avgift bör tas ut för kostnaderna för denna registrering i likhet med vad som gäller på livsmedelsområdet. Vi gör också bedömningen att detta förfarande kommer att vara av samma karaktär som det för registrering av livsmedelsanläggningar. Ett registreringsarbete bör inte innebära ett alltför omfattande arbete för kontrollmyndigheten. Viss rådgivning kan bli aktuell, liksom administrativ hantering kring själva registreringsförfarandet. Regeringen anser därför att en avgift motsvarande den lokalt fastställda timtaxan kan motsvara de kostnader som kan antas uppkomma i de fall då endast registrering av foderanläggningen är nödvändig.

Hänvisningar till S10-4-2

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 12.18

10.5. Finansiering av stödjande och rådgivande uppgifter

Regeringens bedömning: De centrala och regionala kontrollmyndigheternas uppgifter att stödja, leda och samordna den offentliga kontrollen i landet bör finansieras med skattemedel.

Avgiftsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Såväl de statliga myndigheter som de kommuner som har yttrat sig i den delen är positiva till förslaget. Några instanser, däribland Malmö kommun, liksom Sveriges Kommuner och Landsting instämmer i bedömningen men anser att den ökning av kommunernas inkomst som blir följden av att 15 procent av kontrollavgiften inte längre överförs till Livsmedelsverket inte skall balanseras mot en neddragning av statsbidraget till kommunerna.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 11 § livsmedelsförordningen är kommunerna skyldiga att föra över medel motsvarande 15 procent av den årliga tillsynsavgiften till Livsmedelsverket. Avgiften skall finansiera Livsmedelsverkets samordnande och stödjande funktion gentemot kommunerna.

Vi den tidpunkt då bestämmelserna om avgiftsöverföringen från kommunerna till Livsmedelsmyndigheten infördes hade kommunerna inte rätt att finansiera andra kostnader än sådana som avsåg provtagning och undersökning av prov med avgiftsmedlen. Det är också den begränsningen som har legat till grund för Livsmedelsverkets beräkning av storleken på den årliga kontrollavgift som alla livsmedelsföretagare är skyldiga att betala till respektive kontrollmyndighet. Begränsningen att avgiften bara fick täcka kostnader för provtagning och undersökning av prov avskaffades den 1 juli 2005. I samband med detta höjde Livsmedelsverket den årliga kontrollavgiften så att även kostnader för

inspektion m.m. skulle täckas av avgiften. Detta har inneburit en högre om än inte full kostnadstäckning för kommunerna.

När avgiftssystemet för den offentliga livsmedelskontrollen helt reformeras och grunden för avgiftsberäkningen ändras finns två tänkbara huvudmodeller för att finansiera de stödjande och rådgivande uppgifterna. Dels kan det nuvarande systemet bestå med en årlig omföring av medel från kommun till stat. Detta system har den fördelen att det är ett etablerat system som också är förhållandevis lätt att anpassa efter stödbehovet eftersom storleken på omföringsbeloppet skulle kunna fastställas årligen. Den andra modellen för finansieringen är att låta uppgiften finansieras med skattemedel över Livsmedelsverkets förvaltningsanslag, en modell som har fördelar bl.a. eftersom den skapar bättre planeringsförutsättningar för Livsmedelsverket och innebär en väsentligt minskad administration.

Vid en samlad bedömning av de för- respektive nackdelar som är förknippade med de olika tänkbara modellerna för finansiering av Livsmedelsverket rådgivande och stödjande verksamhet kommer vi till slutsatsen att en skattefinansierad modell är att föredra. En sådan lösning är tydlig både i förhållande till de Livsmedelsverket som skall ge stöd och mottagarna av råden och stöden, nämligen de lokala kontrollmyndigheterna. Modellen för finansiering av rådgivande och stödjande uppgifter som myndigheterna utför till nytta för de lokala myndigheterna bör gälla generellt för de kontrollområden som behandlas i detta kapitel. För Djurskyddsmyndigheten, Statens jordbruksverk och länsstyrelserna innebär detta ställningstagande inte någon förändring av nuvarande ordning. För Livsmedelsverkets del innebär ställningstagandet att uppgifter som i dag är avgiftsfinansierade fortsättningsvis skall vara skattefinansierade.

Vi gör bedömningen att den nuvarande intäkten för Livsmedelsverket från omföringen av medel från kommunerna till Livsmedelsverket utgör en rimlig ambitionsnivå för den stödjande och vägledande verksamheten. Den kostnad på cirka 17 miljoner kronor som härmed överförs från kommunerna till staten skall regleras genom en minskning av statsbidragen till kommunerna med motsvarande belopp. Motivet för denna lösning är att den årliga kontrollavgiften inte kommer att sänkas motsvarande det nuvarande omföringsbeloppet av avgiftsintäkterna från kommun till stat i och med förändringen. Med nämnda justering innebär avskaffandet av 15 procent överföringen till Livsmedelsverket således ett nollsummespel för kommunernas del.

Hänvisningar till S10-5

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 11.16

11. En ny livsmedelslag

11.1. En ny lag om livsmedel som bl.a. kompletterar EG-bestämmelser

Regeringens förslag: Den nuvarande livsmedelslagen ersätts av en ny lag om livsmedel. Lagen skall innehålla materiella bestämmelser och bemyndiganden samt komplettera de EG-bestämmelser som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde.

Regeringen skall i Svensk författningssamling tillkännage vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde skall regeringen i Svensk författningssamling tillkännage vilka EG-bestämmelser som kompletteras av livsmedelslagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. I promemorian föreslås dock att regeringen i fråga om EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde i verkställighetsföreskrifter skall kunna precisera vilka bestämmelser i förordningen som kompletteras av en specifik lag.

Remissinstanserna: Det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i denna del ställer sig positiva till förslaget. Vissa lagtekniska synpunkter har framförts av Länsrätten i Stockholms län.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande livsmedelslagen (1971:511) tillkom 1971. Den har under årens lopp ändrats ett flertal gånger. Ändringarna har bl.a. inneburit att ett antal av lagens ursprungliga bestämmelser har upphävts.

Lagen innehåller bl.a. grundläggande regler om hur livsmedel skall vara beskaffade och hur de skall hanteras. Regler om detta finns numera också i ett antal förordningar beslutade av EU, bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. I två andra EG-förordningar, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, finns detaljerade regler om kontroll som i vissa delar kommer att ersätta livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn. Detta innebär att livsmedelslagen måste anpassas – både innehållsmässigt och lagtekniskt – till EG:s lagstiftning på området. Samtidigt finns ett behov av att modernisera lagen. Vi gör – i likhet med vad som sägs i promemorian – den bedömningen att de ändringar som måste göras i lagen, framför allt med anledning av EU:s nya lagstiftning på området, är så omfattande att livsmedelslagen bör ersättas med en ny livsmedelslag.

Trots att livsmedelsområdet i allt större utsträckning regleras genom EG-förordningar kommer det även i framtiden att finnas ett visst utrymme för rent nationella föreskrifter om livsmedel. De EG-regler som ges i direktiv måste vidare genomföras på nationell nivå. Därutöver

behövs vissa bestämmelser som kompletterar materiella bestämmelser - såväl nationella som EG-rättsliga. Det förutsätts t.ex. att medlemsstaterna, eller för ändamålet utpekade myndigheter, kontrollerar att bestämmelserna i EG-förordningarna följs. Vidare har medlemsstaterna att se till att överträdelser av förordningarnas bestämmelser straffbeläggs eller sanktioneras på annat sätt. Som utvecklats närmare i avsnitt 8.3 bör den nya lagen därför – i likhet med den nu gällande lagen – innehålla en bestämmelse om att lagen kompletterar bestämmelser i EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling skall ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Vi instämmer i Lagrådets bedömning att tillkännagivandeförfarandet bör användas även för att ange vilka bestämmelser i en EGförordning som täcker flera lagars tillämpningsområde som skall kompletteras av livsmedelslagen. En bestämmelse om detta bör därför föras in i lagen.

Vi delar vidare den bedömning som görs i promemorian att det – också det i likhet med vad som gäller i dag – bör införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna (se även avsnitt 8.4). Bemyndigandet bör också innefatta en rätt att meddela beslut i enskilda fall.

Det är i dag inte helt klart vilket beslutsutrymme regeringen eller efter regeringens bemyndigande Livsmedelsverket har inom ramen för det s.k. kompletteringsbemyndigande som finns i den nuvarande lagen. Inom områden som regleras av EG-rätten kan nationella regler utfärdas på skilda grunder. I vissa EG-förordningar förutsätts att medlemsstaterna utfärdar nationella bestämmelser antingen för att precisera en bestämmelse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att reglera vissa materiella frågor nationellt. Ett exempel på det senare är försäljning av mindre mängder primärprodukter som faller utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och som enligt förordningarna skall regleras på nationell nivå. EG-förordningarna kan även innehålla regler som uttryckligen ger medlemsstaterna befogenhet att meddela nationella undantagsbestämmelser eller särskilda regler för ett visst område som inte omfattas av EG-regleringen. Det gemensamma för de sistnämnda två fallen är att EG-reglerna i sig inte förutsätter att det utfärdas några nationella bestämmelser utan det är upp till medlemsstaten att bestämma om sådana regler skall finnas. Principiellt sett skiljer sig dessa fall inte från de situationer då frågan är helt oreglerad i sekundärrätten. I båda fallen ligger hela beslutsutrymmet i den aktuella frågan hos medlemsstaten. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna bör enligt vår uppfattning inte innefatta sådana fall då Sverige har ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser skall finnas. Däremot bör de generella bemyndigandena som ges i lagen att utfärda föreskrifter täcka även dessa fall, under förutsättning att övriga förutsättningar för utnyttjandet av bemyndigandet är uppfyllda.

Hänvisningar till S11-1

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 3

11.2. Lagens syfte och tillämpningsområde

11.2.1. Livsmedelskedjan

Regeringens förslag: Den nya lagen skall syfta till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Den skall gälla alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel. Med livsmedel avses livsmedel i den betydelse begreppet har enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Därutöver skall lagen tillämpas på dricksvatten från det stadium då det bereds i vattenverket tills det når den punkt där värdena skall iakttas enligt rådets direktiv 98/83/EG.

Promemorians förslag: Överensstämmer i materiellt hänseende i huvudsak med regeringens. Lagens tillämpningsområde uttrycktes dock lagtekniskt på ett delvis annorlunda sätt i promemorian.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser efterlyser dock ett förtydligande av lagens tillämpningsområde. Smittskyddsinstitutet menar att det är olyckligt att det inte är klart framgår vad som inryms i begreppet livsmedel. Eftersom lagen omfattar alla stadier av produktion skulle detta kunna tolkas så att även odling av t.ex. sallad ingår. Göteborgs kommun anser att det är positivt att primärproduktion ingår i lagens tillämpningsområde, men menar att det finns ett behov av att tydliggöra lagstiftningen och ansvarsfördelningen. Livsmedelsverket framhåller att lagens bestämmelser inte förefaller kunna tillämpas beträffande växande gröda. Flera remissinstanser, däribland Smittskyddsinstitutet är positiva till att den svenska lagstiftningen även i framtiden omfattar hela distributionskedjan av vatten. Djurskyddsmyndigheten betonar vikten av att en och samma myndighet, Djurskyddsmyndigheten, har det samlade ansvaret för djurskyddskontrollen och menar att förhållandet mellan besiktningsveterinärernas, Djurskyddsmyndighetens och kommunernas ansvar vad avser djurskyddskontrollerna på slakterierna bör klargöras. Vidare menar myndigheten att veterinärerna skulle ges ett tydligare stöd i sin yrkesutövning om de förordnas av Djurskyddsmyndigheten för att utföra djurskyddskontrollen på slakterierna.

Skälen för regeringens förslag

Begreppet livsmedel

Den nuvarande livsmedelslagen gäller hantering av livsmedel. Livsmedel definieras i 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511) såsom matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkemedelslagen är tillämplig. Av definitionen följer att lagen omfattar allt som på ett eller annat sätt passerar människans mun. Begreppet livsmedel innefattar därmed även sådana produkter som i dagligt tal inte brukar betecknas som livsmedel, exempelvis kryddor, drickvatten, vin, sprit, maltdrycker, snus och tuggtobak. Som livsmedel räknas även hälsokostpreparat och

liknande produkter, exempelvis kosttillskott, som är avsedda att intas via munnen och som inte omfattas av läkemedelslagen. Något förenklat innebär detta att en produkt blir att betrakta som läkemedel bl.a. om den marknadsförs med egenskaper som sägs förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom.

Råvaror faller generellt sett utanför lagens tillämpningsområde. Lagstiftningen innehåller inga bestämmelser om vid vilken tidpunkt en råvara blir livsmedel. I förarbetena har gjorts vissa uttalanden som kan tjäna som vägledning i den praktiska tillämpningen (se prop. 1971:61 s. 182 f.). Enligt dessa bör en råvara bedömas som livsmedel på ett så tidigt stadium i beredningsproceduren som krävs från livsmedelshygienisk synpunkt. Sålunda anses t.ex. spannmål som livsmedel när det kommer till kvarnanläggningen och där bedöms vara kvarngillt. Kött betraktas som livsmedel då det levande djuret kommer till slakteriet och där besiktigas av veterinär. Mjölk anses enligt nuvarande praxis vara livsmedel då den kommer in i tankbilen. Fisk som rensas och bearbetas ute till havs i anslutning till fångsten anses som livsmedel redan på detta stadium. I sådana fall då varor överlämnas från producent direkt till konsument, t.ex. vegetabilier eller bär, är avsikten vanligtvis att varorna skall användas för förtäring, varför de betraktas som livsmedel redan från tidpunkten för överlämnandet.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 definition av begreppet livsmedel finns i artikel 2. Enligt denna avses med livsmedel alla ämnen eller produkter oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Livsmedel inbegriper drycker, tuggummi och alla ämnen, inklusive vatten, som avsiktligt tillförts livsmedlet under dess framställning, beredning eller behandling. Livsmedel inbegriper även vatten fr.o.m. den punkt där värdena skall iakttas enligt artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten, dvs. vanligtvis från det att det tappas från kranar som normalt används för dricksvatten.

Vidare sägs att livsmedel inte inbegriper foder, levande djur, utom om de har behandlats för att släppas ut på marknaden som livsmedel, växter före skörd, läkemedel i den mening som avses i rådets direktiv 65/65/EEG och 92/73/EEG, kosmetika i den mening som avses i rådets direktiv 76/768/EEG, tobak och tobaksprodukter i den mening som avses i rådets direktiv 89/662, narkotika eller psykotropa ämnen i den mening som avses i Förenta nationernas allmänna narkotikakonvention från år 1961 och i Förenta nationernas konvention från år 1971 om psykotropa ämnen samt restsubstanser och främmande ämnen.

Av det som nu redovisats framgår att definitionerna av begreppet livsmedel i livsmedelslagen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 i stort har samma innebörd. De skiljer sig dock åt i ett antal viktiga hänseenden. En skillnad är att en vara generellt sett kan komma att betraktas som ett livsmedel i ett tidigare skede i produktionskedjan enligt EG:s definition än vad som är fallet enligt livsmedelslagen. Vegetabilier kan t.ex. anses som livsmedel så snart de har skördats, om de är avsedda för konsumtion av människa. Endast växande gröda exkluderas uttryckligt från livsmedelsbegreppet. När det gäller levande djur är förhållandet dock det motsatta. Till skillnad från vad som gäller

enligt livsmedelslagen betraktas ett djur enligt EG:s livsmedelsbegrepp normalt sett inte som livsmedel förrän det har slaktats. Undantag är dock djur som i normalfallet äts levande, t.ex. ostron. Definitionen innebär att det inte är möjligt att klart fastställa vid vilken tidpunkt en råvara övergår till att bli ett livsmedel. Avgörande för den bedömningen är, i likhet med vad som gäller enligt livsmedelslagen, om varan är avsedd att förtäras eller – vilket är nytt i förhållande till livsmedelslagens definition – om den rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Andra väsentliga skillnader mellan de båda definitionerna är att vatten som bereds och hanteras i vattenverken och snus och tuggtobak faller utanför EG-rättens definition. Vi återkommer till dessa båda frågor sist i detta i avsnitt respektive i avsnitt 11.2.2.

När det gäller gränsdragningen mellan livsmedel och läkemedel finns i artikel 2 en hänvisning till läkemedelsdefinitionen i rådets direktiv 65/65/EEG och 92/73/EEG. De direktiven har numera upphävts och ersatts bl.a. av rådets direktiv 2001/83/EG. Enligt det direktivet skall hänvisningar till de upphävda direktiven i EG-rättsakter tolkas som hänvisningar till direktiv 2001/83/EG. Av en jämförelsetabell i bilaga 3 till direktivet framgår att läkemedelsdefinitionen i artikel 1.2 i direktiv 65/65/EEG skall ersättas av den definition som ges i direktiv 2001/83/EG. Regeringen har i en proposition till riksdagen den 12 januari 2006 (prop. 2005/06:70) lämnat lagförslag som syftar till att genomföra bl.a. ovan nämnda direktiv. I propositionen uttalas bl.a. att avsikten är att införandet av den nya definitionen inte skall medföra några egentliga förskjutningar i praxis när det gäller vilka kategorier av produkter som är att hänföra till läkemedel respektive livsmedel.

Bestämmelserna i EG-förordningen inklusive livsmedelsdefinitionen gäller direkt i Sverige såsom svensk lag. Detta innebär att Sverige inte kan ha en egen definition av begreppet livsmedel som avviker från EGrättens eller i svensk författning tolka eller genomföra EG-definitionen. När begreppet livsmedel används i den nya livsmedelslagen har detta i stället samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det är således inte möjligt att – vilket efterfrågats av några remissinstanser – tydliggöra vad som innefattas i begreppet livsmedel. Det får i stället ankomma på rättstillämpningen att avgöra närmare när en vara är att betrakta som ett livsmedel i EG-rättslig mening.

Alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan

I promemorian har föreslagits att lagen skall gälla livsmedel i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan samt djur som lämnas till slakt. Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Ett par remissinstanser har dock ansett att tillämpningsområdet i vissa avseenden är oklart. Enligt Smittskyddsinstitutet skulle det sätt på vilket tillämpningsområdet uttrycks i lagen kunna uppfattas så att det inbegriper växter före skörd medan Livsmedelsverket å sin sida framhållit att växter före skörd förefaller falla utanför lagens tillämpning.

Den nya EG-regelverket om livsmedel präglas i hög utsträckning av en helhetssyn på livsmedelskedjan (från jord till bord). Detta har sin grund i en ökad insikt om att det finns ett tydligt samband mellan det sätt på

vilket jordbruket och djurhållningen bedrivs och kvaliteten och säkerheten hos de livsmedel som blir resultatet. Varje länk av livsmedelskedjan är av betydelse för slutprodukten och måste därmed omfattas av regler som säkerställer en hygienisk och ansvarsfull hantering. Den grundinställningen kommer bl.a. till uttryck i att kraven i de centrala EGförordningarna uttryckligen gäller ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan”. Begreppet definieras i artikel 3.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, såvitt nu är aktuellt, som alla stadier, inbegripet import, fr.o.m. primärproduktion av ett livsmedel t.o.m. dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten. Primärproduktion definieras i sin tur som produktion, uppfödning eller odling av primärprodukter inklusive skörd, mjölkning och produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Begreppet inbegriper även jakt, fiske och insamling av vilda produkter. Flera av EG:s förordningar inom området, däribland Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004, innehåller sålunda – förutom de krav som gäller själva livsmedlet – bestämmelser om vilka krav och villkor som skall uppfyllas i olika stadier i livsmedelskedjan. Många bestämmelser tar sikte på hantering i primärproduktionen och träffar därigenom bl.a. livsmedelsföretag med uppfödning av livsmedelsproducerande djur, odling av vegetabiliska livsmedel, verksamheter med jakt, bär- och svampplockning samt fiske och fiskodling. Bestämmelserna i EG-förordningarna innebär att livsmedelsföretagen är skyldiga att uppfylla bl.a. vissa hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. och om personals hälsa och utbildning. Vidare ställs t.ex. krav på att hanteringen av djur, primärprodukter och livsmedel är sådan att kontaminering förhindras.

Även om de EG-bestämmelser som riktar sig till enskilda företag gäller direkt i Sverige och alltså inte behöver eller ens får genomföras i nationell lagstiftning, finns det ett behov av att i svensk lag föreskriva bl.a. vilka myndigheter som skall utöva kontroll över efterlevnaden av bestämmelserna och vilka sanktioner som skall följa på överträdelser av reglerna. Det är därför angeläget att den nya livsmedelslagen ges ett tillämpningsområde som stämmer överens med de huvudsakliga EGförordningarna inom livsmedelsområdet. Detta innebär att livsmedelslagen – i likhet med EG-regelverket – inte bör begränsas till att gälla livsmedel som sådana utan den bör omfatta även hantering m.m. i primärproducentledet av råvaror som är avsedda att bli livsmedel och uppfödning av livsmedelsproducerande djur. Som påtalats av en del remissinstanser är det förslag som remitterats inte tillräckligt tydligt när det gäller vilka varor eller handlingar som faller inom lagens tillämpningsområde. Vi anser mot bakgrund bl.a. av vad som framförts i remissvaren att den nya livsmedelslagens tillämpningsområde – i likhet med de huvudsakliga rättsakterna inom livsmedelsområdet – bör uttryckas så att lagen gäller alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel. En konsekvens av den formuleringen är att det saknas behov av att – som föreslagits i promemorians – särskilt föreskriva att lagen skall tillämpas på djur som lämnas till slakt.

Det bör framhållas att den nya lagen i huvudsak innehåller bemyndiganden, som i sig är begränsade till att gälla livsmedel, samt bestämmelser om straff, avgifter och kontrollmyndigheter m.m. I lagen finns

endast en materiell bestämmelse, 10 §, som föreskriver i vilka fall det är förbjudet att släppa ut ett livsmedel på marknaden. Den omständigheten att lagen till sin bokstav omfattar exempelvis växter före skörd innebär därför inte att hela den materiella livsmedelslagstiftningen blir tillämplig på växande gröda och andra primärprodukter eller på levande djur. Dock leder den nu föreslagna formuleringen av lagens tillämpningsområde till att lagens bestämmelser i vissa avseenden kan få en alltför vid tillämpning. Detta gäller framför allt straff- och kontrollbestämmelserna som föreslås komplettera de EG-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. För att inte överträdelser av bestämmelser i sådana EGförordningar som innehåller bestämmelser om primärproduktion men som inte primärt syftar till att erhålla säkra livsmedel eller stärka konsumentintresset skall straffbeläggas enligt livsmedelslagen finns det behov av att i viss utsträckning snäva in den nya lagens tillämpningsområdet. Detta bör enligt vår uppfattning ske genom att det i lagen införs en ändamålsbestämmelse enligt den modell som allmänt tillämpas i EGrättsakterna och som också finns i viss svensk lagstiftning, t.ex. miljöbalken. Genom att bestämmelsen formuleras på motsvarande sätt som ändamålsbestämmelsen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 178/2002 kommer tillämpningsområdet för den nya livsmedelslagen och för de delar i EG-förordningen som avser livsmedel att sammanfalla fullt ut.

Vi återkommer till lagens tillämpning på primärproduktionen i avsnitt 11.11. där vi behandlar frågan om vilka myndigheter som bör ha ansvaret för den offentliga kontrollen i det ledet.

Djur som lämnas till slakt

Som vi konstaterat i det föregående innefattas djur som lämnas till slakt i den föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta följer av att definitionen på primärproduktion i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 178/2002 inbegriper produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Även den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser omfattar sådana djur. Enligt lagen utgör slakt av djur en form av hantering av livsmedel. Detta leder till att djur när de kommer till slakterier lagtekniskt sett betraktas som livsmedel och kan underkastas veterinärbesiktning inom ramen för livsmedelskontrollen. Livsmedelskontrollen, som utförs av Livsmedelsverkets besiktningsveterinärsorganisation, omfattar således i dag såväl besiktning av de levande djuren som av köttet efter slakt. Utöver köttkontrollen övervakar besiktningsveterinärerna att övriga tillämpliga livsmedelsföreskrifter rörande lokaler, hygienförhållanden m.m. efterlevs i slakterierna. I förarbetena till den nuvarande livsmedelslagen (prop. 1988/89:68 s. 23) uttalades att besiktningen av djuren på slakterierna är av mycket stor betydelse både ur livsmedelshygiensynpunkt och ur djurskyddssynpunkt.

Utöver den kontroll av djurskyddet som görs inom ramen för köttbesiktningen har besiktningsveterinärerna tilldelats vissa uttryckliga uppgifter inom djurskyddsområdet. Enligt 32 a § djurskyddsförordningen har besiktningsveterinärerna sålunda befogenhet att förbjuda slakt eller besluta om omedelbar avlivning av djur eller vidta andra åtgärder som behövs från djurskyddssynpunkt.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004, vilken innehåller detaljerade bestämmelser om kontroll av produkter av animaliskt ursprung, ställs betydligt större krav på veterinärkontroll av djurskyddet på slakterierna än vad som gäller enligt dagens regler. Bland annat föreskrivs att veterinärerna skall verifiera att tillämpliga gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser om djurskydd har följts, däribland bestämmelser om skydd av djur vid tidpunkten för slakt och under transport. Några remissinstanser, däribland Djurskyddsmyndigheten, har bl.a. med anledning av de nya EG-reglerna efterlyst ett förtydligande av ansvarsfördelningen mellan besiktningsveterinärerna, Djurskyddsmyndigheterna och kommunerna i fråga om den djurskyddskontroll som skall bedrivas på slakterierna.

Djurskyddsmyndigheten är central tillsynsmyndighet för djurskyddet enligt djurskyddslagen. Det är enligt vår uppfattning av stor vikt att Djurskyddsmyndigheten har ett odelat huvudansvar för frågor som rör djurskyddet. Samordningsansvaret för besiktningsveterinärernas utökade kontroll av djurskyddet på slakterierna bör alltså ligga hos Djurskyddsmyndigheten i enlighet med de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen. I Djurskyddsmyndighetens samordningsuppgifter ingår att med råd vägleda och – i den utsträckning det är tillåtet enligt EG-rätten och i övrigt motiverat – med bindande föreskrifter styra besiktningsveterinärernas operativa kontroll. Däri ingår också att ge kompletterande föreskrifter om den djurskyddskontroll som skall utföras enligt EG:s förordning (EG) nr 854/2002.

Besiktningsveterinärerna utför redan i dag kontroll på slakterierna såväl med stöd av livsmedelslagens regler som med stöd av djurskyddslagstiftningen. Till följd av det nya EG-regelverket kommer arbetet med rena djurskyddsuppgifter att utgöra en allt större del av besiktningsveterinärernas arbete. Det är oundvikligt att den i viss mån överlappande reglering som följer av att levandedjursbesiktningen omfattas både av livsmedelslagstiftningen och djurskyddslagstiftningen kan skapa vissa tillämpningsproblem. Dessa skall enligt vår mening dock inte överdrivas. I huvudsak bör sådana svårigheter kunna lösas genom att Livsmedelsverket i egenskap av huvudman för besiktningsveterinärerna och Djurskyddsmyndigheten gemensamt tar fram en instruktion för veterinärernas djurskyddskontroll. Djurskyddsmyndigheten bör därutöver i egenskap av central djurskyddsmyndighet svara för besiktningsveterinärernas handledning, rådgivning och utbildning.

Kommunernas ansvar för djurskyddet inskränks inte på grund av den tillsyn som bedrivs av besiktningsveterinärerna. Kommunerna har alltså enligt huvudregeln i djurskyddslagen den omedelbara tillsynen över djurskyddet på slakterierna. Detta innebär bl.a. att besiktningsveterinärerna rapporterar vad som framkommer vid kontrollen till kommunerna, vilka – precis som i dag – har att fatta alla beslut som inte omfattas av bestämmelsen i nuvarande 32 a § djurskyddsförordningen.

Vatten

Enligt definitionen av livsmedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 inkluderas dricksvatten först från det led i distributionskedjan då det tappas från kranar som normalt används för

dricksvatten. Vatten i tidigare led exkluderas uttryckligen från livsmedelsbegreppet. Motivet till den avgränsningen är enligt beaktandesats 6 i förordningen att kvaliteten på dricksvatten i tidigare led redan kontrolleras genom rådets direktiv 80/778/EEG och 98/83/EG. Mot den bakgrunden gör vi bedömningen att hanteringen på vattenverket inte inbegrips i begreppet ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan”. I den utsträckning hanteringen av vatten i tidigare led bör omfattas av livsmedelslagen bör detta således föreskrivas särskilt.

För att upprätthålla en fortsatt god vattenkvalitet är det enligt vår mening viktigt att tillse att vattenhanteringen står under en effektiv kontroll så tidigt som möjligt i distributionskedjan. Det mest ändamålsenliga sättet att säkerställa detta är att livsmedelslagstiftningen även i fortsättningen, i tillämpliga delar, omfattar dricksvatten också i tidigare led. Det bör liksom i dag ankomma på en och samma myndighet att kontrollera vattenkvaliteten i hela kedjan. På grund härav anser vi att den nya lagen uttryckligen bör omfatta vatten som bereds i vattenverken.

11.2.2. Snus och tuggtobak

Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på snus och tuggtobak.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Tyresö kommun ifrågasätter emellertid att snus och tuggtobak omfattas av lagen då de mikrobiologiska riskerna med snustillverkning enligt kommunen inte är likvärdiga med de risker som uppkommer vid livsmedelsberedning.

Skälen för regeringens förslag: I dag ingår snus och tuggtobak i livsmedelslagens livsmedelsbegrepp. Detta innebär att livsmedelslagens bestämmelser generellt sett gäller snus och tuggtobak. För snus och tuggtobak gäller även tobakslagen (1993:581). I tobakslagen finns bl.a. bestämmelser om varningstexter och produktkontroll. Sistnämnda bestämmelser innefattar bl.a. gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvara får innehålla eller ge upphov till och om mätning och övervakning av sådana gränsvärden. Statens folkhälsoinstitut har den centrala tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna.

Tobaksvaror exkluderas uttryckligen från den nya livsmedelsdefinitionen. Om den nya lagen skall omfatta snus och tuggtobak måste detta därför – såsom föreslagits i promemorian – regleras särskilt. Remissinstanserna är i allmänhet positiva till att den nya lagen omfattar snus och tuggtobak. Endast en kommun har ifrågasatt promemorians överväganden. Vi delar promemorians bedömning att åtskilliga moment i produktionen av snus eller tuggtobak medför risker som kan jämföras med dem som finns vid livsmedelsberedning. Detta gäller främst mikrobiologiska risker genom kontaminering. Till detta kommer att det varken från konsumentupplysningssynpunkt eller i övrigt finns skäl att ställa lägre krav på innehållsmärkning av snus och tuggtobak än på andra produkter som omfattas av den nuvarande livsmedelslagstiftningen. Det skall också vägas in att för de delar av snusproduktionen som gäller tillverkningshygien, användningen av aromämnen eller tillsatser m.m.

finns det i viss utsträckning en upparbetad kompetens hos vissa av tillsynsmyndigheterna. Vi anser därför att starka skäl talar för att snus och tuggtobak även fortsättningsvis bör omfattas av livsmedelslagens bestämmelser. Lagtekniskt anser vi att detta lämpligen bör lösas så att lagens bestämmelser generellt görs tillämpliga på produkterna. Med stöd av de bemyndiganden som lagen föreslås innehålla och som beskrivs närmare i avsnitt 11.5 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl.a. hantering, hygien och gränsvärden för främmande ämnen. Överträdelser av dessa föreskrifter innebär att produkterna inte får säljas i enlighet med den föreslagna bestämmelsen om förbud mot utsläppande på marknaden, se avsnitt 11.10.

Den operativa kontrollen över snusproduktionen kan kräva viss specialisering och expertkunskap hos inspektörerna. Detta bör dock kunna lösas genom kommunal samverkan. Det bör vidare kunna aktualiseras att branschen med stöd av Livsmedelsverket och berörda kontrollmyndigheter utarbetar riktlinjer, vilka kan tjäna som underlag för riskbedömning av verksamheten.

Hänvisningar till S11-2-2

11.2.3. Undantag för hantering i enskilt hushåll m.m.

Regeringens förslag: Primärproduktion för användning inom privathushåll och enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll skall undantas från lagens tillämpningsområde.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att föreskriva att lagen skall tillämpas på enskildas beredning m.m. av dricksvatten i privathushåll.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag undantar dock inte primärproduktion för användning inom privathushåll från tillämpningsområdet.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i den delen tillstyrker promemorians förslag. Smittskyddsinstitutet ser mycket positivt på att livsmedelslagen även kommer att omfatta livsmedel som bereds i hemmet för att släppas ut på marknaden eftersom matförgiftningar då lättare kan undvikas. Kalmar kommun och Miljöförbundet Väst genom Olofströms kommun, efterlyser ett klargörande av vad som skall betecknas som privathushåll och av hur riskerna skall bedömas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § livsmedelslagen gäller livsmedelslagstiftningen inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Enligt förarbetena (prop. 1971:61 s. 222) bör till enskilt hushåll även hänföras en helt sluten krets eller annat helt privat konsumtionsförhållande. I Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 1996:5) om hantering av livsmedel ges exempel på verksamheter som jämställs med enskilt hushåll. Sålunda anses beredning och servering av måltider som en enskild person eller ideell förening eller liknande sammanslutning anordnar i egen regi för en sluten krets som en sådan verksamhet. Vidare betraktas matlagning i boendekollektiv och liknande självhushåll på samma sätt. Matlagning i gruppboende på behandlingshem och liknande

inrättningar, där personal och vårdtagare under familjeliknande former hjälps åt att laga mat faller under samma kategori, om högst 10 personer deltar i måltiderna och dessa inte serveras till allmänheten. Slutligen omfattas beredning och servering av måltider i anslutning till rumsuthyrning i hemmiljö, så kallad bed and breakfastverksamhet, om verksamheten inte har en sådan omfattning att den är tillståndspliktig.

I andra och tredje stycket i 3 § livsmedelslagen föreskrivs vissa undantag från principen att lagen inte gäller i enskilda hushåll. Sålunda får lagens bestämmelser göras tillämpliga helt eller delvis i fråga om vatten som är avsett att drickas eller att användas vid hantering av livsmedel och i fråga om kött från kronhjort och dovhjort som hållits i hägn.

De centrala EG-förordningarna på livsmedelsområdet omfattar i likhet med livsmedelslagen inte hantering m.m. av livsmedel i enskilda hem. Eftersom EG-förordningarna omfattar även verksamhet i primärproducentledet undantas i förordningarna därutöver sådan primärproduktion som är avsedd för privat konsumtion. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 uttrycks detta så att förordningen inte skall tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller för enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för konsumtion inom privathushåll (artikel 1.2 a och b). Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 undantas från tillämpningsområdet primärproduktion för privat enskilt bruk och enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för privat enskild konsumtion (artikel 1.3).

Det är enligt vår mening angeläget att den nya livsmedelslagens tillämpningsområde så långt som möjligt sammanfaller med de centrala EG-förordningarnas. Lagen bör därför – i likhet med den nu gällande – inte gälla beredning m.m. av livsmedel i enskilda hem, eller primärproduktion för privat konsumtion. För att undvika tillämpningssvårigheter och för att minimera risken att frågor regleras på olika sätt i EGrätten och i svensk lag bör samma terminologi så långt som möjligt används i den nya lagen som i EG-rätten. Undantaget för primärproduktion och beredning av livsmedel i hemmen för enskildas konsumtion uttrycks som nämnts i det föregående på lite olika sätt i EG-förordningarna. Vi anser att det sätt på vilket undantaget uttrycks i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 är att föredra, dels på grund av att förordningen är av ett senare datum än Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, dels på grund av att den språkliga formuleringen stämmer bättre överens med svenskt språkbruk. Undantaget bör således formuleras så att lagen inte tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller enskildas handhavande av livsmedel för konsumtion inom privathushåll. Som vi återkommer till i avsnitt 11.3 bör ordet ”hantering” inte användas i den nya lagen eftersom ordet, när det används i de EG-förordningar som kompletteras av lagen, har en betydelse som avviker från svenskt språkbruk.

I praktiken bör den nya terminologin inte innebära någon större förändring i förhållande till vad som gäller i dag i fråga om enskildas hantering av livsmedel i enskilt hushåll. En skillnad, som kan leda till vissa tillämpningssvårigheter är dock att den nya lagen – i likhet med

EG-förordningarna – kommer att omfatta livsmedel som bereds i privat bostad i syfte att släppas ut på marknaden. Som också konstaterats i promemorian är gränsdragningen mellan vad som kan hänföras till sådan konsumtion inom privathushåll som inte omfattas av regelverket och vad som innefattar ett av lagstiftningen reglerat utsläppande på marknaden inte alltid helt klar. Vi återkommer till detta i författningskommentaren till 4 §. Det bör ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av central myndighet dra upp de närmare riktlinjerna för tillämpningen. Eftersom begreppen konsumtion inom privathushåll och släppa ut på marknaden används i EG-rätten ankommer det i slutändan på EG-domstolen att bestämma den närmare innebörden av uttrycken och därmed regelverkets omfattning.

Det bör däremot – till skillnad från i dag – inte vara möjligt att tillämpa lagens bestämmelser generellt på vilt som hållits i hägn. Hantering av livsmedel i enskilt hushåll faller utanför de nya EG-förordningarnas tillämpningsområde och regeringen bedömer att det saknas behov av nationella föreskrifter om så kallad husbehovsslakt och besiktning av kött från sådan slakt.

När det gäller dricksvatten, som efter föreskrifter från regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, faller inom den nuvarande lagens tillämpningsområde när det hanteras i hemmen, är förhållandet dock ett annat. Det finns exempelvis behov av att kontrollmyndigheterna utför kontroll av vattnets kvalitet i privata brunnar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bör därför även i fortsättningen ges befogenhet att föreskriva att lagen skall gälla i hemmen för vatten som är avsett att drickas eller användas vid beredning m.m. av livsmedel.

Hänvisningar till S11-2-3

11.2.4. Förskolor och fritidshem m.m.

Regeringens bedömning: Möjligheterna för barn på förskola och fritidshem samt för boende på äldreboenden och liknande boenden att delta i matlagning bör finnas kvar.

Livsmedelsverket bör ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för

1. hur mindre kök i förskolor och fritidshem, skolor m.m. bör utformas,

2. hur barn och boende på äldreboenden bör delta i matlagningen. Livsmedelsverket bör även ges i uppdrag att initiera ett projekt avseende deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till promemorians bedömning. Sametinget framhåller att hanteringen och tillagningen av renkött är en viktig del i pedagogiken i samiska förskolor och skolor samt betonar vikten av att möjligheten finns kvar och föreslår att en samisk skola ingår i det föreslagna projektet. Majoriteten av de kommuner som yttrat sig, däribland Tyresö kommun, Danderyds kommun och Lindesbergs kommun, menar att det ur risksynpunkt är positivt att även mindre kök i förskolor och liknande verksamheter i framtiden kommer att omfattas av den nya lagstiftningen inklusive kravet på godkännande. Tyresö kommun är därutöver tveksam till att tillåta pedagogisk mat-

lagning i godkända kök och anser att livsmedels- och arbetsmiljösäkerheten bör ha företräde. Flera kommuner efterlyser tydliga riktlinjer från Livsmedelsverket, bl.a. Lindesberg kommun och Ulricehamns kommun. Kalmar kommun framhåller vikten av att riktlinjer från Livsmedelsverket finns på plats i god tid före det att den nya lagen träder i kraft. Kommunen anser att riktlinjer i form av checklistor avseende utrustning och inredning är att föredra. Göteborgs kommun ser däremot inte något behov av särskilda riktlinjer för hur mindre kök i förskolor och fritidshem skall var utformade, eller hur risker kopplade till barn och boende på äldreboendens deltagande i matlagningen skall värderas. Malmö kommun och Kalmar kommun har anmält sitt intresse för att delta i projekt med målsättningen att skapa permanent lösning för hur deltagande i matlagning med pedagogiskt syfte kan se ut. Livsmedelsverket ställer sig negativ till förslaget att verket skall ta fram riktlinjer för utformningen av kök i förskolor och fritidshem och för vissa gruppers deltagande i matlagningen och framhåller att den uppgiften i stället – liksom på andra områden – bör ligga hos branschen. Verket anser dessutom att förslaget i den delen strider mot Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 eftersom det där föreskrivs att branschen skall ta fram riktliner. Livsmedelsverket framhåller vidare att den nya lagen bör bli tillämplig på en majoritet av de angivna verksamheterna eftersom dessa som regel måste anses som livsmedelsföretagare och anses släppa ut de livsmedel som de serverar på marknaden. En sådan tillämpning är också enligt verkets uppfattning önskvärd eftersom verksamheterna i normalfallet är förenade med hygieniska risker.

Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande livsmedelslagen undantar – i den mån inte regeringen föreskriver något annat – från lagens tillämpningsområde hantering av livsmedel i kök i förskola och fritidshem med högst två avdelningar. Undantaget motiverades vid införandet med att barnen i normala fall skulle kunna delta i matlagning och annat köksarbete utan krav på hälsokontroll. Vidare ansågs att kraven på köksutrustning och hygienisk standard inte borde sättas högre än vad som var nödvändigt med hänsyn till verksamhetens inriktning och omfattning (prop. 1978/79:111 bil. 4 s. 10.)

De nya EG-förordningarna skall – med undantag för enskildas primärproduktion och beredning m.m. av livsmedel för konsumtion i privathushåll – tillämpas på alla som utövar någon form av verksamhet i något led i livsmedelskedjan. Det är därför inte möjligt att i den nya lagen göra ett generellt undantag från lagens tillämpningsområde för verksamhet med livsmedel i kök i förskola m.m. Detta innebär att även den livsmedelshantering som sker vid avdelningskök på förskolor och fritidshem faller inom ramen för sådan verksamhet som avses i den nya livsmedelslagen och i EG-förordningarna om livsmedel och att regelverkets krav vad gäller godkännande av anläggning, personalhygien m.m. i princip gäller fullt ut för denna typ av verksamhet.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 innehåller grundläggande krav på yrkesmässig verksamhet med livsmedel. Regelverket är allmänt formulerat och lägger fast principer och mål för lokalernas utformning och den livsmedelshantering som utförs i lokalerna. För att säkerställa skyddet för konsumenterna är det av vikt att de verksamheter som bedrivs yrkesmässigt uppfyller förordningarnas krav.

Detta gäller även kök på förskolor och fritidshem m.m. Vi gör dock bedömningen att det genom den flexibilitet och möjlighet till individuella anpassningar som är inbyggd i regelverket torde vara möjligt för de verksamheter som i dag bedrivs enligt gällande regler att fortsätta med nuvarande verksamhet utan allt för stora investeringar i utrustning eller lokaler.

Det är enligt vår mening angeläget att förutsättningar skapas för en förstärkt hygienisk hantering vid alla förskolor och fritidshem utan att det leder till inskränkningar i verksamheten. För att åstadkomma detta bör Livsmedelsverket ges i uppdrag att ta fram riktliner för utformningen av köken i mindre förskolor och fritidshem. Uppdraget bör även omfatta riktlinjer för kök i mindre skolor och i äldreboenden och liknande inrättningar. Som Livsmedelverket påpekat är utarbetande av riktlinjer normalt sett en uppgift för en branschorganisation. Detta förutsätter dock att det finns gemensamma branschorganisationer eller motsvarande som kan ta fram och bedöma branschriktlinjernas utformning och innehåll. En sådan för branschen gemensam organisation finns inte i dag. Åtskilliga av de mindre förskolorna och fritidshemmen bedrivs i privat regi och saknar oftast fasta nätverk. Det kan enligt vår mening inte heller rimligen förväntas att de skall bilda en gemensam branschorganisation. Andra verksamheter är kommunala och företräds därmed av Sveriges kommuner och landsting. Vi noterar därutöver att flera kommuner i sina remissvar har efterlyst tydliga riktlinjer från Livsmedelsverket i fråga om utformningen av verksamheten. Mot den bakgrunden anser vi att Livsmedelsverket bör ta ett särskilt ansvar för att ta fram riktlinjer för verksamheten. Den omständigheten att det i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 förutsätts att livsmedelsbranschen ansvarar för utarbetandet av riktlinjer för god praxis för hygienhanteringen utesluter enligt vår mening inte att en central kontrollmyndighet i avsaknad av lämpliga branschorgan åtar sig en sådan uppgift.

Syftet med Livsmedelsverkets riktlinjer bör vara att ge verksamhetsutövarna ledning i hur kök i fritidshem och liknande verksamheter bör vara utformade med hänsyn till barngruppernas storlek och andra relevanta faktorer, så att olika särskilda behov kan tillgodoses. En utgångspunkt i Livsmedelsverkets arbete med att ta fram dessa riktlinjer bör vara att den flexibilitet som EG-förordningarna medger skall utnyttjas för att begränsa eventuella inskränkningar i den nuvarande livsmedelshanteringen vid fritidshem och förskolor. Genom riktlinjerna bör verksamhetsutövarna få ledning i utformningen av lokalen och de lokala kontrollmyndigheterna ett stöd och ett underlag för sin bedömning av det enskilda köket.

Vi anser vidare att det är angeläget att barn även fortsättningsvis kan tillåtas delta i matlagning i alla fritidshem och förskolor. Detta är ett viktigt pedagogiskt instrument för att ge barnen värdefulla kunskaper om livsmedelshantering och livsmedelsproduktion. Att låta utomstående delta i något som är att likna vid yrkesmässig livsmedelshantering kan dock vara förknippat med risker. Risken för att någon kan sprida smitta till andra måste naturligtvis beaktas. Även risken för allergiska reaktioner till följd av att någon som deltar i matlagningen av misstag tillsätter en allergen ingrediens måste också vägas in. Dessa risker torde dock kunna

förebyggas genom att en prövning av eventuella risker vid deltagandet i matlagningen görs från fall till fall.

Vad som nu sagts för barns deltagande i matlagning bör enligt vår mening även gälla boende i sådana äldreboenden m.m. som faller utanför den nuvarande livsmedelslagens tillämpningsområde på grund av det nuvarande undantaget för hantering av livsmedel under familjeliknande förhållanden.

Livsmedelsverket bör, i egenskap av central tillsynsmyndighet, ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte kan ske i praktiken. Med anledning av vad som anförts i det föregående bör sådana riktlinjer, vid sidan av information om vilka moment som inte kan bli föremål för deltagande, också innehålla en vägledning för hur en riskanalys kan göras i varje enskilt fall. Vi anser vidare att Livsmedelsverket i samverkan med ett par intresserade förskolor, skolor och äldreboenden och dessas respektive tillsynsmyndigheter bör ges i uppdrag att leda ett projekt avseende deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte med målsättningen att skapa en mer permanent lösning för hur deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte kan ske.

Det bör noteras att för exempelvis familjedaghem, familjehem, äldreboenden eller vårdinrättningar där hantering och konsumtion av livsmedel sker under familjeliknande förhållanden kommer – i den mån hanteringen inte innefattar ett utsläppande på marknaden – den nya livsmedelslagen sannolikt inte att bli tillämplig. Detta har berörts ytterligare i avsnitt 11.2.3.

Hänvisningar till S11-2-4

11.3. Vissa nya centrala begrepp

Regeringens förslag: I den nya lagen införs vissa nya centrala begrepp som definieras i EG-rätten. En hänvisning görs till definitionerna i EGrätten.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslogs dock att uttrycket hantering skulle användas även i den nya lagen, dock med den snävare innebörd ordet har i EGförordningarna om livsmedel.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i den delen tillstyrker förslaget. Kammarrätten i Göteborg anmärker att det får ses som en dubbelreglering att i lagen hänvisa till EG-förordningarnas definitioner och menar att om behov finns att framhålla betydelsen av viktiga begrepp borde det inte vara något hinder att i lagarna ange definitionerna i EG-förordningarna. Några remissinstanser har framhållit att införandet av begreppet ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan” kan leda till oklarheter eftersom det kan leda till antagandet att även växande gröda ingår i lagens tillämpningsområde. Piteå kommun föreslår att uttrycket ”manuellt handhavande av oförpackade livsmedel” används i stället för ordet ”hantering”.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 § livsmedelslagen avses i lagen med hantering av livsmedel dels slakt, dels framställning, bered-

ning, behandling, förvaring, förpackning, omförpackning, transport eller uppläggning av livsmedel, dels saluhållande, försäljning, servering eller annat överlämnande av livsmedel för förtäring. Uttrycket används således i lagen som ett övergripande begrepp för alla former av handhavande av livsmedel.

I de nya EG-förordningarna finns inget begrepp som på motsvarande sätt betecknar olika former av handhavande av livsmedel. Den närmaste motsvarigheten är uttrycket ”på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan”. Det begreppet används bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 för att avgränsa förordningens tillämpningsområdet (artikel 1.3). Det definieras i artikel 3.16, såvitt nu är aktuellt, som alla stadier, inbegripet import, fr.o.m. primärproduktion av ett livsmedel t.o.m. dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten.

Som framgår av avsnitt 11.2.1 gör vi den bedömningen att den nya livsmedelslagens tillämpningsområde så långt som möjligt bör stämma överens med tillämpningsområdet för de huvudsakliga EG-rättsakterna på livsmedelsområdet. En sådan lösning kan bl.a. antas ha den fördelen att risken minimeras för att en EG-rättsligt reglerad fråga faller utanför tillämpningsområdet för de kompletterande nationella bestämmelserna Vi gör därför bedömningen att lagens tillämpningsområde inte bör begränsas till att gälla livsmedel i olika stadier i kedjan. Lagen bör i stället täcka all verksamhet i livsmedelskedjan, från odling av växter och uppfödning av djur, om avsikten är att slutprodukten skall bli ett livsmedel. Lagtekniskt bör detta åstadkommas genom att tillämpningsområdet uttrycks på samma sätt som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, dvs. som ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av ett livsmedel”. Med en sådan formulering råder det inte någon tvekan om att exempelvis växande gröda som är avsedd att bli livsmedel träffas av lagens bestämmelser.

Utöver detta mer övergripande begrepp som således definierar den nya lagens tillämpningsområde finns även i den nya lagen behov av att i vissa paragrafer använda särskilda begrepp som betecknar vissa handlingar. Sådana ord, såsom exempelvis begreppet ”hantering” som används i dag, tjänar syftet att avgränsa bl.a. vilka ageranden som täcks av ett bemyndigande.

I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 förekommer begreppet hantering i en mängd artiklar (se t.ex. artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004). Begreppet, som inte är definierat i EG-rätten, har inte en lika vid innebörd som motsvarande begrepp i livsmedelslagen utan betecknar vanligen ett faktiskt handhavande av ett livsmedel.

Ett annat uttryck som förekommer i EG-rätten, däribland i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004, är begreppet ”släppa ut på marknaden”. Detta används regelmässigt i EG-rätten för att beteckna saluhållande och andra typer av överlämnande, t.ex. servering, av livsmedel till konsumenter. Begreppet betecknar vanligtvis sådana överföringar av en produkt som äger rum när produkten förs vidare från produktionsledet i avsikt att distribueras eller användas på den gemensamma marknaden. Inom livsmedelsområdet har begreppet dock en vidare betydelse. Enligt

den definition som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (artikel 3.8) avses med begreppet inte enbart sådana handlingar genom vilka ett livsmedel blir tillgänglig på marknaden för första gången utan även alla senare överföringar av livsmedlet. I princip motsvaras det av begreppet ”saluhålla” som i dag används i livsmedelslagen där det definitionsmässigt ingår i begreppet hantering.

De begrepp som används i den nya lagen bör enligt vår mening så långt som möjligt stämma överens med de uttryck som används i EGrätten. I stället för begreppet saluhålla bör därför uttrycket ”släppa ut på marknaden” användas i den nya livsmedelslagen. I lagrådsremissen föreslogs att även begreppet hantering skulle användas i den nya lagen, dock med den snävare innebörd som begreppet har i EG-förordningarna. Lagrådet har dock ansett det vara otillfredsställande att begreppet hantering i lagen ges en innebörd som står i strid med allmänt språkbruk och annan svensk lagstiftning. För att komma runt problemen förordar Lagrådet att man i de olika paragraferna helt undviker ordet hantering och istället begagnar mer allmänt hållna uttryck som ”befattning med livsmedel”, ”handhavande av livsmedel” och ”livsmedelverksamhet”. Vi instämmer i att en sådan lagteknisk lösning är att föredra och föreslår därför att uttrycken ”handhavande av livsmedel” och ”livsmedelsverksamhet” genomgående används i de paragrafer där det finns ett behov av ha en sammanfattande beteckning för olika åtgärder. Avsikten är att uttrycken skall inbegripa de olika åtgärder såsom framställning, beredning, bearbetning, behandling, lagring, förvaring, förpackning, omförpackning, transport eller uppläggning av livsmedel som i dag ingår i begreppet hantering.

Utöver de uttryck som vi nu nämnt förekommer även orden anläggning, livsmedelsföretagare och primärproduktion i lagtexten. Samtliga dessa ord definieras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 respektive Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. En hänvisning bör därför göras även till definitionerna av dessa begrepp.

Som vi konstaterat tidigare gäller bestämmelser i EG-förordningar i Sverige som svensk lag. Det är som Kammarrätten i Göteborg framhållit därför i allmänhet inte nödvändigt eller ens tillåtet att genomföra bestämmelserna i svensk lag. Enligt de aktuella EG-förordningarna gäller definitionerna emellertid endast vid tillämpningen av respektive förordning. För att de i de EG-förordningarna angivna definitionerna skall gälla även vid tillämpningen av de nationella bestämmelserna är det såsom också föreslagits i promemorian nödvändigt att i livsmedelslagen göra en direkt hänvisning till definitionerna. En sådan ordning överensstämmer också med den lagstiftningsteknik som vanligtvis används i motsvarande sammanhang.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 11.2.3, 3

11.4. Livsmedels beskaffenhet och hantering

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i den nuvarande livsmedelslagen om att livsmedel som saluförs eller på annat sätt överlämnas för förtäring inte får vara otjänlig till människoföda bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Bestämmelsen i livsmedelslagen om att livsmedel skall hanteras så att fara inte uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda bör inte heller få någon motsvarighet i den nya lagen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som yttrat sig i den här delen instämmer i promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Det grundläggande kravet på hur livsmedel skall vara beskaffade finns i 5 § livsmedelslagen. I bestämmelsen föreskrivs att livsmedel inte får antas vara skadliga att förtära, smittförande eller eljest otjänliga till människoföda. Kraven gäller endast livsmedel som saluhålls eller överlämnas för förtäring. I 16 § 1 samma lag finns en bestämmelse om att livsmedel som kan antas vara otjänliga, och alltså inte uppfyller kraven i 5 §, inte får saluföras.

I livsmedelslagens 8 § finns en allmän bestämmelse om hur livsmedel skall hanteras. Enligt bestämmelsen skall vid hantering av livsmedel sådana försiktighetsmått iakttagas och i övrigt förfaras så att fara inte uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda. Mer detaljerade bestämmelser finns i livsmedelsförordningen och i Livsmedelsverkets föreskrifter.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 finns detaljerade bestämmelser om vilka krav som generellt sett skall ställas på livsmedel för att de skall få släppas ut på marknaden. Bestämmelser, som i stora delar motsvarar dem som finns i den nuvarande livsmedelslagen, finns i artikel 14 i EG-förordningen. I bestämmelsen föreskrivs att livsmedel inte skall släppas ut på marknaden om de inte är säkra. Livsmedel skall anses som icke säkra om de anses vara skadliga för hälsan eller otjänliga som människoföda. Det finns vidare bestämmelser om vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om en vara är säker.

I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 finns detaljerade bestämmelser om vilka krav som ställs vid hantering av livsmedel.

Som vi tidigare konstaterat gäller EG-förordningarna utan vidare som svensk författning. För att undvika en otillåten dubbelreglering bör därför den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om hur livsmedel skall vara beskaffade, om saluförbud och om livsmedels hantering inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

11.5. Föreskrifter till skydd för människors liv och hälsa och för att tillgodose konsumentintresset

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall, om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset, även i fortsättningen med stöd av bemyndiganden i lagen kunna meddela föreskrifter om

– förbud eller villkor för handhavande av livsmedel, införsel till landet av eller utsläppande på marknaden av livsmedel,

– märkning och presentation av livsmedel, – livsmedels beskaffenhet eller beteckning,

– användning av vara, ämne, eller utrustning vid handhavande av livsmedel eller tillsammans med livsmedel,

– läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal som är sysselsatt med livsmedelsverksamhet och om personalhygien i övrigt inom sådan verksamhet,

– förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller frilager.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall dessutom ges rätt att under angivna förutsättningar meddela beslut i det enskilda fallet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som yttrat sig i den här delen instämmer i promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Trots att en allt större del av reglerna på livsmedelsområdet numera finns i förordningar beslutade på EU-nivå finns det som konstaterats tidigare fortfarande ett behov av nationella föreskrifter i olika avseenden. Många livsmedelsbestämmelser finns t.ex. fortfarande i EG-direktiv, som måste genomföras i nationella föreskrifter. Dit hör bestämmelser om märkning av livsmedel, om livsmedelsstandarder, exempelvis kakao- och chokladvaror, samt om kosttillskott, tillsatser och bekämpningsmedelsrester. Nationella föreskrifter måste även användas för att på nationell nivå genomföra EG:s beslut om nödåtgärder avseende vissa livsmedel. Dessutom medger EG-förordningarna emellanåt att medlemsstaterna inom vissa områden utfärdar nationella bestämmelser. Det finns även vissa områden som fortfarande inte är harmoniserade inom EU, t.ex. berikning av livsmedel.

Den nuvarande livsmedelslagen är en ramlag som innehåller allmänna och grundläggande bestämmelser. Detaljbestämmelser finns huvudsakligen på myndighetsnivå och grundas på ett stort antal bemyndiganden i lagen. Bemyndigandena ges i en mängd olika paragrafer och avser ofta preciserade och ibland delvis överlappande situationer. Inte sällan används dock olika formuleringar för att uttrycka liknande förutsättningar eller situationer. Exempelvis så förekommer uttrycken ”av särskild betydelse från hälso- eller näringssynpunkt eller eljest för att tillgodose konsumentintresset” (7 §), ”hindra menlig påverkan” (9 §), ”påkallat från hälsosynpunkt” (10 §), ”behövs från hälso- eller näringssynpunkt eller annars för att tillgodose konsumentintresset” (11 §) och ”tillgodose konsumentintresset” (15 §) för att ange under vilka förutsättningar föreskriftsrätten skall kunna utnyttjas.

De nuvarande livsmedelslagens struktur med grundläggande rambestämmelser och ett stort antal bemyndiganden har visat sig vara ändamålsenlig och det saknas därför anledning att nu genomföra några grundläggande förändringar. Den nya lagen bör därför enligt vår mening utformas enligt samma principer som den nuvarande livsmedelslagen. För att öka överskådligheten och underlätta tillämpningen bör dock i den nya livsmedelslagen de olika bemyndiganden så långt som möjligt samlas i en mer generellt utformad delegationsbestämmelse vars terminologi ansluter till de formuleringar som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

Enligt 11 § i den nuvarande livsmedelslagen har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att förbjuda eller föreskriva villkor för hantering eller införsel till landet av visst livsmedel, under förutsättning att det behövs från hälso- eller näringssynpunkt eller annars för att tillgodose konsumentintresset. Bemyndigandet täcker ett stort antal situationer och en motsvarighet till bestämmelsen bör därför – med vissa justeringar – tas in även i den nya livsmedelslagen. Med stöd av en sådan bestämmelse kan föreskrifter utfärdas bl.a. om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i livsmedel och om användning m.m. av tillsatser i livsmedel och om tillstånd till och anmälan av livsmedel för särskilda näringsändamål. Bemyndigandet täcker även föreskrifter om generella förbud mot att sälja eller föra in i landet ett livsmedel som inte är säkert. Sådana förbud kan ha sin grund antingen i beslut meddelade av kommissionen eller avse utnyttjandet av i en EG-rättsakt föreskriven rätt för medlemsstaten att föreskriva om tillfälliga nationella nödåtgärder.

Bemyndigandet bör liksom i dag omfatta föreskrifter om förbud eller villkor för handhavande, införsel till landet och – med den nya EG-rättsliga terminologin – utsläppande på marknaden av livsmedel. Uttrycket handhavande inbegriper de åtgärder som i dag omfattas av begreppet hantering.

Det behövs vidare – liksom i dag – bemyndiganden som ger regeringen eller berörd myndighet rätt att meddela föreskrifter om märkning samt om livsmedels beskaffenhet eller beteckning. Med stöd av det sistnämnda bemyndigandet kan föreskrifter utfärdas bl.a. om s.k. livsmedelsstandarder.

Det finns vidare även i fortsättningen ett behov av föreskrifter för att hindra användningen av olämplig utrustning och olämpliga livsmedelsförpackningar. En motsvarighet till den nuvarande lagens bemyndigande om detta bör därför tas in i den nya lagen.

Bestämmelser om att den som är sjuk eller har sår eller annan skada inte får ta befattning med livsmedel finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Förordningen innehåller däremot inga regler om krav på läkarundersökning och dylikt. Bestämmelser om detta bör därför – i likhet med vad som gäller i dag – kunna utfärdas av Livsmedelsverket.

Därutöver bör bestämmelsen om rätt för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller frilager föras över till den nya lagen.

Rätten att meddela föreskrifter i de angivna ämnena bör kunna utnyttjas endast om reglerna behövs för att skydda människors liv och hälsa eller för att skydda konsumenters intresse. Delegationsbestämmelsen bör även innefatta en rätt för regeringen eller berörd myndighet att meddela beslut i det enskilda fallet.

Hänvisningar till S11-5

11.6. Undantag från vissa hygienkrav

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att efter iakttagande av anmälningsförfarandet i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG)

nr 853/2004 meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från de hygieniska krav som föreskrivs i förordningarna.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanserna som yttrat sig över förslaget tillstyrker det. Lantbrukarnas riksförbund och Foder och Spannmål påpekar dock att utvecklandet av nationella bestämmelser bör hållas till ett minimum. Kraven bör i stället ställas av marknaden. Även Svensk Mjölk betonar att lagstiftningen inte bör innehålla nationella detaljregler. Företagen bör i stället ges möjlighet att klara marknadens krav genom egna branschriktlinjer, egna kvalitetskrav och väl utbyggda egenkontrollprogram.

Skälen för regeringens förslag: I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 finns grundläggande bestämmelser om hygienkrav för alla livsmedel. Kompletterande bestämmelser om krav på livsmedel av animaliskt ursprung finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. En viktig nyhet i förhållande till vad som gäller i dag är att företagens ansvar ifråga om säkra livsmedel tydliggörs. Förordningarna riktar sig till alla företagare, inklusive primärproducenter, som utövar någon form av verksamhet i något led i livsmedelskedjan. För alla företag som bedriver verksamhet i ledet efter primärproduktledet föreskrivs detaljerade krav på hur lokalerna skall vara beskaffade och hur livsmedel skall hanteras m.m. Dessa krav gäller därmed för en mängd olika typer av verksamheter, från stora industriella anläggningar som hanterar känsliga livsmedel till små butiker som endast hanterar färdigförpackade livsmedel. Det finns dock vissa möjligheter för medlemsstaterna att efter godkännande av kommissionen och andra medlemsstater anpassa kraven i förordningarna efter nationella förhållanden (se artikel 13.3 i Europaparlamentets och förordning (EG) nr 852/2004 och artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004). Sådana anpassningar av regelverket kan ske t.ex. i syfte att möjliggöra fortsatt användning av traditionella metoder i livsmedelshanteringen eller för att tillgodose behoven för företag som är belägna i områden med geografiska begränsningar. För att kunna utnyttja möjligheten till nationella särregler bör ett särskilt bemyndigande föras in i den nya lagen som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från de hygieniska kraven som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004.

Hänvisningar till S11-6

11.7. Godkännande och registrering av livsmedelsanläggningar

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att meddela föreskrifter om att livsmedel får handhas eller släppas ut på marknaden endast i anläggningar som godkänts av kontrollmyndigheten samt om vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett sådant godkännande skall meddelas.

Vidare skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter om registrering av livsmedelsanläggningar.

En motsvarighet till livsmedelslagens bestämmelse om företagares egenkontroll skall tas in i den nya lagen. Regeringens bedömning: Krav på ett välfungerande egenkontrollsystem bör ställas inom ramen för godkännandeprövningen.

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med promemorians.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig i den här delen ställer sig positiva till promemorians förslag och bedömning. Kalmar kommun efterlyser en tydlighet i fråga om vad som krävs för ett godkännande, t.ex. om det ställs krav på riskbaserad egenkontroll. Malmö kommun efterlyser en närmare beskrivning av vad registrering skulle innebära samt av var gränsen går mellan registrering och godkännande. Danderyds kommun efterlyser ett förtydligande av vilken kommun som skall utöva kontroll över sådana importörer och s.k. matmäklare som saknar livsmedelslokaler och där hanteringen sker på andra företags anläggningar.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt bestämmelserna i gällande livsmedelslagstiftning får livsmedel inte hanteras yrkesmässigt i en annan lokal än livsmedelslokal. Med livsmedelslokal avses sådan lokal eller annat utrymme i byggnad eller transportmedel som är avsedd att huvudsakligen användas för stadigvarande hantering av livsmedel och därtill hörande biutrymmen (22 och 23 §§livsmedelslagen). En livsmedelslokal får inte tas i bruk förrän lokalen med dess inredning blivit färdigställd och godkänd för sitt ändamål. Livsmedelsverket får föreskriva att livsmedelslokal får godkännas bara om verksamheten och utrustningen i den anläggning som lokalen ingår i kan antas uppfylla de krav som verket föreskriver (37 § livsmedelsförordningen). Frågor om godkännande av livsmedelslokal prövas av kommunen eller, när det gäller slakterier, mejerier och vissa större livsmedelsindustrier m.m., av Livsmedelsverket.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ställs krav på att samtliga livsmedelsföretag skall vara registrerade hos myndigheterna. Enligt artikel 6.2 i förordningen är sålunda varje företagare skyldig att underrätta behörig myndighet om alla anläggningar som han eller hon svarar för, där det i något led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel bedrivs verksamhet, så att varje sådan anläggning kan registreras. Med ”anläggning” förstås enligt definitionen i artikel 2.1.c varje enhet i ett livsmedelsföretag. Begreppet ”livsmedelsföretag” är i sin tur definierat i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och innefattar varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman med alla stadier i produktions-, bearbetnings- eller distributionskedjan av livsmedel.

Företag som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, dvs. sådana som producerar livsmedel av animaliskt ursprung, skall enligt artikel 4.2 i förordningen även godkännas innan de får bedriva verksamhet. Undantag görs för bl.a. anläggningar i vilka det

endast bedrivs primärproduktion och för transporter. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ger även medlemsstaterna rätt att kräva nationella godkännanden i fråga om andra typer av livsmedelsanläggningar än de som omfattas av förordningens krav.

Av det som nu redovisats följer att kontrollmyndighetens godkännande till skillnad från i dag kommer att avse inte bara den lokal där en verksamhet bedrivs utan även själva verksamheten som sådan. Detta bör i sin tur leda till att godkännandet bör knytas till den fysiska eller juridiska person som innehar och driver en viss anläggning. Detta bör i normalfallet vara den som äger anläggningen men kan också avse en nyttjanderättshavare. Konsekvensen av detta är att ett ägarbyte – till skillnad från i dag – bör medföra att ett nytt godkännande måste sökas eller en ny registrering göras.

Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004 reglerar den offentliga kontrollen av livsmedelsföretag som producerar livsmedel av animaliskt ursprung. Enligt bestämmelserna i artikel 31 i förordning (EG) nr 882/2004 får den behöriga myndigheten utfärda ett godkännande endast om livsmedelsföretagaren visat att företaget uppfyller alla relevanta krav i livsmedelslagstiftningen. Den behöriga myndigheten får meddela ett villkorat godkännande om det vid besöket på plats framgår att anläggningen uppfyller alla krav på uppbyggnad och utrustning. Den behöriga myndigheten skall sedan utfärda ett slutligt godkännande endast om det vid ett senare besök på plats, inom tre månader efter det villkorade godkännandet meddelats, framgår att anläggningen även uppfyller övriga krav. Ett villkorat godkännande kan förlängas men får inte vara längre än totalt sex månader. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ställs bl.a. krav på att livsmedelsföretagare i led efter primärproduktionen skall inrätta, genomföra och upprätthålla ett eller flera permanenta förfaranden, grundade på HACCPprinciperna och att man skall kunna visa de behöriga myndigheterna att man uppfyller dessa krav. Av det redovisade måste slutsatsen dras att även förekomsten av för verksamheten lämpliga HACCP-system utgör ett sådant krav som skall tillgodoses för att en anläggning skall kunna godkännas. Detta utesluter dock inte att det även i fortsättningen kommer att finnas behov av generella bestämmelser om företagens egenkontrollprogram. Särskilda regler om detta kan t.ex. behöva utfärdas för företag som endast omfattas av krav på registrering och för företag som skall godkännas i enlighet med vad Livsmedelsverket har föreskrivit. En motsvarighet till dagens bemyndigande om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för en livsmedelsföretagare att utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild kontroll av verksamheten bör därför enligt vår mening föras in i den nya lagen.

Det bör enligt vår uppfattning ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av central livsmedelsmyndighet närmare bedöma för vilka anläggningar nationella krav på godkännande skall ställas. Ett bemyndigande om detta bör därför tas in i den nya livsmedelslagen. Som utgångspunkt för Livsmedelsverkets bedömning bör gälla att alla anläggningar där det sker en hantering av livsmedel som kan innebära en väsentlig risk för konsumenter bör bli föremål för godkännande. Det bör också ankomma på Livsmedelsverket att i t.ex. en vägledning bedöma vilken kommun

som bör ansvara för att godkänna sådana livsmedelsföretag som saknar egna lokaler, t.ex. livsmedelsmäklare.

Det kan även finnas behov av detaljerade bestämmelser om registrering av anläggningar. Ett särskilt bemyndigande om detta bör därför föras in i lagen. Med stöd av det bemyndigandet kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i föreskrifter specificera vilka uppgifter som skall lämnas och registreras.

I sammanhanget bör framhållas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 innehåller detaljerade bestämmelser om den behöriga myndighetens rätt att återkalla godkännandet av en anläggning (artikel 31.2 e och 54 f). Det finns därför enligt vår mening inte något behov av att ta in regler om detta i den nya lagen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 innehåller särskilda regler för livsmedelsverksamhet som bedrivs i rörliga eller tillfälliga lokaler. Någon motsvarighet till det nuvarande regelverkets bestämmelser om saluhållande av livsmedel på andra ställen än i livsmedelslokal, så kallade paragraf 16-tillstånd, behövs därför inte.

Hänvisningar till S11-7

11.8. Föreskrifter om sabotageskydd

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att meddela föreskrifter om försiktighetsmått i syfte att förebygga och avhjälpa skadeverkningarna av sabotage eller annan skadegörelse som kan påverka Sveriges livsmedelsförsörjning.

Rapportens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig är positiva till att stärka beredskapen för dricksvattenkedjan.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i en lagrådsremiss den 15 december 2005 lämnat förslag bl.a. till en lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid åtgärder för extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Bestämmelserna i lagen syftar till att kommuner och landsting skall minska sårbarheten i sin verksamhet och ha en god förmåga att hantera krissituationer i fred. Kommunerna och landstingen skall därför bl.a. göra risk- och sårbarhetsanalyser.

Dricksvattnet har en unik förmåga att sprida smitta och förgiftning och kan därigenom antas kunna bli särskilt utsatt för sabotage och skadegörelse. Mot bakgrund av det rådande läget i omvärlden och de hot mot samhällets infrastruktur som är aktuella i dagsläget gör regeringen den bedömningen att det finns behov av bestämmelser om försiktighetsmått för att hindra uppsåtlig förorening av dricksvatten. Ett bemyndigande om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om försiktighetsmått för att förebygga och avhjälpa skadeverkningarna av sabotage eller annan skadegörelse som kan påverka Sveriges vattenförsörjning bör därför föras in i lagen.

Dricksvattenförsörjningssystemet bedöms vara särskilt sårbart när det gäller sabotage med syfte att sprida smittsamma sjukdomar eller störa försörjningen på annat sätt. Emellertid kan det inte uteslutas att även andra livsmedel än dricksvatten skulle kunna utsättas för sabotage.

Bemyndigandet bör därför innefatta en rätt att meddela föreskrifter om försiktighetsmått även i fråga om annan livsmedelsförsörjning.

Som framgår av avsnitt 11.17 anser vi att den som bryter mot föreskrifter om åtgärder i anledning av sabotage m.m. bör straffas med böter.

Hänvisningar till S11-8

11.9. Köttbesiktningen

Regeringens bedömning: Köttbesiktningen bör moderniseras. Ett större ansvar för utförandet av besiktningar bör föras över på företagsanställd personal. Besiktningsveterinärernas ansvar bör i högre grad begränsas till att övervaka att kontrollerna bedrivs på ett högkvalitativt sätt av kompetent personal.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är i allmänhet positiva till promemorians bedömning. Kött- och charkföretagen ser med stor tillfredsställelse på att promemorian så klart och entydigt tar ställning för en modernisering av den traditionella köttbesiktningen och framhåller vikten av att de möjligheter som finns i Europaparlamentet och rådets förordning 854/2004 för en modernisering av den traditionella köttbesiktningen utnyttjas så snart förordningen trätt i kraft. Djurskyddsmyndigheten anser att det i normalfallet inte är lämpligt att en officiell assistent utför kontroll på djurskyddsområdet och menar att Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten bör samråda och samordna sina krav på veterinär närvaro vid olika moment i samband med slakten. Svenska veterinärförbundet menar att promemorians bedömning att ansvaret för utförandet av besiktningen bör överföras till företagsanställd personal inte finner stöd i Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 854/2004 i den utsträckning som man vill göra gällande.

Skälen för regeringens bedömning: Livsmedelsverket har i dag i princip hela ansvaret för köttkontrollen vid slakterierna, inklusive stycknings- och charkuteriverksamhet i anslutning till dessa anläggningar. Kontrollen, som även innefattar levandedjurbesiktning, leds av en veterinär som ingår i Livsmedelsverkets besiktningsveterinärorganisation.

Särskilda regler för kontroll av livsmedel av animaliska ursprung finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. Förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om offentlig köttkontroll, vilka bl.a. innefattar en specificering av vilka uppgifter myndighetens personal skall utföra (artikel 5 och bilaga 1). Reglerna innebär att en så kallad officiell veterinär är ansvarig för köttkontrollen. I inspektionen ingår bl.a. besiktning före och efter slakt, kontroll av information om slaktdjuren, verifiering av att djurskyddsregler beaktats samt kontroll av bestämmelser om specificerat riskmateriel och andra animaliska biprodukter. Den officielle veterinären kan i vissa särskilt angivna fall ta hjälp av officiella assistenter. Det ställs långtgående krav på kompetens och utbildning både för officiella veterinärer och officiella assistenter. Medlemsstaterna får under visa förutsättningar tillåta slakteripersonal att bistå den officiella veterinären vid utförandet av specifika uppgifter (artikel 5 6 a. och b.) Efter godkännande av kommissionen och medlemsstaterna finns dessutom utrymme för nationella försök med förenklad köttbe-

siktning, vilka bl.a. kan innefatta ökat deltagande av företagsanställd personal (artikel 17).

I de nya EG-förordningarna, däribland i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och (EG) nr 852/2004, fastslås producentens huvudansvar för livsmedelssäkerheten. Företagarna skall följa fastställda hygienregler (god hygienpraxis) och göra kontrollplaner som bygger på HACCP-principer. Denna huvudprincip återspeglas i kontrollreglerna genom att fokus för den offentliga kontrollen generellt sett är granskning och bedömning av producenternas egna kvalitetsstyrningsrutiner och kontrollsystem, t.ex. god hygienpraxis och HACCPplaner (så kallad systemtillsyn). Principen om producentansvaret har dock inte fått fullt genomslag när det gäller köttbesiktningen. Huvudregeln är där, som framgår av det som nyss redovisats, att den faktiska kontrollen utförs av myndighetens representanter. Ur principiell synvinkel är det enligt vår uppfattning viktigt att ett företags ansvar för att de livsmedel som släpps ut på marknaden är säkra är lika stort oavsett vilken verksamhet som företaget bedriver. Det är därför angeläget att de möjligheter till ökat inslag av företagsanställd personal vid besiktningen på slakterier som EG-reglerna medger utnyttjas. Vi anser således att besiktningsveterinärernas ansvar i högre grad än vad som är fallet i dag bör begränsas till en övervakning av att kontrollerna bedrivs på ett högkvalitativt sätt av kompetent personal. Detta får dock självfallet aldrig leda till att djurskyddet på slakteriet äventyras. Det bör därför ankomma på Livsmedelsverket att i samråd med Djurskyddsmyndigheten meddela föreskrifter om i vilken utsträckning företagsanställd personal kan utnyttjas.

Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 innebär att besiktningsveterinärerna kommer att få ett utökat ansvar för att utöva djurskyddskontroll på slakterierna. I den mån EGbestämmelserna behöver kompletteras med nationella föreskrifter eller central vägledning om djurskydd är detta, vilket vi utvecklat närmare i avsnitt 1.2.1 under rubriken djur som lämnas till slakt, en uppgift för Djurskyddsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i djurskyddslagen.

Hänvisningar till S11-9

11.10. Förbud mot utsläppande på marknaden

Regeringens förslag: Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall det vara förbjudet att på marknaden släppa ut livsmedel som

– inte uppfyller krav och villkor i föreskrifter om märkning, livsmedels beskaffenhet och beteckning samt nationella anpassningar av EGbestämmelserna om anläggningar m.m.,

– har handhafts eller tidigare släppts ut på marknaden i en anläggning som inte har godkänts i enlighet med Livsmedelsverkets krav eller registrerats i enlighet med kraven i Europaparlamentets och rådets förordning EG (nr) 852/2004,

– inte har godkänts eller anmälts i enlighet med föreskrivna förfaranden eller inte uppfyller villkor i ett godkännande eller tillstånd,

– innehåller förbjudna ämnen eller ämnen som inte har godkänts i enlighet med föreskrivna förfaranden, eller som

  • innehåller ämnen som överskrider föreskrivna gränsvärden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna om förbud mot att släppa ut ett livsmedel på marknaden.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock inte något förbud mot att på marknaden släppa ut livsmedel som handhafts i en anläggning som inte registrerats.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig i den här delen tillstyrker förslaget. Livsmedelsverket anser att förbudet mot att på marknaden släppa ut livsmedel även bör omfatta livsmedel som har hanterats i en anläggning som inte registrerats. Även om det i dagsläget inte är klart var gränsen mellan registrering och godkännande av verksamheter kommer att gå står det dock enligt verket klart att även verksamheter, för vilka endast registrering kommer att krävas, kommer att lyda under samma hygienkrav som övriga anläggningar och vara förknippade med åtminstone vissa hygieniska risker. Även Arvidsjaurs kommun framför liknande synpunkter. Kalmar kommun påpekar att det i förslaget förutsätts att en ur hygiensynpunkt riskfylld hantering kommer att bli föremål för godkännande i enlighet med Livsmedelsverkets föreskrifter och ifrågasätter om det finns någon verksamhet som har en hantering som inte är riskfylld.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 föreskrivs att livsmedel som inte är säkra inte får släppas ut på marknaden. Detta innebär att den nya lagen inte bör innehålla en motsvarighet till den nuvarande livsmedelslagens bestämmelse om förbud mot saluförande av livsmedel som kan antas vara otjänliga.

Däremot bör livsmedelslagens övriga bestämmelse om saluförbud i sak överföras till den nya lagen. Detta gäller för det första bestämmelserna om saluförbud för livsmedel som inte är märkta på ett korrekt sätt. Detsamma gäller för bestämmelsen om saluförbud för livsmedel som tillförts icke godkända tillsatser eller som strider mot villkor för godkännandet. Sistnämnda förbud bör dock i den nya lagen få en mer generell utformning och innefatta även andra ämnen än tillsatser. De hälsorisker som är förknippade med exempelvis främmande ämnen och resthalter av t.ex. veterinärmedicinska preparat är vanligtvis ännu större än då det gäller de avsiktligt tillsatta tillsatserna. Det får därför anses motiverat att utvidga det generella saluförbudet till att gälla livsmedel som tillförts andra otillåtna ämnen än tillsatser.

Vidare bör även förbudet mot saluföring av livsmedel som inte motsvarar en uppgiven standard i sak föras över till den nya lagen.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (artikel 4) får livsmedel av animaliskt ursprung släppas ut på marknaden endast om de uppfyller tillämpliga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 samt om de har registrerats eller godkänts enligt någon av förordningarna. I konsekvens med detta bör det även vara förbjudet att släppa ut livsmedel på marknaden som handhafts i en

anläggning som inte har godkänts i enlighet med vad Livsmedelsverket föreskrivit. En bestämmelse om detta bör föras in i lagen.

Flera remissinstanser, däribland Livsmedelsverket, har framhållit att alla verksamheter med livsmedel är förknippade med hygieniska risker, och att det därför inte är lämpligt att tillåta att livsmedel som hanterats i anläggningar som inte uppfyller föreskrivna registreringskrav släpps ut på marknaden. Som Livsmedelsverket mycket riktigt påpekat kommer även de verksamheter som i framtiden endast omfattas av krav på registrering att lyda under samma hygienkrav som övriga anläggningar. Även om hygienriskerna generellt sett kan antas vara mindre i sådana verksamheter är det förenat med stora svårigheter att fastställa vilken risknivå som kan accepteras i fråga om livsmedel som släpps ut på marknaden, vilket i praktiken skulle bli följden av att saluförbudet inte omfattar livsmedel som hanterats i oregistrerade anläggningar. Med hänsyn till vad remissinstanserna anfört i den delen anser vi därför, till skillnad från den bedömning som gjorts i promemorian, att det saknas skäl att inte låta det generella saluförbudet gälla även livsmedel som handhafts i anläggningar som inte registrerats.

Det bör även införas ett generellt förbud mot att sälja livsmedel som inte har godkänts eller anmälts i enlighet med krav som föreskrivits av Livsmedelsverket eller i EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Utöver de förbud som följer direkt av lagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av det bemyndigande som föreslagits i avsnitt 11.5 föreskriva förbud mot utsläppandet på marknaden av livsmedel som inte uppfyller vissa fastställda krav. En sådan bestämmelse kan ofta vara en del i ett genomförande av ett EGdirektiv. Med stöd av det bemyndigandet kan förbud föreskrivas t.ex. mot utsläppandet på marknaden av kosttillskott som inte uppfyller EG:s krav eller för vissa livsmedel för särskilda näringsändamål.

Det bör noteras att flera av EG:s förordningar innehåller direkt gällande bestämmelser som riktar sig till den enskilde företagaren och som förbjuder utsläppandet på marknaden av livsmedel som inte uppfyller specifika krav i förordningen. Som exempel kan nämnas rådets förordning (EEG) nr 315/93 om främmande ämnen i livsmedel med tillämpningsförordning (EG) nr 406/2001och rådets förordning (EG) nr 258/97 om nya livsmedel.

Det kan inom vissa begränsade områden finnas behov av att föreskriva om undantag från de nu beskrivna saluförbuden. Ett sådant område är gränsvärden för ämnen i dricksvatten. Den omständigheten att vattnet innehåller för höga halter av vissa gränsvärden bör inte med automatik innebära att dricksvattnet måste stängas av. Lagen bör därför innehålla en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från bestämmelserna om förbud mot att släppa ut livsmedel på marknaden.

Hänvisningar till S11-10

11.11. Kontrollmyndigheter

Regeringens förslag: Den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om ansvariga tillsynsmyndigheter skall i sak föras över till den nya lagen.

Regeringen skall ges rätt att föreskriva att andra statliga myndigheter än de huvudansvariga myndigheterna skall utöva offentlig kontroll i vissa avseenden.

Länsstyrelsen har inom länet ansvar för att samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet.

Regeringen skall ges rätt att föreskriva att en annan statlig myndighet än Livsmedelsverket och länsstyrelserna inom vissa områden skall samordna andra kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i verksamheten.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, enligt föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. Regeringens bedömning: Ansvaret för den offentliga kontrollen och därmed sammanhängande uppgifter i primärproducentledet bör följa samma principer som livsmedelskontroll m.m. i senare led.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock inte att det skall särskilt föreskrivas att kontrollmyndigheterna genom rådgivning, information och på annat sätt skall underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen m.m.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig tillstyrker förslaget och instämmer i bedömningen. Sundsvalls kommun befarar att förslaget kommer att innebära att länsstyrelserna får inflytande över kommunernas självbestämmande över livsmedelskontrollen. Sveriges veterinärförbund tillstyrker i och för sig förslaget, men påpekar att vissa verksamheter riskerar att falla utanför kontrollbegreppet, såsom rådgivning och allmän information Fiskeriverket efterlyser ett förtydligande om att den rådgivande funktionen i det nuvarande begreppet tillsyn fortfarande kvarstår för de myndigheter som skall ansvara för detta och den operativa kontrollen. Lantbrukarnas Riksförbund framhåller i fråga om kontrollen i primärproducentledet att det är viktigt att ta hänsyn till gårdsperspektivet och förordar att kontrollen av de olika lagstiftningsområdena – inklusive miljöbalkens bestämmelser – sker samtidigt vid ett besök på gården. Stockholms kommun avstyrker förslaget att kommunerna ges ansvaret för kontrollen i primärproduktionen och anför att regionala och centrala nivåer har avsevärt bättre kompetens för kontroll i de tidiga leden i livsmedelskedjan. Lindesbergs kommun framhåller att de nya kontrollerna i primärproduktionen kräver mer personal och möjlighet att täcka kostnader med avgifter. Malmö kommun understryker vikten av att kommunen ges tid att ställa om till de nya uppgifterna. Sunne kommun ifrågasätter behovet av kontroll i primärproducentledet. Livsmedelsverket menar att den föreslagna ordningen med en och samma kontrollorganisation för hela livsmedelskedjan ger bäst förutsättningar för enhetlighet i kontrollen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Allmänt om kontrollmyndigheterna och deras uppgifter

I den nuvarande livsmedelslagen finns bestämmelser om tillsynsmyndigheter och om tvångsåtgärder som tillsynsmyndigheterna får vidta för att lagen, övriga författningar och de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall följas.

Den nuvarande tillsynsordningen bygger på en uppdelning av ansvar och uppgifter mellan Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna. Tillsynsmyndigheterna pekas ut i lagen medan den närmare ansvarsfördelningen myndigheterna emellan görs genom föreskrifter av regeringen. Innebörden av dessa är att kommunerna och i viss mån Livsmedelsverket har det operativa tillsynsansvaret medan länsstyrelserna fungerar som stödjande och rådgivande organ gentemot kommunerna. Livsmedelsverket har förutom rent operativa tillsynsuppgifter även det övergripande ansvaret för tillsynen. Detta anges direkt i lagen och uttrycks så att myndigheten samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Som utvecklats närmare i avsnitt 9.5 saknas det enligt vår mening skäl att i nuläget ändra den nuvarande tillsynsordningen. En motsvarighet till livsmedelslagens bestämmelser om huvudansvariga tillsynsmyndigheter bör därför tas in i den nya lagen. För vissa delar av livsmedelskontrollen kan omständigheterna dock vara sådana att övervägande skäl talar för att andra myndigheter än de som pekas ut i lagen bör ha det operativa kontrollansvaret. Dit hör t.ex. kontrollen av fiskefartyg. Kommunerna eller Livsmedelsverket utövar i dag inte någon kontroll av livsmedelshanteringen på sådana fartyg. Däremot kontrollerar Kustbevakningen att fartygen uppfyller de krav som ställs bl.a. i fiskelagstiftningen. Fiskerikontrollen har nyligen varit föremål för översyn av Utredningen om fiskerikontrollen (SOU 2005:27). Utredningens betänkande, som presenterades under 2005, är för närvarande föremål för beredning i regeringskansliet. För att uppnå en viss flexibilitet i fråga om valet av kontrollmyndigheter bör det i lagen öppnas en möjlighet för regeringen att förskriva att även andra myndigheter än Livsmedelsverket, länsstyrelserna eller kommunerna skall kunna utöva kontroll över efterlevnaden av lagstiftningen i vissa frågor.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 regleras bl.a. hur medlemsstaternas offentliga kontroll skall bedrivas. Begreppet kontroll är, som redan berörts i avsnitt 9.4, snävare än begreppet tillsyn i det att det till skillnad från tillsynsbegreppet endast innefattar rent operativa tillsynsuppgifter. I praktiken kan det dock vara svårt att i det enskilda fallet skilja rådgivande verksamhet från själva kontrollfunktionen. Det är ju t.ex. nödvändigt att i kontrollverksamheten utbyta information med den företagare som kontrolleras och föra en framåtsyftande dialog. Rådgivning och stöd som inte har något omedelbart samband med en konkret kontrolluppgift faller dock utanför definitionen av offentlig kontroll i EG-rätten. Sådana uppgifter av rådgivande karaktär som alltså inte är ett led i kontrolluppgiften bör enligt vår mening även i fortsättningen utföras av de myndigheter på central, regional och lokal nivå som ansvarar för den offentliga kontrollen. Vi anser därför i likhet med bl.a. Sveriges veterinärförbund och Fiskeriverket att det bör införas en sär-

skild bestämmelse i lagen om skyldighet för kommunerna och andra kontrollmyndigheter att genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen m.m.

Utanför det nya kontrollbegreppet faller även de samordnande och stödjande uppgifter gentemot kommunerna som länsstyrelserna utför i dag. Det bör därför enligt vår mening i tydlighetssyfte särskilt föreskrivas i den nya lagen att länsstyrelserna har till uppgift att inom länet samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet.

Som vi återkommer till i det följande kan det i vissa undantagsfall finnas behov av att överlämna även föreskriftsrätten i fråga om viss offentlig kontroll till en annan myndighet än Livsmedelsverket. I de fall det bedöms lämpligt att förordna en annan myndighet än Livsmedelsverket som föreskrivande myndighet bör den myndigheten även ges rätt att på annat sätt än genom bindande föreskrifter samordna myndigheternas offentliga kontroll och ge råd och hjälp i deras verksamhet. Det bör därför i den nya lagen öppnas en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om detta.

Särskilt om den offentliga kontrollen i primärproduktionsledet

Det har tidigare konstaterats att det nya EG-rättsliga livsmedelsbegreppet i vissa avseenden är vidare än livsmedelslagens livsmedelsdefinition. Generellt sett kan en primärprodukt således i framtiden komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag. De allmänna EG-bestämmelserna om att livsmedel skall vara säkra eller hanteras på ett visst sätt kan därmed komma att omfatta produkter som i dag betraktas som råvaror och som därmed inte täcks av livsmedelslagstiftningens krav. Därutöver gäller att flera av EG:s förordningar inom området, däribland Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 inte begränsas till att gälla livsmedel utan täcker all verksamhet i ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel”. Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004, innehåller sålunda – förutom de krav som gäller själva livsmedlet – bestämmelser om vilka krav och villkor som skall uppfyllas för verksamhet i olika stadier i livsmedelskedjan. Många bestämmelser tar sikte på hantering i primärproduktionen och träffar därigenom bl.a. livsmedelsföretag med uppfödning av livsmedelsproducerande djur eller odling av vegetabiliska livsmedel, verksamheter med jakt, bär- och svampplockning samt fiske och fiskodling. Bestämmelserna innebär att livsmedelsföretagen är skyldiga att uppfylla bl.a. vissa hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. och om personals hälsa och utbildning. Vidare ställs t.ex. krav på att hanteringen av djur, primärprodukter och livsmedel är sådan att kontaminering förhindras.

I avsnitt 11.2.1 föreslår vi att den nya lagens tillämpningsområde skall täcka alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel. Detta innebär att de kontrollmyndigheter som pekas ut i lagen ansvarar för den offentliga kontrollen av hanteringen av råvaror

m.m. även i primärproducentledet, såvida inte regeringen uttryckligen föreskriver något annat.

I dag bedrivs ingen tillsyn över livsmedelslagstiftningen hos primärproducenter. Detta har delvis sin grund i den praktiska tillämpningen av nuvarande livsmedelsbegrepp, vilken innebär att en primärprodukt inte anses bli ett livsmedel förrän det når mjölkbilen, äggpackeriet, kvarnen etc. Den verksamhet som bedrivs på gårdsnivå kontrolleras dock med stöd av flera andra regelverk. Ett flertal olika myndigheter är ansvariga för den tillsynen. Sålunda utövar kommunerna den operativa tillsynen över efterlevnaden av djurskyddsregler och miljöbalkens bestämmelser. Jordbruksverket är ansvarig myndighet för tillsynen över mjölkrum enligt det så kallade mjölkdirektivet. Jordbruksverket utövar även viss riktad tillsyn över frånvaro av kött och benmjöl i foder till livsmedelsproducerande djur. Därutöver utövar länsstyrelsen operativ tillsyn över djurmärkning när det gäller nötkreatur samt kontrollerar efterlevnaden av regler för olika typer av EU-bidrag. Därtill kommer att Jordbruksverket i egenskap av ansvarig myndighet för övervakning och bekämpning av epizootiska och zoonotiska sjukdomar har vittgående befogenheter att vidta åtgärder på gårdsnivå. Dessa ingripanden ligger dock utanför vad som normalt sett betecknas som tillsyn.

Som en allmän utgångspunkt för fördelning av uppgifter inom den offentliga kontrollen och närliggande uppgifter bör enligt vår mening gälla att det inom ett och samma lagstiftningsområde så långt som möjligt skapas en enhetlig kontrollorganisation. Ett lagstiftningsområde bör i det sammanhanget avgränsas utifrån det huvudsakliga syfte som regelverket har att fylla. I tillsyns- eller, med den nya terminologin, kontrollfunktionen och därmed nära sammanhängande funktioner ingår enligt vårt förslag dels uppgiften som operativ kontrollmyndighet, dels uppgiften som föreskrivande och samordnande myndighet. Livsmedelsverket har i dag det övergripande samordningsansvaret medan huvuddelen av de operativa uppgifterna, dvs. det som numera benämns offentlig kontroll, utförs av kommunerna. Vi anser att den ansvarsfördelningen bör frångås endast om starka skäl talar emot en sådan fördelning.

Majoriteten av remissinstanserna ställer sig bakom förslaget att fördelningen av kontrollansvaret i primärproducentledet följer samma principer som för livsmedelskontrollen i övrigt. Flera remissinstanser, däribland Lantbrukarnas Riksförbund, har framhållit vikten av att hänsyn tas till gårdsperspektivet och av att kontrollen av de olika lagstiftningsområdena – inklusive miljöbalkens bestämmelser – sker samtidigt vid ett besök på gården. Vi delar i hög grad den bedömningen. Det är enligt vår mening av grundläggande betydelse att kontrollen organiseras på ett sådant sätt att den enskildes verksamhet inte störs i större omfattning än vad som är nödvändigt. Det är särskilt viktigt att denne inte i onödan belastas med kontrollbesök från olika kontrollmyndigheter inom kortare tidsperioder. Detta talar enligt vår mening med styrka för att kommunerna eller någon av de andra myndigheter som i dag utför kontroller på gårdarna bör utföra de nya kontrolluppgifterna. Det förhållandet att kommunerna har ansvaret för att utöva kontroll på närliggande områden som miljö och djurskydd bör i sammanhanget tillmätas stor betydelse.

Det kan även finnas behov av att i särskild ordning överväga hur en bättre och mer effektiv samverkan av kontrollen av olika lagstiftnings-

områden skall ske. Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (SOU 2004:100) lämnat förslag till reglering av samverkan mellan tillsynsorgan inom närliggande tillsynsområden. Denna fråga bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Ett fåtal remissinstanser har med hänvisning till kompetensskäl förespråkat att den offentliga kontrollen utförs av Livsmedelsverket eller någon annan central myndighet, alternativt länsstyrelserna. Flera faktorer talar dock enligt vår mening emot en generell lösning i någon av de riktningarna. Livsmedelsverket utför i dag inte någon operativ tillsyn på gårdarna och skulle därmed bli en helt ny aktör på området. Verket saknar dessutom i likhet med andra centrala myndigheter full geografisk täckning. Livsmedelskontrollens huvudsakliga syfte är att skydda konsumenterna mot hälsorisker. För att det syftet skall kunna uppfyllas måste den offentliga kontrollen ske på ett sakkunnigt sätt, vilket i sin tur kräver att kontrollmyndigheten har tillgång till personal med erforderlig kompetens, t.ex. livsmedelshygienisk och livsmedelteknisk expertis. I dag finns den kompetensen huvudsakligen hos kommunerna och i viss utsträckning hos Livsmedelsverket. Länsstyrelserna utför i dag inte någon operativ tillsyn inom livsmedelsområdet och skulle med ett nytt operativt kontrollansvar behöva tillföras betydande medel.

Vi anser med hänsyn till vad som nu anförts att det saknas tillräckliga skäl att föreslå något annat än att ansvaret för den offentliga kontrollen i primärproducentledet skall följa samma principer som i fråga om övrig livsmedelskontroll. Uppgifterna inom den offentliga kontrollen bör alltså som en huvudregel ligga på kommunerna. En sådan lösning har, utöver det som nu nämnts, också den grundläggande fördelen att all offentlig kontroll enligt livsmedelslagstiftningen – om inte annat särskilt föreskrivs – utövas av kommunerna. Detta kan förmodas leda till en större likformighet i kontrollen jämfört med om denna bedrivs av olika myndigheter.

Det som nu sagts utesluter emellertid inte, som tidigare berörts, att det i fråga om vissa begränsade delar av livsmedelskontrollen kan finnas omständigheter som talar för att andra myndigheter än kommunerna eller Livsmedelsverket bör utöva den offentliga kontrollen. Det är t.ex. inte självklart vilken myndighet som bör kontrollera att växande gröda inte kontamineras. Det är inte heller givet att den kontroll över mjölkhygienen på gårdarna som i dag utförs av Jordbruksverket i fortsättningen bör utföras av kommunerna. Som vi tidigare nämnt bör det därför i lagen öppnas en möjlighet för regeringen att förskriva att andra myndigheter än de som pekas ut i lagen skall kunna bedriva offentlig kontroll i vissa frågor.

När det så gäller det samordnande ansvaret och rätten att meddela föreskrifter om kontrollens bedrivande gör vi bedömningen att det saknas skäl att lägga huvudansvaret för uppgifterna på någon annan myndighet än Livsmedelsverket. Inom myndigheten finns redan en upparbetad kunskap och erfarenhet om livsmedelsfrågor. Vi anser att det bl.a. av kostnads- och effektivitetsskäl är en fördel att samla ansvaret för att samordna livsmedelsfrågor på en myndighet. Enhetligheten i den offentliga kontrollen kan också antas öka om samma myndighet samordnar eller med bindande föreskrifter styr kontrollen oavsett på vilken anläggning

livsmedlet befinner sig. Det kan vidare antas att risken för olika tolkningar av lagstiftningen minskar. Det kan dock inte uteslutas att det inom vissa begränsade områden framstår som mest ändamålsenligt att Jordbruksverket eller någon annan statlig myndighet utfärdar föreskrifter om hur kontrollen skall bedrivas. Det kan t.ex. gälla kontroll av växande gröda före skörd eller sådan kontroll av efterlevnaden av bestämmelser om livsmedelshygien beträffande levande djur som delvis sammanfaller med krav som föreskrivs i EG-förordningar som reglerar smittskydd eller djurhälsa. Regeringen har med stöd av sitt bemyndigande i den föreslagna 19 § möjlighet att föreskriva om detta.

Det får enligt vår uppfattning förutsättas att Livsmedelsverket och andra föreskrivande myndigheter inom närliggande kontrollområden – exempelvis foder- och djurhälsoområdena – samråder i framtagandet av föreskrifter.

Länsstyrelserna har i dag ett samordnande ansvar för livsmedelslagstiftningen på regional nivå. Det ansvaret bör i konsekvens med det som nu sagts i fortsättningen omfatta även livsmedelsfrågor i primärproducentledet.

Det är slutligen viktigt att framhålla att livsmedelskontrollen hos primärproducenterna är begränsad till sådan verksamhet som primärt rör livsmedelssäkerhet. Begreppen primärprodukter eller jordbruksprodukter och livsmedel förekommer även i annan lagstiftning än livsmedelslagstiftningen. Det förhållandet innebär dock inte med automatik att livsmedelslagens bestämmelser om kontroll blir tillämpliga även inom de områdena. Jordbruksverkets ansvar för godkännande av kontrollprogram för salmonella m.m. på gårdsnivå enligt den nya lagen om kontroll av husdjur m.m. eller för utredning och bekämpning av epizootiska och zoonotiska sjukdomar enligt epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) berörs således inte av de överväganden som nu gjorts. Kontrollen av EG:s marknadsordningar faller uttryckligen utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Det förhållandet att gränsen mellan primärprodukt och livsmedel flyttats påverkar därmed inte tillämpningen av marknadsordningarna eller den nationella lagstiftning som kompletterar dessa.

Hänvisningar till S11-11

11.12. Kontrollmyndigheternas skyldighet att verka för att överträdelser beivras

Regeringens förslag: Bestämmelsen i den nuvarande livsmedelslagen om skyldighet för kontrollmyndigheterna att verka för att överträdelser av livsmedelslagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av livsmedelslagen beivras, skall föras över till den nya lagen.

Promemorians förslag: Promemorians förslag innehöll ingen bestämmelse om kontrollmyndigheternas anmälningsskyldighet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 25 a § i den nuvarande livsmedelslagen är tillsynsmyndigheterna skyldiga att verka för att överträdelser av lagen beivras. Bestämmelsen infördes i lagen för att inskärpa vikten av att tillsynsmyndigheterna i ökad utsträckning beivrar de överträdelser de uppmärksammar i sin verksamhet. I förarbetena nämndes

särskilt vikten av att tillsynsmyndigheten vid misstanke om brott utan dröjsmål åtalsanmäler saken samt att myndigheterna mer aktivt använder vitesinstrumentet (prop. 1988/89:68 s. 59).

I det förslag till ny livsmedelslag som remitterats finns ingen motsvarighet till den beskrivna bestämmelsen. Flera remissinstanser, däribland Livsmedelsverket, har emellertid vid remissbehandlingen framhållit att det är angeläget att det även i den nya livsmedelslagen uttryckligen anges att tillsynsmyndigheterna är skyldiga att beivra överträdelser eftersom en sådan bestämmelse kan fungera som ett viktigt incitament för tillsynsmyndigheterna att medverka till lagföring av brott. Mot bakgrund av de synpunkter som framförts av remissinstanserna gör vi den bedömningen att även den nya lagen bör innehålla en bestämmelse om skyldighet för kontrollmyndigheterna att beivra överträdelser mot livsmedelslagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av livsmedelslagen.

Hänvisningar till S11-12

11.13. Åtgärder vid bristande efterlevnad m.m.

Regeringens förslag: Livsmedelslagens bestämmelser om förelägganden, förbud, vite samt rättelse och övriga ingripanden skall i sak tas in i den nya lagen Det tydliggörs att bestämmelserna skall tillämpas utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Även förelägganden och beslut enligt EG-bestämmelser skall kunna förenas med vite.

En skyldighet införs för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med promemorians.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: En grundläggande förutsättning för att kontrollmyndigheterna skall kunna säkerställa efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen är att myndigheterna har tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket. Enligt bestämmelserna i den gällande livsmedelslagen har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Förelägganden och förbud får förenas med vite. Myndigheten får även förordna om rättelse på bekostnad av den som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, och enligt myndighetens föreläggande. Vidare finns möjligheter för myndigheten att ta om hand livsmedel som saluhålls eller som uppenbart är avsedd att saluhållas i strid med livsmedelslagstiftningen. Denna möjlighet finns även om ett föreläggande eller förbud inte följs. Ägaren till livsmedel får dock göra detta dugligt till livsmedel eller användning för annat ändamål under tillsynsmyndighetens kontroll. I annat fall skall varan förstöras. Detta gäller dock inte kött som tagits om hand i samband med slakt. För sådant kött får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka åtgärder

som skall vidtas. Slutligen finns en bestämmelse om skyldighet för tillsynsmyndigheten att efter underrättelse från Smittskyddsläkaren vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning.

I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 anges vilka särskilda åtgärder som den behöriga myndigheten har rätt att vidta vid bristande efterlevnad av bl.a. livsmedelslagstiftningen. Dessa innefattar bl.a. möjlighet att avbryta driften av eller stänga en verksamhet för viss tid, ge tillstånd till att livsmedel används för andra ändamål än livsmedel och se till att ett livsmedel dras tillbaka från marknaden eller destrueras. Av artikeln följer vidare att kontrollmyndigheten får vidta andra åtgärder än de särskilt uppräknade, om myndigheten anser sådana åtgärder motiverade. EG-förordningens bestämmelser skall tilllämpas direkt av kontrollmyndigheterna. Några av de i EG-förordningen angivna åtgärderna motsvaras i viss mån av befogenheter i den nuvarande livsmedelslagen. Flertalet åtgärder är dock nya i den meningen att de inte tidigare varit föremål för en preciserad författningsreglering.

Trots att det numera framgår direkt av EG-rätten vilka åtgärder en kontrollmyndighet kan tillgripa vid fall av bristande efterlevnad av livsmedelslagstiftningen gör vi bedömningen att det finns behov av att även i den nya lagen ge kontrollmyndigheterna motsvarande befogenheter som de har i dag. Den preciserade åtgärdskatalog som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inbegriper inte uppenbart de i livsmedelslagen angivna befogenheterna, t.ex. möjligheten att meddela de förbud som behövs eller att ta hand om en vara. Sådana åtgärder kan visserligen sägas rymmas inom den rätt som EG-förordningen ger kontrollmyndigheterna att vidta andra åtgärder än de som preciseras i EG-förordningen, under förutsättning att de bedöms vara motiverade. En mer precis beskrivning av befogenheterna i lagen kan dock underlätta för kontrollmyndigheterna att i en given situation bestämma på vilket sätt myndigheten vill agera. För att undvika en dubbelreglering med gemenskapsrätten bör emellertid i bestämmelserna om förelägganden, förbud och övriga administrativa ingripanden förtydligas att åtgärderna får vidtas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Det bör vara möjligt att förena förelägganden och förbud som meddelas såväl med stöd av lagen som med stöd av sådana EG-bestämmelser som kompletteras av lagen med vite.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa bestämmelsen bör det i den nya livsmedelslagen införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Hänvisningar till S11-13

11.14. Biträde av polismyndigheten

Regeringens förslag: Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att kontrollen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) framför att förslaget ligger i linje med de synpunkter som JO i tidigare remissyttrande framfört beträffande SOU 2002:70 Polisverksamhet i förändring. Rikspolisstyrelsen är positiv till förslaget och framhåller att den nya formuleringen torde undanröja risken för ett slentrianmässigt utnyttjandet av Polisens resurser. Länsstyrelsen i Skåne län anser att förslaget innebär en försämring i förhållande till nu gällande bestämmelser och att myndigheterna har ett starkt behov av polishjälp vid offentlig kontroll. Hörby kommun påpekar att det ur arbetsgivarperspektiv är viktigt att bestämmelsen medger att polishandräckning får ske om en inspektör av någon anledning känner ett uttalat eller outtalat hot från verksamhetsutövaren mot sin säkerhet. Miljöförbundet Blekinge Väst påpekar att förslaget om att synnerliga skäl krävs för polishjälp kommer att försvåra eller förhindra den offentliga kontrollen eftersom det i dag finns en stark hotbild mot kontrollmyndighetens personal. Kommunen anser att den nuvarande lydelsen av bestämmelsen skall gälla även fortsättningsvis. Umeå kommun avstyrker förslaget eftersom det bör finnas möjligheter för kontrollmyndigheterna att begära polishjälp när det bedöms nödvändigt med hänsyn till personsäkerhet för inspektörerna. Naturvetareförbundet påpekar att förslaget torde innebära en arbetsmiljöfråga eftersom den nya formuleringen ger utrymme för tolkningar som kan innebära att inspektörerna inte kommer att kunna påräkna polishjälp när så bedöms nödvändigt.

Skälen för regeringens förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En grundläggande princip är att handräckningsbegäran skall ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen.

Den praktiska hanteringen av handräckningsärendena varierar bl.a. beroende på om det handlar om att biträda en tillsynsmyndighet eller om att verkställa en annan myndighets beslut. Variationen inom respektive uppgiftsområde kan också vara stora. Polisen gör ingen s.k. materiell prövning av begäran utan polisens prövning sker helt på formella grunder. Detta innebär att polismyndigheten endast prövar lagligheten av begäran, dvs. kontrollerar om den sökta åtgärden ryms inom den bestäm-

melse som sökanden hänvisar till och om den person som framför begäran har befogenhet att göra detta. Om dessa två förutsättningar är uppfyllda bifalles ansökan. Polisverksamhetsutredningen, som hade i uppdrag att bl.a. överväga hur polisverksamheten kan renodlas, har i sitt betänkande Mot ökad koncentration – Förändring av polisens verksamhet (SOU 2001:87) och Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70) redogjort för polisens uppfattning att polisresurser används för handräckning också när det inte är sakligt motiverat. Konkret uttryckt menar många inom polisorganisationen att begäran om transport av t.ex. en patient i alltför hög utsträckning sker slentrianmässigt och inte utifrån ett faktiskt behov av polishandräckning i det enskilda fallet. Det är svårt, menar många, att befria sig från tanken att polisen utnyttjas som en transportcentral.

Utredningen tog i delbetänkandet fasta på den kritik som framförts av polisen. Polisens biträde vid handräckning belystes vidare av utredningen avseende lagstiftning på det sociala området. Utredningen föreslog att det i bl.a. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skulle införas bestämmelser att begäran om biträde inte skall få göras förrän försök gjorts att genomföra åtgärden utan biträde av polismyndighet. Ett sådant försök skulle dock inte behöva göras om det av omständigheterna framgick att ett sådant försök skulle vara utsiktslöst. Utredningens förslag avvisades av flera remissinstanser. JO framförde bl.a. att de nu gällande bestämmelserna om biträde av polis bör kompletteras på sådant sätt att det av lagtexten mer tydligt framgår i vilka situationer biträde kan begäras, men att utredningens förslag innebar en onödig skärpning av förutsättningarna för att begära handräckning.

Regeringen har vid flera tillfällen påtalat att det är angeläget att tydliggöra att polisens resurser enbart skall användas för att verkställa myndigheters beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld är nödvändig. Regeringen har tidigare föreslagit att bestämmelser om polisens biträde vid handräckning bör utformas på sådant sätt att det av författningstexten framgår att biträde av polismyndighet endast skall begäras undantagsvis (se prop. 2004/05:39 och prop. 2004/05:132). I nämnda propositioner utformades bestämmelser om biträde av polismyndigheten på sådant sätt att biträde endast får begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Bestämmelser om polishandräckning finns i 26 § andra stycket i den nuvarande livsmedelslagen. Enligt bestämmelsen skall polismyndigheten på begäran lämna den hjälp som behövs för tillsynen. Även i den nya livsmedelslagen bör det finnas en skyldighet för polismyndigheten att lämna hjälp vid offentlig kontroll m.m. Vi menar dock att det även i livsmedelslagen tydligt bör framgå vilka förutsättningar som gäller för polisens biträde. Avsikten är enbart att klargöra att polisens resurser enbart skall användas om det finns särskild anledning att anta att polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld kan behövas. Avsikten är inte, som några av remissinstanserna felaktigt antagit, att möjligheten att begära biträde av polisen beskärs så att det får negativa konsekvenser för myndigheternas möjlighet att utöva sin tillsyn eller verkställa beslut. Det är även i fortsättningen enbart den begärande myndigheten som har att

pröva om förutsättningar föreligger att begära biträde av polismyndigheten. Polisen kommer således inte heller i fortsättningen att göra någon materiell prövning av begäran. De farhågor som framförts av bl.a. Hörby kommun, Umeå kommun och Naturvetarförbundet, får därmed anses vara ogrundade. Vi finner dock att det tydligt bör framgå av lagtexten att polisen är skyldig att bistå såväl vid offentlig kontroll som vid verkställande av beslut i övrigt.

Vi föreslår därför att det i livsmedelslagen förs in en bestämmelse om att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Hänvisningar till S11-14

11.15. Övriga bestämmelser om kontroll

Regeringens förslag: Bestämmelserna i den nuvarande livsmedelslagen om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kontrollen, om kommunal samverkan i den offentliga kontrollen, överflyttning av tillsynsansvar från en kommun till Livsmedelsverket och Livsmedelsverkets rätt att förelägga en kommun som inte fullgör sina skyldigheter att vidta rättelse skall i sak föras över till den nya lagen.

Den bestämmelse som i dag finns i livsmedelsförordningen om överflyttning av tillsynsansvaret från en kommun till Livsmedelsverket skall tas in i den nya lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig över den delen.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ställer långtgående krav på nationell samordning och styrning av den offentliga kontrollen inom områdena för foder, livsmedel, djurhälsa och djurskydd. Den nationella kontrollplanen skall täcka samtliga dessa verksamhetsområden samt i viss mån även växtskyddsområdet. En förutsättning för att förordningens övergripande mål skall kunna uppnås är att den operativa kontrollen bedrivs på ett likvärdigt sätt inom dessa verksamhetsområden. Ett sätt att öka likformigheten inom den operativa offentliga kontrollen är att utfärda bindande föreskrifter om hur kontrollen konkret skall bedrivas.

En motsvarighet till det bemyndigande som finns i den nuvarande livsmedelslagen om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur kontrollen skall bedrivas och om skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan att lämna information till en samordnande myndighet bör därför tas in i den nya lagen.

Sedan den 1 juli 2005 finns möjligheter för kommuner att inom livsmedelsområdet och djurskyddsområdet anlita en annan kommun för att utföra vissa tillsynsuppgifter (se regeringens proposition 2004/05:72 Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn). Denna möjlighet finns även enligt miljöbalken. Kommunen ges rätt att träffa avtal med en an-

nan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt djurskyddslagen (1988:534) och livsmedelslagen skall fullgöras av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende. Kommunen får vidare, efter överenskommelse med en annan kommun, uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden. Uppdraget kan inte avse ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900), dvs. ärenden som exempelvis avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet.

En motsvarande bestämmelse bör enligt vårs mening tas in även i den nya livsmedelslagen.

Inom livsmedelsområdet utövar Livsmedelsverket något som kan beskrivas som tillsyn över den kommunala tillsynen. Sedan den 1 juli 2005 ger livsmedelslagstiftningen Livsmedelsverket möjlighet att rikta ett föreläggande med krav på åtgärder mot en kommun som brister i tillsynen i syfte att åstadkomma en bättre och mer likvärdig tillsyn över landet (se prop. 2004/05:72).

Livsmedelsverket bör i den nya lagen ges motsvarande befogenhet. En bestämmelse om detta bör därför tas in i den nya lagen.

Vi har tidigare konstaterat att Sveriges medlemskap i EU ställer stora krav på samordning och likvärdig offentlig kontroll. Bland annat av detta skäl har Livsmedelsverket sedan den 1 juli 2005 möjlighet att för en tid ta över en kommuns ansvar för tillsynen över en viss verksamhet, även om kommunen motsätter sig detta. En motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya lagen. Även bestämmelsen i den nuvarande livsmedelslagen om rätt för Livsmedelsverket att i samråd med en kommun ta över den offentliga kontrollen för en viss anläggning i sådana fall då verksamheten exempelvis har särskilt stor omfattning eller är komplicerad bör i sak föras över till den nya lagen.

I livsmedelsförordningen finns en bestämmelse om överflyttning av tillsynsansvaret för en viss anläggning från Livsmedelsverket till en kommun. En motsvarighet till den bestämmelsen bör i tydlighetssyfte tas in i den nya livsmedelslagen.

11.16. Avgifter

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för offentlig kontroll, prövning eller registrering enligt denna lag, de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller de EGbestämmelser som kompletteras av lagen. Bemyndigandet skall innefatta rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut avgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall vidare bemyndigas att meddela föreskrifter om beräkningen av de avgifter som tas ut av statliga myndigheter och av kontrollorgan. Regeringens bedömning: Den nuvarande lagens bemyndigande om rätt för regeringen att föreskriva att kommunen skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Promemorians förslag: I promemorian lämnades inte några nya förslag rörande avgifterna utan den nuvarande lagens bemyndigande fördes tills vidare över i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att regeringen eller efter regeringens bemyndigande Livsmedelsverket får meddela föreskrifter även om hur kommunernas avgifter skall beräknas. Bemyndigandet utformades också på ett delvis annorlunda sätt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrats över utredningens förslag till nytt avgiftssystem är positiva i sak. En sammanfattande redogörelse för remissinstansernas inställning finns i avsnitt 10.2. När det gäller den mer lagtekniska utformningen av avgiftsbemyndigandena har endast ett fåtal remissinstanser yttrat sig. Livsmedelsverket menar att utredningens förslag till bemyndigande är alltför snävt i det att det inte ger utrymme för att meddela föreskrifter om exempelvis avgifter för godkännande av processkemikalier eller gränsvärdesättning för bekämpningsmedel m.m. vilka debiteras tillverkaren av processkemikalierna.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I den nu gällande livsmedelslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets och ett enskilt kontrollorgans kostnader för tillsyn enligt lagen, de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt de EG-förordningar som kompletteras av lagen (29 a §). Vidare bemyndigas regeringen att föreskriva att en kommun skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 innehåller bestämmelser om finansiering av den offentliga kontrollen. I artikel 27 föreskrivs att medlemsstaten får ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll. I bestämmelsen finns även grundläggande principer för hur avgiften får beräknas. Bestämmelserna skall tillämpas först fr.o.m. den 1 januari 2007.

Vi har i avsnitt 10.2 redogjort för hur vi anser att ett framtida avgiftssystem baserat på Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör utformas. Vi har där bl.a. gjort den bedömningen att det – liksom i dag – bör vara obligatoriskt för en livsmedelsföretagare att betala en årlig avgift för kontrollmyndighetens ordinarie kontroll av verksamheten. Avgiften bör bl.a. inkludera de kostnader för kontroll av ägg, fisk- och fiskprodukter, kött- och köttprodukter och mjölk- och mjölkprodukter som i dag täcks av särskilda avgifter.

Den nya livsmedelslagen bör i likhet med den nu gällande lagen innehålla bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter. Bemyndigandet bör innefatta en rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för livsmedelsföretagare m.fl. att betala avgift för offentlig kontroll, prövning eller registrering enligt denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Som Livsmedelsverket påtalat i sitt remissvar bör bemyndigandet inte begränsas till att avse

skyldighet för den som hanterar eller släpper ut livsmedel på marknaden att betala avgift.

Det bör, för att uppfylla kraven i 8 kap. 5 § RF, i lagen tydliggöras att bemyndigandet innefattar en rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommunerna att ta ut avgift.

Som vi redogjort närmare för i avsnitt 10.2.1. gör vi bedömningen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer genom föreskrifter bör styra hur en statlig kontrollmyndighets eller ett kontrollorgans avgift bör beräknas. Ett bemyndigande om detta bör därför föras in i lagen. Som utvecklas närmare i avsnittet anser vi att det däremot är tillräckligt att kommunerna vägleds i sin avgiftssättning genom allmänna råd eller en vägledning som utfärdas av Livsmedelsverket.

Däremot anser vi att den nuvarande lagens bemyndigande om rätt för regeringen att föreskriva att kommunen skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen. Skälen för detta har utvecklats närmare i avsnitt 10.5.

Hänvisningar till S11-16

11.17. Straffbestämmelser m.m.

Regeringens förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift eller ett beslut som meddelats med stöd av 5 § tredje stycket eller 6–9 §, mot bestämmelserna om förbud att släppa ut livsmedel på marknaden i 10 § första stycket eller inte fullgör sin i 20 § första stycket 1 föreskrivna skyldighet att tillhandahålla upplysningar och handlingar i den offentliga kontrollen döms till böter.

Till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Om en gärning är att anse som ringa döms inte till ansvar. Till ansvar döms inte heller om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Inte heller döms till ansvar om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att straffskalan skall utgöras av böter eller fängelse i högst ett år och – i uppsåtliga fall där en förpliktelse av väsentlig betydelse från hälsosynpunkt har åsidosatts – fängelse om högst två år skall dömas ut. I promemorian föreslås också att det skall finnas möjligheter att förverka egendom m.m.

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig över förslaget ställer sig positiva till det eller har inte haft något att erinra. Några remissinstanser har uppmärksammat frågan om utformningen av straffbestämmelserna med anledning av Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 2005 s. 33. Riksdagens ombudsmän (JO) har därvid påpekat att det förutsätts att utformningen av straffbestämmelserna med fängelse i straffskalan justeras i enlighet med det behov av förändringar som kan komma att framgå av beredningen inom Regeringskansliet.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 30 § livsmedelslagen. I bestämmelsen straffbeläggs överträdelser av i lagen angivna centrala förpliktelser. Vidare straffbeläggs överträdelser av föreskrifter eller åsidosättande av villkor i föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndiganden i lagen samt bestämmelser om kvalitetsnormer eller andra villkor för handeln som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Både uppsåtliga och oaktsamma brott är straffbelagda. Straffsatsen är böter eller fängelse i högst ett år. För ett uppsåtligt brott som innebär att en förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller konsumentintresset uppsåtligen åsidosätts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt är straffskalan fängelse i högst två år. I ringa fall får dock inte dömas till fängelse. Inte heller får den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud dömas till ansvar enligt lagen för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Ansvar inträder inte heller om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Överträdelser av förpliktelser eller handlingsregler i lagen, i föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen och i de EG-förordningar som kompletteras av lagen bör straffsanktioneras. Straffbestämmelserna i den nya lagen bör utformas med hänsyn till den nya systematik som föreslås i lagen. Vi föreslår därför att den som bryter mot en föreskrift eller ett beslut som meddelats med stöd av 5 § tredje stycket eller 6–8 §, bryter mot föreskrifter om åtgärder i anledning av sabotage i 9 §, bryter mot förbudet att släppa ut livsmedel på marknaden i 10 § eller inte fullgör den i 20 § första stycket 1 föreskrivna skyldigheten att tillhandahålla upplysningar och handlingar i den offentliga kontrollen döms till ansvar enligt lagen.

Mot bakgrund av att flertalet av de förpliktelser och handlingsregler som enskilda har att följa i fortsättningen finns i den direkt tillämpliga EG-rätten föreslår vi även att den som bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen döms till ansvar enligt lagen. Som exempel på EG-förordningar som innehåller förpliktelser och handlingsregler till enskilda som bör vara straffbelagda enligt denna lag kan nämnas Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, 852/2004, 853/2004 m.fl. Till sådana handlingar hör t.ex. den i artikel 14 i förordning 178/2002 föreskrivna skyligheten att se till att livsmedel som släpps ut på marknaden är säkra eller den i artikel 5 i förordning 853/2004 föreskrivna skyldigheten att endast släppa ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden som hanterats i en anläggning som godkänts enligt förordningen.

Vissa av bestämmelserna i de EG-förordningar som kompletteras av lagen innehåller emellertid även förpliktelser för myndigheter och andra offentliga organ, såsom exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Straffansvaret bör dock inte omfatta den som vid myndighetsutövning underlåter att iaktta de skyldigheter för myndigheter som följer av EG-bestämmelserna om offentlig kontroll. Ansvarsbestämmelser för den som vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtelse åsidosätter vad som gäller för uppgiften finns i brottsbalken.

Vad gäller de subjektiva rekvisiten gör vi bedömningen att såväl uppsåtliga som oaktsamma brott bör straffbeläggas. Om den straffbelag-

da gärningen är att anse som ringa bör vidare inte dömas till ansvar. Till ansvar bör inte heller dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Enligt allmänna principer bör det inte vara möjligt att ingripa med straff och vitespåföljd mot samma förseelse. I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande lagen bör därför i den nya lagen föreskrivas att den som överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud inte döms till ansvar enligt lagen för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Högsta domstolen har i NJA 2005 s. 33 prövat frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. I promemorian påpekades att frågan om konsekvenserna av denna dom är under beredning inom Regeringskansliet. Reglerna i regeringsformen (jfr. 2 kap. 8 och 12 §§ RF) om skydd mot frihetsberövande innebär att huvudprincipen är att straffbestämmelser med fängelse i straffskalan skall beslutas av riksdagen i lag. Som framgår av 8 kap. 7 § första stycket RF kan regeringen, efter bemyndigande i lag, genom förordning meddela föreskrifter om bl.a. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, näringsverksamhet och djurskydd. Detta bemyndigande medför dock inte rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Enligt 8 kap. 7 § andra stycket RF kan dock riksdagen i lag, föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet.

Högsta domstolens avgörande får anses innebära att annan rättsverkan av brott än böter inte får föreskrivas för överträdelser av föreskrifter som beslutats på lägre nivå än av regeringen. Inom lagens tillämpningsområde anges förpliktelser eller handlingsregler såväl i lag som i föreskrifter beslutade av regeringen eller av förvaltningsmyndighet (Livsmedelsverket). I flera fall handlar de aktuella föreskrifterna av Livsmedelsverket om regler av mer teknisk natur, som t.ex. om sylt, juice och cider. För merparten av de straffbelagda överträdelserna av dessa förpliktelser eller handlingsregler är därför bötesstraff tillräckligt. Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas gärningar för vilka fängelse i stället bör komma i fråga. För att särskilja dessa från de gärningar som endast kan motivera böter krävs en omfattande genomgång och analys av de straffbelagda förpliktelserna eller handlingsreglerna i lagen, i föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen och i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Det saknas här underlag för en sådan gradering av straffskalan.

Flertalet av de EG-förordningar som ligger till grund för förslagen i denna lagrådsremiss tillämpas sedan den 1 januari 2006. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 har dock tillämpats sedan den 1 januari 2005. Bestämmelserna i EG-förordningarna gäller alltså med direkt verkan i Sverige redan i dag. Det är därför nödvändigt att snarast genomföra förslagen i lagrådsremissen. Av detta följer att det inte är möjligt att avvakta resultatet av en sådan genomgång av straffbestämmelserna som nämnts ovan och som skulle kunna ge ett sådant underlag som krävs för en gradering av straffskalan. Tills vidare bör därför endast böter följa för brott mot lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen eller mot de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Vi finner dessutom att det i nuläget inte finns något

behov av bestämmelser om förverkande av egendom som varit föremål för brott enligt lagen.

Det kan konstateras att det finns behov av en mer genomgripande översyn av de aktuella straffbestämmelserna, bl.a. för att identifiera de förfaranden som eventuellt bör föranleda strängare påföljd än böter. En sådan översyn kommer därför att påbörjas inom Regeringskansliet.

Hänvisningar till S11-17

11.18. Överklagande m.m.

Regeringens förslag: Den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om överklagande och verkställighet skall i sak föras över till den nya lagen. Därutöver skall beslut som fattats av kommunerna och av Livsmedelsverket enligt EG-bestämmelser som kompletteras av lagen vara överklagbara.

Även beslut som fattats av andra statliga myndigheter än länsstyrelserna skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

En motvarighet till den nuvarande livsmedelslagens bestämmelse om att en tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas skall tas in även i den nya lagen Regeringens bedömning: Den nuvarande lagens bestämmelse om överklagande av besiktningsveterinärers beslut bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig i den delen instämmer i promemorians förslag och bedömning. Livsmedelsverket välkomnar förslaget att alla beslut av verket – även sådana som fattas av besiktningsveterinärerna – överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Länsrätten i Stockholms län anser att det genom möjligheten att överklaga beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna ges en mycket vidsträckt och svåröverskådlig överklaganderätt och det bör övervägas om denna rätt kan preciseras genom föreskrifter om att beslut kan överklagas endast i särskilt angivna fall. Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Göteborg har vissa språkliga synpunkter på lagtexten. Livsmedelsverket anser att det är olämpligt att en statlig myndighets beslut kan överklagas till en annan statlig myndighet vilket kan bli konsekvensen av de överklagandebestämmelser som föreslås i promemorian

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Beslut av en kommunal nämnd enligt livsmedelslagen eller av en besiktningsveterinär enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 11 § och 28 § andra stycket livsmedelslagen överklagas enligt 33 § till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut enligt lagen överklagas enligt 34 § hos allmän domstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Beslut som meddelats av Livsmedelsverket i det enskilda fallet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, varvid det vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Andra beslut av Livsmedelverket får överklagas hos regeringen. Sådana beslut får, för tillvaratagande av konsumentintresset, överklagas av organisation, som är att anse som central arbetstagar-

organisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan. En myndighet vars beslut har överklagats får besluta att beslutet skall gälla utan hinder av att det överklagats.

Den nuvarande lagens bestämmelser om överklagande bör enligt vår mening i sak föras över till den nya lagen, dock med ett undantag vilket vi återkommer till längre fram i avsnittet. Med anledning av att regeringen i 11 § föreslås få rätt att föreskriva att annan statlig myndighet än Livsmedelsverket och länsstyrelserna skall bedriva kontroll inom vissa områden bör överklagandebestämmelsen kompletteras med en bestämmelse om att beslut av andra statliga förvaltningsmyndigheter än Livsmedelsverket skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Därutöver bör även beslut som fattats av kommunerna och av Livsmedelsverket enligt bestämmelser i de EG-förordningar som kompletteras av lagen vara överklagbara. Det kan t.ex. handla om sådana beslut om ingripanden som kontrollmyndigheterna kan fatta med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Vi delar inte Länsrättens i Stockholms län farhågor att överklagandebestämmelserna kommer att leda till en vidsträckt och svåröverskådlig överklaganderätt. Enligt vår bedömning är den mängd beslut som kontrollmyndigheterna har rätt att fatta med stöd av EG-förordningarna begränsade. Flertalet av de EG-förordningar som kompletteras av livsmedelslagen innehåller bestämmelser som riktar sig till enskilda. Befogenheter för kontrollmyndigheter finns i princip enbart i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och 854/2004. Flertalet av bestämmelserna i de förordningarna är dessutom till sin natur att jämställa med direktivbestämmelser eller riktar sig medlemsstaterna.

Enligt nuvarande ordning överklagas beslut av besiktningsveterinärerna till länsstyrelsen. Besiktningsveterinärerna utgör organisatoriskt sett en del av Livsmedelsverket. Det saknas därför fortsatt skäl att i överklagandehänseende behandla beslut som fattats av en besiktningsveterinär på ett annat sätt än andra beslut som fattats av Livsmedelverket. Ur principiell synvinkel framstår det dessutom som mindre lämpligt att ett beslut som formellt sett har fattats av en central statlig myndighet överklagas till en länsstyrelse. Mot den bakgrunden gör vi bedömningen att den nuvarande lagens bestämmelse om överklagande av besiktningsveterinärers beslut inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen.

I 36 § nuvarande livsmedelslagen finns en bestämmelse om verkställighet av beslut enligt lagen. En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas. En motsvarighet till den bestämmelsen bör tas in även i den nya lagen.

Hänvisningar till S11-18

11.19. Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Godkännanden av lokaler som meddelats enligt äldre föreskrifter skall fortsätta att gälla till dess att kontrollmyndigheten har prövat om anläggningen kan godkännas i enlighet med bestämmelser som meddelats med stöd av den nya lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller, om godkännande inte krävs, till dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen.

Till dess att kontrollmyndigheten har prövat om en anläggning kan godkännas enligt de krav som föreskrivits av Livsmedelsverket, eller till dess att anläggningen har registrerats, skall det vara tillåtet att släppa ut varor på marknaden som hanterats i en godkänd lokal som ingår i anläggningen.

Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall anses beslutade enligt den nya lagen.

Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraftträdandet av den nya lagen skall överklagas enligt äldre föreskrifter.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock ingen övergångsbestämmelse om utsläppande av varor som hanterats i lokaler som godkänts enligt äldre bestämmelser. Däremot föreslås att föreläggande och förbud som meddelats med stöd av den äldre lagen skall anses beslutade enligt den nya lagen.

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i den delen, instämmer i promemorians förslag. Livsmedelsverket framhåller att det dessutom finns behov av en bestämmelse om att det under en övergångstid är tillåtet att släppa ut varor på marknaden som inte hunnit godkännas i enlighet med nationella regler.

Skälen för regeringens förslag: Vi har i avsnitt 11.18 gjort bedömningen att den nuvarande lagens bestämmelse om överklagande till länsstyrelsen av en besiktningsveterinärs beslut inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen. Sådana beslut bör i stället överklagas till allmän förvaltningsdomstol i enlighet med vad som i dag gäller i fråga om andra beslut av Livsmedelsverket. Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraftträdandet bör dock överklagas enligt äldre bestämmelser. En övergångsbestämmelse om detta bör därför införas.

De nuvarande nationella reglerna om lokalgodkännande ersätts framöver av regler på EU-nivå om godkännande och registrering av anläggningar. De nuvarande reglerna om godkännande av anläggningar som bedriver verksamhet med animaliska livsmedel grundar sig på EGdirektiv, vilka upphävs då Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 träder i kraft. I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser om myndigheternas godkännande och registrering av livsmedelsanläggningar. I fråga om anläggningar för produktion av livsmedel av animaliskt ursprung föreskrivs i artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 att den behöriga myndigheten skall fastställa de förfaranden som livsmedelsföretagarna skall iaktta vid ansökan om godkännande av en anläggning. Vidare sägs att myndigheten, då den mottar en ansökan, skall genomföra ett besök på platsen. Bestämmelserna gäller enligt artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 även anläggningar som släppt ut livsmedel på marknaden innan de nya reglerna trätt i kraft men som inte omfattats av något krav på godkännande. Kontrollmyndigheten skall i sådana fall göra besök på plats så snart som möjligt.

Enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 får livsmedelsföretagare endast släppa ut sådana livsmedel av

animaliskt ursprung på marknaden som har hanterats i anläggningar som har godkänts eller registrerats av den behöriga myndigheten. Det är vidare förbjudet att bedriva verksamhet i en anläggning som inte godkänts av myndigheterna. Enligt samma artikel skall detta inte hindra en anläggning från att släppa ut livsmedel på marknaden mellan den dag då EG-förordningen börjar tillämpas och den första efterföljande besiktningen av den behöriga myndigheten. Detta gäller anläggningar för vilka det krävs godkännande och som släppte ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden i enlighet med gemenskapslagstiftningen omedelbart före tillämpningen av den nya EG-förordningen och anläggningar som tidigare inte omfattats av något godkännandekrav.

Av de redovisade EG-bestämmelserna följer att den behöriga myndighetens prövning av om en anläggning kan godkännas enligt de nya kriterierna kan ske först sedan den enskilde livsmedelsföretagaren kommit in med en ansökan. De aktuella EG-förordningarna innehåller inte några bestämmelser om vid vilken tidpunkt eller på vilket sätt en ansökan skall göras utan förutsätter att detta regleras i nationella föreskrifter. Det bör därför ankomma på Livsmedelsverket att utfärda föreskrifter om detta. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av bemyndigandet i den föreslagna 5 §.

De nya EG-bestämmelserna innebär att övergångsbestämmelser behövs för de lokalgodkännanden som har meddelats enligt den nuvarande livsmedelslagstiftningen. De gamla godkännandena bör gälla tills dess att kontrollmyndigheten har prövat om ett nytt godkännande kan meddelas med stöd av de nya bestämmelserna, eller i de fall det inte krävs något godkännande, tills dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen. Om myndighetens prövning innebär att anläggningen bedöms uppfylla de nya kraven kommer därvid ett nytt godkännande – villkorat eller slutligt – att utfärdas som ersätter det gamla lokalgodkännandet.

Som Livsmedelsverket påtalat finns behov av en bestämmelse som övergångsvis gör det tillåtet att släppa ut varor på marknaden som hanterats i anläggningar som inte hunnit godkännas enligt de nya nationella föreskrifterna. En motsvarande övergångsbestämmelse i fråga om varor från anläggningar som omfattas av krav på godkännande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 finns i artikel 4.5 i den förordningen.

I lagrådsremissen föreslogs till skillnad från i departementspromemorian inte någon särskild regel om vad som skall gälla för förelägganden och förbud som meddelats med stöd av den upphävda lagen. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att man inte är övertygat om att man bör avstå från att med en lagregel klargöra att avsikten är att fortfarande aktuella ingripanden som företagits med stöd av den upphävda lagen skall bestå efter den 1 juli 2006. Det bör i och för sig följa av allmänna principer att sådana förelägganden, förbud och andra beslut om ingripanden som har meddelats med stöd av bestämmelser i lagen och som avser rättigheter och skyldigheter som återfinns oförändrade i bestämmelserna i den nya lagen skall fortsätta att gälla. Vi instämmer dock i Lagrådets bedömning att detta bör tydliggöras genom en övergångsreglering.

12. En ny lag om foder och animaliska biprodukter

12.1. En ny lag om foder och animaliska biprodukter som bl.a. kompletterar EG-bestämmelser

Regeringens förslag: Den nuvarande foderlagen ersätts av en ny lag om foder och animaliska biprodukter. Lagen skall innehålla materiella bestämmelser och bemyndiganden samt komplettera sådana EG-bestämmelser som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tilllämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling tillkännage vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde skall regeringen i Svensk författningssamling tillkännage vilka EG-bestämmelser som kompletteras av lagen om foder och animaliska biprodukter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-bestämmelserna.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. I promemorian föreslås dock att regeringen i fråga om EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde i verkställighetsföreskrifter skall kunna precisera vilka bestämmelser i förordningen som kompletteras av vilken lag.

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har uttalat sig särskilt om förslaget ställer sig positiva till det eller har inte något att erinra.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande foderlagen (1985:295) tillkom år 1985. Lagen har ändrats ett flertal gånger sedan dess tillkomst och ändringarna har bl.a. inneburit att lagen har kommit att innehålla ett antal inskjutna paragrafer. Vidare har några av lagens ursprungliga bestämmelser upphävts.

Den gällande lagen innehåller grundläggande bestämmelser om foder som syftar till att skydda djurs och människors hälsa. I detta syfte uppställs i lagen krav på foders sammansättning, beskaffenhet och hantering samt användningen av antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel som tillsats i foder. Lagen innehåller också förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av foder samt användning av foder som inte uppfyller lagens krav eller som inte följer kraven på upplysningsskyldighet.

Regler om detta finns numera också i ett antal grundförordningar beslutade av EU. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet regleras de allmänna principerna för och grundläggande kraven på bl.a. fodersäkerhet för foder till livsmedelsproducerande djur, presentation, skyldigheter för foderföretagare och spårbarhet på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april

2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd innehåller detaljerade bestämmelser om kontroll som i vissa delar ersätter foderlagens bestämmelser om tillsyn. Inom området för fodertillsatser har en särskild EG-förordning antagits, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser. Ytterligare en EG-förordning som behandlar frågor om bl.a. foder är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien finns grundläggande bestämmelser om foderhygien, villkor och förfaranden som säkerställer spårbarhet av foder samt villkor och förfaranden för registrering och godkännande av anläggningar.

För att undvika en dubbelreglering i förhållande till de EG-förordningar som innehåller bestämmelser om foder behöver motsvarande bestämmelser i foderlagen följaktligen tas bort. Detta innebär att foderlagen måste anpassas – både innehållsmässigt och lagtekniskt – till EU:s lagstiftning på området. De ändringar som behöver göras i den nuvarande foderlagen, framför allt med hänsyn till EU:s nya lagstiftning på området, är så omfattande att det nu är lämpligt att ersätta denna lag med en ny lag.

Den nuvarande foderlagen kompletterar redan i dag bl.a. delar av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. De generella materiella bestämmelserna om befattningen med animaliska biprodukter finns huvudsakligen i denna EG-förordning, vilken utgör en ramlagstiftning för dessa frågor. Animaliska biprodukter som omfattas av EGförordningens tillämpningsområde skall hanteras på de sätt som anges i förordningen. Ett av användningsområdena för vissa kategorier animaliska biprodukter är foder. Dessa foderregler kompletteras av den nuvarande foderlagens bestämmelser om tillsyn, avgifter och straff m.m.

En utgångspunkt för den nya lagens tillämpningsområde bör vara att denna i så stor utsträckning som möjligt sammanfaller med tillämpningsområdet för de grundförordningar som kompletteras av lagen. När den nationella foderlagstiftningen nu omarbetas framstår det som mest ändamålsenligt att låta samtliga bestämmelser om animaliska biprodukter kompletteras av en lags bestämmelser om offentlig kontroll, avgifter och straff m.m. Den nya lagens tillämpningsområde bör således omfatta samtliga frågor om animaliska biprodukter som regleras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Trots att foderområdet och området för animaliska biprodukter i allt större utsträckning regleras genom EG-förordningar kommer det även i framtiden att finnas ett visst utrymme för att nationellt reglera vissa frågor om foder och animaliska biprodukter. De EG-regler som ges i direktiv måste genomföras på nationell nivå. Därutöver behövs vissa bestämmelser som kompletterar materiella bestämmelser – såväl nationella som EG-rättsliga. Det förutsätts t.ex. att medlemsstaterna, eller för ändamålet utpekade myndigheter, kontrollerar att bestämmelserna i EG-

förordningarna följs. Vidare har medlemsstaterna att se till att överträdelser av förordningarnas bestämmelser straffbeläggs eller sanktioneras på annat sätt. Som närmare har utvecklats i avsnitten 8.2 och 8.3 bör den nya lagen därför – i likhet med den nu gällande lagen – innehålla en bestämmelse om att lagen kompletterar sådana bestämmelser i EGförordningar (EG-bestämmelser) som faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling skall ge till känna vilka grundförordningar som avses. Vi instämmer i Lagrådets bedömning att tillkännagivandeförfarandet bör användas även för att ange vilka bestämmelser i en EG-förordning som täcker flera lagars tillämpningsområde som skall kompletteras av foderlagen. En bestämmelse om detta bör därför föras in i lagen.

Regeringen instämmer vidare i promemorians bedömning att det – också i likhet med vad som gäller i dag – bör införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-bestämmelserna (se även avsnitt 8.4). Bemyndigandet bör också innefatta en rätt att meddela beslut i enskilda fall.

Det är i dag inte helt klart vilket beslutsutrymme som regeringen eller efter regeringens bemyndigande Statens jordbruksverk har inom ramen för det s.k. kompletteringsbemyndigande som finns i den nuvarande foderlagen. Inom områden som regleras av EG-rätten kan nationella regler utfärdas på skilda grunder. I vissa EG-förordningar förutsätts att medlemsstaterna utfärdar nationella bestämmelser antingen för att precisera en bestämmelse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att reglera vissa materiella frågor nationellt. EG-förordningarna kan därutöver innehålla regler som uttryckligen ger medlemsstaterna befogenhet att meddela nationella undantagsbestämmelser eller särskilda regler för ett visst område som inte omfattas av EG-regleringen. Det gemensamma för de sistnämnda två fallen är att EG-reglerna i sig inte förutsätter att det utfärdas några nationella bestämmelser utan att det är upp till medlemsstaten att bestämma att sådana regler skall finnas. Principiellt sett skiljer sig dessa fall inte från de situationer då frågan är helt oreglerad i sekundärrätten. I båda fallen ligger hela beslutsutrymmet i den aktuella frågan hos medlemsstaten. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter som behövs som komplettering till EG-bestämmelserna bör enligt regeringens uppfattning inte innefatta sådana fall då Sverige har ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser skall finnas. Däremot bör de generella bemyndigandena som ges i lagen att utfärda föreskrifter täcka även dessa fall, under förutsättning att övriga villkor för utnyttjandet av bemyndigandet är uppfyllda.

Hänvisningar till S12-1

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 12.15, 3

12.2. Lagens syfte och tillämpningsområde

Hänvisningar till S12-2

12.2.1. Foder och animaliska biprodukter

Regeringens förslag: Den nya lagen skall syfta till att säkerställa en hög skyddsnivå för djurs och människors hälsa när det gäller foder och animaliska biprodukter.

Lagen skall gälla i alla led fr.o.m. primärproduktionen av foder t.o.m. utsläppande av foder på marknaden eller utfodring av djur. Begreppen foder och utsläppande på marknaden av foder har i lagen samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och begreppet primärproduktion av foder har i lagen samma betydelse som i Europaparlamentets rådets förordning (EG) nr 183/2005.

Lagen skall även gälla för befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter. Begreppet animaliska biprodukter och därav framställda produkter har i lagen samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Regeringens bedömning: Den nuvarande lagens bestämmelser om att med vara enligt lagen avses även vatten bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen. Detsamma gäller den nuvarande lagens bestämmelse om att med foder avses inte vara på vilken läkemedelslagen (1998:211) är tillämplig.

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Lagens tillämpningsområde uttrycktes dock på ett delvis annorlunda sätt i promemorian.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget tillstyrker promemorians förslag eller har inte något att erinra. Några remissinstanser efterlyser dock ett förtydligande av lagens tillämpningsområde. Kammarrätten i Göteborg påpekar dock att det får ses som en dubbelreglering att i lagen hänvisa till EG-förordningarnas definitioner och menar att om behov finns av att framhålla betydelsen av viktiga begrepp borde det inte vara något hinder att i lagarna ange definitionerna i EG-förordningarna. Statens jordbruksverk anmärker att lagens tillämpningsområde skall omfatta animaliska biprodukter och därav framställda produkter för att bättre överensstämma med terminologin i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Verket har även påpekat att det bör tydliggöras att med foder även avses bete. Även Statens veterinärmedicinska anstalt påpekar att det bör klargöras att lagen även omfattar bete och inte enbart fodermedel som fabriksproducerats.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Foder

Den nuvarande foderlagen gäller foder avsett för utfodring av djur (2 § första stycket). Lagens bestämmelser reglerar sedan hur detta foder får vara beskaffat och hur det får hanteras samt under vilka förutsättningar det får säljas, överlåtas på annat sätt eller användas. Foder definieras i 1 § foderlagen som en vara eller blandning av varor som är avsedd att användas för utfodring av djur. Ämnen som tillförs sådana varor eller blandningar betraktas också som foder. Med vara avses även vatten. Med foder avses dock inte vara på vilken läkemedelslagen (1992:859) skall tillämpas. I den nuvarande lagen görs ingen begränsning av till vilka djur som fodret är avsett. Enligt förarbetena (prop. 1997/98:92 s. 25) gäller lagen även för foder som används vid utfodring av icke hägnat vilt.

I artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 finns en definition av begreppet foder. Enligt denna avses med foder alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfodring av djur. Denna definition tillämpas även i andra EG-förordningar som reglerar frågor om foder.

Av det som nu redovisats framgår att definitionerna av begreppet foder i foderlagen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 i stort har samma innebörd. Inte någon av definitionerna innehåller någon begränsning i fråga om vilka djur som fodret skall vara avsett för. EG-förordningens definition kan således tillämpas på allt foder som är avsett för utfodring av djur, dvs. foder till såväl livsmedelsproducerande djur som till andra djurslag. I vissa avseenden skiljer sig dock de båda definitionerna åt. Till skillnad från Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 anges uttryckligen i den nuvarande foderlagen att med vara enligt lagen avses även vatten. Vidare anges uttryckligen att lagen inte skall tillämpas på vara på vilken läkemedelslagen är tillämplig.

EG-förordningarna, inklusive definitionen av begreppet foder, gäller direkt i Sverige såsom svensk lag. Detta innebär att Sverige inte kan ha en egen definition av begreppet foder som avviker från EG-rättens eller i svensk författning tolka eller genomföra EG-definitionen. När begreppet foder används i den nya lagen har detta i stället samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det är således inte längre möjligt att tydliggöra vad som innefattas i begreppet foder. Det får i stället ankomma på rättstillämpningen att dra upp närmare riktlinjer för när en vara är att betrakta som foder i EG-rättslig mening. Av detta följer att det i lagen inte bör finnas någon precisering av innebörden av begreppet foder. Regeringen har i prop. 2005/06:70 Ändringar i läkemedelslagstiftningen redogjort för vissa gränsdragningsfrågor i förhållande till läkemedelslagstiftningen.

Lagens räckvidd

I promemorian har föreslagits att lagen skall gälla foder i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan samt utfodring av djur. Några remissinstanser har påpekat att tillämpningsområdet för lagen i vissa avseenden är för begränsat och att det är oklart om bl.a. bete till djur omfattas av lagens bestämmelser.

Det nya EG-regelverket om livsmedel och foder präglas i stor utsträckning av en helhetssyn på livsmedelskedjan (från jord till bord). Detta har sin grund i en ökad insikt om att det finns ett tydligt samband mellan det sätt på vilket jordbruket och djurhållningen bedrivs och kvaliteten och säkerheten hos de livsmedel som blir resultatet. Varje länk av livsmedelskedjan är av betydelse för slutprodukten och måste därmed omfattas av regler som säkerställer en hygienisk och ansvarsfull hantering. Den grundinställningen kommer bl.a. till uttryck i att kraven i de centrala EGförordningarna uttryckligen gäller ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan”. Begreppet alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan definieras i artikel 3.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 som alla

stadier, inbegripet import, fr.o.m. primärproduktion av ett livsmedel t.o.m. dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten och, när det är relevant, import, produktion, framställning, lagring, transport, distribution, försäljning och tillhandahållande av foder.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 avgränsas förordningens räckvidd genom att förordningen gäller verksamhet som bedrivs av foderföretagare i alla led fr.o.m. primärproduktionen av foder t.o.m. utsläppande av foder på marknaden eller utfodring av djur. Begreppet primärproduktion av foder definieras i artikel 3 f i denna EG-förordning som produktion av jordbruksprodukter, särskilt odling, skörd, mjölkning, uppfödning av djur (före slakt) eller fiske som enbart resulterar i produkter som inte genomgår någon hantering efter det att de har skördats, insamlats eller fångats, med undantag av enkel fysisk behandling.

Flera EG-förordningar inom foderområdet innehåller sålunda – förutom krav på själva fodret – bestämmelser om vilka krav som skall uppfyllas i olika stadier i kedjan. Många bestämmelser tar sikte på hanteringen i primärproduktionen och träffar därigenom bl.a. foderföretag med uppfödning av djur och odling av produkter avsedda för utfodring av djur. Bestämmelserna i EG-förordningarna innebär att foderföretagen är skyldiga att uppfylla bl.a. vissa hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. och om journalföring av bl.a. användning av växtskydds- och bekämpningsmedel. Vidare ställs krav på att hanteringen av foder är sådan att kontaminering förhindras. Samma krav gäller vid utfodringen av livsmedelsproducerande djur.

Även om de EG-bestämmelser som riktar sig till enskilda företag gäller direkt i Sverige – och alltså inte behöver eller ens får genomföras i svensk författning – finns det ett behov av att i svensk lag föreskriva bl.a. vilka myndigheter som skall utöva kontroll över efterlevnaden av bestämmelserna och vilka sanktioner som skall följa på överträdelser av reglerna. Det är därför angeläget att den nya lagen får ett tillämpningsområde som stämmer överens med de huvudsakliga EG-förordningarna inom foderområdet. Detta innebär att den nya lagen – i likhet med EGregelverket – inte bör begränsas till att gälla foder som sådant utan den bör omfatta även hantering i primärproducentledet av råvaror som är avsedda att bli foder. Som påtalats av en del remissistanser är det förslag som har remitterats inte tydligt när det gäller vilka fodervaror som omfattas av lagens tillämpningsområde. Mot denna bakgrund anser regeringen att den nya lagens tillämpningsområde – i likhet med de huvudsakliga rättsakterna inom foderområdet – bör uttryckas så att lagen gäller i alla led fr.o.m. primärproduktionen av foder t.o.m. utsläppande av foder på marknaden eller utfodring av djur. Tillämpningsområdet omfattar därigenom alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder. Lagen omfattar således även bete.

Animaliska biprodukter

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 kompletteras till viss del av den nuvarande foderlagen men innehåller även bestämmelser som faller utanför den nuvarande foderlagens tillämpningsområde och som i stället kompletteras av lagen (1992:1683)

om provtagning på djur, m.m. Dit hör exempelvis förordningens allmänna krav på att animaliska biprodukter måste tas om hand på ett visst sätt som förhindrar att smitta sprids. Det finns dessutom en rad andra användningsområden för biprodukterna utöver att göra foder av dem. Även användningen för andra ändamål än foder är av folk- och djurhälsoskäl ingående reglerad i förordningen. Sålunda krävs det bl.a. att anläggningar för förbränning eller bearbetning av animaliska biprodukter måste uppfylla vissa villkor och dessutom godkännas av behörig myndighet. Som framgår ovan föreslås den nya lagen att omfatta samtliga frågor om animaliska biprodukter och vissa därav framställda produkter.

Begreppet animaliska biprodukter är inte definierat i svensk rätt. Det definieras däremot i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 som biprodukter, hela kroppar eller delar från djur eller animaliska produkter som avses i artiklarna 4–6 som inte är avsedda att användas som livsmedel, inbegripet ägg, embryon och sperma i den mån ägg, embryon eller sperma inte är avsedda för avel. De animaliska biprodukterna i artiklarna 4–6 är av olika kvaliteter och indelade i tre kategorier. För att tolknings- och tillämpningssvårigheter inte skall uppkomma bör begreppet animaliska biprodukter användas i den betydelse det har i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Förordningens bestämmelser omfattar dessutom vissa produkter som har framställts av animaliska biprodukter (se artikel 1.1 b). För att även dessa produkter skall omfattas av den nya lagens bestämmelser bör detta tydligt anges i bestämmelserna om lagens tillämpningsområde. Gemenskapsbegreppet animaliska biprodukter och därav framställda produkter utgör därmed ramen för den nya lagens tillämpningsområde rörande sådana biprodukter.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 redogörs för vilka förfaranden med animaliska biprodukter som regleras genom förordningen. Av artikel 1 framgår att i förordningen fastställs folk- och djurhälsobestämmelser om insamling, transport, lagring, bearbetning och användning eller bortskaffande av animaliska biprodukter, så att dessa produkter inte innebär några risker för folk- och djurhälsan, utsläppande på marknaden samt, i vissa fall, export och transitering av animaliska biprodukter och därav framställda produkter enligt bilagorna VII och VIII. Den nya lagens tillämpningsområde bör gälla för befattningen av animaliska biprodukter i samtliga dessa avseenden. Som sammanfattande benämning för dessa förfaranden bör i lagen därför införas begreppet befattning med animaliska biprodukter.

Lagens syfte

Den nya lagen kommer i huvudsak att innehålla bemyndiganden som är begränsade till att gälla foder och animaliska biprodukter – samt bestämmelser om straff, avgifter och kontrollmyndigheter m.m. Lagen föreslås innehålla endast två materiella bestämmelser, 6 och 7 §§. I dessa föreskrivs i vilka fall det utöver de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen är förbjudet att använda vilda djur som foder och att släppa ut foder på marknaden (se nedan avsnitten 12.3.3 och 12.5).

Den nu föreslagna formuleringen av lagens tillämpningsområde leder dock till att lagens bestämmelser i vissa avseenden kan få en alltför vid tillämpning. Detta gäller framför allt lagens straff- och kontrollbestämmelser som föreslås komplettera de EG-bestämmelser som faller inom lagens tillämpningsområde. För att inte överträdelser av bestämmelser i sådana EG-förordningar som innehåller bestämmelser om primärproduktion men som inte syftar till att erhålla säkert foder skall straffbeläggas enligt den nya lagen finns det behov av att i viss utsträckning snäva in lagens tillämpningsområde. Det bör enligt vår uppfattning ske genom att det – i likhet med vad som föreslås i den nya livsmedelslagen – i lagen införs en ändamålsbestämmelse enligt den modell som allmänt tillämpas i EG-rättsakterna och i viss svensk lagstiftning, t.ex. miljöbalken. Genom att bestämmelsen formuleras på motsvarande sätt som ändamålsbestämmelsen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 kommer tillämpningsområdet för den nya lagen och för de delar i EG-förordningarna som avser foder och animaliska biprodukter att sammanfalla.

12.2.2. Undantag för hantering av foder till sällskapsdjur i privathushåll

Regeringens förslag: Lagens bestämmelser skall inte tillämpas på privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och på utfodring av sådana djur i enskilda hem i andra fall än när sådan befattning omfattas av gemenskapsbestämmelser som kompletteras av lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Av 2 § andra stycket den nuvarande foderlagen framgår att lagen inte är tillämplig på hanteringen i enskilda hem av foder till sällskapsdjur. Undantagsbestämmelsen tillkom med beaktande av vad Lagrådet har anfört om det betänkliga i att foderlagens tillsynsbestämmelser annars skulle ge stöd för kontroll och undersökningar också i enskilda hem (se prop. 1984/85:149 s. 57 f). I motiven till bestämmelsen anförs att det endast i yttersta undantagsfall när det finns mycket starka skäl skulle ha kunnat bli aktuellt att med stöd av foderlagen utöva tillsyn i enskilda hem.

Enligt samma paragraf gäller undantagsbestämmelsen inte i den mån lagen kompletterar EG-bestämmelser. I den utsträckning som de EGbestämmelser som kompletteras av lagen ställer upp regler som är tillämpliga på utfodring av sällskapsdjur, exempelvis artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati skall, enligt förarbetena (prop. 2002/03:39 s. 25), undantaget således inte tillämpas.

Räckvidden för de nya EG-förordningarna på foderområdet varierar. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 omfattar alla fodertillsatser som avsiktligt tillsätts foder som

är avsett för utfodring av djur. Den enda begränsningen av tillämpningsområdet som görs är att förordningen inte skall tillämpas på processhjälpmedel och veterinärmedicinska läkemedel, med undantag för koccidiostatika och histomonostatika. Från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005, som behandlar frågor om foderhygien, görs flera undantag, bl.a. för privat enskild produktion av foder för icke-livsmedelsproducerande djur samt för utfodring av sådana djur (artikel 2). Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel och foder. De specifika bestämmelserna om fodersäkerhet, presentation, spårbarhet och övriga särskilda skyldigheter för foderföretagare i denna förordning omfattar dock endast foder åt livsmedelsproducerande djur. Bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 omfattar allt foder som är avsett för utfodring av djur.

Den nya lagens tillämpningsområde bör, så långt som möjligt, sammanfalla med tillämpningsområdena för dessa EG-förordningar. Tillämpningsområdet för lagen bör emellertid inte vara mer långtgående än nödvändigt. De skäl som motiverade den nu gällande begränsningen i foderlagen har aktualitet även i dag. Enligt regeringens uppfattning finns det därför fortfarande skäl att från lagens tillämpningsområde undanta hanteringen av foder i enskilda hem avsett för sällskapsdjur. Terminologin bör dock så långt som möjligt anpassas till den som används i EGrätten. Undantaget bör därför uttryckas så att lagen inte gäller privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och utfordring av sådana djur i enskilda hem. Denna begränsning bör emellertid – också det i likhet med i dag – gälla endast i den mån inte annat följer av gemenskapsrätten.

Hänvisningar till S12-2-2

12.3. Foders beskaffenhet och hantering

12.3.1. Allmänna krav på foders beskaffenhet och hantering

Regeringens bedömning: Den nuvarande foderlagens bestämmelser om foders sammansättning och beskaffenhet i övrigt samt om hantering av foder bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig särskilt i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: De grundläggande kraven på hur foder skall vara beskaffat finns i 3 § den nuvarande foderlagen. I bestämmelsen föreskrivs att foder inte får ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas att det är skadligt eller annars otjänligt för djuret, gör livsmedel från djur som utfodras med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda, vid hanteringen medför hälsorisker för människor, eller har skadlig inverkan på miljön. Enligt 7 § skall foder hanteras på ett sådant sätt att det inte blir av sådan beskaffenhet som anges i 3 §. I 9 § finns en bestämmelse om att foder inte får säljas eller på annat sätt överlåtas eller användas om det har en sådan

beskaffenhet som inte är tillåten enligt 3 § eller enligt 3 a §. Den sistnämnda bestämmelsen anger att vilda djur och fodermjöl av sådana djur som inte omfattas av EG-förordningar som kompletteras av lagen (APB-förordningen) får användas som foder under vissa förutsättningar. Det finns även en bestämmelse i 11 § om förbud för vidareöverlåtelse av vara för vilken föreskriven upplysningsskyldighet inte har fullgjorts. Sådan vara får endast säljas vidare eller på annat sätt överlåtas om upplysningsskyldigheten fullgörs.

Även i EG-förordningarna finns bestämmelser om vilka krav som generellt sett skall ställas på foder och fodertillsatser för att de skall få släppas ut på marknaden. Detaljerade bestämmelser, som i stora delar motsvarar de som finns i de ovan nämnda bestämmelserna i foderlagen, finns i artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. I bestämmelsen föreskrivs att foder inte får släppas ut på marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur om det inte är säkert. Foder anses som icke säkert för dess avsedda användningsområde om det anses ha en negativ effekt på människors eller djurs hälsa eller leder till att livsmedel från ett livsmedelsproducerande djur inte är säkert som människoföda. I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 finns bestämmelser om när fodertillsatser får släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas. Detta får endast ske om de har godkänts med stöd av förordningen, uppfyller villkoren för användning som fastställs i förordningen samt uppfyller villkoren för märkning enligt förordningen.

EG-förordningarna gäller utan vidare som svensk författning. För att undvika en dubbelreglering i förhållande till dessa bör enligt regeringens bedömning den nuvarande foderlagens bestämmelser om hur foder skall vara beskaffat, om foders hantering och om försäljningsförbud och användning inte få någon motsvarighet i den nya lagen. I avsnittet nedan behandlas frågan om hur kraven på fodersäkerhet till icke livsmedelsproducerande djur bör regleras.

12.3.2. Krav på fodersäkerhet till icke livsmedelsproducerande djur

Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör föreskriva eller i enskilda fall besluta om krav på foder till andra djurslag än livsmedelsproducerande djur. Kraven bör i sak motsvara de generella krav på fodersäkerhet som enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 gäller för foder till livsmedelsproducerande djur.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig särskilt i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: Det finns vissa frågor om foder som inte regleras genom EG-förordningar eller direktiv eller där medlemsstaterna har ett skönsmässigt utrymme att själva bedöma om särskilda nationella bestämmelser behövs eller ej. Ett exempel på detta är sådana krav på fodersäkerhet som regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 när det gäller foder åt andra djurslag

än livsmedelsproducerande djur. Den nuvarande foderlagens bestämmelser gör i princip inte någon åtskillnad mellan foder åt livsmedelsproducerande djur och foder åt andra djurslag, exempelvis produktion av foder till sällskapsdjur utanför enskilda hem. Kapitel II i Europaparlamentets förordning (EG) nr 178/2002 anger dock endast krav på fodersäkerhet till livsmedelsproducerande djur. EG-bestämmelserna om foderhygien gäller däremot även för andra djurslag än livsmedelsproducerande djur.

Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att motsvarande säkerhetskrav som finns i den ovan nämnda EG-förordningen även ställs på foder avsett för andra djurslag än livsmedelsproducerande djur. Det finns därför ett behov av särskilda nationella bestämmelser om detta. Detta bör kunna lösas så att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av det generella bemyndigandet i den föreslagna 8 § (se avsnitt 12.4) meddelar föreskrifter om vilka krav som skall ställas på foder till icke livsmedelsproducerande djur som omfattas av lagens tillämpningsområde. Som exempel på EG-bestämmelser om fodersäkerhet som bör få sin motsvarighet i nationella föreskrifter kan exempelvis nämnas artiklarna 11, 12, 15, 18 och 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

Hänvisningar till S12-3-2

  • Prop. 2005/06:128: Avsnitt 12.5

12.3.3. Vilda djur som foder

Regeringens förslag: Det skall även i fortsättningen vara förbjudet att använda hela eller delar av vilda djur och fodermjöl eller andra varor som framställts av djuren eller delar av djuren som foder om djuret inte har avlivats, slaktats upp och därefter veterinärbesiktigats. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock meddela föreskrifter om undantag från dessa krav.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock inte något bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kraven för när vilda djur m.m. får användas som foder.

Remissinstanserna: Statens jordbruksverk anser att det tydligare borde framgå vad som avses med rekvisiten avlivats, slaktats upp och därefter veterinärbesiktigats. Övriga remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 a § den nuvarande foderlagen är det förbjudet att som foder använda vissa djur eller djurdelar, fodermjöl eller annan vara som framställts av djuren eller delar av djuren som foder. De huvudsakliga bestämmelserna om förbud mot att som foder använda djur, djurdelar eller varor som framställts av djur finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 tillämpas inte på vilda djur med undantag av kommersiellt fiskad fisk, vilda djur som används för tillverkning av jakttroféer samt på vilda djur som misstänks vara infekterade med smittsamma djursjukdomar (artikel 1.2).

Förbudet mot användning av vilda djur som foder i 3 a § omfattar följaktligen fall som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 (prop. 2002/03:148 s. 15 f). Enligt regeringens uppfattning bör förbudet gälla även i fortsättningen. En bestämmelse med detta innehåll bör därför tas in i den nya lagen. I den mån som bestämmelsen behöver preciseras närmare anser regeringen att detta får ske genom föreskrifter meddelade med stöd av de föreslagna bemyndigandena i lagen.

Det kan emellertid finnas särskilda situationer när kraven på avlivning, uppslaktning och veterinärbesiktning av vilda djur inte bör tillämpas. Exempelvis kan det finnas behov av att ta hand om trafikdödat vilt för stödutfodring av t.ex. utrotningshotade rovfåglar. För att möjliggöra sådan utfodring föreslår vi att det i den nya lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela undantag från kraven i lagen om när vilda djur får användas som foder.

Hänvisningar till S12-3-3

12.4. Nationella föreskrifter om foder

Regeringens förslag: Det skall även i fortsättningen vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att

– meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, utsläppande på marknaden, användning och bortskaffande av samt annan befattning med foder eller ett visst parti av foder,

– meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser och

– meddela föreskrifter om att djur eller delar av djur får användas som foder i enlighet med undantagsbestämmelserna i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. Remissinstanserna: Svensk Mjölk framhåller att det är viktigt att Statens jordbruksverk utfärdar föreskrifter om hur märkning av foder skall ske. Övriga remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslagen.

Skälen för regeringens förslag: Trots att en allt större del av reglerna på foderområdet numera finns i direkt gällande EG-bestämmelser finns det – som det har konstaterats ovan – fortfarande behov av nationella bestämmelser i olika avseenden. Flera bestämmelser på foderområdet finns fortfarande i EG-direktiv som måste genomföras i nationella föreskrifter. Dit hör exempelvis bestämmelser om märkning av foder. Dessutom medger EG-förordningarna emellanåt att medlemsstaterna inom vissa områden utfärdar nationella föreskrifter. Det finns även vissa områden som fortfarande inte är harmoniserade inom EU, t.ex. vissa frågor om fodersäkerhet m.m. som behandlas i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och som rör andra djurslag än livsmedelsproducerande djur. EG-bestämmelserna om foderhygien gäller däremot även för andra djurslag än livsmedelsproducerande djur.

Den nuvarande foderlagen är till stora delar en ramlag som innehåller allmänna och grundläggande bestämmelser om foders beskaffenhet och hantering. Detaljerade bestämmelser finns huvudsakligen i föreskrifter på på myndighetsnivå och grundas på bemyndiganden i lagen.

Enligt 8 § första stycket i den nuvarande foderlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning, bortskaffande eller hantering i övrigt av foder eller ett visst parti foder. Bemyndigandet täcker ett stort antal situationer (se prop. 1997/98:92 s. 18 f och 25) och en motsvarighet bör – med vissa justeringar – tas in även i den nya lagen. Med stöd av detta bemyndigande kan föreskrifter utfärdas i de fall då de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen inte är tillämpliga eller i frågor som har sin grund i EG-rätten men som måste genomföras nationellt.

Enligt 10 § i nuvarande foderlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller beslut om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser. Enligt förarbetena (prop. 1997/98:92 s. 19) infördes bestämmelsen i lagen för att i nationell rätt kunna genomföra rådets direktiv 95/53/EG av den 25 oktober 1995 om fastställande av principerna för organisationen av officiell kontroll på djurfoderområdet. Detta direktiv upphörde dock att gälla den 1 januari 2006 när Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 började tillämpas. I denna EG-förordning finns bestämmelser om laboratorier för bl.a. foderanalyser och metoder för sådana analyser (artikel 12). Det finns dock även i fortsättningen behov av författningsstöd för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder när det gäller analys av andra prover än sådana som tagits med stöd av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Regeringen anser därför att det nuvarande bemyndigandet i 10 § foderlagen bör tas in även i den nya lagen.

Slutligen finns i 3 b § den nuvarande foderlagen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att djur eller delar av djur får användas som foder i enlighet med undantagsbestämmelsen i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Enligt förarbetena (prop. 2003/04:148 s. 17) togs bemyndigandet in i lagen för att ge regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer befogenhet att, utöver det generella bemyndigandet att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs som komplettering av dessa EG-bestämmelser, införa sådana nationella undantag från Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 som anges i artikel 23. Även detta bemyndigande bör tas in i den nya lagen.

12.5. Förbud mot utsläppande på marknaden

Regeringens förslag: Utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall det vara förbjudet att använda eller på marknaden släppa ut foder

– om det kan antas att fodret har en skadlig inverkan på miljön, – om det har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt bestämmelsen som reglerar när vilda djur får användas som foder,

– för vilket föreskriven eller beslutad upplysningsskyldighet inte fullgjorts,

– som inte uppfyller nationellt föreskrivna krav och villkor om fodersäkerhet.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Kalmar kommun påpekar att det bör tydliggöras vad som gäller för respektive foderslag såsom exempelvis hö, halm och ensilage. Göteborgs stad anser att det vore bra om det fanns möjligheter för en central eller regional kontrollmyndighet att meddela ett generellt förbud att saluföra en viss produkt varvid den lokala kontrollmyndigheten endast skulle behöva verkställa beslutet. Svensk Mjölk anser att det är positivt att lagen även i fortsättningen anger att foder inte får en skadlig inverkan på miljön.

Skälen för regeringens förslag: I 9 § nuvarande foderlagen finns förbud mot att sälja eller på annat sätt överlåta eller använda foder av viss beskaffenhet. Förbudet gäller foder som har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt lagen eller foder som har tillförts någon vara eller ämne i strid mot lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I 11 § foderlagen finns ytterligare förbud mot vidareförsäljning av foder för vilket upplysningsskyldighet enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen inte fullgjorts. Den som förvärvat sådant foder får inte sälja eller på annat sätt överlåta varan utan att upplysningsskyldigheten har fullgjorts.

Det har konstaterats ovan att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 innehåller regler om att foder inte får släppas ut på marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur om det inte är säkert. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om vilka villkor som gäller för att fodertillsatser skall få släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas. Detta får ske endast under förutsättning att de har godkänts med stöd av förordningen, uppfyller föreskrivna villkor för användning och uppfyller de villkor för märkning som fastställs i förordningen. Med utsläppande på marknaden avses – enligt båda EG-förordningarna – innehav av livsmedel eller foder för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte samt försäljning, distribution och andra former av överlåtelse.

I EG-förordningarna finns alltså redan en reglering under vilka villkor som foder till livsmedelsproducerande djur får säljas eller på annat sätt överlåtas och vilka förutsättningar som gäller för att fodertillsatser skall få släppas ut på marknaden. För att undvika en dubbelreglering i förhållande till den EG-rätten innebär det ovan sagda att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till den nuvarande foderlagens bestämmelser om förbud mot att sälja eller på annat sätt överlåta eller använda foder som har en otillåten beskaffenhet enligt lagen eller som har tillförts vara eller ämne i strid mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen när det gäller livsmedelsproducerande djur.

Det nu gällande nationella förbudet mot överlåtelse och användning av foder av viss beskaffenhet omfattar dock allt foder som omfattas av foderlagens tillämpningsområde, dvs. både foder avsett för livsmedelsproducerande djur och foder till andra djurslag. Det bör även i fortsättningen vara förbjudet att sälja, överlåta på annat sätt eller använda foder till andra djurslag än livsmedelsproducerande djur som inte uppfyller föreskrivna krav och villkor om fodersäkerhet (se avsnitt 12.3.2). En bestämmelse om, att det, utöver vad som gäller enligt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen skall vara förbjudet att använda eller släppa ut sådant foder på marknaden bör därför införas i den nya lagen.

Den nuvarande foderlagens övriga bestämmelser om förbud mot försäljning eller annan överlåtelse eller användning i sak bör föras över till den nya lagen. Detta gäller för det första bestämmelserna om saluförbud för foder som är av sådan beskaffenhet att det kan antas att det är skadligt för miljön. Enligt gällande bestämmelser i foderlagen får foder inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas ha en skadlig inverkan på miljön. Det får inte heller hanteras så att det blir av sådan beskaffenhet. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:119 s. 35 och 56) infördes bestämmelsen för att markera att Sveriges krav på foder också i detta avseende skulle överensstämma med EG:s krav. Vid den tidpunkten gällde, enligt EG:s bestämmelser om fodertillsatser, att en sådan tillsats inte fick godkännas om den hade en skadlig effekt på miljön. Även enligt den nu gällande EG-förordningen 1831/2003 gäller detta krav för fodertillsatser. För foder saknas dock motsvarande krav.

Enligt artikel 15.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 skall, i de fall då det inte finns några särskilda gemenskapsbestämmelser, foder bedömas som säkert när det uppfyller de särskilda bestämmelserna i lagstiftningen om fodersäkerhet i den medlemsstat på vars territorium dessa foder saluförs. Sådana bestämmelser måste dock utformas och tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av EGfördraget, särskilt artiklarna 28 och 30 i fördraget.

Att foder inte får vara beskaffat så eller hanteras på så sätt att det kan antas ha skadlig inverkan på miljön utgör ett grundläggande krav på fodersäkerhet. Det är således även i fortsättningen motiverat att utöver EG-bestämmelserna på foderområdet bibehålla detta krav i nationell lagstiftning på foder som släpps ut på marknaden eller ges åt djur i landet. Ett sådant krav torde även vara förenligt med gemenskapsrätten. Kravet bör gälla oavsett vilket djurslag som fodret är avsett för.

Även bestämmelsen om förbud mot försäljning m.m. av foder producerat av vilda djur där fodret har en otillåten beskaffenhet enligt lagen bör i sak föras över till den nya lagen. I gemenskapsrätten finns dessutom flera direktiv som innehåller märkningsbestämmelser för foder (exempelvis rådets direktiv 79/373/EEG av den 2 april 1979 om saluföring av foderblandningar). Bestämmelser om sådan märkningsskyldighet har genomförts i myndighetsföreskrifter. Den nuvarande foderlagens förbud mot vidareförsäljning eller annan överlåtelse av vara för vilken upplysningsskyldighet föreligger, om inte upplysningsskyldigheten fullgörs (11 §), har inte någon direkt motsvarighet i EG-förordningarna på foderområdet. I konsekvens med detta bör bestämmelsen i sak föras över till den nya lagen.

Slutligen bör – enligt regeringens uppfattning – den nya lagens terminologi i så stor utsträckning som möjligt anpassas till EG-rätten. Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om saluförbud av foder bör därför samma beteckning användas i lagen som i gemenskapens lagstiftning och i den betydelse det har i den aktuella EG-förordningen. I detta syfte bör därför begreppet sälja eller på annat sätt överlåta ersättas med begreppet utsläppande på marknaden i den betydelse som begreppet har i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

Hänvisningar till S12-5

12.6. Nationella föreskrifter om animaliska biprodukter

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, utsläppande på marknaden, omhändertagande, bearbetning och bortskaffande av samt annan befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

Begreppet utsläppande på marknaden av animaliska biprodukter och därav framställda produkter har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Bemyndigandet utformades dock på ett annorlunda sätt i promemorian. I promemorian föreslogs dessutom inte någon definition av begreppet utsläppande på marknaden av animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Statens jordbruksverk påpekar dock att bemyndigandet i likhet med bemyndigandet om foder även bör omfatta villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse av animaliska biprodukter och därav framställda produkter.

Skälen för regeringens förslag: I 4 c § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om omhändertagande, bearbetning, bortskaffande och hantering i övrigt av animaliska biprodukter. Bemyndigandet omfattar sådan hantering av animaliska biprodukter som faller utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 men inom tillämpningsområdet för den nuvarande provtagningslagen (se prop. 1996/97:62 s. 19 och prop. 2003/04:148 s. 24).

Eftersom tillämpningsområdet för den nya foderlagstiftningen föreslås utvidgas till att överensstämma med samtliga frågor om animaliska biprodukter som faller inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 bör det ovan nämnda bemyndigandet i provtagningslagen – med vissa justeringar – föras över till den nya lagen om foder och animaliska biprodukter med motsvarande innehåll i sak. Det nuvarande bemyndigandet omfattar dock endast frågor om omhändertagande, bearbetning, användning, bortskaffande eller hantering i övrigt av animaliska biprodukter. Förutsättningarna för att

reglera området för animaliska biprodukter och foder bör – vilket Jordbrukverket också påpekat – var likvärdiga. Det finns behov av att med stöd av den nya lagen kunna meddela föreskrifter eller fatta beslut i det enskilda fallet om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning och utsläppande på marknaden av sådana animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 men som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen föreslår därför att bemyndigandet i lagen utformas i enlighet med detta och till den nya lagens terminologi. Begreppet utsläppande på marknaden av animaliska biprodukter och därav framställda produkter bör i lagen ha samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002.

Med stöd av det föreslagna bemyndigandet kan föreskrifter även i fortsättningen utfärdas i de fall då Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 inte är tillämplig eller i frågor som har sin grund i gemenskapsrätten men som måste genomföras nationellt.

Hänvisningar till S12-6

12.7. Antibiotika som tillsats i foder, m.m.

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon särskild reglering i lag om förbud mot användning av antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel i foder annat än i veterinärmedicinskt syfte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig särskilt i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: Foder kan innehålla läkemedel i syfte att veterinärmedicinskt behandla djur. Det förekommer dock att läkemedel tillsätts i foder även i andra syften.

EU-bestämmelser om fodertillsatser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003. Med fodertillsatser avses ämnen, mikroorganismer eller preparat som tillsätts i foder och vatten i syfte att bl.a. inverka positivt på fodrets egenskaper, på animalieproduktionens egenskaper, på djurens produktion, prestanda eller välbefinnande eller ha en koccidiostatisk eller histomonostatisk inverkan. Av EG-förordningen följer att alla fodertillsatser måste godkännas och föras in i ett register över fodertillsatser. Förordningen är inte tillämplig på veterinärmedicinska läkemedel med undantag för koccidiostatika – ett förebyggande medel mot tarmparasiter – och histomonostatika – ett förebyggande medel mot sjukdomen histomoniasis hos kalkoner – som används som fodertillsatser. Genom förordningen påbörjas en utfasning av antimikrobiella fodertillsatser inom EU. Från den 1 januari 2006 är det förbjudet att använda andra antibiotika än koccidiostatika eller histomonostatika som fodertillsats. Andra antibiotika som tidigare varit godkända som fodertillsatser har strukits från registret. I förordningen finns även en bestämmelse om utfasning på längre sikt av koccidiostatika och histomonostatika som fodertillsatser. Antibiotika till djur får i fortsättningen således endast användas som veterinärmedicinskt läkemedel och då endast efter förskrivning av veterinär.

Foder som innehåller läkemedel i syfte att veterinärmedicinskt behandla djur, regleras på gemenskapsnivå genom rådets direktiv 90/167/EEG av den 26 mars 1990 om fastställande av villkor för framställning, utsläppande på marknaden och användning av foderläkemedel inom gemenskapen (EGT L 92, 7.4.1990, s. 42, Svensk specialutgåva, område 3, volym 32, s. 122). I direktivet finns bl.a. bestämmelser om tillverkning, märkning, krav på receptförskrivning m.m. av foder som innehåller läkemedel.

Av 1 § andra stycket nuvarande foderlagen framgår att varor som omfattas av läkemedelslagen (1992:859) inte räknas som foder. Genom en bestämmelse i 2 § läkemedelslagen undantas dock djurfoder som innehåller antibiotika eller kemoterapeutiska medel från lagens tillämpningsområde. För sådana varor gäller i stället foderlagstiftningens bestämmelser. I förarbetena (prop. 1984/84:149 s. 15) motiverades undantagsbestämmelsen i läkemedelslagen – rörande antibiotika och kemoterapeutika i djurfoder – med att det är olämpligt att hantera sådant foder enligt de bestämmelser som gäller för läkemedel redan av det skälet att det volymmässigt rör sig om så stora kvantiteter, men också för att det främst i fråga om framställningen skiljer sig från andra läkemedel och därför inte låter sig inpassas i läkemedelslagstiftningens regelsystem. Dessutom angavs det att om läkemedelslagstiftningen omfattade foder som hade tillsatts kemoterapeutika skulle detta innebära att en mängd foder skulle komma att generellt undantas från foderlagstiftningens område och de krav som ställs på bl.a. den hygieniska kvaliteten.

Enligt 4 § nuvarande foderlagen får antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel tillsättas foder enbart i veterinärmedicinskt syfte. Det finns således ett förbud i foderlagen mot att använda läkemedel som fodertillsats. Motsvarande bestämmelse finns numera i EG-förordningen om fodertillsatser, med ovan nämnda undantag för koccidiostatika och histomonostatika. EG-förordningar gäller utan vidare som svensk lagstiftning. För att undvika en dubbelreglering i nu aktuellt hänseende anser regeringen att den nuvarande foderlagens antibiotikabestämmelse inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen.

Vad gäller hanteringen av foder innehållande läkemedel för veterinärmedicinsk behandling av djur har regeringen och Jordbruksverket, med stöd av bemyndigande i den nuvarande foderlagen, meddelat föreskrifter som genomför foderläkemedelsdirektivet såvitt avser antibiotika och kemoterapeutiska medel. Det föreslås här ingen ändring i detta avseende i nya foderlagen. Det förekommer dock att även andra läkemedel blandas i foder. Det kan exempelvis röra sig om kombinationspreparat av vitamin E och selen i hög koncentration eller om avmaskningsmedel. Regeringen har i prop. 2005/06:70 Ändringar i läkemedelslagstiftningen också föreslagit att hanteringen av samtliga foder som innehåller läkemedel skall regleras i foderlagstiftningen.

12.8. Kontroll av foder och animaliska biprodukter

Regeringens förslag: Statens jordbruksverk och kommunerna skall ha huvudansvaret för den offentliga kontrollen av efterlevnaden av lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-

bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. Den närmare ansvarsfördelningen mellan kontrollmyndigheterna skall föreskrivas av regeringen. En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Regeringen skall ges rätt att föreskriva att andra statliga myndigheter än de huvudansvariga myndigheterna skall utöva offentlig kontroll i vissa avseenden.

Regeringen skall ges rätt att föreskriva att kontrolluppgifter får överlämnas från en statlig myndighet till en annan statlig myndighet.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inte något att erinra. Några av dessa remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Skåne län, Danderyds kommun, Göteborgs kommun, Arvidsjaurs kommun samt Svensk Mjölk har lämnat synpunkter på att kommunernas nya ansvarsområde kommer att kräva en utökad kontrollorganisation, ökat utbildningsbehov och ökade arbetsinsatser. Länsstyrelsen i Skåne län påpekar dessutom att möjligheten att kunna överlåta kontrolluppgifter till bl.a. länsstyrelserna kan medföra problem för myndigheten vid planering av personalbehov och tilldelning av anslag. Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt anser att det tydligare bör framgå hur uppdelningen av kontrollansvaret mellan verket och kommunerna för vissa kontrollobjekt skall ske. Jordbruksverket påpekar även att det av lagen bör framgå att en kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Verket har dessutom framfört synpunkter på fördelningen av kontrollansvaret av animaliska biprodukter på slakterier. Även Livsmedelsverket har synpunkter på vilken myndighet som skall ha det huvudsakliga ansvaret för kontrollen av animaliska biprodukter på slakterier och har motsatt sig att verket skall ha ansvaret för kontrollen av detta regelverk hos de livsmedelsanläggningar som kommunen har kontrollansvaret för. Några remissinstanser är negativa till att kommunen skall utgöra kontrollmyndighet enligt den nya lagen eller avstyrker detta förslag, bl.a. Stockholms kommun, Sunne kommun, Sundsvalls kommun, Umeå kommun, Sveriges Kommuner och Landsting samt Sveriges veterinärförbund. Stockholms kommun yttrar därvid att de regionala och centrala kontrollmyndigheterna har avsevärt bättre kompetens än vad kommuner i allmänhet har för kontroll av de tidigare leden i livsmedelskedjan och av foder och animaliska biprodukter. Sunne kommun menar att förslaget är ohållbart ur regionalpolitisk synvinkel eftersom en vidgad kontroll tillsammans med ett nytt avgiftssystem kommer att slå ut många jordbruksföretag. Sundsvalls kommun anser att det är effektivare att stärka den tillsynsorganisation som redan finns, då antalet tillsynsobjekt ökar väsentligt och då arbetsbördan på de inspektörer som skall utföra kontrollen blir orimlig. Umeå kommun och Sveriges veterinärförbund anmärker att det blir svårt för kommunerna att uppnå tillräcklig volym på kontrollverksamheten för att kunna upprätthålla en godtagbar kompetens och kvalitet. Sveriges Kommuner och Landsting anser att ansvaret för

den operativa foderkontrollen skall vara kvar hos Jordbruksverket, alternativt att kommunen skall ha möjlighet att ta över denna kontroll om kommunen så begär. Kalmar kommun påpekar dessutom att förslaget inte kommer att medföra färre offentliga kontroller för den enskilde jordbrukaren. Hällefors och Nora kommuner anser att antalet kontrollobjekt för kommunerna tillsammans med livsmedelskontrollen över primärproducenterna kommer att öka väsentligt. Ulricehamns kommun anser att kommunens roll i foderkontrollen innebär ett kompetensproblem lokalt eftersom kommunens djurskyddsinspektörer förutom djurskydd måste behärska miljöskydd, livsmedel och foder. Kommunen har ifrågasatt det krav på kompetens som förslaget innebär mot bakgrund av en kontrollfrekvens på en procent. Lantbrukarnas Riksförbund anför att det vid kontroll i primärproduktionen är viktigt att hänsyn tas till gårdsperspektivet, dvs. att gården är en enhet som omfattas av både livsmedelssäkerhetskrav, djurskyddslag och miljöbalken. Förbundet förordar att kontrollen av de olika lagstiftningsområdena sker samtidigt vid ett besök på gården.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om kontrollmyndigheterna

I den nuvarande foderlagen och lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. finns bestämmelser om tillsynsmyndigheter och om tvångsåtgärder som tillsynsmyndigheterna får vidta för att lagarna, övriga författningar och de EG-förordningar som kompletteras av lagarna skall följas. Enligt den nuvarande tillsynsordningen utövas tillsynen över efterlevnaden av foderlagstiftningen av Jordbruksverket, som även har möjlighet att överlåta tillsyn till länsstyrelserna och till andra myndigheter. Enligt förarbetena till foderlagen (prop. 1992/93:119 s. 40) avses med annan myndighet i lagen främst Statens veterinärmedicinska anstalt som utför analyser och konsulteras vid tillsyn. Även Livsmedelsverket och Sveriges lantbruksuniversitet kan, enligt förarbetena, komma i fråga för olika tillsynsuppgifter. Enligt den nuvarande provtagningslagen utövar Jordbruksverket, om inte regeringen föreskriver något annat, tillsyn över bl.a. regelverket om animaliska biprodukter. Enligt den lagen har Jordbruksverket möjlighet att överlåta åt länsstyrelse och kommun att utöva tillsyn.

Som närmare har utvecklats i avsnitt 9.5 saknas det, enligt regeringens mening, skäl att i nuläget ändra den nuvarande tillsynsordningen. Jordbruksverket bör därför – i likhet med i dag – ha det centrala ansvaret för den offentliga kontrollen av efterlevnaden av regelverken om foder och animaliska biprodukter. En motsvarighet till foderlagens och provtagningslagens bestämmelser om huvudansvarig kontrollmyndighet för dessa områden bör därför tas in i den nya lagen. Mot bakgrund av de krav som den nya EG-lagstiftningen ställer vad gäller kontrollen i primärproduktionen av bl.a. foder konstaterar vi emellertid i avsnitt 9.5 att särskilda överväganden behöver göras när det gäller ansvarig myndighet för kontrollen av foder i primärproduktionen och av animaliska biprodukter. Denna fråga behandlas särskilt nedan.

För vissa delar av kontrollen av bestämmelserna om foder och animaliska biprodukter kan omständigheterna vara sådana att andra statliga myndigheter än de som pekas ut i lagen bör ansvara för kontrollen. Ett exempel på detta kan vara ansvaret för kontrollen av hanteringen av animaliska biprodukter på slakterier där Europeiska gemenskapernas kommission har kritiserat Sverige för bristande kontroll av regelverket. Det kan även finnas andra begränsade områden där det kan vara lämpligt att låta en annan statlig myndighet än Jordbruksverket utföra kontroll. I den nya lagen bör därför öppnas en möjlighet för regeringen att föreskriva att en annan statlig myndighet än Jordbruksverket skall kunna utöva kontroll av efterlevnaden av lagstiftningen i vissa frågor.

Enligt den nuvarande foderlagstiftningen finns det en möjlighet för Jordbruksverket att överlåta tillsynsuppgifter till länsstyrelse eller annan statlig myndighet. Även enligt den nuvarande provtagningslagen får Jordbruksverket överlåta till länsstyrelsen att utöva viss tillsyn inom länet och till kommun att inom kommunen kontrollera att föreskrifter och beslut om animaliska biprodukter följs. Jordbruksverket bör även i fortsättning ha möjlighet att överlämna kontrolluppgifter till annan statlig myndighet. Denna möjlighet bör omfatta även annan statlig myndighet som enligt lagen pekats ut av regeringen som ansvarig kontrollmyndighet för ett begränsat kontrollområde. Ett bemyndigande för detta bör därför tas in i den nya lagen.

Särskilt om den offentliga kontrollen i primärproduktionsledet

Den nuvarande foderkontrollen hos jordbruksföretagen sker i begränsad omfattning och har i första hand varit inriktad på fall där misstanke föreligger om att djur utfodras med undermåligt foder eller att fodertillsatser används på ett otillåtet sätt (prop. 1984/85:149 s. 10). Tonvikten på foderkontrollen ligger i stället på företag som tillverkar foder i kommersiell skala. I och med att de nya EG-bestämmelserna börjar gälla kommer det emellertid att bli nödvändigt att genomföra en mer omfattande foderkontroll. Detta gäller särskilt kontrollen av foder i primärproduktionsledet.

Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och (EG) nr 183/2005 omfattar uttryckligen alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder respektive verksamhet i alla led fr.o.m. primärproduktion av foder t.o.m. utsläppandet på marknaden eller utfodring av djur. Många bestämmelser i förordningarna tar sikte på hantering i primärproduktionen av foder och träffar därigenom bl.a. foderföretag på gårdsnivå. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 är primärproducenterna skyldiga att följa bl.a. vissa föreskrivna hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. De skall vidare se till att hanteringen och transporten av foder är sådan att kontaminering förhindras. Det föreskrivs också om en skyldighet att föra journal. Även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien innehåller hygien- och hanteringsbestämmelser samt krav om journalföring när det gäller foder som används i primärproduktionen av livsmedel.

I avsnitt 12.2 föreslår vi att den nya lagens tillämpningsområde skall täcka alla led fr.o.m. primärproduktionen av foder t.o.m. utsläppande av foder på marknaden eller utfodring av djur samt befattning med animaliska biprodukter och därav framställda produkter. Detta innebär att de kontrollmyndigheter som pekas ut i lagen ansvarar för den offentliga kontrollen av hanteringen av foder även i primärproducentledet, såvida det inte uttryckligen föreskrivs något annat i lagen.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 fastställs villkoren för offentlig kontroll av bl.a. primärproduktionsanläggningar i såväl livsmedelsföretag som i foderföretag. För att offentlig kontroll skall kunna genomföras inom foderområdet i enlighet med de nya kraven för primärproduktionen krävs en avsevärt utökad kontrollorganisation. Det nu redovisade innebär således att det är nödvändigt att peka ut en eller flera myndigheter som skall ansvara för kontrollen av fodersäkerheten i såväl primärproducentledet, dvs. foderhanteringen på gårdsnivå, som andra led, t.ex. beträffande den mera storskaliga, kommersiella foderproduktionen.

Som ovan har konstaterats sker det i dag endast i begränsad omfattning kontroll av efterlevnaden av foderlagstiftningen hos primärproducenter. Däremot sker kontroll av efterlevnaden av annan lagstiftning på gårdarna av kommuner och länsstyrelser. Det kan också nämnas i detta sammanhang att innebörden av det nya livsmedelsbegreppet innebär att en primärprodukt generellt sett i framtiden kan komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag. Det bör även påpekas att det är användningen av en vara, t.ex. spannmål, som avgör om den hos primärproducenten skall klassificeras som livsmedel eller som foder. De flesta jordbruksföretag är också att betrakta som livsmedelsföretagare enligt definitionerna i EG-förordningarna. Frågan om hur kontrollen av primärproducenterna av livsmedel skall hanteras har behandlats i avsnitt 11.11.

I likhet med flera remissinstanser anser regeringen att en allmän utgångspunkt för ansvarsfördelningen mellan olika kontrollmyndigheter bör vara att det inom ett och samma lagstiftningsområde så långt som möjligt finns en enhetlig kontrollorganisation. Ett lagstiftningsområde bör i det sammanhanget avgränsas utifrån det huvudsakliga syfte som regelverket skall fylla.

Kontrollfunktionen innefattar dels uppgifter som föreskrivande och samordnande myndighet, dels uppgiften som operativ kontrollmyndighet. När det gäller valet av operativ kontrollmyndighet finns det flera faktorer som måste beaktas. Av grundläggande betydelse är att kontrollen organiseras på ett sådant sätt att enskildas verksamhet inte störs i större omfattning än vad som är nödvändigt. Såsom flera remissinstanser också har påpekat är det särskilt viktigt att enskilda inte i onödan belastas med kontrollbesök från olika kontrollmyndigheter inom kortare tidsperioder.

Antalet jordbruksföretag i landet kan uppskattas till cirka 80 000. Det ställs mot denna bakgrund stora krav på en kontrollorganisation som är geografiskt spridd i landet och som kan verka på lokal nivå.

Om Jordbruksverket skall utöva offentlig kontroll i egen regi framstår två alternativ som möjliga, nämligen att kontrollen utförs av veterinärer verksamma inom den statliga Distriktsveterinärorganisationen (DVO) eller att Jordbruksverket bygger upp en särskild kontrollorganisation för

ändamålet. Mot alternativet att distriktsveterinärerna skulle utföra kontrollerna kan invändas att dessa i sin ordinarie funktion endast besöker animalieproducenter och alltså inte övriga jordbruksföretag inom primärproduktionen. Vidare utnyttjar inte alla animalieproducenter DVO:s tjänster, vilket bl.a. beror på att mera specialiserade former av animalieproduktion, som exempelvis slaktkycklinguppfödning, anlitar de veterinärer med specialistfunktion som tillhandahålles av näringen själv. Mot alternativet talar dessutom att DVO inte har full geografisk täckning över landet, då inom vissa områden privata veterinärer svarar för djursjukvården. Vid sidan av ett system som skulle byggas upp genom DVO:s försorg skulle alltså dessutom en kompletterande organisation erfordras. Mot alternativet att Jordbruksverket skulle bygga upp en särskild landstäckande kontrollorganisation talar i första hand de höga kostnader som detta skulle innebära.

Det är av central betydelse att kontrollmyndigheten kan tillhandahålla en god och effektiv kontroll. Kommunerna ansvarar redan i dag, med stöd av livsmedelslagen (1971:511), för en stor del av den offentliga kontrollen inom livsmedelskedjan. Som framgår av avsnitt 11.11 föreslås kommunerna tilldelas ansvaret att utöva offentlig kontroll av livsmedelslagstiftningen i primärproduktionen av livsmedel. Kommunerna har god kännedom om livsmedelshantering, vilket skulle gagna kontrollen även inom primärproduktionen av foder som ju är en del av livsmedelskedjan. De primärprodukter, livsmedel eller foder, som skall kontrolleras kan också, enligt ovan, ofta i princip röra sig om samma vara, då det är den kommande användningen som avgör produkttillhörigheten. Detta kan således innebära att kontrollen i form av t.ex. provtagning blir ensartad. Få besök per animalieproducent är samtidigt önskvärt från smittskyddssynpunkt. Kommunerna ansvarar vidare för miljötillsynen enligt miljöbalken (1998:808) och djurskyddstillsynen inom primärproduktionen med stöd av djurskyddslagen (1988:534). I djurskyddslagen finns vissa bestämmelser om foder varför djurskyddsinspektörerna redan i dag, till viss del, är inblandade i kontrollen av foderhanteringen hos animalieproducenter. Som framgår av avsnitt 6.2.3 utövar kommunen även viss tillsyn över bestämmelserna om animaliska biprodukter som omfattas av den nuvarande lagen om provtagning på djur. Den nya lagen om foder och animaliska biprodukter föreslås dock utvidgas till att omfatta all befattning med animaliska biprodukter.

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund, har framhållit vikten av att hänsyn tas till gårdsperspektivet och att kontrollen av de olika lagstiftningsområdena – inklusive miljöbalkens bestämmelser – sker samtidigt vid ett besök på gården. Regeringen delar i hög grad den bedömningen. Det är enligt vår mening av grundläggande betydelse att kontrollen organiseras på ett sådant sätt att enskildas verksamhet inte störs i större omfattning än vad som är nödvändigt. Det är särskilt viktigt att enskilda inte i onödan belastas med kontrollbesök från olika myndigheter inom kortare tidsperioder. Detta talar enligt vår mening starkt för att kommunerna tilldelas den nya kontrolluppgiften. Det förhållandet att kommunerna har ansvaret för kontrollen på närliggande områden som miljö och djurskydd bör i sammanhanget tillmätas stor betydelse. Kommunen utför – på uppdrag av Jordbruksverket – redan i dag vissa kontrolluppgifter när det gäller kontrollen av regelverket om

animaliska biprodukter. Kommissionen har dessutom kritiserat Sverige för att tillräcklig kontroll inte genomförs av regelverket av animaliska biprodukter på bl.a. styckningsanläggningar. Det är av stor vikt att en effektiv kontroll genomförs av bl.a. detta regelverk hos de anläggningar som kommunen redan har kontrollansvaret för enligt livsmedelslagstiftningen.

Det kan även finnas behov av att i särskild ordning överväga hur en bättre och mer effektiv samverkan av kontrollen av olika lagstiftningsområden skall ske. Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (<