SOU 2014:70
Ändrade informationskrav på värdepappersmarknaden
Förkortningar
ABL
Esma
European Securities and Markets Authority
Kommissionens genomförandedirektiv
Kommissionens direktiv 2007/14/EG av den 8 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, EUT L 69, 9.3.2007, s. 27–36 (Celex 32007L0014).
LHF
Lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
LVM
Lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
Marknadsmissbruksdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk), EUT L 96, 12.4.2003, s. 16–25 (Celex 32003L0006).
MiFID
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, EUT L 145, 30.4.2004, s. 1–44 (Celex 32004L0039).
Prospektdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG, EUT L 345, 31.12.2003, s. 64–89 (Celex 32003L0071).
Ändringsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU av den 22 oktober 2013 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och av kommissionens direktiv 2007/14/EG om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv 2004/109/EG, EUT L 294, 6.11.2013, s. 13–27 (Celex 32013L0050).
Öppenhetsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, EUT L 390, 31.12.2004, s. 38–57 (Celex 32004L0109).
Sammanfattning
Inledning
Europaparlamentets och rådet antog i oktober 2013 ett direktiv om ändringar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, det s.k. öppenhetsdirektivet. Öppenhetsdirektivet reglerar information som ska offentliggöras om de företag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad (emittenter) inom EES. Syftet med direktivet är att säkra en god tillgång till information på värdepappersmarknaden vilket är en förutsättning för såväl marknadseffektivitet som investerarskydd.
I öppenhetsdirektivet regleras tidsfrister för och innehållet i den finansiella information som regelbundet ska offentliggöras av emittenter (års- och koncernredovisningar samt delårsrapporter). I direktivet finns även bestämmelser om offentliggörande av förändringar i större värdepappersinnehav (flaggningsregler) samt vissa andra bestämmelser om information som ska lämnas av emittenter. Direktivet reglerar därutöver formerna för offentliggörande – spridning och språk – samt lagring av information. Efterlevnaden av direktivet ska övervakas av en behörig myndighet i enlighet med principen om hemlandstillsyn. Mer detaljerade regler kring vissa av direktivets bestämmelser anges i kommissionens direktiv 2007/14/EG med tillämpningsföreskrifter för öppenhetsdirektivet.
De nu aktuella förändringarna i öppenhetsdirektivet görs bl.a. i syfte att förenkla regelverket för i synnerhet små och medelstora företag och underlätta för dessa att finansiera sin verksamhet på värdepappersmarknaden. Andra viktiga motiv för de ändringar som nu görs är att förhindra s.k. dolda uppköp genom finansiella instrument som hittills inte omfattats av flaggningsskyldigheten samt att effektivisera regleringen genom utökade och skärpta sanktioner.
Utgångspunkter för utredningens förslag
Öppenhetsdirektivet är genomfört i svensk rätt genom bestämmelser i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Utredningen föreslår att de lagändringar som behövs för att genomföra ändringarna i öppenhetsdirektivet i svensk rätt genomförs i de lagarna.
Den huvudsakliga utgångspunkten när öppenhetsdirektivet ursprungligen genomfördes i svensk rätt var att lägga regleringen på direktivets nivå. Endast på de områden där det fanns anledning att anta att det lagreglerade området inte skulle komma att bli föremål för kompletterande självreglering och en risk förelåg för standardsänkning på informationsgivningen valdes en strängare reglering än direktivets. Utredningen har inte funnit något skäl att anta ett annorlunda förhållningssätt än det som tidigare tillämpats. Utredningens lagförslag har således i huvudsak lagts på direktivets nivå. I den mån utredningen ansett att det är motiverat att bevara den nuvarande standarden på informationsgivningen och lagstiftning bedömts vara det mest effektiva alternativet för att uppnå detta, har dock en striktare lagreglering föreslagits.
Nya bestämmelser om hemmedlemsstat
Regleringen i öppenhetsdirektivet bygger på principen om hemlandstillsyn. Den innebär att för varje emittent ska regleringen i ett land inom EES tillämpas, oavsett om emittentens värdepapper är upptagna till handel på reglerade marknader i flera länder inom EES. Principen om hemlandstillsyn innebär också att det är den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten som ansvarar för övervakningen av att emittenten följer direktivets bestämmelser. För emittenter av aktier eller skuldebrev med ett nominellt belopp per styck som understiger 1 000 euro och som har sitt säte inom EES, är det land där emittenten har sitt säte hemmedlemsstat. Övriga emittenter ska välja hemmedlemsstat.
Öppenhetsdirektivets nya bestämmelser förtydligar regelverket om val av hemmedlemsstat för emittenter av aktier eller skuldebrev med ett nominellt belopp per styck som understiger 1 000 euro och som har sitt säte utanför EES. Det införs även en reglering som syftar till att fastställa vilket land som ska vara hemmedlemsstat i
det fall en emittent som enligt direktivet ska välja hemmedlemsstat, underlåter att göra ett sådant val, samt bestämmelser om offentliggörande av valet av hemmedlemsstat. Därutöver anpassas bestämmelserna om hemmedlemsstat i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till handel eller tas upp till handel, (prospektdirektivet), till den nya regleringen i öppenhetsdirektivet.
Till följd av öppenhetsdirektivets ändrade bestämmelser föreslår utredningen att en emittent av aktier eller skuldebrev med ett nominellt belopp som understiger 1 000 euro ska kunna välja Sverige som hemmedlemsstat om värdepapperen är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Vidare ska en emittent som valt Sverige som hemmedlemsstat kunna ändra detta val om emittentens värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Utredningen föreslår också att Sverige ska vara hemmedlemsstat för emittenter som enligt öppenhetsdirektivet ska välja hemmedlemsstat och vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, om emittenten inom tre månader från den 26 november 2015, eller den dag emittentens värdepapper först togs upp till handel, inte valt att något annat land ska vara hemmedlemsstat. Valet av hemmedlemsstat ska enligt utredningens förslag till ändringar i lagen om värdepappersmarknaden offentliggöras och anmälas till berörda behöriga myndigheter.
Ändrade informationskrav
Information om förändringar av större värdepappersinnehav (flaggningsregler)
De bestämmelser som genomför öppenhetsdirektivets reglering av den information som ska lämnas vid förändringar i större värdepappersinnehav (flaggningsregler) finns i lagen om handel med finansiella instrument. Sedan tidigare har de flaggningsregler som gäller enligt svensk rätt på vissa områden varit strängare än de som ställs upp i öppenhetsdirektivet. Utredningen föreslår på två områden att dessa strängare nationella regler ska slopas eller lindras. Det nuvarande kravet på sammanläggning av egna innehav med aktier som innehas av make eller sambo, omyndiga barn samt andra när-
stående tas bort. Enligt utredningens förslag ska en flaggningsanmälan ha kommit in till emittenten och Finansinspektionen utan dröjsmål men senast inom fyra handelsdagar efter den dag då anmälningsskyldigheten uppkommit. Utredningens motiv till att föreslå en förlängning av tidsfristen är att regelverket på detta område av konkurrensskäl bör harmoniseras med det som gäller i stora delar av övriga Europa. Vidare kommer flaggningsskyldigheten till följd av ändringarna i direktivet utökas till att omfatta fler och mer komplicerade instrument, vilket också motiverar en förlängd tidsfrist för sammanläggning och beräkning av andelen av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. De väsentligt utökade sanktionsmöjligheter som införs till följd av direktivändringarna, (se vidare nedan), är ytterligare ett skäl för en förlängning av tidsfristen.
Den svenska regel som innebär att flaggning ska ske vid gränsen 90 procent av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget föreslår utredningen ska behållas, bl.a. till följd av kopplingen med aktiebolagslagens bestämmelser om majoritetsägares inlösensskyldighet.
Genom ändringdirektivet införs en reglering som syftar till att förhindra dolda förvärvsstrategier genom transaktioner med vissa typer av finansiella instrument som hittills inte har omfattats av flaggningsskyldigheten. Det gäller exempelvis vissa typer av swapavtal, återköpsavtal och finansiella kontrakt avseende prisdifferenser (cfd:er). Till följd av dessa direktivförändringar föreslår utredningen att bestämmelserna om flaggningsskyldighet även ska tillämpas på andra finansiella instrument än aktier som har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier, oavsett om det finansiella instrumentet ger rätt till fysisk avveckling eller inte. Utredningen föreslår att en särskild beräkningsregel införs i lag för beräkning av andelen av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som härrör från finansiella instrument som enbart ger rätt till kontantavveckling.
Till följd av ändringarna i öppenhetsdirektivet föreslås vidare att aktier som förvärvats i kursstabiliserande syfte undantas från flaggningsskyldigheten under vissa förutsättningar. Undantaget ska endast gälla under förutsättning att innehavaren ser till att rösträtterna som är knutna till aktierna inte utövas eller på annat sätt utnyttjas i förvaltningen av bolaget.
Regelbunden finansiell information
Öppenhetsdirektivets krav på att emittenter ska offentliggöra regelbunden finansiell information har genomförts genom bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden. Regleringen överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller enligt öppenhetsdirektivet. Svenska redovisningsregler innebär dock vissa utökade krav vad avser innehållet i års- och koncernredovisningar samt delårsrapporter.
Genom ändringarna i öppenhetsdirektivet tas kravet på kvartalsvis rapportering för emittenter av aktier genom antingen delårsredogörelse eller kvartalsrapport bort. Möjligheten för medlemsstaterna att införa nationella krav på tätare finansiell rapprotering än halvårsvis begränsas dessutom, i synnerhet vad avser små och medelstora emittenter. Som en konsekvens av ändringarna i öppenhetsdirektivet föreslår utredningen att det nuvarande kravet i lagen om värdepappersmarknaden på att företag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad ska offentliggöra en delårsredogörelse under räkenskapsårets första och andra halvår, alternativt en kvartalsrapport, tas bort. Kvartalsvis rapportering lämpar sig enligt utredningen bättre att reglera inom ramen för det regelverk som respektive reglerad marknad ställer upp för de emittenter vars värdepapper är upptagna till handel.
Enligt öppenhetsdirektivet ska emittenter av aktier och skuldebrev offentliggöra en halvårsrapport. Direktivets ändrade bestämmelser innebär att tidsfristen för att offentliggöra halvårsrapporten förlängs från två till tre månader. Utredningen föreslår dock att den nuvarande tidsfristen på två månader, som sedan länge är etablerad på den svenska marknaden och bedöms vara till fördel för investerarskyddet, ska behållas i svensk rätt.
Till följd av ändringar i EU:s redovisningsdirektiv kommer företag som är verksamma inom utvinningsindustrin eller inom avverkning av primärskog från och med det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015 eller senare att omfattas av ett krav på att upprätta en årlig rapport om betalningar till myndigheter. Om företagets värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad ska rapporten i enlighet med de ändringar i öppenhetsdirektivet som nu är aktuella också offentliggöras i enlighet med de bestämmelser om offentliggörande som direktivet
ställer upp. Utredningen föreslår därför att emittenter som är verksamma inom utvinningindustrin eller inom avverkning av primärskog ska offentliggöra en årlig rapport om vissa betalningar till myndigheter senast sex månader efter utgången av varje räkenskapsår.
Genom ändringarna i öppenhetsdirektivet införs en bestämmelse som innebär att emittenter av aktier senast 2020 ska upprätta sin års- och koncernredovisning enligt ett gemensamt elektroniskt rapporteringsformat. Kravet är villkorat av att den europeiska värdepappersmarknadstillsynsmyndigheten Esma (European Securities and Markets Authority) genomför en kostnads- och intäktsanalys. Närmare bestämmelser om vilket rapporteringsformat som ska användas kommer att meddelas i tekniska standarder som ska antas av kommissionen. Utredningen föreslår att ett lagkrav på ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat med ett uppskjutet ikraftträdande införs. Beslut om ikraftträdande bör fattas av regeringen efter det att Esma:s kostnads- och intäktsanalys är färdigställd. Bestämmelsen ska tidigast tillämpas i fråga om års- och koncernredovisningar som upprättas för räkenskapsår som avslutas den 31 december 2019.
Övriga informationskrav för emittenter samt tillgång till information
De ändringar som genomförs i öppenhetsdirektivet innebär att det nuvarande kravet på att en emittent ska offentliggöra information om nya låneemissioner tas bort. Till följd härav föreslår utredningen att den motsvarande svenska lagbestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden tas bort. Marknadens behov av information om låneemissioner tas enligt utredningens överväganden om hand av annan reglering.
Genom ändringarna i öppenhetsdirektivet slopas även ett tidigare krav på att en emittent som föreslår ändringar i bolagsordning eller motsvarande ska informera den behöriga myndigheten och den reglerade marknaden om den föreslagna ändringen. Utredningen har inte funnit något skäl att behålla den motsvarande svenska bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden och föreslår därför att även den utmönstras.
Flaggningsanmälningar, regelbunden finansiell information samt annan information som offentliggörs av emittenter i enlighet med
öppenhetsdirektivet samt kurspåverkande information som offentliggörs enligt den nationella reglering som bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan, (marknadsmissbruksdirektivet), ska lämnas till den behöriga myndigheten (Finansinspektionen) samtidigt som den offentliggörs. Finansinspektionen ansvarar för elektronisk lagring av informationen och att informationen är tillgänglig för allmänheten. Bestämmelser om offentliggörande och lagring av information enligt öppenhetsdirektivet finns i lagen om värdepappersmarknaden samt myndighetsföreskrifter. Med anledning av ändringarna i öppenhetsdirektivet föreslår utredningen att det ska gå att få tillgång till Finansinspektionens lagringsfunktion genom en europeisk elektronisk åtkomstpunkt för information. Den elektroniska åtkomstpunkten ska etableras av Esma och den närmare regleringen kring detta kommer framgå av tekniska standarder som beslutas av kommissionen. Den europeiska åtkomstpunkten ska enligt direktivet upprättas senast den 1 januari 2018. I avvaktan på att de tekniska förutsättningarna för åtkomstpunkten är färdigställda föreslår utredningen att ikraftträdandet av bestämmelsen om elektronisk åtkomst skjuts upp till den dag regeringen bestämmer.
Nya sanktionsbestämmelser
Ändringarna i öppenhetsdirektivet innebär att den behöriga myndighetens sanktionsbefogenheter stärks. Vid överträdelser av bestämmelserna om regelbunden finansiell information, flaggningsbestämmelserna samt öppenhetsdirektivets krav på offentliggörande av förändringar i rättigheter som är knutna till värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad, ska den behöriga myndigheten ha befogenhet att göra ett offentligt utlåtande om överträdelsen och vem som är ansvarig för den, besluta om ett föreläggande att den ansvarige ska upphöra med agerandet samt besluta om administrativa sanktionsavgifter. Utöver ovanstående befogenheter ska medlemsstaterna se till att det enligt nationell rätt är möjligt att tillfälligt upphäva rösträtten till aktier vid överträdelser av flaggningsregelverket.
För att Finansinspektionen ska ha de sanktionsmöjligheter som föreskrivs i den nya lydelsen av öppenhetsdirektivet föreslår utredningen att inspektionens nuvarande befogenheter att besluta om
vitesförelägganden och sanktionsavgifter utsträcks till att även omfatta bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden om att emittenter ska offentliggöra information om ändringar i de rättigheter som är knutna till de värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad. Dessa sanktionsmöjligheter föreslås också omfatta de av utredningen föreslagna nya bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden om att vissa emittenter ska offentliggöra en årlig rapport om betalningar till myndigheter samt att års- och koncernredovisningen ska upprättas med ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat. Utredningen föreslår också att Finansinspektionen, om det finns synnerliga skäl, så länge flaggningsskyldigheten inte fullgjorts får förbjuda den flaggningsskyldige att företräda aktier till den del innehavets andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppnår eller överstiger ett flaggningspliktigt gränsvärde. Om det finns särskilda skäl, exempelvis för förvaltningen av bolaget, ska Finansinspektionen få ansöka om att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda de aktier som inte får företrädas av ägaren.
Enligt öppenhetsdirektivets ändrade bestämmelser ska alla beslut om sanktioner och åtgärder med anledning av öppenhetsdirektivets bestämmelser, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär samt uppgifter om vem som är ansvarig för överträdelsen, utan dröjsmål offentliggöras av den behöriga myndigheten. Offentliggörandet får senareläggas eller anonymiseras i vissa fall. Till följd av direktivets ändrade krav föreslår utredningen att det genom föreskrifter på förordningsnivå införs en skyldighet för Finansinspektionen att utan onödigt dröjsmål publicera beslut om sanktioner och sanktionsavgifter.
Sanktionsavgifter
Genom ändringarna i öppenhetsdirektivet blir medlemsstaterna ålagda att införa sanktionsavgifter som uppgår till en viss storlek. För att genomföra dessa ändringar föreslår utredningen att Finansinspektionen ska ha befogenhet att besluta om sanktionsavgifter för juridiska personer upp till 88 774 000 kronor eller upp till fem procent av årsomsättningen. I det fall beloppet blir högre och kan beräknas ska sanktionsavgiften uppgå till ett belopp som motsvarar
två gånger de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen. För fysiska personer föreslår utredningen att Finansinspektionen ska kunna besluta om sanktioner upp till 17 755 000 kronor eller, i det fall beloppet blir högre och kan beräknas, upp till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen.
De beloppsgränser som anges i direktivet uppgår till väsentligt högre belopp än de gränser som gäller i fråga om särskild avgift och straffavgift i gällande rätt. Det finns omständigheter som talar för och omständigheter som talar emot att sanktionsavgifterna i vissa fall kan vara att jämställa med anklagelse om brott enligt Europakonventionen. Om i något fall en sanktionsavgift skulle kunna anses innefatta en brottsanklagelse enligt Europakonventionen och samma gärning som ligger till grund för avgiften dessutom samtidigt omfattas av en bestämmelse i brottsbalken eller annan straffrättslig lagstiftning får i det enskilda fallet göras en bedömning huruvida en sanktionsavgift kan påföras av Finansinspektionen, eller bör hanteras i straffprocessuell ordning.
Utökat ansvar för fysiska personer
Enligt de ändringar som införs i öppenhetsdirektivet ska, när en juridisk person bryter mot sina skyldigheter enligt direktivet, sanktioner även kunna tillämpas mot medlemmarna i den juridiska personens administrativa organ, ledningsorgan eller tillsynsorgan samt mot andra personer som är ansvariga för överträdelsen. Utredningen föreslår därför att en enskild styrelseledamot, verkställande direktör, samt ersättare för någon av dessa personer, ska kunna påföras en sanktion eller administrativ sanktionsavgift om denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta ett beslut, som fått till följd att den juridiska personen har begått en allvarlig överträdelse av någon av de bestämmelser som följer av öppenhetsdirektivet.
För att prövningen mot fysiska personer ska kunna hanteras så snabbt som möjligt föreslår utredningen att Finansinspektionen utreder frågan om ansvar för fysiska personer i samband med att frågan om bolagets ansvar utreds.
Utredningen anser att en ordning med strikt ansvar inte är lämplig vid sanktioner mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från bolagets sida. Sanktioner och sanktionsavgifter ska i dessa fall därför inte kunna beslutas om det inte föreligger uppsåt eller grov oaktsamhet (subjektiva rekvisit).
Handläggning av sanktionsärenden
Enligt utredningens förslag ska, i likhet med vad som tidigare gällt, Finansinspektionen handlägga och besluta i ärenden om sanktioner. Vad gäller prövningen av sanktioner mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från bolagets sida föreslår utredningen att det ska krävas subjektiva rekvisit (se ovan), vilket motiverar att prövningen sker i domstol. En ordning som innebär att Finansinspektionen måste väcka talan i domstol skulle dock enligt utredningen försena handläggningen och leda till att sanktionssystemet blir mindre effektivt. Utredningen föreslår därför en ordning där Finansinspektionen först utfärdar ett sanktionsföreläggande, som om det godkänns är att likställa med en lagakraftvunnen dom. Om föreläggandet inte har godkänts inom utsatt tid får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas. En liknande ordning har föreslagits i fråga om sanktioner som ska beslutas av Finansinspektionen i enlighet med närliggande EU:rättsakter på finansmarknadsområdet. Utredningens förslag att ansökan ska ske hos allmän förvaltningsdomstol skiljer sig dock från vad som föreslagits av tidigare utredningar. Att förlägga prövningen till allmän förvaltningsdomstol bedöms gynna bl.a. prejudikatbildningen, rättssäkerheten och medföra processekonomiska fördelar för såväl den enskilde som för det allmänna.
Ikraftträdande
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 26 november 2015. De skärpta sanktionsbestämmelserna ska inte tillämpas i fråga om överträdelser som inträffat innan ikraftträdandet. Bestämmelserna om offentliggörande av en rapport om betalningar till myndigheter ska tillämpas för första gången på rapporter som upprättas för räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015 eller senare.
Summary
Introduction
In October 2013, the European Parliament and Council adopted a directive on amendments to the Directive 2004/109/EC of the European Parliament and Council on the harmonisation of transparency requirements in relation to information about issuers whose securities are admitted to trading on a regulated market, the so called Transparency Directive. The Transparency Directive regulates which information should be published about companies whose securities are admitted to trading on a regulated market (issuers) within the EEA. The aim of the Directive is to secure good access to information in the securities market, which is a prerequisite for both market efficiency and investor protection.
The Transparency Directive regulates time limits for and the content of the financial information that must be published regularly by issuers (annual financial statements and consolidated financial statements, as well as interim management statements). The Directive also contains provisions concerning the publication of changes to major securities holdings (flagging rules) and certain other provisions concerning which information is to be filed by issuers. Furthermore, the Directive regulates the forms of publication – dissemination and language – and how information is to be stored. Compliance with the Directive is to be monitored by a competent authority in line with the principle of home country supervision. More detailed rules concerning some of the Directive’s provisions are stated in Commission Directive 2007/14/EC on rules for the implementation of the Transparency Directive.
The amendments now being made to the Transparency Directive are aimed at simplifying the regulatory framework for small and medium-sized enterprises in particular and making it easier for
these enterprises to finance their activities in the securities market. Other important reasons for the amendments now being made are to prevent ‘hidden takeovers’ through financial instruments that have previously not been subject to the flagging requirement, and to make the regulations more effective through the use of extended and tougher sanctions.
Starting points for the Inquiry’s proposals
The Transparency Directive has been implemented in Swedish law through provisions in the Swedish Financial Instruments Trading Act (1991:980) and the Securities Market Act (2007:528). The Inquiry proposes that the legislative amendments needed to implement the amendments to the Transparency Directive in Swedish law be made to the above-mentioned acts.
The main starting point when the Transparency Directive was originally implemented in Swedish law was to place the regulations on a par with the Directive. Regulations that were stricter than those contained in the Directive were chosen only in the areas where there was reason to assume that the regulated area would not be subject to supplementary self-regulation and where there was a risk of lower standards in the provision of information. The Inquiry has not found reason to assume an approach that is different to that previously adopted. The Inquiry’s legislative proposals have thus mainly been kept on a par with the Directive. However, where the Inquiry considered it justified to maintain the current level of information provision and where legislation was considered to be the most effective option for achieving this, stricter regulations have been proposed.
New provisions on home Member State
The regulations contained in the Transparency Directive are based on the principle of home country supervision. This means that for every issuer the regulations in one EEA country apply, irrespective of whether the issuer’s securities are admitted to trading on regulated markets in more than one EEA country. The principle of home country supervision also means that the competent authority
in the home Member State is responsible for checking that the issuer follows the provisions contained in the Directive. For issuers of debt securities with a denomination per unit of less than EUR 1 000 or of shares and that have their registered office in the EEA, the country in which the issuer has its registered office is the home Member State. Other issuers are to choose a home Member State.
The new provisions in the Transparency Directive clarify the regulatory framework concerning choice of home Member State for issuers of debt securities with a denomination per unit of less than EUR 1 000 or of shares and that have their registered office outside the EEA. A rule is also being introduced that aims to establish which country should be the home Member State in cases where an issuer that is required by the Directive to choose a home Member State neglects to make a choice. Provisions concerning the publication of choice of home Member State are also being introduced. In addition, the provisions concerning home Member State contained in Directive 2003/71/EC of the European Parliament and of the Council on the prospectus to be published when securities are offered to the public or admitted to trading on a regulated market, (the Prospectus Directive), have been adapted to the new regulations contained in the Transparency Directive.
As a result of the amended provisions in the Transparency Directive, the Inquiry proposes that an issuer of debt securities with a denomination per unit of less than EUR 1 000 or of shares should be able to choose Sweden as home Member State if the securities have been admitted to trading on a regulated market in Sweden. Moreover, an issuer that has chosen Sweden as home Member State should be able to alter this choice if the issuer’s securities are no longer admitted to trading on a regulated market in Sweden. The Inquiry also proposes that Sweden be home Member State for issuers that are required by the Transparency Directive to choose a home Member State and whose transferable securities have been admitted to trading on a regulated market in Sweden, if the issuer has not chosen another country as its home Member State within three months of 26 November 2015 or the day on which the issuer’s securities were first admitted to trading. Under the Inquiry’s proposals on amendments to the Securities Market Act, the choice of home Member State should be published and reported to the relevant competent authorities.
Changes to information requirements
Information on changes to major securities holdings (flagging rules)
The provisions implementing the regulations in the Transparency Directive concerning information to be filed when major changes occur to securities holdings (flagging rules) are contained in the Swedish Financial Instruments Trading Act. The flagging rules that already apply under Swedish law are stricter in some areas than the rules laid down in the Transparency Directive. The Inquiry proposes that these stricter national rules be abolished in two areas: firstly, the current requirement for the aggregation of a person’s own holdings of shares with those of their spouse or cohabiting partner, any minor children and other close relatives; and secondly, the time limit for submitting a flagging notification. The Inquiry proposes that a flagging notification should be received by the issuer and the Swedish Financial Supervisory Authority no later than four working days following the day on which the obligation to submit such a notification arose. The Inquiry’s reason for proposing an extension to the time limit is that the regulatory framework in this area should be harmonised, for competition reasons, with the rules in much of the rest of Europe. Moreover, as a result of the amendments to the Directive, the flagging requirement will be broadened to cover additional and more complicated instruments, which is another reason for extending the time limit for aggregating and calculating the proportion of all shares in the company or the number of voting rights for all shares in the company. The significantly increased penalty measures being introduced as a result of the amendments to the Directive (see below) are also a reason for extending the time limit.
The Inquiry proposes keeping the Swedish rule stating that flagging must occur at a ceiling of 90 per cent of all shares in the company or of voting rights for all shares in the company, partly because of the link with the provisions contained in the Swedish Companies Act concerning majority owners’ buy-out obligation.
The amending Directive introduces regulations aimed at preventing hidden acquisition strategies through transactions with certain types of financial instruments that have not previously been covered by the flagging requirement. This applies, for example, to certain types of swap agreements, repurchase agreements and
contracts for differences. As a result of these amendments to the Directive, the Inquiry proposes that the provisions on the flagging requirement apply not just to shares but also to other financial instruments that have an economic impact equivalent to the right to acquire shares, irrespective of whether or not the financial instrument confers a right to a physical settlement. The Inquiry proposes that a special calculation rule be introduced by law for the calculation of the proportion of all shares in the company or voting rights for all shares in the company that derive from financial instruments that only confer a right to a cash settlement.
As a result of the changes to the Transparency Directive, the Inquiry also proposes that shares acquired with the aim of stabilising prices be exempt from the flagging requirement under certain conditions. The exception should only apply on the proviso that the owner ensures that the voting rights attached to the shares are not exercised or used in any other way in the management of the company.
Periodic financial information
The Transparency Directive’s requirement that issuers must regularly publish financial information has been implemented through provisions contained in the Securities Market Act. These rules essentially match those contained in the Transparency Directive. However, Swedish accounting regulations carry certain additional requirements concerning the content of annual financial statements, consolidated financial statements and interim management statements.
The amendments to the Transparency Directive remove the requirement for quarterly reporting by issuers of shares via either interim management statements or quarterly reports. The possibility for Member States to introduce national requirements for more frequent financial reporting than biannually is also limited, particularly regarding small and medium-sized issuers. As a consequence of the amendments to the Transparency Directive, the Inquiry proposes removing the current requirement contained in the Securities Market Act stating that companies whose shares have been admitted to trading on a regulated market must publish an interim
management statement during the first and second halves of the financial year, or a quarterly report. In the Inquiry’s view, reporting on a quarterly basis is better regulated within the framework of the regulations that each regulated market puts in place for the issuers whose securities have been admitted to trading.
Under the Transparency Directive, issuers of shares and debt securities must publish a biannual report. The amended provisions in the Directive extend the time limit for publishing the biannual report from two to three months. However, the Inquiry proposes retaining in Swedish law the current time limit of two months, which has long been established on the Swedish market and is considered to be advantageous for investor protection.
As a result of amendments to the EU’s Accounting Directive, companies operating in the extractive industry or in the logging of primary forests will be covered by the requirement to prepare an annual report on payments to governments starting from the first financial year that begins after 31 December 2015 or later. Under the current amendments to the Transparency Directive, if the company’s securities have been admitted to trading on a regulated market, the report must also be published in line with the provisions on publication laid down in the Directive. The Inquiry therefore proposes that issuers operating in the extractive industry or the logging of primary forests should publish an annual report on certain payments to governments no later than six months after the end of each financial year.
Through the amendments to the Transparency Directive, a provision is being introduced that requires issuers of shares, by 2020, to use a common electronic reporting format to prepare their annual financial statements and consolidated financial statements. The requirement is subject to the condition that ESMA carries out a costbenefit analysis. More detailed provisions on the reporting format that is to be used will be communicated in technical standards to be adopted by the Commission. The Inquiry proposes the introduction of a legal requirement for a single electronic reporting format with a delayed entry-into-force date. A decision on entry into force should be taken by the Government once ESMA’s cost-benefit analysis is complete. The provision is to be applied at the earliest to annual financial statements and consolidated financial statements prepared for the financial year that ends on 31 December 2019.
Other information requirements for issuers and access to information
With the amendments implemented in the Transparency Directive, the current requirement that an issuer must publish information about new loan issues has been removed. As a result, the Inquiry proposes that the corresponding provision in the Securities Market Act be removed. In the Inquiry’s view, the market’s need for information about loan issues is met by other regulations.
The amendments to the Transparency Directive have also seen the removal of an earlier requirement stating that an issuer that proposes changes to the company’s articles of association or equivalent must inform the competent authority and the regulated market about the proposed change. The Inquiry has not found cause to keep the equivalent Swedish provision in the Securities Market Act and proposes therefore that this also be eliminated.
Flagging notifications, periodic financial information and other information published by issuers in line with the Transparency Directive, and information affecting prices that is published in line with the national regulations based on Directive 2003/6/EC of the European Parliament and of the Council on insider dealing and market manipulation, (the Market Abuse Directive), must be filed with the competent authority (the Swedish Financial Supervisory Authority) at the same time as it is published. The Swedish Financial Supervisory Authority is responsible for the electronic storage of this information and for making the information available for the public. Provisions concerning the publication and storage of information under the Transparency Directive are contained in the Securities Market Act and in agency regulations. As a result of the amendments to the Transparency Directive, the Inquiry proposes that it be made possible to obtain access to the Swedish Financial Supervisory Authority’s storage function through a European electronic access point for information. More detailed regulations concerning the electronic access point will be contained in technical standards adopted by the Commission. Under the Directive, the European access point is to be established by 1 January 2018. In anticipation of the completion of the technical conditions for the access point, the Inquiry proposes that the coming into force of the rule on electronic access is postponed until the day the Government decides.
New sanction provisions
Amendments to the Transparency Directive have strengthened the sanctioning powers of the competent authority. In the event of breaches of the provisions on periodic financial information, flagging provisions and the Transparency Directive’s requirement concerning the publication of changes to rights attached to securities that have been admitted to trading on a regulated market, the competent authority is to have the power to make a public statement on the breach and who is responsible for it, to decide on an order requiring the party responsible to cease the conduct constituting the breach and to decide to impose administrative pecuniary sanctions. In addition to the above powers, the Member States must ensure that it is possible under national law to temporarily suspend voting rights for shares in the event of a breach of the flagging regulation.
In order for the Swedish Financial Supervisory Authority to have the sanctioning powers provided for in the new wording of the Transparency Directive, the Inquiry proposes that the Authority’s current powers for deciding to issue financial penalty orders and pecuniary sanctions be expanded to cover the provision in the Securities Market Act stating that issuers must publish information on changes to the rights attached to securities that have been admitted to trading on a regulated market. It is also proposed that these sanctioning powers cover the new provisions in the Securities Market Act proposed by the Inquiry that certain issuers must publish an annual report on payments to governments and that annual financial statements and consolidated financial statements must be prepared using a single electronic reporting format. In addition, the Inquiry proposes that – if there are exceptional grounds and if the flagging requirement has not been met – the Swedish Financial Supervisory Authority should have the power to forbid the person or entity subject to the flagging requirement to represent shares to the extent that the proportion of ownership of all shares in the company or voting rights for all shares in the company is equal to or exceeds a value beyond which flagging notification is required. If there are special grounds, such as for the management of the company, the Swedish Financial Supervisory Authority is to have the possibility of applying to the district court for the latter to appoint
an appropriate person to act as administrator to represent the shares that the owner is not permitted to represent.
Under the amended provisions in the Transparency Directive, all decisions on sanctions and measures relating to the provisions of the Transparency Directive – including information about the type and nature of the breach and the details of who was responsible for the breach – must be published without delay by the competent authority. Publication may be postponed or made anonymous in certain cases. As a result of the amended requirements in the Directive, the Inquiry proposes that regulations be introduced at ordinance level providing for an obligation on the part of the Swedish Financial Supervisory Authority to publish decisions on sanctions and pecuniary sanctions without unnecessary delay.
Pecuniary sanctions
Through the amendments to the Transparency Directive, the Member States are obliged to introduce pecuniary sanctions of a certain amount. To implement these changes, the Inquiry proposes that the Swedish Financial Supervisory Authority have the powers to impose pecuniary sanctions on legal persons of up to SEK 88 774 000 or up to five per cent of annual turnover. In cases in which the amount is higher and can be calculated, the pecuniary sanction is to be an amount that corresponds to twice the profits made or the losses avoided as a result of the breach. For natural persons, the Inquiry proposes that the Swedish Financial Supervisory Authority have the power to impose sanctions of up to SEK 17 755 000 or, in cases in which the amount is higher and can be calculated, up to twice the amount that corresponds to the profits made or the losses avoided as a result of the breach.
The maximum amounts stated in the Directive are considerably higher than the maximum amounts that apply concerning special charges and penalty charges under existing law. There are arguments both for and against the pecuniary sanctions being equivalent in certain cases to criminal charges under the European Convention on Human Rights. If in a specific case a pecuniary sanction could be regarded as being tantamount to criminal charges under the European Convention on Human Rights and the act that was the cause of the
sanction is also covered by a provision in the Swedish Penal Code or other criminal legislation, an individual assessment may be made as to whether a pecuniary sanction may be imposed by the Swedish Financial Supervisory Authority or whether it should be dealt with in criminal law proceedings.
Broader liability for natural persons
Under the amendments introduced in the Transparency Directive, in situations when a legal entity is in breach of their obligations under the Directive, it shall be possible to apply sanctions to members of the legal entity’s administrative, management or supervisory bodies and to other individuals who are responsible for the breach. The Inquiry therefore proposes that it should be possible to impose pecuniary sanctions on an individual member of the board of directors, a managing director and substitutes for any of these individuals if this person intentionally or through gross negligence has taken a decision or failed to take a decision, with the result that the legal entity has committed a serious breach of one of the provisions contained in the Transparency Directive.
So that examinations regarding natural persons can be dealt with as quickly as possible, the Inquiry proposes that the Swedish Financial Supervisory Authority investigate the issue of liability on the part of natural persons in connection with an investigation into the responsibility of the company.
The Inquiry considers that a system of strict liability is not appropriate for sanctions against liable natural persons in the event of breaches on the part of the company. In such cases, therefore, it should not be possible to impose sanctions and pecuniary sanctions in the absence of intent or gross negligence (subjective requisites).
Processing of matters involving sanctions
The Inquiry proposes that the Swedish Financial Supervisory Authority process and take decisions on matters involving sanctions, as has previously been the case. As regards examinations concerning sanctions against liable natural persons in the event of breaches on the part of the company, the Inquiry proposes that a subjective
requisite requirement be introduced (see above), which means that the examination would have to take place in a court of law. However, the Inquiry considers that a system whereby the Swedish Financial Supervisory Authority is obliged to initiate legal proceedings would delay processing and make the sanctions system less effective. The Inquiry therefore proposes a system whereby the Swedish Financial Supervisory Authority first issues a sanctions order which, if approved, is the equivalent of a final and nonappealable judgment. If the order is not approved within a set period of time, the Swedish Financial Supervisory Authority would be permitted to apply to a general administrative court for the sanction to be imposed. A similar system has been proposed with regard to sanctions that are to be imposed by the Swedish Financial Supervisory Authority in accordance with related EU legal instruments in the financial markets area. However, the Inquiry’s proposal that an application be made to a general administrative court differs from the proposals made by previous inquiries. It is considered that transferring the examination to a general administrative court would help to establish precedents, promote due process and save money in terms of legal costs for both individuals and the public.
Entry into force
It is proposed that the legislative amendments enter into force on 26 November 2015. The stricter sanctions provisions are not to be applied with regard to breaches that occurred before entry into force. The provisions on the publication of a report on payments to governments are to be applied for the first time with regard to reports prepared for the first financial year that begins after 31 December 2015 or later.
1. Författningsförslag
1.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:980)1 om handel med finansiella instrument
dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 39 §, 4 kap. 2, 4, 5, 6, 10 och 22 §§, 6 kap. 3 a–e §§, 7 kap. 2 § och rubriken närmast före 6 kap. 3 a § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken till 6 kap. 2 § ska lyda ”Föreläggande vid vite”,
dels att det i lagen ska införas 12 nya paragrafer, 2 kap. 40 §, 4 kap. 5 a och 13 a §§ och 6 kap. 3 f–n §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §2
I denna lag betyder – finansiellt instrument: det som anges i 1 kap. 4 § första stycket 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
– överlåtbart värdepapper: det som anges i 1 kap. 4 § första stycket 2 lagen om värdepappersmarknaden,
– penningmarknadsinstrument: det som anges i 1 kap. 4 § första stycket 3 lagen om värdepappersmarknaden,
– börs: det som anges i 1 kap. 5 § 3 lagen om värdepappersmarknaden och sådant utländskt företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige,
1 Senaste lydelse av rubriken till 6 kap. 2 § 2005:833. 2 Senaste lydelse 2012:378.
– reglerad marknad: det som anges i 1 kap. 5 § 20 lagen om värdepappersmarknaden,
– EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, – anmält avvecklingssystem: det som anges i 2 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,
– samverkande system: det som anges i 2 § lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,
– prospektdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,
– prospektdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,
– prospektförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 809/2004 av den 29 april 2004 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG i fråga om informationen i prospekt, utformningen av dessa, införlivande genom hänvisning samt offentliggörande av prospekt och spridning av annonser,
– emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,
– aktierelaterat överlåtbart värdepapper:
1. aktie och överlåtbart värdepapper som kan jämställas med aktie, såsom interimsbevis, fondaktierätt och teckningsrätt, samt
2. överlåtbart värdepapper, såsom konvertibel där rätten att begära konvertering tillkommer emittenten och teckningsoption, som ger rätt att förvärva sådant värdepapper som avses i 1 genom konvertering eller utövande av annan rättighet som värdepapperet är bärare av, om värdepapperet utfärdats av emittenten av den aktie som rättigheten hänför sig till eller av ett bolag som ingår i samma koncern som den emittenten,
– kvalificerad investerare:
1. sådan kund som avses i 8 kap. 16 § lagen om värdepappersmarknaden, om inte denna kund har begärt att bli behandlad som en icke-professionell kund,
2. sådan kund som avses i 8 kap. 17 § lagen om värdepappersmarknaden,
3. sådan enhet som avses i 8 kap. 19 § lagen om värdepappersmarknaden, om inte denna enhet har begärt att bli behandlad som en icke-professionell kund, samt
4. sådan kund som avses i punkten 13 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen om värdepappersmarknaden,
– emissionsprogram: ett program för utgivning av icke aktierelaterade överlåtbara värdepapper av likartad sort eller kategori, fortlöpande eller vid upprepade tillfällen under en särskilt angiven emissionsperiod,
– offentligt uppköpserbjudande: ett offentligt erbjudande till innehavare av aktier som har getts ut av ett svenskt eller utländskt bolag att överlåta samtliga eller en del av dessa aktier till budgivaren,
– budgivare: den som lämnar ett offentligt uppköpserbjudande, – målbolag: bolag till vars aktieägare ett offentligt uppköpserbjudande lämnas,
– öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,
– öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU,
– nyckelinformation: väsentlig och väl strukturerad information som ska lämnas till investerare med följande innehåll:
1. en kortfattad redogörelse för väsentliga uppgifter om och risker förenade med emittenten och eventuell garant, innefattande tillgångar, skulder och finansiell ställning,
2. en kortfattad redogörelse för väsentliga uppgifter om och risker förenade med investeringen i värdepapperet, innefattande eventuella rättigheter förenade med värdepapperet,
3. erbjudandets allmänna villkor, inklusive en uppskattning av de kostnader som emittenten eller erbjudaren tar ut av investeraren,
4. närmare upplysningar om upptagandet till handel, och
5. motiven för erbjudandet och användningen av de medel som emissionen tillför, samt
– företag med begränsat börsvärde: ett företag vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och som har ett genomsnittligt börsvärde på mindre än 100 miljoner euro beräknat på slutkursen för de tre föregående kalenderåren.
– kontrollerat företag: ett företag där
1. en fysisk eller juridisk person förfogar över en majoritet av rösterna, eller
2. en fysisk eller juridisk person har rätt att utse eller avsätta en majoritet av ledamöterna i administrations-, lednings- eller kontrollorganet och samtidigt är aktieägare eller ledamot i företaget, eller
3. en fysisk eller juridisk person är aktieägare eller ledamot och ensam kontrollerar en majoritet av aktieägarnas eller ledamöternas röster enligt överenskommelse med andra aktieägare eller ledamöter i företaget, eller
4. en fysisk eller juridisk person har befogenhet att utöva eller faktiskt utövar ett bestämmande inflytande eller kontroll.
2 kap.
39 §3
Sverige är hemmedlemsstat om emittenten inte har säte i en stat inom EES och ger ut andra överlåtbara värdepapper än sådana som avses i 38 § första stycket, om
1. det är i Sverige som de överlåtbara värdepapperen antingen kommer att erbjudas till allmänheten första gången efter den 31 december 2003 eller kommer att tas upp till handel på en reglerad marknad första gången efter det datumet, och
1. det är i Sverige som de överlåtbara värdepapperen antingen kommer att erbjudas till allmänheten första gången efter den 26 november 2013 eller kommer att tas upp till handel på en reglerad marknad första gången efter det datumet, och
2. emittenten, den som lämnar erbjudandet eller den som ansöker om att de överlåtbara värdepapperen skall tas upp till handel på en reglerad marknad väljer Sverige som hemmedlemsstat.
2. emittenten, den som lämnar erbjudandet eller den som ansöker om att de överlåtbara värdepapperen ska tas upp till handel på en reglerad marknad väljer Sverige som hemmedlemsstat.
Sverige är även hemmedlemsstat i fråga om sådana överlåtbara värdepapper som avses i första stycket när någon annan än emittenten har valt en hemmedlemsstat inom EES som inte är Sverige och emittenten senare, under samma förutsättningar som i första stycket, väljer Sverige som hemmedlemsstat.
Sverige är inte hemmedlemsstat för en emittent som avses i första stycket om emittenten ändrat sitt val av hemmedlemsstat enligt förutsättningarna i 1 kap. 8 § andra stycket lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden.
40 §
Utöver det fall som avses i 39 § är Sverige hemmedlemsstat för en emittent som inte har säte i en stat inom EES och ger ut andra överlåtbara värdepapper än sådana som avses i 38 § första stycket om
3 Senaste lydelse 2007:535.
1. någon annan än emittenten har valt en hemmedlemsstat inom EES som inte är Sverige och emittenten senare, under samma förutsättningar som i 39 §, väljer Sverige som hemmedlemsstat, eller
2. emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i den stat emittenten tidigare valt som hemmedlemsstat och emittenten har valt att Sverige ska vara ny hemmedlemsstat i enlighet med 1 kap. 8 § lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden.
4 kap.
2 §4
Det som föreskrivs om aktier i 1, 3–18 och 22 §§ skall också tillämpas på
Det som föreskrivs om aktier i 1, 3–18 och 22 §§ ska också tillämpas på
1. depåbevis som medför rätt att rösta för de aktier som depåbevisen avser, och
2. finansiella instrument som ger rätt för innehavaren att förvärva aktier som redan har getts ut av sådana bolag som avses i 1 § första eller andra stycket.
2. finansiella instrument som ger rätt för innehavaren att enligt ett avtal förvärva aktier som redan har getts ut av sådana bolag som avses i 1 § första eller andra stycket.
3. finansiella instrument som hänför sig till aktier som avses i första stycket 2 och som har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier, oavsett om det finansiella instrumentet ger rätt till fysisk avveckling eller inte.
4 Senaste lydelse 2007:365.
Om ett sådant finansiellt instrument som nämns i första stycket 2 förfaller, skall detta anses som en överlåtelse av det finansiella instrumentet.
Om ett sådant finansiellt instrument som nämns i första stycket 2 eller 3 förfaller, ska detta anses som en överlåtelse av det finansiella instrumentet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka finansiella instrument som avses i första stycket 2.
Vid tillämpningen av första stycket ska följande finansiella instrument, under förutsättning att de uppfyller villkoren i 2 eller 3, alltid omfattas av anmälningsskyldighet
a) överlåtbara värdepapper
b) optioner
c) terminskontrakt
d) swappar
e) räntesäkringsavtal
f) finansiella kontrakt avseende prisdifferenser (cfd), samt
g) varje annat kontrakt eller avtal med liknande ekonomisk effekt som kan avvecklas fysiskt eller kontant.
4 §5
Vid tillämpningen av 5 § skall till den anmälningsskyldiges innehav räknas aktier som denne innehar i eget namn och för egen räkning eller i eget namn för någon annans räkning.
Vid tillämpningen av 5 § ska till den anmälningsskyldiges innehav räknas aktier som denne innehar i eget namn och för egen räkning eller i eget namn för någon annans räkning.
Till den anmälningsskyldiges innehav skall även räknas sådana aktier som
Till den anmälningsskyldiges innehav ska även räknas sådana aktier som
1. innehas av någon annan med vilken den anmälningsskyldige har träffat en överenskommelse att genom samordnat utövande av rösträtten inta en långsiktig gemensam hållning i fråga om bolagets förvaltning,
5 Senaste lydelse 2007:365.
2. innehas av någon annan för den anmälningsskyldiges räkning, om den anmälningsskyldige kontrollerar hur rösträtterna för aktierna skall utövas
2. innehas av någon annan för den anmälningsskyldiges räkning, om den anmälningsskyldige kontrollerar hur rösträtterna för aktierna ska utövas,
3. innehas av ett dotterföretag till den anmälningsskyldige,
3. innehas av ett företag som den anmälningsskyldige kontrollerar,
4. innehas av någon annan som enligt ett avtal med den anmälningsskyldige för en begränsad tid och mot ersättning har överfört rätten att rösta för aktierna till den anmälningsskyldige,
5. den anmälningsskyldige har tagit emot som säkerhet, om den anmälningsskyldige kontrollerar hur rösträtterna för aktierna utövas och har förklarat sig ha för avsikt att utnyttja dem,
6. den anmälningsskyldige har en livslång dispositionsrätt till, om denne kontrollerar hur rösträtterna för aktierna skall utövas,
6. den anmälningsskyldige har en livslång dispositionsrätt till, om denne kontrollerar hur rösträtterna för aktierna ska utövas,
7. har deponerats hos den anmälningsskyldige, om denne själv kontrollerar hur rösträtterna för aktierna skall utövas,
7. har deponerats hos den anmälningsskyldige, om denne själv kontrollerar hur rösträtterna för aktierna ska utövas, och
8. den anmälningsskyldige har fått fullmakt att utöva rösträtten för, om denne själv kontrollerar hur rösträtterna för aktierna skall utövas,
8. den anmälningsskyldige har fått fullmakt att utöva rösträtten för, om denne själv kontrollerar hur rösträtterna för aktierna ska utövas.
9. innehas av make eller sambo till den anmälningsskyldige,
10. innehas av omyndiga barn som står under den anmälningsskyldiges vårdnad, och
11. innehas av andra närstående till den anmälningsskyldige än sådana som avses i 9 och 10, om de har gemensamt hushåll med honom eller henne sedan minst ett år.
Sådana aktier som avses i andra stycket 4–8 skall inte räknas in i innehavet för den som inte längre kontrollerar hur rösträtterna skall utövas.
Sådana aktier som avses i andra stycket 4–8 ska inte räknas in i innehavet för den som inte längre kontrollerar hur rösträtterna ska utövas.
Sådana aktier som avses i andra stycket 9–11 skall inte räknas in i innehavet för den som inte innehar några aktier enligt första stycket eller andra stycket 1–8.
Med dotterföretag avses i denna paragraf detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551) . Det som föreskrivs där om moderbolag skall även tillämpas på fysiska personer och andra juridiska personer än aktiebolag.
5 §6
En ändring av ett innehav skall anmälas om ändringen medför att den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som innehavet motsvarar
En ändring av ett innehav ska anmälas om ändringen medför att den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som innehavet motsvarar
1. uppnår eller överstiger någon av gränserna 5, 10, 15, 20, 25, 30, 50, 66 2/3 och 90 procent, eller
2. går ned under någon av gränserna i 1. En beräkning enligt första stycket av antalet aktier eller röstetalet skall grundas på de uppgifter som bolaget har offentliggjort enligt 9 § första stycket. Vid beräkningen skall även sådana aktier som inte får företrädas på en bolagsstämma beaktas.
En beräkning enligt första stycket av antalet aktier eller röstetalet ska grundas på de uppgifter som bolaget har offentliggjort enligt 9 § första stycket. Vid beräkningen ska även sådana aktier som inte får företrädas på en bolagsstämma beaktas.
6 Senaste lydelse 2007:365.
När ett finansiellt instrument som avses i 2 § första stycket 2 utnyttjas för förvärv av aktier, skall ändringen i innehavet anmälas till bolaget och Finansinspektionen, om den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som innehavet motsvarar därigenom uppnår eller överstiger någon av gränserna i första stycket 1. Detta gäller även om innehavet av det finansiella instrumentet har anmälts enligt första stycket 1.
När ett finansiellt instrument som avses i 2 § första stycket 2 eller 3 utnyttjas för förvärv av aktier, ska ändringen i innehavet anmälas till bolaget och Finansinspektionen, om den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som innehavet motsvarar därigenom uppnår eller överstiger någon av gränserna i första stycket 1. Detta gäller även om innehavet av det finansiella instrumentet har anmälts enligt första stycket 1.
5 a §
För finansiella instrument som ger rätt för innehavaren att förvärva aktier beräknas andelen av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget med hänsyn till det totala nominella antalet underliggande aktier för instrumentet.
För finansiella instrument som endast ger möjlighet till kontantavveckling beräknas andelen av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget genom multiplicering av det nominella antalet underliggande aktier med instrumentets deltavärde. Endast långa positioner ska beaktas vid beräkningen. Från en lång position får inte göras avdrag för eventuella korta positioner som hör till samma emittent.
6 §7
Ett dotterföretag är befriat från anmälningsskyldighet om anmälan i stället görs av moderföretaget eller, om detta i sin tur är ett dotterföretag, av dess eget moderföretag
Ett kontrollerat företag är befriat från anmälningsskyldighet om anmälan i stället görs av moderföretaget eller, om detta i sin tur är ett kontrollerat företag, av dess eget moderföretag
10 §8
En anmälan enligt 3 § skall ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen senast
En anmälan enligt 3 § ska ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen utan dröjsmål men senast
1. handelsdagen efter den dag då den anmälningsskyldige har ingått avtal om förvärv eller överlåtelse av aktier eller någon annan ändring i aktieinnehavet har skett,
1. inom fyra handelsdagar efter den dag då den anmälningsskyldige har ingått avtal om förvärv eller överlåtelse av aktier eller någon annan ändring i aktieinnehavet har skett,
2. i de fall som avses i 4 § andra stycket 1–8, handelsdagen efter den dag då ändringen i aktieinnehavet har skett, eller
2. i de fall som avses i 4 § andra stycket 1–8, inom fyra handelsdagar efter den dag då ändringen i aktieinnehavet har skett.
3. i de fall som avses i 4 § andra stycket 9–11, handelsdagen efter den dag då den anmälningsskyldige har fått vetskap om den närståendes innehav eller ändringen av det.
En anmälan enligt 9 § andra stycket skall ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen senast handelsdagen efter den dag då bolaget har offentliggjort uppgifter om ökningen eller minsk-
En anmälan enligt 9 § andra stycket ska ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen utan dröjsmål men senast inom fyra handelsdagar efter den dag då bolaget har offentliggjort upp-
7 Senaste lydelse 2007:365. 8 Senaste lydelse 2007:365.
ningen av antalet aktier eller röster enligt 9 § första stycket.
gifter om ökningen eller minskningen av antalet aktier eller röster enligt 9 § första stycket.
13 a §
Vid tillämpningen av bestämmelserna om anmälningsskyldighet i 3 § och 9 § andra stycket ska aktier som förvärvats i stabiliseringssyfte inte räknas med om rösträtten för aktierna inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i förvaltningen av bolaget.
22 §9
Bestämmelserna i 3–18, 20 och 21 §§ ska, om inte annat framgår av 23 och 24 §§, tillämpas också i fråga om aktier som har getts ut av ett aktiebolag som inte har säte i en stat inom EES, om Sverige är hemmedlemsstat enligt 2 kap. 39 §.
Bestämmelserna i 3–18, 20 och 21 §§ ska, om inte annat framgår av 23 och 24 §§, tillämpas också i fråga om aktier som har getts ut av ett aktiebolag som inte har säte i en stat inom EES, om Sverige är hemmedlemsstat enligt 1 kap. 8 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
6 kap.
Särskild avgift 10 Sanktionsavgift
3 a §11
Finansinspektionen ska besluta att en särskild avgift ska tas ut av den som
Finansinspektionen ska besluta att en sanktionsavgift ska tas ut av den som
1. trots att prospektskyldighet föreligger inte i rätt tid ansöker om godkännande av ett prospekt enligt 2 kap. 25 §,
9 Senaste lydelse 2012:378. 10 Senaste lydelse 2005:833. 11 Senaste lydelse 2012:378.
2. inte ansöker om godkännande av ett tillägg till ett prospekt enligt 2 kap. 34 §,
3. inte offentliggör ett prospekt enligt 2 kap. 28 och 29 §§ eller ett tillägg till ett prospekt enligt 2 kap. 34 §,
4. trots att det finns skyldighet att upprätta en erbjudandehandling inte ansöker om godkännande enligt 2 kap. 3 § lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden,
5. inte offentliggör en erbjudandehandling enligt 2 a kap. 9 §,
6. inte i rätt tid fullgör skyldigheten att göra anmälan till aktiebolaget och Finansinspektionen enligt 4 kap. 3 § eller 9 § andra stycket, eller
7. inte i rätt tid offentliggör uppgifter enligt 4 kap. 9 § första stycket eller 18 §.
Den särskilda avgiften ska i de fall som avses i
1. första stycket 1–5 vara lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor, och
2. första stycket 6 eller 7 vara lägst 15 000 kronor och högst 5 miljoner kronor.
För en överträdelse som anges i första stycket 1–5 ska sanktionsavgiften fastställas till lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor.
För en överträdelse som anges i första stycket 6 eller 7 ska sanktionsavgiften fastställas till lägst 15 000 kronor och högst
1. för en fysisk person:
a) 17 755 000 kronor eller om beloppet är högre,
b) två gånger beloppet av de vinster som erhållits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger beloppet av de förluster som undvikits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa
2. för en juridisk person:
a) 88 774 000 kronor eller om beloppet är högre fem procent av den juridiska personens totala års-
omsättning enligt den senaste tillgängliga årsredovisningen eller om beloppet är högre,
b) två gånger beloppet av de vinster som erhållits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger beloppet av de förluster som undvikits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
3 b §12
Finansinspektionen får meddela ett beslut om en särskild avgift bara om den som inspektionen avser att ta ut avgiften av har delgetts en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av inspektionen
Finansinspektionen får meddela ett beslut om en sanktionsavgift bara om den som inspektionen avser att ta ut avgiften av har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av inspektionen
1. inom sex månader från det att överträdelsen ägde rum i de fall som avses i 3 a § första stycket 1–5,
2. eller inom två år från det att överträdelsen ägde rum i de fall som avses i 3 a § första stycket 6 eller 7.
3 c §13
Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl, får en särskild avgift efterges helt eller delvis.
Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl, får en sanktionsavgift efterges helt eller delvis.
12 Senaste lydelse 2007:365. 13 Senaste lydelse 2005:833.
3 d §14
Särskild avgift skall betalas till
Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
Sanktionsavgift ska betalas till
Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att ett beslut eller en dom om att ta ut avgiften vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
Finansinspektionens beslut om särskild avgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i första stycket.
Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i första stycket.
Om särskild avgift inte betalas inom den tid som anges i första stycket, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Om sanktionsavgift inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
3 e §15
Särskilda avgifter som har beslutats enligt 3 a § första stycket 1–5 faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Sanktionsavgifter som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
14 Senaste lydelse 2005:833. 15 Senaste lydelse 2007:365.
Bestämmande av sanktioner och sanktionsavgifter
3 f §
Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, skador som uppstått och graden av ansvar.
3 g §
Utöver det som anges i 3 f § ska i försvårande riktning beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen
1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
3 h §
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 3 f och 3 g §§ samt till den
ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
Sanktioner och sanktionsavgifter mot styrelse och verkställande direktör
3 i §
Vid överträdelser av 4 kap. 3, 9 eller 18 § ska sanktioner och sanktionsavgifter beslutas även mot någon som ingår i aktiebolagets styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta ett beslut, som har lett till överträdelsen i fråga och överträdelsen är allvarlig.
Ingripande enligt första stycket sker genom
1. föreläggande vid vite enligt 3 §, eller
2. sanktionsavgift enligt 3 a § tredje stycket 1, eller
3. förbud mot att utöva rösträtten enligt 3 n §.
Beslutsordning vid sanktioner och sanktionsavgifter mot styrelse och verkställande direktör
3 j §
Finansinspektionen ska utfärda ett sanktionsföreläggande vid sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer enligt 3 i §.
Sanktionsföreläggandet innebär att personen i fråga föreläggs att godkänna föreläggande omedelbart eller inom viss tid.
Om föreläggandet godkänns, gäller det som domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkännande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är utan verkan.
3 k §
Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgifter om
1. den fysiska person som föreläggandet avser,
2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den,
3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och
4. den sanktion eller avgift som föreläggs personen.
3 l §
Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen eller sanktionsavgiften ska beslutas.
3 m §
Finansinspektionen får besluta om sanktionsföreläggande bara om den som inspektionen avser att ta ut avgiften av, inom två år från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av inspektionen.
Förbud mot att utöva rösträtten
3 n §
Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen besluta att den som inte fullgör anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 3 § eller 9 § andra stycket inte får företräda aktierna till den del innehavets andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppnår eller överstiger någon av gränserna i 4 kap. 5 § första stycket 1.
Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen ansöka om att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som enligt första stycket inte får företrädas av ägaren. En sådan ansökan prövas av tingsrätten i den ort där ägaren har sin hemvist eller, om ägaren inte har hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt.
En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna. Om den betalnings-
skyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fastställs ersättningen av tingsrätten.
7 kap.
2 §16
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. vilken ekonomisk brottslighet som avses i 6 kap. 1 e § första stycket, och
1. vilken ekonomisk brottslighet som avses i 6 kap. 1 e § första stycket,
2. sådana avgifter för tillsyn som avses i 6 kap. 4 §.
2. sådana avgifter för tillsyn som avses i 6 kap. 4 §, och
3. hur beslut om sanktioner och sanktionsavgifter ska offentliggöras.
1. Denna lag träder i kraft den 26 november 2015.
2. Sanktioner och sanktionsavgifter får beslutas endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.
16 Senaste lydelse 2007:365.
1.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument att 1 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §17
I denna lag förstås med
1. finansiellt instrument: det som anges i 1 kap. 4 § första stycket 1 lagen (2007:528) o m värdepappersmarknaden,
2. värdepappersinstitut: det som anges i 1 kap. 5 § 27 lagen om värdepappersmarknaden,
3. börs: det som anges i 1 kap. 5 § 3 lagen om värdepappersmarknaden och sådant utländskt företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige,
4. aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag som gett ut aktier vilka är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige,
5. moder- och dotterföretag: det som anges i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551) om moderbolag och dotterföretag, varvid det som sägs om moderbolag skall tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
5. moder- och dotterföretag: det som anges i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551) om moderbolag och dotterföretag, varvid det som sägs om moderbolag ska tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
6. ordinarie delårsrapport: delårsrapport samt förhandsmeddelande om kommande årsbokslut (bokslutskommuniké) som ett aktiemarknadsbolag är skyldigt att lämna enligt sitt noteringsavtal med börsen eller, om sådana bestämmelser saknas i
6. ordinarie delårsrapport: delårsrapport samt förhandsmeddelande om kommande årsbokslut (bokslutskommuniké) som ett aktiemarknadsbolag är skyldigt att lämna enligt sitt noteringsavtal med börsen eller, om sådana bestämmelser saknas i
17 Senaste lydelse 2007:558.
noteringsavtalet, årsredovisning och delårsrapport enligt bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden, årsredovisningslagen (1995:1554) , lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag samt delårsredogörelse enligt bestämmelserna i 16 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden,
noteringsavtalet, årsredovisning och delårsrapport enligt bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden, årsredovisningslagen (1995:1554) , lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,
7. insiderinformation: information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument, och
8. reglerad marknad: det som anges i 1 kap. 5 § 20 lagen om värdepappersmarknaden.
Om två juridiska personer äger så många aktier eller andelar i en annan svensk eller utländsk juridisk person att de har hälften var av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är dock vid tillämpningen av denna lag de förstnämnda juridiska personerna att jämställa med moderföretag och den sistnämnda juridiska personen att jämställa med dotterföretag.
Denna lag träder i kraft den 26 november 2015.
1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528)18 om värdepappersmarknaden
dels att 1 kap. 16 §, 13 kap. 4 § och rubriken närmast före 25 kap. 23 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 5, 7–9, 10 §§, 11 kap. 6–8 §§, 15 kap. 6–8, 12 och 14 §§, 16 kap. 1, 2, 5–7, 10, 11 och 13 §§, 17 kap. 1 och 4 §§, 18 kap. 1–12 §§, 25 kap. 18–23 och 25–28 §§, rubriken till 18 kap. samt rubrikerna närmast före 11 kap. 6 §, 16 kap. 6 och 7 §§, 18 kap. 7 § och 25 kap. 18 och 19 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas 12 nya paragrafer, 1 kap. 9 a och 9 b §§, 16 kap. 4 a §, 25 kap. 30–38 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §19
I denna lag betyder
1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning
a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster,
b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument,
c) placera finansiella instrument, eller
d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster,
2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan mot-
18 Senaste lydelse av 1 kap. 16 § 2008:11 13 kap. 4 § 2013:579. 19 Senaste lydelse 2014:985.
svarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad,
3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,
4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,
5. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet,
6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att
a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,
b) träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller
c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument,
7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,
8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,
10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,
11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet,
12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,
14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,
15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag,
16. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,
18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §,
20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidoverksamheter:
a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,
b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och
c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,
23. startkapital: det kapital som för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,
24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,
25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse,
26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,
28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och
29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.
29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU.
7 §20
Sverige är hemmedlemsstat för en utgivare som har sitt säte här, om utgivaren
Sverige är hemmedlemsstat för en emittent som har sitt säte här, om emittenten
1. är ett aktiebolag som har gett ut aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad, eller
2. har gett ut sådana skuldebrev som avses i 18 kap. 2 § första stycket och som
a) vart och ett har ett nominellt värde som understiger motsvarande 1 000 euro, och
b) är upptagna till handel på en reglerad marknad.
8 §21
Sverige är hemmedlemsstat för en utgivare som inte har säte i en stat inom EES, om
Sverige är hemmedlemsstat för en emittent som har gett ut sådana överlåtbara värdepapper som avses i 7 § 1 och 2 och som inte har säte i ett land inom EES, om
1. utgivaren har gett ut aktier eller sådana skuldebrev som avses i 18 kap. 2 § första stycket och vart och ett av skuldebreven har ett nominellt värde som understiger motsvarande 1 000 euro, och
1. emittentens överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, och
2. Sverige är hemmedlemsstat enligt 2 kap. 39 § lagen ( 1991:980 ) om handel med finansiella instrument.
2. emittenten har valt att Sverige ska vara hemmedlemsstat.
En emittent som avses i första stycket som har valt att Sverige ska vara hemmedlemsstat får ändra detta val om emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
20 Senaste lydelse 2007:528. 21 Senaste lydelse 2012:382.
9 §22
Sverige är hemmedlemsstat för en emittent i andra fall än som anges i 7 eller 8 §, om denne har gett ut eller utfärdat överlåtbara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad och emittenten väljer att Sverige skall vara hemmedlemsstat.
Sverige är hemmedlemsstat för en emittent av andra överlåtbara värdepapper än sådana som avses i 7 § 1 och 2 som är upptagna till handel på en reglerad marknad om emittenten har valt att Sverige ska vara hemmedlemsstat.
En emittent får välja att Sverige skall vara hemmedlemsstat bara om emittenten har sitt säte här eller om de överlåtbara värdepapperen är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
En emittent som avses i första stycket får välja att Sverige ska vara hemmedlemsstat bara om emittenten har sitt säte här eller om de överlåtbara värdepapperen är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
En emittent som har valt att Sverige skall vara hemmedlemsstat får ändra detta val tidigast efter tre år, om inte förutsättningarna i första stycket dessförinnan har upphört att gälla.
En emittent som har valt att Sverige ska vara hemmedlemsstat får ändra detta val tidigast efter tre år, om inte
1. förutsättningarna i första stycket dessförinnan har upphört att gälla, eller
2. emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
9 a §
Sverige är hemmedlemsstat för en emittent i andra fall än som anges i 7–9 §§ om emittentens överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige och emittenten inom tre månader från den
22 Senaste lydelse 2007:528.
26 november 2015 eller den dag emittentens överlåtbara värdepapper först togs upp till handel inte valt att något annat land ska vara hemmedlemsstat.
Första stycket omfattar inte
1. emittenter av sådana överlåtbara värdepapper som avses i 7 § 1 och 2 som har säte inom EES, och
2. emittenter som innan den 27 november 2015 har valt en hemmedlemsstat inom EES som inte är Sverige och meddelat valet till den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten.
Sverige ska inte längre vara hemmedlemsstat för en emittent som avses i första stycket om emittenten har valt en annan hemmedlemsstat inom EES som inte är Sverige.
9 b §
En emittent ska offentliggöra valet av hemmedlemsstat enligt 8–9 a §§ och anmäla valet till
1. Finansinspektionen,
2. de behöriga myndigheterna i de länder inom EES där emittentens överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, och
3. om emittenten har sitt säte inom EES, den behöriga myndigheten i det land emittenten har sitt säte.
10 §23
Om Sverige är hemmedlemsstat för en emittent vars överlåtbara värdepapper inte är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige efter ansökan av emittenten, men är upptagna till handel på en reglerad marknad i en annan stat inom EES efter en sådan ansökan, skall 15 kap. 6 § första stycket 3 om kurspåverkande information, 15 kap. 8 § om förändringar i rättigheter och om nya emissioner samt följande bestämmelser i 18 kap. tilllämpas av emittenten:
Om Sverige är hemmedlemsstat för en emittent vars överlåtbara värdepapper inte är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige efter ansökan av emittenten, men är upptagna till handel på en reglerad marknad i ett annat land inom EES efter en sådan ansökan, ska 15 kap. 6 § första stycket 3 om kurspåverkande information, 15 kap. 8 § om förändringar i rättigheter och om nya emissioner samt följande bestämmelser i 18 kap. tilllämpas av emittenten:
– 1 § om skyldighet att utse ett finansiellt institut, – 2–6 §§ om utgivare av skuldebrev, och
– 7–12 §§ om utgivare som inte har säte i en stat inom EES.
– 2–6 §§ om emittenter av skuldebrev, och
– 7–12 §§ om emittenter som inte har säte i ett land inom EES.
Av 16 kap. 1 § framgår att bestämmelserna i 16 kap. är tillämpliga på sådana emittenter som anges i första stycket.
11 kap.
Utgivarens informationsplikt 24
Emittentens informationsplikt
6 §25
En utgivare av sådana överlåtbara värdepapper en ligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b som efter ansökan av utgivare handlas på en handelsplattform skall
En emittent av sådana överlåtbara värdepapper en ligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b som efter ansökan av utgivare handlas på en handelsplattform ska
23 Senaste lydelse 2007:528. 24 Senaste lydelse 2007:528. 25 Senaste lydelse 2007:528.
1. fortlöpande informera det värdepappersinstitut som driver handelsplattformen om sin verksamhet,
2. i övrigt lämna institutet de upplysningar som det behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag och andra författningar, samt
3. offentliggöra de upplysningar om sin verksamhet och värdepapperen som är av betydelse för bedömning av kursvärdet på värdepapperen.
7 §26
Utgivaren får skjuta upp offentliggörandet av sådan information som avses i 6 § 3, om
Emittenten får skjuta upp offentliggörandet av sådan information som avses i 6 § 3, om
1. det finns godtagbara skäl,
2. allmänheten inte riskerar att vilseledas, och
3. utgivaren kan säkerställa att informationen inte röjs.
3. emittenten kan säkerställa att informationen inte röjs.
Om utgivaren eller någon som handlar för utgivarens räkning lämnar ut informationen, skall den omedelbart överlämnas till värdepappersinstitutet samt offentliggöras, om inte mottagaren av informationen omfattas av tystnadsplikt enligt lag eller avtal.
Om emittenten eller någon som handlar för emittentens räkning lämnar ut informationen, ska den omedelbart överlämnas till värdepappersinstitutet samt offentliggöras, om inte mottagaren av informationen omfattas av tystnadsplikt enligt lag eller avtal.
8 §27
Ett värdepappersinstitut som driver en handelsplattform skall fortlöpande kontrollera att en utgivare av överlåtbara värdepapper enligt 6 § fullgör sin informationsskyldighet enligt denna lag.
Ett värdepappersinstitut som driver en handelsplattform ska fortlöpande kontrollera att en emittent av överlåtbara värdepapper enligt 6 § fullgör sin informationsskyldighet enligt denna lag.
26 Senaste lydelse 2007:528. 27 Senaste lydelse 2007:528.
15 kap.
6 §28
Om överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b har tagits upp till handel på en reglerad marknad efter ansökan av utgivaren eller om denne lämnat in en ansökan om upptagande till handel, gäller följande. Utgivaren skall
Om överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b har tagits upp till handel på en reglerad marknad efter ansökan av emittenten eller om denne lämnat in en ansökan om upptagande till handel, gäller följande. Emittenten ska
1. fortlöpande informera börsen om sin verksamhet,
2. i övrigt lämna börsen de upplysningar som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag och andra författningar, och
3. offentliggöra de upplysningar om sin verksamhet och värdepapperen som är av betydelse för bedömning av kursvärdet på värdepapperen.
Om ett företag som har ett kvalificerat innehav i en börs har gett ut överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b som har tagits upp till handel på en reglerad marknad som drivs av börsen, skall börsen omedelbart vidarebefordra information enligt första stycket till Finansinspektionen.
Om ett företag som har ett kvalificerat innehav i en börs har gett ut överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b som har tagits upp till handel på en reglerad marknad som drivs av börsen, ska börsen omedelbart vidarebefordra information enligt första stycket till Finansinspektionen.
7 §29
Utgivaren får skjuta upp offentliggörandet av sådan information som avses i 6 § första stycket 3, om
Emittenten får skjuta upp offentliggörandet av sådan information som avses i 6 § första stycket 3, om
1. det finns godtagbara skäl,
2. allmänheten inte riskerar att vilseledas, och
28 Senaste lydelse 2007:528. 29 Senaste lydelse 2007:528.
3. utgivaren kan säkerställa att informationen inte röjs.
3. emittenten kan säkerställa att informationen inte röjs.
Om utgivaren eller någon som handlar för utgivarens räkning lämnar ut informationen, skall den omedelbart överlämnas till börsen samt offentliggöras, om inte mottagaren av informationen omfattas av tystnadsplikt enligt lag eller avtal.
Om emittenten eller någon som handlar för emittentens räkning lämnar ut informationen, ska den omedelbart överlämnas till börsen samt offentliggöras, om inte mottagaren av informationen omfattas av tystnadsplikt enligt lag eller avtal.
8 §30
En emittent av överlåtbara värdepapper som efter ansökan av emittenten har tagits upp till handel på en reglerad marknad, skall omedelbart offentliggöra
1. alla förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapperen, och
2. nya låneemissioner.
En emittent av överlåtbara värdepapper som efter ansökan av emittenten har tagits upp till handel på en reglerad marknad, ska omedelbart offentliggöra alla förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapperen.
Nya låneemissioner behöver dock inte offentliggöras av sådana emittenter som avses i 16 kap. 2 § 1–3.
Om den som har gett ut aktier som har tagits upp till handel på en reglerad marknad även har utfärdat derivatinstrument med aktierna som underliggande tillgång, skall utgivaren omedelbart även offentliggöra förändringar i de rättigheter som är knutna till derivatinstrumenten.
Om den som har gett ut aktier som har tagits upp till handel på en reglerad marknad även har utfärdat derivatinstrument med aktierna som underliggande tillgång, ska utgivaren omedelbart även offentliggöra förändringar i de rättigheter som är knutna till derivatinstrumenten.
30 Senaste lydelse 2007:528.
12 §31
Om en börs erbjuder inregistrering vid en reglerad marknad får överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b, som har tagits upp till handel på marknaden, inregistreras där efter ansökan av utgivaren.
Om en börs erbjuder inregistrering vid en reglerad marknad får överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b, som har tagits upp till handel på marknaden, inregistreras där efter ansökan av emittenten.
Inregistrering får ske bara om det med hänsyn till marknadsförhållandena för de överlåtbara värdepapperen och omständigheterna i övrigt finns förutsättningar för en ändamålsenlig handel med dem.
14 §32
En börs skall avslå en begäran om inregistrering eller besluta om avregistrering av ett finansiellt instrument, om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för inregistrering eller om utgivaren allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning. Avregistrering av ett finansiellt instrument skall även ske på begäran av utgivaren. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avregistrering skjutas upp.
En börs ska avslå en begäran om inregistrering eller besluta om avregistrering av ett finansiellt instrument, om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för inregistrering eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning. Avregistrering av ett finansiellt instrument ska även ske på begäran av emittenten. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avregistrering skjutas upp.
Avregistrering får inte beslutas utan att utgivaren har fått tillfälle att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan än utgivaren själv, om det inte är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan skjutas upp.
Avregistrering får inte beslutas utan att emittenten har fått tillfälle att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan än emittenten själv, om det inte är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan skjutas upp.
Beslut om avregistrering skall offentliggöras omedelbart.
Beslut om avregistrering ska offentliggöras omedelbart.
31 Senaste lydelse 2007:528. 32 Senaste lydelse 2007:528.
16 kap.
1 §33
Bestämmelserna i detta kapitel gäller för en emittent som har Sverige som hemmedlemsstat och vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad.
Särskilda bestämmelser om emittenter som inte har säte i en stat inom EES finns i 11 och 11 a §§.
Särskilda bestämmelser om emittenter som inte har säte i ett land inom EES finns i 7 § andra stycket, 11 och 11 a §§.
En emittent som inte har Sverige som hemmedlemsstat ska, om emittentens överlåtbara värdepapper efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, offentliggöra regelbunden finansiell information i enlighet med den offentliga reglering i emittentens hemmedlemsstat inom EES som följer av öppenhetsdirektivet.
2 §34
Bestämmelserna i detta kapitel skall inte tillämpas om emittenten är
Bestämmelserna i detta kapitel ska inte tillämpas om emittenten är
1. en stat,
2. ett landsting eller en kommun eller en motsvarande regional eller lokal myndighet i en stat,
3. en mellanstatlig organisation i vilken en eller flera stater inom EES är medlemmar,
3. en mellanstatlig organisation i vilken ett eller flera länder inom EES är medlemmar,
4. Europeiska centralbanken, eller
4. Europeiska centralbanken,
5. en centralbank i en stat inom EES.
5. en centralbank i ett land inom EES, eller
6. Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten eller andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätthålla finansiell stabilitet i Europeiska monetära unionen.
33 Senaste lydelse 2009:572. 34 Senaste lydelse 2007:528.
4 a §
En emittent ska upprätta års- och koncernredovisningen i ett format som möjliggör enhetlig elektronisk rapportering.
5 §35
En utgivare av aktier eller av obligationer eller andra överlåtbara skuldförbindelser som inte är av sådant slag som anges i 18 kap. 2 § första stycket 1 skall offentliggöra en delårsrapport för räkenskapsårets första sex månader (halvårsrapport). Halvårsrapporten skall offentliggöras så snart som möjligt och senast två månader efter rapportperiodens utgång.
En emittent av aktier eller av obligationer eller andra överlåtbara skuldförbindelser som inte är av sådant slag som anges i 18 kap. 2 § första stycket 1 ska offentliggöra en delårsrapport för räkenskapsårets första sex månader (halvårsrapport). Halvårsrapporten ska offentliggöras så snart som möjligt och senast två månader efter rapportperiodens utgång.
Delårsredogörelse 36 Rapport om vissa betalningar till myndigheter
6 §37
En utgivare av aktier skall offentliggöra en delårsredogörelse under räkenskapsårets första och andra halvår. Redogörelsen skall offentliggöras tidigast tio veckor efter början och senast sex veckor före slutet av halvåret.
Emittenter med verksamhet i utvinningsindustrin eller inom avverkning av primärskog ska senast sex månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra en rapport om betalningar till myndigheter. Emittenter som är moderföretag i en koncern ska offentliggöra rapporten på koncernnivå.
35 Senaste lydelse 2007:528. 36 Senaste lydelse 2007:528. 37 Senaste lydelse 2007:528.
En delårsredogörelse skall innehålla information om perioden mellan halvårets början och dagen för redogörelsens offentliggörande. I redogörelsen skall det ingå uppgifter om väsentliga händelser och transaktioner under perioden samt en allmän beskrivning av utgivarens och dess dotterföretags ställning och resultat under perioden.
Med verksamhet i utvinningsindustrin respektive inom avverkning av primärskog avses sådan verksamhet som omfattas av 2 § 1 och 2 lagen (201x:xx) om rapportering av vissa betalningar till myndigheter.
Kvartalsrapport 38 Innehållet i en rapport om betalningar till myndigheter
7 §39
Det krävs ingen delårsredogörelse enligt 6 § om utgivaren i stället offentliggör en delårsrapport för perioden från halvårets början och tre månader framåt (kvartalsrapport). Kvartalsrapporten skall offentliggöras så snart som möjligt och senast två månader efter rapportperiodens utgång.
För emittenter som avses i 6 § som har sitt säte i Sverige finns bestämmelser om innehållet i rapporten om betalningar till myndigheter i lagen (201x:xx) om rapportering av vissa betalningar till myndigheter.
Emittenter som avses i 6 § som inte har säte i ett land inom EES får tillämpa sådana bestämmelser om rapport om betalningar till myndigheter som finns i en offentlig reglering i ett land utanför EES, om dessa bestämmelser motsvarar de krav som ställs på en sådan rapport i kapitel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/4/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, sammanställda redovisningar och rapporter i vissa typer av företag,
38 Senaste lydelse 2007:528. 39 Senaste lydelse 2007:528.
om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG.
10 §40
En halvårsrapport skall undertecknas med tillämpning av 2 kap. 7 § årsredovisningslagen (1995:1554).
En halvårsrapport ska undertecknas med tillämpning av 2 kap. 7 § årsredovisningslagen (1995:1554).
De som undertecknar en halvårsrapport skall i anslutning till underskrifterna ange sin befattning hos utgivaren. De skall även omedelbart före underskrifterna lämna en försäkran om att halvårsrapporten ger en rättvisande översikt av företagets och, i förekommande fall, koncernens verksamhet, ställning och resultat samt beskriver väsentliga risker och osäkerhetsfaktorer som företaget och de företag som ingår i koncernen står inför.
De som undertecknar en halvårsrapport ska i anslutning till underskrifterna ange sin befattning hos emittenten. De ska även omedelbart före underskrifterna lämna en försäkran om att halvårsrapporten ger en rättvisande översikt av företagets och, i förekommande fall, koncernens verksamhet, ställning och resultat samt beskriver väsentliga risker och osäkerhetsfaktorer som företaget och de företag som ingår i koncernen står inför.
11 §41
En emittent som inte har säte i en stat inom EES får tillämpa sådana bestämmelser om års- och koncernredovisning samt halvårsrapport som finns i en offentlig reglering i en stat utanför EES, om dessa bestämmelser motsvarar de krav som ställs på sådan regelbunden finansiell
En emittent som inte har säte i ett land inom EES får tillämpa sådana bestämmelser om års- och koncernredovisning samt halvårsrapport som finns i en offentlig reglering i ett land utanför EES, om dessa bestämmelser motsvarar de krav som ställs på sådan regelbunden
40 Senaste lydelse 2007:528. 41 Senaste lydelse 2013:579.
information i öppenhetsdirektivet. Emittenten får även tillämpa ett tredjelands bestämmelser om kvartalsrapport, om dessa bestämmelser motsvarar de krav på sådan rapport som ställs i de bestämmelser om delårsrapport som anges i 8 § och som skulle ha varit tillämpliga om emittenten hade haft sitt säte i Sverige.
finansiell information i öppenhetsdirektivet.
En emittent som inte har säte i en stat inom EES får även tillämpa sådana bestämmelser om koncernredovisning och halvårsrapport för koncernen som finns i en offentlig reglering i en stat utanför EES, om villkoren i artikel 1 i kommissionens beslut nr 961/2008/EG av den 12 december 2008 om tredjelandsemittenters användning av vissa tredjeländers redovisningsstandarder och internationella redovisningsstandarder vid upprättandet av sina koncernredovisningar är uppfyllda.
En emittent som inte har säte i ett land inom EES får även tillämpa sådana bestämmelser om koncernredovisning och halvårsrapport för koncernen som finns i en offentlig reglering i ett land utanför EES, om villkoren i artikel 1 i kommissionens beslut nr 961/2008/EG av den 12 december 2008 om tredjelandsemittenters användning av vissa tredjeländers redovisningsstandarder och internationella redovisningsstandarder vid upprättandet av sina koncernredovisningar är uppfyllda.
Om ett tredjelands bestämmelser enligt första stycket inte anses likvärdiga eller om villkoren enligt andra stycket inte är uppfyllda, ska emittenten upprätta års- och koncernredovisning, halvårsrapport respektive kvartalsrapport i enlighet med de bestämmelser som anges i 8 § och som gäller för en emittent av motsvarande slag.
Om ett tredjelands bestämmelser enligt första stycket inte anses likvärdiga eller om villkoren enligt andra stycket inte är uppfyllda, ska emittenten upprätta års- och koncernredovisning respektive halvårsrapport i enlighet med de bestämmelser som anges i 8 § och som gäller för en emittent av motsvarande slag.
13 §42
En börs skall övervaka att den som har Sverige som hemmedlemsstat och som har gett ut eller utfärdat överlåtbara värdepapper som efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad som drivs av börsen, upprättar sådan regelbunden finansiell information som anges i 4, 5 och 7 §§ i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten.
En börs ska övervaka att den som har Sverige som hemmedlemsstat och som har gett ut eller utfärdat överlåtbara värdepapper som efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad som drivs av börsen, upprättar sådan regelbunden finansiell information som anges i 4 och 5 §§ i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten.
17 kap.
1 §43
En emittent av överlåtbara värdepapper som har Sverige som hemmedlemsstat, skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel för sådan information som skall offentliggöras enligt 15 kap. 6 § första stycket 3 och 8 §§ samt 16 kap.
En emittent av överlåtbara värdepapper som inte har Sverige som hemmedlemsstat skall, om värdepapperen är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, tillämpa de bestämmelser som har meddelats med stöd av 5 § första stycket 2 för sådan information som skall offentliggöras enligt 15 kap. 6 § första stycket 3 och 8 § samt 16 kap. 1 § tredje stycket. Om en sådan
En emittent av överlåtbara värdepapper som har Sverige som hemmedlemsstat, ska tillämpa bestämmelserna i detta kapitel för sådan information som ska offentliggöras enligt 1 kap. 9 b §, 15 kap. 6 § första stycket 3 och 8 § samt 16 kap.
En emittent av överlåtbara värdepapper som inte har Sverige som hemmedlemsstat ska, om värdepapperen är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, tillämpa de bestämmelser som har meddelats med stöd av 5 § första stycket 2 för sådan information som ska offentliggöras enligt 1 kap. 9 b §, 15 kap. 6 § första stycket 3 och 8 § samt 16 kap. 1 § tredje stycket. Om
42 Senaste lydelse 2007:528. 43 Senaste lydelse 2007:528.
emittents överlåtbara värdepapper inte är upptagna till handel på en reglerad marknad i emittentens hemmedlemsstat, skall emittenten dessutom tillämpa 2 §.
en sådan emittents överlåtbara värdepapper inte är upptagna till handel på en reglerad marknad i emittentens hemmedlemsstat, ska emittenten dessutom tillämpa 2 §.
4 §44
Finansinspektionen skall se till att det finns en lagringsfunktion där information som lämnas till inspektionen enligt 3 § lagras elektroniskt.
Finansinspektionen ska se till att det finns en lagringsfunktion där information som lämnas till inspektionen enligt 3 § lagras elektroniskt.
Informationen skall vara lätt tillgänglig för den som vill ta del av den.
Informationen ska vara lätt tillgänglig för den som vill ta del av den. Det ska gå att få tillgång till informationen via en europeisk elektronisk åtkomstpunkt.
18 kap.
Övriga krav på utgivare 45 Övriga krav på emittenter
1 §46
En utgivare av aktier som efter ansökan av utgivaren är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige skall utse ett finansiellt institut genom vilket aktieägarna skall kunna utöva sina finansiella rättigheter.
En emittent av aktier som efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige ska utse ett finansiellt institut genom vilket aktieägarna ska kunna utöva sina finansiella rättigheter.
44 Senaste lydelse 2007:528. 45 Senaste lydelse 2007:528. 46 Senaste lydelse 2007:528.
2 §47
I 3–6 §§ avses med skuldebrev obligationer och andra överlåtbara skuldförbindelser, med undantag för sådana som
1. om de konverteras eller om de rättigheter som de medför utövas, ger rätt att förvärva aktier eller finansiella instrument som kan jämställas med aktier, eller
2. utgörs av penningmarknadsinstrument med kortare löptid än ett år.
Bestämmelserna i 3–6 §§ skall tillämpas i fråga om skuldebrev som efter ansökan av utgivaren är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
Bestämmelserna i 3–6 §§ ska tillämpas i fråga om skuldebrev som efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
Bestämmelserna i 4–6 §§ skall inte tillämpas i fråga om skuldebrev som har getts ut av en stat inom EES eller av ett landsting eller en kommun eller motsvarande regional eller lokal myndighet inom EES.
Bestämmelserna i 4–6 §§ ska inte tillämpas i fråga om skuldebrev som har getts ut av en stat inom EES eller av ett landsting eller en kommun eller motsvarande regional eller lokal myndighet inom EES.
I 8 § finns bestämmelser om undantag från 3–6 §§ för vissa utgivare som inte har säte i en stat inom EES.
I 8 § finns bestämmelser om undantag från 3–6 §§ för vissa emittenter som inte har säte i ett land inom EES.
3 §48
En utgivare av skuldebrev skall se till att alla innehavare av sådana skuldebrev som har getts ut samtidigt och på samma villkor behandlas lika när det gäller de rättigheter som är knutna till skuldebreven.
En emittent av skuldebrev ska se till att alla innehavare av sådana skuldebrev som har getts ut samtidigt och på samma villkor behandlas lika när det gäller de rättigheter som är knutna till skuldebreven.
47 Senaste lydelse 2007:528. 48 Senaste lydelse 2007:528.
4 §49
En utgivare av skuldebrev får inte hindra innehavare av skuldebreven från att utöva sina rättigheter genom en fullmakt till någon annan.
En emittent av skuldebrev får inte hindra innehavare av skuldebreven från att utöva sina rättigheter genom en fullmakt till någon annan.
Om utgivaren av skuldebreven inte har sitt säte i Sverige, gäller första stycket bara om lagstiftningen i den stat där utgivaren har sin hemvist tillåter en sådan fullmakt.
Om emittenten av skuldebreven inte har sitt säte i Sverige, gäller första stycket bara om lagstiftningen i det land där emittenten har sin hemvist tillåter en sådan fullmakt.
5 §50
Om en utgivare av skuldebrev avser att hålla ett möte med innehavare av skuldebreven, skall utgivaren
1. informera skuldebrevsinnehavarna om plats, tid och dagordning för mötet samt om vad som krävs för att en innehavare skall ha rätt att delta i mötet, och
2. tillhandahålla skuldebrevsinnehavarna ett fullmaktsformulär.
Om en emittent av skuldebrev avser att hålla ett möte med innehavare av skuldebreven, ska emittenten
1. informera skuldebrevsinnehavarna om plats, tid och dagordning för mötet samt om vad som krävs för att en innehavare ska ha rätt att delta i mötet, och
2. tillhandahålla skuldebrevsinnehavarna ett fullmaktsformulär.
Fullmaktsformuläret skall tillhandahållas tillsammans med kallelsen till mötet, om kallelsen sänds till skuldebrevsinnehavarna. Om kallelse sker på något annat sätt, skall fullmaktsformuläret tillhandahållas skuldebrevsinnehavarna på begäran efter det att mötet har tillkännagetts.
Fullmaktsformuläret ska tillhandahållas tillsammans med kallelsen till mötet, om kallelsen sänds till skuldebrevsinnehavarna. Om kallelse sker på något annat sätt, ska fullmaktsformuläret tillhandahållas skuldebrevsinnehavarna på begäran efter det att mötet har tillkännagetts.
49 Senaste lydelse 2007:528. 50 Senaste lydelse 2007:528.
6 §51
En utgivare av skuldebrev skall informera skuldebrevsinnehavarna om utbetalning av ränta, utövande av rättigheter avseende konvertering, utbyte, teckning eller annullering och återbetalning.
En emittent av skuldebrev ska informera skuldebrevsinnehavarna om utbetalning av ränta, utövande av rättigheter avseende konvertering, utbyte, teckning eller annullering och återbetalning.
Utgivaren skall utse ett finansiellt institut genom vilket skuldebrevsinnehavarna skall kunna utöva sina finansiella rättigheter.
Emittenten ska utse ett finansiellt institut genom vilket skuldebrevsinnehavarna ska kunna utöva sina finansiella rättigheter.
Utgivare utan säte i en stat
inom EES 52
Emittenter utan säte i ett land
inom EES
7 §53
Bestämmelserna i 8–12 §§ är tillämpliga på den som har gett ut där angivna överlåtbara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, om utgivaren inte har säte i en stat inom EES och har Sverige som hemmedlemsstat.
Bestämmelserna i 8–12 §§ är tillämpliga på den som har gett ut där angivna överlåtbara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige, om emittenten inte har säte i ett land inom EES och har Sverige som hemmedlemsstat.
8 §54
För en utgivare av skuldebrev får Finansinspektionen, efter ansökan, besluta om undantag från bestämmelserna i 3–6 §§, om utgivaren uppfyller de krav som uppställs i en offentlig reglering i en stat utanför EES och som motsvarar dessa bestäm-
För en emittent av skuldebrev får Finansinspektionen, efter ansökan, besluta om undantag från bestämmelserna i 3–6 §§, om utgivaren uppfyller de krav som uppställs i en offentlig reglering i ett land utanför EES och som motsvarar dessa bestäm-
51 Senaste lydelse 2007:528. 52 Senaste lydelse 2007:528. 53 Senaste lydelse 2007:528. 54 Senaste lydelse 2012:197.
melser. Finansinspektionen ska underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om de undantag som beviljas.
melser. Finansinspektionen ska underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om de undantag som beviljas.
9 §55
För en utgivare av aktier får Finansinspektionen, efter ansökan, besluta om undantag från bestämmelserna i 10–12 §§, om utgivaren uppfyller de krav som uppställs i en offentlig reglering i en stat utanför EES och som motsvarar dessa bestämmelser. Finansinspektionen ska underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om de undantag som beviljas.
För en emittent av aktier får Finansinspektionen, efter ansökan, besluta om undantag från bestämmelserna i 10–12 §§, om emittenten uppfyller de krav som uppställs i en offentlig reglering i ett land utanför EES och som motsvarar dessa bestämmelser. Finansinspektionen ska underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om de undantag som beviljas.
10 §56
En utgivare av aktier skall behandla alla aktieägare som innehar aktier av samma slag lika.
En emittent av aktier ska behandla alla aktieägare som innehar aktier av samma slag lika.
11 §57
Inför en bolagsstämma skall en utgivare av aktier informera aktieägarna om
Inför en bolagsstämma ska en emittent av aktier informera aktieägarna om
1. plats, tid och dagordning för stämman,
2. det totala antalet aktier och rösträtter, och
3. aktieägares rätt att delta i stämman.
55 Senaste lydelse 2012:197. 56 Senaste lydelse 2007:528. 57 Senaste lydelse 2007:528.
12 §58
En utgivare av aktier får inte hindra aktieägare från att utöva sina rättigheter genom en fullmakt till någon annan, om lagstiftningen i den stat där utgivaren har sin hemvist tillåter att en sådan fullmakt används.
En emittent av aktier får inte hindra aktieägare från att utöva sina rättigheter genom en fullmakt till någon annan, om lagstiftningen i det land där utgivaren har sin hemvist tillåter att en sådan fullmakt används.
Om fullmakt får användas, skall utgivaren inför en bolagsstämma tillhandahålla ett fullmaktsformulär till dem som har rätt att rösta vid stämman.
Om fullmakt får användas, ska emittenten inför en bolagsstämma tillhandahålla ett fullmaktsformulär till dem som har rätt att rösta vid stämman.
25 kap.
Rättelse 59 Föreläggande
18 §60
Finansinspektionen får förelägga en emittent att göra rättelse om
1. emittenten inte har offentliggjort regelbunden finansiell information enligt 16 kap. 4–7 §§,
Finansinspektionen får förelägga en emittent att göra rättelse om
1. emittenten inte har offentliggjort information enligt 15 kap. 8 § eller regelbunden finansiell information enligt 16 kap. 4–6 §§,
2. information som har offentliggjorts är ofullständig eller innehåller väsentliga fel, eller
3. information inte har lämnats till Finansinspektionen enligt 17 kap. 3 §.
58 Senaste lydelse 2007:528. 59 Senaste lydelse 2007:528. 60 Senaste lydelse 2007:528.
Särskild avgift 61 Sanktionsavgift
19 §62
Finansinspektionen skall besluta att en särskild avgift skall tas ut av en emittent som inte offentliggör regelbunden finansiell information enligt 16 kap. 4–7 §§.
Finansinspektionen ska besluta att en sanktionsavgift ska tas ut av en emittent som inte offentliggör information enligt 15 kap. 8 § eller regelbunden finansiell information enligt 16 kap. 4–6 §§.
Den särskilda avgiften skall uppgå till lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor.
Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 50 000 kronor och högst
1. för en fysisk person: a) 17 755 000 kronor eller om beloppet är högre,
b) två gånger beloppet av de vinster som erhållits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger beloppet av de förluster som undvikits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa
2. för en juridisk person: a) 88 774 000 kronor eller om beloppet är högre fem procent av den juridiska personens totala årsomsättning enligt den senaste tillgängliga årsredovisningen eller om beloppet är högre,
b) två gånger beloppet av de vinster som erhållits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger beloppet av de förluster som undvikits genom regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
61 Senaste lydelse 2007:528. 62 Senaste lydelse 2007:528.
20 §63
Finansinspektionen får besluta om en särskild avgift bara om den som inspektionen avser att ta ut avgiften av, inom sex månader från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av inspektionen.
Finansinspektionen får besluta om en sanktionsavgift bara om den som inspektionen avser att ta ut avgiften av, inom sex månader från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av inspektionen.
21 §64
Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars finns särskilda skäl, får en särskild avgift efterges helt eller delvis.
Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars finns särskilda skäl, får en sanktionsavgift efterges helt eller delvis.
22 §65
Om den regelbundna finansiella informationen som anges i 16 kap. 4–7 §§ inte har upprättats i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten, ska Finansinspektionen meddela emittenten av de överlåtbara värdepapperen en erinran.
Om den regelbundna finansiella informationen som anges i 16 kap. 4 och 5 §§ inte har upprättats i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten, ska Finansinspektionen meddela emittenten av de överlåtbara värdepapperen en erinran.
En erinran ska inte beslutas om en överträdelse är ringa eller ursäktlig eller om en börs eller en reglerad marknad i ett annat land inom EES vidtar tillräckliga åtgärder mot emittenten.
63 Senaste lydelse 2007:528. 64 Senaste lydelse 2007:528. 65 Senaste lydelse 2008:283.
Straffavgift
23 §66
Om en emittent har meddelats beslut om erinran, får Finansinspektionen besluta att emittenten skall betala en straffavgift.
Om en emittent har meddelats beslut om erinran, får Finansinspektionen besluta att emittenten ska betala en sanktionsavgift.
Straffavgiften skall uppgå till lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor.
Sanktionsavgiften ska utgå i enlighet med bestämmelsen i 19 § andra stycket.
Avgiften tillfaller staten.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift , särskild avgift,
straffavgift och förseningsavgift 67
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift och förseningsavgift
25 §68
En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att ett beslut eller en dom om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
26 §69
Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 25 §.
Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 25 §.
66 Senaste lydelse 2007:528. 67 Senaste lydelse 2014:985. 68 Senaste lydelse 2014:985. 69 Senaste lydelse 2014:985.
27 §70
Om sanktionsavgiften, den särskilda avgiften, straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 25 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 25 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
28 §71
En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
Bestämmande av sanktioner och sanktionsavgifter
30 §
Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, skador som uppstått och graden av ansvar.
70 Senaste lydelse 2014:985. 71 Senaste lydelse 2014:985.
31 §
Utöver det som anges i 30 § ska i försvårande riktning beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen
1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
32 §
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 30 och 31 §§ samt till den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
Sanktioner och sanktionsavgifter mot styrelse och verkställande direktör
33 §
Vid överträdelser av 15 kap. 8 § eller 16 kap. 4–6 §§ ska sanktioner och sanktionsavgifter beslutas även mot någon som ingår i aktiebolagets styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta ett beslut, som har lett till överträdelsen i fråga och överträdelsen är allvarlig.
Ingripande enligt första stycket sker genom
1. föreläggande enligt 18 §, eller
2. sanktionsavgift enligt 19 § andra stycket 1 eller 23 §.
Beslutsordning vid sanktioner och sanktionsavgifter mot styrelse och verkställande direktör
34 §
Finansinspektionen ska utfärda ett sanktionsföreläggande vid sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer enligt 33 §.
Sanktionsföreläggandet innebär att personen i fråga föreläggs att godkänna föreläggande omedelbart eller inom viss tid.
Om föreläggandet godkänns, gäller det som domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkän-
nande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är utan verkan.
35 §
Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgifter om
1. den fysiska person som föreläggandet avser,
2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den,
3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och
4. den sanktion eller avgift som föreläggs personen.
36 §
Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen eller sanktionsavgiften ska beslutas.
37 §
Finansinspektionen får besluta om sanktionsföreläggande bara om den som inspektionen avser att ta ut avgiften av, inom sex månader från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av inspektionen.
Bemyndigande
38 §
Regeringen får meddela föreskrifter om hur beslut om sanktioner och sanktionsavgifter ska offentliggöras.
1. Denna lag träder i kraft den 26 november 2015.
2. Bestämmelsen i 16 kap. 4 a § träder i kraft den dag regeringen bestämmer och tillämpas på års- och koncernredovisningar som ska offentliggöras närmast efter den 31 december 2019.
3. Bestämmelserna i 16 kap. 6 och 7 §§ ska tillämpas för första gången på rapporter om betalningar till myndigheter som upprättas för räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015 eller senare.
4. Bestämmelsen i 17 kap. 4 § träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
5. Sanktioner och sanktionsavgifter får beslutas endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.
2. Utredningens uppdrag och arbete
2.1. Uppdraget
Utredningens uppdrag är att lämna förslag till de lagändringar som krävs för att i svensk rätt genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av det s.k. öppenhetsdirektivet1 (i det följande refererat till som ändringsdirektivet).2 Utredningen ska särskilt bedöma om mer långtgående krav i svensk rätt bör behållas, ändras, införas eller tas bort. Särskilt ska svenska företags intressen och konkurrenssituation beaktas.
Syftet med ändringsdirektivet är att förtydliga, förstärka och anpassa öppenhetsdirektivet till den utveckling som har skett på finansmarknaderna sedan direktivet trädde i kraft. Bland annat har det vidtagits åtgärder för att öka små och medelstora företags intresse för att ta upp sina värdepapper till handel på en reglerad marknad, förbättra informationen om ägarstrukturen i emittenter och göra tillämpningen av öppenhetsdirektivet mer effektiv.
Den mest betydelsefulla förändringen för de små och medelstora företagen får nog anses vara att omfattningen av emittenters skyldighet att lämna regelbunden finansiell information begränsas. I uppdraget till utredningen lyfts särskilt fram uppgiften att analy-
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, EUT L 390, 31.12.2004, s. 38–57 (Celex 32004L0109). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU av den 22 oktober 2013 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och av kommissionens direktiv 2007/14/EG om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv 2004/109/EG, EUT L 294, 6.11.2013, s. 13–27 (Celex 32013L0050).
sera frågan om kravet på kvartalsvis rapportering ska behållas i lagstiftningen. Därutöver utvidgas skyldigheten för aktieägare och andra innehavare att anmäla ändrat innehav till att omfatta fler slag av finansiella instrument, vilket ytterligare begränsar möjligheten att bygga upp ett dolt faktiskt ägarinflytande. Vidare skärps sanktionssystemet i fråga om vilka administrativa åtgärder som ska kunna vidtas, sanktionsavgifternas höjd och kretsen som kan påföras dem. Slutligen finns ett stort antal materiella och administrativa bestämmelser som utredningen har att ta ställning till.
Med utgångspunkt i kommittédirektivets formulering av uppdraget har utredningen formulerat en allmän vägledande princip som har varit avgörande för utredningens ställningstaganden när starka motstående intressen gjort sig gällande och ändringsdirektivets föreskrifter inte varit bindande. Principen innebär att svenska regler inte ska vara strängare än vad ändringsdirektivet föreskriver så länge inte mycket starka skäl talar för en svensk särlösning. Ett sådant skäl kan vara den svenska bolagsrättens utformning, se vidare avsnitt 3.5.
Ändringsdirektivet trädde i kraft den 26 november 2013 och ska vara genomfört i nationell rätt senast den 26 november 2015. De frågor som kräver lagändringar med anledning av genomförandet av ändringsdirektivet redovisas i detta delbetänkande.
I uppdraget ingår också att analysera och lämna lagförslag till hur tillsynen över emittenters regelbundna finansiella rapportering (den s.k. redovisningstillsynen) bör organiseras. För närvarande är tillsynen organiserad på så sätt att ansvaret delas mellan Finansinspektionen och börsernas övervakningsfunktioner. De svenska börserna Nasdaq OMX Stockholm AB och Nordic Growth Market NGM AB har dock var för sig begärt att bli befriade från sitt ansvar för redovisningstillsynen. Utredningens överväganden i denna fråga, som inte är kopplade till ändringsdirektivet, ska enligt tilläggsdirektiv (dir. 2014:102) presenteras senast den 15 februari 2015.
Regeringens direktiv (dir. 2013:109) och tilläggsdirektiv (dir. 2014:102) finns intagna i betänkandet som bilagor.
2.2. Utredningsarbetet
Utredningens första sammanträde hölls den 7 februari 2014. Därefter har ytterligare sex sammanträden hållits. Även informella kontakter inom utredningen har förekommit i stor utsträckning.
Samråd har skett med andra utredningar som har i uppdrag att genomföra andra EU:rättsakter på finansmarknadsområdet. Samrådet har i huvudsak skett på sekretariatnivå. Det gäller främst 2012 års marknadsmissbruksutredning (Fi 2012:08) och 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04). Utredningen har också haft kontakter angående genomförandet med myndigheter i övriga nordiska länder.
När det gäller pågående arbete inom regeringskansliet och inom EU har utredningen främst följt det genom löpande kontakter med regeringskansliets och Finansinspektionens representanter i utredningen.
Arbetet har, som framgått, bedrivits med aktivt deltagande av och i samråd med sakkunniga och expert. Det är därför naturligt att överväganden och förslag presenteras som utredningens gemensamma. Två särskilda yttranden har nämligen lämnats.
Arbetet med att se över den s.k. redovisningstillsynen fortsätter i enlighet med utredningens uppdrag.
2.3. Delbetänkandets disposition
Efter detta inledande kapitel innehåller återstående kapitel i betänkandet en närmare redovisning av utredningens arbete med delbetänkandets delfrågor. I kapitel 3 lämnas en närmare redogörelse för öppenhetsdirektivets innehåll, hur det genomförts i svensk rätt samt för bakgrunden till de nu ändrade bestämmelserna. I kapitlet redogörs även för utgångspunkterna för utredningens förslag. I kapitel 4 lämnas förslag till genomförande av de definitioner som ändrats i direktivet, bl.a. definitionen av hemmedlemsstat. I kapitel 5 behandlas utredningens förslag till ändrade bestämmelser om information om förändringar i större värdepappersinnehav och i kapitel 6 och 7 behandlas utredningens förslag till ändrade bestämmelser rörande den information som ska lämnas av emittenter, däribland frågan om kvartalsvis rapportering. Förslag till genomförande av öppenhetsdirektivets ändrade sanktionsbestämmelser och frågan om beslut i
sanktionsärenden lämnas i kapitel 8 och 9. En bedömning av konsekvenserna av utredningens förslag finns i kapitel 10.
I viss utsträckning förekommer en del upprepningar mellan och inom kapitlen i betänkandet. Det gäller särskilt redovisningen av gällande rätt samt redogörelsen för öppenhets- och ändringsdirektivens innehåll. Avsikten med detta är att underlätta separat läsning av enskilda kapitel och avsnitt utan alltför omfattande hänvisningar till andra delar av betänkandet.
3. Bakgrund och utgångspunkter
3.1. Inledning
Tillgång till korrekt, snabb och för alla aktörer samtidig information om de värdepapper som handlas på värdepappersmarknaden är en förutsättning för att investerare ska kunna fatta välgrundade investeringsbeslut och för förtroendet för marknadens funktion. Öppna och integrerade värdepappersmarknader med en god tillgång till information är även en förutsättning för effektiv prisbildning och därmed för att den kapitalallokering som sker på marknaden ska fungera på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Tillgången till information om de värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad är därmed central för såväl investerarskyddet som samhällsekonomin i stort. Att säkerställa tillgången till sådan information är också det övergripande syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, det s.k. öppenhetsdirektivet. Öppenhetsdirektivet reglerar bl.a. regelbunden finansiell information, dvs. års- och koncernredovisningar samt delårsrapporter med upplysningar om emittentens finansiella ställning och resultat. En annan betydelsefull del av direktivets reglering rör information om förändringar i större värdepappersinnehav (flaggningsregler), vars syfte är att trygga genomlysningen av ägandeförhållandena i de företag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad. Öppenhetsdirektivet är genomfört i svensk rätt genom bestämmelser i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, förkortad LHF samt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM.
I syfte att lätta på de administrativa kraven för framför allt små och medelstora emittenter samt anpassa flaggningsreglerna till
utvecklingen på värdepappersmarknaden kom rådet och Europaparlamentet under våren 2013 överens om ett direktiv om ändringar i öppenhetsdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU (ändringsdirektivet). Ändringsdirektivet trädde i kraft den 26 november 2013 och ska vara genomfört i nationell rätt senast den 26 november 2015. I betänkandet lämnas förslag på genomförandet av öppenhetsdirektivets ändrade bestämmelser i svensk rätt.
En närmare redogörelse för öppenhetsdirektivets innehåll samt direktivets genomförande i svensk rätt lämnas i avsnitt 3.2. Därefter beskrivs i avsnitt 3.3 de ändringar i direktivet som nu är aktuella och som är föremål för utredningens uppdrag. I detta inledande kapitel beskrivs vidare i avsnitt 3.4 vissa andra närliggande rättsakter på finansmarknadsområdet som har relevans för öppenhetsdirektivets genomförande i svensk rätt. Mot bakgrund av de utgångspunkter som lagstiftaren hade vid implementeringen av öppenhetsdirektivet, redovisas i avsnitt 3.5 de allmänna utgångspunkter som utredningen haft vid framtagandet av förslagen till genomförande av de bestämmelser i öppenhetsdirektivet som nu ändrats.
3.2. Öppenhetsdirektivet och gällande svenska bestämmelser
Öppenhetsdirektivet tillhör de åtgärder som vidtogs för att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster i EU1 inom ramen för den s.k. handlingsplanen för finansiella tjänster. Åtgärderna i handlingsplanen har i synnerhet syftat till att skapa en harmonisering av regelverket på de finansiella marknaderna i Europa. Direktivet, som publicerades den 31 december 2004, reglerar information som ska offentliggöras av de företag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Direktivet syftar till att förbättra såväl skyddet för investerarna som effektiviteten på värdepappersmarknaderna.
I direktivet regleras tidsfrister för och innehållet i regelbunden finansiell information (års- och koncernredovisningar samt delårs-
1 I den s.k. handlingsplanen för finansiella tjänster gavs ett stort antal förslag till åtgärder som skulle vara genomförda senast 2005, se kommissionens meddelande Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: En handlingsplan, KOM(1999) 232.
rapporter). På en övergripande nivå innebär bestämmelserna att emittenter ska offentliggöra en årsredovisning och i förekommande fall koncernredovisning senast fyra månader efter räkenskapsårets utgång. Koncernredovisningen ska vara upprättad i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning 1606/2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (IAS-förordningen),2dvs. i enlighet med de internationella redovisningsstandarder som är antagna för tillämpning i EU. Årsredovisningen ska vara upprättad i enlighet med nationella redovisningsregler. En halvårsrapport ska offentliggöras senast två månader efter halvårets utgång. För emittenter som är moderbolag i en koncern ska halvårsrapporten bl.a. innehålla delårsuppgifter för koncernen som upprättats i enlighet med den internationella redovisningsstandard som gäller för delårsrapportering, IAS 34. Emittenter av aktier ska vidare offentliggöra en s.k. delårsredogörelse under räkenskapsårets första och andra halvår. Delårsredogörelsen ska innehålla uppgifter om väsentliga händelser under perioden samt en allmän redogörelse för emittentens finansiella ställning och resultat. Delårsredogörelse behöver inte upprättas om emittenten i stället offentliggör kvartalsrapport.
Öppenhetsdirektivets bestämmelser om information som ska lämnas om förändringar av större värdepappersinnehav (flaggningsinformation) innebär att aktieägare ska underrätta emittenten när en aktieägare förvärvar eller avyttrar aktier på ett sådant sätt att aktieägarens rösträttsinnehav kommer att nå, överstiga eller understiga vissa tröskelvärden. Underrättelsen ska lämnas inom fyra handelsdagar från det att den som är anmälningsskyldig fått kännedom om transaktionen. Informationen ska sedan enligt direktivet offentliggöras av emittenten senast tre handelsdagar efter underrättelsen. Flaggningsskyldigheten innebär att rösträttsinnehav i vissa fall ska läggas samman med rösträttsinnehav som innehas av tredje part. Skyldigheten omfattar även finansiella instrument som innebär en rätt att förvärva aktier som medför rösträtter.
Öppenhetsdirektivet innehåller även ett krav på att emittenter ska behandla alla innehavare av värdepapper lika, bestämmelser om offentliggörande av information om förändringar i de rättigheter
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, EGT L 243, 11.9.2002, s. 1–4 (Celex 32002R1606).
som är knutna till värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad och om nya låneemissioner. Information som offentliggörs enligt direktivet ska samtidigt ges in till den behöriga myndigheten. Medlemsstaterna är även skyldiga att upprätthålla en lagringsfunktion för informationen där den ska vara lättillgänglig för alla som vill ta del av den.
Enligt direktivet ska varje medlemsstat utse en behörig myndighet med uppgift att övervaka att direktivets bestämmelser efterlevs. Tillsynen ska organiseras enligt principen om hemlandstillsyn, vilket innebär att det för varje emittent ska finnas ett land inom EES som har huvudansvaret för tillsynen. Den behöriga myndigheten ska även ha möjlighet att ingripa och besluta om sanktioner mot de emittenter som inte följer direktivets bestämmelser. I Sverige är Finansinspektionen behörig myndighet för tillsynen av de bestämmelser som genomförts i enlighet med direktivet.
Öppenhetsdirektivet är i sin ursprungliga utformning ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna har möjlighet att införa strängare nationella krav än de som följer av direktivet. Möjligheten att införa strängare krav gäller dock enbart de emittenter som omfattas av medlemsstatens tillsynsansvar.
3.2.1. Genomförandeåtgärder
Öppenhetsdirektivet är i likhet med många andra rättsakter på finansmarknadsområdet utformade i enlighet med den s.k. Lamfalussymodellen.3 För att förkorta lagstiftningsprocessen och skapa mer flexibilitet delas lagstiftningsförfarandet som är utformat enligt Lamfalussymodellen in i fyra nivåer. Nivå I utgörs av rambestämmelser som antas inom den normala ordningen för lagstiftningen inom EU med direktiv och förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. På nivå II antar kommissionen genomförandeåtgärder som preciserar och närmare anger detaljerna för rambestämmelserna på nivå I. Nivå III utgörs av gemensamma riktlinjer och rekommendationer som tas fram av tillsynsmyndigheterna. På nivå IV ansvarar kommissionen för att säkerställa att medlemsstaterna genomfört lagstiftningen på ett likartat sätt. I antagandet av genomförandeåtgärder biträds kom-
3 Se bl.a. prop. 2006/07:115 s. 242 f.
missionen av den s.k. Europeiska värdepapperskommittéen (European Securities Committee, ESC) med representanter från medlemsstaterna. Detta s.k. kommittéförfarande regleras i artikel 27 i öppenhetsdirektivet.
På nivå II har kommissionen antagit ett direktiv med tillämpningsföreskrifter för öppenhetsdirektivet, Kommissionens direktiv 2007/14/EG om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv 2004/109/EG (kommissionens genomförandedirektiv).4I det direktivet regleras bl.a. förfarandet vid val av hemmedlemsstat, typer av finansiella instrument som medför flaggningsskyldighet, spridning av obligatorisk information, tillämpliga regelverk i fråga om emittenter med säte i tredjeland, m.m. Bestämmelserna i genomförandedirektivet är genomförda i svensk rätt genom Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2007:17 Verksamhet på marknadsplatser. På nivå III har CESR (Committee of European Securities Regulators), det tidigare samarbetsorganet för tillsynsmyndigheterna på värdepappermarknadsområdet, antagit standarder för övervakning av finansiell information. Dessa standarder är inte formellt bindande för medlemsstaterna.5
Sedan antagandet av öppenhetsdirektivet har förfarandet för antagandet av genomförandeåtgärder på nivå II omförhandlats. I samband med antagandet av Lissabonfördraget gavs bl.a. Europaparlamentet och rådet ökade befogenheter att återta kommissionens bemyndigande att anta genomförandeåtgärder. Europaparlamentet och rådet har även fått rätt att invända mot de genomförandeåtgärder som antagits av kommissionen inom tre månader från antagandet (se artikel 27a och 27b i öppenhetsdirektivet). Europeiska Värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma (European Securities and Markets Authority) har ersatt den tidigare nivå III kommittéen CESR. Esma:s beslutande organ består av representanter från medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.6
4 Kommissionens direktiv 2007/14/EG av den 8 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, EUT L 69, 9.3.2007, s. 27–36 (Celex 32007L0014). 5 CESR/03-073 samt CESR/03-317c. 6 Esma:s förfarande regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska Värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG, EUT L 331, 15.12.2010, s. 84–119 (Celex 32010R1095), den s.k. Esmaförordningen.
Den nya ordningen på nivå II gör skillnad på delegerade akter och genomförandeakter. I öppenhetsdirektivet har genomförandeåtgärderna på nivå II utformats som delegerade akter. Inom ramen för det nya förfarandet antas delegerade akter i vissa fall i form av tekniska standarder. Förslag till tekniska standarder utformas av Esma.7 Syftet med tekniska standarder är att åstadkomma en harmonisering av regelverket på de rent tekniska områden som inte omfattar strategiska beslut eller policyval. Innehållet i dessa rättsakter ska enbart syfta till att fastställa villkoren för tillämpningen av lagstiftningsakterna. Tekniska standarder är bindande för tillämpning i medlemsstaterna och genomförs inte i nationell rätt.
Esma har även möjlighet att anta riktlinjer och rekommendationer (nivå III i den lagstiftningsmodell som beskrivits ovan). Dessa riktlinjer och rekommendationer är inte direkt bindande för medlemsstaterna. I Sverige har Finansinspektionen uttalat att riktlinjer och rekommendationer från Esma ska anses ha samma rättsliga status som allmänna råd från Finansinspektionen.8
3.3. Ändringsdirektivet
De ändringar i öppenhetsdirektivet som genomförs genom ändringsdirektivet har sin bakgrund i en rapport från den 27 maj 2010 som kommissionen antog efter en översyn av tillämpningen av öppenhetsdirektivet (se artikel 33 i öppenhetsdirektivet). I rapporten visade kommissionen på ett antal potentiella förändringar i regelverket för att förenkla kraven och göra den europeiska värdepappersmarknaden mer attraktiv som källa till finansering för små och medelstora emittenter. Ett annat potentiellt område för åtgärder som lyftes fram i rapporten var bristande effektivitet i genomlysningen av företagens ägarförhållanden på grund av nya typer av finansiella instrument som inte medför flaggningsskyldighet enligt direktivet.9 Behovet av att se över öppenhetsdirektivets bestäm-
7 I enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010. 8 Se Finansinspektionens promemoria Genomförande av de europeiska tillsynsmyndigheternas riktlinjer och rekommendationer, 2013-02-08, FI Dnr 12-12289. 9 Report from the commission to the Council, the European Parliament Economic and Social Committee and the Committee of the Regions, Operation of Directive 2004/109/EC on the harmonisation of transparency requirements in relation to information about issuers whose securities are admitted to trading on a regulated market, SEC(2010)611, 20100527.
melser för att underlätta för små och medelstora emittenter togs vidare upp i ett meddelande från kommissionen från den 13 april 2011.10
3.3.1. Ändringsdirektivets innehåll
De huvudsakliga förändringar i öppenhetsdirektivet som genomförs genom ändringsdirektivet rör lättnader i kraven på regelbunden finansiell information, de finansiella instrument som vid sidan av aktier ska omfattas av flaggningsskyldigheten, samt bestämmelserna om hemmedlemsstat. Genom ändringsdirektivet införs även skärpta sanktionsbestämmelser som bl.a. innebär ökade möjligheter att besluta om administrativa sanktioner gentemot fysiska personer.
Det tidigare kravet på att emittenter av aktier ska offentliggöra delårsredogörelser alternativt kvartalsrapporter tas bort. Vidare begränsas rätten för medlemsstaterna att införa nationella krav på kvartalsvis rapportering. Därmed upphör den tidigare minimiregleringen på detta område. Därutöver utökas tidsfristen för offentliggörande av halvårsrapport från två till tre månader. Här har dock medlemsstaterna fortsatt möjlighet att införa strängare nationella krav. Syftet med dessa förändringar i bestämmelserna om regelbunden finansiell information är att minska den administrativa bördan för små och medelstora emittenter och att underlätta för små och medelstora företag att använda värdepappersmarknaden för sin finansiering.
Ett nytt krav på att emittenter som är verksamma inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog årligen ska offentliggöra en rapport om betalningar till myndigheter införs genom ändringsdirektivet. Samtidigt upphävs det tidigare kravet på att offentliggöra information om nya låneemissioner samt att lämna information om kommande förändringar i bolagsordningen.
Vad avser offentliggörande av information om förändringar av större värdepappersinnehav innebär ändringsdirektivet att tillämp-
10 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Rådet, Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén och Regionkommittén, Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för den inre marknaden ”Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt”, SEK(2011) 467, 20110413.
ningsområdet för regelverket utökas till att även omfatta nya typer av finansiella instrument som har aktier som underliggande tillgång, exempelvis vissa typer swappar och finansiella kontrakt avseende prisdifferenser (cfd:er).11 Bland de nya typer av finansiella instrument som ska medföra flaggningsskyldighet ingår även sådana instrument som inte ger rätt till fysisk avveckling. Syftet med förändringen är att förhindra s.k. dolda uppköpsstrategier och öka genomlysningen av andra ägarförändringar. Bestämmelserna om vilka innehav som ska läggas samman vid flaggningsanmälan fullharmoniseras genom ändringsdirektivet. Vissa nationella svenska bestämmelser om sammanläggning av innehav kommer därför att upphöra.
Genom ändringsdirektivet ändras några av de definitioner som anger tillämpningsområdet för öppenhetsdirektivet. Bland annat införs vissa förändringar av begreppet hemmedlemsstat. Definitionen av hemmedlemsstat ändras även i prospektdirektivet, då tillsynsbestämmelserna i dessa båda direktiv i viss utsträckning är samordnade med varandra. Ändringarna gör det möjligt för sådana emittenter som ska välja hemmedlemsstat att ändra detta val i det fall emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i den hemmedlemsstat emittenten ursprungligen valt. Ändringarna täpper vidare till möjligheten för en emittent att undvika tillsyn genom att avstå från att välja hemmedlemsstat, vilket tidigare till viss del varit möjligt. Därutöver införs vissa bestämmelser om bl.a. offentliggörande av val av hemmedlemsstat. Dessa bestämmelser har tidigare legat i kommissionens genomförandedirektiv.
Ändringsdirektivet innebär också vissa förändringar vad gäller tillsynsmyndigheternas befogenheter och skyldigheter. De behöriga myndigheterna ska ha tillgång till en viss uppsättning sanktioner och åtgärder. Möjligheten att besluta om sanktioner ska även omfatta vissa fysiska personer som är ansvariga för en överträdelse från bolagets sida. Tillsynsmyndigheterna ska också kunna besluta om att upphäva de rösträtter som är kopplade till aktierna vid en överträdelse av flaggningsbestämmelserna. Enligt ändringsdirektivet är medlemsländerna slutligen skyldiga att upprätta en gemensam elektronisk åtkomstpunkt för obligatorisk information på unions-
11 En. contracts for differences.
nivå. I detta syfte införs en regel om att emittenter senast 2020 ska rapportera sin års- och i förekommande fall koncernredovisning i ett enhetligt elektroniskt format.
3.3.2. Genomförandeåtgärder kopplade till ändringsdirektivet
Ändringsdirektivet ger Esma i uppdrag att ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn på ett antal områden. De tekniska standarderna ska antas av kommissionen i enlighet med artiklarna 10–14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (Esmaförordningen).12 Esma ska bl.a. ta fram förslag till tekniska standarder för den metod för beräkning av rösträtter som ska användas vid tillämpningen av flaggningsbestämmelserna. Esma ska även ta fram förslag till tekniska standarder för beräkning av sådana rösträtter i handelslagret som ska undantas från flaggningsskyldighet. Ett utkast till tekniska standarder för beräkning av rösträtter publicerades för konsultation den 14 mars 2014.13 Enligt direktivet ska ett slutgiltigt förslag på tekniska standarder i dessa delar överlämnas till kommissionen senast den 27 november 2014.
Esma ska även ta fram ett förslag till tekniska standarder för den gemensamma elektroniska åtkomstpunkt för obligatorisk information som ska upprättas på unionsnivå. Ett sådant förslag ska lämnas till kommissionen senast den 27 november 2015. Esma ska vidare ta fram förslag till tekniska standarder för det enhetliga elektroniska rapporteringsformat som ska användas för rapportering av års- och koncernredovisning. Ett sådant förslag ska överlämnas till kommissionen senast den 31 december 2016.
Utöver tekniska standarder ger direktivet Esma i uppdrag att upprätta en vägledande förteckning över de finansiella instrument som utöver aktier ska omfattas av kravet på underrättelse av förändringar i rösträtter. Förteckningen ska vara vägledande och blir därmed inte formellt bindande för medlemsstaterna. Det utkast till
12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska Värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG, EUT L 331, 15.12.2010, s. 84–119 (Celex 32010R1095). 13 Consultation Paper On Draft Regulatory Technical Standards on major shareholdings and indicative list of financial instruments subject to notification requirements under the revised Transparency Directive, 20 March 2014, ESMA/2014/300.
tekniska standarder som publicerades i mars som nämns ovan omfattar även ett utkast till indikativ lista på de finansiella instrument som utöver aktier ska omfattas av flaggningsbestämmelserna. I ändringsdirektivet ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att närmare specificera innehållet i en flaggningsanmälan, underrättelseperioden samt till vem underrättelsen ska göras. Kommissionen ska därutöver genom delegerade akter fastställa miniminormer som bl.a. anger tekniska krav för den centrala lagringsmekanismen för obligatorisk information.
Till följd av de ändringar som gjorts i öppenhetsdirektivet har vissa bestämmelser i kommissionens genomförandedirektiv upphävts. Vissa av dessa bestämmelser har införts i öppenhetsdirektivet.
3.4. Kopplingar mellan öppenhetsdirektivet och annan harmoniserad lagstiftning på finansmarknadsområdet
Genomförandet av ändringsdirektivet i svensk rätt påverkas i viss utsträckning av kopplingar mellan öppenhetsdirektivet och andra harmoniserade rättsakter på värdepappersmarknadsområdet. Öppenhetsdirektivet har bl.a. ett flertal beröringspunkter med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel (prospektdirektivet),14 som harmoniserar regelverket inom EES vad gäller den information som ska lämnas av den som erbjuder värdepapper till allmänheten eller när värdepapper tas upp till handel på en reglerad marknad. Den myndighet som är behörig myndighet enligt öppenhetsdirektivet ska vara samstämmig med den myndighet som är behörig myndighet enligt prospektdirektivet. Det finns även kopplingar mellan öppenhetsdirektivet och prospektdirektivet vad avser bestämmelserna om hemmedlemsstat, dvs. regleringen av vilken myndighet som ska ansvara för tillsynen av en viss emittent. Prospektreglerna skiljer sig dock
14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG, EUT L 345, 31.12.2003, s. 64–89 (Celex 32003L0071).
från bestämmelserna i öppenhetsdirektivet på så sätt att öppenhetsdirektivet reglerar informationsregler för noterade företag, medan prospektreglerna även är tillämpliga för prospekt som upprättas i fråga om värdepapper som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad. Prospekttillsynen skiljer sig också från den tillsyn som bedrivs i enlighet med öppenhetsdirektivet. Tillsynen enligt öppenhetsdirektivet har karaktären av kontinuerlig övervakning av att informationsreglerna på värdepappersmarknaden efterlevs. I motsats till detta består den huvudsakliga delen av prospekttillsynen av en ex-ante granskning och godkännande av de prospekt som upprättas. Prospektdirektivet är infört i svensk rätt främst genom bestämmelser i LHF.
Ett annat direktiv som direkt anknyter till öppenhetsdirektivet är Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruksdirektivet),15 som innehåller bestämmelser om förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan. I marknadsmissbruksdirektivet finns även bestämmelser som syftar till att förebygga och underlätta upptäckt av marknadsmissbruk samt att understödja utredningen av sådant missbruk. Bland dessa bestämmelser finns regler om att emittenter omedelbart ska offentliggöra sådan information som kan antas vara av kurspåverkande natur. Bestämmelser om hur sådan information ska offentliggöras (språk och spridning) finns i öppenhetsdirektivet. Där finns även bestämmelser om lagring av information som offentliggjorts enligt marknadsmissbruksdirektivet. Marknadsmissbruksdirektivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a. lagen (2005:337) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Bestämmelserna om offentliggörande av kurspåverkande information är genomförda genom bestämmelser i LVM. Marknadsmissbruksdirektivet ersattes för en tid sedan av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 om marknadsmissbruk16 samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2014/57/EU om straffrättsliga
15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk), EUT L 96, 12.4.2003, s. 16–25 (Celex 32003L0006). 16 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG, EUT L 173, 12.6.2014, s. 1–61 (Celex 32014R0596).
påföljder för marknadsmissbruk.17 Marknadsmissbruksförordningen är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. De bestämmelser om offentliggörande av kurspåverkande information som tidigare fanns i marknadsmissbruksdirektivet har införts i förordningen. Förslag till genomförande i svensk rätt av de nya EUreglerna på marknadsmissbruksområdet har nyligen lämnats av 2012 års marknadsmissbruksutredning i betänkandet Marknadsmissbruk II.18 Vissa bestämmelser om administrativa sanktioner i de nya rättsakterna på marknadsmissbruksområdet är utformade på ett likartat sätt som de nya sanktionsbestämmelserna i öppenhetsdirektivet. Det gäller exempelvis administrativa sanktioner mot fysiska personer.
Bestämmelser om auktorisation av och verksamheten på reglerade marknader, samt rörelseregler för värdepappersbolag finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument, (MiFID).19 Direktivet innehåller bl.a. minimiregler för de funktioner reglerade marknader ska ha för att kontrollera att emittenterna fullgör sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten i fråga om offentliggörande av information. Reglerade marknader ska också vidta åtgärder för att underlätta inhämtningen av informationen. Öppenhetsdirektivets definition av värdepapper sammanfaller med den definition av överlåtbara värdepapper som finns i MiFID. MiFID är huvudsakligen genomfört i svensk rätt genom bestämmelser i LVM.
MiFID har nyligen ersatts av ett nytt direktiv, det s.k. MiFID II, och en ny förordning om marknader för finansiella instrument, den s.k. MiFIR,20 har tillkommit. Även i denna reglering har bestämmelser om administrativa sanktioner för fysiska personer
17 Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2014/57/EU av den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (marknadsmissbruksdirektiv), EUT L 173, 12.6.2014, s. 179–189 (Celex 32014L0057). 18SOU 2014:46. 19 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, EUT L 145, 30.5.2004, s. 1–44 (Celex 32004L0039). 20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och direktiv 2011/61/EU (omarbetning), EUT L 173 12.6.2014, s. 349–496 (Celex 32014L0065), respektive Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, EUT L 173 12.6.2014, s. 84–148 (Celex 32014R0600).
införts som liknar de sanktionsbestämmelser som införts i öppenhetsdirektivet. Regeringen har tillsatt en utredning, 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04), som har till uppdrag att ta fram förslag till genomförande i svensk lagstiftning. Utredningens uppdrag ska vara slutfört senast den 31 oktober 2014.
Bestämmelser om administrativa sanktioner mot fysiska personer har även varit aktuellt med anledning av andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet, t.ex. förordningen och direktivet om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, ofta benämnda CRR respektive CRD IV.21 En proposition om genomförandet av dessa bestämmelser överlämnades nyligen till riksdagen.22 Propositionen innehåller dock inte något förslag avseende administrativa sanktioner mot fysiska personer då frågan enligt regeringens bedömning behöver beredas ytterligare (prop. 2013/14:228 s. 109). Förslag om förfarandet vid handläggning av sanktionsärenden gentemot fysiska personer har lämnats dels av utredningen om nya kapitaltäckningsregler,23 dels i en separat promemoria som upprättats inom ramen för 2012 års marknadsmissbruksutredning och 2013 års värdepappersmarknadsutredning.24 Ambitionen med den sistnämnda promemorian var att åstadkomma en enhetlig, rättssäker och effektiv reglering av sanktionerna på det finansiella området. Den reglering som föreslås i promemorian är därför utformad efter samma principer som föreslås beträffande reglerna om administrativa sanktioner i utredningen om marknadsmissbruk och som för närvarande övervägs i 2013 års värdepappersmarknadsutredning. Tanken är också att modellen ska användas när lagstiftningen inom andra delar av finansmarknadsområdet ändras.25 Det finns därmed
21 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och kreditinstitutsdirektivet, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och kreditinstitutsdirektivet, EUT L 176, 27.6.2013, s. 1–337 (Celex 32013R0575), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, EUT L 176, 27.6.2013, s. 338–436 (Celex 32013L0036). 22Prop. 2013/14:228 Förstärkta kapitaltäckningsregler. 23SOU 2013:65 Förstärkta kapitaltäckningsregler. 24 Promemoria om sanktioner enligt CRD IV, ingiven till Finansdepartementet av 2013 års värdepappersmarknadsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Dnr. Fi2014/1356/FMA/BF). 25SOU 2014:46 s. 91.
anledning att beakta förslagen även vid genomförande av ändringarna i öppenhetsdirektivet.
Slutligen finns det anledning att nämna den reglering som gäller på redovisningsområdet och som styr innehållet i delar av den regelbundna finansiella information som ska offentliggöras enligt öppenhetsdirektivet. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning 1606/2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (IAS-förordningen) ska företag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad upprätta koncernredovisning enligt de internationella redovisningsstandarder (IFRS) som antagits av kommissionen. För emittenter som upprättar koncernredovisning ska den årliga redovisning som ska offentliggöras enligt öppenhetsdirektivet bl.a. innehålla den koncernredovisning som upprättats enligt IAS-förordningen. En sådan emittent ska vidare upprätta halvårsrapport för koncernen i enlighet med den internationella redovisningsstandard som reglerar innehållet i en delårsrapport, IAS 34. Det finns även kopplingar mellan IAS-förordningen och öppenhetsdirektivets tillsynsbestämmelser. Av ett skäl till IAS-förordningen framgår att medlemsstaterna ska utöva tillsyn över att de antagna redovisningsstandarderna efterlevs. Bestämmelserna om tillsyn av regelbunden finansiell information som upprättats av företag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad finns i öppenhetsdirektivet. I övrigt kopplas öppenhetsdirektivets krav på bl.a. innehållet i den finansiella information som ska offentliggöras till de direktiv som gäller på redovisningsområdet.26 Dessa direktiv har i huvudsak genomförts i svensk rätt genom årsredovisningslagen (1995:1554). Direktiven på redovisningsområdet har nyligen ersatts med ett nytt direktiv.27 Förslag till genomförande av det direktivet i svensk rätt har lämnats av redovisningsutredningen (Ju 2013:01) i delbetänkandet Genomförande av EU:s nya redovisningsdirektiv.28
26 Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av bolag, OJ L 222, 14.8.1978, s. 11–31, (Celex 31978L0660), samt rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovisning, OJ L 193, 18.7.1983, s. 1–17 (Celex 31983L0349). 27 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG, EUT L 182, 29.6.2013, s. 19–76 (Celex 32013L0034). 28SOU 2014:22.
3.5. Utgångspunkter för utredningens förslag till genomförande av ändringsdirektivet
Öppenhetsdirektivet är i sin ursprungliga lydelse ett s.k. minimidirektiv. Minimiregleringen innebär att det har varit möjligt att ställa strängare informationskrav i nationell rätt för de emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat (se artikel 3 i öppenhetsdirektivet). Det har också varit möjligt att införa strängare krav för aktieägare och andra flaggningsskyldiga fysiska och juridiska personer i fråga om innehav av rösträtter i de emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Det har emellertid inte varit möjligt att ställa strängare krav än de som anges i direktivet i fråga om emittenter som har Sverige som värdmedlemsstat. De bestämmelser som gäller för emittenter som är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige kan därmed vara olika beroende på om Sverige är emittentens hemmedlemsstat eller om Sverige är värdmedlemsstat. Begreppet hemmedlemsstat förklaras vidare i avsnitt 4. Öppenhetsdirektivet har inte begränsat möjligheten för reglerade marknader att genom avtal införa strängare bestämmelser för de emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på den reglerade marknaden. Detta har gällt även i fråga om sådana emittenter som har Sverige som värdmedlemsstat. De svenska reglerade marknaderna har exempelvis tidigare haft strängare krav på kvartalsvis rapportering för emittenter av aktier än vad som gällt enligt öppenhetsdirektivet. De reglerade marknadernas möjlighet att införa strängare regler genom avtal ändras inte genom ändringsdirektivets bestämmelser.
Ändringsdirektivet innebär att minimiregleringen i fråga om vissa av direktivets bestämmelser begränsas eller upphör. Begränsningen av minimiregleringen gäller bestämmelserna om hur ofta en medlemsstat får ålägga en emittent att offentliggöra regelbunden finansiell information, där ändringsdirektivet innebär att krav på mer frekvent rapportering än halvårsvis endast får ställas om vissa kriterier är uppfyllda. Ändringsdirektivet ökar vidare graden av harmonisering vad avser flaggningsbestämmelserna. Bland annat har möjligheten att ställa nationella krav på sammanläggning av rösträtter vid beräkning av om flaggningsskyldighet föreligger begränsats till de situationer som anges i direktivet.
Som nämnts inledningsvis är syftet med en reglering som säkerställer tillgången till och spridningen av information på värdepappersmarknaden att säkerställa ett gott investerarskydd samt att upprätthålla marknadseffektiviteten. Att åstadkomma en god avvägning mellan investerarskydd och marknadseffektivitet var därmed en viktig utgångspunkt när öppenhetsdirektivet genomfördes i svensk rätt. En central fråga vid genomförandet av direktivet var i vilken mån möjligheten att införa en strängare lagreglering än den som direktivet föreskriver skulle utnyttjas, mot bakgrund av att det område som regleras i öppenhetsdirektivet i Sverige traditionellt har varit föremål för en omfattande självreglering genom bl.a. de regelverk som börserna tillämpar för emittenter vars värdepapper är upptagna till handel. Före genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt gällde exempelvis de flaggningsregler som utarbetats av Näringslivets börskommitté (NBK), ett privaträttsligt organ vars arbetsuppgifter numera har förlagts till självregleringsorganet Kollegiet för svensk bolagsstyrning, som i vissa delar var striktare än de krav som ställdes i öppenhetsdirektivet. Dessutom ställde de noteringsavtal som gällde för upptagande till handel på de svenska börserna striktare krav på regelbunden finansiell information.
För att inte försämra informationsgivningen på värdepappersmarknaden övervägde lagstiftaren vid genomförandet av öppenhetsdirektivet att införa lagkrav på en nivå motsvarande den då gällande självregleringen. Ett annat alternativ som övervägdes vara att lagstifta på en nivå nära direktivets och helt överlåta till självregleringen att föreskriva ett striktare regelverk i den mån det ansågs lämpligt. Lagstiftaren valde dock ett förhållningssätt som innebar att den svenska lagstiftningen i huvudsak har anslutits till den nivå på kraven som ställs i direktivet.
På de områden där det funnits anledning att anta att det lagreglerade området inte kommer att bli föremål för kompletterande självreglering och där man velat undvika en standardsänkning på informationsgivningen har en strängare reglering än direktivets genomförts i lag (prop. 2006/07:65 s. 87–89). Det gäller bl.a. flaggningsbestämmelserna där såväl kortare tidsfrister som fler flaggningsgränser än de som direktivet anger genomförts i svensk rätt. Sedan genomförandet av öppenhetsdirektivet i nationell rätt har den tidigare självregleringen på flaggningsområdet upphört. Vad avser regelbunden finansiell information har lagregleringen i stort
sett utformats på samma nivå som direktivets. De strängare krav som gällt sedan tidigare enligt noteringsavtalen har i princip kvarstått fram till helt nyligen. Från och med 2014 har dock en av de svenska börserna, Nasdaq OMX Stockholm AB (Nasdaq OMX), tagit bort kravet på kvartalsrapport för emittenter av aktier, se vidare avsnitt 6.2.1.
På en övergripande nivå har utredningen, vid utformningen av de förslag som genomför ändringsdirektivet i svensk rätt, inte funnit någon anledning att avvika från det förhållningssätt lagstiftaren tidigare haft vid genomförandet av bestämmelserna i öppenhetsdirektivet. En lagstiftning som nära ansluter sig till direktivets nivå innebär att konkurrenssituationen för svenska företag och reglerade marknader inte hämmas. En sådan reglering ger även större spelrum för reglerade marknader och självregleringsorgan att ställa upp strängare krav i den mån det anses befogat. En fördel med att lämna utrymme för marknaden att bestämma nivån på informationskraven är att regelverket blir mer flexibelt och lättare att anpassa till ändrade förutsättningar. Den ökade EU-harmoniseringen av regelverken på värdepappersmarknadsområdet har emellertid inneburit att mycket av det som tidigare reglerats genom självreglering, numera har ersatts av lagkrav. Sedan genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt har därmed inslaget av självreglering på den svenska marknaden minskat. Som nämnts ovan har bl.a. NBK:s flaggningsregler upphört att gälla och delvis ersatts av lagkrav.
Harmoniseringen och integreringen av värdepappersmarknaden i Europa har dessutom påverkat förutsättningarna för de reglerade marknaderna att införa strängare regler än de som gäller enligt gemenskapsrätten. De reglerade marknaderna konkurrerar i allt högre utsträckning med varandra om emittenter och kapital. Det kan därför finnas skäl för enskilda reglerade marknader att avstå från att ställa alltför administrativt betungande krav på de emittenter som vill ansluta sig till den reglerade marknaden. Det finns därför mindre skäl än tidigare att förlita sig på att standarden på informationsgivningen på marknaden kommer att upprätthållas utan lagreglering. Samtidigt talar den ökade integrationen av värdepappersmarknaderna mot nationella särregler som gör regelverket invecklat för emittenter, investerare och andra aktörer som bedriver gränsöverskridande verksamhet. I synnerhet flaggningsregelverket kan i
många fall vara komplicerat att tillämpa då olika tidsfrister och flaggningsgränser införts i de olika medlemsstaterna. Syftet med harmoniseringen av informationskraven är också att åstadkomma en välfungerande inre marknad på värdepappersområdet. Detta talar för att så långt som möjligt hålla sig till direktivets minimiregler vid genomförandet. Vid utformandet av utredningens förslag har såväl den ökade integrationen av värdepappersmarknaden, som de nya förutsättningarna för självreglering tagits i beaktande.
Vid utformningen av lagförslagen har utredningen sammanfattningsvis valt att i huvudsak lägga kraven på direktivets nivå. I den mån utredningen gjort bedömningen att det är motiverat att bevara den nuvarande standarden på informationsgivningen, och lagstiftning bedömts vara det mest effektiva sättet att uppnå detta utan att försämra konkurrenskraften för svenska företag och reglerade marknader, har utredningen föreslagit en striktare reglering än direktivets.
4. Hemmedlemsstat och andra definitioner
4.1. Inledning
Regleringen i öppenhetsdirektivets är kopplad till ett antal definitioner som avgränsar tillämpningsområdet för direktivets bestämmelser och därmed för de lagregler som genomför direktivet i nationell rätt. Direktivets bestämmelser omfattar regelbundet återkommande och löpande information om emittenter som har gett ut värdepapper vilka redan är upptagna till handel på en reglerad marknad som är belägen eller som bedriver verksamhet inom EES. Definitionerna av begreppen emittent och reglerad marknad är därmed centrala för att identifiera vilka som är skyldiga att tillämpa direktivets bestämmelser. En reglerad marknad definieras i direktivet med hänvisning till MiFID. Definitionen är genomförd i svensk rätt genom 1 kap. 5 § 20 LVM där det framgår att en reglerad marknad är ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke-skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut. Öppenhetsdirektivets bestämmelser är således inte tillämpliga i fråga om information om utgivare av värdepapper som handlas utanför en reglerad marknad (t.ex. en handelsplattform) eller på en marknad utanför EES.
Direktivets definition av hemmedlemsstat har betydelse för att avgöra vilket nationellt regelverk som genomför öppenhetsdirektivets bestämmelser som ska tillämpas av en specifik emittent. Vilket land som är hemmedlemsstat avgör även vilket land som ansvarar för att övervaka att en viss emittent följer direktivets bestämmelser.
En annan central definition är begreppet värdepapper, som definieras som överlåtbara värdepapper enligt definitionen i artikel
4.1.18 i MiFID, med undantag för penningmarknadsinstrument med en löptid som understiger tolv månader. Definitionen av överlåtbara värdepapper i MiFID är genomförd i svensk rätt genom 1 kap. 4 § 2 LVM och omfattar sådana värdepapper utom betalningsmedel som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden. Exempel på sådana överlåtbara värdepapper framgår av punkterna 1–3 i den paragrafen och omfattar bl.a. aktier, obligationer och andra skuldförbindelser, depåbevis för sådana värdepapper samt värdepapper som ger rätt att förvärva eller överlåta aktier, obligationer och andra skuldförbindelser eller som resulterar i kontantavveckling och beräknas utifrån kurser på överlåtbara värdepapper, valutor, räntor, m.m.
Genom ändringsdirektivet görs ändringar i några av de definitioner som anger tillämpningsområdet för öppenhetsdirektivets bestämmelser eller för de bestämmelser som genomför öppenhetsdirektivet i nationell rätt. Det rör sig främst om definitionen av hemmedlemsstat, som ändras både i öppenhetsdirektivet och prospektdirektivet. Definitionen av begreppet emittent, som har relevans för att avgöra vilka som är skyldiga att följa direktivets informationskrav, ändras också i viss utsträckning. Därutöver införs en ny definition av begreppet formellt avtal. Att direktivets hänvisning till juridiska personer ska anses inbegripa vissa registrerade näringslivsorganisationer preciseras också genom ändringsdirektivet.
4.2. Ändrad definition av hemmedlemsstat
Enligt öppenhetsdirektivet ska emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad ha en s.k. hemmedlemsstat. Definitionen av hemmedlemsstat, som finns i artikel 2.1.i, avgör vilket land som ska ansvara för tillsynen över att emittenten följer direktivets bestämmelser. Vilket land som är emittentens hemmedlemsstat avgör även vilka nationella bestämmelser som genomför öppenhetsdirektivet och som ska tillämpas av en viss emittent samt vilka flaggningsbestämmelser som är tillämpliga i fråga om en specifik aktie. En hemmedlemsstat kan i viss utsträckning välja att tillämpa strängare krav än vad som följer av öppenhetsdirektivet på de emittenter som omfattas av hemmedlemsstatens tillsyn.
Enligt öppenhetsdirektivet är hemmedlemsstaten för en emittent av aktier eller skuldebrev vars nominella belopp understiger 1 000
euro, det land där emittenten har sitt säte om emittenten har sitt säte inom EES, eller det land som är hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet om emittenten har sitt säte utanför EES. För de emittenter som inte gett ut aktier eller skuldebrev med ett nominellt värde understigande 1 000 euro, är hemmedlemsstaten det land som emittenten själv väljer av det land emittenten har sitt säte och de länder där emittentens värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Valet ska gälla i minst tre år, såvida inte emittentens värdepapper upphör att vara upptagna till handel på någon reglerad marknad inom EES. Emittenten får endast välja en hemmedlemsstat. Den gällande definitionen av hemmedlemsstat enligt öppenhetsdirektivet kan sammanfattas översiktligt genom följande något förenklade matris.
Öppenhetsdirektivets definition av hemmedlemsstat är i princip samstämmig med prospektdirektivets definition. I fråga om prospekt kan dock en emittent i vissa fall ha olika hemmedlemsstater för olika typer av emitterade värdepapper, medan det enligt öppenhetsdirektivet bara kan finnas en enda hemmedlemsstat som har ansvar för tillsynen enligt det direktivet. Vid tillämpning av prospektreglerna är det den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten som prövar frågan om godkännande av prospekt och som registrerar prospektet när det blivit godkänt. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten prövar även frågor om tillägg till prospekt under prospektets giltighetstid. I prospektdirektivet definieras begreppet hemmedlemsstat i artikel 2.1.m. I fråga om emittenter av aktier eller skuldebrev vars nominella belopp understiger 1 000 euro och som har sitt säte inom EES är hemmedlemsstaten den
medlemsstat där emittenten har sitt säte. Övriga emittenter ska enligt prospektdirektivet välja hemmedlemsstat. Vilka länder som kan väljas är begränsat och utgörs i princip av de länder där emittenten i förekommande fall har sitt säte och de länder värdepapperen tas upp till handel eller erbjuds till allmänheten. Den gällande definitionen av hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet sammanfattas översiktligt i matrisen nedan.
4.2.1. Regleringen i svensk rätt
Någon enhetlig definition av hemmedlemsstat som har betydelse för alla bestämmelser som genomför öppenhetsdirektivet har inte införts i svensk rätt. Den definition som finns i 1 kap. 7–9 §§ LVM har betydelse för tillämpningsområdet för bestämmelserna om regelbunden finansiell information samt offentliggörande av information i 16 kap. och 17 kap. LVM (se 16 kap. 1 § samt 17 kap. 1 §). Av 1 kap. 10 § LVM framgår dessutom att vissa andra av lagens bestämmelser ska tillämpas av emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat i enlighet med nämnda definition, men vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i ett annat land inom EES.
Bestämmelserna om hemmedlemsstat i 2 kap. 37–39 §§ LHF reglerar när Sverige är hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet. Av 4 kap. 1 § LHF framgår att flaggningsregelverket i 4 kap. den lagen är tillämpligt i fråga om aktier utgivna av svenska aktiebolag
vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad. Av 4 kap. 22 § framgår att bestämmelserna även är tillämpliga i fråga om aktier utgivna av emittenter med säte utanför EES (tredjelandsemittenter) för vilka Sverige är hemmedlemsstat enligt definitionen i 2 kap. 39 §.
4.2.2. Öppenhetsdirektivets och prospektdirektivets ändrade bestämmelser
Genom ändringsdirektivet införs vissa förändringar av begreppet hemmedlemsstat i såväl öppenhetsdirektivet som prospektdirektivet. Ändringarna innebär att den tidigare hänvisningen till prospektdirektivet i fråga om hemmedlemsstat för tredjelandsemittenter som emitterat aktier eller skuldebrev med ett nominellt värde som understiger 1 000 euro per styck tas bort. I stället framgår det direkt av öppenhetsdirektivet att en sådan emittent ska välja hemmedlemsstat. Ändringarna i öppenhetsdirektivet gör det även möjligt för emittenter som enligt direktiven ska välja hemmedlemsstat att ändra detta val i det fall emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i det land emittenten ursprungligen valt som hemmedlemsstat. Ändringarna täpper vidare till möjligheten för en emittent att undvika tillsyn genom att avstå från att välja hemmedlemsstat, vilket tidigare i vissa fall varit möjligt. Därutöver införs krav på offentliggörande av val av hemmedlemsstat samt krav på att anmäla valet till berörda behöriga myndigheter. Förfarandet för val av hemmedlemsstat fanns tidigare reglerat i artikel 2 i kommissionens genomförandedirektiv. Den bestämmelsen tas nu bort. Den ändrade definitionen av hemmedlemsstat illustreras i den kursiverade texten i tabellen nedan.
Ändringarna i prospektdirektivet innebär att ett val av ny hemmedlemsstat enligt öppenhetsdirektivet för tredjelandsemittenter av aktier eller skuldebrev med ett nominellt värde som understiger 1 000 euro per styck även ska gälla enligt prospektdirektivet. Genom denna anpassning samordnas bestämmelserna om tredjelandsemittenters val av hemmedlemsstat i öppenhetsdirektivet med prospektdirektivet i tillämpliga delar. Avsikten är att definitionen av hemmedlemsstat i öppenhetsdirektivet och prospektdirektivet i tillämpliga delar ska vara samstämmiga även med de nu aktuella förändringarna, se skäl 22 till ändringsdirektivet.
4.2.3. Val av hemmedlemsstat för tredjelandsemittenter samt byte av hemmedlemsstat
Förslag: En emittent av aktier eller vissa skuldebrev som har ett
nominellt värde som understiger motsvarande 1 000 euro per styck, som har säte utanför EES, ska kunna välja Sverige som hemmedlemsstat om emittentens överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
Sverige ska upphöra att vara hemmedlemsstat för en emittent som valt att Sverige ska vara hemmedlemsstat, om emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige och emittenten väljer en annan hemmedlemsstat inom EES.
Enligt definitionen i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet är hemmedlemsstaten för tredjelandsemittenter av aktier och skuldebrev vars nominella belopp understiger 1 000 euro, densamma som avses i artikel 2.1.m iii i prospektdirektivet För emittenter av andra värdepapper än aktier eller skuldebrev med ett nominellt värde understigande 1 000 euro per styck är hemmedlemsstaten det land som emittenten själv väljer av de länder där emittentens värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad eller det land emittenten har sitt säte (i tillämpliga fall). Valet ska gälla i minst tre år, såvida inte emittentens värdepapper upphör att vara upptagna till handel på någon reglerad marknad inom EES.
Genom ändringsdirektivet ändras definitionen av hemmedlemsstat på så sätt att tredjelandsemittenter av aktier eller skuldebrev vars nominella värde understiger 1 000 euro per styck ska välja en hemmedlemsstat bland de medlemsstater där emittentens värdepapper är upptagana till handel på en reglerad marknad. Vidare införs en möjlighet för sådana emittenter som redan enligt direktivets befintliga bestämmelser ska välja hemmedlemsstat (emittenter av icke-aktierelaterade finansiella instrument med ett nominellt värde som uppgår till minst 1 000 euro per styck) att ändra detta val tidigare än efter tre år, i det fall emittentens värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i det land emittenten ursprungligen valt som hemmedlemsstat. En sådan emittent ska kunna ändra valet av hemmedlemsstat tidigare om emittentens aktier eller skuldebrev vars nominella värde understiger 1 000 euro per styck inom treårsperioden tas upp till handel på en reglerad marknad inom EES. Emittenten får välja en ny hemmedlemsstat bland de värdmedlemsstater där emittentens värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och, i förekommande fall, det land inom EES där emittenten har sitt säte. Fram till dess att ett nytt val gjorts och valet anmälts på det sätt som direktivet föreskriver (se vidare nedan), ska den medlemsstat som emittenten ursprungligen valt vara hemmedlemsstat.
Av definitionen av hemmedlemsstat i 1 kap. 7–9 §§ LVM framgår endast när Sverige är hemmedlemsstat. De svenska bestämmelserna klargör således inte vilket land som är hemmedlemsstat för en emittent i de fall Sverige inte är hemmedlemsstat. Enligt 7 § är Sverige hemmedlemsstat för en emittent som har sitt säte i Sverige om emittenten är ett aktiebolag som har gett ut aktier eller skuldebrev
med ett nominellt värde som understiger ett belopp som motsvarar 1 000 euro som är upptagna till handel på en reglerad marknad. (Med skuldebrev avses i detta sammanhang sådana som avses i 18 kap. 2 § första stycket LVM, dvs. obligationer och andra överlåtbara skuldförbindelser med undantag för sådana som om de konverteras eller om de rättigheter som de medför utövas, ger rätt att förvärva aktier eller finansiella instrument som kan jämställas med aktier, eller utgörs av penningmarknadsinstrument med kortare löptid än ett år). Enligt 8 § är Sverige även hemmedlemsstat för en tredjelandsemittent om emittenten gett ut aktier eller skuldebrev som har ett nominellt värde understigande motsvarande 1 000 euro, om Sverige är hemmedlemsstat enligt 2 kap. 39 § LHF. Det innebär i huvudsak att Sverige är hemmedlemsstat om det är i Sverige som de överlåtbara värdepapperen för första gången erbjöds till allmänheten eller togs upp till handel på en reglerad marknad och emittenten har valt Sverige som hemmedlemsstat.
Med anledning av ändringsdirektivet bör bestämmelsen i 8 § ändras så att det framgår direkt av LVM att en sådan emittent som omfattas av paragrafens tillämpningsområde ska välja hemmedlemsstat enligt den lagen. Det bör vidare framgå av paragrafen att valet av hemmedlemsstat kan ändras i det fall emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Ändringarna gör det möjligt för tredjelandsemittenter att både välja Sverige som ny hemmedlemsstat, och ändra valet av Sverige som hemmedlemsstat, i det fall förutsättningarna för ett sådant ändrat val är uppfyllda.
Som följd av den ändrade definitionen av hemmedlemsstat för tredjelandsemittenter av aktier bör även tillämpningsområdet för flaggningsreglerna i fråga om aktier som getts ut av ett aktiebolag som har sitt säte utanför EES i LHF anpassas. Det bör därför framgå av 4 kap. 22 § LHF att 4 kap. 3–18, 20 och 21 §§ den lagen ska tillämpas i fråga om aktier som getts ut av aktiebolag som inte har säte i en stat inom EES om Sverige är hemmedlemsstat enligt 1 kap. 8 § LVM.
Enligt 9 § är Sverige hemmedlemsstat för emittenter av andra värdepapper än aktier och skuldebrev vars nominella belopp understiger motsvarande 1 000 euro per styck, om emittenten väljer att Sverige ska vara hemmedlemsstat. En emittent får välja att Sverige ska vara hemmedlemsstat bara om emittenten har sitt säte i Sverige
eller om emittentens värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Om Sverige har valts som hemmedlemsstat får valet ändras tidigast efter tre år, såvida inte emittentens värdepapper inte längre är upptagna till handel på någon reglerad marknad inom EES. Även denna bestämmelse bör ändras så att det blir möjligt för en emittent som valt Sverige som hemmedlemsstat att ändra detta val tidigare än efter tre år, i det fall emittentens värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Ett sådant ändrat val av hemmedlemsstat ska även kunna göras om emittentens aktier eller skuldebrev med ett nominellt belopp som understiger 1 000 euro per styck under treårsperioden upptas till handel på en reglerad marknad.
4.2.4. Hemmedlemsstat i det fall en emittent underlåter att välja hemmedlemsstat
Förslag: Sverige ska vara hemmedlemsstat för emittenter vars
överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige och som enligt öppenhetsdirektivet ska välja hemmedlemsstat, om emittenten inom tre månader från den 26 november 2015, eller från den dag emittentens överlåtbara värdepapper först togs upp till handel, inte valt att något annat land inom EES ska vara hemmedlemsstat.
Det nuvarande kravet på att överlåtbara värdepapper som getts ut eller utfärdats av någon som ska välja hemmedlemsstat enligt öppenhetsdirektivet, inte får tas upp till handel på en reglerad marknad i Sverige förrän emittenten har valt hemmedlemsstat tas bort.
Genom ändringsdirektivet införs bestämmelser om vad som ska gälla om en emittent som enligt direktivet ska välja hemmedlemsstat, låter bli att göra ett sådant val. Enligt den nya bestämmelsen ska hemmedlemsstaten för en emittent som låter bli att välja hemmedlemsstat inom tre månader från den dag då emittentens värdepapper för första gången tagits upp till handel på en reglerad marknad, vara det eller de länder inom EES där emittentens värdepapper är upptagna till handel. I det fall värdepapperen tagits upp till handel på reglerade marknader belägna i eller verksamma inom mer än ett
land, ska samtliga dessa länder vara emittentens hemmedlemsstater. Detta gäller till dess att emittenten har valt en enda hemmedlemsstat och offentliggjort detta. För emittenter som redan är upptagna till handel på en reglerad marknad och som inte gjort något val av hemmedlemsstat, inleds tremånadersperioden den 27 november 2015. För de som gjort ett val innan denna tidpunkt finns ett undantag, se vidare nedan.
Skälet till den ändrade definitionen av hemmedlemsstat i denna del är att tredjelandsemittenter och emittenter av skuldebrev vars nominella värde överstiger motsvarande 1 000 euro per styck, tidigare kunnat undvika tillsyn genom att avstå från att välja hemmedlemsstat. Genom den ändrade bestämmelsen kommer en medlemsstat pekas ut som hemmedlemsstat för emittenter som avstår från att välja hemmedlemsstat. Om emittentens värdepapper är upptagna till handel i fler än en medlemsstat kommer alla dessa medlemsstater bli hemmedlemsstater till dess att ett val gjorts. De behöriga myndigheterna i dessa medlemsstater kommer då alla att ha befogenheter att utöva tillsyn över emittenten i fråga. Avsikten med detta är att skapa incitament för emittenten att välja hemmedlemsstat (se skäl 20 till ändringsdirektivet). Liknande regler saknades tidigare i öppenhetsdirektivet. Vid genomförandet av det direktivet i svensk rätt infördes dock ett krav på att en emittent som ska välja en stat inom EES som hemmedlemsstat måste ha gjort ett sådant val innan emittentens värdepapper får tas upp till handel på en reglerad marknad i Sverige (se prop. 2006/07:65 s. 100). Kravet är infört i 13 kap. 4 § LVM.
Bestämmelser om när Sverige ska vara hemmedlemsstat för emittenter som enligt direktivet ska välja hemmedlemsstat men inte gör ett sådant val bör införas så att detta framgår av definitionen av hemmedlemsstat i LVM. Det befintliga kravet på att en emittent som ska välja en stat inom EES som hemmedlemsstat måste ha gjort ett sådant val innan emittentens värdepapper får tas upp till handel på en reglerad marknad i Sverige bör slopas, då den ändrade definitionen av hemmedlemsstat i öppenhetsdirektivet innebär att det, med undantag för de tre månader som en emittent som ska välja hemmedlemsstat har på sig att göra detta val, inte kan uppstå någon situation där en emittent saknar hemmedlemsstat.
4.2.5. Offentliggörande av och meddelande till behöriga myndigheter om val av hemmedlemsstat
Förslag: En emittent ska offentliggöra valet av hemmedlemsstat
enligt lagen om värdepappersmarknaden och anmäla valet till berörda behöriga myndigheter.
Genom ändringsdirektivet införs bestämmelser i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet som anger att emittenter ska offentliggöra valet av hemmedlemsstat och meddela valet till behöriga myndigheter. Valet ska offentliggöras i enlighet med bestämmelserna i artikel 20 (språk) och 21 (offentliggörande) i direktivet, dvs. på samma sätt som gäller för annan obligatorisk information. Emittenten ska dessutom anmäla sitt val till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där emittenten har sitt säte (i tillämpliga fall), den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och de behöriga myndigheterna i alla värdmedlemsstater. Förfarandet vid val av hemmedlemsstat reglerades tidigare i artikel 2 i kommissionens genomförandedirektiv. Den bestämmelsen upphör att gälla.
Bestämmelser om offentliggörande av och lämnande av information till Finansinspektionen om val av hemmedlemsstat finns i tillämpningsföreskrifter från Finansinspektionen (se 10 kap. 1 a § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om verksamhet på marknadsplatser, FFFS 2007:17). Bestämmelserna bygger på ett bemyndigande i 1 kap. 16 § LVM.
Ändringsdirektivets krav på att valet av hemmedlemsstat ska offentliggöras och anmälas till behöriga myndigheter, som tidigare gällt enligt kommissionens genomförandedirektiv bör införas i lag. Därmed tydliggörs att det är först när ett val har offentliggjorts och anmälts till behöriga myndigheter som det är giltigt.
Bestämmelser om information som ska offentliggöras av emittenter finns i 17 kap. LVM. Dessa bestämmelser bör därmed även tillämpas i fråga om offentliggörande av information om val av hemmedlemstat. Enligt ändringsdirektivet ska även bestämmelserna om språk i artikel 20 i öppenhetsdirektivets tillämpas avseende information om val av hemmedlemsstat. Öppenhetsdirektivets bestämmelser om språk har genomförts genom tillämpningsföreskrifter från Finansinspektionen, som meddelats i enlighet med bemyndigandet i 17 kap. 5 § 2 i LVM. Detta bör även omfatta den nu
aktuella informationen om val av hemmedlemsstat. Det nuvarande bemyndigandet i 1 kap. 16 § LVM om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur en emittent ska offentliggöra valet av hemmedlemsstat bör därmed tas bort.
Emittenter som valt hemmedlemsstat före den 27 november 2015 och underrättat de behöriga myndigheterna om det valet, undantas från kravet på att offentliggöra valet av hemmedlemsstat. Emittenter vars värdepapper redan är upptagna till handel på en reglerad marknad inom EES och som redan valt hemmedlemsstat behöver därmed inte offentliggöra något nytt val. För övriga emittenter1 ska ett val göras och offentliggöras inom en tremånadersperiod som inleds den 27 november 2015. Valet av hemmedlemsstat ska således ha meddelats berörda medlemsstater och ha offentliggjorts senast den 26 februari 2016. Om inte detta slutförts innan dess blir de nya bestämmelserna om vilken medlemsstat som ska vara hemmedlemsstat för en emittent som inte valt hemmedlemsstat tillämpliga.
4.2.6. Ändrad definition av hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet
Förslag: Definitionen av hemmedlemsstat enligt lagen om
handel med finansiella instrument anpassas till de nya reglerna om val av ny hemmedlemsstat för vissa emittenter.
Genom ändringsdirektivet görs även en anpassning av definitionen av hemmedlemsstat i artikel 2.1.m i prospektdirektivet. Ändringen i prospektdirektivet innebär att ett val av ny hemmedlemsstat enligt öppenhetsdirektivet som görs av tredjelandsemittenter av aktier eller skuldebrev med ett nominellt värde som understiger 1 000 euro per styck även ska gälla enligt prospektdirektivet. Genom denna anpassning samordnas bestämmelserna om tredjelandsemittenters val av hemmedlemsstat i öppenhetsdirektivet med prospektdirektivet i tillämpliga delar. Avsikten är, liksom tidigare, att
1 Det vill säga tredjelandsemittenter och emittenter som enbart gett ut skuldebrev med ett nominellt belopp som uppgår till eller överstiger motsvarande 1 000 euro, vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige och som inte valt hemmedlemsstat innan den 27 november 2015.
definitionerna av hemmedlemsstat enligt de båda direktiven ska vara samstämmiga. Vad avser enskilda emissioner av skuldebrev med ett nominellt värde som överstiger 1 000 euro per styck kan dock en emittent välja en annan hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet än enligt öppenhetsdirektivet.
Bestämmelser om hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet är genomförda i svensk rätt i 2 kap. 37–39 §§ LHF. Enligt 2 kap. 39 § är Sverige hemmedlemsstat för emittenter av aktier eller skuldebrev med ett nominellt värde som understiger motsvarande 1 000 euro per styck, och som inte har säte inom EES, om det är i Sverige som emittentens överlåtbara värdepapper kommer att erbjudas till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad för första gången. För att genomföra ändringsdirektivet bör bestämmelsen anpassas så att det framgår att Sverige inte längre ska vara hemmedlemsstat för en sådan emittent om ett nytt val gjorts i enlighet med förutsättningarna i LVM (dvs. om emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige). Det bör också framgå att Sverige ska vara hemmedlemsstat för en emittent som väljer Sverige som ny hemmedlemsstat i enlighet med förutsättningarna i LVM.
I fråga om emittenter av icke-aktierelaterade överlåtbara värdepapper som har ett nominellt värde som uppgår till minst 1 000 euro per styck, väljs hemmedlemsstat i fråga om en specifik emission av ett värdepapper, se artikel 2.1.m ii i prospektdirektivet samt 2 kap. 38 § LHF. Definitionen bedöms därför inte utgöra något hinder för ett val av ny hemmedlemsstat enligt öppenhetsdirektivet som görs av emittenter av icke-aktierelaterade överlåtbara värdepapper som har ett nominellt värde som vart och ett motsvarar minst 1 000 euro. Någon anpassning av definitionen av hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet i detta avseende har inte heller gjorts.
4.3. Övriga definitioner
4.3.1. Emittent
Bedömning: Den ändrade definitionen av begreppet emittent
föranleder inte någon lagändring.
Genom ändringsdirektivet ändras definitionen av begreppet emittent i artikel 2.1.d i öppenhetsdirektivet till att även omfatta fysiska personer vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Bakgrunden till den ändrade definitionen är att det i vissa medlemsstater förekommer emittenter som inte är juridiska personer.2 Det förtydligas också i definitionen att i den mån det förekommer depåbevis som är upptagna till handel på en reglerad marknad är emittenten den som emitterat de värdepapper som depåbevisen motsvarar, oavsett om dessa värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad eller ej.
Någon definition av begreppet emittent som motsvarar öppenhetsdirektivets definition finns inte i svensk rätt. I den svenska lagstiftningen betyder begreppet emittent aktiebolaget om det är frågan om aktier och utgivaren eller utfärdaren av instrumentet om det är frågan om något annat finansiellt instrument (se 1 kap. 5 § 9 LVM samt 1 kap. 1 § LHF).3 Begreppet begränsas därmed inte till att enbart omfatta utgivare vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, utan omfattar även andra utgivare av överlåtbara värdepapper. Tillämpningsområdet för de bestämmelser i LVM och LHF som genomför bestämmelser i öppenhetsdirektivet i svensk rätt avgränsas i stället på annat sätt.
Begreppet emittent, i den vida betydelse det används i den svenska lagstiftningen, utesluter inte enligt utredningens bedömning fysiska personer i fråga om utgivare av andra finansiella instrument än aktier. De krav som ställs för upptagande av finansiella instrument till handel på en reglerad marknad i 15 kap. LVM samt
2 Se kommissionens rapport om genomförandet av öppenhetsdirektivet, Impact assessment SEC (2011) 1279, s. 84. 3 Att någon direktivkonform definition inte genomförts i svensk rätt förklaras bl.a. av att begreppet har olika innebörd i de olika EU-rättsakterna på värdepappersmarknadsområdet. som styr informationsgivning, jfr artikel 2.1h i prospektdirektivet samt artikel 3.1.21 i marknadsmissbruksförordningen.
de svenska börsernas regelverk för emittenter utgör enligt utredningens bedömning inte heller något formellt hinder för att överlåtbara värdepapper som ges ut av fysiska personer tas upp till handel på en reglerad marknad. De långtgående krav som ställs för upptaganade till handel av överlåtbara värdepapper i såväl lagstiftningen som i börsernas regelverk torde dock enligt utredningens bedömning indirekt innebära att denna situation inte uppstår i praktiken.
Vad avser förtydligandet i definitionen om depåbevis utgör detta enligt utredningens bedömning inte någon förändring i förhållande till gällande rätt vad avser tillämpningsområdet för regleringen. Att det förekommer att depåbevis upptas till handel på en reglerad marknad utan att de aktier som depåbevisen avser är upptagna till handel på någon annan reglerad marknad uppmärksammades även vid det ursprungliga genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt. I samband med överväganden kring omfattningen av flaggningsskyldigheten konstaterades bl.a. att med hänsyn till den möjlighet till rösträtt och de övriga rättigheter som depåbevisen ger är de skäl som ligger till grund för en flaggningsskyldighet lika starka vid innehav av depåbevis som om det hade varit fråga om direktinnehav av aktier. Anmälningsskyldigheten omfattar därför även den situation då de aktier som depåbevisen avser inte är upptagna till handel på någon reglerad marknad, förutsatt att depåbevisen är upptagna på en sådan marknad och att de medför rätt att rösta för aktierna (se prop. 2006/07:65 s. 178).
Utredningens bedömning är sammanfattningsvis att den ändrade definitionen av begreppet emittent i öppenhetsdirektivet inte ger upphov till något behov av lagändring.
4.3.2. Juridiska personer och begreppet kontrollerat företag
Förslag: Vid tillämpning av flaggningsreglerna ska den anmäl-
ningsskyldiges innehav räknas samman med sådana aktier som innehas av ett företag som den anmälningsskyldige kontrollerar. Ett kontrollerat företag ska vara befriat från anmälningsskyldighet om anmälan i stället görs av moderföretaget eller, om detta i sin tur är ett kontrollerat företag, av dess eget moderföretag. En definition av begreppet kontrollerat företag införs i LHF.
Bedömning: I övrigt föranleder förtydligandet avseende begreppet
juridisk person inte något behov av lagändring.
Enligt den nya punkten 2a i artikel 2 i öppenhetsdirektivet ska varje hänvisning till juridiska personer i direktivet anses inbegripa registrerade näringslivsorganisationer som saknar ställning som juridisk person och truster. Vilka registrerade näringslivsorganisationer som saknar ställning som juridisk person som avses i det förtydligande som införts av begreppet juridisk person framgår inte av skälen till direktivet eller de rapporter som föregått ändringsdirektivet. Enligt utredningen saknas motsvarighet i den svenska associationsrätten till registrerade näringslivsorganisationer som samtidigt inte är juridiska personer. De svenska lagbestämmelser som genomför öppenhetsdirektivet är dock i vissa fall tillämpliga på utländska fysiska och juridiska personer, exempelvis i fråga om vilka som är flaggningsskyldiga. Förtydligandet i direktivet får därför betydelse även för tillämpningen av de svenska bestämmelserna.
Begreppet juridisk person används i öppenhetsdirektivet i definitionerna av begreppen emittent, aktieägare och kontrollerat företag (artikel 2.1.d, f, och i). Begreppet juridisk person används även i direktivet för att beteckna andra flaggningsskyldiga än aktieägare i artiklarna 10 och 13.
Några definitioner som motsvarar direktivets definitioner av emittent, aktieägare eller kontrollerat företag har inte genomförts i den svenska lagstiftningen. Tillämpningsområdet för öppenhetsdirektivet anges i stället på annat sätt. I vilken utsträckning som det förtydligande som nu införs i öppenhetsdirektivet avseende begreppet juridisk person föranleder någon lagstiftningsåtgärd
måste därför prövas mot bakgrund av tillämpningsområdet för de enskilda bestämmelser som genomför direktivet i svensk rätt.
Vad avser begreppet aktieägare och andra fysiska eller juridiska personer som är flaggningsskyldiga enligt artikel 9 eller artikel 13 i öppenhetsdirektivet, har tillämpningsområdet för flaggningsskyldigheten som den är uttryckt i 4 kap. 3 § LHF i sig inte begränsats på ett sätt som utesluter att vare sig näringslivsorganisationer som saknar ställning som juridisk person eller truster kan vara anmälningsskyldiga enligt lagen. Förtydligandet avseende begreppet juridisk person i öppenhetsdirektivet påkallar därmed inte någon lagändring i fråga om vem som är anmälningsskyldig. Förtydligandet får dock betydelse för tillämpningsområdet för de svenska bestämmelser som genomför bestämmelserna om sammanläggning i artikel 10 samt bestämmelsen om undantag från flaggningsskyldigheten i artikel 12.3 i öppenhetsdirektivet.
Enligt artikel 10.e i öppenhetsdirektivet ska sammanläggning ske med rösträtter som innehas av ett företag som den anmälningsskyldiga fysiska eller juridiska personen kontrollerar.4 Begreppet kontrollerat företag definieras i artikel 2.1.f i öppenhetsdirektivet som ett företag där
1. en fysisk eller juridisk person förfogar över en majoritet av
rösterna, eller
2. en fysisk eller juridisk person har rätt att utse eller avsätta en
majoritet av ledamöterna i administrations-, lednings- eller kontrollorganet och samtidigt är aktieägare eller ledamot i företaget, eller
3. en fysisk eller juridisk person är aktieägare eller ledamot och
ensam kontrollerar en majoritet av aktieägarnas eller ledamöternas röster enligt överenskommelse med andra aktieägare eller ledamöter i företaget, eller
4. en fysisk eller juridisk person har befogenhet att utöva eller
faktiskt utövar ett bestämmande inflytande eller kontroll.
4 Enligt artikel 10.e ska sammanläggning med ett kontrollerat företags aktieinnehav även ske med sådana rösträtter som får utnyttjas av det kontrollerade företaget i enlighet med artikel 10.a–d, dvs. genom avtalsförhållande etc. Vid genomförandet av öppenhetsdirektivet ansågs detta följa av att flera sammanläggningsregler kan bli tillämpliga samtidigt. Någon särskild bestämmelse som genomför direktivet i denna del infördes därför inte i svensk rätt (prop. 2006/07:65 s. 315–317).
Enligt den bestämmelse som i svensk rätt motsvarar kravet på sammanläggning med rösträtter som innehas av kontrollerade företag (artikel 10.e i öppenhetsdirektivet), ska den anmälningsskyldiges innehav räknas samman med aktier som innehas av ett dotterföretag till den anmälningsskyldige (4 kap. 4 § andra stycket 3 LHF). Med begreppet dotterföretag avses enligt paragrafens femte stycke detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), förkortad ABL. Definitionen av dotterföretag i ABL omfattar endast juridiska personer och är även på andra sätt snävare än definitionen av kontrollerat företag i direktivet.5
Vid genomförandet av öppenhetsdirektivet bedömdes direktivets definition av begreppet kontrollerat företag i allt väsentligt motsvara begreppet dotterföretag enligt svensk rätt (prop. 2006/07:65 s. 141–142). Med hänsyn till att ett moder-dotterföretagsförhållande enligt öppenhetsdirektivet även kan omfatta andra moderföretag än aktiebolag, framgår av 4 kap. 4 § femte stycket LHF att det som föreskrivs om moderbolag i ABL även ska tillämpas på fysiska personer och andra juridiska personer än aktiebolag vid tillämpning av sammanläggningsreglerna i LHF.
Ett kontrollerat företag såsom det definieras i öppenhetsdirektivet kan enligt utredningen bl.a. vara en utländsk näringslivsorganisation som saknar ställning som juridisk person eller en trust. Med anledning av förtydligandet av innebörden av begreppet juridisk person i direktivet bör därför tillämpningsområdet för bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket 3 breddas till att omfatta kontrollerade företag. En definition av begreppet kontrollerat företag som motsvarar definitionen i artikel 2.1.f i öppenhetsdirektivet bör därför införas i LHF. Med hänsyn till att definitionen av kontrollerat företag enligt utredningen även omfattar de moder-dotterföretagsförhållanden som avses i den gällande bestämmelsen, bör båda begreppen inte användas jämsides. Kontrollerat företag bör därför ersätta begreppet dotterföretag i den i frågavarande bestämmelsen.
Enligt artikel 12.3 i öppenhetsdirektivet ska ett företag undantas från anmälningsskyldighet om anmälan görs av moderföretaget eller, om moderföretaget själv är ett kontrollerat företag, av dess eget
5 Begreppet kontrollerat företag omfattar bl.a. även företag där en fysisk eller juridisk person har befogenhet att utöva ett faktiskt inflytande eller kontroll utan att vara aktieägare.
moderföretag. Enligt motsvarande svenska bestämmelse i 4 kap. 6 § LHF ska ett dotterföretag befrias från anmälningsskyldighet om anmälan i stället görs av moderföretaget eller, om detta i sin tur är ett dotterföretag, av dess eget moderföretag. Utredningen föreslår att begreppet kontrollerat företag ska ersätta dotterföretag även i denna bestämmelse.
Tillämpningsområdet för övriga bestämmelser som genomför direktivet i svensk rätt riktas främst mot emittenter. Med hänsyn till den vida betydelse som begreppet emittent har i den svenska lagstiftningen, se avsnitt 4.3.1, påverkas enligt utredningen inte dessa bestämmelser av förtydligandet avseende begreppet juridisk person. Någon lagstiftningsåtgärd i denna del är därför inte påkallad.
4.3.3. Formellt avtal
Bedömning: Någon definition av formellt avtal tas inte in i lagen.
Genom ändringsdirektivet har en definition av formellt avtal lagts till i artikel 2.1.q i öppenhetsdirektivet. Enligt bestämmelsen är ett formellt avtal ett avtal som är bindande enligt nationell rätt. Betydelsen av begreppet formellt avtal har tidigare angetts i artikel 11.1 i kommissionens genomförandedirektiv. Den bestämmelsen försvinner nu.
Begreppet formellt avtal används i artikel 13.1 första stycket a i öppenhetsdirektivet för att definiera vilka finansiella instrument förutom aktier som ska omfattas av flaggningsskyldighet. Någon särskild definition av begreppet formellt avtal bör enligt utredningens bedömning inte införas i LHF. I den aktuella lagbestämmelse som genomför artikel 13.1 första stycket a i öppenhetsdirektivet i svensk rätt tydliggörs i stället att det är en avtalsenlig rätt att förvärva aktier som avses, se vidare avsnitt 5.2.5 samt författningskommentaren till 4 kap. 2 § LHF.
5. Krav på information om större värdepappersinnehav (flaggningsregler)
5.1. Inledning
Flaggningsreglerna innebär att den som i ett aktiemarknadsbolag förvärvar aktier, eller vissa andra finansiella instrument med sådana aktier som underliggande tillgång, inom viss tid ska anmäla ändringar i sitt innehav, om ändringen medför att innehavet uppnår, överstiger eller går ned under vissa gränsvärden. Ändringen av innehavet ska anmälas till det berörda bolaget (emittenten) och Finansinspektionen. Bestämmelserna om flaggning syftar till att säkerställa ett gott investerarskydd genom en god genomlysning av ägarförhållandena i bolagen. Sådana regler anses befrämja investerarnas förtroende för värdepappersmarknaden.
Enligt artikel 9.1 i öppenhetsdirektivet ska flaggning ske om något av gränsvärdena 5, 10, 15, 20, 25, 30, 50 respektive 75 procent av rösträtterna uppnås, överstigs eller understigs. I artikel 9.3 i direktivet anges att en hemmedlemsstat inte behöver tillämpa gränsvärdena 30 procent och 75 procent om staten i den nationella rätten tillämpar gränsvärden på en tredjedel respektive två tredjedelar.
Artikel 10 i öppenhetsdirektivet föreskriver att kraven på anmälan ska tillämpas även på den som kan förvärva, avyttra eller utöva rösträtt i något av de i artikeln uppräknade fallen eller i en kombination av dem. Som exempel kan nämnas fall då flera aktieägare har träffat ett avtal som förpliktar dem att anta en bestående gemensam hållning i fråga om förvaltningen av bolaget på grundval av ett samordnat utnyttjande av rösträtterna (artikel 10.a). En annan situation är då någon innehar aktier i eget namn men för annans räkning (artikel 10.g).
I öppenhetsdirektivet föreskrivs vissa undantag från flaggningsskyldigheten. Enligt artikel 9.5 i direktivet ska flaggningsreglerna inte tillämpas när en marknadsgarant, som handlar i egenskap av marknadsgarant, förvärvar eller avyttrar ett större innehav som uppgår till eller överstiger tröskelvärdet på 5 procent, under förutsättning att marknadsgaranten varken ingriper i förvaltningen av den berörda emittenten eller utövar något inflytande över denne för att denne ska köpa sådana aktier eller stödja aktiepriset. Enligt artikel 9.6 i direktivet undantas även rösträtter i ett handelslager i ett kreditinstitut eller värdepappersföretag under förutsättning att rösträtterna i ett handelslager inte överstiger 5 procent och kreditinstitutet eller värdepappersföretaget ser till att rösträtter kopplade till aktier i handelslagret inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i förvaltningen av emittenten.
I artikel 12.1 i öppenhetsdirektivet finns bestämmelser om innehållet i en flaggningsanmälan. Vilka uppgifter en anmälan avseende andra flagningspliktiga instrument än aktier ska innehålla anges i artikel 11.3 i kommissionens genomförandedirektiv.
I artikel 12.2 i direktivet uppställs krav på att anmälan till emittenten och till den behöriga myndigheten ska göras så snart som möjligt men senast inom fyra handelsdagar efter den dag då den anmälningsskyldige fick reda på, eller med hänsyn till omständigheterna borde ha fått reda på, den transaktion som föranleder anmälningsskyldigheten eller fick reda på den bolagshändelse som medför att anmälningsskyldighet uppkommer utan att någon transaktion har vidtagits. Emittenten (alternativt den behöriga myndigheten) ska därefter offentliggöra informationen i anmälan senast tre handelsdagar efter anmälan (artikel 12.6 och 12.7).
Enligt den nya artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet ska flaggningsskyldigheten gälla även för den som direkt eller indirekt innehar sådana finansiella instrument som ger innehavaren rätt att på eget initiativ, och enligt ett formellt avtal, förvärva aktier till vilka rösträtt är kopplade och som har getts ut av en emittent vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad. I artikel 11.1 i kommissionens genomförandedirektiv anges vilka finansiella instrument som omfattas av anmälningsskyldigheten, förutsatt att de uppfyller de kvalifikationer som den nya artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet uppställer. I samma artikel preciseras begreppen ”på eget initiativ” och ”formellt avtal”. Enligt artikel 11.2 i kommissionens genom-
förandedirektiv ska en innehavare av finansiella instrument vid beräkningen av huruvida ett gränsvärde har uppnåtts eller överskridits lägga samman alla sådana finansiella instrument som avser samma underliggande emittent.
5.1.1. Regleringen i svensk rätt
De nuvarande bestämmelserna om anmälningsskyldighet i LHF infördes den 1 juli 2007, som ett led i implementeringen av öppenhetsdirektivet i svensk rätt. De lagstadgade flaggningsbestämmelser som gällde dessförinnan var mindre långtgående och i praktiken tillämpades i stället en strängare självreglering i form av Näringslivets Börskommitté:s (NBK:s) flaggningsregler på den svenska marknaden. Vid genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt skärptes de lagstadgade flaggningsbestämmelserna för att undvika en standardsänkning på informationsgivningen (prop. 2006/07:65 s. 160 f.). Därför föreskrivs enligt svensk rätt såväl kortare tidsfrister som fler flaggningsgränser än vad direktivet uppställer.
Bestämmelserna om offentliggörande av aktieinnehav i 4 kap. LHF ska tillämpas i fråga om aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som getts ut av ett svenskt aktiebolag (4 kap. 1 §) eller i fråga om aktier som getts ut av aktiebolag som inte har säte i en stat inom EES, om Sverige är hemmedlemsstat enligt 2 kap. 39 § (4 kap. 22 §
)
. Enligt huvudregeln i 4 kap. 3 § ska den som innehar aktier (den anmälningsskyldige) under de förutsättningar som anges i 5 § skriftligen anmäla en ändring av innehavet till aktiebolaget och Finansinspektionen. Enligt 4 kap. 5 § ska en ändring av ett innehav anmälas om ändringen medför att den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som innehavet motsvarar uppnår, överstiger eller går ned under något av gränsvärdena 5, 10, 15, 20, 25, 30, 50, 66 2/3 och 90 procent. Sverige har valt att tillämpa gränsvärdet 66 2/3 i stället för 75 procent (se artikel 9.3 och prop. 2006/07:65 s. 168). Om ett aktiebolag ökar eller minskar det totala antalet aktier eller röster i bolaget, ska bolaget den sista handelsdagen i den kalendermånad då ökningen eller minskningen har skett offentliggöra uppgifter om ändringen (4 kap. 9 § första stycket). Aktieägare vars innehav uppnår, passerar eller understiger gränsvärdena till följd av
en bolagshändelse som förändrar det totala antalet röster eller aktier i bolaget omfattas av anmälningsskyldigheten, s.k. passiv flaggningsskyldighet (4 kap. 9 § andra stycket). En sådan bolagshändelse kan till exempel vara en nyemission eller en minskning av aktiekapitalet med indragning av aktier. Även en konvertering av tidigare utgivna konvertibla skuldebrev medför en sådan förändring som måste offentliggöras.
Enligt 4 kap. 4 § andra stycket ska till den anmälningsskyldiges innehav även räknas sådana aktier som innehas av någon annan än den anmälningsskyldige. Enligt bestämmelsen räknas till den anmälningsskyldiges innehav bl.a. aktier som innehas av make eller sambo till den anmälningsskyldige, omyndiga barn som står under den anmälningsskyldiges vårdnad eller aktier som innehas av andra närstående till den anmälningsskyldige om de har gemensamt hushåll med honom eller henne sedan minst ett år.
Vid tillämpningen av bestämmelserna om flaggningsskyldighet i 4 kap. 3 § och 9 § andra stycket ska aktier som ingår i handelslagret hos ett svenskt eller utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse, ett värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag inte räknas med om aktierna motsvarar högst 5 procent av det totala antalet aktier eller röster i aktiebolaget och rösträtten för aktierna inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i förvaltningen av bolaget (4 kap. 13 § ). Skyldigheten att enligt 3 § eller 9 § andra stycket anmäla att andelen av rösterna eller det totala antalet aktier har uppnått, överstigit eller gått ned under 5 procent gäller inte för en marknadsgarant om aktierna förvärvas eller avyttras i denna egenskap och marknadsgaranten inte ingriper i förvaltningen av aktiebolaget eller utövar något inflytande över detta i syfte att bolaget ska köpa aktier utgivna av bolaget eller stödja aktiepriset (4 kap. 14 §).
En 4 kap. 10 § första stycket ska en anmälan ha kommit in till emittenten och Finansinspektionen senast handelsdagen efter den dag då anmälningsskyldigheten uppkom i enlighet med vissa i lagen närmare angivna situationer. Enligt andra stycket samma paragraf ska en anmälan efter en bolagshändelse enligt 9 § andra stycket ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen senast handelsdagen efter den dag då bolaget har offentliggjort uppgifter om ökningen eller minskningen av antalet aktier eller röster.
Vad som föreskrivs om aktier gäller även depåbevis som medför rätt att rösta för de aktier som depåbevisen avser och vissa andra finansiella instrument som ger innehavaren en rätt att förvärva redan utgivna underliggande aktier (4 kap. 2 § första stycket 1 och 2). Av bestämmelsen följer att innehavaren vid beräkningen av om anmälningsskyldighet har uppkommit ska lägga samman andra finansiella instrument än aktier med innehav av aktier utgivna av samma emittent som har gett ut de aktier som de finansiella instrumenten ger rätt att förvärva (samma prop. s. 182 och 313). Om ett sådant finansiellt instrument förfaller ska enligt 4 kap. 2 § andra stycket detta anses som en överlåtelse av det finansiella instrumentet. Enligt tredje stycket samma paragraf har regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om vilka instrument som avses i första stycket. Om ett finansiellt instrument utnyttjas genom att innehavaren förvärvar de underliggande aktierna ska även anmälan om detta göras om innehavet av aktier, sett för sig, föranleder anmälningsskyldighet (4 kap. 5 § tredje stycket).
Bestämmelser om innehållet i en flaggningsanmälan samt vilket språk anmälan ska vara upprättad på har genomförts i verkställighetsföreskrifter från Finansinspektionen, se Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2007:17 om verksamhet på marknadsplatser.
5.1.2. Öppenhetsdirektivets nya bestämmelser
Ändringsdirektivet innebär att flaggningsregelverket i öppenhetsdirektivet ändras på flera områden.
Genom en ändring i artikel 9.6 i öppenhetsdirektivet blir det i svensk rätt redan införda undantaget från flaggningsskyldighet för aktier i handelslager hos ett kreditinstitut eller ett värdepappersinstitut eller utländskt värdepappersföretag obligatoriskt för alla medlemsstater (4 kap. 13 §). Genom en ny artikel 9.6a i direktivet införs ett undantag från flaggningsskyldigheten för aktier som är förvärvade i stabiliseringssyfte. Undantaget gäller under förutsättning att innehavaren ser till att rösträtterna som är knutna till aktierna inte utövas eller på annat sätt används för att ingripa i emittentens förvaltning. Enligt den nya artikel 9.6b ska Esma i tekniska standarder ange den beräkningsmetod som ska användas för gränsvärdet på
5 procent gällande undantagen för marknadsgaranter (artikel 9.5) och aktier i handelslager hos kreditinstitut m.fl. (artikel 9.6).
Den nya artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet innebär vidare att tillämpningsområdet för flaggningsregelverket utökas till att omfatta andra finansiella instrument än aktier som har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier, oavsett om det finansiella instrumentet ger rätt till fysisk avveckling eller inte.
Genom den nya artikel 13.1a införs en s.k. deltajusterad beräkningsmetod för beräkning av rösträtter avseende instrument som enbart ger möjlighet till kontantavräkning. Enligt samma artikel ska Esma i tekniska standarder specificera de metoder som ska användas för att beräkna antalet rösträtter när det gäller finansiella instrument i en korg av aktier eller ett index samt metoderna för att fastställa deltavärdet vid beräkning av rösträtter avseende finansiella instrument som endast ger möjlighet till kontantavräkning.
Med anledning av den bredare bestämningen av vilka finansiella instrument som medför flaggningsskyldighet införs regler om innehållet i en flaggningsanmälan.
Enligt den nya artikel 13.1b i öppenhetsdirektivet kan överlåtbara värdepapper, optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal, kontrakt avseende prisdifferenser (cfd:er) och varje annat kontrakt som kan avvecklas fysiskt eller kontant utgöra sådana finansiella instrument som omfattas av flaggningsskyldighet, under förutsättning att de uppfyller villkoren i artikel 13.1 i direktivet. Esma ska med beaktande av den tekniska utvecklingen på finansmarknaderna upprätta och regelbundet uppdatera en vägledande förteckning över andra finansiella instrument som också omfattas av direktivets krav på flaggningsskyldighet under förutsättning att de uppfyller villkoren i artikel 13.1 (artikel 13.1b). Enligt den nya artikel 13.4 i direktivet ska de undantag för flaggningsanmälan som ställs upp i artiklarna 9.4, 9.5, 9.6, 12.3, 12.4 och 12.5 gälla även för kraven på anmälan enligt artikel 13.
I den nya artikel 13a i öppenhetsdirektivet införs bestämmelser om sammanläggning av aktieinnehav med innehav av andra finansiella instrument vid beräkning av gränsvärden för anmälningsskyldighet (artikel 13a.1). I svensk rätt finns som framkommit ett krav på att lägga samman aktieinnehav från en emittent med innehav av andra finansiella instrument som ger innehavaren rätt att förvärva aktier som är utgivna av samma emittent (4 kap. 2 §). Ändrings-
direktivet medför att även finansiella instrument som enbart ger rätt till kontantavveckling omfattas av kravet på sammanläggning med aktier vid beräkning av om anmälningsskyldighet uppkommit. Enligt artikel 13a.1 andra stycket ska en flaggningsanmälan innehålla en uppdelning av det antal rösträtter som är knutna till aktier som innehas i enlighet med artiklarna 9 och 10 och rösträtter som är knutna till finansiella instrument i den mening som avses i artikel 13.
Som framgått ovan har Sverige i några avseenden infört strängare flaggningsregler i LHF än som följer av direktivets minimibestämmelser. Sverige har bl.a. infört ett ytterligare flaggningspliktigt gränsvärde (90 procent) samt en kortare tidsfrist för flaggningsanmälan till emittenten och Finansinspektionen. Av artikel 3 i öppenhetsdirektivet följer att medlemsstaterna nationellt kan tillämpa en strängare tidsfrist och ha kompletterande gränsvärden. Minimiregleringen på dessa områden ändras inte genom ändringsdirektivet. I utredningens uppdrag ligger emellertid att ta ställning till om det är lämpligt att förlänga tidsfristen till fyra handelsdagar och ta bort gränsvärdet på 90 procent för att uppnå en högre grad av harmonisering.
På ett område har dock den tidigare minimiregleringen på flaggningsområdet ändrats på ett sådant sätt att det påverkar den strängare svenska regleringen. Genom ändringsdirektivet ändras artikel 3 i öppenhetsdirektivet på så sätt att det uppställs ett krav på fullharmonisering i fråga om i vilka fall skyldighet föreligger att göra flaggningsanmälan enligt artikel 10 och 13. Det innebär att kravet i svensk rätt på sammanläggning med sådana aktier som innehas av make eller sambo, omyndiga barn eller andra närstående till den anmälningsskyldige måste tas bort.
5.2. Genomförande av de nya flaggningsreglerna i svensk rätt
5.2.1. Gränsvärdet 90 procent
Bedömning: Kravet i lag på flaggningsskyldighet vid gräns-
värdet 90 procent av röstetalet eller antalet aktier i bolaget ska finnas kvar.
I 4 kap. 5 § första stycket LHF anges de gränsvärden som föranleder anmälningsskyldighet till bolaget och Finansinspektionen. En ändring av ett innehav ska anmälas om ändringen medför att den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget som innehavet motsvarar
1. uppnår eller överstiger någon av gränserna 5, 10, 15, 20, 25, 30,
50, 66 2/3 och 90 procent, eller
2. går ned under någon av gränserna i 1.
I öppenhetsdirektivet anges att flaggning ska ske om något av gränsvärdena 5, 10, 15, 20, 25, 30, 50 respektive 75 procent av rösträtterna uppnås, överstigs eller understigs (artikel 9.1). Den högsta nivån som enligt svensk lag föranleder flaggning, 90 procent, är således satt högre än vad som krävs enligt direktivet.
Öppenhetsdirektivet uppställer minimiregler i detta avseende och hemmedlemsstaten har möjlighet att fastställa såväl lägre som kompletterande gränsvärden. I utredningens uppdrag ligger att ta ställning till om det med hänsyn till investerarnas intresse är lämpligt att ta bort 90-procentgränsen för att uppnå en högre grad av harmonisering. Utredningen ska särskilt beakta att flaggningsskyldigheten inte får utformas så att styrningen, organisationen och förvaltningen av emittenter belastas på ett sådant sätt att deras konkurrenssituation hämmas eller att intresset minskar för företag att ta upp sina värdepapper till handel på en reglerad marknad.1
Flera av de gränsvärden som anges har koppling till bestämmelser i annan lagstiftning. Som exempel kan nämnas att ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget kan påkalla att minoritetsrevisor
1 Se kommittédirektiven (Dir 2013:109) s. 6 ff.
utses eller begära beslut om vinstutdelning (9 kap. 9 § samt 18 kap. 11 § ABL). Skyldigheten att lämna ett offentligt erbjudande om aktieförvärv uppkommer när någon har 30 procent av röstetalet i ett bolag (3 kap. 1 § lagen [2006:451] om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden). Vidare är till exempel bolagsstämmobeslut om ändring av bolagsordning eller beslut om godkännande av fusionsplan giltiga om de har biträtts av aktieägare med minst två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de aktier som är företrädda vid bolagsstämman (7 kap. 42 § och 23 kap. 17 § ABL).
Gränsvärdet på 90 procent infördes för att skapa offentlighet om att en rätt eller skyldighet till inlösen enligt 22 kap. 1 § ABL uppkommit (prop. 2006/07:65 s. 169). Bestämmelsen ger en majoritetsaktieägare, som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i bolaget, en rätt att lösa in aktier som tillhör övriga aktieägare och en skyldighet att, på annan aktieägares begäran, lösa in dennes aktier. I 22 kap. 2 § tredje stycket ABL regleras frågan om vilken värderingstidpunkt som ska tillämpas när lösenbeloppet bestäms för en aktie som ska lösas in. Utgångspunkten är att värderingen ska grundas på förhållandena på den s.k. påkallandedagen. Detta är den dag då majoritetsaktieägaren hos bolagets styrelse begärde att tvisten ska lämnas till avgörande av skiljemän eller, om det är en minoritetsaktieägare som har begärt inlösen, den dag då denne lämnade ett sådant meddelande som avses i 19 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande till majoritetsaktieägaren. Enligt utredningens mening finns det följaktligen av flera olika skäl ett intresse av att skapa offentlighet om att en rätt eller skyldighet till inlösen har uppkommit.
Flaggning till följd av att någon uppnår, passerar eller går ned under 90-procentgränsen är ovanligt och anmälningsskyldigheten kan i det avseendet inte anses särskilt betungande. Av den anledningen ser utredningen inte heller någon reell fara att en svensk särreglering ur ett konkurrensperspektiv skulle göra Sverige till ett mindre attraktivt noteringsland jämfört med länder som inte uppställer motsvarande gränsvärde. Det kan noteras att flera stora medlemsstater som till exempel Frankrike, Italien, Spanien och Storbritannien i dag uppställer ett krav på anmälningsskyldighet för gränsvärdet 90 procent.
Utredningen gör sammantaget bedömningen att behovet av att i lag säkerställa offentlighet om att en aktiebolagsrättslig inlösens-
skyldighet har uppkommit är av sådan betydelse för marknaden och investerarna att det väger tyngre än de nackdelar som striktare nationella regler i detta avseende i övrigt kan innebära. Kravet i lag på anmälningsskyldighet när någon uppnår, passerar eller går ned under gränsvärdet 90 procent av röstetalet eller antalet aktier i bolaget bör därför finnas kvar.
5.2.2. Flaggningsskyldighet för annans aktieinnehav
Förslag: Kravet i lag på flaggningsanmälan tas bort såvitt avser
sådana aktier som innehas av – make eller sambo, – omyndiga barn, eller – andra närstående.
I 4 kap. 4 § andra stycket punkterna 9–11 LHF anges situationer när fysiska personer ska räkna in vissa närståendes innehav i sina egna vid beräkning av om flaggningsskyldighet uppkommit. Det gäller skyldigheten att lägga samman det egna innehavet med sådana aktier som innehas av make eller sambo till den anmälningsskyldige (punkten 9), aktier som innehas av omyndiga barn som står under den anmälningsskyldiges vårdnad (punkten 10) och aktier som innehas av andra närstående till den anmälningsskyldige än som avses i 9 och 10, om de har gemensamt hushåll med den anmälningsskyldige sedan minst ett år (punkten 11). De angivna punkterna bygger på situationer som inte omfattas av sammanläggningsbestämmelserna i artikel 10 i öppenhetsdirektivet.
Artikel 3 i öppenhetsdirektivet ändras på så sätt att det inte längre är möjligt att ha mer långtgående regler än vad som följer av artikel 10. Gällande rätt måste därför ändras i enlighet härmed.
5.2.3. Undantag från flaggningsskyldigheten
Förslag: Från flaggningsskyldigheten undantas, under vissa för-
utsättningar, aktier som förvärvats i stabiliseringssyfte.
Allmänt om undantagen
Öppenhetsdirektivet föreskriver vissa undantag från flaggningsskyldigheten i det fall förvärv görs i annat syfte än att få ett ägarinflytande över bolaget. Direktivet anger också i flera fall som en förutsättning för undantag att sådant inflytande inte kan utövas, eller rent faktiskt inte utövas. Gemensamt för undantagsfallen är dessutom att förvärven görs inom ramen för, och motiveras av, en verksamhet på värdepappersmarknaden som bedrivs av förvärvaren.
Av den nya artikel 13.4 i öppenhetsdirektivet följer att undantagen från flaggningsskyldighet även ska tillämpas på andra finansiella instrument än aktier. Bestämmelserna om flaggningsskyldighet för aktieinnehav är enligt svensk rätt tillämpliga även på innehav av vissa andra finansiella instrument än aktier (4 kap. 2 § första stycket LHF). Av gällande rätt följer därmed att undantagen från flaggningsskyldighet i fråga om aktieinnehav även är tillämpliga på innehav av sådana andra finansiella instrument än aktier som omfattas av anmälningsskyldigheten (prop. 2006/07:65 s. 183). Någon lagstiftningsåtgärd för att genomföra artikel 13.4 i direktivet är därmed inte nödvändig.
Aktier förvärvade i stabiliseringssyfte
På de flesta finansiella marknader förekommer vissa förfaranden som formellt skulle kunna omfattas av marknadsmissbruksdirektivets definition av otillbörlig marknadspåverkan, men som av ekonomiska skäl ändå anses som legitima eller önskvärda. Av den anledningen har det i artikel 8 i marknadsmissbruksdirektivet tagits in en undantagsbestämmelse för vissa situationer, nämligen bolags återköp av egna aktier och kursstabilisering i samband med exempelvis nyintroduktioner av aktier (s.k. safe harbourregler). En regel motsvarande innehållet i artikel 8 i marknadsmissbruksdirektivet har införts i 9 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid
handel med finansiella instrument.2 Kommissionen har antagit genomföranderegler till marknadsmissbruksdirektivet i form av förordning (EG) nr 2273/2003 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG när det gäller undantag för återköpsprogram och stabilisering av finansiella instrument,3där det anges ett antal regler som ett bolag respektive en emittent måste följa för att vara skyddad av undantagsregeln. Bland annat föreskrivs att stabilisering bara ska genomföras under en begränsad tidsperiod, närmare villkor om när en tidsperiod ska börja löpa, vilken information som måste offentliggöras av den som genomför stabilisering samt under vilka särskilda prisvillkor som stabilisering får genomföras (artiklarna 8–10).
Stabilisering kan enklast beskrivas som en form av kursvård bedriven av emittenten eller av denne anlitad mellanhand under en period då det råder en tillfällig obalans mellan tillgång och efterfrågan på de aktuella finansiella instrumenten. Vanligtvis förekommer detta i samband med en spridning av aktier, till exempel vid en börsintroduktion, där det finns risk för att ett tillfälligt säljtryck pressar ned kursen till en lägre nivå än vad som borde följa vid en normal värdering av aktierna (prop. 2004/05:142 s. 83 f.).
Ett undantag från kravet på flaggningsskyldighet gällande rösträtter som är knutna till aktier som förvärvats i stabiliseringssyfte i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 2273/2003 införs nu i den nya artikel 9.6a i öppenhetsdirektivet. Undantaget gäller under förutsättning att innehavaren ser till att rösträtterna som är knutna till aktierna inte utövas eller på annat sätt används för att ingripa i emittentens förvaltning. Eftersom undantaget från flaggningsskyldighet i artikel 9.6a i direktivet är obligatoriskt bör en regel med motsvarande innehåll införas i svensk lagstiftning.
2 Marknadsmissbruksdirektivet ersattes nyligen av marknadsmissbruksförordningen samt ett direktiv med straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk. Förslag till genomförande av de nya EU-reglerna på marknadsmissbruksområdet har lämnats av 2012 års marknadsmissbruksutredning i SOU 2014:46. Undantagsregeln i den föreslagna 8 § lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument motsvarar i sak nuvarande undantag i 9 §. 3 Kommissionens förordning (EG) nr 2273/2003 av den 22 december 2003 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG när det gäller undantag för återköpsprogram och stabilisering av finansiella instrument, EUT L 336, 23.12.2003, s. 33–38, Celex (32003R2273).
Marknadsgaranter och handelslager hos kreditinstitut m.fl.
Artikel 9.5 i öppenhetsdirektivet undantar under vissa förutsättningar marknadsgaranter (market makers) från anmälningsskyldigheten. En marknadsgarant har åtagit sig att köpa och sälja finansiella instrument till priser som garanten själv uppställer. En marknadsgarants uppgift är att stödja att handel kan äga rum även när det inte finns tillräcklig likviditet i handeln med ett visst finansiellt instrument. För att kunna fullgöra denna uppgift kan marknadsgaranten behöva köpa eller sälja aktier i en sådan omfattning att ett gränsvärde över- eller underskrids. Marknadsgaranten undantas från skyldigheten att anmäla att innehavet har uppnått, överskridit eller gått ned under femprocentsgränsen. Som villkor för undantaget gäller att marknadsgaranten varken ingriper i bolagets förvaltning eller utövar något inflytande över bolaget i syfte att det ska köpa aktier utgivna av bolaget eller stödja aktiepriset. Artikel 9.5 i direktivet har genomförts i 4 kap. 14 § LHF.
Enligt den ändrade artikel 9.6 i öppenhetsdirektivet ska medlemsstaterna för innehav i ett handelslager undanta kreditinstitut och värdepappersföretag. Undantaget gäller under förutsättning att detta innehav inte överstiger fem procent av det totala antalet aktier eller rösterna i bolaget och att kreditinstitutet eller värdepappersföretaget ser till att rösträtterna som är kopplade till aktierna inte utnyttjas eller på annat sätt används för att ingripa i förvaltningen av emittenten. Undantaget för innehav i ett handelslager, som tidigare var en möjlighet för medlemstaterna, blir genom ändringsdirektivet således obligatoriskt. Eftersom Sverige redan vid implementeringen av öppenhetsdirektivet genomförde undantaget i 4 kap. 13 § LHF behöver någon lagstiftningsåtgärd inte vidtas för att uppfylla direktivets krav i detta avseende.
Enligt den nya artikel 9.6b i öppenhetsdirektivet ska Esma ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn som kommissionen ska anta. I de tekniska standarderna ska den beräkningsmetod som ska användas för det gränsvärde på 5 procent som avses i artiklarna 9.5 och 9.6 närmare preciseras. Beräkningsmetoden ska inbegripa om det rör sig om en företagskoncern samt beakta artiklarna 12.4 och 12.5 i direktivet.
5.2.4. Tidsfrister för flaggningsanmälan
Förslag: En flaggningsanmälan ska ha kommit in till emittenten
och Finansinspektionen utan dröjsmål men senast inom fyra handelsdagar efter den dag då anmälningsskyldigheten uppkom.
Enligt 4 kap. 10 § första stycket LHF ska en anmälan enligt 3 § ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen senast
1. handelsdagen efter den dag då den anmälningsskyldige har
ingått avtal om förvärv eller överlåtelse av aktier eller någon annan ändring i aktieinnehavet har skett,
2. i de fall som avses i 4 § andra stycket 1–8, handelsdagen efter
den dag då ändringen i aktieinnehavet har skett, eller
3. i de fall som avses i 4 § andra stycket 9–11, handelsdagen efter
den dag då den anmälningsskyldige har fått vetskap om den närståendes innehav eller ändringen av det.
Enligt 4 kap. 10 § andra stycket LHF ska en anmälan enligt 9 § andra stycket ha kommit in till bolaget och Finansinspektionen senast handelsdagen efter den dag då bolaget har offentliggjort uppgifter om ökningen eller minskningen av antalet aktier eller röster enligt 9 § första stycket.
Enligt öppenhetsdirektivet ska en flaggningsanmälan ske genom att den flaggningsskyldige anmäler förändringen i innehav till emittenten. Att anmälan enligt 4 kap. 10 § LHF ska göras till såväl emittenten som Finansinspektionen är en svensk regel som genomförts i syfte att förkorta tiden mellan flaggningsanmälan och offentliggörande av informationen till övriga marknaden (prop. 2006/07:65 s. 194 ff.). Uppgifterna i en flaggningsanmälan ska enligt 4 kap. 11 § LHF offentliggöras av Finansinspektionen handelsdagen efter att den kommit in till inspektionen. Därmed har Sverige utnyttjat möjligheten i artikel 12.7 i direktivet att undanta emittenten från kravet på att offentliggöra uppgifterna i en flaggningsanmälan enligt artikel 12.6 i direktivet.
Punkten 1 i 4 kap. 10 § LHF avser situationer när den anmälningsskyldige har förvärvat eller avyttrat aktier. Tidsfristen börjar löpa när avtal om förvärv eller överlåtelse har ingåtts. Om transaktionen har gjorts på en reglerad marknad, innebär detta dagen för
avslut och i annat fall dagen för avtalet om förvärv eller överlåtelse. Vid t.ex. en emission bör avtal om förvärv av aktier anses ha träffats den dag då den anmälningsskyldige får meddelande om att transaktionen faktiskt har kommit till stånd, dvs. att fondaktierätter eller teckningsrätter lett till att aktier har överförts till den anmälningsskyldiges konto.
Med att någon annan ändring av aktieinnehavet har skett avses situationer när förvärv eller överlåtelse sker utan något direkt avtal. Som exempel på fall som omfattas av bestämmelsen kan nämnas förvärv genom testamente.
Punkten 2 gäller för fall då det är fråga om sammanläggning med andra innehav än närståendes. I dessa fall börjar tidsfristen att löpa när anmälningsskyldigheten uppkommer enligt sammanläggningsreglerna, till exempel när ett avtal om en bestående gemensam hållning i fråga om förvaltningen av bolaget ingås eller en fullmakt att rösta för aktierna lämnas.
Punkten 3 tar sikte på fall av sammanläggning med närståendes innehav.
Paragrafens andra stycke är tillämpligt på de fall då anmälningsskyldigheten föranleds av att bolaget vidtagit någon åtgärd som ändrar andelen av röster eller aktier. Som exempel kan nämnas att ett bolag gör en nyemission i vilken en aktieägare inte deltar, och detta leder till att aktieägarens andel av aktierna eller rösterna i bolaget går ned under ett gränsvärde. Tidsfristen börjar löpa när bolaget offentliggör uppgifter om ändringen i antalet röster eller aktier (samma prop. s. 319 f.).
Enligt utredningens mening synes den nu ändrade lydelsen av inledningen till artikel 12.2 i öppenhetsdirektivet ha felöversatts i den svenska språkversionen av ändringsdirektivet. Enligt den språkversionen ska ”Underrättelsen till emittenten göras så snart som möjligt, men senast inom fyra handelsdagar från och med den dag då aktieägaren, eller den fysiska eller juridiska person som avses i artikel 10,”. Direktivets nuvarande tidsgräns på fyra dagar räknas från och med dagen efter transaktionen skett, eller den anmälningsskyldiga fått reda på transaktionen, och synes därmed ha förkortats med en dag. Den motsvarande engelska språkversionen av artikeln i ändringsdirektivet lyder emellertid: ”The notification to the issuer shall be effected promptly, but not later than four trading days after the date on which the shareholder, or the natural person or legal
person referred to in Article 10,”. Någon motsvarande förkortning av tidsfristen har således inte införts i den engelska versionen av artikel 12.2. Av artikel 12.2 följer enligt utredningens tolkning av den engelska språkversionen att underrättelsen ska göras inom fyra handelsdagar efter den dag då anmälningsskyldigheten uppkom. Denna tolkning överensstämmer även med andra språkversioner av artikeln. Vidare har det nuvarande begreppet ”as soon as possible” ersatts i den engelska versionen med begreppet ”promptly”. Någon motsvarande ändring har inte gjorts i den svenska versionen av ändringsdirektivet. Även om sanktioner inträder först när man har passerat den senaste dagen som anges i lagtexten innebär direktivet en stark uppmaning att informationen ges in utan dröjsmål, jfr det engelska uttrycket ”promptly”. Även detta är enligt utredningens bedömning en felöversättning som bör korrigeras vid genomförandet av bestämmelserna i den svenska lagtexten. Av artikel 12.2 följer därmed enligt utredningens bedömning att underrättelsen till emittenten och Finansinspektionen ska göras utan dröjsmål, men senast inom fyra handelsdagar efter den dag då anmälningsskyldigheten uppkom.
Enligt artikel 3.1a i öppenhetsdirektivet finns en möjlighet för hemmedlemsstaten att tillämpa strängare krav än de som avses i artikel 12. Som framgått har Sverige infört en kortare tidsfrist för flaggningsanmälan både i förhållande till öppenhetsdirektivets ursprungliga och dess ändrade lydelse. I utredningens uppdrag ligger att ta ställning till om det med hänsyn till investerarnas intresse är lämpligt att Sverige behåller en kortare tidsfrist än vad som anges i direktivet. I sina ställningstaganden ska utredningen beakta att flaggningsskyldigheten inte får utformas så att styrningen, organisationen och förvaltningen av emittenter belastas på ett sådant sätt att deras konkurrenssituation hämmas eller att intresset minskar för företag att ta upp sina värdepapper till handel på en reglerad marknad.
När lagstiftningen infördes ansågs de tidsfrister som direktivet uppställer inte tillräckligt snäva för att passa den svenska aktiemarknaden. I propositionen anförde regeringen huvudsakligen att den då befintliga självregleringen i form av NBK:s flaggningsregler hade funnits länge, var väl etablerad och fick sägas återspegla vad som utgjorde god sed på den svenska aktiemarknaden. I propositionen anfördes vidare att information om förvärv eller överlåtelse av större aktieinnehav typiskt sett var sådan information som var av
stort intresse för marknaden och som därför borde spridas så snart som möjligt. Som exempel nämndes att en förhållandevis lång tidsfrist för flaggningsanmälan gjorde det lättare för en aktieägare att bygga upp ett större innehav utan att detta blev offentligt. En annan nackdel med en lång tidsfrist var att det fanns en risk för ryktesspridning på marknaden om det blev känt att en stor aktiepost i ett bolag överlåtits samtidigt som det dröjde innan uppgiften om vem som överlåtit eller förvärvat posten blev känd. Direktivets tidsfrister ansågs inte tillfredsställa detta behov av snabb informationsspridning (prop. 2006/07:65 s. 195 f.).
Vad som vid genomförandet av öppenhetsdirektivet anfördes om behovet av snabb informationsspridning till marknaden gör sig alltjämt gällande. De uppenbara fördelar för investerare som följer av snabb informationsspridning om förvärv eller överlåtelse av större innehav behöver dock vägas mot vissa nackdelar som nuvarande ordning medför.
För att investerare med ett stort antal spridda innehav, exempelvis finansiella institut och koncerner, ska ha möjlighet att fullfölja anmälningsskyldigheten på de olika marknader man agerar på krävs i regel avancerade rutiner och system. För sådana större investerare med spridda innehav består händelseförloppet bakom en flaggningsanmälan ofta av flera olika led med ett antal olika aktörer inblandande, exempelvis dotterbolag och utländska filialer. Enskilda administrativa hanteringsmisstag eller tillfälliga tekniska störningar kan då relativt enkelt medföra svårigheter att uppfylla nuvarande tidsfrister och i värsta fall riskera att dessa inte kan hållas. Även med tekniskt väl utvecklade rapporteringssystem innebär transaktionskedjorna ofta svårigheter för till exempel moderbolag att hinna flagga för det konsoliderade innehavet på koncernnivå inom föreskriven tid. En alltför snävt tilltagen tidsfrist för flaggningsanmälan lämnar vidare ingen tid för manuella kontroller. Exempel finns på att en anmälan blivit felaktig och att informationen till marknaden i efterhand har behövts rättas. Att tidsfristen för anmälan är så kort att många flaggningspliktiga i praktiken saknar möjlighet att kontrollera innehållet i anmälan och att felaktig information därmed riskerar att komma ut på marknaden är en omständighet som enligt utredningens bedömning talar för att förlänga den nuvarande tidsfristen. Sammanläggningen av spridda innehav kompliceras ytterligare av förslaget att flaggningsplikten ska omfatta
nya typer av finansiella instrument som kan kräva relativt komplicerade beräkningar (se vidare avsnitt 5.2.5).
Som framgår av avsnitt 8.3.2 innebär ändringsdirektivet att sanktionsavgifterna vid överträdelser av flaggningsreglerna kan uppgå till betydligt högre belopp än i dag. I vissa fall ska även administrativa åtgärder kunna riktas mot och sanktionsavgifter kunna påföras fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning till följd av att en flaggningspliktig juridisk person inte fullgör sin anmälningsskyldighet. Angivna förhållanden talar för att den nuvarande tidsfrist som den anmälningsskyldige har på sig att fullgöra sin flaggningsplikt bör förlängas.
För en förlängning av tidsfristen för anmälan talar också att det i dag är fler medlemsstater som tillämpar tidsfrister i enlighet med de krav som öppenhetsdirektivet uppställer än som uppställer striktare krav. De nordiska länderna har visserligen infört en kortare tidsfrist men flera stora medlemsstater, exempelvis Frankrike, Tyskland och Spanien, har valt att inte införa kortare tidsfrister. Ur ett konkurrensperspektiv innebär den omständigheten att Sverige uppställer striktare krav en nackdel för svenska bolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad. Eftersom svenska bolag i stor utsträckning är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige kan den kortare tidfristen medföra att det blir mindre attraktivt att investera i aktier (och andra finansiella instrument som medför flaggningsplikt) på reglerade marknader i Sverige jämfört med reglerade marknader i medlemsstater som uppställer generösare tidsfrister och där till exempel risken att påföras sanktionsavgift till följd av en överträdelse är mindre. Detta talar enligt utredningen för att tidsfristen för flaggningsanmälan inte bör skilja sig väsentligt från andra europeiska marknader.
Som anförts i utgångspunkterna i avsnitt 3.5 bör huvudprincipen vid genomförandet av ändringsdirektivet vara att inte införa strängare svenska bestämmelser än de som direktivet innehåller. Bara när det är särskilt motiverat bör avsteg göras från denna princip. De skäl som talar för en kortare tidsfrist är enligt utredningens bedömning inte tillräckligt starka för att motivera att de svenska bestämmelserna avviker från direktivet i detta avseende. Utredningen föreslår därför att nuvarande lagstiftning ändras så att tidsfristen för flaggningsanmälan överensstämmer med kravet enligt den nya lydelsen av artikel 12.2 i öppenhetsdirektivet. Enligt utredningen
kan det dock finnas skäl att återigen ta upp frågan till prövning om den framtida utvecklingen skulle innebära att flertalet medlemsstater inför en kortare tidsfrist än vad direktivet föreskriver.
5.2.5. Flaggningsskyldighet för andra finansiella instrument än aktier
Förslag: Bestämmelserna om flaggningsskyldighet ska även til-
lämpas på andra finansiella instrument än aktier som har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier, oavsett om det finansiella instrumentet ger rätt till fysisk avveckling eller inte.
En inte uttömmande lista över finansiella instrument som, om de ger rätt att förvärva aktier eller har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier, omfattas av flaggningsskyldigheten införs i lag.
Regler för beräkning av antalet aktier och rösträtter avseende andra finansiella instrument än aktier som ger rätt för innehavaren att förvärva aktier samt instrument som enbart ger rätt till kontantavveckling införs i lag.
Fler finansiella instrument omfattas av flaggningsskyldighet
Enligt den nya artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet ska kraven på underrättelse tillämpas på en fysisk eller juridisk person som, direkt eller indirekt, innehar
a) finansiella instrument som vid förfall ger innehavaren, enligt
ett formellt avtal, antingen en ovillkorlig rätt att förvärva eller en rätt att enligt eget gottfinnande förvärva redan emitterade aktier som medför rösträtter av en emittent vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad,
b) finansiella instrument som inte omfattas av led a men som
hänför sig till aktier som avses i det ledet och har en ekonomisk effekt liknande den av de finansiella instrument som avses i det ledet, vare sig dessa ger rätt till fysisk avveckling eller ej.
Begreppet ”formellt avtal”, som används i artikel 13.1 första stycket a i öppenhetsdirektivet, har tidigare definierats i artikel 11.1 i kommissionens genomförandedirektiv. Genom ändringsdirektivet införs i stället en definition i den nya artikel 2.1.q i öppenhetsdirektivet. Ett formellt avtal är enligt definitionen ett avtal som är bindande enligt tillämplig rätt. Avgörande för bedömningen om avtalet är bindande blir därmed lagstiftningen i det land som reglerar avtalet, inte nödvändigtvis lagstiftningen i det land där flaggningsskyldigheten i övrigt prövas.
Artikel 13.1 första stycket a i öppenhetsdirektivet innebär ingen nyhet. Den begränsar anmälningsskyldigheten till andra finansiella instrument än aktier som ger innehavaren en rätt att på eget initiativ förvärva aktier som har getts ut av en emittent vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad. Sådana finansiella instrument omfattas av flaggningsskyldigheten i gällande rätt. Enligt 4 kap. 2 § 2 LHF ska vad som föreskrivs om anmälningsskyldigheten avseende aktier även tillämpas på finansiella instrument som ger rätt för innehavaren att förvärva aktier som redan har getts ut. Kravet i lagtexten på att de finansiella instrumenten ska ge rätt för innehavaren att förvärva aktier innebär att instrumentet omfattas av anmälningsskyldighet endast om innehavaren vid löptidens utgång (eller under löptiden om det är fråga om en ”amerikansk option”, dvs. en option som kan lösas när som helst under hela löptiden) antingen har en ovillkorlig rätt att förvärva de underliggande aktierna eller en diskretionär valmöjlighet att förvärva aktierna eller inte (prop. 2006/07:65 s. 312). Vid avveckling av instrumentet måste det således vara upp till innehavaren att avgöra om det ska ske en fysisk leverans av aktierna eller en kontantavveckling.
Enligt skälen till ändringsdirektivet har finansiell innovation lett till att nya kategorier av finansiella instrument har skapats som innebär att innehavarna exponeras ekonomiskt mot företag på ett liknande sätt som vid ett innehav av aktier eller rättigheter att förvärva aktier. Offentliggörande av information om innehav i sådana finansiella instrument omfattas inte av öppenhetsdirektivets flaggningsbestämmelser. Denna typ av instrument kan emellertid användas för att förvärva innehav i företag utan insyn från aktiemarknaden. Detta kan i sin tur leda till marknadsmissbruk och ge en missvisande bild av det ekonomiska ägandet i börsnoterade företag. För att se till att både emittenter och investerare har fullständig
kunskap om hur företagens ägarförhållanden är strukturerade har de typer av finansiella instrument som omfattas av direktivets flaggningsskyldighet utökats till att omfatta alla instrument med en ekonomisk effekt liknande den av aktieinnehav och rätt att förvärva aktier (se skäl 9).
För att dessa nya kategorier av finansiella instrument ska omfattas av flaggningsskyldigheten införs nu artikel 13.1 första stycket b i öppenhetsdirektivet. Artikeln inbegriper finansiella instrument som inte omfattas av artikel 13.1 första stycket a men som hänför sig till aktier som avses i det ledet och har en ekonomisk effekt liknande den av de finansiella instrument som avses i det ledet, vare sig dessa ger rätt till fysisk avveckling eller ej. Exempel på instrument som inte omfattas av flaggningsskyldigheten i led a (dvs. instrument som inte ger rätt att enbart på innehavarens eget initiativ förvärva aktier som medför rösträtt) men som, beroende på kontraktsvillkoren, kan komma att omfattas av led b är utställda säljoptioner och ”pre-emption contractual rights”.4 Andra finansiella instrument som inte innebär någon formell rättighet för innehavaren att förvärva aktier men som ger en ekonomisk effekt liknande ett instrument som ger en sådan rättighet är s.k. aktieswappar och finansiella kontrakt avseende prisdifferenser (cfd:er).
Följande exempel kan användas för att illustrera egenskaperna av ett sådant instrument som medför flaggningsskyldighet enligt den nya bestämmelsen i artikel 13.1 första stycket b. En investerare säljer sina aktier i ett bolag till en motpart (exempelvis en bank) och köper samtidigt av banken ett finansiellt instrument vars värde samvarierar med värdet på aktierna. Instrumentet ger dock inte innehavaren någon rätt att förvärva de underliggande aktierna. För att säkra sin position behåller banken aktierna. Efter transaktionen flaggar banken för förvärvet av aktierna samtidigt som investeraren flaggar för försäljningen av sin aktiepost. När det finansiella instrumentet därefter avvecklas köper investeraren de aktier banken hållit som säkerhet. Eftersom villkoren för det finansiella instrumentet inte ger innehavaren en formell rätt att förvärva de underliggande aktierna omfattas instrumentet inte av flaggningsplikten enligt
4 ESMA Consultation paper On Draft Regulatory Technical Standards on major shareholdings and indicative list of financial instruments subject to notification requirements under the revised Tranparency Directive, 21 March 2014, ESMA/2014/300 s. 39.
artikel 13.1 första stycket a i öppenhetsdirektivet. Även om innehavaren av det finansiella instrumentet inte har rätt att förvärva de underliggande aktierna ger det finansiella instrumentet en exponering mot upp- och/eller nedgångar i värdet av de underliggande aktierna och har således en ekonomisk effekt liknande den av aktier eller finansiella instrument som ger rätt att förvärva aktier. Ett sådant instrument omfattas då av anmälningsskyldighet i artikel 13.1 första stycket b.5 Avgörande för om ett finansiellt instrument ska omfattas av anmälningsskyldigheten är således inte det finansiella instrumentets benämning utan i stället om villkoren är utformade så att innehavaren genom instrumentet erhåller en ekonomisk exponering mot de underliggande aktierna eller inte. Finansiella instrument som ger en sådan ekonomisk exponering omfattas av anmälningsskyldigheten även när instrumentet exempelvis enbart ger rätt till kontantavveckling. När banken, i exemplet ovan, vid löptidens utgång vill sälja de underliggande aktierna som innehafts för att säkra bankens position, befinner sig innehavaren av det finansiella instrumentet ofta i en fördelaktig position att köpa dem. Innehavaren har vetskap om att aktierna med stor sannolikhet är tillgängliga under instrumentets löptid och att de kommer att säljas vid löptidens utgång.6
Eftersom det finansiella instrumentet i exemplet har aktier som underliggande tillgång kan det inte heller uteslutas att innehavaren fortsatt kan utöva ägarinflytande på samma sätt som när innehavaren ägde de underliggande aktierna direkt och var flaggningsskyldig för förändringar i innehavet. Om banken, för att vårda affärsrelationen, använder sina röster för de underliggande aktierna i enlighet med innehavarens instruktioner kan innehavaren ha ägarkontroll i bolaget utan att detta kommer till marknadens kännedom. Även om banker har som generell policy att inte rösta i enlighet med innehavarens önskemål kan det inte uteslutas att det förekommer sådana situationer i praktiken.7 Att innehavaren av det finansiella instrumentet utövar de facto kontroll över rösträtten för de underliggande aktierna kan inte undvikas genom att instrumentet omfattas av öppenhetsdirektivets krav på flaggning. Den nya
5 Samma dokument s. 41. 6 Samma dokument s. 40 f. 7 Report from the commission staff working paper, Impact assessment, Com (2011) 683, SEC (2011) 1280, s. 17 ff.
bestämmelsen innebär dock att innehavaren inte längre har möjlighet att undgå offentlighet enbart genom att utforma villkoren för instrumentet så att det exempelvis endast ger rätt till kontantavveckling.
Genom hänvisningen i artikel 13.1 första stycket b till aktier som avses i första stycket a begränsas fortfarande anmälningsskyldigheten till finansiella instrument där de underliggande aktierna redan är utgivna samt upptagna till handel på en reglerad marknad.
Genom den bredare bestämningen av finansiella instrument i öppenhetsdirektivet blir ägarstrukturen bakom fler kategorier av finansiella instrument genomlyst och på så sätt minskar förutsättningarna för att göra dolda förvärv i aktiemarknadsbolag eller för att via vissa finansiella instrument skapa sig otillbörliga fördelar i en uppköpssituation.
För att genomföra den nya artikel 13.1 första stycket b föreslår utredningen att LHF kompletteras med en bestämmelse som föreskriver flaggningsskyldighet för andra finansiella instrument än aktier som har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier, oavsett om det finansiella instrumentet ger rätt till fysisk avveckling eller inte.
I artikel 11.1 i kommissionens genomförandedirektiv finns en uppräkning av vilka typer av instrument som kan omfattas av begreppet finansiella instrument enligt artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet. Artikel 11.1 i kommissionens genomförandedirektiv upphör och i stället framgår av den nya artikel 13.1b i öppenhetsdirektivet att följande ska anses utgöra finansiella instrument, under förutsättning att de uppfyller de ovan redovisade villkoren i artikel 13.1 första stycket a eller b;
a) överlåtbara värdepapper,
b) optioner,
c) terminskontrakt,
d) swappar,
e) räntesäkringsavtal,
f) cfd:er (contract for differences) och
g) varje annat kontrakt eller avtal med liknande ekonomisk effekt
som kan avvecklas fysiskt eller kontant.
Enligt artikel 13.1b andra stycket i öppenhetsdirektivet ska Esma med beaktande av den tekniska utvecklingen på finansmarknaderna upprätta och regelbundet uppdatera en vägledande förteckning över finansiella instrument som omfattas av krav på anmälningsskyldighet i enlighet med artikel 13.1. Direktivet ger uttryck för att de finansiella instrument som anges i Esma:s förteckning ska omfattas av flaggningsskyldigheten. Utredningen är dock av uppfattningen att de finansiella instrument som anges förteckningen, precis som de finansiella instrument som anges i den nya bestämmelsen i artikel 13.1b första stycket, inte per automatik omfattas av anmälningsskyldighet utan endast när de uppfyller villkoren i den nya artikel 13.1 första stycket a eller b. I konsekvens härmed faller ett finansiellt instrument som inte upptas i artikel 13.1b första stycket eller i Esma:s förteckning inte nödvändigtvis utanför öppenhetsdirektivets tillämpningsområde. Innehavaren av finansiella instrument har själva att bedöma huruvida dessa omfattas av flaggningsskyldigheten i enlighet med artikel 13.1 första stycket a eller b. Vid bedömningen bör innehavaren ytterst rådgöra med den behöriga myndigheten i den aktuella medlemsstaten för att säkerställa att nationell lagstiftning efterföljs.8
För att öka tydligheten och främja förutsebarheten i tillämpningen av flaggningsbestämmelserna är det enligt utredningens mening rimligt att låta samtliga de i direktivet uppräknade typerna av finansiella instrumenten framgå av lag. En sådan lagreglering bör vara till fördel för både tillämpande myndighet och den som är flaggningsskyldig. Rena engelska uttryck bör enligt utredningen undvikas i svensk lagtext. Vad avser det finansiella instrument som i den svenska översättningen av ändringsdirektivet benämns cfd (contracts for differences), föreslår utredningen att det svenska uttrycket finansiella kontrakt avseende prisdifferenser (jfr 1 kap. 4 § 5 f LVM) används i lagtexten, och att den engelska förkortningen cfd anges inom parentes.
Med beaktande av ovanstående föreslår utredningen att den nuvarande bestämmelsen i 4 kap. 2 § tredje stycket LHF som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer rätt att i verkställighetsföreskrifter precisera vilka finansiella instrument som ska omfattas av 4 kap. 2 § första stycket tas bort.
8 Samma dokument s. 44.
Beräkningsmetod
Enligt den svenska lydelsen av den nya artikel 13.1a i öppenhetsdirektivet ska antalet rösträtter beräknas med hänsyn till det totala nominella beloppet för det finansiella instrumentets underliggande aktier, utom när det finansiella instrumentet endast ger möjlighet till kontantavräkning, i vilket fall antalet rösträtter ska beräknas på grundval av deltajustering genom multiplicering av det nominella beloppet för underliggande aktier med instrumentets delta.9 Enligt utredningens tolkning har artikel 13.1a i öppenhetsdirektivet felöversatts i den svenska språkversionen av ändringsdirektivet. Enligt utredningens tolkning av andra språkversioner av artikel 13.1a ska det nominella antalet underliggande aktier ligga till grund för beräkningen snarare än det nominella beloppet. Tolkningen att det är det nominella antalet underliggande aktier som ska multipliceras med instrumentets delta stöds även av att beräkningsregeln blir mer logiskt sammanhängande.
För att beräkna om flaggningsskyldighet uppkommit måste den anmälningsskyldige, i de fall där bolaget har emitterat aktier med olika röststyrka, beakta aktiernas röststyrka i beräkningen av hur många rösträtter som är knutna till det finansiella instrumentets underliggande aktie. Enligt den nya artikel 13.1a ska innehavaren av instrumentet vid beräkningen av rösträtter lägga samman alla finansiella instrument som ger en exponering mot samma underliggande emittent. Endast långa positioner ska beaktas vid beräkningen. Från en lång position får inte göras avdrag med eventuella korta positioner mot samma emittent (nettning).
Att motpositioner inte ska beaktas vid beräkning av rösträtter gäller sedan tidigare enligt svensk rätt (prop. 2006/07:65 s. 181). Någon uttrycklig bestämmelse motsvarande den som nu införs i öppenhetsdirektivet har dock inte funnits. Exakt vad som avses med lång och kort position i den nya artikel 13.1a framgår inte, då någon definition av begreppen inte införts. I artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 236/2012 om blankning
9 Deltavärdet är ett mått på hur det teoretiska priset på ett finansiellt instrument påverkas när priset på den underliggande aktien förändras. Deltavärdet representerar också sannolikheten att ett derivatinstrument blir inlöst och därmed ger innehavaren kontroll över det nominella antalet aktier och rösträtter.
och vissa aspekter av kreditswappar10 (blankningsförordningen) definieras en lång position i emitterat aktiekapital eller i emitterade statspapper som en position som uppkommer genom
a) innehav av en aktie som emitterats av ett företag eller ett skuld-
instrument som emitterats av en statlig emittent,
b) en transaktion som skapar eller avser ett annat finansiellt instru-
ment än ett instrument som avses i led a där en av effekterna av transaktionen är att ge den fysiska eller juridiska person som ingår den transaktionen en finansiell fördel om priset eller värdet på aktien eller skuldinstrumentet stiger.
En kort position definieras på motsvarande sätt som en position som ger innehavaren en finansiell fördel av att priset eller värdet på en aktie eller ett skuldinstrument sjunker. Begreppen används i motsvarande betydelse av kommissionen i en utredning som gjordes i samband med att förslagen till de nu aktuella förändringarna i öppenhetsdirektivet togs fram.11
Begreppen lång och kort position i den nu aktuella bestämmelsen kan dock tolkas som att de refererar till såväl innehav av aktier som innehav av andra finansiella instrument än aktier, exempelvis optioner. I fråga om innehav av optioner används begreppet lång position vanligen för att beteckna innehavarens position och begreppet kort position för att beteckna utställarens position. Det innebär att en lång position i säljoptioner ger en kort position i aktien och vice versa. Den definition av lång respektive kort position som används i blankningsförordningen och i kommissionens ovannämnda utredning är därmed svår att använda för optionsinnehav. Enligt utredningen bör dock begreppen lång och kort position i den ifrågavarande direktivbestämmelsen tolkas som att de syftar på långa och korta positioner i den underliggande aktien. Att korta positioner inte får avräknas från långa innebär därmed att exponeringar där investeraren tjänar på prisuppgång i den underliggande aktien inte får kvittas mot exponeringar där investeraren tjänar på prisnedgång i samma aktie. En investerare som exempelvis innehar
10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 av den 14 mars 2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar, EUT L 86, 24.3.2012, s. 1–24, (Celex 32012R0236). 11 Report from the commission staff working paper, Impact assessment, Com (2011) 683, SEC (2011)1280, s. 91.
köpoptioner och som samtidigt ställt ut köpoptioner med samma villkor och samma underliggande aktie som de innehavda köpoptionerna, får därmed inte avräkna de utställda optionerna vid beräkningen av antalet rösträtter enligt artikel 13.1a, trots att investerarens riskposition är neutral. På motsvarande sätt innebär bruttoberäkningsförfarandet att innehavda säljoptioner inte kan avräknas mot innehavda köpoptioner med gemensam underliggande aktie vid beräkningen av rösträtter (trots att båda dessa positioner enligt ovanstående resonemang kan betraktas som långa positioner i köp- respektive säljoptioner).
Att motpositioner inte ska beaktas vid beräkning av rösträtter gäller som nämnts ovan sedan tidigare enligt svensk rätt. Det krav på bruttoberäkning som nu införs innebär inte någon förändring i detta avseende. Den nya bestämmelsen får dock ett vidare tillämpningsområde eftersom fler finansiella instrument än tidigare nu föreslås omfattas av flaggningsskyldighet.
Utredningen föreslår att de i öppenhetsdirektivet angivna beräkningsmetoderna för rösträtter ska framgå av lag. Närmare uppgifter om den metod som ska användas för att beräkna antalet rösträtter när det gäller finansiella instrument i en korg av aktier eller ett index och metoderna för att fastställa deltavärdet för beräkning av rösträtter avseende finansiella instrument som endast ger möjlighet till kontantavräkning kommer att anges av Esma i de tekniska standarder för tillsyn som kommissionen ska anta i enlighet med artikel 13.1a tredje stycket i öppenhetsdirektivet.
Enligt det svenska flaggningsregelverket föreligger anmälningsskyldighet för såväl andelen av samtliga aktier i bolaget som för röstandelen av samtliga aktier i bolaget. För att beräkna andelen av samtliga aktier i bolaget i fråga om kontantavräknade instrument bör samma beräkningsmetod användas som för beräkning av andelen rösträtter för sådana instrument.
Sammanläggning av innehav
Enligt artikel 11.2 i kommissionens genomförandedirektiv ska en innehavare av finansiella instrument som avses i artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet vid beräkningen av om ett gränsvärde har uppnåtts eller överskridits lägga samman alla finansiella instrument
som avser samma underliggande emittent. Något uttryckligt krav på att de finansiella instrumenten ska läggas samman med aktier som samma person innehar direkt eller indirekt uppställs inte (jfr prop. 2006/07:65 s. 182). Medlemsstaternas skiftande uppfattning i frågan har lett till en bristande harmonisering av lagstiftningen på området vilket kommissionen har identifierat som ett problem med öppenhetsdirektivet.12 Artikel 11.2 i kommissionens genomförandedirektiv upphör nu och genom den nya artikel 13a i öppenhetsdirektivet införs ett krav på att den anmälningsskyldige ska lägga samman direkta och indirekta innehav av aktier med direkta och indirekta innehav av andra finansiella instrument än aktier, vid beräkning om anmälningsskyldighet har uppkommit.
Redan vid genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt infördes en skyldighet att vid beräkningen av om flaggningsskyldighet har uppkommit lägga samman andra finansiella instrument än aktier med innehav av aktier utgivna av samma emittent som har gett ut de aktier som de finansiella instrumenten ger rätt att förvärva. Detta följer av det faktum att finansiella instrument ska behandlas på samma sätt som aktier enligt 4 kap. 2 § första stycket LHF (samma prop. s. 182 och 313). Till följd av den bredare bestämningen av vilka finansiella instrument som medför flaggningsskyldighet som införs i den nya artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet ska innehavaren lägga samman finansiella instrument med innehav av aktier utgivna av samma emittent som har gett ut de aktier som de finansiella instrumenten avser. Någon lagstiftningsåtgärd för att genomföra ändringsdirektivet i denna del krävs inte.
Genom den nya artikel 13a.2 i öppenhetsdirektivet införs en bestämmelse om att rösträtter, som är knutna till finansiella instrument som redan har anmälts i enlighet med artikel 13, ska anmälas igen när en fysisk eller juridisk person har förvärvat de underliggande aktierna och ett sådant förvärv leder till att det antal rösträtter som är knutna till de aktier som har emitterats av samma emittent uppnår eller överstiger någon av flaggningsgränserna. Av artikeln följer att om ett finansiellt instrument utnyttjas genom att innehavaren förvärvar de underliggande aktierna ska anmälan om detta göras om innehavet av aktier, sett för sig, föranleder anmälningsskyldighet. I svensk rätt finns en regel med motsvarande inne-
12 Samma dokument s. 21.
håll i 4 kap. 5 § tredje stycket LHF. Paragrafen bör justeras till följd av den bredare bestämningen av vilka finansiella instrument som medför flaggningsskyldighet som införs i den nya artikel 13.1 i direktivet.
Innehållet i flaggningsanmälan
Bestämmelser om innehållet i en flaggningsanmälan finns i artikel 12.1 i öppenhetsdirektivet och artikel 11.3 i kommissionens genomförandedirektiv och har genomförts i föreskrifter från Finansinspektionen, (se 10–12 §§ Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2007:17 om verksamhet på marknadsplatser). Till följd av den bredare bestämningen av vilka finansiella instrument som medför flaggningsskyldighet som införs i den nya artikel 13.1 samt den nya artikel 13a om krav på sammanläggning av aktieinnehav med innehav av andra finansiella instrument än aktier som medför flaggningsskyldighet, införs nya bestämmelser i öppenhetsdirektivet om vad en anmälan ska innehålla. Enligt den nya artikel 13.1 andra stycket ska underrättelsen innehålla en uppdelning per kategori av finansiella instrument som innehas i enlighet med första stycket a och finansiella instrument som innehas i enlighet med första stycket b, varvid skillnad ska göras mellan finansiella instrument som ger rätt till fysisk avveckling och finansiella instrument som ger rätt till kontantavräkning. Enligt den nya artikel 13a andra stycket ska en anmälan enligt första stycket innehålla en uppdelning av det antal rösträtter som är knutna till aktier som innehas i enlighet med artiklarna 9 och 10 och rösträtter som är knutna till andra finansiella instrument än aktier som ger rätt att förvärva aktier eller som har en ekonomisk effekt liknande den av rätt att förvärva aktier (i den mening som avses i artikel 13).
Även dessa bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas i en anmälan bör genomföras i verkställighetsföreskrifter.
6. Regelbunden finansiell information
6.1. Inledning
Regelbunden finansiell information är sådan information som emittenter ska offentliggöra regelbundet inom vissa definierade tidsintervall, dvs. års- och koncernredovisning, halvårsrapport samt delårsredogörelse eller kvartalsrapport. Det primära syftet med reglerna om regelbunden finansiell rapportering i företag vars värdepapper är föremål för handel på värdepappersmarknaden är att tillgodose investerares och andra marknadsaktörers behov av finansiell information och underlag för att fatta investeringsbeslut. Priser som baseras på en så fullständig och rättvis tillgång på information som möjligt främjar handeln och likviditeten, vilket i sin tur är till gagn för både investerare och de företag som använder värdepappersmarknaden som källa till finansiering. Ett regelverk som säkerställer en god tillgång på finansiell information underlättar därmed en effektiv prisbildning och investerarnas förtroende för marknaden. I slutändan gynnas samhällsekonomin i stort av en effektiv och rationell fördelning av kapital på kapitalmarknaden. På motsvarande sätt kan skev och ofullständig tillgång till information om de företag vars värdepapper är föremål för handel på marknaden leda till att investerares förtroende för prisbildningen minskar och att såväl likviditet som marknadseffektivitet påverkas negativt.
Krav på regelbunden finansiell rapportering måste dock alltid vägas mot den administrativa börda det innebär för berörda företag att ta fram och tillhandahålla informationen. För betungande krav kan hämma möjligheten att utnyttja värdepappersmarknaden som källa till finansiering. Krav på överdrivet tät rapportering är inte heller meningsfullt, då det inte hinner inträffa så mycket mellan rapporttillfällena. I den mån något inträffar som inverkar på emitten-
tens ställning eller resultat i en sådan utsträckning att priset på emittentens värdepapper kan förväntas påverkas, finns dessutom krav på omedelbart offentliggörande av s.k. kurspåverkande information i enlighet med den reglering som syftar till att förhindra insiderhandel och marknadsmissbruk (se 15 kap. 6 § 3 LVM).
Bestämmelserna om regelbunden finansiell information finns i artiklarna 4–8 i öppenhetsdirektivet. Enligt artikel 4.1 ska en emittent offentliggöra en års- och i förekommande fall koncernredovisning senast fyra månader efter räkenskapsårets utgång. Års- och koncernredovisning ska hållas tillgänglig för allmänheten i minst fem år. Bestämmelser om årsredovisningens innehåll, revision m.m. finns i artikel 4.2–5 i direktivet. Där framgår bl.a. att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, (IAS-förordningen),1 är tillämplig i fråga om koncernredovisningen.
Bestämmelser om offentliggörande av halvårsrapport finns i artikel 5 i öppenhetsdirektivet. Enligt artikel 5.1 ska en emittent av aktier eller skuldebrev offentliggöra en halvårsrapport så snart som möjligt men senast två månader efter rapportperiodens utgång. Halvårsrapporten ska finnas tillgänglig för allmänheten i minst fem år. Bestämmelser om halvårsrapportens innehåll finns i artiklarna 5.2–4 och innebär i korthet att rapporten ska innehålla en kortfattad sammanställning av räkenskaperna, delårsinformation samt en intygandemening från de huvudansvariga hos emittenten. Enligt artikel 5.5 ska det framgå av halvårsrapporten om den har granskats av en revisor eller inte. I förekommande fall ska revisionsberättelsen återges.
Enligt artikel 6.1 ska emittenter av aktier offentliggöra en redogörelse under räkenskapsårets första halvår och ytterligare en sådan redogörelse under det andra halvåret. Redogörelsen ska läggas fram under en period mellan tio veckor efter början och sex veckor före slutet av det relevanta halvåret. Delårsredogörelsen ska innehålla en förklaring till alla väsentliga händelser och transaktioner som har ägt rum under den perioden och deras inverkan på emittentens och dess kontrollerade företags finansiella ställning. Redogörelsen ska även
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder EGT L 243, 11.9.2002, s. 1–4 (Celex 32002R1606).
innehålla en allmän beskrivning av emittentens och dess kontrollerade företags finansiella ställning och resultat. Enligt artikel 6.2 behöver en emittent som enligt nationell lagstiftning, regelverket på den reglerade marknaden eller frivilligt offentliggör kvartalsrapport inte offentliggöra någon delårsredogörelse.
I artikel 8 i öppenhetsdirektivet finns vissa undantag från bestämmelserna om regelbunden finansiell information. Bland annat är stater, myndigheter, och emittenter av skuldebrev vars nominella värde per enhet uppgår till minst 100 000 euro undantagna.
Bestämmelser om språk och tillgång till obligatorisk information finns i artiklarna 20 och 21 i öppenhetsdirektivet. Bestämmelser om spridning av information samt innehållskrav avseende regelbunden finansiell rapportering för emittenter som har sitt säte i tredje land finns dessutom i kommissionens genomförandedirektiv (artiklarna 12–18).
6.1.1. Regleringen i svensk rätt
Öppenhetsdirektivets bestämmelser om regelbunden finansiell information för emittenter är införda i 16 kap. LVM. Bestämmelserna gäller för emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat (se avsnitt 4.1), och vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Stater, regionala och lokala myndigheter, centralbanker och liknande är undantagna från kravet på regelbunden finansiell information (16 kap. 2 §). Bestämmelserna om regelbunden finansiell information ska inte heller tillämpas i fråga om fondandelar, penningmarknadsinstrument med kortare löptid än ett år, samt obligationer eller andra överlåtbara skuldförbindelser vars nominella värde överstiger motsvarande 100 000 euro per styck, med undantag för sådana som ger innehavaren rätt att konvertera till aktier (16 kap. 3 §).
Enligt 16 kap. 4 § LVM ska en emittent så snart som möjligt och senast fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra sin årsredovisning och i förekommande fall koncernredovisning. Års- och koncernredovisningarna ska vara granskade av revisor och revisionsberättelsen ska offentliggöras tillsammans med års- och koncernredovisningen. I fråga om innehållet i den års- och koncernredovisning som ska offentliggöras hänvisar LVM till års-
redovisningslagen, lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag samt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, respektive IAS-förordningen (se 16 kap. 8 § LVM).
En halvårsrapport för räkenskapsårets första sex månader ska enligt 16 kap. 5 § offentliggöras så snart som möjligt men senast två månader efter rapportperiodens utgång. Undantagna från kravet på halvårsrapport är emittenter av konvertibla skuldebrev som inte är av sådant slag som anges i 18 kap. 2 § första stycket 1 LVM.2 Halvårsrapporten ska offentliggöras så snart som möjligt och senast två månader efter rapportperiodens utgång. I fråga om halvårsrapportens innehåll hänvisar LVM till bestämmelserna om delårsrapport i årsredovisningslagarna samt IAS-förordningen (se 16 kap. 8 § LVM).
Enligt 16 kap. 6 § LVM ska emittenter av aktier offentliggöra en delårsredogörelse under räkenskapsårets första och andra halvår. Redogörelsen ska offentliggöras tidigast tio veckor efter början och senast sex veckor före slutet av halvåret. Redogörelsen ska innehålla information om väsentliga händelser och transaktioner under perioden samt en allmän beskrivning av emittentens ställning och resultat. En emittent som offentliggör kvartalsrapport behöver enligt 16 kap. 7 § inte offentliggöra delårsredogörelse. Kvartalsrapporten ska offentliggöras så snart som möjligt och senast två månader efter rapportperiodens utgång. I fråga om års- och koncernredovisningens samt delårsrapporternas innehåll hänvisas till redovisningslagstiftningen (16 kap. 8 §). Det innebär att alla delårsrapporter (halvårsrapporter och kvartalsrapporter) omfattas av samma innehållskrav, med undantag från kravet på undertecknande som enligt 16 kap. 10 § LVM endast gäller i fråga om halvårsrapporter. I korthet gäller att delårsrapporten för koncernen ska upprättas i enlighet med den internationella redovisningsstandarden för delårsrapportering, IAS 34 Delårsrapportering. För koncernen ska delårsrapporten dessutom innehålla en beskrivning av väsentliga risk- och osäkerhetsfaktorer som de företag som ingår i koncernen står inför (9 kap. 5 § årsredovisningslagen). Därutöver ska delårsrapporten innehålla resultat- och balansräkningar i sammandrag,
2 Det vill säga obligationer och andra överlåtbara skuldförbindelser som om de konverteras eller om de rättigheter som de medför utövas, ger rätt att förvärva aktier eller finansiella instrument som kan jämställas med aktier (18 kap. 2 § första stycket 1 LVM).
noter samt s.k. delårsinformation för moderbolaget (9 kap. 3 § årsredovisningslagen).
Regelbunden finansiell information ska offentliggöras i enlighet med bestämmelser i 17 kap. LVM, dvs. på samma sätt som all annan obligatorisk information, exempelvis sådan kurspåverkande information som ska offentliggöras enligt 15 kap. 6 § första stycket 3 samma lag. Samtidigt som informationen offentliggörs ska den ges in till Finansinspektionens lagringsfunktion, där informationen finns tillgänglig för allmänheten i minst fem år.
Bestämmelserna i kommissionens genomförandedirektiv om spridning av information, språk samt innehållet i de finansiella rapporter som ska offentliggöras av emittenter som har sitt säte i tredje land, har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2007:17) om verksamhet på marknadsplatser.
Utöver lagregleringen innehåller de regelverk som tillämpas för emittenter vars aktier eller skuldebrev är upptagna till handel på de svenska börserna Nasdaq OMX Stockholm AB (Nasdaq OMX) och Nordic Growth Market AB (NGM) krav på regelbunden finansiell information.
6.1.2. Öppenhetsdirektivets nya bestämmelser
Genom ändringsdirektivet slopas kravet i artikel 6 i öppenhetsdirektivet på att emittenter av aktier ska offentliggöra delårsrapport eller kvartalsrapport. Den tidigare minimiregleringen på detta område ändras dessutom och medlemsstaternas möjligheter att införa nationella krav på kvartalsvis rapportering begränsas (se den nya punkten 1a i artikel 3 i öppenhetsdirektivet).
Utöver det slopade kravet på kvartalsvis rapportering ändras vissa andra bestämmelser om regelbunden finansiell information. Enligt en ändring i artikel 5.1 förlängs nuvarande tidsfrist för att offentliggöra halvårsrapport från två till tre månader. Dessutom förlängs perioden som års- och koncernredovisning samt halvårsrapport ska hållas tillgänglig för allmänheten från minst fem till minst tio år (artikel 4.1 respektive 5.1). Därutöver införs ett nytt krav på att års- och koncernredovisning senast 2020 ska upprättas i ett format som tillåter enhetlig elektronisk rapportering (artikel 4.7).
Bestämmelsen är villkorad av att Esma ska genomföra en kostnads- och intäktsanalys.
Tillämpningsområdet för bestämmelserna om regelbunden finansiell information ändras genom att ett undantag från kravet på att offentliggöra års- och koncernredovisning samt halvårsrapport införs för den Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) samt för andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätthålla finansiell stabilitet i Europeiska monetära unionen (artikel 8.1.a).
Slutligen införs i artikel 6 ett nytt krav på att emittenter som bedriver verksamhet inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog ska offentliggöra en årlig rapport om betalningar till regeringar.
6.2. Kvartalsvis rapportering
Som framgått ovan ändras öppenhetsdirektivet på så sätt att det nuvarande kravet på att en emittent av aktier ska offentliggöra en delårsredogörelse alternativt kvartalsrapport tas bort. Medlemsstaternas möjlighet att införa nationella krav på kvartalsvis rapportering begränsas dessutom. Enligt den nya artikel 3.1a i öppenhetsdirektivet får en hemmedlemsstat endast ålägga en emittent att offentliggöra kompletterande regelbunden finansiell information oftare än på års- och halvårsbasis om följande villkor är uppfyllda:
- Den kompletterande finansiella informationen utgör inte en oproportionell finansiell börda i den berörda medlemsstaten, särskilt för små och medelstora emittenter.
- Innehållet i den kompletterande regelbundna finansiella informationen som krävs måste stå i proportion till de faktorer som bidrar till investerarnas investeringsbeslut i den berörda medlemsstaten.
Innan beslut om kompletterande finansiell information fattas ska en medlemsstat göra en bedömning av huruvida det ytterligare kravet kan leda till överdriven fokusering på emittenternas kortsiktiga resultat och huruvida kravet kan ha en negativ inverkan på små och medelstora företags tillträde till reglerade marknader.
Dessa hänsyn behöver dock inte tas vid krav på kompletterande finansiell information av emittenter som är finansiella institut.
Med hänsyn till direktivförändringen har utredningen fått i uppdrag att analysera behovet av lagkrav på kvartalsvis rapportering för emittenter, eller vissa grupper av emittenter, mot bakgrund av möjligheten till självreglering. Den självreglering som finns på området utgörs av de regelverk för emittenter som gäller på de svenska börserna Nasdaq OMX samt NGM. En redogörelse för det närmare innehållet i dessa regelverk lämnas nedan. I den mån utredningen föreslår att det nuvarande lagkravet på kvartalsvis rapportering tas bort ska utredningen bedöma konsekvenserna av detta. Utredningen ska slutligen överväga om särskilda krav bör ställas på kvartalsvis rapportering för emittenter som är finansiella institut.
6.2.1. Bestämmelser om delårsrapport i börsernas regelverk
Enligt de regelverk för emittenter som tillämpas av Nasdaq OMX och NGM ska emittenter av aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad som börserna driver offentliggöra finansiell information kvartalsvis.
Enligt det regelverk som gäller för emittenter av aktier på Nasdaq OMX3 ska bolag med primärnotering på Nasdaq OMX Stockholm offentliggöra bokslutskommuniké samt delårsrapporter kvartalsvis (punkt 3.2.1). Rapporterna ska offentliggöras senast inom två månader från utgången av rapportperioden (punkt 3.2.2). Enligt regelverket ska bokslutskommunikén och halvårsrapporten minst innehålla den information som framgår av den internationella redovisningsstandard som gäller för delårsrapportering (IAS 34 Delårsrapportering). Detta gällde tidigare även rapporterna för första och tredje kvartalen. Från och med 2014 har dock detta krav slopats. I stället gäller att rapporterna för första och tredje kvartalet minst ska innehålla den information som framgår av 16 kap. 6 § LVM, dvs. motsvarande krav som ställs på innehållet i en delårsredogörelse (punkt 3.2.3).
I den problemanalys som Nasdaq OMX tagit fram i samband med det ändrade regelverket skriver börsen att investerare, och sär-
3 Nasdaq OMX, Regelverk för emittenter Nasdaq OMX Stockholm 1 januari 2014.
skilt privatsparare, visserligen anser att kvartalsrapporterna behövs. Nasdaq OMX menar också att börsens uppfattning är att kvartalsvis rapportering är bra, särskilt ur likviditets- och insiderperspektiv. Motivet till att Nasdaq OMX trots detta tagit bort kravet på kvartalsrapport är bl.a. att lätta den administrativa bördan för små och medelstora emittenter.4 Nasdaq OMX är kritisk till att utvecklingen i praxis har lett till en inofficiell standard för kvartalsrapportering – utöver det som följer av tvingande regler – som inneburit att rapporterna ökat i omfång Det leder i sin tur till att noterade bolag förväntas lägga oproportionellt stora resurser på rapporteringsarbete.
Enligt gällande regelverk för emittenter av aktier som är upptagna till handel på NGM Equity5 ska en bokslutskommuniké offentliggöras årligen och delårsrapporter kvartalsvis (punkt 4.2.1). Bokslutskommunikén och delårsrapporterna ska offentliggöras senast inom två månader från utgången av rapportperioden (punkt 4.2.2). Enligt punkt 4.2.3 ska bokslutskommunikén och delårsrapporterna minst innehålla den information som framgår av IAS 34 Delårsrapportering. Enligt uppgift från NGM finns för närvarande inte någon avsikt att ta bort kravet på att kvartalsrapporterna för årets första och tredje kvartal ska upprättas i enlighet med IAS 34 Delårsrapportering. Baserat på erfarenheterna av Nasdaq OMX:s slopade krav avser NGM dock att ta upp frågan till prövning framöver.
6.2.2. Delårsrapportering utanför Sverige
Öppenhetsdirektivets krav på kvartalsvis rapportering för emittenter av aktier har genomförts på olika sätt inom EES, vad avser krav på innehåll, tidsfrister och vilka emittenter som omfattas. Enligt ett arbetsdokument från kommissionen med en sammanställning över de områden där olika medlemsstater valt att gå längre än öppenhetsdirektivets krav, har de flesta medlemsstater valt att liksom Sverige lägga sig i linje med öppenhetsdirektivets krav och införa en valmöjlighet för emittenter av aktier att offentliggöra en delårsredogör-
4 Ett förbättrat börsnoteringsklimat för Sveriges tillväxt, Problemanalys och förslag till åtgärder, Nasdaq OMX, september 2013. 5 NGM Regler för bolag vars aktier är upptagna till handel på NGM Equity gällande från och med den 1 juli 2014, 4.2.1–4.2.3.
else eller en kvartalsrapport.6 Bulgarien, Grekland, Litauen, Lettland och Rumänien har dock valt att införa ett krav på kvartalsrapport.
Vad avser innehållet i delårsredogörelsen har medlemsstaterna generellt sett valt att lägga sig på direktivets nivå. Frankrike har dock lagt till krav på att delårsredogörelsen även ska innehålla vissa beloppsuppgifter om omsättning. Innehållet i kvartalsrapporten regleras som tidigare nämnts inte i öppenhetsdirektivet.
Öppenhetsdirektivets krav på delårsredogörelse eller kvartalsrapport omfattar emittenter av aktier. Bulgarien och Litauen har utökat tillämpningsområdet för bestämmelsen genom att ställa krav på kvartalsrapport även för emittenter av skuldebrev. Österrike har utökat tillämpningsområdet genom att kravet på delårsredogörelse eller kvartalsrapport även omfattar emittenter av vissa andra värdepapper (bl.a. aktierelaterade certifikat och depåbevis).
Vad gäller tidsfristerna för att offentliggöra delårsredogörelse har medlemsstaterna i princip valt att lägga sig på direktivets nivå dvs. att delårsredogörelsen ska läggas fram under en period mellan tio veckor efter början och sex veckor före slutet av det relevanta halvåret. De flesta medlemsstater har valt att även genomföra en tidsfrist för den kvartalsrapport som kan offentliggöras i stället för delårsredogörelsen. Den valda tidsfristen varierar något men i många länder gäller samma tidfrist som för halvårsrapporten, dvs. två månader. Andra har tillämpat samma tidsintervaller som gäller för delårsredogörelsen.
Bestämmelserna om kvartalsvis rapportering utanför EU varierar. I en extern konsultrapport som tagits fram på kommissionens uppdrag har en genomgång av det nationella värdepappersregelverk som motsvarar öppenhetsdirektivets bestämmelser i några icke-EU länder (Kina, USA, Hongkong, Indien, Japan och Schweiz) genomförts.7Där konstateras att alla dessa länder utom Schweiz har krav på kvartalsvis rapportering som innehåller kvantitativ information. I Hongkong och USA omfattar kravet även emittenter av skuldebrev.
6 Commission staff working document, Report on more stringent national measures concerning Directive 2004/109/EC on the harmonisation of transparency requirements in relation to information about issuers whose securities are admitted to trading on a regulated market, SEC (2008) 3033 final, s. 30–32. 7 Transparency Directive Assessment Report, Prepared for the European Commission Internal Market and Services DG Final Report, Mazars. December 2009.
6.2.3. Lagkravet på delårsredogörelse eller kvartalsrapport slopas
Förslag: Kravet på att emittenter av aktier ska offentliggöra del-
årsredogörelse eller kvartalsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal slopas.
Bedömning: Ett differentierat regelverk som innebär krav på
kvartalsvis rapportering för vissa emittenter av aktier bör inte införas.
Kravet på delårsredogörelse eller kvartalsrapport i öppenhetsdirektivet tas bort
Det borttagna kravet på delårsredogörelse i öppenhetsdirektivet aktualiserar frågan om det nuvarande kravet i LVM på att emittenter av aktier som har Sverige som hemmedlemsstat ska offentliggöra delårsredogörelse eller kvartalsrapport kan och bör behållas i sin nuvarande form, ändras eller tas bort. I den mån det bedöms vara motiverat med ett bibehållet lagkrav på kvartalsvis rapportering måste ändringsdirektivets restriktioner för sådana nationella krav beaktas.
Skälen för ändringsdirektivets slopade krav på kvartalsvis rapportering
I skälen till ändringsdirektivet hänvisas till kommissionens rapport om tillämpningen av öppenhetsdirektivet8 samt kommissionens meddelande med åtgärder för att stimulera tillväxten och förtroendet för den inre marknaden9 där det konstateras att den administrativa bördan för små och medelstora emittenter bör lättas. Skyldig-
8 Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Tillämpningen av direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, KOM (2010) 243. 9 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för den inre marknaden "Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt", KOM (2011) 206.
heten att offentliggöra delårsredogörelser eller kvartalsrapporter bedöms utgöra en betydande börda som inte bidrar till investerarskyddet. Enligt skälen uppmuntrar dessutom skyldigheten att offentliggöra delårsredogörelser eller kvartalsrapporter till kortsiktiga investeringsstrategier. Ett syfte med att ta bort kravet på att rapportera kvartalsvis är att skapa incitament för ett mer långsiktigt synsätt (se skäl 4). Skälen för att ta bort kravet på kvartalsvis rapportering utvecklas ytterligare i kommissionens rapport samt kommissionens meddelande. I den konsekvensanalys som tagits fram av kommissionen med anledning av ändringsdirektivet hänvisas vidare till forskning som indikerar att kvartalsvis rapportering spär på kortsiktighet och spekulation på marknaden. Man menar att företagsledningar, genom att fokusera på externa krav på snabb måluppfyllelse och kortsiktiga incitamentsprogram, riskerar att försumma mer strategiskt beslutsfattande och långsiktigt värdeskapande. Detta bedöms som särskilt problematiskt i små och medelstora företag.10
Närmare om innehållet i den kvartalsvisa rapporteringen och förutsättningarna för en nationell reglering
Enligt gällande rätt ska emittenter av aktier offentliggöra en delårsredogörelse under räkenskapsårets första och andra halvår. Delårsredogörelsen ska innehålla en redogörelse för väsentliga händelser och transaktioner under perioden samt en allmän redogörelse för emittentens ställning och resultat (16 kap. 6 § LVM). En emittent behöver således inte offentliggöra någon kvantitativ information eller beloppsuppgifter i en delårsredogörelse.
I praktiken offentliggör dock merparten av de emittenter av aktier som har Sverige som hemmedlemsstat en kvartalsrapport enligt 16 kap. 7 § LVM i stället för en delårsredogörelse. Detta gäller även efter det att Nasdaq OMX ersatt kravet på att delårsrapporterna för det första och tredje kvartalen ska upprättas i enlighet med IAS 34 Delårsrapportering med ett krav på att offentlig-
10 I fråga om vilka företag som i detta sammanhang ska anses utgöra små och medelstora företag refererar kommissionen till existerande nationella definitioner i de olika medlemsstaterna, se vidare Report from the commission, Commission staff working paper, Impact Assessment, SEC (2011) 1279, s. 10.
göra en delårsrapport med motsvarande innehåll som delårsredogörelsen.11 De krav på innehåll för en sådan kvartalsrapport som offentliggörs i enlighet med 16 kap. 7 § LVM är betydligt mer långtgående än de krav på innehåll som gäller för delårsredogörelsen. För delårsrapporter gäller enligt 16 kap. 8 § LVM bestämmelserna om delårsrapport i redovisningslagstiftningen samt IASförordningen för de företag som upprättar koncernredovisning. Konsekvensen av detta är att innehållet i en kvartalsrapport som offentliggöras enligt 16 kap. 7 § LVM i princip ska motsvara innehållet i en halvårsrapport (med undantag för kravet på undertecknande i 16 kap. 10 §). De bestämmelser som gäller enligt svensk rätt för halvårsrapportens innehåll går i sin tur utöver motsvarande bestämmelser i öppenhetsdirektivet (bl.a. ska en halvårsrapport som upprättas av ett företag som är moderbolag i en koncern enligt svensk rätt även innehålla resultat- och balansräkning i sammandrag för moderbolaget).12 I praktiken innebär den svenska lagregleringen att de kvartalsrapporter som offentliggörs av emittenter av aktier som har Sverige som hemmedlemsstat, oavsett om kvartalsrapporten offentliggörs frivilligt eller i enlighet med det regelverk som gäller på den reglerade marknad där emittentens värdepapper är upptagna till handel, omfattas av jämförelsevis långtgående innehållskrav. De kvartalsrapporter som offentliggörs på den svenska aktiemarknaden har dessutom kommit att växa i omfång under senare år, vilket kan förklaras med ökade såväl formella som informella innehållskrav. Rapporterna innehåller vidare mycket information av ren formaliakaraktär som är av underordnad betydelse för investerare och andra intressenter. Rapporternas växande omfång har kritiserats av många och är ett av de skäl som föranlett Nasdaq OMX att från och med 2014 slopa kravet på kvartalsrapport för emittenter av aktier.
Utredningens slutsats är att de kvartalsrapporter som offentliggörs enligt gällande regelverk är föremål för långtgående formella och informella innehållskrav. Ett eventuellt lagstadgat krav på kvar-
11 Enligt uppgift från Nasdaq OMX har hittills endast tre emittenter av aktier valt att ersätta kvartalsrapporten med en delårsredogörelse. 12 För delårsrapportens innehåll ska enligt 16 kap. 8 § LVM årsredovisningslagarna tillämpas. Enligt bestämmelserna om delårsrapport i 9 kap. årsredovisningslagen ska delårsrapporten för ett företag som omfattas av IAS-förordningen innehålla balans- och resultaträkning i sammandrag, noter och s.k. delårsinformation för moderbolaget.
talsrapport för alla emittenter av aktier som har Sverige som hemmedlemsstat med ett motsvarande innehåll som i dag gäller enligt 16 kap. 8 § LVM skulle enligt utredningen vara alltför långtgående och bör därför inte införas.13 Enligt utredningen är det dessutom ytterst tveksamt om ett sådant krav är förenligt med ändringsdirektivets restriktioner.
Enligt utredningens bedömning skulle dock ett begränsat krav på att offentliggöra delårsinformation för räkenskapsårets första och tredje kvartal, beroende på hur det utformas, kunna vara möjligt att behålla oaktat ändringsdirektivets restriktioner. I synnerhet som det går att visa att kvartalsvis rapportering fungerat väl och varit standard på den svenska aktiemarknaden sedan lång tid tillbaka. Uppgifter om resultat och finansiell ställning utgör centrala underlag för bland annat den interna verksamhetsstyrningen och tas därmed fram regelbundet internt av emittenterna. Att ta fram underlag till kvartalsvis rapportering av viss finansiell information kan därför inte betraktas som alltför betungande för de emittenter som berörs.
Ett lagstadgat krav på att lämna delårsinformation för räkenskapsårets första och tredje kvartal kan utformas med en begränsning avseende innehållet i den information som ska lämnas. Ett sådant lagstadgat krav skulle också kunna utformas som ett krav som endast omfattar vissa emittenter, för vilka marknadens behov av kvartalsvis information bedöms som särskilt stort. Alternativt skulle en lagreglering som begränsas i båda avseendena införas. Utredningens överväganden i fråga om dessa alternativ följer nedan.
Kvartalsrapportering med ett begränsat krav på innehåll
Ett eventuellt lagstadgat krav på att lämna delårsinformation för räkenskapsårets första och tredje kvartal med ett mer begränsat krav på innehåll än vad som gäller enligt nuvarande reglering väcker frågan om hur innehållskraven i så fall ska utformas. Det är enligt
13 Frågan om att införa ett sådant omfattande lagstadgat krav på kvartalsvis rapportering övervägdes redan i samband med genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt. Som skäl mot att införa en sådan reglering anförde regeringen bl.a. att alltför betungande rapporteringskrav riskerar att inverka negativt på ett företags möjlighet att använda sig av värdepappersmarknaden för sin finansiering. Vidare ansåg regeringen att det borde lämnas ett visst utrymme för olika reglerade marknader att utforma och anpassa informationskraven på det sätt som är mest lämpligt för den krets av emittenter och investerare som man i första hand vänder sig till (prop. 2006/07:65 s. 138 f.).
utredningens bedömning inte lämpligt med krav på regelbunden finansiell rapportering som inte närmare preciserar rapporternas innehåll och omfattning. Ett alternativ är att utgå ifrån de nuvarande innehållskrav som gäller i fråga om delårsredogörelse (enligt 15 kap. 6 § andra stycket LVM). Där anges att redogörelsen ska innehålla uppgifter om väsentliga händelser och transaktioner samt en allmän beskrivning av utgivarens och dess dotterföretags ställning och resultat under perioden. Det framgår även att informationen i delårsredogörelsen ska omfatta perioden mellan halvårets början och dagen för redogörelsens offentliggörande. Då den period som redogörelsen ska omfatta inte är fastlagd och bestämmelsen inte ställer krav på kvantitativ information, tryggar inte ett sådant rapporteringskrav möjligheten för användare av informationen, exempelvis aktieanalytiker, att göra tidsbaserade jämförelser av emittentens resultat och ställning. Att lämna uppgifter om väsentliga händelser kan vidare anses falla under kravet på att omedelbart offentliggöra kurspåverkande information i 15 kap. 6 § första stycket 3 i LVM. Enligt utredningen kan därmed informationsvärdet i delårsredogörelsen starkt ifrågasättas.
För att ett lagstadgat krav på kvartalsrapportering ska ha någon praktisk betydelse bör rapporterna innehålla någon form av kvantitativ information om emittentens resultat och ställning. Det kan exempelvis utformas ett krav på att delårsinformationen för räkenskapsårets första och tredje kvartal ska upprättas i enlighet med IAS 34 och att redovisningslagstiftningens övriga bestämmelser om delårsrapport inte behöver tillämpas. Med hänsyn till innehållet i IAS 34 skulle dock en sådan reglering vara relativt långtgående. Alla emittenter omfattas dessutom inte av IAS-förordningens krav på att upprätta koncernredovisning i enlighet med IFRS. För de emittenter som inte omfattas skulle därmed en särskild reglering vad avser innehållet i delårsinformationen för räkenskapsårets första och tredje kvartal behöva införas. Att i lag införa bestämmelser om innehållet i information som ska lämnas om resultat och ställning som skiljer sig från det som redan i dag gäller om delårsrapport enligt årsredovisningslagarna skulle dessutom enligt utredningen komplicera regleringen och göra den svårare att överblicka och tillämpa för de emittenter som omfattas. Att begränsa regleringen till att enbart omfatta redovisningslagstiftningens bestämmelser om delårsrapport bedöms inte heller som lämpligt.
Bestämmelser om innehåll i delårsrapporter som lämnas för räkenskapsårets första och tredje kvartal lämpar sig enligt utredningens bedömning bättre för självreglering. De senare årens tendens med växande formella och informella innehållskrav skulle dessutom motverkas av att de närmare bestämmelserna om kvartalsrapportens innehåll helt fick utformas inom ramen för självregleringen.
Bör ett lagkrav på kvartalsvis rapportering gälla för vissa emittenter?
Utredningen har även övervägt om ett lagstadgat krav på kvartalsvis rapportering bör behållas för vissa emittenter, för vilka marknadens behov av kvartalsvis information bedöms som särskilt stort. Det vanligast förekommande sättet att identifiera företag för vilka behovet av information kan antas vara särskilt stort är att utgå ifrån mått på företagets storlek. Utöver detta omfattas finansiella företag av olika skäl av särskilda informationskrav. Utredningens överväganden i fråga om kvartalsvis rapportering för finansiella institut lämnas i avsnitt 6.2.4. I det efterföljande begränsas därför utredningens överväganden till frågan om det är lämpligt att emittenter av viss storlek ska omfattas av ett lagkrav på att lämna delårsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal.
Det kan till en början konstateras att differentierade informationskrav för emittenter av olika storlek skulle utgöra ett nytt inslag i regleringen på värdepappersmarknaden. Som nämnts ovan hänvisas till kategorierna små och medelstora emittenter i den nya artikel 3.1a i öppenhetsdirektivet. Några kvantitativa gränser för vilka emittenter som ska anses vara stora, medelstora respektive små finns dock inte i direktivet. Enligt kommissionens konsekvensanalys ska detta avgöras mot bakgrund av nationella förhållanden.14 Självregleringen, så som den är uttryckt i de regelverk för emittenter som tillämpas av de reglerade marknaderna Nasdaq OMX och NGM, gör emellertid inte någon skillnad på emittenter av olika storlek. Enligt årsredovisningslagen omfattas s.k. större företag och större koncerner av mer långtgående redovisningsregler. Till kategorin större företag och koncerner hör dock, vid sidan av företag och koncerner med en viss balansomslutning och nettoomsättning samt ett visst antal
14 Commission staff working paper Impact Assesment, SEC (2011) 1279 final, s. 10.
anställda, alla företag vars aktier, andelar eller teckningsoptioner är upptagna till handel på en reglerad marknad.15 De kvantitativa gränsvärden som tillämpas i redovisningslagstiftningen kan därför inte användas som utgångspunkt för att avgränsa endast vissa emittenter av aktier. Nya gränsvärden som saknar motsvarighet i någon annan reglering, exempelvis baserade på emittenternas börsvärde,16skulle därför behöva införas i LVM. Enligt utredningens bedömning skulle sådana gränsvärden komplicera regelverket och göra det svårt att överblicka för både emittenter och investerare. Gränsvärden skapar även en rad tillämpningsfrågor, exempelvis i fråga om vilka bestämmelser som ska tillämpas i de fall emittenter ligger på gränsen mellan olika storlekskategorier.
Även om det fanns kvantitativa gränsvärden att utgå ifrån är det inte uppenbart för vilken grupp emittenter ett eventuellt lagstadgat krav på att offentliggöra delårsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal skulle kunna anses särskilt motiverat. Som framgått tidigare finns det mycket som talar för att många emittenter frivilligt skulle lämna en delårsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal, oavsett om lagkravet behålls eller slopas. Detta gäller i synnerhet för större bolag, för vilka aktiemarknadens förväntningar på att erhålla regelbunden finansiell information är särskilt höga. Ett eventuellt borttaget krav på kvartalsvis rapportering skulle därför enligt utredningens bedömning främst leda till att mindre företag skulle överväga att upphöra med att lämna delårsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal.
15 Ett stort företag är enligt definitionen i 1 kap. 3 § 4 årsredovisningslagen ett företag vars andelar, teckningsoptioner eller skuldebrev är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller ett företag som uppfyller mer än ett av följande villkor:
a) medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50,
b) företagets redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor, eller
c) företagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor. De kvantitativa gränsvärdena för vad som utgör större företag och större koncernen föreslås höjas väsentligt genom att EU:s nya redovisningsdirektiv införlivas i svensk rätt (se vidare SOU 2014:22 s. 195 ff.). 16 På Nasdaq OMX:s nordiska lista presenteras exempelvis de bolag som har ett börsvärde mellan 150 miljoner euro och 1 miljard euro i kategorin Mid Cap (medelstora företag) och de som har ett börsvärde understigande 150 miljoner euro presenteras i kategorin Small Cap (små företag). Bolag vars börsvärde överstiger 1 miljard euro presenteras som Large Cap.
Administrativa krav som kan innebära hinder för bolag att få tillgång till kapital genom finansiering på aktiemarknaden bör undvikas om det inte särskilt kan motiveras. Detta gäller i synnerhet för mindre bolag och bolag som överväger att notera sig för första gången. Enligt de restriktioner som införts för att införa nationella krav på kvartalsvis rapportering är det dessutom knappast förenligt med öppenhetsdirektivet att ställa krav på kvartalsvis rapportering för små och medelstora emittenter. En reglering som enbart riktar sig mot små och medelstora emittenter är därmed enligt utredningen vare sig möjlig eller önskvärd.
Ett krav på kvartalsvis rapportering som enbart omfattar större emittenter skulle dock knappast innebära något hinder för möjligheten till finansiering via aktiemarknaden för de företag som omfattas. En fördel med en sådan reglering skulle vara att regelverket anpassades till mindre företags behov av mindre administrativ börda, samtidigt som investerarnas behov av regelbunden finansiell information i fråga om större noterade företag tillgodoses. Som framgått ovan kan det dock ifrågasättas om det verkligen finns ett behov av ett lagstadgat krav på att större emittenter ska lämna delårsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal, då dessa emittenter i regel frivilligt kommer att välja att rapportera kvartalsvis.
Det kan därmed konstateras att en reglering som bygger på att emittenter delas in i olika storlekskategorier skulle vara ett nytt inslag i regleringen på värdepappersmarknaden som skulle öka komplexiteten för berörda företag. Det är inte heller tydligt för vilka storlekskategorier som behovet av lagreglering kan motiveras. En reglering av denna typ skulle dessutom begränsa flexibiliteten för reglerade marknader att själva utforma informationsregler som är anpassade till de emittenter och investerare man vänder sig till. I den mån det finns behov av ett differentierat regelverk för emittenter av olika storlek lämpar det sig bättre att utforma genom självreglering, inom ramen för det regelverk som gäller på respektive reglerad marknad. Enligt utredningens bedömning bör därför ett lagstadgat krav på kvartalsvis rapportering som enbart omfattar vissa emittenter av aktier inte införas.
Sammanfattande diskussion och slutsatser
Enligt utredningen är det i regel rimligt med tätare rapportering än halvårsvis för de flesta emittenter av aktier. Information som kan förväntas vara av kurspåverkande natur, däribland information om väsentliga avvikelser från tidigare rapporterat resultat och finansiell ställning, ska visserligen offentliggöras omedelbart. Den information som lämnas genom pressreleaser är dock i regel knapphändig med kvantitativa data som är tagna ur sitt sammanhang och kan därför vara svår att ta till sig. Investerare, i synnerhet mindre investerare, har begränsad möjlighet att överblicka och sammanställa information på annat sätt än genom den regelbundna finansiella rapporteringen. Längre tidsintervall mellan rapporteringstillfällena innebär dessutom att det under längre perioder finns intern företagsinformation som marknaden inte får tillgång till. Det gör att risken för selektiv informationsspridning ökar. En sådan skev informationsfördelning är till skada för förtroendet för värdepappersmarknaden och kan påverka likviditet och prisbildning negativt. I värsta fall leder ojämn tillgång till information till insideraffärer.
Det är dock inte uppenbart att ett krav på offentliggörande av delårsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal bör framgå av lagstiftningen. Lagstadgade informationskrav skapar mindre flexibilitet och begränsar de reglerade marknadernas möjlighet att anpassa sitt erbjudande till de investerare och emittenter som de främst vänder sig till. Lagstadgade krav bör därför endast införas i den mån det kan motiveras av att tillgången till korrekt och snabb information inte tillgodoses av marknaden, antingen genom självreglering eller genom att emittenterna frivilligt väljer att offentliggöra informationen. Kvartalsrapportering är sedan länge etablerad praxis på den svenska aktiemarknaden. Kvartalsrapporteringen var innan öppenhetsdirektivets genomförande i svensk rätt föremål för självreglering och krav på att lämna kvartalsvis information gäller fortfarande enligt de regelverk som gäller för emittenter av aktier på de svenska reglerade marknaderna. Regelbunden finansiell rapportering ligger vidare i emittenternas eget intresse, då osäkerhet kring aktiernas marknadsvärde gör att de kan anses behäftade med mer risk vilket i sin tur avspeglar sig i avkastningskravet på aktien och därmed ökade finansieringskostnader för emittenterna. Det är således sannolikt att de flesta emittenter av aktier på den svenska
aktiemarknaden själva kommer att välja att rapportera kvartalsvis, oavsett lagreglering. Att det slopade kravet på att lämna delårsrapport för emittenter vars aktier är upptagna till handel på Nasdaq OMX Stockholm endast lett till att ett fåtal emittenter avstått från att offentliggöra kvartalsrapport enligt 16 kap. 7 § LVM tyder på detta. Många emittenter vars aktier är upptagna till handel på en handelsplattform, exempelvis Nordic MTF eller First North, väljer dessutom att offentliggöra finansiell information kvartalsvis, trots att de inte omfattas av något krav vare sig enligt lag eller marknadens regelverk. Det finns därmed ingen anledning att befara att marknadens behov av information inte kommer att tillgodoses utan ett lagstadgat krav.
Utredningen har övervägt möjligheten att införa ett krav på kvartalsvis rapportering av begränsad omfattning vad avser rapporternas innehåll alternativt ett krav som endast omfattar vissa emittenter. Sådana bestämmelser skulle dock öka komplexiteten i regelverket och medföra gränsdragningsproblem. Det är inte heller uppenbart för vilka grupper av emittenter som ett behov av lagreglering skulle kunna anses vara särskilt motiverat. Den alltmer harmoniserade värdepappersmarknaden i Europa talar vidare mot sådan nationell särreglering. En genomgång av genomförandet av öppenhetsdirektivet visar att de flesta medlemsstater valt att lägga sig på direktivets miniminivå vad avser kvartalsvis rapportering, se avsnitt 6.2.2. Krav som kan vara konkurrenshämmande för svenska börser och svenska emittenter bör enligt utredningen undvikas.
Ett fortsatt lagstadgat krav på att kvartalsvis rapportering för emittenter av aktier kan därmed inte motiveras. Utredningen föreslår därför att det nuvarande kravet på att emittenter av aktier ska lämna delårsredogörelse alternativt kvartalsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal tas bort.
6.2.4. Kvartalsvis rapportering för finansiella institut
Bedömning: Det införs inga särregler om kvartalsvis rapporte-
ring för emittenter som är finansiella institut i lagen om värdepappersmarknaden.
Den begränsningsregel som införs i öppenhetsdirektivet (artikel 3.1a) och som innebär att en hemmedlemsstat endast får ålägga en emittent att offentliggöra regelbunden finansiell information oftare än på års- och halvårsbasis om vissa villkor är uppfyllda omfattar inte emittenter som är finansiella institut. Vilka företag som omfattas av begreppet finansiellt institut definieras inte i ändringsdirektivet. Utredningens uppfattning är dock att det är lämpligt att överväga frågan om kvartalsvis rapportering i fråga om sådana emittenter som är finansiella institut (kreditinstitut och värdepappersbolag), finansiella holdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag enligt definitionerna i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar.
Kreditinstitut och värdepappersbolag omfattas redan i dag av ett utökat krav på delårsrapportering genom bestämmelser i 9 kap. lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Kreditinstitut och värdepappersbolag samt finansiella holdingföretag ska upprätta en delårsrapport minst en gång under ett räkenskapsår som omfattar mer än tio månader (9 kap. 1 § årsredovisningslagen samt 9 kap. 1 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag). För en sådan delårsrapport tillämpas, med vissa undantag, bestämmelserna i 9 kap. årsredovisningslagen (9 kap. 2 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag). Minst en sådan delårsrapport ska senast två månader efter rapportperiodens utgång lämnas till registreringsmyndigheten (9 kap. 2 § årsredovisningslagen samt 9 kap. 2 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag). Dessa bestämmelser gäller oavsett om det finansiella institutet har gett ut värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad eller inte.
Av 8 kap. 2 § samt 9 kap. 7 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar samt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd FFFS 2007:5 om offentliggörande av information om kapitaltäckning och riskhantering följer dessutom att finansiella institut som omfattas av kapitaltäckningsregelverket ska offentliggöra
information om kapitaltäckning och riskhantering kvartalsvis (s.k. pelare 3-regler). Informationskravet hänger ihop med den särskilda reglering som gäller för kreditinstitut och värdepappersbolag och motiveras främst av stabilitetsskäl och behovet av information om de risker som dessa institut är föremål för. Inte heller kravet på att offentliggöra information om kapitaltäckning och riskhantering gör någon skillnad på finansiella institut vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och andra institut.
Några särskilda regler om offentliggörande av regelbunden finansiell information för emittenter som är finansiella institut finns därmed inte i gällande rätt. I egenskap av emittenter av värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad omfattas därmed finansiella företag av samma regelverk som andra emittenter.
Ett krav på delårsredogörelse eller kvartalsrapport för emittenter av aktier som är finansiella institut skulle enligt utredningen vara motiverat om det kan påvisas att aktiemarknadens behov av mer frekvent finansiell information i fråga om sådana emittenter är särskilt högt. Ett sådant behov skulle exempelvis kunna uppkomma med hänsyn till de särskilda finansiella risker som finansiella institut utsätts för. Kvartalsvis information om risker, riskhantering och kapitaltäckning offentliggörs emellertid som tidigare nämnts redan i dag i enlighet med kapitaltäckningsregelverket. Utredningen har inte kunnat hitta något ytterligare skäl till ett lagkrav på kvartalsvis rapportering för emittenter som är finanseilla institut. Utredningen lämnar därför inte något förslag på särreglering för finansiella företag i detta avseende.
6.3. Tidsfrist för offentliggörande av halvårsrapport
Bedömning: Nuvarande lagkrav på att emittenter som har
Sverige som hemmedlemsstat ska offentliggöra en halvårsrapport så snart som möjligt men senast två månader efter halvårets utgång bör kvarstå.
Enligt den nya lydelsen av artikel 5.1 i öppenhetsdirektivet som införs genom ändringsdirektivet ska en emittent av aktier eller skuldebrev offentliggöra en halvårsrapport som omfattar räkenskapsårets första sex månader så snart som möjligt efter den berörda
periodens utgång och senast tre månader därefter. Därmed förlängs den nuvarande tidsfristen för offentliggörande av halvårsrapport från två till tre månader. Bestämmelserna om halvårsrapportens innehåll i artikel 5 i öppenhetsdirektivet ändras inte. Enligt artikel 3.1 i öppenhetsdirektivet får en hemmedlemsstat, med undantag för krav på att offentliggöra information oftare än på års- och halvårsbasis, ålägga en emittent strängare krav än det som föreskrivs i direktivet. Förlängningen av tidfristen för halvårsrapporten från två till tre månader är således en valmöjlighet för medlemsstaterna.
I skäl 6 till ändringsdirektivet motiveras förlängningen av tidsfristen för att offentliggöra halvårsrapport med en minskad administrativ börda samt synliggörande av små och medelstora emittenter. Skälen för den förlängda tidsfristen utvecklas ytterligare i kommissionens konsekvensanalys. Där anges att små och medelstora emittenter, genom förlängningen av tidsfristen, ges möjlighet att anpassa tidpunkten för offentliggörandet av halvårsrapporten så att den inte sammanfaller med publiceringen av rapporter från större bolag. En generell förlängning av rapportperioden innebär dessutom enligt kommissionen att analytiker får längre tid till sitt förfogande för att analysera rapporterna. På så sätt menar kommissionen att förutsättningarna för att rapporter från mindre emittenter ska uppmärksammas av analytiker och media ökar, vilket i sin tur förväntas öka synligheten av och intresset för dessa emittenter. Kommissionen menar vidare att den förlängda tidsfristen ökar flexibiliteten och förenklar administrationen vilket gör det möjligt för emittenterna att förbättra kvalitén på den finansiella rapporteringen. I den mån rapporten är föremål för revisorsgranskning får även revisorerna en längre period till förfogande för att utföra sitt arbete. Enligt den bedömning kommissionen gör i sin konsekvensanalys kan en förlängning av tidsfristen för halvårsrapportens offentliggörande dessutom innebära vissa kostnadsbesparingar för främst små och medelstora emittenter. Kommissionen anser dock att den ekonomiska effekten är svår att uppskatta.
Gällande tidsfrist på två månader för halvårsrapportens offentliggörande har gällt sedan länge på den svenska marknaden. Tidsfristen infördes i lagstiftningen genom 5 kap. 6 § i den numera upphävda lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet och skärptes vid öppenhetsdirektivets genomförande i svensk rätt genom krav på att halvårsrapporten ska offentliggöras så snart som möjligt men
senast två månader efter rapportperiodens utgång. Genom att det skärpta kravet motsvarade dåvarande noteringsavtal och föreskrifter från Finansinspektionen bedömdes det vid genomförandet inte ge några större konskevenser för berörda emittenter (se prop. 2006/07:65 s. 126). Enligt utredningens bedömning finns det knappast något som tyder på att nuvarande tidsfrist skulle vara administrativt betungande för emittenterna. Enligt uppgift från Finansinspektionen förekommer det sällan att emittenter överskrider gränsen och offentliggör sin delårsrapport senare än två månader efter rapportperiodens utgång. De delårsrapporter som offentliggörs på den svenska marknaden anses vidare generellt sett hålla en hög kvalité. En förlängning av tidsfristen för att möjliggöra för emittenter att höja kvalitén på rapporterna är därför enligt utredningens bedömning inte påkallad.
Kommissionens främsta motiv för att förlänga tidsfristen är att gynna små och medelstora emittenter genom att öka förutsättningarna för att deras rapporter uppmärksammas av analytiker. En klar nackdel med senarelagd rapportering är dock att informationen förlorar i relevans ju längre tid som förflyter mellan rapportperiodens utgång och publiceringstillfället. Detta är till skada för informationsspridningen och prisbildningen på marknaden. Under perioder med ojämn informationsfördelning ökar dessutom risken för otillåten handel och utnyttjande av insiderinformation, då informationen ofta finns att tillgå internt i bolagen. Detta är till nackdel för investerarskyddet. I slutändan riskerar dessutom osäkerhet om vilken information som ligger till grund för handeln och misstankar om ojämn informationsfördelning att leda till ökade riskpremier och finansieringskostnader, vilket både missgynnar emittenterna och leder till sämre marknadseffektivitet. Att flexibiliteten för små och medelstora emittenter att själva välja publiceringstidpunkt för halvårsrapporten i praktiken skulle öka av en förlängd tidsfrist kan vidare ifrågasättas, då detta torde vara svårt att åstadkomma utan att samtidigt överträda bestämmelsen om att halvårsrapporten ska offentliggöras så snart som möjligt efter den berörda periodens utgång.
I kombination med lättnader i fråga om offentliggörandet av delårsredogörelse eller kvartalsrapport, se vidare avsnitt 6.2.3, skulle dessutom effekten av en förlängd tidsfrist för halvårsrapport potentiellt ytterligare utsträcka perioden mellan rapporttillfällena.
Med hänsyn till att tidpunkten för halvårsrapportens offentliggörande för de flesta emittenter sammanfaller med semesterperioden är det vidare möjligt att ett antal emittenter skulle tillvarata möjligheten att senarelägga publiceringen av halvårsrapporten av administrativa skäl.
En möjlig invändning mot att behålla en snävare nationell tidsfrist för halvårsrapportens offentliggörande skulle kunna vara att det är en konkurrensnackdel för de emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Som konstaterats ovan finns det dock knappast något som tyder på att nuvarande tidsfrist skulle vara administrativt betungande för emittenterna, eller att emittenterna i något väsentligt avseende skulle missgynnas av att offentliggöra information inom den gällande tidsfristen.
Ytterligare en invändning mot att behålla kravet på att halvårsrapporten ska offentliggöras inom två månader är att strängare nationella krav, i den mån de är befogade, bör vara föremål för självreglering. Det lagstadgade kravet är dock sedan länge etablerat. Det saknas dessutom en enhetlig självreglering på detta område som omfattar alla emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat, då olika regelverk är tillämpliga på olika reglerade marknader. Det är därför enligt utredningen inte uppenbart att tidsgränsen i längden skulle upprätthållas inom ramen för självregleringen.
Sammanfattningsvis är utredningens bedömning att de motiv som kommissionen anger för en förlängd tidsfrist för halvårsrapportens offentliggörande inte överväger nackdelarna med en sådan förlängning. Den gällande tidsfristen för halvårsrapportens offentliggörande är etablerad på den svenska marknaden sedan en lång tid tillbaka och kan, enligt utredningens bedömning, anses väl avvägd med hänsyn till såväl marknadens krav på aktuell information, som emittenternas behov av tid för att färdigställa sina rapporter. Utredningen föreslår därför att den gällande tidfristen för halvårsrapportens offentliggörande behålls för de emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Om det, som konsekvens av ändringsdirektivets genomförande i övriga länder i EES, skulle visa sig att tidsfristen på två månader är till stor konkurrensnackdel för svenska emittenter eller reglerade marknader kan det dock enligt utredningen finnas anledning att på nytt ta upp frågan till prövning.
6.4. Övriga förändringar i bestämmelserna om regelbunden finansiell information
Utöver de förändringar i regelverket om regelbunden finansiell information som rör delårsrapportering, innebär ändringsdirektivet att vissa andra nya bestämmelser införs som rör tillämpningsområdet för regleringen, rapporternas tillgänglighet för allmänheten samt rapportering av års- och koncernredovisning i enlighet med ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat. Utredningens överväganden avseende genomförandet av dessa bestämmelser följer nedan.
6.4.1. Tillämpningsområdet för bestämmelserna om regelbunden finansiell information
Förslag: Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF),
och andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätthålla finansiell stabilitet i Europeiska monetära unionen, ska undantas från kravet på att offentliggöra årsredovisning och halvårsrapport enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Enligt 16 kap. 2 § LVM ska bestämmelserna om regelbunden finansiell information inte tillämpas om emittenten är
1. en stat,
2. ett landsting eller en kommun eller en motsvarande regional
eller lokal myndighet i en stat,
3. en mellanstatlig organisation i vilken en eller flera stater inom
EES är medlemmar,
4. Europeiska centralbanken, eller
5. en centralbank i en stat inom EES.
Bestämmelsen bygger på undantag i artikel 8.1.a i öppenhetsdirektivet. Genom ändringsdirektivet läggs EFSF, som inrättats genom EFSFramavtalet, till de emittenter som ska undantas från kravet på att offentliggöra årsredovisning och halvårsrapport. Dessutom ska andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätthålla finansiell
stabilitet i Europeiska monetära unionen genom tillhandahållande av tillfälligt finansiellt stöd till medlemsstater vars valuta är euro undantas. Utredningen föreslår därför att EFSF, och andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätthålla finansiell stabilitet i Europeiska monetära unionen, läggs till de emittenter som ska undantas från kravet på att offentliggöra årsredovisning och halvårsrapport enligt 16 kap. 2 § LVM.
6.4.2. Rapporternas tillgänglighet för allmänheten
Bedömning: Det nya kravet på att hålla års- och koncern-
redovisningen samt halvårsrapporten tillgänglig för allmänheten i minst tio år föranleder inga lagändringar.
Enligt ändringsdirektivet förlängs kraven i artiklarna 4 och 5 i öppenhetsdirektivet på att en emittent ska hålla en offentligjord års- och koncernredovisning samt halvårsrapport tillgänglig för allmänheten från fem till tio år. Vid genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt gjordes bedömningen att en emittent kan anses ha fullgjort kravet på att hålla offentliggjord information tillgänglig för allmänheten genom att informationen givits in till Finansinspektionens centrala lagringsfunktion (se 17 kap. 3 och 4 §§ LVM).17 Utredningen gör motsvarande bedömning. Kravet på att hålla års- och koncernredovisningen samt halvårsrapporten tillgänglig för allmänheten i minst tio år föranleder därmed inte någon lagstiftningsåtgärd.
17 Se prop. 2006/07:65 s. 112 och 126.
6.4.3. Enhetligt elektroniskt rapporteringsformat
Förslag: Emittenter ska från och med den 1 januari 2020 upp-
rätta års- och koncernredovisning i ett format som möjliggör enhetlig elektronisk rapportering.
Med hänsyn till att direktivets krav att en emittent ska upprätta års- och koncernredovisning med hjälp av ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat är villkorat av att Esma ska göra en kostnads- och intäktsanalys bör regeringen bemyndigas att bestämma när bestämmelsen ska träda i kraft.
Genom ändringsdirektivet införs en ny punkt 7 i artikel 4 i öppenhetsdirektivet, med bestämmelser om att års- och koncernredovisingen från och med den 1 januari 2020 ska upprättas med hjälp av ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat. Genomförandet av bestämmelsen har villkorats med att Esma först ska färdigställa en kostnads- och intäktsanalys.
Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för att specificera det elektroniska rapporteringsformat som ska användas. Hänsyn ska tas till nuvarande och framtida tekniska valmöjligheter. Förslaget ska föregås av en utvärdering och tester av möjliga elektroniska rapporteringsformat. Förslag till tekniska standarder ska överlämnas till kommissionen senast den 31 december 2016. De tekniska standarderna antas av kommissionen i enlighet med artiklarna 10–14 i Esma-förordningen.18
Införandet av ett enhetligt elektroniskt format för rapportering motiveras i skäl 26 till ändringsdirektivet med att det innebär fördelar för emittenter, investerare och behöriga myndigheter eftersom det förenklar rapporteringen och underlättar tillgängligheten till, bedömningen av och jämförbarheten mellan års- och koncernredovisningar.
Ett elektroniskt rapporteringsformat kan utformas på olika sätt. Ett enkelt sätt att rapportera elektroniskt är via pdf-fil. Ett mer avancerat exempel på elektroniskt rapporteringsformat är det s.k.
18 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG, EUT L 331, 15.12.2010, s. 84–119 (Celex. 32010R1095).
eXtensible Business Reporting Language (XBRL) som är en informationsstandard för lagring, överföring och presentation av ekonomisk information.19 Standarden möjliggör att information överförs effektivare mellan olika användare och olika datorprogram. XBRL fungerar så att redovisningsbegreppen systematiseras genom att de förses med unika märkord (”taggar”). Grupperade i ett sammanhang bildar märkorden tillsammans en taxonomi. Taxonomin består av en lista av redovisningsbegrepp som förekommer i de finansiella rapporterna samt en beskrivning av relationer och regler mellan begreppen. Det finns exempelvis en särskild taxonomi för en koncernredovisning som är upprättad i enlighet med IFRS.
I vissa europeiska länder är användningen av XBRL för överföring av elektronisk finansiell information redan etablerad. I Sverige har utvecklingen gått långsammare. Den svenska XBRL-föreningen har tillsammans med Bolagsverket bedrivit ett visst arbete för att ta fram taxonomier för svenska årsredovisningar och revisionsberättelser.20 Ingivande av årsredovisning till Bolagsverket genom elektronisk inrapportering i XBRL har tidigare varit möjligt för vissa bolag. Tjänsten är dock för närvarande inte tillgänglig. XBRL används även för den myndighetsrapportering till den Europeiska banktillsynsmyndigheten, EBA (European Banking Authority) som ska fullgöras av kreditinstitut och värdepappersbolag (det s.k. COREP och FINREP).
Fördelarna med att använda ett gemensamt elektroniskt rapporteringsformat som XBRL är att information kan standardiseras och överföras lättare mellan olika användare. En gemensam taxonomi förenklar lagring av information samt jämförelser mellan företag. En anpassning av företagsspecifika redovisnings- och informationssystem för att möjliggöra XBRL-rapportering kan dock, beroende på emittentens systemmässiga resurser och verksamhet, vara resurskrävande vid övergången. Att upprätthålla system etc. efter den initiala anpassning som krävs torde dock inte vara särskilt betungande för berörda emittenter, se vidare konsekvensanalysen i avsnitt 10.2.1.
19 Enligt skäl 26 till ändringsdirektivet ska Esma när förslaget till tekniska standarder utformas ta ”vederbörlig hänsyn till nuvarande och framtida tekniska valmöjligheter, såsom eXtensible Business Reporting Language (XBRL)”. 20 Sek http://www.xbrl.se/taxonomier/
Kravet på att års- och koncernredovisingen ska upprättas med hjälp av ett gemensamt elektroniskt rapporteringsformat är uppskjutet till år 2020. Kravet är vidare villkorat av Esma:s kostnads- och intäktsanalys, som ännu inte är färdigställd. Enligt utredningens bedömning är det inte lämpligt att införa en lagregel som är villkorad av att Esma ska utföra ett visst arbete. Samtidigt måste direktivets bestämmelser genomföras för att undvika att kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott mot Sverige. I avvaktan på Esma:s kostnads- och intäktsanalys bör därför ikraftträdandet av lagbestämmelsen skjutas upp. Beslut om att bestämmelsen ska träda i kraft bör fattas av regeringen efter det att Esma:s arbete är färdigt. Ett sådant förfarande har tillämpats i jämförbara lagstiftningsärenden (se bl.a. prop. 2013/14:113 s. 102–105).
Utredningen föreslår därför att det införs ett lagkrav på att svenska emittenter från och med den 1 januari 2020 ska upprätta års- och koncernredovisning i ett format som möjliggör enhetlig elektronisk rapportering. De närmare förutsättningarna för rapporteringen kommer att framgå av tekniska standarder från Esma. Bestämmelsen bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
6.5. Rapport om vissa betalningar till myndigheter
Förslag: Emittenter som är verksamma inom utvinningsindustrin
eller inom avverkning av primärskog ska senast sex månader efter utgången av varje räkenskapsår offentliggöra en rapport om betalningar till myndigheter.
Enligt den nya lydelsen av artikel 6 i öppenhetsdirektivet ska emittenter som är verksamma inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog enligt definitionen i artikel 41.1 och 41.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU om årsbokslut, sammanställda redovisningar och rapporter i vissa typer av företag, (det nya redovisningsdirektivet),21 årligen utarbeta en rapport om betalningar till regeringar i enlighet med kapitel 10 i det direkti-
21 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, sammanställda redovisningar och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG, EUT L 182, 29.6.2013, s. 19–76 (Celex 32013L0034).
vet. Rapporten ska offentliggöras senast sex månader efter utgången av varje räkenskapsår och ska förbli tillgänglig för allmänheten i minst tio år. Rapporten ska upprättas på konsoliderad nivå. Företag som är verksamma inom utvinningsindustrin definieras i artikel 41.1 i det nya redovisningsdirektivet som ett företag med verksamhet som inbegriper utforskning, prospektering, upptäckt, utveckling och utvinning av mineraler, olja, naturgasfyndigheter eller andra ämnen.22 Företag med verksamhet inom avverkning av primärskog definieras i artikel 41.2 i samma direktiv som ett företag med verksamhet inom primärskog.23
I den nya artikel 6 i den svenska språkversionen av öppenhetsdirektivet benämns den rapport som ska offentliggöras rapport om betalningar till regeringar. Den rapport som beskrivs i kapitel 10 i den svenska språkversionen av det nya redovisningsdirektivet, dvs. den artikel som den nya artikel 6 i öppenhetsdirektivet hänvisar till, benämns emellertid rapport om betalningar till offentliga myndigheter. De engelska språkversionerna av ändringsdirektivet och det nya redovisningsdirektivet är dock samstämmiga: I båda versionerna benämns rapporten ”report on payments to governments”. Utredningen tolkar detta som att det rör sig om en felöversättning av någon av de svenska språkversionerna av direktiven. Utredningen har dock inte tagit ställning vilken term som är mest lämplig. För att terminologin i den lagstiftning som genomför ändringsdirektivet ska överensstämma med den som används i den lagstiftning som genomför det nya redovisningsdirektivet, har utredningen valt att i samstämmighet med artikel 10 i det nya redovisningsdirektivet benämna rapporten rapport om betalningar till myndigheter.24
Några bestämmelser om att upprätta en rapport om betalningar till myndigheter finns för närvarande inte i svensk rätt. I Redovisningsutredningens (Ju 2013:01)25 delbetänkande föreslås dock
22 Inom ramen för de ekonomiska verksamheter som är förtecknade i bilaga I avsnitt B – huvudgrupperna 05–08 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2006 av den 20 december 2006 om fastställande av den statistiska näringsgrensindelningen Nace rev. 2 [20]. 23 Enligt vad som avses i bilaga I avsnitt A – huvudgrupp 02, grupp 02.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2006 av den 20 december 2006 om fastställande av den statistiska näringsgrensindelningen Nace rev. 2 och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3037/90 och vissa EG-förordningar om särskilda statistikområden, EUT L 393, 30.12.2006, s. 1–39 (Celex 32006R1893). 24 Denna terminologi överensstämmer även med den som används i Redovisningsutredningens betänkande SOU 2014:22 s. 419 ff. 25 Dir. 2012:126.
att en ny lag om rapportering av vissa betalningar till myndigheter ska införas.26 Förslaget bygger på bestämmelserna om rapportering av betalningar till offentliga myndigheter i kapitel 10 i det nya redovisningsdirektivet. Enligt direktivet ska stora företag och företag av allmänt intresse27 som är verksamma inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog upprätta en årlig rapport om de betalningar som gjorts till offentliga myndigheter. Rapporten ska omfatta betalningar som överstiger 100 000 euro och som erlagts till myndigheter, inklusive statliga bolag, i och utanför EU. Rapporten ska upprättas för både juridisk person och på koncernnivå.
Bakgrunden till bestämmelserna om rapport av vissa betalningar till regeringar är det s.k. Extractive Industries Transparency Initiative (EITI) som är en koalition av stater, företag och organisationer som verkar för att skapa transparens i fråga om sådana betalningar som företag inom olje-, gas- och gruvindustrin gör till olika stater. Målet är att bidra till en förbättrad demokratisk styrning i länder som tar emot betalningar och därigenom minska ländernas problem med korruption, fattigdom och konflikter.28
Utredningen föreslår att en bestämmelse som motsvarar den nya artikel 6 i öppenhetsdirektivet om offentliggörande av en årlig rapport om betalningar till myndigheter genomförs i svensk rätt. Den nya bestämmelsen införs lämpligen i 16 kap. LVM bland övriga bestämmelser om regelbunden finansiell information. I fråga om vilka emittenter som ska omfattas av kravet samt rapportens innehåll bör bestämmelsen hänvisa till den av redovisningsutredningen föreslagna nya lagen om rapportering av vissa betalningar till myndigheter.
En emittent som omfattas av bestämmelsen ska offentliggöra rapporten om betalningar till myndigheter på samma sätt som annan regelbunden finansiell information, dvs. i enlighet med artikel 21 i öppenhetsdirektivet på det språk som regleras i artikel 20. Därutöver kommer emittenten att omfattas av krav på offentliggörande av rapporten i enlighet med 9 § i den föreslagna nya lagen
26 Samma SOU s. 419 ff. 27 Stora företag definieras som företag som uppfyller minst två av följande tre kriterier; medelantal anställda 250 personer, balansomslutning 175 miljoner kronor och nettoomsättning 350 miljoner kronor. Definitionen av företag av allmänt intresse omfattar bl.a. företag vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. Se vidare samma SOU s. 197 ff. 28 Se vidare samma SOU s. 417 ff.
om rapportering av vissa betalningar till myndigheter, enligt vilken rapporten ska offentliggöras genom ingivande till Bolagsverket.29Motsvarande gäller även års- och koncernredovisning för emittenter som ska offentliggöras dels genom ingivande till registreringsmyndigheten enligt 8 kap. 3 § årsredovisningslagen,30 dels genom bestämmelserna om offentliggörande i 17 kap. LVM.
Enligt redovisningsutredningens delbetänkande ska den nya lagen om rapportering av vissa betalningar till myndigheter träda i kraft den 20 juli 2015 och tillämpas för första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015.31 Utredningens lagförslag föreslås träda i kraft den 26 november 2015. Ikraftträdandet av bestämmelsen om offentliggörande av rapport om betalningar till myndigheter bör samordnas med redovisningskommitténs förslag. Den första rapport om betalningar till myndigheter som ska offentliggöras föreslås därför bli den rapport som upprättas för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015.
Enligt 15 kap. 9 § LVM ska en börs fortlöpande kontrollera att emittenter fullgör sina informationsskyldigheter enligt LVM. Kontrollen ska därmed även omfatta kravet på att offentliggöra en rapport om betalningar till myndigheter. Enligt 16 kap. 13 § LVM ska en börs dessutom övervaka att de emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat och som har gett ut överlåtbara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad som bedrivs av börsen, upprättar regelbunden finansiell information som avses i 16 kap. 4, 5 och 7 §§ LVM (dvs. års- och koncernredovisning, halvårsrapport samt kvartalsrapport) i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten. Övervakningen brukar i dagligt tal benämnas redovisningstillsyn. I utredningens direktiv ingår att analysera och föreslå hur redovisningstillsynen ska organiseras i Sverige.32 Frågan om övervakningen av att emittenterna följer den föreslagna bestämmelsen om att offentliggöra en rapport om betalningar till myndigheter bör samordnas med redovisningstillsynen och kommer att behandlas i utredningens slutbetänkande.
29 Samma SOU s. 148. 30 Särskilda regler om offentliggörande av års- och koncernredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag samt försäkringsföretag finns i 8 kap. lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. 31 Samma SOU s. 149. 32 Se kommittédirektiven (Dir 2013:109) s. 11 ff.
7. Övriga informationskrav för emittenter och tillgång till information
7.1. Inledning
Utöver bestämmelserna om regelbunden finansiell information innehåller öppenhetsdirektivet vissa andra informationskrav för emittenter.1 I detta kapitel behandlas dessa övriga informationskrav samt den lagringsmekanism för obligatorisk information som medlemsstaterna enligt artikel 21 i öppenhetsdirektivet är skyldiga att upprätthålla.
Enligt artikel 16.1 och 16.2 i öppenhetsdirektivet ska emittenter av värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad offentliggöra alla förändringar av rättigheter knutna till värdepapperen. Det kan exempelvis röra sig om förändringar av rättigheter knutna till olika kategorier av aktier, eller förändringar av lånevillkor och nya räntesatser i fråga om räntebärande värdepapper. Enligt artikel 16.3 ska en emittent utan dröjsmål offentliggöra nya låneemissioner och i synnerhet alla garantier eller säkerheter som lämnas för sådana emissioner. Bestämmelsen gäller inte internationella offentliga organ där minst en medlemsstat är medlem. Medlemsstaterna får dessutom enligt artikel 1.3 välja att inte
1 Vid sidan av öppenhetsdirektivets bestämmelser omfattas emittenter av ett generellt krav på att offentliggöra sådana upplysningar om emittentens verksamhet och de emitterade värdepapperen som är av betydelse för kursvärdet på värdepapperen som följer av marknadsmissbruksdirektivet. Bestämmelser om att lämna information om emitterade värdepapper finns dessutom i de prospektregler som ska tillämpas när överlåtbara värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad och som följer av prospektdirektivet. Därutöver gäller de rent bolagsrättsliga kraven på att lämna information till bl.a. aktieägare.
tillämpa bestämmelsen på värdepapper som har emitterats av en stat eller av regionala eller lokala myndigheter.
Artikel 19 i öppenhetsdirektivet innehåller bestämmelser om information som ska ges in till den behöriga myndigheten och i vissa fall den reglerade marknad där emittentens värdepapper är upptagna till handel. Där framgår bl.a. att s.k. obligatorisk information ska ges in till den behöriga myndigheten samtidigt som den offentliggörs (begreppet obligatorisk information behandlas närmare nedan). Enligt artikel 19.1 andra stycket ska en emittent som föreslår en ändring av sin bolagsordning eller sina stadgar överlämna ett utkast till ändringen till den behöriga myndigheten i emittentens hemmedlemsstat och till den reglerade marknad där emittentens värdepapper är upptagna till handel. Underrättelsen ska ske utan dröjsmål och senast dagen för sammankallandet till den bolagsstämma där den föreslagna ändringen är föremål för beslut.
Artikel 21 i öppenhetsdirektivet reglerar tillgången till obligatorisk information. Där regleras bl.a. hur obligatorisk information ska offentliggöras och spridas av en emittent. Vad som utgör obligatorisk information definieras i artikel 2.1.k i öppenhetsdirektivet och omfattar dels sådan information som ska offentliggöras enligt direktivet, dels information som ska offentliggöras enligt artikel 6 i marknadsmissbruksdirektivet, dvs. insiderinformation. Obligatorisk information omfattar också sådan information som ska offentliggöras enligt sådana strängare nationella krav som antagits i enlighet med artikel 3.1 i öppenhetsdirektivet. Det innebär exempelvis att obligatorisk information i en medlemsstat som infört nationella krav på flaggning vid ytterligare gränsvärden än de som föreskrivs av direktivet, även omfattar flaggningsmeddelanden som lämnats i enlighet med dessa nationella krav.
I enlighet med artikel 21.2 i öppenhetsdirektivet ska varje hemmedlemsstat se till att det finns en officiellt utsedd mekanism för lagring av obligatorisk information. I Sverige ansvarar Finansinspektionen för lagring av obligatorisk information som offentliggörs av emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Informationen finns att tillgå på Finansinspektionens webbplats. Emittenter är skyldiga att lämna obligatorisk information till Finansinspektionen samtidigt som informationen offentliggörs (se artikel 21.1).
Enligt artikel 21.4 ska kommissionen genom delegerade akter fastställa bl.a. miniminormer för den lagringsfunktion för obligatorisk information som medlemsstaterna ska upprätthålla enligt artikel 21.2. I kommissionens genomförandedirektiv saknas dock sådana bestämmelser.
En avsikt med öppenhetsdirektivets bestämmelser om lagring av obligatorisk information har varit att de nationella lagringsfunktionerna ska knytas samman och att åtkomst ska medges via någon form av gemensam portal eller knutpunkt. Enligt en tidigare lydelse av artikel 22 ska medlemsstaterna utarbeta riktlinjer för att förbättra tillgången till obligatorisk information för allmänheten, bl.a. genom ett sammankopplat nät eller plattform för elektronisk information omfattande samtliga medlemsstater. I en rekommendation från oktober 2007 uppmanade kommissionen medlemsstaterna att vidta åtgärder för att möjliggöra en sammankoppling av de nationella lagringsfunktionerna. Ansvaret för att utarbeta riktlinjer i enlighet med artikel 22 har därefter övergått från medlemsstaterna till Esma. Några riktlinjer har dock inte utarbetats.
7.1.1. Regleringen i svensk rätt
Artikel 16.3 i öppenhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom 15 kap. 8 § LVM. Enligt den bestämmelsen ska en emittent av överlåtbara värdepapper som efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad omedelbart offentliggöra alla förändringar i rättigheter som är knutna till värdepapperen och nya låneemissioner. Vid genomförandet av bestämmelsen valde lagstiftaren att utnyttja valmöjligheten att undanta stater och regionala myndigheter från kravet på att offentliggöra nya låneemissioner. Stater, regionala myndigheter och mellanstatliga organisationer där en eller flera stater inom EES är medlemmar är således undantagna från bestämmelsens tillämpningsområde.
Kravet på anmälan av förändringar i bolagsordningen är genomfört i svensk rätt genom föreskrifter från Finansinspektionen. Enligt 10 kap. 6 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2007:17)om verksamhet på marknadsplatser ska en utgivare som planerar att ändra sin bolagsordning, stadgar eller liknande överlämna ett förslag till ändringen till den börs där utgivarens värdepapper är upp-
tagna till handel och till Finansinspektionen. Förslaget ska överlämnas senast vid tidpunkten för kallelsen till den bolagsstämma eller det möte som ska besluta om den föreslagna förändringen. Utgivare vars förslag till ändringar i bolagsordningen inte får registreras innan de godkänts av Finansinspektionen (vissa finansiella företag som är tillståndspliktiga) behöver inte lämna något förslag till ändring av bolagsordning till Finansinspektionen enligt bestämmelsen.
Ett bemyndigande att meddela föreskrifter om den informationsplikt som gäller för emittenter enligt 15 kap. LVM finns i 6 kap. 1 § 48 förordningen (2007:572) om värdepappersmarknaden.
Gemensamma bestämmelser om offentliggörande av information finns i 17 kap. LVM. Bestämmelserna ska tillämpas av emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Vissa bestämmelser i 17 kap. som rör offentliggörande ska även tillämpas av emittenter som inte har Sverige som hemmedlemsstat och vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
Enligt 17 kap. 3 § ska kurspåverkande information, information om förändringar i rättigheter knutna till värdepapperen, information om nya låneemissioner samt regelbunden finansiell information som offentliggörs av emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat enligt 15 kap. 6 § 3 och 8 § samt 16 kap. LVM samtidigt lämnas till Finansinspektionen. Finansinspektionen ska enligt 4 § se till att det finns en lagringsfunktion där information som lämnas till inspektionen lagras elektroniskt. Informationen ska vara lättillgänglig för den som vill ta del av den. I 5 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om Finansinspektionens lagringsfunktion.
I fråga om flaggningsinformation finns bestämmelser i 4 kap. 21 § LHF som innebär att Finansinspektionen ska lagra uppgifterna i en flaggningsanmälan som offentliggörs av inspektionen enligt 4 kap. 11 § den lagen, samt sådana uppgifter om ökning och minskning av det totala antalet röster samt förvärv och överlåtelse av egna aktier som offentliggörs av emittenter enligt 4 kap. 9 § första stycket samt 18 §. För lagringen ska 17 kap. 4 § LVM tillämpas.
I 4 kap. 2 och 3 §§ i förordningen om värdepappersmarknaden finns bestämmelser med närmare krav på lagringsfunktionen för obligatorisk information.
7.1.2. Öppenhetsdirektivets nya bestämmelser
Genom ändringsdirektivet utmönstras kravet på att offentliggöra nya låneemissioner samt kravet på att anmäla ändringar i bolagsordningen i artikel 16.3 respektive 19.1 andra stycket i öppenhetsdirektivet. Enligt artikel 3.1 får medlemsstaterna ställa strängare krav än vad direktivet föreskriver på de emittenter som omfattas av medlemsstatens tillsynsansvar. Sverige kan därmed välja att behålla nuvarande krav på att offentliggöra nya låneemissioner samt att anmäla förändringar i bolagsordningen.
För att se till att de nationella lagringsfunktionerna är kompatibla med den åtkomstpunkt som ska etableras på europeisk nivå, har kommissionen i den ändrade artikel 21.4 i öppenhetsdirektivet getts befogenhet att genom delegerade akter fastställa regler för att säkerställa driftskompabiliteten för den informations- och kommunikationsteknik som de nationella lagringsfunktionerna använder, samt regler för tillgången till obligatorisk information på unionsnivå genom de nationella lagringsfunktionerna (artikel 21.4 första stycket c). Enligt den ändrade artikel 22 ska Esma därutöver utarbeta förslag till tekniska standarder med tekniska krav för tillgång till obligatorisk information. Förslaget till tekniska standarder ska bl.a. omfatta bestämmelser kring den kommunikationsteknik som ska användas, unika identitetsbeteckningar för emittenter, formatet för tillhandahållande av information, klassificering av olika typer av information m.m. Förslaget till tekniska standarder ska beakta de tekniska kraven för systemet för sammankoppling av företagsregister som inrättas genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/17/EU om sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister.2 Förslaget till tekniska standarder ska överlämnas till kommissionen senast den 27 november 2015.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/17/EU av den 13 juni 2012 om ändring av rådets direktiv 89/666/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG och 2009/101/EG vad avser sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister, EUT L 156, 16.6.2012, s. 1–9 (Celex 32012L0017).
7.2. Offentliggörande av nya låneemissioner
Förslag: Kravet på att en emittent ska offentliggöra nya låne-
emissioner tas bort.
Som framgått innebär ändringdirektivet att kravet på att emittenter ska offentliggöra nya låneemissioner tas bort i öppenhetsdirektivet. Eftersom området är föremål för minimireglering kan Sverige välja att behålla motsvarande bestämmelse i 15 kap. 8 § första stycket 2 LVM.
Enligt skälen till ändringsdirektivet slopas kravet på att emittenter ska offentliggöra nya låneemissioner för att underlätta den administrativa bördan för de emittenter som omfattas av det. Kravet är enligt skälen svårt att tillämpa och har gett upphov till genomförandeproblem i praktiken. Utmönstringen av bestämmelsen motiveras dessutom av att det finns överlappande regler i såväl prospektdirektivet som marknadsmissbruksdirektivet. Det offentliggörande av nya låneemissioner som sker enligt öppenhetsdirektivet bedöms därför inte ge särskilt mycket kompletterande information till marknaden (se skäl 24).
De överlappande bestämmelser i marknadsmissbruksdirektivet som skälen refererar till är det generella krav på offentliggörande av upplysningar om emittenten och värdepapperen som är av betydelse för kursvärdet på värdepapperen (insiderinformation). En sådan bestämmelse finns införd i 15 kap. 6 § 3 LVM. I det fall ett beslut om en ny låneemission är av sådan betydelse att det påverkar kursvärdet på emittentens värdepapper omfattas således det nuvarande kravet på offentliggörande av nya låneemissioner av den bestämmelsen.3 De krav på att lämna information om låneemissioner enligt prospekt i prospektdirektivet som skälen hänvisar till är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i LHF. Enligt den lagen ska, med vissa angivna undantag, prospekt upprättas när överlåtbara värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till
3 2012 års marknadsmissbruksutredning har nyligen föreslagit att det nuvarande kravet på att offentliggöra kurspåverkande information i 15 kap. 6 § 3 LVM tas bort. Kravet ersätts av bestämmelser om att offentliggöra insiderinformation i artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 om marknadsmissbruk, se vidare SOU 2014:43 s. 405–409. Begreppet insiderinformation omfattar enligt förordningen bl.a. information av specifik natur som inte har offentliggjorts, som direkt eller indirekt rör en eller flera emittenter eller ett eller flera finansiella instrument och som, om den offentliggjordes, sannolikt skulle ha en väsentlig inverkan på priset på dessa finansiella instrument eller på priset på relaterade finansiella derivatinstrument (artikel 7.1 a).
handel på en reglerad marknad (1 kap. 1–7 §§). Ett prospekt ska innehålla information om emittenten samt om de överlåtbara värdepapper som erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad (2 kap. 11–14 §§). I det fall nya omständigheter som kan påverka bedömningen av värdepapperen uppkommer efter det att prospektet upprättats ska ett tillägg till prospektet göras (2 kap. 34 §). Ett prospekt som godkänts och registrerats av Finansinspektionen ska offentliggöras snarast eller senast dagen innan anmälningstiden i erbjudandet börjar löpa eller värdepapperen tas upp till handel (2 kap. 28 §). Finansinspektionen ska dessutom offentliggöra samtliga godkända och registrerade prospekt eller en förteckning över dessa på sin webbplats. Tillägg till prospekt ska också offentligöras av Finansinspektionen (2 kap. 31 §).
Vid sidan om prospektreglerna och kravet på att offentliggöra kurspåverkande information (eller insiderinformation) finns krav på att lämna information om nya emissioner, återköp samt återbetalningar av emitterade värdepapper i de internationella redovisningsstandarder som ska tillämpas vid upprättande av såväl koncernredovisning som delårsrapport för koncernen.4 För svenska emittenter ska standardernas redovisningsregler och upplysningskrav i stor utsträckning tillämpas även i fråga om den årsredovisning som upprättas av moderbolaget i en koncern. Sammantaget är utredningens bedömning att gällande redovisningsregler, prospektkraven samt kravet på att offentliggöra kurspåverkande information i allt väsentligt säkerställer att marknadens behov av information om nya låneemissioner tillgodoses. Detta talar således för att kravet på att offentliggöra nya låneemissioner är överflödigt och bör tas bort.
Att befintliga bestämmelser täcker kravet på offentliggörande av information om nya låneemissioner överensstämmer delvis med den bedömning som gjordes i Finansdepartementets promemoria med förslag till lagändringar för att genomföra öppenhetsdirektivet i svensk rätt. Där ansågs artikel 16 i öppenhetsdirektivet inte föranleda något behov av lagändringar då bestämmelserna i artikeln delvis täcktes av kravet på offentliggörande av kurspåverkande information, delvis av då gällande föreskrifter från Finansinspektionen.5 Efter remissynpunkter från Sveriges advokatssamfund, som erinrade om
4 Se bl.a. IAS 34.16A (e). 5Ds 2006:6 s. 125–126.
att alla förändringar av rättigheter som är knutna till värdepapper inte behöver vara av betydelse för en bedömning av kursvärdet på värdepapperen, valde lagstiftaren att införa en uttrycklig bestämmelse i svensk rätt som genomför hela artikel 16 i öppenhetsdirektivet, inklusive kravet på att offentliggöra låneemissioner (prop. 2006/07:65 s. 143–145). Att det direktivkrav som föranledde genomförandet av bestämmelsen i svensk rätt nu utmönstras från direktivet, talar också för att slopa den nuvarande bestämmelsen om att offentliggöra nya låneemissioner.
Som anges i skälen till ändringsdirektivet finns det därutöver anledning att anta att bestämmelsen kan ge upphov till praktiska tolkningssvårigheter. Begreppet låneemission definieras inte i direktivet.6 Frågan behandlas inte heller i förarbetena till den svenska lagbestämmelsen (15 kap. 8 § första stycket 2 LVM). Bestämmelsen preciseras visserligen något i Finansinspektionens föreskrifter om verksamhet på marknadsplatser där det framgår att en utgivare som fattat beslut om emission av överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b LVM (dvs. aktier, obligationer och andra skuldförbindelser samt depåbevis för sådana värdepapper) omedelbart ska offentliggöra informationen samt informera börsen om beslutet. Det är dock inte tydligt vilka beslut om att uppta lån genom emission av värdepapper som ska anses omfattas av kravet på offentliggörande. Vid den praktiska tillämpningen av bestämmelsen torde dock kravet ha getts en relativt snäv tolkning. Det innebär exempelvis att nya emissioner under befintliga emissionsprogram i regel inte har bedömts omfattas av kravet på offentliggörande. Något fullständigt underlag för att bedöma bestämmelsens praktiska tillämpning finns dock inte att tillgå. Enligt uppgift från Finansinspektionen utövar inspektionen inte någon kontroll över att bestämmelsen om offentliggörande av nya låneemissioner efterlevs.7 Enligt 15 kap. 9 § LVM ska en börs
6 Att avsaknaden av definition leder till tolkningssvårigheter har även lyfts fram i den kommissionsrapport som föregick ändringsdirektivet, se s. 82 i kommissionens rapport Impact Assesment, SEC (2011)1279. 7 Efterlevnaden av bestämmelsen i 15 kap. 8 § 2 första stycket LVM omfattas inte av Finansinspektionens tillsynsområde så som det är definierat i 23 kap. 1 § samma lag. Enligt den bestämmelsen har Finansinspektionen, utöver tillsynen över tillståndspliktiga företag, tillsyn över att bestämmelserna om regelbunden finansiell information i 16 kap. LVM följs. I övrigt omfattar Finansinspektionens tillsynsansvar enligt den lagen inte emittenter. Finansinspektionen har inte heller någon direkt befogenhet att ingripa mot emittenter som inte fullföljer bestämmelsen om att offentliggöra nya låneemissioner.
kontrollera att emittenterna fullgör den informationsskyldighet som följer av lagen. Finansinspektionens tillsynsansvar i denna del är därmed främst riktat mot att börsen utövar den kontroll över emittenternas informationsgivning som lagen kräver.
Av ovan redovisade skäl och för att underlätta den administrativa bördan för emittenterna föreslår utredningen sammanfattningsvis att kravet på att emittenter ska offentliggöra nya låneemissioner i LVM utmönstras.
Som framgår av avsnitt 8.2.1 och 8.3.1 föreslår utredningen att den kvarvarande bestämmelsen i 15 kap. 8 § LVM om att alla förändringar i rättigheter som är knutna till värdepapperen ska offentliggöras också ska omfattas av sanktionsbestämmelser.
7.3. Anmälan om förändring i bolagsordningen
Bedömning: Det utmönstrade kravet i öppenhetsdirektivet att
en emittent ska anmäla ett förslag till ändring av bolagsordningen eller stadgarna till den behöriga myndigheten och den reglerade marknaden föranleder inte någon lagändring.
Det befintliga kravet i föreskrifter från Finansinspektionen att emittenter ska överlämna förslag på ändringar av bolagsordningen till Finansinspektionen och börsen, utgör en onödig administrativ börda för emittenterna och bör tas bort.
Som redogjorts för ovan är kravet på överlämnande av förslag till förändringar i bolagsordningen genomfört i svensk rätt genom föreskrifter från Finansinspektionen (se 10 kap. 6 § Finansinspektionens föreskrifter om verksamhet på marknadsplatser). Det slopade kravet föranleder således inte något behov av lagändring. Utredningen lämnar därför inte något förslag i denna del. I utredningens uppdrag ligger dock att bedöma om det är lämpligt att kravet på att anmäla ändringar av bolagsordningen kvarstår i svensk rätt.
Enligt skäl 25 till ändringsdirektivet utmönstras kravet på överlämnande av förslag på ändringar i bolagsordningen eftersom det kan leda till oklarheter när det gäller den behöriga myndighetens roll och erfordrar onödiga administrativa rutiner hos emittenten. Bestämmelsen överlappar dessutom delvis liknande krav i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av
vissa aktieägares rättigheter i börsnoterade företag.8 I det direktivet regleras bl.a. vilka handlingar som ska finnas tillgängliga för aktieägare inför bolagsstämman i fråga om bolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad. Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bestämmelser i ABL. Enligt 7 kap. 24 § ABL ska en kallelse till bolagsstämman innehålla det huvudsakliga innehållet i förslag till ändringar av bolagsordningen. Kallelsesätt till bolagsstämman i publika aktiebolag regleras i 7 kap. 23, 56 och 56 a §§ ABL. Där framgår att kallelsen till bolagsstämman bl.a. ska ske genom annonsering i Post- och Inrikes Tidningar. Ett bolag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hålla kallelsen tillgänglig på sin webbplats. Utöver bestämmelserna i ABL gäller enligt de regelverk för emittenter av aktier som tillämpas av de svenska börserna att kallelse till stämman ska offentliggöras.9
Det nuvarande kravet i föreskrifterna på att förslag till förändringar av bolagsordningen ska överlämnas till Finansinspektionen innebär inte att myndigheten ska godkänna eller på annat sätt förhandsgranska utkastet (se prop. 2006/07:65 s. 280). Överlämnandet av handlingarna är därför såvitt utredningen kan bedöma av ringa praktisk betydelse. Förslag till förändringar i bolagsordningen finns dessutom tillgängliga på annat sätt. De bolagsrättsliga bestämmelserna på detta område är enligt utredningens bedömning tillräckliga för att säkerställa att information om ändringar av bolagsordningen finns att tillgå för behöriga myndigheter, börser, aktieägare och andra intressenter. Kravet på överlämnande av handlingarna till Finansinspektionen och börsen utgör därför en onödig administrativ börda för emittenter och bör därför enligt utredningens bedömning inte kvarstå i svensk rätt.
8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa aktieägares rättigheter i börsnoterade företag, EUT L 184, 14.7.2007, s. 17–24 (Celex 32007L0036). 9 Se Nasdaq OMX Regelverk för emittenter Nasdaq OMX Stockholm 1 januari 2014 punkt 3.3.2 samt NGM Regler för bolag vars aktier är upptagna till handel på NGM Equity gällande från och med den 1 juli 2014 punkt 4.3.2.
7.4. Europeisk elektronisk åtkomstpunkt för information
Förslag: Finansinspektionen ska se till att det går att få tillgång till
informationen i lagringsfunktionen för obligatorisk information via en europeisk elektronisk åtkomstpunkt.
Enligt den nya artikel 21a i öppenhetsdirektivet är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa tillgång till sina lagringsfunktioner för obligatorisk information via den webbportal som ska utvecklas och drivas av Esma. Webbportalen ska inrättas av Esma senast den 1 januari 2018. På så sätt ska ett system för sammankoppling byggas upp av de nationella lagringsfunktionerna och den webbportal som ska drivas av Esma.
Den nya artikel 21a i öppenhetsdirektivet bör genomföras i svensk rätt genom ett tillägg i 17 kap. 4 § LVM där det framgår att det ska vara möjligt för allmänheten att få tillgång till den elektroniska lagringsfunktion för information som Finansinspektionen ska upprätthålla genom en europeisk elektronisk åtkomstpunkt.
Närmare bestämmelser om de krav som lagringsfunktionen ska uppfylla för att bl.a. en europeisk elektronisk åtkomst ska vara möjlig ska fastställas genom delegerade akter. Sådana delegerade akter kan komma att antas av kommissionen i enlighet med artikel 21.4 första stycket b och c i öppenhetsdirektivet och i enlighet med artikel 22 i form av tekniska standarder för tillsyn. Eftersom sådana regler som kan antas av kommissionen i enlighet med artikel 21.4 första stycket b och c kan komma att utformas i direktivform, bör det nuvarande bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om Finansinspektionens lagringsfunktion i 17 kap. 5 § LVM behållas.
Den europeiska elektroniska åtkomstpunkten ska upprättas senast den 1 januari 2018, dvs. efter ikraftträdandet av merparten av ändringsdirektivets övriga bestämmelser. Förslag till tekniska standarder för tillsyn ska överlämnas av Esma till kommissionen senast den 27 november 2015. Enligt utredningen bör ikraftträdandet av den svenska lagregel som genomför kravet på elektronisk åtkomst till lagringspunkten skjutas upp tills det är känt när den elektroniska åtkomstpunkten ska upprättas och vilka tekniska krav som
kommer att gälla. På motsvarande sätt som föreslogs i fråga om kravet på att upprätta års- och koncernredovisning i ett format som möjliggör elektronisk rapportering (se vidare avsnitt 6.4.3), föreslås därför att regeringen ska besluta om när bestämmelsen ska träda i kraft.
8. Utökade sanktionsmöjligheter
8.1. Inledning
Öppenhetsdirektivet lägger en rad uppgifter på den behöriga myndigheten. En central uppgift är att övervaka att emittenter i rätt tid och på rätt sätt offentliggör den information som de är skyldiga att offentliggöra enligt direktivet och, om så inte är fallet, vidta åtgärder.
De befogenheter som den behöriga myndigheten ska ha för sin tillsyn framgår av artikel 24 i öppenhetsdirektivet. Myndigheten ska exempelvis ha rätt att kräva att emittenter offentliggör informationen på det sätt och inom de tidsfrister som den behöriga myndigheten anser är nödvändiga. Myndigheten ska också ha befogenhet att offentliggöra informationen för det fall emittenten eller de personer som kontrollerar eller kontrolleras av emittenten har underlåtit att själva göra detta. Det krävs dock att myndigheten först har hört emittenten (artikel 24.4.b). Den behöriga myndigheten ska vidare ha befogenhet att kräva att företagsledningen för en emittent, aktieägare, innehavare av andra finansiella instrument eller andra flaggningsskyldiga lämnar de underrättelser som krävs enligt direktivet, eller enligt nationell lagstiftning som har antagits i enlighet med direktivet. Om så är nödvändigt ska myndigheten ha befogenhet att kräva att ytterligare information och handlingar lämnas (artikel 24.4.c). Om skyldigheten inte uppfylls, ska den behöriga myndigheten ha rätt att offentliggöra detta (artikel 24.4.g). I artikel 28.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att lämpliga administrativa åtgärder kan vidtas eller lämpliga civilrättsliga och/eller administrativa sanktioner beslutas, när de bestämmelser som antagits enligt direktivet inte har följts. Medlemsstaterna ska se till att sådana åtgärder och sanktioner är effektiva, proportionerliga och avskräckande.
8.1.1. Regleringen i svensk rätt
Bestämmelser om ingripanden och sanktioner enligt öppenhetsdirektivet har införts i 6 kap. LHF och 25 kap. LVM. Finansinspektionen får enligt gällande rätt vid vite förelägga om rättelse exempelvis när någon inte fullgör skyldigheten att göra anmälan till aktiebolaget eller Finansinspektionen enligt 4 kap. 3 § eller 9 § andra stycket LHF. Detsamma gäller om någon inte fullgör skyldigheten att offentliggöra uppgifter enligt 4 kap. 9 § första stycket eller 18 §, eller att lämna sådana uppgifter till Finansinspektionen enligt 21 § LHF (6 kap. 3 § LHF). På motsvarande sätt får Finansinspektionen förelägga en emittent att göra rättelse om emittenten inte har offentliggjort regelbunden finansiell information i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. 4–7 §§, om informationen som offentliggjorts är ofullständig eller innehåller väsentliga fel eller om informationen inte lämnats till Finansinspektionen enligt 17 kap. 3 § LVM (25 kap. 18 § LVM). Ett sådant föreläggande får förenas med vite (25 kap. 29 § LVM).
Finansinspektionen ska besluta att en särskild avgift ska tas ut bl.a. av den som inte i rätt tid fullgör skyldigheten att göra anmälan till aktiebolaget och Finansinspektionen enligt 4 kap. 3 § eller 9 § andra stycket LHF. Särskild avgift ska även tas ut av den som inte i rätt tid offentliggör uppgifter enligt 4 kap. 9 § första stycket LHF. Den särskilda avgiften ska vara lägst 15 000 kronor och högst 10 miljoner kronor (6 kap. 3 a § LHF). Finansinspektionen ska enligt 25 kap. 19 § LVM besluta om särskild avgift i de fall en emittent inte offentliggör regelbunden finansiell information i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. 4–7 §§ LVM. Den särskilda avgiften ska vara lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor. Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars finns särskilda skäl, får en särskild avgift efterges helt eller delvis (6 kap. 3 c § LHF och 25 kap. 21 § LVM).
Enligt svensk rätt är det börsen som ska övervaka att den som har Sverige som hemmedlemsstat och som har gett ut eller utfärdat överlåtbara värdepapper som efter ansökan av emittenten är upptagna till handel på en reglerad marknad som drivs av börsen, upprättar regelbunden finansiell information i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten (16 kap. 13 § LVM). Om börsen finner att de bestämmelser som gäller för upprättandet av regel-
bunden finansiell information har överträtts ska börsen anmäla detta till Finansinspektionen. En anmälan behöver inte göras om emittenten på börsens uppmaning offentliggjort rättad eller kompletterad information (16 kap. 14 § LVM). Om den regelbundna finansiella informationen inte har upprättats i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten, ska Finansinspektionen meddela emittenten av de överlåtbara värdepapperen en erinran. En erinran ska inte beslutas om en överträdelse är ringa eller ursäktlig eller om en börs eller en reglerad marknad i ett annat land inom EES vidtar tillräckliga åtgärder mot emittenten (25 kap. 22 § LVM). Om en emittent har meddelats beslut om erinran, får Finansinspektionen besluta att emittenten ska betala en straffavgift. Straffavgiften ska uppgå till lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor (25 kap. 23 § LVM).
Särskild avgift eller straffavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet (6 kap. 3 d § LHF och 25 kap. 25 § LVM). Om särskild avgift eller straffavgift inte betalas inom den tid som anges ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning (6 kap. 3 d § tredje stycket LHF och 25 kap. 27 § LVM). En särskild avgift eller straffavgift som har beslutats enligt LVM faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft (25 kap. 28 § LVM).
8.1.2. Öppenhetsdirektivets nya bestämmelser
För att förbättra efterlevnaden av kraven på informationsgivning har sanktionsbefogenheterna i öppenhetsdirektivet nu stärkts genom ändringsdirektivet. Enligt den nya artikel 28.2 i öppenhetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att, när en juridisk person bryter mot sina skyldigheter, sanktioner kan tillämpas mot, enligt de villkor som fastställs i nationell rätt, medlemmarna i den berörda juridiska personens administrativa organ, ledningsorgan eller tillsynsorgan samt mot andra personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen.
Den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet kräver att administrativa åtgärder och sanktionsavgifter ska beslutas vid åtminstone följande överträdelser:
a) underlåtenhet av emittenten att inom den fastställda tidsfristen
offentliggöra upplysningar enligt de nationella bestämmelser som införlivar artiklarna 4, 5, 6, 14 och 16.
b) underlåtenhet av en fysisk eller juridisk person att inom den
fastställda tidsgränsen underrätta om förvärv eller avyttring av ett större innehav i enlighet med de nationella bestämmelser som införlivar artiklarna 9, 10, 12, 13 och 13a.
Vid de överträdelser som anges i den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet ska den behöriga myndigheten enligt den nya artikel 28b i direktivet ha befogenhet att åtminstone vidta följande åtgärder och sanktioner:
a) ett offentligt utlåtande med uppgift om vilken fysisk eller
juridisk person som är ansvarig för överträdelsen och om överträdelsens karaktär,
b) ett föreläggande att den fysiska eller juridiska personen upphör
med sitt agerande och inte upprepar detta och
c) administrativa sanktionsavgifter.
Sanktionsavgifterna ska för juridiska personer kunna uppgå till 10 000 000 euro eller upp till fem procent av årsomsättningen enligt den senast tillgängliga årsredovisningen som har godkänts av styrelsen. Om den juridiska personen är ett moderföretag eller ett dotterföretag till ett moderföretag som är skyldigt att upprätta konsoliderad redovisning enligt direktiv 2013/34/EU om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, (det nya redovisningsdirektivet),1 ska den totala omsättningen vara den totala årliga omsättningen eller motsvarande typ av intäkt enligt de relevanta räkenskapsdirektiven enligt senast tillgängliga konsoliderade årliga redovisning som godkänts av styrelsen för det yttersta moderföretaget. Om sanktionsavgifterna blir högre ska de i stället uppgå till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa belopp
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG, EUT L 182, 29.6.2013, s. 19–76 (Celex 32013L0034).
kan fastställas. För fysiska personer ska sanktionsavgifterna kunna uppgå till 2 000 000 euro eller, om sanktionsavgifterna blir högre, upp till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa belopp kan fastställas. I de medlemsstater som inte har euron som officiell valuta ska eurons värde i förhållande till den nationella valutan beräknas med beaktande av den officiella växelkursen vid dagen för ikraftträdandet av ändringsdirektivet.
Enligt den nya artikel 28b.2 i öppenhetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att deras lagar och andra författningar ger en möjlighet att tillfälligt upphäva rösträtten till aktier vid överträdelser av artikel 28a första stycket b, dvs. när emittenten underlåter att inom den fastställda tidsfristen offentliggöra upplysningar enligt de nationella bestämmelser som införlivar artiklarna 9, 10, 12, 13 och 13a. Medlemsstaterna får begränsa ett tillfälligt upphävande av användandet av rösträtten till de allvarligaste överträdelserna.
Enligt den nya artikel 28b.3 i öppenhetsdirektivet får medlemsstaterna föreskriva ytterligare sanktioner och högre sanktionsavgifter än vad som föreskrivs i direktivet.
Vid utövandet av sanktionsbefogenheterna ska medlemsstaterna enligt den nya artikel 28c.1 i öppenhetsdirektivet fastställa att den behöriga myndigheten, när den fastställer vilken typ av och nivån på, sanktioner eller sanktionsavgifter tar hänsyn till alla relevanta omständigheter, i tillämpliga fall inbegripet:
a) allvarlighetsgrad och varaktighet,
b) den ansvariga fysiska eller juridiska personens grad av ansvar,
c) den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställ-
ning, som den indikeras genom den ansvariga juridiska personens totala omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst,
d) omfattningen av de vinster som erhållits eller de förluster som
undvikits av den ansvariga fysiska eller juridiska personen, i den mån detta kan fastställas,
e) de förluster som drabbat tredjeparter till följd av överträdel-
sen, i den mån dessa kan fastställas,
f) den ansvariga fysiska eller juridiska personens vilja att sam-
arbeta med den behöriga myndigheten och
g) tidigare överträdelser som den ansvariga fysiska eller juridiska
personen har gjort sig skyldig till.
Enligt den nya artikel 29 i öppenhetsdirektivet ska medlemsstaterna föreskriva att den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål ska offentliggöra alla beslut om sanktioner och åtgärder som beslutats vid överträdelse av direktivet, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär och uppgifter om den ansvariga fysiska eller juridiska personen. Offentliggörandet får dock senareläggas eller göras på anonym grund, i fall när
a) vid sanktioner mot fysiska personer, ett offentliggörande av
personuppgifter bedöms vara oproportionellt genom en obligatorisk förhandsbedömning av proportionaliteten i ett sådant offentliggörande,
b) offentliggörandet skulle utgöra ett allvarligt hot mot det finansi-
ella systemets stabilitet eller en pågående utredning eller
c) offentliggörandet, i den mån detta kan fastställas, skulle orsaka
de berörda instituten eller fysiska personerna oproportionellt stor och allvarlig skada.
8.2. Genomförande av de nya sanktionerna i svensk rätt
Bestämmelsen i den nya artikel 28b om att den behöriga myndigheten ska kunna besluta om ett föreläggande om att ett agerande ska upphöra har i princip en motsvarighet i nuvarande bestämmelser om ingripande i 6 kap. 3 § LHF och 25 kap. 18 § LVM. I öppenhetsdirektivet föreskrivs, som framkommit, ytterligare sanktioner vilka saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Nyheterna består i möjligheten att tillfälligt upphäva rösträtten till aktier (den nya artikel 28b.2) och skyldigheten att utan onödigt dröjsmål offentliggöra beslut om sanktioner och sanktionsavgifter (den nya artikel 29). I det följande behandlas utredningens förslag till hur direktivets bestämmelser om sanktioner bör genomföras.
8.2.1. Föreläggande om att agerandet upphör
Förslag: Finansinspektionen ska ha möjlighet att vid vite före-
lägga om rättelse om en emittent underlåter att offentliggöra förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad enligt 15 kap. 8 §, underlåter att upprätta årsredovisning med hjälp av ett elektroniskt rapporteringsformat enligt 16 kap. 4 a § eller underlåter att offentliggöra rapport om betalningar till myndigheter enligt 16 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden.
Bedömning: Finansinspektionen har redan enligt gällande rätt
befogenhet att vid vite förelägga om rättelse vid överträdelser av övriga lagregler som genomför de i artikel 28a i öppenhetsdirektivet uppräknade direktivartiklarna.
Föreläggande om rättelse
Den behöriga myndigheten ska enligt den nya artikel 28b i öppenhetsdirektivet ha befogenhet att genom ett föreläggande kräva att en fysisk eller juridisk person upphör med och inte upprepar det agerande som är föremål för sanktionen. Det agerande som enligt direktivet kan bli föremål för föreläggande utgörs av att en emittent eller en anmälningsskyldig person underlåter att inom den fastställda tidsgränsen offentliggöra upplysningar eller underrätta om förvärv eller avyttringar.
Att förelägga någon att upphöra med ett agerande som strider mot lagen är en sanktion som förekommer även i andra direktiv på finansmarknadsområdet (se till exempel artiklarna 66.2 b och 67.2 b i kapitaltäckningsdirektivet) men passar där bättre in i gällande rättsordning. Som exempel kan nämnas att om en fysisk person utan tillstånd driver rörelse som är tillståndspliktig enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, eller LVM ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten (15 kap. 18 § LBF respektive 25 kap. 17 § LVM).
Att förelägga någon att upphöra med agerandet att inte inom rätt tid offentliggöra upplysningar eller underrätta om förvärv eller avyttringar är av lätt förståeliga skäl inte lika lämpligt. Såsom svensk
rätt är utformad får Finansinspektionen förelägga om rättelse om någon inte fullgör skyldigheten att offentliggöra uppgifter eller flaggningsskyldigheten. Denna sanktion är enligt utredningens mening ändamålsenlig vid överträdelser av de artiklar som aktualiseras i öppenhetsdirektivet och måste anses tillräcklig för att genomföra direktivets krav i denna del. Att behålla den nuvarande regleringen är förenligt med direktivet som anger en minimireglering vad gäller sanktioner och tillåter medlemsstaterna att gå längre än vad direktivet föreskriver.
Öppenhetsdirektivet uppställer inget krav på att ett föreläggande ska kunna kombineras med sanktionsavgift. Någon sådan möjlighet finns inte heller enligt gällande rätt men ett föreläggande om rättelse kan kombineras med vite. Befogenheten att förelägga om rättelse är viktig när Finansinspektionen fullgör sitt tillsynsuppdrag. Det är därför av betydelse att inspektionen har ett effektivt medel att få emittenter eller anmälningsskyldiga att efterkomma ett föreläggande. Enligt utredningens bedömning bör därför en möjlighet att kombinera ett föreläggande med vite fortsatt stå till Finansinspektionens förfogande.
Har Finansinspektionen befogenhet att besluta om föreläggande vid överträdelser av de artiklar som anges i artikel 28a i direktivet?
Finansinspektionen har redan enligt gällande rätt befogenhet att vid vite förelägga om rättelse. Genom den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet utökas emellertid antalet överträdelser som ska kunna föranleda sanktioner. Frågan är om detta kräver lagändringar. Utredningens genomgång visar följande.
Finansinspektionens befogenhet att vid vite förelägga om rättelse till följd av överträdelser av de lagregler som genomför artiklarna om regelbunden finansiell information (artiklarna 4–6) regleras i 25 kap. 18 § LVM. Genom den nya artikel 4.7 i öppenhetsdirektivets uppställs ett krav på att årliga redovisningar ska upprättas med hjälp av ett elektroniskt rapporteringsformat från och med den 1 januari 2020. LVM måste därför kompletteras med en bestämmelse som ger Finansinspektionen befogenhet att vid vite förelägga om rättelse till följd av överträdelser av den bestämmelsen. Till följd av artikel 6 i dess nya lydelse ska emittenter som är verksamma inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog
årligen utarbeta en rapport om de betalningar som gjorts till regeringar. LVM måste därför även kompletteras med en bestämmelse som ger Finansinspektionen befogenhet att vid vite förelägga om rättelse när en emittent inte offentliggör information i enlighet med den paragraf som i svensk rätt genomför artikel 6.
Finansinspektionen har befogenhet att förelägga om rättelse till följd av övriga överträdelser av de lagregler som genomför artiklarna om regelbunden finansiell information och något behov av ytterligare genomförandeåtgärder finns därför inte.
Vidare ska enligt den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet sanktioner kunna påföras vid överträdelser av artikel 16. Artikel 16 i direktivet har genomförts i 15 kap. 8 § LVM som föreskriver att emittenter som har gett ut överlåtbara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad omedelbart ska offentliggöra alla förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapperen. I fråga om aktier kan det t.ex. röra sig om förändringar i rösträtt eller i rätt till utdelning. Även en uppdelning av aktier (s.k. split) ska offentliggöras enligt bestämmelsen. Finansinspektionen saknar enligt gällande rätt möjlighet att ingripa med sanktioner mot emittenter som inte offentliggjort information i enlighet med paragrafen. LVM måste därför kompletteras med en bestämmelse som ger Finansinspektionen en sådan befogenhet.
Den behöriga myndigheten ska enligt den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet även kunna ingripa vid överträdelser av vissa artiklar om flaggning (artiklarna 9, 10, 12, 13 och 13a). Finansinspektionens befogenhet att förelägga om rättelse till följd av överträdelser av de lagregler som genomför artiklarna regleras i 6 kap. 3 § LHF och något behov av genomförandeåtgärder i detta avseende finns därför inte.
Den behöriga myndigheten ska också kunna besluta om sanktioner vid överträdelser av de bestämmelser som genomför artikel 14 i öppenhetsdirektivet. Artikel 14 i direktivet har genomförts i 4 kap. 18 § LHF som föreskriver att aktiebolag som förvärvar eller överlåter egna aktier ska offentliggöra uppgifter om detta, om förvärvet eller överlåtelsen medför att den andel av aktierna i bolaget som innehas av bolaget självt eller den andel av det totala antalet röster i bolaget som de egna aktierna representerar uppnår, överstiger eller går ned under de flaggningspliktiga gränsvärdena. Finansinspektionen kan vid vite förelägga om rättelse vid överträdelse av
paragrafen med stöd av 6 kap. 3 § LHF, varför någon genomförandeåtgärd inte är behövlig.
Finansinspektionen kan enligt 6 kap. 3 § LHF vid vite förelägga om rättelse när ett aktiebolag inte offentliggör en ändring av det totala antalet aktier eller röster i bolaget i enlighet med 4 kap. 9 § första stycket samma lag. Paragrafen genomför artikel 15 i öppenhetsdirektivet och något krav på sanktioner vid överträdelser av artikeln uppställs inte i artikel 28a i direktivet. Frågan uppstår då om gällande rätt bör justeras i enlighet härmed.
För det fall en bolagshändelse som avses i 4 kap. 9 § första stycket LHF ändrar fördelningen av antalet aktier eller röster i bolaget så att ett gränsvärde uppnås eller passeras för en enskild aktieägare följer av 4 kap. 9 § andra stycket LHF att aktieägaren är skyldig att flagga för informationen på samma sätt som vid ett förvärv eller en överlåtelse av aktier. Om anmälningsskyldiga inte uppfyller denna passiva flaggningsplikt kan Finansinspektionen besluta om sanktioner och sanktionsavgifter. En förutsättning för att den passiva flaggningsplikten ska kunna uppfyllas är att personerna informeras om sådana händelser som bolaget har vidtagit och som kan medföra att ett gränsvärde har passerats eller uppnåtts. Missköter aktiebolaget sin skyldighet i detta avseende medför det följdverkningen att korrekt information inte kommer att lämnas av de anmälningsskyldiga aktieägarna till marknaden. Öppenhetsdirektivets bestämmelser om sanktioner och sanktionsavgifter utgör en minimireglering. Aktiebolags skyldighet att offentliggöra uppgifter om bolagshändelser är central för flaggningsreglerna och som nämnts nödvändig för att berörda aktieägare ska kunna uppfylla sin sanktionerade passiva flaggningsplikt. Enligt utredningen är det därför särskilt motiverat att Finansinspektionens befogenhet att besluta om sanktioner finns kvar i svensk rätt.
8.2.2. Tillfälligt upphävande av rösträtten för aktier
Förslag: Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen
besluta att den flaggningsskyldige inte får företräda aktierna till den del innehavets andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppnår eller överstiger ett flaggningspliktigt gränsvärde. Förbudet gäller så länge flaggningsskyldigheten inte fullgjorts.
Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen ansöka om att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som inte får företrädas av ägaren.
Vid överträdelser av de lagregler som genomför öppenhetsdirektivets artiklar om flaggning (artiklarna 9, 10, 12, 13 och 13a) ska det enligt den nya artikel 28b.2 i direktivet finnas möjlighet att tillfälligt upphäva rösträtten för aktier. Sanktionen får begränsas till de allvarligaste överträdelserna. En liknande reglering finns i det regelverk som gäller vid bristande budplikt i 7 kap. 7 och 8 §§ lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden samt vid ägarprövning i finansiella företag enligt 24 kap. 7 § och 9–10 §§ LVM.
Enligt gällande rätt uppkommer flaggningsskyldighet om ändringen medför att den andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier som innehavet motsvarar uppnår eller överstiger eller går ned under något av de gränsvärden som anges i 4 kap. 5 § LHF. Eftersom ett tillfälligt förbud att utöva rösträtten för aktier syftar till att frånta någon den position som han uppnått bolagsrättsligt, men utan att redovisa ägarförhållandena, bör förbudet träffa den tillkommande andelen kapitalinnehav eller andelen rösträtter som föranleder att en aktieägare uppnår eller överstiger ett eller flera gränsvärden.
Av öppenhetsdirektivet följer att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 28.1). Kravet på proportionalitet innebär att sanktionen måste stå i proportion till hur allvarlig överträdelsen är. Ett tillfälligt förbud att utöva rösträtt är en ytterst ingripande sanktion och bör därför aktualiseras endast om den skada som överträdelsen orsakat är av allvarlig karaktär. Sverige bör därför utnyttja möjligheten att begränsa sanktionen till de allvarligaste överträdelserna.
I likhet med ovan nämnda regler vid bristande budplikt samt vid ägarprövning i finansiella företag bör Finansinspektionen ges befogenhet att besluta om förbud att företräda aktierna. Vid bedömningen om överträdelsen är så allvarlig att Finansinspektionen ska ingripa beaktas de omständigheter som enligt den nya artikel 28c i öppenhetsdirektivet ska vara styrande inför valet av sanktion. Som redovisas i avsnitt 8.4.1 bör överträdelsens allvarlighet bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vissa typer av överträdelser kan bedömas lindrigare än andra, t.ex. de fall där det handlar om en överträdelse av bestämmelserna om passiv flaggningsskyldighet efter ett offentliggörande av en bolagshändelse. En överträdelse som pågått under lång tid är som utgångspunkt mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Stor vikt bör i sammanhanget även tillmätas huruvida tredje parter orsakats skada (förluster) av överträdelsen. Härmed avses bl.a. den skada marknaden kan lida av att inte i rätt tid få information om ägarförändringar i aktiemarknadsbolag. Finansinspektionen bör kunna fästa särskilt avseende vid om det rör sig om en situation där genomlysningsändamålet gör sig gällande med särskild styrka. Det kan exempelvis röra sig om en uppköpserbjudandesituation eller en maktkampssituation där det kan vara av avgörande betydelse vilka större positioner olika aktörer tar, varvid en aktör som underlåter att upplysa om sin position kan skaffa sig taktiska fördelar på andra aktörers, och investerarkollektivets, bekostnad. Förutom omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen bör i försvårande riktning också beaktas om den flaggningspliktiga fysiska eller juridiska personen tidigare har överträtt flaggningsbestämmelserna och särskild vikt ska fästats vid om överträdelserna är likartade och den tid som förflutit mellan överträdelserna.
Om det uppkommer en situation av så allvarligt slag att Finansinspektionens överväger att ingripa med tillfälligt rösträttsförbud måste sanktionen vara effektiv och snabbt kunna få effekt. Bestämmelsen om tillfälligt förbud att utöva rösträtten utformas så att rösträtten för aktierna upphör redan i och med att Finansinspektionen har förordnat om detta. Att beslutet har vunnit laga kraft krävs således inte.
Utredningen anser att Finansinspektionens beslut om tillfälligt rösträttsförbud får gälla längst till den tidpunkt då aktieägaren fullgör sin lagstadgade skyldighet. Genom att låta förbudet gälla även
efter rättelsetidpunkten, till exempel fram till och med nästa stämma, skulle man förvisso förhindra att någon på ett sent stadium ”smyger upp” på en stämma och frigör sig från rösträttsförbudet genom att fullgöra anmälningsskyldigheten. Emellertid kan samma överraskningseffekt gentemot övriga aktieägare uppstå även utan att anmälningsskyldigheten överträds eftersom tidpunkten för anmälningsskyldighet enligt gällande rätt kan inträffa nära inpå en stämma eller, vid vissa sammanlagda innehav, efter stämman. När förutsättningar för rösträttsförbud föreligger torde också som regel någon av övriga sanktioner som erbjuds komma i fråga. Därmed finns goda möjligheter att stävja denna typ av oetiskt beteende på värdepappersmarknaden.
Att någon inte kan utöva rösträtten för sina aktier är ett allvarligt ingrepp och åtgärden påverkar inte bara innehavarens rättigheter att delta i beslut på bolagsstämman utan kan också medföra negativa verkningar för bolagets skötsel. Finansinspektionen bör därför, på samma sätt som vid bristande budplikt samt vid ägarprövningsärenden, få rätt att vända sig till domstol för utseende av en förvaltare som röstar för de aktuella aktierna. Till förvaltare ska utses en advokat eller annan lämplig person. Förvaltaren ska ha rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Antalet förvaltaruppdrag kommer sannolikt att vara mycket fåtaliga med tanke på att sanktionen är tänkt att användas endast om det finns synnerliga skäl.
8.2.3. Offentliggörande av beslut
Förslag: Skyldigheten för Finansinspektionen att utan onödigt
dröjsmål publicera beslut om sanktioner och sanktionsavgifter genomförs genom föreskrifter på förordningsnivå.
Den nya artikel 29 i öppenhetsdirektivet uppställer krav på att den behöriga myndigheten utan onödigt dröjsmål ska offentliggöra alla beslut om sanktioner och åtgärder, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär och uppgifter om den ansvariga fysiska eller juridiska personen. Direktivet tillåter att offentliggörandet senareläggs eller att beslutet offentliggörs på anonym grund under vissa omständigheter. Så är fallet vid sanktioner mot fysiska personer om ett offentliggörande av personuppgifter bedöms
vara oproportionellt. Vidare finns möjlighet att senarelägga offentliggörandet eller att publicera det på anonym grund om offentliggörandet skulle utgöra ett allvarligt hot mot det finansiella systemets stabilitet eller en pågående utredning eller offentliggörandet, i den mån detta kan fastställas, skulle orsaka de som berörs av beslutet oproportionellt stor och allvarlig skada. Vidare gäller att om det beslut som offentliggörs överklagas, är den behöriga myndigheten skyldig att inkludera information om detta i offentliggörandet vid tidpunkten för offentliggörandet eller att ändra offentliggörandet, om överklagandet inges efter det ursprungliga offentliggörandet.
I och med att artikeln ställer krav på offentliggörande av beslut, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär och uppgifter om den ansvariga fysiska eller juridiska personen, krävs ett ställningstagande till om ett sådant offentliggörande är tillåtet enligt bestämmelserna om sekretess i 30 kap.4 och 5 §§offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Dessa bestämmelser innebär sekretess för vissa uppgifter som förekommer i Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet.
Sekretessen enligt 30 kap. 5 § OSL gäller i särskilt angivna ärenden för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, men gäller inte för uppgifter i Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen kan därför inte utgöra ett hinder för offentliggörande i enlighet med artikel 29 i öppenhetsdirektivet.
Sekretessen enligt 30 kap. 4 § OSL gäller däremot för Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen innebär att sekretess gäller uppgift om affärs- eller driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Det föreligger alltså en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Artikel 29 i öppenhetsdirektivet förutsätter ett offentliggörande men tillåter, som framkommit ovan, att sanktionsbesluten publiceras på anonym grund när vissa förutsättningar är för handen.
Skyldigheten att publicera beslut om sanktioner följer också av andra EU-rättsakter. Vid genomförandet av motsvarande bestämmelse enligt kapitaltäckningsdirektivet samt enligt marknadsmissbruksförordningen har bedömningen gjorts att bestämmelserna om
sekretess i OSL inte utgör ett hinder att publicera beslut om sanktioner med hänsyn till möjligheten att publicera besluten anonymiserat (prop. 2013/14:228 s. 234 och SOU 2014:46 s. 309.) De direktivbestämmelser som utredningen har att ta ställning till är inte så annorlunda utformade att det finns skäl att göra en annan bedömning.
Kravet på offentliggörande av sanktionsbeslut mot enskilda och ett offentliggörande av besluten på Finansinspektionens hemsida kommer utgöra en behandling av personuppgifter i enlighet med personuppgiftslagen (1998:204). Enligt den nya artikel 28c.2 i öppenhetsdirektivet ska all behandling av personuppgifter ske i enlighet med direktiv 95/46/EU av den 24 oktober 1995 (dataskyddsdirektivet). Artikel 29 i öppenhetsdirektivet innehåller genom möjligheten att publicera besluten anonymiserat, skyddsmekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter. Om det ändå anses föreligga skäl för att offentliggöra personuppgifter får uppgifterna inte behållas på myndighetens hemsida under en längre tid än vad som är förenligt med dataskyddsdirektivet.
Vad gäller skyldigheten för Finansinspektionen att utan onödigt dröjsmål offentliggöra besluten kan konstateras att inspektionen enligt nuvarande praxis offentliggör beslut om sanktioner på sin webbplats. Vid genomförandet av motsvarande bestämmelse enligt kapitaltäckningsdirektivet har regeringen nyligen föreslagit att genomförandet bör ske genom föreskrifter på förordningsnivå (samma prop. s. 234). Utredningen gör bedömningen att genomförandet av artikel 29 i öppenhetsdirektivet på motsvarande sätt bör ske genom föreskrifter som meddelas av regeringen.
8.3. Genomförande av de nya sanktionsavgifterna i svensk rätt
Bestämmelserna om sanktionsavgifter i artikel 28b i öppenhetsdirektivet har i huvudsak en motsvarighet i nuvarande bestämmelser om särskild avgift i 6 kap. 3 a § LHF och särskild avgift och straffavgift i 25 kap. 19 och 23 §§ LVM. Nyheten består i att avgifterna ska kunna uppgå till betydligt högre belopp än de beloppsgränser för avgifterna som anges i gällande rätt. Nedan behandlas utredningens förslag till hur direktivets bestämmelser om sanktions-
avgifter bör genomföras i svensk rätt. Utredningen behandlar även frågan huruvida administrativa sanktionsavgifter enligt direktivet är att jämföra med en brottsanklagelse.
8.3.1. Sanktionsavgifter
Förslag: Finansinspektionen ska ha möjlighet att besluta om
sanktionsavgift om en emittent underlåter att offentliggöra förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad enligt 15 kap. 8 §, eller underlåter att upprätta årsredovisning med hjälp av ett elektroniskt rapporteringsformat enligt 16 kap. 4 a § eller underlåter att offentliggöra rapport om betalningar till myndigheter enligt 16 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden.
Begreppen särskild avgift och straffavgift ska i lagtexten ersättas med sanktionsavgift.
Bedömning: Finansinspektionen har redan enligt gällande rätt
befogenhet att besluta om sanktionsavgift vid överträdelser av övriga lagregler som genomför de i artikel 28a i öppenhetsdirektivet uppräknade direktivartiklarna.
Har Finansinspektionen befogenhet att besluta om sanktionsavgift vid överträdelser av de artiklar som anges i artikel 28a i direktivet?
Finansinspektionens har redan enligt gällande rätt befogenhet att besluta särskild avgift och straffavgift. Genom artikel 28a i öppenhetsdirektivet utökas antalet överträdelser som ska kunna föranleda administrativ sanktionsavgift (se avsnitt 8.1.2). Frågan är om detta kräver lagändringar. Utredningens genomgång visar följande.
Särskild avgift kan enligt 25 kap. 19 § LVM påföras när en emittent inte offentliggör regelbunden finansiell information (artiklarna 4–6). Bestämmelsen är tillämplig både när en emittent inte offentliggör informationen i rätt tid eller informationen inte offentliggörs på föreskrivet sätt (prop. 2006/07:65 s. 351). Hur informationen ska offentliggöras regleras i 17 kap. 20 § LVM. Informationen ska
enligt paragrafen snabbt och på ett icke-diskriminerande sätt bli tillgänglig för allmänheten inom EES.
I svensk rätt finns en ansvarsfördelning vad gäller övervakningen av emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Gällande ordning innebär att börserna sköter övervakningen av att de bolag som är noterade på börserna upprättar års- och koncernredovisning samt delårsrapport i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten och att börserna beslutar om eventuella ingripanden i enlighet med det egna regelverket. Möjligheten till ingripande följer av noteringsavtalet mellan börsen och emittenten och vilar således på avtalsmässig grund. Om börsen vid sin övervakning finner att de bestämmelser som gäller för upprättandet av regelbunden finansiell information har överträtts ska börsen anmäla detta till Finansinspektionen om inte emittenten på börsens uppmaning har offentliggjort rättad eller kompletterad information. I de fall Finansinspektionen finner att den regelbundna finansiella informationen inte har upprättats i enlighet med de regelverk som gäller för emittenten ska inspektionen meddela emittenten en erinran. En erinran ska dock inte beslutas om en överträdelse är ringa eller ursäktlig eller om en börs eller en reglerad marknad i ett annat land inom EES vidtar tillräckliga åtgärder mot emittenten. Om en emittent har meddelats beslut om erinran, får Finansinspektionen enligt 25 kap. 23 § LVM besluta att emittenten ska betala en straffavgift om lägst 50 000 kronor och högst 10 miljoner kronor.
Den omständigheten att de sanktionsavgifter som enligt ändringsdirektivet ska stå den behöriga myndigheten till buds kommer att uppgå till betydligt högre belopp föranleder inte utredningen att föreslå en annan hanteringsordning beträffande övervakningen av att regelbunden finansiell information upprättas i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten än vad som gäller i dag. Utredningen har emellertid anledning att återkomma till denna fråga i sitt slutbetänkande.
Som framkommit uppställs genom den nya artikel 4.7 i öppenhetsdirektivet ett krav på att årliga redovisningar ska upprättas med hjälp av ett elektroniskt rapporteringsformat från och med den 1 januari 2020. Eftersom Finansinspektionen saknar befogenhet att besluta om sanktionsavgift vid överträdelser av paragrafen måste LVM kompletteras med en regel som ger Finansinspektionen en sådan befogenhet.
Eftersom emittenter som är verksamma inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog i enlighet med den nya artikel 6 årligen ska utarbeta en rapport om de betalningar som gjorts till regeringar måste LVM kompletteras med en bestämmelse som ger Finansinspektionen befogenhet att besluta om sanktionsavgift när en emittent inte offentliggör information i enlighet med den paragraf som i svensk rätt genomför artikel 6.
Finansinspektionen har i övrigt befogenhet att besluta om sanktionsavgift till följd av överträdelser av de lagregler som genomför artiklarna om regelbunden finansiell information och något behov av ytterligare genomförandeåtgärder finns därför inte.
Enligt den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet ska sanktionsavgift även kunna påföras vid överträdelser av artikel 16 i direktivet. Som redovisats i avsnitt 8.2.1 har artikel 16 i direktivet genomförts i 15 kap. 8 § LVM. Eftersom Finansinspektionen saknar befogenhet att besluta om sanktionsavgift vid överträdelser av paragrafen måste LVM kompletteras med en regel som ger Finansinspektionen en sådan befogenhet.
Den behöriga myndigheten ska enligt artikel 28a i öppenhetsdirektivet även kunna ingripa med sanktionsavgift vid överträdelser av vissa artiklar om flaggning (artiklarna 9, 10, 12, 13 och 13a). Finansinspektionens befogenhet att besluta om särskild avgift till följd av överträdelser av de lagregler som genomför artiklarna regleras i 6 kap. 3 a § LHF. Enligt 6 kap. 3 a § punkterna 6 och 7 LHF ska särskild avgift påföras i fall då en aktieägare inte fullgör sin flaggningsskyldighet i rätt tid eller ett aktiebolag inte offentliggör vissa uppgifter i rätt tid. I kravet på att aktieägaren ska fullgöra sin anmälningsskyldighet ligger att uppgifterna i anmälan ska vara fullständiga och korrekta. På motsvarande sätt innebär kravet på att aktiebolaget ska offentliggöra uppgifter att uppgifterna ska offentliggöras på föreskrivet sätt (samma prop. s. 328 f.). Hur uppgifterna ska offentliggöras regleras i 4 kap. 20 § LHF. Något behov av genomförandeåtgärder i detta avseende finns inte.
Den behöriga myndigheten ska kunna besluta om sanktionsavgift vid överträdelser av de lagregler som genomför artikel 14 i öppenhetsdirektivet. Som redovisats i avsnitt 8.2.1 har artikeln genomförts i 4 kap. 18 § LHF. Finansinspektionen ska med stöd av 6 kap. 3 a § LHF besluta om särskild avgift när ett aktiebolag inte i
rätt tid offentliggör information enligt 4 kap. 18 § LHF. Någon genomförandeåtgärd är därför inte nödvändig.
Finansinspektionen ska enligt 6 kap. 3 a § LHF besluta om särskild avgift när ett aktiebolag inte i rätt tid offentliggör en ändring av det totala antalet aktier eller röster i bolaget i enlighet 4 kap. 9 § första stycket samma lag. Bestämmelsen genomför artikel 15 i öppenhetsdirektivet och som framkommit uppställer direktivet inte något krav på sanktionsavgift vid överträdelser i detta avseende. Utredningen har funnit det motiverat att Finansinspektionen fortsatt ges befogenhet att besluta om sanktioner vid överträdelser av paragrafen (avsnitt 8.2.1). Samma skäl gör sig gällande även vad gäller sanktionsavgift, varför en sådan befogenhet fortsatt ska stå till Finansinspektionens förfogande.
Begreppen särskild avgift och straffavgift används inte i öppenhetsdirektivet. För att tydliggöra att avgifterna är administrativa sanktioner är det lämpligt att i lagtext ersätta begreppet ”straffavgift” med ”sanktionsavgift”. Även begreppet ”särskild avgift” bör ersättas med ”sanktionsavgift”.
8.3.2. Närmare om sanktionsavgifternas storlek
Förslag: Finansinspektionen ska ha befogenhet att besluta om
sanktionsavgifter för juridiska personer upp till 88 774 000 kronor eller om beloppet är högre upp till fem procent av årsomsättningen enligt den senast tillgängliga årsredovisningen som har godkänts av styrelsen eller, i de fall beloppet blir högre och kan beräknas, till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen.
Finansinspektionen ska ha befogenhet att besluta om sanktionsavgifter för fysiska personer upp till 17 755 000 kronor eller, i de fall beloppet blir högre och kan beräknas, upp till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen.
Enligt den nya artikel 28b i öppenhetsdirektivet ska sanktionsavgifter för juridiska personer kunna uppgå till 10 000 000 euro eller upp till fem procent av årsomsättningen enligt den senast tillgängliga årsredovisningen som har godkänts av styrelsen. Om den
juridiska personen är ett moderföretag eller ett dotterföretag till ett moderföretag som är skyldigt att upprätta konsoliderad redovisning enligt direktiv 2013/34/EU2 ska den totala omsättningen vara den totala årliga omsättningen eller motsvarande typ av intäkt enligt de relevanta räkenskapsdirektiven enligt senast tillgängliga konsoliderade årliga redovisning som godkänts av styrelsen för det yttersta moderföretaget.
Om sanktionsavgifterna blir högre ska de i stället uppgå till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa belopp kan fastställas.
För fysiska personer ska sanktionsavgifterna kunna uppgå till 2 000 000 euro eller, om sanktionsavgifterna blir högre, upp till två gånger beloppet av de vinster som har erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa belopp kan fastställas.
Nivåerna på sanktionsavgiften är angivna i euro men ska omräknas till motsvarande belopp i en annan EU-valuta vid dagen för direktivets ikraftträdande den 26 november 2013. Den 26 november 2013 var eurokursen 8,8774 kronor, vilket innebär att sanktionsavgifter för juridiska personer ska kunna uppgå till högst 88 774 000 kronor och för fysiska personer till högst 17 755 000 kronor.
De sanktionsavgifter som ska kunna utgå enligt öppenhetsdirektivet kan komma att överstiga den i svensk rätt införda beloppsbegränsningen om fem respektive tio miljoner kronor (6 kap. 3 a § LHF samt 25 kap. 19 och 23 §§ LVM). Detta ”tak” bör därför tas bort och ersättas med det högsta tak som direktivet föreskriver.
Öppenhetsdirektivet anger ingen lägsta nivå på sanktionsavgifterna. I svensk lagstiftning har ”golvet” satts vid 15 000 kronor respektive 50 000 kronor (6 kap. 3 a § LHF samt 25 kap. 19 och 23 §§ LVM) och ett genomförande av direktivet förutsätter inte att nuvarande golv tas bort. Utredningen anser att den lägsta nivån på sanktionsavgifter som kan påföras är väl avvägd och därför ska vara oförändrad (se prop. 2006/07:65 s. 230 f. och s. 241 f.).
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europarlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG, EUT L 182, 29.6.2013, s. 19–76 (Celex 32013L0034).
8.3.3. Sanktionsavgifter och anklagelse om brott enligt artikel 6 i Europakonventionen
I den nya artikel 28a i öppenhetsdirektivet anges de överträdelser som ska kunna föranleda bl.a. sanktionsavgift. I det fall det kan konstateras att sanktionsavgiften har karaktär av straff i enlighet med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och samma överträdelse, gärning, dessutom utgör brott enligt svensk lag kan en konflikt uppkomma med förbudet mot dubbla förfaranden, ne bis in idem, (se artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).
Enligt öppenhetsdirektivet ska administrativa sanktionsavgifter kunna påföras när en emittent inte offentliggör regelbunden finansiell information i rätt tid eller på rätt sätt eller om informationen inte har upprättats i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten. Bestämmelser om detta har genomförts i 16 kap. 4 § respektive 25 kap. 19 och 23 §§ LVM.
För att Sverige ska uppfylla den nya artikel 28.2 i öppenhetsdirektivet föreslår utredningen att sanktionsavgifter vid överträdelser i sådana situationer ska kunna påföras en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör, samt ersättare för någon av dessa personer, om denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta ett beslut, som fått till följd att den juridiska personen har begått en allvarlig överträdelse. Utredningen har inte inom ramen för nuvarande uppdrag haft möjlighet att göra en grundlig analys av vilka situationer som skulle kunna föranleda sanktionsavgift för nämnda fysiska personer och samtidigt utgöra brott enligt brottsbalken. Det kan emellertid konstateras att den föreslagna avgiftssanktionen i vissa fall kan tänkas stå i konkurrens med vissa bestämmelser i brottsbalken om ekonomisk brottslighet som t.ex. svindleri i 9 kap. 9 § brottsbalken. Ett annat exempel är försening i fråga om upprättandet av årsredovisning eller en underlåtenhet att överhuvudtaget upprätta årsredovisningen som kan vara att hänföra till ett sådant åsidosättande av bokföringsskyldigheten som är straffrättsligt sanktionerat genom
11 kap. 5 § brottsbalken.3 Utredningen vill i sammanhanget framhålla att det är en högst osannolik situation att en företrädare för en vid börs inregistrerat bolag inte i tid offentliggör årsredovisningen eftersom den överhuvudtaget inte upprättats. Redovisade regler i brottsbalken visar att det inte helt kan uteslutas att en persons rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott blir åsidosatt. Det förutsätter som redan nämnts att sanktionsavgiften enligt Europakonventionen kan klassificeras som påföljd för brott.
I artikel 6 i Europakonventionen, som gäller vid prövning av en persons civila rättigheter och skyldigheter eller vid anklagelse för brott, anges vissa rättssäkerhetsgarantier, bl.a. rätten till en rättvis, offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag samt rätten att betraktas som oskyldig till dess skuld lagligen har fastställts (oskuldspresumtionen).4
Rättssäkerhetsgarantierna i artikeln gäller alltså dels vid tvister om civila rättigheter eller skyldigheter, dels vid anklagelse för brott.
Vid bedömningen av vad som är anklagelse för ”brott” utgår Europadomstolen i princip från de s.k. Engel-kriterierna.5 Engelkriterierna är enligt den svenska översättningen: – Klassificeringen i den nationella rätten. – Överträdelsens natur. – Påföljdens natur och stränghet.
Klassificeringen i den nationella rätten utgör utgångspunkten vid bedömningen av om anklagelse för brott föreligger eller inte, men eftersom begreppet brott är autonomt är domstolen inte bunden av den.
Av större betydelse för att skilja mellan icke-straffrättsliga förfaranden och straffrättsliga förfaranden är kriteriet överträdelsens natur. En avgörande faktor är bestämmelsens räckvidd, dvs. om den är av allmängiltig karaktär och gäller alla medborgare eller riktar sig
3 Jfr Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 2004 s. 618. 4 För en mer utförlig beskrivning av rättsäkerhetsgarantier enligt Europakonventionen och EU-rätten samt rätten att inte bli lagförd två gånger för samma brott hänvisas till SOU 2014:46 s. 137 ff. 5 Se Engel m.fl. mot Nederländerna, dom den 8 juni 1976.
endast till en särskild grupp. Så är fallet t.ex. vid sanktionsnormer som endast aktualiseras vid yrkesgruppers representanters överträdelser av yrkesgruppens beteendenormer. Avgörande är också bestämmelsens syfte. Om syftet är att avskräcka och bestraffa och inte att kompensera för skada är handlingen till sin natur straffrättslig. När det gäller gärningens svårhetsgrad utgör det förhållandet att den framstår som bagatellartad inte att den faller utanför tillämpningsområdet för artikel 6.
Med kriteriet påföljdens natur menas vad påföljden består i, såsom om den går ut på frihetsberövande eller innebär en ekonomisk eller annan sanktion. Praxis utvisar att en frihetsberövande påföljd, generellt sett, talar för att gärningen hänförs under artikel 6 medan typiska disciplinstraff, såsom suspension och varning, talar i motsatt riktning. Europadomstolen har lagt vikt vid den påföljd som riskeras till följd av en viss gärning, inte den faktiskt utdömda eller ålagda sanktionen. När det gäller ekonomiska påföljder, exempelvis böter, har i flera fall böterna varit möjliga att omvandla till fängelsestraff, och då har det normalt inte heller rått någon tvekan om att påföljden motiverat att artikel 6 är tillämplig även om böterna i sig varit ganska låga. Varken när det gäller frihetsberövande eller när det rör sig om ekonomiska sanktioner torde det dock vara möjligt att ur praxis utläsa något entydigt svar på var gränsen går för att påföljden redan med hänsyn till sin stränghet ska vara av straffrättslig natur. Att så är fallet innebär i praktiken ofta inget problem för bedömningen eftersom Engel-kriterierna är alternativa och inte kumulativa. Det räcker därför att ett av kriterierna är uppfyllt för att det ska anses vara fråga om en brottslig anklagelse. En kumulativ tolkning av kriterierna kan dock vara tänkbar i de fall när kriterierna var för sig inte leder till någon säker slutsats om förekomsten av anklagelse av brott.6
Att sanktionsavgiften enligt artikel 28 i öppenhetsdirektivet ska ha en avskräckande effekt (se även skäl 16) sammanfaller med kriteriet överträdelsens natur som Europadomstolen har använt sig av för att avgöra om det är fråga om en brottsanklagelse. När sanktionens syfte är bestraffande och avskräckande talar detta för att de
6 Se Kadubec mot Slovakien, dom den 2 september 1998.
är fråga om ett straffrättsligt förfarande.7 Det tydliga avskräckningssyftet och sanktionernas stränghet är faktorer som talar för att de sanktionsavgifter som föreskrivs enligt direktivet är att jämställa med en brottsanklagelse enligt Europakonventionen.
När det gäller skyldigheten att offentliggöra regelbunden finansiell information kan däremot hävdas att sanktionsavgiften riktar sig mot en avgränsad och begränsad grupp av personer. Sanktionsavgifternas begränsade allmängiltighet i detta avseende talar enligt utredningens mening emot att sanktionsavgiften är att jämföra med en brottsanklagelse.
Det finns sammanfattningsvis omständigheter som talar för och omständigheter som talar emot att sanktionsavgiften ska anses innefatta en anklagelse om brott i Europakonventionens mening. Om i något fall en sanktionsavgift skulle kunna anses innefatta en brottsanklagelse enligt Europakonventionen och samma gärning som ligger till grund för avgiften dessutom samtidigt omfattas av en bestämmelse i brottsbalken eller annan straffrättslig lagstiftning får i det enskilda fallet göras en bedömning huruvida en sanktionsavgift kan påföras av Finansinspektionen, eller bör hanteras i straffprocessuell ordning. Närmast till hands ligger att välja sanktionsavgift eftersom det är den sanktionsmetod som öppenhetsdirektivet i grunden föreskriver trots att det i vissa fall kan bli frågan om höga belopp.
8.4. Omständigheter som ska vara styrande inför beslut om sanktioner och sanktionsavgifter
Förslag: Det ska i lagen om handel med finansiella instrument
och lagen om värdepappersmarknaden tydliggöras vilka faktorer som ska ligga till grund för valet av sanktion och för sanktionsavgiftens storlek. Lagarna ska innehålla en exemplifierande uppräkning av de omständigheter som ska tillmätas betydelse.
7 Se t.ex. Öztürk mot Tyskland, dom den 21 februari 1984. Fallet rörde en trafikförseelseavgift men det avgörande var att påföljden ifråga hade ”ett avskräckande och bestraffande syfte”. Jfr även Inocéncio mot Portugal, dom den 11 januari 2001, där de ”administrativa böter” som hade uttagits inte hade något egentligt bestraffningssyfte och utgången blev den motsatta.
Enligt den nya artikel 28c.1 i öppenhetsdirektivet ska medlemsstaterna när de fastställer typen av sanktion och nivån på sanktionsavgifter ta hänsyn till alla relevanta omständigheter. LHF och LVM innehåller få anvisningar om vilka omständigheter som särskilt ska beaktas inför valet av sanktion. I lagtexten anges endast att ett föreläggande om rättelse får beslutas och att särskild avgift och straffavgift ska beslutas vid överträdelser samt att avgifterna får efterges helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl (6 kap. 3–3 c §§ LHF och 25 kap. 19–23 §§ LVM).
I förarbetena till lagarna uttalas att Finansinspektionen vid prövningen av avgiftens storlek bör ta särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är i det enskilda fallet. En särskild avgift kan komma i fråga i de fall en finansiell rapport lämnas endast en kort tid efter tidsfristens utgång, utan att överträdelsen för den skull betraktas som ringa. Vid en sådan överträdelse bör det vara möjligt att besluta om en förhållandevis låg avgift, medan grövre avsteg bör föranleda en högre avgift. Beträffande flaggningsreglerna framhålls att det är mindre lämpligt att göra sanktionsavgiftens storlek beroende av vederlaget för aktierna. En överträdelse måste anses lika allvarlig oavsett omfattningen av det förvärv eller den avyttring som utlöser anmälningsskyldigheten. Även andra omständigheter kan tillmätas betydelse såsom om emittenten vid andra tillfällen gjort sig skyldig till liknande överträdelser. Även förhållanden hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen ska beaktas. Exempelvis kan vad som är en avskräckande avgift för en fysisk person med måttliga ekonomiska resurser framstå som i det närmaste obetydlig för en juridisk person med stora resurser (prop. 2006/07:65 s. 230 ff. och s. 328 f.).
För att främja förutsebarheten och enhetligheten i tillämpningen av bestämmelserna är det rimligt att låta samtliga de i direktivet omnämnda omständigheterna framgå av lag (jfr prop. 2013/14:228 s. 237 ff. och SOU 2014:46 s. 307 ff.). En sådan lagreglering bör vara till fördel för både tillämpande myndighet och den flaggningspliktige eller emittenten. För att inte hindra utrymmet för egna bedömningar och möjligheten att ta hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet, bör dock lagtexten utgöra en exemplifierande uppräkning av vilka omständigheter som ska beaktas.
Om en sådan reglering ska bli ett hjälpmedel vid beslut om sanktioner, bör den bygga på någon slags systematik. Det bör stå
klart vad som ska vara utgångspunkten vid val av sanktion och vid bestämmande av sanktionsavgiftens storlek. Därutöver bör anges vilka omständigheter som i vart fall bör tillåtas att inverka på beslutet om den sanktion som slutligen påförs.
Utifrån de faktorer som är omnämnda i öppenhetsdirektivet framstår det som lämpligt att dela in omständigheterna i dels sådana som är hänförliga till själva överträdelsen, dels sådana som är att hänföra till den ansvariga fysiska eller juridiska personens situation eller som inträffat före eller efter överträdelsen. Med faktorer som är hänförliga till själva överträdelsen bör avses objektiva faktorer som överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet och om det finns tredje parter som har orsakats förluster av överträdelsen. Vid bedömningen av själva överträdelsen bör hänsyn även tas till sådant som i direktivet omnämns ”grad av ansvar”. Om dessa faktorer bildar utgångspunkt för valet av åtgärd och för fastställandet av avgiftens storlek, kan därefter i andra hand, det slutliga utfallet få påverkas av faktorer som inte är att hänföra till själva överträdelsen. Till sådana omständigheter bör hänföras den ansvariga fysiska eller juridiska personens ekonomiska situation, inklusive omfattningen av erhållna fördelar till följd av överträdelsen, tidigare överträdelser, och den fysiska eller juridiska personens agerande efter att överträdelsen avslöjats.
Med en sådan systematik skapas en exemplifierande vägledning för Finansinspektionen och domstolarna vid deras prövning av sanktionerna och sanktionsavgifterna. Det går emellertid inte att reglera vilken relativ vikt som ska tillmätas olika omständigheter eller hur de ska vägas i det enskilda fallet, utan det blir en fråga som ankommer på tillämpande myndighet eller domstol. Eftersom det rör sig om en exemplifiering får frågan om vilka övriga omständigheter som kan beaktas överlämnas till rättstillämpningen.
8.4.1. Omständigheter hänförliga till själva överträdelsen
Förslag: Överträdelsens allvarlighet och varaktighet ska vara
utgångspunkten för valet av sanktion samt för att fastställa sanktionsavgiftens storlek. Vid bedömningen ska särskilt beaktas överträdelsens art och skador som uppstått för tredje parter. Som en förmildrande omständighet kan beaktas om överträdelsen på grund av särskilda omständigheter kan anses som ursäktlig.
Den behöriga myndigheten ska enligt den nya artikel 28c.1 i öppenhetsdirektivet vid val av sanktion ta hänsyn till överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet. I enlighet med vad som följer av uttalanden i förarbetena till LHF och LVM bör bedömningen av allvarlighet göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Effekten får dock inte bli att den ansvariga fysiska eller juridiska personen regelmässigt påförs en lindrigare sanktion än vad som annars hade varit fallet endast till följd av att den upptäckts tidigt och därmed upphört. Detta ligger linje med den modell som Finansinspektionen i dag tillämpar vid fastställandet av sanktionsavgift vid överträdelser av flaggningsreglerna. Modellen bygger på att avgiften sätts i relation till förseningen i antal handelsdagar med beaktande av förmildrande och försvårande omständigheter.
Vid bedömningen av gärningen bör även beaktas den i artikel 28c.1 första stycket e i öppenhetsdirektivet omnämnda omständigheten att tredje parter orsakats skada (förluster) av överträdelsen.
Slutligen bör vid bedömningen hänsyn tas till graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen (artikel 28c.1 första stycket b). Öppenhetsdirektivet anger inga närmare anvisningar om vad som avses härmed. Enligt utredningens mening medför bestämmelsen en möjlighet för Finansinspektionen att i lindrande riktning beakta om en överträdelse beror på ett beteende som av särskilda omständigheter är att betrakta som mindre klandervärt än annars.
8.4.2. Omständigheter som inte är hänförliga till själva överträdelsen
Förslag: Vid valet av sanktion och bestämmandet av sanktions-
avgiftens storlek ska, förutom omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen, i försvårande riktning beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen tidigare har överträtt regelverket, varvid särskild vikt ska fästats vid om överträdelserna är likartade och den tid som förflutit mellan överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen genom ett aktivt samarbete i väsentlig mån har underlättat Finansinspektionens utredning av överträdelsen, och när anmälan görs eller uppgifter lämnas, upphör eller snarast upphör med överträdelsen.
I fråga om sanktionsavgiftens storlek ska särskild hänsyn tillmätas den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning samt den vinst som uppstått eller de kostnader som har besparats med anledning av överträdelsen, i de fall sådana belopp kan fastställas.
För att kunna besluta om sanktionsavgifter som är tillräckligt avskräckande är det rimligt att vid bestämmandet av avgiftens storlek ta hänsyn till den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning (artikel 28c.1 första stycket c). Hänsyn bör tas till omfattningen av erhållna fördelar eller undvikande av förluster för den ansvariga fysiska eller juridiska personen (artikel 28c.1 första stycket d). En sanktionsavgift bör t.ex. kunna höjas till ett högre belopp än annars, i syfte att säkerställa att den överstiger den vinst som överträdelsen inneburit, på samma sätt som ett utdömt skadestånd ska kunna leda till att avgiften justeras i motsatt riktning. Det framstår däremot som alltför långtgående att låta finansiell ställning och erhållna vinster påverka valet av sanktion. Utredningens bedömning är att sådana aspekter får tillräckligt stor genomslagskraft om de tillmäts betydelse vid bestämmandet av avgiftens storlek.
Att bedöma omfattningen av erhållna fördelar till följd av överträdelsen kan vara svårt. Öppenhetsdirektivet anger dock att denna skyldighet ska finnas endast i den mån beloppen kan fastställas.
I fråga om tidigare överträdelser (artikel 28c.1 första stycket g) bör som särskilt försvårande beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse som den tidigare gjort sig skyldig till. Även i andra fall bör det finnas utrymme för att, i mindre grad, beakta tidigare överträdelser. Även den tid som förflutit mellan olika överträdelser bör tillmätas betydelse.
Artikel 28c.1 första stycket f i öppenhetsdirektivet föreskriver en skyldighet att beakta hur den ansvariga fysiska eller juridiska personen samarbetar med behörig myndighet. En förebild för en sådan bestämmelse kan hämtas i konkurrenslagen (2008:579). I 3 kap.12–15 §§konkurrenslagen finns ett system som innebär att en konkurrensskadeavgift får efterges helt eller fastställas till ett lägre belopp än vad som annars bort ske om ett företag samarbetar fullt ut med utredande myndighet och lämnar all information om överträdelsen som företaget har tillgång till.
Enligt 3 kap. 13 § konkurrenslagen kan nedsättning av konkurrensskadeavgiften erhållas om ett företag som begått överträdelsen till Konkurrensverket lämnar uppgifter som i väsentlig mån underlättar utredningen av överträdelsen. Det krävs att företaget lämnar Konkurrensverket all den information och bevisning om överträdelsen som det har eller får tillgång till, aktivt samarbetar med verket under utredningen av överträdelsen, inte förstör bevis eller på något annat sätt försvårar framtida eller pågående utredning av överträdelsen, och slutligen när anmälan görs eller uppgifter lämnas ha upphört eller snarast därefter upphöra med sitt deltagande i överträdelsen (3 kap. 14 §).
I likhet med vad som följer av denna reglering bör det för att den ansvariga fysiska eller juridiska personen ska erhålla sanktionslindring enligt LHF och LVM, vara fråga om ett myndighetssamarbete av väsentlig betydelse. Att ett bolag och dess företrädare endast inställer sig till förhör och svarar på frågor bör inte innebära att de i väsentlig mån underlättat utredningen, utan det bör för regelns tillämpning krävas att bolaget eller personerna självmant för fram viktig information som Finansinspektionen inte själv redan förfogar över eller med lätthet kan få fram (jfr prop. 2001/02:167 s. 99).
Vidare bör i likhet med vad som gäller för nedsättning av konkurrensskadeavgiften krävas att den fysiska eller juridiska personen
när anmälan görs eller uppgifter lämnas upphört eller snarast upphör med överträdelsen. En sådan rättelse bör, för att den ska tillmätas betydelse, ske kort efter det att den fysiska eller juridiska personen blivit uppmärksammad på överträdelsen. Bestämmelsen bör ta sikte på samtliga överträdelser i LHF och LVM som kan föranleda sanktioner och sanktionsavgifter.
8.5. Utökat ansvar för fysiska personer
Förslag: En enskild styrelseledamot eller verkställande direktör,
samt ersättare för någon av dessa personer, ska kunna påföras en sanktion eller sanktionsavgift om denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta ett beslut, som fått till följd att den juridiska personen har begått en allvarlig överträdelse av en lagregel som genomför någon av de i artikel 28a uppräknade direktivartiklarna.
Bedömning: Beträffande sanktioner och sanktionsavgifter mot
fysiska flaggningsskyldiga personer vid överträdelser av flaggningsreglerna föreslås ingen ändring av gällande rätt i fråga om ansvarsutkrävande.
8.5.1. Fysiska flaggningsskyldiga personer
Sanktioner och sanktionsavgifter kan enligt gällande rätt påföras anmälningsskyldiga fysiska personer vid överträdelser av flaggningsbestämmelserna utifrån ett strikt ansvar. För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet.8 Presumtionen vid en överträdelse av flaggningsbestämmelserna bör vara att det åtminstone föreligger oaktsamhet (prop. 2006/07:65 s. 241). Eftersom felaktigheter av det slag som kan leda till sanktioner vid överträdelser av flaggnings-
8Prop. 1981/82:142 s. 21 ff. samt regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn, skr. 2009/10:79 s. 45 ff.
bestämmelserna förekommer i ett stort antal ärenden är det enligt utredningen en förutsättning för förutsebarhet och rättvisa att sanktionerna tas ut efter relativt enkla och schabloniserade regler.9De belopp som kan utgå kommer i de flesta fall att vara måttliga och bestämmelser som bygger på strikt ansvar är då att föredra.
I svensk rätt finns flera exempel på bestämmelser om administrativa sanktioner mot fysiska personer som bygger på en konstruktion med strikt ansvar. Så är fallet beträffande skattetillägg som Skatteverket enligt 49 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) kan besluta om när en skattskyldig lämnat en oriktig uppgift eller skönstaxerats. Vissa överträdelser inom miljörättsområdet kan föranleda sanktionsavgift enligt 30 kap.1–3 §§miljöbalken. Ytterligare exempel på administrativa sanktionsavgifter som kan påföras även fysiska personer enligt strikt ansvar finns i 8 kap.2–8 §§tullagen (2000:1281) om tulltillägg och 11 kap.51–63 §§plan- och bygglagen (2010:900) om byggsanktionsavgift.
Vad gäller sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer vid överträdelser av flaggningsreglerna föreslår utredningen mot bakgrund av det ovan anförda ingen ändring av nuvarande ansvarsregler. En annan sak är att den föreslagna höjda nivån på sanktionsavgifterna även gäller för dessa flaggningsskyldiga personer.
8.5.2. Fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning vid överträdelser från bolagets sida
Kretsen av personer
Av den nya artikel 28.2 i öppenhetsdirektivet följer att när en juridisk person bryter mot sina skyldigheter ska medlemsstaterna se till att sanktioner kan tillgripas mot medlemmarna i den berörda juridiska personens administrativa organ, ledningsorgan eller tillsynsorgan samt mot andra personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen (”to the members of administrative, management or supervisory bodies of the legal entity concerned, and to other individuals who are responsible for the breach under national law”).
9 Jfr t.ex. prop. 2002/03:106 s. 138 f.
En motsvarande bestämmelse finns i närliggande EU-rättsakter inom finansmarknadsområdet. Enligt kapitaltäckningsdirektivet ska sanktioner kunna tillgripas gentemot ledamöter i ledningsorganet och mot andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen (artikel 65.2). Vid genomförandet av den artikeln har bedömningen gjorts att den krets som ska kunna bli föremål för sanktioner är densamma som kan omfattas av ledningsprövningen i finansiella institut, dvs. styrelsen, den verkställande direktören liksom ersättare för dessa.10 Det är också denna krets av ett bolags företrädare som enligt svensk rätt i första hand har det rättsliga ansvaret för bolagets ledning och skötsel. Den direktivbestämmelse i öppenhetsdirektivet som utredningen har att ta ställning till är inte så annorlunda utformad att det finns skäl att avgränsa kretsen av ansvariga personer på ett annat sätt.
Ansvarig för överträdelsen
Som förutsättning för att påföra en sanktion eller sanktionsavgift gäller att den fysiska personen enligt nationell rätt kan hållas ansvarig för den eller de överträdelser som föranleder sanktionen eller sanktionsavgiften. Olika länders rättsordning kommer därför, trots kravet på en ökad enhetlighet inom EU, tillåta variationer i fråga om i vilka situationer som den behöriga myndigheten kan besluta om sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer.
Eftersom det är fråga om ansvar för bolagets överträdelser måste beaktas att styrelsen och verkställande direktören enligt svensk rätt har olika roller och ansvar för ett bolags verksamhet. Normalt torde det vara antingen styrelsen eller verkställande direktören som ansvarar för att bolaget har fullgjort sina skyldigheter. Även inom styrelsen har olika styrelseledamöter normalt ansvar för olika uppgifter.
Enligt associationsrättlig lagstiftning ansvarar styrelsen för aktiebolagets organisation och förvaltning av bolagets angelägenheter, 8 kap. 4 § ABL. Av bestämmelsen följer ett ansvar för att bolagets organisation är ändamålsenligt organiserad och att den rymmer kvalitetssäkrade rutiner och funktioner. Styrelsen ska bl.a. se till att
10 Promemoria om sanktioner enligt CRD IV, ingiven till Finansdepartementet av 2013 års värdepappersmarknadsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Dnr. Fi2014/1356/FMA/BF), s. 59 f.
det finns effektiva system för uppföljning och kontroll av bolagets verksamhet och se till att det finns en tillfredsställande kontroll av bolagets efterlevnad av lagar och andra regler som gäller för verksamheten. Styrelsen har huvudansvar för att bolagets informationsgivning dels präglas av öppenhet, dels är korrekt, relevant och tillförlitlig. Enligt 8 kap. 46 a § ABL ska styrelsen i ett publikt aktiebolag årligen fastställa en skriftlig arbetsordning för sitt arbete där det ska anges bl.a. hur arbetet ska fördelas mellan styrelsens ledamöter. Syftet med att införa ett krav på arbetsordning var att underlätta bedömningen av enskilda styrelseledamöters ansvar. Det förhållandet att en styrelseledamot tilldelats huvudansvaret för en viss uppgift är en omständighet som kan vara av betydelse vid bedömningen av om denne ska kunna påföras en sanktion eller sanktionsavgift som ansvarig för en överträdelse från bolagets sida.
Enligt 8 kap. 29 § ABL ska den verkställande direktören sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Vilka ärenden som ingår i den löpande förvaltningen är i viss mån beroende av verksamhetens art och företagets storlek. Styrelsen kan också själv avgöra ärenden som ingår i den löpande förvaltningen. Om styrelsen går in och beslutar i den löpande förvaltningen, upphör den verkställande direktörens befogenhet att sköta ett visst ärende. Den närmare avgränsningen mellan styrelsens och VD:s ansvar i ett publikt aktiebolag ska framgå av de instruktioner som styrelsen ska meddela enligt 8 kap. 46 b § ABL. På samma sätt som arbetsordningen för styrelsen kan en VDinstruktion vara till ledning för bedömningen av vem som är ansvarig för en överträdelse i ett visst fall.
I de fall det rör sig om privata aktiebolag eller andra bolag som inte träffas av ABL:s krav på arbetsordning och instruktioner om arbetsfördelningen mellan olika bolagsorgan får en samlad bedömning göras av vem som är ansvarig för överträdelsen i fråga.
Vilka sanktioner ska kunna riktas mot de fysiska personerna?
Sanktioner som ska kunna tillgripas mot ansvarig styrelseledamot eller verkställande direktör, samt ersättare för någon av dessa personer, består i föreläggande om rättelse vid vite, tillfälligt förbud att rösta för aktier, sanktionsavgifter samt offentliggörande av att en överträdelse har begåtts.
I vilka fall ska sanktioner riktas mot de fysiska personerna?
Ändringsdirektivet saknar närmare anvisningar om i vilka fall som sanktioner ska kunna riktas mot ansvariga personer i ett bolags styrelse eller ledning. Vid genomförandet av bestämmelsen om sanktioner mot fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet har bedömningen gjorts att direktivet inte förutsätter att sanktioner regelmässigt utdöms mot fysiska personer, dvs. direktivet kräver inte att det går att besluta om sanktioner mot fysiska personer varje gång ett kreditinstitut begår en överträdelse.11
Utredningen delar den redovisade bedömningen. För att genomföra motsvarande bestämmelse enligt öppenhetsdirektivet räcker det alltså att svensk rätt erbjuder en möjlighet att för en och samma överträdelse rikta sanktioner också mot ansvariga fysiska personer.
Vid genomförandet av bestämmelsen om sanktioner mot fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet är inte utgångspunkten att de båda prövningarna hanteras på ett i tid sammanhållet sätt. I stället är utgångspunkten att kreditinstitutets överträdelse och ansvar utreds först och frågan om den fysiska personens ansvar efter att det finns ett lagakraftvunnet avgörande mot kreditinstitutet.12I några av remissvaren med anledning av förslaget har framhållits att en sådan ordning skulle kunna få till följd att prövningen mot den fysiska personen inte kan ske förrän flera år efter det att överträdelsen begåtts. Detta anses problematiskt bl.a. utifrån den preskriptionstid om två år från överträdelsen som föreslås gälla i fråga om sanktioner mot fysiska personer samt kraven i artikel 6 Europakonventionen på att den enskilde har rätt till en rättegång inom skälig tid.13
Enligt utredningen ska utgångspunkten vara att Finansinspektionen utreder en fysisk persons ansvar i samband med att överträdelsen mot bolaget utreds. I de fall Finansinspektionen finner att sanktioner även ska vidtas mot en ansvarig fysisk person bör sedan processerna mot bolaget och personen föras i tid samtidigt och i samma domstolsslag (se avsnitt 9.5.3).
11SOU 2014:46 s. 356 och samma promemoria s. 72 12 Samma promemoria s. 59 och s. 107. 13 Se inkomna remissvar från Finansinspektionen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Kammarrätten i Stockholm avseende samma promemoria.
För att kunna påföra bolaget sanktioner krävs att ett antal objektiva kriterier är uppfyllda. För att påföra en ansvarig fysisk person sanktioner för samma överträdelse är kraven, som framkommer nedan, högre ställda.
Uppfyllande av objektiva kriterier eller ett subjektivt rekvisit?
Prövningen av sanktioner och sanktionsavgifter mot ansvariga personer i ett bolags styrelse eller ledning för överträdelser från bolagets sida kommer att göras på grundval av fler omständigheter och lämna större utrymme för bedömningar i ansvarsfrågan än vad som gäller vid sanktioner mot bolag eller fysiska personer vid överträdelser av flaggningsbestämmelserna. Exempelvis kan bolaget och en enskild fysisk person ha olika uppfattning om vem som är ansvarig för överträdelsen. I sådana mer komplicerade fall är det inte möjligt att på samma sätt ha schablonmässiga och enkla regler för att bestämma exempelvis hur hög sanktionsavgiften för en överträdelse ska vara. Av rättssäkerhetsskäl framstår därför en lösning med strikt ansvar inte som lämplig vid sanktioner mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från bolagets sida. Utredningen anser mot denna bakgrund att sanktioner eller sanktionsavgifter i dessa fall inte ska kunna beslutas om det inte föreligger uppsåt eller oaktsamhet.
I svensk rätt finns exempel på lagstiftning som förutsätter att subjektiva rekvisit är uppfyllda vid beslut om sanktioner mot fysiska personer för ett företags överträdelser. Enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen får Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket besluta att ett företag ska betala en konkurrensskadeavgift om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § i lagen eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Konstruktionen med subjektiva rekvisit har sin bakgrund i att det enligt EU-rätten fordras uppsåt eller oaktsamhet för att ett företags företrädare ska kunna åläggas avgifter för överträdelser av konkurrensreglerna. Regeringen ansåg av rättssäkerhetsskäl att det var att föredra att konkurrensskadeavgift bara skulle kunna dömas ut vid uppsåtliga
eller oaktsamma överträdelser av förbuden (prop. 1992/93:56 s. 30 f.).14
Vid genomförandet av bestämmelser om sanktioner mot fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet har föreslagits att det införs ett subjektivt rekvisit och att gränsen för det subjektiva rekvisitet dras vid uppsåt och grov oaktsamhet. Sanktioner mot ansvariga fysiska personer bör enligt förslaget komma i fråga endast om den juridiska personens överträdelse är av allvarligare slag.15
Utredningen anser att endast ett krav på uppsåt för beslut om sanktioner och sanktionsavgift skulle riskera att göra regleringen tandlös, vilket skulle få till följd att öppenhetsdirektivets krav på en effektiv sanktionering av bestämmelserna inte uppfylls. Regelverket syftar inte endast till att komma till rätta med sådana uppenbart oseriösa ledningspersoner som medvetet undanhåller marknaden relevant finansiell information. Mot denna bakgrund bör även oaktsamma överträdelser eller försummelser kunna leda till sanktion eller sanktionsavgift. Det förhållandet att sanktionsavgifterna kan uppgå till mycket höga belopp talar för att det endast är en mer kvalificerad form av försummelse eller oaktsamhet från den ansvariga fysiska personens sida som bör föranleda en sanktion eller sanktionsavgift. Gränsen för det subjektiva rekvisitet bör därför dras vid grov oaktsamhet.
Om styrelsen eller den verkställande direktören har tagit medvetna risker i fråga om riktigheten i lämnad finansiell information bör det anses vara grovt oaktsamt. Styrelsen har en kontrollerande funktion och det åligger styrelsen att regelbundet följa upp informationslämnandet och att det finns en ändamålsenlig organisation för detta.
Vad gäller det materiella innehållet i den regelbundna finansiella informationen kan företagens rapporteringsskyldighet ibland vara tekniskt komplicerad. Regelverket är ett principbaserat system som ibland anvisar alternativa redovisningssätt och regleringen kan åtminstone i detaljerna lämna utrymme för tolkningar. Även flaggningsbestämmelserna innehåller komplicerade regler för att beräkna rösträtter för vissa andra finansiella instrument än aktier. Om det i
14 Andra exempel där lagstiftaren valt att införa subjektiva rekvisit vid bedömningen av fysiska personers ansvar för en juridisk persons överträdelser finns i 59 kap. 12 § skatteförfarandelagen och 29 kap. 1 § ABL. 15 Samma promemoria s. 62 ff.
efterhand visar sig att styrelsen eller verkställande direktören gjort en felaktig tolkning av en bestämmelse som ger utrymme för bedömningar bör inte detta i sig innebära att det varit fråga om ett så oaktsamt beteende att sanktioner eller sanktionsavgifter blir aktuella. I sådana fall torde det krävas att styrelsen eller verkställande direktören har fått tydliga signaler på att det föreligger brister, t.ex. i form av påpekande från revisorer eller sanktioner från Finansinspektionen och ändå underlåtit att vidta åtgärder för att agerandet ska anses ha skett med sådan grad av oaktsamhet att sanktioner eller sanktionsavgifter för den fysiska personen ska komma i fråga.
Endast allvarliga överträdelser
Som framhållits av 2012 års marknadsmissbruksutredning och 2013 års värdepappersmarknadsutredning, vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivets bestämmelser om sanktioner mot fysiska personer, innebär omständigheten att sanktioner och sanktionsavgifter endast kan komma i fråga när styrelseledamot eller verkställande direktör och ersättare för dessa har handlat uppsåtligt eller grovt oaktsamt en viss begränsning av sanktionssystemet i dessa fall. I de situationer när den fysiska personens agerande har varit grovt oaktsamt, medan den överträdelse som den juridiska personen till följd av agerandet har gjort sig skyldig till varit mindre allvarlig är det emellertid inte proportionerligt att besluta om sanktioner och sanktionsavgifter mot en styrelseledamot, verkställande direktören eller någon ersättare för dessa för samma överträdelse. Sanktioner mot fysiska personer bör därför komma i fråga endast om den juridiska personens överträdelse är av allvarligare slag.16Bedömningen av allvarligheten sker utifrån de kriterier som ska vara styrande inför valet av sanktion (se avsnitt 8.4.1).
16 Samma promemoria s. 72.
8.6. Samarbete i sanktions- och utredningsfrågor med andra behöriga myndigheter
Bedömning: Nuvarande skyldighet för Finansinspektionen att
samarbeta med utländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av öppenhetsdirektivet omfattar även samarbete vid utövande av sanktions- och utredningsbefogenheter. Någon lagstiftningsåtgärd för att genomföra ändringsdirektivet i denna del krävs därför inte.
I öppenhetsdirektivet (artiklarna 25.2 och 25.3) finns bestämmelser om att medlemsstaternas behöriga myndigheter ska samarbeta med varandra. Enligt bestämmelserna ska de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bistå varandra och samarbeta när så krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter och utöva sina befogenheter enligt direktivet, eller enligt den lagstiftning som genomför direktivet nationellt. Direktivet innehåller också utförliga bestämmelser om informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och om förebyggande åtgärder. Enligt artikel 25.1 i direktivet ska information som omfattas av sekretess hos den behöriga myndigheten få överlämnas till utomstående personer och andra myndigheter under förutsättning att detta föreskrivits i lag eller annan författning i medlemsstaten. Bestämmelser om sekretess ska dock inte hindra att de behöriga myndigheterna utbyter konfidentiell information eller lämnar sådan information till Esma. De överlämnade uppgifterna omfattas av den tystnadsplikt som anställda och före detta anställda vid den mottagande myndigheten är bundna av (artikel 25.3).
Bestämmelser om skyldighet att samarbeta och utbyta information har i svensk rätt genomförts i 6 kap. 5 § LHF och 23 kap. 5 § LVM. Av bestämmelserna följer att Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av bl.a. öppenhetsdirektivet (prop. 2006/07:65 s. 329 f. och s. 354). En svensk myndighets möjlighet att lämnat ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 8 kap. 3 § OSL. En svensk myndighets möjlighet att inhämta information från myndigheter i andra medlemsstater och därvid behålla eventuell sekretess regleras i 30 kap. 7 §
OSL. Reglerna om sekretess har ansetts motsvara de krav som ställs i öppenhetsdirektivet (samma prop. s. 249 f.).
Enligt ett tillägg till artikel 25.2 i öppenhetsdirektivet ska de behöriga myndigheterna vid utövandet av sina sanktions- och utredningsbefogenheter samarbeta för att se till att sanktionerna eller åtgärderna leder till önskat resultat. Myndigheterna ska samordna sina insatser när det gäller gränsöverskridande fall. Som nämnts ovan innebär de gällande bestämmelserna om samarbete i 6 kap. 5 § LHF och 23 kap. 5 § LVM att Finansinspektionen ska samarbeta med andra behöriga myndigheter i den utsträckning som krävs enligt öppenhetsdirektivet. Detta inkluderar enligt utredningens bedömning även ett sådant samarbete avseende sanktions- och utredningsbefogenheter som föreskrivs i ändringdirektivet Någon lagstiftningsåtgärd för att genomföra direktivet i detta avseende är därför inte nödvändig.
9. Beslut i sanktionsärenden
9.1. Inledning
Handläggningen av sanktionsärenden behandlas i flera lagstiftningssammanhang.1 Mycket diskuterat har varit om samma beslutsordning ska gälla för både fysiska och juridiska personer. Utredningen om nya kapitaltäckningsregler föreslog att sanktionerna, såväl mot juridiska som fysiska personer, ska handläggas och beslutas av Finansinspektionen enligt samma ordning som i dag.2 Regeringen har i propositionen Förstärkta kapitaltäckningsregler följt utredningens förslag i fråga om sanktioner mot juridiska personer (prop. 2013/14:228 s. 236 f.). Frågan om beslutsordning beträffande fysiska personer har emellertid brutits ut ur lagstiftningsärendet. Regeringen bedömde att den frågan behövde utredas ytterligare (samma prop. s. 109). Ett annat förslag än det som utredningen om nya kapitaltäckningsregler lämnade har nyligen lämnats av 2012 års marknadsmissbruksutredning och 2013 års värdepappersmarknadsutredning.3
När det gäller handläggning av sanktionsärenden ska också denna utredning beakta i vilken utsträckning som det är lämpligt att låta förvaltningsmyndigheter pröva frågor om sanktionsavgifter.4
Enligt nuvarande beslutsordning utreder och beslutar Finansinspektionen i sanktionsärenden och möjligheten finns att överklaga besluten till allmän förvaltningsdomstol. Utredningens utgångs-
1 Se t.ex. prop. 2012/13:143 Effektivare sanktioner för arbetsmiljö och arbetstidsreglerna, Sanktionsavgifter på trygghetsområdet (SOU 2011:3). Marknadsmissbruk II (SOU 2014:46) samt och uppdraget för 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04, Dir. 2013:55). 2SOU 2013:65 s. 407–430. 3 Promemoria om sanktioner enligt CRD IV, ingiven till Finansdepartementet av 2013 års värdepappersmarknadsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Dnr. Fi2014/1356/FMA/BF). 4 Se kommittédirektiven (Dir 2013:109) s. 10 f., och hänvisningen till uttalade riktlinjer om sanktionsavgifter (prop. 1981/82:142 s. 25).
punkt har varit att så långt som möjligt behålla denna ordning. Därigenom utnyttjas på bästa sätt den kompetens och erfarenhet som redan finns hos inspektionen och domstolarna. De nya krav som öppenhetsdirektivet ställer om krav på sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning har emellertid föranlett utredningen att just för dessa fall föreslå en något annorlunda handläggningsordning.
9.2. Delegationsmöjligheter vid utövande av sanktioner
Enligt den nya artikel 24.4a i öppenhetsdirektivet ska den behöriga myndigheten ges alla utredningsbefogenheter som krävs för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter. Befogenheterna ska utövas enligt nationell rätt. Enligt den nya artikel 24.4b i direktivet ska den behöriga myndigheten utöva sin sanktionsbefogenhet i enlighet med direktivet och nationell rätt på något av följande sätt:
- direkt,
- i samarbete med andra myndigheter,
- på eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter, eller
- efter ansökan hos de behöriga rättsliga myndigheterna.
Nu återgivna artiklar är inte kommenterade i skälen till ändringsdirektivet. Enligt utredningen bör de emellertid uppfattas på följande sätt. Det står medlemsstaterna fritt att i sin nationella lagstiftning ha ett system som innebär att den behöriga myndigheten fattar beslut om sanktioner eller att införa en ordning som innebär att en sanktionsbefogenhet får utövas t.ex. genom ett ansökningsförfarande till domstol. Inget hindrar heller en modell där den behöriga myndigheten först utfärdar ett sanktionsföreläggande, som om det godkänns, blir att jämställa med en lagakraftvunnen dom.
9.3. Utgångspunkter för utformningen av beslutsordningen
Vid genomförandet av bestämmelserna om sanktioner och sanktionsavgifter i öppenhetsdirektivet bör hänsyn tas till systematiken i svensk rättsordning när det gäller att fördela uppgifter mellan förvaltningsmyndigheter och domstolar. Därutöver bör även rättssäkerhetskrav beaktas.
De sanktioner som föreskrivs i öppenhetsdirektivet ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 28.1). Effektivitet får i detta sammanhang anses innebära ett krav på effektivitet i sanktionssystemet som helhet, inbegripet handläggningen och beslutsordningen av överträdelseärenden samt samarbete mellan berörda myndigheter.
Som anförts i avsnitt 9.1 behandlas handläggningen av sanktionsärenden i flera lagstiftningssammanhang. Följande redogörelse för beslutsordningen för sanktionsärenden inom andra rättsområden samt rättsäkerhets- och lämplighetsaspekter på beslutsordningens utformning har i tillämpliga delar hämtats från betänkandet Marknadsmissbruk II (SOU 2014:46) och Promemoria om sanktioner enligt CRD IV av 2013 års värdepappersmarknadsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning.
9.3.1. Beslutsordning inom andra rättsområden
Tillsynsmyndigheten utreder och fattar beslut
Såvitt gäller sanktioner och sanktionsavgifter med stöd av LHF och LVM fattar Finansinspektionen det första rättsligt bindande beslutet. Denna ordning förekommer också utanför finansmarknadsområdet. Det får närmast ses som en huvudregel att en förvaltningsmyndighet utreder en misstänkt överträdelse och, som första instans, fattar beslut i ärendet om att påföra t.ex. sanktionsavgifter. Detta sker i mycket stor omfattning beträffande skattetillägg som Skatteverket enligt 49 kap. skatteförfarandelagen kan besluta om när en skattskyldig lämnat en oriktig uppgift eller skönstaxerats. Även vissa överträdelser inom miljörättsområdet kan föranleda sanktionsavgift som beslutas av tillsynsmyndigheten (30 kap.1–3 §§miljöbalken). Ytterligare exempel på administrativa sanktionsavgifter som beslutas
av tillsynsmyndighet finns bl.a. i tullagen (8 kap. 2–8 §§) och i plan- och bygglagen (11 kap. 4–11 §§).
Gemensamt för de angivna exemplen är att bestämmelserna bygger på en prövning av objektiva kriterier. För att tillgodose rättssäkerhetskrav finns säkerhetsventiler i form av bestämmelser om jämkning och eftergift i vissa undantagsfall där den avgiftsskyldiges agerande framstår som ursäktligt. Det är fråga om regler som ofta är relativt enkla att tillämpa och där beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat. Detta är omständigheter som ofta framhålls i förarbetsuttalanden som skäl till att förvaltningsmyndigheter kan anses vara lämpade för att fatta beslut i sådana ärenden.5
Det kan nämnas att 1999 års skattetilläggskommitté föreslog att subjektiva rekvisit skulle införas i fråga om skattetillägg. Likväl föreslog kommittén inte någon ändring avseende beslutsförfarandet, dvs. det skulle fortfarande vara Skatteverket (vid den aktuella tidpunkten Riksskatteverket), med andra ord en förvaltningsmyndighet, som utredde och beslutade i ärendet. Några subjektiva rekvisit infördes dock inte. Enligt regeringen ansågs det försvåra beslutsfattandet för Skatteverket. Det anfördes vidare att bedömningar om uppsåt och oaktsamhet inte sällan är juridiskt komplicerade och att Skatteverkets utredningar är begränsade. Däremot ansågs det finnas anledning att ändra befrielsegrunderna för att prövningen skulle bli mer nyanserad och förutsebar (prop. 2002/03:106 s. 138 f.).
Prövning och beslut i domstol
Även om sanktioner och sanktionsavgifter många gånger beslutas av en förvaltningsmyndighet förekommer det att sanktionerna utdöms inom ramen för en kontradiktorisk domstolsprocess. Ett sådant exempel är konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen. Enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen får Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket besluta att ett företag ska betala en konkurrensskadeavgift om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt förbuden i 2 kap. 1 eller 7 §§ eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Som
5 Se t.ex. prop. 2002/03:106 s. 138 f. samt SOU 2004:37 s. 97 ff. och prop. 2005/06:182 s. 43 f.
skäl för en ordning med prövning i domstol har anförts att målen har likheter med brottmål och att det där kan behövas en domstolsprövning i första instans, i stället för prövning av förvaltningsmyndighet.6
Företrädaransvaret enligt skatteförfarandelagen utgör i och för sig inte en administrativ sanktion. I mål om företrädaransvar ingår dock en prövning av subjektiva rekvisit som påminner om en straffrättslig bedömning. Om en företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte har gjort skatteavdrag med rätt belopp eller anmälan om F-skatt, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala det belopp som den juridiska personen har gjorts ansvarig för. Om det finns särskilda skäl får företrädaren helt eller delvis befrias från betalningsskyldigheten. Beslut om betalningsansvar fattas av förvaltningsrätten på ansökan av Skatteverket (59 kap.12, 15 och 16 §§skatteförfarandelagen).
Förfaranden med avgiftsföreläggande
I konkurrensrätten och inom arbetsmiljöområdet finns avseende sanktionsavgifter ett beslutsförfarande som kan sägas vara ett mellanting av förvaltningsmyndighetsbeslut och domstolsbeslut. Konkurrenslagen ger Konkurrensverket en möjlighet att meddela beslut om konkurrensskadeavgift genom ett avgiftsföreläggande i stället för att väcka talan om konkurrensskadeavgift hos domstol. Detta alternativ står endast till buds i de fall Konkurrensverket bedömer att sakomständigheterna kring överträdelsen är klara. Företaget kan välja om det vill godkänna föreläggandet. Systemet bygger alltså på frivillighet. Om ett avgiftsföreläggande skriftligen godkänns av företaget inom den tid som Konkurrensverket bestämmer gäller det som en lagakraftvunnen dom och kan verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Om företaget väljer att inte godkänna föreläggandet kan Konkurrensverket väcka talan om konkurrensskadeavgift vid Stockholms tingsrätt (3 kap. 16–19 §§).
I förarbetena anförde regeringen att det inte var påkallat att ge Konkurrensverket en generell behörighet att fatta bindande beslut
6Prop. 2007/08:135 s. 84, jfr uttalande ang. t.ex. miljösanktionsavgifter, som inte kräver uppsåt eller oaktsamhet, prop. 2005/06:182 s. 46 f.
om konkurrensskadeavgift. Däremot ansågs det resurseffektivt och angeläget att i medgivna fall ge Konkurrensverket rätten att besluta om avgift. Det gäller fall där företaget medger Konkurrensverkets talan. Att behöva föra sådana mål till domstol är inte resurseffektivt, varken för företaget, Konkurrensverket eller för domstolarna (prop. 2007/08:135 s. 87). Det anfördes vidare, med hänsyn till rättssäkerhetskrav, att ett avgiftsföreläggande bara borde utfärdas när det står klart att det inte finns några betydande osäkerhetsmoment beträffande utgången av en alternativ domstolsprocess. Ett avgiftsföreläggande ansågs inte vara aktuellt när sakomständigheterna rörande överträdelsen är oklara, även om det aktuella företaget skulle medge överträdelsen. Detsamma angavs gälla om Konkurrensverket skulle bedöma att det finns ett prejudikatintresse. I övrigt finns inte några begränsningar utan avgiftsföreläggande kan meddelas generellt (samma prop. s. 88). Av de i propositionen återgivna remissvaren var det bara Advokatsamfundet som avstyrkte förslaget och ställde sig tveksam till införandet av en möjlighet för företagen att betala konkurrensskadeavgift för att slippa en domstolsprocess. Samfundet ansåg vidare att den typ av allvarliga överträdelser som det är fråga om inte lämpar sig för avgiftsföreläggande.
Sanktionssystemet i arbetsmiljölagen (1977:1160) är konstruerat så att vissa överträdelser kan leda till antingen straff eller sanktionsavgift. Sanktionsavgiften ska tas ut av den fysiska eller juridiska person som drev den verksamhet där överträdelsen skedde. Avgift tas ut även om en överträdelse har skett utan uppsåt eller oaktsamhet (8 kap.1, 2, 5 och 6 §§arbetsmiljölagen). Såvitt avser påförande av sanktionsavgift enligt arbetsmiljölagen beslutades detta tidigare av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket hade dock möjlighet att, innan sådan talan väcktes, pröva frågan genom ett avgiftsföreläggande. Om föreläggandet godkändes gällde det som en lagakraftägande dom. Förfarandet var avsett att användas när det var relativt lätt att konstatera att en överträdelse hade skett (prop. 1993/94:186 s. 52). Lagstiftningen har nyligen ändrats. Eftersom förfarandet med avgiftsföreläggande var det som regelmässigt hade använts, ansåg regeringen att förfarandet skulle vara obligatoriskt och det har nu gjorts till huvudregel (prop. 2012/13:143 s. 75 f.). Det innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att godkänna avgiften inom viss tid. Om Arbetsmiljöverkets föreläggande inte
godkänns får verket ansöka hos allmän förvaltningsdomstol (8 kap. 7 § arbetsmiljölagen) om att sanktionsavgift ska tas ut.
Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Det är framför allt när det är fråga om prövningen av subjektiva rekvisit som det anses föreligga behov av eller vara lämpligt att det första rättsligt bindande beslutet fattas av en domstol i stället för en förvaltningsmyndighet (jfr prop. 1981/82:142 s. 21 ff.). I svensk rätt bygger de flesta sanktionsavgifter på en prövning av objektiva kriterier och beslutas av förvaltningsmyndighet som första instans. Undantag finns exempelvis vad gäller konkurrensskadeavgift som bygger på subjektiva rekvisit och där sker den första prövningen i domstol. Beslut om att påföra en sanktionsavgift genom att förvaltningsmyndigheten meddelar ett avgiftsföreläggande förekommer enbart i konkurrensrätten och i arbetsmiljörätten, och får verkan bara när avgiftsskyldigheten har medgetts av den som anspråket riktar sig mot.
9.3.2. Rättsäkerhetsgarantier
Som redovisats finns omständigheter som talar för och omständigheter som talar emot att sanktionsavgiften ska anses vara likställd en anklagelse om brott i Europakonventionens mening (avsnitt 8.3.3). En prövning av huruvida en överträdelse har begåtts och en sanktion eller sanktionsavgift ska påföras måste därmed uppfylla kraven avseende bl.a. en rättvis och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Rättigheten innebär ett krav på att det finns en enligt lag inrättad domstol som den enskilde kan vända sig till vid prövning av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter.
Bestämmelserna i Europakonventionen hindrar dock inte att ett första beslut om att påföra en sanktion fattas av en annan myndighet än en domstol, så länge den enskilde har rätt till prövning i domstol enligt artikel 6 och rätt att överklaga enligt artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet.7
Som ett led i arbetet med att tillgodose rättssäkerhetskrav har regeringen fastslagit riktlinjer för när sanktionsavgifter bör användas
7 Se t.ex. Le Compte, Van Leuven och De Meyre mot Belgien, dom den 27 maj 1981 och Albert och Le Compte mot Belgien, dom den 10 februari 1983.
och hur de bör utformas. I dessa riktlinjer anges bl.a. att det i vissa fall är lämpligt att överlämna prövningen i fråga om avgiftsskyldighet till de allmänna domstolarna, främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. I sådana fall kan sakkunniga administrativa myndigheter ges ställning som initiativtagare till eller part i domstolsprocessen. Det uttalas vidare att bestämmelser om beräkning av avgiftsbeloppet bör konstrueras så att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen, en parameter, som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften ska bli i det särskilda fallet (prop. 1981/82:142 s. 24 f.).
9.4. Lämplighetsaspekter på utformningen av beslutsordningen
Varken rådande rättssäkerhetskrav eller redovisade uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden kan anses innebära något absolut eller principiellt hinder mot att en förvaltningsmyndighet fattar beslut i ärenden om sanktioner eller sanktionsavgifter som är att jämställa med en brottsanklagelse, eller att det i prövningen ingår ställningstagande till subjektiva rekvisit. Avgörande för utformningen av beslutsordningen har varit en avvägning mellan rättssäkerhetsaspekter och effektivitet i form av ett enklare och snabbare beslutsförfarande.
Det bör betonas att även om sanktioner och sanktionsavgifter vanligtvis bygger på en prövning av objektiva kriterier, ska subjektiva rekvisit ändå beaktas som ett led i prövningen. En avgift ska kunna efterges helt eller delvis om agerandet anses ursäktligt eller om det annars finns särskilda skäl, och i denna del ingår således en prövning av subjektiva förutsättningar.
Man bör vidare ha i åtanke att krav på uppsåt och oaktsamhet inte alltid behöver vara den mest komplicerade bedömningen i ett ärende. En oaktsamhetsbedömning kan ske på mer eller mindre objektiva grunder. När exempelvis bestämmelserna om företrädaransvar omarbetades anförde lagstiftaren, som framgått, att de objektiva förutsättningar som ersatte de subjektiva rekvisiten har ”i sak samma innebörd” (prop. 1996/97:100 s. 440 ff.).
Komplicerade händelseförlopp kan kräva mer eller mindre omfattande bevisning. Det är då en fördel om ett skriftligt förfarande kan kompletteras med muntliga inslag. Om det dessutom är fråga om att påföra t.ex. höga sanktionsavgifter kan ett kontradiktoriskt förfarande ge en större legitimitet. Höga sanktionsavgifter i sig eller ett stort utrymme för att fastställa storleken på sanktionsavgiften är dock inget som hindrar att en förvaltningsmyndighet fattar beslut om sanktionen. Klara riktlinjer för hur avgifterna beräknas bidrar till förtroendet för beslutsförfarandet.
En annan aspekt som bör vägas in i lämplighetsbedömningen är om det kan finnas en risk, verklig eller upplevd, för konflikter mellan en förvaltningsmyndighets olika uppgifter. En myndighet kan, om lagstiftningen innehåller ett bemyndigande, upprätta kompletterande föreskrifter och riktlinjer som sedan används vid myndighetens tillsyn, utredande verksamhet och i rollen som beslutsfattare vid ett ingripande med sanktioner eller sanktionsavgifter. En enskild som är föremål för myndighetens granskning i ett avseende kan samtidigt vara beroende av myndighetens tillstånd i ett annat avseende, t.ex. avseende ny finansiell verksamhet. Den enskilde kan då hamna i en olustig beroendeställning.
En förvaltningsmyndighet med kompetens och sakkunskap inom ett specialområde är enligt utredningens uppfattning bättre lämpad att fatta det första rättsligt bindande beslutet. En sådan myndighets beslut kan antas få större genomslag i den verksamhet som är föremål för tillsynen. En väl fungerande tillsyn av de finansiella marknaderna förutsätter dessutom en handläggnings- och beslutsordning som möjliggör en effektiv tillämpning av reglerna. Genom förfarandet måste åtgärder kunna vidtas inom rimlig tid efter det att en regelöverträdelse har upptäckts, annars är sanktionerna inte effektiva och effekten av sanktionen riskerar att utebli.
9.5. Förfarandet vid beslut om sanktioner
9.5.1. Juridiska personer
Förslag: Finansinspektionen ska fortsatt ha möjlighet att besluta
om sanktioner mot juridiska personer.
En jämförelse med andra rättsområden visar att det i svensk rätt är vanligt att förvaltningsmyndigheten i första instans har en både utredande och beslutande funktion när det gäller sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska och fysiska personer. Det är fråga om regler som ofta är relativt enkla att tillämpa och där beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat. I Sverige har avsteg från denna ordning gjorts för handläggningen av konkurrensskadeavgiften. Orsaken härtill är huvudsakligen att målen har likheter med brottmål och att domstolar är bättre skickade att ägna sig åt bevisvärdering och prövning av om subjektiva rekvisit är uppfyllda.
Ändringsdirektivet innebär inte någon förändring i sak såvitt gäller sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska personer. Precis som tidigare ska det inte göras någon bedömning av huruvida det föreligger uppsåt eller oaktsamhet. De överväganden som förts fram som motiv för en särskild handläggningsordning för konkurrensskadeavgiften gör sig därför inte gällande för sådana sanktioner och sanktionsavgifter som kan beslutas mot juridiska personer inom ramen för öppenhetsdirektivet.
Genom nuvarande beslutsordning vid sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska personer tillgodoses kravet på effektivitet genom att Finansinspektionen inte behöver vända sig till en annan myndighet när en överträdelse konstaterats. Den kompetens och erfarenhet som finns hos inspektionen tas samtidigt tillvara och en beslutsordning som innebär att inspektionen fattar det första rättsligt bindande beslutet ger bra förutsättningar för fortsatt samarbete med andra myndigheter inom EU.
Finansinspektionens beslut om sanktioner och sanktionsavgifter kommer alltjämt att kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid genomförandet av öppenhetsdirektivet i svensk rätt gjorde regeringen bedömningen att en sådan ordning tillgodoser rättssäkerhetsaspekterna på ett tillfredställande sätt (prop. 2006/07:65 s. 231 och s. 241).
Sanktionsavgifterna enligt ändringsdirektivet kommer att kunna uppgå till betydligt högre belopp än tidigare. I lagrådsremissen om Förstärkta kapitaltäckningsregler föreslogs att Finansinspektionen i första instans skulle fatta beslut om sanktionsavgifter. Lagrådet konstaterade vid sin granskning att bestämmelserna om nya sanktionsavgifter mot kreditinstitut skulle kunna uppgå till mycket höga belopp och att det därför av rättssäkerhetsskäl borde vara en uppgift för domstol att pröva sanktionsavgiften. Regeringen fann dock inte skäl att frångå den nuvarande ordningen som innebär att Finansinspektionen fattar beslut om sanktioner och sanktionsavgifter som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (prop. 2013/14:228 s. 236 f.).
Utredningen finner det lämpligt att ansluta sig till den beslutsordning som regeringen bestämt sig för i detta lagstiftningsärende vid genomförandet av motsvarande regler om sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska personer enligt öppenhetsdirektivet. Avgiftens storlek förändrar inte den bedömningen.
Finansinspektionens olika roller och risken för att det därigenom kan uppstå verkliga eller upplevda intressekonflikter eller beroendeförhållanden kan anföras som skäl mot att överträdelseärenden prövas av inspektionen. 2012 års marknadsmissbruksutredning påtalar att Finansinspektionen successivt har fått ett allt större tillsynsområde och därmed fler sanktionsbefogenheter och om utvecklingen fortgår eller förstärks kan det finnas anledning att på nytt överväga frågan om ett särskilt förfarande för sanktionsärenden på finansmarknadsområdet.8 Utredningen delar bedömningen att inspektionens växande tillsynsområde kan utgöra skäl att i ett annat sammanhang på nytt utreda frågan. Det kan även, som 2012 års marknadsmissbruksutredning framhåller, finnas skäl att ta ett samlat grepp om förfarandet med sanktionsavgifter, i synnerhet på finansmarknadsområdet.9
8SOU 2014:46 s. 345. 9 Samma SOU s. 346.
9.5.2. Fysiska flaggningsskyldiga personer
Förslag: Finansinspektionen ska fortsatt ha möjlighet att besluta
om sanktioner mot fysiska personer vid överträdelser av bestämmelserna om anmälan vid flaggning.
Som framkommit har domstolsprövning ansetts motiverad främst när en bedömning av avgiftsskyldigheten är beroende av att uppsåt eller oaktsamhet kan fastställas. I de fall då det är tillräckligt att kontrollera om en eller flera objektiva förutsättningar för beslut om sanktioner eller sanktionsavgift föreligger bör beslutet tas av förvaltningsmyndighet (jfr prop. 1981/82:142 s. 24 f. och prop. 2005/06:182 s. 47). En prövning i förvaltningsmyndighet som första instans står inte heller i strid med Europakonventionen om myndighetens avgiftsbeslut kan överklagas till domstol. Öppenhetsdirektivet synes för övrigt bygga på tanken att sanktionsavgifter kan beslutas av behörig myndighet, som ska vara en förvaltningsmyndighet, oavsett avgiftens storlek. Europaparlamentet och rådet har inte uppmärksammat någon konflikt mellan Europakonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och det sanktionssystem som tillämpas och är föremål för betydande skärpningar enligt ändringsdirektivet.
I gällande svensk rätt finns precis som vid sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska personer, en befogenhet för Finansinspektionen att besluta om sanktioner mot fysiska flaggningspliktiga personer vid överträdelser av bestämmelserna om anmälan vid flaggning. Bestämmelserna bygger på en prövning av objektiva kriterier och som redovisats i avsnitt 8.5.1 föreslår utredningen ingen ändring i detta avseende. Enligt utredningen gör sig samma motiv som redovisats för att behålla nuvarande beslutsordning vid sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska personer sig gällande även i dessa fall (avsnitt 9.5.1).
Med anledning av att fysiska flaggningspliktiga personer ska kunna påföras betydligt högre sanktionsavgift än i dag har utredningen övervägt om systemet där Finansinspektionen får fatta det första rättsligt bindande beslutet bör begränsas till fall där en förhållandevis låg avgift kan komma i fråga eller fall som är av enkel beskaffenhet. En modell skulle kunna vara att Finansinspektionen i övriga fall beslutar om sanktionsföreläggande och i de fall ett
sådant föreläggande inte godkänns kan inspektionen väcka talan i domstol om utdömande av sanktionsavgiften.
Vad först gäller frågan om Finansinspektionens behörighet att fatta bindande beslut ska förbehållas vissa enklare fall kan sägas att flaggningsöverträdelser allmänt betraktat utgör ett okomplicerat rättsområde och bedömningen av huruvida en aktieägare anmält en ändring i rätt tid eller på rätt sätt är i flertalet fall lätt att göra (jfr prop. 2006/07:65 s. 228). Vad sedan gäller beloppsgränsen kan en sådan vara svår att fastställa. En beloppsgräns kan också på ett omotiverat sätt avhålla Finansinspektionen från att påföra högre sanktionsavgifter för att slippa gå vägen via sanktionsföreläggande och eventuell domstolsprocess. Någon särskild beloppsgräns för när Finansinspektionen får fatta bindande beslut om sanktionsavgift mot fysiska flaggningsskyldiga personer bör därför inte införas.
Som utredningen tidigare konstaterat är varken höga sanktionsavgifter i sig eller ett stort utrymme för Finansinspektionen att fastställa storleken på sanktionsavgiften något som hindrar att inspektionen fattar det första bindande beslutet. En sådan ordning ställer dock höga krav på förutsebarhet och transparens i sanktionssystemet och klara riktlinjer för hur avgifterna beräknas bidrar till förtroendet för beslutsförfarandet. I Finansinspektionens riktlinjer10används en schablonmetod för att fastställa sanktionsavgifter vid överträdelser av flaggningsreglerna. Metoden bygger på en grundavgift vid försening i antal handelsdagar. Grundavgiftstabellen kan sedan frångås med beaktande av försvårande respektive förmildrande omständigheter. Den metod som Finansinspektionen i dag tillämpar innehåller ett tydligt och mätbart moment i överträdelsen som gör att det i rimlig utsträckning går att förutse hur stor avgiften kan bli i det särskilda fallet.
10 Finansinspektionens riktlinjer för bestämmande av särskild avgift för överträdelser av 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, Fi Dnr 11-9242.
9.5.3. Fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning vid överträdelser från bolagets sida
Förslag: Finansinspektionen prövar genom sanktionsförelägg-
ande frågor om sanktioner mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från bolagets sida.
Om ett sådant föreläggande inte har godkänts inom utsatt tid får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas.
Ett förfarande med sanktionsföreläggande
Utredningen föreslår att det vid prövningen av sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning vid överträdelser från bolagets sida införs subjektiva rekvisit (avsnitt 8.5.2). Bestämmelserna skiljer sig därigenom från reglerna om sanktioner och sanktionsavgifter mot juridiska personer och flaggningsskyldiga fysiska personer som bygger på en prövning av objektiva kriterier.
Som tidigare konstaterats är det motiverat med domstolsprövning främst när en bedömning av avgiftsskyldigheten är beroende av att ett uppsåt eller en oaktsamhet kan fastställas. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att prövningen av sanktioner och sanktionsavgifter mot ansvariga fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning vid överträdelser från bolagets sida ska ske i domstol.
En ordning som innebär att Finansinspektionen måste väcka talan hos domstol för en prövning av en sanktion eller sanktionsavgift kan försena beslutet i förhållande till en ordning där tillsynsmyndigheten själv kan fatta beslutet. Det skulle i så fall motverka effektivitetssyftet i öppenhetsdirektivet i den utsträckning man därmed avser ett snabbare beslutsförfarande. För att inte i onödan försena överträdelseärenden finns det skäl för en modell där Finansinspektionen, på samma sätt som föreslagits vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet och marknadsmissbruksförordningen,11först utfärdar ett sanktionsföreläggande, som om det godkänns blir
11 Promemoria om sanktioner enligt CRD IV, ingiven till Finansdepartementet av 2013 års värdepappersmarknadsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Dnr. Fi2014/1356/FMA/BF), s. 95 ff. och SOU 2014:46 s. 346 ff.
att jämställa med en lagakraftvunnen dom. I de fall ett sådant föreläggande inte godkänns kan Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktionen ska beslutas.
Val av domstolsslag
För det fall ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid ska enligt utredningens förslag Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktionen ska beslutas. I fråga om valet av domstolsslag gör utredningen följande överväganden.
Beslut om administrativa sanktioner och avgifter vid överträdelser av reglerna om flaggning och regelbunden finansiell information i LHF och LVM är av offentligrättslig karaktär och ska enligt gällande ordning prövas av allmän förvaltningsdomstol. Frågan är om det föreligger skäl att avvika från den gängse ordningen i något avseende vid införandet av sanktioner och sanktionsavgifter mot ansvariga fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning vid överträdelser från bolagets sida.
Den omständigheten att sådana överträdelseärenden innefattar en bedömning av subjektiva rekvisit, som i brottmål regelmässigt är föremål för prövning i allmän domstol, kan i viss mån anföras som skäl för att allmän domstol är lämplig.12 Det är emellertid inte heller något främmande för allmän förvaltningsdomstol att pröva subjektiva rekvisit. En sådan prövning sker exempelvis i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen samt i mål enligt produktsäkerhetslagen (2004:451). Såvitt utredningen känner till finns från lagstiftarens sida inga tankar om att ändra denna ordning.
Finansinspektionens beslut om sanktioner vid överträdelser av de skyldigheter som följer av LHF och LVM överklagas, som ovan anförts, enligt gällande rätt till allmän förvaltningsdomstol (8 kap. 1 § LHF och 26 kap. 1 § LVM). Även enligt annan finansmarknadsrättslig lagstiftning överklagas Finansinspektionens beslut om ingripanden till allmän förvaltningsdomstol (se bl.a. 15 § lagen [2012:735] med kompletterande bestämmelser till EU:s blank-
12 I de fall ett sanktionsföreläggande inte har godkänts föreslås vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet att prövningen ska destineras till Stockholms tingsrätt, samma promemoria s. 95 ff. Även 2012 års marknadsmissbruksutredning har föreslagit att sanktioner vid överträdelser av marknadsmissbruksförordningen ska destineras till Stockholms tingsrätt, SOU 2014:46 s. 354 f.
ningsförordning och 8 kap. 3 § lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden). En sådan instansordning gäller vanligtvis även utanför finansmarknadsområdet vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut om administrativa sanktioner (se exempelvis ovan nämnda skattetillägg enligt skatteförfarandelagen, tulltillägg enligt tullagen och arbetsmiljöavgift enligt arbetsmiljölagen).
Genom att förlägga prövningen av sanktioner mot fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning, på talan av Finansinspektionen, till allmän förvaltningsdomstol tas den kompetens som redan finns hos domstolarna att pröva överträdelser av regelverket tillvara. Detta torde leda till att handläggningen blir mer effektiv och omloppstiderna kortare. Till följd av forumregeln i 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kommer ansökningar om att en sanktion eller sanktionsavgift ska beslutas att ske hos Förvaltningsrätten i Stockholm med den organisation som Finansinspektionen nu har.13 Den koncentration som blir effekten härav kan också leda till ökad kvalitet i dömandet och en mer enhetlig praxis.
Om Finansinspektionens beslut om sanktion eller sanktionsavgift mot bolaget för en överträdelse prövas i allmän förvaltningsdomstol och sanktionen mot en styrelseledamot eller verkställande direktören för samma överträdelse prövas i allmän domstol kompliceras av förståeliga skäl handläggningen. Utgångspunkten bör enligt utredningen vara att likartade mål ska handläggas i samma domstol. En sådan ordning är inte bara till fördel för den enskilde utan torde även gynna rättssäkerheten och medföra processekonomiska fördelar för såväl den enskilde som för det allmänna. Ett förfarande som medger en handläggning av frågorna i samma domstol minskar risken för kompetenskonflikter som kan uppstå vid handläggning av likartade mål i olika domstolar samt ger bättre möjlighet att samtidigt kunna pröva sanktioner mot fysiska och juridiska personer för samma överträdelse.
Mot den redovisade bakgrunden skulle det innebära ett alltför stort steg för denna utredning att föreslå en ordning där typiska förvaltningsrättsliga frågeställningar bryts ut och hanteras i den ordning som gäller vid de allmänna domstolarna. För det fall ett
13 Jfr Lagrådets yttrande över förslag till En ny organisation för polisen den 31 januari 2014.
sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid föreslår därför utredningen att Finansinspektionen får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas.
9.6. Särskilt om förfarandet med sanktionsföreläggande
Förslag: Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den fysiska person som föreläggandet avser,
2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för
att känneteckna den,
3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och
4. den sanktion som föreläggs personen.
Föreläggandet ska innehålla en upplysning om att talan om sanktionen kan väckas om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.
För att systemet ska vara effektivt är det av vikt att systemet utformas så att det kan antas att föreläggandena kommer att godtas. Av förvaltningslagen (1986:223) följer också att den behöriga myndigheten regelmässigt ska kommunicera ett övervägande om föreläggande av visst innehåll innan beslut om föreläggande fattas. Som tidigare anförts är klara riktlinjer för sanktionsavgifternas storlek centralt för att skapa förtroende för beslutsförfarandet. Sådana riktlinjer i kombination med att avgifterna inte blir alltför höga kan antas bidra till att sanktionsföreläggandena i högre utsträckning godkänns.
Öppenhetsdirektivet anger ett tak för sanktionsavgifternas storlek, även om detta är mycket högt. Någon särskild beloppsgräns för avgiftsförelägganden bör emellertid inte införas utan befogenheten att utfärda sanktionsföreläggande bör gälla generellt.
Ett sanktionsföreläggande måste innehålla vissa uppgifter för att kunna identifiera överträdelsen och avgränsa den mot andra förfaranden. Föreläggandet bör innehålla uppgift om den fysiska person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som
är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen och den sanktion som föreläggs personen. Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet behöver inte ställas.
För att undvika att Finansinspektionen ansöker om att sanktionen eller sanktionsavgiften ska beslutas måste personen i fråga skriftligen godkänna föreläggandet inom den tid som inspektionen bestämmer. Tidsperioden bör vara kort. Om den förelagda personen dessförinnan uttryckligen förklarat att han eller hon inte godkänner föreläggandet bör Finansinspektionen kunna ansöka hos domstol om beslut avseende den överträdelse som föreläggandet avser.
Föreläggandet ska innehålla en upplysning om att talan om sanktionen kan väckas om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.
9.7. Betalning av sanktionsavgift, verkställighet och preskription
I 6 kap. 3 b § LHF och 25 kap. 20 § LVM finns bestämmelser om att den som Finansinspektionen avser att ta ut särskild avgift av måste delges en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av inspektionen inom viss tid. Enligt LHF är tiden två år från det att överträdelsen av flaggningsreglerna ägde rum. Motsvarande tidsfrist vid överträdelser av reglerna om regelbunden finansiell information enligt LVM är sex månader. Som skäl för en längre tidsfrist enligt LHF anfördes i förarbetena att situationen skiljer sig jämfört med den då ett företag underlåter att offentliggöra regelbunden finansiell information i rätt tid, eftersom det för sådan information finns särskilt uppsatta tidsfrister och det således är känt för Finansinspektionen när informationen ska publiceras. Det är av det skälet nödvändigt att inspektionen får en längre tid till sitt förfogande innan den berörde måste delges upplysning om att frågan har tagits upp (prop. 2006/07:65 s. 242).
Motsvarande bestämmelser bör även finnas vid beslut om sanktionsföreläggande mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från bolagets sida, varför regler härom ska föras in i LHF och LVM.
Såvitt gäller betalning och indrivning av särskild avgift finns bestämmelser i 6 kap. 3 d § LHF och 25 kap. 25–27 §§ LVM. Enligt bestämmelserna ska avgiften betalas inom 30 dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Bestämmelserna om betalning bör justeras så att det framgår att tiden även räknas efter en dom om att ta ut avgiften vunnit laga kraft.
I 25 kap. 28 § LVM finns en bestämmelse om att särskild avgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom en femårsfrist från det att beslutet vann laga kraft. En motsvarande bestämmelse finns i 6 kap. 3 e § LHF såvitt gäller överträdelser av reglerna om prospekt samt erbjudandehandlingar enligt lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. Däremot omfattar inte bestämmelsen överträdelser av flaggningsreglerna. Utredningen föreslår att nuvarande lagstiftning ändras så att en sanktionsavgift som har beslutats faller bort på grund av utebliven verkställighet inom femårsfristen, dvs. även när avgiften har påförts på grund av överträdelse av flaggningsbestämmelserna.
10. Konsekvenser av utredningens förslag
10.1. Inledning
Utredningen har i betänkandet lämnat förslag till de anpassningar av svensk rätt som föranleds av ändringar i öppenhetsdirektivet. Öppenhetsdirektivet innehåller bestämmelser om information som ska offentliggöras av emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, exempelvis års- och koncernredovisningar och halvårsrapporter. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om att aktieägare och andra anmälningsskyldiga ska informera om förändringar i större innehav av aktier m.m. Behörig myndighet enligt direktivet är i Sverige Finansinspektionen.
Öppenhetsdirektivet syftar till att bidra till öppna, effektiva och integrerade värdepappersmarknader inom gemenskapen. Tillgång till information är en förutsättning för välgrundade investeringsbeslut och för förtroendet för värdepappersmarknaden. Det bidrar till en välfungerande prisbildning och att den allokering av kapital som sker på marknaden fungerar på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. En välfungerande inre marknad befrämjar tillväxt och skapande av arbetstillfällen och är därmed gynnande för samhällsekonomin i stort. 1
Syftet med de förändringar i öppenhetsdirektivet som nu genomförs är bl.a. att förenkla kraven och göra värdepappersmarknaden mer attraktiv som källa till finansering, i synnerhet för små och medelstora emittenter. Ytterligare ett syfte är att öka insynsramverkets effektivitet och öka genomlysningen av ägarförhållandena i företag vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad
1 Se skäl 1 till öppenhetsdirektivet.
genom att utöka flaggningsskyldigheten till att omfatta nya typer av finansiella instrument.2
Genomförandet av ändringarna i öppenhetsdirektivet medger i vissa delar strängare nationella bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet. Utredningens lagförslag har i huvudsak lagts på direktivets nivå. I den mån utredningen gjort bedömningen att det är motiverat att bevara den nuvarande standarden på informationsgivningen, och lagstiftning bedömts vara det mest effektiva sättet att uppnå detta utan att försämra konkurrenskraften för svenska företag och reglerade marknader, har utredningen föreslagit en striktare reglering än direktivets. En närmare redogörelse för utgångspunkterna för utredningens förslag redovisas i avsnitt 3.5.
Medlemsstaterna ska se till att de bestämmelser som genomför ändringsdirektivet i nationell rätt ska träda i kraft senast den 26 november 2015. Om de nödvändiga anpassningarna av svensk rätt inte görs i tid riskerar Sverige att kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott. Något behov av särskilda hänsyn vad avser tidpunkten för ikraftträdande bedöms inte föreligga.
10.2. Konsekvenser för enskilda och företag
Vad avser enskilda och företag bedöms utredningens förslag främst medföra konsekvenser för företag vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad (emittenter) och samt fysiska och juridiska personer som agerar som investerare på värdepappersmarknaden. Utredningens förslag berör även börser som bedriver reglerade marknader.
10.2.1. Konsekvenser för emittenter
Bestämmelserna om regelbunden finansiell information
Bestämmelserna om regelbunden finansiell information ska tillämpas av emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Enligt uppgifter från Finansinspektionen uppgick antalet emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat till 329 stycken vid inledningen
2 Se bl.a. skäl 2 till ändringsdirektivet.
av 2014. Av dessa var 267 stycken emittenter av aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad.
Utredningens förslag innebär att nuvarande lagkrav på kvartalsvis rapportering för emittenter av aktier slopas. Med hänsyn till att de noteringsavtal för emittenter av aktier som gäller på de svenska börserna ställer krav på kvartalsvis rapportering, kommer utredningens förslag inte innebära någon förändring för majoriteten av de aktieemittenter som träffas av det slopade lagkravet. För det fåtal emittenter som är upptagna till handel på en reglerad marknad utanför Sverige kan, beroende på vilka regler som gäller vid den reglerade marknaden, det slopade kravet innebära en lättnad.
Enligt utredningens förslag ska emittenter upprätta års- och koncernredovisning med hjälp av ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat från och med den 1 januari 2020. Esma ska ta fram tekniska standarder för att specificera det elektroniska rapporteringsformat som ska användas. Ett exempel på ett elektroniskt rapporteringsformat är XBRL, se avsnitt 6.4.3. XBRL används i dag för den myndighetsrapportering som fullgörs av finansiella företag. Den löpande administrativa hanteringen av den elektroniska rapportering som ska fullgöras från och med 2020 bedöms inte medföra några väsentliga kostnadsökningar för berörda emittenter. För att uppfylla kravet på elektronisk rapportering krävs dock systemanpassningar som kommer att medföra initiala kostnader för de emittenter som träffas av kravet. Omfattningen av de initiala investeringar som krävs beror på hur det enhetliga elektroniska rapporteringsformatet slutligen utformas, vilka systemmässiga resurser den enskilda emittenten har att utgå ifrån samt arten och omfattningen av emittentens verksamhet. Någon närmare kvantitativ uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna för emittenterna har därför inte kunnat göras. Det kan dock noteras att den anpassning till liknande krav på elektronisk rapportering som sedan tidigare omfattar finansiella företag varit resurskrävande för de företag som berörts.
Utredningens förslag att förlänga den period som en emittent ska hålla års- och koncernredovisningar respektive halvårsrapporter tillgängliga för allmänheten från fem till tio år bedöms inte medföra några konsekvenser för emittenterna. Enligt den ordning som gäller i Sverige anses handlingarna tillgängliga för allmänheten genom att de finns att tillgå i Finansinspektionens lagringsfunktion. Emitten-
terna har därmed fullgjort sin skyldighet att hålla handlingarna tillgängliga i och med att informationen lämnas till Finansinspektionen i samband med offentliggörandet.
Offentliggörande av rapport om betalningar till myndigheter
Emittenter som verkar inom utvinningsindustrin och inom avverkning av primärskog ska enligt utredningens förslag offentliggöra en årlig rapport om betalningar till myndigheter senast sex månader efter utgången av varje räkenskapsår. Förslag på att en sådan årlig rapport ska upprättas av företag som är verksamma inom utvinningsindustrin och inom avverkning av primärskog har lämnats i ett delbetänkande av redovisningsutredningen (Ju 2013:01) med anledning av ändringar i EU:s redovisningsdirektiv. Utredningens förslag innebär således endast att den rapport som upprättas enligt andra bestämmelser ska offentliggöras och lämnas till Finansinspektionen enligt LVM.
Enligt redovisningsutredningens betänkande fanns i Sverige cirka fem stora företag3 som var verksamma inom utvinningsindustrin och tio stora företag som var verksamma inom skogsindustrin år 2011. Siffrorna bedömdes dock av utredningen som osäkra.4 Det finns inte heller någon uppgift om hur många av dessa femton som har värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad. Baserat på uppgifter från Finansinspektionen, NGM och Nasdaq OMX har emellertid utredningen uppskattat antalet svenska företag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och som bedriver verksamhet inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog till 14 stycken. Även denna siffra bör betraktas som osäker.
3 Ett stort företag föreslås i redovisningsutredningens betänkande definieras som ett företag som vart och ett av de senaste två räkenskapsåren har uppfyllt fler än ett av följande villkor;
a) medelantalet anställda i företaget uppgår till mer än 250,
b) företagets redovisade balansomslutning uppgår till mer än 175 miljoner kronor, och
c) företagets redovisade nettoomsättning uppgår till mer än 350 miljoner kronor. 4SOU 2014:22 s. 437.
Övriga informationskrav för emittenter
Enligt utredningens förslag tas de nuvarande kraven på offentliggörande av nya låneemissioner och anmälan om ändring av bolagsordning bort. Kraven omfattar emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat och innebär en viss lättnad för de företag som berörs. Som framgår av avsnitt 7.2 och 7.3 omfattas dock dessa emittenter av andra informationskrav som i allt väsentligt motsvarar de krav som nu tas bort. Den administrativa lättnad som de slopade informationskraven medför för emittenterna bedöms därför i praktiken som begränsad.
Information om större värdepappersinnehav
Utredningens förslag om förändringar i regelverket kring information om större värdepappersinnehav (flaggningsregler) innebär bl.a. att de svenska bestämmelserna i större utsträckning harmoniseras med direktivets bestämmelser och att några av de strängare svenska särreglerna tas bort. För de emittenter av aktier som har Sverige som hemmedlemsstat innebär detta att det regelverk som omger investeringar i aktier och andra flaggningspliktiga värdepapper härrörande från dessa emittenter i högre utsträckning kommer att vara gemensamt med det regelverk som gäller för investeringar i andra emittenter vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad inom EES. Detta torde i sin tur leda till att konkurrenssituationen för dessa företag underlättas.
I övrigt bedöms utredningens förslag i de delar som avser information om större värdepappersinnehav (flaggningsregler) endast medföra konsekvenser för emittenter i egenskap av flaggningsskyldiga. Konsekvenser för flaggningsskyldiga investerare redovisas i avsnitt 10.2.3.
10.2.2. Konsekvenser för börser
Utredningen föreslår att kravet på att en emittent av aktier ska offentliggöra delårsredogörelse eller kvartalsrapport tas bort. En kvartalsrapport som offentliggörs i stället för en delårsredogörelse omfattas av det krav på övervakning av regelbunden finansiell
information som en börs ska bedriva enligt 16 kap. 13 § LVM. Förslaget innebär därmed en administrativ lättnad för börserna i detta avseende.
En börs är även i övrigt skyldig att övervaka att emittenterna följer sina informationsskyldigheter enligt LVM. Utredningens förslag att slopa kravet på att en emittent ska offentliggöra nya låneemissioner innebär därmed en viss administrativ lättnad för börserna. Motsvarande gäller utredningens bedömning att kravet i föreskrifter på att en emittent ska anmäla ändringar i bolagsordningen till börsen tas bort. Samtidigt tillkommer, till följd av utredningens förslag, ett krav på att börserna ska övervaka att de emittenter som berörs uppfyller skyldigheten att offentliggöra en rapport om betalningar till myndigheter.
Som nämnts i avsnitt 10.2.1 innebär utredningens förslag om förändringar i regelverket kring information om större värdepappersinnehav att de svenska bestämmelserna i större utsträckning harmoniseras med direktivets bestämmelser och att några av de strängare svenska särreglerna tas bort. Förslaget underlättar konkurrenssituationen för såväl svenska emittenter som svenska reglerade marknader.
10.2.3. Konsekvenser för investerare
Information om större värdepappersinnehav
Utredningen har föreslagit förändringar i regelverket kring information om större värdepappersinnehav (flaggningsregler). Enligt utredningens förslag ska tidsfristen för när en flaggningspliktig fysisk eller juridisk person ska anmäla en förändring i innehavet till emittenten och Finansinspektionen förlängas från handelsdagen efter till fyra handelsdagar från den dag anmälningsskyldigheten uppkom. Förlängningen av tidsfristen utgör en lättnad för flaggningspliktiga personer som nu får längre tid på sig att göra beräkningar av antal aktier och röstetal samt kontrollera uppgifterna i anmälan. Utredningen föreslår vidare att tillämpningsområdet för flaggningsskyldigheten ändras på så sätt att nuvarande krav på sammanläggning med närståendes innehav tas bort. Samtidigt utvidgas flaggningsskyldigheten till att omfatta nya typer av finansiella instrument. Utvidgningen av flaggningsskyldigheten innebär att detalj-
nivån i regelverket ökar. Beräkningen av antalet rösträtter blir också mer komplicerad med hänsyn till den beräkningsregel för rösträtter avseende sådana finansiella instrument som enbart ger rätt till kontantavveckling som införs. Det kommer bli nödvändigt för finansiella institut och andra större investerare med mer sammansatt verksamhet att se över befintliga flaggningsrutiner och anpassa system och arbetsmetoder till de nya bestämmelserna. Övergången till det nya regelverket kommer därmed enligt utredningens bedömning att innebära en viss initial kostnad för sådana större investerare. Omfattningen av dessa initiala kostnader kan inte närmare preciseras, då de beror av arten och omfattningen av verksamheten i fråga samt vilka systemmässiga resurser som finns att tillgå för den enskilda investeraren.
Sammantaget bedöms förändringarna innebära en viss utökad komplexitet i flaggningsregelverket vilket är till nackdel för de investerare som ska tillämpa bestämmelserna. Detta motverkas dock av att tidsfristen för flaggningsanmälan föreslås förlängas med tre handelsdagar vilket underlättar tillämpningen, i synnerhet för större investerare med spritt ägande. Utredningens förslag innebär också att de svenska reglerna nu i högre utsträckning kommer att harmonisera med direktivets, vilket även det underlättar tillämpningen. Anpassningen till regelverket kommer att innebära initiala kostnader för vissa investerare. I övrigt bedöms de ekonomiska konsekvenserna för flaggningspliktiga fysiska och juridiska personer som marginella.
Bestämmelserna om regelbunden finansiell information
Utredningens förslag att ta bort kravet på delårsredogörelse eller kvartalsrapport för emittenter av aktier innebär att tillgången till information på värdepappersmarknaden kan komma att försämras. Större osäkerhet i fråga om de värdepapper som handlas på marknaden innebär mindre effektiv prisbildning och lägre marknadslikviditet. Skev fördelning av information mellan exempelvis majoritetsägare och ägare med mindre innehav är dessutom till nackdel för investerarskyddet.
Informationstillgången kommer dock endast försämras i den mån det avskaffade lagkravet leder till att emittenter av aktier avstår
från att offentliggöra finansiella rapporter kvartalsvis. Som framgår av avsnitt 6.2.3 kommer enligt utredningens bedömning flertalet emittenter av aktier att offentliggöra finansiella rapporter kvartalsvis även med ett slopat lagkrav. Vidare ställer det regelverk som upprättats av börserna och som gäller för emittenter av aktier på de svenska reglerade marknaderna krav på kvartalsvis rapportering. Sammantaget bedöms därför förslaget att ta bort det lagstadgade kravet på att emittenter av aktier ska offentliggöra en delårsredogörelse eller kvartalsrapport för räkenskapsårets första och tredje kvartal inte medföra några väsentliga konsekvenser för informationstillgången på marknaden.
Övriga informationskrav för emittenter
Utredningens förslag att ta bort kravet på offentliggörande av nya låneemissioner bedöms inte ha någon betydelse för investerare, då informationen som framgår av avsnitt 7.2 i allt väsentligt når marknaden på annat sätt.
10.3. Konsekvenser för staten
Utredningens förslag bedöms få konsekvenser för staten primärt genom påverkan på Finansinspektionens verksamhet i egenskap av behörig myndighet. Det sanktionssystem som utredningen föreslår bedöms även kunna medföra vissa konsekvenser för domstolsväsendet.
Utöver den sedvanliga information om nya regelverk som Finansinspektionen tillhandahåller bedöms utredningens förslag inte medföra något behov av några särskilda informationsinsatser från samhällets sida.
10.3.1. Konsekvenser för Finansinspektionen
Allmänt om Finansinspektionens uppgift som behörig myndighet
Finansinspektionen är den myndighet som är behörig myndighet enligt öppenhetsdirektivet och ansvarar därmed för tillsynen över att de lagregler som följer av direktivet efterlevs. Inspektionen över-
vakar bl.a. att flaggningsskyldigheten fullgörs och att emittenter offentliggör regelbunden finansiell information i rätt tid och på rätt sätt. Inspektionen beslutar också om sanktioner vid överträdelser. Sådan information som definieras som obligatorisk information enligt öppenhetsdirektivet, regelbunden finansiell information, flaggningsmeddelanden, kurspåverkande information m.m., registreras och lagras av Finansinspektionen. Finansinspektionen ansvarar dessutom för offentliggörande av flaggningsmeddelanden.
Anpassning till en europeisk åtkomstpunkt för information
Finansinspektionen ska enligt utredningens förslag anpassa sin nuvarande lagringsfunktion så att den blir tillgänglig via en europeisk elektronisk åtkomstpunkt för information. Dessutom ska års- och koncernredovisningar rapporteras in till Finansinspektionen i ett format som möjliggör enhetlig elektronisk rapportering. De närmare formerna för detta kommer att anges i genomförandeakter. Anpassningen kommer att innebära att det uppstår initiala kostnader för systeminvesteringar för Finansinspektionen. Med hänsyn till att de närmare bestämmelserna om den elektroniska åtkomstpunkten och det enhetliga elektroniska rapporteringsformatet inte är färdigställda har någon uppskattning av kostnaden inte kunnat göras.
Tillsyn och handläggning av sanktionsärenden
Utredningens förslag på förändringar av flaggningsbestämmelserna bedöms inte medföra någon väsentlig ökning av antalet ärenden för Finansinspektionen. Enligt inspektionens bedömning kommer ärendehanteringen dock att bli mer komplex och resurskrävande till följd av att de nya typer av finansiella instrument som föreslås omfattas av flaggningsskyldighet. Hanteringen kompliceras ytterligare av den beräkningsregel som införs för beräkning av rösträtter samt andel av det totala antalet aktier. De nya flaggningsbestämmelserna kommer med högsta sannolikhet ge upphov till ett stort antal tillämpningsfrågor från berörda företag och investerare.
Utredningens förslag om ändrade sanktionsbestämmelser kan i viss mån medföra en ökad belastning för Finansinspektionen vad
avser handläggning av sanktionsärenden. Med hänsyn till att det saknas praxis samt att fler omständigheter än tidigare ska beaktas vid bestämmande av avgiftens storlek, kan handläggningen komma att bli mer komplicerad. Samtidigt torde förlängningen av flaggningsfristen från en till fyra handelsdagar leda till att färre överträdelser begås.
Enligt Finansinspektionens preliminära uppskattning kommer de nya flaggningsreglerna ta resurser i anspråk motsvarande ytterligare en årsarbetskraft, inklusive hanteringen av sanktionsavgifter. Därutöver kommer utredningens förslag ge upphov till ett visst initialt resursbehov för Finansinspektionen för föreskriftsarbete samt informationsinsatser.
Finansiering av Finansinspektionens verksamhet
Finansinspektionens verksamhet finansieras via anslag på statsbudgeten och genom de engångsavgifter som tas ut av berörda företag för prövning av ansökningar och anmälningar. Av de företag som står under Finansinspektionens tillsyn tar inspektionen ut årliga avgifter. Avgifterna är i princip proportionella mot inspektionens kostnader. De årliga avgifter som tillståndspliktiga företag betalar till inspektionen tillfaller inte inspektionen direkt utan redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten.
Övervakningen av det regelverk som följer av öppenhetsdirektivet finansieras via statsbudgeten och de avgifter som Finansinspektionen tar ut av börserna. Finansinspektionen tar inte ut någon avgift för att ta emot information som lämnas av emittenter enligt 17 kap. 3 § LVM eller för att ta emot flaggningsanmälningar av flaggningsskyldiga enligt 4 kap. 3 § LHF. Verksamheten finansieras i stället via de årliga avgifter som tas ut av börserna. Då dessa avgifter redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten bör en prövning av Finansinspektionens eventuella behov av ökade resurser för de merkostnader som kan uppstå till följd av utredningens förslag därför göras inom ramen för den normala budgetprocessen.
10.3.2. Konsekvenser för domstolarna
Utredningen föreslår att nya och mer stränga sanktioner ska handläggas och beslutas av Finansinspektionen. I fråga om sanktioner mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från bolagets sida, föreslår utredningen att inspektionen ska besluta om sanktionsföreläggande. Om föreläggandet inte godkänns inom utsatt tid, ska Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas.
Hanteringen av de administrativa sanktioner som följer av utredningens förslag bedöms inte leda till någon väsentligt ökad belastning för förvaltningsdomstolarna. Enligt utredningens bedömning får därmed utredningens förslag om handläggning av sanktionsärenden inte några konsekvenser för Sveriges domstolar som måste finansieras i särskild ordning.
10.4. Övriga konsekvenser
Förslagen bedöms inte ha någon inverkan på de förhållanden som anges i 15 § kommittéförordningen (1998:1447).5
5 Av 15 § kommittéförordningen framgår att det ska framgå av betänkandet om förslagen bedöms få konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, för konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
11. Författningskommentar
11.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av olika begrepp som förekommer i lagen.
Definitionen av öppenhetsdirektivet har ändrats med anledning av den ändring av direktivet som genomförts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU.
En ny definition av kontrollerat företag har lagts till. Definitionen motsvaras av artikel 2.1.f i öppenhetsdirektivet. Den nya definitionen har lagts till med anledning av ändringen av sammanläggningsbestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket 3 samt undantaget för anmälningsskyldighet i 4 kap. 6 §. Se vidare författningskommentaren till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.3.2.
2 kap. Prospekt
39 §
Paragrafen anger när Sverige är hemmedlemsstat för vissa emittenter som inte har säte inom EES. Ändringarna föranleds av en ändring i definitionen av begreppet hemmedlemsstat i artikel 2.1.m iii i prospektdirektivet. Enligt ändringen i första stycket punkten 1 ska Sverige vara hemmedlemsstat om det är i Sverige de överlåtbara värdepappren ska erbjudas till allmänheten eller ska tas upp till handel på en reglerad marknad efter den 26 november 2013, dvs. det datum då ändringarna i prospektdirektivet och öppenhetsdirektivet trädde i kraft.
I andra stycket anges när Sverige inte längre ska vara hemmedlemsstat för en emittent som omfattas av paragrafens tillämpningsområde. Ändringen föranleds av förändringar i definitionen av hemmedlemsstat i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet, enligt vilka vissa emittenter ska kunna ändra valet av hemmedlemsstat. Förutsättningarna för ett sådant byte av hemmedlemsstat framgår av 1 kap. 8 § andra stycket LVM.
Det som tidigare utgjorde paragrafens andra stycke har av redaktionella skäl flyttats till den nya 40 §.
Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.6.
40 §
I paragrafen anges två ytterligare situationer när Sverige är hemmedlemsstat för vissa emittenter som inte har säte inom EES, och föranleds av de ändrade definitionerna av begreppet hemmedlemsstat i artikel 2.1.m iii i prospektdirektivet samt artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet. Punkten 1 utgjorde tidigare det andra stycket i 39 § och har flyttats till den nya paragrafen av redaktionella skäl. Ansvar för upprättande av prospekt regleras i 9 och 10 §§. Av 9 § tredje stycket och 10 § framgår att någon annan än emittenten i vissa fall kan vara ansvarig för att ett prospekt upprättas vid erbjudande till allmänheten om köp av vissa typer av överlåtbara värdepapper (den som lämnar erbjudandet) eller vid ansökan om att överlåtbara värdepapper ska tas upp till handel på en reglerad marknad (den som gör ansökan). Det följer därför av 38 § och 39 § att någon annan än emittenten kan vara den som väljer hemmedlemsstat. Om någon annan än emittenten tidigare har valt hemmedlemsstat kan emittenten välja Sverige som hemmedlemsstat om förutsättningarna i 39 § är uppfyllda.
Enligt punkten 2 är Sverige hemmedlemsstat för en emittent som omfattas av paragrafens tillämpningsområde om emittenten väljer Sverige som ny hemmedlemsstat i enlighet förutsättningarna i 1 kap. 8 § LVM. Sverige får väljas som ny hemmedlemsstat om emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i den hemmedlemsstat som ursprungligen valts, men är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige.
Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.6.
4 kap. Offentliggörande av aktieinnehav m.m.
2 §
I paragrafens första stycke anges att vissa typer av finansiella instrument ska behandlas på samma sätt som aktier. Begreppet avtal förs in i första stycket andra punkten. Genom detta tydliggörs att det ska vara fråga om en avtalsenlig rätt att förvärva aktier. Av öppenhetsdirektivet framgår att avtalet ska vara bindande enligt tillämplig rätt (den nya artikel 2.1.q). Avgörande för bedömningen om avtalet är bindande blir därmed lagstiftningen i det land som reglerar avtalet, inte nödvändigtvis lagstiftningen i det land där flaggningsskyldigheten i övrigt prövas.
Genom ett tillägg i första stycket av en ny punkt 3 utökas anmälningsskyldigheten till att omfatta även andra finansiella instrument än aktier med en ekonomisk effekt liknande den av aktieinnehav och rätt att förvärva aktier. Avgörande för om instrumentet är flaggningspliktigt är om innehavaren genom instrumentet exponeras mot upp- och/eller nedgångar i de underliggande aktierna. Finansiella instrument som ger en sådan ekonomisk exponering omfattas av anmälningsskyldigheten även när instrumentet enbart ger rätt till kontantavveckling. Tillägget har gjorts med anledning av den nya lydelsen av artikel 13.1 i öppenhetsdirektivet.
I andra stycket har gjorts ett tillägg för att bestämmelsen även ska omfatta finansiella instrument enligt första stycket 3.
I paragrafen har även sista stycket ändrats. Den nuvarande bestämmelsen om föreskriftsrätt utgår och i stället införs en bestämmelse som genomför artikel 13.1b i öppenhetsdirektivet. Stycket innehåller en inte uttömmande lista av finansiella instrument som omfattas av anmälningsskyldighet under förutsättning att de uppfyller kraven i första stycket 2 eller 3. Esma har i uppdrag att upprätta och regelbundet uppdatera en vägledande förteckning över ytterligare finansiella instrument som föranleder anmälningsskyldighet om de uppfyller kraven i första stycket 2 eller 3. Den vägledande förteckningen kommer att publiceras på myndighetens hemsida. Ett finansiellt instrument som inte finns med i den vägledande uppräkningen eller i Esma:s förteckning kan ändå omfattas av kravet på flaggningsskyldighet. En prövning måste göras i det enskilda fallet mot grundvillkoren i punkterna 2 eller 3 och med vägledning av exemplifieringen i punkten 3. Vid osäkerhet av om
det finansiella instrumentet utlöser anmälningsskyldighet bör innehavaren ytterst rådgöra med Finansinspektionen.
I paragrafen har i övrigt gjorts språkliga ändringar. Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.5.
4 §
Paragrafen innehåller sammanläggningsbestämmelser som reglerar vilka aktier som ska läggas samman med den anmälningsskyldiges innehav vid beräkning av om en anmälan ska göras enligt 5 §.
Andra stycket 3 har ändrats så att det framgår att aktier som innehas av ett kontrollerat företag ska läggas samman med den anmälningsskyldiges. En definition av begreppet kontrollerat företag har lagts till i 1 kap. 1 §. Den tidigare bestämmelsen innebar att sammanläggning skulle ske med aktier som innehas av ett dotterföretag till den anmälningsskyldige. Av femte stycket framgick att med dotterföretag avses ett dotterföretag enligt definitionen i 1 kap. 11 och 12 §§ ABL. Den nya definitionen av kontrollerat företag är vidare, men omfattar även ABL:s definition av dotterföretag. Tillämpningsområdet för bestämmelsen har därmed breddats i enlighet med öppenhetsdirektivet. Ändringen innebär bl.a. att registrerade näringslivsorganisationer som inte är juridiska personer samt truster kan omfattas av krav på sammanläggning.
Andra stycket 9–11 samt fjärde stycket upphävs. Det innebär att anmälningsskyldigheten för närståendes aktieinnehav upphör.
Med anledning av ändringen i andra stycket 3 upphävs femte stycket vilket innebär att hänvisningen till ABL:s definition av dotterföretag tas bort.
I paragrafen har därutöver vissa språkliga ändringar gjorts. Paragrafen behandlas i avsnitt 4.3.2 och 5.2.2.
5 §
Genom ett tillägg i tredje stycket framgår att paragrafen även omfattar finansiella instrument som avses i 4 kap. 2 § första stycket 3.
I paragrafen har gjorts språkliga ändringar.
5 a §
Paragrafen är ny.
Genom den genomförs artikel 13.1a i öppenhetsdirektivet. Paragrafen anger i första stycket metoden för att beräkna andelen av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget avseende andra finansiella instrument än aktier som ger innehavaren rätt att förvärva de underliggande aktierna.
I andra stycket anges hur andelen av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget ska beräknas för andra finansiella instrument än aktier som endast ger rätt till kontantavveckling. Av bestämmelsen framgår att det nominella antalet underliggande aktier ska multipliceras med instrumentets delta. Endast långa positioner ska beaktas vid beräkningen. Från en lång position får inte göras avdrag för eventuella korta positioner som hör till samma emittent (nettning).
För att beräkna om flaggningsskyldighet uppkommit måste den anmälningsskyldige, i de fall där bolaget har emitterat aktier med olika röststyrka, beakta aktiernas röststyrka i beräkningen av hur många rösträtter som är knutna till det finansiella instrumentets underliggande aktie.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.5.
6 §
I paragrafen har begreppet dotterföretag bytts ut mot kontrollerat företag. Ändringen är en konsekvens av att definitionen av kontrollerat företag förs in i 1 kap. 1 §.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 12.3 i öppenhetsdirektivet. Med moderföretag avses i den artikeln det företag som kontrollerar det kontrollerade företaget. I paragrafen används begreppet moderföretag i motsvarande betydelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.3.2.
10 §
Paragrafen har ändrats genom att den tidsfrist inom vilken den anmälningsskyldiges anmälan ska ha kommit in till emittenten och Finansinspektionen har förlängts.
Genom ändringen ska anmälan ha kommit in till emittenten och Finansinspektionen utan dröjsmål men senast inom fyra handelsdagar efter den dag tidsfristen börjar löpa. Längden på tidsfristen motsvarar den som finns i artikel 12.2 i den nya lydelsen av öppenhetsdirektivet och ändringen innebär en harmonisering med EUrätten. Kravet ”utan dröjsmål” är en inte sanktionerad uppmaning som följer av ändringsdirektivet. När tidsfristen börjar löpa i de olika fall som anges i första och andra stycket behandlas utförligt i prop. 2006/07:65 s. 319 f.
Paragrafen har även ändrats genom att första stycket 3 upphävts. Ändringen är en konsekvens av att bestämmelserna om anmälningsskyldighet för närståendes aktieinnehav i 4 kap. 4 § andra stycket 9–11 upphävts. Se författningskommentaren till 4 kap. 4 §.
I paragrafen har gjorts språkliga ändringar. Utredningens överväganden finns i avsnitt 5.2.4.
13 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 9.6a i öppenhetsdirektivet. Paragrafen innehåller ett särskilt undantag från flaggningsskyldighet för aktier som förvärvats i stabiliseringssyfte i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 2273/2003.
För att aktier som förvärvats i kursstabiliserande syfte ska vara undantagna från flaggningsskyldigheten krävs att innehavaren ser till att rösträtten för aktierna inte utövas eller på annat sätt används för att för att ingripa i emittentens förvaltning. Med att rösträtten utnyttjas avses att aktierna företräds på en bolagsstämma. Som exempel på att rösträtten används på annat sätt kan nämnas att en innehavare inte får utöva påtryckningar på styrelsen i emittenten på grundval av sitt aktieinnehav.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.3.
22 §
Paragrafen reglerar när flaggningsbestämmelserna är tillämpliga i fråga om aktier som getts ut av ett aktiebolag som har sitt säte utanför EES. Tillämpningsområdet för flaggningsbestämmelserna avgörs bl.a. av definitionen av begreppet hemmedlemsstat i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet. I fråga om emittenter av aktier med säte i ett land utanför EES angav den bestämmelsen tidigare att hemmedlemsstaten ska vara det land som är hemmedlemsstat enligt prospektdirektivet (dvs. enligt definitionen i 2 kap. 39 § LHF). Enligt den nya lydelsen av artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet ska emittenter av aktier som har säte i ett land utanför EES välja hemmedlemsstat bland de länder där aktierna är upptagna till handel på en reglerad marknad. En sådan bestämmelse har införts i 1 kap. 8 § LVM. Till följd av detta har hänvisningen till definitionen av hemmedlemsstat i 2 kap. 39 § LHF ersatts med en hänvisning till definitionen av hemmedlemsstat i 1 kap. 8 § LVM.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.2.3.
6 kap. Tillsyn m.m.
2 §
En ändring i rubriken införs för att tydliggöra att det är sanktionsbefogenheten föreläggande vid vite som regleras i paragrafen.
3 a §
Genom ett nytt tredje stycke genomförs bestämmelserna om sanktionsavgifter i artikel 28b i öppenhetsdirektivet. Avgiften ska beräknas utifrån kursvärdet vid dagen för ikraftträdandet av direktivet. I de fall den juridiska personen är ett moderföretag eller dotterföretag till ett moderföretag som är skyldigt att upprätta konsoliderad redovisning enligt direktiv 2013/34/EU ska den relevanta totala årsomsättningen vara den totala årsomsättningen enligt den senaste tillgängliga årsredovisningen för det yttersta moderföretaget.
Bestämmelsen anger att högsta möjliga sanktionsavgift ska beräknas på två olika sätt som sedan jämförs med varandra. Om det går att beräkna den uppkomna vinsten eller förlusten ska den metod som leder till högst belopp användas för att bestämma
högsta möjliga avgift. För att inom de i bestämmelsen angivna ramarna för fysisk respektive juridisk person bestämma sanktionsavgiftens storlek ska ledning hämtas i de omständigheter som ska beaktas också vid bedömningen av om överträdelsen är så allvarlig att sanktionsavgift överhuvudtaget ska komma i fråga, se vidare författningskommentaren till 3 f–h §§.
I paragrafen har i övrigt gjorts vissa språkliga justeringar och begreppet särskild avgift har bytts ut till begreppet sanktionsavgift. Paragrafens utformning är inte optimal och torde egentligen kräva en omstrukturering av paragrafnumreringen i kapitlet. En sådan lösning skulle emellertid få återverkningar på övrig lagtext och utredningen har inte inom ramen för uppdraget haft möjlighet att göra en sådan översyn.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.3.2.
3 b–c §
I paragraferna har endast gjorts språkliga ändringar.
3 d §
Enligt bestämmelsen ska sanktionsavgiften betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft. Genom ett tillägg i första stycket framgår att sanktionsavgift ska betalas till inspektionen inom samma tidsfrist även efter att en allmän förvaltningsdomstols dom om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft.
I paragrafen har även gjorts språkliga ändringar.
3 e §
Genom ändringen i paragrafen framgår att en sanktionsavgift faller bort på grund av utebliven verkställighet inom femårsfristen. Ändringen innebär att även sanktionsavgift som påförts på grund av överträdelse av flaggningsbestämmelserna faller bort.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.7.
3 f §
Paragrafen genomför artikel 28c i öppenhetsdirektivet. Paragrafen är ny och reglerar vilka hänsyn som ska tas vid valet av sanktion. Vid bedömningen ska överträdelsens allvarlighet och varaktighet utgöra utgångspunkten för valet. Vissa typer av överträdelser bör kunna bedömas mindre allvarliga än andra, t.ex. de fall där det handlar om en överträdelse av bestämmelserna om flaggning efter ett offentliggörande av bolagshändelser. En överträdelse bör också kunna anses mindre allvarlig om det rör sig om tillämpning av tekniskt komplicerade flaggningsregler för att beräkna rösträtter för andra finansiella instrument än aktier. I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt.
Enligt paragrafen ska även tas särskild hänsyn till eventuella skador som uppstått. Det som härmed avses kan bl.a. vara den skada marknaden kan lida av att inte i rätt tid få information om ägarförändringar i bolag eller regelbunden finansiell information. Om det är ett väsentligt marknadsintresse som åsidosätts genom överträdelsen bör det tala för en högre sanktionsavgift och en situation där marknadsintresse saknas bör på samma grund kunna medföra lägre avgift.
Även graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen ska kunna beaktas. Detta innebär att Finansinspektionen eller domstol i lindrande riktning kan beakta om en överträdelse beror på ett beteende som av särskilda omständigheter är att betrakta som mindre klandervärt än annars.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.4.1.
3 g §
Paragrafen genomför artikel 28c i öppenhetsdirektivet och anger hur ett antal faktorer som inte är hänförliga till själva överträdelsen ska inverka på valet av sanktion.
Av första stycket framgår att i försvårande riktning ska beaktas om den anvariga fysiska eller juridiska personen tidigare har gjort sig skyldig till en överträdelse, varvid det är särskilt försvårande om överträdelserna är identiska eller likartade. Särskild vikt ska fästas vid den tid som förflutit mellan överträdelserna, varvid det får anses
mer försvårande om det föreligger en kort tidsperiod mellan överträdelserna i fråga.
I andra stycket slås fast att i förmildrande riktning ska beaktas om den ansvariga fysiska eller juridiska personen genom ett aktivt arbete underlättar Finansinspektionens utredning och om den fysiska eller juridiska personen i fråga snabbt upphör med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av inspektionen. För att bestämmelsen ska kunna medföra sanktionslindring krävs att det är fråga om ett samarbete av väsentlig betydelse. Det bör för regelns tillämpning krävas att den ansvariga fysiska eller juridiska personen självmant för fram viktig information som inspektionen inte redan förfogar över. Såvitt avser de juridiska personerna krävs att det är bolaget som genom ställföreträdare eller ombud informerar om överträdelsen. Det är alltså inte fråga om den situation då en enskild befattningshavare vid ett företag eller någon annan på eget initiativ anmäler överträdelsen. Vidare krävs för regelns tillämpning att den fysiska eller juridiska personen i fråga när uppgifter lämnas upphört eller snarast upphör med överträdelsen. Bestämmelsen bör inte tolkas motsatsvis.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.4.2.
3 h §
Paragrafen genomför artikel 28c i öppenhetsdirektivet och reglerar vilka hänsyn som ska tas vid fastställandet av sanktionsavgiftens storlek. För bestämmelsens närmare innehåll i fråga om dess hänvisning till 3 f § och 3 g § hänvisas till författningskommentarerna till dessa lagrum. I övrigt innebär bestämmelsen att storleken på en sanktionsavgift ska regleras i höjande riktning för att exempelvis ta hänsyn till om en överträdelse inneburit en vinst eller minskade kostnader för den ansvariga fysiska eller juridiska personen, men den kan också medföra att avgiften sänks till följd av exempelvis ett utdömt skadestånd. Sådana omständigheter ska däremot inte påverka valet av sanktion, utan endast beaktas vid fastställandet av avgiftens storlek. Med finansiell ställning avses den ansvariga fysiska eller juridiska personens årsinkomst respektive totala omsättning. En fysisk persons ”årsinkomst” bör avse såväl inkomst av tjänst som inkomst av kapital. Har överträdelsen pågått under längre tid bör inkomsterna under hela perioden räknas in.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.4.1 och 8.4.2.
3 i §
Paragrafen är ny.
Paragrafen genomför artikel 28.2 i öppenhetsdirektivet och innebär att sanktioner och sanktionsavgifter under vissa förutsättningar kan beslutas mot fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning som är ansvariga för bolagets överträdelse. I paragrafens första stycke anges de överträdelser som kan leda till sanktioner för fysiska personer. Sanktioner kan beslutas när ett bolag har gjort sig skyldigt till en överträdelse av den grundläggande anmälningsskyldigheten (4 kap. 3 §) samt den anmälningsskyldighet som för en enskild aktieägare följer av en bolagshändelse och som inte är förknippad med något eget förvärv eller överlåtelse (4 kap. 9 § andra stycket). Sanktioner kan vidare beslutas när bolaget inte offentliggjort uppgift om ändring av det totala antalet aktier eller röster i bolaget (4 kap. 9 § första stycket) eller uppgift om förvärv eller överlåtelse av egna aktier (18 §).
Sanktioner mot fysiska personer bör komma i fråga endast om bolagets överträdelse är av allvarligare slag. Bedömningen av allvarligheten sker utifrån de kriterier som enligt 3 f–h §§ ska vara styrande inför valet av sanktion. Se vidare i författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Vidare uppställs som krav för att kunna påföra en fysisk person i bolagets ledning en sanktion eller sanktionsavgift att personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat beslut, eller underlåtit att fatta ett beslut, som har lett till överträdelsen. Om styrelsen eller verkställande direktören medvetet har tagit en risk i fråga om riktigheten i offentliggjord finansiell information eller flaggningsinformation bör det som regel anses grovt oaktsamt. Ett medvetet risktagande får det anses vara frågan om när styrelsen eller verkställande direktören underlåtit att se till att det finns effektiva rapporteringssystem för att uppfylla bolagets informationsplikt eller underlåtit att regelbundet följa upp hur det fungerar.
När det gäller styrelsens beslut fattas de som huvudregel kollektivt, se 8 kap. 22 § ABL. De styrelseledamöter som röstat för ett beslut är de ledamöter som har fattat ett beslut och som kan bli föremål för sanktioner. Vid underlåtelse att fatta beslut bör i ett publikt aktiebolag styrelsens arbetsordning samt VD-instruktionen användas till ledning för bedömningen. För bolag som inte om-
fattas av ABL:s krav på arbetsordning och instruktioner om arbetsfördelningen mellan olika bolagsorgan får en samlad bedömning göras av vem som är ansvarig för överträdelsen i fråga.
Kretsen personer som sanktioner kan riktas mot är styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för någon av dem. Med ersättare avses ersättare enligt relevant lagstiftning; styrelsesuppleanter och vice verkställande direktörer enligt ABL, se prop. 1995/96:173 s. 130.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.5.2.
3 j §
Paragrafen är ny.
Prövningen enligt förevarande paragraf ska omfatta samtliga förutsättningar för att besluta om sanktion eller sanktionsavgift, dvs. om överträdelsen objektivt sett har ägt rum, om det föreligger subjektiv täckning (uppsåt eller grov oaktsamhet) samt vilken sanktion som är aktuell och i förekommande fall storleken på sanktionsavgiften. När en sanktion eller sanktionsavgiftens storlek bestäms, beaktas de omständigheter som anges i 3 f–h §§ liksom eventuella skäl för eftergift enligt 3 c §.
Av andra stycket i förevarande paragraf följer att ett föreläggande måste godkännas skriftligt inom den tid som Finansinspektionen anger för att den som föreläggandet riktar sig mot ska undvika att inspektionen ansöker hos domstol. Tidsperioden bör vara kort.
Av tredje stycket framgår att ett godkänt föreläggande gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande om att avgift ska tas ut. Ett godkänt sanktionsföreläggande avseende sanktionsavgift kan verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser (se 3 kap. 1 § 6 utsökningsbalken).
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.6.
3 k §
Paragrafen är ny.
I paragrafen regleras vilka uppgifter ett sanktionsföreläggande måste innehålla. Föreläggandet ska innehålla uppgift om den person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen och den sanktion eller avgift som föreläggs. Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet uppställs inte.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.6.
3 l §
Paragrafen är ny.
Av paragrafen (tillsammans med 3 j §) följer att förfarandet med sanktionsföreläggande är obligatoriskt. Detta innebär att frågan huruvida en sanktion eller sanktionsavgift ska påföras en fysisk person som är ansvarig för en överträdelse från bolagets alltid ska prövas av Finansinspektionen genom ett sanktionsföreläggande. Om den person mot vilken föreläggandet riktas framför en invändning eller inte besvarar föreläggandet får personen i fråga inte påföras sanktionen, utan att frågan prövats av domstol. Finansinspektionen måste alltså i sådana fall ta ställning till om en ansökan om utdömande av sanktionen ska ges in till domstol.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.6.
3 m §
Paragrafen är ny.
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 3 b § 2. Av paragrafen följer att sanktionsföreläggande får beslutas bara om den som Finansinspektionen avser att ta ut avgiften av har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av inspektionen inom två år från det att överträdelsen av ägde rum.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.7.
3 n §
Paragrafen är ny.
Paragrafen innehåller en sanktionsbestämmelse. En liknande reglering finns i det regelverk som gäller vid bristande budplikt i lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden samt vid ägarprövning i finansiella företag enligt LVM. Bestämmelsen, som föranleds av artikel 28.b.2 i öppenhetsdirektivet, innebär att Finansinspektionen får besluta att någon som inte i rätt tid anmäler en anmälningspliktig förändring av ett aktieinnehav inte får rösta för aktierna vid stämman.
Rösträttsförbudet innebär att aktieägaren, så länge förbudet gäller, inte får rösta för aktier som innehas i ett bolag till den del innehavets andel av samtliga aktier i bolaget eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppgår till eller överstiger en eller flera av de gränsvärden som anges i 4 kap. 5 § första stycket utan att anmälningsskyldigheten har fullgjorts med anledning av att dessa gränser uppnåtts eller passerats. På så sätt fråntas aktieägaren tillfälligt det ägarinflytande som bolagsrättsligt följer av att uppnå eller passera de aktuella gränsvärdena.
Rösträtten för aktierna upphör i och med att Finansinspektionen har förordnat om detta och det uppställs inget krav på att beslutet vinner laga kraft. För att stämman ska kunna konstatera att det föreligger ett sådant förbud ska Finansinspektionen omedelbart delge det berörda bolaget beslutet i rösträttsfrågan. På så sätt undviks i möjligaste mån att någon röstar i strid med inspektionens beslut utan att stämman har kännedom om förbudet.
Förbudet gäller till dess den anmälningsskyldige fullgjort sin lagstadgade skyldighet. Bestämmelsen hindrar inte aktieägaren från att utöva ekonomiska rättigheter för aktierna i fråga. Om aktierna överlåts kan förvärvaren så snart han upptagits i aktieboken delta i bolagsstämma. Det är endast om aktierna utlöser anmälningsskyldighet hos förvärvaren och denne inte fullgör flaggningsplikten som dessa på nytt kan omfattas av tillfälligt förbud att utöva rösträtten.
Bestämmelsen ska tillämpas endast om det finns synnerliga skäl och är därmed tillämplig vid de allvarligaste överträdelserna av flaggningsreglerna. Några generella uttalanden om vilka situationer som avses i bestämmelsen låter sig inte göras utan får bedömas mot
bakgrund av omständigheterna i det särskilda fallet. Utgångspunkt för bedömningen är de kriterier som enligt 3 f–h §§ ska vara styrande inför valet av sanktion. Se vidare i författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Om Finansinspektionen förbjuder en ägare att tillfälligt utöva rösträtten för innehavda aktier kan det förändra maktförhållandena så mycket att andra aktieägares rätt träds för när. Enligt andra stycket har Finansinspektionen därför möjlighet att begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att företräda aktierna under förbudstiden om det finns särskilda skäl. Ett särskilt skäl kan vara att bolaget av rättsliga eller ekonomiska orsaker är tvunget att skyndsamt fatta ett för bolaget viktigt beslut. I ett sådant fall skulle det kunna leda till orimliga konsekvenser om beslutet skulle kunna dikteras av en aktieägare eller en grupp av aktieägare som under normala förhållanden befinner sig i minoritet i bolaget (jfr prop. 2005/06:140 s. 120).
Till förvaltare ska utses en advokat eller annan lämplig person. I förvaltaruppdraget ligger att bevaka huvudmannens intressen på bästa sätt (se 12 kap. 3 § föräldrabalken). Även om utgångspunkten är att skydda det ekonomiska värdet i aktierna ligger det i sakens natur att förvaltaren inte ska fullgöra de intentioner hos ägaren som föranlett att det tillfälliga rösträttsförbudet beslutats.
Enligt tredje stycket bör förvaltaren ha rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen bör betalas av ägaren till aktierna, dvs. den som ägde aktierna då förbudet beslutades. Om förvaltaren och ägaren inte är ense om ersättningen bör domstolen fastställa ersättningen. Det kan förväntas att en förvaltares ersättningsanspråk blir måttliga eftersom uppdraget är begränsat till utöva rösträtten för vissa aktier under normalt en kortare tid.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.2.2.
7 kap. Bemyndiganden
2 §
I paragrafen har punkten 3 lagts till. Bemyndigandet gör det möjligt att meddela närmare föreskrifter om hur Finansinspektionen ska fullgöra skyldigheten att utan onödigt dröjsmål publicera beslut om sanktioner och sanktionsavgifter i enlighet med artikel 29 i öppenhetsdirektivet.
I föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan exempelvis regleras inom vilken tidsfrist som ett beslut ska vara publicerat på hemsidan, hur länge beslutet ska finnas kvar på hemsidan samt i vilka situationer ett offentliggörande får senareläggas eller publiceras anonymt.
11.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av begrepp som används i lagen. I punkten 6 där begreppet ordinarie delårsrapport definieras har hänvisningen till 16 kap. 6 § LVM tagits bort med anledning av att kravet på att offentliggöra delårsredogörelse upphör att gälla. Se vidare författningskommentaren till 16 kap. 6 § LVM.
11.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
1 kap. Allmänna bestämmelser
5 §
Paragrafen innehåller definitioner av olika begrepp som förekommer i lagen. I punkten 29 har definitionen av öppenhetsdirektivet ändrats med anledning av den ändring av direktivet som genomförts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU.
7 §
I paragrafen har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen anpassas terminologin till lagens övriga bestämmelser om hemmedlemsstat.
8 §
Paragrafen anger när Sverige är hemmedlemsstat för vissa emittenter som inte har säte inom EES. Ändringen har sin grund i den nya definitionen av hemmedlemsstat i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet. Enligt den nya definitionen är hemmedlemsstaten för emittenter av aktier eller skuldebrev vars nominella värde understiger 1 000 euro per styck och som inte har säte inom EES, den medlemsstat som emittenten har valt. Enligt direktivets definition får emittenten välja hemmedlemsstat bland de stater där emittentens värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Då lagen endast reglerar de situationer där Sverige ska vara hemmedlemsstat framgår av paragrafens första stycke att emittentens överlåtbara värdepapper ska vara upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige (punkten 1) och att emittenten ska ha valt att Sverige ska vara hemmedlemsstat (punkten 2) för att Sverige ska vara hemmedlemsstat för en emittent som har sitt säte utanför EES. Valet av hemmedlemsstat regleras i den nya 9 b §, se författningskommentaren till den paragrafen.
Som en konsekvens av ändringarna i 9 § och den nya 9 a § har den tidigare beskrivningen av vilka typer av överlåtbara värdepapper som en emittent ska ha gett ut för att träffas av paragrafen, ersatts med en hänvisning till de överlåtbara värdepapper som avses i 7 § 1 och 2. Den enda skillnaden i sak mellan den gamla lydelsen och den nya hänvisningen är att det av 7 § 1 och 2 framgår att de överlåtbara värdepappren ska vara upptagna till handel på en reglerad marknad.
Enligt de ändringar som gjorts i öppenhetsdirektivet ska en emittent som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf kunna ändra sitt val av hemmedlemsstat i det fall emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i den hemmedlemsstat som tidigare valts, men i en eller flera andra värdmedlemsstater inom EES. Emittenten kan då välja ny hemmedlemsstat bland de värdmedlemsstater där emittentens överlåtbara värdepapper är upptagna till handel. Av det nya andra stycket framgår därför att en emittent får ändra valet av Sverige som hemmedlemsstat om emittentens överlåtbara värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad här. Lagen reglerar endast de fall Sverige är hemmedlemsstat för en
emittent. Vilka länder som en emittent, som väljer ny hemmedlemsstat, kan välja mellan framgår därför inte av paragrafen utan följer av nationell rätt i det land som emittenten väljer. Ett ändrat val av hemmedlemsstat är bara giltigt om det görs i enlighet med den nya bestämmelsen om offentliggörande och anmälan till behöriga myndigheter i 9 b §.
Den tidigare hänvisningen i första stycket 2 till 2 kap. 39 § LHF, som nu tagits bort, kopplade definitionen av hemmedlemsstat för de emittenter som omfattas av paragrafens tillämpningsområde till motsvarande definition i fråga om prospektreglerna. Avsikten är dock inte att en sådan emittent ska ha olika hemmedlemsstater i enlighet med öppenhetsdirektivet och prospektdirektivet. Ändringar har därför gjorts i LHF som tydliggör att ett sådant byte, till eller från Sverige som hemmedlemsstat, som avses i denna paragraf även omfattar valet av hemmedlemsstat enligt den lagen, se författningskommentaren till 2 kap. 39 och 40 §§ LHF.
För att terminologin ska bli mer konsekvent har begreppet utgivare bytts ut mot begreppet emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak.
Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.3.
9 §
Paragrafen anger när Sverige är hemmedlemsstat för emittenter av vissa skuldebrev som har ett nominellt värde som överstiger motsvarande 1 000 euro per styck. Ändringarna i paragrafen har sin grund i den nya definitionen av hemmedlemsstat i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet.
I konsekvens med den nya 9 a § har tillämpningsområdet för paragrafen i första stycket formulerats om till att omfatta emittenter av andra överlåtbara värdepapper än sådana som avses i 7 § 1 och 2, dvs. aktier och vissa skuldebrev med ett nominellt värde som understiger motsvarande 1 000 euro per styck, som är upptagna till handel på en reglerad marknad.
I tredje stycket anges när en emittent som har valt Sverige som hemmedlemsstat får ändra detta val. Enligt de ändringar som gjorts i öppenhetsdirektivets artikel 2.1.i ska vissa emittenter kunna ändra val av hemmedlemsstat i det fall emittentens överlåtbara värde-
papper inte längre är upptagna på en reglerad marknad i det land som valts som hemmedlemsstat. Enligt tredje stycket 1 kan valet ändras om emittentens värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad. Detta gällde redan tidigare genom den nu borttagna hänvisningen till förutsättningarna i första stycket. Enligt tredje stycket 2 kan valet ändras om emittentens värdepapper inte längre är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Enligt öppenhetsdirektivet kan emittenten välja ny hemmedlemsstat bland de värdmedlemsstater där emittentens värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och, i förekommande fall, den medlemsstat där emittenten har sitt säte.
Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.3.
9 a §
I paragrafen, som är ny, anges att Sverige, med vissa i andra stycket angivna undantag, är hemmedlemsstat för en emittent vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige om emittenten inte har gjort något val av hemmedlemsstat. Valet av hemmedlemsstat ska enligt första stycket göras inom tre månader från den dag då emittentens överlåtbara värdepapper först togs upp till handel. Om emittentens överlåtbara värdepapper redan vid lagens ikraftträdande är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige är Sverige hemmedlemsstat om ett val av hemmedlemsstat inte gjorts inom tre månader från den 26 november 2015, vilket innebär att valet senast ska vara gjort den 27 februari 2016. Offentliggörande och anmälan till berörda behöriga myndigheter av val av hemmedlemsstat regleras i den nya 9 b §.
Bestämmelsen riktar sig enbart till sådana emittenter som enligt artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet ska välja hemmedlemsstat. Enligt andra stycket 1 undantas därför emittenter av aktier eller vissa skuldebrev vars nominella värde per styck understiger motsvarande 1 000 euro som har sitt säte i ett land inom EES. Det följer av öppenhetsdirektivet att hemmedlemsstaten för sådana emittenter är det land inom EES där emittenten har sitt säte.
Enligt andra stycket 2 undantas även sådana emittenter som innan den 27 november 2015 redan gjort ett val av hemmedlemsstat och informerat den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten.
Sådana emittenter som innan detta datum redan gjort ett val av hemmedlemsstat och informerat den behöriga myndigheten behöver därmed inte göra något nytt val i enlighet med bestämmelserna om offentliggörande och anmälan till berörda behöriga myndigheter som följer av den nya 9 b §.
Tredje stycket innebär att Sverige inte längre ska vara hemmedlemsstat för en emittent som omfattas av paragrafens tillämpningsområde om emittenten väljer en annan hemmedlemsstat. Ett val av ny hemmedlemsstat ska göras i enlighet med de bestämmelser om offentliggörande och anmälan till behöriga myndigheter i berörda medlemsstater som följer av den nya 9 b §.
Paragrafen genomför vissa ändringar i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet och behandlas i avsnitt 4.2.4.
9 b §
Paragrafen, som är ny, genomför de ändringar i artikel 2.1.i i öppenhetsdirektivet som innebär att en emittents val av hemmedlemsstat ska offentliggöras och anmälas till berörda behöriga myndigheter. Krav på offentliggörande och lämnande av information till Finansinspektionen gäller sedan tidigare enligt tillämpningsföreskrifter från Finansinspektionen, jämför 10 kap. 1 a § FFFS 2007:17, men genomförs nu i lag med anledning av ändringarna i öppenhetsdirektivet. Paragrafens bestämmelser ska tillämpas vid val av hemmedlemsstat i enlighet med 8–9 a §§, dvs. både av emittenter som genom valet väljer att Sverige ska vara hemmedlemsstat och emittenter som redan valt Sverige som hemmedlemsstat och ändrar detta val.
Berörda behöriga myndigheter är enligt direktivet de behöriga myndigheterna i emittentens nuvarande hemmedlemsstat, behöriga myndigheter i de värdmedlemsstater där emittentens överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad samt, i tillämpliga fall, den behöriga myndigheten i det land inom EES där emittenten har sitt säte. Ett val av hemmedlemsstat är inte giltigt om det inte offentliggörs och anmäls till berörda behöriga myndigheter.
Närmare bestämmelser om offentliggörande av information finns i 17 kap., se författningskommentaren till 17 kap. 1 §.
Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.5.
10 §
I paragrafen har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
16 §
Bemyndigandet att meddela föreskrifter om offentliggörande av val av hemmedlemsstat har tagits bort med anledning av den nya 9 b §, samt ändringen av 17 kap. 1 §, se författningskommentaren till de paragraferna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.2.5.
11 kap. Särskilda bestämmelser för en handelsplattform
6–8 §
I paragraferna har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
15 kap.
6, 7, 12 och 14 §
I paragraferna har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
8 §
I första stycket har bestämmelsen om att en emittent ska offentliggöra nya låneemissioner tagits bort med anledning av att artikel 16.3 i öppenhetsdirektivet har utgått. Utredningens överväganden i fråga om det borttagna kravet redovisas i avsnitt 7.2.
Begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
16 kap. Regelbunden finansiell information
1 §
I paragrafen anges vilka emittenter som ska tillämpa bestämmelserna om regelbunden finansiell information. I andra stycket har ett tillägg gjorts i fråga om de bestämmelser som gäller för emittenter med säte utanför EES med anledning av de nya bestämmelserna om rapport om betalningar till myndigheter i 7 §.
2 §
Av paragrafen framgår vissa undantag från kapitlets bestämmelser om regelbunden finansiell information. I punkten 6 har Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) samt andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätthålla den finansiella stabiliteten i Europeiska monetära unionen lagts till. EFSF är inrättad genom EFSF-ramavtalet. De övriga mekanismer som åsyftas är sådana mekanismer som inrättats i syfte att upprätthålla den finansiella stabiliteten i Europeiska monetära unionen genom tillhandahållande av tillfälligt finansiellt stöd till medlemsstater vars valuta är euro. Bestämmelsen genomför ändringen i artikel 8.1.a i öppenhetsdirektivet.
Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4.1.
4 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 4.7 i öppenhetsdirektivet enligt vilken årliga redovisningar ska upprättas med hjälp av ett elektroniskt rapporteringsformat från och med den 1 januari 2020. Bestämmelsen ska därför tillämpas för första gången på års- och koncernredovisningar som upprättas för räkenskapsår som avslutas den 31 december 2019 eller senare, vilket framgår av föreslagna ikraftträdandebestämmelser för lagen.
Bestämmelser om att bl.a. års- och i förekommande fall koncernredovisning ska lämnas till Finansinspektionen samtidigt som den offentliggörs finns i 17 kap. 3 §. Närmare bestämmelser om det tekniska formatet för elektronisk inrapportering kommer att meddelas i tekniska standarder som ska antas av kommissionen i enlighet med artikel 4.7 i öppenhetsdirektivet.
Direktivbestämmelsen är villkorad av att Esma upprättar en kostnads- och intäktsanalys. I avvaktan på att Esma:s arbete färdigställs föreslår utredningen att ikraftträdandet av bestämmelsen ska skjutas upp till den dag regeringen bestämmer.
Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4.3.
5 §
I paragrafen har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
6 §
I paragrafen ersätts den tidigare bestämmelsen om delårsredogörelse med en bestämmelse om rapport om vissa betalningar till myndigheter. Paragrafen genomför artikel 6 i öppenhetsdirektivet.
Utredningens överväganden i fråga om rapport om betalningar till myndigheter framgår av avsnitt 6.5 och utredningens överväganden i fråga om den borttagna bestämmelsen om delårsredogörelse redovisas i avsnitt 6.2.3.
7 §
I paragrafen ersätts den tidigare bestämmelsen om kvartalsrapport med en bestämmelse som anger innehållet i den rapport om betalningar till myndigheter som ska offentliggöras enligt 6 §.
Utredningens överväganden i fråga om rapport om betalningar till myndigheter framgår av avsnitt 6.5 och utredningens överväganden i fråga om den borttagna bestämmelsen om kvartalsrapport redovisas i avsnitt 6.2.3.
10 §
I paragrafen har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
11 §
I paragrafen regleras vilka bestämmelser om regelbunden finansiell information som ska tillämpas av emittenter från tredje land. Till följd av att bestämmelsen om kvartalsrapport i 7 § tagits bort har hänvisningen i första stycket till vilka regler om kvartalsrapport som får tillämpas av emittenter från tredje land tagits bort.
17 kap. Gemensamma bestämmelser om information som skall offentliggöras av emittenter
1 §
Tillägget i första stycket innebär att kapitlets bestämmelser om offentliggörande av information m.m. ska tillämpas i fråga om val av hemmedlemsstat för emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat. Bestämmelsen omfattar både emittenter som genom valet väljer att Sverige ska vara hemmedlemsstat, och emittenter som redan valt Sverige som hemmedlemsstat och ändrar detta val.
Tillägget i andra stycket innebär att även emittenter som inte har Sverige som hemmedlemsstat och som omfattas av bestämmelsen
om krav på offentliggörande av hemmedlemsstat i 1 kap. 9 b § ska omfattas av bestämmelsen om offentliggörande av information i 2 § samt av de föreskrifter om språk som meddelats med stöd av bemyndigandet i 5 § 2.
Paragrafen behandlas i avsnitt 4.2.5.
4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om elektronisk lagring hos Finansinspektionen av sådan information som lämnas till inspektionen i enlighet med 17 kap. 3 § LVM. Bestämmelsen bygger på artikel 21.2 i öppenhetsdirektivet.
Enligt ett tillägg i andra stycket ska det vara möjligt att få åtkomst till den information som finns i lagringsfunktionen via den europeiska elektroniska åtkomstpunkt som ska inrättas av Esma. Åtkomstpunkten ska inrättas senast den 1 januari 2018. I avvaktan på att åtkomstpunkten inrättas föreslår utredningen att ikraftträdandet av bestämmelsen skjuts upp till den dag regeringen bestämmer. Bestämmelsen genomför den nya artikel 21a.3 i öppenhetsdirektivet.
Den närmare tillämpningen av bestämmelsen kommer framgå av tekniska standarder för tillsyn som ska antas av kommissionen i enlighet med artikel 22 i öppenhetsdirektivet. Därutöver har kommissionen i enlighet med artikel 21.4 första stycket b och c i öppenhetsdirektivet befogenhet att anta delegerade akter med miniminormer för lagringsfunktionen, regler för driftskompabiliteten för den teknik som lagringsfunktionen bygger på samt om tillgången till information på unionsnivå via lagringsfunktionen. För genomförandet av sådana delegerade akter finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter i 17 kap. 5 § LVM.
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.4.
18 kap. Övriga krav på emittenter
1–12 §
I paragraferna har begreppet utgivare bytts ut mot emittent. Ändringen har ingen betydelse i sak då begreppen har samma innebörd. I och med ändringen samordnas terminologin med lagens övriga bestämmelser.
25 kap. Ingripanden
18 §
En ändring i rubriken införs för att tydliggöra att det är sanktionsbefogenheten föreläggande som regleras i paragrafen.
I första stycket 1 har ett tillägg gjorts där det framgår att Finansinspektionen vid vite får förelägga en emittent att göra rättelse om emittenten inte fullgör skyldigheten att offentliggöra information i enlighet med bestämmelsen i 15 kap. 8 §, dvs. information om alla förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad. Tillägget föranleds av artikel 28a i öppenhetsdirektivet.
Därutöver har hänvisningen i första stycket till 16 kap. 4–7 §§ ändrats med anledning av att kravet på att offentliggöra delårsredogörelse eller kvartalsrapport i 16 kap. 6 och 7 §§ utmönstrats ur lagen. Finansinspektionens möjlighet att förelägga om rättelse omfattar efter ändringen även kravet på att en emittent ska upprätta års- och koncernredovisning i ett format som möjliggör elektronisk rapportering i enlighet med den nya 16 kap. 4 a § samt kravet på att vissa emittenter ska offentliggöra en årlig rapport om betalningar till myndigheter enligt den nya lydelsen av 16 kap. 6 §.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.2.1.
19 §
Genom ett tillägg i första stycket framgår att Finansinspektionen ska besluta om sanktionsavgift för det fall en emittent inte fullgör skyldigheten att offentliggöra information i enlighet med bestämmelsen i 15 kap. 8 §. Se författningskommentaren till 18 §.
Därutöver har hänvisningen i första stycket till 16 kap. 4–7 §§ ändrats med anledning av att kravet på att offentliggöra delårsredogörelse eller kvartalsrapport i 16 kap. 6 och 7 §§ utmönstrats ur lagen. Finansinspektionens skyldighet att besluta om sanktionsavgift ska efter ändringen även omfatta kravet på att en emittent ska upprätta års- och koncernredovisning i ett format som möjliggör elektronisk rapportering i den nya 16 kap. 4 a § samt kravet på att vissa emittenter ska offentliggöra en årlig rapport om betalningar till myndigheter enligt den nya lydelsen av 16 kap. 6 §.
Genom ett nytt andra stycke genomförs bestämmelserna om sanktionsavgifter i artikel 28b i öppenhetsdirektivet. Se i denna del författningskommentaren till 6 kap. 3 a § LHF.
I paragrafen har i övrigt gjorts vissa språkliga justeringar och begreppet särskild avgift har bytts ut mot begreppet sanktionsavgift.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.3.1.
20–21 §
I paragraferna har endast gjorts språkliga justeringar.
22 §
I första stycket har hänvisningen till 16 kap. 4–7 §§ ändrats. Ändringen innebär att regelbunden finansiell information i form av års- och koncernredovisning samt halvårsrapport alltjämt omfattas av bestämmelsen. Den nya 16 kap. 4 a § om upprättande av års- och koncernredovisning i ett format som möjliggör elektronisk rapportering samt de nya bestämmelserna om rapport om betalningar till myndigheter i 16 kap. 6 och 7 §§ omfattas däremot inte av bestämmelsen.
23 §
I rubriken har begreppet straffavgift tagits bort. Genom en ett nytt andra stycke genomförs bestämmelserna om sanktionsavgifter i artikel 28b i öppenhetsdirektivet. Se i denna del författningskommentaren till 6 kap. 3 a § LHF.
25 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 d § LHF.
26–28 §
I paragraferna har endast gjorts språkliga justeringar.
30 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 f § LHF.
31 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 g § LHF.
32 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 h § LHF.
33 §
Paragrafen är ny.
Paragrafen genomför artikel 28.2 i öppenhetsdirektivet och innebär att sanktioner och sanktionsavgifter under vissa förutsättningar kan beslutas mot fysiska personer i bolagets styrelse eller ledning som är ansvariga för bolagets överträdelse. I paragrafens första stycke anges de överträdelser som kan leda till sanktioner för fysiska personer. Sanktioner kan beslutas när ett bolag har gjort sig skyldigt till en överträdelse av 15 kap. 8 § (information om alla förändringar i de rättigheter som är knutna till värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad) och 16 kap. 4–6 §§ om regelbunden finansiell information.
Angående förutsättningarna för paragrafens tillämpning, jfr vidare kommentaren till 6 kap. 3 i § LHF.
34 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 j § LHF.
35 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 k § LHF.
36 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 l § LHF.
37 §
Jämför kommentaren till 6 kap. 3 m § LHF.
38 §
Jämför kommentaren till 7 kap. 2 § LHF.
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av Anne Wigart, Svenskt Näringsliv och Erik Sjöman, Advokatsamfundet
Om ett sanktionsföreläggande mot en fysisk person (verkställande direktör, styrelseledamot m.fl.) med anledning av en överträdelse från bolagets sida inte godkänns inom utsatt tid föreslås Finansinspektionen få väcka talan i domstol om att sanktioner ska beslutas. Utredningens förslag innebär att en sådan talan ska väckas i allmän förvaltningsdomstol. Enligt vår mening bör prövningen i stället ske i allmän domstol.
På i huvudsak de rättssäkerhetsbetingade skäl som anförs i justitierådet Ann-Christine Lindeblads promemoria den 4 april 2014 om sanktioner enligt CRD IV, och som även ligger till grund för förslagen från 2012 års marknadsmissbruksutredning (SOU 2014:46), anser vi att Finansinspektionens talan om sanktioner vid icke godkända sanktionsförelägganden ska väckas i allmän domstol.
Vi anser sålunda att främst följande omständigheter talar för att sanktionsprövningen ska göras i allmän domstol. Fråga är om sanktioner mot fysiska personer. Domstolsprövningen innefattar prövning av subjektiva rekvisit – sanktioner och sanktionsavgifter ska kunna beslutas endast om domstolen funnit att individen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut eller underlåtit att fatta ett beslut som har lett till bolagets överträdelse. I och med att prövningen innefattar subjektiva rekvisit kan domstolen inom ramen för prövningen förväntas behöva ta ställning till utredningsmaterial och bevisning, som mer rättssäkert kan hanteras om prövningen görs i allmän domstol. Processen i allmän domstol bygger på såväl muntlighetsprincipen som de så kallade omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna, vilket innebär att processmaterialet vid en huvudförhandling ska läggas fram muntligen, domen ska grundas på vad som förekommit vid förhandlingen och förhand-
lingen så långt som möjligt fortgå i ett sammanhang. De maximala sanktionsavgifterna är mycket höga (17 755 000 kronor). Sanktionerna ska enligt det bakomliggande EU-direktivet vara avskräckande och effektiva. Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) är sanktioner som är avskräckande och bestraffande att jämställa med brottspåföljd (straff) även om de benämns administrativa sanktioner. De maximala sanktionsavgifterna är så höga att de är att jämställa med brottspåföljd och bör prövas i den ordning som är föreskriven för prövning av brottmål, d.v.s. i de allmänna domstolarna.
Utredningen anför som ett argument för att talan om sanktioner ska väckas i allmän förvaltningsdomstol att allmän förvaltningsdomstol redan i dag prövar subjektiva rekvisit, exempelvis i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen. Vi anser tvärtom att företrädaransvar är ett varnande exempel i rättssäkerhetshänseende. Den utveckling i rättstillämpningen som skett efter att målen flyttades till förvaltningsdomstolarna innebär att, trots att lagen för ansvar kräver uppsåt eller grov oaktsamhet, frågan om en företrädares ansvar i praktiken avgörs utifrån objektiva kriterier beträffande huruvida relevanta avvecklingsåtgärder vidtagits eller inte.
De andra skäl som utredningen anför till stöd för sitt förslag saknar visserligen inte relevans, men på grund av sanktionernas och sanktionsprövningens karaktär väger enligt vår mening de ovan anförda rättssäkerhetsaspekterna tyngre.
Allmän domstol har, som nämnts, förordats i såväl promemorian om sanktioner enligt CRD IV som av 2012 års marknadsmissbruksutredning. Enligt uppgift i promemorian är inriktningen densamma även i 2013 års värdepappersmarknadsutredning. Om även prövningen av nu aktuella överträdelser skulle göras i allmän domstol vinns fördelen av ett mer enhetligt förfarande vid handläggning av sanktioner och sanktionsavgifter mot fysiska personer på finansmarknadens område. Vi anser att intresset av en sådan enhetlig, rättssäker och effektiv ordning är betydande.
Utredningen bedömer (avsnitt 10.3.2) att hanteringen av sanktioner inte kommer att medföra någon väsentligt ökad belastning för domstolarna. Vi delar den bedömningen och kan avslutningsvis konstatera att kostnaden för att välja den mest rättssäkra ordningen – allmän domstol – för prövning av sanktionerna i fråga således torde vara låg.
Särskilt yttrande av Nils Liliedahl, Sveriges Finansanalytikers Förening
Sammanfattning
Utredningen har att ta ställning om den svenska lagstiftningen ska vara i nivå med direktivets bestämmelser eller om det finns särskilda skäl att i vissa frågor kräva mer eller snabbare information än de som framgår av direktivet.
Utredningen har beslutat sig att lägga sig på direktivets nivå när det gäller frekvens av delårsrapporter. Det innebär i korthet att lagen kommer att kräva minst en årsredovisning som ska offentliggöras inom fyra månader från utgången av verksamhetsåret och en halvårsrapport ska offentliggöras inom två månader från utgången från halvårsperioden. Utredningens förslag att halvårsrapporten ska offentliggöras inom två månader innebär en skärpning i svensk rätt jämfört med direktivets nivå som anger tre månader.
I det nu gällande öppenhetsdirektivet finns ett krav på att offentliggöra en delårsredogörelse vilket i korthet kan betecknas som en förkortad och förenklad delårsrapport. Sverige har dock genom självreglering via börserna (sedan 1998 för stockholmsbörsens del) haft ett krav på obligatorisk rapportering kvartalsvis varigenom kravet på delårsredogörelse inte haft någon praktisk betydelse.
Att erhålla enkla, ändamålsenliga och för hela marknaden lämpliga och ej kostsamma bestämmelser torde vara önskvärt i en lagstiftningsprocess. Samtidigt ska lagreglerna tillse att alla aktörer behandlas lika med det övergripande syftet att skapa förutsättningar för ett effektiv, rättvis och trovärdig kapitalmarknad.
Eftersom de finansiella marknaderna är i ständig och snabb förändring har inte alltid lagstiftaren hunnit med i utvecklingen. Historiskt har därför finansiella regler ofta vuxit fram genom att marknadens krav formaliserats i avtal med börser och andra självregleringsorgan, så kallad självreglering. Vid behov har sedan dessa bestämmelser blivit lag. Denna arbetsgång har säkrat att reglerna är fast förankrade i marknaden innan de införs i lag. Reglerna kring kvartalsrapporter har växt fram på detta sätt.
Jag anser mot denna bakgrund att det naturliga steget för lagstiftaren är att gå vidare och kräva kvartalsvis rapportering för börsnoterade bolag. I de mycket fåtaliga fall bolagen skulle anse att det
är för administrativt krävande finns en möjlighet att söka sig till alternativa handelsplatser (MTF).
Motiv
De motiv som jag anför för mitt särskilda yttrande är följande.
Som framgår av sammanfattningen har vi i Sverige genom självreglering haft krav på kvartalsrapporter sedan 1998. Vid införandet av kravet hade ungefär 80 procent av bolagen på frivillig väg valt att lämna rapporter kvartalsvis. I dag är det krav på kvartalsvis rapportering för börsbolag på världens överlägset största marknad, den amerikanska. Även i Kina och Indien är kvartalsrapportering ett krav.
Mot bakgrund av den långa tidsrymd som kan komma att uppstå mellan de två obligatoriska rapporterna (årsredovisningen och halvårsrapporten), upp till åtta–nio månader vid val av olyckliga tidpunkter för offentliggörande, kommer det enligt mitt förmenande inte vara möjligt för ett rörelsedrivande bolag följa öppenhetsdirektivets övriga regler kring offentliggörande utan att lämna rapporter kvartalsvis. Öppenhetsdirektivets övriga offentliggöranderegler innebär att all kurspåverkande information måste offentliggöras så snart den är tillgänglig.
Börsnoterade rörelsedrivande bolag har normalt uppföljning av resultat, ställning och kassaflöden månadsvis och gör åtminstone varje kvartal i samband med styrelsemöten mer omfattande rapporter som styrelsen behöver för att kunna styra bolaget. Det är dessa interna rapporter som sedan utgör underlag för de externa kvartalsrapporterna. Eftersom denna information är kurspåverkande i enlighet med de övriga reglerna som finns i öppenhetsdirektivet måste börsnoterade bolag offentliggöra denna kurspåverkande information omedelbart enligt mig. Det gäller även om den är helt i linje med marknadens förväntningar – eftersom det i dag går att handla på strategier som innebär oförändrad aktiekurs.
Arbetet med att formalisera de interna rapporterna till externa rapporter innebär ett visst arbete och vissa kostnader för bolagen – men nyttan för investerarkollektivet väger över. Att offentliggöra kvartalsrapporter ger också möjlighet att fokusera på den löpande verksamheten och ger större möjlighet för ledning och styrelse att
köpa och sälja aktier i det egna bolaget. En fördel med att rapportera kvartalsvis innebär också att bolaget inte behöver skicka pressmeddelanden lika ofta kring det löpande resultatet och ställningen mellan årsredovisning och halvårsrapport.
Ett argument att ta bort kravet har varit att marknaden ändå kommer att kräva kvartalsvis rapportering och därför behövs ej lagstiftning på området. Som påtalats i sammanfattningen är naturliga sättet att införa lagar inom den finansiella sektorn att ta till vara ”marknadens” åsikter om vad som är väsentlig information och bekräfta den genom lagstiftning.
Utredningens förslag kommer också göra det möjligt för professionella aktörer att tillskansa mer uppgifter om bolagen i kontakter med representanter från bolagen. Förslaget ger också ägare med insyn genom styrelseplatser ett oskäligt stort informationsövertag gentemot mindre ägare – både befintliga och potentiella.
Den enskilt största anledningen till att jag går emot utredningens förslag är att risken är överhängande att information kommer att läcka från bolagen och att det ger betydligt större möjligheter för ojämlik och orättvis handel. Finansiell information är färskvara och till följd av att årsredovisningen i enlighet med utredningens förslag kan komma att dröja ända upp till fyra månader efter utgången av räkenskapsårets utgång kan det bli lagligt möjligt att inte erhålla information under åtta eller ändå upp till nio månader från ett börsnoterat bolag i enlighet med utredningens förslag. Åtta–nio månader är en evighet i den snabbt föränderliga finansiella världen. Den långa tidsrymden kommer att kraftigt öka risken för läckage och otillbörlig handel.
I förhållande till nuvarande regelverk innebär en lagstiftning om obligatorisk kvartalsrapportering ingen förändring för bolagen utan det är endast en kodifiering av den praxis som redan gäller till följd av börsernas krav. Frågan om kvartalsrapportering i lag anser jag dock vara viktig för att helt lämnas över i marknadens händer. Börserna är vinstdrivande organisationer som arbetar över nationsgränser och de begränsas i sina möjligheter att ställa upp lokala regelverk av sina intressenter.
Genom att ta ställning för kvartalsrapportering skulle Sverige visa EU att vi tar dessa frågor på största allvar och att Sverige är ett land där fokus ligger på en väl fungerande, rättvis och öppen finansmarknad.
Kommittédirektiv 2013:109
Regelbunden finansiell information och offentliggörande av aktieinnehav
Beslut vid regeringssammanträde den 28 november 2013
Sammanfattning
En utredare ska lämna förslag till de lagändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av det s.k. öppenhetsdirektivet.
Genomförandet gäller bl.a.
- krav på att emittenter ska lämna regelbunden finansiell information,
- anmälningsskyldighet för innehavare av aktier och andra jämförbara finansiella instrument som en emittent har gett ut, och
- vilka sanktioner som bör finnas för överträdelser av regelverket.
Utredaren ska särskilt analysera och överväga om det finns ett utrymme för och behov av att behålla ett krav i svensk rätt om att emittenter ska offentliggöra kvartalsrapporter.
Utredaren ska även analysera och i förekommande fall lämna lagförslag till hur tillsynen över emittenters finansiella regelbundna rapportering (s.k. redovisningstillsyn) bör organiseras.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2014.
Öppenhetsdirektivet och motsvarande svenska regler
Under våren 2013 kom rådet och Europaparlamentet överens om ett direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG , det s.k. öppenhetsdirektivet. Ändringsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU av den 22 oktober 2013) trädde i kraft den 26 november 2013 och ska vara genomfört senast den 26 november 2015. Till öppenhetsdirektivet finns även ett genomförandedirektiv (kommissionens direktiv 2007/14/EG av den 8 mars 2007 om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv 2004/109/EG).
Eftersom öppenhetsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv i vissa delar står det länderna inom EES fritt att i dessa delar införa eller behålla mer långtgående krav än de som följer av direktivet.
Öppenhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt huvudsakligen genom lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se prop. 2006/07:65 och prop. 2006/07:115). Regeringen har efter bemyndigande i dessa lagar meddelat föreskrifter för tillämpningen av de lagarna genom förordningen (2007:375) om handel med finansiella instrument och förordningen (2007:572) om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen har med stöd av bemyndiganden i de båda förordningarna meddelat föreskrifter (se t.ex. Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2007:17] om verksamhet på marknadsplatser).
Uppdraget att föreslå hur ändringsdirektivet ska genomföras
Ändringsdirektivet är ett resultat av en planenlig översyn av öppenhetsdirektivet som kommissionen har varit ålagd att göra. Syftet med ändringsdirektivet är att förtydliga, förstärka och anpassa öppenhetsdirektivet till den utveckling som har skett på finansmarknaderna sedan direktivet trädde i kraft. Bland annat har det nu införts nu åtgärder för att öka små och medelstora företags intresse för att ta upp sina värdepapper till handel på en reglerad marknad,
förbättra informationen om ägarstrukturen i emittenter och göra tillämpningen av öppenhetsdirektivet mer effektiv.
En utredare bör få i uppdrag att analysera ändringsdirektivet och utarbeta nödvändiga lagförslag för att genomföra det direktivet. Ändringsdirektivet kommer att kräva både ändringar av befintliga regler och införande av nya. I och med att ändringsdirektivet i vissa fall tar bort möjligheten för medlemsstaterna att ställa mer långtgående eller strängare krav än de som finns i öppenhetsdirektivet och i andra fall upphäver krav i detta direktiv finns det anledning att se över hur svensk rätt ska förhålla sig till hela direktivets tillämpningsområde.
Vid genomförandet av öppenhetsdirektivet gjordes bedömningen att regleringsnivån i direktivet var väl avvägd (se prop. 2006/07:65 s. 87). Bara när det var särskilt motiverat skulle strängare krav införas i svensk rätt. I flera avseenden bedömdes det dock att det fanns skäl att införa mer långtgående krav för att inte försämra informationsgivningen i förhållande till vad som i praktiken gällde enligt självregleringen i form av Näringslivets Börskommittés s.k. flaggningsregler (Regler rörande offentliggörande vid förvärv och överlåtelse av aktier m.m.). När de bestämmelser som införlivar öppenhetsdirektivet i svensk rätt trädde i kraft den 1 juli 2007 togs självregleringen bort.
Utredaren ska beakta de delegerade akter och genomförandeakter till öppenhetsdirektivet som Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) ska utarbeta förslag till och som sedan ska antas av kommissionen. De akterna är av sådant slag att de kan komma att påverka hur ändringsdirektivet ska genomföras i svensk rätt och de kommer att vara mycket nära kopplade till, och i vissa fall dessutom nödvändiga för, funktionen av reglerna i ändringsdirektivet. Det är därför viktigt att delegerade akter och genomförandeakter kan beaktas i ett så tidigt skede som möjligt i lagstiftningsarbetet. Utredaren ska även beakta förslag till sådana akter som ännu inte formellt antagits. Utredarens huvuduppgifter är således att
- analysera ändringsdirektivet och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra det,
- bedöma om mer långtgående krav i svensk rätt bör behållas, ändras, införas eller tas bort och, i förekommande fall, lämna nödvändiga lagförslag,
- belysa hur delegerade akter och genomförandeakter påverkar eller bör påverka genomförandet av ändringsdirektivet, och
- lämna lagförslag där delegerade akter och genomförandeakter beaktas.
Vid bedömningen av om mer långtgående krav ska införas ska utredaren överväga vilken påverkan sådana krav skulle få för svenska intressen och förhållanden. Svenska företags konkurrenssituation gentemot företag i övriga EES ska särskilt beaktas. Grundläggande är att kraven på öppenhet ska sättas på en sådan nivå att investerarnas förtroende för marknaden kan upprätthållas utan att kraven utformas så att den adminstrativa bördan får en negativ inverkan på emittenters vilja att ta upp sina värdepapper till handel på en reglerad marknad. Det bör i sammanhanget särskilt beaktas i vilken mån självreglering kan komplettera lagstiftningen på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.
Hur ska reglerna om hemmedlemsstat utformas?
Enligt öppenhetsdirektivet ska emittenternas hemmedlemsstat ansvara för övervakningen. I 1 kap. 7–9 §§ lagen om värdepappersmarknaden finns det bestämmelser om detta i svensk rätt. Genom ändringsdirektivet har det nu införts vissa ändringar för emittenter som inte har sitt säte i Sverige.
Utredaren ska därför
- ta ställning till hur bestämmelserna om hemmedlemsstat i svensk rätt ska ändras och utarbeta nödvändiga lagförslag.
Bör Sverige ställa krav på kvartalsvis rapportering?
Enligt öppenhetsdirektivet är emittenter skyldiga att regelbundet offentliggöra information i form av årsredovisningar (och i förekommande fall koncernredovisningar), halvårsrapporter och delårsredogörelser. Emittenter som enligt nationell rätt eller enligt
reglerna på den reglerade marknaden eller på eget initiativ offentliggör kvartalsrapporter är undantagna från kravet att offentliggöra delårsredogörelse. I svensk rätt har dessa regler genomförts i 16 kap. lagen om värdepappersmarknaden.
Genom ändringsdirektivet förhindras länderna inom EES att ställa krav på ytterligare regelbunden finansiell information utöver årsredovisning och halvårsrapport annat än i vissa särskilda fall. Kraven får bl.a. inte utgöra en oproportionerlig börda för emittenterna och det informationskrav som ställs måste vara relevant för investerarna. I fråga om finansiella institut kvarstår dock en oinskränkt rätt för länderna inom EES att ställa krav på ytterligare rapportering.
Enligt skälen till ändringsdirektivet är offentliggörande av regelbunden kvartalsvis information inte nödvändigt för investerarskyddet och frågan skulle därför kunna lämnas över till självreglering på värdepappersmarknaden (skäl 4). Ändringsdirektivet anger att en reglerad marknad ska kunna kräva att de företag vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på denna marknad ska offentliggöra kompletterande regelbunden finansiell information inom alla eller några av marknadssegmenten.
Utredaren ska därför
- analysera behovet av ett lagkrav på att emittenter ska offentliggöra regelbunden information oftare än i form av årsredovisning och halvårsrapport mot bakgrund av möjligheten till självreglering,
- bedöma vad konsekvenserna skulle bli för det allmänna, näringslivet, investerare och övriga intressenter om det befintliga kravet att offentliggöra delårsredogörelse eller kvartalsrapport tas bort ur svensk lag och ersätts av självreglering,
- ta ställning till vilka företag som bör omfattas av ett eventuellt lagkrav på regelbunden finansiell information utöver årsredovisning och halvårsrapport,
- överväga om särskilda krav ska ställas på företag som är att anse som finansiella institut och i tillämpliga fall bedöma vilka företag som tillhör den kategorin, och
- i förekommande fall utarbeta nödvändiga lagförslag.
När ska finansiella rapporter offentliggöras?
Länderna inom EES får enligt ändringsdirektivet fortfarande ställa mer långtgående krav i fråga om när den regelbundna finansiella informationen ska offentliggöras efter rapportperiodens utgång. Enligt ändringsdirektivet förlängs tidsfristen för offentliggörandet av en emittents halvårsrapport från två till tre månader efter rapportperiodens utgång. Förlängningen införs för att öka flexibiliteten och därigenom minska den administrativa bördan. Om den period då emittenter kan offentliggöra sina halvårsrapporter förlängs, förväntas små och medelstora emittenters rapporter få större intresse och på så sätt bli mer synliga.
När Sverige genomförde öppenhetsdirektivet bedömdes det lämpligt att införa en regel som angav att rapporten skulle offentliggöras så snart som möjligt, med en längsta frist på två månader efter rapportperiodens utgång. Motsvarande skärpning gjordes i fråga om offentliggörande av års- och koncernredovisning där fristen är fyra månader (prop. 2006/07:65 s. 112 och 125 f.). Utredaren ska därför
- bedöma om det med hänsyn till investerarskyddet är lämpligt att förlänga tidsfristen för offentliggörande av halvårsrapport till tre månader för att uppnå en högre grad av harmonisering, och
- i förekommande fall utarbeta nödvändiga lagförslag.
Vilka krav ska gälla för flaggningsskyldigheten?
Bestämmelser om anmälningsskyldigheten för innehavare av aktier och andra jämförbara finansiella instrument som har getts ut av en emittent (s.k. flaggningsskyldighet) finns i 4 kap. lagen om handel med finansiella instrument. Bestämmelserna innebär att en innehavare av aktier och vissa andra finansiella instrument ska anmäla ändringar i sitt innehav, om ändringen innebär att innehavet uppnår eller passerar vissa angivna gränsvärden. Sverige har, till skillnad från flertalet övriga länder inom EES, infört striktare krav än vad öppenhetsdirektivet föreskriver i flera fall. Sverige har bl.a. infört ett ytterligare flaggningspliktigt gränsvärde (90 procent) som saknas i öppenhetsdirektivet.
Innehavaren ska i tillämpliga fall anmäla ändringar i sitt innehav till Finansinspektionen och det bolag som har gett ut aktierna. Inspektionen ska offentliggöra uppgifterna i anmälan (4 kap. 3 och 11 §§ lagen om handel med finansiella instrument). Sverige införde även ett mer långtgående krav på att en flaggningsanmälan ska ha kommit in till Finansinspektionen och emittenten senast handelsdagen efter den dag då den anmälningsskyldige har ingått avtal om förvärv eller överlåtelse (4 kap. 10 §). I öppenhetsdirektivet är kravet att anmälan ska göras så snart som möjligt, men senast inom fyra handelsdagar, räknat från och med dagen efter den dag då den anmälningsskyldige fick reda på, eller med hänsyn till omständigheterna borde ha fått reda på, den transaktion som föranledde anmälningsskyldigheten. Ändringsdirektivet innebär en viss ändring genom att kravet skärps till att anmälan ska göras så snart som möjligt, men senast inom fyra handelsdagar från och med förvärvstillfället.
En fråga att ta ställning till vid genomförandet av ändringsdirektivet är således om Sverige ska ställa strängare krav även fortsättningsvis. De skäl som låg bakom att Sverige införde en kortare tidsfrist för flaggningsanmälan kan i dag ha mindre giltighet. En väsentlig skillnad jämfört med hur förhållandena var vid genomförandet av öppenhetsdirektivet är att ändringsdirektivet föreskriver att länderna inom EES är skyldiga att införa en viss minimiuppsättning av vissa typer av sanktioner och åtgärder som är mer kraftfulla och ingripande än de som i dag finns i svensk rätt (se avsnittet nedan om sanktioner).
Detta innebär att det finns särskilda skäl att överväga om det är lämpligt att Sverige ska ha mer långtgående krav än vad direktivet föreskriver. Det blir också en administrativ börda för många investerare att behöva ta hänsyn till ett fragmenterat regelverk för flaggningsskyldigheten.
Utredaren ska därför
- ta ställning till om det med hänsyn till investerarnas intresse är lämpligt att förlänga tidsfristen till fyra handelsdagar och ta bort 90-procentgränsen för att uppnå en högre grad av harmonisering,
- i sina ställningstaganden särskilt beakta att flaggningsskyldigheten inte får utformas så att styrningen, organisationen och förvaltningen av emittenter belastas på ett sådant sätt att deras konkurrenssituation hämmas eller att intresset minskar för företag att ta upp sina värdepapper till handel på en reglerad marknad, och
- utarbeta nödvändiga lagförslag.
Vilka finansiella instrument ska omfattas av flaggningsskyldigheten?
I lagen om handel med finansiella instrument anges vilka finansiella instrument som omfattas av flaggningsskyldigheten (4 kap. 2 §). Utöver aktier ska även depåbevis som ger innehavaren rätt att rösta för de aktier som depåbevisen avser och finansiella instrument som ger rätt för innehavaren att förvärva redan utgivna aktier omfattas av flaggningsskyldighet.
I och med ändringsdirektivet utökas de olika slag av finansiella instrument som ska beaktas vid beräkning av flaggningsskyldighet. De reviderade reglerna innebär bl.a. att även andra finansiella instrument med liknande ekonomisk effekt som att inneha aktier omfattas. Därmed omfattas också kontantavräknade instrument. Syftet med detta är bl.a. att öka genomlysningen av det ekonomiska intresset i emittenter.
Antalet rösträtter ska beräknas med hänsyn till det totala nominella beloppet för det finansiella instrumentets underliggande aktier. Med anledning av att antalet instrument som omfattas av flaggningsskyldighet utökas till att även omfatta kontantavräknade instrument har det införts en ny beräkningsmetod för antalet rösträtter avseende dessa instrument. Det är en s.k. deltajusterad beräkningsmetod som innebär att det nominella antalet underliggande aktier ska multipliceras med instrumentets deltavärde. Deltavärdet är ett mått på hur det teoretiska priset på ett finansiellt instrument påverkas, när priset på den underliggande aktien förändras. Deltavärdet representerar också sannolikheten att ett derivatinstrument blir inlöst och därmed ger innehavaren kontroll över det nominella antalet aktier och rösträtter. Alla finansiella instrument som avser en och samma emittent ska läggas samman.
Enligt ändringsdirektivet ska kommissionen anta tekniska standarder efter förslag från Esma, för att beräkna antalet rösträtter i en korg av aktier eller ett index samt specificera vilken beräkningsmetod som ska användas för att räkna ut deltavärdet.
Ändringsdirektivet innebär också att utrymmet för länderna inom EES att införa mer långtgående krav på vilka finansiella instrument som omfattas av flaggningsskyldighet minskas. Enligt ändringsdirektivet ska också Esma, med beaktande av den tekniska utvecklingen på finansmarknaderna, upprätta och regelbundet uppdatera en vägledande förteckning över finansiella instrument som omfattas av flaggningsskyldigheten.
Utredaren ska därför
- analysera och ta ställning till hur kravet på flaggningsskyldighet i svensk rätt ska förhålla sig till och utformas med hänsyn till Esmas vägledande förteckning,
- ta ställning till hur den nya beräkningsmetoden ska införas i svensk rätt på ett sätt som gör att tillämpningen blir tydlig och enkel, och
- utarbeta nödvändiga lagförslag.
Offentliggörande av nya låneemissioner och anmälan om ändring av bolagsordning
I och med ändringsdirektivet upphävs vissa tidigare gällande krav, exempelvis att en emittent ska offentliggöra alla förändringar av de rättigheter som är knutna till värdepapperen och nya låneemissioner. I svensk rätt har detta krav genomförts i 15 kap. 8 § lagen om värdepappersmarknaden. Även kravet på att en emittent ska underrätta den behöriga myndigheten om alla ändringar i sin bolagsordning eller sina stadgar upphävs genom ändringsdirektivet. Det kravet finns i svensk rätt i dag i 10 kap. 6 § Finansinspektionens föreskrifter om verksamhet på marknadsplatser. Eftersom ändringsdirektivet är ett minimidirektiv i dessa delar, kan dock länderna inom EES även fortsättningsvis ställa mer långtgående krav.
Utredaren ska därför
- ta ställning till om det är lämpligt att kraven på offentliggörande av nya låneemissioner och anmälan om ändring av bolagsordning kvarstår i svensk rätt.
Vilka sanktioner och utredningsbefogenheter ska införas?
Genom ändringsdirektivet harmoniseras reglerna när det gäller sanktioner och de behöriga myndigheternas befogenheter. Administrativa sanktioner ska kunna vidtas inte bara mot en juridisk person som inte fullgör sina skyldigheter utan också mot medlemmarna i den juridiska personens ledningsorgan och mot alla andra personer som enligt nationell lag är ansvariga för en sådan överträdelse. Vidare ska länderna inom EES se till att de behöriga myndigheterna har en minimiuppsättning av vissa typer av sanktioner och åtgärder till sitt förfogande. Det ställs även krav på att länderna inom EES ska införa befogenheter för de behöriga myndigheterna att vid överträdelse av flaggningsskyldigheten avseende innehav av aktier tillfälligt upphäva de rösträtter som är kopplade till aktierna.
En särskilt viktig fråga blir alltså att bedöma hur förfarandet i sanktionsärenden ska regleras på ett rättssäkert och effektivt sätt och hur sanktionsreglerna kommer att förhålla sig till andra rättsområden, t.ex. associationsrätten. I denna bedömning ingår bl.a. att ta ställning till om vissa eller alla typer av överträdelser bör prövas i domstol (jfr prop. 1981/82:142 s. 25), även i första instans, om vissa typer av sanktioner eller åtgärder bara ska kunna beslutas av domstol och om ansvaret för medlemmar i den juridiska personens ledningsorgan ska utformas på samma sätt som för den juridiska personen.
Utredaren ska
- inventera och redovisa vilka svenska lagregler, särskilt inom associationsrätten, som kan komma att beröras av kravet på sanktionsbestämmelser om upphävande av rösträtt,
- ta ställning till hur kraven på sanktioner och befogenheter ska införas och redovisa vilka konsekvenser som uppstår för det allmänna, näringslivet och övriga intressenter,
- med beaktande av konsekvenserna föreslå en reglering som ger en rättssäker och effektiv tillämpning, och
- utarbeta nödvändiga lagförslag.
Uppdraget att föreslå hur redovisningstillsynen ska organiseras
Utredaren ska också analysera hur den s.k. redovisningstillsynen, dvs. tillsynen över emittenternas finansiella rapportering, ska organiseras. Den frågan styrs inte bara av öppenhetsdirektivet. Förhållandet att länderna inom EES är förpliktade att vidta de åtgärder som krävs för att garantera efterlevnad av internationella redovisningsstandarder (IFRS) framgår även av skäl 16 till den s.k. IASförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 1606/2002 av den 19 juli 2002). Där klargörs att länderna inom EES är förpliktade att vidta de åtgärder som krävs för att garantera efterlevnaden av förordningen. Av skäl 16 framgår också att kommissionen och Esma ska utveckla en gemensam strategi för tillsynen. De behöriga myndigheterna i länderna inom EES, i Sverige Finansinspektionen, bedriver ett gemensamt arbete inom Esma med att ta fram principbaserade standarder för tillsyn över finansiell information avseende emittenter. Av standarderna framgår hur den nationella tillsynen bör organiseras samt hur tillsynen bör samordnas inom EES. Detta och utvecklingen i övrigt har aktualiserat frågan om behovet av en översyn av hur redovisningstillsynen är organiserad i Sverige. I samband med att ändringsdirektivet ska genomföras i svensk rätt ges tillfälle att genomföra en översyn på ett mer övergripande sätt.
Det har en längre tid pågått en diskussion kring hur redovisningstillsynen ska inrättas. I dag har Finansinspektionen inte något uppdrag att utöva tillsyn över skyldigheten att offentliggöra annat än regelbunden finansiell information för tredjelandsemittenter. Det är i stället den börs som driver den reglerade marknad på vilken de överlåtbara värdepapperen är upptagna till handel som har ett lagstadgat ansvar att övervaka att företagen upprättar sina finansiella rapporter i enlighet med de bestämmelser som gäller för emittenten (16 kap. 13–15 §§ lagen om värdepappersmarknaden). Börsens övervakningsfunktion är i sin tur föremål för Finansinspektionens tillsyn genom det tillsynsansvar inspektionen har över börser. I den
mån en överträdelse av regelverket inte kan omhändertas och åtgärdas inom ramen för börsens övervakningsansvar är det Finansinspektionen som ska agera i egenskap av behörig myndighet. Börserna Nasdaq OMX Stockholm AB och Nordic Growth Market NGM AB har dock var för sig begärt att bli befriade från sitt ansvar för redovisningstillsynen. Finansinspektionen har även anfört att gällande system inte uppvisar de fördelar med självreglering som förutsätts. Finansinspektionen anser att det är angeläget att en ny ordning införs där redovisningstillsynen samlas hos myndigheten. Internationella valutafonden (IMF) har vid utvärdering av Sveriges värdepappersmarknad framfört kritik mot att vinstdrivande handelsplatser ansvarar för redovisningstillsynen, vilket anses svårt att förena med en garanti för en oberoende tillsyn.
Utredaren ska därför
- analysera och föreslå hur redovisningstillsynen bör organiseras för att få till stånd en oberoende, rättssäker och effektiv tillsyn som inte innebär en oproportionerlig administrativ börda för emittenterna, och
- utarbeta nödvändiga lagförslag.
Konsekvensbeskrivningar
Utredaren ska utifrån de regler som föreslås lämna en redovisning av de konsekvenser och kostnader som uppstår för emittenter, börser, enskilda samt Finansinspektionen och staten i övrigt. I uppdraget ingår att ta särskild hänsyn till dessa och övriga konsekvenser redan vid utformningen av förslagen.
Samråd och redovisning av uppdraget
Utredaren ska samråda med andra utredningar om genomförande av EU-rättsakter på finansmarknadsområdet, bl.a. 2012 års marknadsmissbruksutredning (Fi 2012:108) och 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04) i frågor som är gemensamma, t.ex. sanktionsfrågor.
Utredaren ska beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och inom EU samt hålla sig informerad om arbetet i andra
länder inom EES med att genomföra ändringsdirektivet och i lämplig utsträckning samråda med berörda departement. Genomförandet i övriga nordiska länder ska uppmärksammas särskilt. Utredaren ska även följa kommissionens och Esmas arbete med regler som ska komplettera ändringsdirektivet.
Utredaren ska i sitt arbete ha en dialog med berörda myndigheter och organisationer som har relevans för utredningsarbetet.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2014.
(Finansdepartementet)
Kommittédirektiv 2014:102
Tilläggsdirektiv till Utredningen om regelbunden finansiell information och offentliggörande av aktieinnehav (Fi 2013:07)
Beslut vid regeringssammanträde den 19 juni 2014
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 28 november 2013 kommittédirektiv om regelbunden finansiell information och offentliggörande av aktieinnehav (dir. 2013:109). Enligt direktiven ska uppdraget redovisas senast den 30 september 2014.
Utredningstiden förlängs när det gäller uppdraget att föreslå hur tillsynen över emittenters finansiella regelbundna rapportering (den s.k. redovisningstillsynen) bör organiseras. Det uppdraget ska i stället redovisas senast den 15 februari 2015.
Uppdraget i övrigt ska redovisas i ett delbetänkande senast den 30 september 2014.
(Finansdepartementet)
329
Bilaga 3
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/50/EU
av den 22 oktober 2013
om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av
insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på
en reglerad marknad, av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG om de prospekt som
skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och av
kommissionens direktiv 2007/14/EG om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i direktiv
2004/109/EG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions
sätt, särskilt artiklarna 50 och 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio
nella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( 1 ),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit
téns yttrande ( 2 ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och
av följande skäl:
(1)
Enligt artikel 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/109/EG ( 4 ) skulle kommissionen överlämna en rap
port till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen
av direktivet inklusive en bedömning av lämpligheten av
att avskaffa undantaget för befintliga skuldebrev efter den
tioårsperiod som avses i artikel 30.4 i direktivet och av
de eventuella konsekvenserna av det direktivets tillämp
ning för de europeiska finansmarknaderna.
(2)
Den 27 maj 2010 antog kommissionen en rapport om
tillämpningen av direktiv 2004/109/EG, som identifie
rade områden där direktivets ramverk skulle kunna för
bättras. Rapporten visar framför allt att det är nödvändigt
att förenkla kraven för vissa emittenter för att göra de
reglerade marknaderna mer attraktiva för små och me
delstora emittenter som vill anskaffa kapital i unionen.
Dessutom är det nödvändigt att förbättra det befintliga
insynsramverkets effektivitet, särskilt när det gäller offent
liggörandet av företagens ägarförhållanden.
(3)
I sitt meddelande av den 13 april 2011 med titeln Inre
marknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och
stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser
för att skapa ny tillväxt konstaterade kommissionen des
sutom att det finns ett behov av att se över direktiv
2004/109/EG för att de skyldigheter som åläggs börs
noterade små och medelstora företag ska bli mer pro
portionella, samtidigt som investerarskyddet garanteras.
(4)
Enligt kommissionens rapport och kommissionens med
delande bör den administrativa bördan när det gäller
kraven vid upptagande till handel på en reglerad mark
nad minskas för små och medelstora emittenter för att
förbättra deras tillgång till kapital. Skyldigheterna att of
fentliggöra delårsredogörelser eller kvartalsrapporter är en
betydande börda för många små och medelstora emitten
ter vars värdepapper är upptagna till handel på reglerade
marknader, utan att detta är nödvändigt för investerar
skyddet. Sådana skyldigheter uppmuntrar även kortsiktiga
resultat och avskräcker från långsiktiga investeringar. För
att främja ett hållbart värdeskapande och långsiktiga in
vesteringsstrategier, är det viktigt att minska det kortsik
tiga trycket på emittenterna och ge investerarna ett inci
tament att anlägga ett mer långsiktigt synsätt. Kravet på
att offentliggöra delårsredogörelser bör därför avskaffas.
(5)
Det bör inte vara tillåtet för medlemsstaterna att i sin
nationella lagstiftning ställa krav på offentliggörande av
regelbunden finansiell information oftare än årliga redo
visningar och halvårsrapporter. Medlemsstaterna bör
dock kunna kräva att emittenter offentliggör komplette
rande regelbunden finansiell information om ett sådant
krav inte utgör en betydande administrativ börda och om
den efterfrågade kompletterande informationen står i
proportion till de faktorer som bidrar till investerarnas
beslut. Detta direktiv påverkar inte krav på andra kom
pletterande uppgifter som framgår av sektorunionslags
tiftning och medlemsstaterna kan särskilt kräva offentlig
görande av kompletterande regelbunden finansiell
SV
6.11.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 294/13
( 1 ) EUT C 93, 30.3.2012, s. 2.
( 2 ) EUT C 143, 22.5.2012, s. 78.
(
3
) Europaparlamentets ståndpunkt av den 12 juni 2013 (ännu ej of
fentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 17 oktober 2013.
(
4
) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.
330
SOU 2014:70
Bilaga 3
information från finansiella institut. Dessutom kan en
reglerad marknad kräva att emittenter vars värdepapper
är upptagna till handel på den reglerade marknaden of
fentliggör kompletterande regelbunden finansiell infor
mation inom alla eller några segment av den marknaden.
(6)
För att möjliggöra större flexibilitet och därigenom
minska den administrativa bördan bör tidsfristen för of
fentliggörande av halvårsrapporter förlängas till tre må
nader efter rapporteringsperiodens slut. Eftersom den pe
riod under vilken emittenter kan offentliggöra sina halv
årsrapporter förlängs förväntas små och medelstora emit
tenters rapporter erhålla större intresse från aktörer på
marknaden och på så sätt blir dessa emittenter mer syn
liga.
(7)
För att öka insynen när det gäller betalningar till rege
ringar bör emittenter vars värdepapper är upptagna till
handel på en reglerad marknad och som bedriver verk
samhet inom utvinningsindustrin eller avverkning av na
turskog i en separat årsrapport offentliggöra de betal
ningar som görs till regeringarna i de länder där de är
verksamma. Rapporten bör inkludera betalningar jämför
bara med dem som offentliggjorts i enlighet med utvin
ningsindustrins initiativ för ökad öppenhet (EITI). Offent
liggörandet av betalningar till regeringar bör ge det civila
samhället och investerare information för att göra rege
ringarna i resursrika länder ansvariga för sina inkomster
från utvinning av naturresurser. Initiativet kompletterar
också Europeiska unionens handlingsplan för skogslags
tiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel
med skog (Flegt) och bestämmelserna i Europaparlamen
tets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den
20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för
verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror
på marknaden ( 1 ), där det föreskrivs att de som handlar
med timmerprodukter ska visa tillbörlig aktsamhet för att
säkerställa att olagligt avverkat timmer inte kommer in
på unionsmarknaden. Medlemsstaterna bör se till att
medlemmarna av ett företags ansvariga organ, inom ra
men för deras befogenheter enligt nationell rätt, har an
svar för att se till att rapporten om betalningar till of
fentliga myndigheter, såvitt de vet och efter bästa för
måga, utarbetas i enlighet med kraven i detta direktiv.
De detaljerade kraven anges i kapitel 10 i Europaparla
mentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni
2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i
vissa typer av företag ( 2 ).
(8)
För att främja insynen och investerarskyddet bör med
lemsstaterna kräva att följande principer ska gälla för
rapportering om betalningar till regeringar i enlighet
med kapitel 10 i direktiv 2013/34/EU: väsentlighet (i
rapporten behöver man inte ta hänsyn till en betalning,
vare sig det gäller en enskild betalning eller ett flertal till
varandra hörande betalningar, om beloppet för betal
ningen understiger 100 000 EUR under ett räkenskapsår),
rapportering per regering och projekt (rapportering av
betalningar till regeringar bör ske per regering och pro
jekt), allomfattande (det bör inte göras några undantag,
till exempel för emittenter verksamma i vissa länder, som
kan få en snedvridande effekt och göra det möjligt för
emittenter att utnyttja svagare insynskrav) och fullstän
dighet (alla relevanta betalningar till regeringar bör rap
porteras, i enlighet med kapitel 10 i direktiv 2013/34/EU
och tillhörande skäl i ingressen).
(9)
Finansiell innovation har lett till att nya kategorier av
finansiella instrument har skapats som innebär att inve
sterarna exponeras ekonomiskt mot företag. Offentliggö
randet av sådan information behandlas inte i direktiv
2004/109/EG. Sådana instrument skulle kunna användas
för att i hemlighet förvärva innehav i företag, vilket i sin
tur kan leda till marknadsmissbruk och ge en falsk och
missvisande bild av det ekonomiska ägandet i börsnote
rade företag. För att se till att både emittenter och inve
sterare har fullständig kunskap om hur företagens ägar
förhållanden är strukturerade bör det direktivets defini
tion av finansiella instrument omfatta alla instrument
med en ekonomisk effekt liknande den av aktieinnehav
och rätt att förvärva aktier.
(10)
Finansiella instrument som har en ekonomisk effekt som
liknar den av aktieinnehav och rätt att förvärva aktier och
som ger möjlighet till kontantavräkning bör beräknas
med hjälp av deltajustering, genom att det nominella
beloppet för underliggande aktier multipliceras med in
strumentets delta. Delta anger hur mycket ett finansiellt
instruments teoretiska värde skulle utvecklas vid variation
i det underliggande instrumentets pris och ger en korrekt
bild av innehavarens exponering mot underliggande in
strument. Detta tillvägagångssätt används för att säker
ställa att informationen om de sammanlagda rösträtter
som investeraren har tillgång till är så korrekt som möj
ligt.
(11)
För att garantera tillräcklig insyn i större innehav bör det
krävas en ny underrättelse i syfte att visa hur innehavens
sammansättning har förändrats när en innehavare av fi
nansiella instrument utövar sin rätt att förvärva aktier
och det sammanlagda innehavet av rösträtter som är för
enade med underliggande aktier överskrider tröskelvärdet
för offentliggörande utan att detta påverkar den totala
procentandelen av tidigare anmälda innehav.
SV
L 294/14
Europeiska unionens officiella tidning
6.11.2013
(
1
) EUT L 295, 12.11.2010, s. 23.
(
2
) EUT L 182, 29.6.2013, s. 19.
331
SOU 2014:70
Bilaga 3
(12)
Ett harmoniserat ramverk för underrättelse om större
innehav av rösträtter, särskilt när det gäller sammanlägg
ning av aktieinnehav med innehav av finansiella instru
ment, skulle öka rättssäkerheten och insynen och minska
den administrativa bördan för gränsöverskridande inve
sterare. Medlemsstaterna bör därför inte tillåtas att anta
strängare regler än de som fastställs i direktiv
2004/109/EG om beräkningen av tröskelvärden för un
derrättelse, sammanläggning av innehav av rösträtter som
är förenade med aktier med innehav av rösträtter avse
ende finansiella instrument och undantag från kraven på
underrättelse. Med tanke på de skillnader som finns i
ägarskapskoncentration i unionen och de olikheter som
föreligger avseende bolagsrätt inom unionen, som leder
till att det totala antalet aktier skiljer sig från det totala
antalet rösträtter för vissa emittenter, bör medlemssta
terna även i fortsättningen kunna fastställa såväl lägre
som kompletterande tröskelvärden för underrättelse om
innehav av rösträtter och kräva motsvarande underrättel
ser när det gäller tröskelvärden som grundar sig på in
nehav av kapital. Dessutom bör medlemsstaterna även
fortsättningsvis kunna fastställa strängare krav än de
som fastställs i direktiv 2004/109/EG när det gäller in
nehållet (t.ex. offentliggörande av aktieinnehavares avsik
ter), förfarande och tidpunkt för underrättelse, samt
kunna kräva kompletterande upplysningar om större in
nehav som inte föreskrivs i direktiv 2004/109/EG. Med
lemsstaterna bör också särskilt ha möjlighet att även
fortsättningsvis tillämpa lagar och andra författningar
som innehåller strängare krav på offentliggörande än de
i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av
den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden ( 1 ) och som
antagits avseende uppköpserbjudanden, fusioner och an
dra transaktioner med inverkan på ägande eller kontroll
av företag som regleras av de myndigheter som medlems
staterna utsett enligt artikel 4 i direktiv 2004/109/EG.
(13)
Tekniska standarder bör säkerställa en konsekvent har
monisering av ramverket för underrättelse om större in
nehav samt lämpliga insynsnivåer. Det skulle vara både
effektivt och lämpligt att ge Europeiska värdepappers-
och marknadsmyndigheten (nedan kallad Esma), inrättad
genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr
1095/2010 ( 2 ), i uppgift att utarbeta förslag till tekniska
standarder för tillsyn som inte inbegriper policyval, för
att lägga fram för kommissionen. Kommissionen bör
anta de tekniska standarder för tillsyn som utarbetats
av Esma för att ange tillämpningsvillkoren för de befint
liga undantagen från underrättelsekraven för större inne
hav av rösträtter. Genom att utnyttja sin expertis bör
Esma särskilt fastställa de fall där undantag får göras,
samtidigt som hänsyn tas till risken för eventuellt miss
bruk i syfte att kringgå kraven på underrättelse.
(14)
I syfte att ta hänsyn till den tekniska utvecklingen bör
befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-
fördraget) delegeras till kommissionen för att specificera
innehållet i underrättelser om större innehav av finansi
ella instrument. Det är av särskild betydelse att kommis
sionen genomför lämpliga samråd under sitt förbere
dande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen
förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till
att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europa
parlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som
möjligt och på lämpligt sätt.
(15)
I syfte att underlätta gränsöverskridande investeringar är
det viktigt att investerarna lätt kan få tillgång till obliga
torisk information om alla börsnoterade företag i unio
nen. Det befintliga nätverket av nationella officiellt ut
sedda mekanismer för central lagring av obligatorisk in
formation garanterar emellertid inte en enkel sökning av
sådan information inom unionen. I syfte att säkerställa
gränsöverskridande tillgång till information och ta hän
syn till den tekniska utvecklingen på finansmarknaderna
och inom kommunikationstekniken bör befogenheten att
anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget
delegeras till kommissionen med avseende på angivande
av miniminormer för spridning av obligatoriska uppgif
ter, för tillgång till reglerad information på unionsnivå
och för mekanismen för den centrala lagringen av obli
gatorisk information. Kommissionen bör också ges befo
genhet att med bistånd från Esma vidta åtgärder för att
förbättra nätverket av officiellt utsedda nationella meka
nismer för lagring samt utarbeta tekniska kriterier för
tillgång till obligatorisk information på unionsnivå, sär
skilt när det gäller driften av en central åtkomstpunkt för
sökning av obligatorisk information på unionsnivå. Esma
bör utveckla och driva en webbportal som fungerar som
en europeisk elektronisk åtkomstpunkt (nedan kallad åt
komstpunkten).
(16)
För att förbättra efterlevnaden av kraven i direktiv
2004/109/EG och med anledning av kommissionens
meddelande av den 9 december 2010 om att förstärka
sanktionssystemen i den finansiella sektorn bör sank
tionsbefogenheterna stärkas och tillgodose vissa centrala
krav när det gäller adressater, de kriterier som ska beaktas
vid tillämpning av en administrativ sanktion eller åtgärd,
viktiga sanktionsbefogenheter och nivåer på administra
tiva sanktionsavgifter. Dessa sanktionsbefogenheter bör
åtminstone föreligga vid överträdelse av centrala bestäm
melser i direktiv 2004/109/EG. Medlemsstaterna bör
också kunna utöva dem under andra förhållanden. Med
lemsstaterna bör särskilt se till att de administrativa sank
tioner och åtgärder som kan tillämpas inbegriper möjlig
heten att besluta om sanktionsavgifter som är tillräckligt
SV
6.11.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 294/15
(
1
) EUT L 142, 30.4.2004, s. 12.
(
2
) EUT L 331, 15.12.2010, s. 84.
332
SOU 2014:70
Bilaga 3
höga för att ha en avskräckande effekt. Vid överträdelser
som begås av juridiska personer bör medlemsstaterna
kunna möjliggöra en tillämpning av sanktioner mot med
lemmar av den berörda juridiska personens förvaltnings-,
lednings- eller kontrollorgan eller andra personer, vilka
på de villkor som fastställs i nationell rätt kan hållas
ansvariga för överträdelserna. Medlemsstaterna bör också
kunna föreskriva tillfälligt upphävande eller möjligheten
till tillfälligt upphävande av rösträtter för innehavare av
aktier och finansiella instrument som inte uppfyller kra
ven i fråga om underrättelse. Medlemsstaterna bör kunna
föreskriva att det tillfälliga upphävandet av rösträtter en
dast ska ske vid de mest allvarliga överträdelserna. Direk
tiv 2004/109/EG bör avse såväl administrativa sanktioner
som åtgärder för att täcka alla fall av överträdelser, oav
sett om de betecknas som en sanktion eller en åtgärd
enligt nationell rätt, och bör inte påverka några bestäm
melser i medlemsstaternas lagstiftning om straffrättsliga
påföljder.
Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ytterligare sanktio
ner eller åtgärder och högre nivåer på administrativa
sanktionsavgifter än de som föreskrivs i direktiv
2004/109/EG, med beaktande av behovet av tillräckligt
avskräckande sanktioner för att stödja rättvisa och öppna
marknader. Bestämmelserna om sanktioner och bestäm
melserna om offentliggörande av administrativa sanktio
ner är inte prejudicerande för annan unionslagstiftning, i
första hand för särskilt allvarliga överträdelser.
(17)
För att garantera att beslut om att vidta en administrativ
åtgärd eller sanktion har en avskräckande effekt på all
mänheten i stort bör de normalt offentliggöras. Offent
liggörandet av beslut är också ett viktigt sätt att infor
mera marknadsaktörerna om vilka handlingar som anses
utgöra en överträdelse av direktiv 2004/109/EG och att
främja ett allmänt bättre beteende bland marknadsaktö
rerna. Den behöriga myndigheten bör dock kunna be
sluta att senarelägga ett sådant offentliggörande eller att
offentliggöra informationen anonymt om offentliggöran
det av ett beslut allvarligt skulle äventyra det finansiella
systemets stabilitet eller en pågående officiell utredning
eller skulle orsaka oproportionell och allvarlig skada, i
den mån den kan fastställas, för de berörda instituten
eller personerna, eller om ett offentliggörande av person
uppgifter, om sanktionen har ålagts en fysisk person,
genom en obligatorisk förhandsbedömning av proportio
naliteten i ett sådant offentliggörande visar sig vara opro
portionellt.
(18)
I syfte att klargöra hur onoterade värdepapper som mot
svaras av depåbevis som är upptagna till handel på en
reglerad marknad ska behandlas och för att undvika
ofullständig insyn bör definitionen av emittent preciseras
så att man inbegriper emittenter av onoterade värdepap
per som motsvaras av depåbevis upptagna till handel på
en reglerad marknad. Det är också lämpligt att ändra
definitionen av emittent med tanke på att vissa medlems
staters emittenter av värdepapper som är upptagna till
handel på en reglerad marknad kan vara fysiska personer.
(19)
I fråga om en tredjelandsemittent av skuldebrev vars no
minella värde per enhet understiger 1 000 EUR eller ak
tier ska enligt direktiv 2004/109/EG emittentens hem
medlemsstat vara den medlemsstat som avses i arti
kel 2.1 m iii i Europaparlamentets och rådets direktiv
2003/71/EG ( 1 ). För att förtydliga och förenkla faststäl
landet av hemmedlemsstaten för sådana tredjelandsemit
tenter bör definitionen av den termen ändras så att det
fastställs att hemmedlemsstaten ska vara den medlemsstat
som emittenten valt bland de medlemsstater där dess
värdepapper är upptagna till handel på en reglerad mark
nad.
(20)
Alla emittenter vars värdepapper är upptagna till handel
på en reglerad marknad inom unionen bör stå under
tillsyn av en behörig myndighet i en medlemsstat för
att säkerställa att de fullgör sina skyldigheter. Emittenter
som enligt direktiv 2004/109/EG måste välja hemmed
lemsstat men inte har gjort detta kan undvika tillsyn av
en behörig myndighet i unionen. Därför bör direktiv
2004/109/EG ändras för att fastställa hemmedlemsstaten
för emittenter som inte anmält sitt val av hemmedlems
stat till de behöriga myndigheterna inom en period på tre
månader. I sådana fall bör hemmedlemsstaten vara den
medlemsstat där emittentens värdepapper är upptagna till
handel på en reglerad marknad. När värdepapperen är
upptagna till handel på en reglerad marknad i fler än
en medlemsstat kommer alla dessa medlemsstater att
vara hemmedlemsstater till dess att emittenten har valt
en enda hemmedlemsstat och anmäler detta. Detta kan
utgöra ett incitament för sådana emittenter att välja och
anmäla sitt val av hemmedlemsstat till de berörda behö
riga myndigheterna, och under tiden skulle de behöriga
myndigheterna inte längre sakna de befogenheter som
krävs för att ingripa till dess att en emittent har anmält
sitt val av hemmedlemsstat.
(21)
När det gäller en emittent av skuldebrev vilkas nominella
värde per enhet uppgår till 1 000 EUR eller mer, gäller
emittentens val av hemmedlemsstat i tre år enligt direktiv
2004/109/EG. Om en emittents värdepapper inte
SV
L 294/16
Europeiska unionens officiella tidning
6.11.2013
(
1
) EUT L 345, 31.12.2003, s. 64.
333
SOU 2014:70
Bilaga 3
längre är upptagna till handel på den reglerade mark
naden i emittentens hemmedlemsstat och fortfarande är
upptagna till handel i en eller flera värdmedlemsstater
finns det emellertid inget förhållande mellan emittenten
och den hemmedlemsstat som den ursprungligen valt om
den inte är den medlemsstat där emittenten har sitt säte.
Sådana emittenter bör kunna välja en av sina värdmed
lemsstater eller den medlemsstat där denne har sitt säte
som sin nya hemmedlemsstat innan treårsperioden löper
ut. Samma möjlighet att välja en ny hemmedlemsstat
skulle också gälla för en tredjelandsemittent av skul
debrev vilkas nominella värde per enhet understiger
1 000 EUR eller aktier vars värdepapper inte längre är
upptagna till handel på den reglerade marknaden i emit
tentens hemmedlemsstat men fortfarande är upptagna till
handel i en eller flera värdmedlemsstater.
(22)
Direktiven 2004/109/EG och 2003/71/EG bör vara sam
stämmiga när det gäller definitionen av hemmedlemsstat.
För att tillsynen ska kunna säkerställas av den mest rele
vanta medlemsstaten bör direktiv 2003/71/EG ändras i
detta avseende för att ge större flexibilitet i fråga om
situationer där värdepapperen hos en emittent som har
sitt säte i ett tredjeland inte längre är upptagna till handel
på den reglerade marknaden i dennes hemmedlemsstat
men däremot är upptagna till handel i en eller flera andra
medlemsstater.
(23)
Kommissionens direktiv 2007/14/EG ( 1 ) innehåller sär
skilt regler om emittentens anmälan av val av hemmed
lemsstat. Dessa regler bör införlivas i direktiv
2004/109/EG. För att säkerställa att de behöriga myndig
heterna i värdmedlemsstaten/värdmedlemsstaterna och i
den medlemsstat där emittenten har sitt säte, om en
sådan medlemsstat varken är hem- eller värdmedlemsstat,
informeras om emittentens val av hemmedlemsstat bör
alla emittenter vara skyldiga att meddela val av hemmed
lemsstat till den behöriga myndigheten i hemmedlems
staten, de behöriga myndigheterna i alla värdmedlems
stater och den behöriga myndigheten i den medlemsstat
där de har sitt säte, om den medlemsstaten är en annan
än hemmedlemsstaten. Reglerna om anmälan av valet av
hemmedlemsstat bör därför ändras i enlighet med detta.
(24)
Kravet enligt direktiv 2004/109/EG om offentliggörande
av nya låneemissioner har gett upphov till många ge
nomförandeproblem i praktiken och tillämpningen av
detta krav anses vara komplicerad. Dessutom överlappar
kravet delvis de krav som fastställs i direktiv 2003/71/EG
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG
av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig
marknadspåverkan (marknadsmissbruk) ( 2 ) och ger inte
heller särskilt mycket kompletterande information till
marknaden. För att minska den onödiga administrativa
bördan för emittenterna bör detta krav följaktligen av
skaffas.
(25)
Kravet på att en emittent ska underrätta de behöriga
myndigheterna i hemmedlemsstaten om alla ändringar
av sin bolagsordning eller sina stadgar överlappar det
liknande kravet enligt Europaparlamentets och rådets di
rektiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande
av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade före
tag ( 3 ) och kan leda till oklarheter när det gäller den
behöriga myndighetens roll. Följaktligen, och för att
minska den onödiga administrativa bördan för emitten
terna bör detta krav avskaffas.
(26)
Ett enhetligt elektroniskt format för rapportering skulle
innebära stora fördelar för emittenter, investerare och
behöriga myndigheter eftersom det skulle förenkla rap
porteringen och underlätta tillgängligheten till, bedöm
ningen av och jämförbarheten hos årliga redovisningar.
Därför bör upprättandet av årliga redovisningar med
hjälp av ett enhetligt elektroniskt rapporteringsformat
bli obligatoriskt med verkan från och med den 1 januari
2020, under förutsättning att Esma har gjort en kost
nads- och intäktsanalys. Esma bör utarbeta förslag till
tekniska standarder för tillsyn för antagande av kommis
sionen för att specificera det elektroniska rapporterings
formatet, med vederbörlig hänsyn till nuvarande och
framtida tekniska valmöjligheter, såsom eXtensible Busi
ness Reporting Language (XBRL). Esma bör vid utarbe
tandet av förslagen till tekniska standarder för tillsyn
genomföra öppna offentliga samråd med alla berörda
intressenter, göra en genomgående utvärdering av de po
tentiella konsekvenserna av anammandet av de olika tek
niska valmöjligheterna, genomföra lämpliga tester i med
lemsstaterna och rapportera till kommissionen om dessa
tester vid framläggandet av förslagen till tekniska stan
darder för tillsyn. Vid utarbetandet av förslagen till tek
niska standarder för tillsyn i fråga om de format som ska
tillämpas på banker och finansiella intermediärer och på
försäkringsbolag bör Esma regelbundet ha ett nära sam
arbete med den europeiska tillsynsmyndigheten (Europe
iska bankmyndigheten), inrättad genom Europaparlamen
tets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 ( 4 ) och den
europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings-
och tjänstepensionsmyndigheten), inrättad genom Euro
paparlamentets och rådets förordning (EU) nr
1094/2010 ( 5 ), för att beakta de sektorernas egenskaper
och därvid säkerställa enhetlighet över sektorsgränserna
och anta gemensamma ståndpunkter. Europaparlamentet
och rådet bör enligt artikel 13.3 i förordning (EU) nr
1095/2010 kunna invända mot de tekniska standarderna
för tillsyn, i vilket fall dessa standarder inte bör träda i
kraft.
SV
6.11.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 294/17
(
1
) EUT L 69, 9.3.2007, s. 27.
(
2
) EUT L 96, 12.4.2003, s. 16.
(
3
) EUT L 184, 14.7.2007, s. 17.
(
4
) EUT L 331, 15.12.2010, s. 12.
(
5
) EUT L 331, 15.12.2010, s. 48.
334
SOU 2014:70
Bilaga 3
(27)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter ( 1 ) och Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 decem
ber 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitu
tionerna och gemenskapsorganen behandlar personupp
gifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter ( 2 )
är fullständigt tillämpliga på behandlingen av personupp
gifter enligt detta direktiv.
(28)
Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg
gande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, så
som de fastställs i fördraget, och måste genomföras i
enlighet med dessa rättigheter och principer.
(29)
Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att harmoni
sera insynskraven vad gäller information om emittenter
vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad
marknad, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna och det därför, på grund av direktivets
omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på
unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europe
iska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i
samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå detta mål.
(30)
I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen
av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och
kommissionen om förklarande dokument ( 3 ) har med
lemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat,
låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller
flera dokument som förklarar förhållandet mellan de
olika delarna i direktivet och motsvarande delar i natio
nella instrument för införlivande. Med avseende på detta
direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana
dokument är berättigat.
(31) Direktiven 2004/109/EG, 2003/71/EG och 2007/14/EG
bör därför ändras i enlighet med detta.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Ändringar av direktiv 2004/109/EG
Direktiv 2004/109/EG ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 2 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:
i) Led d ska ersättas med följande:
”d) emittent: en fysisk person eller en privaträttslig
eller offentligrättslig juridisk person, inklusive en
stat, vars värdepapper är upptagna till handel på
en reglerad marknad.
I det fall det förekommer depåbevis som är upp
tagna till handel på en reglerad marknad ska
emittenten anses vara den som emitterat de vär
depapper som depåbeviset motsvarar, vare sig
dessa värdepapper är upptagna till handel på en
reglerad marknad eller ej.”
ii) Led i ska ändras på följande sätt:
i) I led i ska andra strecksatsen ersättas med följan
de:
”— om emittenten har sitt säte i ett tredjeland:
den medlemsstat som emittenten valt av de
medlemsstater där dess värdepapper är upp
tagna till handel på en reglerad marknad. Va
let av hemmedlemsstat ska fortfarande vara
gällande om emittenten inte har valt en ny
hemmedlemsstat enligt led iii och anmält va
let i enlighet med andra stycket i detta led (i).”
ii) Led ii ska ersättas med följande:
”ii) om emittenten inte omfattas av led i: den
medlemsstat som emittenten har valt av alla
medlemsstater där emittenten har sitt säte, i
förekommande fall, och de medlemsstater
där dess värdepapper är upptagna till handel
på en reglerad marknad. Emittenten får endast
välja en medlemsstat som hemmedlemsstat.
Detta val ska vara giltigt minst tre år, såvida
emittentens värdepapper inte längre är upp
tagna till handel på en reglerad marknad i
unionen eller emittenten kommer att omfattas
av led i eller iii under denna treårsperiod,”
iii) Följande led ska läggas till:
”iii) om emittentens värdepapper inte längre är
upptagna till handel på en reglerad marknad
i emittentens hemmedlemsstat enligt defini
tionen i led i andra strecksatsen eller led ii
men däremot är upptagna till handel i en eller
flera andra medlemsstater, får emittenten välja
en ny hemmedlemsstat av de medlemsstater
där dess värdepapper är upptagna till handel
på en reglerad marknad och, i tillämpliga fall,
den medlemsstat där emittenten har sitt säte,”
SV
L 294/18
Europeiska unionens officiella tidning
6.11.2013
(
1
) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(
2
) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
(
3
) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
335
SOU 2014:70
Bilaga 3
iv) Följande stycken ska läggas till:
”En emittent ska offentliggöra sin hemmedlems
stat enligt vad som avses i leden i, ii eller iii i
enlighet med artiklarna 20 och 21. Dessutom
ska en emittent anmäla sin hemmedlemsstat till
den behöriga myndigheten i den medlemsstat
där emittenten i tillämpliga fall har sitt säte, till
den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten
och till de behöriga myndigheterna i alla värdmed
lemsstater.
Om emittenten inte offentliggör sin hemmedlems
stat i enlighet med led i andra strecksatsen eller
led ii inom en period av tre månader från den dag
då emittentens värdepapper för första gången tas
upp till handel på en reglerad marknad ska hem
medlemsstaten vara den medlemsstat där emitten
tens värdepapper är upptagna till handel på en
reglerad marknad. Om emittentens värdepapper
är upptagna till handel på reglerade marknader
belägna i eller verksamma inom mer än en med
lemsstat ska dessa medlemsstater vara emittentens
hemmedlemsstater till dess att emittenten har valt
en enda hemmedlemsstat och offentliggjort detta.
Tremånadersperioden ska påbörjas den 27 novem
ber 2015 i fråga om en emittent vars värdepapper
redan är upptagna till handel på en reglerad mark
nad och vars val av hemmedlemsstat i enlighet
med led i andra strecksatsen eller led ii inte har
offentliggjorts före den 27 november 2015.
En emittent som har valt en hemmedlemsstat i
enlighet med led i andra strecksatsen eller led ii
eller iii och underrättat de behöriga myndighe
terna om det valet av hemmedlemsstat före den
27 november 2015 ska undantas från kravet en
ligt andra stycket i detta led (i), om emittenten i
fråga inte väljer en annan hemmedlemsstat efter
den 27 november 2015.”
iii) Följande led ska läggas till:
”q) formellt avtal: ett avtal som är bindande enligt
tillämplig rätt.”
b) Följande punkt ska införas:
”2a. Varje hänvisning till juridiska personer i detta di
rektiv ska anses inbegripa registrerade näringslivsorgani
sationer som saknar ställning som juridisk person och
truster.”
2. Artikel 3 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1.
Hemmedlemsstaten får ålägga en emittent strängare
krav än vad som föreskrivs i detta direktiv, med undantag
av att den inte får kräva att emittenten ska offentliggöra
finansiell information oftare än de årliga redovisningar
som avses i artikel 4 och de halvårsrapporter som avses
i artikel 5.”
b) Följande punkt ska införas:
”1a. Genom undantag från punkt 1 får hemmedlems
staten ålägga emittenter att offentliggöra kompletterande
regelbunden finansiell information oftare än de årliga re
dovisningar som avses i artikel 4 och de halvårsrapporter
som avses i artikel 5 om följande villkor är uppfyllda:
— Den kompletterande regelbundna finansiella infor
mationen utgör inte en oproportionell finansiell börda
i den berörda medlemsstaten, särskilt för berörda små
och medelstora emittenter.
— Innehållet i den kompletterande regelbundna finansi
ella information som krävs står i proportion till de
faktorer som bidrar till investerarnas investerings
beslut i den berörda medlemsstaten.
Innan medlemsstaterna fattar beslut om krav som innebär
att emittenter ska offentliggöra kompletterande regelbun
den finansiell information ska de bedöma huruvida så
dana ytterligare krav kan leda till en överdriven fokuse
ring på emittenternas kortsiktiga resultat och huruvida
kraven kan ha en negativ inverkan på små och medels
tora emittenters möjlighet att få tillträde till de reglerade
marknaderna.
Detta påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att kräva
offentliggörande av kompletterande regelbunden finansiell
information från emittenter som är finansiella institut.
Hemmedlemsstaten får inte ålägga en aktieägare eller en
fysisk eller juridisk person som avses i artikel 10 eller 13
strängare krav än vad som föreskrivs i detta direktiv, med
undantag för att
i) fastställa lägre tröskelvärden för underrättelse än de
som fastställs i artikel 9.1 eller tröskelvärden utöver
dessa och ställa krav på motsvarande underrättelser
när det gäller tröskelvärden som grundar sig på inne
hav av kapital,
ii) tillämpa strängare krav än dem som avses i artikel 12,
eller att
iii) tillämpa lagar och andra författningar som antagits
avseende uppköpserbjudanden, fusioner och andra
transaktioner med inverkan på ägande eller kontroll
SV
6.11.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 294/19
336
SOU 2014:70
Bilaga 3
av företag, vilka regleras av de myndigheter som med
lemsstaterna utsett i enlighet med artikel 4 i Europa
parlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den
21 april 2004 om uppköpserbjudanden (*).
___________
(*) EUT L 142, 30.4.2004, s. 12.”
3. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. En emittent skall offentliggöra sin årliga redovis
ning för allmänheten senast fyra månader efter utgången
av varje räkenskapsår och se till att den sedan förblir
tillgänglig för allmänheten i minst 10 år.”
b) Följande punkt ska läggas till:
”7. Med verkan från och med den 1 januari 2020 ska
alla årliga redovisningar upprättas med hjälp av ett en
hetligt elektroniskt rapporteringsformat, under förutsätt
ning att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndig
heten (Esma) inrättad genom Europaparlamentets och rå
dets förordning (EU) nr 1095/2010 (*), har gjort en kost
nads- och intäktsanalys.
Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för till
syn för att specificera det elektroniska rapporteringsfor
matet, med vederbörlig hänsyn till nuvarande och fram
tida tekniska valmöjligheter. Innan förslagen till tekniska
standarder för tillsyn antas ska Esma göra en lämplig
utvärdering av möjliga elektroniska rapporteringsformat
och genomföra lämpliga tester. Esma ska överlämna dessa
förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissio
nen senast den 31 december 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i andra stycket i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.
___________
(*) EUT L 331, 15.12.2010, s. 84.”
4. Artikel 5.1 ska ersättas med följande:
”1. En emittent av aktier eller skuldebrev ska offentliggöra
en halvårsrapport som omfattar räkenskapsårets första sex
månader så snart som möjligt efter den berörda periodens
utgång och senast tre månader därefter. Emittenten ska se till
att halvårsrapporten är tillgänglig för allmänheten i minst 10
år.”
5. Artikel 6 ska ersättas med följande:
”Artikel 6
Rapport om betalningar till regeringar
Medlemsstaterna ska kräva att emittenter som är verksamma
inom utvinningsindustrin eller avverkning av primärskog en
ligt definitionen i artikel 41.1 och 41.2 i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om
årsbokslut, sammanställda redovisningar och rapporter i
vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av
rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (*), årligen ska
utarbeta en rapport om de betalningar som gjorts till rege
ringar i enlighet med kapitel 10 i det direktivet. Rapporten
ska offentliggöras senast sex månader efter utgången av varje
räkenskapsår och ska förbli tillgänglig för allmänheten i
minst tio år. Betalningar till regeringar ska rapporteras på
konsoliderad nivå.
___________
(*) EUT L 182, 29.6.2013, s. 19.”
6. Artikel 8 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Artiklarna 4 och 5 ska inte tillämpas på följande
kategorier av emittenter:
a) Stater, regionala eller lokala myndigheter i en stat,
internationella offentliga organ i vilka minst en av
unionens medlemsstater är medlem, Europeiska cen
tralbanken (ECB), Europeiska finansiella stabiliserings
faciliteten (EFSF), inrättad genom EFSF-ramavtalet, och
andra mekanismer som upprättats i syfte att upprätt
hålla finansiell stabilitet i Europeiska monetära unio
nen genom tillhandahållande av tillfälligt finansiellt
stöd till medlemsstater vars valuta är euro samt med
lemsstaternas nationella centralbanker, oavsett om de
emitterar aktier eller andra värdepapper.
b) Emittenter av enbart skuldebrev som är upptagna till
handel på en reglerad marknad och vars nominella
värde per enhet uppgår till minst 100 000 EUR eller,
om skuldebreven är utställda i en annan valuta än
euro, vars nominella värde per enhet på emissions
dagen motsvarar minst 100 000 EUR.”
SV
L 294/20
Europeiska unionens officiella tidning
6.11.2013
