Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen

¨

ROMSTADGAN FÖR INTERNATIONELLA BROTT- MÅLSDOMSTOLEN

6 Innehåll

8.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

8.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om

Sveriges samarbete med de internationella tribuna-

8.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

Innehåll 7

Promemorians huvudsakliga innehåll

Genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som antogs den 17 juli 1998 inrättas en permanent internationell domstol för utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Sverige undertecknade stadgan i oktober 1998. För att stadgan skall träda i kraft och Internationella brottmålsdomstolen komma till stånd krävs att 60 stater ratificerar densamma. Det kan beräknas ske först några år in på 2000-talet.

I promemorian föreslås att Sverige skall ratificera Romstadgan och i samband därmed avge en förklaring om att fängelsestraff som Domstolen bestämt får verkställas i Sverige.

I promemorian lämnas också förslag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna fullgöra de förpliktelser enligt stadgan som gäller samarbete med Domstolen. Samarbetet avser olika former av rättslig hjälp i brottmål – t.ex. förhör, bevisupptagning, olika tvångsmedel under förundersökningen och överföring av frihetsberövade för förhör m.m. – och överlämnande av misstänkta till Domstolen för lagföring. De åtaganden som gäller i förhållande till Domstolen är mer långtgående än vad som gäller vid rättsligt samarbete med och utlämning till andra stater men liknar de skyldigheter som redan i dag gäller i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda. Det föreslås att de aktuella bestämmelserna om samarbetet med Domstolen skall tas in i en särskild lag.

Förslaget innehåller även bestämmelser om rätt till biträde av försvarare och målsägandebiträden samt rättshjälp och om ersättning till vittnen och andra som fullgjort något i Sverige med anledning av en begäran från Domstolen eller som skall infinna sig vid Domstolen. I promemorian konstateras att befintliga svenska regler och olika

skyddsåtgärder som syftar till att skydda brottsoffer och vittnen i svenska förfaranden är tillämpliga på dem som medverkar i ett förfarande inför Domstolen. Vissa förslag som gäller sekretess samt immunitet och privilegier lämnas.

Lagen innehåller också regler om verkställighet i Sverige av Domstolens avgöranden. Det gäller fängelsestraff, böter, förverkanden och gottgörelse till brottsoffer.

Förhållandet mellan Domstolen och nationella domstolar är uppbyggt så att den nationella processen i allmänhet har företräde. Om en nationell lagföring pågår eller har avslutats får Domstolen ta upp fallet endast om staten saknar möjligheter eller vilja att genomföra en korrekt prövning. Även om de stater som ansluter sig inte rättsligen är skyldiga att införa bestämmelser som gör det möjligt att lagföra brott i samma utsträckning som Domstolen föreligger det ändå såväl en moralisk förpliktelse som ett nationellt intresse av att skapa sådana möjligheter.

På grund av utvecklingen av den internationella rätten och i ljuset av innehållet i Romstadgan finns det behov av att se över de svenska straffrättsliga bestämmelserna om domsrätt, brott mot humanitär rätt, preskription m.m. En särskild utredare med uppdrag att göra denna översyn har tillsatts den 12 oktober 2000. I promemorian lämnas därmed inte några förslag beträffande de straffrättsliga frågor som stadgan ger upphov till.

Av stadgan följer även skyldigheter beträffande samarbete och lagföring för vissa brott som är riktade mot Domstolen och dess verksamhet. Förslaget innehåller därför föreskrifter om samarbetet med Domstolen i dessa fall. Däremot behandlas inte de frågor som avser straffrättsliga bestämmelser för brott riktade mot Domstolen och dess verksamhet i promemorian. Dessa frågor kommer i stället att övervägas särskilt.

För att de föreskrifter som gäller de befintliga internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda respektive för Domstolen skall vara så enhetliga som möjligt föreslås vissa ändringar i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.

Lagstiftningen för Internationella brottmålsdomstolen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De lagändringar som gäller de internationella brottmålstribunalerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

1¶Författningsförslag

1.1¶Förslag till lag om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Om den genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen inrättade Internationella brottmålsdomstolen begär att det i Sverige skall vidtas en åtgärd i Sverige tillämpas bestämmelserna i denna lag.

Bestämmelserna i 3-20 §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse.

Bestämmelserna i 21-22 §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller annat brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet.

I 23-32 §§ finns bestämmelser om verkställighet av Internationella brottmålsdomstolens avgöranden och om transport av frihetsberövade genom Sverige.

2 § En ansökan om åtgärd som avses i 1 § skall ges in till Justitiedepartementet. Underrättelser i och återredovisning av ett ärende till Internationella brottmålsdomstolen skall skickas genom Justitiedepartementet.

En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Överlämnande för lagföring m.m.

3 § En person som vid Internationella brottmålsdomstolen är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som omfattas av domstolens behörighet och som uppehåller sig i Sverige får överlämnas till domstolen efter beslut av regeringen.

Ett beslut om häktning eller en dom som Internationella brottmålsdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om överlämnande till domstolen.

Ett överlämnande får skjutas upp eller förenas med villkor

- om förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för annat brott än det ansökningen avser, eller

- i avvaktan på Internationella brottmålsdomstolens beslut beträffande frågan om det finns förutsättningar för domstolen att ta upp saken till prövning.

4 § För en ansökan om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen gäller bestämmelserna i 14 § lagen (1957:668) om utlämning för brott. Ansökningen skall överlämnas till Riksåklagaren som skall avge ett yttrande till regeringen. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål. Sedan utredningen har avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet tillsammans med sitt yttrande till regeringen.

Om det finns särskilda skäl, skall regeringen inhämta ett yttrande från Högsta domstolen innan den avgör ärendet.

5 § När någon som är eftersökt för överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen samtycker till att bli överlämnad, får frågan om överlämnande prövas i ett förenklat förfarande i enlighet med 29-34 och 36-40 §§ lagen (1957:688) om utlämning för brott. Beslut om överlämnande enligt det förenklade förfarandet skall dock alltid fattas av regeringen.

6 § Om tvångsmedel i ett ärende om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare till dess ärendet har avgjorts eller, när överlämnande beslutas, tills detta har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att överlämnande har beslutats.

Den som är häktad i ett ärende om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen får begära att en ny förhandling hålls inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.

7 § Den som kan komma att överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen enligt denna lag får på begäran av den domstolen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av den domstolen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål.

Om det beslutas om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra-fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning i brottmål tillämpas. Tidsfristen för en ansökan om överlämnande skall dock vara den tidsfrist som föreskrivs i de regler som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

8 § Innan beslut fattas enligt 7 § om reseförbud eller anmälningsskyldighet som alternativ till anhållande eller häktning, skall Internationella brottmålsdomstolen ges tillfälle att lämna synpunkter.

9 § I fråga om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen gäller i övrigt 25 § och 26 a § lagen (1957:688) om utlämning för brott.

10 § Ett beslut om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen för lagföring skall verkställas av polismyndigheten. Den som skall överlämnas och som är på fri fot, får omhändertas av polismyndigheten, dock längst under tjugofyra timmar.

11 § Den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen får utan särskilt medgivande ställas till ansvar vid domstolen för annan före överlämnandet förövad gärning än den för vilken överlämnandet skett.

Regeringen kan medge att den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen får utlämnas från domstolen till en annan stat för lagföring. Ett sådant medgivande får bara lämnas om utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum från Sverige. Om utlämning från domstolen har begärts av en annan stat och regeringen inte medger att så sker, skall regeringen begära att den överlämnade personen skall återföras till Sverige.

Rättslig hjälp

12 § Om inte annat framgår av denna lag lämnas rättslig hjälp på begäran av Internationella brottmålsdomstolen enligt bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

13 § Följande bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas,

- 2 kap. 2 § om dubbel straffbarhet, - 2 kap. 14 § om vissa grunder för avslag, - 2 kap. 15 § om prövning av ansökan och beslut om avslag, och

- 4 kap. 33 och 34 §§ om transport genom Sverige och förvar i Sverige av överförda personer.

Rättslig hjälp som avses i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar brott enligt svensk lag. Om den åklagare eller domstol som handlägger ansökan finner att de förutsättningar eller villkor som enligt 2 kap. 1 § nämnda lag i övrigt gäller beträffande den begärda åtgärden inte är uppfyllda skall ärendet överlämnas till regeringen som beslutar om ansökan skall avslås eller om rättslig hjälp i det enskilda fallet skall förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § nämnda lag. Regeringen beslutar även om undantag från ställda villkor enligt 5 kap. 3 § nämnda lag.

I 32 § finns bestämmelser om transport av frihetsberövade genom Sverige.

14 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat tillämpas på ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

Konkurrerande ansökningar

15 § Om en stat begär utlämning av en person som Internationella brottmålsdomstolen begär överlämnad till domstolen, beslutar regeringen om personen skall överlämnas till domstolen eller utlämnas till den begärande staten.

Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från Internationella brottmålsdomstolen framkommer att ansökningen är oförenlig med en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen för beslut om vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Rättegångshinder

16 § En lagföring som pågår i Sverige skall överföras till Internationella brottmålsdomstolen, om domstolen begär det genom att besluta att den gärning som också är föremål för svensk lagföring skall prövas där. Om en sådan begäran görs får åtal inte väckas för brottet. Förs lagföringen

över efter det att åtal har väckts, utgör detta rättegångshinder i brottmålet.

Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid domstolen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.

Offentlig försvarare

17 § Om Internationella brottmålsdomstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som av domstolen misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall den personen, om han eller hon begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

Ersättningar och andra kostnader

18 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av Internationella brottmålsdomstolen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

19 § Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten om inte annat följer av 18 §.

20 § Regeringen meddelar föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag kan återkrävas av Internationella brottmålsdomstolen.

Brott mot Internationella brottmålsdomstolen och dess verksamhet

21 § I fråga om utlämning eller rättslig hjälp i brottmål till Internationella brottmålsdomstolen i anledning av utredning eller lagföring för annat brott än folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse, tillämpas de bestämmelser om utlämning i lagen (1957:668) om utlämning för brott eller rättslig hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål eller i annan lag eller författning, som gäller för en motsvarande begäran från en annan stat. Särskilda bestämmelser som gäller utlämning eller rättslig hjälp till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Norge eller Island, skall dock inte tillämpas.

22 § Om Internationella brottmålsdomstolen anmäler ett sådant brott som avses i 21 § för lagföring i Sverige, skall ärendet överlämnas till Riksåklagaren för handläggning enligt det förfarande som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.

Verkställighet av straff och förverkanden

23 § Regeringen kan på Internationella brottmålsdomstolens begäran besluta att ett fängelsestraff som domstolen har bestämt får verkställas i Sverige. Regeringen får i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av straffet här.

24 § En av Internationella brottmålsdomstolen meddelad dom, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom, får på domstolens begäran verkställas i Sverige. Framställningen skall överlämnas till Riksskatteverket för prövning. Riksskatteverkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Riksskatteverkets och domstols beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas. Prövningstillstånd gäller för överklagande till kammarrätten.

Internationella brottmålsdomstolens beslut att värdet av ett föremål skall förverkas om förverkande av föremålet inte kan ske skall verkställas om det inte är uppenbart oskäligt. Om föremålet inte kan förverkas, skall Riksskatteverket anmäla saken till Stockholms tingsrätt som prövar om förutsättningarna för förverkande av föremålets värde är uppfyllda och bestämmer det förverkade värdet i svenska kronor. Riksskatteverket skall samtidigt överlämna nödvändig utredning till rätten. Motparten skall ges tillfälle att yttra sig innan rätten fattar sitt beslut.

25 § Vid verkställighet enligt 23 § eller 24 § tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om Internationella brottmålsdomstolen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Beslut om förvandling av böter får inte meddelas.

Uppkommer, sedan en ansökan enligt 23 § eller 24 § har bifallits, fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt de bestämmelser som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

26 § Vid verkställighet enligt 23 § tillämpas 23 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Internationella brottmålsdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

27 § Företrädare för Internationella brottmålsdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka behandlingen av den som avtjänar straff utdömt av domstolen, har rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff, skall lämna den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

28 § När verkställighet av böter eller förverkande har skett enligt denna lag, beslutar Riksskatteverket att de böter eller den förverkande egendomen eller dess värde som influtit vid verkställigheten skall överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen.

Erkännande och verkställighet av avgöranden om gottgörelse till

brottsoffer

29 § Ett av Internationella brottmålsdomstolen meddelat avgörande om gottgörelse till brottsoffer, som har vunnit laga kraft, gäller här i landet och skall på ansökan verkställas här, om inte annat följer av andra stycket.

Avgörandet gäller inte här i landet och får inte verkställas här

1. om erkännande eller verkställighet av avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i landet,

2. om det dessförinnan här i landet har meddelats ett avgörande om samma sak.

Även Internationella brottmålsdomstolen får ansöka om verkställighet av avgörandet om den har beslutat att gottgörelse till brottsoffer skall utbetalas genom en särskild förvaltningsfond för brottsoffer.

30 § Väcks talan vid svensk domstol angående en sak som redan är föremål för rättegång vid Internationella brottmålsdomstolen, och kan rättegången vid Internationella brottmålsdomstolen leda till ett avgörande som enligt 29 § gäller här i landet, skall talan avvisas eller förklaras vilande i avvaktan på Internationella brottmålsdomstolens lagakraftvunna avgörande.

31 § En ansökan om verkställighet enligt 29 § skall göras hos Svea hovrätt. Ansökan får avse en del av avgörandet.

Till ansökningen skall bifogas avgörandet i original eller en bestyrkt kopia och bevis att avgörandet har vunnit laga kraft. Handling som är avfattad på annat språk än engelska eller svenska, skall vara åtföljd av en bestyrkt översättning till något av dessa språk.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att tillfälle har lämnats motpart att yttra sig över ansökningen.

Verkställighet sker på samma sätt som gäller i fråga om svensk domstols lagakraftägande dom.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

32 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som skall överlämnas eller överföras mellan en annan stat och Internationella brottmålsdomstolen för förhör eller konfrontation, lagföring eller straffverkställighet. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs skall friges.

För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker skall polismyndighet ta den som överförs i förvar till dess en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket samt genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan senast 96 timmar från den oplanerade landningen skall personen omedelbart friges.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndighet vid behov ta den som överförs i förvar. Beträffande tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i 6 §.

Övriga bestämmelser

33 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag. ________________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1.2¶Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

Bilaga

_________________________________________________________ Immunitet och/eller privilegier gäller för Tillämplig internatioföljande nell överenskommelse ______________________________________ Internationella organ Fysiska personer _________________________________________________________ ---------------------------------------------------------------------------------------- ---

62. Internationella Domstolens ledamö- Romstadgan den 17 brottmålsdomstolen ter, åklagaren, biträ- juli 1998 för Inter-

dande åklagare, nationella brott-

registratorn, biträ- målsdomstolen dande registratorn, personalen i åklagarkammaren och registratorskontoret samt personer som på annat sätt medverkar i domstolen

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagen omtryckt 1994:717. Senaste lydelse 1999:6.

1.3¶Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

5 kap.

Motsvarande sekretess gäller hos polismyndighet och åklagar-

myndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kustbevakningen, för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § 1 och 6 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Utan hinder av sekretessen enligt detta stycke får uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen om Schengens informationssystem.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Senaste lydelse 2000:576.

1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

dels att 2, 6, 7, 9 a, 11, 16 och 17 §§ skall ha följande lydelse, dels att 10 § skall upphöra att gälla,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 12 b §§, samt närmast före 12 a och 12 b §§ rubriker av följande lydelse.

Den som kan komma att utlämnas enligt denna lag får på begäran av

tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller

styckena lagen (1957:668) om styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. utlämning för brott tillämpas.

7 §

I fråga om utlämning till I fråga om utlämning till tribunalen gäller i övrigt 25 §, tribunalen gäller i övrigt 25 § 26 § och 26 a § lagen och 26 a § lagen (1957:688) (1957:688) om utlämning för om utlämning för brott. brott.

9 a §

Följande bestämmelser i Följande bestämmelser i lagen (2000:562) om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas, brottmål skall inte tillämpas,

– 2 kap. 2 § om dubbel – 2 kap. 2 § om dubbel straffbarhet, straffbarhet,

– 2 kap. 14 § om vissa – 2 kap. 14 § om vissa grunder för avslag, grunder för avslag,

– 2 kap. 15 § om prövning – 2 kap. 15 § om prövning av ansökan och beslut om av ansökan och beslut om avslag, och avslag, och

– 4 kap. 15, 16 och 21 §§ – 4 kap. 33 och 34 §§ om om rättens prövning av kvar- transport genom Sverige och stad eller beslag. förvar i Sverige av överförda

personer.

Rättslig hjälp som avses i Rättslig hjälp som avses i lagen om internationell rättslig lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får lämnas hjälp i brottmål får lämnas även om den gärning ansökan även om den gärning ansökan avser inte motsvarar brott avser inte motsvarar brott enligt svensk lag. Om den enligt svensk lag. Om den åklagare eller domstol som åklagare eller domstol som handlägger ansökan finner att handlägger ansökan finner att de förutsättningar eller villkor de förutsättningar eller villkor som enligt 2 kap. 1 § nämnda som enligt 2 kap. 1 § nämnda lag i övrigt gäller beträffande lag i övrigt gäller beträffande den begärda åtgärden inte är den begärda åtgärden inte är uppfyllda skall ärendet över- uppfyllda skall ärendet överlämnas till regeringen som be- lämnas till regeringen som beslutar om ansökan skall avslås. slutar om ansökan skall avslås

eller om rättslig hjälp i det

Senaste lydelse 2000:573.

enskilda fallet skall förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § nämnda lag. Regeringen beslutar även om undantag från ställda villkor enligt 5 kap. 3 §

nämnda lag.

I 12 a § finns bestämmelser om transport av frihetsberö-

vade genom Sverige.

11 §

Har en svensk medborgare Regeringen kan på tribunaeller en utlänning med hemvist lens begäran besluta att ett

i eller på annat sätt stark fängelsestraff som domstolen

anknytning till Sverige av tri- har bestämt får verkställas i bunalen dömts till fängelse, Sverige. Regeringen får i varje kan regeringen besluta att enskilt beslut meddela de straffet får verkställas i föreskrifter som behövs för Sverige. Regeringen får i varje verkställigheten här. enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten här.

Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt samarbete rörande verk-

ställighet av brottmålsdom.

Senaste lydelse 2000:573.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

12 a Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som skall utlämnas eller överföras mellan en annan stat och tribunalen för förhör eller konfrontation, lagföring eller straffverkställighet. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte tribunalen begär att den som

överförs skall friges.

För flygtransport utan planerad mellanlandning i landet krävs inte tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker skall polismyndighet ta den som överförs i förvar till dess en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket samt genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan senast 96 timmar från den oplanerade landningen skall

personen omedelbart friges.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndighet vid behov ta

den som överförs i förvar.

Beträffande tvångsmedel i ett ärende om transport gäller

bestämmelserna i 5 §.

Konkurrerande ansökningar

12 b § Om tribunalen och en stat samtidigt begär utlämning av en person, beslutar regeringen om personen skall utlämnas till tribunalen eller till den

begärande staten.

Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från tribunalen framkommer att ansökningen är oförenlig med en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen för beslut om vilken av ansökningarna som skall ha

företräde.

16 §

Ersättning av allmänna Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare medel till offentlig försvarare eller till annan samt övriga eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten. betalas av staten om inte annat

följer av 17 §.

17 §

Bestämmelser i annan lag Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp eller författning om rättslig åt domstol eller myndighet i hjälp åt domstol eller myndigfrämmande stat tillämpas på het i annan stat tillämpas på framställningar från tribuna- ansökningar från tribunalen, len, om de inte strider mot om de inte strider mot bestämbestämmelserna i denna lag. melserna i denna lag. ____________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

1.5¶Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

dels att 1 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 35 §, och närmast för 4 kap. 35 § en rubrik av följande lydelse.

1 kap.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som

anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

Rättsmedicinsk undersökning

4 kap.

35 § En ansökan om rättsmedicinsk undersökning i Sverige handläggs enligt bestämmelserna i lagen (1995:832) om

obduktion m.m.

Domare vid den utländska domstolen och företrädare för parterna får delta vid under-

sökningen. ____________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

2¶Bakgrund

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan) antogs vid en diplomatkonferens i Rom den 17 juli 1998. Beslutet var inte enhälligt och vid omröstningen röstade 120 stater, däribland Sverige, för ett antagande av stadgan och sju stater emot. Ett antal stater (21) valde att lägga ner sina röster. Internationella brottmålsdomstolen (Domstolen) kommer att inrättas när 60 stater har anslutit sig till Romstadgan och den därmed träder i kraft. En översättning av Romstadgan finns i bilaga 1.

Historisk bakgrund

Romstadgan har en lång förhistoria som i huvudsak följer två olika spår. Det ena spåret är tillkomsten av materiella folkrättsliga regler för väpnade konflikter - den internationella humanitära rätten. Av intresse här är särskilt de s.k. Haagkonventionerna från de två fredskonferenserna år 1899 och 1907 samt Genèvekonventionerna från 1949 och deras två tilläggsprotokoll från 1977, som alla begränsar vad som är tillåtet att göra i en väpnad konflikt. En avgörande tanke bakom dessa regler är att enskilda anses ha ett personligt ansvar för sitt handlande i samband med sådana konflikter.

Ett parallellt spår har varit olika förslag att skapa internationella tribunaler eller domstolar för lagföring av brott mot den internationella humanitära rätten. Tanken på en permanent internationell brottmålsdomstol väcktes redan 1919 i samband med fredsförhandlingarna efter det första världskrigets slut. Någon sådan domstol kom dock inte till stånd och inte förrän efter det andra världskriget inrättades de två första internationella krigsförbrytartribunalerna i Nürnberg och Tokyo. Dessa var dock inte permanenta och de riktade sig enbart mot den förlorande sidan. Tanken levde vidare inom Förenta nationerna (FN) och frågan om en permanent internationell brottmålsdomstol utreddes av kommittéer i olika omgångar men utan något konkret resultat. Ett förslag till stadga bordlades av FN:s generalförsamling 1951 och ett reviderat förslag 1953, varefter frågan fördes över till FN:s folkrättskommission (International Law Commission, ILC). Jämsides pågick ett arbete med att ta fram förslag om regler om brott mot fred och säkerhet.

Under det kalla kriget var säkerhetsrådets permanenta medlemmar ovilliga att inrätta en överstatlig brottmålsdomstol, särskilt inte som ett fristående organ under generalförsamlingen. Även olikheter i medlemsstaternas rättsliga traditioner och grundläggande skillnader i deras rättssystem försvårade arbetet.

När stridigheterna i dåvarande Jugoslavien bröt ut i början av 1990talet var de politiska förhållandena annorlunda. Sedan säkerhetsrådet hade antagit olika resolutioner under 1992 som beredde vägen antog rådet den 22 februari 1993 resolution 808 (1993) som lade den rättsliga grunden för inrättandet av en internationell tribunal för brott mot humanitär rätt i f.d. Jugoslavien. Tribunalens stadgar fastställdes av säkerhetsrådet den 25 maj 1993 genom resolution 827 (1993). Detta följdes av att en motsvarande tribunal för Rwanda inrättades av säkerhetsrådet den 8 november 1994 genom resolution 955 (1994). Båda dessa tribunaler är för närvarande verksamma (se vidare avsnitt 3)

Romstadgans tillkomst och det fortsatta arbetet

År 1990 gav generalförsamlingen ILC i uppdrag att på nytt ta sig an frågan om inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol. Denna begäran var bl.a. föranledd av ett förslag från Trinidad och Tobago två år tidigare att inrätta en internationell domstol för att bekämpa narkotikasmuggling mellan olika länder. Efter en förberedande rapport 1992 och ett förslag 1993 lämnade ILC ett reviderat och slutligt stadgeförslag till generalförsamlingen år 1994. Detta förslag har tjänat som utgångspunkt för det fortsatta förhandlingarna.

Generalförsamlingen inrättade samma år en s.k. ad hoc-kommitté för att ge staterna möjlighet att diskutera ILC:s förslag. Kommittén möttes vid två tillfällen under 1995 och lämnade sedan en rapport som utgjorde underlag för att inrätta en förberedande kommitté. Den förberedande kommitténs uppdrag var att fortsätta den tidigare kommitténs arbete och förbereda en konventionstext för en domstolsstadga för vilken det fanns en bred uppslutning. Kommittén sammanträdde vid sex tillfälle – totalt 15 veckor – mellan mars 1996 och augusti 1998. Vid dess sista möte kunde en text antas som förhandlingsunderlag för den diplomatkonferens som generalförsamlingen hade beslutat i december 1997. Även om texten byggde på ILC-förslaget från 1994 var det avsevärda skillnader dem emellan. Den var dessutom långt ifrån allmänt accepterad och innehöll därför ett mycket stort antal alternativa lösningar på såväl grundläggande och politiskt känsliga som mer rättsligt tekniska frågor.

I det förberedande arbetet ingick även att antal s.k. inter-sessionella möten. Dessa kom att visa sig mycket värdefulla för att underlätta förhandlingarna i den förberedande kommittén.

Långa och mödosamma förhandlingar väntade därför delegaterna från sammanlagt 160 stater under diplomatkonferensen i Rom mellan den 15 juni och den 17 juli 1998. Förutom de många oavgjorda frågorna i den förberedande kommitténs text lämnades ett stort antal nya förslag under konferensen. Utgången var oklar in i det sista och det slutgiltiga kompromisspaketet lades inte fram förrän på natten före den sista förhandlingsdagen. Vid ett dramatiskt möte kunde två försök att spräcka kompromissen avvärjas och konferensen kunde därefter anta stadgan efter den omröstning som nämndes inledningsvis. Stadgan öppnades för undertecknande den 17 juli 1998.

I slutakten från konferensen beslutades om inrättandet av en förberedande kommission för att behandla vissa återstående frågor. Främst bland dessa uppgifter är att ta fram förslag till bevis- och förfaranderegler och s.k. brottskriterier. Den förberedande kommissionen har 30 juni 2000 godtagit bevis- och förfaranderegler och brottskriterier samt överlämnat dessa för antagande av stadgepartsförsamlingen när stadgan trätt i kraft. I kommissionens uppdrag ingår även sådana uppgifter som att förbereda ett högkvartersavtal med Nederländerna där Domstolen skall ha sitt säte, en överenskommelse om immunitet och privilegier, en överenskommelse om förhållandet till FN, Domstolens första budget och – mer kontroversiellt – att fortsätta förhandlingarna om definitionen av ett aggressionsbrott. För dessa uppgifter är dock ingen fast tidsgräns fastslagen.

Sverige tillsammans med bl.a. de övriga nordiska länderna har deltagit aktivt i det arbete som lett fram till stadgan och starkt verkat för att Domstolen skall komma till stånd. Det svenska engagemanget har bl.a. tagit sig uttryck i uppdrag som koordinatör i en arbetsgrupp och som vice ordförande för diplomatkonferensen. Mötesrapporter (s.k. veckorapporter) från förhandlingarna i kommittéerna, vid diplomatkonferensen och i kommissionen finns tillgängliga i Utrikesdepartementet.

En internationell utblick

Romstadgan träder i kraft när 60 stater har anslutit sig och per den 25 oktober 2000 har 22 stater ratificerat den – Senegal, Trinidad och Tobago, San Marino, Italien, Fiji, Ghana, Norge, Belize, Tadzjikistan, Island, Venezuela, Frankrike, Belgien, Kanada, Mali, Lesotho, Nya Zeeland, Luxemburg, Botswana, Sierra Leone, Gabon och Spanien. Totalt har 115 stater, dvs. över hälften av FN:s medlemsstater,

undertecknat stadgan. Bland de stater som undertecknat stadgan återfinns bl.a. alla Europarådets medlemsstater utom Turkiet, se bilaga 2. Sverige undertecknade stadgan den 7 oktober 1998. Även många stater söder om Sahara och i Sydamerika hör till denna grupp, medan flertalet stater i arabvärlden och i Asien inte gör det ännu. Värt att notera är också att bl.a. USA, Kina och Israel vid diplomatkonferensen valde att rösta emot stadgan i sin nuvarande form.

I många stater pågår lagstiftningsarbete och andra förberedelser för att ratificera stadgan. Detta är inte begränsat till stater som har undertecknat den, utan sker också i andra länder – såsom i Japan – där det t.ex. krävs ett mycket detaljerat underlag också för att underteckna en traktat. Även olika regionala och sub-regionala möten för att främja ratifikationer av stadgan har hållits.

Inom EU har medlemsstaterna uttalat avsikten att ratificera stadgan under år 2000 eller 2001. Hittills har EU-staterna Italien, Frankrike, Belgien och Luxemburg ratificerat stadgan och ett förslag om ratifikation behandlas för närvarande i det tyska parlamentet. I Frankrike har dessutom konstitutionen ändrats med hänvisning till Domstolen (lag 99- 568 av den 8 juli 1999 som föreskriver ett generellt undantag från konstitutionens bestämmelser när de står i strid med Romstadgan). En förändring av konstitutionen planeras även i Tyskland. I alla de nu nämnda staterna kommer lagstiftning för samarbetet med Domstolen m.m. att föreslås senare.

Norge har ratificerat Romstadgan den 16 februari 2000 (St.prop. nr. 24, 1999-2000). Avsikten är att senare återkomma med förslag om lagstiftning med anledning av stadgan. Island ratificerade stadgan den 25 maj 2000 och även där kommer lagstiftning att föreslås senare (Alltingets 125 möte 1999-2000). I Danmark har en proposition med förslag om ratifikation och lagstiftning avlämnats den 4 oktober 2000 (Lovforslag nr. L 20, Folketinget 2000-01) och i Finland överlämnades en proposition till riksdagen den 17 oktober 2000 (prop. 161/2000).

Kanada och Nya Zeeland är de första länder som även har antagit lagstiftning med anledning av Romstadgan.

Nordiskt samarbete

De nordiska staterna har tillsammans varit aktivt engagerade i arbetet att få till stånd Domstolen. Företrädare för Finland, Norge och Sverige har härtill utsetts till viktiga uppdrag under förhandlingsarbetet. Under arbetets gång har de nordiska delegaterna träffats för att diskutera och samordna sina positioner, såväl under pågående förhandlingar som vid särskilda möten.

Under förberedelsearbetet anordnades ett informellt nordiskt möte i Stockholm den 25 november 1997 och inför diplomatkonferensen ett förberedande möte i Helsingfors den 14-15 maj 1998, där även representanter för Lettland och Litauen var närvarande. Sedan stadgan antagits har lagstiftningsfrågor diskuterats vid möten i Oslo den 11 juni 1999 och i Stockholm den 18 februari 2000.

3¶Stadgans huvudsakliga innehåll och en jämförelse med de internationella brottmålstribunalerna

Domstolen innebär ett avsevärt steg framåt för att förstärka folkrätten i det att den kommer att vara en permanent institution för utredning och lagföring av de mest allvarliga brotten mot den internationella humanitära rätten och vidsträckta eller systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Därmed skapas en mekanism för att bemöta bristande åtgärder på nationell nivå och en möjlighet att komma till rätta med den utbredda straffriheten för denna typ av brott. Genom kravet på ett relativt stort antal ratifikationer för ikraftträdandet tillförsäkras ett brett deltagande från statssamfundets sida. Domstolen följer i spåren av de två internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda. Romstadgan återspeglar olika erfarenheter från tribunalerna och dess verksamhet.

De internationella brottmålstribunalerna inrättades genom beslut av FN:s säkerhetsråd under pågående konflikter med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. Därmed följer att föreskrifterna och förpliktelserna enligt dess stadgor, t.ex. i fråga om jurisdiktion och samarbetsskyldighet, är tvingande för FN:s medlemsstater. Romstadgan är däremot en internationell överenskommelse som åstadkommits genom förhandlingar mellan ett stort antal stater. De skyldigheter för stater som följer av Romstadgan är alltså nya konventionsförpliktelser för de stater som väljer att ansluta sig.

Till skillnad från tribunalerna är Domstolen inte ett FN-organ. Däremot kommer de i likhet med dessa att samverka med FN, liksom med nationella rättssystem. Domstolen är avsedd att vara en permanent institution med ett mandat att ta sig an brott begångna runt om i världen. I flertalet fall krävs dock viss anknytning till en stat som har anslutit sig till dess stadga. Tribunalerna är däremot inrättade för att lagföra brott inom strikt geografiskt definierade områden och för Rwandatribunalen endast brott begångna inom en begränsad tidsperiod. Tribunalerna inrättades retroaktivt medan principen om icke-retroaktivitet gäller för utövande av Domstolens jurisdiktion. För Domstolen gäller, liksom för

Jugoslavientribunalen, att mandatet omfattar brott som har begåtts efter en bestämd tidpunkt och att ingen bortre tidsgräns föreskrivs.

De brott som tribunalerna respektive Domstolen är behöriga att pröva är i huvudsak desamma, dvs. allvarliga brott mot internationell humanitär rätt i form av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Härtill kommer att Domstolen i en framtid kan komma att vara behörig pröva aggressionsbrott. Skillnader finns emellertid såväl mellan de två tribunalerna som mellan dessa och Domstolen. För ansvar för brott mot mänskligheten krävs det enligt Jugoslavientribunalens stadga att brottet har begåtts under en väpnad konflikt. Någon sådan koppling till en väpnad konflikt krävs däremot inte enligt Rwandatribunalens stadga. Vidare är Jugoslavientribunalen behörig att döma personer för krigsförbrytelser som har begåtts såväl i en internationell som i en intern väpnad konflikt, medan Rwandatribunalens behörighet är begränsad till interna väpnade konflikter. Emellertid är Rwandatribunalens mandat därvid bredare i det att dess stadga uttryckligen innefattar brott mot 1977 års tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna och mot den s.k. gemensamma artikel 3 i samma konventioner.

För Domstolens del har de olika brotten definierats betydligt mer ingående än vad som gäller för tribunalerna. Det innebär bl.a. en precisering av brott mot mänskligheten som gäller såväl vid väpnade konflikter som i fredstid. Både krigsförbrytelser i internationella och i icke-internationella väpnade konflikter kan lagföras inför Domstolen. Romstadgans definitioner av brotten skall dessutom kompletteras med s.k. brottskriterier (”elements of crimes”) som hjälp vid tolkningen, vilka har förhandlats i den förberedande kommissionen och som senare skall beslutas av en stadgepartsförsamling.

En viktig skillnad mellan tribunalerna och Domstolen gäller förhållandet mellan internationell och nationell behörighet att lagföra ett brott. Medan tribunalernas stadgor ger den internationella rättsliga processen företräde framför nationella förfaranden så föreskriver Romstadgan tvärtom att nationell lagföring i princip skall ha företräde. Domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna och endast ta vid när de senare inte fullgör sin uppgift på ett tillbörligt sätt – den s.k. komplementaritetsprincipen. Skillnaden påverkar även de olika stadgornas bestämmelser om domars rättsverkningar (ne bis in idem; ”inte två gånger för samma sak”).

Trots den grundläggande skillnaden beträffande förhållandet mellan internationell och nationell lagföring innehåller Romstadgan bestämmelser om samarbetsskyldighet för de anslutna staterna som i princip är lika långtgående som motsvarande skyldighet i förhållande till tribunalerna. Bestämmelserna om straffverkställighet, vilka bygger på staternas frivilliga åtagande, liknar också varandra. En betydelsefull

skillnad mellan tribunalernas stadgor och Romstadgan är dock att den senare innehåller mera detaljerade regler om samarbete och verkställighet.

Över huvud taget är Domstolens stadga avsevärt mer detaljerad än tribunalernas, bl.a. vad gäller de processuella förfarandena och allmänna straffrättsliga bestämmelser. Till skillnad från tribunalerna, som själva har haft att anta sina bevis- och förfaranderegler, skall sådana regler för Domstolen utarbetas av statssamfundet och antas av en stadgepartsförsamling.

De process- och straffrättsliga regler som har förhandlats fram för Domstolen förenar element från olika rättsliga traditioner till en enhetlig ordning, något som också kan komma framtida internationellt samarbete på dessa områden till godo.

Finansieringen av Domstolen, som inte är ett FN-organ, skiljer sig från vad som gäller för tribunalerna. Med hänsyn till att Domstolen kan ta sig an misstänkta brott på olika sätt – genom hänskjutande av en stat eller FN:s säkerhetsråd eller ett inledande av en undersökning på eget initiativ – föreskrivs finansiering från olika källor. Kostnaderna skall främst bäras av de anslutna staterna men också med medel som FN:s generalförsamling anslår.

4¶Stadgans närmare innehåll

Romstadgans ingress innehåller allmänna uttalanden om de principer som stadgan grundar sig på. Vissa av dessa principer kommenteras nedan. Stadgans bestämmelser är indelade i 13 delar.

Allmänna bestämmelser om inrättandet av Domstolen och avslutande bestämmelser om tolkning av stadgan, reservationer, ändringar av stadgan, ikraftträdande m.m. finns i del 1 och 13. De principiellt mest viktiga bestämmelserna finns i del 2 och behandlar brotten och deras definitioner, Domstolens jurisdiktion och dess förhållande till nationella rättsordningar (s.k. komplementaritet) samt hur ett förfarande inför Domstolen kan inledas. Där behandlas även frågor om Domstolens förhållande till FN:s säkerhetsråd, om ne bis in idem (”icke två gånger för samma sak”) och om tillämplig lag. I del 3 ges föreskrifter om allmänna straffrättsliga principer som Domstolen skall tillämpa, t.ex. regler om uppsåt, ansvarsfrihetsgrunder, villfarelse och förmans befallning. Del 4 reglerar Domstolens organisation och innehåller även bestämmelser om jäv, entlediganden och disciplinära förfaranden samt om privilegier och immunitet. Där finns också regler om arbetsspråk och om andra föreskrifter med lägre författningsrättslig status, dvs. bevisoch förfaranderegler som skall antas av de anslutna staterna samt Domstolens arbetsordning som Domstolen själv antar.

Stadgans processrättsliga bestämmelser finns i del 5 (förundersökning och åtal), del 6 (rättegången) och del 8 (överklagande och resning). Vissa av dessa bestämmelser har betydelse för behovet av nationell lagstiftning. Bestämmelser om straff och andra rättsverkningar på grund av brott finns i del 7.

I del 9 finns huvudsakligen de bestämmelser som reglerar det rättsliga samarbetet mellan Domstolen och anslutna stater. Där föreskrivs bl.a. samarbetsskyldighet när det gäller överlämnande av misstänkta personer till Domstolen samt användning av tvångsmedel och andra åtgärder under brottsutredningen. I kapitlet finns även bl.a. föreskrifter om konkurrerande ansökningar och om konkurrens mellan nationella förfaranden och Domstolens lagföring. Del 10 innehåller bestämmelser om verkställighet av Domstolens avgöranden.

Bestämmelser som avser stadgepartsförsamlingen för de stater som anslutit sig till stadgan ges i del 11 och föreskrifter om Domstolens finansiering i del 12.

Föreskrifterna i stadgans olika delar presenteras närmare i avsnitt 4.1 till 4.11 nedan. Hänvisningarna till bestämmelser i stadgan görs genom angivande av artikelns nummer och i vissa fall, efter kolon, nummer och bokstäver som anger en viss punkt i artikeln (ex. artikel 54:3 a).

4.1¶Allmänna bestämmelser

I inledningsartikeln (artikel 1) föreskrivs inrättandet av Domstolen som en permanent institution för lagföring av enskilda beträffande de mest allvarliga brotten av internationellt intresse. Där framgår också att Domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna, se vidare avsnitt 4.4.5, och att dess behörighet och funktioner anges i stadgan. Till skillnad från de befintliga tribunalerna är Domstolen inte ett FN-organ. Däremot föreskriver stadgan att Domstolens förhållande till FN skall regleras genom ett avtal (artikel 2). Vidare är förhållandet mellan Domstolen och säkerhetsrådet närmare reglerat i stadgan, se avsnitt 4.4.6.

Domstolen skall ha sitt säte i Haag och ett högkvartersavtal skall reglera förhållandet mellan Domstolen, som är en internationell juridisk person med rättshandlingsförmåga (artikel 4), och Nederländerna (artikel 3). Domstolen får emellertid även välja att förlägga sin verksamhet, t.ex. att genomföra rättegångar, på en annan plats (artikel 3 och 62). Detta fordrar att ett särskilt avtal träffas med staten i fråga. Regleringen ger Domstolen möjlighet att t.ex. genomföra rättegångar närmare gärningsorten och på så sätt skapa förutsättningar för större effektivitet och lägre kostnader. Domstolen har vidare rätt att utöva sina funktioner och befogenheter enligt stadgan på en ansluten stats och, med stöd av ett särskilt avtal, på en annan stats territorium (artikel 4:2).

4.1.1¶Stadgepartsförsamlingen

Domstolen skall alltså inrättas med stöd av en multilateral konvention. Andra alternativ, t.ex. att inrätta den som ett FN-organ genom ändringar av FN-stadgan eller genom en resolution i säkerhetsrådet eller generalförsamlingen, förkastades under de förberedande förhandlingarna. För att de anslutna staterna (stadgeparterna) skall kunna följa upp och vidareutveckla Domstolens verksamhet skall ett särskilt forum inrättas – stadgepartsförsamlingen. De stater som inte har anslutit sig till stadgan men som har undertecknat den eller slutakten från Romkonferensen har observatörsstatus (artikel 112). Även Domstolens president, åklagaren och registratorn får delta.

Bland stadgepartsförsamlingens uppgifter märks att behandla och anta rekommendationer från den förberedande kommissionen. Främst gäller detta att församlingen skall anta kommissionens förslag till bevisoch förfaranderegler samt brottskriterier, se avsnitt 4.1.2. Församlingen skall vidare utöva tillsyn över presidiets, åklagarens och registratorns förvaltning, fastställa Domstolens budget, besluta om eventuell ändring av antalet domare (artikel 36) samt behandla frågor om stadgeparters bristande samarbete med Domstolen (artikel 87). Den skall även besluta om framtida stadgeändringar (artiklarna 121 och 122) och anta regler för den ekonomiska förvaltningen av den egna verksamheten och av Domstolens verksamhet (artikel 113).

Stadgepartsförsamlingen skall hålla ett ordinarie möte per år och i övrigt när så behövs. Mötena skall anordnas antingen där Domstolen har sitt säte eller vid FN:s högkvarter, dvs. i Haag eller i New York. I församlingen har varje ansluten stat en röst. Om inte enhällighet kan uppnås fattas beslut i sakfrågor med två tredjedels majoritet av närvarande och röstande stadgeparter och i procedurfrågor med enkel, på motsvarande sätt beräknad majoritet. En absolut majoritet av stadgeparterna fordras för beslutsförhet. En ansluten stat som ligger efter med betalningen av ett belopp motsvarande två årsbidrag förlorar sin rösträtt om inte annat beslutas.

En särskild byrå skall inrättas med en ordförande, två vice-ordföranden och 18 andra ledamöter valda på tre år. Byrån sammanträder vid behov och biträder stadgepartsförsamlingen i löpande ärenden. Församlingen får också inrätta sådana underorgan som kan vara nödvändiga, däribland en oberoende kontrollmekanism. Församlingen antar sin egen arbetsordning och skall ha samma officiella språk och arbetsspråk som FN:s generalförsamling (dvs. arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska).

4.1.2¶Sekundära regelverk

Stadgan skall kompletteras med mer detaljerade bestämmelser i Domstolens bevis- och förfaranderegler, vilka skall antas av stadgepartsförsamlingen efter ett angivet förfarande (artikel 51). Detta föranleddes av krav från vissa stater som av principiella och politiska skäl önskade att staterna och inte domarna skall vara lagstiftare. Härtill kom praktiska överväganden för att möjliggöra stadgeförhandlingarna och skapa ett regelverk för mer tekniska föreskrifter som lättare bör kunna förändras. I detta sammanhang kom erfarenheterna – såväl goda som dåliga – från de existerande tribunalerna att spela stor roll och de nu aktuella reglerna avviker delvis från vad som gäller för tribunalerna. Tribunalernas stadgor innehåller endast vissa grundläggande principer

medan de mer detaljerade föreskrifterna finns i ett regelverk som domarna beslutar.

Romstadgan innehåller däremot bestämmelser om de förpliktelser som åvilar en ansluten stat och detaljerade föreskrifter om alla övriga viktigare frågor. Stadgans bestämmelser har alltid företräde och bevisoch förfarandereglerna måste vara förenliga med stadgan (artikel 51:4- 5). I vissa fall hänvisar stadgan till att närmare föreskrifter skall ges i bevis- och förfarandereglerna. Det är främst olika praktiska förfarandefrågor som skall regleras i bevis- och förfarandereglerna.

För att skapa en viss flexibilitet och bättre möjligheter att vid trängande behov kunna ändra bevis- och förfarandereglerna, ges domarna möjlighet att anta provisoriska regler som gäller fram till nästa möte med stadgepartsförsamlingen (artikel 51:3). Dessa får dock inte tillämpas retroaktivt eller vara oförenliga med stadgan. Domarna skall dessutom själva anta en arbetsordning med bestämmelser om den mer praktiska och rutinmässiga hanteringen av Domstolens verksamhet (artikel 52).

4.2¶Domstolens organisation

Domstolens organisation föreskrivs i artikel 34 och utvecklas vidare i de följande artiklarna. Domstolen leds administrativt av ett presidium som består av en domstolspresident och två vicepresidenter, vilka väljs av domarna själva för en treårsperiod med möjlighet till omval (artikel 38). Presidiet har dessutom vissa andra uppgifter enligt stadgan, t.ex. att avgöra frågor om Domstolens arbetsspråk (artikel 50), att upprätta en rättegångskammare för handläggningen av ett mål (artikel 61:11) och att utöka antalet domare för en viss huvudförhandling (artikel 74:1).

I förslaget från FN:s folkrättskommission hade presidiet även vissa dömande uppgifter, särskilt före och efter huvudförhandlingen. Det förslaget byggde emellertid på tanken att endast presidiet skulle fungera på heltid och de övriga domarna bara skulle kallas till tjänstgöring vid behov. Under förhandlingarna framfördes invändningar mot att dömande uppgifter skulle utföras av presidiet och när hela Domstolen sedermera kom att bli heltidsarbetande fanns det inte längre något behov av detta. Enligt stadgan skall därmed de dömande uppgifterna utföras av Domstolens dömande avdelningar – en överklagande-, en rättegångs- och en förundersökningsavdelning (artikel 34).

I Domstolen ingår även ett åklagarkansli och ett registratorskontor.

De viktigaste funktionärerna i Domstolen är domarna, åklagaren och biträdande åklagare samt registratorn och den biträdande registratorn. Innan de tillträder sina ämbeten skall dessa personer avlägga en högtidlig

förklaring att de kommer att fullgöra sina uppgifter opartiskt och samvetsgrant (artikel 45).

4.2.1¶Domarna och de dömande enheterna

Domstolen har totalt 18 domare, varav domstolspresidenten och fyra andra domare tjänstgör i överklagandeavdelningen samt minst sex domare i vardera av förundersöknings- och rättegångsavdelningarna (artiklarna 36:1 och 39:1). Antalet domare kan dock utökas av stadgepartsförsamlingen genom ett beslut med kvalificerad majoritet på förslag av presidiet (artikel 39:2). Presidiet skall alltid tjänstgöra på heltid och det gäller i princip även de övriga domarna, men presidiet får med hänsyn till arbetsbelastningen besluta att vissa domare befrias från heltidstjänstgöring (artikel 35).

En domare skall normalt tjänstgöra i nio år och saknar möjlighet till omval (artikel 36:9 a).

Dömande avdelningar och kammare

Indelningen av domare på avdelningar skall grundas på de uppgifter som avdelningen skall utföra och de aktuella domarnas kvalifikationer och erfarenheter (artikel 39:1). Varje avdelning skall innehålla domare med erkänd kompetens i straffrätt och straffprocessrätt respektive i folkrätt. I förundersöknings- och rättegångsavdelningarna skall domarna främst ha brottmålserfarenhet. Domarna i dessa två avdelningar skall delas in för en tid av tre år och därefter, med undantag för att avsluta handläggningen av inledda mål, cirkulera till en annan avdelning (artikel 39:3 a). De får dock tillfälligt tjänstgöra i den andra avdelningen, med den begränsningen att de inte får delta i mer än en avdelnings behandling av ett och samma mål (artikel 39:4). En domare som utsetts till överklagandeavdelningen skall dock enbart tjänstgöra där under återstoden av sin mandattid (artiklarna 39:3 b och 39:4). Tanken är därmed att domarna i princip skall avancera under sin tjänstgöring och avsluta densamma som domare i överklagandeavdelningen.

För fullgörandet av de dömande uppgifterna indelas avdelningarna i olika kamrar för handläggningen av ett visst mål (artikel 39:2). Inom förundersökningsavdelningen fördelar kamrarna själva målen mellan sig medan upprättandet av en rättegångskammare för ett visst mål bestäms av presidiet (artikel 61:11). Överklagandekammaren skall bestå av avdelningens samtliga fem domare, medan en rättegångs- och en förundersökningskammare skall bestå av tre domare. I vissa fall får

förundersökningskammarens uppgifter utföras av en ensamdomare (artiklarna 39:2 b och 57:2).

Domarna

Domarna skall väljas bland personer som har hög moral, opartiskhet och integritet samt de kvalifikationer som krävs i hemstaten för utnämning till de högsta domarämbetena (artikel 36:3). De valbara kandidaterna delas in i två kategorier. De skall antingen ha straffrättsliga och straffprocessrättsliga kunskaper och praktisk brottmålserfarenhet som domare, åklagare, försvarare eller liknande, eller relevanta folkrättsliga kunskaper, t.ex. i internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter, samt besitta stor yrkeserfarenhet. Vidare måste kandidaterna har utmärkta kunskaper i minst ett av Domstolens arbetsspråk, dvs. engelska eller franska (artiklarna 39:3 c och 50:2). Anslutna stater är behöriga att nominera en domarkandidat vardera, som inte behöver vara medborgare i den staten, och det får inrättas en rådgivande kommitté för att bedöma nomineringarna (artikel 39:4).

Val av domare sker av stadgepartsförsamlingen enligt ett särskilt förfarande, som bl.a. innebär att omröstningen skall vara sluten och att de kandidater skall väljas som får det största antalet röster samt två tredjedels majoritet av de närvarande och röstande staternas röster (artikel 39:5-6). Alla domarna måste ha olika nationalitet och vid valet skall staterna ta hänsyn till behovet av representation för de huvudsakliga rättssystemen, en skälig geografisk representation och en rättvis representation av kvinnliga och manliga domare samt till behovet av domare med särskilda kunskaper, t.ex. i fråga om våld mot kvinnor och barn (artikel 39:7-8).

Domarna väljs för en nioårsperiod utan möjlighet till omval och en tredjedel av dem skall väljas vart tredje år så att domarkåren fortlöpande förnyas (artikel 36:9). Vid det första valet av domare är mandattiderna för vissa domare kortare än nio år och en del av dem – de som väljs för endast tre år – har som kompensation fått möjlighet till omval. Detsamma gäller domare som tillkommer genom fyllnadsval för en mandatperiod om högst tre år (artikel 37). Oavsett mandattidens längd skall en domare i en rättegångs- eller överklagandekammare alltid avsluta handläggningen av ett inlett mål (artikel 36:10).

Stadgan föreskriver att domarna skall vara självständiga vid fullgörandet av deras uppgifter (artikel 40). De skall, som en konsekvens därav, tjänstgöra på heltid och de får inte utföra någon annan yrkesmässig verksamhet eller annan förtroendeskadlig verksamhet.

Frågor om tillåtligheten av annan verksamhet enligt dessa bestämmelser skall avgöras av en absolut majoritet av domarna.

Presidiet får besluta om att befria en domare från fullgörande av en tjänsteuppgift på domarens begäran och stadgan innehåller även relativt långtgående bestämmelser om domarjäv (artikel 41). Huvudregeln är att en domare skall anses jävig om han eller hon t.ex. tidigare i någon funktion har varit inblandad i samma mål eller i ett nationellt straffrättsligt förfarande mot samma person som har anknytning till målet. Särskilda föreskrifter finns dessutom i fråga om handläggningen av mål när den misstänkte har erkänt gärningen (artikel 65:3–4) och när ett överklagat mål har återförvisats till en rättegångskammare för förnyad prövning (artikel 83:2 b). Den misstänkte och åklagaren får begära prövning av domarjäv, vilket skall avgöras av Domstolens ledamöter genom majoritetsbeslut (artikel 41:2).

Entlediganden och disciplinära förfaranden samt immunitet och privilegier redovisas särskilt i avsnitt 4.2.4.

4.2.2¶Åklagarna och åklagarens kansli

Åklagarens kansli – som skall vara en självständig enhet inom Domstolen – leds av en åklagare (chefsåklagare) och en eller flera biträdande åklagare, vilka skall ha olika nationalitet och tjänstgöra på heltid (artikel 42). Åklagarna skall vara personer med hög moral, stor skicklighet och ha omfattande praktisk brottmålserfarenhet samt utmärkta språkkunskaper. Med hänsyn till de viktiga och stora befogenheter som stadgan ger åklagarna är deras självständighet och opartiskhet av största betydelse. De är därför uttryckligen förbjudna att söka eller ta emot instruktioner från någon utanför Domstolen eller att delta i någon verksamhet som skulle kunna vara oförenlig med deras uppgifter som åklagare eller innebära att deras oberoende kan ifrågasättas.

Åklagaren och de biträdande åklagarna väljs av stadgepartsförsamlingen genom ett särskilt förfarande som bl.a. innebär en sluten omröstning. För att bli vald krävs absolut majoritet. Mandatperioden skall normalt vara nio år utan möjlighet till omval.

Övrig personal såsom brottsutredare skall anställas vid åklagarens kansli och även sekonderad personal, dvs. personal som tillhandahålls och bekostas av en stat, kan komma i fråga (artikel 44). Även när det gäller rekrytering av personal skall principerna om representation från olika rättssystem, geografisk spridning, representation av både män och kvinnor samt behovet av expertkunskaper, t.ex. beträffande kvinnovåld, iakttas. Åklagaren får dessutom utse särskilda rådgivare med sådana expertkunskaper (artikel 42:9).

Även för åklagarna finns det långtgående jävsregler och de får inte medverka i mål där det finns skäl att ifrågasätta deras opartiskhet på någon grund (artikel 42:7). Exempel som anges i stadgan är att åklagaren tidigare i någon funktion har varit inblandad i samma mål inför Domstolen eller i ett nationellt brottmålsförfarande med anknytning till samma person. En åklagare får frånträda handläggningen av ett mål på egen begäran med presidiets tillstånd och jävsinvändningar från den misstänkte skall prövas av överklagandekammaren.

4.2.3¶Registratorn och registratorskontoret

Registratorskontoret ansvarar för Domstolens administration och för administrativ service till Domstolens övriga enheter och personal (artikel 43). Bland funktionerna ingår t.ex. att ansvara för protokoll- och aktföring i pågående mål (artikel 64:10). Inom kontoret får olika specialiserade enheter sättas upp. Stadgan föreskriver att en särskild enhet för brottsoffer och vittnen med särskild expertis skall inrättas, men även andra underenheter kan bli aktuella. Det diskuteras t.ex. att inrätta en sådan enhet för att stödja försvararnas verksamhet vid Domstolen.

Kontoret skall ledas av en registrator som är Domstolens administrativa chef under domstolspresidenten. Vid behov skall även en biträdande registrator utses på registratorns rekommendation. Stadgan innehåller kvalifikationskrav för dessa personer, vilka skall utses av Domstolens domare genom sluten omröstning med krav på absolut majoritet. Registratorn skall tjänstgöra på heltid och normalt väljas för fem år med möjlighet till omval.

Övrig personal anställs av registratorn som också skall lämna förslag till tjänsteföreskrifter, vilka måste godkännas av stadgepartsförsamlingen (artikel 44:3). Församlingen skall även anta riktlinjer för anlitandet av sekonderad personal.

4.2.4¶Disciplinära förfaranden, immunitet och privilegier samt språkfrågor m.m.

Entledigande och disciplinära förfaranden

Stadgan innehåller föreskrifter om entledigande av huvudfunktionärerna, dvs. domare, åklagaren, biträdande åklagare, registratorn och den biträdande registratorn (artikel 46). Enligt stadgan skall dessa föreskrifter vidareutvecklas i de bevis- och förfaranderegler som stadgepartsförsamlingen skall anta. Entledigande kan komma i fråga om personen har gjort sig skyldig till ett grovt tjänstefel eller ett allvarligt åsidosättande av sina skyldigheter enligt stadgan eller om personen är förhindrad att fullgöra sina tjänsteuppgifter.

Stadgepartsförsamlingen beslutar om entledigande av en domare, åklagaren eller en biträdande åklagare. Beträffande avskedande av registratorn eller den biträdande registratorn har Domstolens domare beslutanderätten. För sådana beslut föreskrivs särskilda krav när det gäller förslag, omröstning och möjligheter för den aktuella personen att lämna sina synpunkter.

I fråga om mindre grova tjänstefel föreskriver stadgan att regler om disciplinära åtgärder skall ges i Domstolens bevis- och förfaranderegler (artikel 47).

Immunitet och privilegier m.m.

I de anslutna staterna skall Domstolen åtnjuta den immunitet och de privilegier som krävs för den skall kunna fylla sitt syfte (artikel 48). Ett avtal om immunitet och privilegier kommer dessutom att utarbetas. Domarna, åklagaren, de biträdande åklagarna och registratorn skall enligt stadgan ha immunitet och privilegier som motsvarar en diplomatisk beskickningschef. De skall även efter det att deras uppdrag har avslutats åtnjuta straffrättslig immunitet för sina tjänsteåtgärder. Den biträdande registratorn och övrig personal skall ha den immunitet och de privilegier som behövs för att fullgöra deras uppdrag i enlighet med det ovan nämnda avtalet. Immuniteten och privilegierna kan hävas enligt särskilda beslut.

Avtalet om immunitet och privilegier skall även innehålla bestämmelser som är nödvändiga för att försvarare, experter, vittnen och

andra personer som skall infinna sig vid Domstolen skall kunna fullgöra sina uppgifter.

Stadgepartsförsamlingen skall besluta om löner, arvoden och kostnadsersättning till Domstolens huvudfunktionärer (artikel 49). Dessa får inte sänkas under mandattiden.

Språkfrågor

En kontroversiell fråga under förhandlingarna gällde Domstolens officiella språk och dess arbetsspråk. Ett stort antal officiella språk både tynger och fördyrar arbetet samtidigt som det ger fler personer möjlighet att delta och göra sig förstådda. Stadgan innehåller ett antal kompromisser för att balansera olika intressen på denna punkt.

Domstolens officiella språk är desamma som FN:s, dvs. sex språk (artikel 50:1). Förutom att dessa språk skall användas i stadgepartsförsamlingen, skall domar och andra viktigare avgöranden översättas till samtliga officiella språk.

Domstolens arbetsspråk är emellertid begränsade till att i första hand vara engelska och franska, men bevis- och förfarandereglerna får innehålla föreskrifter om när andra officiella språk får användas som arbetsspråk (artikel 50:2). Det innebär att rättegångarna främst kommer att hållas på något av de två arbetsspråken. Under förundersökningen har varje person som hörs rätt till kostnadsfri hjälp med tolkning och översättning av dokument till ett språk som personen till fullo förstår och talar (artikel 55:1 c). Detsamma gäller uttryckligen för den tilltalade (artikel 67:1 f) och det kan förväntas att tolkning kommer att behövas även för andra personer som skall höras vid förhandlingar inför Domstolen.

På begäran av en part eller en stat som får intervenera i förfarandet får Domstolen, när den finner det lämpligt, besluta att parten eller staten får använda ett annat språk än något av arbetsspråken (artikel 50:3).

4.3¶Brotten

4.3.1¶Brottskatalogen och aggressionsbrottet

I artikel 5 redovisas vilka brottstyper som omfattas av Domstolens jurisdiktion. Dessa är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Beträffande det senare brottet heter

det dock i artikel 5:2 att Domstolen skall utöva sin jurisdiktion över aggressionsbrott så snart som en bestämmelse antagits som definierar brottet och fastställer villkoren för utövandet av jurisdiktion över det. En dylik bestämmelse skall vara förenlig med tillämpliga bestämmelser i FN-stadgan. Bestämmelsen skall antas enligt reglerna för ändring och översyn av stadgan vilka redovisas under avsnitt 4.11 Dessa regler innehåller bl.a. krav på en mycket kvalificerad majoritet.

Bakgrunden till inskränkningen i utövandet av jurisdiktion över aggressionsbrottet är att man under förhandlingarna inte kunde enas om en definition av detta och om vilken roll som FN:s säkerhetsråd skulle ha att spela i förhållande till Domstolen i fall av aggressionsbrott. Den definition av aggression som återfinns i FN:s generalförsamlings resolution 3314 (XXIX) från 1974 gäller förhållandet mellan stater och bedömdes av vissa som alltför vid och otillfredsställande för utkrävande av individuellt straffansvar. Andra menade att den definition av brott mot freden som återfinns i stadgan för Nürnberg-tribunalen är alltför snäv. Diskussionen komplicerades av olika syn på säkerhetsrådets roll. Enligt FN-stadgans artikel 39 är det säkerhetsrådet som har att avgöra förekomsten av en aggressionshandling. Vissa ansåg därför att Domstolens behandling av aggressionsbrott måste föregås av ett sådant avgörande av säkerhetsrådet. Andra fann det stötande att det politiska organ som säkerhetsrådet är skulle kunna binda Domstolen i detta avseende. På grund av oenigheten blev således lösningen att en markering gjordes i stadgan av att aggressionsbrott någon gång i framtiden skall kunna lagföras inför Domstolen, men att detta inte kan ske innan en stadgeändring vidtas. Den förberedande kommissionen har bl.a. i uppdrag att ta fram förslag till en definition av aggressionsbrottet för vidare behandling av stadgepartsförsamlingen eller en översynskonferens.

Under förhandlingarna pläderade vissa stater för att också internationella terroristbrott och narkotikabrott skulle omfattas av Domstolens jurisdiktion. Majoriteten motsatte sig detta och ansåg att endast de klassiska folkrättsbrotten borde medtas. Så blev också fallet.

I de följande tre artiklarna definieras folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Gemensamt för definitionerna är att det anges att det är i enlighet med stadgan, det vill säga inför Domstolen, som definitionerna gäller. Denna passus är införd för att erinra om att just dessa definitioner inte nödvändigtvis återger vad som utgör gällande sedvanerätt på området, varom tolkningarna torde gå isär, och heller inte vad som må gälla i nationell rätt. I artikel 10 sägs också att ingen bestämmelse i stadgan skall tolkas så att den på något vis inskränker gällande folkrättsliga regler eller föregriper sådana som är under utveckling. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 22 om legalitetsprincipen.

4.3.2¶Folkmord

Definitionen av folkmord följer ordagrant den i artikel II i 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (en översättning till svenska finns i prop. 1952:71 och SÖ 1952:64). Med folkmord avses var och en av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan, nämligen att döda medlemmar av gruppen, att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada, att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis, att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp. I stället för att som i folkmordskonventionens artikel III ha en särskild uppräkning av vilka gärningar som ger upphov till straffrättsligt ansvar, så gäller inför Domstolen de allmänna reglerna för individuellt straffansvar i del 3 i stadgan (artiklarna 25 och 28) även för folkmord. Det kriminaliserade området torde i allt väsentligt vara detsamma.

4.3.3¶Brott mot mänskligheten

Definitionen av brott mot mänskligheten har inte på samma sätt en förlaga i ett annat instrument. Visserligen innehåller stadgorna för Nürnberg-tribunalen och de internationella tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda kortfattade uppräkningar av de härunder fallande gärningarna och vissa villkor för att de skall nå upp till den nivå som gör att de kan klassificeras som brott mot mänskligheten, men beskrivningen i Romstadgan är avsevärt utökad och mera detaljerad.

I artikel 7:1 anges först den ram inom vilken de olika gärningarna måste begås för att utgöra brott mot mänskligheten, nämligen som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet. Angrepp mot civilbefolkning definieras i sin tur (artikel 7:2 a) som gärningar som inbegriper ett upprepat förövande av de i artikel 7:1 uppräknade gärningarna mot civilbefolkning till följd av eller för att främja en stats eller en organisations politik att genomföra ett sådant angrepp. Det krävs sålunda att brottet begås som en del av ett antingen vidsträckt eller systematiskt angrepp och att den anklagade hade kännedom om angreppet. Gärningen måste vara en av flera och antingen följa av eller åtminstone främja en politik rörande angreppet som antingen kan vara en regerings eller en organisations politik. Det följer av artikelns utformning att brott mot mänskligheten kan begås såväl i fredstid som i en väpnad konflikt. Förövarna av dylika

brott, som innefattar grova kränkningar av mänskliga rättigheter, är inte begränsade till statens företrädare utan kan även tillhöra t.ex. organisationer.

De gärningar som kan lagföras inför Domstolen när de sker inom denna ram och som uppräknas i artikel 7:1 är mord, utrotning, förslavning, deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, fängslande eller annat allvarligt berövande av fysisk frihet i strid med grundläggande folkrättsliga regler, tortyr, våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld av motsvarande svårighetsgrad, förföljelse av en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, genusmässiga eller av andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten (förföljelse dock endast i samband med en annan gärning i uppräkningen eller ett annat brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion), påtvingat försvinnande av personer, brottet apartheid och, slutligen, andra omänskliga handlingar av liknande beskaffenhet som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men.

Man kan därmed konstatera att listan över gärningar som kan vara brott mot mänskligheten är betydligt utökad jämfört med tidigare stadgor. Det bör nämnas att den, genom att andra omänskliga handlingar medtagits, inte är uttömmande. Det kan vidare anmärkas att inte heller grunderna för förföljelse är uttömmande angivna, och att den långa listan över sexualbrott också talar om andra former av sexuellt våld än de uppräknade.

I artikel 7:2 kompletteras brottsbeskrivningen med en rad definitioner av begrepp som använts i denna, nämligen förslavning, deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, tortyr, påtvingat havandeskap, förföljelse, brottet apartheid, samt påtvingat försvinnande av personer. Begreppet utrotning preciseras utan att en fullständig definition ges. Även termen genus definieras (artikel 7:3). För definitionerna hänvisas till stadgetexten. Flera av dessa är nyskapande. De ger också en detaljeringsgrad åt brottsbeskrivningen som är långt större än i tidigare instrument.

4.3.4¶Krigsförbrytelser

I artikel 8 har ett stort antal brott med anknytning till väpnade konflikter samlats under rubriken krigsförbrytelser. Det är första gången i en juridisk text som även kränkningar av de förpliktelser som gäller i ickeinternationella väpnade konflikter benämns krigsförbrytelser. Flertalet upptagna brott har ordagrant hämtats från gällande instrument på det humanitärrättsliga området såsom de fyra Genèvekonventionerna (GK I- IV) från 1949 och deras två tilläggsprotokoll (TP I-II) från 1977 samt Haagkonventioner såsom lantkrigsreglementet (IV. Haagkonventionen) från 1907 och instrument som förbjuder användandet av vissa vapentyper. I några fall har bestämmelser från olika artiklar i dessa instrument eller olika instrument samlats till ett brott. Flertalet av dessa konventioner m.m. finns i svensk översättning samlade i folkrättskommitténs delbetänkande Krigets lagar (SOU 1979:73).

I ett par fall har vidare en vidareutveckling av humanitärrätten skett genom förtydliganden och tillägg. Exempel på detta är sexualbrotten respektive angrepp mot personal m.m. i humanitära biståndsinsatser eller i FN:s fredsbevarande insatser. Den använda tekniken innebär att mera ålderdomliga formuleringar omväxlar med nyskapade. Att man i flertalet fall lyft över en brottsbeskrivning från ett annat instrument innebär också stundtals att det i beaktande av den generella regeln i artikel 30, som föreskriver att alla brott som omfattas av domstolens jurisdiktion skall begås med uppsåt, finns överflödiga angivelser av det nödvändiga subjektiva rekvisitet (jfr t.ex. uppsåtligt riktande av angrepp mot civilbefolkning). I översättningen till svenska har så långt möjligt trohet visats mot föreliggande översättningar av befintliga instrument.

I artikeln anges inledningsvis en jurisdiktionsregel. Domstolen skall ha jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala (artikel 8:1). Formuleringen är en kompromiss mellan dem som önskade en absolut tröskel liknande den för brott mot mänskligheten (del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp) och dem som förespråkade att i princip alla krigsförbrytelser skulle kunna lagföras inför domstolen. Den återspeglar även att krigsförbrytelser kan vara av mycket skiftande art och straffvärde och att domstolen endast tänkes befatta sig med de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter.

I artikel 8:2 beskrivs sedan brotten. De har grupperats under olika rubriker, nämligen svåra överträdelser av Genèvekonventionerna (punkt

a), andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i internationella väpnade konflikter (punkt b), allvarliga kränkningar i ickeinternationella konflikter av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 (punkt c) samt andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i icke-internationella väpnade konflikter (punkt e). Punkterna a och b behandlar alltså brott i internationella väpnade konflikter medan punkterna c och e behandlar brott i icke-internationella väpnade konflikter. Anmärkas bör att systematiken avviker från den normala inom internationell humanitär rätt, som skiljer på svåra överträdelser (som bara kan begås i internationella väpnade konflikter) och andra allvarliga kränkningar (som kan begås i båda typerna konflikter), i det att sådana svåra överträdelser som upptas i Tilläggsprotokoll I återfinns i punkt b, medan begreppet svåra överträdelser i domstolsstadgan reserverats för svåra överträdelser av Genèvekonventionerna.

Svåra överträdelser av Genèvekonventionerna

Svåra överträdelser av Genèvekonventionerna, nämligen gärningar som riktar sig mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmelserna i den tillämpliga Genèvekonventionen, anges i punkt a. Följande brott upptas, hämtade från artikel 50 i GK I, artikel 51 i GK II, artikel 130 i GK III och artikel 147 i GK IV:

i) Uppsåtligt dödande.

ii) Tortyr eller omänsklig behandling inbegripet biologiska experi-

ment.

iii) Uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till

kropp eller hälsa.

iv) Olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i

stor omfattning som inte rättfärdigas av militär nödvändighet.

v) Tvingande av en krigsfånge eller en annan skyddad person att

tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter.

vi) Uppsåtligt berövande av rätten till opartisk rättegång i laga

ordning för en krigsfånge eller en annan skyddad person. vii) Olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning. viii) Tagande av gisslan.

Andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt

I punkt b anges andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som är tillämplig i internationella väpnade konflikter inom, som det heter för att markera att man i allt väsentligt baserat sig på bestämmelser som är en del av sedvanerätten på området, den vedertagna folkrättsliga ramen. Den upptar följande brott: i) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter (artiklarna 51:2 och 85:3 a i TP I). ii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civil egendom, dvs. egendom som inte utgör ett militärt mål (artikel 51:1 i TP I). iii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, så länge de är berättigade till det skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom i enlighet med folkrätten i väpnade konflikter (huvudsakligen konventionen den 9 december 1994 om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal [se prop. 1995/96:132] samt artiklarna 70:2-4 och 71 i TP I). iv) Uppsåtligt inledande av angrepp med insikt om att det också kommer att leda till spillande av liv eller åsamkande av skada för civila eller civil egendom eller vidsträckta, långvariga och allvarliga skador på den naturliga miljön, vilka kan anses vara klart överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta övergripande militära fördel som kan förväntas (artiklarna 51:5 b och 85:3 b samt 35:3 och 55:1 i TP I, orden ”klart” och ”övergripande” är dock tillagda). v) Angrepp och bombardemang, oavsett med vilka medel, av städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och inte utgör ett militärt mål (artikel 25 i lantkrigsreglementet med tillägg av ”och inte är militära mål”). vi) Dödande eller sårande av en kombattant som, sedan han nedlagt vapnen eller inte längre är i stånd att försvara sig, har gett sig på nåd och onåd (artikel 23 c i lantkrigsreglementet, jfr också artikel 41:1-2 i TP I). vii) Otillbörligt användande av parlamentärflagg, fiendens flagg eller Förenta nationernas flagg eller militära gradbeteckningar och uniformer enligt Genèvekonventionernas kännetecken med död eller allvarlig personskada som följd (huvudsakligen

artikel 23 f i lantkrigsreglementet samt artiklarna 38-39 och

85:3 f i TP I). viii) Ockupationsmaktens förflyttning direkt eller indirekt av en del

av sin egen civilbefolkning till det område som den ockuperar

eller deportation eller förflyttning inom eller utanför det

ockuperade området av hela eller en del av befolkningen i

detta område (artiklarna 49:6 samt 49:1 och 147 i GK IV och

85:4 a i TP I med tillägg av orden ”direkt eller indirekt”). ix) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda för

religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande

ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsam-

lingsplatser för sjuka och sårade under förutsättning att de inte

utgör ett militärt mål (huvudsakligen artiklarna 27 och 56 i

lantkrigsreglementet, 1954 års konvention i Haag om skydd

för kulturell egendom i händelse av väpnad konflikt samt

diverse bestämmelser i GK om skydd för sjukhus och

motsvarande). x) Utsättande av någon som fallit i en motparts våld för fysisk

stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i

någon form som varken rättfärdigas av vederbörandes

medicinska, odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov

eller utförs i hans eller hennes intresse och vilka förorsakar

död eller allvarligt hotar hälsan för den personen (artiklarna

11:2 a och 11:4 samt 11:1, 11:2 b och 11:4 i TP I). xi) Förrädiskt dödande eller sårande av till den fientliga nationen

eller armén tillhörande personer (artikel 23 b i lantkrigs-

reglementet). xii) Förklarande att pardon inte kommer att ges (artikel 23 d i

lantkrigsreglementet, jfr också artikel 40 i TP I). xiii) Förstörelse eller beslagtagande av fiendens tillhörigheter

såvida inte detta till följd av krigets krav är oundgängligen

nödvändigt (artikel 23 g i lantkrigsreglementet). xiv) Förklarande att motpartens medborgares rättigheter och rätt

att väcka talan är upphävda, tillfälligt försatta ur kraft eller

utestängda från att göras gällande inför domstolarna (artikel

23 h i lantkrigsreglementet). xv) Tvingande av motpartens medborgare att delta i krigsopera-

tioner riktade mot deras eget land även om de var i den

krigförandes tjänst innan kriget började (artikel 23 andra

stycket i lantkrigsreglementet). xvi) Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med

storm (artikel 28 i lantkrigsreglementet). xvii) Användande av gifter eller förgiftade vapen (artikel 23 a i

lantkrigsreglementet).

xviii) Användande av kvävande, giftiga eller andra gaser och alla likvärdiga vätskor, ämnen eller medel (1925 års protokoll i Genève rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel). xix) Användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen, såsom kulor med hård mantel, om denna inte helt och hållet täcker kärnan eller är försedd med inskärningar (1899 års deklaration i Haag angående förbud mot användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen) xx) Användande av vapen, projektiler och material samt stridsmetoder av sådan beskaffenhet att de kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är av urskillningslös beskaffenhet i strid med folkrätten i väpnade konflikter under förutsättning att sådana vapen, projektiler, material och stridsmetoder är föremål för ett allomfattande förbud och omfattas av en bilaga till denna stadga till följd av en ändring som har gjorts i enlighet med de tillämpliga bestämmelser som avses i artiklarna 121 och 123 (artiklarna 35:2, jfr artikel 23 e i lantkrigsreglementet, samt 48 och 51:4-5 i TP I). xxi) Kränkande av personlig värdighet, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling (Artikel 75:2 b jämförd med artikel 85:4 c i TP I). xxii) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap enligt definitionen i artikel 7:2 f, påtvingad sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör en svår överträdelse av Genèvekonventionerna (Huvudsakligen artiklarna 27:2 i GK IV samt 75:2 b och 76:1 i TP I. Uppräkningen har dock gjorts betydligt mera utförlig). xxiii) Användande av en civil eller annan skyddad person för att genom sin närvaro skydda vissa platser, områden eller väpnade styrkor från stridshandlingar (Huvudsakligen artiklarna 23 i GK III, 28 i GK IV och 51:7 i TP I). xxiv) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning, medicinska enheter och transporter samt personal som bär Genèvekonventionernas kännetecken i enlighet med folkrätten (Brottet återspeglar ett flertal bestämmelser i GK och TP I). xxv) Uppsåtligt användande av utsvältning av civilbefolkning som en stridsmetod genom att beröva den förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad, däribland uppsåtligt förhindrande av hjälpsändningar i enlighet med Genèvekonventionerna (Huvudsakligen artikel 54 i TP I).

xxvi) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till de

nationella väpnade styrkorna eller användande av dem till att

aktivt delta i fientligheter (Artikel 77:2 i TP I och artikel 38:2-

3 i 1989 års konvention om barnets rättigheter).

Under punkt xx var ursprungligen avsikten att ta med användande av kemiska och bakteriologiska vapen. Länder i tredje världen insisterade emellertid på att i så fall också ta med användandet av kärnvapen, något som i sin tur var oacceptabelt för kärnvapenmakterna och deras allierade. Det gick heller inte att nå enighet om att få med vapentyper som omfattas av 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen (se prop. 1981/82:206) eller Ottawakonventionen mot anti-personella landminor (se prop. 1997/98:175). Lösningen blev att de uttryckliga referenserna till massförstörelsevapen och andra specifika vapentyper ströks och ersattes med detta på generella kriterier uppbyggda brott, som kan fyllas med innehåll beträffande specifika vapen och stridsmetoder i samband med framtida ändringar av stadgan. Att märka är att kemiska och bakteriologiska vapen i stor utsträckning torde täckas in av punkt xviii, och att det är svårt att föreställa sig fall där användande av massförstörelsevapen, t.ex. kärnvapen, inte skulle omfattas av punkt iii.

Kränkningar av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3

Under punkt c, som gäller i fall av väpnad konflikt som inte är av internationell karaktär, upptas kränkningar av den för de fyra Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3, nämligen följande gärningar som begåtts mot personer som inte deltar aktivt i fientligheterna, däribland medlemmar av de väpnade styrkorna som har lagt ned vapnen och personer som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada, fångenskap eller av annat skäl:

i) Våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former,

stympning, grym behandling och tortyr.

ii) Kränkande av den personliga värdigheten, i synnerhet föröd-

mjukande och nedsättande behandling.

iii) Tagande av gisslan.

iv) Utdömande av straff och verkställande av avrättningar utan

föregående dom avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol vars

rättskipning erbjuder de garantier som allmänt erkänns som

oumbärliga.

Under punkt d klargörs att punkt c gäller icke-internationella väpnade konflikter och inte i situationer som har uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar eller andra liknande handlingar (artikel 1:2 av TP II).

Andra brott i icke-internationella väpnade konflikter

Under punkt e upptas andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som gäller icke-internationella väpnade konflikter inom den vedertagna folkrättsliga ramen, d.v.s. vad som Romkonferensen bedömde som sedvanerättsligt etablerade krigsförbrytelser i denna typ av konflikt. Brottsbeskrivningarna är i allt väsentligt desamma som de som gäller för motsvarande brott i internationella konflikter, ehuru med anpassning till karaktären av konflikten. Man kan notera att de upptagna brotten är betydligt färre än de i internationella konflikter. Det fanns under förhandlingarna ett stort motstånd från vissa länder att över huvud taget låta brott i icke-internationella konflikter ingå i Domstolens jurisdiktion, och listan utgör en del av det förhandlingspaket som slutligen antogs.

Även om det hade varit önskvärt ur rättspolitisk synpunkt att ännu fler brott i interna konflikter hade kunnat medtas, får det betraktas som en framgång att så pass många brott ändå upptas. De aktuella gärningarna är följande:

i) Uppsåtligt angrepp mot civilbefolkning som sådan eller mot

enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter (huvudsak-

ligen artikel 13:2 i TP II).

ii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning,

medicinska enheter och transporter samt personal som bär

Genèvekonventionernas kännetecken i enlighet med folkrätten

(sammanfattning av diverse bestämmelser i TP II med inspiration

också från artikel 3 i GK I-IV).

iii) Uppsåtligt riktande av angrepp mot personal, anläggningar,

materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär

biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med

Förenta nationernas stadga, så länge de är berättigade till det

skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom i

enlighet med folkrätten i väpnade konflikter (huvudsakligen

konventionen den 9 december 1994 om skydd av personal i FN-

insatser och därtill anknuten personal men även artiklarna 9 och

11 i TP II).

iv) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda för

religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ända-

mål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser

för sjuka och sårade under förutsättning att de inte utgör ett

militärt mål (huvudsakligen artiklarna 27 och 56 i lantkrigs-

reglementet överförda på interna konflikter samt vidare 1954 års

konvention i Haag om skydd för kulturell egendom i händelse av

väpnade konflikt och artiklarna 11 och 16 i TP II) .

v) Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med

storm (artikel 4:2 g i TP II, utvidgad med inspiration av artikel

28 i lantkrigsreglementet).

vi) Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat

havandeskap enligt definitionen i artikel 7:2 f, påtvingad

sterilisering eller annan form av sexuellt våld, som också utgör en

allvarlig kränkning av artikel 3 som är gemensam för de fyra

Genèvekonventionerna (artikel 4:2 e i TP II, dock med en

betydligt mera utförlig uppräkning).

vii) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till väpnade

styrkor eller grupper eller användande av dem till att aktivt delta i

fientligheter (artikel 4:3 c i TP II).

viii) Beordrande av förflyttning av civilbefolkning av skäl som

sammanhänger med konflikten, såvida inte den berörda civil-

befolkningens säkerhet eller tvingande militär nödvändighet

kräver det (artikel 17:1 i TP II).

ix) Förrädiskt dödande eller sårande av en kombattant tillhörande

motståndaren (artikel 23 b i lantkrigsreglementet överförd på

interna konflikter).

x) Förklarande att pardon inte kommer att ges (artikel 4:1 i TP II,

jämför också artikel 3 i GK I-IV).

xi) Utsättande av någon som fallit i en annan parts våld för fysisk

stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i

någon form som varken motiveras av vederbörandes medicinska,

odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i hans

eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt hotar

hälsan för den personen (artiklarna 4:2 a och 5:2 e i TP II).

xii) Förstörelse eller beslagtagande av en motståndares tillhörigheter,

såvida inte detta till följd av konfliktens krav är oundgängligen

nödvändigt (artikel 23 g i lantkrigsreglementet överförd till

interna konflikter).

Under punkt f återfinns samma bestämmelse, hämtad från artikel 1:2 i TP II, som redovisats under d) ovan. Det tilläggs att gärningarna under e) gäller väpnade konflikter som utspelas inom en stats territorium när det förekommer en långvarig väpnad konflikt mellan regeringsmyndigheter och organiserade väpnade grupper eller mellan väpnade grupper. Tillägget kan sägas ersätta bestämmelsen i artikel 1:1 av TP II som gör protokollet tillämpligt endast vid konflikt mellan en stats stridskrafter och väpnade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av statens territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade operationer samt tillämpa protokollet. Effekten av att denna begränsning inte medtagits i stadgan är att brotten kan lagföras också när de begås i en väpnad konflikt mellan olika

grupper, vilket också påtalas i punkt f, samt att kravet på ansvarigt kommando och kontroll över territorium sänkts väsentligt. Det får anses som en framgång att ”tröskeln” sålunda gjorts lägre för när brott i ickeinternationella konflikter kan lagföras än vad som traditionellt ansetts gälla. Allt mer kännetecknas ju dylika konflikter av röriga situationer där frontlinjer och partsförhållande kan vara oklara, och merparten av dagens konflikter är just interna.

Ytterligare s.k. ”brottskriterier”

Till hjälp för Domstolen vid tolkningen och tillämpningen av de relativt kortfattade brottsbeskrivningarna i artiklarna 6–8 skall s.k. brottskriterier utarbetas (artikel 9). Detta skall, enligt slutakten till Romkonferensen, anförtros den förberedande kommissionen, som har att färdigställa ett förslag till kriterier före den 30 juni 2000. Så har också skett. Kriterierna skall härefter antas av stadgepartsförsamlingen med två tredjedels majoritet.

Brottskriterierna kan kanske enklast beskrivas som en uppräkning av de objektiva rekvisiten för respektive brott med särskild angivelse av eventuella avvikelser från det subjektiva rekvisit som generellt föreskrivs i artikel 30. Av vikt är bestämmelsen att kriterierna och eventuella ändringar av dem skall stå i överensstämmelse med stadgan (artikel 9:3). Det är fallet med föreliggande förslag till brottskriterier.

4.4¶Domstolens jurisdiktion och förhållandet till nationell lagföring

4.4.1¶Tidsavgränsning av Domstolens jurisdiktion

Domstolens jurisdiktion omfattar endast brott som begåtts efter stadgans ikraftträdande. För stater som blir parter i stadgan efter dess ikraftträdande får jurisdiktionen i förhållande till den staten utövas endast vad gäller brott som begåtts efter tillträdet, såvida inte den tillträdande staten förklarar annorlunda (artikel 11:1 och 2). Principen om icke-retroaktivitet finns även uttryckt i artikel 24 bland de allmänna straffrättsliga bestämmelserna. Frågan hur regeln skall tillämpas vid s.k. perdurerande brott (brott som begås under en längre tid, t.ex. kidnappning) är inte reglerad. Bestämmelserna överensstämmer till fullo med legalitetsprincipen och var dessutom den politiska förutsättningen för att vissa länder som övergått till demokrati och därvid tvingats införa amnestier eller motsvarande skulle kunna stödja stadgan.

4.4.2¶Ingen jurisdiktion över minderåriga

Domstolen har inte jurisdiktion över personer som inte hade fyllt 18 år när brottet påstods ha begåtts. Denna jurisdiktionsbestämmelse återfinns i artikel 26 bland de allmänna straffrättsliga bestämmelserna. Bakgrunden till placeringen är att regeln ursprungligen var utformad som en straffmyndighetsregel. Eftersom straffmyndighetsåldern varierar stort mellan olika länder var det lättare att nå enighet om en ålder om regeln omvandlades till en jurisdiktionsbestämmelse.

4.4.3¶Förutsättningar för utövande av jurisdiktion

I artikel 12 regleras, utom vad gäller hänskjutanden av situationer till Domstolens jurisdiktion från säkerhetsrådet (se avsnitt 4.4.4), vad det förhållande att en stat är part i stadgan innebär för Domstolens möjlighet att utöva sin jurisdiktion. Stadgan är en konvention, och det är därmed naturligt att partsförhållandet spelar en roll härvidlag.

I artikel 12:1 slås grundprincipen fast, att en stat som blir part i stadgan därigenom godtar Domstolens jurisdiktion i fråga om de brotts-

typer som avses i artikel 5. Stadgandet kan tyckas onödigt men avspeglar lösningen av en segsliten tvist under förhandlingarna mellan dem som förespråkade en dylik automatisk (”inherent”) jurisdiktion och dem som önskade att staterna vid tillträdet till stadgan skulle få välja vilka brottstyper som man godtar Domstolens jurisdiktion över. Stadgandet behövs även som bakgrund till den undantagsregel som återfinns i artikel 124. I form av en övergångsbestämmelse medges där att en stat, utan hinder av grundreglerna i artikel 12, vid tillträdet av stadgan får förklara att man under en period av sju år från dess ikraftträdande för staten ifråga inte godtar Domstolens jurisdiktion över brottstypen krigsförbrytelser. Detta av många kritiserade undantag utgjorde en del av den slutliga kompromisslösningen beträffande jurisdiktionsbestämmelserna.

I artikel 12:2 anges som förutsättningar för utövandet av Domstolens jurisdiktion att antingen den stat inom vars territorium gärningen ifråga har ägt rum eller den stat i vilken den som anklagas för brottet är medborgare är part i stadgan. Ofta nog torde gärningsstaten och den anklagades medborgarstat vara densamma, men den alternativa jurisdiktionsgrunden kan bli av betydelse t.ex. vid användandet av legosoldater.

Frågan om grunder för jurisdiktion var mycket omtvistad under förhandlingarna och kunde endast lösas i och med det slutliga förhandlingspaketet. Somliga förespråkade att ingen anknytning skulle behöva finnas mellan egenskapen att vara part i stadgan och utövandet av Domstolens jurisdiktion, vilket skulle ha inneburit att Domstolens jurisdiktion blivit universell. Andra verkade för mycket snäva förutsättningar genom att förespråka kumulativa rekvisit, t.ex. att både gärningsstaten och den anklagades medborgarstat skulle behöva vara parter. Några ville ha en rak koppling mellan gärningsstaten och egenskapen att vara part, medan en majoritet länder, däribland Sverige, förespråkade flera alternativa grunder för utövande av jurisdiktion än de slutligt valda. Som alternativ till gärningsstaten och den anklagades medborgarskapsstat borde även brottsoffrets medborgarstat och den stat där den anklagade har tagits i förvar ha omfattats.

Artikel 12:3 öppnar en möjlighet för Domstolen att utöva jurisdiktion också om varken gärningsstaten eller den anklagades medborgarstat är part i stadgan. En icke-part som tillhör dessa kategorier stater får nämligen avge förklaring att den godkänner att Domstolen utövar sin jurisdiktion avseende brottet ifråga. En rimlig tolkning av det senare uttrycket är att godkännandet inte får vara kringskuret av förbehåll, som att icke-parten endast godkänner lagföring av personer av viss nationalitet eller liknande. Denna tolkning synes stärkas av bestämmelsen att den godkännande icke-parten måste samarbeta med Domstolen utan dröjsmål eller undantag i enlighet med del 9 av stadgan.

4.4.4¶Hur en sak kan komma inför Domstolen

Det finns tre sätt på vilka en sak kan komma inför domstolen. En part i stadgan hänskjuta en situation till åklagaren där ett eller flera brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion förefaller att ha begåtts med hemställan att åklagaren utreder situationen för att avgöra om viss person skall åtalas därför (artikel 13 a och artikel 14). Relevanta omständigheter skall såvitt möjligt anges, men situationen kan vara brett beskriven och behöver inte utpeka vare sig ett konkret brott eller en viss brottsmisstänkt. Inom ramen för den sålunda beskrivna situationen har åklagaren initiativrätt vad gäller brottsutredning och åtal.

På motsvarande sätt kan FN:s säkerhetsråd enligt artikel 13 b till åklagaren hänskjuta en situation där ett eller flera brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion förefaller ha begåtts. Ett sådant hänskjutande måste beslutas av rådet i enlighet med FN-stadgans kapitel VII och blir därmed en för FN:s medlemsstater tvingande åtgärd. Detta förutsätter att den aktuella situationen är sådan att rådet funnit att den utgör ett hot eller brott mot freden eller en aggressionshandling. Även i detta fall kan situationen vara brett beskriven, och åklagaren ges initiativrätt på samma sätt som vid hänskjutande från en stadgepart. Regeln har tillkommit för att säkerhetsrådet skall kunna utnyttja Domstolen, som blir en permanent institution, i stället för att i förekommande fall tillskapa nya internationella tribunaler för en viss situation motsvarande dem för f.d. Jugoslavien och Rwanda. Det bör framhållas att ett dylikt kapitel VII-beslut av säkerhetsrådet genom sin tvingande karaktär medför att kravet på att antingen gärningsstaten eller den anklagades medborgarskapsstat skall vara part i stadgan (eller som icke-part ha godkänt Domstolens utövande av sin jurisdiktion) bortfaller (jfr artikel 12:2). Alla stater kan alltså komma ifråga. Att beslutet är tvingande medför också att skyldigheten att samarbeta med Domstolen och ge den rättsligt bistånd, som i övriga fall följer av stadgeförpliktelserna i del 9, dels får en annan grund, dels utsträcks till samtliga stater.

Det tredje sättet på vilket en sak kan komma inför Domstolen är att åklagaren, utan hänskjutande från en part eller säkerhetsrådet, på eget initiativ inleder en förundersökning (artikel 13 c och 15). Denna initiativrätt var mycket omtvistad under förhandlingarna, och att den accepterades utgör en stor framgång i försöken att göra Domstolen så effektiv som möjligt. Säkerhetsrådet kan ibland vara förlamat av ett veto eller hotande veto och tenderar som det politiska organ det är att inte alltid behandla lika situationer på ett likartat sätt. Från andra system med statsklagomål, t.ex. den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, är det vidare känt att denna möjlighet utnyttjas förhållandevis sällan, kanske för att ett klagomål mot en annan stat

uppfattas ha ett för högt politiskt pris. Åklagarens initiativrätt är därför ett viktigt korrigendum.

På grund av motståndet mot initiativrätten är denna i artikel 15 kringgärdad med vissa förbehåll som bl.a. innefattar en judiciell prövning. Åklagaren får ta emot uppgifter från olika källor om brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och skall bedöma graden av allvar däri. Han eller hon får därvid begära kompletterande upplysningar från stater, FN-organ, mellanstatliga organisationer, frivilligorganisationer och andra tillförlitliga källor. Åklagaren får också ta upp muntliga eller skriftliga vittnesmål vid Domstolen. Om åklagaren efter denna preliminära och ganska passiva utredning finner att det finns skälig grund att inleda en förundersökning skall han eller hon göra en framställning till förundersökningskammaren om tillstånd för detta. Om kammaren vid sin prövning av framställningen och dess underlag kommer fram till att det finns skälig grund till att inleda en förundersökning, alltså samma bedömning som åklagaren, och att saken verkar ligga inom Domstolens jurisdiktion, skall den lämna det begärda tillståndet. Detta skall inte inverka på en senare prövning av jurisdiktion och processförutsättningar. Ett avslag skall inte hindra åklagaren från att på nytt begära tillstånd att inleda en förundersökning, om nya omständigheter eller ny bevisning framkommer.

Om å andra sidan åklagaren vid den preliminära utredningen finner att de mottagna uppgifterna inte utgör skälig grund att inleda en förundersökning skall detta meddelas uppgiftslämnarna. Detta skall inte hindra att åklagaren beaktar ytterligare uppgifter i saken mot bakgrund av nya omständigheter eller ny bevisning.

4.4.5¶Förhållandet till nationell lagföring (komplementaritetsprincipen)

Stadgan bygger på grundförutsättningen att Domstolens jurisdiktion över de aktuella brotten är jämlöpande med de nationella jurisdiktionerna. Presumtionen är alltid att de senare har företräde så länge den nationella undersökningen och lagföringen fungerar på ett tillbörligt sätt. Om så inte är fallet vänds presumtionen till fördel för Domstolen. Avgörandet ligger hos Domstolen. Detta har kommit att kallas komplementaritetsprincipen. I detta system finns en viktig skillnad mot de internationella tribunalerna i det att dessa, som också har jämlöpande jurisdiktion med nationella jurisdiktioner, har företräde framför nationella domstolar. Även tribunalerna har där avgörandet.

Komplementaritetsprincipen återspeglas på många ställen i stadgan. Den återfinns t.ex. i ingressens fjärde stycke, som talar om åtgärder både

på det nationella planet och ett förstärkt internationellt samarbete, i dess sjätte stycke som erinrar om att det åligger varje stat att utöva straffrättslig jurisdiktion över dem som gjort sig skyldiga till internationella brott och i dess tionde stycke som understryker att Domstolen skall komplettera nationell straffrättslig jurisdiktion. I artikel 1 om Domstolens upprättande heter det också att den skall komplettera de nationella straffrättsliga systemen.

I den centrala artikel 17 definieras vad som menas med att en nationell undersökning och lagföring sker eller har skett på ett tillbörligt sätt, det vill säga när det nationella rättssystemet har företräde framför Domstolen. Detta behandlas i termer av processförutsättningar (”admissibility”). Det finns enligt artikel 17:1 fyra grunder för avvisning p.g.a. bristande processförutsättningar.

Domstolen skall avvisa en sak p.g.a. bristande processförutsättningar om saken är föremål för undersökning eller lagföring i en stat som har jurisdiktion över den såvida inte staten saknar vilja eller förmåga att som sig bör genomföra undersökningen eller lagföringen. Vidare skall en sak avvisas om den har undersökts eller lagförts av en stat som har jurisdiktion över den och staten har beslutat att inte lagföra den person som avses, såvida beslutet inte är en följd av en bristande vilja eller förmåga från statens sida som sig bör lagföra saken.

Den tredje avvisningsgrunden är att den person som avses redan har lagförts för den aktuella gärningen och att en rättegång inför Domstolen inte är tillåtlig enligt reglerna i artikel 20:3 om ett avgörandes negativa rättskraft. Denna paragraf föreskriver att reglerna om negativ rättskraft bryts om förfarandet vid den nationella domstolen var avsett att undandra den person som avses från straffansvar för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller i övrigt inte genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt i enlighet med folkrättsligt erkända normer och genomfördes på ett sätt som under omständigheterna var oförenligt med en avsikt att skipa rättvisa.

Den fjärde avvisningsgrunden, som är av delvis annan karaktär, är att saken inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av Domstolen. Denna grund sammanhänger inte med komplementaritetsprincipen utan återspeglar att Domstolen skall befatta sig bara med de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter (ingressens stycke 4 och 9 samt artikel 1).

Artikel 17:2 anger vilka omständigheter som Domstolen skall beakta för att avgöra om bristande vilja föreligger. Det räcker att någon av dem föreligger. En sådan omständighet kan vara att ett förfarande har inletts eller att ett nationellt beslut har fattats i avsikt att undandra den person som avses från straffansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion. En annan omständighet kan vara att det förekommit en omotiverad försening i förfarandet som under omständigheterna är

oförenlig med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta. En tredje kan vara att förfarandet inte har genomförs eller genomförs på ett oberoende och opartiskt sätt och att det har genomförts eller genomförs på ett sätt som under omständigheterna är oförenligt med en avsikt att ställa den som avses inför rätta.

I artikel 17:3 stadgas att Domstolen för att avgöra om bristande förmåga föreligger skall bedöma om staten, till följd av ett totalt eller omfattande sammanbrott eller brist på tillgänglighet i dess rättssystem, inte har förmåga att få tag på den anklagade eller nödvändig bevisning och vittnesmål eller på annat sätt saknar förmåga att genomföra sina förfaranden.

Den processuella tillämpningen av artikel 17 refereras i avsnitt 4.6.1. De regler om staters samarbete med Domstolen som inspireras av komplementaritetsprincipen behandlas i avsnitt 4.8.

4.4.6¶Förhållandet till säkerhetsrådet

Frågan om säkerhetsrådet skall ha möjlighet att stoppa eller åtminstone skjuta upp en undersökning eller lagföring inför Domstolen var mycket omtvistad under förhandlingarna. Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet huvudansvaret för internationell fred och säkerhet. Brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion begås typiskt sett under eller i anslutning till väpnade konflikter vare sig dessa är av internationell eller ickeinternationell karaktär. På senare år har rådet alltmer ägnat sig åt interna konflikter som rymmer direkta eller indirekta hot mot internationell fred och säkerhet. Det är därför sannolikt att rådet och Domstolen kommer att ägna sig åt samma konfliktsituationer. En situation kan ju för övrigt också ha hänförts till Domstolen av säkerhetsrådet. Framför allt de permanenta medlemmarna av rådet var därför av uppfattningen att en undersökning eller lagföring inför Domstolen teoretiskt skulle kunna inkräkta på säkerhetsrådets prerogativ att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. De ville därför ha en bestämmelse att Domstolen, om rådet inte hade givit särskilt tillstånd, inte får befatta sig med brott begångna i situationer som behandlas i rådet. Detta var också innebörden av ILC:s förslag till stadga.

Detta var oacceptabelt för majoriteten länder, som hävdade att det skulle göra Domstolen och därmed rättskipning till gisslan hos det politiska organ som säkerhetsrådet utgör. De pekade vidare på att en mycket lång rad situationer står på säkerhetsrådets dagordning utan att detta aktivt befattar sig därmed. Domstolens möjligheter att utöva sin jurisdiktion skulle därför beskäras kraftigt. På förslag av Singapore ändrades därför presumtionen till förmån för Domstolen. Som

bestämmelsen kom att införas i artikel 16 så får ingen undersökning eller lagföring inledas eller fortsättas under en tid av tolv månader från det att säkerhetsrådet så begärt av Domstolen genom en resolution antagen i enlighet med kapitel VII i FN-stadgan. En dylik begäran kan förnyas på samma sätt. Rådet kan alltså bara suspendera, inte stoppa ett förfarande. Begäran om suspendering måste ske genom en resolution, mot vilken veto kan läggas. Resolutionen måste antas i enlighet med kapitel VII, vilket gör begäran tvingande och kräver förekomsten av ett hot eller brott mot internationell fred och säkerhet eller en aggressionshandling.

Även denna lösning, som söker balansera mellan önskemålet att inte inskränka på säkerhetsrådets befogenheter enligt FN-stadgan, å den ena sidan, och önskemålet att så litet som möjligt öppna en möjlighet att stoppa rättvisans behöriga gång, å den andra, var kontroversiell och kunde endast accepteras som en del av det slutliga förhandlingspaketet.

4.5¶Tillämplig lag, ne bis in idem och allmänna straffrättsliga bestämmelser

I del 2 av stadgan finns två artiklar som föreskriver vilka rättskällor som Domstolen skall tillämpa (artikel 21) och om vilken rättsverkan Domstolens respektive nationella brottmålsdomar skall ha (artikel 20). I del 3 återfinns allmänna straffrättsliga principer som kommit till uttryck i sammanlagt tolv artiklar.

Stadgan utgör det första internationella instrument där dessa principer, som återfinns i de flesta rättsordningar, finns samlade på ett relativt uttömmande sätt. Stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda innehåller var och en två artiklar rörande jurisdiktion respektive individuellt straffrättsligt ansvar. Frågor rörande betydelsen av officiell ställning, förmans befallning och skyldighet att lyda order täcks av den sistnämnda regeln. Såväl stadgan för militärtribunalen i Nürnberg som stadgan för dess motsvarighet i Tokyo innehöll bestämmelser som mer eller mindre täckte dessa ämnen. Detta gäller även i fråga om de principer som kan härledas från Nürnbergtribunalens praxis (de s.k. Nürnbergprinciperna). Romstadgan är dock som nämnts det första instrument som samlat dessa viktiga principer. Detta har skett genom en relativt omfattande reglering. En särskild nyhet i förhållande till vad som tidigare har gällt är att vissa mer allmänna ansvarsfrihetsgrunder har föreskrivits. Dessa finns angivna i del 3.

De principer som kommit till uttryck i stadgan speglar givetvis resultatet av de förhandlingar som ägde rum inför antagandet av instrumentet. Detta innebär att stadgan innehåller element från såväl

anglosaxisk (”common law”) som kontinentaleuropeisk (”civil law”) rättstradition. Generellt kan emellertid sägas att stadgans bestämmelser i denna del ungefär motsvarar den svenska regleringen på detta område, med några undantag. Principerna i del 3 är dock endast avsedda för Domstolen och är inte avsedda att införas och tillämpas i de anslutna staterna.

4.5.1¶Tillämplig lag

Vilka rättskällor Domstolen har att tillämpa regleras i artikel 21. Den etablerar en klar hierarki. I första hand skall själva stadgan samt de s.k. brottskriterierna och Domstolens bevis- och förfaranderegler tillämpas. De två sistnämnda, s.k. sekundära regelverken måste enligt andra bestämmelser stå i överensstämmelse med stadgan. I andra hand skall Domstolen i förekommande fall gå till tillämpliga fördrag samt folkrättens principer och regler, däribland de vedertagna principerna i det internationella regelsystemet för väpnade konflikter. Detta följer av att stadgan i brottsbeskrivningarna i många fall direkt inkorporerar texter från andra internationella instrument, som i sin tur blivit föremål för uttolkning genom rättspraxis och etablerad doktrin. Om dessa rättskällor inte är tillräckliga skall Domstolen tillämpa allmänna rättsprinciper som den har härlett från nationella lagar i världens rättssystem, däribland nationella lagar i stater som normalt borde utöva jurisdiktion över brottet i fråga. Dessa härledda principer får inte vara oförenliga med stadgan, folkrätten och internationellt erkända normer och principer.

Den stora tvistefrågan rörande valet av rättskällor gällde den roll som nationell rätt skulle få spela. En minoritet stater insisterade på att hänsyn skulle tas till relevant nationell rätt, t.ex. lagen i det land där brottet ägt rum eller lagen i den tilltalades medborgarskapsstat. Majoriteten motsatte sig detta med hänvisning till vikten av att få en enhetlig bedömning i de saker som kommer inför denna internationella instans. Kompromissen blev att relevant nationell rätt ges en viss roll när Domstolen skall arbeta fram sådana allmängiltiga rättsprinciper. Det är emellertid oklart hur detta skall ske. Rimligen måste de allmänna principer som Domstolen tar fram i ett visst mål också tillämpas i kommande saker, jfr också bestämmelsen i artikel 21:2 som redovisas nedan. Endast när man befinner sig på obruten mark, där inte de överordnade rättskällorna ger vägledning och inga allmänna rättsprinciper hunnit arbetas fram, synes viss nationell rätt kunna spela en förstärkt roll i en viss sak inför Domstolen.

I artikel 21:2 anges att Domstolen får tillämpa principer och rättsregler på det sätt som de har tolkats i tidigare beslut. Detta utgör en

förhållandevis elastisk beskrivning av den roll som rättspraxis spelar i common law-ländernas rättssystem men binder inte strikt Domstolen.

Artikel 21:3 utsäger att Domstolens tillämpning och tolkning av de nämnda rättskällorna måste vara förenlig med internationellt erkända mänskliga rättigheter och inte får innehålla någon otillbörlig åtskillnad på någon av ett stort antal angivna grunder. Även detta stadgande var starkt omtvistat under förhandlingarna om stadgan.

4.5.2¶Ne bis in idem ("icke två gånger för samma sak")

Bestämmelserna om negativ rättskraft, som återfinns i artikel 20, har på grund av det nära sambandet med frågan om processförutsättningar placerats i del 2 i stället för att regleras bland de allmänna straffrättsliga principerna i del 3 av stadgan. Reglerna är förhållandevis komplicerade på grund av samspelet mellan förfaranden inför Domstolen och inför nationella instanser (se avsnitt 4.4.5 om den s.k. komplementaritetsprincipen).

Bestämmelserna i artikel 20:1-2 har följande innehåll: Om inget annat föreskrivs i stadgan (jfr resning, se avsnitt 4.6.7), får ingen lagföras inför Domstolen för gärningar som ingår i beskrivningen av brott för vilka han eller hon har fällts till ansvar eller frikänts av Domstolen, respektive att ingen skall lagföras av en annan (d.v.s. nationell eller annan internationell) domstol för ett brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Domstolen. Dess avgöranden får med andra ord negativ rättskraft både i förhållande till Domstolen själv och alla andra domstolar. Domstolen ges företräde framför nationella domstolar.

Punkt 3 behandlar den rättskraft som andra domstolars avgöranden ges inför Domstolen. Ingen som har lagförts av en annan domstol för gärningar som också utgör brott enligt artiklarna 6-8 i stadgan skall lagföras av Domstolen såvida inte rättegången i den andra domstolen antingen var avsedd att undandra honom eller henne från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, eller i övrigt inte genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt utan på ett sätt som under omständigheterna var oförenligt med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta. Den normalt gällande negativa rättsverkan av nationella domstolars avgöranden är alltså på visst sätt villkorad, och bedömningen görs ytterst av Domstolen.

4.5.3¶Legalitetsprincipen och därmed sammanhängande frågor

En av de allra viktigaste straffrättsliga principerna, som också återfinns i de flesta rättsordningar, är legalitetsprincipen. Den beskrivs i artiklarna 22 och 23. Legalitetsprincipen har kommit till uttryck i begreppen nullum crimen sine lege (inget brott utan lag) och nulla poene sine lege (inget straff utan lag).

Innebörden av legalitetsprincipen kan sammanfattas i förbudet mot analog strafftillämpning och förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. I artikel 22 finns en regel om att ingen skall bära straffrättsligt ansvar för en gärning som inte omfattades av Domstolens jurisdiktion vid den tidpunkt då den begicks. Vidare finns bestämmelser om tolkning av brottsbeskrivningarna, dvs. straffbuden. Enligt artikeln skall de enskilda straffbuden tolkas strikt och det straffbara området får inte utsträckas genom analogi. Det innebär att straffstadgandets ordalydelse bildar den gräns som inte får överskridas. Dessutom föreskrivs att om någon tvetydighet föreligger – här åsyftas främst tvetydigheter av språklig karaktär – skall detta tolkas till förmån för den presumtive gärningsmannen. I artikel 23 föreskrivs att den som har fällts till ansvar av Domstolen endast får straffas i enlighet med reglerna i stadgan.

Införandet av en regel om icke-retroaktivitet för straffrättsligt ansvar avseende de brott som faller under Domstolens jurisdiktion vann stor uppslutning och starkt stöd i förhandlingarna. Domstolens jurisdiktion omfattar således, enligt artikel 24, bara gärningar som har begåtts efter det att stadgan trätt i kraft. Frågan om hur regeln skall tillämpas vid s.k. perdurerande brottslighet, dvs. brott som begås under en längre tid (t.ex. kidnappning), har i princip lämnats öppen. Det blir således Domstolens sak att avgöra om den har jurisdiktion över brott som har inletts innan stadgan trätt i kraft men som kanske inte har avslutats förrän efter denna tidpunkt. Artikel 24 behandlas även i avsnittet om Domstolens jurisdiktion, se avsnitt 4.4.1. I detta sammanhang bör nämnas att regleringen hänger samman med bestämmelsen i artikel 11 om tidsavgränsning av Domstolens jurisdiktion. Denna regel behandlas i avsnitt 4.4.1.

4.5.4¶Individuellt straffrättsligt ansvar

De centrala bestämmelserna rörande frågan om individuellt straffrättsligt ansvar finns i artikel 25 som innehåller bestämmelser om såväl gärningsmannaskap och medverkan, som försök till brott. Ytterligare regler om gärningsmannaskap finns i artikel 28, som behandlar militära

befälhavares och andra förmäns ansvar. En annan fråga som har samband med det individuella straffrättsliga ansvaret är reglerna i artikel 27 om att officiell ställning inte skall ha betydelse vid bedömningen av om sådant ansvar föreligger.

Bestämmelserna om individuellt straffrättsligt ansvar blev föremål för långa och tidvis svåra förhandlingar. Något som särskilt kom att behandlas var frågan om införande av straffrättsligt ansvar för juridiska personer. Bestämmelser om ett sådant ansvar skulle givetvis förorsaka problem för länder som saknar en dylik reglering. Flera länder uppmuntrade dock starkt att en sådan regel infördes, inte minst som de ansåg att detta skulle öka Domstolens effektivitet. Enighet kunde emellertid inte uppnås och någon regel om straffrättsligt ansvar för juridiska kom därför inte att tas med i stadgan.

Straffansvaret i artikel 25 gäller således endast för fysiska personer. Reglerna om gärningsmannaskap omfattar även s.k. medgärningsmannaskap (artikel 25:3 a). Det är alltså möjligt att döma flera som gärningsmän, i stället för som medverkande, om de begått brottet tillsammans och om de tillsammans uppfyller brottsrekvisiten. Ansvaret för gärningsmannaskap gäller även för den som begår ett brott ”genom” någon annan. Frågan om någon skall dömas som gärningsman skall bedömas oberoende av de övriga inblandades straffrättsliga ansvar. Det faktum att en medgärningsman går fri från ansvar på grund av t.ex. psykisk sjukdom fritar således inte automatiskt hans eller hennes medbrottsling från sådant ansvar.

Artikeln innehåller också bestämmelser om medverkan till brott. Den som beordrar, anstiftar eller annars påverkar någon att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller som, i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till att brottet begås eller att ett straffbart försök att begå brottet görs, omfattas också av straffrättsligt ansvar i enlighet med artikeln (artikel 25:3 b-c). Det finns också en särskild regel om brott som begås av en grupp personer (artikel 25:3 d). Således kan den fällas till ansvar som medverkar till att en grupp personer, som handlar i ett gemensamt syfte att begå brott, gör skyldig till försök till brott eller fullbordat brott. Den här typen av medverkan skall vara uppsåtlig och syfta till att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter att begå brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion. Detta gäller även den som, med vetskap om gruppens avsikt att begå brott av detta slag, agerar på ett sådant sätt som beskrivs i artikeln.

Artikel 25 innehåller därutöver en särskild regel om straffrättsligt ansvar för den som omedelbart och offentligen uppmanar annan att utföra brottet folkmord (artikel 25:3 e). Regeln är i denna del snarare att beteckna som ett självständigt brott än som en regel om medverkan till

brott och den ställer inte krav på att brottet folkmord fullbordas på grund av uppmaningen.

Försök till brott är straffbelagt i de situationer då gärningsmannen tagit ett väsentligt steg i riktning mot brottets utförande men brottet inte fullbordas på grund av orsaker som gärningsmannen inte rår över (artikel 25:3 f). Om gärningsmannen frivilligt träder tillbaka från försöket skall han eller hon dock inte dömas till ansvar. Förberedelse till brott är inte straffbelagt alls och stämpling till brott endast i förhållande till regeln om uppmaning till folkmord, som kan sägas motsvara försök till att anstifta andra att begå sådant brott (vilket utgör en av de svenska gärningsformerna för stämpling).

Som tidigare nämnts påverkas inte svensk nationell rätt av reglerna i stadgan i denna del men vår inhemska rätt torde ändå kunna sägas motsvara samtliga de regler som beskrivits ovan. Svensk rätt innehåller dessutom bestämmelser om straffrättsligt ansvar för förberedelse och stämpling till många allvarliga brott och kan således i det avseendet sägas vara mer långtgående än stadgan.

Reglerna om det individuella straffansvaret i artikel 25 är inte avsedda att påverka staternas ansvar enligt folkrätten, vilket uttryckligen har angetts (artikel 25:4).

4.5.5¶Förmans ansvar och betydelsen av officiell ställning

Artikel 28 innehåller bestämmelser om militära befälhavares och andra förmäns ansvar. En militär befälhavare, eller en person som i praktiken tjänstgör som sådan, bär i vissa situationer straffrättsligt ansvar för brott som begås av väpnade styrkor som han eller hon på vissa närmare angivna sätt kontrollerar. Vad som krävs är att befälhavaren (eller motsvarande) antingen visste, eller, med hänsyn till omständigheterna, borde ha vetat att styrkorna var i färd med eller stod i begrepp att utföra brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, och befälhavaren underlät att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod till buds för att motverka eller avvärja brottet (artikel 28 a) Detsamma skall gälla om befälhavaren i dessa situation underlåter att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.

Det straffrättsliga ansvaret för andra förmän än militära är uppbyggt på samma sätt men gäller bara situationer där förmannen visste eller medvetet bortsåg från uppgifter som tydligt angav att de underordnade var i färd med eller stod i begrepp att utföra brott som faller under Domstolens jurisdiktion (artikel 28 b). Straffansvaret omfattar således inte situationer då förmannen av oaktsamhet gjort sig skyldig till brott.

Frågan om skyldighet att lyda order behandlas i avsnittet om ansvarsfrihetsgrunder (avsnitt 4.5.8).

I artikel 27 föreskrivs att officiell ställning inte skall ha betydelse för frågan om straffrättsligt ansvar föreligger eller inte. Således anges att stadgan skall gälla för alla utan åtskillnad av officiell ställning och detta oavsett om personen i fråga, på grund av sin ställning, åtnjuter straffrättslig immunitet enligt nationell rätt eller enligt folkrätten. En sådan ställning skall enligt artikeln inte heller kunna åberopas till stöd för lindrigare straff.

4.5.6¶Icke-preskription

Artikel 29 föreskriver att brotten under Domstolens jurisdiktion, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (samt ett eventuellt framtida aggressionsbrott) inte skall kunna bli föremål för preskription. Regeln gäller inte för de brott som begås mot Domstolen och dess verksamhet, vilka beskrivs i artikel 70 (se avsnitt 4.6.8). Frågan om preskription för de senare brotten kommer att behandlas i bevis- och förfarandereglerna. Utgångspunkten är härvid att Domstolens regler om preskription inte skall påverka staternas nationella rätt.

4.5.7¶De subjektiva rekvisiten

De subjektiva rekvisiten, dvs. vad vi i Sverige kallar uppsåtsregleringen, återfinns i artikel 30. Som tidigare nämnts speglar reglerna i stadgan de principer som återfinns i olika rättstraditioner. Artikel 30 kan ses som ett utflöde av kompromisser mellan de anglosaxiska och kontinentaleuropeiska rättssystemen. Trots detta kan regleringen sägas, till övervägande del, vila på principer som finns i de senare systemen. En fråga som kom att bli föremål för ingående diskussioner var huruvida oaktsamhet (recklessness) skulle innefattas bland de subjektiva rekvisiten. Det rådde emellertid enighet om att uppsåt, dvs. ungefär avsikt och insikt, borde krävas för samtliga brott som kunde falla under Domstolens jurisdiktion.

Artikel 30 innehåller en föreskrift om att dess regler gäller om inte annat föreskrivs. Föreskrifter om oaktsamhet förekommer t.ex. i artikel 28 om militära befälhavares och andra förmäns ansvar, se avsnitt 4.5.5.

Artikel 30 föreskriver att en person, för att anses vara straffrättsligt ansvarig för brott under Domstolens jurisdiktion, skall ha begått gärningen med uppsåt, dvs. avsikt (intent) och insikt (knowledge). Detta utgör huvudregeln. Härefter följer definitioner av respektive begrepp. Således anges att uppsåt föreligger i förhållande till en handling

(conduct) om någon avsåg att genomföra handlingen. Med handling skall även förstås underlåtenhet att agera. I fråga om brottseffekt (consequence) föreligger straffrättsligt ansvar om någon avser att orsaka effekten eller inser att denna kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp. Rekvisitet insikt är uppfyllt i förhållande till en omständighet (circumstance) om personen i fråga ägde full vetskap om att denna omständighet förelåg.

4.5.8¶Ansvarsfrihetsgrunder

Ett av de svåraste ämnena vid förhandlingarna om de allmänna straffrättsliga principerna kom att bli frågan om ansvarsfrihetsgrunder. Det var inte lätt att hitta gemensamma nämnare för var och en av de ansvarsfrihetsgrunder som så småningom kom att upptas i stadgan, mycket beroende på att principerna härför kraftigt varierar i de enskilda ländernas nationella system. Frågor om nödvärn (self-defence) och frivilligt rus (voluntary intoxication) var de delar som blev föremål för de mest intensiva debatterna. En annan fråga som diskuterades var om uppräkningen av ansvarsfrihetsgrunderna skulle vara uttömmande eller endast exemplifierande. Man enades emellertid om att uppräkningen inte skulle vara uttömmande och artikel 31 innehåller därför en regel, enligt vilken Domstolen, vid rättegången, får pröva andra ansvarsfrihetsgrunder, som följer av tillämplig lag i enlighet med artikel 21 (se avsnitt 4.5.1), än de som uttryckligen räknas upp (artikel 31:3).

De ansvarsfrihetsgrunder som kom att tas med i stadgans allmänna straffrättsliga del är frågan om gärning som begås under inflytande av psykisk sjukdom eller skada eller berusning, liksom situationer där nöd eller nödvärn eller tvång varit för handen. I detta sammanhang är även reglerna i artikel 33 om förmans befallning om lydnadsplikt av betydelse. De behandlas därför nedan.

Den första ansvarsfrihetsgrunden gäller således den som begår en gärning under inflytande av psykisk sjukdom eller skada (artikel 31:1 a). Vad som krävs för ansvarsfrihet är att sjukdomen eller skadan kan anses ha berövat gärningsmannen förmågan att kontrollera sitt handlande med avseende på dess förenlighet med lagens krav.

Härefter behandlas ansvarsfrihet vid rus (artikel 31:1 b). Vid ofrivillig berusning föreligger inget straffrättsligt ansvar för de gärningar som begås under ruset om berusningen kan sägas ha berövat gärningsmannen förmågan att kontrollera sitt handlande med avseende på efterlevnaden av lagens krav. Annorlunda förhåller det sig vid s.k. frivillig berusning. Den som av fri vilja berusat sig under sådana omständigheter att han eller hon visste att det fanns en risk, eller bortsåg

från denna risk, att han eller hon, till följd av berusningen, antagligen skulle inlåta sig på en gärning som utgör brott under Domstolens jurisdiktion skall enligt bestämmelserna inte åtnjuta straffrihet.

Härefter föreskrivs att den som vidtagit skäliga åtgärder för att försvara sig själv eller annan, eller – i fråga om krigsförbrytelse – viss egendom av mer väsentlig betydelse, mot överhängande våld eller olagligt bruk av våld, skall gå fri från ansvar (artikel 31:1 c). Personens agerande måste dock ha stått i proportion till den fara personen, någon annan eller egendomen var utsatt för. I bestämmelsen anges särskilt att den omständigheten att någon deltagit i en defensiv operation som utförts av väpnade styrkor inte i sig utgör en ansvarsfrihetsgrund.

Den sista ansvarsfrihetsgrunden som uttryckligen anges, gäller för gärningar som föranletts av tvång orsakat att överhängande hot mot liv eller av pågående eller överhängande fara för allvarlig kroppsskada för den som agerar eller någon annan (artikel 31:1 d). Gärningarna är fria från ansvar förutsatt att den som handlade inte avsåg att förorsaka större skada än den skada som han eller hon försökte avvärja. Det hot som omnämns kan, enligt bestämmelsen, antingen utövas av andra personer eller utgöras av omständigheter som ligger utanför den handlandes kontroll.

Artikel 31 innehåller också en regel om att Domstolen skall avgöra om en ansvarsfrihetsgrund skall tillämpas i den aktuella saken (artikel 31:2). Även om det skulle kunna sägas att Domstolens vägran att tillämpa en sådan grund i ett enskilt fall, när ansvarsfrihetsgrunden annars är tillämplig, skulle kunna strida mot allmänna principer gjorde dock förhandlingsläget det nödvändigt att en sådan föreskrift infördes. Denna ”ventil” i förhållande till tillämpligheten var av väsentlig betydelse för stater som ansåg att definitionen av en viss ansvarsfrihetsgrund skulle kunna föranleda mindre lyckade resultat. Ventilen kunde också användas som argument gentemot de stater som önskade en betydligt mer detaljerad definition av grunderna.

Artikel 33 behandlar förmans ansvar och skyldigheten att lyda order. Huvudregeln är att den omständigheten att någon utfört brott under Domstolens jurisdiktion på befallning av en regering eller en militär eller civil förman inte skall frita honom eller henne från ansvar. Under vissa förhållanden kan emellertid en dylik befallning leda till ansvarsfrihet för den som begår brott. Detta gäller enligt artikeln om gärningsmannen hade rättslig skyldighet att lyda befallningen från regeringen eller från förmannens, och gärningsmannen inte visste att befallningen var rättsstridig. Det krävs också – som det uttrycks – att befallningen inte var uppenbart rättsstridig. Härvid anges att en befallning skall anses vara uppenbart rättsstridig om den uppmanar till folkmord eller brott mot mänskligheten. Denna ansvarsfrihetsgrund är således endast tillämplig i fråga om krigsförbrytelser.

4.5.9¶Faktisk villfarelse och rättsvillfarelse

Regler om villfarelse finns i artikel 32. Faktisk villfarelse, dvs. misstag om en faktisk omständighet, t.ex. någons ålder, kan åberopas som grund för ansvarsfrihet om den inneburit att det subjektiva rekvisit som krävs för brottet inte är uppfyllt (artikel 32:1). När det gäller rättsvillfarelse, dvs. i princip frågan om en viss handling är brottslig eller inte, är förhållandet emellertid ett annat. Här är huvudregeln att en invändning att gärningsmannen inte kände till att hans eller hennes agerande var brottsligt inte fritar från ansvar (artikel 32:2). I bestämmelsen finns dock ett undantag från denna huvudregel. Om en rättsvillfarelse innebär att det subjektiva rekvisitet för ett brott inte är uppfyllt skall gärningsmannen inte dömas för gärningen. Denna regel tar sikte på situationer där gärningsmannen gjort en felaktig bedömning av en lagregel eller annan typ av norm som ligger till grund för straffbudet. Ett exempel kan vara att någon förstör egendom som tillhör någon annan i tron att den tillhör gärningsmannen själv, eftersom han eller hon har gjort en felaktig bedömning av äganderättsbegreppet. Konsekvensen av undantaget från huvudregeln kan egentligen också sägas följa av artikel 30 som ju kräver att varje gärningsmoment skall vara täckt av det uppsåt som fordras för att gärningen skall vara straffbar. Brister det i det subjektiva rekvisitet har något brott inte begåtts.

4.6¶Den rättsliga processen

Stadgan innehåller detaljerade bestämmelser av processrättslig natur, vilka dessutom skall kompletteras med föreskrifter i bevis- och förfarandereglerna. Detta är delvis en reaktion mot att stadgorna för de befintliga tribunalerna endast innehåller vissa principiella bestämmelser och att övriga förfaranderegler ges i ett regelverk som domarna själva antar. Det har kritiserats, liksom det förhållandet att reglerna för förfarandet vid tribunalerna av vissa anses vara alltför starkt påverkade av den anglosaxiska rättstraditionen.

Under stadgeförhandlingarna lämnades därför ett mycket stort antal och ofta oförenliga förslag till processuella regler som hade sin grund i olika nationella rättsordningar. Ett mödosamt och tidskrävande arbete vidtog för att överbrygga motsättningarna och skapa ett förfarande med inslag från olika rättsliga traditioner. Detta var viktigt för att Domstolen i alla skilda delar av världen skall kunna åtnjuta förtroende som en rättssäker och rättvis institution. Dessutom måste särskild hänsyn tas till såväl processens som de aktuella brottens starkt internationella prägel och många frågors politiska karaktär. Resultatet blev en unik

processordning med en kombination av regler som inte återfinns i något nationellt system, men som samtidigt bygger på element från olika rättssystem.

För att inte leda tanken fel har vissa juridisk-tekniska begrepp undvikits och vissa tolkningsfrågor, som inte heller kommer att avgöras i den av stadgeparterna antagna bevis- och förfarandereglerna, har överlämnats till Domstolens avgörande. Baksidan av detta är naturligtvis att det kommer att råda en viss osäkerhet om förfarandet till dess Domstolen har hunnit utveckla sin rättspraxis. Samtidigt medför emellertid detta en nödvändig flexibilitet och en för Domstolen anpassad processordning. Det finns vidare anledning att utgå från att domstolen kommer att iaktta kravet på rättssäkerhet och andra viktiga principer som är fastlagda i stadgan när den utformar sin praxis.

En av de viktigaste byggstenarna för att uppnå detta blandade system med inslag från olika rättstraditioner var de funktioner under den inledande delen av förfarandet som har tillerkänts ett dömande organ – förundersökningskammaren – som för viktigare frågor skall bestå av tre domare och i andra fall av en ensamdomare (artikel 57:1). Regleringen bygger främst på den kontinentaleuropeiska rättstraditionen med undersökningsdomare. Många principer såsom åklagarens objektivitetsskyldighet och möjligheten att överklaga även friande domar samt inkvisitoriska inslag i en annars till stor del ackusatorisk process återfinns även i svensk processrätt, men inte i mer renodlade processordningar av det ena eller det andra slaget. Detsamma gäller den relativt fria bevisprövning som Domstolen skall tillämpa och som kunde accepteras även av stater med striktare bevisregler nationellt, främst länder vars rättsordning bygger på den anglosaxiska rättsliga traditionen, med hänsyn till att Domstolen enbart består av professionella domare och inte av en jury.

4.6.1¶Prövning av jurisdiktion och processförutsättningar

Som tidigare redovisats hörde frågorna om Domstolens jurisdiktion och förhållandet till nationell lagföring för samma brott (komplementaritetsprincipen) till de svåraste och politiskt mest kontroversiella frågeställningarna under förhandlingarna, se avsnitt 4.4.5. En viktig komponent för att lösa meningsskiljaktigheterna var skapandet av ett förfarande som innebär att invändningar kan framställas och frågorna prövas. Det framhölls bl.a. att prövningen måste kunna ske tidigt i processen och att de stater och personer som är berörda därför måste underrättas tidigt om Domstolens brottsutredningar. Mot detta anfördes emellertid att tidiga underrättelser kommer att varna dem som kan

misstänkas för brott och därmed innebära stora risker för att bevisning och annat material röjs undan. Även i denna del innehåller stadgan en kompromisslösning, vilken redovisas nedan.

I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 4.4.4 gäller inte stadgans ordinarie regler om jurisdiktion när lagföringen har initierats genom säkerhetsrådets hänskjutande. Däremot är det oklart om stadgans regler om komplementaritet skall tillämpas i de fallen. Inga uttryckliga bestämmelser finns i stadgan och olika tolkningar kan motiveras. Å ena sidan innebär den auktoritet som kapitel VII av FN-stadgan ger säkerhetsrådets beslut stöd för uppfattningen att även komplementaritetsprincipen kan sättas ur spel i dessa fall, medan olika bestämmelser i stadgan ger vid handen att principen skall tillämpas utan undantag (se t.ex. artikel 53:1 och 2). Ytterst kommer Domstolen att få avgöra denna fråga genom sin rättspraxis. Det bör noteras att bedömningen av komplementaritet avser ett visst fall, dvs. en viss gärning, medan de anmälningar som stater och säkerhetsrådet kan göra för att initiera lagföring avser en situation, dvs. ett större händelseförlopp (se avsnitt 4.4.4).

Underrättelser och förhandsavgöranden

Stadgan ålägger åklagaren en skyldighet att underrätta samtliga anslutna stater och de övriga stater som normalt skulle kunna lagföra brotten om att en brottsutredning har inletts (artikel 18:1). Detta skall ske dels när en stat har anmält en situation till Domstolen och åklagaren har funnit skäl att inleda en brottsutredning, dels när åklagaren på eget initiativ och med förundersökningskammarens medgivande har inlett en förundersökning. För att minska risken för att underrättelserna leder till att utredningen saboteras har åklagaren möjlighet att sända dem under förbehåll om sekretess och att undanhålla viss information.

De stater som har underrättats har därefter en månad på sig att i sin tur underrätta Domstolen om att parallella lagföringsåtgärder pågår eller har genomförts nationellt (artikel 18:2). På statens begäran skall åklagaren i så fall, i enlighet med komplementaritetsprincipen, normalt överlåta åt staten att sköta lagföringen. Förundersökningskammaren kan dock, på åklagarens begäran, besluta att Domstolens förundersökning skall fortsätta. Därmed finns det ett skydd mot nationella åtgärder vars syfte bara är att hindra Domstolens förundersökning. Ett sådant beslut får överklagas, vilket skall prövas med förtur (artikel 18:4).

Vidare har åklagaren möjlighet att ompröva sitt beslut att överlåta undersökningen efter sex månader eller så snart förhållandena förändras väsentligt på grund av att staten är ovillig eller oförmögen att utföra

utredningen på ett tillbörligt sätt (artikel 18:3). Åklagaren får också begära att staten fortlöpande skall lämna rapporter om den nationella undersökningen och eventuella åtal (artikel 18:5). Detsamma gäller om åklagaren senare väljer att överlåta lagföringen till en stat, och dessa rapporter skall på statens begäran vara hemliga (artikel 19:11).

Härtill finns det ett begränsat utrymme för åklagaren att, med förundersökningskammarens tillstånd, vidta nödvändiga utredningsåtgärder för att säkra bevisning trots att utredningen har överlåtits (artikel 18:6).

Domstolens prövning av frågor om jurisdiktion och processförutsätt-

ningar

Grundregeln är att Domstolen självmant skall beakta om det föreligger hinder mot att pröva ett visst mål (artikel 19:1). Det innebär att den skall pröva att den har jurisdiktion i målet och att den på eget initiativ får pröva om ett nationellt förfarande innebär processhinder.

Invändningar om bristande jurisdiktion eller processförutsättningar med hänsyn till komplementaritetsprincipen får också resas när som helst före huvudförhandlingen i första instans (artikel 19:4). Om det föreligger särskilda omständigheter får Domstolen medge att en invändning framställs senare om den grundar sig på att den åtalade redan har dömts för samma gärning i en nationell process (se artiklarna 19:4, 17:1 c och 20:3). Stater är skyldiga att framställa eventuella invändningar så tidigt som möjligt (artikel 19:5).

Rätt att framställa invändning har den tilltalade eller den misstänkte person för vilken ett anhållningsbeslut eller en kallelse att infinna sig har utfärdats, varje stat som har konkurrerande domsrätt i målet och där lagföring pågår eller har avslutats samt de stater vars godkännande krävs för att Domstolen skall ha jurisdiktion i målet (artikel 19:2). Den sistnämnda frågan har behandlats i avsnitt 4.4.3. För att något begränsa det potentiellt stora antalet invändningar i varje mål är huvudregeln att en invändningsberättigad bara får framställa invändningar en gång (artikel 19:4). För att en stat som har överklagat ett förhandsavgörande att inte överlåta utredningen på grund av en parallell nationell lagföring senare skall få framställa invändning angående bristande jurisdiktion eller processförutsättningar, krävs det att nya viktiga sakuppgifter eller väsentligt förändrade omständigheter har tillkommit (artikel 18:7).

Åklagaren har också rätt att söka Domstolens avgörande i dessa frågor (artikel 19:3). Detta kan t.ex. ha betydelse för staters skyldighet att efterkomma en framställning om rättslig hjälp, se vidare avsnitt 4.8.

Före åtalsbekräftelsen (se avsnitt 3.6.2) skall dessa invändningar prövas av förundersökningskammaren och därefter av den rättegångs-

kammare som handlägger målet (artikel 19:6). Vid prövningen skall den stat, eller i förekommande fall säkerhetsrådet, som har anmält situationen till Domstolen samt brottsoffren ges tillfälle att lämna synpunkter (artikel 19:3). Beslutet får överklagas till överklagandekammaren och prövningstillstånd krävs inte i dessa fall (artiklarna 19:6 och 82:1 a). Dessutom får åklagaren påkalla att förundersöknings- eller rättegångskammaren skall ompröva ett beslut om bristande processförutsättningar på grund av nationell lagföring med hänvisning till nya omständigheter (artikel 19:10).

En invändning framställd av en stat, men inte av den som är tilltalad eller misstänkt, medför att åklagaren skall skjuta upp brottsutredningen i avvaktan på Domstolens avgörande (artikel 19:7). Åklagaren får dock med Domstolens tillstånd vidta nödvändiga och avsluta påbörjade utredningsåtgärder samt, i samarbete med aktuella stater, vidta åtgärder för att förhindra att den eftersökte enligt ett redan meddelat häktningsbeslut avviker (artikel 19:8). Att en invändning framställts påverkar emellertid inte giltigheten av åtgärder som vidtagits eller beslut, t.ex. om frihetsberövande, som fattats dessförinnan (artikel 19:9). Det innebär bl.a. att staterna kan vara skyldiga att, i enlighet med stadgans samarbetsbestämmelser, verkställa ett redan utfärdat häktningsbeslut trots att en invändning har framställts. Om det inte är fråga om en åtgärd som åklagaren fått särskilt tillstånd att utföra, får dock verkställandet skjutas upp (se artikel 95).

Stadgan ger inte någon anvisning om vilken part som skall ha bevisbördan när det gäller frågor om domsrätt eller processförutsättningar. Principiella skäl talar för att bevisbördan skall åvila åklagaren, medan praktiska skäl, såsom tillgången till nödvändig information och bevisning, talar emot en sådan lösning. Frågan har därmed lämnats till Domstolens rättspraxis.

4.6.2¶Förundersökningen

Inledning och nedläggning av en förundersökning

För att Domstolen över huvud taget skall ha jurisdiktion krävs det att förfarandet har initierats på ett visst sätt, se avsnitt 4.4.4 ovan. När så har skett, och förundersökningskammaren i förekommande fall har gett sitt tillstånd, är det åklagarens uppgift att formellt inleda förundersökningen (artikel 53). Stadgan bygger på tanken att Domstolen inte bör lagföra alla brott där den formellt har jurisdiktion utan i stället främst

koncentrera sig på de grövsta brotten och de ytterst ansvariga förövarna, t.ex. militära befälhavare och andra ledare. Dessutom ställer formella krav, såsom reglerna om processförutsättningar, hinder i vägen i vissa fall.

Åklagaren skall därför i varje enskilt fall pröva om en brottsutredning skall inledas med hänsyn till att det finns skälig grund att anta att brott begåtts som faller inom Domstolens jurisdiktion och att saken får prövas av Domstolen med hänsyn till komplementaritetsprincipen. Åklagaren skall vidare överväga om det, med beaktande av brottets svårighetsgrad och brottsoffren intressen, finns väsentliga skäl att anta att inledandet av brottsutredningen inte skulle tjäna rättvisans intresse (artikel 53:1). Den sistnämnda prövningen avser en avvägning av vissa förhållanden, såsom att den möjliga gärningsmannen endast är en underordnad person i sammanhanget eller är svårt sjuk eller gammal, mot omständigheter som t.ex. hur omfattande och grov brottsligheten är samt omfattningen av de skador och det lidande som brottsoffren har åsamkats. Det föreligger därmed inte någon absolut åtalsplikt.

Om åklagaren väljer att inte inleda förundersökning eller, i ett senare skede, att inte väcka åtal, dvs. att lägga ner förundersökningen, anvisar stadgan en kontrollfunktion för förundersökningskammaren (artikel 53:2-3). I vissa fall sker kontrollen på begäran av den som initierat förfarandet, dvs. en stat eller säkerhetsrådet, i andra fall på kammarens egna initiativ. Det är dock endast i fråga om beslut som enbart bygger på att utredningen eller åtalet inte skulle vara i rättvisans intresse som förundersökningskammaren kan sägas genomföra en överprövning av beslutet. I övriga fall bibehåller åklagaren den yttersta beslutanderätten trots kontrollen. Åklagaren har alltid möjlighet att, med hänsyn till nya omständigheter, ompröva sitt beslut att inte inleda eller att lägga ner brottsutredningen (artikel 53:4).

Förundersökningen

I normalfallet är det åklagaren som leder förundersökningen och denne har egna utredare till sitt förfogande (artiklarna 42 och 54). Dessutom har åklagaren rätt att söka samarbete med stater, mellanstatliga organisationer och andra. Olika bestämmelser i stadgan har utformats för att förhindra s.k. ”plea bargaining” (t.ex. artiklarna 54:3 d och 65:5). Stadgan anvisar olika utredningsåtgärder som kan vidtas. Det föreskrivs särskilt att åklagaren bl.a. skall iaktta och respektera brottsoffers och vittnens intressen och personliga omständigheter, särskilt när det gäller genusrelaterat våld eller våld mot barn (artikel 54:1 b). Vidare åligger det åklagaren att vara objektiv på så sätt att alla omständigheter och all bevisning skall beaktas samt att utredningen skall avse såväl omständlig-

heter som talar till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel (artikel 54:1 a).

Åklagaren har däremot inte biträde av någon egen poliskår och utredningsåtgärder på ort och ställe måste i första hand lösas genom samarbete med staten i fråga. I viss utsträckning skulle biträde kunna lämnas av t.ex. en internationell fredsbevarande styrka som finns på plats. Under mycket begränsade omständigheter kan sådana utredningsåtgärder, med förundersökningskammaren tillstånd, vidtas utan samarbete med den aktuella staten. Detta fordrar att förundersökningskammaren har konstaterat att staten uppenbart saknar förmåga att verkställa en begäran om rättsligt samarbete på grund av att det inte finns någon myndighet eller någon del av det rättsliga systemet som är behörig att genomföra en begäran enligt del 9 i stadgan (artiklarna 54:2 och 57:3 d). Kammarens beslut skall alltid fattas av tre domare (artikel 57:2 a).

Förundersökningskammaren har ytterligare vissa uppgifter att fylla under brottsutredningen. Det gäller bl.a. fall när åklagaren avser att genomföra en utredningsåtgärd som inte kan upprepas, t.ex. en rättsteknisk undersökning av en massgrav eller ett förhör med en döende person, och då kammaren finner anledning att vidta åtgärder för att tillförsäkra effektivitet och integritet i förfarandet samt framförallt för att tillvarata den misstänktes rättigheter (artikel 56). Sådana åtgärder skall normalt vidtas på åklagarens begäran men förundersökningskammaren är också behörig att ta upp frågan på eget initiativ och i vissa fall, efter att ha hört åklagaren, fatta beslut.

Om den misstänkte har berövats friheten eller infunnit sig vid Domstolen efter kallelse skall denne höras innan något beslut om åtgärder fattas. Det kan även vara fråga om utredningsåtgärder som vidtas innan någon kan misstänkas för brottet. Åtgärder som kan komma i fråga är, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, rekommendationer eller bindande beslut om förfarandet, beslut om protokollföring, förordnande av en expert eller tillstånd för försvarare att medverka och utseende av en domare för att medverka och utförda ytterligare rekommendationer eller beslut angående förfarandet. Den bevisning som på detta sätt inhämtas är föremål för samma prövning som all annan bevisning enligt stadgan och det är alltså inte fråga om att Domstolen tar upp bevisning utom huvudförhandling (artikel 56:4).

Förundersökningskammaren skall även, på åklagarens begäran, fatta beslut som behövs för att genomföra brottsutredningen, t.ex. beslut om häktning, och, på begäran av den som berövats friheten eller inställt sig vid Domstolen efter kallelse, fatta olika beslut och söka samarbete med stater för försvarets räkning (artikel 57:3). Vidare skall kammaren vidta åtgärder för att skydda brottsoffers och vittnens säkerhet och frid, för att

skydda den misstänkte som har berövats friheten eller infunnit sig vid Domstolen, för att säkra bevisning eller för att skydda information som berör en stats nationella säkerhet. Härtill får kammaren under vissa förutsättningar begära staters samarbete för att vidta icke-personella säkerhetsåtgärder med sikte på ett senare förverkande, särskilt till förmån för brottsoffren.

Enskildas rättigheter under förundersökningen

I artikel 55 föreskrivs generella rättigheter som tillkommer enskilda personer under förundersökningen. Dessa bygger på bestämmelser som återfinns i andra internationella konventioner, framförallt i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt stadgan skall varje person under brottsutredningen vara skyddad mot att avslöja egen brottslighet eller erkänna skuld, att utsättas för någon form av tvång, hot, påtryckning, tortyr eller annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller att godtyckligt berövas friheten eller fängslas (artikel 55:1). Dessutom har varje person som hörs i utredningen rätt till kostnadsfri och kompetent tolkning och översättning av vissa dokument till ett språk som personen till fullo förstår och talar.

Beträffande den som det finns anledning att misstänka för brott och som skall höras i utredningen föreskrivs ytterligare rättigheter (artikel 55:2). Rättigheterna skall iakttas av såväl åklagaren som av nationella myndigheter som utför förhöret på Domstolens begäran och den som hörs skall före förhöret informeras om dem. Det gäller rätten att underrättas om brottsmisstanken, att vägra att uttala sig utan att detta beaktas vid ett avgörande av skuldfrågan, att ha en försvarare som personen själv har valt eller, när rättvisans intresse så kräver, som har förordnats för denne samt att bli förhörd i närvaro av försvararen om den hörde inte frivilligt har avstått från detta. En misstänkt som saknar tillräckliga medel har rätt att kostnadsfritt få en försvarare förordnad för sig. Stadgan anger dock inte om det är Domstolen eller den aktuella staten som i så fall skall stå för kostnaden när det gäller åtgärder som vidtas av nationella myndigheter.

Stadgan anvisar alltså uttryckligen att den misstänktes rättigheter även skall tillförsäkras av nationella myndigheter som förhör personen på Domstolens begäran. Domstolen får också i framställningen om samarbete till en stat ge anvisningar om det förfarande och om särskilda villkor som skall följas vid verkställandet (artikel 96:2 d), se vidare i avsnitt 4.8.3. Vidare är Domstolen skyldig att kontrollera att misstänkta, som överförts dit eller infunnit sig där efter kallelse, har blivit

underrättade om de brott som de är misstänkta för att ha begått och om sina rättigheter enligt stadgan (artikel 60:1).

Andra rättigheter tillkommer den misstänkte vid olika moment i förfarandet, t.ex. i samband med frihetsberövande och vid prövningen av frågan om åtalet skall bekräftas.

4.6.3¶Frihetsberövanden

Häktningsbeslut

Åklagaren får när som helst efter det att förundersökningen har inletts begära att förundersökningskammaren skall besluta om häktning (artikel 58:1). För ett sådant beslut krävs att det föreligger skälig anledning att anta att personen har gjort sig skyldig till ett brott som faller inom Domstolens jurisdiktion samt att frihetsberövandet framstår som nödvändigt för att personen skall infinna sig till rättegången, inte skall försvåra eller äventyra utredningen eller rättegången, eller i förekommande fall fortsätta att begå samma eller därmed sammanhängande brott som Domstolen har jurisdiktion över och som följer av samma omständigheter.

Stadgan innehåller föreskrifter om det underlag som åklagaren måste presentera för förundersökningskammaren och de uppgifter som sedan skall framgå av häktningsbeslutet (artikel 58:2-3). Av beslutet skall framgå namnet på den aktuella personen och annan information av betydelse för identifieringen av denne, uppgifter om de brott som personen misstänks för samt de omständigheter som misstanken grundar sig på. Dessa uppgifter kommer alltså att vara tillgängliga för den stat som skall verkställa beslutet enligt Domstolens begäran (artikel 58:5), se vidare avsnitt 4.8.2. Beslutet gäller tills vidare (artikel 58:4). Åklagaren får senare begära att häktningsbeslutet skall ändras genom tillägg eller andra förändringar beträffande de brott som misstankarna avser (artikel 58:6).

På bl.a. franskt initiativ innehåller stadgan ett alternativ till frihetsberövande av den misstänkte (artikel 58:7). När brottsmisstanken är densamma men ett frihetsberövande inte framstår som nödvändigt får förundersökningskammaren, på åklagarens begäran, i stället utfärda en kallelse för personen att infinna sig vid Domstolen, vilken skall delges honom eller henne. Kallelsen får förenas med föreskrifter om frihetsinskränkningar om detta är tillåtet i den stat där personen befinner sig och som därför skall verkställa dem. Stadgan föreskriver även vilka

uppgifter som skall framgå av ett sådant beslut. Med hänsyn till den brottslighet det är fråga om och de typer av gärningsmän som Domstolen främst skall koncentrera sig på är det dock inte troligt att detta alternativ kommer att tillämpas särskilt ofta.

Verkställande av häktningsbeslutet och nationella förfaranden

Sedan Domstolen har framställt en begäran om verkställighet av ett häktningsbeslut skall en ansluten stat omedelbart vidta åtgärder för att gripa personen (artikel 59:1). Detta skall ske i enlighet med nationella regler och de bestämmelser som gäller för samarbetet mellan Domstolen och de anslutna staterna, se vidare avsnitt 4.8.2. Stadgan föreskriver att personen därefter ofördröjligen skall ställas inför en behörig rättslig myndighet i staten – i Sverige en domstol – som i enlighet med nationell rätt skall avgöra, att det är samma person som anges i häktningsbeslutet, att personen har berövats friheten på rätt sätt och att personens rättigheter har respekterats (artikel 59:2).

Däremot skall den nationella myndigheten (domstolen) inte pröva om häktningsbeslutet har utfärdats på ett stadgeenligt sätt (artikel 59:4). En begäran om sådan prövning skall i stället framställas till Domstolen (artikel 60:2) och närmare bestämmelser om det förfarandet kommer att ges i bevis- och förfarandereglerna.

Innan den misstänkte har överlämnats till Domstolen är det den nationella myndigheten (domstolen) som avgör frågor om tillfällig frigivning, t.ex. frigivning mot borgen eller ett reseförbud (artikel 59:3, jfr artikel 60:1). Efter överlämnandet skall Domstolen pröva sådana frågor. Vid prövningen skall den nationella myndigheten (domstolen) bedöma, i ljuset av hur allvarlig brottsligheten är, om brådskande och extraordinära förhållanden motiverar att personen friges i avvaktan på ett överlämning och om det finns nödvändiga garantier för att säkra att den misstänkte kan överlämnas till Domstolen i enlighet med statens skyldigheter enligt stadgan (artikel 59:4). Förundersökningskammaren skall underrättas om ett frifotsyrkande och ges möjlighet att lämna synpunkter, t.ex. rekommendationer om andra frihetsinskränkningar, vilka den nationella domstolen skall beakta (artikel 59:5). Om personen friges tillfälligt får kammaren begära periodiska rapporter från staten (artikel 59:6). Personen skall överlämnas till Domstolen så snart som möjligt sedan ett beslut om detta har fattats (artikel 59:7).

Den misstänkte personen har också möjlighet att begära nationell domstols prövning av Domstolens begäran om överlämning till Domstolen grundat på principen om ne bis in idem (se avsnitt 4.8.2).

Omprövning av häktningsbeslut och häktning i samband med överklagande

Förundersökningskammaren är skyldig att regelbundet ompröva sina beslut att häkta eller tillfälligt frige någon och skall också göra en sådan prövning på begäran av åklagaren eller den misstänkte (artikel 60:3). Vid denna prövning får kammaren ändra sitt tidigare beslut om omständigheterna har förändrats. Förundersökningskammaren är också skyldig att säkerställa att den misstänkte inte sitter häktad oskäligt länge innan en huvudförhandling kommer till stånd på grund av en omotiverad försening från åklagarens sida (artikel 60:4). Om så är fallet skall Domstolen överväga att frige den misstänkte med eller utan villkor. Den som har frigetts får senare berövas friheten på nytt (artikel 60:5). När handläggningen av målet överförs till en annan kammare övergår också ansvaret i fråga om bl.a. frihetsberövanden (artikel 61:11). Rättegångskammaren har dock möjlighet att hänvisa vissa frågor till förundersökningskammarens avgörande (artikel 64:4). Detta kan t.ex. avse frågor där rättegångskammarens opartiskhet senare skulle kunna ifrågasättas, t.ex. frågor om frihetsberövanden under förundersökningen.

I samband med rättegångskammarens dom i målet är huvudregeln att den som fälls till ansvar skall hållas häktad även om domen överklagas (artikel 81:3 a). I överensstämmelse med principen att den tid som den dömde har varit frihetsberövad skall avräknas från strafftiden (artikel 78:2) gäller dock att den dömde skall friges i avvaktan på prövningen av ett överklagande om det utdömda straffet är kortare än den tid som personen redan varit berövad friheten (artikel 81:3 b). Om även åklagaren överklagar domen får en sådan frigivning förenas med villkor. Vid en frikännande dom i första instans skall personen normalt friges (artikel 81:3 c). Om domen överklagas och rättegångskammaren finner att synnerliga skäl föreligger får kammaren emellertid besluta att personen skall fortsätta att vara berövad friheten i avvaktan på att överklagandet prövas. Ett sådan beslut får överklagas särskilt till överklagandekammaren.

Ersättning vid olagligt frihetsberövande

Stadgan innehåller bestämmelser om ersättning för frihetsberövanden i vissa fall (artikel 85). Reglerna, som avser ersättning från Domstolen, är betydligt snävare utformade än de som gäller i t.ex. Sverige och rätt till ersättning föreligger i princip bara när frihetsberövandet – häktning eller avtjänande av ett fängelsestraff – har varit olagligt, dvs. varit i strid med stadgan. Många stater ansåg att en mer generöst utformad rätt till

ersättning, t.ex. i samtliga fall där den frihetsberövade personen frikänts för de brott som utgjort grund för frihetsberövandet, skulle inverka menligt på möjligheterna att utreda brott. Detta synsätt återspeglas även i motsvarande bestämmelser i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Andra stater, däribland Sverige, förespråkade mer generösa ersättningsregler.

Ersättning för ett frihetsberövande skall, enligt stadgan, också utgå när en person som fällts till ansvar senare frikänns efter omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande, se avsnitt 4.6.3, varvid nya eller nyframkomna bevis på ett avgörande sätt visar att domen var felaktig (artikel 85:2). Rätt till ersättnings föreligger dock inte om anledningen till att dessa bevis inte framkommit tidigare helt eller delvis beror på den dömde. Vidare kan ersättning i undantagsfall utgå efter en skönsmässig bedömning när förfarandet avslutats med en frikännande dom eller handläggningen avslutats utan att dom meddelats (artikel 85:3). Detta förutsätter att Domstolen finner att det föreligger sakomständigheter som på ett avgörande sätt visar att ett grovt och uppenbart rättegångsfel har begåtts och detta varit anledningen till frikännandet eller att handläggningen av målet avslutats.

4.6.4¶Åtalsbekräftelse m.m.

De åtalspunkter som åklagaren har riktat mot en person måste bekräftas av förundersökningskammaren innan målet går vidare till en huvudförhandling (artikel 61). Detta är en ordning som förekommer i många nationella rättsordningar och som dessutom ansågs vara särskilt motiverat vid denna domstol med hänsyn till de brottstyper som är aktuella och den förväntade publiciteten kring dessa mål. Frågan om åtalsbekräftelse skall prövas vid en förhandling inom skälig tid efter det att den misstänkte har överförts till eller infunnit sig vid Domstolen (artikel 61:1). Den anklagade skall också underrättas om åtalets innehåll och om den bevisning som åklagaren avser att åberopa för åtalsbekräftelsen (artikel 61:3). Frågor om åtalsbekräftelse skall alltid prövas av förundersökningskammaren och kammaren får besluta att parterna skall lämna varandra viss information inför förhandlingen.

Huvudregeln är följaktligen att den misstänkte skall vara närvarande vid förhandlingen för bekräftelse av åtalet. En kontroversiell fråga under stadgeförhandlingarna gällde om Domstolen skulle ges möjlighet att döma någon i dennes utevaro. På grund av motståndet mot ett sådant förfarande tillåter stadgan inte att så sker (artikel 63). Som en kompromiss infördes i stället en möjlighet för Domstolen att bekräfta åtalet utan att den anklagade är närvarande (artikel 61.2). Så får t.ex. ske när den anklagade har avstått från sin rätt att vara närvarande, har flytt, eller

inte har påträffats trots att alla rimliga åtgärder har vidtagits för att bringa personen till Domstolen och informera denne om åtalet och om förhandlingen. Den anklagade skall vid en sådan förhandling företrädas av en försvarare om förundersökningskammaren finner att detta ligger i rättvisans intresse. Den ordning som anvisas påminner om, men är inte identiskt med, det s.k. ”Rule 61-förfarandet” som föreskrivs inför Jugoslavientribunalen.

Vid förhandlingen skall åklagaren underbygga varje åtalspunkt med bevisning, vilken för åtalsbekräftelsen får bestå av sammanställningar och skriftliga utsagor (artikel 61:5). Muntlig bevisning krävs inte men får åberopas om åklagaren finner det nödvändigt för att åtalet skall bekräftas. Den anklagade får resa invändningar mot åtalspunkterna, ifrågasätta den bevisning som åklagaren åberopar och även föra egen bevisning (artikel 61:6). Det uttalades under förhandlingsarbetet att det bör undvikas att denna förhandling blir en extra huvudförhandling i miniatyr och förundersökningskammaren måste därför genom sin praxis sätta gränserna för innehållet i detta förfarande. Utifrån vad som förekommit vid förhandlingen skall förundersökningskammaren besluta om åtalspunkterna skall bekräftas helt eller delvis och den får göra uppehåll i förhandlingen samt uppmana åklagaren att överväga om ytterligare bevisning skall åberopas eller någon åtalspunkt förändras (artikel 61:7). För att en åtalspunkt skall bekräftas krävs att kammaren anser att det finns tillräcklig bevisning för att fastställa väsentliga skäl att anta att den anklagade har gjort sig skyldig till de brott som åtalet avser. Det är alltså fråga om en bevisnivå som ligger mellan vad som krävs för ett frihetsberövande (artikel 58:1) och för en fällande dom (artikel 66:3) och dess närmare innebörd får utvecklas i Domstolens rättspraxis.

Om åtalet bekräftas helt eller delvis skall målet överföras från förundersökningskammaren till en rättegångskammare som därefter skall ansvara för den fortsatta handläggningen (artikel 61:7 a och 11). Det är dock alltid en förundersökningskammare som skall pröva frågor om åtalsbekräftelse och rättegångskammaren har även möjlighet att lämna andra frågor till den kammaren när det befinns vara lämpligt, t.ex. av jävsskäl (artikel 64:4). Om någon del av åtalet inte bekräftas är åklagaren oförhindrad att återkomma med en ny begäran om bekräftelse med stöd av ytterligare bevisning (artikel 61:8). Ett häktningsbeslut upphör dock att gälla beträffande de åtalspunkter som inte bekräftas eller som har återtagits av åklagaren (artikel 61:10).

Åklagaren får naturligtvis fortsätta sin utredning trots att åtal har väckts och får även lägga till eller ta tillbaka åtalspunkter (artikel 61:4). Detta kan visa sig nödvändigt t.ex. när åklagaren först i och med överlämnandet till Domstolen får en möjlighet att förhöra den miss-

tänkte. Den anklagade skall alltid underrättas om förändringar av åtalet och när det gäller återtagande av en åtalspunkt skall även förundersökningskammaren informeras. Även efter åtalsbekräftelsen men före det att huvudförhandlingen inleds får åklagaren förändra åtalet (artikel 61:9). Detta fordrar dock alltid förundersökningskammarens tillstånd och om förändringarna avser nya åtalspunkter eller mer allvarliga anklagelser skall dessutom en ny förhandling för åtalsbekräftelse hållas. Kriterierna för att avgöra vad som skall anses vara mer allvarliga anklagelser har lämnats åt Domstolen att fastställa genom sin praxis. Åklagaren får även lägga ner någon del av åtalet sedan huvudförhandlingen har inletts och då fordras rättegångskammarens medgivande. Förändringar av åtalet har också betydelse för det rättsliga samarbetet med stater eftersom stadgan föreskriver en s.k. specialitetsprincip, dvs. att den som överlämnas till Domstolen inte får lagföras för andra brott än de som Domstolens framställning omfattar (artikel 101). Om nya åtalspunkter tillkommer måste Domstolen alltså förvissa sig om att den stat som har överlämnat den åtalade går med på detta.

4.6.5¶Rättegången

Förberedande åtgärder

Efter åtalsbekräftelsen är det rättegångskammaren som skall förbereda och genomföra rättegången. Som tidigare nämnts skall huvudförhandlingen i första hand hållas där Domstolen har sitt säte men det är även möjligt att förlägga den till en annan plats (artikel 62). Den tilltalade skall vara närvarande vid huvudförhandlingen (artikel 63). Om den tilltalade allvarligt stör rättegången och måste visas ut från rättssalen skall det ordnas så att han eller hon kan följa vad som sker och instruera sin försvarare med hjälp av tekniska hjälpmedel.

Rättegångskammaren har en allmän skyldighet att se till att rättegången är opartisk och effektiv, att den tilltalades rättigheter respekteras och att åtgärder vidtas för att skydda brottsoffer och vittnen (artikel 64:2). Som förberedande åtgärder skall kammaren bestämma den fortsatta handläggningen i samråd med parterna, avgöra vilket eller vilka språk som skall användas samt besluta om utlämning av dokument och information mellan parterna (artikel 61:3). Kammaren får även besluta att handläggningen av åtal mot mer än en tilltalad skall förenas eller särskiljas (artikel 61:5). Före eller under huvudförhandlingen får rättegångskammaren påfordra att vittnen skall närvara och avge vittnesmål samt att dokument och annan bevisning förebringas (artikel 64:6 b). Vid behov får statssamarbete begäras i enlighet med stadgan. Kammaren får även på eget initiativ föranstalta om bevisning (artikel 64:6 d). Vidare får kammaren bl.a. besluta om skydd för sekretessbelagda uppgifter och vidta andra åtgärder (se artikel 61:6).

Huvudförhandlingen

Huvudförhandlingen skall som huvudregel vara offentlig men den får ske inom stängda dörrar om det behövs för att skydda ett brottsoffer, vittne eller den tilltalade eller för att skydda hemliga eller känsliga uppgifter (artikel 64:7, se även artikel 68). Frågan om skydd av brottsoffer m.fl. behandlas närmare i avsnitt 4.6.6. Stadgan innehåller även vissa bestämmelser om hur huvudförhandlingen skall genomföras och ytterligare anvisningar kan meddelas av kammarens ordförande (artikel

64:8). Rättegångskammaren skall vidare se till att ordningen upprätthålls och att protokoll förs (artikel 64:9–10, se även artikel 71).

Den tilltalade skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats av åklagaren och för en fällande dom krävs att Domstolen är övertygad bortom varje rimligt tvivel (artikel 66). Beviskravet skiftar i olika nationella rättsordningar och svårigheten att hitta en allmänt accepterad formulering har medfört att inget tidigare internationellt förhandlat instrument innehåller något sådant. Det gäller även de existerande tribunalerna vars stadgor saknar bestämmelser om beviskrav och detta i stället återfinns i de regelverk som domarna själva har antagit. Som en konsekvens av oskyldighetspresumtionen föreskrivs vidare att omvänd bevisbörda eller krav på motbevisning inte får åläggas den tilltalade (artikel 67:1 i).

Även i fråga om rättsverkningarna av ett erkännande skiftar synen i olika nationella rättsordningar och det var därför viktigt att hitta en ordning som deltagare med olika rättsliga traditioner kunde acceptera. Följden blev ett förenklat förfarande för de fall den tilltalade har erkänt det som lagts honom eller henne till last (artikel 65). Det är emellertid alltid upp till rättegångskammaren att pröva om erkännandet, tillsammans med andra omständigheter, räcker för en fällande dom för de gärningar som avses. Kammaren kan också besluta om att det förenklade förfarandet skall övergå till en vanlig huvudförhandling och får då besluta att en annan rättegångskammare skall ta över handläggningen av målet. Det förenklade förfarandet kan även övergå till en huvudförhandling enligt ordinarie regler eller åklagaren uppmanas att presentera ytterligare bevisning när kammaren finner att detta krävs i rättvisans intresse, varvid särskilt brottsoffrens intressen skall beaktas. Som tidigare nämnts är avsikten att s.k. plea bargaining inte skall få förekomma och stadgan innehåller därför bl.a. en föreskrift om att eventuella diskussioner mellan åklagaren och den tilltalade angående förändringar av åtalet, erkännanden eller påföljder inte är bindande för Domstolen (artikel 65:5).

Ett vittne skall avlägga en sanningsförsäkran innan de avger sitt vittnesmål, vilket som huvudregel skall avges i rättssalen (artikel 69:1- 2). Vittnesmål får dock, med Domstolens tillstånd, förebringas genom inspelningar eller överföring från en annan plats med hjälp av videoeller audioteknik. Skriftlig bevisning och skriftliga uppteckningar kan också tillåtas. Allt under förutsättning att åtgärderna inte anses skada eller vara oförenliga med den tilltalades rättigheter. Det är parterna som i första hand skall sörja för bevisningen, men Domstolen har också rätt att föranstalta om bevisning (artikel 69:3).

Domstolen får avgöra frågor om erbjuden bevisnings relevans och tillåtlighet och skall då bl.a. beakta dess bevisvärde och den eventuella skada som ett förebringande kan medföra för en rättvis rättegång och för

en opartisk bedömning av ett vittnesmål (artikel 69:4). När en sådan prövning avser bevisning som har tagits upp av nationella myndigheter skall Domstolen inte göra någon bedömning av hur nationell rätt har tillämpats (artikel 69:8). Bevisning som har inhämtats i strid med stadgan eller internationellt erkända mänskliga rättigheter skall inte tillåtas om överträdelsen medför allvarligt tvivel om bevisets tillförlitlighet eller om ett tillåtande av beviset skulle motverka eller allvarligt skada rättegångens integritet (artikel 69:7).

Domstolen skall vidare följa de regler om tystnadsplikt, t.ex. mellan klienter och advokater, som skall föreskrivas i bevis- och förfarandereglerna samt får beakta omständigheter som är allmänt kända utan att kräva att de bevisas (artikel 69:5-6).

Samtliga domare som dömer i målet skall vara närvarande under hela huvudförhandlingen och presidiet får vid behov avdela en eller flera ställföreträdande domare som, om de har varit närvarande under hela förhandlingen, får ersätta en domare som får förhinder att fortsätta, t.ex. på grund av sjukdom (artikel 74:1). Rättegångskammaren är beslutsför med tre domare och kan alltså inte slutföra en huvudförhandling om någon av dem faller ifrån och ersättare saknas. Dess avgörande skall grundas på en värdering av bevisningen och vad som förekommit under hela förfarandet, men får inte gå utöver de faktiska förhållanden och omständigheter som anges i åtalet, såsom det slutligt är bestämt (artikel 74:2). Endast bevisning som har förebringats och behandlats vid huvudförhandlingen får beaktas. Domstolens överläggningar skall hållas hemliga och enhälliga beslut skall eftersträvas, men majoritetsbeslut är tillåtna om enhällighet inte kan uppnås (artikel 74:3-4).

Domstolen skall avgöra skuldfrågan innan den tar ställning till frågan om straff (artikel 76). Stadgan anvisar att såväl en sammanhållen som en uppdelad huvudförhandling kan äga rum. Det särskilda förfarandet vid erkännande innebär en sammanhållen förhandling. I övriga fall får Domstolen besluta att huvudförhandlingen skall delas upp och så skall ske på åklagarens eller den tilltalades begäran. Avsikten är att parterna skall ha möjlighet att avgöra modell och kunna lägga upp sin processtaktik i förväg. Om förhandlingen delas upp skall frågor om gottgörelse till brottsoffer behandlas tillsammans med frågan om straff. En särskild förhandling för prövning av gottgörelse kan också hållas. Även Domstolens avgörande angående straffet skall avkunnas offentligt med den dömde närvarande om möjligt.

Domen

Domen skall vara skriftlig och innehålla en fullständig och motiverad redogörelse av Domstolens bevisvärdering och slutsatser samt, i förekommande fall, såväl majoritetens som minoritetens uppfattningar (artikel 74:5). Domen eller en sammanfattning av den skall avkunnas offentligt.

Den tilltalades rättigheter

Även i fråga om den tilltalades rättigheter utgår uppräkningen i stadgan från motsvarande bestämmelser i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, vilka skall iakttas av Domstolen (artikel 67). De överensstämmer även väl med bestämmelserna i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Tilltalade skall behandlas utan åtskillnad och har rätt till en offentlig rättegång, med de undantag som föreskrivs i stadgan, och till en rättvis och opartisk rättegång. Bland minimirättigheterna ingår att den tilltalade skall informeras omedelbart och i detalj om åtalet och dess betydelse på ett språk som han eller hon till fullo förstår och talar. Den tilltalade skall också ges tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och kunna överlägga fritt och förtroligt med en försvarare som han eller hon själv har valt samt få sin sak prövad utan onödigt dröjsmål. Vidare har den tilltalade rätt att närvara vid huvudförhandlingen, med det undantag för störande av ordningen som anges i stadgan, att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som han eller hon själv valt, att förhöra eller låta förhöra motpartens vittnen, att höra egna vittnen på lika villkor som åklagaren och att åberopa de grunder och den bevisning till sitt försvar som är tillåtna enligt stadgan. Om det krävs i rättvisans intresse skall den tilltalade få en försvarare förordnad för sig av Domstolen, vilket skall vara utan kostnad för den tilltalade om han eller hon saknar medel att själv betala för det. Den tilltalade har även rätt till kostnadsfri och kompetent tolk- och översättningshjälp under närmare föreskrivna förhållanden.

Den tilltalade är inte skyldig att vittna eller erkänna sig skyldig till brott och har rätt att tiga utan att detta beaktas vid bedömningen av skuldfrågan. Däremot har han eller hon rätt att avge en muntlig eller skriftlig förklaring till sitt försvar utan att avlägga någon sanningsförsäkran. Den tilltalade har dessutom rätt att så snart som det är prak-

tiskt möjligt få ta del av bevisning som åklagaren har tillgång till och som kan tala till den tilltalades förmån eller försvaga annan bevisning som åklagaren avser att åberopa (artikel 67:2). Det är ytterst Domstolen som skall besluta om bevisningen uppfyller de kriterier som anges och därför skall lämnas ut till försvaret. Förfarandet för detta kommer att utvecklas i Domstolens bevis- och förfaranderegler.

Skydd av uppgifter som berör nationell säkerhet

En mycket omstridd fråga som kunde lösas först i Romkonferensens slutliga kompromisspaket var frågan om hanteringen av uppgifter som har betydelse för en stats nationella säkerhetsintressen. Den stora tvistefrågan var vem som skulle ha det sista ordet när det gäller avslöjande av sådana uppgifter – Domstolen eller den berörda staten. Kompromissen blev ett invecklat samrådsförfarande där det slutliga avgörandet vilar hos staten (artikel 72). Användningen av begreppet nationell säkerhet är dock avsett att begränsa tillämpningsområdet något. Utöver dessa regler innehåller stadgan olika bestämmelser om sekretess.

Bestämmelserna gäller alla fall när en stat vägrar att lämna ut information med hänvisning till nationell säkerhet och när någon som skall höras vid Domstolen framställer en sådan invändning (artikel 72:1-2). Staten får även intervenera i processen när den anser att den nationella säkerheten äventyras. Vad som dock alltid åvilar den aktuella staten enligt stadgan är en skyldighet att vidta alla skäliga åtgärder för att i samförstånd med Domstolen finna en lösning (artikel 72:4-5). Det kan t.ex. vara fråga om att söka uppgifterna från annat håll eller att träffa en överenskommelse om vilka uppgifter som skall lämnas och på vilket sätt det skall ske. Endast när en samförståndslösning inte kan uppnås får staten vägra att lämna ut uppgifterna och den skall då som huvudregel redovisa skälen för sitt beslut (artikel 72:6). Även när så sker har Domstolen vissa möjligheter att agera, t.ex. genom ytterligare samråd med staten eller ett hänskjutande till stadgepartsförsamlingen på grund av att Domstolen anser att staten har brustit i sin plikt att samarbeta (artikel 72:7). I vissa fall, t.ex. när uppgifterna är tillgängliga från en annan källa, får Domstolen besluta att uppgifterna skall lämnas ut eller i vart fall beakta dem i viss utsträckning vid sin bedömning av sakförhållanden i målet.

Bestämmelserna gäller också när en ansluten stat efter Domstolens framställning om rättsligt samarbete vägrar att lämna ut dokument eller uppgifter som den fått tillgång till från en annan stat, mellanstatlig organisation eller annan internationell organisation, t.ex. Internationella Röda Korset, under förbehåll av sekretess (artikel 73). Den anmodade

staten skall då söka uppgiftslämnarens medgivande till utlämnandet. Om den senare är en ansluten stat som motsätter sig att dokumentet eller uppgifterna överlämnas till Domstolen, skall samrådsförfarandet enligt artikel 72 tillämpas. I fall när uppgiftslämnaren inte medger att Domstolen får tillgång till uppgifterna skall den anmodade staten underrätta Domstolen om detta och uppgifterna eller dokumenten kommer då inte att lämnas ut.

Vidare kan stater ansöka om att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtas för att skydda deras tjänstemän eller företrädare och för att skydda hemliga eller känsliga uppgifter (artikel 68:6).

4.6.6¶Brottsofferfrågor – deltagande, skyddsåtgärder, gottgörelse m.m.

Till skillnad från stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna lägger Romstadgan stor vikt vid brottsoffren. Förutom att lyfta fram hänsynen till brottsoffren som en av de viktigaste anledningarna till att inrätta Domstolen, vilket framkommer redan i ingressen till stadgan, har detta understrukits i handling. Den kanske viktigaste åtgärden är den möjlighet som brottsoffren tillerkänns att söka gottgörelse från den som döms för brott. Vidare framhålls brottsoffrens betydelse för brottmålsprocessen genom de föreskrifter som medger ett visst deltagande och rätt till vissa skyddsåtgärder.

Efter modell från de existerande tribunalerna skall en särskild brottsoffer- och vittnesenhet inrättas inom registratorskontoret för att tillhandahålla skydds- och säkerhetsåtgärder, olika slags rådgivning och annan hjälp till brottsoffer och vittnen som skall uppträda i processen samt andra som utsätts för risker på grund av sådant deltagande (artikel 43:6). Enheten skall ge råd i sådana frågor till de dömande enheterna och till åklagaren (artikel 68:4). Den skall även innehålla personal med särskilda kunskaper angående traumatiska upplevelser, t.ex. i samband med sexuella övergrepp, och behandling av sådana.

Brottsoffrens deltagande i brottmålsprocessen

Liksom i alla brottmålsrättegångar kommer många brottsoffer att höras i bevissyfte under förfarandet. Utöver detta tillerkänner stadgan offren en principiell rätt att få delta och presentera sina synpunkter i brottmålsprocessen (artikel 68:3). Denna rätt är inte lika långtgående som t.ex. möjligheterna att biträda åtal i Sverige eller att föra en s.k. action public eller genom att förklara sig parte civile i Frankrike, men den utgör en klart starkare roll för brottsoffer i processen än den som

medges i många andra länder. Begränsningar när det gäller deltagandet måste också finnas med tanke på de brott, och därmed det potentiellt mycket stora antalet brottsoffer, som Domstolen har att bedöma.

Rätten att delta och föra fram sina synpunkter gäller frågor som rör brottsoffrens personliga intressen men det är upp till Domstolen att avgöra i vilket skede av förfarandet detta lämpligen skall ske. Den skall även avgöra på vilket sätt detta skall göras för att inte skada eller vara oförenligt med den åtalades rättigheter eller en rättvis och opartisk rättegång. Domstolen får besluta att brottsoffrens deltagande och framställning av synpunkter skall ske genom ett rättsligt ombud. Närmare föreskrifter kommer att meddelas i bevis- och förfarandereglerna.

I något fall anvisar stadgan uttryckligen att brottsoffren skall höras. Det gäller främst avgöranden om jurisdiktion och processförutsättningar (artikel 19:3). I andra fall hänvisar stadgan till att brottsoffrens intressen särskilt skall beaktas vilket ger en anvisning att det i dessa fall kan vara lämpligt att låta brottsoffren yttra sig. Det gäller t.ex. i fråga om inledande av en brottsutredning eller väckande av åtal (artikel 53:1 c och 2 c) samt vid valet mellan ett förenklat förfarande vid erkännande och en vanlig huvudförhandling (artikel 65:4) (jfr även förhållandet mellan beslut enligt artikel 53:3 a och brottsoffrens deltagande enligt artikel 19:3).

Skyddsåtgärder

Stadgan innehåller allmänna bestämmelser om olika skydds- och säkerhetsåtgärder för brottsoffer, vittnen och tilltalade (artikel 68). Förutom att den särskilda brottsoffer- och vittnesenheten skall bistå med skyddsoch säkerhetsåtgärder är också åklagaren och de dömande kamrarna skyldiga att se till att sådan åtgärder tillhandahålls när behov föreligger (artiklarna 54:3 f, 57:3 c, 64:6 e och 83:1).

I många fall kommer det faktiska skyddet att tillhandahållas av staterna och stadgan föreskriver att de anslutna staterna, i enlighet med sina nationella förfaranden, skall ge Domstolen rättsligt bistånd med skydd av brottsoffer och vittnen (artikel 93:1 j), se vidare avsnitt 4.8. Bestämmelser om skydd av brottsoffer och vittnen finns också i de existerande tribunalernas stadgor och i vart fall Jugoslavientribunalen har slutit avtal med ett antal stater om sådana skyddsåtgärder (artikel 22 i Jugoslavientribunalens och artikel 21 i Rwandatribunalens stadga). Det kan alltså förväntas att även Domstolen kommer att ingå avtal om skyddsåtgärder med de anslutna staterna.

När det gäller brottsoffer och vittnen skall Domstolen, vilket även inbegriper åklagaren, vidta åtgärder för att skydda deras säkerhet,

fysiska och psykiska välbefinnande, värdighet och frid (artikel 68:1). Vid bedömningen skall den ta hänsyn till faktorer som deras ålder, kön, hälsa och brottens art, särskilt när det är fråga om sexuellt eller genusrelaterat våld eller våld mot barn. Åtgärderna får dock inte skada eller vara oförenliga med den tilltalades rättigheter eller en rättvis och opartisk rättegång.

Åtgärder för att skydda brottsoffer, vittnen eller tilltalade som särskilt nämns är förhandlingar bakom stängda dörrar eller bevisupptagning med elektroniska eller andra hjälpmedel (artikel 68:2, se även artikel 69:2 om bevisupptagning). Det uttalas vidare att sådana åtgärder normalt skall vidtas när det är fråga om offer för sexuellt våld eller när offret eller vittnet är ett barn.

En annan åtgärd som kan vidtas för att skydda den som kallas för att höras i bevissyfte och den personens familj är att inte avslöja att personen skall höras eller i vart fall hemlighålla dennes identitet eller uppgifter om var han eller hon befinner sig. Detta måste naturligtvis balanseras mot andra föreskrifter om skyldighet för parterna att lämna varandra information om bevisning som skall åberopas m.m. samt berör den omstridda frågan om anonyma vittnen. Stadgan föreskriver i detta avseende att åklagaren får undanhålla bevisning eller information och i stället åberopa den i form av sammandrag om ett utlämnande i enlighet med ordinarie regler om bevisuppgifter m.m. skulle kunna leda till allvarlig fara för en persons säkerhet (artikel 68:5). Så får dock uttryckligen bara ske beträffande förfaranden före huvudförhandlingen och åtgärderna får inte skada eller vara oförenliga med den tilltalades rättigheter eller störa en rättvis och opartisk rättegång. Även om det föreligger en viss oklarhet om stadgan ger utrymme för de dömande enheterna att gå längre än åklagaren när det gäller undanhållande av uppgifter om ett vittnes eller annans identitet m.m. är en rimlig tolkning av bestämmelserna att identiteten endast kan hemlighållas för den tilltalade fram till dess huvudförhandlingen har inletts.

Skadestånd och annan gottgörelse till brottsoffer

Ett genombrott från brottsoffersynpunkt är stadgans bestämmelser om att brottsoffer skall kunna söka skadestånd eller annan gottgörelse från gärningsmannen (artikel 75). Ett tidigare förslag om att även stater skulle kunna hållas ansvariga i detta avseende fick inte tillräckligt stöd. Motståndet grundade sig bl.a. på att Domstolens funktion är att utkräva individuellt ansvar och att ett statsansvar för gottgörelse skulle fordra en koppling mellan staten och gärningsmannen som skulle innebära att staten, i vart fall indirekt, kunde anses ha ett ansvar för brotten. Andra politiska överväganden låg också bakom oviljan att tillåta att staterna

förekomma på svarandesidan i en gottgörelseprocess. Stadgorna för de befintliga tribunalerna inskränker sig till att föreskriva att tribunalerna får besluta om återlämnande av egendom och intäkter som förvärvats genom brott till de rättmätiga ägarna (artikel 24:3 i Jugoslavientribunalens och artikel 23:3 i Rwandatribunalens stadga).

Frågan om möjligheter för brottsoffren att få en talan om gottgörelse prövad av Domstolen kom upp relativt sent i stadgeförhandlingarna och många uttryckte skepsis i fråga om Domstolens förmåga och kapacitet att hantera sådana krav. Detta präglar föreskrifterna i stadgan och flera frågor har lämnats att avgöras av Domstolen eller i bevis- och förfarandereglerna. Framförallt har det överlämnats till Domstolen att fastställa principer för gottgörelse – vilket inbegriper återlämnande av egendom (restitution), ersättning och rehabilitering – till eller till förmån för brottsoffer (artikel 75:1). Vid Romkonferensen redovisades uppfattningen, vilken togs in i en fotnot, att ledning vid tolkningen av begreppen ”brottsoffer” och ”gottgörelse” bör hämtas i olika FNdokument, särskilt FN:s deklaration om grundläggande principer om rättvisa för offren för brott och maktmissbruk (Generalförsamlingens resolution 40/34 den 29 november 1985) samt ett utkast till Grundläggande principer och riktlinjer om rätten till gottgörelse för offren för kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt (den s.k. van Boven-rapporten, FN-dokument E/CN.4/1997/104).

För en prövning av omfattningen av en skada, förlust eller men krävs i princip att brottsoffret har begärt prövningen men Domstolen får i undantagsfall även pröva sådana frågor på eget initiativ. Vid vilken tidpunkt en sådan begäran får framställas framgår inte av stadgan men det kan rimligen inte ske innan den misstänktes identitet har offentliggjorts. Det kan noteras att förundersökningskammaren får vidta åtgärder för att säkerställa ett senare krav på gottgörelse sedan en häktningsbeslut eller kallelse på den misstänkte har utfärdats (artikel 57:3 e). Av stadgan framgår att ett beslut om gottgörelse bara kan riktas mot den som har dömts för brott (artikel 75:2, se även artikel 76:3). Innan beslut om gottgörelse fattas bör den dömde, brottsoffren, andra intresserade personer och berörda stater höras (artikel 75:3). Förfarandet utvecklas vidare i bevis- och förfarandereglerna.

Domstolen har även möjlighet att söka rättsligt biträde från staterna i enlighet med stadgans ordinarie föreskrifter om samarbete för att ge effekt åt ett avgörande om gottgörelse (artikel 75:4). Staterna är skyldiga att ge verkan åt sådana avgöranden på motsvarande sätt som vid verkställighet av böter och förverkande på grund av brott (artiklarna 75:5 och 109). Slutligen skall bestämmelserna om gottgörelse inte tolkas

så att de inverkar på rättigheter som brottsoffren har enligt nationell eller internationell rätt (artikel 75:6).

Fonden för brottsoffer

Stadgan föreskriver att en särskild förvaltningsfond skall sättas upp av stadgepartsförsamlingen till förmån för brottsoffren och deras familjer (artikel 79). Stadgepartsförsamlingen skall även bestämma hur fonden skall förvaltas. Domstolen får besluta att penningmedel och andra tillgångar som samlats in genom böter eller förverkande av egendom skall tillföras fonden. Det kan också förutsättas att frivilliga bidrag från stater och enskilda kommer att ingå i fonden.

I samband med att Domstolen beslutar om gottgörelse till brottsoffer får den också anvisa att utbetalning skall ske genom den särskilda förvaltningsfonden (artikel 75:2).

4.6.7¶Överklagande och resning

Överklagande av ett avgörande i frågor om ansvar eller straff

Rättegångskammarens avgöranden av ansvarsfrågor får överklagas till överklagandekammaren av såväl åklagaren som den dömde (artikel 81). Frågan om rätt för åklagaren att överklaga friande domar var mycket omstridd, eftersom detta i många nationella system inte är tillåtet. Enligt stadgan får emellertid åklagaren överklaga en sådan dom med hänvisning till att förfarandet, bevisvärderingen eller rättstillämpningen varit felaktig. Åklagaren får även överklaga en dom till förmån för den dömde, vilket överensstämmer med den objektivitetsskyldighet som åvilar åklagaren (artikel 81:1 b, jfr artikel 54:1 a). Utöver de grunder som gäller för åklagarens rätt att överklaga, får den dömde också åberopa varje omständighet som påverkar domens eller förfarandets rättvishet eller tillförlitlighet. Båda parter får även överklaga ett av rättegångskammaren utdömt straff på den grunden att straffet inte står i proportion till de brott som det avser (artikel 81:2 a). Principen om reformatio in pejus gäller när avgörandet endast överklagas till den dömdes förmån, dvs. att ett sådant överklagande inte får leda till att den dömde fälls till ansvar för ytterligare eller svårare brott eller till en strängare straff än vad rättegångskammaren har dömt ut (artikel 83:2).

Frågan om häktning i avvaktan på att ett överklagande prövas har redovisats i avsnitt 4.6.3. Det utdömda straffet skall inte verkställas

under den tid som överklagande får ske och den tid under vilken ett överklagande prövas (artikel 81:4).

Överklagandekammaren har samma processuella befogenheter som en rättegångskammare (artikel 83:1). Stadgan föreskriver att motparten bör höras innan det överklagade avgörandet ändras (artikel 81:2 b-c) och överklagandekammaren kan antingen ändra avgörandet eller lämna målet till en annan rättegångskammare för en ny prövning (artikel 83:2-3). Överklagandekammaren får besluta att själv ta upp bevisning och har även möjlighet att återförvisa en sakfråga till den ursprungliga rättegångskammaren för omprövning och återrapportering.

Överklagande av ett avgörande om gottgörelse

Rättegångskammarens avgörande i fråga om gottgörelse till brottsoffer får överklagas av en rättslig företrädare för brottsoffren, svaranden (dvs. den som dömts för brott) och tredje man som är rättmätig ägare till egendom som lidit skada till följd av avgörandet (artikel 82:4). Ytterligare bestämmelser skall ges i bevis- och förfarandereglerna.

Överklagande av andra beslut

Vissa beslut som förundersöknings- eller rättegångskammaren fattar får överklagas särskilt (artikel 82). Det gäller beslut som rör Domstolens jurisdiktion eller processförutsättningar med hänsyn till komplementaritetsprincipen, beslut som rör frihetsberövande eller frisläppande och vissa beslut som förundersökningskammaren fattar på eget initiativ (artikel 82:1 a–c). För att skapa en ordning som på ett flexibelt sätt begränsar utrymmet för att särskilt överklaga olika beslut om preliminärfrågor, vilket kan leda till allvarliga fördröjningar, men som ändå möjliggör sådana överklaganden i vissa fall, har det införts en ventil så att förundersöknings- och rättegångskamrarna kan tillåta att ett beslut får överklagas (artikel 82:1 d). Tillstånd för överklagande får meddelas om frågan i väsentlig mån skulle inverka på ett rättvist och snabbt rättsligt förfarande eller utgången i målet och där kammaren anser att överklagandekammarens omedelbara avgörande av frågan påtagligt skulle främja förfarandet. De beslut som avses är t.ex. sådana som grundar sig på en inte tidigare avgjord eller omstridd rättslig bedömning och där den motsatta utgången skulle ha stor betydelse för den fortsatta handläggningen av målet.

Förundersökningskammarens beslut i fråga om utredningar på plats i en stat när rättsligt samarbete med staten inte har varit möjligt att uppnå

– artikel 57:3 d – får överklagas särskilt av åklagaren och den berörda staten, men detta fordrar att prövningstillstånd lämnas (artikel 82:2). Ett sådant överklagande skall handläggas med förtur.

En viktig princip är att ett överklagade normalt inte skall ha uppskjutande verkan för det beslut som har överklagats (artikel 82:3). På parts begäran får dock överklagandekammaren besluta om inhibition. Förutsättningarna för detta skall utvecklas närmare i bevis- och förfarandereglerna.

Övriga processuella beslut får överklagas i samband med att det slutliga avgörandet överklagas.

Resning

Personer som Domstolen har dömt för brott och åklagaren, men bara till den dömdes förmån, kan efter överklagandetidens utgång söka resning hos överklagandekammaren för att få avgörandet ändrat i ansvars- eller straffdelen (artikel 84:1). Om den dömde har avlidit får resning sökas av personens make eller maka, barn, föräldrar eller någon annan levande person som skriftligen har instruerats av den dömde att göra en sådan ansökan. Resning kan bl.a. beviljas om nytt bevis har framkommit som inte var tillgänglig vid den tidigare rättegången, vilket förhållande inte kan tillskrivas – helt eller delvis – den part som ansöker om resning, och beviset har sådan betydelse att det, om det hade förebringats vid rättegången, troligen skulle ha lett till en annan utgång i målet. Vidare får resning medges om det nyligen framkommit att avgörande bevisning, som legat till grund för den fällande domen, varit falsk, förfalskad eller förvanskad eller om en eller flera av de domare som deltagit i åtalsbekräftelsen eller den fällande domen i det aktuella fallet har gjort sig skyldig till ett grovt tjänstefel eller ett allvarligt åsidosättande av sina skyldigheter enligt stadgan som är av så allvarlig art att det motiverar att domaren entledigas.

Överklagandekammaren skall avvisa ansökan om den finner den vara ogrundad. Om kammaren däremot finner att den är välgrundad skall den antingen låta den tidigare eller en ny rättegångskammare eller själv avgöra om resning skall beviljas (artikel 84:2). Innan beslut fattas om resning, skall parterna höras på det sätt som närmare skall anges i Domstolens bevis- och förfaranderegler.

4.6.8¶Brott mot Domstolen och dess verksamhet

Domstolen har behörighet att själv utreda och lagföra brott som riktas mot Domstolen och dess egen verksamhet (artikel 70). Brotten omfattar olika former av menedsbrott, övergrepp i det rättsliga förfarandet och mot Domstolens tjänstemän samt vissa besticknings- och mutbrott (artikel 70:1). Vidare föreskrivs en skyldighet för de anslutna staterna att utvidga sina straffrättsliga bestämmelser som kriminaliserar brott mot egna förundersökningar och rättegångar så att de också omfattar de brott mot Domstolens rättsliga process som anges, dock under förutsättning att de begås på statens territorium eller av dess medborgare (artikel 70:4 a). Detta saknar motsvarighet i de regler som gäller för de internationella brottmålstribunalerna.

Det blir därmed fråga om konkurrerande jurisdiktion. Prioritetsordningen är däremot inte helt klar och den avgörande bestämmelsen – artikel 70:4 b – skiljer sig dessutom på denna punkt i de olika officiella språkversionerna. Den engelska versionen, vilket var det språk på vilket bestämmelserna utformades, ger närmast vid handen att det är Domstolen som skall avgöra om och när den skall utöva sin jurisdiktion. Denna tolkning vinner även visst stöd i de regler som föreslås i bevisoch förfarandereglerna.

Dessa brott jämställs inte med stadgans huvudbrott. Framförallt gäller detta villkoren för det rättsliga samarbetet med Domstolen. I stället för den ordning som gäller för stadgans huvudbrott enligt del 9 i stadgan (se avsnitt 4.8) skall staterna tillämpa sina ordinarie regler om utlämning och rättslig hjälp i dessa fall (artikel 70:2).

De straff som kan bli aktuella är fängelse högst fem år och böter, vilka kan förenas (artikel 70:3). Det närmare förfarandet ges i bevis- och förfarandereglerna (artikel 70:2).

4.7¶Straff och andra rättsverkningar av brott

Domstolen har något fler straff att välja mellan än de befintliga tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda. De straff som kan bli aktuella är fängelse, som antingen kan vara tidsbegränsat till högst 30 år eller ett livstidsstraff, och detta kan förenas med böter enligt närmare bestämmelser i bevis- och förfarandereglerna (artikel 77). I sammanhanget bör särskilt noteras att böter endast skall användas som ett eventuellt tillägg till ett fängelsestraff. Ett livstidsstraff får väljas med

hänsyn till att brottet är utomordentligt allvarligt eller till den dömdes personliga omständigheter. Straffet skall verkställas i en stat som Domstolen bestämmer, se avsnitt 4.9. Dödsstraff förekommer inte.

Såväl frågan om dödsstraff som frågan om livstidsstraff var mycket omtvistade under stadgeförhandlingarna. Vissa stater krävde att dödsstraff skulle ingå bland straffen medan många andra stater, däribland Sverige, fann detta helt oacceptabelt. I andra hand krävde dödsstraffsförespråkarna att livstidsstraff skulle kunna dömas ut. Detta förorsakade i sin tur problem för stater som inte tillåter livstidsstraff i sina nationella rättsordningar. I vissa stater är t.o.m. livstidsstraff förbjudna enligt landets konstitution. I den kompromiss som slutligen ledde till att stadgan innehåller livstids fängelse, men inte dödsstraff, som möjligt straff ingår därför även några andra bestämmelser. När det gäller fängelsestraff föreskriver stadgan ett automatiskt förfarande för översyn av straffen (artikel 110), se vidare avsnitt 4.9. I fråga om tillämpliga straff säger stadgan vidare att detta val inte skall påverka tillämpningen av straff som föreskrivs i nationell rätt eller nationell lagstiftning som inte innehåller samma straff som stadgan (artikel 80).

Stadgan ger vissa anvisningar hur fängelsestraffet skall bestämmas, vilka skall utvecklas vidare i bevis- och förfarandereglerna (artikel 78). Domstolen skall ta hänsyn till brottslighetens svårhetsgrad och den dömdes personliga förhållanden. Avräkning skall ske för den tid som den dömde har varit berövad friheten på grund av Domstolens beslut och avräkning får även medges för andra frihetsberövanden. När någon döms för mer än ett brott skall Domstolen bestämma ett straff för vart och ett av brotten samt ett sammanlagt straff som skall avtjänas för samtliga brott. Det sammanlagda straffet skall inte vara lägre än det högsta enskilda straffet men får inte överstiga fängelse i 30 år eller på livstid.

Under förhandlingarna uppmärksammades även frågan om lämpliga straff för unga lagöverträdare och det konstaterades att Domstolen svårligen skulle kunna tillhandahålla sådana. Med stadgans slutliga utformning uppstår dock inte detta problem eftersom Domstolen bara har jurisdiktion över gärningsmän som är 18 år eller äldre när brottet begås (artikel 26), se avsnitt 4.4.2.

Domstolen har även möjlighet att besluta om förverkande av det utbyte, den egendom och de tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet, men måste då ta hänsyn till de rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man (artikel 77:2 b). Även sådana beslut skall verkställas av de anslutna staterna, se vidare avsnitt 4.9.

4.8¶Rättsligt samarbete mellan Domstolen och stater m.fl.

En stor och viktig del av stadgan behandlar frågan om rättsligt samarbete mellan Domstolen och de anslutna staterna m.fl. Dessa regler, som påkallar nationella lagstiftningsåtgärder, är grundläggande för Domstolens effektivitet eftersom den för att fungera är starkt beroende av att staterna samarbetar. Någon egen polisstyrka har den inte. Reglerna om samarbetsskyldighet är därför mer långtgående än vad som är vanligt i överenskommelser stater emellan. Detta kan dock väl motiveras av att Domstolen är en institution som de anslutna staterna har varit med att skapa och vars regelverk de även sedan har inflytande över. Samarbetsskyldighetens omfattning är alltså känd och kan inte förändras utan att staterna är medvetna om och har inflytande över detta.

För att undvika oriktiga paralleller med vad som gäller för rättsligt samarbete mellan stater använder stadgan delvis andra begrepp än de som vanligen förekommer (se t.ex. artikel 102). En skillnad här är att ömsesidighet inte är en grundförutsättning för samarbetet. I stället är det främst fråga om rättsligt biträde som de anslutna staterna skall lämna Domstolen. Det finns dock även föreskrifter om begränsad rättslig hjälp i den andra riktningen (artikel 93:10).

Bestämmelserna om rättsligt samarbete finns huvudsakligen samlade i del 9, med undantag för bl.a. samarbete beträffande lagföring av brott mot domstolens verksamhet (se avsnitt 4.6.8) och verkställighetsfrågor (se avsnitt 4.9).

4.8.1¶Allmänna bestämmelser om samarbetet med Domstolen

Grundregeln är att de anslutna staterna är skyldiga att till fullo samarbeta med Domstolen i fråga om förundersökning och lagföring av brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion (artikel 86). För att möjliggöra detta skall de anslutna staterna säkerställa att det finns nationella förfaranden tillgängliga för alla former av samarbete som anges i stadgan (artikel 88).

Domstolen har behörighet att söka rättslig hjälp från de anslutna staterna, vilket skall ske via diplomatiska eller andra kanaler som staten anvisar i samband med att den ansluter sig till stadgan (artikel 87:1). Framställningen får även göras via Interpol eller någon annan lämplig organisation. Vidare får Domstolen söka samarbete och rättslig hjälp från stater som inte är anslutna till stadgan och från mellanstatliga

organisationer (artikel 87:5-6). Om en stat – oavsett om den är ansluten till stadgan eller ej – underlåter att samarbeta med Domstolen i strid med stadgan eller en särskild överenskommelse får Domstolen vända sig till stadgepartsförsamlingen eller, i fall som rådet har initierat, till FN:s säkerhetsråd (artikel 87:5 och 7).

Staterna får i samband med att de blir parter i stadgan välja om framställningar om rättslig hjälp och därtill bifogat material från Domstolen skall vara översatta till ett officiellt språk i den anmodade staten eller upprättade på något av Domstolens arbetsspråk, dvs. normalt franska och engelska (artikel 87:2). Detta val kan senare ändras. När resultatet från en bevisupptagning för Domstolens räkning eller från andra former av rättslig hjälp rapporteras till Domstolen, skall detta ske i ursprunglig språkversion och form, dvs. normalt på den anmodade statens språk (artikel 99:3).

Den anmodade staten skall hålla framställningen, med bifogade handlingar, hemlig i den utsträckning det kan ske med hänsyn till verkställandet av densamma (artikel 87:3). Domstolen får i samband med framställningen om samarbete vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för att skydda brottsoffer, möjliga vittnen och deras familjer samt begära att den anmodade stater behandlar mottagen information på ett sätt så att sådana personer skyddas (artikel 87:4).

4.8.2¶Frihetsberövanden och överlämnande av misstänkta till Domstolen

Begäran om anhållande och överlämnande till Domstolen

Domstolen får begära rättslig hjälp med att anhålla och överlämna misstänkta personer till Domstolen av varje stat på vars territorium den misstänkte kan befinna sig (artikel 89:1). De förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett häktningsbeslut skall få meddelas har behandlats i avsnitt 4.6.3. Stadgan innehåller detaljerade bestämmelser om framställningens innehåll samt de handlingar och det övriga material som skall bifogas denna (artikel 91). Framställningen skall vara skriftlig. I brådskande fall får varje kommunikationsmedel som medger överföring av skriftliga meddelanden användas, t.ex. telefax eller elektronisk post, men detta skall följas av en bekräftelse lämnad genom ordinarie kanal. Något olika villkor i fråga om framställningens innehåll ställs beroende på om personen redan är dömd av Domstolen eller inte.

Anslutna stater är skyldiga att på begäran lämna biträde med anhållande och överlämnandet i enlighet med stadgan och nationella

förfaranderegler. Åtgärder för att gripa den sökte personen skall vidtas omedelbart efter det att framställningen har mottagits och överlämnandet till Domstolen så snart som möjligt efter begäran (artikel 59:1 och 7). Den prövning som skall ske i den anmodade staten med anledning av frihetsberövandet har redovisats i avsnitt 4.6.3. Den misstänkte personen har dessutom möjlighet att inför nationella myndigheter bestrida begäran om överförande till Domstolen på den grunden att lagföring redan skett – principen om ne bis in idem (artikel 89:2). Staten skall då kontakta Domstolen för att ta reda på om den har meddelat något relevant avgörande om processförutsättningar. Om processförutsättningar föreligger skall framställningen efterkommas och om en prövning om processförutsättningar pågår får staten besluta att skjuta upp verkställigheten till dess Domstolen har avgjort frågan.

Några andra grunder för att vägra att på begäran överlämna en misstänkt person till Domstolen finns inte. Detta avviker från vad som normalt gäller vid utlämning på grund av brott mellan stater. Under förhandlingarna förelåg det förslag om ytterligare undantag från skyldigheten att överlämna någon till Domstolen, t.ex. på grund av att personen är medborgare i den anmodade staten eller på grund av ett parallellt straffrättsligt förfarande i den staten, men dessa vann inte tillräckligt stöd och stadgan anger uttryckligen att det förhållandet att lagföring för andra brott pågår eller att den misstänkte avtjänar ett fängelsestraff inte medför grund för att vägra Domstolens begäran. I ett sådant fall skall dock den anmodade staten samråda med Domstolen för att bl.a. lösa samordningsproblem som kan uppstå (artikel 89:4). Huvudregeln är dock statens skyldighet att fullt ut samarbeta med Domstolen.

Provisoriskt anhållande

I brådskande fall får Domstolen begära ett provisoriskt anhållande av en misstänkt (artikel 92:1). Samma förutsättningar gäller för beslut om denna form av frihetsberövande som för ett beslut om anhållande och överlämnande och för den anmodade statens skyldigheter att efterkomma Domstolens begäran (artiklarna 58-59). Skillnaden är att det inte samtidigt begärs att personen skall överlämnas till Domstolen och att framställningen inte behöver innehålla alla de uppgifter som krävs när både anhållande och överlämnande begärs (artikel 92:1-2, jfr. artikel 91).

Avsikten är emellertid att framställningen skall följas av en begäran om överlämnande till Domstolen och en person som är provisoriskt anhållen får friges om en sådan begäran och de kompletterande uppgifter som krävs inte har nått den anmodade staten inom en tidsperiod som

skall föreskrivas i bevis- och förfarandereglerna (artikel 92:3). När den misstänkte personen själv inom den föreskrivna tiden medger att bli överlämnad till Domstolen skall dock den anmodade staten så snart som möjligt överlämna honom eller henne om det får ske enligt nationella regler. En frigivning enligt dessa bestämmelser utgör inte hinder mot att personen därefter berövas friheten och överlämnas sedan Domstolen kompletterat den första framställningen med en begäran om överlämnande och övriga handlingar som krävs (artikel 92:4).

Tillfälligt överförande till Domstolen

Enligt stadgan får Domstolen begära att en person som är frihetsberövad i en stat tillfälligt skall överföras till Domstolen för identifiering, för upptagning av vittnesmål eller i något annat syfte (artikel 93:7). För att detta skall få ske krävs det att den berörde personen frivilligt och medvetet medger åtgärden samt att den anmodade staten samtycker till ett överförande på sådana villkor som staten och Domstolen kan komma överens om. Personen skall hållas i förvar under den tid han eller hon är tillfälligt överförd till Domstolen och den senare skall ofördröjligen återsända personen när syftet med överförandet har uppfyllts.

Konkurrerande framställningar

Stadgan innehåller föreskrifter för det fall en ansluten stat samtidigt har att ta ställning till en begäran från Domstolen om överlämnande och från en annan stat om utlämning beträffande samma person (artikel 90).

En av de svårigheter som uppstod i samband med utformningen av dessa regler var förhållandet mellan anslutna staters skyldigheter gentemot Domstolen enligt stadgan och gentemot stater till följd av andra överenskommelser. En annan aspekt att ta hänsyn till var principen att Domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna och därmed att nationell lagföring i princip skall ha företräde. Samtidigt var det viktigt att ge Domstolen företräde t.ex. i fall när den konkurrerande framställningen endast gjorts för att hindra Domstolens lagföring. Resultatet av dessa överväganden är relativt komplicerade föreskrifter om hur den anmodade staten skall bedöma framställningarna.

När båda framställningarna avser samma gärning, skall Domstolen och den begärande staten underrättas om detta förhållande (artikel 90:1). Om den stat som begärt utlämning också är ansluten till stadgan, skall den anmodade staten ge företräde till Domstolens begäran under vissa omständigheter (artikel 90:2). Det skall ske om Domstolen redan har

beslutat att processförutsättningar föreligger och prövningen avsett det förfarande i den andra anslutna staten som dess framställning har som grund. Detsamma gäller om Domstolen kommer till den slutsatsen vid en prövning som äger rum med anledning av den anmodade statens underrättelse om den konkurrerande framställningen. I avvaktan på Domstolens prövning av om processförutsättningar föreligger får den anmodade staten handlägga den konkurrerande framställningen, men inte utlämna den misstänkte till den andra staten (artikel 90:3). Domstolens prövning skall ske med förtur.

Om den konkurrerande framställningen kommer från en icke ansluten stat skall den anmodade staten efterkomma Domstolens begäran om Domstolen har beslutat att processförutsättningar föreligger och den anmodade staten inte är under en internationell förpliktelse att utlämna personen till den andra staten (artikel 90:4). När frågan om processförutsättningar inte har avgjorts får den anmodade staten gå vidare med handläggningen av den konkurrerande framställningen (artikel 90:5). Om den anmodade staten enligt en existerande internationell förpliktelse, t.ex. ett utlämningsavtal med den andra staten, är skyldig att lämna ut personen anvisar stadgan vissa förhållanden som den anmodade staten skall beakta vid valen mellan ett överlämnande till Domstolen eller en utlämning till den andra staten (artikel 90:6). Alla relevanta omständigheter skall vägas in, men det skall särskilt beaktas i vilken ordning framställningarna har lämnats, den begärande statens intresse – t.ex. om gärningen begåtts på dess territorium och brottsoffrens och gärningsmannens nationalitet – samt möjligheterna för att personen senare kommer att utlämnas från Domstolen till den begärande staten.

Om Domstolen efter underrättelsen om de konkurrerande framställningarna kommer fram till att processförutsättningar inte föreligger och den anmodade ändå vägrar att lämna ut personen till den stat som begärt utlämning, skall Domstolen underrättas om detta (artikel 90:8).

När en konkurrerande framställning om utlämning från någon stat avser andra gärningar än Domstolens framställning, skall en anmodad stat som är ansluten till stadgan ge Domstolen företräde om det inte föreligger någon internationell skyldighet att utlämna personen till den begärande staten (artikel 90:7). Om en sådan internationell förpliktelse föreligger skall den anmodade staten vid valet särskilt beakta de omständigheter som gäller när framställningarna avser samma gärning, men även ta hänsyn till hur allvarliga de olika gärningarna i respektive framställning är.

Transitering av misstänkta över en stats territorium

En ansluten stat skall, på Domstolens begäran, tillåta att misstänkta transporteras över dess territorium i samband med att personen överlämnas från en annan stat till Domstolen (artikel 89:3). Undantag gäller om transiteringen skulle försvåra eller försena överlämnandet och ingen framställning behövs om personen transporteras med flyg som inte mellanlandar i staten. Den misstänkte skall hållas frihetsberövad under transiteringen. Om en oplanerad landning sker får dock den berörda staten begära att Domstolen gör en framställning om tillstånd för transitering. Personen skall vara berövad friheten i avvaktan på Domstolens framställning, dock högst i 96 timmar från den oplanerade landningen.

Stadgan innehåller också föreskrifter om de uppgifter som skall ingå i och handlingar som skall bifogas en sådan framställning.

Specialitetsprincipen

I likhet med vad som föreskrivs i flera konventioner och överenskommelser mellan stater om utlämning föreskriver stadgan hinder mot lagföring för tidigare brottslighet som inte omfattas av Domstolens framställning, den s.k. specialitetsprincipen (artikel 101). Det har uttryckts så att den person som överlämnas till Domstolen inte får lagföras, straffas eller hållas i fängsligt förvar för någon annan gärning som har begåtts före överlämnandet än den eller de gärningar som utgör grunden för de brott för vilka personen har överlämnats till Domstolen (artikel 101:1).

En sådan bestämmelse fyller en funktion när det gäller utlämning från en stat till en annan för att skapa garantier för att personer som lämnas ut inte kommer att lagföras för tidigare handlingar som inte kan grunda utlämning, t.ex. politiska brott. Den anses också vara viktig av stater som av konstitutionella skäl inte kan lämna ut egna medborgare till en annan stat. Däremot riskerar bestämmelsen att onödigtvis komplicera Domstolens arbete med tanke på att lagföring här bara får ske för brott som de anslutna staterna har accepterat att Domstolen har jurisdiktion över. Vidare är de anslutna staterna, som nämnts, i princip skyldiga att efterkomma Domstolens begäran om överlämnande. Problem kan t.ex. uppstå när åklagaren förändrar åtalet (artikel 61) och Domstolen kan i så fall tvingas att söka den utlämnande statens medgivande till lagföring för andra gärningar än de som låg till grund för överlämnandet.

Stadgan föreskriver att Domstolen får begära att den stat som överlämnar en person skall bevilja dispens från specialitetsprincipen i det enskilda fallet och att anslutna stater skall eftersträva att göra sådana

avståenden (artikel 101:2). För att möjliggöra detta kan Domstolen åta sig att lämna ytterligare information.

4.8.3¶Andra former av samarbete och rättslig hjälp

Olika former av rättslig hjälp

Domstolen kan begära olika former av rättslig hjälp utöver överlämnande av misstänkta personer till Domstolen och anslutna stater är skyldiga att efterkomma en sådan begäran i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt (artiklarna 93:1 och 99). Stadgan räknar upp olika former av rättslig hjälp som staterna skall kunna ge, vilka dock inte är uttömmande. Även andra former av rättslig hjälp för att främja förundersökning och lagföring vid Domstolen än de som uttryckligen anges skall på begäran lämnas under förutsättning att de inte är förbjudna enligt nationell rätt. Utrymmet för att vägra en begärd åtgärd behandlas särskilt nedan.

Framställning och genomförande

När det gäller framställningar om olika former av rättslig hjälp finns detaljerade föreskrifter i stadgan, vilka i stort motsvarar vad som gäller för en begäran om överlämnande av en misstänkt person till Domstolen (artikel 96).

Rättslig hjälp skall ges med tillämpning av nationella förfaranderegler (artikel 99:1). Domstolen har möjlighet att föreskriva att ett visst förfarande skall följas vid verkställandet och dessa föreskrifter skall följas av den anmodade staten om de inte är förbjudna enligt nationell rätt (artiklarna 96:2 d och 99:1). Detsamma gäller beträffande rätt för vissa personer att närvara och biträda de nationella myndigheterna vid verkställandet, t.ex. åklagaren, utredare från Domstolen eller en försvarare. När det gäller förhör med personer som det finns anledning att misstänka för brott föreskriver stadgan dessutom vissa rättigheter som även nationella myndigheter skall iaktta (artikel 55:2). Reglerna om sekretess för uppgifter som berör nationell säkerhet gäller även när rättsligt biträde skall lämnas (artikel 99:5).

Vid stadgeförhandlingarna framhölls vikten av att åklagaren måste kunna genomföra utredningsåtgärder utan att företrädare för den anmodade staten medverkar. Detta var dock kontroversiellt med hänsyn

till synen i olika länder på vad som utgör myndighetsutövning. Resultatet blev bestämmelser som medger åklagaren att, om det är nödvändigt, utföra åtgärder i en stat utan att företrädare för dess myndigheter är närvarande (artikel 99:4). Detta får emellertid bara ske om det är av avgörande betydelse för att framställningen skall kunna verkställas och åtgärderna får inte innefatta användning av tvångsmedel. Exempel som anges i bestämmelserna är förhör med personer som medverkar frivilligt eller syn av en offentlig plats. Huvudregeln är att sådana åtgärder skall ske efter konsultationer mellan Domstolen och den berörda staten, varvid staten kan ställa villkor. I mycket begränsad utsträckning får undersökningar ske på plats i den stat där brottet har begåtts utan att samarbete med den berörda staten har kunnat erhållas (artiklarna 54:2 b, 57:3 d och 99:4 a), se även avsnitt 4.6.2. Därvid fordras bl.a. att Domstolen har prövat frågan om processförutsättningar enligt artikel 18 eller 19.

I brådskande fall skall den anmodade staten, på Domstolens begäran, skyndsamt rapportera resultatet av åtgärderna till Domstolen (artikel 99:2).

Vägransgrunder och sekretess

Stadgan anger några grunder för att vägra att lämna rättslig hjälp som Domstolen har begärt. Det gäller åtgärder som strider mot en befintlig, grundläggande rättslig princip med allmän tillämplighet enligt nationell rätt samt utlämnande av dokument eller utlämning av bevisning som rör statens nationella säkerhet (artikel 93:3–4). För dessa fall föreskrivs emellertid olika former av samrådsförfaranden innan framställningen avslås (artikel 93:3–5 och, i fråga om information som gäller nationell säkerhet, artikel 72). Olika alternativ för att övervinna problemet skall därvid övervägas, t.ex. särskilda villkor, verkställighet vid en senare tidpunkt eller på annat sätt än vad som begärts. Om en dömande kammare eller åklagaren accepterar särskilda villkor eller liknande skall dessa följas. Domstolen kan också välja att förändra framställningen. När framställningen avslås skall Domstolen underrättas om skälen för det (artikel 93:6). I vissa fall får verkställandet skjutas upp, se avsnitt 4.8.4.

Framställningen och bifogade handlingar skall, som tidigare nämnts, vara sekretessbelagda i den anmodade staten (artikel 87:3) och sekretess för handlingar och upplysningar skall gälla vid Domstolen i den mån inte ett offentliggörande i någon form fordras för den utredning eller det förfarande som framställningen avser (artikel 93:8). När det är påkallat får den anmodade staten överlämna handlingar och upplysningar på villkor av sekretess och åklagaren får i så fall endast använda de

handlingarna eller upplysningarna för att generera annan bevisning. Även när ett överlämnande skett på villkor om sekretess kan den anmodade staten, på eget initiativ eller på åklagarens begäran, senare tillåta att det sekretessbelagda materialet offentliggörs och därmed kan användas som bevisning.

Konkurrerande framställningar

Konkurrerande framställningar kan naturligtvis förekomma även beträffande andra former av rättslig hjälp än överlämnande av en person till Domstolen. Detta behöver dock inte innebära lika stora problem och stadgan föreskriver att den anmodade staten skall, om båda framställningarna skall efterkommas enligt internationella förpliktelser, eftersträva att uppfylla dem båda (artikel 93:9 a). Samråd skall ske med Domstolen och den andra staten och möjliga åtgärder är att skjuta upp eller ange villkor för någon av framställningarna. Om detta misslyckas gäller reglerna för konkurrerande framställningar om överlämnande och utlämning av en person. Det kan också förekomma att en framställning avser information, egendom eller personer där beslutanderätten om rättslig hjälp enligt en internationell överenskommelse skall avgöras av en annan stat än den anmodade eller av en mellanstatlig organisation. I dessa fall skall Domstolen underrättas och begäran i stället riktas till den andra staten eller organisationen (artikel 93:9 b).

Rättslig hjälp som Domstolen kan lämna

Även om det i första hand är staterna som skall lämna Domstolen biträde vid lagföringen av brott, och därmed inte är fråga om ömsesidigt bistånd, innehåller stadgan föreskrifter om begränsad rättslig hjälp som Domstolen kan lämna en stat (artikel 93:10). Det gäller rättslig hjälp åt en stat – ansluten eller inte – som lagför brott som också faller inom Domstolens jurisdiktion eller ett annat allvarligt brott enligt nationell rätt. Domstolen kan då bl.a. ge rättslig hjälp i form av översändande av redogörelser, handlingar och annat bevismaterial som har tagits upp under en brottsutredning eller rättegång vid Domstolen eller genom förhör med någon som har berövats friheten enligt Domstolens beslut. I fråga om handlingar och annan bevisning som Domstolen fått tillgång till genom biträde från en stat krävs den statens tillstånd innan materialet lämnas vidare. När det gäller uppgifter som vittnen eller experter har lämnat skall Domstolen iaktta stadgans bestämmelser om skyddsåtgärder. Framställningar till Domstolen om rättslig hjälp åt en stat skall

i princip ha samma innehåll som motsvarande framställningar från Domstolen (artikel 96:4).

4.8.4¶Gemensamma bestämmelser

Uppskjutet verkställande av en framställning

Under vissa särskilt angivna förutsättningar får den anmodade staten skjuta upp verkställandet av en framställning från Domstolen om samarbete eller rättslig hjälp. Detta hänger främst samman med den s.k. komplementaritetsprincipen (avsnitt 4.4.5).

Följaktligen får en stat skjuta upp verkställandet av en begäran när en invändning beträffande Domstolens behörighet – jurisdiktion eller processförutsättningar med hänsyn till nationella förfaranden – har framställts och skall prövas av Domstolen (artikel 95). Detta gäller dock inte utredningsåtgärder i form av bevisupptagning som åklagaren har fått Domstolens medgivande att vidta enligt artikel 18 eller 19. Det ställs inte något uttryckligt krav på att det skall vara den anmodade staten som skall ha framställt invändningen eller ens att invändningen skall ha någon betydelse för statens skyldighet att efterkomma Domstolens begäran. I vart fall de stater som har anslutit sig till stadgan torde dock bara ha rätt att skjuta upp verkställandet om Domstolens prövning har betydelse för detsamma.

Även när verkställandet skulle störa en pågående nationell lagföring för annan brottslighet än den framställningen avser får verkställandet skjutas upp under en tidsperiod som den anmodade staten och Domstolen kommer överens om (artikel 94). Uppskovet får inte vara längre än vad som är nödvändigt för avsluta de pågående lagföringsåtgärderna och den anmodade staten skall, innan verkställandet skjuts upp, överväga om verkställandet kan ske direkt om det förenas med villkor. Även om staten skjuter upp åtgärderna har åklagaren rätt att begära att den vidtar åtgärder för att säkerställa bevis.

Samrådsbestämmelser

Förutom ett antal bestämmelser om samråd mellan den anmodade staten och Domstolen i specifika situationer – t.ex. när det gäller nationell säkerhet (artikel 72) eller särskilda villkor i nationell rätt (artiklarna 91:4 och 96:3) – innehåller stadgan en allmän bestämmelse om konsultationer (artikel 97). Den allmänna bestämmelsen föreskriver att en ansluten stat skall samråda med Domstolen så snart ett problem har identifierats i samband med en framställning om rättsligt samarbete, vilket skulle kunna försvåra eller förhindra verkställandet av Domstolens begäran. Det skall ske utan dröjsmål.

Exempel på sådana problem kan vara att Domstolen har lämnat otillräcklig information, att den eftersökta personen inte kan återfinnas, att den person som finns i den anmodade staten helt klart är någon annan än den som söks eller att verkställandet av Domstolens framställning skulle innebära ett brott mot en redan ingången internationell förpliktelse i förhållande till en annan stat.

Kostnader

Vissa kostnader som uppstår i samband med att en framställning om rättsligt samarbete uppfylls skall betalas av Domstolen (artikel 100:1). Det gäller bl.a. kostnader för experters och vittnens resor och säkerhet, för tillfälligt överförande av frihetsberövade, för tolkning, översättning och utskrifter samt kostnader för Domstolens funktionärer och anställda i samband med resor. Vidare skall Domstolen stå för de kostnader som uppstår när den begär expertutlåtanden och andra rapporter samt de kostnader som hör samman med transporten av en misstänkt som överlämnas till Domstolen. Efter samråd kan Domstolen även gå med på att betala andra, extraordinära kostnader som kan uppstå med anledning av en begäran om rättsligt samarbete. Övriga kostnader skall den anmodade staten svara för.

När en ansluten stat söker Domstolens biträde skall staten betala de kostnader som uppstår till lämplig del (artikel 100:2). Ordinarie verkställighetskostnader skall dock Domstolen stå för i dessa fall.

Uppgivande av immunitet och medgivande till överlämnande

En föreskrift som vållat en del tolkningsproblem gäller förhållandet mellan skyldigheten att lämna över personer till Domstolen eller lämna rättslig hjälp och folkrättsliga regler om immunitet (artikel 98). En framställning från Domstolen skulle nämligen kunna innebära att den anmodade staten måste handla i strid med sina internationella förpliktelser i förhållande till en annan stats statsimmunitet eller diplomatiska immunitet för personer eller egendom. Det kan t.ex. vara fallet om Domstolen begär att en främmande stats diplomat eller statschef skall överlämnas till Domstolen. Enligt föreskriften måste Domstolen i sådant fall söka samarbete med och inhämta samtycke från den stat till vars förmån immuniteten gäller – ett ”tredje land” – innan den gör en framställning om rättsligt samarbete (artikel 98:1).

I detta sammanhang finns det anledning att skilja mellan stater som har anslutit sig till stadgan och andra stater. För anslutna stater utgörs de internationella förpliktelser som skall beaktas inte bara av Wienkonventionerna om diplomatiska förbindelser (1961) och om konsulära förbindelser (1963) samt allmänna folkrättsliga bestämmelser, men även av Romstadgan. Vid en bedömning av de olika folkrättsliga förpliktelserna är en rimlig tolkning att Domstolen inte skall behöva inhämta en ansluten stats samtycke innan framställningen om rättsligt samarbete görs. När det gäller övriga stater kan däremot sådant samtycke behöva inhämtas innan Domstolen gör sin framställning.

Vidare föreskrivs att Domstolen inte får begära att en misstänkt skall överlämnas om det skulle innebära att den anmodade staten måste handla på ett sätt som vore oförenligt med dess skyldigheter enligt en internationell överenskommelse som förutsätter att den sändande statens ger sitt samtycke före överlämnande till en annan stat eller till Domstolen (artikel 98:2). Även i det fallet måste Domstolen söka samarbete med den sändande staten och få dess samtycke innan framställningen om överlämnande görs. Vissa stater som har invänt mot stadgan söker redan idag ta in sådana villkor i avtal om utplacering av militär trupp och utlämningsavtal med andra stater. Det är dock knappast förenligt med den lojalitetsplikt som föreskrivs i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten, att stater som har undertecknat stadgan ingår sådana överenskommelser.

Kravet på samtycke kan emellertid förändras över tiden i och med att folkrätten utvecklas. Det gäller särskilt den folkrättsliga sedvanerätten, vilken bl.a. omfattar merparten av reglerna kring statsimmunitet. Illustrativa exempel är prövningen av bl.a. en spansk begäran om

utlämning av Chiles f.d. statschef Augusto Pinochet som nyligen har avslutats i Storbritannien och den brottmålsprocess som f.n. pågår i Senegal mot Tchads f.d. statschef Hissène Habré.

4.9¶Verkställighetsbestämmelser

Den ordning som stadgan anvisar för verkställighet av domar och andra avgöranden från Domstolen liknar vad som gäller för de internationella tribunalerna. Bestämmelserna i stadgan är emellertid betydligt mer detaljerade och de behandlar situationer som inte är uttryckligt reglerade i stadgorna för tribunalerna.

Verkställighet av fängelsestraff

Verkställigheten av de fängelsestraff som Domstolen dömer ut är avsedd att äga rum i anslutna stater som har anmält sig vara beredda att ta emot fängelsedömda personer (artikel 103:1). Liksom beträffande verkställighet av de internationella tribunalernas fängelsedomar är detta alltså ett frivilligt åtagande. Det måste emellertid understrykas att Domstolen inte kan fungera om inte ett stort antal av de anslutna staterna är beredda att ta emot fångar för verkställighet. Det är därmed av största vikt att de stater som har förmåga att biträda med verkställighet också gör det. I samband med sitt åtagande att verkställa fängelsestraff har staten viss möjlighet att föreskriva villkor, vilka dock måste vara förenliga med stadgan och godtas av Domstolen för att gälla (artikel 103:2).

Det är Domstolens dömande enheter som i det enskilda fallet skall avgöra var straffet skall verkställas. När Domstolen gör detta val skall den bl.a. ta hänsyn till att en rättvis fördelning mellan staterna uppnås och att en allmänt accepterad internationell konventionsstandard tillämpas vid verkställandet (artikel 103:3). Vidare skall Domstolen beakta den dömdes synpunkter, nationalitet och personliga omständigheter samt andra faktorer såsom omständigheterna kring brottet och förutsättningarna för att fängelsestraffet faktiskt verkställs. Stadgan utesluter inte att straffet avtjänas i den dömdes hemland, men vissa av de faktorer som skall beaktas skulle kunna tala emot detta, t.ex. när hemstaten också är den stat där brottet har begåtts.

När Domstolen har utsett en stat där straffet skall verkställas skall staten omedelbart meddela om den accepterar detta (artikel 103:1 c). Vidare är verkställighetsstaten skyldig att underrätta Domstolen om varje omständighet som i sak kan inverka på villkoren eller tiden för

avtjänandet (artikel 103:2). Domstolen skall efter en sådan underrättelse ges 45 dagar för att avgöra om verkställigheten t.ex. skall överflyttas till en annan stat. Under den tiden får verkställighetsstaten inte frige personen, besluta om straffreduktion eller vidta någon liknande åtgärd.

I sista hand skall verkställigheten ske i värdstaten i enlighet med villkor som skall framgå av högkvartersavtalet mellan Domstolen och den staten (artikel 103:4). Även om Domstolen i dessa fall skall stå för fängelsekostnaderna, kommer värdstaten, dvs. Nederländerna, bara kunna ställa ett begränsat antal fängelseplatser till förfogande. Dessa kommer också att användas för frihetsberövade som ännu inte är dömda. Om en stor del av platserna behöver användas för avtjänande av långa fängelsestraff kan alltså Domstolens praktiska möjligheter att lagföra nya brott komma att inskränkas betydligt. Detta är ytterligare ett skäl för andra anslutna stater att åta sig verkställighet av Domstolens fängelsestraff.

Domstolen får när som helst besluta om överförande av verkställigheten från en stat till en annan och den dömde får ansöka hos Domstolen om att bli överförd (artikel 104).

Med undantag för de särskilda villkor för straffverkställigheten som staten och Domstolen kan komma överens om, föreskriver stadgan att det är Domstolen och inte verkställighetsstaten som skall avgöra vissa frågor. För det första är det utdömda straffet bindande för staterna och verkställighetsstaten får inte förändra det under några omständigheter (artikel 105:1). Staten får heller inte frige personen innan strafftiden har gått ut och endast Domstolen får besluta om strafflindring (artikel 110:1–2). Det är vidare enbart Domstolen som får pröva ett överklagande eller en ansökan om resning (artikel 105:2). Staten där straffet verkställs får inte hindra den dömde från att framställa ett överklagande eller ansöka om extraordinära rättsmedel hos Domstolen och den dömde skall alltid höras innan Domstolen beslutar om strafflindring.

I övrigt skall verkställigheten ske i enlighet nationell rätt, men den måste vara förenlig med en allmänt godtagen standard för behandling av intagna enligt internationella fördrag (artikel 106:2). Vidare får straffverkställigheten inte ske på bättre eller sämre villkor än de som gäller för andra fångar i verkställighetsstaten. För att bl.a. se till att förhållandena uppfyller föreskriven standard skall Domstolen övervaka straffverkställigheten (artikel 106:1). Den dömde skall ha möjlighet att kommunicera med Domstolen utan hinder eller granskning (artikel 106:3).

En ytterligare begränsning vid straffverkställigheten är att den dömde inte utan Domstolens samtycke får lagföras, bestraffas eller utlämnas till tredje land för någon gärning som begåtts före överlämnandet till verkställighetsstaten (artikel 108). Detta gäller dock inte när den dömde

stannar kvar i verkställighetsstaten efter att ha avtjänat sitt straff eller återvänder dit efter att på något sätt ha lämnat staten.

Om den dömde flyr till en annan stat får verkställighetsstaten, efter samråd med Domstolen, vidta åtgärder för att få tillbaka personen för fortsatt straffverkställighet (artikel 111). Staten kan antingen söka den dömde utlämnad enligt en bilateral eller multilateral överenskommelse eller begära att Domstolen begär personen överlämnad, vilket kan ske antingen till den ursprungliga verkställighetsstaten eller till en annan stat för vidare straffverkställighet.

En person som inte är medborgare i verkställighetsstaten får, i enlighet med nationell rätt, överföras till en annan stat när straffet är verkställt (artikel 107:1). Det kan vara fråga om en stat som är skyldig att ta emot personen eller som förklarar sig villig att göra det. Personens egna synpunkter skall beaktas och verkställighetsstaten kan naturligtvis även besluta att personen får stanna kvar. Kostnaderna för överförandet kan i vissa fall bäras av Domstolen (artikel 107:2). I den mån stadgans bestämmelser, se ovan, och nationella regler inte ställer hinder i vägen kan personen också utlämnas till en stat som har begärt detta (artikel 107:3).

Automatisk omprövning av fängelsestraff

Som en del av uppgörelsen om tillämpliga straff ingick även föreskrifter om automatisk omprövning av fängelsestraff, se avsnitt 4.7. Enligt stadgan skall straffen omprövas när två tredjedelar av ett tidsbegränsat straff eller 25 år av ett livstidsstraff har avtjänats (artikel 110:3). Straffet får härvid sänkas om någon eller några särskilt angivna omständigheter föreligger (artikel 110:4). Det kan vara fråga om att personen tidigt och fortlöpande har valt att samarbeta med Domstolen i dess utredningar och lagföring eller frivilligt har biträtt vid verkställighet av vissa avgöranden, framförallt när det gäller sådant som slutligen kommer brottsoffren till godo. Även andra klara och väsentliga förändringar av omständigheterna som kan motivera en sänkning av straffet skall beaktas. De sistnämnda omständigheterna skall utvecklas vidare i Domstolens bevis- och förfaranderegler.

Om den första omprövningen inte leder till någon strafflindring skall Domstolen senare ompröva straffet. Tidsintervall och förutsättningar för omprövningen skall framgå av bevis- och förfarandereglerna (artikel 110:5).

Verkställighet av andra avgöranden och beslut

Bestämmelserna om verkställighet av andra avgöranden som Domstolen fattar, dvs. om böter, förverkande av egendom och gottgörelse till brottsoffer, är stadgan mindre detaljerad. Anledningen är att reglerna i olika stater för verkställighet av sådana typer av avgöranden varierar avsevärt. I vissa stater kan avgörandet verkställas direkt, medan det i andra stater först måste omprövas och omvandlas till ett nationellt beslut. För att överkomma dessa svårigheter föreskriver stadgan bara en skyldighet för de anslutna staterna att ”ge verkan” åt avgörandena (artiklarna 75:5 och 109:1). Hur detta skall ske lämnas däremot till staterna att avgöra. Stadgan föreskriver dock att sådant verkställande skall ske med bevarande av de rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man.

Om staten inte har möjlighet att ge verkan åt ett domstolsbeslut om förverkande skall den i stället vidta åtgärder för att återvinna värdet av det utbyte av brott, den egendom eller de tillgångar som har förklarats förverkade (artikel 109:2). Även i detta fall skall tredjemansrättigheter skyddas. Den egendom som har tagits om hand eller, efter avyttring, dess värde skall överföras till Domstolen (artikel 109:3). Som tidigare nämnts kan den egendom eller de medel som härigenom inflyter till Domstolen, komma att tillföras den brottsofferfond som skall upprättas, se avsnitt 4.6.6.

4.10¶Finansiering

Bestämmelserna om finansiering återfinns i del 12. Det är stadgepartsförsamlingen som fastställer Domstolens budget inklusive kostnaderna för församlingens, byråns och eventuella underorgans möten. Budgeten skall främst finansieras genom uttaxerade bidrag från parterna i stadgan samt dessutom med medel från FN som godkänts av dess generalförsamling, särskilt med avseende på kostnader med anledning av hänskjutanden till Domstolen av situationer från säkerhetsrådet (artikel 115). Vidare kan Domstolen ta emot frivilliga bidrag från regeringar, internationella organisationer, enskilda och andra i enlighet med kriterier som skall antas av stadgepartsförsamlingen (artikel 116).

Eftersom Domstolen inte är ett FN-organ kommer dess normala verksamhet således att i allt väsentligt finansieras genom uttaxerade bidrag från stadgeparterna. Frivilliga bidrag kan endast väntas ge ett visst tillskott. Om FN, genom att dess säkerhetsråd väljer att hänskjuta

situationer till Domstolen i enlighet med artikel 13 b, förorsakar en väsentlig ökning av arbetsbördan och därigenom kostnaderna, så är emellertid tanken att merkostnaden skall täckas av medel från FN. Denna lösning är en kompromiss mellan dem som hävdade att Domstolen, såsom en angelägenhet för hela världssamfundet, helt borde finansieras över FN:s reguljära budget, och dem som menade att Domstolen och dess finansiering enbart är en sak för de stater som väljer att ansluta sig.

Parternas bidrag skall uttaxeras i överensstämmelse med en av stadgepartsförsamlingen fastställd bidragsskala som grundas på den som gäller för FN:s reguljära budget (artikel 117). Stadgepartsförsamlingen skall anta regler och föreskrifter för den ekonomiska förvaltningen (artikel 113). Förslag härom skall utarbetas av den förberedande kommissionen.

4.11¶Avslutande bestämmelser

Stadgans avslutande del 13 innehåller sedvanliga slutbestämmelser om undertecknande, ratificering, godtagande, godkännande och anslutning (artikel 125) respektive giltiga texter, vilka är FN:s sex officiella språk (artikel 128). FN:s generalsekreterare är depositarie för stadgan. Denna träder i kraft när sextio stater har tillträtt den (artikel 126). Detta förhållandevis höga antal valdes för att tillförsäkra att Domstolen vid sitt inrättande har stöd av en vid skara stater i olika delar av världen och därmed kan göra anspråk på att representera hela världssamfundets intresse.

Tvistlösning

Beträffande tvistlösning föreskrivs att tvister som kan uppkomma om Domstolens rättsskipande verksamhet skall avgöras av Domstolen själv. Övriga tvister mellan stadgeparter om tolkningen och tillämpningen av stadgan, som inte kunnat lösas genom förhandlingar, skall hänskjutas till stadgepartsförsamlingen. Denna kan själv försöka lösa tvisten eller lämna rekommendationer om andra sätt. Däri ingår möjligheten att hänskjuta tvisten till den Internationella domstolen (artikel 119).

Reservationer

Inga reservationer får göras till stadgan (artikel 120). Denna viktiga bestämmelse var en del av det förhandlingspaket som slutligen antogs. Ett antal stater önskade en möjlighet till reservation, kanske främst beträffande skyldigheten att till Domstolen överlämna också egna medborgare (se avsnitt 4.8), men också rörande Domstolens jurisdiktion över krigsförbrytelser i icke-internationella konflikter. Andra ansåg att en reservationsmöjlighet allvarligt skulle ha försvagat Domstolens effektivitet och dessutom varit ologisk vad gäller ett avtal av i hög grad institutionell karaktär.

En preciserad reservationsmöjlighet finns dock inbyggd i stadgan som ett led i den slutliga kompromiss som uppnåddes. Det är den övergångsbestämmelse som återfinns i artikel 124 och som medger att en stat, utan hinder av grundreglerna för utövande av jurisdiktion (se avsnitt 4.4.3), vid tillträdet till stadgan får förklara att staten under en period av sju år inte godtar Domstolens jurisdiktion över brottstypen krigsförbrytelser.

Stadgeändringar

Det finns två sätt att ändra stadgan. Ändringar av bestämmelser som är av uteslutande institutionell karaktär kan ske på förenklat sätt och göras när som helst efter stadgans ikraftträdande. Detta gäller artikel 35 om domarnas tjänstgöring, artikel 36:8-9 om domarnas representativitet och tjänstgöringsperiod, artikel 37 om vakanser bland domarna, artikel 38 om presidiet, artikel 39:1 (delvis) om organisationen av Domstolens avdelningar, artikel 39:2 om kamrarnas organisation, artikel 39:4 om domarnas tjänstgöring vid olika avdelningar och kammare, artikel 42:4– 9 om vissa frågor rörande åklagarens kansli, artikel 43:2–3 om vissa frågor rörande registratorskontoret, artikel 44 om Domstolens personal, artikel 46 om entledigande, artikel 47 om disciplinära åtgärder och artikel 49 om löner, arvoden och kostnadsersättning. Ändringar av dessa bestämmelser skall antas av stadgepartsförsamlingen eller av en översynskonferens med två tredjedels majoritet av parterna och träder i kraft för alla parter sex månader efter antagandet (artikel 122:2). Denna typ av ändringar kräver inte ratifikation eller annat godkännande av stadgeparterna.

Andra ändringar av stadgan kan inte ske förrän sju år efter dess ikraftträdande och kräver ratifikation (artikel 121). Detta ger stabilitet åt

stadgan. Antagande skall ske vid ett möte med stadgepartsförsamlingen eller en översynskonferens och fordrar två tredjedels majoritet av stadgeparterna. Ändringen träder i kraft för alla parter ett år efter det att ratifikations- eller anslutningsinstrument av sju åttondelar av parterna har deponerats hos FN:s generalsekreterare.

En särregel (artikel 121:5) gäller dock för ändringar i artiklarna 5–8, som behandlar vilka brottstyper som omfattas av Domstolens jurisdiktion samt beskriver brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Om dessa artiklar ändras, och antingen nya brottstyper införs under Domstolens jurisdiktion såsom aggressionsbrott (jfr artikel 5:2) eller förbud mot användande av viss vapentyp eller stridsmetod (jfr artikel 8:2 b xx) eller ändringar vidtas i gällande brottsbeskrivningar, så får inte Domstolen utöva sin jurisdiktion med avseende på ett brott som omfattas av ändringen i förhållande till en stadgepart som inte har godkänt denna, om brottet har förövats av den partens egna medborgare eller inom dess territorium (jfr artikel 12). En part som inte godtar en dylik ändring ges också rätt att utan hinder av normalt gällande bestämmelser med omedelbar verkan frånträda stadgan. Anledningen till denna särregel för ändringar av de brottstyper som Domstolen har jurisdiktion över och beskrivningen av dessa är den utomordentliga känslighet som omgärdade det slutliga förhandlingspaketets utformning vad gäller brotten och då särskilt frågan om aggressionsbrottets medtagande (se avsnitt 4.3.1).

Detta återspeglas även i bestämmelserna i artikel 123 om översyn av stadgan. Sju år efter stadgans ikraftträdande skall FN:s generalsekreterare sammankalla en översynskonferens som skall behandla eventuella ändringar av stadgan. Översynen kan innefatta, men är inte begränsad till, förteckningen över de brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion enligt artikel 5. Denna bestämmelse utgör ett tillmötesgående gentemot dem som var missnöjda med att Domstolen inte redan från dess inrättande kan utöva sin jurisdiktion över aggressionsbrottet och dem som hade förespråkat att även terroristbrott och internationella narkotikabrott skulle medtas i brottskatalogen. Det finns med artikel 123 en garanti att dessa frågor behandlas i framtiden. Även efter denna obligatoriska översynskonferens skall andra sådana sammankallas om en majoritet av stadgeparterna så godkänner. De regler för antagande och godkännande av ändringar av stadgan som beskrivits ovan gäller även vid översynskonferenser.

Stadgeparts frånträde

I artikel 127 regleras möjligheten till frånträde av stadgan. Ett sådant träder i kraft ett år efter att FN:s generalsekreterare erhållit underrättelse därom (jfr dock särregeln för stadgepart som inte godkänner en stadgeändring beträffande brotten). Av vikt är bestämmelsen att en stat p.g.a. sitt frånträde inte befrias från förpliktelser som den har iklätt sig så länge den var part i stadgan. Frånträdet skall heller inte inverka på pågående brottsutredningar och förfaranden eller på den fortsatta behandlingen av någon fråga där behandling inletts innan frånträdet trädde i kraft.

5¶Överväganden och förslag

5.1¶Godkännande av Romstadgan och verkställighet av Domstolens fängelsestraff

Förslag: Sverige skall tillträda Romstadgan och vid ratifikationen avge en deklaration i enlighet med stadgans 103 om att fängelsestraff som Domstolen har bestämt får verkställas här.

Bedömning: Ratifikation av stadgan kräver inte någon grundlagsändring.

Skälen för förslagen och bedömningen:

Sveriges tillträde till Romstadgan

Frågan om att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol för de grövsta överträdelserna av den internationella humanitära rätten har gamla anor och har behandlats inom FN sedan dess bildande. Först med det kalla krigets slut och inrättandet av de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda har en stadga för en sådan domstol kunnat antas av ett stort antal stater. Den huvudsakliga avsikten med Domstolen är att få slut på den straffrihet som hittills i stor utsträckning förekommit beträffande dessa brott genom att sporra staterna att själva utreda och lagföra sådana brott och, i andra hand, tillhandahålla en internationell ordning för lagföring. Inrättandet av Domstolen är ett viktigt steg framåt för att främja respekten för de folkrättsliga regler som gäller i väpnade konflikter och för att motverka att allvarliga brott mot mänskliga rättigheter begås också i fredstid.

Sverige har under lång tid varit starkt engagerat för att främja utvecklingen av den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter och mänskliga rättigheter och har aktivt medverkat i det arbete som lett fram till Romstadgan. Genom att tillsammans med andra industrialiserade länder ansluta sig till stadgan kan Sverige bidra till att

andra stater – där riskerna för väpnade konflikter är mycket större eller sådana konflikter pågår – också ansluter sig. Sverige bör därför finnas med bland de 60 anslutna stater som krävs för att Domstolen skall komma till stånd. Såsom redovisas i det närmast följande under särskilda rubriker görs den bedömningen att Romstadgans regler är förenliga med regeringsformens bestämmelser om nåd och resning, om statschefens och andra offentliga funktionärers immunitet och om skydd för svenska medborgare mot landsförvisning. Det föreslås därför att Sverige skall tillträda Romstadgan. Ett tillträde till stadgan kräver viss lagstiftning. Den frågan behandlas i avsnitt 5.2.

Verkställighet av Domstolens fängelsestraff

I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 4.9, är de anslutna staterna inte formellt förpliktade att åta sig straffverkställighet för de fängelsestraff som Domstolen bestämmer. Däremot är det av största vikt att så många stater som möjligt godtar straffverkställighet för att Domstolen skall kunna fungera på ett effektivt sätt. För på bästa sätt främja Domstolen och dess verksamhet bör därmed de anslutna staterna skapa möjligheter för sådan straffverkställighet.

Sverige hör till de, tyvärr relativt få, stater som har godtagit att fängelsestraff som någon av de internationella brottmålstribunalerna dömer ut får verkställas i landet.

Det är närmast en självklarhet att Sverige bör åta sig att verkställa fängelsestraff som Domstolen har beslutat. Det behov av lagstiftning som detta ställningstagande ger upphov till redovisas i avsnitt 5.2 och den närmare utformningen av villkoren och reglerna för sådan straffverkställighet behandlas i avsnitt 5.9.1. Frågor om verkställighet av fängelsestraff för brott mot Domstolen och dess verksamhet redovisas i avsnitt 5.10. Beträffande övriga förklaringar som Sverige bör göra i samband med ratifikation av stadgan, se avsnitt 5.12.

Romstadgans förhållande till 10 kap. 5 § regeringsformen

Inrättandet av Domstolen innebär ingen inskränkning av utrymmet för svensk rättsskipning och annan myndighetsutövning när det gäller lagföring för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Tvärtom innebär stadgans komplementaritetsprincip ett uttryckligt företräde för nationell lagföring som sker på ett korrekt sätt och en uppmaning till staterna att i första hand sköta den uppgiften. Om nationella åtgärder har inletts får Domstolen ta sig an saken endast om staten saknar verklig vilja eller förmåga att på ett tillbörligt sätt genomföra

undersökningen eller lagföringen. Detta skiljer sig från vad som gäller i förhållande till de existerande tribunalerna, vars stadgor ger tribunalerna behörighet med företräde framför nationella domstolar.

Redan i dag överensstämmer svenska straffrättsliga bestämmelser väl med de brott som Domstolen enligt stadgan skall pröva. De svenska reglerna är dessutom föremål för en översyn, se vidare avsnitt 5.2. Det finns därför anledning att utgå från att det i svensk rätt kommer att finnas utrymme – såväl i fråga om behörighet som om materiella straffrättsliga bestämmelser – för att lagföra aktuella brott. Domstolen och svenska domstolar kommer därmed att ha parallell behörighet. Det finns vidare skäl för antagandet att lagföring som sker i Sverige kommer att ges företräde i enlighet med komplementaritetsprincipen.

Det kan emellertid inte uteslutas att ett svenskt förfarande i vissa fall kan vara praktiskt omöjlig att genomföra, särskilt när gärningarna har begåtts långt bort och om den väpnade konflikten dessutom fortfarande pågår. I fråga om en sådan, på praktiska realiteter grundad oförmåga, kan Sverige sägas överlämna rättsskipande uppgifter till Domstolen genom att ansluta sig till stadgan. Det kan också tänkas andra skäl för att låta Domstolen utreda och lagföra brott i stället för att detta sker nationellt. Olika överväganden kan t.ex. medföra att Sverige väljer att hänskjuta en viss situation till Domstolen enligt artikel 13 a trots att det föreligger formell behörighet att pröva saken i Sverige. En annan sak är att den verksamhet som Domstolen därvid utövar inte utgör svensk rättskipning eller svensk myndighetsutövning.

Domstolen är ett självständigt, mellanfolkligt organ med uppgift att utreda och lagföra vissa brott. Domstolens mandat följer av dess stadga och dess funktionärer handlar på Domstolens vägnar och är ansvariga inför Domstolen. Verksamheten är dock i första hand uppbyggd på samarbete med stater och andra. Det är därmed främst nationella myndigheter som skall vidta åtgärder på en stats territorium som kan innefatta myndighetsutövning. Med myndighetsutövning avses normalt beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter, som kommer till stånd och får sina rättsverkningar mot enskilda i kraft av offentligrättsliga regler och som beslutas ensidigt av det allmännas företrädare i en monopolställning som gör det omöjligt för någon enskild att vidta samma åtgärd med motsvarande verkan. Ett typexempel är olika tvångsåtgärder i brottmål. När svenska myndigheter utför sådana åtgärder på begäran av Domstolen är det fråga om svensk myndighetsutövning som står under JK:s och JO:s tillsyn.

Stadgan medger emellertid även att Domstolens åklagare under vissa förutsättningar får vidta utredningsåtgärder på en stats territorium. De åtgärder som åklagaren får utföra i en stat med stöd av artikel 99:4, dvs. inom ramen för det rättsliga samarbetet, undantar uttryckligen alla

former av tvångsåtgärder. Som exempel på en möjlig åtgärd anges förhör med någon som frivilligt medverkar till detta. De åtgärder som nu avses kan inte anses innefatta någon myndighetsutövning och ger inte upphov till något behov av särskild lagstiftning

Stadgan ger däremot Domstolen ett starkt begränsat utrymme för att i undantagsfall vidta utredningsåtgärder, som också kan inbegripa myndighetsutövning, på en stats territorium utan att statens samtycke har kunnat inhämtas (artikel 57:3 d). För sådana åtgärder krävs förundersökningskammarens tillstånd och de får endast vidtas om det har slagits fast att staten helt klart saknar förmåga att tillmötesgå en framställning om rättslig hjälp från Domstolen på grund av att det inte finns någon myndighet som är behörig att verkställa den. Det är alltså främst fråga om stater vars myndighetsstruktur har slagits sönder, t.ex. på grund av den konflikt där de aktuella brotten har begåtts. De höga rättssäkerhetskrav som allmänt ställs i stadgan gäller naturligtvis även i dessa fall. Stadgan säger inget om hur sådana åtgärder skall kunna genomföras och de fordrar med all sannolikhet att någon annan internationell insats pågår i staten i fråga. Det är ytterst osannolikt att bestämmelsen någonsin kommer att tillämpas i förhållande till Sverige. Med hänsyn till att dess tillämpning förutsätter frånvaro av nationella myndigheter kan inte heller särskilda regler anses vara påkallade då de knappast kan förväntas få någon praktisk betydelse. Bestämmelsen innebär dock att ett mellanfolkligt organ medges rätt att i visst fall vidta åtgärder på svenskt territorium som kan innefatta myndighetsutövning. Även detta kan uppfattas som ett överlämnande av svensk rättsskipande verksamhet, om än begränsat till mycket speciella omständigheter.

Det finns således anledning att iaktta de särskilda bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen i samband med att Riksdagen tar ställning till frågan om godkännande av Romstadgan.

Domstolens verksamhet sedan stadgan har trätt i kraft utgör dock inte någon svensk myndighetsutövning eller rättsskipande verksamhet. De brottsutredningar och den lagföring som Domstolens genomför är i stället ett fullgörande av uppgifter inom Domstolens mandat och i dess egen verksamhet. Den verksamheten står inte under Justitiekanslerns eller Justitieombudsmannens tillsyn.

Regeringsformens regler om nåd och resning

Av Romstadgan framgår bl.a. att det av Domstolen fastställda straffet är bindande och att en stat inte får förändra det på något sätt (artikel 105:1). Vidare föreskrivs att den verkställande staten inte skall frige den dömde förrän den av Domstolen angivna strafftiden har löpt ut (artikel

110:1). Det innebär t.ex. att den stat där verkställigheten sker inte får benåda den dömde.

Romstadgans bestämmelser om nåd skiljer sig från vad som gäller enligt stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna där det endast föreskrivs att frågor om nåd skall prövas av tribunalen på visst sätt. I samband med den svenska lagstiftningen uttryckte regeringen att såväl tribunalen som en stat kan avgöra frågor om nåd och att detta inte påverkar regeringens formella makt att bevilja nåd i enskilda fall enligt 11 kap. 13 § regeringsformen (prop. 1995/96:48 s. 15). Romstadgans bestämmelser innebär dock inte heller något formellt förbud för en stat att pröva en uppkommen fråga om nåd. Regeringens rätt att bevilja nåd enligt regeringsformen är vidare diskretionär och innebär inte någon rättighet för en enskild att benådas om vissa förutsättningar är uppfyllda. Det saknas anledning att utgå från att regeringen skulle använda sin diskretionära befogenhet att bevilja nåd om detta skulle innebära ett brott mot ett internationellt åtagande. Romstadgans bestämmelser i nu anfört hänseende bör därför inte anses strida mot regeringsformens bestämmelser om regeringens nåderätt.

Romstadgan föreskriver vidare att överklaganden och ansökningar om resning endast skall prövas av Domstolen (artikel 105:2). Stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna saknar däremot sådana bestämmelser. I 11 kap. 11 § regeringsformen finns föreskrifter om vilken svensk domstol som skall pröva bl.a. frågor om resning. Detta är emellertid bestämmelser om intern svensk kompetensfördelning och de avser endast extraordinära rättsmedel mot svenska avgöranden. Det förhållandet att ett utländskt avgörande erkänns och kan verkställas i Sverige innebär dock inte att svensk domstol kan pröva en ansökan om resning beträffande det utländska avgörandet (se NJA 1975 C 285 där Högsta domstolen avvisade en ansökan om resning mot ett finskt avgörande om underhåll till barn). Romstadgans regler om resning är därmed väl förenliga med regeringsformen.

Regeringsformens regler om statschefens och andra offentliga funktionärers immunitet

För lagföring inför Domstolen föreskriver Romstadgan att en persons officiella ställning som statschef, statsråd, vald ledamot av en politisk församling eller offentlig tjänsteman inte fritar personen från straffrättsligt ansvar enligt stadgan eller utgör grund för strafflindring (artikel 27:1). I konsekvens med denna bestämmelse föreskrivs vidare att immunitet eller särskilda förfaranderegler som följer av nationella eller internationella regler inte skall förhindra Domstolen från att utöva sin

jurisdiktion (artikel 27:2). Sådana regler är nödvändiga för att Domstolen skall kunna fylla sin funktion och också kunna lagföra dem som är ytterst ansvariga för de allvarliga brott som omfattas av Domstolens mandat. De nuvarande tribunalernas stadgor innehåller en liknande reglering av principerna för personligt straffansvar (se artikel 7 i Jugoslavientribunalens och artikel 6 i Rwandatribunalens stadga).

Detta är alltså bestämmelser som reglerar Domstolens eget arbete och som inte innebär några förpliktelser för de stater som ansluter sig till stadgan att lagföra personer som nationellt åtnjuter straffrättslig immunitet. De ger emellertid, sammantagna med den samarbetsskyldighet för anslutna stater som stadgan föreskriver, upphov till vissa grundlagsrättsliga frågor.

Enligt regeringsformen åtnjuter vissa officiella funktionärer straffrättslig immunitet. När det gäller riksdagsledamöter kan den immunitet som föreskrivs hävas genom riksdagsbeslut och är därmed inte absolut (4 kap. 8 § regeringsformen). Nuvarande eller förutvarande statsråd får dömas för brott i utövningen av statsrådstjänsten endast om han eller hon grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt (12 kap. 3 § regeringsformen). Åtal skall i så fall väckas av Konstitutionsutskottet och talan prövas av Högsta domstolen. Ledamöter av Högsta domstolen och Regeringsrätten får åtalas för brott i tjänsten, vilket då skall väckas av Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern (12 kap. 8 § regeringsformen). De brott som omfattas av Romstadgans måste under alla omständigheter betraktas som grova. Det finns vidare anledning att utgå från att de även utgör brott enligt svensk rätt, se vidare avsnitt 5.2. Därmed skulle de nu nämnda funktionärerna kunna bli föremål för svensk lagföring eller, för det hypotetiska fall att så inte skulle ske, kunna överlämnas för lagföring inför Domstolen. Det bör framhållas att brott som en sådan person begår utom tjänsten inte omfattas av immuniteten.

När det gäller statschefen föreskriver regeringsformen undantagslöst att konungen inte kan åtalas för sina gärningar (5 kap. 7 § regeringsformen). Detta gäller såväl gärningar i tjänsten som i egenskap av privatperson och avsikten är att freda statschefen från förföljelse. Straffrättslig immunitet tillkommer även en riksföreståndare i fråga om gärningar som statschef.

Det är naturligtvis högst otroligt att frågan om den svenska statschefen, eller en som statschef fungerande riksföreståndare, någonsin skulle komma att misstänkas för brott av det slag som Domstolen skall hantera. Stadgan är utformad för att ge Domstolen möjlighet att lagföra dem som är ytterst ansvariga för sådana brott, dvs. även statschefer med en reell verkställande makt. Till skillnad från vad som gäller i många andra länder har den svenska statschefen en konstitutionell ställning som är starkt begränsad och den innefattar inte någon rätt att formellt fatta, godkänna eller verkställa några beslut som skulle kunna innebära ett

brott i Romstadgans mening. Historiska skäl ligger bakom den immunitet som föreskrivs.

Mot den bakgrunden bör inte reglerna i 5 kap. 7 § regeringsformen hindra att Sverige ansluter sig till stadgan. En konvention som innebär direkta förpliktelser som står i strid med grundlagen kan naturligtvis inte ingås utan att grundlagen ändras. Det är emellertid inte fallet här utan det är i stället fråga om att ett mellanfolkligt organ ges behörighet att kunna fatta bindande beslut i framtiden, vilka teoretiskt skulle kunna ställa Sverige i en situation där grundlagen inte medger att beslutet efterlevs. En sådan risk föreligger dock i princip alltid om det inte i konventioner av detta slag anges att det internationella organets kompetens skall vara begränsat av föreskrifter i nationella grundlagar (vilket naturligtvis skulle undergräva organets funktion och effektivitet) eller att grundlagen ändras varje gång anslutning sker till ett sådant organ med självständig beslutsbehörighet. Redan anslutningen till FNstadgan med säkerhetsrådets vidsträckta kompetens och därmed bundenheten i förhållande till de nuvarande brottmålstribunalerna visar på detta. Blott det förhållandet att Sverige i en hypotetisk framtida situation skulle kunna komma att vara förhindrat, enligt grundlagen, att efterkomma en viss framställning bör inte heller vara tillräckligt för att ändra grundlagen i detta hänseende.

Det bör understrykas att det nu anförda inte innebär något ställningstagande hur frågan om immunitet enligt 2 kap. 7 § regeringsformen bör bedömas om statschefen skulle göra sig skyldig till ett allvarligt folkrättsbrott. Om frågan om ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser skulle uppkomma någon gång i framtiden kan det inte uteslutas att förutsättningarna för att tillämpa immunitetsbestämmelserna skulle kunna ifrågasättas. Inom folkrätten sker en utveckling som betonar betydelsen av att enskilda kan hållas ansvariga för brott av sådant slag och som innebär en förändrad syn på statschefers immunitet. Inte minst Domstolen och dess verksamhet kan förväntas påverka synen på dessa frågor i framtiden.

De bedömningar som här redovisas överensstämmer med de överväganden som har gjorts i Norge (se St.prop. nr. 24/1999-2000 s. 47 ff.) och Danmark (se Lovforslag L 20, Folketinget 2000-01, s. 37 f.) beträffande förhållandet mellan motsvarande bestämmelser i de norska och danska grundlagarna och Romstadgan.

Regeringsformens förbud mot landsförvisning

Den principiella skyldigheten enligt Romstadgan att överlämna egna medborgare till Domstolen för lagföring motsvarar vad som gäller i förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. I enlighet med vad som uttalades i samband med lagstiftningen för tribunalerna kan skyddet för svenska medborgare mot landsförvisning enligt 2 kap. 7 § regeringsformen uppfattas så att det under vissa förhållanden även avser utlämning av en svensk medborgare på grund av brott (se prop. 1993/94:142 s. 30 och 1995/96:48 s. 15 f., vilka hänvisar till bet. 1975/76:KU56 s. 32).

Till skillnad från vad som gäller beträffande tribunalerna innebär komplementaritetsprincipen enligt Romstadgan att Sverige alltid har rätt att med företräde framför Domstolen lagföra ett brott av aktuellt slag här i landet. Därvid kan situationer undvikas där det kan ifrågasättas om ett överlämnande av en svensk medborgare till Domstolen är förenligt med skyddet mot landsförvisning. I andra fall skulle det, i likhet med vad som sades i förarbetena till tribunallagen, kunna vara en förutsättning för överlämnande att ett eventuellt fängelsestraff skall verkställas i Sverige. Såsom redan har anförts bör Sverige medge att även fängelsestraff som Domstolen har dömt ut skall kunna verkställas här. Stadgan utesluter inte att den som dömts kan få verkställa sitt fängelsestraff i hemlandet och under förhandlingarna om bevis- och förfaranderegler har det föreslagits att den dömdes möjligheter till rehabilitering särskilt skall anges som ett skäl vid val av verkställighetsland. Genom att medge straffverkställighet i Sverige finns det därmed goda skäl att utgå från att Domstolen skulle efterkomma en svensk begäran i ett visst fall om att ett fängelsestraff skall verkställas här i landet, i vart fall om Sverige inte har tagit aktiv del i den aktuella väpnade konflikten.

Landsförvisningsförbudet innebär därmed inte något hinder mot en ratifikation av Romstadgan.

5.2¶Lagstiftningsbehovet

Bedömning: Lagstiftning krävs för att Sverige skall kunna uppfylla förpliktelserna enligt följande artiklar i Romstadgan: • artiklarna 59, 86–97 och 99–101 om rättsligt samarbete med

Domstolen, • artikel 20 om rättsverkningar av Domstolens domar och rätte-

gångshinder i Sverige, • artiklarna 75 och 109 om verkställighet av vissa avgöranden, • artikel 70 om brott mot Domstolen och dess verksamhet, och • artikel 48 om immunitet och privilegier.

Lagstiftning krävs också för att fängelsestraff som Domstolen har dömt ut skall kunna verkställas i Sverige enligt artiklarna 103 och 105-108. I övrigt krävs ingen ny eller ändrad lagstiftning.

Lagstiftning som krävs med anledning av artikel 70 (brott mot Domstolen och dess verksamhet) och som rör materiella straffrättsliga frågor och straffrättslig jurisdiktion bör utredas särskilt.

Skälen för bedömningen: Om Sverige ratificerar Romstadgan, vilket föreslås i avsnitt 5.1, inträder också en skyldighet att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla de förpliktelser som följer av stadgan. Flertalet av stadgans 128 artiklar innehåller bestämmelser som gäller endast för Domstolen. De påkallar därmed inte några lagstiftningsåtgärder från svensk sida.

Ett antal artiklar innehåller emellertid bestämmelser som ger upphov till förpliktelser för de anslutna staterna, vilka bör eller måste regleras genom lagstiftning i Sverige för att de åtaganden som en ratifikation av stadgan innebär skall kunna uppfyllas. Det gäller i första hand bestämmelser som behandlar olika former av rättsligt samarbete mellan en ansluten stat och Domstolen. I det avseendet gäller enligt stadgan att de anslutna staterna måste se till att det finns rättslig reglering som gör det möjligt för staten att uppfylla den samarbetsskyldighet som föreskrivs (artikel 88). I detta sammanhang bör även andra frågor, såsom sekretessfrågor, uppmärksammas.

Stadgan innehåller dessutom förpliktelser när det gäller verkställighet av vissa avgöranden som Domstolen fattar. Därutöver innehåller stadgan vissa förpliktelser när det gäller straffrättslig lagstiftning. Slutligen medför vissa bestämmelser om immunitet och privilegier krav på svensk lagstiftning.

Rättsligt samarbete med Domstolen

Bestämmelser om en ansluten stats rättsliga samarbete med Domstolen finns huvudsakligen i stadgans del 9 (artiklarna 86-102). Flertalet av dessa bestämmelser, som rör överlämnande av brottsmisstänkta personer och andra former av rättslig hjälp till Domstolen, kräver svensk lagstiftning. Det gäller dock inte bestämmelserna i artikel 98 som enbart reglerar Domstolens egen verksamhet och artikel 102 som innehåller definitioner.

Även andra bestämmelser i stadgan har betydelse för det rättsliga samarbetet och måste därför beaktas när lagstiftning sker. Det gäller särskilt artiklarna 54, 55 och 57 om brottsutredningen, artikel 59 om frihetsberövanden, artikel 68 om vittnesskydd m.m. och artiklarna 72-73 om information som rör nationell säkerhet. Av artiklarna 55:2 och 59 följer dessutom förpliktelser för de anslutna staterna. De föreskrifter som föranleds av artikel 55:2 behöver dock inte ges i lag, se avsnitt 5.4.4. Vidare ger föreskrifterna i artikel 20 om domars rättsverkningar och rättegångshinder (ne bis in idem) upphov till behov av lagstiftning.

I fråga om verkställighet av vissa avgöranden som Domstolen får meddela ger stadgan upphov till skyldigheter som fordrar lagstiftning. Stadgan föreskriver att de anslutna staterna är skyldiga att med vissa villkor ”ge effekt” åt Domstolens avgöranden angående böter, förverkande och gottgörelse (artiklarna 75 och 109). När det gäller gottgörelse till brottsoffer kan det också bli aktuellt att verkställa säkerhetsåtgärder (artiklarna 57, 75 och 93). Frågan om straffverkställighet när det gäller fängelsestraff behandlas separat nedan.

Lagstiftning angående brott mot Domstolen och dess verksamhet

Stadgan ställer vidare krav på att vissa gärningar som riktas mot Domstolen och dess verksamhet skall införas (artikel 70). Bestämmelserna har redovisats i avsnitt 4.6.8.

När det gäller det rättsliga samarbete som stadgan föreskriver för dessa fall – utlämning och annan rättslig hjälp i brottmål – bör frågan om svensk lagstiftning behandlas i detta ärende. Detsamma gäller för förfarandet när Domstolen överlämnar åt Sverige att sköta lagföringen samt frågan om verkställighet av straff som Domstolen bestämmer i dessa fall. Dessa frågor tas upp i avsnitt 5.10.

De anslutna staterna är också förpliktade att utvidga de straffrättsliga bestämmelser som avser att skydda nationella domstolars verksamhet till att också gälla i förhållande till Domstolen. Dessa förändringar av den nationella rätten behöver dock vara genomförda först när Domstolen har inrättats och påbörjat sin verksamhet. De materiella straffrättsliga frågor

som artikel 70 ger upphov till bör analyseras särskilt och kommer därför inte att tas upp här. I det sammanhanget bör också övervägas vilka föreskrifter som behövs för att reglera förhållandet mellan Domstolens lagföring av dessa brott och lagföring i Sverige. En kort redovisning av dessa frågor ges dock som bakgrund till de förslag som lämnas angående samarbete med Domstolen rörande sådant brott, se avsnitt 5.10.

Straffrättslig lagstiftning

När det gäller straffrättsliga bestämmelser innebär stadgan inte något åtagande att de brott eller straffrättsliga principer som där föreskrivs skall införlivas också i de anslutna staternas rättsordningar. Undantag gäller dock i fråga om brott som riktar sig mot Domstolens verksamhet (artikel 70), vilket har redovisats ovan.

Stadgans s.k. komplementaritetsprincip (se avsnitt 4.4.5), som innebär att nationell lagföring skall ha företräde, och dess tydliga avsiktsförklaring att det i första hand är staterna som skall ansvara för lagföringen av de brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, medför dock en moralisk skyldighet att tillhandahålla lagstiftning som möjliggör sådan lagföring. Detta är alltså inte någon formell rättslig förpliktelse och de nationella bestämmelserna behöver naturligtvis inte utformas på samma sätt som i stadgan. Samtidigt bör det ligga i statens egna intresse att så långt som möjligt ha samma rättsliga möjligheter som Domstolen att lagföra sådana brott. För svensk del kan rättsliga möjligheter att ta hand om lagföringen dessutom ha betydelse för vissa grundlagsfrågor som stadgan ger upphov till (se avsnitt 5.1)

Det bör noteras att svensk rätt redan i dag innehåller en internationellt sett vidsträckt domsrätt och materiella straffrättsliga bestämmelser för dessa slags brott. Den internationella rätten har dock under senare tid genomgått stora förändringar och under den 12 oktober 2000 har regeringen givit en utredare i uppdrag att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller vissa internationella brott inom folkrätten (Dir. 2000:76, Straffansvar för brott mot mänskligheten och andra internationella brott enligt folkrätten). De brott som särskilt avses är folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (f.n. kallat folkrättsbrott i svensk rätt). I samband därmed skall även frågor om preskription för de aktuella brotten övervägas. Utredaren skall vidare se över de svenska reglerna om straffrättslig domsrätt i fråga om sådana brott när de har begåtts utomlands. Vid översynen skall utredaren särskilt att beakta innehållet i Romstadgan. Uppdraget skall redovisas senast den 31 oktober 2002.

Verkställighet i Sverige av Domstolens fängelsestraff

Ett medgivande att verkställa Domstolens fängelsestraff, vilket föreslås i avsnitt 5.1, ställer krav på svensk lagstiftning. Det gäller bestämmelserna i artiklarna 103 och 105-108 i stadgan. Stadgan ger utrymme för de stater som godtar sådan straffverkställighet att komma överens med Domstolen om vissa villkor för verkställigheten (artikel 103). Vissa villkor gäller i dag för straffverkställighet av de internationella brottmålstribunalerna domar (se 12 a § tribunallagen) och det bör övervägas om motsvarande eller andra villkor också skall föreskrivas i förhållande till Domstolen, se vidare i avsnitt 5.9.1. Verkställighet av fängelsestraff som dömts ut för brott mot Domstolen och dess verksamhet redovisas i avsnitt 5.10.

Övrigt lagstiftningsbehov

Utöver vad som sagts ovan krävs det lagstiftning för att uppfylla stadgans bestämmelser om immunitet och privilegier (artikel 48) och om sekretess för uppgifter som Domstolen lämnar (artikel 87:3). Dessa frågor behandlas i avsnitt 5.11.

5.3¶En ny lag om samarbete med Domstolen

Förslag: En ny lag införs med bestämmelser om rättsligt samarbete med Domstolen. Alla former av samarbete med Domstolen omfattas av lagen och bestämmelserna bör utformas i så nära anslutning som möjligt till de regler som gäller för internationell rättslig hjälp i brottmål och utlämning för brott i allmänhet och i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna. Regeringen utfärdar tillämpningsföreskrifter i anslutning till lagen.

Skälen för förslagen: I förhållande till de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda har Sverige, liksom flera andra länder, infört särskild lagstiftning beträffande det rättsliga samarbetet. Det har skett i en särskild lag – lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) – som trädde i kraft den 1 juli 1994. I samband därmed ändrades även lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, men ingen annan lagstiftning.

Tribunallagen tillkom för att uppfylla skyldigheterna i förhållande till tribunalen för f.d. Jugoslavien. Den har därefter ändrats från den 1 januari 1996 med anledning av Rwandatribunalens inrättande. I

samband därmed infördes även särskilda bestämmelser som möjliggör straffverkställighet av tribunalernas fängelsedomar i Sverige. Genom lagändringar som nyligen beslutats av riksdagen har det införts nya bestämmelser som avser villkorlig frigivning av den som dömts av en tribunal och som avtjänar straffet i Sverige samt om undersökning av hur sådana fångar behandlas (prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000: JuU19, rskr. 1999/2000:216, SFS 2000:573).

I förarbetena till tribunallagen konstaterades att den svenska lagstiftningen om internationell rättshjälp – numera internationell rättslig hjälp – i brottmål genomgående innehåller villkor som inte kan tillämpas i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna och att det därför inte var tillräckligt att utvidga den existerande lagstiftningen till att också gälla för tribunalerna (prop. 1993/94:142 s. 28). I stället infördes den särskilda lagen som i största möjliga utsträckning bygger på hänvisningar till ordinarie lagstiftning om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.

Även Romstadgan innehåller en mängd bestämmelser om rättsligt samarbete som skapar behov av lagstiftning. Det rättsliga samarbete som krävs för att Domstolen skall kunna fungera och som föreskrivs i stadgan avviker på vissa viktiga punkter från vad som gäller för motsvarande former av samarbete mellan stater. Inte heller i detta fall kan de skyldigheter som följer av stadgan tas om hand genom en utvidgning av ordinarie lagstiftning till att också gälla i förhållande till Domstolen. Stadgans bestämmelser är vidare mer detaljerade och de avviker delvis från föreskrifterna om samarbete i stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna. Domstolen är dessutom avsedd att vara en permanent institution medan tribunalerna kan förväntas att upphöra i framtiden. Allt detta talar för att en särskild lag införs om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

För att underlätta tillämpningen av den nya lagen bör den utformas i så nära anslutning som möjligt till bestämmelserna i den ordinarie lagstiftningen om internationell rättslig hjälp i brottmål och om utlämning för brott samt i tribunallagen. En ny lag om internationell rättslig hjälp i brottmål har nyligen beslutats av riksdagen (prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000: JuU19, rskr. 1999/2000:216, SFS 2000:562). I den nya lagen som har trätt i kraft den 1 oktober 2000 samlas de nuvarande reglerna om rättslig hjälp i brottmål med förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol, husrannsakan, beslag och kvarstad, liksom reglerna om överförande av frihetsberövade till en annan stat för förhör, vilka utvidgas till att omfatta fler situationer. I lagen finns också nya bestämmelser om hjälp med telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning samt andra åtgärder

som avses i 28 kap. rättegångsbalken utöver husrannsakan. Lagen, som inte omfattar polissamarbete, hindrar inte att hjälp lämnas med andra åtgärder om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd. Bestämmelser om delning av förverkad egendom med en annan stat finns också i lagen. I samma lagstiftningsärende beslutades även följdändringar i tribunallagen. För rättslig hjälp till en tribunal gäller den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål med vissa angivna undantag (se 9 a § enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000).

Den nya lagen om rättsligt samarbete med Domstolen bör reglera alla åtgärder som Domstolen kan begära med stöd av stadgan. Därmed omfattas överlämnande av misstänkta och tilltalade till Domstolen för lagföring och alla andra former av rättslig hjälp i brottmål. Vidare bör lagen omfatta bestämmelser om verkställighet av Domstolens avgöranden. Även de processrättsliga bestämmelser som behövs med anledning av stadgans reglering av brott mot Domstolen och dess verksamhet (artikel 70) bör omfattas av den nya lagen. Regeringen utfärdar de tillämpningsföreskrifter som behövs i anslutning till lagen.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att lagen inte innehåller bestämmelser om lagföring i Sverige av motsvarande brott med stöd av den s.k. komplementaritetsprincipen (se avsnitt 4.4.5). Sådan lagföring följer vanliga regler om förundersökning och rättegång i brottmål och det samarbete med andra stater som kan behövas i dessa fall skall ske enligt de regler om sådant samarbete som gäller i allmänhet. De åtgärder gentemot Domstolen som kan vara påkallade för dess tillämpning av komplementaritetsprincipen, dvs. en begäran om överlämnande till Sverige att sköta utredningen eller en invändning om bristande jurisdiktion eller processförutsättningar (artiklarna 18 och 19, se avsnitt 4.6.1), kan fullgöras av regeringen utan några särskilda föreskrifter.

5.4¶Lagstiftning om rättslig hjälp till Domstolen

5.4.1¶Åtgärder som Sverige skall kunna bistå med

Förslag: Alla rättsliga åtgärder som kan lämnas till en annan stat enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall vara tillgängliga för Domstolen. Andra författningar som föreskriver rättslig hjälp i brottmål till en annan stat skall också gälla i förhållande till Domstolen.

Rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning i Sverige skall kunna lämnas på begäran av en annan stat, Domstolen och de internationella brottmålstribunalerna.

Skälen för förslagen: I Romstadgan (artikel 93:1) anges olika åtgärder som de anslutna staterna skall bistå Domstolen med. Det gäller t.ex. eftersökning och identifiering av personer (punkt a), bevisupptagning (punkt b), förhör med misstänkta (punkt c), tillfällig överföring av personer till Domstolen (punkt f och artikel 93:7), platsundersökningar (punkt g), husrannsakan och beslag (punkt h), tillhandahållande av protokoll och andra handlingar (punkt i), säkrande av bevisning (punkt j) samt identifiering, uppsökande och säkrande av utbyte av brott, tillgångar och egendom samt brottsverktyg för ett senare förverkande (punkt k). Förutom de specificerade åtgärderna innehåller stadgan en allmän bestämmelse att staterna på Domstolens begäran även skall lämna varje annan form av biträde, som inte är förbjuden enligt nationell rätt, i syfte att främja utredning och åtal av brott som faller under Domstolens jurisdiktion (artikel 93:1 l).

De olika rättsliga åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål anges i 1 kap. 2 §. Lagen omfattar förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör, förhör genom videokonferens, kvarstad, beslag, husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och överförande av frihetsberövade för förhör m.m.. Dessutom kan rättslig hjälp lämnas i form av andra åtgärder än de som anges särskilt, dock under förutsättning att tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd inte används (andra stycket). I likhet med vad som gäller i förhållande till de

internationella tribunalerna (se prop. 1999/2000:61 s. 174) bör alla de åtgärder som kan lämnas till en annan stat också vara tillgängliga för Domstolen.

Genom att tillhandahålla alla de åtgärder som omfattas av lagen så uppfylls flertalet av de åtgärder som anges särskilt i stadgan (artikel 93:1). I det följande kommenteras de olika åtgärder som anges i stadgan (artikel 93:1 a till l) närmare samt hur de förhåller sig till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och annan lagstiftning.

5.4.1.1¶Eftersökning och identifiering av personer och egendom samt tillhandahållande av allmänna handlingar

Enligt stadgan skall de anslutna staterna bistå med att söka efter och identifiera personer eller egendom (punkt a) och att tillhandahålla allmänna handlingar (del av punkt i). Rättslig hjälp som här avses kan normalt lämnas utan att tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder behöver tillgripas. Sådan hjälp kan därmed lämnas till Domstolen utan särskilt lagstöd enligt 1 kap. 2 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ( se prop. 1999/2000:61 s. 80).

För att bl.a. genomföra identifiering är det dessutom möjligt för Domstolen att begära kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken med stöd av 1 kap. 2 § första stycket 5 i den nämnda lagen (se även 4 kap. 18 §). Därmed finns det t.ex. möjligheter att ta fingeravtryck, fotografier eller DNA-test (28 kap. 11, 12 och 14 § rättegångsbalken, se även prop. 1999/2000:61 s. 81 och 200). Detta går utöver vad stadgan uttryckligen kräver i form av åtgärder för eftersökning och identifiering, men bör tillämpas även i förhållande till Domstolen för att uppfylla föreskriften i artikel 93:1 l, se vidare avsnitt 5.4.1.11. I enlighet med förslaget i avsnitt 5.4.2 skall åtgärder av detta slag inte förenas med något krav på dubbel straffbarhet.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ger därmed utrymme för åtgärder som mer än väl uppfyller stadgans krav på rättslig hjälp med eftersökning och identifiering. En anslutning till Romstadgan innebär dessutom att Domstolen kan, med stöd av stadgan, begära att uppgifter ur belastningsregistret lämnas – se 11 § lagen (1998:620) om belastningsregistret.

5.4.1.2¶Bevisupptagning och framtagning av bevisning

En ansluten stat skall, enligt stadgan, kunna ta upp bevis för Domstolens räkning – såväl vittnesmål under ed som skriftlig bevisning – och biträda med framtagning av bevisning, såsom yttranden från sakkunniga och andra rapporter, protokoll och dokument (punkterna b och i). Sådan rättslig hjälp kan lämnas med stöd av olika bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Bevisupptagning vid svensk domstol kan omfatta upptagning av muntlig och skriftlig bevisning samt syn (4 kap. 2 §). Även sakkunnigbevisning kan tas upp på detta sätt. Om Domstolen så önskar kan en svensk åklagare bevaka dess intressen vid bevisupptagningen (4 kap. 5 §).

Vidare kan biträde med framtagning av skriftliga handlingar och annan bevisning lämnas genom svensk åklagare. Om inga tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder fordras kan hjälp även lämnas genom andra åtgärder (1 kap. 2 § andra stycket). Vidare kan åtgärder ske i form av beslag, husrannsakan och kvarstad (4 kap. 14–24 §§). När det gäller framtagning av bevisning kan även åtgärder som hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning komma i fråga om villkoren för sådana åtgärder är uppfyllda (4 kap. 25 och 27 §§).

Det breda utbud av åtgärder som lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål medger uppfyller väl stadgans krav på hjälp med bevisupptagning och framtagning av bevisning samt tillhandahållande av olika handlingar m.m. Inga ytterligare bestämmelser behövs därför i förhållande till Domstolen.

5.4.1.3¶Förhör med misstänkta

Stadgan föreskriver att de anslutna staterna skall biträda med förhör av personer som står under utredning eller åtal vid Domstolen (punkt c). Sådant biträde omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål men begränsas inte till förhör med misstänkta (4 kap. 1 §). I stället får förhör ske enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, dvs. framförallt reglerna i 23 kap. rättegångsbalken, som innebär att förhör får hållas med envar som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen (se 23 kap. 6 § rättegångsbalken). Därmed kan dessutom tvångsmedel i form av hämtning tillgripas för att genomföra ett förhör.

Detta går något utöver vad som föreskrivs i stadgan angående förhör men passar väl med den allmänna bestämmelsen i stadgan om biträde med alla former av rättslig hjälp som inte är förbjudna i den anmodade staten (punkt l).

Enligt stadgan skall viss information lämnas till den som förhörs (artikel 55:2), vilket kan komma att påkalla svenska förordningsföreskrifter. Enligt förslag i bevis- och förfarandereglerna skall Domstolen tillsammans med sina framställningar tillhandahålla viss information för att överlämnas till den misstänkte eller tilltalade. För att uppfylla stadgans krav skall informationen vara översatt till ett språk som den aktuella personen till fullo förstår och talar. Övriga rättssäkerhetskrav enligt stadgan som gäller vid förhör uppfylls genom tillämpning av ordinarie svenska bestämmelser och den särskilda lag som föreslås gälla i förhållande till Domstolen (jfr artikel 55:2).

5.4.1.4¶Delgivning

I stadgan föreskrivs att anslutna stater skall biträda Domstolen med delgivning som även kan avse rättegångshandlingar (”judicial documents”, se artikel 93:1 d). Det anges inte hur delgivning skall gå till utan förfarandet skall följa nationella regler. Domstolen kan dock komma att ställa villkor – eller i vart fall önskemål – beträffande vissa delgivningar. Det kan särskilt förväntas beträffande delgivning i fall som uttryckligen anges i stadgan, främst delgivning av kallelse till den misstänkte att inställa sig vid Domstolen (som alternativ till häktning, se artikel 58:7) och delgivningsåtgärder för att möjliggöra en förhandling för åtalsbekräftelse i den misstänktes utevaro (artikel 61:2).

Närmare bestämmelser om delgivning kan komma att ges i bevis- och förfarandereglerna. Dessa får dock inte innebära några ytterligare förpliktelser för de stater som ansluter sig, se avsnitt 4.1.2, och är därmed bindande endast för Domstolens bedömning av om en delgivning som verkställts av nationella myndigheter kan godtas. Det är t.ex. rimligt att anta att Domstolen kommer att kräva att delgivning av åtalet – ”stämningsansökan” – skall överlämnas till den tilltalade personligen (se t.ex. regel 53bis i Jugoslavientribunalens bevis- och förfaranderegler), vilket dock överensstämmer med vad som gäller i Sverige (se 33 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Om sådana föreskrifter ges är det dock troligt att Domstolen i ansökningar om rättslig hjälp med delgivning kommer att lämna anvisningar för att undvika delgivningar som Domstolen inte kan godta. Sådana anvisningar skall följas om de inte är förbjudna enligt den anmodade statens lagar (artikel 99:1).

Rättslig hjälp med delgivning omfattas inte av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (1 kap. 2 § tredje stycket). Genom att införa en

generell regel om att bestämmelser i annan lag och författning om rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat också skall gälla i förhållande till Domstolen – vilket överensstämmer med vad som gäller för tribunalerna enligt 17 § i tribunallagen – blir emellertid bestämmelserna i kungörelsen (1909:24 s. 1) ang. delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet tillämpliga. Härutöver gäller – utan någon särskild föreskrift – att delgivning med post får ske direkt till en person i Sverige (se prop. 1999/2000:61 s. 157). Domstolens ansökan om hjälp med delgivning skall, i enlighet med vad som föreslås i prop. 1999/2000:61, ges in till Justitiedepartementet.

Enligt 1909 års kungörelse kan hjälp lämnas med delgivning genom behöriga svenska myndigheters försorg, vilket normalt skall ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Om ett särskilt förfarande begärs i ansökan skall detta efterkommas, där så kan ske (2 § andra momentet). Det finns därmed möjligheter att uppfylla eventuella krav som Domstolen kan komma att ställa på delgivningen. Utöver den generella regel som föreslås i avsnitt 5.4.1.11 och som bl.a. innebär att 1909 års kungörelse också gäller i förhållande till Domstolen behövs det ingen särskild regel om rättslig hjälp med delgivning.

I prop. 1999/2000:61 påtalas att de finns behov av en översyn av bestämmelserna om delgivning i internationella förhållanden (s. 73 f.). Vid en sådan översyn bör även delgivning på begäran av Domstolen beaktas.

I internationella överenskommelser finns ofta bestämmelser om att handlingar som skall delges skall vara avfattade på ett visst språk. För svensk del gäller normalt att språket skall vara svenska, danska eller norska. Av 6 § i 1909 års kungörelse framgår dock att även handlingar som inte är avfattade på eller översatta till något av dessa språk får delges under vissa förutsättningar. Delgivning får ändå ske om den som delges frivilligt tar emot handlingen eller om delgivning annars är försvarlig från rättssäkerhetssynpunkt.

I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 5.4.3 skall Domstolens ansökan och andra handlingar som stöder denna vara skrivna på svenska eller engelska (se även artikel 87:2). Detta avser dock inte handlingar som skall delges. Däremot finns det bestämmelser i stadgan som uttrycker principen att handlingar skall översättas om det är nödvändigt för att uppfylla krav på rättvisa (artiklarna 55:1 c och 67:1 f). Detta gäller inte bara för den som är misstänkt eller tilltalad utan för varje person som är inblandad i en brottsutredning inför Domstolen. Närmare föreskrifter om att Domstolen i samband med ansökningar skall låta översätta och bifoga vissa handlingar har föreslagits för dess bevis- och förfaranderegler. Det finns därmed anledning att utgå från att de handlingar som Domstolen önskar få delgivna i vart fall kommer att vara

avfattade på ett språk som den delgivne förstår och som därmed uppfyller rättssäkerhetskravet i 1909 års kungörelse.

5.4.1.5¶Främjande av frivillig inställelse inför Domstolen

Enligt stadgan skall de anslutna staterna främja att vittnen och experter frivilligt inställer sig vid Domstolen (artikel 93:1 e). Det är därmed inte fråga om att vidta några tvångsåtgärder för inställelse som kan följa av att vittnesplikt föreligger. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller inga bestämmelser om åtgärder av det slag som nu är i fråga.

De flesta åtgärder som kan vara aktuella är av praktisk natur. Det kan också bestå i att övertyga vittnet eller experten om det angelägna i att delta i förfarandet och att ge information om förfarandet vid Domstolen och liknande – t.ex. hänvisningar till Domstolens brottsofferoch vittnesenhet – något som svenska myndigheter skall bistå med enligt deras generella serviceskyldighet. Motsvarande förpliktelse följer även av 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (artikel 10, se SÖ 1968:15). Sådana praktiska åtgärder som nu har anförts fordrar inte några lagändringar utan kan och bör lämnas av centralmyndigheten för det rättsliga samarbetet. Den funktionen överförs den 1 oktober 2000 från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet (se prop. 1999/2000:61).

Om det bland åtgärderna också intolkas att ekonomisk hjälp skall lämnas för att möjliggöra en inställelse inför Domstolen så krävs det däremot lagbestämmelser. I förhållande till tribunalerna finns det t.ex. en bestämmelse om ersättning till den som skall höras av tribunalen (se 15 § i tribunallagen). Frågor om ersättningar till personer som deltar i ett förfarande inför Domstolen och om kostnadsfördelning mellan Sverige och Domstolen behandlas i avsnitt 5.8.6.

I sammanhanget bör även frågan om vittnesplikt beröras. Stadgan föreskriver att såväl åklagaren som Domstolen har rätt att begära att ett vittne skall inställa sig inför Domstolen för förhör eller vittnesmål. I likhet med vad som anses gälla enligt stadgorna för de internationella tribunalerna (se överklagandekammarens avgörande den 29 oktober 1997 i mål IT-95-14-AR108bis, Åklagaren ./. Tihomir Blaškic, paragraferna 27, 47 och 56) måste en sådan kallelse anses vara bindande för den enskilde. I fråga om anslutna staters samarbetsskyldighet är det dock bara bistånd med frivillig inställelse som anges. Frågan om någon form av tvångsvis överföring av ett vittne som har kallats och som vägrar att fullgöra sin skyldighet att inställa sig måste därför bedömas under den allmänna bestämmelsen om rättslig hjälp i övrigt enligt artikel 93:1 l. Av den bestämmelsen framgår, som anförts, att andra former av rättslig

hjälp i avsikt att främja Domstolens brottsutredning eller rättegång, på begäran skall lämnas om inte åtgärden är förbjuden enligt nationell rätt.

I princip är vittnesplikten i Sverige begränsad till svenska förfaranden. Mellan de nordiska länderna finns det dock också en vittnesplikt, som i Sverige regleras i lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt. Det innebär att den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge under vissa förutsättningar får kallas för att bl.a. höras som vittne eller målsägande i en svensk brottmålsrättegång (1 §). Vidare är den som är bosatt i Sverige och som befinner sig här eller i något annat nordiskt land skyldig att efter kallelse inställa sig som vittne – och i Finland även som målsägande – vid en domstol i ett nordiskt land (9 §). Ett vittne eller en målsägande som inte infinner sig till den utländska rättegången och som inte är frihetsberövad, kan dock inte mot sin vilja tvingas att ställas inför den utländska domstolen. Däremot skall böter, vite eller ersättning för annans rättegångskostnader som har dömts ut av den utländska domstolen verkställas i Sverige (10 §). Om så begärs kan dessutom bevisupptagning genomföras i Sverige, varvid vissa tvångsåtgärder kan vidtas.

Principen att en icke frihetsberövad person inte kan tvingas att inställa sig som för att höras som vittne eller målsägande vid en domstol utanför Sverige – trots att vittnesplikt föreligger – måste anses grundläggande i svensk rätt. Den medför med andra ord ett förbud mot att överlämna trilskande vittnen, vilket också gäller i förhållande till Domstolen. De åtgärder som därmed står Domstolen till buds i ett sådant fall är därmed en sedvanlig bevisupptagning i Sverige eller ett förhör per telefon eller med hjälp av videoteknik. Om principen i en framtid kommer att luckras upp, t.ex. mellan de nordiska staterna (se prop. 1999/2000:61 s. 60 och 129 om pågående diskussioner), bör det också övervägas om icke frihetsberövade vittnen och målsäganden skall kunna överföras till Domstolen för att höras mot sin vilja.

Det kan vidare nämnas att Domstolens bevis- och förfaranderegler kommer att innehålla bestämmelser om rätt för den som hörs inför Domstolen att vägra yttra sig om sådant som skulle röja egen eller en nära familjemedlems brottslighet. Dessa regler kommer vidare att föreskriva att information om dessa bestämmelser skall lämnas i kallelsen till ett förhör vid Domstolen. Det skall ske på ett språk som den kallade förstår. Vad som nu sagts skall ombesörjas av Domstolen och ställer därmed inte krav på några svenska föreskrifter.

5.4.1.6¶Tillfälligt överförande av en frihetsberövad till Domstolen

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller bestämmelser om tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till en annan stat för förhör eller konfrontation i samband med en förundersökning eller rättegång där (4 kap. 29 §). Bestämmelserna i den nya lagen innebär att en sådan åtgärd inte fordrar den frihetsberövade personens samtycke. Därmed går de svenska reglerna längre än stadgan som föreskriver att åtgärden endast skall genomföras med den frihetsberövade personens medgivande (artikel 93:7). Samtidigt gäller att de anslutna staterna, utöver de åtgärder som särskilt anges i stadgan, också skall tillhandahålla varje annan åtgärd som inte är förbjuden enligt nationell rätt (artikel 93:1 l). Huruvida Domstolen kommer att nyttja denna möjlighet beror på hur den tolkar sitt mandat.

En annan avvikelse är att den svenska lagen (4 kap. 29 § första stycket 1) uttryckligen anger att förhör med den som överlämnats i samband med en brottsutredning eller rättegång i en annan stat endast får avse annat än utredning om den frihetsberövades egen brottslighet, medan denna begränsning inte klart framgår av stadgan. Tillfälligt överförande av en frihetsberövad förutsätter, enligt stadgan, att den anmodade staten samtycker till åtgärden och vidare kan staten och Domstolen komma överens om särskilda villkor (artikel 93:7 a ii). Som villkor för överföring av en frihetsberövad har Sverige därför möjlighet att – oavsett om personen har samtyckt till åtgärden eller inte – kräva att förhör endast får avse annat än den överfördes egna brottslighet. För det fall Domstolen önskar höra en person om hans eller hennes egen brottslighet får den i stället ansöka om att personen skall överlämnas till Domstolen (dvs. vad som motsvarar utlämning vid samarbete mellan stater).

I förhållande till Domstolen skall ansökan om tillfällig överföring av en frihetsberövad prövas av regeringen och ansökan får avslås om ett överförande medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihetsberövades närvaro behövs i ett svenskt brottmål (4 kap. 30 § första och andra stycket). För att möjliggöra denna prövning måste ansökan ange hur lång tid den frihetsberövade behöver vistas utanför Sverige (4 kap. 29 § andra stycket). Vid bifall till ansökan skall det anges när personen senast skall återföras till Sverige, eller i förekommande fall, försättas på fri fot (4 kap. 30 § tredje stycket). Även dessa villkor får anses vara förenliga med stadgan (artiklarna 93:7 om överförande och 96:2 e och 3 om särskild information i ansökan). Stadgans föreskrifter om samråd och underrättelser kan iakttas vid regeringens prövning av ansökan.

Sammanfattningsvis är bestämmelserna om tillfälligt överförande av frihetsberövade i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål förenliga med stadgan och går till och med längre än vad som krävs i detta avseende.

5.4.1.7¶Platsundersökningar

Stadgan förpliktar staterna att lämna rättslig hjälp i form av platsundersökningar och anger som ett exempel undersökning av gravplatser (punkt g). Det som främst avses är naturligtvis rättsmedicinsk och annan undersökning av t.ex. massgravar i det land där de misstänkta brotten har begåtts. Skyldigheten är dock inte begränsad till vissa stater eller platser, utan gäller generellt.

I enlighet med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål kan sådana åtgärder vidtas utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd med stöd av 1 kap. 2 § andra stycket och tvångsmedel i form av t.ex. husrannsakan kan beviljas om förutsättningarna därför är uppfyllda (se avsnitt 5.4.1.8). Härtill kan syn förekomma som en form av bevisupptagning (4 kap. 2 §). De åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål torde i huvudsak uppfylla stadgans krav på rättslig hjälp i detta avseende.

Eftersom stadgan uttryckligen nämner undersökning av gravar bör förutsättningarna för att utföra sådana åtgärder bedömas närmare. Rättsmedicinsk obduktion eller likbesiktning, dvs. en rättsmedicinsk undersökning, får ske med stöd av lagen (1995:832) om obduktion m.m. En sådan undersökning av en avliden får bl.a. ske om det kan vara av betydelse för utredningen av ett dödsfall som inträffat under sådana omständigheter att det inte skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet har samband med ett brott (13 § 1) eller för att fastställa en avlidens identitet (15 §). Sedan gravsättning skett får kroppen tas om hand för sådan undersökning om det skäligen kan misstänkas att dödsfallet har samband med brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och undersökningen kan antas vara av väsentlig betydelse för utredningen eller annars om synnerliga skäl föreligger (16 §). Beslut om rättsmedicinsk undersökning som avses i 13 § 1 får meddelas av polismyndighet, åklagare eller allmän domstol och om det är fråga om gravöppning enligt 16 § skall beslutet meddelas av allmän domstol (18 §). Undersökningen skall utföras av läkare och polisen får närvara (19–20 §§).

Ett beslut om rättsmedicinsk undersökning motsvarar inte vad som vanligen brukar betecknas som tvångsmedel eller tvångsåtgärder. Samtidigt finns det ett visst inslag av tvång eftersom en sådan under-

sökning får genomföras även om åtgärden strider mot den avlidnes eller de närståendes inställning (17 §). Det är därför tveksamt om rättslig hjälp i form av rättsmedicinsk undersökning omfattas av bestämmelserna i 1 kap. 2 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, som utesluter tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd. Det är inte heller klart att detta ryms inom någon annan åtgärd som anges lagen.

Rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning bör därför regleras. Detta skulle kunna ske genom en särskild bestämmelse för Domstolen. Det är emellertid en form av rättslig hjälp som också bör kunna lämnas till stater, inte minst i ljuset av att komplementaritetsprincipen lägger det primära ansvaret för lagföring på staterna. Bestämmelser om rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning bör därför i stället införas i lagen om rättslig hjälp i brottmål. De blir därmed även tillämpliga i förhållande till Domstolen och de internationella brottmålstribunalerna.

En ansökan om rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning bör handläggas enligt bestämmelserna i lagen om obduktion m.m. och en rättsmedicinsk undersökning bör således kunna beslutas av polismyndighet, av åklagare och, beträffande undersökning sedan gravsättning skett enligt 16 § samma lag, av allmän domstol. Vidare är det i dessa fall rimligt att, om så begärs, tillåta domare i den utländska domstolen och företrädare för parterna i det utländska förfarandet att delta vid undersökningen. Därmed är det möjligt att tillgodose önskemål från Domstolen angående deltagande som följer av artikel 56 i Romstadgan.

I övrigt bör de allmänna bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla även i dessa fall. För Domstolens och tribunalernas del finns dock vissa särbestämmelser i de särskilda lagarna om Sveriges samarbete med dessa organ. Det gäller bl.a. mottagaren av en ansökan, krav på dubbel straffbarhet och avslagsgrunder (beträffande Domstolen, se avsnitt 5.4.2, 5.4.3 och 5.4.7 och i fråga om tribunalerna, se 9 a § tribunallagen enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000).

5.4.1.8¶Husrannsakan och beslag

Stadgans krav på rättslig hjälp i form av husrannsakan och beslag tillgodoses genom de bestämmelser som finns i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (4 kap. 14–24 §§). Egendom får enligt lagen tas i beslag och överlämnas till den begärande staten om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen, vara frånhänd någon genom brott eller vara förverkad på grund av brott (4 kap. 19 §). I det sistnämnda fallet krävs även att egendomen hade kunnat förverkas enligt

svensk lag i en rättegång här i landet och att det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den begärande staten.

Frågan om vilken beslutsordning som bör gälla beträffande beslag på Domstolens begäran behandlas i avsnitt 5.4.5.

5.4.1.9¶Skydd av brottsoffer och vittnen

Enligt stadgan skall de anslutna stater tillhandahålla skydd av brottsoffer och vittnen i enlighet med nationella förfaranderegler (punkt j). Vissa åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål såsom telefonförhör och förhör vid videokonferens har betydelse för att uppfylla kravet på biträde med skydd av brottsoffer och vittnen. Även andra skyddsåtgärder som kan medges i Sverige bör dock kunna lämnas på begäran av Domstolen. Dessa frågor behandlas vidare i avsnitt 5.6.

5.4.1.10¶Identifiering, uppsökande, kvarhållande och beslag av egendom och brottsverktyg för ett senare förverkande

Stadgan förpliktar de anslutna staterna att biträda med åtgärder för att identifiera, spåra, kvarhålla och beslagta utbyte av brott, egendom och tillgångar samt brottshjälpmedel i syfte att de senare skall förverkas (punkt k). Åtgärderna skall ske med beaktande av tredje mans rätt. Det bör noteras att stadgan innehåller materiella bestämmelser om förverkande på grund av brott (artikel 77:2 b). De sistnämnda bestämmelserna medger inte förverkande av brottshjälpmedel och Domstolens framställningar till en stat att vidta åtgärder beträffande sådana hjälpmedel kan därmed främst förväntas vara i bevissyfte.

Även om det begrepp som används är förvillande, utgår stadgan från att ”förverkande” (forfeiture) även skall kunna ske i avsikt att återbörda egendom som frånhänts brottsoffer genom brottet eller för att kompensera sådan egendom. Detta framgår av artikel 57:3 e om förundersökningskammarens behörighet att söka säkerhetsåtgärder i enlighet med artikel 93:1 k för ett senare förverkande, särskilt i brottsoffrens slutliga intresse (se även artikel 75:4). Av reglerna om gottgörelse till brottsoffer följer att enskilda personer kan vara mottagare av bl.a. restitution av egendom (artikel 75:1–2) och därmed bör säkerhetsåtgärder beträffande egendomen kunna ske i ett enskilt brottsoffers intresse. Förverkad egendom kan även tillföras den förvaltningsfond för brottsoffer som föreskrivs i artikel 79.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ger utrymme för att bistå Domstolen med åtgärder av det slag som avses. Rättslig hjälp som inte avser själva brottsutredningen eller brottmålsrättegången vid Domstolen omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (1 kap. 5 §). Det gäller bl.a. rättslig hjälp som lämnas i ärenden som handläggs gemensamt med ett brottmål. Därmed kan bistånd med olika åtgärder lämnas även om de avser det civilrättsliga förfarande för gottgörelse till brottsoffer som föreskrivs i stadgan och inte det straffrättsliga förfarandet.

Stadgans krav på åtgärder för att spåra och identifiera nu aktuell egendom bör i många fall kunna tillgodoses genom sådan rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I andra fall kan husrannsakan ske på begäran av Domstolen, se avsnitt 5.4.1.8. Vidare kan beslag och överlämnande av egendom till Domstolen ske. Det bör uppmärksammas att 4 kap. 19 § även medger beslag av egendom som skäligen kan antas vara frånhänd någon genom brott eller vara förverkad på grund av brott i en utländsk rättegång om ett sådant förverkande också kunnat ske i Sverige och det finns särskilda skäl för att överlämna egendomen. Ett svenskt förverkande kan bl.a. avse utbyte av brott och hjälpmedel vid brott (36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken). I fall som avses i 4 kap. 19 § krävs det inte att Domstolen har beslutat om förverkande för att den beslagtagna egendomen skall kunna överlämnas.

När det gäller kvarhållande (ordagrannt översatt ”frysning”) av egendom och brottsverktyg uppstår vissa problem som också har uppmärksammats i anslutning till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se prop. 1999/2000:61 s. 122 f.). De består framförallt i det att kvarstadsbelagd egendom enligt nuvarande regler aldrig kan överlämnas till en främmande stat och att det saknas regler om ”frysning” av tillgångar för att tillgodose extremt snabba åtgärder. Problemen bör dock inte överdrivas. Den generella hänvisningen i 2 kap. 1 § till åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning, innebär att t.ex. rättegångsbalkens regler om förvarstagande av egendom i avvaktan på kvarstad (26 kap. 3 §) och kvarhållande av försändelser som får tas i beslag (27 kap. 9 §) blir tillämpliga. Det allmänna skyndsamhetskravet i 2 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bör också beaktas, se vidare avsnitt 5.4.4.

Kvarstad kan avse så mycket av en skäligen brottsmisstänkt persons egendom att det kan antas täcka bl.a. böter, värdet av förverkad egendom, skadestånd eller annan ersättning till målsägande (26 kap. 1 § rättegångsbalken). Den kvarstadsbelagda egendomen kan visserligen inte överlämnas till Domstolen men den kan säkras i Sverige till dess Domstolen har beslutat om förverkande eller gottgörelse i en dom.

Domen kan därefter verkställas i Sverige enligt de särskilda regler som föreslås gälla för Domstolen, se vidare avsnitt 5.9. Det bör i detta sammanhang noteras att det krav på verkställbarhet som ställs i 4 kap. 23 § för att beslag och kvarstad skall få ske för att säkerställa verkställighet av ett utländskt förverkandebeslut kommer att hänvisa till de särskilda reglerna som gäller för Domstolen och inte till den internationella verkställighetslagen. Det innebär bl.a. att kravet på dubbel straffbarhet enligt 5 § internationella verkställighetslagen inte är tillämpligt, vilket överensstämmer med det resonemang som förs i avsnitt 5.4.2. (se prop. 1999/2000:61 s. 201).

Stadgans regler i artikel 93:1 k ställer inte några krav på att åtgärderna skall ske inom viss tid eller att kvarstadsbelagd egendom omedelbart skall överlämnas till Domstolen. Överlämnandet skall, enligt stadgan, ske först sedan Domstolen har beslutat om förverkande eller gottgörelse till brottsoffer (artikel 109 och artikel 75:5, som hänvisar till den förstnämnda artikeln). Med hänsyn till vad som nu sagts om föreskrifterna i stadgan och de åtgärder som kan vidtas i Sverige, måste bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål om beslag, husrannsakan och kvarstad m.m., anses vara fullt tillräckliga för att uppfylla de krav som stadgan ställer.

5.4.1.11¶Åtgärder av andra slag

Stadgan innehåller även en generell bestämmelse om rättslig hjälp i form av varje annan åtgärd för att främja utredning och åtal av brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och som inte är förbjuden enligt lag i den anmodade staten (punkt l). Genom att alla åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål också gäller i förhållande till Domstolen öppnas möjligheter att ge rättslig hjälp som inte uttryckligen anges i stadgan. Det gäller bl.a. hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Andra åtgärder som inte räknas upp i stadgan är de möjligheter som lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ger i fråga om biträde med telefon- och videoförhör (4 kap. 8, 11 och 12 §§), förhör med andra än misstänkta (4 kap. 1 §), tillfälligt överförande för förhör m.m. av frihetsberövade som inte samtyckt till åtgärden (4 kap. 29 §), kroppsvisitation och kroppsbesiktning (4 kap. 18 §) samt de åtgärder som kan lämnas enligt bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket.

I likhet med vad som gäller i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna (se 17 § i tribunallagen) bör det även för Domstolen införas en allmän bestämmelse som gör det möjligt att tillämpa även

andra författningar som rör rättslig hjälp till en utländsk stat eller myndighet i brottmål, till vilka lagen inte uttryckligen hänvisar. Därmed uppfylls bl.a. behovet av att bistå Domstolen med delgivning, se närmare i avsnitt 5.4.1.4.

5.4.2¶Förutsättningar och villkor

Förslag: Krav på dubbel straffbarhet skall inte ställas beträffande åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Regeringen avgör om en ansökan skall avslås och dess möjligheter att vägra bistånd bör lämnas helt oreglerad.

Skälen för förslagen: Enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall rättslig hjälp lämnas på de villkor och under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning. Härtill kommer några åtgärder som inte är aktuella i ett nationellt brottmålsförfarande och som därför särskilt regleras i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen innehåller vidare en generell hänvisning till att samma förfarande skall tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång, dock med vissa undantag (2 kap. 10 §).

Den allmänna filosofin är därmed att Sverige skall kunna bistå andra stater med olika rättsliga åtgärder under samma villkor och förutsättningar som gäller för en sådan åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång. Sådana villkor och förutsättningar är t.ex. begränsningar i fråga om beslag av vissa handlingar som innehas av en advokat, läkare eller vissa andra yrkeskategorier som är undantagna från vittnesplikt i Sverige (se 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken). Rättegångsbalken och andra författningar innehåller också villkor och förutsättningar som måste vara uppfyllda för att olika åtgärder skall få vidtas och för olika former av tvångsmedel gäller allmänt en proportionalitetsprincip (se 26 kap. 1 § andra stycket, 27 kap. 1 § tredje stycket och 28 kap. 3 a § samma balk).

De svenska materiella bestämmelserna om tvångsmedel i brottmål – vilka i princip skall tillämpas också vid rättslig hjälp till en annan stat enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål – bygger på förutsättningen att det skall vara fråga om brott enligt svensk lag. Ofta kvalificeras detta krav genom föreskrifter att det måste vara fråga om ett brott som kan leda till ett fängelsestraff. Det gäller t.ex. för husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken samt för kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt 28 kap. 11 och 12 §§ samma balk.

I andra fall höjs kravet ytterligare genom villkor om ett visst minimistraff för brottet – t.ex. fängelse ett år eller däröver. Det gäller bl.a. för beslag av vissa skriftliga meddelanden som innehas av den misstänkte eller någon honom närstående (minst två års fängelse, 27 kap. 2 § rättegångsbalken) eller av brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag (minst ett års fängelse, 27 kap. 3 § samma balk). Krav på misstanke om brott som har ett visst minimistraff föreskrivet ställs även beträffande åtgärder såsom hemlig teleavlyssning (27 kap. 18 § rättegångsbalken), hemlig teleövervakning (27 kap. 19 § rättegångsbalken), husrannsakan i transportmedel (28 kap. 2 § rättegångsbalken) och hemlig kameraövervakning (2 § lagen [1995:1506] om hemlig kameraövervakning).

Genom att upprätthålla sådana villkor också när åtgärden skall vidtas på begäran av en annan stat innebär det ett krav på s.k. dubbel straffbarhet. De gärningar som anses utgöra brott skiftar naturligtvis mellan olika länder och krav på dubbel straffbarhet försvårar det internationella straffrättsliga samarbetet. Enligt 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål görs det undantag från kravet på dubbel straffbarhet när det gäller vissa åtgärder som omfattas av lagen. Det uttrycks genom att rättslig hjälp med sådana åtgärder får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Kravet bibehålls dock för husrannsakan och beslag (med vissa undantag, se 4 kap. 20 §), kvarstad, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning samt för kroppsvisitation, kroppsbesiktning och annan åtgärd enligt 28 kap. rättegångsbalken.

När det gäller samarbetet med de internationella brottmålstribunalerna gäller inte något krav på dubbel straffbarhet och ingen förändring gjordes i detta avseende med anledning av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se prop. 1999/2000:61 s. 174). Det kan noteras att detta avsteg från lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är så omfattande eftersom kravet på dubbel straffbarhet beträffande husrannsakan, beslag och överlämnande av beslagtagen egendom inte är absolut. När en sådan åtgärd begärs av EU-stater, Norge eller Island får den nämligen vidtas även för gärningar som inte motsvarar brott enligt svensk lag (4 kap. 20 § första stycket). En förutsättning för att det skall få ske är att gärningen kan bestraffas med fängelse i den begärande staten. Överförd på tribunalerna – och på Domstolen när det gäller stadgans huvudbrott (se artikel 77) – skulle en sådan principiell förutsättning alltid vara uppfylld.

Romstadgan ger inte något utrymme för ett krav på dubbel straffbarhet. De brott som Domstolen skall utreda och lagföra är dock till sin natur sådana att ett krav av det slaget inte är motiverat. I likhet med vad

som gäller för tribunalerna bör kravet på dubbel straffbarhet enligt 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål undantas också i förhållande till Domstolen.

5.4.3¶Ansökan m.m.

Förslag: Framställningar från Domstolen skall ges in till Justitiedepartementet. Sverige bör acceptera ansökningar och bifogade handlingar från Domstolen på svenska eller engelska.

Bestämmelserna i 2 kap. lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål angående ansökans innehåll (7 §) och språk (8 §), som överensstämmer med stadgans föreskrifter, tillämpas i förhållande till Domstolen.

Skälen för förslagen:

Avsändare och mottagare av en ansökan

I 2 § tribunallagen finns en föreskrift om vem som får göra en framställning för tribunalens räkning. Genom tillämpning av den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål står det klart att såväl tribunalens åklagare som dess dömande kamrar har befogenhet att begära bistånd och föreskriften är därför inte längre nödvändig (jfr prop. 1993/94:142 s. 34 f.). Därmed behövs det inte heller någon särskild föreskrift i förhållande till Domstolen. En sådan föreskrift skulle dessutom kunna vara något missvisande eftersom kommunikationerna till och från Domstolen i praktiken med all sannolikhet att gå via dess registrator. Föreskrifter om detta har föreslagits i bevis- och förfarandereglerna.

För närvarande gäller att ansökningar från en tribunal skall ges in till Utrikesdepartementet. Enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall den s.k. centralmyndighetsfunktionen för alla former av rättsligt samarbete skall flyttas över till Justitiedepartementet. Motsvarande förändring i utlämningslagstiftningen har trätt i kraft den 1 oktober 2000 (SFS 2000:567). Även beträffande ansökningar från Domstolen bör därmed Justitiedepartementet vara mottagare.

Bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål medger även att formell direktkommunikation skall kunna ske mellan myndigheter i vissa stater – EU-staterna, Norge och Island – och svenska åklagare och domstolar (2 kap. 6 § andra stycket). De bestämmelserna avses dock inte gälla för framställningar från de internationella

brottmålstribunalerna, vilka i stället alltid skall riktas till Justitiedepartementet (se prop. 1999/2000:61). Med hänsyn till de speciella samarbetsregler som gäller enligt Romstadgan – särskilt beträffande utrymmet för avslag på en ansökan – bör detsamma gälla i förhållande till Domstolen. Även återredovisningen till Domstolen bör gå via Justitiedepartementet (se 2 kap. 17 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål).

Motsvarande frågeställning uppkommer för det fall Sverige ansöker om rättslig hjälp från Domstolen i enlighet med artikel 93:10 (se vidare i avsnitt 5.7). Enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får svenska åklagare och domstolar ansöka om rättslig hjälp i vissa fall utan att gå via centralmyndigheten. Med hänsyn till de särskilda villkor och begränsningar som gäller för rättslig hjälp från Domstolen till en stat samt för att skapa en konsekvent reglering bör sådana ansökningar till Domstolen alltid lämnas via Justitiedepartementet, vilket också följer av 3 kap. 2 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Med hänsyn till att bestämmelserna om direktkommunikation i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål alltså inte är tillämpliga för Domstolen är det inte nödvändigt med en särreglering.

Ansökningens form och innehåll

När det gäller innehållet i en ansökan om rättslig hjälp finns det fakultativa bestämmelser i 2 kap. 4 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Dessa överensstämmer väl med motsvarande föreskrifter i Romstadgan (artikel 96:2 a–c). Detsamma gäller även lagens krav att ansökan skall vara skriftlig och får översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt (2 kap. 4 § fjärde stycket, jfr. artikel 96:1).

Beträffande vissa åtgärder – telefonförhör (4 kap. 8 §), förhör genom videokonferens (4 kap. 11 §), beslag och kvarstad (4 kap. 14 §) och tillfälligt överförande av frihetsberövade för förhör m.m. (4 kap. 29 §) – ställs vissa krav på ansökans innehåll (2 kap. 4 § andra stycket). Sådana särskilda krav får ställas upp enligt stadgan (artikel 96:2 e och 3). Det kan dock noteras att Domstolen kan ha svårigheter att t.ex. beträffande beslag ange när åtal skall väckas eller dom meddelas i fall som vidtas på utredningsstadiet innan den misstänkte faktiskt har berövats friheten (se artikel 57:3 e). Eftersom den svenska regeln om sådana uppgifter är fakultativ behöver den dock inte ändras i förhållande till Domstolen. Regler om underrättelser till och samråd med den som gjort ansökan finns också i lagen (2 kap. 8 och 9 §§). Dessa frågor tas upp i avsnitt 5.8.5.

Språkfrågor

En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall normalt vara skrivna på svenska, danska eller norska, men även andra språk kan godtas av den instans som skall handlägga ärendet (2 kap. 5 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål). Stadgan ger staterna rätt att välja mellan något av Domstolens arbetsspråk – franska eller engelska – eller ett officiellt språk i landet (artikel 87:2). Valet av språk skall anges i samband med att staten ansluter sig till stadgan men kan senare ändras. Det torde för svensk del inte vara nödvändigt att kräva översättningar till svenska, vilket naturligtvis medför extra kostnader och fördröjning för Domstolen, utan bör vara tillfyllest att ansökan och bifogade handlingar är skrivna på antingen svenska eller engelska. Det bör i sammanhanget också noteras att svenska domstolar får tillåta att ärendet om rättslig hjälp handläggs på ett främmande språk, om det är lämpligt (2 kap. 10 § samma lag). Om det i något undantagsfall skulle behövas en översättning till svenska bör detta kunna ombesörjas av centralmyndigheten (se även prop. 1999/2000:61 s. 95 f.). För tydlighets skull bör det av lagen framgå att ansökningar får göras på svenska eller engelska.

I enlighet med vad som vanligen gäller vid internationell rättslig hjälp i brottmål skall återredovisningen till Domstolen ske på originalspråket, dvs. i Sveriges fall normalt på svenska (artikel 99:3). Den handläggande myndigheten behöver alltså inte låta översätta det material som skall återrapporteras och eventuella översättningskostnader beträffande sådant material skall därmed alltid betalas av den som ansöker om åtgärden.

5.4.4¶Allmänna bestämmelser om förfarandet

Förslag: Förfarandereglerna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (2 kap. 7–12 och 17 §§), inklusive utrymmet för Domstolen att ställa särskilda villkor för förfarandet, tillämpas även i förhållande till Domstolen.

Skälen för förslagen: Som framgår av avsnitt 5.4.3 bör alla ansökningar från Domstolen gå via Justitiedepartementet. I enlighet med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ansökan sedan vidarebefordras till en svenska myndighet – domstol eller åklagare – som skall handlägga den, såvida ansökan inte skall prövas av regeringen (2 kap. 6 § första stycket). När det gäller åklagare skall ansökan vidarebefordras till Riksåklagaren eller efter samråd med Riksåklagaren till en behörig åklagare. Vilken domstol (tingsrätt) eller åklagare som skall handlägga ansökan framgår av 2 kap. 7 § och en ansökan som kommit fel skall överlämnas till en behörig tingsrätt eller åklagare. Detta

är rent interna svenska bestämmelser om handläggningen som inte berörs av stadgans föreskrifter.

Tidsfrister

Enligt stadgan skall brådskande ansökningar behandlas och svar lämnas med skyndsamhet (artikel 99:2), vilket tillgodoses av lagens allmänna bestämmelse att alla ansökningar skall behandlas skyndsamt (2 kap. 10 §). I 2 kap. 4 § tredje stycket föreskrivs vidare att ansökan skall ange om ärendet är brådskande och om verkställighet önskas inom en viss tidsfrist samt skälen för detta. Om en sådan tidsfrist inte kan hållas skall normalt underrättelse lämnas (2 kap. 8 § andra stycket). Romstadgan innehåller inga bestämmelser om tidsfrister men det kan förutsättas av bevis- och förfarandereglerna kommer att innehålla föreskrifter om att Domstolen skall kunna ange frister i sina ansökningar. Den ordning som anvisas i lagen om internationellt rättslig hjälp i brottmål uppfyller de krav som kan anses följa av stadgan.

Svenska villkor beträffande förfarandet, ofullständiga ansökningar och

hinder mot verkställighet

I 2 kap. 9 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns förfaranderegler för fall när ansökan är ofullständig och fall när den bara kan bifallas delvis eller under vissa villkor. Bestämmelserna föreskriver att den begärande staten skall ges tillfälle att yttra sig och komplettera eller ändra ansökan så att den skall kunna bifallas. Förfarandet är helt i linje med stadgans bestämmelser som bygger på att nationella förfaranden skall tillämpas (artiklarna 93:1 och 99:1) samt medger att den anmodade staten kan föreskriva vissa förutsättningar eller villkor, generellt eller i det enskilda fallet (artiklarna 93:5 och 96:3). Frågan om särskilda villkor för vad som skall ges in med ansökan har redovisats i avsnitt 5.4.3 ovan.

Som närmare redovisas i avsnitt 5.4.7 bör det alltid vara regeringen som skall besluta om en ansökan från Domstolen helt eller delvis skall avslås. Den åklagare eller domstol som finner att de förutsättningar eller villkor som gäller för den begärda åtgärden inte är uppfyllda skall därför överlämna ärendet till regeringen. Centralmyndigheten, dvs. Justitiedepartementet, bör sköta kontakterna med Domstolen angående ändring eller komplettering av en ansökan (se vidare i avsnitt 5.8.5). I avsnitt 5.4.6 redovisas vissa villkor som kan ställas gentemot Domstolen.

Villkor beträffande förfarandet som Domstolen ställer

Enligt stadgan skall, som tidigare nämnts, i huvudsak nationella förfaranderegler tillämpas (artiklarna 93:1 och 99:1), vilket överensstämmer med vad som föreskrivs i 2 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Domstolen kan dock föreskriva att särskilda förfaranden eller villkor skall tillämpas – vilket i så fall skall anges i ansökan (artikel 96:2 d) – och verkställigheten skall ske med beaktande av dessa föreskrifter såvitt det inte är förbjudet enligt nationell rätt (artikel 99:1).

Erfarenheter från bl.a. Jugoslavientribunalen understryker vikten av att Domstolen har möjlighet att föreskriva vissa villkor för förfarandet. I ett mål inför tribunalen underkändes bevisning som tagits upp av nationella myndigheter med hänvisning till att detta skett i strid med tribunalens förfaranderegler (det s.k. Celebici-målet, Åklagaren ./. Delalic m.fl., mål IT-96-21-T, rättegångskammarens beslut den 2 september 1997). Fallet gällde uppgifter som en misstänkt hade lämnat i ett förhör, vilket i enlighet med nationell (österrikisk) lag hade hållits utan möjlighet för försvararen att närvara.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller regler i 2 kap. 11 § om att en begäran om ett visst förfarande skall följas. Det är bara om det begärda förfarandet strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen som en sådan begäran skall vägras. Detta uppfyller väl den nämnda föreskriften i stadgan och den generella princip som gäller för att vägra verkställighet av en begärd åtgärd (artikel 93:3).

Lagens bestämmelser innebär att ett begärt förfarande som inte är reglerat eller som t.o.m. strider mot svenska bestämmelser skall tillåtas så länge det inte strider mot grundläggande principer som vår rättsordning kan sägas utgå från (se prop. 1999/2000:61 s. 98 ff.). I propositionen uttalas att t.ex. formerna för och innehållet i en ed som avläggs mycket väl kan avvika från motsvarande svenska bestämmelser. Däremot anförs det i och för sig oskrivna förbudet att höra en misstänkt eller tilltalad under ed enligt svensk rätt som en grundläggande princip som inte får åsidosättas. Även om det inte är klarlagt i stadgan huruvida en misstänkt eller tilltalad kan tillåtas att lämna sin berättelse under ed (jfr artikel 67:1 h som endast avser rätten att höras utan att ed avläggs) – något som är möjligt i vissa rättsordningar – har Sverige alltså utrymme enligt stadgan för att hävda detta förbud.

I fråga om det uttryckliga svenska förbudet att höra en målsägande under ed (36 kap. 1 § rättegångsbalken) påpekas emellertid att det inte kan anses följa av en sådan grundläggande rättsprincip som i och för sig hindrar att detta sker på begäran av en annan stat. Att höra en målsägande under ed anses dock ändå uteslutet med hänsyn till menedsansvarets nuvarande utformning – en målsägande kan inte dömas

för mened. Detta innebär en komplikation i förhållande till Domstolen där målsägande kommer att betraktas och behandlas som vittnen när de hörs i bevissyfte i det straffrättsliga förfarandet. Erfarenheterna från de nuvarande tribunalerna visar dessutom att de personer som hörs som vittnen till övervägande delen vore att anse som målsägande enligt svenska regler.

För att vägra ett förfarande som Domstolen begärt räcker det visserligen med att hänvisa till att förfarandet är förbjudet i svensk rätt (artikel 99:1). Med hänsyn till hur viktigt det är för Domstolen att kunna använda målsägandeberättelser som bevisning är det ändå påkallat med en närmare analys av det svenska förbudet mot förhör med målsägande under ed. Även om inte förbudet i sig följer av en grundläggande rättslig princip så är det nära förenat med sådana principer. Förutom bristen på menedsansvar är att det enligt svensk rätt inte möjligt att tvinga en målsägande att lämna sin berättelse. Bestämmelserna i 36 kap. 21 § rättegångsbalken om vittnesplikt gäller endast för vittnen och får inte utan lagstöd tillämpas på en målsägande. Funktionen med att avlägga ed hänger naturligtvis samman med den sanningsplikt som därav följer – och därmed ett menedsansvar – men eden förutsätter också förekomsten av en skyldighet att redovisa sin berättelse inför domstol, en vittnesplikt. Avsaknaden av en sådan plikt, dvs. rätten att få försöka skydda sig själv, är ju en huvudanledning varför en misstänkt eller tilltalad inte får höras under ed i Sverige.

Principen att ed endast får avläggas av någon som är skyldig att lämna sin berättelse inför domstolen – vittnesplikt – och som därvid är skyldig att tala sanning – sanningsplikt under menedsansvar – måste anses vara grundläggande för vår rättsordning. En begäran från Domstolen om att höra en målsägande under ed skulle därför kunna vägras med hänvisning till de nuvarande svenska reglerna utan att detta skulle bryta mot stadgans grundläggande princip om att framställningen bara skall vägras om verkställandet strider mot befintliga grundläggande rättsliga principer (artikel 93:3).

Det bör dock nämnas att reglerna om att höra en målsägande under ed i vissa fall, och därmed bestämmelserna om menedsansvar, på begäran av en annan stat kommer att ses över i samband med Sveriges tillträde till den EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som antogs av rådet för rättsliga och inrikes frågor den 29 maj 2000 (se prop. 1999/2000:61 s. 101). I samband med en översyn av dessa regler bör även Domstolens behov beaktas. Stadgans krav på de anslutna staterna i fråga om brott mot Domstolen och dess verksamhet – vilka också avser menedsbrott – har viss betydelse i detta avseende. Dessa frågor behandlas i avsnitt 5.10.

Utrymmet i lagen för att tillgodose särskilda villkor och förfaranden uppfyller därmed stadgans krav. Frågor om underrättelser till och samråd med Domstolen beträffande sådana villkor behandlas i avsnitt 5.8.5.

Rätt att närvara vid förhör och förhandlingar m.m.

En särskild fråga som bör beaktas gäller möjligheterna för Domstolens åklagare och andra parter att närvara vid förfaranden som rör rättslig hjälp från Sverige. Det kan även tänkas att Domstolen kommer att kräva sådan närvarorätt i samband med sin ansökan om rättslig hjälp.

För vissa åtgärder innehåller lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bestämmelser om närvarorätt för den som gjort ansökan och dessutom om rätt att, med vissa begränsningar, ställa frågor. Det gäller vid förhör under förundersökningen (4 kap. 1 § andra stycket), bevisupptagning vid domstol (4 kap. 4 §) och vid kvarstads- och beslagsförhandlingar (4 kap. 17 §). Även den misstänkte eller tilltalade får närvara. Förhör skall följa bestämmelserna om förundersökning i brottmål, vilket ger ett visst utrymme för den misstänkte eller dennes försvarare att närvara även vid förhör med andra personer och även att ställa frågor (se 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken). Vid bevisupptagning inför domstol har parter och deras ombud rätt att närvara och får med rättens samtycke ställa frågor till den som hörs och vid kvarstads- och beslagsförhandlingar kan den misstänkte eller tilltalade uppträda i egenskap av den som drabbats av åtgärden (4 kap. 4 och 17 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål). Lagen ger därmed utrymme att uppfylla även sådana villkor från Domstolens sida. Detta ligger dessutom helt i linje med stadgans principer om rättssäkerhet för den som är misstänkt eller tilltalad samt om möjligheter för Domstolens åklagare att medverka även när nationella åtgärder vidtas (se t.ex. artiklarna 55, 67 och 99:4). Det kan t.ex. vara en förutsättning när Domstolen t.ex. tillämpar stadgans regler om förfarandet vid unika undersökningstillfällen (artikel 56).

Frågan om möjligheterna för Domstolens åklagare att vidta utredningsåtgärder i Sverige som inte innefattar tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd utan svenska myndigheters medverkan (artikel 99:4) har presenterats i avsnitt 4.8.3. Det gäller särskilt förhör med personer som frivilligt går med på att höras och skall normalt föregås av samråd mellan Domstolen och staten i fråga. Föreskrifterna påkallar inte några särskilda lagregler. Beträffande villkor som kan ställas från svensk sida i samband med sådana åtgärder, se avsnitt 5.4.4.

Vidare bör skyddet för rättigheter som enligt stadgan tillkommer den som är misstänkt eller tilltalad för brott beaktas (artiklarna 55 och 67). Detta skydd torde vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 2 kap.

12 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som föreskriver att det som skall höras eller annars fullgöra något enligt lagen har rätt att vägra om det finns stöd för denna vägran i svensk lag eller den begärande statens lag. I förhållande till Domstolen innebär detta alltså en hänvisning till de regler som gäller inför Domstolen. Bestämmelsen gäller även för situationer när en person som hörs vägrar att yttra sig med hänvisning till svensk sekretess som berör nationell säkerhet eller försvarshemligheter (se artikel 99:5).

En annan fråga som inte behandlas i lagen är information om den misstänktes rättigheter i samband med förhör. Sådan information skall enligt stadgan även lämnas till den som är misstänkt och som hörs av nationella myndigheter på Domstolens begäran (artikel 55:2). Bestämmelser om sådan information bör kunna ges i tillämpningsföreskrifter till lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (se avsnitt 5.3).

Övriga frågor

I 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson för den som är misstänkt, åtalad eller målsägande som skall höras enligt lagens bestämmelser eller annars drabbas av en begärd åtgärd. De innebär att sådana personer skall ha samma rätt som vid en svensk förundersökning eller rättegång. Dessutom kan offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken förordas för att tillvarata den misstänktes eller tilltalades intressen vid en bevisupptagning med någon annan person, om särskilda skäl föreligger (4 kap. 3 § samma lag). Hur dessa frågor bör regleras i förhållande till Domstolen behandlas närmare i avsnitt 5.8.1. De krav på samråd och underrättelser som stadgan ställer redovisas i avsnitt 5.8.5.

5.4.5¶Beslutsordningen vid beslag

Förslag: Den beslutsordning för beslag som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall också tillämpas i förhållande till Domstolen och de internationella brottmålstribunalerna. Det innebär att åklagaren skyndsamt skall anmäla verkställda beslag till rätten och att rätten, efter förhandling, skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om egendomen skall överlämnas till den som har begärt åtgärden.

Skälen för förslagen: Handläggningen av ansökningar om beslag regleras särskilt i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Den beslutsordning som där anges innebär vissa ändringar jämfört med den ordning som föreskrivs i tvångsmedelslagen i fråga om icke-nordiska framställningar om beslag (jfr prop. 1999/2000:61 s. 120 ff.). Enligt den nya lagen skall alla ansökningar om beslag handläggas i den ordning som hittills gällt för nordiska ansökningar. Det innebär att de skall handläggas av åklagare och att verkställda beslag skyndsamt skall anmälas till rätten för prövning, varvid en förhandling skall hållas (4 kap. 16 §). Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om egendomen skall överlämnas till den begärande staten (4 kap. 21 §). Genom denna ordning kommer domstolsprövningen till stånd direkt och åtgärden kan därmed snabbare vinna laga kraft, vilket är en förutsättning för att ärendet skall kunna återredovisas till den begärande staten (se prop. 1999/2000:61 s. 121). Det är sedan åklagaren som verkställer rättens beslut att beslagtagen egendom skall överlämnas till en annan stat (4 kap. 22 §).

I förhållande till de internationella brottmålstribunalerna gäller en annan ordning för domstolsprövning av beslag och överlämnande av beslagtagen egendom som avviker från vad som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Den avviker även från tvångsmedelslagens reglering. Reglerna innebär att domstol skall pröva ett verkställt beslag endast om den som drabbats av åtgärden särskilt begär det samt att det är regeringen som skall besluta om beslagtagen egendom skall överlämnas till en tribunal. För beslagsförhandlingar gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken. Vid den tekniska anpassning av tribunallagen till den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål görs ingen ändring av denna särlösning för tribunalerna (se prop. 1999/2000:61 s. 174). Frågan om beslutsordningen bör dock tas upp på nytt i samband med att den bedöms i förhållande till Domstolen.

Såväl praktiska som sakliga skäl talar för att den beslutsordning som gäller i allmänhet också skall tillämpas beträffande Domstolen. Det skäl som anges för regleringen i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, nämligen möjligheterna att kunna återredovisa ärendet och i förekommande fall överlämna beslagtagen egendom till den begärande staten, gäller i lika hög grad i förhållande till Domstolen. Det finns vidare inga bärande skäl för att regeringen skall besluta om överlämnande av beslagtagen egendom till Domstolen när detta skall beslutas av domstol i förhållande till andra stater. Samma ordning föreslås också för de internationella brottmålstribunalerna. Det bör här framhållas att det uteslutande är regeringen som beslutar om avslag på ansökan (avsnitt 5.4.7). Om en domstol finner att egendomen inte skall

överlämnas till Domstolen skall ärendet överlämnas till regeringen. Regeringens prövning aktualiseras däremot inte vid bifallande beslut.

Frågor om krav på dubbel straffbarhet m.m. har behandlats i avsnitt 5.4.2 och om särskilda krav på ansökan (4 kap. 14 §) och allmänna regler om förfarandet i avsnitt 5.4.3 och 5.4.4. Vidare gäller även i dessa fall de möjligheter att ställa villkor om användningsbegränsningar som redovisas i avsnitt 5.4.6.

5.4.6¶Villkor om användningsbegränsningar m.m.

Förslag: Regeringen beslutar om rättslig hjälp till Domstolen skall förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål samt om undantag från sådana villkor enligt 5 kap. 3 § samma lag Motsvarande bestämmelser införs i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

Skälen för förslagen: Lagen om internationell rättslig hjälp innehåller bestämmelser som gör det möjligt att ställa villkor om användningsbegränsningar m.m. i förhållande till den som har begärt åtgärden (2 kap. 1 § tredje stycket och 5 kap. 2 §). Det gäller villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller är nödvändiga från allmän synpunkt. Sådana villkor får dock inte ställas upp om det strider mot en internationell överenskommelse som är tillämplig på ärendet. Reglerna gäller också beträffande överenskommelser med mellanfolkliga organisationer, t.ex. Domstolen (5 kap. 4 §). Enligt förarbetena bör bestämmelserna tillämpas med stor restriktivitet när det gäller villkor som är påkallade – nödvändiga – med hänsyn till allmän synpunkt, t.ex. en pågående svensk förundersökning som är i ett känsligt utredningsskede eller material som hämtats in genom hemlig teleavlyssning eller hemlig kameraövervakning (se prop. 1999/2000:61 s. 147 f.). Utrymmet för villkor är dock avsett att vara mer frikostigt när det gäller en enskilds rätt.

Lagen utgår från att det är den handläggande svenska åklagaren eller domstolen som skall besluta om sådana villkor och som även har rätt att medge undantag från villkoret (5 kap. 3 §).

Stadgan innehåller vissa bestämmelser om användningsbegränsningar för upplysningar eller material som tillhandahålls av en stat. Dessa hänger främst samman med regleringen av information som rör nationell säkerhet (artikel 72), vilken har presenterats i avsnitt 4.6.5. Kortfattat gäller att de anslutna staterna har en långtgående skyldighet att hitta former för att samarbeta med Domstolen även i fråga om sådan

information men det är staten som slutligt avgör om informationen skall lämnas ut eller inte. Bland de arrangemang som nämns ingår möjligheten att föreskriva villkor för Domstolens användning eller hantering av informationen (artikel 72:5 d).

Som allmän regel gäller att Domstolen skall tillförsäkra sekretess beträffande handlingar och upplysningar med de undantag som är nödvändiga för dess straffrättsliga förfarande (artikel 93:8 a). Med hänsyn till de förfaranderegler som gäller för Domstolen, framförallt i fråga om redovisning av bevisning m.m. mellan åklagaren och den misstänkte eller tilltalade (”disclosure”), är detta närmast att likna vid en form av förundersökningssekretess vid Domstolen. Om det är nödvändigt får emellertid den anmodade staten överlämna handlingar eller upplysningar under förbehåll om sekretess och Domstolens åklagare kan åta sig att bara använda informationen för att generera annan bevisning samt att inte lämna ut den ens till den misstänkte eller tilltalade utan uppgiftslämnarens medgivande (artiklarna 93:8 b och 54:3 e). Dessa möjligheter är dock inte begränsad till information som rör en stats nationella säkerhet utan kan även tillämpas i andra fall. Staten kan senare ta tillbaka sådana villkor (artikel 93:8 c).

När det gäller hänsynstaganden till en pågående nationell brottsutredning – om annan brottslighet – medger stadgan att villkor ställs i form av att verkställigheten av Domstolens ansökan skjuts upp under den tid som är nödvändig för att slutföra den aktuella utredningen eller rättegången (artikel 94). Om det nationella förfarandet i stället avser samma gärning som också Domstolen behandlar, gäller de särskilda föreskrifter som reglerar komplementaritetsprincipen, se avsnitt 4.8.4.

Stadgan ger alltså utrymme för att föreskriva användningsbegränsningar och andra villkor under vissa förutsättningar, särskilt när de bygger på allmänna synpunkter såsom nationell säkerhet och nationella brottsutredningar. I fråga om hänsynstaganden till någon enskilds rätt är utrymmet mer oklart men särskilt beträffande den som är misstänkt eller tilltalad för brott bör det finnas utrymme för villkor som överensstämmer med de rättigheter och skyddsregler som föreskrivs i stadgan (artiklarna 55, 67 och 68). När det gäller brottsoffer och vittnen bör villkor kunna ställas som överensstämmer med bestämmelserna om skydd för deras fysiska och psykiska välbefinnande, värdighet och frid (artikel 68). Med hänsyn till förbehållet i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål att villkor inte får strida mot en internationell överenskommelse är bestämmelserna om svenska villkor vid rättslig hjälp förenliga med stadgan.

När det gäller beslut om villkor bör det dock – liksom vid avslagsbeslut m.m. – vara regeringen och inte en handläggande myndighet som beslutar om villkor av detta slag samt om undantag från ställda villkor. Denna avvikelse från lagen om internationell rättslig hjälp

i brottmål bör regleras i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

I fråga om de internationella brottmålstribunalerna bör det också klargöras att det är regeringen som fattar beslut enligt 5 kap. 2 och 3 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

5.4.7¶Avslag på en ansökan

Förslag: Regeringen avgör om en ansökan från Domstolen skall avslås och dess möjligheter att lämna hjälp bör inte regleras. Den som handlägger ansökan skall därför överlämna ärendet till regeringen om de förutsättningar eller villkor för rättslig hjälp som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är uppfyllda.

Skälen för förslaget: Reglerna om avslag på en ansökan från de internationella brottmålstribunalerna avviker från reglerna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se 9 a § i tribunallagen enligt prop. 1999/2000:61). Det konstateras att det finns ett visst, om än ytterst begränsat, utrymme för att vägra att bistå tribunalerna med en åtgärd som skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen (prop. s. 174, som hänvisar till ett uttalande i prop. 1993/94:142 s. 29). Även Jugoslavientribunalens egen praxis bekräftar att utrymmet för vägran är starkt begränsat (överklagandekammarens avgörande den 29 oktober 1997 i mål IT-95-14- AR108bis, Åklagaren ./. Tihomir Blaškic). De vägransgrunder som anges i 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, och som ordagrant knyter an till formuleringen i 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, ger större utrymme för avslag än säkerhetsrådets resolutioner om inrättandet av tribunalerna medger. Vägransgrunderna, vilka regeringen skall avgöra, är dessutom utformade som obligatoriska. Bestämmelserna skall därför inte tillämpas i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna och möjligheterna för regeringen att vägra bistånd är även i fortsättningen helt oreglerad såvitt gäller tribunalerna.

Vidare föreskrivs i 2 kap. 14 § att en ansökan får avslås om gärningen har karaktär av ett politiskt brott, utgör ett militärt brott som inte motsvarar även ett annat brott enligt svensk lag som inte är ett militärt brott, om det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande gärningen eller om omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas (andra stycket). Det gäller dock inte bl.a. om ett avslag strider mot en internationell överenskom-

melse som gäller mellan Sverige och den begärande staten (tredje stycket). Sannolikt utesluter redan detta en tillämpning av de fakultativa avslagsgrunderna i andra stycket i förhållande till tribunalerna, vilket också uttryckligen föreskrivs i tribunallagen.

Särskilda regler föreskrivs även när det gäller beslut om avslag (se 9 a § tribunallagen enligt SFS 2000:562, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). De skiljer sig från föreskrifterna i 2 kap. 15 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål i det att de anvisar regeringen som beslutsfattare för alla avslagsbeslut. Syftet med den diskretionära prövning som därmed anvisas är att säkerställa att bistånd lämnas till tribunalerna i den utsträckning som krävs enligt deras stadgor (prop. 1999/2000:61 s. 174).

Även när det gäller Domstolen är utrymmet för avslag på en ansökan om rättslig hjälp enligt Romstadgan mycket begränsat. Ett undantag från samarbetsskyldigheten gäller för begäran om åtgärder som strider mot en befintlig, grundläggande och allmän rättsligt princip i nationell rätt (artikel 93:3). Om en sådan situation inträffar skall staten samråda med Domstolen (artikel 93:5). Vidare kan samarbete vägras beträffande information som berör nationell säkerhet, men först sedan ett särskilt samrådsförfarande har genomförts (artiklarna 72, 73 och 93:4). Staten skall alltid underrätta Domstolen om skälen att avslå en framställning (artikel 93:6).

Med de avvikelser från lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål beträffande avslagsbeslut som gäller i förhållande till de internationella tribunalerna uppfylls de krav som ställs i Romstadgan. Motsvarande bör därför även gälla i förhållande till Domstolen. De särskilda krav som stadgan ställer i fråga om underrättelser och samråd (bl.a. artiklarna 93:3 och 9, 96:3 och 97), överenskommelser om särskilda villkor m.m. (artikel 93:5), möjligheter att skjuta upp verkställandet av en ansökan med hänvisning till en pågående nationell brottmålsprocess eller invändningar angående Domstolens behörighet att pröva den aktuella saken (artiklarna 94 och 95) samt det särskilda förfarande som gäller för information som berör nationell säkerhet (artiklarna 72, 73 och 93:4) kan därigenom iakttas i samband med regeringens handläggning av frågan om avslag. Därmed underlättas dessutom handläggningen genom en enhetlig ordning för prövningen av om en ansökan om rättslig hjälp skall avslås, oavsett om ansökan kommer från en internationell brottmålstribunal eller den framtida internationella domstolen. Att skäl för avslag skall anges framgår av 2 kap. 16 § samma lag, vilket överensstämmer med stadgan (se bl.a. artiklarna 72:6 och 93:6).

Den åklagare eller domstol som handlägger saken skall alltså överlämna ärendet till regeringen för beslut om det finns grund för att avslå Domstolens ansökan. Ett sådant överlämnande bör ske om åklagaren

eller domstolen finner att de förutsättningar eller villkor som gäller enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är uppfyllda. De omständigheter som enligt stadgan kan föranleda avslag på Domstolens ansökan om rättslig hjälp (se artikel 93:3 och 4) kommer därmed att fångas upp och regeringen kan vid behov inleda de förfaranden som gäller enligt stadgan beträffande information som rör nationella säkerhetsintressen (artikel 72).

Stadgans regler om uppskjutande av en begärd åtgärd – vilka även gäller överförande av en misstänkt eller tilltalad till Domstolen för lagföring – bedöms särskilt i avsnitt 5.8.3.

5.5¶Lagstiftning om överlämnande av personer till Domstolen för lagföring m.m.

5.5.1¶Överlämnande av misstänkta, tilltalade och dömda till Domstolen

Förslag: I likhet med vad som gäller enligt tribunallagen får regeringen besluta att den som vid Domstolen är misstänkt, tilltalad eller dömd för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse skall överlämnas till Domstolen. Domstolens häktningsbeslut eller dom skall godtas som grund för överlämnandet.

Skälen för förslagen: I det rättsliga samarbetet mellan stater används termen utlämning för att beteckna att någon som är misstänkt för brott överförs från en stat till en annan för att lagföras. I Sverige regleras utlämning främst av bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Frågor om överföring för andra ändamål, t.ex. för straffverkställighet, regleras i andra författningar.

Lagstiftningen bygger till stor del på internationella överenskommelser och förutsättningarna för utlämning är normalt starkt begränsade, dvs. att det finns många grunder för att vägra en framställning om utlämning. Detta hänger till stor del samman med att den anmodade staten inte har möjligheter att påverka lagstiftning och övrig rättsutveckling i andra stater. I förhållande till Domstolen är dock förutsättningarna annorlunda. Här har de anslutna staterna varit med att skapa regelverket för Domstolen och dess verksamhet och de har vidare möjligheter att påverka förändringar av reglerna i framtiden. Domstolens uppgift är dessutom begränsad till ett litet antal mycket allvarliga brott och den får den bara ta sig an brott som staterna inte har hanterat på ett tillbörligt sätt (komplementaritetsprincipen, se avsnitt 4.4.5). Den saknar även en egen poliskår med behörighet att gripa misstänkta och föra dem till Domstolen. För att markera de speciella förutsättningar som gäller bör i stället för termen utlämning termen överlämnande användas i förhållande till Domstolen.

Förutsättningarna för överlämnande av någon från Sverige till Domstolen och förfarandet för detta behandlas nedan. Frågor om användningen av tvångsmedel i samband med ett överlämnande redovisas i avsnitt 5.5.2. Övrig lagstiftning som hänger samman med den s.k. specialitetsprincipen och frågan om transitering av misstänkta och dömda genom Sverige tas upp särskilt i avsnitt 5.5.4 och 5.5.5.

Stadgan innehåller även vissa föreskrifter som gäller generellt, dvs. både för överlämnande till Domstolen och för rättslig hjälp av annat slag. Det gäller bl.a. förutsättningarna för att skjuta upp verkställighet av en begäran i vissa fall (artiklarna 89, 94 och 95), förfarandet vid konkurrerande framställningar från Domstolen och en annan stat (artikel 90) och allmänna frågor om underrättelser till och samråd med Domstolen (artiklarna 91:4 och 97). Bedömningar och förslag i dessa frågor och beträffande regler om offentlig försvarare m.m. redovisas i avsnitt 5.8.1 till 5.8.5.

Förutsättningar för ett överlämnande till Domstolen

För att kunna fullgöra sin uppgift föreskriver stadgan en ordning för samarbete med Domstolen som inte medger de begränsningar som normalt gäller vid utlämning. I princip saknas det utrymme för staterna att vägra en framställning från Domstolen, vilket motsvarar vad som också gäller i förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna.

Huvudprincipen är att de anslutna staterna till fullo skall samarbeta med Domstolen (artikel 86). Stadgan föreskriver förutsättningarna för att Domstolen skall få meddela ett beslut av häktning, vilket kan ligga till grund för en begäran till en stat om provisoriskt anhållande eller häktning och överlämnande för lagföring (artikel 58). En ansluten stat är skyldig att, i enlighet med stadgans föreskrifter och de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt, efterkomma Domstolens begäran (artikel 89:1). När en sådan begäran lämnas skall den anmodade staten omedelbart vidta åtgärder för att gripa den eftersökte och ett beslut om överlämnande skall verkställas så snart som det är möjligt (artikel 59:1 och 7). Som alternativ till häktning kan Domstolen i stället utfärda en kallelse, som kan förenas med särskilda föreskrifter (artikel 58:7).

Överlämnande till Domstolen skall kunna ske beträffande den som vid Domstolen är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott. Med hänsyn till att stadgan inte ger något uttryckligt utrymme för att vägra en ansökan om överlämnande till Domstolen måste den prövning som görs i verkställighetsstaten vara ytterst begränsad och, i likhet med vad som anfördes i samband med tribunallagen (prop. 1993/94:142 s. 29 f.), inskränka sig till de fall då ett bifall till den aktuella åtgärden skulle vara

uppenbart stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen. Intresset av att ta hänsyn till svenska rättsprinciper måste dock vägas mot den folkrättsliga skyldigheten att samarbeta med Domstolen. Detta kräver inga särskilda föreskrifter. Dessutom bör de flesta frågor som kan uppstå, t.ex. att personens hälsotillstånd hindrar en utlämning, kunna lösas genom underhandskontakter med Domstolen. Här har samrådsbestämmelserna i stadgan särskild betydelse, se avsnitt 5.8.5. Frågan om skyldigheten att överlämna svenska medborgare till Domstolen för lagföring och dess förenlighet med regeringsformens landsförvisningsförbud har behandlats i avsnitt 5.1.

I enlighet med vad som gäller enligt utlämningslagens allmänna regler och enligt 3 § tribunallagen bör frågan om överlämnande avgöras av regeringen, se vidare nedan angående förfarandet. Enligt 3 § andra stycket tribunallagen skall ett häktningsbeslut eller dom som en tribunal har meddelat i behörig ordning godtas som grund för utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart felaktigt. Detta motsvarar den ordning som gäller för svensk del enligt den europeiska utlämningskonventionen, med det förbehåll som Sverige har gjort beträffande artikel 12 i den konventionen (SÖ 1959:65). Det är dock tveksamt om en sådan ordning vore full förenlig med Romstadgans bestämmelser.

Till skillnad från vad som gäller för tribunalerna innehåller Romstadgan dessutom bl.a. detaljerade regler om förutsättningarna för ett beslut om häktning (artikel 58:1), vilka inte synes avvika nämnvärt från vad som krävs för häktning i Sverige (jfr 24 kap. 1 § rättegångsbalken). Även om det inte är helt lätt att jämföra den bevisnivå som krävs enligt stadgan – ”reasonable grounds to believe” – med det rättegångsbalkens krav på ”sannolika skäl” framstår de som likvärdiga. Därmed finns det förutsättningar att tillämpa den mer förtroendefulla princip som gäller enligt 9 § andra stycket nordiska utlämningslagen. Den innebär att beslutet får grundas på ett beslut om häktning där den utländska domstolen har funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begärs utlämnad har begått det uppgivna brottet eller en fällande dom, utan ytterligare begränsningar. På motsvarande sätt bör ett häktningsbeslut – som alltid kommer att uppfylla det ovan angivna beviskravet – eller en fällande dom från Domstolen kunna utgöra grund för ett överlämnande till Domstolen. Det kan noteras i sammanhanget att Domstolen aldrig kan meddela en utevarodom (artikel 63).

5.5.2¶Tvångsmedel inför eller i samband med en begäran om överlämnande till Domstolen

Förslag: Tvångsmedel inför eller i samband med en begäran om överlämnande till Domstolen bör kunna beslutas i samma utsträckning som i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

Skälen för förslagen: I överenskommelser om utlämning för brott finns det även bestämmelser om tvångsmedelsanvändning. Det normala förfarandet är att den begärande staten i samband med utlämningsframställningen begär att den aktuella personen skall anhållas med stöd av ett beslut om anhållande från den staten. I allmänhet finns det också bestämmelser om s.k. provisoriskt anhållande i avvaktan på att en framställning om utlämning görs. Vidare kan andra tvångsmedel beslutas, t.ex. beslag. Det är också den ordning som föreskrivs i den svenska utlämningslagstiftningen (se 16 och 23 §§ utlämningslagen samt 12 och 17 §§ nordiska utlämningslagen).

Tribunallagens bestämmelser om tvångsmedel bygger på vad som gäller enligt utlämningslagen men med vissa avvikelser. Tvångsmedel i samband med en begäran om utlämning regleras i 5 § tribunallagen och motsvarar i stort vad som gäller enligt 16 § utlämningslagen. Det innebär att vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål också gäller för tvångsmedel i ett utlämningsärende. Rättens beslut gäller tills vidare till dess ärendet om utlämning har avgjorts eller, när utlämning beslutas, tills denna har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan medelas även efter det att utlämning har beslutats. Den som hålls häktad får begära att ny förhandling hålls inom tre veckor från det att beslut senast meddelats. Bestämmelserna avviker från 16 § utlämningslagen såtillvida att överklaganden inte sker direkt till Högsta domstolen utan i stället följer rättegångsbalkens regler (prop. 1993/94:142 s. 36).

Även när det gäller provisoriskt anhållande bygger tribunallagens bestämmelser (6 §) på utlämningslagens regler (23 §). Den som kan komma att utlämnas till tribunalen på grund av dess begäran eller en efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen får omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. För förfarandet gäller utlämningslagens bestämmelser (23 § andra–fjärde styckena). Beslag regleras särskilt i tribunallagen (9 §).

Romstadgans bestämmelser

Såsom nämnts i avsnitt 4.8.2 är, enligt Romstadgan, de anslutna staterna skyldiga att efterkomma Domstolens begäran om anhållande och överlämnande enligt det förfarande som föreskrivs i nationell rätt (artikel 89:1). Domstolens häktningsbeslut gäller tills vidare och dess giltighet påverkas t.ex. inte av att invändningar framställs i målet beträffande dess jurisdiktion eller processförutsättningar med hänvisning till komplementaritetsprincipen (artiklarna 19:9 och 58:3). Tillägg kan göras beträffande de brott som omfattas (artikel 58:6).

Detaljerade regler, inklusive föreskrifter om beviskrav, gäller för Domstolens häktningsbeslut (artikel 58). Som alternativ till häktning kan Domstolen i stället låta utfärda en kallelse som i vissa fall kan förenas med frihetsinskränkande villkor (artikel 58:7). I det fallet är det inte aktuellt att begära att personen skall överlämnas till Domstolen.

Med stöd av ett häktningsbeslut kan Domstolen begära såväl ett provisoriskt anhållande som anhållande i samband med en begäran om överlämnande (artiklarna 58:5, 89 och 92). Sedan Domstolens ansökan har mottagits skall en ansluten stat omedelbart vidta åtgärder för att gripa den eftersökte (artikel 59:1).

Stadgan innehåller även bestämmelser om förfarandet i den anmodade staten sedan anhållande skett (artikel 59). Den som har berövats friheten skall ofördröjligen ställas inför en behörig rättslig myndighet med uppgift att, i enlighet med nationella förfaranderegler, pröva om häktningsbeslutet avser den aktuella personen, om frihetsberövandet har skett enligt gällande regler och om personens rättigheter har respekterats (artikel 59:2). Däremot får prövningen inte avse frågan om häktningsbeslutet har utfärdats på ett riktigt sätt enligt stadgan (artikel 59:4). Det är i stället en fråga som skall prövas av Domstolen (artikel 60).

Den frihetsberövade får begära att bli tillfälligt frigiven i avvaktan på ett överlämnande och Domstolens förundersökningskammare skall ges tillfälle att yttra sig innan ett sådant beslut fattas. Vid prövningen av frågan om tillfällig frigivning skall den nationella rättsliga myndigheten ta ställning till om det mot bakgrund av de påstådda brottens svårhetsgrad föreligger sådana brådskande och extraordinära förhållanden som motiverar att personen försätts på fri fot och vidare om det finns nödvändiga garantier för att tillförsäkra att personen ändå skulle kunna överlämnas till Domstolen (artikel 59:3 och 4).

Tvångsmedel i ett ärende om överlämnande

Enligt stadgan föreligger alltså en skyldighet att anhålla den som söks överlämnad i samband med att ett överlämnande begärs och nationella förfaranderegler skall tillämpas. I förhållande till tribunalerna gäller i huvudsak samma ordning som vid utlämning enligt 16 § utlämningslagen. Det innebär att villkoren för frihetsberövande är desamma som vid motsvarande åtgärd beträffande brott som utreds och lagförs i Sverige, dvs. framförallt rättegångsbalkens bestämmelser. Därmed krävs bl.a. att det aktuella gärningen utgör brott enligt svensk rätt av viss svårhetsgrad, dvs. som kan leda till fängelse, samt att sannolika skäl för brottsmisstanke och någon av de särskilda häktningsgrunderna föreligger enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken (se prop. 1957:156 s. 83).

Med hänsyn till vad som sagts ovan om materiella straffrättsliga bestämmelser finns det anledning att utgå från att de brott som Domstolen kommer att lagföra också utgör allvarliga brott enligt svensk rätt. Vidare uppvisar stadgans villkor för ett beslut om häktning stora likheter med de svenska kraven för häktning enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken. Den prövning som föreskrivs i artikel 59:2 tillgodoses genom de regler som gäller för brottmål i allmänhet. Det svenska förfarandet, vilket är tillämpligt enligt artikel 89:1, avser inte en prövning av om Domstolens häktningsbeslut var riktigt och strider därför inte mot föreskrifterna i artikel 59:4. Den ordning som gäller enligt 5 § tribunallagen bör därmed kunna tillämpas också i förhållande till Domstolen.

Motsvarande bedömning gäller även för andra tvångsmedel som beslutats i ett ärende om överlämnande och som inte förutsätter någon särskild begäran från Domstolens sida. Det kan t.ex. vara fråga om att ta i beslag föremål som personen bär på sig vid anhållandet.

Frågor beträffande förfarandet behandlas närmare i avsnitt 5.5.3.

Provisoriskt anhållande m.m.

Stadgan ålägger de anslutna staterna att under vissa förutsättningar bistå Domstolen med s.k. provisoriskt anhållande för att säkerställa en senare framställning om överlämnande av personen till Domstolen (särskilt artikel 92). Vidare kan Domstolen, som ett alternativ till ett frihetsberövande, kalla den misstänkte att infinna sig vid Domstolen (artikel 58:7). En sådan kallelse kan förenas med villkor om andra frihetsinskränkningar men det får bara ske om sådana villkor är tillåtna i den stat där de skall verkställas. De anslutna staterna är emellertid inte skyldiga att medge sådana frihetsinskränkningar.

I 6 § tribunallagen finns bestämmelser som möjliggör provisoriskt anhållande, reseförbud och anmälningsskyldighet beträffande den som kan komma att utlämnas till en tribunal. Motsvarande föreskrifter bör även gälla i förhållande till Domstolen.

Bestämmelserna, som bygger på 23 § utlämningslagen, avser i första hand att säkerställa en senare utlämning. De är dock utformade så att de också skulle omfatta en person som kallas på det sätt som avses i artikel 58:7. Även om avsikten med en sådan kallelse inte är att personen senare skall begäras överlämnad till Domstolen så förutsätter ett beslut om kallelse att det i och för sig finns grund för häktning men att kallelsen anses vara tillräcklig för att personen skall infinna sig vid Domstolen. Om åtgärden misslyckas kan ett häktningsbeslut och en begäran om överlämnande följa. Därmed kan även en begäran om t.ex. reseförbud enligt artikel 58:7 tillgodoses med stöd av bestämmelser utformade som i 6 § tribunallagen.

Även i dessa fall gäller de förutsättningar för användningen av tvångsmedel som i allmänhet gäller om brottmål. De iakttagelser som gjorts ovan beträffande tvångsmedel i ett ärende om överlämnande gäller därmed även här. Det bör dock noteras att den utredning som lämnas till stöd för en begäran om provisoriskt anhållande inte alltid är tillräcklig för häktning men att anhållande kan ske med stöd av bestämmelserna i 24 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken (se prop. 1957:156 s. 97). Beträffande det närmare förfarandet hänvisas till avsnitt 5.8.3.

5.5.3¶Ansökningar och förfaranden

Förslag: Reglerna om vad en ansökan skall innehålla och hur den kan översändas bör vara desamma som enligt utlämningslagen.

De förfaranden som gäller för de internationella brottmålstribunalerna skall också tillämpas i förhållande till Domstolen. Dessutom skall det vara möjligt att tillämpa det förenklade förfarande för överlämnande som motsvarar utlämningslagens förenklade förfarande för utlämning till EU:s medlemsstater. Beslut om överlämnande enligt det förenklade förfarandet skall dock alltid fattas av regeringen.

En ansökan om överlämnande efter det att ett provisoriskt anhållande skett eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades skall göras inom den tidsfrist som föreskrivs i de regler som gäller för Domstolen.

Domstolen skall ges möjlighet att lämna synpunkter innan en fråga om reseförbud eller anmälningsskyldighet som alternativ till anhållande eller häktning avgörs.

Skälen för förslagen:

Domstolens ansökningar

I enlighet med vad redan har anförts beträffande rättslig hjälp i övrigt (se avsnitt 5.4.3) skall ansökningar från Domstolen alltid ges in till Justitiedepartementet. Detta överensstämmer med den förändring i 14 § utlämningslagen som har föreslagits i prop. 1999/2000:61.

Enligt Romstadgan skall Domstolens framställning om häktning och överlämnande för lagföring vara skriftlig (artikel 91:1). I brådskande fall får den skickas med andra kommunikationsmedel såsom telefax eller elektronisk post och skall i så fall därefter bekräftas på vanligt sätt. Den nya bestämmelse om kommunikationsmetoder m.m. i 14 § första stycket utlämningslagen som föreslås i Ds 2000:3 (s. 63 ff.) – och som överensstämmer med motsvarande regler i 2 kap. 4 § fjärde stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.3) – uppfyller stadgans krav. Stadgan innehåller även bestämmelser om de uppgifter som skall framgå i ett beslut om häktning (artikel 58:3) och om vad framställningen skall innehålla (artikel 91:2). Särskilda föreskrifter gäller för det fall den eftersökte redan är dömd av Domstolen (artikel 91:3).

Stadgans föreskrifter om framställningens innehåll motsvarar vad som krävs för framställningar om utlämning enligt 14 § andra stycket utlämningslagen. Att uppgifter om den eftersöktes nationalitet och hemvist skall anges framgår dock inte klart av stadgans bestämmelser och Domstolen bör på lämpligt sätt underrättas om detta krav (jfr artikel 91:2 c).

Föreskrifterna om framställningen och dess innehåll i 14 § utlämningslagen – i den lydelse som föreslås i Ds 2000:3 – bör därför gälla även i förhållande till Domstolen. Därmed omfattas även en ansökan om tvångsmedel i ett ärende om överlämnande. Framställningar på engelska eller svenska bör godtas (se avsnitt 5.4.3).

När det gäller en ansökan om provisoriskt anhållande avviker stadgans bestämmelser något från vad som gäller beträffande häktning och överlämnande (artikel 92:2). Det hänger samman med kravet att de förstnämnda åtgärderna endast får begäras i brådskande fall och att det då inte alltid finns ett häktningsbeslut. Däremot skall framställningen innehålla uppgifter bl.a. om den eftersökte och var denne uppehåller sig, om brottets beskaffenhet samt, om möjligt, tid och plats för brottet. För att åtgärder av det slag som nu avses skall kunna tillhandahållas krävs att Domstolen förser åklagaren med uppgifter som är tillräckliga för att vidta åtgärden enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. De uppgifter

som en sådan ansökan skall innehålla enligt stadgan tillgodoser detta ändamål. I 23 § utlämningslagen finns inga närmare föreskrifter om framställningens innehåll och några sådana behövs inte heller i förhållande till Domstolen.

Förfarandet i ärenden om överlämnande till Domstolen

Nationella förfaranderegler skall tillämpas vid prövningen av Domstolens begäran om överlämnande till Domstolen (artikel 89:1) och stadgan innehåller inga anvisningar hur detta förfarande bör vara utformat. I utlämningslagstiftningen varierar förfarandet och beslutsfattaren i olika situationer.

När det gäller tribunalerna föreskrivs ett särskilt förfarande, som dock i stort överensstämmer med det ordinarie förfarandet i utlämningslagen (se 3 och 4 §§ tribunallagen och prop. 1993/94:142 s. 35 f.). Förfarandet innebär att det alltid är regeringen som skall fatta beslut om överlämnande för lagföring (”utlämning” enligt tribunallagen) och att detta alltid skall föregås av ett yttrande från Riksåklagaren. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som gäller vid en förundersökning i brottmål. Om det finns särskilda skäl skall regeringen även inhämta ett yttrande från Högsta domstolen, vilket delvis motsvarar vad som gäller enligt 15 a § nordiska utlämningslagen (se prop. 1993/94:142 s. 31). Motsvarande förfarande bör även gälla för ansökningar från Domstolen.

Det angivna förfarandet för frågan om överlämnande till Domstolen gäller normalt även i det fall då ansökan föregåtts av tvångsmedel av provisorisk natur och ansökan därför måste göras inom en viss tid, se vidare nedan. För dessa fall anvisar stadgan dock att ett förenklat förfarande för överlämnande kan tillämpas (artikel 92:3). Frågan om förenklat förfarande behandlas särskilt nedan.

I likhet med vad som gäller beträffande tribunalerna – se 8 § tribunallagen – bör det föreskrivas att ett beslut om överlämnande till Domstolen för lagföring skall verkställas av polismyndigheten och att en person som är på fri fot får omhändertas under högst 24 timmar.

Förenklat förfarande i ärenden om överlämnande

Romstadgan innehåller bestämmelser om ett förenklat överlämnandeförfarande i fall när ett provisoriskt anhållande skett på Domstolens begäran och den eftersökte under tidsfristen medger att bli överlämnad till Domstolen (artikel 92:3). Bestämmelser om förenklat förfarande finns i den svenska utlämningslagstiftningen men frågan har inte

aktualiserats i förhållande till tribunalerna. Inte heller Romstadgan förpliktar de anslutna staterna att tillämpa ett förenklat förfarande utan detta skall bara ske om det är tillåtet enligt nationell rätt.

Enligt 28-40 §§ utlämningslagen får ett förenklat utlämningsförfarande tillämpas vid utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen. Förfarandet innebär bl.a. att utlämning under vissa förutsättningar får ske med den eftersöktes samtycke, även utan att en framställning om utlämning lämnas (28 och 30 §§). Den eftersökte kan också medge att bli ställd till ansvar eller straffas för brott utan den s.k. specialitetsprincipen tillämpas (32 § första stycket, se vidare avsnitt 5.5.4).Vissa uppgifter måste lämnas av den stat som söker personen i fråga (29 §) och åklagaren skall enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål utreda om förutsättningarna för utlämning är uppfyllda (31 §). Lagen innehåller även bestämmelser beträffande den eftersöktes samtycke som bl.a. avser att skydda den aktuella personen (32 §).

Underrättelser skall lämnas till den begärande staten (32 §) och vid samtycke skall ärendet överlämnas till Riksåklagaren som i uppenbara fall får besluta om utlämning (33 § första stycket). I andra fall fattar chefen för Justitiedepartementet eller, beträffande konkurrerande ansökningar och avslag, regeringen beslut i utlämningsfrågan (33 § första stycket). Vissa tidsfrister gäller för beslut om utlämning och verkställighet av beslutet (33 § andra stycket och 34 §). Om chefen för Justitiedepartementet finner att utlämning inte kan äga rum enligt det förenklade förfarandet kan istället en tidsfrist för en ansökan om utlämning fastställas (35 §) och särskilda regler gäller för en sådan tidsfrist när ett samtycke återkallas (36 §). Föreskrifter finns även om ersättning till offentlig försvarare (37 §), begränsningar i rätten att överklaga vissa beslut (38 §), beslut om överlämnande av beslagtagen egendom (39 §) och transport genom Sverige av den som utlämnas enligt det förenklade förfarandet (40 §).

För att på bästa sätt främja samarbetet med Domstolen bör det förenklade förfarande som anvisas i utlämningslagen också kunna tillämpas i förhållande till Domstolen. Beslut om utlämning bör dock i dessa fall alltid fattas av regeringen. Kravet på de uppgifter som enligt 29 § utlämningslagen måste tillhandahållas för att ett förenklat förfarande skall kunna tillämpas uppfylls genom stadgans föreskrifter om vad Domstolens ansökan om ett provisoriskt anhållande skall innehålla (artikel 92:2). Frågan om den eftersöktes medgivande till undantag från specialitetsprincipen enligt de nu aktuella reglerna behandlas även i avsnitt 5.5.4.

Förfarandet och tidsfrister vid användning av tvångsmedel

Att domstolsprövning skall äga rum vid tvångsmedelsanvändning följer såväl av regeringsformen som av artikel 5 i Europakonventionen, vilken gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta krav är uppfyllt genom det förfarande som föreskrivs i 5 och 6 §§ tribunallagen. Reglerna innebär, till skillnad från utlämningslagens regler, att en tingsrätts beslut om tvångsmedelsanvändning inte skall överklagas direkt till Högsta domstolen, utan till hovrätten enligt rättegångsbalkens bestämmelser.

Beträffande förfarandet för tvångsmedel i ett ärende om utlämning till Domstolen bör samma regler som föreskrivs i 5 § tribunallagen, vilka bygger på 16 § utlämningslagen, gälla. Därmed underlättas tillämpningen av de olika bestämmelserna.

När det gäller anhållande, reseförbud och anmälningsskyldighet i annat fall hänvisar 6 § tribunallagen till det förfarande som föreskrivs i 23 § andra–fjärde styckena utlämningslagen. Anpassade för Domstolen skulle detta innebära att åklagarens beslut om tvångsmedel omedelbart skall anmälas till rätten som prövar åtgärden. Den som anhållits eller underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får begära att ny förhandling inom tre veckor från det att beslut senast har meddelats.

Om rätten beslutar att åtgärden skall bestå skall chefen för Justitiedepartementet underrättas. Förutom i det fall då hinder mot överlämnande föreligger och regeringen därför upphäver den beslutade åtgärden skall chefen för Justitiedepartementet underrätta Domstolen om åtgärden och ange en viss tid inom vilken en ansökan om överlämnande måste göras. Den tiden får, enligt 23 § andra stycket utlämningslagen, inte vara längre än 40 dagar från den dag personen anhölls eller reseförbudet eller anmälningsskyldigheten meddelades. Om ingen ansökan görs inom den utsatta tiden skall åtgärden upphöra. Beträffande den som är anhållen och som begärs överlämnad skall en häktningsframställning göras senast på åttonde dagen efter det att Riksåklagaren fick del av ansökningen om överlämnande. Om så inte sker skall den anhållne omedelbart friges. Det förfarande som nu angivits bör tillämpas i förhållande till Domstolen med ett undantag, vilket gäller tidsfristen för en ansökan om överlämnande.

Enligt stadgan skall den provisoriskt anhållne friges om ingen framställning om överlämnande till Domstolen har gjorts inom den tidsfrist som bestäms i Domstolens bevis- och förfaranderegler (artikel 92:3). Det innebär att tidsfristen inte kommer att vara slutligt fastställd förrän dessa regler antas av stadgepartsförsamlingen sedan stadgan har trätt i kraft. Det kan inte uteslutas att den tid som kommer att föreskrivas där avviker från den tidsgräns som nu anges i utlämningslagen och som motsvarar

vad som avtalats i 1957 års europeiska utlämningskonvention (artikel 16:4, se SÖ 1959:65). Även för Domstolens del kommer tidsgränsen att bestämmas av de stater som ansluter sig till en internationell överenskommelse. Därvid kommer en avvägning göras mellan den anhållnes intressen och Domstolens behov för att kunna göra en ansökan om överlämnande. I det sammanhanget måste beaktas att de aktuella brotten och utredningen av dessa ofta är mycket komplexa samt att ett tillfälle att faktiskt få tag på en misstänkt – som annars kanske är praktiskt sett omöjlig att nå – kan uppstå med mycket kort varsel och vid en tidpunkt när Domstolens utredning är i ett relativt tidigt skede. I förhandlingarna om bevis- och förfarandereglerna har en tidsfrist om 60 dagar vunnit brett stöd.

Att den tid som någon kan vara anhållen i avvaktan på en begäran om utlämning eller överlämnande till Domstolen är tidsmässigt bestämd är en viktig rättssäkerhetsgaranti i dessa fall. Det måste stå klart hur länge ett anhållande kan vara i avvaktan på att ansökan görs. Det är emellertid inte nödvändigt att tidsgränsen anges i den svenska lagstiftningen utan det torde vara tillfyllest med en hänvisning till en tidsgräns som bestäms i ett internationellt beslutat instrument – dvs. i bevis- och förfarandereglerna enligt en uttrycklig hänvisning i stadgan – vilken på goda grunder kan komma att avvika från vad som annars gäller enligt utlämningslagen. Det bör därför införas en hänvisning i lagen till den tidsgräns som föreskrivs i de regler som gäller för Domstolen.

Frågor om tidsfrister m.m. när ett förenklade förfarandet för överlämnande till Domstolen tillämpas har redovisats särskilt ovan.

Särskilt förfarande när andra frihetsinskränkningar än frihetsberövande övervägs i avvaktan på ett överlämnande till Domstolen

För det fall den som har anhållits på begäran av Domstolen friges av svensk domstol, t.ex. på grund av att det inte är den person som eftersöks, behövs det inte några särskilda förfaranderegler. Däremot ställer stadgan vissa krav om andra frihetsinskränkningar övervägs som alternativ till ett begärt frihetsberövande.

Även om det med hänsyn till de aktuella brottens svårhetsgrad är otroligt att en domstol kommer att besluta om annat är ett frihetsberövande när så begärs av Domstolen kan ändå frågan om alternativa åtgärder uppstå. Vid en häktningsförhandling i ett ärende om överlämnande eller vid rättens prövning av provisoriska anhållande av någon som kan komma att överlämnas till Domstolen kan t.ex. en fråga om reseförbud eller anmälningsskyldighet uppkomma som alternativ till ett

frihetsberövande. I sådant fall måste de särskilda kraven på prövningen och på kommunikation med Domstolen tillgodoses (se artikel 59).

Om det är tillräckligt får, enligt 25 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas för den som är skäligen misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse när det finns risk för att personen avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring och straff men inte anledning i övrigt att anhålla eller häkta denne. Enligt paragrafens andra stycke får sådana åtgärder också meddelas i andra fall om skäl för häktning eller anhållande föreligger men det kan antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet. I de angivna situationerna finns det alltså utrymme för att tillgodose de stränga krav som stadgan ställer för s.k. tillfällig frigivning i artikel 59. Syftet med frihetsberövandet är ju att möjliggöra ett följande överlämnande av personen till Domstolen och brottslighetens allvarliga karaktär vägs också in i bedömningen. Vid folkmord enligt lagen (1964:169) om straff för folkmord gäller dessutom bestämmelserna om häktning i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Härtill kan den översyn av de svenska straffrättsliga reglerna som har redovisats i avsnitt 5.2 leda till att straffskalorna för andra aktuella brott förändras så att den häktningsbestämmelsen även blir tillämplig beträffande dem. Därmed är det inte nödvändigt att föreskriva särskilda bestämmelser om villkoren för reseförbud och anmälningsskyldighet med anledning av stadgans föreskrifter.

I de situationer som här omtalas behövs det däremot en särskild bestämmelse som tillgodoser stadgans krav att Domstolen skall ges möjlighet att lämna rekommendationer innan ett beslut meddelas om reseförbud eller anmälningsskyldighet som alternativ till ett begärt frihetsberövande (artikel 59:5).

5.5.4¶Specialitetsprincipen

Förslag: Den som har överlämnats till Domstolen för lagföring får ställas till ansvar för annan gärning som har begåtts före överlämnandet än den som överlämnandet har avsett. Därmed gäller inte den s.k. specialitetsprincipen i detta avseende.

Regeringen får medge att den som har överlämnats till Domstolen får utlämnas därifrån till en annan stat för lagföring under förutsättning att utlämning från Sverige lagligen hade kunna ske. Om utlämning från domstolen har begärts av en annan stat och regeringen inte medger att så sker, skall regeringen i stället begära att den överlämnade personen skall återföras till Sverige.

Skälen för förslagen: Specialitetsprincipen, som ofta förekommer i samband med utlämning för brott mellan stater, innebär att den begärande staten inte får lagföra den som har utlämnats för andra brott än det för vilket utlämning beviljats. Den begärande staten får inte heller vidareutlämna den utlämnade till en tredje stat. I allmänhet finns det föreskrifter om att den anmodade staten kan medge undantag från förbudet. I Sverige finns bestämmelser om specialitetsprincipen och om undantag från denna i 12 och 24 §§ utlämningslagen samt i 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen. Ett förslag om undantag från principen när den utlämnade samtycker i förhållande till EU:s medlemsstater bereds för närvarande inom Justitiedepartementet (se Ds 2000:3 s. 59 ff.). Sverige tillämpar inte specialitetsprincipen i förhållande till tribunalerna.

Stadgan innehåller emellertid bestämmelser om att specialitetsprincipen skall tillämpas (artikel 101). Föreskriften innebär att en misstänkt eller tilltalad som överlämnats till Domstolen inte får bli åtalad, bestraffad eller frihetsberövad för någon annan gärning begången före överlämnandet än den som överlämnandet har grundats på. Domstolen har dock möjlighet att söka undantag från detta förbud från den staten som överlämnat personen och anslutna stater skall sträva efter att meddela sådana undantag. Det behövs framförallt i de fall då åklagaren söker tillägg till åtalet (artikel 61).

Stadgans specialitetsprincip har även varit föremål för behandling under förhandlingarna om bevis- och förfaranderegler. Det har framförallt avsett frågan om utlämning från Domstolen till en stat i situationer när Domstolen har förklarat att processförutsättningar saknas på grund av att saken är föremål för lagföring i en annan stat (artikel 17:1 a) och den staten också begärt att den misstänkte skall överföras dit för att lagföras. Särskilt vissa stater som normalt inte utlämnar egna medborgare på grund av brott har varit måna om att de medborgare som överlämnas till Domstolen inte automatiskt kan föras vidare till en annan stat för lagföring. Förslaget till bevis- och förfaranderegler innehåller därför en bestämmelse om att den stat som ursprungligen har överlämnat personen till Domstolen har möjlighet att begära att personen återförs dit i fall då Domstolen har beslutat att processförutsättningar saknas på grund av nationella lagföringsåtgärder. Därmed förhindras att personen överförs till en annan stat för lagföring.

Med hänsyn till de brott som är aktuella och det faktum att krav på dubbel straffbarhet kan det inte anses vara påkallat att tillämpa specialitetsprincipen i förhållande till Domstolen när det gäller åtal, bestraffning och frihetsberövanden som sker i dess egna förfaranden. Detta bör klart framgå av lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Därmed skapas generellt det undantag från

specialitetsprincipen som stadgan eftersträvar och åtalet vid Domstolen kan förändras utan att något medgivande från Sverige krävs.

Det kan däremot finnas anledning att bevara möjligheten att kunna begära att den som har överlämnats från Sverige till Domstolen för lagföring skall återföras hit om Domstolen beslutar att den inte får pröva saken. Det är särskilt aktuellt när det gäller en svensk medborgare som har överlämnats till Domstolen. De särskilda regler som gäller för förhållandet mellan Domstolen och nationella rättsordningar motiverar att det här väljs en annan lösning väljs än den som gäller för de internationella brottmålstribunalerna.

Det bör därmed föreskrivas att regeringen får medge att den som har överlämnats till Domstolen får utlämnas till en annan stat för lagföring. Ett sådant medgivande bör dock bara få lämnas om utlämning direkt från Sverige till den aktuella staten lagligen hade kunnat äga rum. Detta överensstämmer med villkoren för ett sådant medgivande enligt 24 § utlämningslagen och 18 § nordiska utlämningslagen. Om medgivande inte lämnas skall regeringen i stället hos Domstolen begära att personen återförs till Sverige. Det bör framhållas att bestämmelsen måste begränsas till att avse de situationer som avser utlämning av någon från Domstolen för lagföring. I fråga om t.ex. överförande från Domstolen till en stat för straffverkställighet gäller andra bestämmelser i stadgan som innebär att Domstolen har full beslutanderätt i frågan, se avsnitt 5.9.1.

5.5.5¶Transitering av frihetsberövade genom Sverige

Förslag: Chefen för Justitiedepartementet får medge att misstänkta, tilltalade eller dömda får transporteras genom Sverige mellan en annan stat och Domstolen. Tillstånd skall inte krävas vid flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige. Även svenska medborgare skall kunna transiteras. Vidare införs regler som innebär att ett frihetsberövande skall bestå under transiteringen och att polismyndighet vid behov får ta den som transporteras i förvar, bl.a. i det fall då en oplanerad landning sker i landet. För tvångsmedel i ett ärende om transitering gäller samma regler som i ett ärende om överlämnande till Domstolen.

Motsvarande bestämmelser införs även i förhållande till den internationella brottmålstribunalerna.

Skälen för förslagen: I det internationella rättsliga samarbetet finns det behov av att i olika situationer kunna transportera en frihetsberövad person från en stat till en annan över en tredje stats territorium. Behov av sådan transitering uppstår framförallt vid utlämning, överförande av

en frihetsberövad för förhör m.m. och överförande för straffverkställighet. I Romstadgan finns särskilda bestämmelser om transitering vid överlämnande av en misstänkt eller tilltalad till Domstolen för lagföring, dvs. i utlämningsfallet, men som inte avser övriga situationer (artikel 89:3), se vidare nedan.

Transitering i förhållande till tribunalerna

I förhållande till de internationella brottmålstribunalerna, vars stadgor inte innehåller några föreskrifter om transitering, gäller olika regler för de olika situationerna.

Enligt 7 § tribunallagen skall reglerna om transitering enligt 26 § första stycket utlämningslagen tillämpas även i förhållande till tribunalerna. Det innebär att chefen för Justitiedepartementet kan medge att en person som utlämnats till en tribunal från en annan stat får transporteras genom Sverige under förutsättning att den som utlämnas inte är svensk medborgare och att det inte heller i övrigt finns synnerliga skäl mot åtgärden. Utlämningslagen innehåller en annan ordning för transitering vid utlämning mellan nordiska länder, vilken alltså inte gäller i förhållande till tribunalerna. Vid utlämning till en annan nordisk stat får transitering medges även beträffande en svensk medborgare om personen hade kunna utlämnas från Sverige till den staten (26 § andra stycket utlämningslagen). I Ds 2000:3 föreslås bl.a. att den senare bestämmelsen – som en konsekvens av övriga förslag – skall utvidgas till att även avse transitering mellan medlemsstater i Europeiska unionen. Transitering genom Sverige av en person som utlämnats från en nordisk stat till en annan kräver inte något tillstånd (19 § nordiska utlämningslagen).

Vidare gäller enligt 12 a § tredje stycket tribunallagen (11 § fjärde stycket enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000) bestämmelserna om transitering av dömda i 40 § internationella verkställighetslagen. Därmed får chefen för Justitiedepartementet medge att en person som har berövats friheten enligt ett avgörande av en tribunal får föras genom Sverige för verkställighet i en annan stat. Under en sådan genomresa skall frihetsberövandet i allmänhet bestå och de regler som gäller anhållna och häktade i allmänhet tillämpas.

Genom den allmänna hänvisning i 9 § tribunallagen till bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål blir den senare lagens bestämmelser om transitering av frihetsberövade personer som tillfälligt överförs till en tribunal för förhör eller konfrontation tillämpliga (4 kap. 34-35 §§). Bestämmelserna innebär att chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport genom Sverige

och att polismyndighet vid behov får ta den överförde i förvar om ett sådant tillstånd har meddelats.

Romstadgans bestämmelser

Enligt stadgan skall varje ansluten stat i enlighet med sina processrättsliga regler medge transitering genom sitt territorium av personer som har överlämnats till Domstolen från en annan stat (artikel 89:3 a). Det behöver dock inte ske i det fall då en sådan transitering skulle förhindra eller fördröja överlämnandet till Domstolen. Undantaget har kommit till med anledning av de långvariga förfaranden som kan bli följden av att en till Domstolen överlämnad person begär, t.ex. vid en mellanlandning, en prövning med stöd av principen om habeas corpus. Det gäller framförallt i Storbritannien. Undantaget är dock inte begränsat till dessa fall utan kan även tillämpas i andra fall när processuella regler kan fördröja eller förhindra att ett överlämnande slutförs. Inget medgivande krävs vid flygtransport utan planerad mellanlandning (artikel 89:3 d). Den som transporteras skall tas i förvar under transiteringen (artikel 89:3 c).

Stadgan innehåller vidare bestämmelser om sättet för översändande av en begäran om transitering och dess innehåll (artikel 89:3 b). Härtill finns det bestämmelser om förfarandet vid en s.k. oplanerad landning (artikel 89:3 e).

Däremot saknar stadgan föreskrifter om transitering när det gäller frihetsberövade personer som tillfälligt överförs till eller från Domstolen för förhör m.m. respektive till eller från Domstolen i samband med straffverkställighet. För det senare fallet finns det dock förslag till föreskrifter i bevis- och förfarandereglerna som bygger på vad som gäller beträffande överlämnande av någon till Domstolen och de villkor som i övrigt skall tillämpas i fråga om straffverkställighet.

Behovet av lagstiftning

I förhållande till tribunalerna regleras frågan om transitering på olika sätt i olika situationer genom hänvisningar till de regler som gäller i allmänhet vid rättsligt samarbete med annan stat. Tribunalernas stadgor innehåller inga särskilda föreskrifter om transitering och de svenska reglerna i tribunallagen har tillkommit för att skapa goda möjligheter för samarbetet med tribunalerna.

Romstadgan innehåller däremot relativt detaljerade föreskrifter för transitering som dock bara avser en av de situationer där ett behov av transitering kan uppstå, nämligen vid överlämnande av misstänkta eller

dömda till Domstolen för lagföring. De bestämmelser som gäller för motsvarande situation enligt tribunallagen, dvs. reglerna om transitering i 26 § första stycket utlämningslagen, innebär att ett svenskt medgivande alltid fordras och att den prövning som chefen för Justitiedepartementet skall göra i huvudsak är diskretionär utom såvitt avser svenska medborgare för vilka medgivande aldrig får lämnas.

Den ordning som anvisas för tribunalerna i utlämningssituationen uppfyller inte stadgans krav i fråga om transitering. En reglering motsvarande den som finns i 19 § nordiska utlämningslagen, dvs. att medgivande till transitering inte krävs, skulle i och för sig uppfylla stadgans krav. Det kan emellertid förekomma situationer när det är angeläget att frågan om transitering kan prövas och därvid att avgörandet huruvida transitering bör tillåtas skall fattas av en svensk myndighet.

Av det anförda framgår att den lösning för transitering i utlämningssituationen som valts i förhållande till tribunalerna inte kan tillämpas för Domstolen och därmed att särskilda föreskrifter krävs. För att skapa en så enhetlig och lättillämpad ordning som möjligt bör dessa föreskrifter utformas så att de omfattar samtliga situationer när en transitering av frihetsberövade till eller från Domstolen kan vara påkallad. Bestämmelserna bör utformas så att chefen för Justitiedepartementet får medge transitering av misstänkta, tilltalade eller dömda som överlämnas eller överförs till eller från Domstolen. Medgivande skall dock inte krävas vid flygtransport över Sverige utan planerad mellanlandning här.

Vidare bör bestämmelser införas som i enlighet med stadgans föreskrifter reglerar förfarandet när en oplanerad landning sker. Med hänsyn till att även svenska medborgare kan komma att överlämnas från Sverige till Domstolen bör även sådana kunna transiteras genom landet, vilket motsvarar den princip som kommer till uttryck i 26 § andra stycket utlämningslagen. Slutligen krävs det bestämmelser som innebär att frihetsberövandet skall bestå under transiteringen och att polismyndighet vid behov får ta den som transporteras i förvar om tillstånd till transiteringen har lämnats eller om en oplanerad landning sker i Sverige. I det senare fallet bör personen få tas i förvar under högst 96 timmar i avvaktan på en ansökan om transitering. För tvångsmedel i ett ärende om transitering bör samma bestämmelser som i ett ärende om överlämnande till Domstolen tillämpas, se avsnitt 5.5.3. Därmed kommer i huvudsak rättegångsbalkens bestämmelser att gälla. De uppgifter som Domstolen enligt stadgan skall lämna vid en begäran om transitering i samband med överlämnande till Domstolen torde vara tillräckliga för den prövning som därmed skall ske (se artikel 89:3 b).

Reglerna bör vidare omfatta frihetsberövade som transporteras till eller från Domstolen för konfrontation eller förhör och således ersätta motsvarande bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp i

brottmål (4 kap. 33 och 34 §§). Motsvarande regler bör även införas beträffande transitering i förhållande till tribunalerna.

5.6¶Skyddsåtgärder för brottsoffer och vittnen

Bedömning: Inga särskilda bestämmelser behövs för att uppfylla stadgans krav på att tillhandahålla skydd för brottsoffer och vittnen.

Skälen för bedömningen: Som en särskild samarbetsform anger stadgan rättslig hjälp med skydd av brottsoffer och vittnen (artikel 93:1 j). Denna hjälp skall tillhandahållas i enlighet med nationella förfaranderegler (artikel 93:1). Stadgan innehåller vidare ett antal bestämmelser som reglerar Domstolens ansvar för att skydda sådana personer – och den misstänkte eller tilltalade – samt olika åtgärder som den kan vidta i detta syfte (särskilt artikel 68). Avsikten är att Domstolen även skall kunna skydda andra som utsätts för fara på grund någon persons vittnesmål, dvs. framförallt familjemedlemmar (se artikel 43:6). En redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i avsnitt 4.6.6.

Frågor om skydd för brottsoffer och vittnen togs inte upp särskilt i förarbetena till tribunallagen. Däremot har tribunalerna själva uppmärksammat frågorna och deras bevis- och förfaranderegler innehåller sådana bestämmelser. Dessutom har tribunalerna träffat avtal stater om vittnesskydd m.m. med olika stater. Sverige har slutit ett sådant avtal med Jugoslavientribunalen den 23 februari 1999. Avtalens närmare innehåll önskar tribunalerna hålla hemliga för att inte motverka möjligheterna att ge vittnen och andra skydd.

Telefonförhör och förhör genom videokonferens

Såsom framhållits i avsnitt 5.4.1.9 har vissa åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål betydelse för möjligheterna att bistå med skyddsåtgärder (se även prop. 1999/2000:61 s. 116). Det gäller framförallt hjälp i form av telefonförhör (4 kap. 8 §) och förhör genom videokonferens (4 kap. 11 och 12 §§). Telefonförhör med en person får hållas med en person som befinner sig i Sverige utan särskilt medgivande men svensk åklagare eller domstol kan också lämna bistånd. På begäran skall föreskrifterna för förhör genom videokonferens tillämpas. Vid förhör genom videokonferens som handläggs av svensk domstol får rätten bl.a. besluta om biträde av tolk och utse en lämplig person som personligt stöd (stödperson) åt den som skall höras. I övrigt

gäller vanliga svenska förfaranderegler för sådana förhör. Domstolen kan därmed nyttja dessa former av rättslig hjälp i syfte att skydda den som skall höras (angående Domstolens befogenhet att ta upp vittnesberättelser m.m. med tekniska hjälpmedel, se artiklarna 68:2 och 69:2).

Andra skyddsåtgärder

Även andra skyddsåtgärder för att skydda utsatta brottsoffer och vittnen kan vidtas i Sverige. Det gäller sådana åtgärder som står till buds för att t.ex. skydda personer som är förföljda på grund av deras medverkan i ett nationellt straffrättsligt förfarande. Skyddet för hotade vittnen har nyligen redovisats och utvärderats i Brottsofferutredningens betänkande Brottsoffer; Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). Förslag till förändringar som lämnas i betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

De åtgärder som kan vidtas är inte alltid författningsreglerade. Det gäller framförallt praktiska åtgärder såsom fysiskt skydd för förföljda personer genom s.k. trygghetspaket och, på försök för mer allvarliga hot, tårgasspray och särskilt utbildade skyddshundar. I verkligt allvarliga fall kan även livvaktsskydd lämnas. Sådana åtgärder skulle också kunna vidtas för att skydda personer som är förföljda på grund av sin medverkan i Domstolens brottsutredning eller rättegång.

Viktiga skyddsåtgärder kan vidtas inom folkbokföringen angående enskilda personers namn, personnummer, adressuppgifter m.m. Möjligheterna att skydda uppgifter om förföljda personer i folkbokföringen har förbättrats genom lagändringar som i huvudsak trätt i kraft 1 januari 1998 (SFS 1997:989, regler om s.k. samordningsnummer har dock trätt i kraft den 1 januari 2000) och ytterligare några ändringar föreslås i Brottsofferutredningens betänkande. I folkbokföringen kan en s.k. sekretessmarkering göras som hindrar att uppgifter lämnas ut. Vidare kan s.k. kvarskrivning ske när det finns risk för brott, förföljelser eller trakasserier, vilket innebär att en inaktuell adressuppgift används i folkbokföringen – 16 § folkbokföringslagen (1991:481). Kvarskrivningen får avse även t.ex. den utsatta personens familj (se prop. 1997/98:9 s. 46). I mycket allvarliga fall – risk för särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot en persons liv, hälsa eller frihet – kan s.k. fingerade personuppgifter medges under viss tid enligt lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter, vilken också har ändrats från den 1 januari 1998 (SFS 1997:988). Ett särskilt förfarande föreskrivs där Rikspolisstyrelsen fyller viktiga uppgifter. Även en familjemedlem som varaktigt bor hos den utsatta personen kan ges medgivande att använda fingerade

personuppgifter (1 §). Bestämmelserna om skydd inom folkbokföringen kan – utan någon lagändring – också tillämpas när det gäller personer som är förföljda på grund av sin medverkan inför Domstolen.

En annan del av det skydd som kan tillhandahållas består av straffbestämmelser som ger målsägande och vittnen ett särskilt skydd mot våld eller hot om våld, särskilt övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § brottsbalken och brotten mot liv och hälsa samt frid och frihet i 3 och 4 kap. samma balk. Frågan om straffbestämmelsernas tillämplighet beträffande personer som uppträtt eller skall uppträda inför Domstolen behandlas i avsnitt 5.10.

Vidare kan besöksförbud meddelas för att skydda trakasserade eller förföljda personer – lagen (1988:688) om besöksförbud. Detta består i ett förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med den utsatta personen och kan även utvidgas till ett förbud att uppehålla sig i närheten av bostaden, arbetsplatsen eller annat ställe där den person som skall skyddas brukar vistas. Överträdelse är straffbart, vilket innebär att polisen kan ingripa även före det att något brott som besöksförbudet avser att förhindra har begåtts.

I ett vidare perspektiv bör även olika åtgärder som kan vidtas inom ramen för förfaranden under förundersökning och inför domstol beaktas som skyddsåtgärder (se även SOU 1998:40 s. 281 ff.). I förhållande till Domstolen har sådana åtgärder betydelse för handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp. Hit hör t.ex. sekretesslagens bestämmelser som medger begränsning av utlämnande av personuppgifter i samband med en förundersökning (se vidare avsnitt 5.11.1). Sedan 1 juli 1994 gäller dessutom bestämmelser i rättegångsbalken som innebär att personuppgifter beträffande målsägande och vittnen inte onödigtvis skall anges i handlingar som delges den tilltalade och bara skall efterfrågas om det behövs innan personen hörs inför domstolen (se 36 kap. 10 § och 45 kap. 9 §). Särskilt stöd genom ett målsägandebiträde eller en stödperson kan också lämnas under vissa förutsättningar (se vidare i avsnitt 5.8.1). Det finns även möjlighet att höra personer inför svensk domstol utan att den tilltalade är närvarande i rättssalen (36 kap. 18 § rättegångsbalken), genom telefonförhör (46 kap. 7 § samma balk) eller – på försök i vissa domstolar – genom videokonferens (lagen (1999:613) om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång). För fysiskt skydd kan bestämmelserna i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling tillämpas.

Lagstiftningsbehov?

I enlighet med de bedömningar som gjorts ovan kan Sverige uppfylla den rättsliga hjälp med skydd av brottsoffer och vittnen som stadgan

föreskriver utan att några nya lagregler införs. Det bör i sammanhanget noteras att stadgans föreskrift inte bör uppfattas så att den innebär en generell skyldighet för de anslutna staterna att ta emot förföljda personer på Domstolens begäran. Om en sådan fråga skulle uppstå får en bedömning göras av det enskilda fallet, med beaktande av de ordinarie bestämmelser som gäller för inresa och uppehåll i landet.

Beträffande frågor om gottgörelse och annan ersättning till brottsoffer, se även avsnitt 5.9.4.

5.7¶Rättsligt hjälp från Domstolen

Förslag: Bestämmelserna om rättslig hjälp utomlands i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas även i förhållande till Domstolen. Vidare skall bestämmelserna om återförande m.m. i 26 a § utlämningslagen tillämpas om någon som är häktad vid Domstolen överförs hit för rättegång på villkor att personen därefter återförs till Domstolen.

Skälen för förslagen: Enligt stadgan får Domstolen, på begäran av en ansluten stat, lämna vissa former av rättslig hjälp (artikel 93:10). Rättslig hjälp från Domstolen kan lämnas beträffande gärningar som utgör sådana brott som Domstolens jurisdiktion omfattar – dvs. sådana brott som anges i artikel 5 – eller som utgör ett allvarligt brott enligt lagen i den begärande staten (punkt a).

Vilka åtgärder den rättsliga hjälpen kan omfatta anges inte uttömmande men stadgan lämnar några exempel (punkt b). Det kan bl.a. avse överlämnande av utsagor, handlingar och andra slags bevis som har åtkommits under en brottsutredning eller rättegång som Domstolen har genomfört och förhör men någon som är frihetsberövad enligt Domstolens beslut. Det ligger i sakens natur att Domstolen endast kan bistå med information och kontakter med personer som står under dess kontroll. Vidare saknas det bestämmelser i stadgan som möjliggör t.ex. bevisupptagning eller tvångsmedelsanvändning utan samband med Domstolens egna förfaranden. Den rättsliga hjälp som är möjlig kan därmed förväntas vara av begränsad omfattning.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller vissa bestämmelser avseende svenska ansökningar om rättslig hjälp i utlandet (1 kap. 7 §). Det gäller främst bestämmelser om när svenska domstolar får begära rättslig hjälp utomlands, t.ex. beträffande bevisupptagning och förhör per telefon eller vid videokonferens. Däremot är åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands under förundersökningen

oreglerad och i propositionen anförs att detta förhållande i princip bör bestå (prop. 1999/2000:61 s. 80). För att underlätta för svenska åklagare att få utländskt bistånd, t.ex. genom att uppfylla krav som vissa stater ställer, innehåller dock lagen föreskrifter angående några särskilt utvalda åtgärder. Polissamarbete regleras inte alls i lagen.

Om och i vad mån en åtgärd kan vidtas utomlands är naturligtvis en fråga för den lagstiftning som mottagaren skall tillämpa, för Domstolen främst Romstadgan. De åtgärder i utlandet som föreskrivs i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål går i viss mån utöver vad Domstolen rimligen kan bistå med, t.ex. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Andra åtgärder som omfattas av lagens bestämmelser men som inte uttryckligen anges i stadgan, t.ex. om förhör per telefon eller vid en videokonferens, skulle väl kunna tillhandahållas av Domstolen i vissa fall. Stora praktiska fördelar skulle dessutom kunna uppnås om sådan hjälp lämnas.

Med hänsyn till att stadgan inte är uttömmande beträffande de åtgärder som kan vidtas finns det därför skäl att även låta reglerna om rättslig hjälp utomlands i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla i förhållande till Domstolen. Ansökningar kommer inte att kunna göras beträffande åtgärder som Domstolen inte kan bistå med eftersom en allmän förutsättning, som dessutom nämns i flera bestämmelser, är att mottagaren tillåter åtgärden.

Såväl i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (3 kap. 1 §, som hänvisar till 2 kap. 4 § första och tredje styckena) som i stadgan (artikel 96, särskilt 96:4) finns bestämmelser om ansökans innehåll. I båda regelverkan överensstämmer bestämmelserna med vad som gäller för en ansökan om rättslig hjälp här i landet. Den bedömning som görs i avsnitt 5.4.3, nämligen att Romstadgans föreskrifter och de svenska reglerna om ansökans innehåll är förenliga, gäller därför även här. Detsamma gäller den särskilda bestämmelsen i 4 kap. 9 § som föreskriver att det av en ansökan om telefonförhör utomlands skall framgå att den som skall höras samtycker till åtgärden. I förhållande till Domstolen skall ansökan skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran (3 kap. 2 § första stycket, se även avsnitt 5.4.3).

Sammanfattningsvis bör alltså reglerna om rättslig hjälp utomlands i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla även i förhållande till Domstolen.

En fråga som rör utlämning bör också tas upp i detta sammanhang. Enligt 7 § tribunallagen skall bl.a. 26 a § utlämningslagen tillämpas i förhållande till tribunalerna, vilket gäller återförande av en person som har utlämnats till Sverige för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till en myndighet i den främmande staten. I förarbetena till tribunallagen sägs att den senare bestämmelsen skulle kunna behövas om en person, som även är häktad vid tribunalen i

avvaktan på rättegång, har begått brott även i Sverige och tribunalen medger att personen förs till Sverige för att närvara vid en rättegång här (prop. 1993/94:142 s. 37). Motsvarande situation skulle också kunna uppstå i förhållande till Domstolen. Även om det är oklart av stadgan om Domstolen får medge att någon som är häktad där överförs till en annan stat för en rättegång (jfr även specialitetsprincipen i artikel 101) bör därför bestämmelserna i 26 a § utlämningslagen tillämpas när det gäller Domstolen.

5.8¶Övriga processrättsliga frågor

5.8.1¶Offentlig försvarare och målsägandebiträde m.m.

Förslag: Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd av Domstolen för brott mot mänskligheten, folkmord eller krigsförbrytelse har rätt till biträde av offentlig försvarare om Domstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande honom eller henne i Sverige.

Föreskrifterna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål om offentlig försvarare vid bevisupptagning med annan än den misstänkte samt om målsägandebiträde och stödperson skall även gälla vid en begäran om rättslig hjälp från Domstolen.

Skälen för förslagen: Stadgan innehåller bestämmelser om en ovillkorlig rätt för misstänkta och tilltalade att låta sig biträdas av försvarare vid förfarandet inför Domstolen och att få en försvarare förordnad för sig när rättvisans intresse så fordrar (artiklarna 55 och 67). En förordnad försvarare skall vara kostnadsfri för den misstänkte eller tilltalade om han eller hon saknar tillräckliga tillgångar för att själv stå för kostnaden. Detta motiveras av att de gärningar som Domstolen huvudsakligen skall pröva är av mycket allvarlig natur – stadgans s.k. huvudbrott som anges i artikel 5. Dessa föreskrifter gäller främst för det rättsliga förfarandet inför Domstolens åklagare eller något av dess dömande enheter. Av artikel 55:2 följer dock att den som är misstänkt för brott även har rätt till biträde av försvarare i samband med förhör som hålls av nationella myndigheter på Domstolens begäran. Också i dessa fall gäller de villkor som angetts ovan om förordnande av försvarare och kostnadsfrihet för den misstänkte.

Stadgan ställer emellertid inte något uttryckligt krav på att de anslutna staterna skall tillhandahålla och bekosta en offentlig försvarare i samband med rättsliga åtgärder som vidtas på Domstolens begäran. I likhet med vad som gäller i förhållande till de internationella tribunalerna (14 § första stycket tribunallagen) bör dock den som är misstänkt, åtalad eller dömd av Domstolen för en sådan gärning som sagts ovan ha rätt till biträde av en offentlig försvarare när Domstolen begär att en åtgärd skall vidtas i Sverige beträffande honom eller henne och personen begär att en försvarare förordnas. Detta bör framgå av en generell bestämmelse i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, vilken därmed modifierar vad som annars gäller beträffande offentlig försvarare enligt 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.4). Det innebär dessutom en utvidgning av rätten till offentlig försvarare jämfört med vad som normalt gäller enligt utlämningslagen, dvs. rättegångsbalkens regler med vissa modifikationer (se prop. 1957:156 s. 34 f.). Den särskilda bestämmelsen bör alltså inte gälla bara när rättslig hjälp lämnas till Domstolen utan även för biträde i samband med en begäran om överlämnande av den misstänkte till Domstolen.

Föreskriften om rätt till offentlig försvarare bör avgränsas till det förfarande som förekommer i Sverige, vilket överensstämmer med bestämmelsen i tribunallagen (se prop. 1993/94:142 s. 32). Vidare bör bestämmelsen endast avse åtgärder i anledning av utredning och lagföring av Romstadgans huvudbrott. Beträffande brott mot Domstolen och dess verksamhet föreslås särskilda bestämmelser, se avsnitt 5.10.

Härutöver bör bestämmelsen i 4 kap. 3 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål om förordnande av offentlig försvarare i samband med bevisupptagning också tillämpas i förhållande till Domstolen. Det innebär att en offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken får förordnas för den misstänkte eller tilltalade även i annat fall än när åtgärden avser den personen, dvs. vid bevisupptagning med någon annan.

Det behov av att förordna ett målsägandebiträde i samband med en begäran om rättslig hjälp från Domstolen bör tillgodoses genom en tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Det bör framhållas att 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål också innehåller föreskrifter om stödperson (se avsnitt 5.4.4), vilka därmed även gäller beträffande rättslig hjälp på Domstolens begäran. Detta är samma ordning som från den 1 oktober 2000 gäller i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna (se prop. 1999/2000:61).

5.8.2¶Konkurrerande ansökningar

Förslag: Om Domstolen och en främmande stat samtidigt ansöker om överlämnade och utlämning eller om rättsligt hjälp i brottmål skall regeringen avgöra frågan. Motsvarande skall gälla i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

Skälen för förslagen: I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål saknas det särskilda bestämmelser om hur konkurrerande ansökningar skall handläggas. Det beror på att det är mycket ovanligt att ansökningar om rättslig hjälp görs av två stater samtidigt som innebär att verkställighet av den ena ansökningen påverkar möjligheterna att också fullgöra den andra. Därmed finns det sällan något behov av att prioritera mellan dem. Annorlunda förhåller det sig i fråga om utlämning och bestämmelser om konkurrerande ansökningar finns t.ex. i 13 § utlämningslagen och i 8 § nordiska utlämningslagen. Regler om konkurrerande ansökningar saknas i tribunallagen, vilket beror på att lagföring vid tribunalerna alltid, enligt dess stadgor, har företräde framför nationella förfaranden.

När det gäller Domstolen är dock förutsättningarna annorlunda. En syfte bakom Romstadgan är att uppmuntra staterna att själva lagföra de aktuella brotten och en bärande princip är att nationella förfaranden skall ha företräde framför en process inför Domstolen – komplementaritetsprincipen (artikel 17). Vid konflikt mellan ett nationellt förfarande och Domstolens brottmålsprocess skall Domstolen avgöra om det nationella förfarandet har sådana brister att Domstolen skall ha företräde (artiklarna 18 och 19).

Det sagda innebär att det kan förutses situationer när en stat och Domstolen samtidigt utreder samma gärning och därför söker samarbete angående samma åtgärder. I vissa fall kan detta ske innan Domstolen har avgjort om processförutsättningar föreligger med hänsyn till det nationella förfarandet. Det kan även tänkas att en stat söker rättslig hjälp eller utlämning för att försvåra Domstolens arbete. Saken kan kompliceras ytterligare genom att den anmodade staten har överenskommelser med såväl Domstolen som den konkurrerande staten och därför måste välja mellan sina internationella åtaganden.

Romstadgans bestämmelser

Romstadgan innehåller därför bestämmelser om hur anslutna stater skall hantera konkurrerande ansökningar från Domstolen respektive från en stat. Föreskrifterna är uppdelade mellan överförande av en misstänkt

(artikel 90) och övriga former av rättslig hjälp (artikel 93:9) och de skiljer sig delvis till sitt innehåll. I de delar som kräver lagstiftning överensstämmer de dock med varandra eftersom reglerna för rättslig hjälp hänvisar till de betydligt mer utvecklade föreskrifterna om överlämnande av en misstänkt.

När det gäller konkurrerande ansökningar från Domstolen och från en stat som den anmodade staten är folkrättsligt skyldig att bistå, föreskriver reglerna om rättslig hjälp att den anmodade staten skall sträva efter att tillgodose båda ansökningarna (artikel 93:9 a). För att åstadkomma detta får den anmodade staten t.ex. skjuta upp eller föreskriva villkor för verkställandet av någon av ansökningarna. Någon prioriteringsregel ges inte. Först om detta inte går skall staten tillämpa de bestämmelser som gäller vid konkurrerande ansökningar om överförande till Domstolen respektive utlämning till en stat, dvs. enligt artikel 90.

Föreskrifterna att båda ansökningarna såvitt möjligt skall tillgodoses och att verkställandet därvid måste samordnas påkallar inte några svenska regler. Däremot måste de bestämmelser som artikel 90 ger upphov till också omfatta konkurrerande ansökningar om rättslig hjälp.

Artikel 90 innehåller komplicerade och detaljerade regler för hur konkurrerande ansökningar om överlämnande respektive utlämning skall hanteras av den anmodade staten. Det hänger samman med de olika förhållanden som har redovisats ovan. Valet mellan Domstolens begäran om överlämnande och en främmande stats utlämningsframställning regleras på olika sätt beroende på om den begärande staten också är ansluten till Romstadgan, om folkrättsliga förpliktelser gentemot den begärande staten föreligger, om Domstolen har beslutat att processförutsättningar föreligger samt om ansökningarna avser samma eller olika gärningar. För olika situationer anges även andra omständigheter som skall beaktas vid valet mellan de konkurrerande ansökningarna. En närmare beskrivning av reglerna har lämnats i avsnitt 4.8.2.

Vissa bestämmelser om underrättelser ges också. Om en konkurrenssituation uppstår skall den anmodade staten underrätta Domstolen och den andra staten (artikel 90:1) och Domstolen skall också underrättas om beslut därefter att vägra utlämning till den konkurrerande staten trots att Domstolen funnit att processförutsättningar saknas (artikel 90:8), se vidare avsnitt 5.8.5.

Behovet av lagstiftning

Medan lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål saknar bestämmelser om konkurrerande ansökningar så innehåller både utlämnings-

lagen och nordiska utlämningslagen sådana föreskrifter. De senare bestämmelserna tar dock inte sikte på alla de olika situationer och omständigheter som skall beaktas enligt Romstadgan.

När det gäller vem som skall avgöra vilken ansökan som skall bifallas är det visserligen så att det alltid kommer att vara regeringen som beslutar om ansökningar från Domstolen. Beträffande ansökningar om rättslig hjälp eller om utlämning till en annan stat kan det däremot vara någon annan myndighet som skall pröva och besluta beträffande ansökan.

En särskild bestämmelse om konkurrerande ansökningar från Domstolen och från en annan stat bör därför tas in i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Bestämmelsen bör avse såväl ansökningar om överlämnande respektive utlämning som om rättslig hjälp i brottmål.

Förutom vad som sagts ovan kommer många av de bedömningar som måste göras vara av folkrättslig natur. För att kunna avgöra frågan om företräde mellan konkurrerande ansökningar enligt stadgan krävs i många fall aktuella uppgifter om överenskommelser med andra stater och om Domstolens avgöranden beträffande processförutsättningar m.m. I de fall avgörandet står mellan olika folkrättsliga förpliktelser kan det inte uteslutas att valet kan få politiska konsekvenser. Om statens ansökan ges företräde innebär det i sig ett avslag på Domstolens ansökan, beslut som i övrigt föreslås vara förbehållna regeringen (se avsnitt 5.4.7 och 5.5.3). Allt detta talar för att prövningen lämpligen bör göras av regeringen.

När det gäller de närmare grunderna för regeringens prövning behövs det – i likhet med vad som sagts beträffande avslagsbeslut i övrigt (se avsnitt 5.4.7 och 5.5.3) – inte några särskilda bestämmelser. Det är självklart att regeringen skall beakta Sveriges folkrättsliga skyldigheter, däribland skyldigheterna enligt Romstadgan, vid sin prövning.

I fråga om annan rättslig hjälp än överlämnande kommer frågan om konkurrerande ansökningar i många fall att uppmärksammas av den åklagare eller domstol som handlägger dem. För att möjliggöra regeringens prövning behövs det därmed en föreskrift om att frågan om oförenliga ansökningar från Domstolen respektive från en annan stat skall överlämnas till regeringen för beslut angående vilken framställning som skall ha företräde. Med hänsyn till att reglerna endast tar sikte på fall där Domstolen är en av sökandena bör de placeras i lagen om samarbete med den internationella brottmålsdomstolen.

Stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna saknar föreskrifter om konkurrerande ansökningar. Till skillnad från vad som gäller för Domstolen har dock tribunalerna tillerkänts generellt företräde framför nationell lagföring. Det innebär även att en ansökan från en

tribunal skall ges företräde framför en konkurrerande ansökan från en annan stat. Med hänsyn till att det kan förekomma andra beslutsfattare än regeringen när det gäller ansökningar från andra stater bör bestämmelser som motsvarar vad som föreslås i förhållande till Domstolen också införas i tribunallagen.

5.8.3¶Uppskjutande av eller villkor för ett överlämnande

Förslag: Regeringen får skjuta upp eller föreskriva villkor för ett överlämnande till Domstolen om svensk lagföring pågår för annat brott än det Domstolens ansökan avser eller under den tid som Domstolen prövar om processförutsättningar föreligger. Bedömning: Motsvarande regler behövs inte i fråga om rättslig hjälp till Domstolen och bör heller inte införas beträffande utlämning eller rättslig hjälp till de internationella brottmålstribunalerna. Beträffande användningsvillkor, se avsnitt 5.4.6.

Skälen för förslagen och bedömningarna:

Romstadgans bestämmelser

Enligt stadgan får verkställandet av en åtgärd som Domstolen begärt skjutas upp under vissa förutsättningar. De två första grunderna avser såväl en ansökan om rättslig hjälp som en ansökan om överlämnande av en person för lagföring inför Domstolen, medan den tredje grunden bara avser en ansökan om överlämnande.

En grund för att skjuta upp verkställandet av en ansökan är om detta skulle störa en pågående förundersökning eller lagföring som gäller en annan gärning än den som Domstolens ansökan avser (artikel 94). Verkställandet får dock inte skjutas upp längre än vad som är nödvändigt för att slutföra de nationella åtgärderna och staten skall komma överens med Domstolen om en tidpunkt när detta skall ske. Stadgan innehåller även bestämmelser om samråd med Domstolen (artikel 89:4), vilka behandlas närmare i avsnitt 5.8.5. Innan beslut om ett uppskjutande fattas skall den anmodade staten överväga om verkställandet ändå kan ske genom att vissa villkor föreskrivs. Ett uppskjutande på denna grund hindrar inte Domstolens åklagare från att begära åtgärder för att skydda brottsoffer och vittnen – enligt artikel 93:1 j – i syfte att skydda bevis (artikel 94:2).

En annan grund för att skjuta upp verkställandet av en ansökan är Domstolens pågående prövning av frågan om processförutsättningar enligt artikel 18 eller 19 (artikel 95). En stat får i så fall skjuta upp verkställandet i avvaktan på Domstolens avgörande men detta hindrar inte att åklagaren med förundersökningskammarens tillstånd inhämtar bevis i enlighet med vad som föreskrivs artiklarna 18 och 19. Vissa samarbetsåtgärder kan därmed bli aktuella även om verkställandet skjuts upp på denna grund.

Den sista grunden som kan innebära att den anmodade staten får skjuta upp ett verkställande gäller det fall då en person som begärs överlämnad till Domstolen för lagföring har anfört hinder mot överlämnande vid nationell domstol på grund av att saken redan har prövats – principen om ne bis in idem (icke två gånger för samma sak) enligt artikel 20 (artikel 89:2). Om Domstolen har slagit fast att processförutsättningar föreligger trots den prövning som den eftersökte åberopar, skall handläggningen av ansökan om överlämnande fortsätta. Om däremot en sådan prövning pågår inför Domstolen får staten skjuta upp verkställandet i avvaktan på utgången av Domstolens prövning.

Behovet av lagstiftning

Frågan om hinder för verkställighet på grund av att ett nationellt förfarande pågår uppstår främst i utlämningssammanhang och bestämmelser finns redan i dag i svensk lagstiftning. Enligt 11 § utlämningslagen medför i princip en pågående förundersökning eller ett åtal i Sverige för brott som kan leda till fängelse hinder mot utlämning. Hinder föreligger också om personen enligt dom skall avtjäna ett fängelsestraff eller annars omhändertas på anstalt. Trots att sådant hinder föreligger får dock personen utlämnas för en rättegång i en annan stat på villkor att denne därefter överlämnas till en svensk myndighet. Motsvarande gäller i förhållande till nordiska stater med den skillnaden att den svenska förundersökningen eller åtalet skall avse ett brott för vilket det är föreskrivet två års fängelse eller mer (6 § nordiska utlämningslagen).

Det saknas föreskrifter i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som uttryckligen tar sikte på den nu aktuella situationen och sådana regler är heller inte påkallade. Det kan dock noteras att regeringen har möjlighet att föreskriva användningsbegränsningar enligt 5 kap. 2 § även i ett sådant fall, se avsnitt 5.4.6.

Däremot finns det behov av särskilda bestämmelser när det gäller överlämnande av någon till Domstolen. Bestämmelserna i utlämningslagstiftningen är utformade som avslagsgrunder för fall då inte utlämning kan ske förenat med villkor. En sådan ordning är inte helt förenlig

med stadgans bestämmelser i artikel 94. Till detta kommer att de övriga grunder för att skjuta upp verkställigheten av en åtgärd som Domstolen begärt saknar motsvarigheter i den lagstiftning som gäller gentemot andra stater.

Enligt vad som tidigare föreslagits, se avsnitt 5.4.7 och 5.5.3, är det alltid regeringen som skall avgöra om en ansökan från Domstolen skall avslås. I fråga om utlämning skall Riksåklagaren göra en utredning. Med det särskilda förfarande som gäller beträffande Domstolens ansökningar faller det sig naturligt att regeringen även får uppgiften att avgöra om verkställandet av en ansökan skall skjutas upp eller villkor föreskrivas på någon av de grunder som stadgan tillåter. Detta bör även gälla i situationer då den som söks för överlämnande invänder att saken redan har prövats. På samma sätt som när ett avslag kan bli aktuellt skall Domstolen ges möjlighet att lämna synpunkter. Särskilda föreskrifter bör tas in i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Regeringen bör ha utrymme att skjuta upp överlämnandet med hänsyn till en pågående förundersökning eller ett åtal i Sverige eller på grund av Domstolens prövning av en fråga om processförutsättningar. Vidare bör regeringen i dessa fall kunna föreskriva särskilda villkor för verkställandet.

Även beträffande de internationella brottmålstribunalerna bör det, i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 5.4.6, vara regeringen som fattar beslut enligt 5 kap. 2 och 3 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I avsaknad av särskilda bestämmelser i tribunalernas stadgor och med hänsyn till att förhållandet mellan internationell och nationell lagföring där är annorlunda utformad bör det däremot inte införas någon särskild regel om uppskjutande av eller villkor för utlämning till tribunalerna.

5.8.4¶Rättegångshinder och rättsverkningar av Domstolens brottmålsdom

Förslag: Bestämmelser om brottmålsdomens rättsverkningar och om rättegångshinder i Sverige som motsvarar vad som gäller enligt tribunallagen skall gälla i förhållande till Domstolen. Därmed skall en pågående svensk lagföring överföras på Domstolens begäran. En sådan begäran utgör hinder mot åtal och överförandet rättegångshinder i ett svenskt brottmål. Vidare gäller att om Domstolen har prövat en viss gärning får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige. Dessutom får åtal inte väckas för ett brott för vilket Domstolen har begärt den misstänkte eller tilltalade överlämnad och ett överlämnande som beviljas sedan åtal väckts skall utgöra rättegångshinder i det svenska brottmålet.

Skälen för förslaget: Romstadgans reglering avviker från vad som gäller för de internationella brottmålstribunalerna i bl.a. ett viktigt avseende. Medan tribunalerna har företräde framför nationella förfaranden gäller den s.k. komplementaritetsprincipen för Domstolen (se avsnitt 4.4.5). I 13 § första stycket tribunallagen föreskrivs därför att en lagföring skall överföras till en tribunal om den begär det. Enligt Romstadgan gäller tvärtom att Domstolens åklagare normalt skall hänskjuta en pågående utredning till en stat som begär det med hänvisning till att den har utrett eller är i färd att utreda samma gärning (artikel 18:2). Det finns dock vissa möjligheter för åklagaren att söka förundersökningskammarens tillstånd att behålla utredningen och att senare ompröva ett beslut om hänskjutande (artikel 18: 2-3). Dessutom finns det möjligheter för bl.a. stater att anföra invändningar om bristande processförutsättningar med hänvisning till komplementaritetsprincipen även om inget hänskjutande av utredningen har begärts (artikel 19). En sådan invändning skall prövas av Domstolen. I enlighet med vad som har anförts i olika avsnitt ovan, påverkas staternas samarbetsskyldighet på olika sätt beroende på om Domstolen har prövat frågan om processförutsättningar eller inte.

I förhållande till Domstolen gäller alltså normalt att en nationell lagföring inte skall överföras dit och att ett pågående förfarande inför Domstolen varken utgör hinder mot åtal eller rättegångshinder i brottmål. Om däremot Domstolen med stöd av komplementaritetsprincipen beslutar att saken får prövas av Domstolen trots att nationella åtgärder för lagföring genomförs eller har avslutats så innebär det att

Domstolen har företräde och därmed att den nationella lagföringen skall överföras till Domstolen. Om detta sker sedan åtal väckts i Sverige bör det utgöra rättegångshinder i den svenska brottmålet. Detta motsvarar vad som föreskrivs i 13 § första stycket tribunallagen och liknande bestämmelser bör därmed ges i förhållande till Domstolen.

Vidare innehåller Romstadgan bestämmelser om brottmålsdomars rättsverkningar såsom rättegångshinder (artikel 20) – ne bis in idem (icke två gånger för samma sak). Föreskrifterna gäller såväl nationella brottmålsdomars rättsverkningar för Domstolen som tvärtom och motsvarar delvis vad som föreskrivs i tribunalernas stadgor (artikel 10 i Jugoslavientribunalens och artikel 9 i Rwandatribunalens stadga). Skillnaden gäller en nationell brottmålsdoms negativa rättskraft för Domstolen och hänger samman med komplementaritetsprincipen. Eftersom Domstolens förfarande bara har företräde framför ett nationellt förfarande när det senare inte genomförs eller har genomförts på ett icke godtagbart sätt, anses inte heller en nationell dom som följer på ett sådant icke godtagbart förfarande hindra Domstolen från att pröva samma gärning (se artikel 20:3). Denna bestämmelse, liksom föreskriften att Domstolen själv inte får pröva samma gärning två gånger (artikel 20:1), föranleder inte något behov av lagstiftning.

Stadgan innehåller dock även en bestämmelse om att Domstolens brottmålsdom – oavsett om det är en fällande eller frikännande dom – hindrar att samma gärning prövas av en annan domstol (artikel 20:2). Bestämmelsen gäller bara för stadgans huvudbrott, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det överensstämmer med vad som gäller enligt 13 § andra stycket tribunallagen och en motsvarande bestämmelse bör alltså också tas in i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

En annan fråga, som inte är reglerad i stadgan, är om den omständigheten att en person har överlämnats till Domstolen för lagföring skall utgöra rättegångshinder i Sverige. Enligt 7 § tribunallagen, som bl.a. hänvisar till 25 § utlämningslagen, får åtal inte väckas för det brott för vilket utlämning har begärts. Om utlämning beviljas efter det att åtal väckts utgör detta förhållande rättegångshinder i det svenska brottmålet. Motsvarande bör gälla i förhållande till Domstolen.

5.8.5¶Underrättelser till och samråd med Domstolen

Bedömning: De skyldigheter i fråga om underrättelser, samråd och rapportering som följer av stadgan bör uppfyllas av Justitiedepartementet. Förslag: Justitiedepartementet lämnar även sådana underrättelser till Domstolen som enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall lämnas av den domstol eller åklagare som handlägger ärendet.

Skälen för bedömningen och förslaget: Romstadgans samarbetsdel (del 9) innehåller ett antal bestämmelser om underrättelser till och samråd med Domstolen. Avsikten är att skapa en dialog mellan de anmodade staterna och Domstolen för att lösa olika problem som kan uppstå i samband med en begäran om rättslig hjälp eller överlämnande till Domstolen för lagföring. Vidare föreskrivs att Domstolen kan begära rapporter från staterna i vissa fall.

Förutom en allmän bestämmelse om samråd när problem uppstår som hänger samman med en framställning om rättslig hjälp eller överförande av en person för lagföring (artikel 97), föreskrivs att den anmodade staten bl.a. skall samråda med Domstolen när dess ansökan kommer i konflikt med ett pågående nationellt förfarande eller straffverkställighet (artiklarna 89:4 och 94). I den allmänna bestämmelsen anges som exempel att informationen är otillräcklig för att verkställa en ansökan, att den som söks för överlämnande till Domstolen inte kan återfinnas eller att den som påträffats är fel person eller att ett verkställande av en begäran skulle innebära att den anmodade staten bryter mot sina folkrättsliga skyldigheter gentemot en annan stat (jfr t.ex. artikel 98).

Samråd skall också ske angående särskilda krav enligt nationell rätt för ansökningar om rättslig hjälp (artikel 96:3) eller överlämnande av en misstänkt för lagföring (artikel 91:4), vilket kan vara såväl generellt som i ett enskilt fall. När det gäller ansökningar om rättslig hjälp skall Domstolen kontaktas i vissa fall. Det gäller om den anmodade staten finner att en begäran om rättslig hjälp strider mot grundläggande rättsliga principer och därför inte kan bifallas (artikel 93:3) eller att bifall bara kan ges på vissa villkor eller vid en senare tidpunkt än vad Domstolen begärt (artikel 93:5). När en ansökan om rättslig hjälp avslås skall Domstolen eller dess åklagare ofördröjligen underrättas om skälen för beslutet (artikel 93:6).

Underrättelse skall också lämnas om konkurrerande ansökningar från Domstolen och en stat föreligger (artikel 90:1) och om den anmodade staten avslår en stats begäran om utlämning trots att Domstolen slagit fast att processförutsättningar inte föreligger (artikel 90:8). Syftet är bl.a. att utröna om Domstolen har prövat frågan om processförutsättningar. I samma syfte skall samråd med Domstolen ske om den som söks i en ansökan om överlämnande för lagföring invänder att saken redan har prövats – ne bis in idem (artikel 89:2). Domstolen skall även kontaktas och ges tillfälle att yttra sig om den som begärs överlämnad för lagföring yrkar att bli försatt på fri fot i avvaktan på beslutet om överlämnande (artikel 59:5).

Vissa föreskrifter om att information av praktisk natur skall lämnas, t.ex. tidpunkten när en person kan överlämnas till Domstolen, och att vissa underrättelser skall lämnas till ett visst organ, t.ex. till Domstolens åklagare, kan komma att ges i bevis- och förfarandereglerna.

Särskilda bestämmelser om underrättelser och samråd gäller för situationer när nationella säkerhetsintressen berörs (artiklarna 72 och 73), vilka har presenterats avsnitt 4.6.5. Andra tillfällen när en stat kan intervenera i Domstolens förfarande är i frågor som rör Domstolens jurisdiktion och processförutsättningar (artiklarna 18 och 19) samt gottgörelse till brottsoffer (artikel 75:3).

I några speciella situationer föreskriver stadgan att Domstolen får begära att en stat skall lämna periodiska rapporter. Det gäller bl.a. när dess åklagare har hänskjutit en utredning till nationell lagföring och vill kunna bevaka vad som sker (artiklarna 18:5 och 19:11). Periodiska rapporter kan också fordras om den eftersökte frisläpps av nationell domstol i avvaktan på ett beslut om överlämnande till Domstolen (artikel 59:6).

Även i anslutning till olika frågor om verkställighet av Domstolens fängelsestraff föreskrivs underrättelser till och samråd med Domstolen, se vidare avsnitt 5.9.

Romstadgan bygger alltså på ett nära samarbete mellan Domstolen och de anslutna staterna där lösningar på olika problem som kan uppstå i första hand skall sökas genom underrättelser och samråd. Även om stadgan innehåller en mängd skyldigheter för staterna i detta avseende kan kontakterna i många fall förväntas vara relativt informella till sin natur och sitt innehåll. Den ordning som föreslås innebär att alla framställningar till och från Domstolen skall gå via Justitiedepartementet och att frågor om avslag på en ansökan och om uppskjutande av eller villkor för verkställighet skall avgöras av regeringen. Även de underrättelser till och samråd med Domstolen som föreskrivs – i stadgan eller bevis- och förfarandereglerna – bör därmed lämpligen handhas av Justitiedepartementet som centralmyndighet och när underlag bereds för regeringens beslut.

Detta kräver endast föreskrifter i ett avseende. Enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål – se 2 kap. 8 och 9 §§ – skall vissa underrättelser lämnas av den domstol eller åklagare som handlägger ärendet. I förhållande till Domstolen bör det därför särskilt föreskrivas att även de underrättelser som där avses skall lämnas av Justitiedepartementet.

5.8.6¶Ersättningar och andra kostnader

Förslag: Frågor om ersättningar och andra kostnader regleras på samma sätt som i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna. Det innebär att ersättningar till offentliga försvarare och till andra samt övriga kostnader för åtgärder som vidtas i Sverige skall betalas av staten. Vidare skall vittnen, målsägande och sakkunniga som skall höras inför Domstolen ha rätt till ersättning från staten för sin inställelse. En upplysning tas in i lagen om att regeringen utan särskilt bemyndigande i lagen kan meddela föreskrifter om att vissa kostnader kan återkrävas av Domstolen.

Skälen för förslagen: I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns det inga uttryckliga regler om att svenska staten skall betala ersättning till den som fullgjort något till följd av en ansökan om rättslig hjälp samt för övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt lagen. Det följer den internationella huvudregeln att ordinarie kostnader för rättslig hjälp i brottmål skall betalas av den anmodade staten (se prop. 1999/2000:61 s. 153). Av 5 kap. 12 § i den lagen framgår att regeringen utan särskild bemyndigande kan meddela föreskrifter om att vissa kostnader kan återkrävas av den begärande staten.

Samma ordning gäller i förhållande till de internationella tribunalerna. Enligt 16 § tribunallagen skall ersättning av allmänna medel till offentliga försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt lagen skall betalas av staten. Det gäller alltså ersättningar för olika insatser och åtgärder som sker i Sverige. Dessutom finns särskilda regler om kostnader för vittnen och andra som skall höras inför tribunalerna. Enligt propositionen till den lagen påpekades att tribunalernas stadgor saknar bestämmelser om ersättning i sådana fall och det att myndigheterna i det land där den som skall höras bor rent praktiskt kan underlätta för en person att inställa sig inför tribunalerna (prop. 1993/94:142 s. 32). I 15 § tribunallagen föreskrivs därför att ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse. Ersättning –

även förskott – skall utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar (se förordningen [1994:571] om ersättning för inställelse vid någon av de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt).

Även enligt Romstadgan är huvudregeln att den anmodade staten skall, med vissa angivna undantag, bära de normala kostnader för att verkställa de begärda åtgärderna (artikel 100:1). Domstolen skall betala kostnader för resor och säkerhet för vittnen, sakkunniga, frihetsberövade personer som överförts till Domstolen för förhör och misstänkta eller tilltalade som överlämnas för lagföring. Vidare skall Domstolen stå för översättnings-, tolknings- och kopieringskostnader, för resor och uppehälle för dess egna funktionärer och tjänstemän samt för sakkunnigutlåtanden och andra rapporter som den har begärt. Den anmodade staten och Domstolen kan dessutom komma överens om att Domstolen skall ersätta extraordinära kostnader som kan uppstå med anledning av en ansökan. Motsvarande skall gälla när det är staten som begär rättsligt biträde (artikel 100:2). För att klargöra att Sverige uppfyller stadgans krav på denna punkt bör alltså den ordning som föreskrivs i 16 § tribunallagen väljas, dvs. en uttrycklig regel om att ersättningar och övriga kostnader för åtgärder som vidtas i Sverige på Domstolens begäran skall betalas av staten.

Ersättning till offentlig försvarare, målsägandebiträden och stödpersoner lämnas i enlighet med föreskrifter i rättegångsbalken och andra författningar och behöver därför inte regleras särskilt. Det bör nämnas att dessa förordnanden och ersättningar bara avser förfaranden i Sverige (se avsnitt 5.8.1). Motsvarande frågor inför Domstolen regleras däremot i Romstadgan och ytterligare föreskrifter kommer att ges i Domstolens bevis- och förfaranderegler.

Romstadgan föreskriver dessutom en skyldighet för de anslutna staterna att främja vittnens och sakkunnigas inställelse inför Domstolen (artikel 93:1 e). En viktig beståndsdel för att uppfylla denna skyldighet är – som nämnts i avsnitt 5.4.1.5. – att tillhandahålla dem som har kallats för att inställa sig möjligheter att få sina kostnader för det ersatta. Det bör därför – i enlighet med vad som gäller enligt 15 § tribunallagen – även föreskrivas en rätt till ersättning för den som skall höras inför Domstolen.

Med hänsyn till stadgans huvudregel om kostnadsansvaret, dvs. att den anmodade staten skall betala de flesta ordinarie kostnader, och för att underlätta för de personer som har ersättningsanspråk bör i första hand staten svara för alla kostnader. Regeringen bör därefter kunna återkräva kostnader från Domstolen i den utsträckning som stadgan medger. En upplysning om detta, motsvarande den som finns i 5 kap. 12 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, som gäller både för rättslig hjälp och överlämnande av misstänkta för lagföring m.m. bör

införas i lagen om samarbete med den internationella brottmålsdomstolen.

Det kan i detta sammanhang även anmärkas att de svenska reglerna om ersättning till den som berövats friheten eller utsatts för tvångsåtgärder enligt lagen (1998:74) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder blir tillämpliga även beträffande åtgärder som beslutas med stöd av lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (se även prop. 1999/2000:61 s. 127). Det gäller främst beträffande svenska åtgärder som vidtas på begäran av Domstolen, vilka är de fall som huvudsakligen kan förväntas följa av samarbetet. Härmed kompletteras de mera begränsade möjligheterna till ersättning vid frihetsberövande som föreskrivs i stadgan (artikel 85). Inga särskilda föreskrifter är påkallade i förhållande till Domstolen. Beträffande ersättning till brottsoffer enligt brottsskadelagen (1978:413), se vidare avsnitt 5.9.4.

5.9¶Lagstiftning för verkställighet av Domstolens avgöranden

5.9.1¶Verkställighet av straff

Förslag: Regeringen kan på Domstolens begäran besluta att ett straff som Domstolen har bestämt får verkställas i Sverige. Inga särskilda villkor för godtagande av straffverkställighet ställs upp i lagen. Reglerna om straffverkställighet i tribunallagen förenklas på motsvarande sätt.

Övriga regler om straffverkställighet som bl.a. avser tillämpning av svensk lag med vissa undantag och andra föreskrifter som följer av 25 § internationella verkställighetslagen, regeringens rätt att utfärda nödvändiga föreskrifter i det enskilda fallet, regeringens beslut om villkorlig frigivning och tillsyn över behandlingen av den dömde utformas på motsvarande sätt som för de internationella brottmålstribunalerna.

Reglerna i 23 § internationella verkställighetslagen om skydd mot lagföring m.m. under straffverkställighet i Sverige tillämpas även i förhållande till Domstolen.

Skälen för förslagen: I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5.1 bör Sverige medge att fängelsestraff som Domstolen har bestämt får verkställas här. Även de båda internationella brottmålstribunalernas straff kan verkställas i Sverige i enlighet med 12 a § tribunallagen (11 § enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Vissa tillägg till bestämmelserna om straffverkställighet har nyligen beslutats av riksdagen (prop. 1999/2000:61). Det gäller regler för villkorlig frigivning och föreskrifter om undersökningar av hur den som avtjänar straff i Sverige behandlas (11 § tredje stycket och 12 § enligt SFS 2000:573).

Fängelsestraff skall enligt stadgan avtjänas i en stat som Domstolen väljer bland de stater som anmält sig villiga att ta emot personer som dömts till fängelse (artikel 103:1 a). Detta motsvarar den ordning som gäller för de internationella brottmålstribunalerna och de anslutna staterna är alltså inte förpliktade att åta sig straffverkställighet. Vid medgivandet kan staterna ange villkor vilka måste godkännas av Domstolen och vara förenliga med del 10 av stadgan (artikel 103:1 b). Straffverkställigheten måste vidare accepteras av den utvalda staten i det enskilda fallet (artikel 103:1 c). Stadgan anger ett antal omständigheter som Domstolen skall beakta vid valet av verkställighetsstat och ytterligare omständigheter kan föreskrivas i bevis- och förfarandereglerna (artikel 103:3). Om ingen stat åtar sig straffverkställigheten skall straffet avtjänas i värdlandet, dvs. i Nederländerna (artikel 103:4).

I överensstämmelse med stadgan föreslås det närmare bestämmelser i bevis- och förfarandereglerna som bl.a. avser valet av verkställighetsstat i det enskilda fallet, information som skall lämnas till den staten och överförande till en ny verkställighetsstat. Vidare klargörs att straffverkställigheten i en stat inte skall inledas förrän straffet har vunnit laga kraft.

Villkor för svensk straffverkställighet

I förhållande till tribunalerna får straffverkställighet endast beträffande den som har viss anknytning till Sverige (12 a § första stycket tribunallagen). Det gäller svenska medborgare och utlänningar med hemvist i eller annars stark anknytning till Sverige. Som exempel på annan stark anknytning än hemvist angavs i förarbetena en person som har haft hemvist i Sverige en längre tid men som begett sig härifrån inom en inte alltför lång tid innan brottet begicks (prop. 1995/96:48 s. 16 och 17). En annan faktor som skall tas med i bedömningen är om det inte finns förutsättningar att verkställa straffet i något annat land.

Norge och Finland, som också har åtagit sig att verkställa domar meddelade av en tribunal, har däremot inte funnit anledning att göra

motsvarande begränsningar. Både Norge och Finland har tagit emot personer som dömts av Jugoslavientribunalen för straffverkställighet.

I den norska lagen föreskrivs endast att fängelsestraff som en tribunal har bestämt får verkställas i Norge på begäran av tribunalen (§ 6 i lag den 24 juni 1994 nr. 38). I förklaringen om medgivande till Jugoslavientribunalen anges dock att Norge är berett att ta emot ett begränsat antal personer för straffverkställighet på tribunalens begäran och att detta skall grundas på individuella överväganden i varje enskilt fall. Vid bedömningen beaktas bl.a. krav på särskilda säkerhetsåtgärder och straffets längd.

Inte heller den finska lagstiftningen innehåller någon begränsning beträffande vem som kan avtjäna sitt straff där utan det föreskrivs att ett frihetsstraff som har utdömts av tribunalen skall verkställas i Finland enligt lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av straffrättsliga påföljder (11 § i lag om behörighet för och rättshjälp till tribunalen som behandlar brott som begåtts i det forna Jugoslavien 5.1.1994/12). Även Finland har angivit vissa villkor och begränsningar i sitt medgivande om straffverkställighet till Jugoslavientribunalen.

I dansk lagstiftning finns en bestämmelse som innebär att Justitieministern får medge verkställighet i Danmark av straff som Jugoslavientribunalen bestämt utan att några särskilda villkor ställs upp (3 § i lag nr. 1099 den 21 december 1994).

De verkställighetsavtal som Jugoslavientribunalen har träffat med olika länder, däribland med Sverige, bygger på ställningstaganden i det enskilda fallet efter samråd mellan parterna.

I vilken utsträckning Sverige bör ta emot dömda för straffverkställighet beror på en avvägning av olika omständigheter. Det är å ena sidan av avgörande betydelse för Domstolen att ha ett tillräckligt antal fängelseplatser till sitt förfogande. I allmänhet är det önskvärt att verkställigheten inte ske i den stat där brottet begåtts eller i en annan stat med starka intressen i den aktuella konflikten. Å andra sidan måste stadgepartena rättvist fördela ansvaret för verkställigheten emellan sig (se artikel 103:3 a). Det är vidare fråga om fångar som i många fall kommer att ställa särskilda krav, bl.a. av säkerhetsskäl.

Att Sverige är berett att ta sitt ansvar för straffverkställigheten innebär alltså inte att detta bör ske villkorslöst. Det skulle tvärtom kunna motverka den fastlagda principen om en rättvis fördelning av detta ansvar. Det är däremot inte nödvändigt att begränsa utrymmet för straffverkställighet på det sätt som gjorts i förhållande till tribunalerna. Det behöver inte heller ske i de bestämmelser som reglerar straffverkställigheten i Sverige utan kan göras i det åtagande som riktas till Domstolen. Det bör vara tillfyllest att Sverige i förklaringen till Domstolen anger sin vilja att ta emot ett begränsat antal verkställighetsfall och att detta skall

grundas på individuella överväganden i varje enskilt fall. Vidare bör det anges att Sverige i första hand önskar ta emot dömda som är svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige eller har annan stark anknytning hit. Dessa villkor är väl förenliga med stadgans bestämmelser.

Den ordning som nu förordats i fråga om villkor för straffverkställighet i Sverige innebär att de bestämmelser i lag som behövs för att möjliggöra verkställigheten kan ges en allmän utformning. Det är därmed tillräckligt att föreskriva att regeringen på Domstolens begäran kan besluta att ett straff som Domstolen har bestämt får verkställas i Sverige. Även tribunallagens bestämmelse om straffverkställighet bör förändras så att den blir utformad på motsvarande sätt.

Om reglerna för svensk straffverkställighet av tribunalernas domar ändras bör Sverige lämna en ny förklaring till tribunalerna i samband med att lagändringen träder i kraft. Den nya förklaringen bör ange att Sverige är berett att verkställa tribunalens fängelsestraff och att ta emot ett begränsat antal dömda på tribunalens begäran samt att detta kommer att grundas på en särskild bedömning av svenska myndigheter i varje enskilt fall.

Allmänna bestämmelser om straffverkställigheten

Liksom tribunalernas stadgor lämnar Romstadgan inte utrymme för Sverige att ställa villkor beträffande den dömdes samtycke, dubbel straffbarhet osv. Därmed bör ingen hänvisning göras till de villkor för överförande som föreskrivs i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen), se även prop. 1995/96:48 s. 16.

Det bör finnas ett utrymme för regeringen att precisera formerna för verkställigheten. Dessa föreskrifter får naturligtvis inte strida mot Domstolens avgörande. En sådan ordning finns också i 12 a § tribunallagen (11 § enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Sådana föreskrifter kan t.ex. vara nödvändiga för att möjliggöra ett tillfälligt överförande av den dömde till Domstolen i samband med prövning av en resningsansökan (artikel 84) eller av strafflindring (artikel 110).

En utgångspunkt för verkställigheten är att Domstolen behåller kontrollen över straffet och dess längd. Det är också den princip som gäller för tribunalerna, vilken är nödvändigt för att åstadkomma en rättvis rättskipning samt tillförsäkra en god standard för de dömda. Därför är det endast Domstolen som får överpröva eller ompröva straffet och verkställighetsstaten får inte förändra det straff som Domstolen dömt ut eller släppa den dömde fri före utgången av den strafftid som Domstolen

har bestämt (artiklarna 105 och 110:1-2). Avgörandet om den dömde skall villkorligt friges eller benådas är därmed förbehållet Domstolen. De bestämmelser i internationella verkställighetslagen som avser straffomvandling eller anpassning till motsvarande svenskt straff kan därför inte tillämpas, vilket överensstämmer med regleringen i tribunallagen (se prop. 1995/96:48 s. 16). Förhållandet mellan stadgans bestämmelser och regeringsformen har behandlats i avsnitt 5.1.

Med denna principiella begränsning skall i huvudsak verkställighetsstatens lagar tillämpas beträffande straffverkställigheten i övrigt (artikel 106:2). Även enligt 12 a § tribunallagen (11 § enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000) skall verkställigheten ske enligt svensk lag, vilket klargörs genom en hänvisning till 25 § internationella verkställighetslagen (vilken endast genomgått en redaktionell ändring genom SFS 2000:460, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer, se prop. 1999/2000:45). Genom hänvisningen följer vidare att verkställigheten får äga rum utan hinder av att straffet är strängare än vad som enligt svensk lag kunnat följa på brotten, att verkställighet inte får ske på sådant sätt att straffet blir att anse som strängare än vad som bestämts i domen och att den dömde under vissa förutsättningar får tillgodoräkna sig den tid som redan utstått av straffet samt anhållnings- och häktestid. I bestämmelsen finns även föreskrifter av betydelse för bötesverkställighet, se vidare avsnitt 5.9.3. Enligt 12 a § (11 § enligt SFS 2000:573) skall verkställigheten upphöra om tribunalen upplyser att den har beviljat nåd eller meddelat något annat beslut som innebär att det utdömda straffet inte längre får verkställas.

De nu anförda föreskrifterna är väl förenliga med Romstadgans bestämmelser och motsvarande bör gälla i förhållande till Domstolen. Det finns emellertid anledning att förtydliga vad som gäller i fråga om en fråga om verkställighetshinder på grund av preskription som uppstår sedan regeringen har beslutat att straffverkställighet skall ske i Sverige. Frågan skulle t.ex. kunna uppstå ett fall då den dömde har avvikit från en kriminalvårdsanstalt och senare återförts dit för fortsatt straffverkställighet. För Domstolen gäller inte några bestämmelser om preskription (se artikel 29, som närmare beskrivs i avsnitt 4.5.6) och fortsatt straffverkställighet i Sverige bör vara möjlig i ett sådant fall även om påföljdspreskription inträtt enligt svensk rätt. I likhet med vad som föreskrivs i 31 § första stycket lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. bör därför en fråga om preskription som uppstår sedan straffverkställighet medgivits prövas enligt de bestämmelser som gäller för Domstolen. Motsvarande fråga när det gäller verkställighet av böter och förverkandebeslut behandlas i avsnitt 5.9.3.

Eftersom svenska verkställighetsregler skall tillämpas gäller bl.a. ordinarie bestämmelser som innebär att intagna i anstalt kan kommunicera med myndigheter m.m. utan granskning, se framförallt 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Genom en svensk anslutning till stadgan gäller detta även för brev mellan en intagen som nu avses och Domstolen. Därmed tillgodoses stadgans krav i detta avseende (se artiklarna 105:2 och 106:3).

Att alla ansökningar från Domstolen får göras på engelska eller svenska, vilket avviker från vad som annars gäller enligt verkställighetslagstiftningen, framgår särskilt i lagen (se avsnitt 5.4.3).

Villkorlig frigivning

Genom föreskriften att verkställigheten skall ske enligt svensk rätt följer även att de svenska reglerna om villkorlig frigivning blir tillämpliga. Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för verkställighet av tribunalerna har särskilda regler införts beträffande villkorlig frigivning i dessa fall (11 § tredje stycket tribunallagen enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Dessa regler innebär att regeringen avgör frågor om villkorlig frigivning och att den då får besluta att sådan skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken. Därmed skapas ett större fakultativt inslag i prövningen av frågan. Vidare skall tribunalen ges tillfälle att lämna synpunkter innan beslut fattas.

Denna ordning, som tillhandahåller nödvändig flexibilitet, bör också gälla vid straffverkställighet av Domstolens domar. Vid den prövning som regeringen skall göra ingår naturligtvis även att beakta Sveriges folkrättsliga förpliktelser, vilka i dessa fall starkt begränsar utrymmet för villkorlig frigivning. Underrättelsen till Domstolen före beslut uppfyller de krav som ställs i stadgan (artikel 103:2 a).

Överförande av straffverkställighet

Domstolen har enligt stadgan rätt att när som helst besluta att överföra straffverkställigheten från en stat till en annan, vilket även får ske på begäran av den dömde (artikel 104). Detta är en konsekvens av att Domstolen bibehåller den yttersta kontrollen över straffets längd och villkoren för dess avtjänande under hela verkställigheten och överensstämmer med den tolkning som Jugoslavientribunalen har gjort i fråga om verkställigheten av dess fängelsestraff.

Stadgan anger inte några särskilda omständigheter som måste vara uppfyllda för ett överförande av straffverkställigheten. Det föreskrivs

dock att sådant överförande skall ske när verkställighetsstaten har underrättat Domstolen om förhållanden som kan påverka straffets längd eller andra straffvillkor, vilka Domstolen inte kan acceptera (artikel 103:2).

De krav som stadgan ställer i fråga om överförande av straffverkställighet tillgodoses genom de regler som föreslås för överlämnande till Domstolen, se avsnitt 5.5.1. Det innebär att den som är dömd i sådant fall kan överlämnas till Domstolen på dess begäran och därefter överföras från Domstolen för fortsatt verkställighet i en annan stat. Därmed fordras det inte några ytterligare bestämmelser för överförande av straffverkställighet.

Immunitet mot lagföring, bestraffning och utlämning för äldre brott

Enligt Romstadgan gäller att den som verkställer straff inte utan Domstolens medgivande får lagföras, bestraffas eller utlämnas till en annan stat för brott som begåtts innan avtjänandet påbörjades (artikel 108, se även artikel 107:3). Detta hinder upphör att gälla om personen kvarblir i verkställighetsstaten mer än 30 dagar efter det att straffet har avtjänats eller om personen återvänder till den staten efter att ha lämnat den. Denna immunitetsregel, som inte har aktualiserats i förhållande till tribunalerna, fordrar lagreglering.

En specialitetsregel av detta slag är dock inte unik för Romstadgan. Tvärtom är sådana bestämmelser vanliga i det internationella rättsliga samarbetet och även internationella verkställighetslagen innehåller föreskrifter om detta. I 23 § regleras det immunitetsskydd som en dömd person har när han eller hon har överförts från en annan stat till Sverige för straffverkställighet under vissa internationella konventioner som anges i 2 § (se även SFS 2000:460, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer). Bestämmelserna ger den överförde skydd mot att lagföras, anhållas, häktas eller berövas friheten för verkställighet av straff eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet. Detta skydd upphör om domslandet samtycker till detta eller om personen haft en sammanhängande tid av 45 dagar på sig att lämna landet men inte gjort det eller om den dömde efter att ha lämnat Sverige återvänder hit. Immuniteten utgör dock inte hinder mot att verkställa beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagstiftningen eller beslut som är nödvändiga för att avbryta åtalspreskription (23 § andra stycket). Reglerna i 34 § gäller överföring för straffverkställighet till en annan stat och är alltså inte aktuella i förhållande till Domstolen.

Reglerna i 23 § internationella verkställighetslagen har alltså påtagliga likheter med stadgans specialitetsregel. Eftersom de är avsedda att

skydda den dömde mot i princip varje inskränkning i den personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott (se prop. 1972:98 s. 128) innebär de även hinder mot utlämning till en annan stat på grund av ett sådant brott. Att skyddet består längre efter frigivning när den dömde stannar kvar i Sverige – 45 dagar jämfört med 30 dagar – är inte oförenligt med stadgan. Vidare står det klart från stadgan att immunitetsskyddet inte täcker avvisning eller utvisning enligt utlänningslagstiftningen (se artikel 107) och det undantag för åtgärder av detta slag som finns i 23 § andra stycket internationella verkställighetslagen kan därför tillämpas. Det bör inte heller anses oförenligt med stadgan att vidta åtgärder för att bryta en förestående åtalspreskription enligt svensk lag. På grund av det anförda bör bestämmelserna i 23 § internationella verkställighetslagen i dess helhet gälla i förhållande till Domstolen.

Övriga bestämmelser i stadgan

Liksom de internationella brottmålstribunalerna har Domstolen ett ansvar för att utöva en viss kontroll av den faktiska verkställigheten av de fängelsestraff som den har dömt ut (artikel 106:1). Romstadgan ställer dessutom vissa krav på verkställighetens kvalitet (artikel 106:2). Närmare bestämmelse om tillsynsfunktionen har föreslagits i bevis- och förfarandereglerna. I förhållande till tribunalerna har särskilda bestämmelser som möjliggör tillsyn av straff som verkställs i Sverige införts (12 § tribunallagen enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000).). Motsvarande bestämmelser, vilka har utformats med regler som gäller för den europeiska kommittén mot tortyr m.m. som förebild, bör också införas för Domstolens tillsynsverksamhet.

Stadgan innehåller även bestämmelser om överföring av den dömde till en annan stat sedan straffet har avtjänats (artikel 107). Dessa bygger på att ordinarie utlänningslagstiftning och, med de begränsningar som har behandlats ovan, utlämningsregler skall tillämpas. Därmed behövs det inte några särskilda bestämmelser med anledning av stadgan.

Frågan om transitering av dömda mellan Domstolen och en främmande stat över svenskt territorium har behandlats i avsnitt 5.5.5.

5.9.2¶Flykt under straffverkställigheten

Bedömning: Stadgans bestämmelser om åtgärder vid flykt under verkställigheten av ett straff som Domstolen har bestämt påkallar inte några särskilda bestämmelser.

Skälen för bedömningen: Romstadgan innehåller, till skillnad från tribunalstadgorna, bestämmelser om åtgärder i samband med att den dömde flyr under straffverkställigheten (artikel 111). Bestämmelserna innebär att verkställighetsstaten kan välja att själv ansöka om att få den dömde utlämnad från den stat där han eller hon befinner sig eller begära att Domstolen begär personen överlämnad. Valet skall ske efter samråd med Domstolen.

I det senare fallet kan Domstolen antingen begära att den dömde skall överföras till den ursprungliga verkställighetsstaten eller till en annan stat som anvisas för den fortsatta verkställigheten. Domstolens begäran om överlämnande följer dock reglerna i del 9 av stadgan vilka endast föreskriver en skyldighet för de anslutna staterna att överlämna personer till Domstolen. Den reglering som föreslås i fråga om överlämnande av bl.a. dömda till Domstolen, se avsnitt 5.5.1, innebär att ett överlämnande från Sverige kan ske till Domstolen men inte till en annan stat på Domstolens begäran. Med hänsyn till att den s.k. specialitetsprincipen inte tillämpas, se avsnitt 5.5.4, är det dock möjligt för Domstolen att därefter överföra den som överlämnats från Sverige till en annan stat för verkställighet. Inför eller i samband med en begäran om överlämnande kan tvångsmedel beslutas, se avsnitt 5.5.2.

De bestämmelser som har föreslagits i fråga om överlämnande till Domstolen är tillräckliga. Om verkställighetsstaten väljer att själv begära den dömde utlämnad från Sverige gäller de ordinarie bestämmelserna i utlämningslagstiftningen. Mot denna bakgrund saknas det anledning att införa särskilda föreskrifter på grund av reglerna om flykt i artikel 111.

5.9.3¶Verkställighet av böter och förverkande

Förslag: Bötesstraff och förverkanden som Domstolen har dömt ut får verkställas på motsvarande sätt som enligt nordiska verkställighetslagen. Verkställigheten sker därmed i enlighet med svensk rätt och ansökningar prövas av Riksskatteverket. Bötesförvandling får inte ske.

Verkställighet av Domstolens beslut om värdeförverkande får ske om ett sakförverkande inte kan verkställas och det inte är uppenbart oskäligt. Verkställighet av ett värdeförverkande skall alltid prövas av Stockholms tingsrätt som också bestämmer det värde som skall förverkas.

Riksskatteverket beslutar om överlämnande till Domstolen av pengar och föremål som har influtit vid verkställighet av ett böteseller förverkandebeslut.

Skälen för förslagen: Romstadgans bestämmelser om straff och andra rättsverkningar av brott skiljer sig från vad som gäller enligt tribunalernas stadgor. Till skillnad från tribunalerna kan Domstolen döma ut böter vid sidan av ett fängelsestraff (artikel 77:2 a). Domstolen får vidare besluta om förverkande av utbyte, egendom och tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet (artikel 77:2 b). Hjälpmedel vid brott och brottsverktyg kan inte förverkas av Domstolen. Ett förverkande får inte inverka på rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man.

Stadgeparterna är skyldiga att ”ge verkan” åt bötesstraff och förverkanden som Domstolen har beslutat (artikel 109:1). Uttrycket ”ge verkan” har medvetet valts i stället för begreppet ”verkställa” på grund av staternas skiftande inställning till hur detta praktiskt kan genomföras på nationell nivå. Avsikten är dock att uppfylla de beslut om böter och om förverkande som Domstolen meddelar. Enligt bestämmelsen skall detta ske i enlighet med det förfarande som anvisas i nationell rätt och med beaktande av den rätt som tillkommer en rättmätig tredje man. I bevis- och förfarandereglerna finns det förslag till regler som anger uppgifter som Domstolens beslut skall innehålla och medför att Domstolen vid behov kan biträda den stat som skall verkställa avgöranden. Det kan t.ex. avse delgivning av den dömde eller andra personer.

Stadgan innehåller även föreskrifter om värdeförverkande, avyttring av egendom och överlämnande till Domstolen av egendom eller vad egendomen har inbringat vid en försäljning (artikel 109:2-3).

Verkställighet av böter

Verkställighet i Sverige av utländska brottmålsdomar, vilket även inbegriper verkställighet av bötesstraff, sker enligt bestämmelser i internationella verkställighetslagen och enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) – se 1 § i respektive lag. Internationella verkställighetslagens bestämmelser bygger på olika internationella konventioner som Sverige har tillträtt och det nordiska samarbetet på en enhetlig nordisk lagstiftning.

Stadgan innebär en skyldighet för de anslutna staterna att ge effekt åt de bötesstraff som Domstolen har dömt ut men lämnar staterna stor frihet att bestämma hur detta skall gå till. Villkor för straffverkställigheten av de slag som ställs upp i internationella verkställighetslagen kan därför inte gälla i förhållande till Domstolen. I stället bör den princip som föreskrivs i nordiska verkställighetslagen, dvs. att bl.a. bötesstraff får verkställas på begäran av domslandet, gälla i dessa fall. Det bör även i dessa fall krävas att domen har vunnit laga kraft (jfr 24 § andra stycket nordiska verkställighetslagen).

Även när det gäller förfarandet finns det skillnader mellan de två verkställighetslagarna. Den nordiska verkställighetslagen anvisar en enkel ordning för verkställighet. Framställningen prövas i allmänhet av Kriminalvårdsstyrelsen, vars beslut sedan kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (25 och 26 §§). Beträffande bl.a. bötesverkställighet sker dock prövningen av Riksskatteverket (25 § i lagen och 4 a § förordning [1963:194] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m., nordiska verkställighetsförordningen). Verkställigheten sker enligt svensk lag, dvs. främst bötesverkställighetslagen (1979:189), med undantag för att förvandling av böter inte får meddelas (2 §). Straffet omvandlas alltså inte till ett svenskt straff. I stället görs en omräkning av utländskt belopp till svenska kronor (6 § i förordningen). Frågor om hinder mot verkställighet på grund av preskription sedan framställningen bifallits skall prövas enligt domslandets lag (31 § första stycket). Kostnader för verkställigheten skall i första hand täckas genom den åtgärd som vidtagits och i andra hand av staten (35 §).

Den ordning som anvisas i nordiska verkställighetslagen framstår som mest enkel och ändamålsenlig för verkställighet av Domstolens domar om böter. Genom att svensk lag skall tillämpas tillhandahålls även nödvändigt tredjemansskydd vid verkställigheten. Det faktum att stadgan inte föreskriver preskription beträffande huvudbrotten innebär inte heller något problem vid verkställigheten. I likhet med vad som föreslås i fråga om verkställighet av Domstolens fängelsestraff, se

avsnitt 5.9.1, bör även frågor om preskription vid verkställighet av böter prövas enligt de bestämmelser som gäller för Domstolen. I bevis- och förfarandereglerna finns det förslag till regler om förvandling av böter som Domstolen kan besluta. De innebär dock inte att bötesförvandling skall ske i Sverige utan blir i stället en fråga om verkställighet av det fängelsestraff som alltid kommer att förekomma när böter döms ut för något av stadgans huvudbrott. Genom att verkställigheten skall ske enligt svensk lag kan även indrivningsåtgärder vidtas, vilka även kan omfatta utmätning och försäljning av egendom för täckande av böterna. Detta uppfyller stadgans krav (artikel 109:3).

Bestämmelser som motsvarar vad som gäller enligt den nordiska verkställighetslagen bör därför gälla även i förhållande till Domstolen. Domstolens begäran om verkställighet får göras på engelska eller svenska (se avsnitt 5.4.3).

Det bör avslutningsvis noteras att, i enlighet med förslaget i avsnitt 5.9.1, bestämmelserna i 25 § internationella verkställighetslagen kommer att tillämpas. Utöver vad som tidigare sagts, bl.a. att verkställigheten skall ske enligt svensk lag, innebär tillämpningen av lagrummet att ådömda böter får verkställas även om bötesbeloppet överstiger det högsta belopp som kunnat ådömas enligt svensk lag (25 § andra stycket). Därav följer även bl.a. att redan betalade böter skall räknas den dömde till godo i den mån det kan ske (25 § tredje stycket).

Verkställighet av förverkande

I enlighet med vad som sagts ovan kan det också bli aktuellt att verkställa Domstolens beslut om förverkande i Sverige. Om ett anvisat föremål inte kan förverkas skall i stället dess värde tas i anspråk vid verkställigheten av förverkandebeslutet (artikel 109:2). Även för dessa fall föreskrivs att tredjemansrättigheter skall iakttas. Stadgans föreskrifter om försäljning av egendom avser även verkställighet av förverkanden (artikel 109:3).

Regler om verkställighet av utländska förverkandebeslut finns framförallt i den internationella verkställighetslagen och den nordiska verkställighetslagen. Härtill finns vissa bestämmelser som rör förverkanden i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, se vidare nedan.

I huvudsak bör även regleringen av verkställighet av Domstolens förverkandebeslut utgå från vad som gäller enligt nordiska verkställighetslagen. Vad som anförts ovan beträffande bötesverkställighet enligt den lagen gäller även i fråga om verkställighet av ett förverkandebeslut.

Bestämmelserna i stadgan om värdeförverkande i det fall den egendom som skall förverkas inte längre finns tillgänglig fordrar dock sär-

skild reglering (artikel 109:2). Ett värdeförverkande är möjligt också enligt svensk rätt (t.ex. 36 kap. 2 § brottsbalken beträffande utbyte av brott). För att ett sådant förverkande skall kunna verkställas som alternativ till ett sakförverkande krävs dock att detta samt det belopp som skall förverkas anges i domstolens förverkandebeslut. Av stadgan framgår inte att ett alternativt värdeförverkande skall anges i Domstolens beslut (jfr artikel 109:2). Att så skall ske har dock klargjorts i förslaget till bevis- och förfaranderegler. Där framgår även att Domstolen skall lämna tillgängliga upplysningar om var egendom som har förklarats förverkad finns. Domstolens avgörande kommer alltså att utgöra den rättsliga grunden för ett värdeförverkande när så är aktuellt.

Däremot saknas det en föreskrift om att Domstolen också skall ange det belopp som värdeförverkandet avser. Ett sådant värde måste alltså fastställas på nationell nivå innan ett värdeförverkande kan ske. Ett värdeförverkande skall, enligt stadgan, bara ske om ett sakförverkande inte kan verkställas och det är därför först när sakförverkandet har misslyckats som ett värde måste bestämmas.

Det finns dock anledning att kvalificera förutsättningarna för ett värdeförverkande något. Ett sådant förverkande skulle t.ex. kunna uppfattas som oskäligt när det föremål som har förklarats förverkad aldrig har funnits i Sverige eller när föremålet skulle kunna förverkas i ett annat land på Domstolens begäran. Värdeförverkande som verkställighetsåtgärd bör därför inte få ske om åtgärden är uppenbart oskälig. Frågan om verkställighet av ett värdeförverkande bör därmed vara föremål för domstolsprövning.

I enlighet med vad som gäller enligt nordiska verkställighetslagen och den därtill hörande förordningen bör normalt Riksskatteverket kunna handha verkställigheten av Domstolens förverkandebeslut. Genom den utredning som då görs med anledning av verkställighet av sakförverkandet kan vid behov också underlag tas fram om den förverkade egendomens värde. En möjlig ordning vore att låta Riksskatteverket fatta beslut om värdeförverkande och bestämma föremålets värde samt möjliggöra domstolsprövning genom överklagande till allmän förvaltningsdomstol (jfr 26 § nordiska verkställighetslagen och 4 a § nordiska verkställighetsförordningen). En mer lämplig ordning vore dock att föreskriva domstolsprövning varje gång frågan om värdeförverkande uppstår. Det är allmän domstol som normalt prövar frågor om värdeförverkande och vid verkställighet av utländska avgöranden enligt internationella verkställighetslagen anvisas Stockholms tingsrätt (35 §). Om frågan om värdeförverkande uppkommer bör därför Stockholms tingsrätt, på anmälan av Riksskatteverket, pröva om förutsättningar för sådant förverkande föreligger och fastställa det värde som skall förverkas i svenska kronor. Riksskatteverkets utredning bör vara

underlag för prövningen och vidare bör alltid motparten höras innan rätten fattar sitt beslut.

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., som skall tillämpas även i dessa fall, finns bestämmelser om försäljning av förverkad egendom som torde uppfylla stadgans krav i detta avseende.

Regler om beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet av Domstolens förverkandebeslut enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål har redovisats i avsnitt 5.4.1.

Överlämnande av böter och förverkad egendom eller dess värde till

Domstolen

Av stadgan följer att förverkade föremål eller vad sådana inbringar vid en försäljning samt bötesmedel som verkställigheten inbringar skall överlämnas till Domstolen (artikel 109:3). Varken beträffande verkställighet av böter eller förverkanden enligt nordiska verkställighetslagen anges det uttryckligen att så skall ske. Det anses dock vara så att de böter som har tagits ut på grund av en begäran om verkställighet skall redovisas till domslandet (se prop. 1962:203 s. 24 och 1972:98 s. 23). Grundregeln för förverkande enligt svensk rätt är att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet (36 kap. 17 § första stycket brottsbalken).

Regler om överlämnande till en annan stat av egendom eller dess värde som förverkats genom ett utländskt avgörande finns i 36 § internationella verkställighetslagen (senast ändrad genom SFS 2000:570). Där är huvudregeln att egendom eller dess värde som har förverkats med stöd av lagen skall tillfalla svenska staten. På begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet får emellertid regeringen besluta att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den staten. Eftersom en tillämpning av dessa bestämmelser endast skulle innebära en fakultativ möjlighet att överlämna förverkad egendom eller dess värde till Domstolen uppfyller de inte stadgans krav på sådant överlämnande. De omfattar dessutom inte böter som verkställts med stöd av ett utländskt avgörande. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (5 kap. 11 § andra stycket) hänvisar till 36 § internationella verkställighetslagen när det gäller överlämnande av egendom eller dess värde som har förverkats genom ett utländskt avgörande. Där finns dessutom bestämmelser om delning av förverkad egendom med en annan stat (5 kap. 11 § första stycket) men de avser förverkanden som sker genom ett svenskt avgörande och tar därmed inte sikte på den situation som nu avses.

För att tillgodose stadgans krav på överlämnande av böter och förverkad egendom eller dess värde bör det därför införas särskilda bestämmelser i förhållande till Domstolen som tydligt uppfyller kraven och som därmed avviker från vad som annars gäller enligt 36 § internationella verkställighetslagen. Med hänsyn till verkställighetsreglernas absoluta natur och det faktum att frågan om värdeförverkande alltid skall prövas av domstol bör Riksskatteverket besluta om överlämnandet i dessa fall.

5.9.4¶Verkställighet av avgöranden angående gottgörelse till brottsoffer

Förslag: Domstolens avgöranden om gottgörelse till brottsoffer gäller här i landet och skall efter ansökan till Svea hovrätt kunna verkställas här. Hinder mot erkännande och verkställighet föreligger dock om det skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen eller om en dom angående samma sak redan har meddelats i Sverige.

En pågående rättegång om gottgörelse vid Domstolen utgör rättegångshinder i Sverige.

Även Domstolen skall i vissa fall kunna ansöka om verkställighet.

Till ansökan skall avgörandet och bevis att det har vunnit laga kraft bifogas och motparten skall ges tillfälle att yttra sig innan ansökan bifalls. Verkställigheten skall ske enligt de regler som gäller för verkställighet av en svensk lagakraftvunnen dom.

Skälen för förslagen: Såsom framhållits i genomgången av stadgan – se avsnitt 4.6.6 – innebär möjligheterna för Domstolen att döma ut olika former av gottgörelse till brottsoffren ett viktigt komplement till dess straffrättsliga mandat (artikel 75). Bestämmelserna innebär att Domstolen på yrkande av brottsoffer, men även i undantagsfall på eget initiativ, kan fastställa de skador som ett brott har medfört samt förplikta den som döms för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse att utge skadestånd och andra former av gottgörelse. De anslutna staterna är skyldiga att ge verkan åt ett sådant beslut om gottgörelse i enlighet med vad som gäller för verkställighet av ett förverkandebeslut (artiklarna 75:5 och 109).

Romstadgans bestämmelser

Bestämmelserna om gottgörelse till brottsoffer i stadgan lämnar många frågor till Domstolen att avgöra. Det första fråga som inte är reglerad i detalj gäller de olika former av gottgörelse som kan komma i fråga. Stadgan talar om restitution, ersättning och rehabilitering (artikel 75:1). Den närmare innebörden av detta skall fastställas av Domstolen och det har uttalats vid förhandlingarna att ledning skall hämtas i olika internationella dokument (se redogörelsen i avsnitt 4.6.6). Vid sidan av olika former av skadestånd och restitution av egendom är det alltså möjligt att många skiftande åtgärder för rehabilitering kan komma att omfattas. Såväl fastställelse- som fullgörelsedomar kan bli aktuella. I avgörandet skall det dock, enligt förslaget till bevis- och förfaranderegler, finnas närmare uppgifter om den gottgörelse som har beslutats.

När det gäller parterna i fråga om gottgörelse står det klart att ett sådant avgörande endast kan riktas mot den som av Domstolen har dömts för något av stadgans huvudbrott (artikel 75:2). Vem som kan tilldömas gottgörelse är däremot mera oklart. Det framgår dock att både direkta och indirekta brottsoffer kan få gottgörelse. Bestämmelserna utesluter inte att det kan bli fråga om gottgörelse som riktas till en grupp av brottsoffer – kollektiv gottgörelse – vilket har understrukits som alternativ vid förhandlingarna om bevis- och förfarandereglerna. Med hänsyn till det mycket stora antal brottsoffer som det kan vara fråga om i dessa fall kan detta framstå som det mest lämpliga alternativet. Härtill kommer att de tillgångar som kan tas i anspråk för gottgörelse med all sannolikhet kommer att vara starkt begränsade i de flesta fall och att någon form av kollektiv gottgörelse därför är mest rättvist. Hur ett sådant kollektiv kommer att identifieras i avgörandet återstår att se.

En annan faktor av betydelse för verkställigheten av dessa avgöranden är den förvaltningsfond som skall inrättas (artikel 79). Domstolen kan nämligen besluta att gottgörelse skall betalas ur förvaltningsfonden (artikel 75:2). En möjlig lösning kan då vara att de tillgångar som tas i anspråk genom nationella verkställighetsåtgärder skall överlämnas till fonden för att sedan betalas ut till brottsoffer eller användas för något kollektivt ändamål.

I de föreliggande förslaget till bevis- och förfaranderegler finns det vissa bestämmelser om vad avgörandet skall innehålla för att möjliggöra verkställighet. Förutom uppgifter om den mot vilken avgörandet riktar sig skall även anges de brottsoffer till vilka en individualiserad, ekonomisk gottgörelse skall utgå. Vidare skall det särskilt anges om medel för gottgörelse skall utbetalas till förvaltningsfonden för brottsoffer samt de uppgifter som behövs för att detta skall kunna ske.

Vidare föreskrivs att de brottsoffer som har tillerkänts individualiserad gottgörelse skall ges en kopia av Domstolens avgörande.

Stadgan föreskriver vidare att bestämmelserna om gottgörelse till brottsoffer inte skall tolkas så att det inverkar på deras rättigheter enligt nationell eller internationell rätt (artikel 75:6). Denna bestämmelse tar inte sikte på vilken rättsverkan Domstolens avgörande om gottgörelse skall ha i det enskilda fallet. Avsikten är i stället att tillförsäkra att de regler om rätt till gottgörelse som finns i nationell eller internationell rätt inte skall påverkas av de principer som kommer att gälla för Domstolen. Den rätt till gottgörelse som finns eller kan komma att utvecklas i nationell eller internationell rätt kan nämligen vara mer vidsträckt än vad som gäller vid Domstolen.

Svenska regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden

En svensk tvistemålsdom, t.ex. angående skadestånd, har rättskraft sedan tiden för överklagande har gått ut, dvs. domen har vunnit laga kraft (17 kap. 11 § rättegångsbalken). Domen utgör därmed ett processhinder som bl.a. innebär att senare talan om samma sak skall avvisas (res judicata). Ett utländskt eller internationellt avgörande anses däremot inte ha någon automatisk rättskraft i Sverige. Det kan dock ha betydelse som bevismedel och tillmätas stark bevisverkan i en senare svensk rättegång. Ett utländskt avgörande kan dock tillerkännas positiv och negativ rättskraft, vilket kan ske med eller utan något särskilt förfarande. För detta krävs särskilda föreskrifter. Detsamma gäller i fråga om verkställighet i Sverige av utländska avgöranden (3 kap. 2 § utsökningsbalken). Utöver bilaterala överenskommelser och internationella åtaganden på specifika områden, t.ex. på familjerättens och transporträttens område, finns generella regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden på privaträttens område i lagen (1992:794) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen och i lagen (1998:358) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen. Lagarna omfattar domar som har meddelats i de stater som har tillträtt konventionerna.

Rättsverkan och erkännande av avgörandet i Sverige

Eftersom ett avgörande enligt svensk rätt kan vara verkställbart (exigibelt) i Sverige trots att det inte har någon – positiv eller negativ – rättskraft vore det i och för sig inte principiellt fel att tillåta verkställighet av Domstolens utan att det för den skull tillerkänns rättskraft i Sverige. Detta skulle emellertid innebära att Domstolens avgörande inte utgör rättegångshinder för en svensk rättegång om samma sak. Det kan därmed uppkomma konkurrerande avgöranden och därmed konkurrerande verkställighet av domar som avser samma sak. I de nu aktuella fallen kan det bli fråga om att en svensk process eller ett svenskt avgörande konkurrerar med Domstolens avgörande, men även om att en annan utländsk dom som kan verkställas i Sverige avser samma sak som Domstolens avgörande. För att hindra att sådana situationer uppstår bör alltså Domstolens avgörande erkännas och ges rättskraft samt därmed utgöra rättegångshinder i Sverige.

Förhållandet mellan Domstolens avgörande och en svensk rättegång

eller dom

I och med att Domstolens avgöranden om gottgörelse till brottsoffer erkänns måste förhållandet mellan dessa och svenska rättegångar och domar angående samma sak regleras. De regler i stadgan som avser negativ rättskraft (artikel 20) tar endast sikte på brottmålsavgöranden och är därmed inte tillämpliga här. Det bör dock i sammanhanget hållas i minne att gottgörelsen är knuten till de brott som Domstolen har bedömt och det måste därför i allmänhet vara där som det bästa materialet för att bedöma frågor om gottgörelse finns. Domstolens behörighet att pröva brottmålet vilar härtill på att ingen stat har valt att lagföra brottet på ett tillbörligt sätt.

I flertalet lagar om erkännande och verkställighet av utländska privaträttsliga avgöranden utgör en svensk rättegång eller dom om samma sak hinder mot erkännande och verkställighet. Ibland förutsätter detta att den svenska rättegången (eller i vissa fall en rättegång i ett annat land) har inletts först. Ofta gäller också att en talan som väcks i Sverige om en sak som redan är föremål för en rättegång i ett annat land skall avvisas eller vilandeförklaras i avvaktan på ett lagakraftvunnet avgörande i den utländska rättegången. En förutsättning för detta är dock normalt att den utländska rättegången kan leda till en dom som gäller i Sverige.

I förhållande till Domstolen bör den grundläggande principen – att en tidigare meddelad svensk dom i samma sak utgör hinder mot erkännande och verkställighet – tillämpas. En regel om detta bör tas in i lagen. I övrigt bör principen vara den att Domstolens rättegångar och domar har företräde. En pågående svensk rättegång där ingen dom ännu har meddelats, även om den rättegången inleddes innan Domstolen inledde sitt förfarande, bör därför inte utgöra hinder mot verkställighet av Domstolens avgörande. I stadgan regleras inte frågan om lis pendens för frågor om gottgörelse till brottsoffer och inget hindrar därför Domstolen från att inleda ett sådant förfarande trots att en rättegång om samma sak redan pågår i en stat. Om det i en svensk rättegång om gottgörelse till ett brottsoffer skulle framkomma att Domstolen har inlett ett förfarande om samma sak, och Domstolen inledde sitt förfarande innan den svenska rättegången inleddes, bör talan i den svenska rättegången avvisas eller vilandeförklaras i avvaktan på Domstolens avgörande. Det bör i lagen tas in en särskild bestämmelse om detta. Om den svenska rättegången inleddes först bör det däremot finnas en möjlighet att slutföra den svenska rättegången. Brottsoffrens uppfattning i frågan får naturligtvis här tillmätas stor betydelse. Om en svensk dom hinner meddelas innan Domstolen avgjort saken kommer den svenska domen att utgöra hinder för verkställighet i Sverige av Domstolens senare meddelade avgörande. Om däremot Domstolen avgör sitt mål innan den svenska rättegången har avslutats utgör Domstolens avgörande hinder för fortsatt rättegång här. Det krävs inga särskilda regler om att målet får vilandeförklaras.

Verkställighet av Domstolens avgöranden om gottgörelse

Av redogörelsen ovan framgår att den verkställighet som kan bli aktuell här avviker från vad som förekommer i vanliga fall. Verkställigheten kan komma att avse såväl penningfordringar som olika former av handräckning. Det behövs därför en särskild ordning för verkställighet som är tillräckligt flexibel för att kunna möta de olika avgöranden som Domstolen kan komma att meddela och som samtidigt gör svensk verkställighet möjlig.

I förslaget till bevis- och förfaranderegler finns det en föreskrift som understryker att verkställighetsstaten inte skall förändra det sakliga innehållet i avgörandet. Detta är en följd av skyldigheten att ge effekt åt just det avgörande som Domstolen har meddelat. I övrigt har staterna stor frihet att anvisa en lämplig ordning i sin nationella rätt (se artikel 109:1).

När det gäller eventuella fastställelsedomar torde kravet på att ”ge verkan åt” avgörandet vara uppfyllt genom att det har bevisvärde i en

senare svensk process angående en fullgörelsetalan. Detta fordrar inte några särskilda regler.

För fullgörelsedomar kan olika vägar för verkställighet väljas. En metod vore att, vid sidan av ett generellt erkännande av Domstolens avgöranden om gottgörelse, föreskriva att de skall verkställas här i landet som en svensk domstols lagakraftägande dom (se även 3 kap. 3 § utsökningsbalken). Det är den metod som valts i lagen (1996:519) om verkställighet av domar och beslut som har meddelats enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982. Därmed ges samma möjlighet till verkställighet som gäller för Högsta domstolens avgöranden (prop. 1995/96:140 s. 182). Det kan dock inträffa att Domstolens avgörande om gottgörelse inte kommer att uppfylla kraven för verkställighet i Sverige eller t.o.m. att det strider mot grundläggande principer i vår rättsordning. Det framstår därför som mer lämpligt att införa en prövning av frågan om verkställighet (exekvatur) som sker på ansökan. Det är den ordning som regelmässigt förekommer i internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt och, därmed, i svensk rätt.

Det bör finnas ett visst utrymme för att vägra erkännande och verkställighet av Domstolens avgöranden om gottgörelse. Detta utrymme bör vara så litet som möjligt. I annan lagstiftning om erkännande och verkställighet av utländska, privaträttsliga avgöranden gäller en allmän bestämmelse om att erkännande och verkställighet inte skall ske om detta är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i landet. Motsvarande bör också gälla i förhållande till Domstolen.

Det finns ofta även bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet med hänvisning till att ett visst förfarande har tillämpats eller inte tillämpats i den utländska rättsprocessen (t.ex. bristande delgivning). Enligt stadgan kan ett avgörande om gottgörelse till brottsoffer endast riktas mot den som Domstolen har dömt för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse (artikel 75:2). Av stadgan framgår det inte helt klart att svaranden måste underrättas om en talan om gottgörelse (jfr artikel 75:3). Att så är fallet har dock förtydligats i de bevis- och förfaranderegler som därefter har tagits fram. Att prövningen skall ske efter en förhandling framgår av stadgan, vilket innebär att svaranden – som i allmänhet kommer att vara frihetsberövad – är närvarande (artikel 76). Det finns därmed inte anledning att införa något undantag med hänvisning till det förfarande som Domstolen har tillämpat.

Inte heller övriga hinder mot erkännande och verkställighet som förekommer i annan lagstiftning är aktuella att tillämpa i förhållande till Domstolen.

Förfarandet vid ansökan om verkställighet

Det materiella innehållet i den prövning som skall ske avser de villkor för erkännande och verkställighet som har anförts ovan. Det kan i vissa fall ge upphov till komplicerade överväganden, särskilt i fråga om avgörandets eventuella oförenlighet med grunderna för den svenska rättsordningen, och prövningen bör därför göras av domstol. I enlighet med vad som gäller enligt andra lagar på området bör Svea hovrätt väljas.

Det kan som tidigare nämnts bli fråga om att såväl enskilda brottsoffer som Domstolen ansöker om verkställighet. I det senare fallet gäller det gottgörelse som skall förmedlas genom den särskilda förvaltningsfonden för brottsoffer (artiklarna 75:2 och 79). En särskild bestämmelse om att Domstolen kan söka verkställighet bör därför införas (jfr reglerna om offentliga organ som kan ansöka om verkställighet enligt 6 § lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet).

En ansökan om verkställighet bör även kunna avse en del av avgörandet. I likhet med vad som gäller enligt annan liknande lagstiftning bör även en kopia av domen och ett bevis om att den har vunnit laga kraft lämnas in tillsammans med ansökan. I fråga om språk har det beträffande olika ansökningar från Domstolen föreslagits att engelska och svenska skall kunna användas (se avsnitt 5.4.3). Detsamma bör gälla när det gäller en ansökan om verkställighet av ett avgörande om gottgörelse.

Vid domstolens prövning bör det krävas att motparten ges tillfälle att yttra sig innan en ansökan om verkställighet bifalls. Det motsvarar vad som brukar föreskrivas i internationella överenskommelser på området. Verkställigheten bör ske enligt de ordinarie bestämmelser som gäller för verkställighet av en lagakraftvunnen svensk dom. Det bör noteras att verkställighet i dessa fall kan komma att sökas i flera länder samtidigt. Den som förpliktats att utge gottgörelse kan därför ha ett berättigat intresse av att kunna invända att förpliktelserna redan har fullgjorts. Detta kan emellertid beaktas på verkställighetsstadiet (se 3 kap. 21 § utsökningsbalken).

5.10¶Rättsligt samarbete m.m. angående brott mot Domstolen och dess verksamhet

Förslag: Regler införs i tre avseenden när det gäller brott mot Domstolen och dess verksamhet (artikel 70).

1. För en ansökan från Domstolen om rättslig hjälp eller utlämning beträffande brott av detta slag gäller de ordinarie bestämmelserna om sådana åtgärder på begäran av en annan stat.

2. När Domstolen begär att Sverige skall sköta lagföringen skall saken överlämnas till behörig åklagare för handläggning enligt de bestämmelser som i allmänhet gäller för förundersökning och rättegång i brottmål.

3. Domstolens domar beträffande dessa brott skall kunna verkställas i Sverige på samma sätt som frihetsstraff, böter och förverkanden som följer på något av stadgans huvudbrott (se avsnitt 5.9.1 och 5.9.3). Det gäller även verkställighet av böter som Domstolen har bestämt för rättegångsförseelser (artikel 71).

Skälen för förslagen: När det gäller brott som riktas mot Domstolen och dess verksamhet anvisar stadgan en särskild ordning för relationerna mellan Domstolen och de anslutna staterna (artikel 70). Dessa brott jämställs inte med stadgans huvudbrott (folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser samt i framtiden eventuellt aggressionsbrott) och den lagtekniska lösningen är annorlunda, se redogörelsen i avsnitt 4.6.8. Den ordning som anvisas innebär att såväl Domstolen som de anslutna staterna skall kunna lagföra brott som riktas mot Domstolen och dess verksamhet samt att samarbete skall ske även beträffande dessa brott.

Romstadgans reglering i detta avseende avviker från vad som gäller i fråga om de internationella brottmålstribunalerna. Enligt de processordningar som antagits för respektive tribunal skall åtal för osann utsaga väckas vid den aktuella tribunalen. Det har därmed saknats skäl att utvidga svensk domsrätt till att även omfatta straffansvar för en osann utsaga inför någon av tribunalerna (prop. 1995/96:48 s. 14). Övriga brott som föreskrivs i artikel 70 har inte aktualiserats för tribunalernas del.

Bestämmelserna i artikel 70 föranleder behov av lagstiftning i olika avseenden. Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 5.2 om lagstiftningsbehovet bör frågan om materiella straffrättsliga bestämmelser behandlas särskilt. Detsamma gäller beträffande de föreskrifter som kan

behövas på grund av den konkurrerande jurisdiktion som stadgan ger upphov till. En redogörelse för dessa frågeställningar lämnas dock som bakgrund nedan. En sammanhängande fråga som lämpligen kan behandlas redan här gäller föreskrifter för det fall Domstolen överlämnar till Sverige att sköta lagföringen.

Vidare behövs det bestämmelser om Sveriges samarbete med Domstolen – rättslig hjälp och utlämning – när den väljer att själv lagföra de aktuella brotten (artikel 70:2). Härtill bör det övervägas om Sverige även skall understödja Domstolens verksamhet genom att möjliggöra straffverkställighet i Sverige även i dessa fall. Detta är inte en skyldighet som följer av stadgan men väl en fråga av betydelse för att skapa reella möjligheter för Domstolen att fungera på effektivt sätt.

Brotten mot Domstolen och dess verksamhet

Stadgan anger olika former av menedsbrott (artikel 70:1 a och b), övergrepp i det rättsliga förfarandet (artikel 70:1 c), övergrepp mot en tjänsteman (artikel 70:1 d och e) samt besticknings- och mutbrott (artikel 70:1 f) som är riktade mot Domstolen. Det krav på kriminalisering som stadgan ställer är en utvidgning av tillämpningen av motsvarande nationella brott som avser att skydda nationella rättsprocesser till att också avse brott riktade mot Domstolen samt dess tjänstemän och andra personer som medverkar i dess rättsliga förfarande.

För svensk del innebär detta att en översyn av tillämpningen av olika brott enligt brottsbalken. Det innefattar överväganden beträffande bl.a. olika brott enligt 15 kap. brottsbalken, störande av förrättning (16 kap. 4 §), brott riktade mot tjänstemän (17 kap. 1 och 2 §§), övergrepp i rättssak (17 kap. 10 §), bestickning (17 kap. 7 §) och mutbrott (20 kap. 2 §). Även frågor om ansvar för olika former av medverkan till dessa brott måste övervägas.

Förhållandet mellan Domstolens förfarande och svensk lagföring

Domstolen och de anslutna staterna kommer att ha konkurrerande jurisdiktion över de aktuella brotten. Nationella förfaranden är inte avsedda att principiellt ha företräde – komplementaritetsprincipen gäller alltså inte. Stadgan är dock i sina olika språkversioner oklar i fråga om Domstolen skall ha företräde eller om det föreligger verklig konkurrens med nationell lagföring (artikel 70:4 b). Det är ännu osäkert om man kan enas om en enhetlig tolkning i denna fråga.

Den princip som kommer till uttryck i bl.a. den engelska versionen, vilket är det språk på vilket bestämmelsen ursprungligen utformades, innebär att Domstolen skall avgöra om och när den skall utöva sin jurisdiktion. Samtidigt har principen klara begränsningar genom de särskilda bestämmelser om rättsligt samarbete som gäller i dessa fall (artikel 70:2), nämligen att ordinarie lagar om rättsligt samarbete – rättslig hjälp och utlämning – i den anmodade staten skall tillämpas (se vidare nedan). Sådan lagstiftning innebär i sig normalt att nationell lagföring har företräde och ställer vidare upp en rad villkor för bifall till en ansökan.

I vissa fall kommer Domstolen alltså att ha möjligheter och ett starkt intresse av att själv sköta lagföringen, medan den i andra fall kan vara förhindrad av praktiska eller andra skäl, t.ex. på grund av arbetsbelastning eller hinder mot att den misstänkte infinner sig vid Domstolen. Principen att Domstolen skall ha företräde framför nationell lagföring i fråga om brott mot Domstolen och dess verksamhet, vilken bäst främjar Domstolens effektivitet och som bl.a. den svenska delegationen avsåg att slå fast i stadgan, bör tjäna som utgångspunkt för den fortsatta bedömningen.

Den tolkning av stadgan som nu anförts innebär att Domstolens lagföring bör utgöra ett rättegångshinder i nationella förfaranden när det gäller brott av de slag som nu är aktuella. Praktiskt sett kan det dessutom förväntas att det för en svensk lagföring kommer att krävas att Domstolen anmäler brottet och lämnar över underlag för att möjliggöra en förundersökning och eventuellt senare en rättegång. I samband med utformningen av de straffrättsliga bestämmelser som artikel 70 påkallar bör det därför, i enlighet med vad som anförts i avsnitt 5.2, även övervägas hur förhållandet mellan svenska lagföringsåtgärder och Domstolens åtgärder bör regleras. Ett dellösning skulle kunna vara att som åtalsvillkor för ett sådant brott föreskriva att Domstolen måste ha anmält detsamma.

Det sagda bör dock inte föranleda att Domstolens lagföring av en viss gärning också hindrar en svensk förundersökning eller rättegång beträffande samma gärning som också utgör ett annat brott. Det kan tänkas att den aktuella gärningen samtidigt utgör ett brott som kan riktas mot vem som helst, t.ex. brott mot liv och hälsa enligt 3 kap. brottsbalken eller brott mot frihet och frid enligt 4 kap. samma balk. I dessa fall kan det finnas ett starkt svenskt intresse av att lagföringen sker här. Avsikten med stadgans reglering är inte att förhindra en sådan lagföring som avser brott av annat slag.

Det kan därmed förekomma fall när samma gärning kommer att lagföras parallellt vid Domstolen och i Sverige. Detta förhållande har uppmärksammats i förhandlingarna om bevis- och förfarandereglerna och det finns bl.a. ett förslag om olika bedömningsgrunder som Dom-

stolen skall beakta, vilka bl.a. innefattar om en stadgepart har effektiva möjligheter att lagföra brottet och brottets svårhetsgrad. Förslaget innebär även att Domstolen kan samråda med en stadgepart med jurisdiktion över brottet innan Domstolen beslutar om den skall utöva sin jurisdiktion eller inte. Dessa regler kommer med all sannolikhet att ingå i det regelverk som stadgepartsförsamlingen senare skall anta. Vidare föreslås en regel som innebär att en nationell dom kommer att utgöra rättegångshinder för Domstolen.

För svensk del behövs det därmed bestämmelser som reglerar vilken verkan Domstolens lagföring eller dom skall ha för möjligheterna att lagföra och döma en person för i huvudsak samma gärning i Sverige. Även dessa bedömningar bör alltså göras samtidigt som de materiella straffrättsliga bestämmelserna övervägs (avsnitt 5.2). Härvid måste naturligtvis de föreskrifter i 2 kap. brottsbalken som i allmänhet gäller för en utländsk brottmålsdoms rättsverkan också beaktas.

Rättslig hjälp och utlämning till Domstolen

Beträffande brott mot Domstolen och dess verksamhet gäller särskilda regler för det rättsliga samarbetet med Domstolen. I stället för att tillämpa samarbetsreglerna i del 9 skall ordinarie nationella regler om rättslig hjälp i brottmål och utlämning för brott tillämpas i dessa fall (artikel 70:2). Detta kommer att understrykas ytterligare i bevis- och förfarandereglerna. Föreskrifterna i bevis- och förfarandereglerna avser domstolsinterna frågor, men vissa regler kommer dock indirekt att beröra de anslutna staterna. Det gäller t.ex. ett förslag att Domstolen alltid skall ange om en ansökan om rättsligt bistånd hänför sig till artikel 70 eller till del 9 i stadgan.

Ordinarie bestämmelser för rättslig hjälp i brottmål och utlämning på begäran av en annan stat skall alltså tillämpas. För svensk del innebär detta att bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas utan de undantag som föreslås gälla i förhållande till Domstolen när det gäller stadgans huvudbrott. För att kunna biträda med delgivning måste även 1909 års kungörelse kunna tillämpas. När det gäller utlämning till Domstolen för sådana brott bör bestämmelserna i utlämningslagen tillämpas.

De aktuella författningarna gäller i dag bara för ansökningar från en annan stat. Det behövs därför en bestämmelse – som bör placeras i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen – som föreskriver att de bestämmelser som gäller för rättslig hjälp och utlämning till en främmande stat också skall tillämpas på Domstolens ansökningar om rättsligt samarbete enligt artikel 70, dvs. de som avser andra brott än

folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolens ansökningar måste därmed uppfylla samma krav som ansökningar från en främmande stat och prövningen skall ske på samma sätt som när en stat har begärt den aktuella åtgärden. Det innebär bl.a. att utrymmet för att avslå en ansökan är större i dessa fall än när det gäller samarbete beträffande stadgans huvudbrott – se avsnitt 5.4.7 och 5.5.1 ovan – samt att sådana frågor i många fall skall avgöras av andra myndigheter än regeringen. Vidare gäller ordinarie krav på dubbel straffbarhet. En ansökan skall ges in till Justitiedepartementet, vilket är den kanal för ansökningar som skall anvisas Domstolen. När det gäller de språk som får användas bör, med avvikelse från vad som annars gäller, samma reglering gälla som för Domstolens övriga ansökningar, dvs. svenska eller engelska (se avsnitt 5.4.3 och 5.5.3).

Med hänsyn till vad som sagts ovan angående förhållandet mellan Domstolen och nationell lagföring saknas det anledning att göra undantag för Domstolen när det gäller svensk dom eller beslut om att inte väcka åtal som hinder mot utlämning (10 § utlämningslagen). Har utlämning beviljats bör dock detta – i enlighet med vad som annars gäller – utgöra rättegångshinder i Sverige (25 § utlämningslagen).

Som framgår av avsnitt 5.8.1 är avsikten med de särskilda reglerna om offentlig försvarare att de skall gälla endast i fråga om stadgans huvudbrott. Vid rättsligt samarbete angående brott mot Domstolen och dess verksamhet gäller i stället de ordinarie bestämmelserna om rätt till offentlig försvarare i utlämningslagen och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I fråga om utlämning torde man normalt kunna utgå ifrån att det i ett utlämningsärende föreligger skäl att förordna offentlig försvarare även om den eftersökte inte är frihetsberövad (se prop. 1996/97:88 s. 20).

I lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör det tydligt anges vilka bestämmelser i lagen som gäller för stadgans huvudbrott och vilka som gäller de brott som avses i artikel 70.

Förfarandet vid Domstolens begäran om svensk lagföring

När Domstolen väljer att överlämna saken till en stat, skall staten enligt artikel 70:4 b lämna ärendet till en behörig nationell myndighet i syfte att åtal skall väckas, vilket naturligtvis måste föregås av den utredning som behövs. Något krav på att åtal verkligen skall väckas ställs dock inte och den nationella myndigheten, i Sverige en åklagare, har alltså utrymme att bedriva förundersökningen och fatta beslut om åtal m.m. enligt ordinarie regler. Det enda krav som ställs i stadgan är att arbetet skall bedrivas omsorgsfullt och att tillräckliga resurser skall avsättas för en effektiv handläggning.

I lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör det därmed tas in en bestämmelse om att en begäran från Domstolen angående lagföring av brott enligt artikel 70 skall överlämnas till åklagare för handläggning enligt de bestämmelser som gäller för en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning. Det är alltså inte här fråga om internationell rättslig hjälp i brottmål utan i stället en svensk förundersökning och eventuell rättegång enligt ordinarie regler, med den skillnaden att Domstolen så att säga är den som anmäler brottet, som avser brott enligt svensk rätt. Beträffande brotten hänvisas till den särskilda översyn som har anförts i det föregående.

Oaktat att komplementaritetsprincipen inte gäller i dessa fall ligger det i linje med de principer som kommer till uttryck i artikel 20 att en nationell dom skall innebära hinder för lagföring inför Domstolen. En bestämmelse som klargör detta förhållande finns intagen i de bevis- och förfaranderegler som nyligen har förhandlats fram och inga invändningar har riktats mot bestämmelsen i den förberedande kommissionen. Det finns alltså skäl att utgå från att en svensk dom kommer att innebära rättegångshinder för Domstolen. Vad som nu sagts avser Domstolen och föranleder inte något behov av svenska regler.

Straffverkställighet

En fråga som inte behandlas särskilt i stadgan gäller verkställighet av de straff som Domstolen bestämmer för brott enligt artikel 70. De straff som kan bli aktuella är böter eller fängelse i högst fem år (artikel 70:3). I bevis- och förfarandereglerna klargörs att förverkanden också är möjliga vid sidan av fängelse- och bötesstraff. Vidare kan böter dömas ut för rättegångsförseelser (artikel 71).

Stadgans bestämmelser om verkställighet av Domstolens avgöranden (del 10 i stadgan) utesluter inte att de också tillämpas i dessa fall och det är rimligt att hävda att de i huvudsak bör avse alla fängelse- och bötesstraff samt förverkandebeslut som Domstolen meddelar. I bevisoch förfarandereglerna finns det närmare bestämmelser om det förfarande som Domstolen skall tillämpa i fråga om brott som avses i artikel 70. Enligt det föreliggande förslaget skall i huvudsak det förfarande som gäller enligt stadgan för huvudbrotten tillämpas. Det innebär bl.a. att den tilltalade inte får dömas i sin utevaro och att stadgans goda rättssäkerhetsgarantier i övrigt också gäller i dessa fall.

När det gäller verkställighet av fängelsestraff bygger detta på ett frivilligt åtagande från de anslutna staternas sida. Som tidigare nämnts, se avsnitt 5.1, är det emellertid av största vikt att staterna medger sådan

straffverkställighet för att Domstolen skall kunna fungera på ett effektivt sätt. Det gäller även i fråga om de fängelsestraff som döms ut för brott mot Domstolen och dess verksamhet enligt artikel 70 och även sådana straff bör följaktligen vara verkställbara i Sverige. De särskilda bestämmelser som har föreslagits i fråga om verkställighet av fängelsestraff för stadgans huvudbrott bör kunna tillämpas även i dessa fall, se avsnitt 5.9.1. Det innebär att regeringen på Domstolens begäran kan medge att det straff som Domstolen har bestämt får verkställas här. Övriga regler som därmed kommer att gälla för verkställigheten har redovisats i avsnitt 5.9.1. De särskilda bestämmelser som där föreslås beträffande villkorlig frigivning och Domstolens tillsyn över straffverkställigheten bör också gälla i dessa fall.

Även när det gäller verkställighet av böter och förverkandebeslut som Domstolen har meddelat med stöd av artiklarna 70 och 71 bör den ordning som har föreslagits beträffande stadgans huvudbrott tillämpas, se avsnitt 5.9.3. Det innebär föreskrifter som i huvudsak överensstämmer med vad som gäller för verkställighet av motsvarande avgöranden enligt nordiska verkställighetslagen. Den särskilda ordning med domstolsprövning som skapas för värdeförverkanden är också aktuell i dessa fall. Det bör nämnas att bestämmelser om förvandling av böter finns i bevis- och förfarandereglerna men att dessa bara är riktade till Domstolen och att det förbud mot bötesförvandling som har föreslagits i fråga om stadgans huvudbrott också kan tillämpas när det gäller verkställighet av böter som Domstolen har dömt ut för brott under artikel 70.

Genom att på detta sätt skapa enhetliga regler för verkställighet av Domstolens fängelse- och bötesstraff samt beslut om förverkanden underlättas den praktiska tillämpningen och därmed förutsättningarna för att på bästa sätt främja Domstolens viktiga verksamhet.

5.11¶Övrigt lagstiftningsbehov

5.11.1¶Sekretessfrågor

Förslag: De bestämmelser om sekretess som gäller för ärenden om rättslig hjälp till en annan stat skall också gälla i förhållande till Domstolen och de internationella brottmålstribunalerna.

Skälen för förslaget: Vid all brottsutredande verksamhet är det av största vikt att det finns möjligheter att hålla utredningsåtgärder m.m. hemliga under så lång tid att utredningen inte äventyras. Det gäller inte minst i fråga om sådan brottslighet som Domstolen skall utreda där det ofta finns risk för att den misstänkte brottslingen varnas och därmed att bl.a. vittnen utsätts för stora risker. Behovet förstärks av att Domstolen saknar en egen polisstyrka och därmed är beroende av samarbete med stater för genomföra sina brottsutredningar. Även det förhållandet att vissa av Domstolens brottsutredningar kan vara politiskt känsliga gör behovet av sekretess än mer angeläget, särskilt under utredningens inledande fas.

Romstadgan innehåller några föreskrifter om sekretess. Den underrättelse som Domstolens åklagare skall lämna till alla anslutna stater och andra stater som normalt har jurisdiktion över brotten i fråga om att en brottsutredning är förestående eller har inletts kan förenas med ett villkor om sekretess (artikel 18:1). Avsikten med underrättelsen är att undersöka om någon stat redan utreder eller har utrett det aktuella brottet och Domstolen därför skall överlåta åt staten att sköta lagföringen. De uppgifter som åklagaren härvid överlämnar till staterna – vars omfattning också kan begränsas av hänsyn till bl.a. Domstolens utredning – torde i allmänhet omfattas av utrikessekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Stadgan föreskriver vidare att sekretess skall gälla i den anmodade staten beträffande ansökningar om rättslig hjälp eller överlämnande av misstänkta till Domstolen och därtill bilagda handlingar, utom såvitt ett avslöjande av uppgifterna behövs för att uppfylla framställningen (artikel 87:3). Domstolen kan härtill begära att information som lämnas skall hanteras på ett sätt som skyddar brottsoffers och tänkbara vittnens,

samt deras familjers, fysiska och psykiska välbefinnande och säkerhet (artikel 87:4).

För att tillmötesgå Domstolens behov av sekretess och uppfylla de krav som stadgan ställer krävs det lagbestämmelser som också omfattar åtgärder för rättslig hjälp och överlämnande av personer på begäran av Domstolen. Dessa bestämmelser bör motsvara vad som gäller för sekretess i ärenden om rättslig hjälp m.m. till stater. Samtidigt med införandet av den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61) infördes en ny bestämmelse i 5 kap. 7 § sekretesslagen som bl.a. innebär sekretess för uppgifter vid myndighets verksamhet som sker efter en begäran från en annan stat för sådana utredningar som görs enligt reglerna om förundersökning i brottmål och för användning av tvångsmedel (SFS 2000:576, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Bestämmelsen är avsedd att gälla för samtliga de myndigheter som hanterar ärendet och att även omfatta de utredningar som görs enligt bestämmelserna om förundersökning i samband med utlämning (se prop. 1999/2000:61 s. 167). Sekretessen gäller om det kan antas att åtgärden begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs. Vidare föreslås en följdändring i 5 kap. 1 § rättegångsbalken som innebär att det för stängda dörrar inte krävs att det är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs.

Den nya bestämmelsen uppfyller de krav som stadgan ställer i fråga om sekretess. Förslaget är dock utformat så att bestämmelserna om sekretess enligt sin ordalydelse endast avser rättslig hjälp på begäran av annan stat. För att undanröja alla oklarheter bör det uttryckligen framgå att bestämmelserna även gäller rättslig hjälp på begäran av Domstolen. Vidare saknas det anledning att behandla sekretessfrågorna annorlunda när det gäller en ansökan från någon av de internationella brottmålstribunalerna och ändringen i sekretesslagen bör därför även omfatta dessa. Därmed kommer de sekretessbestämmelser som är tillämpliga i ärenden om rättslig hjälp i brottmål också gälla i ärenden där Sverige bistår Domstolen eller någon av tribunalerna med olika åtgärder.

I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns dessutom bestämmelser om undantag från banksekretess (5 kap. 10 §). Dessa bestämmelser, som kan ha betydelse t.ex. för att säkra tillgångar att användas för gottgörelse till brottsoffer, bör också gälla i förhållande till Domstolen. Bestämmelserna innebär att tystnadsplikt enligt vissa angivna bestämmelser i bankrörelselagen (1987:617), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet inte hindrar att uppgifter lämnas i ärenden om rättslig hjälp som avser förhör i samband med förundersökning, husrannsakan eller beslag. Bestämmelserna innebär att undantaget från banksekretessen skall gälla även för rättslig hjälp som någon av de internationella

tribunalerna har begärt. Detsamma bör gälla även i förhållande till Domstolen.

Det kan avslutningsvis nämnas att stadgan innehåller några bestämmelser om sekretess vid Domstolen för uppgifter som lämnats t.ex. av en ansluten stat (t.ex. artiklarna 72, 93:8 och 99:5). Därmed kan eventuella svenska behov av sekretess för uppgifter som Sverige har lämnat till Domstolen tillgodoses.

5.11.2¶Immunitet och privilegier

Förslag: Lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ändras så att den även omfattar Domstolen och till den anknutna personer.

Skälen för förslaget: Artikel 48 i stadgan föreskriver att Domstolen skall åtnjuta den immunitet och de privilegier inom varje ansluten stat som är nödvändig för att den skall kunna uppfylla sina syften. I samma artikel finns vidare bestämmelser om olika former av immunitet och privilegier för Domstolens domare, åklagare, biträdande åklagare, registrator och biträdande registrator samt för dess personal. Dessutom föreskrivs att personer som skall uppträda i förfaranden inför Domstolen – försvarare, experter, vittnen och andra personer vars närvaro vid Domstolen fordras – skall ges den behandling som är nödvändig för att Domstolen skall kunna fungera på ett korrekt sätt. Frågor om immunitet och privilegier för de angivna personerna skall på sedvanligt sätt vidareutvecklas i ett avtal om immunitet och privilegier för Domstolen.

Frågor om immunitet och privilegier för internationella organ m.m. regleras i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. I en bilaga till lagen anges internationella organ och personer med anknytning till sådana som skall åtnjuta immunitet och privilegier i enlighet med vad som har bestämts i en stadga eller avtal som är i kraft i förhållande till Sverige (4 § i den angivna lagen). Bilagan bör kompletteras så att den omfattar även Domstolen och till denna anknutna personer.

I den utsträckning som stadgan och det senare avtalet om immunitet och privilegier för Domstolen ger upphov till behov av immunitetsregler för försvarare och andra som deltar i svenska förfaranden för rättslig hjälp på begäran av Domstolen, t.ex. vid en bevisupptagning, finns bestämmelser i 5 kap. 5-8 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Dessa regler bygger på att det finns en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. De ger utrymme för skydd under viss tid mot lagföring eller frihetsberövande för en äldre handling, underlåtenhet eller dom samt mot att utan samtycke åläggas att

medverka vid annan utredning än den som ansökan om rättslig hjälp avser. Genom den lagstiftningsteknik som har tillämpats i tribunallagen (se 9 a § enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000) och som även föreslås för Domstolen, se avsnitt 5.3., gäller dessa bestämmelser också i förhållande till Domstolen.

5.12¶Förklaringar i samband med ratifikation av Romstadgan m.m.

Förslag: Sverige bör avge förklaringar att Justitiedepartementet skall vara kanal för Domstolens ansökningar och att det språk som skall användas är svenska eller engelska. Ingen förklaring som begränsar Domstolens jurisdiktion över krigsförbrytelser bör avges.

Skälen för förslagen: Enligt stadgan skall staterna i samband med ratifikationen avge förklaringar angående den kanal som skall användas för Domstolens framställningar (artikel 87:1) och de språk på vilka framställningar och andra handlingar till stöd för dessa skall vara avfattade (artikel 87:2). Språket skall vara antingen ett officiellt språk i den anmodade staten eller något av Domstolens arbetsspråk. De val som görs i samband med ratifikationen kan senare ändras. I enlighet med vad som redovisats ovan – se avsnitt 5.4.3 och 5.5.3 – bör Sverige avge förklaringar att Justitiedepartementet skall vara kanal för framställningar från Domstolen enligt artikel 87:1 och att ansökningar och därtill bifogade handlingar skall vara avfattade på svenska eller på engelska enligt artikel 87:2.

Vidare ger stadgan staterna möjlighet att avge en förklaring som begränsar Domstolens jurisdiktion i fråga om krigsförbrytelser (artikel 124). Dessa bestämmelser har redovisats i avsnitt 4.4.3 och 4.11. Av de stater som hittills ratificerat stadgan har endast Frankrike avgett en förklaring angående krigsförbrytelser. Med hänsyn till Sveriges önskan att få till stånd en effektiv och global brottmålsdomstol samt till våra utrikespolitiska ståndpunkter i övrigt kan det inte anses ligga i svenskt intresse att bidra till en sådan begränsning av Domstolens mandat. Sverige bör därför inte avge någon förklaring i enlighet med artikel 124.

Slutligen kan en stat när som helst avge en förklaring att de medger att fängelsestraff som Domstolen har bestämt får verkställas i den staten (artikel 103). I avsnitt 5.1 har föreslagits att Sverige skall medge att sådana fängelsestraff som ådömts någon för något av stadgans huvudbrott får verkställas här och de närmare förutsättningarna för straffverkställighet i Sverige har redovisats i avsnitt 5.9.1. Vidare har

det i avsnitt 5.10 föreslagits att även frihetsstraff som Domstolen bestämt för brott mot Domstolen och dess verksamhet skall kunna verkställas i Sverige på vissa villkor. Förklaringen med medgivande om straffverkställighet skall dock göras till Domstolen och den kan därmed inte avges innan stadgan har trätt i kraft. Den svenska förklaringen om straffverkställighet måste därför anstå till dess att Domstolen har kommit till stånd.

6¶Ekonomiska konsekvenser

Såsom beskrivits i avsnitt 4.10 skall parternas bidrag till Domstolen uttaxeras i överensstämmelse med en av stadgepartsförsamlingen fastställd bidragsskala som grundas på den som gäller för FN:s reguljära budget. Bidragen kommer alltså att stå i proportion till dem som gäller inom FN (där Sveriges bidrag för närvarande utgör 1,0790 procent) medan procentsatserna får justeras beroende på sammansättningen av de stater som blir parter i stadgan. Stadgepartsförsamlingen skall anta regler och föreskrifter för den ekonomiska förvaltningen (artikel 113). Förslag härom skall utarbetas av den förberedande kommissionen.

Det är inte idag möjligt att med någon säkerhet beräkna hur stor andel av kostnaderna som kommer att falla på Sverige. Det förefaller rimligt att anta att bland de sextio stater som är anslutna till stadgan, när denna träder i kraft och Domstolen inrättas, kommer att återfinnas samtliga stater i Västeuropa och merparten av staterna i Central- och Östeuropa. Därutöver kan förväntas att förhållandevis betalningsförmögna länder som Australien, Republiken Korea, Sydafrika, Argentina samt några övriga relativt stora latinamerikanska länder återfinns i kretsen av stadgeparter. Kanada och Nya Zeeland har redan ratificerat stadgan. Däremot förefaller det osannolikt att USA, Ryssland, Indien, Indonesien och Kina liksom också oljerika länder i Mellanöstern återfinns bland de första sextio. Tidpunkten för Japans tillträde är vidare osäker. Därmed kan man göra det grova antagandet att stater som inom FN står för närmare hälften av den reguljära budgeten också kommer att vara anslutna när stadgan träder i kraft. Detta skulle för Sveriges vidkommande innebära en bidragsandel på drygt 2 procent. Kostnaderna torde närmast kunna finansieras i utgiftsområde 5:4 Bidrag till vissa internationella organisationer.

Det går inte heller att göra annat än lösa antaganden om vilken Domstolens budget kommer att bli under de första åren. Förslag till budget för det första året kommer att utarbetas av den förberedande kommissionen för antagande av stadgepartsförsamlingen. Detta arbete har inte påbörjats när detta skrivs.

En jämförelse med budgeten för den internationella tribunalen för det forna Jugoslavien, som enligt dess egna uppgifter omslöt 10,8 miljoner USD det andra året efter inrättandet (1994), 25,3 miljoner det tredje året (1995) och drygt 35,4 miljoner det fjärde (1996), kan emellertid ge viss

vägledning. Det bör samtidigt erinras om att denna tribunal fick sitt mandat från FN:s säkerhetsråd och att kostnadssituationen och budgetutvecklingen därmed motsvarade vad som skulle bli fallet för Domstolen om denna redan vid sitt inrättande fick en situation hänskjuten till sig från säkerhetsrådet av motsvarande allvar och omfattning som den i det forna Jugoslavien. Så behöver inte alls bli fallet. Ett rimligt antagande är snarast, att Domstolen under normala omständigheter kommer att ha en mindre organisation och därmed kosta avsevärt mindre än tribunalen, medan budgeten når upp till nivåer motsvarande tribunalens först om och när säkerhetsrådet väljer att utnyttja den. Det i förhållande till FN:s reguljära budget högre procentuella svenska bidraget kommer därför antagligen att beräknas på en mindre budget än den för tribunalen, medan Sveriges andel av eventuella merkostnader i fall av hänskjutande från säkerhetsrådet kommer att bli den lägre som gäller inom FN.

Förutom de direkta kostnaderna för Domstolens verksamhet kan kostnader även uppkomma i samband med olika former av samarbete med Domstolen. I enlighet med vad som anfördes i propositionerna angående lagstiftning för samarbetet med tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda (prop. 1993/94:142 s. 33 f. och 1995/96:48 s. 17) är det inte möjligt att förväg bedöma i vilken omfattning Domstolen kommer att begära olika former av rättslig hjälp från Sverige. Med de erfarenheter som finns från tribunalerna är det dock rimligt att anta att detta samarbete inte kommer att medföra några mer betydande kostnader. Det går inte heller att i dag bedöma i vilken utsträckning det kan komma att bli aktuellt med verkställighet i Sverige av fängelsestraff som Domstolen dömer ut men inte heller i detta avseende torde några mer betydande kostnader kunna förväntas. Kostnaderna för samarbetet med Domstolen och verkställighet av dess fängelsestraff bör därmed kunna rymmas inom ramen för befintliga anslag till rättsväsendet. Detsamma gäller för de motsvarande lagändringar som föreslås i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

7¶Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Romstadgan träder i kraft när 60 stater har ratificerat stadgan och deponerat sina ratifikationsinstrument hos FN:s Generalsekreterare samt en viss tid därefter har förflutit (artikel 126). I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5.1 bör Sverige ingå bland de stater som har anslutit sig när Domstolen inrättas. De skyldigheter som följer av stadgan och därmed behovet av särskild lagstiftning inträder först i och med att stadgan träder i kraft. När detta kommer att ske kan inte förutsägas i dag och det behövs därför en bestämmelse i den nya lagen som medger att den träder i kraft senare. Den regel som har tillämpats i andra sammanhang och som bör gälla även här är att det överlämnas till regeringen att besluta om lagens ikraftträdande.

De ändringar som föreslås i sekretesslagen, tribunallagen och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bör dock träda i kraft så snart som möjligt. Beträffande dessa bestämmelser föreslås ikraftträdande den 1 juli 2001.

Det finns inte behov av några övergångsbestämmelser.

8¶Författningskommentar

8.1¶Lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

1 §

Av paragrafens första stycke framgår lagens tillämpningsområde, en fråga som har behandlats i avsnitt 5.3. Alla de samarbetsåtgärder som Sverige är förpliktat att bistå Domstolen med omfattas av lagen, dvs. olika former av rättslig hjälp och överlämnande av personer till Domstolen. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om verkställighet av Domstolens avgöranden.

Lagen omfattar samarbete beträffande alla brott som omfattas av Domstolens behörighet. Därmed avses såväl stadgans s.k. huvudbrott – folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser – samt även brott mot Domstolen och dess verksamhet (artikel 70). De bestämmelser som skall tillämpas vid Domstolens utredningar och lagföringar av stadgans huvudbrott framgår av andra stycket (3–20 §§) och de som skall tillämpas beträffande brott mot Domstolen och dess verksamhet i tredje stycket (21 och 22 §§).

De regler som avser verkställighet av Domstolens avgöranden (23-31 §§) och transport av frihetsberövade genom Sverige (32 §) anges i fjärde stycket. Dessa bestämmelser är inte begränsade till att avse vissa brott och skall därför tillämpas oavsett vilken brottstyp det är fråga om. Reglerna om verkställighet avser alla Domstolens avgöranden och gäller därmed – förutom avgöranden som avser huvudbrotten eller brott mot Domstolen och dess verksamhet – även böter som Domstolen bestämmer för rättegångsförseelser enligt stadgan (artikel 71).

Paragrafen är annorlunda utformad än dess motsvarighet i tribunallagen (1 §). Det beror på att Romstadgan, till skillnad från tribunalernas

stadgor, även omfattar regler om andra brott än huvudbrotten, för vilka särskilda samarbetsförpliktelser gäller (se 20 och 21 §§).

2 §

I paragrafens första stycke föreskrivs att en ansökan alltid skall ges in till Justitiedepartementet. Det är sedan departementet som lämnar den vidare till en nationell myndighet för handläggning. Frågan om mottagare av Domstolens ansökningar har behandlats i avsnitt 5.4.3 och 5.5.3.

Vidare gäller att alla underrättelser i och återredovisningar av ärenden till Domstolen skall skickas via Justitiedepartementet. Detta innebär ett avsteg från vad som annars gäller enligt 2 kap. 8 och 9 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se även 12 och 13 §§). Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 5.8.5.

Av andra stycket framgår att alla ansökningar och bifogade handlingar enligt lagen skall vara skrivna på engelska eller svenska eller vara översätta till dessa språk. Detta avviker från vad som annars gäller för ansökningar om rättslig hjälp (avsnitt 5.4.3), utlämning (avsnitt 5.5.3) och verkställighet av olika avgöranden (avsnitt 5.9.1 och 5.9.3). Bestämmelsen gäller även för ansökningar om rättslig hjälp eller utlämning i anledning av brott mot Domstolen och dess verksamhet (1 § andra stycket, se avsnitt 5.10) och för ansökningar om verkställighet av Domstolens avgöranden om gottgörelse till brottsoffer (avsnitt 5.9.4).

Hänvisningen till 1 § innebär att bestämmelserna gäller vid allt samarbete med Domstolen oavsett brottstyp, dvs. såväl i anledning av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som för de andra brott som avses i 21 och 22 §§. Detta innebär vissa avvikelser från vad som annars gäller enligt lagstiftningen för rättsligt samarbete med andra stater.

3 §

Första stycket i paragrafen, som föreskriver överlämnande av den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott vid Domstolen, överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i 3 § första stycket tribunallagen. I förhållande till Domstolen har begreppet överlämnande ersatt termen utlämning. Den speciella terminologin har diskuterats i avsnitt 5.5.1.

Bestämmelsen i andra stycket skiljer sig något från motsvarande föreskrift i tribunallagen (3 § andra stycket). Enligt bestämmelsen skall ett häktningsbeslut eller en dom som Domstolen har meddelat i behörig

ordning godtas som grund för ett beslut om överlämnande. Det skall därmed inte göras någon prövning av om Domstolens häktningsbeslut eller dom är korrekt. Frågor om utrymmet för avslag på en ansökan har redovisats i avsnitt 5.5.1 och samråd med Domstolen i avsnitt 5.8.5.

I tredje stycket finns bestämmelser som saknar motsvarighet i tribunallagen. De innebär att regeringen får skjuta upp eller föreskriva villkor för ett överlämnande i vissa fall, vilket har behandlats i avsnitt 5.8.3. Detta får ske om en förundersökning har inletts eller åtal har väckts här i landet för annat brott än det som Domstolens ansökan avser samt i avvaktan på att Domstolen tar ställning till frågan om det finns processförutsättningar enligt artiklarna 18 och 19 i stadgan. Ett överlämnande under villkor att personen senare skall återföras till Sverige kan därmed ske för att t.ex. ge för den eftersökte möjlighet att närvara inför Domstolen när en invändning om bristande processförutsättningar prövas. Ett uppskjutande avser bara överlämnandet och hindrar inte att Domstolens åklagare söker rättslig hjälp med bevisupptagning eller andra åtgärder.

4 §

Paragrafens första mening i första stycket har ingen motsvarighet i tribunallagen och har lagts till för att klargöra att bestämmelserna i 14 § utlämningslagen (utformade enligt förslaget i Ds 2000:3) om vad ansökan skall innehålla och hur den kan skickas skall tillämpas också i förhållande till Domstolen.

Resterande föreskrifter i första och andra stycket reglerar handläggningen om en ansökan om överlämnande av en person till Domstolen, vilka överensstämmer med bestämmelserna i 4 § tribunallagen (se prop. 1993/94.142 s. 35 f.). Språket har dock moderniserats (jfr Ds 2000:3 angående motsvarande bestämmelser i 16 § utlämningslagen). Frågor om ansökningen och förfarandet har behandlats i avsnitt 5.5.3.

5 §

Bestämmelserna som avser ett förenklat förfarande för överlämnande till Domstolen har behandlats i avsnitt 5.5.3 De saknar motsvarighet i tribunallagen och bygger på särskilda bestämmelser i Romstadgan (artikel 92:3). Om den eftersökte samtycker till att bli överlämnad till Domstolen skall det förenklade förfarande som anvisas i 29-34 och 36- 40 §§ utlämningslagen tillämpas. Till skillnad från vad som gäller enligt

utlämningslagen i ett sådant fall är det alltid regeringen som beslutar om överlämnande till Domstolen.

6 §

Paragrafens föreskrifter om tvångsmedel i ett ärende om överlämnande till Domstolen överensstämmer med vad som gäller enligt 5 § tribunallagen (se även prop. 1993/94:142 s. 36). Frågorna har redovisats i avsnitt 5.5.2 och 5.5.3.

7 §

I paragrafen finns bestämmelser om provisoriskt anhållande, reseförbud eller anmälningsskyldighet på Domstolens begäran i avvaktan på en ansökan om överlämnande. Villkoren för sådana tvångsmedel har tagits upp i avsnitt 5.5.2 och frågor om förfarandet i avsnitt 5.5.3.

Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med 6 § tribunallagen och innebär att förfarandet enligt 23 § andra–fjärde stycket utlämningslagen skall tillämpas. I förhållande till Domstolen gäller dock en särskild bestämmelse för den tidsfrist som måste iakttas beträffande en ansökan om överlämnande efter det att beslutet om tvångsmedel har meddelats. För Domstolen gäller, enligt andra stycket, den tidsfrist som föreskrivs i de regler som styr dess verksamhet, dvs. närmast i Domstolens bevisoch förfaranderegler. I det förslag till bevis- och förfaranderegler som har tagits fram, och som stadgepartsförsamlingen senare skall besluta om, föreskrivs en frist om 60 dagar.

8 §

Paragrafens bestämmelse om att Domstolen skall ges tillfälle att lämna synpunkter innan ett beslut enligt 7 § om reseförbud eller anmälningsskyldighet fattas som alternativ till anhållande eller häktning är betingad av en särskild föreskrift i stadgan (artikel 59). Frågan har behandlats i avsnitt 5.5.3. Ingen motsvarande bestämmelse finns i tribunallagen.

9 §

Enligt paragrafen skall vissa bestämmelser i utlämningslagen tillämpas i förhållande till Domstolen. Det gäller 25 § om rättegångshinder (se även kommentaren till 16 §) och 26 a § om återförande av en person som är häktad vid Domstolen och som har överlämnats till Sverige för en

rättegång. Motsvarande gäller enligt 7 § tribunallagen och bestämmelserna har behandlats i avsnitt 5.8.4 respektive avsnitt 5.7.

10 §

Bestämmelserna i paragrafen, som överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 8 § tribunallagen, föreskriver att ett beslut om överlämnande till Domstolen skall verkställas av polismyndigheten och att omhändertagande får ske under högst 24 timmar. Frågan har tagits upp i avsnitt 5.5.3.

11 §

I paragrafen, som saknar motsvarighet i tribunallagen, regleras den s.k. specialitetsprincipen, se avsnitt 5.5.4.

I första stycket föreskrivs att Domstolen utan särskilt medgivande får ställa den som har överlämnats dit från Sverige till ansvar för annan gärning som har begåtts före överlämnandet än den som låg till grund för överlämnandet. Till skillnad från vad som gäller enligt utlämningslagen och nordiska utlämningsdagen innebär detta att specialitetsprincipen inte skall tillämpas i detta avseende. Därmed kan åtalet vid Domstolen ändras utan att något svenskt medgivande krävs.

I andra stycket finns regler för den situationen att Domstolen, sedan överlämnande har skett, finner att saken inte kan prövas på grund av en nationell lagföring i en annan stat och den staten begär att den misstänkte skall utlämnas dit från Domstolen för lagföring. I ett sådant fall har den stat som ursprungligen överlämnade den misstänkte till Domstolen rätt att begära att denne återförs dit i stället för att utlämnas till en annan stat. Enligt bestämmelserna kan regeringen medge att den misstänkte utlämnas från Domstolen till en annan stat för lagföring, vilket bara får ske om en utlämning direkt från Sverige till den staten hade kunnat äga rum enligt ordinarie regler för utlämning. Därmed avses även de fall då den misstänktes samtycke till att utlämnas medför att förutsättningar för utlämning föreligger. Om medgivande inte lämnas skall regeringen begära att den misstänkte återförs till Sverige.

12 §

Enligt paragrafen skall rättslig hjälp till Domstolen lämnas enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål om inte avvikande bestämmelser ges. Det motsvarar vad som från den 1 oktober 2000 gäller i förhållande till tribunalerna (9 § tribunallagen enligt SFS 2000:573). I avsnitt 5.4 redovisas de olika formerna av rättslig hjälp.

De avvikelser från lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som gäller i förhållande till Domstolen finns främst i 13 §. Särskilda regler som även avser rättslig hjälp finns också i 2 § (underrättelser, språk m.m.), 15 § (konkurrerande ansökningar), 17 § (offentlig försvarare), 18–20 §§ (ersättningar och andra kostnader) och 28 § (överlämnande av förverkad egendom m.m.).

13 §

Bestämmelserna, som avser avvikelser från vad som annars gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, motsvarar helt vad som från den 1 oktober 2000 gäller i förhållande till tribunalerna (se 9 a § tribunallagen enligt SFS 2000:573) och de förändringar som nu föreslås (se kommentaren till 9 a § tribunallagen nedan).

I paragrafens första stycke redovisas bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som inte skall tillämpas i förhållande till en begäran från Domstolen. Det gäller bestämmelser om dubbel straffbarhet, vissa grunder för avslag, prövningen av ansökan och beslut om avslag samt transport genom Sverige och förvarstagande här av överförda personer.

De särskilda regler beträffande dubbel straffbarhet och avslag som gäller i förhållande till Domstolen finns i andra stycket. Rättslig hjälp som avses i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får lämnas på Domstolens begäran även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar brott enligt svensk rätt. Det ställs alltså inte något krav på dubbel straffbarhet när det gäller en begäran från Domstolen som rör folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser (se 1 § andra stycket). Detta har behandlats i avsnitt 5.4.2.

Det är vidare alltid regeringen som beslutar om en begäran från Domstolen skall avslås, vilket har behandlats i avsnitt 5.4.7. Detta gäller oavsett om avslaget avser hela eller bara någon del av ansökan. Regeringen beslutar också om den rättsliga hjälpen i ett enskilt fall skall förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp

i brottmål (jfr 2 kap. 1 § tredje stycket och 9 § samma lag). Regeringen beslutar även om senare dispens från dessa villkor i enlighet med 5 kap. 3 § (se avsnitt 5.4.6). Handläggande åklagare eller domstol skall därför överlämna ett ärende till regeringen om det kan bli aktuellt att avslå ansökan eller förena den rättsliga hjälpen med villkor, dvs. när förutsättningarna eller villkoren i 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är uppfyllda. De krav på samråd med Domstolen som följer av stadgan, se avsnitt 5.8.5, skall iakttas innan regeringen fattar beslut.

I fråga om transport av frihetsberövade genom Sverige och förvar av överförda personer, vilka ersätter bestämmelserna i 4 kap. 33 och 34 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.5.5), finns särskilda bestämmelser i 32 §, till vilka tredje stycket hänvisar.

14 §

Av paragrafen, som i sak överensstämmer med 17 § tribunallagen, framgår att även bestämmelser om delgivning och internationell rättslig hjälp som finns i andra lagar eller författningar gäller i förhållande till Domstolen. Det gäller dock inte föreskrifter som är oförenliga med de särskilda bestämmelser som gäller för Domstolen. I fråga om delgivning är det främst bestämmelserna i kungörelsen (1909:24 s. 1) ang. Delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet som skall tillämpas. Frågan har behandlats i avsnitt 5.4.1 (särskilt 5.4.1.11).

15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om konkurrerande ansökningar från Domstolen och från en främmande stat, vilka har behandlats i avsnitt 5.8.2. Bestämmelserna har införts för att uppfylla föreskrifterna om konkurrerande framställningar i stadgan (artikel 90). Motsvarande bestämmelser föreslås även i tribunallagen (se förslaget till ny 12 a § i den lagen).

Bestämmelserna avser såväl konkurrens mellan ansökningar om överlämnande till Domstolen och utlämning till en främmande stat (första stycket) som oförenliga ansökningar om rättslig hjälp i brottmål (andra stycket). I båda situationerna skall regeringen besluta om vilken ansökan som skall bifallas. Närmare anvisningar för prövningen ges inte men regeringen skall härvid självfallet beakta Sveriges folkrättsliga skyldigheter, bl.a. enligt Romstadgan. Däri ingår även att uppfylla de krav på underrättelse till och samråd med Domstolen som föreskrivs i

stadgan. Oförenliga ansökningar om rättslig hjälp kommer i allmänhet att uppmärksammas av den myndighet som handlägger dem och om så sker skall frågan om företräde överlämnas till regeringen för beslut.

16 §

I paragrafen regleras frågor om rättsverkningar av Domstolens brottmålsdom och om rättegångshinder. Bestämmelserna, som har redovisats i avsnitt 5.8.4, överensstämmer i huvudsak med vad som gäller i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna enligt 13 § tribunallagen. Förutsättningarna för att Domstolen skall få ta över en nationell lagföring och därmed kan begära ett överförande skiljer sig dock från vad som gäller enligt tribunalernas stadgor (se jämförelsen i avsnitt 3). Medan tribunalerna principiellt har företräde framför nationell lagföring gäller det motsatta i fråga om Domstolen som bara får överta en lagföring inom de ramar som den s.k. komplementaritetsprincipen ställer upp, vilken har beskrivits i avsnitt 4.4.5. Detta återspeglas i första styckets bestämmelse om när en pågående svensk lagföring skall överlämnas till Domstolen. Så skall ske om Domstolen begär det genom att den i enlighet med artikel 19 beslutar att den är behörig att pröva saken trots att nationell lagföring pågår eller har avslutats. Domstolens beslut att processförutsättningar föreligger trots att en nationell lagföring pågår eller har avslutats utgör i sig en begäran att den nationella lagföringen skall överföras till Domstolen. Om så sker får åtal inte väckas och om åtal redan har väckts innebär överförandet av lagföringen rättegångshinder i det svenska brottmålet.

I andra stycket föreskrivs att Domstolens brottmålsdom skall ha negativ rättsverkan i Sverige.

Även en ansökan om att den misstänkte eller tilltalade skall överlämnas till Domstolen och ett beslut om sådant överlämnande medför hinder mot åtal och rättegångshinder i ett svenskt brottmål, se 9 § som hänvisar till 25 § utlämningslagen.

17 §

I likhet med vad som gäller enligt 14 § tribunallagen har den mot vilken åtgärder enligt lagen riktas i egenskap av misstänkt, tilltalad eller dömd för brott rätt till biträde av en offentlig försvarare. Det gäller såväl åtgärder som hänger samman med överlämnande till Domstolen som olika former av rättslig hjälp och frågan har behandlats i avsnitt 5.8.1. Reglerna innebär en utvidgning av rätten till offentlig försvarare jämfört

med vad som gäller enligt 2 kap. 13 § lagen om rättslig hjälp i brottmål och i utlämningsärenden.

Vid sidan av denna bestämmelse gäller även, enligt 13 §, den rätt till offentlig försvarare i fall när bevisupptagning i svensk domstol sker med någon annan än den som är misstänkt eller tilltalad som föreskrivs i 4 kap. 3 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. På samma sätt gäller även den lagens bestämmelser om målsägandebiträde och stödperson också i förhållande till Domstolen.

18 §

I paragrafen finns bestämmelser om ersättning till den som har kallats för att höras inför Domstolen som vittne, målsägande eller sakkunnig. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om sådan ersättning. Detsamma gäller i förhållande till tribunalerna (se 15 § tribunallagen). Frågan har behandlats i avsnitt 5.8.6.

19 §

I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 5.8.6 skall kostnader för åtgärder enligt lagen, inklusive ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare och andra, betalas av staten. Vissa kostnader kan sedan återkrävas av Domstolen, se 18 §. Bestämmelserna överensstämmer med vad som gäller i fråga om tribunalerna (se kommentaren till 16 § tribunallagen nedan).

20 §

Enligt Romstadgan skall Domstolen stå för vissa kostnader som uppstår i samarbetet med staterna, se avsnitt 5.8.6. Enligt paragrafen meddelar Regeringens föreskrifter om kostnader som kan återkrävas av Domstolen.

21 §

En särskild ordning gäller enligt Romstadgan för det rättsliga samarbetet mellan staterna och Domstolen när det gäller Domstolens lagföring av mened och andra brott mot dess verksamhet (artikel 70). I paragrafen finns bestämmelser om utlämning och rättslig hjälp till Domstolen beträffande sådana brott, vilka har redovisats i avsnitt 5.10.

Enligt paragrafen jämställs Domstolens begäran om utlämning eller rättslig hjälp i dessa fall med en motsvarande begäran från en annan stat som inte är medlem i Europeiska unionen eller ett nordiskt land. Det innebär att bestämmelserna i utlämningslagen och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas, med undantag för de bestämmelser som enligt dessa lagar bara gäller för EU-stater och nordiska länder. Vidare skall de särskilda bestämmelser och undantag som gäller för stadgans huvudbrott (folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser) inte heller tillämpas, dvs. inte 3-20 §§. Bestämmelserna om kommunikationsvägar och språk m.m. i 2 § gäller dock även i dessa fall (se kommentaren till 2 §) liksom bestämmelserna om verkställighet i 23-31 §§ och om transitering i 32 § (se kommentaren till 1 §).

22 §

Paragrafen innehåller bestämmelser för att uppfylla stadgans föreskrifter för det fallet att Domstolen anmäler ett brott mot Domstolen eller dess verksamhet för lagföring i Sverige, se avsnitt 5.10. En sådan anmälan, som enligt 2 § skall ges in till Justitiedepartementet, skall överlämnas till Riksåklagaren för handläggning. Enligt förslaget till bevis- och förfaranderegler för Domstolen kommer dessa ansökningar tydligt att ange att de avser nu aktuella brott.

För den fortsatta handläggningen gäller det vanliga svenska förfarandet för förundersökning eller rättegång i brottmål. För att en förundersökning skall inledas eller åtal väckas krävs det alltså att de förutsättningar som följer av rättegångsbalken är uppfyllda.

23 §

I paragrafen finns bestämmelser om verkställighet av Domstolens fängelsestraff, vilka har behandlats i avsnitt 5.9.1. Att verkställighet av avgöranden enligt denna paragraf (och 24-28 §§) inte är begränsad till straff som avser stadgans huvudbrott framgår av 1 § fjärde stycket. Därmed följer att även de fängelsestraff som Domstolen dömer ut för brott enligt artikel 70 får verkställas i enlighet med dessa bestämmelser. Detta har redovisats i avsnitt 5.10.

Fängelsestraff som Domstolen bestämmer skall kunna verkställas i Sverige (se avsnitt 5.1). I paragrafen föreskrivs att regeringen på Domstolens begäran kan besluta att ett sådant fängelsestraff får verkställas här. Regeringens prövning av en sådan begäran är diskretionär i varje enskilt fall. I det medgivande om straffverkställighet som kommer

att lämnas till Domstolen kommer det att framgå att ett begränsat antal verkställighetsfall kan tas emot och att de kommer att grundas på individuella överväganden i varje enskilt fall. Vid dessa bedömningar kan bl.a. omständigheter såsom straffets längd och behovet av särskilda säkerhetsåtgärder komma att ha betydelse.

24 §

Verkställighet av böter och förverkandebeslut, vilket har behandlats i avsnitt 5.9.3, regleras i denna paragraf. I enlighet med vad som gäller för fängelsestraff kan böter och förverkandebeslut verkställas oavsett om de hänför sig till stadgans huvudbrott eller till sådana brott som avses i 21 § (brott mot Domstolen och dess verksamhet). Dessutom omfattar bestämmelserna verkställighet av böter för rättegångsförseelser enligt artikel 71. Detta har redovisats i avsnitt 5.10.

Bestämmelserna i första stycket om verkställighet av böter och förverkandebeslut bygger på den ordning som gäller enligt nordiska verkställighetslagen. Riksskatteverket handlägger dessa ärenden och dess beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, varvid prövningstillstånd fordras i kammarrätt. Beslut gäller omedelbart om inte inhibition meddelas.

Ett särskilt förfarande med domstolsprövning gäller, enligt andra stycket, vid verkställighet av ett värdeförverkande. Förverkande av ett föremåls värde skall enligt stadgan bara ske om verkställighet av ett förverkande av föremålet inte är möjligt. Riksskatteverket skall i så fall anmäla saken och överlämna nödvändig utredning till Stockholms tingsrätt som prövar förutsättningarna för ett värdeförverkande, dvs. att förverkande av föremålet inte kan ske och att ett värdeförverkande inte är uppenbart oskäligt. Det kan t.ex. vara uppenbart oskäligt med ett värdeförverkande när det föremål som har förklarats förverkad aldrig har funnits i Sverige eller när föremålet skulle kunna förverkas i ett annat land på Domstolens begäran. Rätten bestämmer även det värde som skall förverkas. I förfarandet vid tingsrätten skall alltid den mot vilken Domstolens beslut riktar sig ges möjlighet att yttra sig.

25 §

Bestämmelserna i 25 § internationella verkställighetslagen, som bl.a. innebär att verkställigheten skall ske enligt svensk lag, gäller enligt första stycket för verkställighet av Domstolens fängelse- och bötesstraff samt beslut om förverkande. Hänvisningen innebär även att

verkställighet får äga rum utan hinder av att straffet är strängare än vad som kunnat följa på brotten enligt svensk rätt och att verkställigheten inte får ske så att straffet blir att anse som strängare än vad Domstolen har bestämt. Härav följer vidare avräkning av anhållnings- och häktestid. I sak överensstämmer detta med vad som gäller enligt 11 § andra stycket tribunallagen (SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000, se även prop. 1995/96:48 s. 18). Bestämmelserna har tagits upp till behandling i avsnitt 5.9.1.

Härtill föreskrivs att bötesförvandling inte får ske (se avsnitt 5.9.3).

Bestämmelserna i andra stycket, som motsvarar vad som gäller enligt 31 § första stycket nordiska verkställighetslagen, medför att frågor om preskription som uppkommer sedan en ansökan om verkställighet av fängelsestraff, böter eller förverkande har bifallits skall bedömas enligt de regler som gäller för Domstolen. För närvarande gäller inte några preskriptionsregler i detta avseende för Domstolen. Frågan har redovisats i avsnitt 5.9.1 (fängelsestraff) och 5.9.3 (böter och förverkanden).

26 §

I paragrafen finns särskilda regler om verkställighet av fängelsestraff, vilka har redovisats i avsnitt 5.9.1. Enligt första stycket skall 23 § internationella verkställighetslagen tillämpas. Den dömde som avtjänar sitt fängelsestraff i Sverige får därmed inte här lagföras, anhållas, häktas eller berövas friheten för verkställighet av en påföljd med anledning av ett annat brott som har begåtts innan han eller hon överfördes hit för straffverkställighet. Undantag från denna immunitet gäller om Domstolen ger sitt medgivande till åtgärden samt på vissa andra grunder som anges i 23 § internationella verkställighetslagen. Bestämmelsen saknar motsvarighet i tribunallagen och är föranledd av särskilda regler i Romstadgan (artikel 108).

I andra stycket finns bestämmelser om villkorlig frigivning, vilka överensstämmer helt med vad som från den 1 oktober 2000 gäller enligt 11 § tredje stycket tribunallagen (SFS 2000:573, se även prop. 1999/2000:61 s. 210).

27 §

I paragrafen finns bestämmelser som reglerar Domstolens möjligheter att bl.a. genom inspektioner utöva tillsyn över straffverkställighet i Sverige. Samma regler gäller sedan den 1 oktober 2000 för tribunalerna (12 §

tribunallagen enligt SFS 2000:573, se även prop. 1999/2000:61 s. 210). Frågan har behandlats i avsnitt 5.9.1.

28 §

I paragrafen finns särskilda bestämmelser om överlämnande av böter och förverkad egendom eller dess värde som verkställts genom Domstolens avgörande. Av paragrafen framgår att böter och förverkad egendom eller dess värde som verkställts med stöd av Domstolens avgörande skall överlämnas till Domstolen av Riksskatteverket. Föreskrifterna, som har behandlats i avsnitt 5.9.3, innebär ett undantag från vad som annars gäller enligt 5 kap. 11 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se 12 §) och avviker från bestämmelserna om överlämnande till en annan stat av förverkat egendom enligt 36 § internationella verkställighetslagen.

29 §

I paragrafen finns grundläggande bestämmelser om erkännande och verkställighet av Domstolens avgöranden om gottgörelse till brottsoffer, dvs. restitution, ersättning och rehabilitering. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i 31 §. Frågorna har tagits upp i avsnitt 5.9.4.

Enligt första stycket gäller Domstolens lagakraftvunna avgöranden om gottgörelse i Sverige och de skall på ansökan verkställas här. Hinder mot erkännande och verkställighet föreligger dock, enligt andra stycket, om det är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen eller om ett avgörande om samma sak har meddelats i Sverige innan Domstolens avgörande har vunnit laga kraft. Det krävs inte att det svenska avgörandet skall vinna laga kraft för att utgöra hinder mot erkännande och verkställighet av Domstolens avgörande.

Det ligger i sakens natur att den som har tillerkänts gottgörelse av Domstolen kan ansöka om verkställighet av avgörandet. Av tredje stycket följer att även Domstolen får ansöka om verkställighet av ett sådant avgörande i det fall då den har beslutat att utbetalningen av gottgörelse skall ske genom den särskilda förvaltningsfond för brottsoffer som inrättes genom stadgan. Detta kan t.ex. vara fallet när det är fråga om ett mycket stort antal brottsoffer eller om en kollektiv form av gottgörelse.

30 §

I paragrafen finns föreskrifter om förhållandet mellan parallellt pågående rättegångar om gottgörelse i Sverige och vid Domstolen, se avsnitt 5.9.4. Enligt bestämmelserna skall ett förfarande vid Domstolen som inleddes innan talan om samma sak väcks i Sverige i princip ha företräde och talan här skall därför avvisas eller förklaras vilande i avvaktan på Domstolens lagakraftvunna avgörande. Detta gäller dock bara under förutsättning att förfarandet vid Domstolen kan leda till ett avgörande om gottgörelse som gäller i Sverige enligt 29 §. Om det däremot är den svenska rättegången som har inletts först så medger bestämmelserna att rättegången slutförs även om ett förfarande om samma sak inleds vid Domstolen. Vid bedömningen av om den svenska rättegången skall slutföras i det fallet bör det aktuella brottsoffrets uppfattning tillmätas stor betydelse. En svensk dom som vunnit laga kraft utgör, enligt 29 § andra stycket, hinder mot erkännande och verkställighet i Sverige av Domstolens avgörande. Om däremot Domstolen hinner avgöra saken först medför det förhållandet att dess avgörande erkänns i Sverige att avgörandet utgör hinder för fortsatt rättegång här.

31 §

Förfaranderegler för verkställighet av avgöranden om gottgörelse, vilka har redovisats i avsnitt 5.9.4, föreskrivs i denna paragraf. Härav framgår att ansökan kan avse hela eller en del av avgörandet och att det till den skall bifogas vissa handlingar. Bestämmelser om språk som skall användas finns i 2 § andra stycket. Svea hovrätt prövar ansökan och verkställighet får inte beviljas utan att den som har förpliktats gottgöra brottsoffret har haft tillfälle att yttra sig. Verkställigheten sker därefter enligt vanliga regler om verkställighet av en svensk dom som har vunnit laga kraft.

32 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om transport av frihetsberövade genom Sverige mellan en främmande stat och Domstolen, vilka har redovisats i avsnitt 5.5.5. De avser transitering till eller från Domstolen av frihetsberövade personer som överlämnas för lagföring eller som överförs för förhör eller konfrontation eller för straffverkställighet. Den är tillämplig oavsett om det är fråga om något av stadgans huvudbrott eller ett brott som avses i 21 § (se 1 § fjärde stycket).

Huvudregeln enligt första stycket är att sådan transitering kräver tillstånd av chefen för Justitiedepartementet. Transitering får även

medges beträffande en svensk medborgare. Enligt andra stycket behövs det inte något tillstånd vid flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige. Tillståndsfrågan blir därmed aktuell i de fall mellanlandning sker här i landet och när transiteringen skall ske med annat transportmedel än flyg. I fråga om tillfälligt överförande av en frihetsberövad för förhör m.m. ersätter dessa bestämmelser vad som annars gäller enligt 4 kap. 34 § och 35 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se 13 § ovan).

I andra stycket finns även bestämmelser för det fall en oplanerad landning sker i Sverige och därmed inget tillstånd har sökts. I det fallet skall polismyndighet ta den som överförs i förvar i avvaktan på en ansökan om tillstånd enligt första stycket samt underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Den som överförs får dock tas i förvar under högst 96 timmar och skall omedelbart friges om ingen ansökan gjorts inom fristen. Om personen friges är Domstolen hänvisad till att ansöka om överlämnande enligt 3 § och om tvångsmedel enligt 6 eller 7 §§.

Under transporten skall frihetsberövandet bestå om inte Domstolen begär att den som överförs skall friges. Enligt tredje stycket får polismyndighet vid behov ta den som överförs i förvar om tillstånd enligt första stycket har lämnats. För tvångsmedel i samband med en begäran om transitering gäller bestämmelserna i 6 §.

33 §

Tillämpningsföreskrifter i anslutning till lagen meddelas av regeringen, se avsnitt 5.3.

8.2¶Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Förslaget har behandlats i avsnitt 5.11.2.

8.3¶Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

5 kap. 7 §

De nya bestämmelser om sekretess i verksamhet som avser rättslig hjälp i brottmål och som har trätt i kraft den 1 oktober 2000 (SFS 2000:576) utvidgas till att också gälla för sådan verksamhet på begäran av en mellanfolklig domstol. Därmed avses främst de internationella brottmålstribunalerna och Domstolen. Frågan har behandlats i avsnitt 5.11.1.

8.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

2 §

Bestämmelserna i paragrafen förändras så att den överensstämmer med föreskrifterna i 2 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Det innebär att bestämmelserna om vilka organ inom tribunalen som får göra en ansökan utmönstras, vilket har behandlats i avsnitt 5.4.3, och att det föreskrivs att underrättelser i och återredovisning i ärenden till tribunalen skall gå via Justitiedepartementet, vilket avviker från vad som annars gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och som har tagits upp i avsnitt

5.8.5. Vidare har ett nytt andra stycke införts med bestämmelser om de språk som skall användas för ansökningar och bifogade handlingar (se avsnitt 5.4.3).

6 §

Paragrafen har endast förändrats språkligt.

7 §

I konsekvens med de nya bestämmelserna om transitering har hänvisningen till föreskrifterna om transport av frihetsberövade i 25 § utlämningslagen strukits (se vidare författningskommentaren till 12 a §).

9 a §

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser som avviker från vad som annars gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se prop. 1999/2000:61 s. 210).

Lagens särskilda bestämmelser för rättens prövning av kvarstad eller beslag tas bort och i stället gäller den ordning för sådan prövning som anvisas i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, se avsnitt 5.4.5. Det sker genom att de nuvarande undantaget i första stycket fjärde strecksatsen och särbestämmelserna i 10 § upphävs. I första stycket införs en ny föreskrift om att bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål om transport genom Sverige och förvar av överförda personer (4 kap. 33 och 34 §§) inte skall tillämpas i förhållande till tribunalerna. Särskilda regler om transitering finns i stället i 12 a §, till vilka tredje stycket hänvisar. Dessa har behandlats i avsnitt 5.5.5.

I andra stycket införs en ny bestämmelse som innebär att det är regeringen som beslutar om användningsbegränsningar enligt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och om senare undantag från sådana enligt 5 kap. 3 § samma lag (se avsnitt 5.4.6).

Därmed överensstämmer bestämmelserna helt med vad som gäller enligt 13 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

11 §

I paragrafen finns bestämmelser om straffverkställighet. I enlighet med den redogörelse som lämnats i avsnitt 5.9.1 ändras bestämmelserna i första stycket om svensk straffverkställighet av tribunalernas fängelsedomar så att inga villkor anges i lagen. Regeringens prövning är diskretionär. Samma ordning gäller för straffverkställighet av Internationella brottmålsdomstolens fängelsedomar (se kommentaren till 23 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen).

I konsekvens med de nya bestämmelserna om transitering i 12 a § har hänvisningen i tredje stycket till föreskrifter om transport av frihetsberövade 40 § internationella verkställighetslagen strukits (se vidare författningskommentaren till 12 a §).

12 a §

I denna paragraf, som är ny, finns bestämmelser om transport genom Sverige av frihetsberövade personer till eller från en tribunal. Bestämmelserna reglerar transitering av frihetsberövade i alla situationer. De ersätter föreskrifter i 7 och 11 §§ samt vad som annars gäller enligt 4 kap. 33 och 34 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, se 9 a §. Frågan har behandlats i avsnitt 5.5.5.

I sak överensstämmer bestämmelserna med motsvarande bestämmelser i 32 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (se vidare i kommentaren till den paragrafen).

12 b §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om konkurrerande ansökningar om utlämning av en person till en tribunal respektive till en annan stat. Bestämmelserna, som helt överensstämmer med motsvarande föreskrifter i 15 § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (se vidare i kommentaren till den paragrafen), har behandlats i avsnitt 5.8.2.

16 och 17 §§

I paragraferna har endast redaktionella ändringar gjorts så att de överensstämmer med motsvarande bestämmelser i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

8.5¶Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

1 kap. 2 § och 4 kap. 35 §

Lagen ändras så att rättslig hjälp med rättsmedicinska undersökningar enligt lagen (1995:832) om obduktion m.m. uttryckligen kan lämnas till myndigheter i en annan stat och därmed även till de internationella brottmålstribunalerna och Domstolen. Förslaget har behandlats i avsnitt 5.4.1.7.

Av bestämmelserna i 4 kap. 35 § följer att alla former av rättsmedicinsk undersökning som omfattas av lagen om obduktion m.m. också kan utföras på ansökan av en annan stat. Handläggningen av ansökan skall ske enligt den lagens ordinarie regler. Det föreskrivs särskilt att domare i den utländska domstolen och företrädare för parterna i det utländska förfarandet får tillåtas delta vid undersökningen, vilket t.ex. kan vara nödvändigt för att senare kunna använda resultatet från undersökningen som bevisning enligt den utländska rättsordningen.

Bilaga: Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen är upprättad på sex originalspråk – arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska. Tekniska felaktigheter i de olika språkversionerna har i olika omgångar rättats av depositarien – Förenta nationernas generalsekreterare – genom en särskild procedur (procés verbaux). Den följande översättningen har tagit hänsyn till de rättelser som gjorts den 10 november 1998 och den 12 juli 1999.

Originaltexterna på de olika officiella språken med rättelser finns tillgängliga på Internet (http://www.un.org).

Översättningen av stadgan till svenska har ingen officiell status och tolkningar av olika bestämmelser bör därför ske med utgångspunkt i texterna på originalspråken. Den svenska översättning som återges här är dessutom föremål för ytterligare granskning och är därmed inte slutgiltig.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 255

ROME STATUTE OF THE ROMSTADGAN FÖR INTERNATIONAL INTERNATIONELLA CRIMINAL COURT BROTTMÅLSDOMSTOLEN

PREAMBLE INGRESS

The States Parties to this De stater som är parter i Statute, denna stadga,

Conscious that all peoples are som är medvetna om att alla united by common bonds, their folk hålls samman av gemencultures pieced together in a samma band, med deras kulturer shared heritage, and concerned sammanfogade till ett gemensamt that this delicate mosaic may be arv, och som fruktar att denna shattered at any time, ömtåliga mosaik när som helst

kan förstöras,

Mindful that during this som är medvetna om att century millions of children, miljontals barn, kvinnor och män women and men have been under detta århundrade har fallit victims of unimaginable atrocities offer för ofattbara skändligheter that deeply shock the conscience som djupt skakar mänsklighetens of humanity, samvete,

Recognizing that such grave som erkänner att så allvarliga crimes threaten the peace, brott hotar freden, säkerheten och security and well-being of the välståndet i världen, world,

Affirming that the most som förklarar att de mest serious crimes of concern to the allvarliga brotten som angår hela international community as a det internationella samfundet inte whole must not go unpunished får förbli ostraffade och att en and that their effective prosecu- effektiv lagföring av dem måste tion must be ensured by taking säkras genom åtgärder på det measures at the national level and nationella planet och ett förstärkt by enhancing international internationellt samarbete, cooperation,

Determined to put an end to som är beslutna att hindra att impunity for the perpetrators of de som gör sig skyldiga till dessa these crimes and thus to contri- brott går ostraffade och att därbute to the prevention of such igenom medverka till att förecrimes, bygga sådana brott,

Recalling that it is the duty of som erinrar om att det åligger varje every State to exercise its stat att utöva straffrättslig

256 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

criminal jurisdiction over those jurisdiktion över dem som har gjort responsible for international sig skyldiga till internationella brott, crimes,

Reaffirming the Purposes and som bekräftar ändamålen och Principles of the Charter of the grundsatserna i Förenta nationer- United Nations, and in particular nas stadga, särskilt den att alla that all States shall refrain from stater skall avhålla sig från hot the threat or use of force against om eller bruk av våld, riktat mot the territorial integrity or political någon annan stats territoriella independence of any State, or in integritet eller politiska oberoany other manner inconsistent ende, eller på annat sätt som är with the Purposes of the United oförenligt med Förenta nationer- Nations, nas ändamål,

Emphasizing in this connec- som härvidlag understryker tion that nothing in this Statute att ingen bestämmelse i denna shall be taken as authorizing any stadga skall uppfattas som att State Party to intervene in an tillåta någon stadgepart att armed conflict or in the internal ingripa i en väpnad konflikt eller affairs of any State, i någon stats interna

angelägenheter,

Determined to these ends and som är beslutna att i dessa for the sake of present and future syften och i innevarande och generations, to establish an inde- framtida generationers intresse pendent permanent International upprätta en oberoende, perma- Criminal Court in relationship nent, internationell brottmålswith the United Nations system, domstol som är anknuten till with jurisdiction over the most Förenta nationernas system och serious crimes of concern to the har jurisdiktion över de mest international community as a allvarliga brotten som angår hela whole, det internationella samfundet,

Emphasizing that the Interna- som understryker att den international Criminal Court established tionella brottmålsdomstol som uppunder this Statute shall be rättas i enlighet med denna stadga

skall komplettera nationell straffcomplementary to national

rättslig jurisdiktion, criminal jurisdictions,

Resolved to guarantee lasting som är beslutna att trygga varrespect for and the enforcement aktig respekt för och upprättof international justice, hållande av internationell

rättvisa, Have agreed as follows har kommit överens om följande.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 257

PART 1. ESTABLISHMENT DEL 1 UPPRÄTTANDE AV OF THE COURT DOMSTOLEN

Article 1 Artikel 1 The Court Domstolen

An International Criminal Härmed inrättas en interna- Court ("the Court") is hereby tionell brottmålsdomstol (Domestablished. It shall be a perma- stolen). Domstolen skall vara en nent institution and shall have permanent institution och ha rätt the power to exercise its att utöva sin jurisdiktion över jurisdiction over persons for the enskilda personer för de mest allmost serious crimes of varliga brotten som är internatiointernational concern, as referred nella angelägenheter i den to in this Statute, and shall be mening som avses i denna stadga complementary to national och komplettera de nationella criminal jurisdictions. The straffrättsliga systemen. Bestämjurisdiction and functioning of melserna i denna stadga skall the Court shall be governed by gälla för Domstolens jurisdiktion the provisions of this Statute. och dess funktionssätt.

Article 2 Artikel 2 Relationship of the Court Domstolens förhållande till with the United Nations Förenta nationerna

The Court shall be brought Domstolens skall knytas till into relationship with the United Förenta nationerna genom en Nations through an agreement to överenskommelse som skall godbe approved by the Assembly of kännas av denna stadgas partsför- States Parties to this Statute and samling och därefter ingås av thereafter concluded by the Presi- domstolspresidenten på Domdent of the Court on its behalf. stolens vägnar.

Article 3 Artikel 3 Seat of the Court Domstolens säte

1. The seat of the Court shall 1. Domstolens säte skall be established at The Hague in upprättas i Haag i Nederländerna the Netherlands ("the host (värdstaten). State").

2. The Court shall enter into a 2. Domstolen skall ingå en headquarters agreement with the högkvartersöverenskommelse host State, to be approved by the med värdstaten, vilken skall god- Assembly of States Parties and kännas av stadgepartsförsamlingthereafter concluded by the Presi- en och därefter ingås av domdent of the Court on its behalf. stolspresidenten på Domstolens

258 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

vägnar.

3. The Court may sit 3. Domstolen får sammanelsewhere, whenever it considers träda på annan plats i enlighet it desirable, as provided in this med bestämmelserna i denna Statute. stadga om den anser det vara

önskvärt.

Article 4 Artikel 4 Legal status and powers of Domstolens rättsliga status the Court och befogenheter

1. The Court shall have 1. Domstolen skall ha interinternational legal personality. It nationell rättskapacitet. Den skall shall also have such legal också ha den rättshandlingscapacity as may be necessary for förmåga som är nödvändig för att the exercise of its functions and fullgöra sina uppgifter och uppthe fulfilment of its purposes. fylla sina ändamål.

2. The Court may exercise its 2. Domstolen får i enlighet functions and powers, as provided med denna stadga fullgöra sina in this Statute, on the territory of uppgifter och utöva sina befogenany State Party and, by special heter inom varje stadgeparts agreement, on the territory of any territorium och, efter särskild other State. överenskommelse, inom annan

stats territorium.

PART 2. JURISDICTION, DEL 2 JURISDIKTION, ADMISSIBILITY AND PROCESSFÖRUTSÄTTNING APPLICABLE LAW AR OCH TILLÄMPLIG LAG

Article 5 Artikel 5 Crimes within the juris- Brott som omfattas av Domdiction of the Court stolens jurisdiktion

1. The jurisdiction of the 1. Domstolens jurisdiktion Court shall be limited to the most skall inskränka sig till de mest serious crimes of concern to the allvarliga brotten som angår hela international community as a det internationella samfundet. whole. The Court has jurisdiction Domstolen skall ha jurisdiktion i in accordance with this Statute enlighet med denna stadga i fråga with respect to the following om följande brott: crimes:

(a) The crime of genocide; a) Folkmord. (b) Crimes against humanity; b) Brott mot mänskligheten. (c) War crimes; c) Krigsförbrytelser. (d) The crime of aggression. d) Aggressionsbrott.

2. The Court shall exercise juris- 2. Domstolen skall utöva

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 259

diction over the crime of aggression jurisdiktion över aggressionsonce a provision is adopted in brottet så snart en bestämmelse accordance with articles 121 and 123 har antagits i enlighet med artikdefining the crime and setting out

larna 121 och 123 som definierar the conditions under which the Court

detta brott och fastställer villshall exercise jurisdiction with

koren för Domstolens utövande respect to this crime. Such a provi-

av sin jurisdiktion över det. En sion shall be consistent with the

sådan bestämmelse skall vara förrelevant provisions of the Charter of

enlig med de tillämpliga bestämthe United Nations.

melserna i Förenta nationernas

stadga.

Article 6 Artikel 6 Genocide Folkmord

For the purpose of this Med folkmord avses i denna Statute, "genocide" means any of stadga var och en av följande the following acts committed gärningar förövad i avsikt att helt with intent to destroy, in whole or eller delvis förgöra en nationell, in part, a national, ethnical, etnisk, rasmässigt bestämd eller racial or religious group, as such: religiös folkgrupp som sådan,

nämligen

(a) Killing members of the a) att döda medlemmar av group; folkgruppen,

(b) Causing serious bodily or b) att tillfoga medlemmar av mental harm to members of the folkgruppen svår kroppslig eller group; själslig skada,

(c) Deliberately inflicting on c) att uppsåtligen påtvinga the group conditions of life calcu- folkgruppen levnadsvillkor som lated to bring about its physical är avsedda att medföra dess fydestruction in whole or in part; siska undergång helt eller delvis,

(d) Imposing measures d) att genomföra åtgärder som intended to prevent births within är avsedda att förhindra födelser the group; inom folkgruppen,

(e) Forcibly transferring e) att med våld överföra barn children of the group to another från folkgruppen till en annan group. folkgrupp.

Article 7 Artikel 7 Crimes against humanity Brott mot mänskligheten

1. For the purpose of this 1. Med brott mot mänsklig- Statute, "crime against humanity" heten avses i denna stadga var means any of the following acts och en av följande gärningar när when committed as part of a de begås som en del av ett vid-

260 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

widespread or systematic attack sträckt eller systematiskt angrepp directed against any civilian riktat mot civilbefolkning med population, with knowledge of insikt om angreppet: the attack:

(a) Murder; a) Mord. (b) Extermination; b) Utrotning. (c) Enslavement; c) Förslavning.

(d) Deportation or forcible d) Deportation eller tvångstransfer of population; förflyttning av befolkning.

(e) Imprisonment or other e) Fängslande eller annat severe deprivation of physical allvarligt berövande av fysisk liberty in violation of frihet i strid med grundläggande fundamental rules of folkrättsliga regler. international law;

(f) Torture; f) Tortyr.

(g) Rape, sexual slavery, g) Våldtäkt, sexuellt slaveri, enforced prostitution, forced påtvingad prostitution, påtvingat pregnancy, enforced sterilization, havandeskap, påtvingad steriliseor any other form of sexual ring eller varje annan form av violence of comparable gravity; sexuellt våld av motsvarande

svårighetsgrad.

(h) Persecution against any h) Förföljelse av en identifieridentifiable group or collectivity bar folkgrupp eller ett identifieron political, racial, national, bart kollektiv av politiska, rasethnic, cultural, religious, gender mässiga, nationella, etniska, kulas defined in paragraph 3, or turella, religiösa, genusmässiga, other grounds that are universally enligt definitionen i punkt 3 i recognized as impermissible denna artikel, eller av andra skäl under international law, in som universellt är erkända som connection with any act referred otillåtna enligt folkrätten, i samto in this paragraph or any crime band med en gärning som avses i within the jurisdiction of the denna punkt eller ett annat brott Court; som omfattas av Domstolens

jurisdiktion.

(i) Enforced disappearance of i) Påtvingat försvinnande av persons; personer.

(j) The crime of apartheid; j) Brottet apartheid.

(k) Other inhumane acts of a k) Andra omänskliga handsimilar character intentionally lingar av liknande beskaffenhet causing great suffering, or serious som uppsåtligen förorsakar svårt injury to body or to mental or lidande, svår kroppslig skada physical health. eller svårt själsligt eller fysiskt

men.

2. For the purpose of para- 2. I punkt 1

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 261

graph 1:

(a) "Attack directed against a) avses med angrepp riktat any civilian population" means a mot civilbefolkning: ett beteende course of conduct involving the som består i upprepat förövande multiple commission of acts av gärningar som avses i punkt 1 referred to in paragraph 1 against mot civilbefolkning för att främja any civilian population, pursuant en stats eller en organisations to or in furtherance of a State or politik att genomföra ett sådant organizational policy to commit angrepp, such attack;

(b) "Extermination" includes b) utrotning inbegriper the intentional infliction of uppsåtligt påtvingande av conditions of life, inter alia the levnadsförhållanden, bland annat deprivation of access to food and berövande av tillgång till medicine, calculated to bring livsmedel och läkemedel, i avsikt about the destruction of part of a att åstadkomma förgörande av en population; del av en befolkning,

(c) "Enslavement" means the c) avses med förslavning: exercise of any or all of the utövande av någon eller all den powers attaching to the right of makt som följer av äganderätt ownership over a person and över en person; detta inbegriper includes the exercise of such utövande av denna makt vid power in the course of trafficking handel med människor, särskilt in persons, in particular women kvinnor och barn, and children;

(d) "Deportation or forcible d) avses med deportation eller transfer of population" means tvångsförflyttning av befolkning: forced displacement of the per- påtvingad förflyttning utan folksons concerned by expulsion or rättsligt tillåtna skäl av de beother coercive acts from the area rörda personerna genom utvisin which they are lawfully ning eller andra tvångsmedel från present, without grounds det område där de lagligen uppepermitted under international håller sig, law;

(e) "Torture" means the inten- e) avses med tortyr: uppsåtligt tional infliction of severe pain or tillfogande av allvarlig smärta suffering, whether physical or eller svårt fysiskt eller psykiskt mental, upon a person in the lidande för någon som befinner custody or under the control of sig i den tilltalades förvar eller the accused; except that torture står under hans eller hennes konshall not include pain or suffering troll; tortyr innefattar inte smärta arising only from, inherent in or eller lidande som uppkommer enincidental to, lawful sanctions; bart genom eller är förknippade

262 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

med lagenliga sanktioner, (f) "Forced pregnancy" means the f) avses med påtvingat havanunlawful confinement of a woman deskap: olaglig inspärrning av en forcibly made pregnant, with the kvinna som med våld försatts i intent of affecting the ethnic

havande tillstånd med avsikt att composition of any population or

påverka den etniska sammansättcarrying out other grave violations of

ningen av en befolkning eller att international law. This definition

föröva andra svåra överträdelser shall not in any way be interpreted as

av folkrätten; denna definition affecting national laws relating to

skall inte på något sätt tolkas som pregnancy;

att inverka på nationella lagar

rörande havandeskap, (g) "Persecution" means the g) avses med förföljelse: uppintentional and severe deprivation of såtligt och allvarligt berövande av fundamental rights contrary to grundläggande rättigheter i strid international law by reason of the

med folkrätten på grund av en identity of the group or collectivity;

folkgrupps eller ett kollektivs

identitet, (h) "The crime of apartheid" means h) avses med brottet apartinhumane acts of a character similar heid: omänskliga gärningar av en to those referred to in paragraph 1, beskaffenhet motsvarande de som committed in the context of an

avses i punkt 1, vilka begås i förinstitutionalized regime of systematic

bindelse med en institutionalioppression and domination by one

serad ordning av systematiskt racial group over any other racial

förtryck och dominans av en rasgroup or groups and committed with

grupp över en eller flera andra the intention of maintaining that

rasgrupper, och vilka begås med regime;

avsikt att vidmakthålla denna

ordning, (i) "Enforced disappearance of i) avses med påtvingat förpersons" means the arrest, detention svinnande av personer: gripande, or abduction of persons by, or with

hållande i fängsligt förvar eller the authorization, support or

bortförande av personer av eller acquiescence of, a State or a political

med tillstånd, stöd eller samtycke organization, followed by a refusal to

från en stat eller en politisk orgaacknowledge that deprivation of

nisation som åtföljs av vägran att freedom or to give information on

tillstå frihetsberövandet eller lämthe fate or whereabouts of those

na upplysningar om de berörda persons, with the intention of removing them from the protection personernas öde eller uppehålls-

of the law for a prolonged period of ort med avsikt att undandra dem

time. rättsligt skydd under en längre

tid. 3. For the purpose of this Statute, it 3. Termen genus avser i is understood that the term "gender" denna stadga båda könen,

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 263

refers to the two sexes, male and kvinnor och män, i ett samhällefemale, within the context of society. ligt perspektiv. Termen genus har The term "gender" does not indicate således ingen betydelse som any meaning different from the

skiljer sig från den nyss nämnda. above.

Article 8 Artikel 8 War crimes Krigsförbrytelser

1. The Court shall have 1. Domstolen skall ha jurisjurisdiction in respect of war diktion över krigsförbrytelser crimes in particular when särskilt när de begås som en del committed as part of a plan or av en plan eller en politik eller policy or as part of a large-scale utgör en del av förövandet av commission of such crimes. sådana brott i stor skala.

2. For the purpose of this 2. Med krigsförbrytelser avses Statute, "war crimes" means: i denna stadga

(a) Grave breaches of the a) Svåra överträdelser av Geneva Conventions of 12 Genèvekonventionerna av den 12 August 1949, namely, any of the augusti 1949, nämligen följande following acts against persons or gärningar som riktar sig mot perproperty protected under the soner eller egendom som skyddas provisions of the relevant Geneva enligt bestämmelserna i den Convention: tillämpliga Genèvekonventionen:

(i) Wilful killing; i) Uppsåtligt dödande.

(ii) Torture or inhuman ii) Tortyr eller omänsklig treatment, including biological behandling inbegripet biologiska experiments; experiment.

(iii) Wilfully causing great iii) Uppsåtligt förorsakande av suffering, or serious injury to svårt lidande eller svår skada till body or health; kropp eller hälsa.

(iv) Extensive destruction and iv) Olaglig och godtycklig förappropriation of property, not störelse eller tillägnelse av egenjustified by military necessity and dom i stor omfattning som inte carried out unlawfully and rättfärdigas av militär nödvändigwantonly; het.

(v) Compelling a prisoner of v) Tvingande av en krigsfånge war or other protected person to eller en annan skyddad person att serve in the forces of a hostile tjänstgöra i en fientlig makts Power; stridskrafter.

(vi) Wilfully depriving a vi) Uppsåtligt berövande av prisoner of war or other protected rätten till opartisk rättegång i person of the rights of fair and laga ordning för en krigsfånge regular trial; eller en annan skyddad person.

264 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(vii) Unlawful deportation or vii) Olaglig deportation eller transfer or unlawful confinement; förflyttning eller olaglig inspärr-

ning.

(viii) Taking of hostages. viii) Tagande av gisslan.

(b) Other serious violations of b) Annan allvarlig kränkning the laws and customs applicable av lag eller sedvanerätt som är in international armed conflict, tillämplig i internationella väpnawithin the established framework de konflikter inom den vedertagof international law, namely, any na folkrättsliga ramen, nämligen of the following acts: någon av följande gärningar:

(i) Intentionally directing i) Uppsåtligt riktande av anattacks against the civilian grepp mot civilbefolkning som population as such or against sådan eller mot enskilda civila individual civilians not taking som inte direkt deltar i fientligdirect part in hostilities; heter.

(ii) Intentionally directing ii) Uppsåtligt riktande av attacks against civilian objects, angrepp mot civil egendom, det that is, objects which are not vill säga egendom som inte utgör military objectives; ett militärt mål.

(iii) Intentionally directing iii) Uppsåtligt riktande av anattacks against personnel, grepp mot personal, anlägginstallations, material, units or ningar, materiel, enheter eller vehicles involved in a fordon som deltar i en humanitär humanitarian assistance or biståndsinsats eller i en fredspeacekeeping mission in bevarande insats i enlighet med accordance with the Charter of Förenta nationernas stadga, så the United Nations, as long as länge de är berättigade till det they are entitled to the protection skydd som tillkommer civilgiven to civilians or civilian befolkning eller civil egendom i objects under the international enlighet med folkrätten i väpnade law of armed conflict; konflikter.

(iv) Intentionally launching iv) Uppsåtligt inledande av an attack in the knowledge that angrepp med insikt om att det such attack will cause incidental också kommer att leda till loss of life or injury to civilians or spillande av liv eller åsamkande damage to civilian objects or av skada för civila eller civil widespread, long-term and severe egendom eller vidsträckta, långdamage to the natural environ- variga och allvarliga skador på ment which would be clearly den naturliga miljön, vilka kan excessive in relation to the con- anses vara klart överdrivna vid crete and direct overall military jämförelse med den påtagliga och advantage anticipated; direkta övergripande militära

fördel som kan förväntas.

(v) Attacking or bombarding, v) Angrepp eller bomb-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 265

by whatever means, towns, ardemang, oavsett med vilka villages, dwellings or buildings medel, av städer, byar, bostäder which are undefended and which eller byggnader som inte are not military objectives; försvaras och inte utgör ett

militärt mål.

(vi) Killing or wounding a vi) Dödande eller sårande av combatant who, having laid down en kombattant som, sedan han his arms or having no longer nedlagt vapnen eller inte längre means of defence, has är i stånd att försvara sig, har gett surrendered at discretion; sig på nåd och onåd.

(vii) Making improper use of vii) Otillbörligt användande a flag of truce, of the flag or of av parlamentärflagg, fiendens the military insignia and uniform flagg eller Förenta nationernas of the enemy or of the United flagg eller militära Nations, as well as of the gradbeteckningar och uniformer distinctive emblems of the eller Genèvekonventionernas Geneva Conventions, resulting in kännetecken med död eller death or serious personal injury; allvarlig personskada som följd.

(viii) The transfer, directly or viii) Ockupationsmakts förindirectly, by the Occupying flyttning direkt eller indirekt av Power of parts of its own civilian en del av sin egen civilbefolkning population into the territory it till det område som den occupies, or the deportation or ockuperar eller deportation eller transfer of all or parts of the förflyttning inom eller utanför det population of the occupied ockuperade området av hela eller territory within or outside this en del av befolkningen i detta territory; område.

(ix) Intentionally directing ix) Uppsåtligt riktande av anattacks against buildings dedica- grepp mot byggnader avsedda för ted to religion, education, art, religion, undervisning, konst, science or charitable purposes, vetenskap eller välgörande ändahistoric monuments, hospitals mål, historiska minnesmärken, and places where the sick and sjukhus och uppsamlingsplatser wounded are collected, provided för sjuka och sårade under they are not military objectives; förutsättning att de inte utgör ett

militärt mål.

(x) Subjecting persons who x) Utsättande av någon som are in the power of an adverse fallit i en motparts våld för fysisk party to physical mutilation or to stympning eller medicinska eller medical or scientific experiments vetenskapliga experiment i någon of any kind which are neither form som varken rättfärdigas av justified by the medical, dental or vederbörandes medicinska, odonhospital treatment of the person tologiska eller sjukhusmässiga

266 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

concerned nor carried out in his vårdbehov eller utförs i hans eller or her interest, and which cause hennes intresse och vilka death to or seriously endanger the förorsakar död eller allvarligt health of such person or persons; hotar hälsan för den personen.

(xi) Killing or wounding xi) Förrädiskt dödande eller treacherously individuals sårande av till den fientliga belonging to the hostile nation or nationen eller armén tillhörande army; personer.

(xii) Declaring that no quarter xii) Förklarande att pardon will be given; inte kommer att ges.

(xiii) Destroying or seizing xiii) Förstörelse eller beslagthe enemy's property unless such tagande av fiendens tillhörigheter destruction or seizure be såvida inte detta till följd av imperatively demanded by the krigets krav är oundgängligen necessities of war; nödvändigt.

(xiv) Declaring abolished, xiv) Förklarande att motparsuspended or inadmissible in a tens medborgares rättigheter och court of law the rights and rätt att väcka talan är upphävda, actions of the nationals of the tillfälligt försatta ur kraft eller hostile party; utestängda från att kunna göras

gällande inför domstolarna.

(xv) Compelling the nationals xv) Tvingande av motpartens of the hostile party to take part in medborgare att delta i krigsthe operations of war directed operationer riktade mot deras against their own country, even if eget land även om de var i den they were in the belligerent's krigförandes tjänst innan kriget service before the commencement börjat. of the war;

(xvi) Pillaging a town or xvi) Plundring av en stad eller place, even when taken by en plats även om den har tagits assault; med storm.

(xvii) Employing poison or xvii) Användande av gifter poisoned weapons; eller förgiftade vapen.

(xviii) Employing asphyxia- xviii) Användande av kvävanting, poisonous or other gases, de, giftiga eller andra gaser och and all analogous liquids, mate- alla likvärdiga vätskor, ämnen rials or devices; eller medel.

(xix) Employing bullets which xix) Användande av kulor expand or flatten easily in the som lätt utvidgar sig eller human body, such as bullets with tillplattas i människokroppen, a hard envelope which does not såsom kulor med hård mantel, entirely cover the core or is om denna inte helt och hållet pierced with incisions; täcker kärnan eller är försedd

med inskärningar.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 267

(xx) Employing weapons, xx) Användande av vapen, projectiles and material and projektiler och material samt methods of warfare which are of stridsmetoder av sådan a nature to cause superfluous beskaffenhet att de kan förorsaka injury or unnecessary suffering or överflödig skada eller onödigt which are inherently lidande eller som är av urskillindiscriminate in violation of the ningslös beskaffenhet i strid med international law of armed folkrätten i väpnade konflikter conflict, provided that such under förutsättning att sådana weapons, projectiles and material vapen, projektiler, material och and methods of warfare are the stridsmetoder är föremål för ett subject of a comprehensive allomfattande förbud och prohibition and are included in omfattas av en bilaga till denna an annex to this Statute, by an stadga till följd av en ändring amendment in accordance with som har gjorts i enlighet med de the relevant provisions set forth tillämpliga bestämmelser som in articles 121 and 123; avses i artiklarna 121 och 123.

(xxi) Committing outrages xxi) Kränkande av personlig upon personal dignity, in particu- värdighet, särskilt förödmjukande lar humiliating and degrading och nedsättande behandling. treatment;

(xxii) Committing rape, xxii) Våldtäkt, sexuellt sexual slavery, enforced slaveri, påtvingad prostitution, prostitution, forced pregnancy, as påtvingat havandeskap enligt defined in article 7, paragraph 2 definitionen i artikel 7.2 f, (f), enforced sterilization, or any påtvingad sterilisering eller other form of sexual violence also annan form av sexuellt våld, som constituting a grave breach of the också utgör en svår överträdelse Geneva Conventions; av Genèvekonventionerna.

(xxiii) Utilizing the presence xxiii) Användande av en civil of a civilian or other protected eller annan skyddad person för att person to render certain points, genom sin närvaro skydda vissa areas or military forces immune platser, områden eller väpnade from military operations; styrkor från stridshandlingar.

(xxiv) Intentionally directing xxiv) Uppsåtligt riktande av attacks against buildings, angrepp mot byggnader, utrustmaterial, medical units and ning, medicinska enheter och transport, and personnel using transporter samt personal som bär the distinctive emblems of the Genèvekonventionernas känne- Geneva Conventions in confor- tecken i enlighet med folkrätten. mity with international law;

(xxv) Intentionally using xxv) Uppsåtligt användande starvation of civilians as a av utsvältning av civilbefolkning

268 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

method of warfare by depriving som en stridsmetod genom att them of objects indispensable to beröva den förnödenheter som är their survival, including wilfully nödvändiga för dess överlevnad, impeding relief supplies as däribland uppsåtligt förhindrande provided for under the Geneva av hjälpsändningar i enlighet Conventions; med Genèvekonventionerna.

(xxvi) Conscripting or xxvi) Uttagande eller enlisting children under the age värvande av barn som inte fyllt of fifteen years into the national 15 år till de nationella väpnade armed forces or using them to styrkorna eller användande av participate actively in hostilities. dem till att aktivt delta i

fientligheter.

(c) In the case of an armed c) I fall av väpnad konflikt conflict not of an international som inte är av internationell character, serious violations of karaktär, allvarliga kränkningar article 3 common to the four av artikel 3 som är gemensam för Geneva Conventions of 12 de fyra Genèvekonventionerna av August 1949, namely, any of the den 12 augusti 1949, nämligen following acts committed against någon av följande gärningar som persons taking no active part in begåtts mot personer som inte the hostilities, including members deltar aktivt i fientligheterna, of armed forces who have laid däribland medlemmar av de väpdown their arms and those placed nade styrkorna som har lagt ned hors de combat by sickness, vapnen och personer som försatts wounds, detention or any other ur stridbart skick genom sjukcause: dom, sårskada, fångenskap eller

av annat skäl:

(i) Violence to life and i) Våld mot liv och person, i person, in particular murder of all synnerhet mord i alla dess kinds, mutilation, cruel treatment former, stympning, grym and torture; behandling och tortyr.

(ii) Committing outrages upon ii) Kränkande av den personpersonal dignity, in particular liga värdigheten, i synnerhet humiliating and degrading förödmjukande och nedsättande treatment; behandling.

(iii) Taking of hostages; iii) Tagande av gisslan.

(iv) The passing of sentences iv) Utdömande av straff och and the carrying out of executions verkställande av avrättningar without previous judgement pro- utan föregående dom avkunnad nounced by a regularly av i laga ordning tillsatt domstol constituted court, affording all vars rättskipning erbjuder de judicial guarantees which are garantier som allmänt erkänns generally recognized as som oumbärliga. indispensable.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 269

(d) Paragraph 2 (c) applies to d) Punkt 2 c är tillämplig i armed conflicts not of an icke-internationella väpnade koninternational character and thus flikter och därför inte i situatiodoes not apply to situations of ner som har uppkommit till följd internal disturbances and av interna störningar och späntensions, such as riots, isolated ningar, såsom upplopp, enstaka and sporadic acts of violence or och sporadiska våldshandlingar other acts of a similar nature. och andra liknande handlingar.

(e) Other serious violations of e) Andra allvarliga kränkthe laws and customs applicable ningar av lag eller sedvanerätt in armed conflicts not of an som är tillämplig i ickeinternational character, within internationella väpnade konflikter the established framework of inom den vedertagna folkrättsliga international law, namely, any of ramen, nämligen någon av the following acts: följande gärningar:

(i) Intentionally directing i) Uppsåtligt angrepp mot attacks against the civilian civilbefolkning som sådan eller population as such or against mot enskilda civila som inte individual civilians not taking direkt deltar i fientligheter. direct part in hostilities;

(ii) Intentionally directing ii) Uppsåtligt riktande av attacks against buildings, angrepp mot byggnader, utrustmaterial, medical units and ning, medicinska enheter och transport, and personnel using transporter samt personal som bär the distinctive emblems of the Genèvekonventionernas känne- Geneva Conventions in tecken i enlighet med folkrätten. conformity with international law;

(iii) Intentionally directing iii) Uppsåtligt riktande av attacks against personnel, angrepp mot personal, anlägginstallations, material, units or ningar, materiel, enheter eller vehicles involved in a fordon som deltar i en humanitär humanitarian assistance or biståndsinsats eller i en fredspeacekeeping mission in bevarande insats i enlighet med accordance with the Charter of Förenta nationernas stadga, så the United Nations, as long as länge de är berättigade till det they are entitled to the protection skydd som tillkommer civilgiven to civilians or civilian befolkning eller civil egendom i objects under the international enlighet med folkrätten i väpnade law of armed conflict; konflikter.

(iv) Intentionally directing iv) Uppsåtligt riktande av attacks against buildings dedica- angrepp mot byggnader avsedda ted to religion, education, art, för religion, undervisning, konst,

270 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

science or charitable purposes, vetenskap eller välgörande ändahistoric monuments, hospitals mål, historiska minnesmärken, and places where the sick and sjukhus och uppsamlingsplatser wounded are collected, provided för sjuka och sårade under förutthey are not military objectives; sättning att de inte utgör ett

militärt mål.

(v) Pillaging a town or place, v) Plundring av en stad eller even when taken by assault; en plats även om den har tagits

med storm.

(vi) Committing rape, sexual vi) Våldtäkt, sexuellt slaveri, slavery, enforced prostitution, påtvingad prostitution, påtvingat forced pregnancy, as defined in havandeskap enligt definitionen i article 7, paragraph 2 (f), artikel 7.2 f, påtvingad steriliseenforced sterilization, and any ring eller annan form av sexuellt other form of sexual violence also våld, som också utgör en allvarlig constituting a serious violation of kränkning av artikel 3 som är article 3 common to the four gemensam för de fyra Genève- Geneva Conventions; konventionerna.

(vii) Conscripting or enlisting vii) Uttagande eller värvande children under the age of fifteen av barn som inte fyllt 15 år till years into armed forces or groups väpnade styrkor eller grupper or using them to participate eller användande av dem till att actively in hostilities; aktivt delta i fientligheter.

(viii) Ordering the displace- viii) Beordrande av förflyttment of the civilian population ning av civilbefolkning av skäl for reasons related to the conflict, som sammanhänger med konflikunless the security of the civilians ten, såvida inte den berörda civilinvolved or imperative military befolkningens säkerhet eller reasons so demand; tvingande militär nödvändighet

kräver det.

(ix) Killing or wounding ix) Förrädiskt dödande eller treacherously a combatant sårande av en kombattant adversary; tillhörande motståndaren.

(x) Declaring that no quarter x) Förklarande att pardon inte will be given; kommer att ges.

(xi) Subjecting persons who xi) Utsättande av någon som are in the power of another party fallit i en annan parts våld för to the conflict to physical mutila- fysisk stympning eller medicinska tion or to medical or scientific eller vetenskapliga experiment i experiments of any kind which någon form som varken are neither justified by the motiveras av vederbörandes medical, dental or hospital medicinska, odontologiska eller treatment of the person concerned sjukhusmässiga vårdbehov eller nor carried out in his or her utförs i hans eller hennes intresse

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 271

interest, and which cause death to och vilka förorsakar död eller or seriously endanger the health allvarligt hotar hälsan för den of such person or persons; personen.

(xii) Destroying or seizing the xii) Förstörelse eller beslagproperty of an adversary unless tagande av en motståndares tillsuch destruction or seizure be hörigheter, såvida inte detta till imperatively demanded by the följd av konfliktens krav är necessities of the conflict; oundgängligen nödvändigt.

(f) Paragraph 2 (e) applies to f) Punkt 2 e är tillämplig i armed conflicts not of an icke-internationella väpnade koninternational character and thus flikter och därför inte i situatiodoes not apply to situations of ner som har uppkommit till följd internal disturbances and av interna störningar och tensions, such as riots, isolated spänningar, såsom upplopp, enand sporadic acts of violence or staka och sporadiska våldshandother acts of a similar nature. It lingar och andra liknande handapplies to armed conflicts that lingar. Den är tillämplig i take place in the territory of a väpnade konflikter som äger rum State when there is protracted inom en stats territorium när det armed conflict between förekommer en långvarig väpnad governmental authorities and konflikt mellan regeringsmyndigorganized armed groups or heter och organiserade väpnade between such groups. grupper eller mellan sådana

grupper.

3. Nothing in paragraph 2 (c) 3. Inget i punkt 2 c och e skall and (e) shall affect the responsi- inverka på en regerings ansvar bility of a Government to main- för att upprätthålla eller tain or re-establish law and order återupprätta lag och ordning i in the State or to defend the unity staten eller för att försvara statens and territorial integrity of the enighet och territoriella integritet State, by all legitimate means. med alla lagliga medel.

Article 9 Artikel 9 Elements of Crimes Brottskriterier

1. Elements of Crimes shall 1. Brottskriterier skall vara assist the Court in the interpre- Domstolen till hjälp vid tolktation and application of articles ningen och tillämpningen av 6, 7 and 8. They shall be adopted artiklarna 6-8. De skall antas by a two-thirds majority of the med två tredjedels majoritet av members of the Assembly of stadgepartsförsamlingens States Parties. medlemmar.

2. Amendments to the Ele- 2. Ändringar i ments of Crimes may be proposed brottskriterierna får föreslås av

272 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

by:

(a) Any State Party; a) varje stadgepart,

(b) The judges acting by an b) en absolut majoritet av absolute majority; domarna,

(c) The Prosecutor. c) åklagaren.

Such amendments shall be Ändringarna skall antas med adopted by a two-thirds majority två tredjedels majoritet av stadgeof the members of the Assembly partsförsamlingens medlemmar. of States Parties.

3. The Elements of Crimes 3. Brottskriterierna och ändand amendments thereto shall be ringar i dem skall stå i överensconsistent with this Statute. stämmelse med denna stadga.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 273

Article 10 Artikel 10

Nothing in this Part shall be Inget i denna del skall tolkas interpreted as limiting or som att det i några andra syften prejudicing in any way existing än för denna stadga på något vis or developing rules of inskränker gällande folkrättsliga international law for purposes regler eller föregriper sådana other than this Statute. regler som är under utveckling.

Article 11 Artikel 11 Jurisdiction ratione Tidsavgränsning av temporis Domstolens jurisdiktion

1. The Court has jurisdiction 1. Domstolens jurisdiktion only with respect to crimes skall endast omfatta brott som committed after the entry into begåtts efter denna stadgas force of this Statute. ikraftträdande.

2. If a State becomes a Party 2. Om en stat blir part i denna to this Statute after its entry into stadga sedan den har trätt i kraft, force, the Court may exercise its får Domstolen endast utöva sin jurisdiction only with respect to jurisdiktion med avseende på crimes committed after the entry brott som begåtts efter stadgans into force of this Statute for that ikraftträdande för den staten, State, unless that State has made såvida den inte har gjort en a declaration under article 12, förklaring i enlighet med artikel paragraph 3. 12.3.

Article 12 Artikel 12 Preconditions to the exercise Förutsättningar för utof jurisdiction övande av jurisdiktion

1. A State which becomes a 1. En stat som blir part i Party to this Statute thereby denna stadga godtar därigenom accepts the jurisdiction of the Domstolens jurisdiktion i fråga Court with respect to the crimes om de brott som avses i artikel 5. referred to in article 5.

2. In the case of article 13, 2. I de fall som avses i artikel paragraph (a) or (c), the Court 13 a eller c får Domstolen utöva may exercise its jurisdiction if sin jurisdiktion, om en eller flera one or more of the following av följande stater är parter i States are Parties to this Statute denna stadga eller har godtagit or have accepted the jurisdiction Domstolens jurisdiktion i of the Court in accordance with enlighet med punkt 3 nedan: paragraph 3:

(a) The State on the territory a) Den stat inom vars of which the conduct in question territorium gärningarna i fråga

274 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

occurred or, if the crime was har ägt rum eller, om brottet har committed on board a vessel or förövats ombord på ett fartyg eller aircraft, the State of registration luftfartyg, dettas registreringsstat. of that vessel or aircraft;

(b) The State of which the b) Den stat i vilken den som person accused of the crime is a anklagas är medborgare. national.

3. If the acceptance of a State 3. Om godtagande av en stat which is not a Party to this som inte är part i denna stadga Statute is required under fordras i enlighet med punkt 2, paragraph 2, that State may, by får den staten genom en declaration lodged with the förklaring som ingivits till Registrar, accept the exercise of registratorn godta att Domstolen jurisdiction by the Court with utövar jurisdiktion avseende respect to the crime in question. brottet i fråga. Den godtagande The accepting State shall staten skall samarbeta med cooperate with the Court without Domstolen i enlighet med del 9 i any delay or exception in denna stadga utan dröjsmål eller accordance with Part 9. inskränkningar.

Article 13 Exercise of jurisdiction

The Court may exercise its jurisdiction with respect to a crime referred to in article 5 in accordance with the provisions of this Statute if:

(a) A situation in which one or more of such crimes appears to have been committed is referred to the Prosecutor by a State Party in accordance with article 14;

(b) A situation in which one or more of such crimes appears to have been committed is referred to the Prosecutor by the Security Council acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations; or

(c) The Prosecutor has initiated an investigation in respect of such a crime in accordance with article 15.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 275

Article 14 Artikel 14 Referral of a situation by a En stadgeparts hänskjutande av en State Party situation

1. A State Party may refer to 1. En stadgepart får till the Prosecutor a situation in åklagaren hänskjuta en situation, which one or more crimes within i vilken ett eller flera brott som the jurisdiction of the Court omfattas av Domstolens jurisdikappear to have been committed tion förefaller ha begåtts, med requesting the Prosecutor to hemställan att åklagaren skall investigate the situation for the utreda situationen för att avgöra purpose of determining whether om viss person skall åtalas för att one or more specific persons ha begått sådant brott. should be charged with the commission of such crimes.

2. As far as possible, a referral 2. Ett hänskjutande skall shall specify the relevant circum- såvitt möjligt ange stances and be accompanied by omständigheter av betydelse och such supporting documentation åtföljas av de handlingar till stöd as is available to the State för hänskjutandet som är referring the situation. tillgängliga för den hänskjutande

staten.

Article 15 Artikel 15 Prosecutor Åklagaren

1. The Prosecutor may initiate 1. Åklagaren får inleda utredinvestigations proprio motu on ningar på eget initiativ på grundthe basis of information on val av uppgifter om brott som crimes within the jurisdiction of omfattas av Domstolens the Court. jurisdiktion.

2. The Prosecutor shall 2. Åklagaren skall bedöma analyse the seriousness of the graden av allvar i mottagna information received. For this uppgifter. I det syftet får åklagapurpose, he or she may seek ren begära sådana additional information from kompletterande uppgifter från States, organs of the United stater, Förenta nationernas organ, Nations, intergovernmental or mellanstatliga organisationer, non-governmental organizations, frivilligorganisationer eller andra or other reliable sources that he tillförlitliga källor som han eller or she deems appropriate, and hon bedömer vara lämpliga och may receive written or oral får ta upp skriftliga eller testimony at the seat of the Court. muntliga vittnesmål vid

Domstolens säte.

3. If the Prosecutor concludes 3. Om åklagaren finner att det

276 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

that there is a reasonable basis to finns skälig grund att inleda en proceed with an investigation, he förundersökning, skall han till or she shall submit to the Pre- förundersökningskammaren inge Trial Chamber a request for en framställning om förundersökauthorization of an investigation, ningstillstånd åtföljd av inhämtat together with any supporting underlag som styrker framställmaterial collected. Victims may ningen. Brottsoffer får vända sig make representations to the Pre- till förundersökningskammaren i Trial Chamber, in accordance enlighet med bevis- och with the Rules of Procedure and förfarandereglerna. Evidence.

4. If the Pre-Trial Chamber, 4. Om förundersökningsupon examination of the request kammaren vid prövning av framand the supporting material, ställningen och dess underlag considers that there is a reaso- finner att det finns skälig grund nable basis to proceed with an att inleda en förundersökning och investigation, and that the case att saken verkar ligga inom Domappears to fall within the juris- stolens jurisdiktion, skall den ge diction of the Court, it shall tillstånd till att inleda en authorize the commencement of förundersökning utan att detta the investigation, without preju- skall inverka på senare beslut av dice to subsequent determinations Domstolen om jurisdiktion och by the Court with regard to the processförutsättningar i saken. jurisdiction and admissibility of a case.

5. The refusal of the Pre-Trial 5. Förundersökningskamma- Chamber to authorize the rens vägran att lämna förunderinvestigation shall not preclude sökningstillstånd skall inte the presentation of a subsequent hindra åklagaren från att senare request by the Prosecutor based göra en ny framställning on new facts or evidence avseende samma situation regarding the same situation. grundad på nya omständigheter

eller ny bevisning.

6. If, after the preliminary 6. Om åklagaren efter den examination referred to in para- preliminära utredning som avses graphs 1 and 2, the Prosecutor i punkterna 1 och 2 i denna concludes that the information artikel finner att de mottagna provided does not constitute a uppgifterna inte utgör skälig reasonable basis for an investi- grund för en förundersökning, gation, he or she shall inform skall han eller hon underrätta those who provided the informa- dem som lämnat uppgifterna. tion. This shall not preclude the Detta skall inte hindra att Prosecutor from considering åklagaren beaktar ytterligare further information submitted to uppgifter som lämnas till honom

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 277

him or her regarding the same eller henne beträffande samma situation in the light of new facts situation mot bakgrund av nya or evidence. omständigheter eller ny

bevisning.

Article 16 Artikel 16 Deferral of investigation or Uppskjutande av förunderprosecution sökning eller lagföring

No investigation or prosecu- Förundersökning eller lagtion may be commenced or föring i enlighet med denna proceeded with under this Statute stadga får inte inledas eller for a period of 12 months after fortsättas under en tid av tolv the Security Council, in a månader från det att resolution adopted under Chapter säkerhetsrådet så begärt av VII of the Charter of the United Domstolen genom en resolution Nations, has requested the Court antagen i enlighet med kapitel to that effect; that request may be VII i Förenta nationernas stadga; renewed by the Council under the begäran får förnyas av säkersame conditions. hetsrådet på samma sätt.

Article 17 Artikel 17 Issues of admissibility Frågor om processförutsättningar

1. Having regard to paragraph 1. I beaktande av tionde 10 of the Preamble and article 1, stycket i ingressen och artikel 1 the Court shall determine that a skall Domstolen besluta att en sak case is inadmissible where: skall avvisas på grund av

bristande processförutsättningar

(a) The case is being a) om saken är föremål för investigated or prosecuted by a undersökning eller lagföring av State which has jurisdiction over en stat som har jurisdiktion över it, unless the State is unwilling or den, såvida inte den staten saknar unable genuinely to carry out the vilja eller förmåga att som sig bör investigation or prosecution; genomföra undersökningen eller

lagföringen,

(b) The case has been b) om saken har undersökts av investigated by a State which has en stat som har jurisdiktion över jurisdiction over it and the State den och staten har beslutat att has decided not to prosecute the inte lagföra den person som person concerned, unless the avses, såvida inte detta beslut är decision resulted from the en följd av bristande vilja eller unwillingness or inability of the förmåga att som sig bör lagföra State genuinely to prosecute; saken,

278 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(c) The person concerned has c) om den person som avses already been tried for conduct redan har lagförts för den gärning which is the subject of the som saken gäller och en complaint, and a trial by the rättegång inför Domstolen inte är Court is not permitted under tillåten enligt artikel 20.3, article 20, paragraph 3;

(d) The case is not of d) om saken inte är tillräckligt sufficient gravity to justify further allvarlig för att motivera vidare action by the Court. åtgärder av Domstolen.

2. In order to determine 2. För att avgöra om det unwillingness in a particular föreligger bristande vilja i ett case, the Court shall consider, visst fall skall Domstolen, med having regard to the principles of beaktande av de principer för due process recognized by rättvisans behöriga gång som international law, whether one or erkänns i folkrätten, bedöma om more of the following exist, as en eller flera av följande applicable: förutsättningar föreligger:

(a) The proceedings were or a) förfarandet har genomförts are being undertaken or the eller genomförs eller det nationational decision was made for nella beslutet har fattats i syfte att the purpose of shielding the undandra den person som avses person concerned from criminal från straffrättsligt ansvar för brott responsibility for crimes within som omfattas av Domstolens the jurisdiction of the Court jurisdiktion och som avses i referred to in article 5; artikel 5,

(b) There has been an unjusti- b) en omotiverad försening i fied delay in the proceedings förfarandet har förekommit som which in the circumstances is under omständigheterna är inconsistent with an intent to oförenlig med en avsikt att ställa bring the person concerned to den person som avses inför rätta, justice;

(c) The proceedings were not c) förfarandet har inte or are not being conducted inde- genomförts eller genomförs inte pendently or impartially, and they på ett oberoende och opartiskt were or are being conducted in a sätt och det har genomförts eller manner which, in the circum- genomförs på ett sätt som under stances, is inconsistent with an omständigheterna är oförenligt intent to bring the person concer- med en avsikt att ställa den ned to justice. person som avses inför rätta.

3. In order to determine 3. För att avgöra om det inability in a particular case, the föreligger oförmåga i ett visst fall Court shall consider whether, due skall Domstolen bedöma om to a total or substantial collapse staten, till följd av ett totalt eller or unavailability of its national omfattande sammanbrott i eller

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 279

judicial system, the State is bristande tillgänglighet hos dess unable to obtain the accused or nationella rättssystem, inte har the necessary evidence and förmåga att få fram den testimony or otherwise unable to anklagade eller nödvändig carry out its proceedings. bevisning och nödvändiga

vittnesmål eller på annat sätt

saknar förmåga att genomföra

sina förfaranden.

Article 18 Artikel 18 Preliminary rulings regar- Preliminära beslut i fråga ding admissibility om processförutsättningar

1. When a situation has been 1. När en situation har referred to the Court pursuant to hänskjutits till Domstolen i article 13 (a) and the Prosecutor enlighet med artikel 13 a och has determined that there would åklagaren har beslutat att det be a reasonable basis to finns skälig grund att inleda en commence an investigation, or förundersökning, eller åklagaren the Prosecutor initiates an inleder en förundersökning i investigation pursuant to articles enlighet med artikel 13 c och 13 (c) and 15, the Prosecutor artikel 15, skall åklagaren shall notify all States Parties and underrätta samtliga stadgeparter those States which, taking into och de stater som, med beaktande account the information av tillgängliga uppgifter, normalt available, would normally skulle ha jurisdiktion över brottet exercise jurisdiction over the i fråga. Åklagaren får underrätta crimes concerned. The Prosecutor sådana stater med förbehåll för may notify such States on a sekretess och får, om han eller confidential basis and, where the hon anser det vara nödvändigt för Prosecutor believes it necessary to att skydda personer, förhindra att protect persons, prevent destruc- bevisning förstörs eller att tion of evidence or prevent the personer avviker, begränsa absconding of persons, may limit omfattningen av de uppgifter som the scope of the information lämnas till stater. provided to States.

2. Within one month of 2. Inom en månad efter receipt of that notification, a State mottagandet av en sådan undermay inform the Court that it is rättelse kan en stat meddela investigating or has investigated Domstolen att den har genomfört its nationals or others within its eller är i färd med att genomföra jurisdiction with respect to undersökningar beträffande sina criminal acts which may medborgare eller sådana andra constitute crimes referred to in personer som står under statens

280 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

article 5 and which relate to the jurisdiktion avseende sådana information provided in the brottsliga gärningar som skulle notification to States. At the kunna utgöra brott som avses request of that State, the artikel 5 och som har samband Prosecutor shall defer to the med de uppgifter som lämnats i State's investigation of those underrättelsen till staterna. På persons unless the Pre-Trial statens begäran skall åklagaren Chamber, on the application of överlåta åt staten att sköta the Prosecutor, decides to undersökningen beträffande dessa authorize the investigation. personer, såvida inte förunder-

sökningskammaren på begäran

av åklagaren beslutar att ge

tillstånd till förundersökningen.

3. The Prosecutor's deferral to 3. Åklagarens beslut att a State's investigation shall be överlåta åt en stat att sköta en open to review by the Prosecutor undersökning kan omprövas av six months after the date of åklagaren sex månader efter deferral or at any time when there dagen för beslutet eller vid vilken has been a significant change of tidpunkt som helst, om en väsentcircumstances based on the lig förändring av omständig- State's unwillingness or inability heterna har skett beroende på genuinely to carry out the bristande vilja eller förmåga från investigation. statens sida att som sig bör

genomföra undersökningen.

4. The State concerned or the 4. Den berörda staten och Prosecutor may appeal to the åklagaren får överklaga beslut av Appeals Chamber against a förundersökningskammaren till ruling of the Pre-Trial Chamber, överklagandekammaren i in accordance with article 82. enlighet med artikel 82. The appeal may be heard on an Överklagandet får behandlas med expedited basis. förtur.

5. When the Prosecutor has 5. Om åklagaren har överlåtit deferred an investigation in en undersökning i enlighet med accordance with paragraph 2, the punkt 2, får han eller hon begära Prosecutor may request that the att staten i fråga regelbundet State concerned periodically lämnar information om utveckinform the Prosecutor of the lingen av denna undersökning progress of its investigations and och en därav följande lagföring. any subsequent prosecutions. Stadgeparterna skall besvara en States Parties shall respond to sådan begäran utan onödigt such requests without undue dröjsmål. delay.

6. Pending a ruling by the 6. I avvaktan på förunder- Pre-Trial Chamber, or at any sökningskammarens beslut eller i

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 281

time when the Prosecutor has de fall åklagaren har överlåtit en deferred an investigation under undersökning med stöd av denna this article, the Prosecutor may, artikel, får åklagaren undantagson an exceptional basis, seek vis begära förundersökningskamauthority from the Pre-Trial marens tillstånd att vidta de Chamber to pursue necessary utredningsåtgärder som är nödinvestigative steps for the purpose vändiga för att säkra bevisning i of preserving evidence where det fall det föreligger en unik there is a unique opportunity to möjlighet att inhämta betydelseobtain important evidence or full bevisning eller en väsentlig there is a significant risk that risk att bevisningen inte är such evidence may not be tillgänglig senare. subsequently available.

7. A State which has 7. En stat som har överklagat challenged a ruling of the Pre- ett beslut av förundersöknings- Trial Chamber under this article kammaren med stöd av denna may challenge the admissibility artikel får göra invändning om of a case under article 19 on the bristande processförutsättningar i grounds of additional significant enlighet med artikel 19 med facts or significant change of hänvisning till nya viktiga circumstances. sakuppgifter eller väsentligt

förändrade omständigheter.

Article 19 Artikel 19 Challenges to the jurisdic- Invändningar angående tion of the Court or the Domstolens jurisdiktion eller admissibility of a case ett måls processförutsättningar

1. The Court shall satisfy 1. Domstolen skall förvissa itself that it has jurisdiction in sig om att den har jurisdiktion beany case brought before it. The träffande varje sak som föreläggs Court may, on its own motion, den. Domstolen får på eget initiadetermine the admissibility of a tiv bestämma om det föreligger case in accordance with article förutsättningar i enlighet med 17. artikel 17 att pröva saken.

2. Challenges to the 2. Invändningar om bristande admissibility of a case on the processförutsättningar på de grounds referred to in article 17 grunder som anges i artikel 17 or challenges to the jurisdiction och invändningar mot Domof the Court may be made by: stolens jurisdiktion får anföras av

(a) An accused or a person for a) en tilltalad eller en person whom a warrant of arrest or a för vilken ett häktningsbeslut summons to appear has been eller en kallelse att inställa sig issued under article 58; har utfärdats i enlighet med

282 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

artikel 58,

(b) A State which has b) en stat som har jurisdiktion jurisdiction over a case, on the beträffande en sak på grund av att ground that it is investigating or den är i färd med att undersöka prosecuting the case or has eller lagföra saken eller har investigated or prosecuted; or undersökt eller lagfört den,

(c) A State from which c) en stat vars godtagande av acceptance of jurisdiction is Domstolens jurisdiktion krävs i required under article 12. enlighet med artikel 12.

3. The Prosecutor may seek a 3. Åklagaren får begära Domruling from the Court regarding a stolens beslut i fråga om jurisdikquestion of jurisdiction or tion eller processförutsättningar. I admissibility. In proceedings with förfaranden som gäller jurisdikrespect to jurisdiction or tion eller processförutsättningar admissibility, those who have får de som har hänskjutit en referred the situation under situation i enlighet med artikel 13 article 13, as well as victims, may och brottsoffer också lämna also submit observations to the synpunkter till Domstolen. Court.

4. The admissibility of a case 4. Invändningar om bristande or the jurisdiction of the Court processförutsättningar eller bemay be challenged only once by träffande Domstolens jurisdiktion any person or State referred to in från en person eller en stat som paragraph 2. The challenge shall avses i punkt 2 får endast göras take place prior to or at the en gång. En invändning skall commencement of the trial. In göras innan eller i samband med exceptional circumstances, the att huvudförhandlingen inleds. Court may grant leave for a Under särskilda omständigheter challenge to be brought more får Domstolen tillåta att en than once or at a time later than invändning framförs mer än en the commencement of the trial. gång eller vid en senare tidpunkt Challenges to the admissibility of än vid huvudförhandlingens a case, at the commencement of a inledning. Invändningar om trial, or subsequently with the bristande processförutsättningar leave of the Court, may be based som görs när huvudförhandlingen only on article 17, paragraph 1 inleds eller, med Domstolens (c). tillstånd, senare, får endast

grundas på artikel 17.1 c.

5. A State referred to in 5. En stat som avses i punkt 2 paragraph 2 (b) and (c) shall b och c i denna artikel skall göra make a challenge at the earliest sin invändning så tidigt som opportunity. möjligt.

6. Prior to the confirmation of 6. Innan åtalspunkterna har the charges, challenges to the bekräftats skall invändningar

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 283

admissibility of a case or angående processförutsättningchallenges to the jurisdiction of arna eller mot Domstolens juristhe Court shall be referred to the diktion hänvisas till förundersök- Pre-Trial Chamber. After ningskammaren. När åtalsconfirmation of the charges, they punkterna har bekräftats skall shall be referred to the Trial invändningar hänvisas till rätte- Chamber. Decisions with respect gångskammaren. Beslut i frågor to jurisdiction or admissibility om jurisdiktion eller processmay be appealed to the Appeals förutsättningar får överklagas till Chamber in accordance with överklagandekammaren i article 82. enlighet med artikel 82.

7. If a challenge is made by a 7. Om en invändning görs av State referred to in paragraph 2 en stat som avses i punkt 2 b eller (b) or (c), the Prosecutor shall c i denna artikel, skall åklagaren suspend the investigation until uppskjuta förundersökningen till such time as the Court makes a dess att Domstolen har fattat sitt determination in accordance with beslut i enlighet med artikel 17. article 17.

8. Pending a ruling by the 8. I avvaktan på Domstolens Court, the Prosecutor may seek beslut får åklagaren begära authority from the Court: Domstolens tillstånd

(a) To pursue necessary inves- a) att företa nödvändiga tigative steps of the kind referred utredningsåtgärder av det slag to in article 18, paragraph 6; som avses i artikel 18.6,

(b) To take a statement or b) att uppta en vittnestestimony from a witness or förklaring eller ett vittnesmål complete the collection and eller fullfölja inhämtande och examination of evidence which undersökning av bevis som har had begun prior to the making of inletts innan invändningen the challenge; and framfördes,

(c) In cooperation with the c) att i samarbete med de relevant States, to prevent the berörda staterna förhindra att absconding of persons in respect sådana personer avviker för vilka of whom the Prosecutor has åklagaren har begärt ett häktalready requested a warrant of ningsbeslut med stöd av artikel arrest under article 58. 58.

9. The making of a challenge 9. Att en invändning görs shall not affect the validity of any skall inte påverka giltigheten av act performed by the Prosecutor åtgärder som åklagaren vidtagit or any order or warrant issued by eller beslut eller föreläggande the Court prior to the making of som meddelats av Domstolen the challenge. innan invändningen gjordes.

10. If the Court has decided 10. Om Domstolen har

284 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

that a case is inadmissible under avvisat en sak på grund av article 17, the Prosecutor may bristande processförutsättningar i submit a request for a review of enlighet med artikel 17, får the decision when he or she is åklagaren framställa en begäran fully satisfied that new facts have om omprövning av avvisningsarisen which negate the basis on beslutet när han eller hon är helt which the case had previously förvissad om att nya omständligbeen found inadmissible under heter har framkommit som medarticle 17. för att de skäl på vilka saken av-

visades enligt artikel 17 har bort-

fallit.

11. If the Prosecutor, having 11. Om åklagaren med regard to the matters referred to beaktande av de grunder som in article 17, defers an anges i artikel 17 överlåter åt en investigation, the Prosecutor may stat att sköta en undersökning, får request that the relevant State han eller hon begära att staten i make available to the Prosecutor fråga tillhandahåller åklagaren information on the proceedings. upplysningar om sakens behand- That information shall, at the ling. Om den berörda staten request of the State concerned, be begär det, skall sekretess gälla för confidential. If the Prosecutor sådana uppgifter. Om åklagaren thereafter decides to proceed with därefter beslutar att återuppta en an investigation, he or she shall förundersökning, skall han notify the State to which deferral underrätta den stat som underof the proceedings has taken sökningen överläts till. place.

Article 20 Artikel 20 Ne bis in idem Negativ rättskraft (ne bis in idem)

1. Except as provided in this 1. Om inte annat föreskrivs i Statute, no person shall be tried denna stadga, får ingen lagföras before the Court with respect to inför Domstolen för gärningar conduct which formed the basis som ingår i beskrivningen av of crimes for which the person brott för vilka han eller hon har has been convicted or acquitted fällts till ansvar eller frikänts av by the Court. Domstolen.

2. No person shall be tried by 2. Ingen skall lagföras av en another court for a crime referred annan domstol för ett brott som to in article 5 for which that avses i artikel 5 för vilket han person has already been convicted eller hon redan har fällts till anor acquitted by the Court. svar eller frikänts av Domstolen.

3. No person who has been 3. Ingen som har lagförts av tried by another court for conduct en annan domstol för gärningar

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 285

also proscribed under article 6, 7 som också utgör brott i enlighet or 8 shall be tried by the Court med artiklarna 6, 7 eller 8 skall with respect to the same conduct lagföras av Domstolen för samma unless the proceedings in the gärningar såvida inte rättegången other court: i den andra domstolen

(a) Were for the purpose of a) var avsedd att undandra shielding the person concerned honom eller henne från strafffrom criminal responsibility for rättsligt ansvar för brott som omcrimes within the jurisdiction of fattas av Domstolens jurisdiktion, the Court; or eller

286 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(b) Otherwise were not b) i övrigt inte genomfördes conducted independently or på ett oberoende och opartiskt impartially in accordance with sätt i enlighet med de normer för the norms of due process rättvisans behöriga gång som recognized by international law erkänns i folkrätten och and were conducted in a manner genomfördes på ett sätt som which, in the circumstances, was under förhandenvarande inconsistent with an intent to omständigheter var oförenligt bring the person concerned to med en avsikt att ställa den justice. person som avses inför rätta.

Article 21 Artikel 21 Applicable law Tillämplig lag

1. The Court shall apply: 1. Domstolen skall tillämpa

(a) In the first place, this a) i första hand denna stadga, Statute, Elements of Crimes and brottskriterierna och bevis- och its Rules of Procedure and förfarandereglerna, Evidence;

(b) In the second place, where b) i andra hand, i appropriate, applicable treaties förekommande fall, tillämpliga and the principles and rules of fördrag samt folkrättens principer international law, including the och regler, däribland de vederestablished principles of the tagna principerna i det internatiointernational law of armed nella regelsystemet för väpnade conflict; konflikter,

(c) Failing that, general c) om de i punkterna a och b principles of law derived by the nämnda rättskällorna inte är till- Court from national laws of legal räckliga, allmänna rättsprinciper systems of the world including, as som Domstolen har härlett från appropriate, the national laws of nationella lagar i världens rätts- States that would normally system, däribland, i förekommanexercise jurisdiction over the de fall, de nationella lagarna i de crime, provided that those prin- stater som normalt borde utöva ciples are not inconsistent with jurisdiktion över brottet i fråga, this Statute and with under förutsättning att dessa international law and rättsprinciper inte är oförenliga internationally recognized norms med denna stadga, med folkrätten and standards. och med internationellt erkända

normer och principer.

2. The Court may apply 2. Domstolen får tillämpa principles and rules of law as principer och rättsregler på det interpreted in its previous sätt som de har tolkats i tidigare decisions. beslut av Domstolen.

3. The application and 3. Den tillämpning och tolk-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 287

interpretation of law pursuant to ning av rättskällor som avses i this article must be consistent denna artikel måste vara förenlig with internationally recognized med internationellt erkända human rights, and be without any mänskliga rättigheter och får inte adverse distinction founded on innehålla någon otillbörlig åtgrounds such as gender as skillnad grundad på sådant som defined in article 7, paragraph 3, genus enligt definitionen i artikel age, race, colour, language, 7.3, ålder, rastillhörighet, hudreligion or belief, political or färg, språk, trosuppfattning eller other opinion, national, ethnic or åskådning, politisk eller annan social origin, wealth, birth or åsikt, nationellt, etniskt eller other status. socialt ursprung, förmögenhet,

börd eller annan ställning.

PART 3. GENERAL PRIN- DEL 3 ALLMÄNNA STRAFF- CIPLES OF CRIMINAL LAW RÄTTSLIGA PRINCIPER

Article 22 Artikel 22 Nullum crimen sine lege Legalitetsprincipen (nullum crimen sine lege)

1. A person shall not be 1. Ingen skall betraktas som criminally responsible under this straffrättsligt ansvarig enligt Statute unless the conduct in denna stadga för en gärning, såquestion constitutes, at the time it vida inte denna, vid den tidpunkt takes place, a crime within the den äger rum, utgör ett brott som jurisdiction of the Court. omfattas av Domstolens juris-

diktion.

2. The definition of a crime 2. Brottsbeskrivningen skall shall be strictly construed and tolkas strikt och får inte utvidgas shall not be extended by analogy. genom analogi. I fall av tvetydig- In case of ambiguity, the defini- het skall brottsbeskrivningen tion shall be interpreted in favour tolkas till förmån för den som är of the person being investigated, föremål för utredning eller förprosecuted or convicted. undersökning, den tilltalade eller

den som fällts till ansvar.

3. This article shall not affect 3. Denna artikel skall inte the characterization of any inverka på bedömningen av om conduct as criminal under inter- en gärning utgör ett brott enligt national law independently of this folkrätten oberoende av denna Statute. stadga.

288 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Article 23 Artikel 23 Nulla poena sine lege Inget straff utan lag (nulla poena sine lege)

A person convicted by the Den som har fällts till ansvar Court may be punished only in av Domstolen får endast straffas i accordance with this Statute. enlighet med denna stadga.

Article 24 Artikel 24 Non-retroactivity ratione Icke-retroaktivitet personae

1. No person shall be 1. Ingen skall dömas till criminally responsible under this straffrättsligt ansvar enligt denna Statute for conduct prior to the stadga för gärningar före entry into force of the Statute. stadgans ikraftträdande.

2. In the event of a change in 2. Om en lag som är the law applicable to a given case tillämplig beträffande en viss sak prior to a final judgement, the ändras före det slutliga domslutet, law more favourable to the person skall den lag tillämpas som är being investigated, prosecuted or mest förmånlig för den som är convicted shall apply. föremål för utredning eller

förundersökning, den tilltalade

eller den som har fällts till

ansvar.

Article 25 Artikel 25 Individual criminal Personligt straffrättsligt responsibility ansvar

1. The Court shall have 1. Domstolen skall ha jurisdiction over natural persons jurisdiktion över fysiska personer pursuant to this Statute. i enlighet med denna stadga.

2. A person who commits a 2. Den som begår ett brott crime within the jurisdiction of som omfattas av Domstolens the Court shall be individually jurisdiktion skall hållas responsible and liable for punish- personligen ansvarig och straffas ment in accordance with this i enlighet med denna stadga. Statute.

3. In accordance with this 3. Enligt denna stadga skall Statute, a person shall be crimi- en person vara straffrättsligt annally responsible and liable for svarig och kunna straffas för ett punishment for a crime within brott som omfattas av Domstolens the jurisdiction of the Court if jurisdiktion om personen i fråga that person:

(a) Commits such a crime, a) begår ett sådant brott whether as an individual, jointly ensam, tillsammans med någon

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 289

with another or through another annan eller genom någon annan, person, regardless of whether that oavsett om den andre är straffother person is criminally rättsligt ansvarig, responsible;

(b) Orders, solicits or induces b) beordrar, anstiftar eller påthe commission of such a crime verkar någon att utföra ett sådant which in fact occurs or is brott och det verkligen äger rum attempted; eller det görs försök att utföra det,

(c) For the purpose of c) i syfte att underlätta facilitating the commission of utförandet av brottet, hjälper, such a crime, aids, abets or other- tillskyndar eller på annat sätt wise assists in its commission or medverkar till brottets utförande its attempted commission, inclu- eller försöket att utföra det, därding providing the means for its ibland anskaffande av hjälpmedel commission; för dess utförande,

(d) In any other way d) på annat sätt medverkar till contributes to the commission or utförandet eller försöket att utföra attempted commission of such a ett sådant brott av en grupp crime by a group of persons personer som handlar i gemenacting with a common purpose. samt syfte; sådan medverkan Such contribution shall be skall vara uppsåtlig och antingen intentional and shall either:

(i) Be made with the aim of i) utföras i syfte att främja furthering the criminal activity or gruppens brottsliga verksamhet criminal purpose of the group, eller brottsliga avsikter, om däri where such activity or purpose ingår att utföra ett brott som involves the commission of a omfattas av Domstolens juriscrime within the jurisdiction of diktion eller the Court; or

(ii) Be made in the knowledge ii) utföras i vetskap om of the intention of the group to gruppens avsikt att begå brottet, commit the crime;

(e) In respect of the crime of e) i fråga om brottet folkmord genocide, directly and publicly omedelbart och offentligen uppincites others to commit manar andra att utföra ett sådant genocide; brott,

(f) Attempts to commit such a f) försöker utföra ett sådant crime by taking action that brott genom att ta ett väsentligt commences its execution by steg i riktning mot att utföra means of a substantial step, but brottet, men detta inte fullbordas the crime does not occur because av orsaker som ligger utanför of circumstances independent of personens avsikter. Emellertid the person's intentions. However, skall den som träder tillbaka från

290 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

a person who abandons the effort ett försök att utföra ett brott eller to commit the crime or otherwise på annat sätt förhindrar att det prevents the completion of the fullbordas inte straffas i enlighet crime shall not be liable for med denna stadga för försöket, punishment under this Statute for om personen fullständigt och av the attempt to commit that crime fri vilja avstår från den brottsliga if that person completely and avsikten. voluntarily gave up the criminal purpose.

4. No provision in this Statute 4. Ingen bestämmelse i denna relating to individual criminal stadga om personligt straffrättsresponsibility shall affect the ligt ansvar skall inverka på responsibility of States under staternas ansvar enligt folkrätten. international law.

Article 26 Artikel 26 Exclusion of jurisdiction Ingen jurisdiktion över over persons under eighteen personer under 18 år

The Court shall have no Domstolen skall inte ha jurisdiction over any person who jurisdiktion över någon som inte was under the age of 18 at the har fyllt 18 år då brottet påstås ha time of the alleged commission of blivit utfört. a crime.

Article 27 Artikel 27 Irrelevance of official Officiell ställning saknar capacity betydelse

1. This Statute shall apply 1. Denna stadga skall gälla equally to all persons without any lika för alla utan åtskillnad på distinction based on official capa- grund av officiell ställning. city. In particular, official Särskilt skall officiell ställning capacity as a Head of State or som stats- eller regeringschef, Government, a member of a regeringsmedlem, parlaments- Government or parliament, an ledamot, vald företrädare eller elected representative or a offentlig tjänsteman inte i något government official shall in no fall ge någon person immunitet case exempt a person from mot straffrättsligt ansvar i criminal responsibility under this enlighet med denna stadga, inte Statute, nor shall it, in and of heller skall officiell ställning i sig itself, constitute a ground for själv utgöra skäl för nedsättning reduction of sentence. av straff.

2. Immunities or special 2. Immunitet eller särskilda procedural rules which may förfaranderegler som kan vara attach to the official capacity of a förenade med en persons offi-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 291

person, whether under national or ciella ställning, vare sig enligt international law, shall not bar nationell lag eller enligt folkthe Court from exercising its rätten, skall inte hindra Domjurisdiction over such a person. stolen från att utöva jurisdiktion

över personen.

Article 28 Artikel 28 Responsibility of comman- Militära befälhavares och ders and other superiors andra förmäns ansvar

In addition to other grounds Förutom de övriga grunder för of criminal responsibility under straffrättsligt ansvar i enlighet this Statute for crimes within the med denna stadga för brott som jurisdiction of the Court: omfattas av Domstolens juris-

diktion,

(a) A military commander or a) skall en militär befälhavare person effectively acting as a eller den som faktiskt tjänstgör military commander shall be som sådan vara straffrättsligt criminally responsible for crimes ansvarig för brott som omfattas within the jurisdiction of the av Domstolens jurisdiktion som Court committed by forces under begås av väpnade styrkor under his or her effective command and hans eller hennes effektiva befäl control, or effective authority and och kontroll eller effektiva control as the case may be, as a myndighet och kontroll, beroende result of his or her failure to på vad som är fallet, till följd av exercise control properly over hans eller hennes oförmåga att such forces, where: utöva kontroll över dessa styrkor

på ett riktigt sätt,

(i) That military commander i) om befälhavaren eller en or person either knew or, owing person som faktiskt tjänstgör som to the circumstances at the time, sådan antingen har vetat eller, should have known that the med hänsyn till omständigheterna forces were committing or about vid tillfället, borde ha vetat att to commit such crimes; and styrkorna var i färd med eller stod

i begrepp att utföra sådana brott

och

(ii) That military commander ii) om befälhavaren eller en or person failed to take all person som faktiskt tjänstgör som necessary and reasonable sådan har underlåtit att vidta alla measures within his or her power nödvändiga och skäliga åtgärder to prevent or repress their som stod i hans eller hennes makt commission or to submit the för att motverka eller avvärja att matter to the competent brotten utfördes eller att hänauthorities for investigation and skjuta saken till berörda myndig-

292 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

prosecution. heter för undersökning och lag-

föring.

(b) With respect to superior b) I fråga om sådana and subordinate relationships not förhållanden mellan förmän och described in paragraph (a), a underordnade som inte beskrivs i superior shall be criminally punkt a ovan skall en förman responsible for crimes within the vara straffrättsligt ansvarig för jurisdiction of the Court sådana brott som omfattas av committed by subordinates under Domstolens jurisdiktion som har his or her effective authority and utförts av underordnade som står control, as a result of his or her under förmannens effektiva failure to exercise control myndighet och kontroll till följd properly over such subordinates, av hans eller hennes underwhere: låtenhet att på ett riktigt sätt

utöva kontroll över sådana

underordnade,

(i) The superior either knew, i) om förmannen kände till or consciously disregarded eller medveten bortsåg från information which clearly uppgifter som tydligt angav att de indicated, that the subordinates underordnade var i färd med eller were committing or about to stod i begrepp att utföra sådana commit such crimes; brott,

(ii) The crimes concerned ii) om brotten gällde verksamactivities that were within the het som låg under förmannens effective responsibility and effektiva ansvar och kontroll, control of the superior; and samt

(iii) The superior failed to iii) om förmannen har take all necessary and reasonable underlåtit att vidta alla nödvänmeasures within his or her power diga och skäliga åtgärder som to prevent or repress their stod i hans eller hennes makt för commission or to submit the att motverka brotten eller avvärja matter to the competent att de utfördes eller att hänskjuta authorities for investigation and saken till berörda myndigheter prosecution. för undersökning och lagföring.

Article 29 Artikel 29 Non-applicability of statute Preskription of limitations

The crimes within the juris- Brott som omfattas av diction of the Court shall not be Domstolens jurisdiktion skall inte subject to any statute of preskriberas. limitations.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 293

Article 30 Artikel 30 Mental element Subjektiva rekvisit

1. Unless otherwise provided, 1. Om inte annat föreskrivs, a person shall be criminally skall en person endast vara responsible and liable for punish- straffrättsligt ansvarig och kunna ment for a crime within the juris- bestraffas för brott som omfattas diction of the Court only if the av Domstolens jurisdiktion om material elements are committed gärningen har förövats med with intent and knowledge. uppsåt (avsikt och insikt).

2. For the purposes of this 2. I den mening som avses i article, a person has intent where: denna artikel föreligger avsikt,

(a) In relation to conduct, that a) i fråga om handling, om person means to engage in the någon avser genomföra handconduct; lingen,

(b) In relation to a conse- b) i fråga om effekt, om någon quence, that person means to avser orsaka denna effekt eller cause that consequence or is inser att den kommer att inträffa i aware that it will occur in the ett normalt händelseförlopp. ordinary course of events.

3. For the purposes of this 3. I den mening som avses i article, "knowledge" means denna artikel betecknar termen awareness that a circumstance insikt medvetande om att en exists or a consequence will occur omständighet föreligger eller att in the ordinary course of events. en effekt kommer att inträffa i ett "Know" and "knowingly" shall be normalt händelseförlopp. Termerconstrued accordingly. na inse och veta respektive i

insikt om och med vetskap om

skall förstås på motsvarande sätt.

Article 31 Artikel 31 Grounds for excluding cri- Ansvarsfrihetsgrunder minal responsibility

1. In addition to other 1. Utöver de övriga grounds for excluding criminal ansvarsfrihetsgrunder som föreresponsibility provided for in this skrivs i denna stadga skall en Statute, a person shall not be person inte vara straffrättsligt criminally responsible if, at the ansvarig, om personen vid den tid time of that person's conduct: då gärningen ägde rum

(a) The person suffers from a a) led av psykisk sjukdom mental disease or defect that eller skada som berövade honom destroys that person's capacity to eller henne förmågan att inse det appreciate the unlawfulness or olagliga i eller beskaffenheten av nature of his or her conduct, or sitt handlande eller förmågan att

294 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

capacity to control his or her kontrollera detta att vara förenligt conduct to conform to the med lagens krav, requirements of law;

(b) The person is in a state of b) befann sig i ett tillstånd av intoxication that destroys that berusning som berövade honom person's capacity to appreciate the eller henne förmågan att inse det unlawfulness or nature of his or olagliga i eller beskaffenheten av her conduct, or capacity to sitt handlande eller förmågan att control his or her conduct to behärska detta att vara förenligt conform to the requirements of med lagens krav, såvida personen law, unless the person has inte hade berusat sig av fri vilja become voluntarily intoxicated under sådana omständigheter att under such circumstances that the han eller hon visste att det fanns person knew, or disregarded the en risk, eller bortsåg från risken, risk, that, as a result of the för att han eller hon till följd av intoxication, he or she was likely berusningen antagligen skulle to engage in conduct constituting inlåta sig på en gärning som a crime within the jurisdiction of utgör ett brott som omfattas av the Court; Domstolens jurisdiktion,

(c) The person acts reasonably c) vidtog skäliga åtgärder för to defend himself or herself or att försvara sig själv eller någon another person or, in the case of annan eller, i fall av war crimes, property which is krigsförbrytelse, försvara egenessential for the survival of the dom av väsentlig betydelse för sin person or another person or egen eller någon annans överlevproperty which is essential for nad eller egendom av väsentlig accomplishing a military mission, betydelse för att fullfölja ett against an imminent and militärt uppdrag mot överunlawful use of force in a manner hängande och olagligt bruk av proportionate to the degree of våld på ett sätt som stod i danger to the person or the other proportion till den grad av fara person or property protected. The den skyddade personen själv eller fact that the person was involved den andra personen eller in a defensive operation conduc- egendomen var utsatt för. Den ted by forces shall not in itself omständighet att någon deltog i constitute a ground for excluding en defensiv operation som utcriminal responsibility under this fördes av väpnade styrkor skall subparagraph; inte i sig själv utgöra ansvars-

frihetsgrund enligt detta stycke,

(d) The conduct which is d) den gärning som påstås alleged to constitute a crime utgöra ett brott som omfattas av within the jurisdiction of the Domstolens jurisdiktion föran- Court has been caused by duress leddes av tvång orsakat av överresulting from a threat of hängande hot mot liv eller av

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 295

imminent death or of continuing pågående eller överhängande fara or imminent serious bodily harm för allvarlig kroppsskada för against that person or another personen själv eller för någon person, and the person acts annan och personens handlade necessarily and reasonably to var nödvändigt och försvarligt för avoid this threat, provided that att undvika hotet, under the person does not intend to förutsättning att inte större skada cause a greater harm than the one avsågs orsakas än den skada som sought to be avoided. Such a söktes avvärjas. Ett sådant hot threat may either be: kan antingen

(i) Made by other persons; or i) komma från andra

personer, eller

(ii) Constituted by other ii) utgöras av andra omcircumstances beyond that ständligheter som ligger utanför person's control. hans eller hennes kontroll.

2. The Court shall determine 2. Domstolen skall avgöra om the applicability of the grounds de grunder för ansvarsfrihet som for excluding criminal responsi- avses i denna stadga skall bility provided for in this Statute tillämpas i den aktuella saken. to the case before it.

3. At trial, the Court may 3. Vid rättegången får Domconsider a ground for excluding stolen pröva andra ansvarsfrihetscriminal responsibility other than grunder än de som avses i punkt those referred to in paragraph 1 1 i denna artikel då en sådan where such a ground is derived grund följer av tillämplig lag i from applicable law as set forth enlighet med artikel 21. Det in article 21. The procedures förfarande som skall gälla för relating to the consideration of prövning av sådana grunder skall such a ground shall be provided närmare anges i bevis- och for in the Rules of Procedure and förfarandereglerna. Evidence.

Article 32 Artikel 32 Mistake of fact or mistake of Faktisk villfarelse eller law rättsvillfarelse

1. A mistake of fact shall be a 1. Faktisk villfarelse får ground for excluding criminal endast åberopas som grund för responsibility only if it negates ansvarsfrihet, om den innebär att the mental element required by de subjektiva rekvisit som brottet the crime. förutsätter inte är uppfyllda.

2. A mistake of law as to 2. Rättsvillfarelse i fråga om whether a particular type of huruvida viss typ av gärning conduct is a crime within the utgör ett brott som omfattas av

296 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

jurisdiction of the Court shall not Domstolens jurisdiktion får inte be a ground for excluding crimi- åberopas som grund för nal responsibility. A mistake of ansvarsfrihet. En rättsvillfarelse law may, however, be a ground får dock åberopas som grund för for excluding criminal responsi- ansvarsfrihet, om den innebär att bility if it negates the mental de subjektiva rekvisit som brottet element required by such a crime, förutsätter inte är uppfyllda eller or as provided for in article 33. om artikel 33 är tillämplig.

Article 33 Artikel 33 Superior orders and Befallning av förman och prescription of law skyldighet att lyda

1. The fact that a crime within 1. Den omständighet att ett the jurisdiction of the Court has brott som omfattas av Domstolens been committed by a person jurisdiktion har utförts av någon pursuant to an order of a på befallning av en regering eller Government or of a superior, en militär eller civil förman skall whether military or civilian, shall inte frita någon från rättsligt not relieve that person of criminal ansvar, såvida inte responsibility unless:

(a) The person was under a a) personen hade rättslig legal obligation to obey orders of skyldighet att åtlyda befallningen the Government or the superior från regeringen eller från förin question; mannen i fråga, och

(b) The person did not know b) personen inte visste att that the order was unlawful; and befallningen var rättsstridig, och

(c) The order was not mani- c) befallningen inte var festly unlawful. uppenbart rättsstridig.

2. For the purposes of this 2. I den mening som avses i article, orders to commit denna artikel är en befallning att genocide or crimes against begå folkmord eller brott mot humanity are manifestly mänskligheten uppenbart rättsunlawful. stridig.

PART 4. COMPOSITION AND DEL 4 DOMSTOLENS ADMINISTRATION OF THE SAMMANSÄTTNING OCH COURT ADMINISTRATION

Article 34 Artikel 34 Organs of the Court Domstolens organ

The Court shall be composed Domstolen skall bestå av of the following organs: följande organ:

(a) The Presidency; a) Presidiet.

(b) An Appeals Division, a b) En överklagandeavdelning,

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 297

Trial Division and a Pre-Trial en rättegångsavdelning och en Division; förundersökningsavdelning.

(c) The Office of the c) Åklagarens kansli. Prosecutor;

(d) The Registry. d) Registratorskontoret.

Article 35 Artikel 35 Service of judges Domarnas tjänstgöring

1. All judges shall be elected 1. Alla domare skall väljas till as full-time members of the Court ledamöter av Domstolen på heltid and shall be available to serve on och vara tillgängliga för sådan that basis from the commence- tjänstgöring från början av sin ment of their terms of office. ämbetsperiod.

2. The judges composing the 2. De domare som ingår i Presidency shall serve on a full- presidiet skall tjänstgöra på heltid time basis as soon as they are så snart de har valts. elected.

3. The Presidency may, on the 3. Presidiet får med hänsyn basis of the workload of the Court till Domstolens arbetsbörda och i and in consultation with its mem- samråd med dess ledamöter från bers, decide from time to time to tid till annan fatta beslut om i what extent the remaining judges vilken utsträckning övriga shall be required to serve on a domare skall vara skyldiga att full-time basis. Any such tjänstgöra på heltid. Dessa beslut arrangement shall be without skall inte inverka på bestämmelprejudice to the provisions of serna i artikel 40. article 40.

4. The financial arrangements 4. De ekonomiska förhållanfor judges not required to serve dena för domare som inte är skylon a full-time basis shall be made diga att tjänstgöra på heltid skall in accordance with article 49. bestämmas i enlighet med artikel

49.

Article 36 Artikel 36 Qualifications, nomination Kvalifikationskrav, nomineand election of judges ring och val av domare

1. Subject to the provisions of 1. Med förbehåll för bestämparagraph 2, there shall be 18 melserna i punkt 2 skall Domjudges of the Court. stolen ha 18 domare.

2. (a) The Presidency, acting 2. a) Presidiet får på Domon behalf of the Court, may stolens vägnar föreslå en ökning propose an increase in the av det antal domare som anges i number of judges specified in punkt 1 med angivande av de

298 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

paragraph 1, indicating the skäl varför det bedöms vara nödreasons why this is considered vändigt och lämpligt. Reginecessary and appropriate. The stratorn skall omgående under- Registrar shall promptly circulate rätta alla stadgeparter om varje any such proposal to all States sådant förslag. Parties.

(b) Any such proposal shall b) Varje sådant förslag skall then be considered at a meeting därefter bedömas vid ett möte of the Assembly of States Parties med partsförsamlingen som skall to be convened in accordance sammankallas i enlighet med with article 112. The proposal artikel 112. Förslaget skall anses shall be considered adopted if vara antaget om det har godkänts approved at the meeting by a vote av mötet med två tredjedels of two thirds of the members of majoritet av partsförsamlingens the Assembly of States Parties medlemmar och träda i kraft vid and shall enter into force at such den tidpunkt som partsförsamtime as decided by the Assembly lingen bestämmer. of States Parties.

(c) (i) Once a proposal for an c) i) När ett förslag om increase in the number of judges ökning av antalet domare har has been adopted under subpara- antagits i enlighet med stycke b graph (b), the election of the ovan, skall valet av ytterligare additional judges shall take place domare ske vid nästkommande at the next session of the möte med partsförsamlingen i Assembly of States Parties in enlighet med vad som föreskrivs i accordance with paragraphs 3 to punkterna 3-8 i denna artikel och 8, and article 37, paragraph 2; i artikel 37.2.

(ii) Once a proposal for an ii) När ett förslag om ökning increase in the number of judges av antalet domare har antagits has been adopted and brought och trätt i kraft i enlighet med into effect under subparagraphs stycke b och c i ovan, skall (b) and (c) (i), it shall be open to presidiet ha rätt att när som helst the Presidency at any time därefter, om Domstolens arbetsthereafter, if the workload of the börda berättigar det, föreslå en Court justifies it, to propose a minskning av antalet domare, reduction in the number of under förutsättning att antalet judges, provided that the number domare inte blir lägre än det of judges shall not be reduced antal som anges i punkt 1 i denna below that specified in paragraph artikel. Ett sådant förslag skall 1. The proposal shall be dealt behandlas i enlighet med det with in accordance with the förfarande som föreskrivs i stycke procedure laid down in a och b ovan. Om förslaget antas, subparagraphs (a) and (b). In the skall antalet domare successivt event that the proposal is minskas vartefter de tjänst-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 299

adopted, the number of judges görande domarnas ämbetstid shall be progressively decreased löper ut till dess att det nödas the terms of office of serving vändiga antalet har uppnåtts. judges expire, until the necessary number has been reached.

3. (a) The judges shall be 3. a) Domarna skall väljas chosen from among persons of bland personer som har hög high moral character, impartiality moral, opartiskhet och integritet and integrity who possess the och de kvalifikationer som krävs i qualifications required in their deras respektive stater för utnämrespective States for appointment ning till de högsta domarto the highest judicial offices. ämbetena.

(b) Every candidate for b) Varje kandidat för val till election to the Court shall: en post vid Domstolen skall

(i) Have established i) ha erkänd kompetens i competence in criminal law and straffrätt och straffprocessrätt och procedure, and the necessary ha nödvändig relevant erfarenhet relevant experience, whether as från brottmål, antingen som judge, prosecutor, advocate or in domare, åklagare, försvarare eller other similar capacity, in i någon annan motsvarande egencriminal proceedings; or skap eller,

(ii) Have established compe- ii) ha erkänd kompetens inom tence in relevant areas of interna- relevanta områden av folkrätten tional law such as international såsom internationell humanitär humanitarian law and the law of rätt och mänskliga rättigheter human rights, and extensive samt ha omfattande erfarenhet i experience in a professional legal ett juridiskt yrke som är relevant capacity which is of relevance to för Domstolens dömande the judicial work of the Court; uppgifter.

(c) Every candidate for c) Varje kandidat för val till election to the Court shall have Domstolen skall ha utmärkta an excellent knowledge of and be kunskaper i och flytande fluent in at least one of the behärska minst ett av Domstolens working languages of the Court. arbetsspråk.

4. (a) Nominations of 4. a) Nominering av candidates for election to the kandidater för val till Domstolen Court may be made by any State får göras av varje part i denna Party to this Statute, and shall be stadga och skall göras antingen made either:

(i) By the procedure for the i) genom förfarandet för nomination of candidates for nominering av kandidater till de appointment to the highest högsta domarämbetena i staten i judicial offices in the State in fråga, eller

300 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

question; or

(ii) By the procedure provided ii) genom förfarandet för for the nomination of candidates nominering av kandidater till for the International Court of Internationella domstolen enligt Justice in the Statute of that den domstolens stadga. Court.

Nominations shall be accom- Nomineringar skall åtföljas av panied by a statement in the en förklaring som med tillräcklig necessary detail specifying how noggrannhet anger hur the candidate fulfils the require- kandidaten uppfyller kraven i ments of paragraph 3. punkt 3 i denna artikel.

(b) Each State Party may put b) Varje stadgepart får föreslå forward one candidate for any en kandidat för varje givet val, given election who need not som inte nödvändigtvis måste necessarily be a national of that vara medborgare i den stadge- State Party but shall in any case parten men som i vart fall skall be a national of a State Party. vara medborgare i någon

stadgepart.

(c) The Assembly of States c) Partsförsamlingen får be- Parties may decide to establish, if sluta att, om det är ändamålsenappropriate, an Advisory ligt, inrätta en rådgivande nomi- Committee on nominations. In neringskommitté. Kommitténs that event, the Committee's sammansättning och mandat composition and mandate shall be skall bestämmas av partsestablished by the Assembly of församlingen. States Parties.

5. For the purposes of the 5. I valet skall det finnas två election, there shall be two lists of kandidatlistor, nämligen: candidates:

List A containing the names lista A, som upptar namnen of candidates with the på de kandidater som har de qualifications specified in kvalifikationer som anges i punkt paragraph 3 (b) (i); and 3 b i, och

List B containing the names lista B, som upptar namnen of candidates with the på de kandidater som har de qualifications specified in kvalifikationer som anges i punkt paragraph 3 (b) (ii). 3 b ii.

A candidate with sufficient En kandidat som uppfyller qualifications for both lists may kvalifikationerna i båda listorna choose on which list to appear. At får välja lista att stå upptagen på. the first election to the Court, at Vid det första valet till Domleast nine judges shall be elected stolen skall minst nio domare from list A and at least five väljas från lista A och minst fem judges from list B. Subsequent från lista B. Följande val skall

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 301

elections shall be so organized as vara så ordnade att motsvarande to maintain the equivalent proportion i Domstolen mellan proportion on the Court of judges domare kvalificerade i de båda qualified on the two lists. listorna bibehålls.

6. (a) The judges shall be 6. a) Domarna skall väljas i elected by secret ballot at a sluten omröstning vid ett möte meeting of the Assembly of States med partsförsamlingen, vilket Parties convened for that purpose skall sammankallas i detta syfte i under article 112. Subject to enlighet med artikel 112. Med paragraph 7, the persons elected förbehåll för bestämmelserna i to the Court shall be the 18 punkt 7 skall de som väljs till candidates who obtain the highest Domstolen vara de 18 kandidater number of votes and a two-thirds som får det högsta antalet röster majority of the States Parties och två tredjedels majoritet av present and voting. närvarande och röstande stadge-

parter.

(b) In the event that a b) Om ett tillräckligt antal sufficient number of judges is not domare inte har valts vid den elected on the first ballot, första omröstningen, skall yttersuccessive ballots shall be held in ligare omröstningar hållas i accordance with the procedures enlighet med förfarandet i stycke laid down in subparagraph (a) a i denna punkt tills det återuntil the remaining places have stående antalet platser har fyllts. been filled.

7. No two judges may be 7. Två domare får inte vara nationals of the same State. A medborgare i samma stat. Den person who, for the purposes of som med avseende på ledamotmembership of the Court, could skap av Domstolen kan betraktas be regarded as a national of more som medborgare i mer än en stat than one State shall be deemed to skall anses vara medborgare i den be a national of the State in stat där personen normalt utövar which that person ordinarily sina medborgerliga och politiska exercises civil and political rättigheter. rights.

8. (a) The States Parties shall, 8. a) Vid val av domare skall in the selection of judges, take parterna beakta behovet av att into account the need, within the bland Domstolens ledamöter membership of the Court, for: tillgodose:

(i) The representation of the i) att de huvudsakliga rättsprincipal legal systems of the systemen i världen är represenworld; terade,

(ii) Equitable geographical ii) en skälig geografisk representation; and representation, och

302 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(iii) A fair representation of iii) en rättvis representation female and male judges. av kvinnliga och manliga

domare.

(b) States Parties shall also b) Stadgeparterna skall också take into account the need to beakta behovet av att inkludera include judges with legal exper- domare med juridisk sakkunskap tise on specific issues, including, i särskilda frågor, däribland, men but not limited to, violence inte begränsat till, våld mot against women or children. kvinnor och barn.

9. (a) Subject to subparagraph 9. a) Med förbehåll för (b), judges shall hold office for a bestämmelserna i stycke b i term of nine years and, subject to denna punkt skall domarna subparagraph (c) and to article tjänstgöra under en tid av nio år 37, paragraph 2, shall not be och skall, med förbehåll för eligible for re-election. bestämmelserna i stycke c i denna

punkt och artikel 37.2, inte kunna

omväljas.

(b) At the first election, one b) Vid det första valet skall en third of the judges elected shall tredjedel av de valda domarna be selected by lot to serve for a genom lottdragning utses att term of three years; one third of tjänstgöra under en tid av tre år, the judges elected shall be en tredjedel av de valda domarna selected by lot to serve for a term skall genom lottdragning utses att of six years; and the remainder tjänstgöra under en tid av sex år shall serve for a term of nine och återstoden skall tjänstgöra years. under en tid av nio år.

(c) A judge who is selected to c) En domare som utses att serve for a term of three years tjänstgöra under en tid av tre år i under subparagraph (b) shall be enlighet med stycke b ovan skall eligible for re-election for a full kunna omväljas för en hel period. term.

10. Notwithstanding 10. Utan hinder av bestämparagraph 9, a judge assigned to melserna i punkt 9 skall en a Trial or Appeals Chamber in domare som avdelats för en rätteaccordance with article 39 shall gångs- eller överklagandekamcontinue in office to complete any mare i enlighet med artikel 39 trial or appeal the hearing of kvarstanna i tjänst för att avsluta which has already commenced handläggningen av ett mål som before that Chamber. redan har inletts vid den

kammaren.

Article 37 Artikel 37 Judicial vacancies Vakanser bland domarna

1. In the event of a vacancy, 1. Vakanser skall fyllas

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 303

an election shall be held in accor- genom val i enlighet med artikel dance with article 36 to fill the 36. vacancy.

2. A judge elected to fill a 2. En domare som har valts vacancy shall serve for the att besätta en vakant befattning remainder of the predecessor's skall tjänstgöra under återstoden term and, if that period is three av företrädarens ämbetsperiod years or less, shall be eligible for och skall, om denna tid är högst re-election for a full term under tre år, kunna omväljas för en hel article 36. period i enlighet med artikel 36.

Article 38 Artikel 38 The Presidency Presidiet

1. The President and the First 1. Presidenten och första och and Second Vice-Presidents shall andre vicepresidenterna skall be elected by an absolute majority väljas av domarna med absolut of the judges. They shall each majoritet. De skall tjänstgöra serve for a term of three years or under en tid av tre år eller till until the end of their respective slutet av sin respektive ämbetsterms of office as judges, which- period som domare, beroende på ever expires earlier. They shall be vilken tid som först utlöper. De eligible for re-election once. skall kunna omväljas en gång.

2. The First Vice-President 2. Den förste vicepresidenten shall act in place of the President skall tjänstgöra i presidentens in the event that the President is ställe om denne har förhinder unavailable or disqualified. The eller är jävig. Den andre vice- Second Vice-President shall act presidenten skall tjänstgöra i in place of the President in the presidentens ställe om både presievent that both the President and denten och förste vicepresidenten the First Vice-President are har förhinder eller är jäviga. unavailable or disqualified.

3. The President, together 3. Presidenten skall tillsamwith the First and Second Vice- mans med förste och andre vice- Presidents, shall constitute the presidenterna utgöra presidiet, Presidency, which shall be vilket skall ha ansvaret för: responsible for:

(a) The proper administration a) behörig administration av of the Court, with the exception Domstolen med undantag för of the Office of the Prosecutor; åklagarens kansli, och and

(b) The other functions b) de övriga uppgifter som conferred upon it in accordance tillkommer det i enlighet med with this Statute. denna stadga.

304 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

4. In discharging its respon- 4. Vid uppfyllandet av sina sibility under paragraph 3 (a), the förpliktelser enligt punkt 3 a i Presidency shall coordinate with denna artikel skall presidiet samand seek the concurrence of the ordna sin verksamhet med och Prosecutor on all matters of söka uppnå enighet med åklamutual concern. garen i alla frågor av gemensamt

intresse.

Article 39 Artikel 39 Chambers Domstolens kammare

1. As soon as possible after 1. Så snart som möjligt efter the election of the judges, the det att domarna har valts skall Court shall organize itself into Domstolen organiseras i de avdelthe divisions specified in article ningar som anges i artikel 34 b. 34, paragraph (b). The Appeals Överklagandeavdelningen skall Division shall be composed of the bestå av presidenten och fyra President and four other judges, andra domare, rättegångsavdelthe Trial Division of not less than ningen av minst sex domare och six judges and the Pre-Trial förundersökningsavdelningen av Division of not less than six minst sex domare. Uppdelningen judges. The assignment of judges av domare på avdelningarna skall to divisions shall be based on the grundas på beskaffenheten av de nature of the functions to be uppgifter som skall fullgöras vid performed by each division and varje avdelning och de kvalifikathe qualifications and experience tioner och den erfarenhet som de of the judges elected to the Court, till Domstolen valda domarna in such a way that each division besitter, så att det vid varje shall contain an appropriate avdelning skall finnas en lämplig combination of expertise in kombination av sakkunskap i criminal law and procedure and straffrätt, straffprocessrätt och in international law. The Trial folkrätt. I rättegångsavdelningen and Pre-Trial Divisions shall be och förundersökningsavdelningen composed predominantly of skall huvudsakligen ingå domare judges with criminal trial med erfarenhet i brottmål. experience.

2. (a) The judicial functions of 2. a) Domstolens dömande the Court shall be carried out in uppgifter skall i varje avdelning each division by Chambers. fullgöras av kammare.

(b) (i) The Appeals Chamber b) i) Överklagandekammaren shall be composed of all the skall bestå av samtliga domare i judges of the Appeals Division; överklagandeavdelningen.

(ii) The functions of the Trial ii) Rättegångskammarens Chamber shall be carried out by uppgifter skall fullgöras av tre three judges of the Trial Division; domare i rättegångsavdelningen.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 305

(iii) The functions of the Pre- iii) Förundersökningskamma- Trial Chamber shall be carried rens uppgifter skall fullgöras av out either by three judges of the tre domare i förundersöknings- Pre-Trial Division or by a single avdelningen eller av en enskild judge of that division in domare i den avdelningen i enligaccordance with this Statute and het med denna stadga och bevisthe Rules of Procedure and och förfarandereglerna. Evidence;

(c) Nothing in this paragraph c) Ingen bestämmelse i denna shall preclude the simultaneous punkt skall hindra att det samconstitution of more than one tidigt inrättas mer än en rätte- Trial Chamber or Pre-Trial gångskammare eller förunder- Chamber when the efficient sökningskammare om det krävs management of the Court's för en effektiv handläggning av workload so requires. Domstolens arbetsuppgifter.

3. (a) Judges assigned to the 3. a) Domare som avdelats för Trial and Pre-Trial Divisions rättegångs- och förundersökshall serve in those divisions for a ningsavdelningarna skall tjänstperiod of three years, and there- göra där under en tid om tre år after until the completion of any och därefter till dess att de mål case the hearing of which has al- vid avdelningen där förfarandet ready commenced in the division har inletts är avslutade. concerned.

(b) Judges assigned to the b) Domare som avdelats för Appeals Division shall serve in överklagandeavdelningen skall that division for their entire term tjänstgöra där under hela sin of office. tjänstgöringstid.

4. Judges assigned to the 4. Domare som avdelats för Appeals Division shall serve only överklagandeavdelningen skall in that division. Nothing in this endast tjänstgöra där. Ingen bearticle shall, however, preclude stämmelse i denna artikel skall the temporary attachment of dock hindra att en domare tilljudges from the Trial Division to fälligt avdelas från rättegångsthe Pre-Trial Division or vice avdelningen till förundersökversa, if the Presidency considers ningsavdelningen och tvärtom, that the efficient management of om presidiet anser att det krävs the Court's workload so requires, för en effektiv handläggning av provided that under no Domstolens arbetsuppgifter under circumstances shall a judge who förutsättning att en domare som has participated in the pre-trial har deltagit i förberedelsestadiet phase of a case be eligible to sit av ett mål inte under några omon the Trial Chamber hearing ständliggheter får detta i den that case. rättegångskammare som prövar

306 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

samma mål.

Article 40 Artikel 40 Independence of the judges Domarnas oberoende

1. The judges shall be 1. Domarna skall vara independent in the performance oberoende vid fullgörandet av of their functions. sina uppgifter.

2. Judges shall not engage in 2. Domarna skall inte inlåta any activity which is likely to sig på någon verksamhet som interfere with their judicial skulle kunna vara oförenlig med functions or to affect confidence deras uppgifter som domare eller in their independence. väcka tvivel om deras oberoende.

3. Judges required to serve on 3. Domare som är skyldiga att a full-time basis at the seat of the tjänstgöra på heltid där Court shall not engage in any Domstolen har sitt säte får inte other occupation of a professional ägna sig åt annan nature. yrkesverksamhet.

4. Any question regarding the 4. Frågor om tillämpningen application of paragraphs 2 and 3 av punkterna 2 och 3 i denna shall be decided by an absolute artikel skall avgöras med absolut majority of the judges. Where any majoritet av domarna. Om en such question concerns an sådan fråga rör en enskild individual judge, that judge shall domare, skall den domaren inte not take part in the decision. delta i beslutet.

Article 41 Artikel 41 Excusing and disqualifica- Befrielse från uppgift och tion of judges jäv för domare

1. The Presidency may, at the 1. På begäran av en domare request of a judge, excuse that får presidiet, i enlighet med judge from the exercise of a bevis- och förfarandereglerna, function under this Statute, in befria den domaren från accordance with the Rules of fullgörandet av en uppgift enligt Procedure and Evidence. denna stadga.

2. (a) A judge shall not 2. a) En domare skall inte participate in any case in which delta i handläggningen av något his or her impartiality might mål där hans eller hennes oparreasonably be doubted on any tiskhet skäligen kan ifrågasättas ground. A judge shall be på någon grund. En domare skall disqualified from a case in förklaras jävig i ett mål i enlighet accordance with this paragraph med denna punkt bland annat om if, inter alia, that judge has domaren tidigare i någon egenpreviously been involved in any skap har haft befattning med capacity in that case before the målet vid Domstolen eller med ett

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 307

Court or in a related criminal därtill relaterat brottmål på natiocase at the national level nell nivå i vilket den som är föreinvolving the person being mål för förundersökning eller investigated or prosecuted. A lagföring är inblandad. En judge shall also be disqualified on domare skall också förklaras such other grounds as may be jävig på de grunder som kan provided for in the Rules of föreskrivas i bevis- och Procedure and Evidence. förfarandereglerna.

(b) The Prosecutor or the b) Åklagaren eller den som är person being investigated or föremål för förundersökning eller prosecuted may request the lagföring får begära att en disqualification of a judge under domare förklaras jävig med stöd this paragraph. av denna punkt.

(c) Any question as to the c) Frågor om domarjäv skall disqualification of a judge shall avgöras med absolut majoritet av be decided by an absolute domarna. Den ifrågasatte domamajority of the judges. The ren skall ha rätt att framlägga challenged judge shall be entitled sina synpunkter men får inte to present his or her comments on delta i avgörandet. the matter, but shall not take part in the decision.

Article 42 Artikel 42 The Office of the Prosecutor Åklagarens kansli

1. The Office of the 1. Åklagarens kansli skall Prosecutor shall act fungera oberoende som ett independently as a separate organ särskilt organ inom Domstolen. of the Court. It shall be Kansliet skall ansvara för att ta responsible for receiving referrals emot hänskjutanden och sakligt and any substantiated information grundade uppgifter om brott som on crimes within the jurisdiction omfattas av Domstolens jurisof the Court, for examining them diktion för att utreda dem och för and for conducting investigations att genomföra förundersökning and prosecutions before the och åtal vid Domstolen. En Court. A member of the Office medlem av kansliet skall inte shall not seek or act on begära eller handla på instruktion instructions from any external från någon utomstående källa. source.

2. The Office shall be headed 2. Kansliet skall ledas av by the Prosecutor. The Prosecutor åklagaren. Åklagaren skall ha shall have full authority over the full beslutanderätt avseende management and administration ledningen och administrationen of the Office, including the staff, av kansliet och dess personal,

308 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

facilities and other resources lokaler och övriga resurser. thereof. The Prosecutor shall be Åklagaren skall biträdas av en assisted by one or more Deputy eller flera biträdande åklagare Prosecutors, who shall be entitled som skall ha befogenhet att to carry out any of the acts fullgöra alla de uppgifter som required of the Prosecutor under åligger åklagaren enligt denna this Statute. The Prosecutor and stadga. Åklagaren och de the Deputy Prosecutors shall be of biträdande åklagarna skall vara different nationalities. They shall av olika nationalitet. De skall serve on a full-time basis. tjänstgöra på heltid.

3. The Prosecutor and the 3. Åklagaren och de Deputy Prosecutors shall be biträdande åklagarna skall vara persons of high moral character, personer med hög moralisk be highly competent in and have karaktär samt vara mycket extensive practical experience in kunniga i och ha omfattande the prosecution or trial of praktisk erfarenhet av åtal eller criminal cases. They shall have dömande i brottmål. De skall ha an excellent knowledge of and be utmärkta kunskaper i och fluent in at least one of the flytande behärska minst ett av working languages of the Court. Domstolen arbetsspråk.

4. The Prosecutor shall be 4. Åklagaren skall väljas i elected by secret ballot by an sluten omröstning med absolut absolute majority of the members majoritet av medlemmarna i of the Assembly of States Parties. partsförsamlingen. De biträdande The Deputy Prosecutors shall be åklagarna skall väljas på samma elected in the same way from a sätt från en lista över kandidater list of candidates provided by the som har upprättats av åklagaren. Prosecutor. The Prosecutor shall Åklagaren skall nominera tre nominate three candidates for kandidater till varje plats som each position of Deputy Prose- biträdande åklagare som skall cutor to be filled. Unless a shorter fyllas. Såvida inte en kortare term is decided upon at the time ämbetsperiod beslutas vid tiden of their election, the Prosecutor för deras val, skall åklagaren och and the Deputy Prosecutors shall de biträdande åklagarna inneha hold office for a term of nine sina ämbeten i nio år och inte years and shall not be eligible for kunna omväljas. re-election.

5. Neither the Prosecutor nor 5. Varken åklagaren eller de a Deputy Prosecutor shall engage biträdande åklagarna skall inlåta in any activity which is likely to sig på någon verksamhet som kan interfere with his or her prosecu- antas vara oförenlig med upptorial functions or to affect confi- gifterna som åklagare eller väcka dence in his or her independence. tvivel om hans eller hennes They shall not engage in any oberoende. De får inte ägna sig åt

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 309

other occupation of a professional annan yrkesverksamhet. nature.

6. The Presidency may excuse 6. Presidiet får på åklagarens the Prosecutor or a Deputy eller en biträdande åklagares Prosecutor, at his or her request, begäran befria honom eller henne from acting in a particular case. från att ha befattning med ett

visst mål.

7. Neither the Prosecutor nor 7. Varken åklagaren eller en a Deputy Prosecutor shall biträdande åklagare skall delta i participate in any matter in which handläggningen av ett mål i their impartiality might vilket deras opartiskhet skäligen reasonably be doubted on any kan ifrågasättas på någon grund. ground. They shall be De skall förklaras jäviga i ett mål disqualified from a case in i enlighet med denna punkt bland accordance with this paragraph annat om de tidigare i någon if, inter alia, they have previously egenskap har haft befattning med been involved in any capacity in målet vid Domstolen eller med ett that case before the Court or in a därtill relaterat brottmål på related criminal case at the natio- nationell nivå, i vilket den som är nal level involving the person föremål för förundersökning eller being investigated or prosecuted. lagföring är inblandad.

8. Any question as to the 8. Frågor om jäv för disqualification of the Prosecutor åklagaren eller en biträdande or a Deputy Prosecutor shall be åklagare skall avgöras av decided by the Appeals Chamber. överklagandekammaren.

(a) The person being a) Den som är föremål för investigated or prosecuted may at förundersökning eller lagföring any time request the får när som helst begära att disqualification of the Prosecutor åklagaren eller en biträdande or a Deputy Prosecutor on the åklagare förklaras jävig med stöd grounds set out in this article; av denna artikel.

(b) The Prosecutor or the De- b) Berörd åklagare eller puty Prosecutor, as appropriate, biträdande åklagare skall ha rätt shall be entitled to present his or att framlägga sina synpunkter i her comments on the matter; frågan.

9. The Prosecutor shall 9. Åklagaren skall utse appoint advisers with legal rådgivare som besitter juridisk expertise on specific issues, sakkunskap i särskilda frågor, including, but not limited to, däribland, men inte begränsat till, sexual and gender violence and sexuellt och genusrelaterat våld violence against children. samt våld mot barn.

310 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Article 43 Artikel 43 The Registry Registratorskontoret

1. The Registry shall be 1. Registratorskontoret skall responsible for the non-judicial ansvara för den icke-rättskipande aspects of the administration and administrationen av och stödet servicing of the Court, without till Domstolen utan att det skall prejudice to the functions and inverka på åklagarens uppgifter powers of the Prosecutor in och befogenheter enligt artikel accordance with article 42. 42.

2. The Registry shall be 2. Registratorskontoret skall headed by the Registrar, who ledas av registratorn, som skall shall be the principal vara Domstolens högsta administrative officer of the administrativa tjänsteman. Court. The Registrar shall Registratorn skall vid exercise his or her functions fullgörandet av sina uppgifter under the authority of the vara underställd domstols- President of the Court. presidenten.

3. The Registrar and the 3. Registratorn och biträdande Deputy Registrar shall be persons registratorn skall vara personer of high moral character, be med hög moralisk karaktär och highly competent and have an ha utmärkta kunskaper i och excellent knowledge of and be flytande behärska minst ett av fluent in at least one of the Domstolens arbetsspråk working languages of the Court.

4. The judges shall elect the 4. Domarna skall välja Registrar by an absolute majority registratorn genom sluten by secret ballot, taking into omröstning med absolut majoritet account any recommendation by och med beaktande av eventuella the Assembly of States Parties. If rekommendationer från partsförthe need arises and upon the samlingen. Vid behov skall recommendation of the Registrar, domarna på rekommendation av the judges shall elect, in the same registratorn på samma sätt välja manner, a Deputy Registrar. en biträdande registrator.

5. The Registrar shall hold 5. Registratorn skall ha en office for a term of five years, ämbetstid om fem år, skall kunna shall be eligible for re-election omväljas en gång och skall once and shall serve on a full- tjänstgöra på heltid. Den time basis. The Deputy Registrar biträdande registratorn skall ha shall hold office for a term of five en ämbetstid om fem år eller den years or such shorter term as may kortare tid som domarna kan be decided upon by an absolute besluta med absolut majoritet och majority of the judges, and may kan väljas för att kunna stå till be elected on the basis that the förfogande för att tjänstgöra vid Deputy Registrar shall be called behov.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 311

upon to serve as required.

6. The Registrar shall set up a 6. Registratorn skall inom Victims and Witnesses Unit registratorskontoret upprätta en within the Registry. This Unit brottsoffer- och vittnesenhet. shall provide, in consultation Denna enhet skall i samråd med with the Office of the Prosecutor, åklagarens kansli tillhandahålla protective measures and security skyddsåtgärder och säkerhetsarrangements, counselling and arrangemang, rådgivning samt other appropriate assistance for annan erforderlig hjälp till witnesses, victims who appear vittnen, brottsoffer som uppträder before the Court, and others who inför Domstolen och andra are at risk on account of personer som är utsatta för fara testimony given by such till följd av vittnesmål som witnesses. The Unit shall include lämnats av sådana vittnen. I staff with expertise in trauma, enheten skall ingå personer med including trauma related to sakkunskap om trauma, däribland crimes of sexual violence. trauman som sammanhänger med

sexuella våldsbrott.

Article 44 Artikel 44 Staff Personal

1. The Prosecutor and the 1. Åklagaren och registratorn Registrar shall appoint such skall utnämna den kvalificerade qualified staff as may be required personal som erfordras i deras to their respective offices. In the kanslier. För åklagarens del skall case of the Prosecutor, this shall däri ingå tillsättning av utredare. include the appointment of investigators.

2. In the employment of staff, 2. Vid anställning av personal the Prosecutor and the Registrar skall åklagaren och registratorn shall ensure the highest standards tillgodose högsta möjliga krav på of efficiency, competency and effektivitet, kompetens och integrity, and shall have regard, integritet och skall, i tillämplig mutatis mutandis, to the criteria utsträckning, beakta de kriterier set forth in article 36, paragraph som anges i artikel 36.8. 8.

3. The Registrar, with the 3. Registratorn skall med agreement of the Presidency and presidiets och åklagarens the Prosecutor, shall propose medgivande föreslå tjänsteföre- Staff Regulations which include skrifter som skall innehålla the terms and conditions upon villkor för anställning, avlöning which the staff of the Court shall och entledigande av Domstolens be appointed, remunerated and personal. Föreskrifterna skall

312 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

dismissed. The Staff Regulations godkännas av partsförsamlingen. shall be approved by the Assembly of States Parties.

4. The Court may, in excep- 4. Domstolen får i tional circumstances, employ the undantagsfall använda sig av expertise of gratis personnel expertkunskap som tillhandahålls offered by States Parties, inter- kostnadsfritt av stadgeparterna governmental organizations or eller av mellanstatliga organisanon-governmental organizations tioner eller frivilligorganisationer to assist with the work of any of för att bistå i arbetet i något av the organs of the Court. The Domstolens organ. Åklagaren får Prosecutor may accept any such anta erbjudanden om sådant offer on behalf of the Office of bistånd för åklagarens kansli. the Prosecutor. Such gratis Partsförsamlingen skall upprätta personnel shall be employed in riktlinjer för hur sådan kostnadsaccordance with guidelines to be fri personal får tas i anspråk. established by the Assembly of States Parties.

Article 45 Artikel 45 Solemn undertaking Högtidlig förklaring

Before taking up their respec- Innan domarna, åklagaren, de tive duties under this Statute, the biträdande åklagarna, registrajudges, the Prosecutor, the torn och den biträdande registra- Deputy Prosecutors, the Registrar torn tillträder sina ämbeten enligt and the Deputy Registrar shall denna stadga skall de vid ett each make a solemn undertaking offentligt domstolssammanträde in open court to exercise his or avge en högtidlig förklaring att her respective functions han eller hon skall fullgöra sina impartially and conscientiously. uppgifter opartiskt och samvets-

grant.

Article 46 Artikel 46 Removal from office Entledigande

1. A judge, the Prosecutor, a 1. En domare, åklagaren, en Deputy Prosecutor, the Registrar biträdande åklagare, registratorn or the Deputy Registrar shall be eller den biträdande registratorn removed from office if a decision skall entledigas, om det beslutas to this effect is made in med stöd av punkt 2 i denna accordance with paragraph 2, in artikel, om den personen cases where that person:

(a) Is found to have a) befinns ha gjort sig skyldig committed serious misconduct or till grovt tjänstefel eller allvarligt a serious breach of his or her åsidosättande av sina skyldigheter

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 313

duties under this Statute, as enligt denna stadga i enlighet provided for in the Rules of med vad som föreskrivs i bevis- Procedure and Evidence; or och förfarandereglerna, eller

(b) Is unable to exercise the b) saknar förmåga att fullgöra functions required by this Statute. de uppgifter som krävs enligt

denna stadga.

2. A decision as to the 2. Beslut om entledigande av removal from office of a judge, en domare, åklagaren eller en the Prosecutor or a Deputy biträdande åklagare enligt punkt Prosecutor under paragraph 1 1 skall fattas av partsförsamshall be made by the Assembly of lingen i sluten omröstning på States Parties, by secret ballot: följande sätt:

( a) In the case of a judge, by a) avseende en domare: med a two-thirds majority of the States två tredjedels majoritet av stadge- Parties upon a recommendation parterna på rekommendation av adopted by a two-thirds majority de övriga domarna antagen med of the other judges; två tredjedels majoritet,

(b) In the case of the b) avseende åklagaren: med Prosecutor, by an absolute absolut majoritet av stadgemajority of the States Parties; parterna,

(c) In the case of a Deputy c) avseende en biträdande Prosecutor, by an absolute åklagare: med absolut majoritet majority of the States Parties av stadgeparterna på åklagarens upon the recommendation of the rekommendation. Prosecutor.

3. A decision as to the 3. Ett beslut om entledigande removal from office of the av registratorn eller den biträ- Registrar or Deputy Registrar dande registratorn skall fattas shall be made by an absolute med absolut majoritet av majority of the judges. domarna.

4. A judge, Prosecutor, 4. När en domares, åkla- Deputy Prosecutor, Registrar or garens, en biträdande åklagares, Deputy Registrar whose conduct registratorns eller den biträdande or ability to exercise the functions registratorns uppförande eller of the office as required by this förmåga att fullgöra de uppgifter Statute is challenged under this som krävs i enlighet med denna article shall have full opportunity stadga ifrågasätts med stöd av to present and receive evidence denna artikel, skall denne ges full and to make submissions in möjlighet att lägga fram och ta accordance with the Rules of emot bevisning och att yttra sig i Procedure and Evidence. The enlighet med bevis- och förperson in question shall not farandereglerna. Den berörda otherwise participate in the personen skall inte på annat sätt

314 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

consideration of the matter. delta i prövningen av ärendet.

Article 47 Artikel 47 Disciplinary measures Disciplinära åtgärder

A judge, Prosecutor, Deputy Om en domare, åklagaren, en Prosecutor, Registrar or Deputy biträdande åklagare, registratorn Registrar who has committed eller den biträdande registratorn misconduct of a less serious har gjort sig skyldig till mindre nature than that set out in article grovt tjänstefel än vad som avses 46, paragraph 1, shall be subject i artikel 46.1, skall disciplinära to disciplinary measures, in åtgärder vidtas i enlighet med accordance with the Rules of bevis- och förfarandereglerna. Procedure and Evidence.

Article 48 Artikel 48 Privileges and immunities Immunitet och privilegier

1. The Court shall enjoy in 1. Domstolen skall inom varje the territory of each State Party stadgeparts territorium åtnjuta such privileges and immunities as den immunitet och de privilegier are necessary for the fulfilment of som är nödvändiga för att its purposes. förverkliga Domstolens syften.

2. The judges, the Prosecutor, 2. Domarna, åklagaren, de the Deputy Prosecutors and the biträdande åklagarna och regi- Registrar shall, when engaged on stratorn och den biträdande regior with respect to the business of stratorn skall, vid fullgörande av the Court, enjoy the same verksamhet för Domstolen eller privileges and immunities as are på Domstolens vägnar, åtnjuta accorded to heads of diplomatic samma immunitet och privilegier missions and shall, after the som medges chefen för en diploexpiry of their terms of office, matisk beskickning och skall, när continue to be accorded immunity deras ämbetsperiod har löpt ut, from legal process of every kind fortsätta att åtnjuta immunitet in respect of words spoken or mot lagföring av alla slag med written and acts performed by avseende på muntliga och skriftthem in their official capacity. liga uttalanden samt åtgärder i

tjänsten.

3. The Deputy Registrar, the 3. Den biträdande registrastaff of the Office of the torn, personalen i åklagarens Prosecutor and the staff of the kansli och registratorskontorets Registry shall enjoy the privileges personal skall åtnjuta den and immunities and facilities immunitet, de privilegier och de necessary for the performance of lättnader som är nödvändiga för their functions, in accordance fullgörandet av deras uppgifter i with the agreement on the enlighet med överenskommelsen

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 315

privileges and immunities of the om Domstolens immunitet och Court. privilegier.

4. Counsel, experts, witnesses 4. Försvarare, sakkunniga, or any other person required to be vittnen och övriga personer vars present at the seat of the Court närvaro fordras vid Domstolens shall be accorded such treatment säte skall medges den behandling as is necessary for the proper som är nödvändig för att functioning of the Court, in Domstolen skall fungera effektivt accordance with the agreement i enlighet med överenskommelon the privileges and immunities sen om Domstolens immunitet of the Court. och privilegier.

5. The privileges and 5. Immunitet och privilegier immunities of: för

(a) A judge or the Prosecutor a) en domare eller åklagaren may be waived by an absolute kan upphävas av en absolut majority of the judges; majoritet av domarna,

(b) The Registrar may be b) registratorn kan upphävas waived by the Presidency; av presidiet,

(c) The Deputy Prosecutors c) en biträdande åklagare och and staff of the Office of the personalen i åklagarens kansli Prosecutor may be waived by the kan upphävas åklagaren, Prosecutor;

(d) The Deputy Registrar and d) den biträdande registratorn staff of the Registry may be och registratorskontorets personal waived by the Registrar. kan upphävas av registratorn.

316 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Article 49 Artikel 49 Salaries, allowances and Löner, arvoden och expenses kostnadsersättning

The judges, the Prosecutor, Domarna, åklagaren, de the Deputy Prosecutors, the biträdande åklagarna, Registrar and the Deputy registratorn och biträdande Registrar shall receive such registratorn skall erhålla de löner, salaries, allowances and expenses arvoden och kostnadsersättningar as may be decided upon by the som partsförsamlingen beslutar. Assembly of States Parties. These Dessa löner och arvoden skall salaries and allowances shall not inte sänkas under vederbörandes be reduced during their terms of ämbetstid. office.

Article 50 Artikel 50 Official and working Officiella språk och languages arbetsspråk

1. The official languages of 1. Domstolens officiella språk the Court shall be Arabic, skall vara arabiska, kinesiska, Chinese, English, French, engelska, franska, ryska och Russian and Spanish. The spanska. Domar som meddelas av judgements of the Court, as well Domstolen och andra beslut i as other decisions resolving grundläggande frågor av fundamental issues before the Domstolen skall offentliggöras på Court, shall be published in the de officiella språken. Presidiet official languages. The skall i enlighet med de kriterier Presidency shall, in accordance som anges i bevis- och with the criteria established by förfarandereglerna avgöra vilka the Rules of Procedure and beslut som skall anses avgöra Evidence, determine which deci- grundläggande frågor i den sions may be considered as resol- mening som avses i denna punkt. ving fundamental issues for the purposes of this paragraph.

2. The working languages of 2. Domstolens arbetsspråk the Court shall be English and skall vara engelska och franska. I French. The Rules of Procedure bevis- och förfarandereglerna and Evidence shall determine the skall fastställas i vilka fall andra cases in which other official officiella språk får användas som languages may be used as arbetsspråk. working languages.

3. At the request of any party 3. På begäran av någon part i to a proceeding or a State allowed en rättegång eller av en stat som to intervene in a proceeding, the har tillåtelse att intervenera i en Court shall authorize a language rättegång skall Domstolen ge

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 317

other than English or French to parten respektive staten tillstånd be used by such a party or State, att använda ett annat språk än provided that the Court considers engelska eller franska, om Domsuch authorization to be adequa- stolen anser detta vara tillräckligt tely justified. motiverat.

Article 51 Artikel 51 Rules of Procedure and Bevis- och förfaranderegler Evidence

1. The Rules of Procedure and 1. Bevis- och förfarande- Evidence shall enter into force reglerna träder i kraft när de har upon adoption by a two-thirds antagits med två tredjedels majority of the members of the majoritet av partsförsamlingens Assembly of States Parties. medlemmar.

2. Amendments to the Rules 2. Ändringar i bevis- och of Procedure and Evidence may förfarandereglerna får föreslås av be proposed by:

(a) Any State Party; a) varje stadgepart,

(b) The judges acting by an b) en absolut majoritet av absolute majority; or domarna,

(c) The Prosecutor. c) åklagaren.

Such amendments shall enter Ändringar träder i kraft när into force upon adoption by a de har antagits med en majoritet two-thirds majority of the mem- av två tredjedelar av partsförsambers of the Assembly of States lingens medlemmar. Parties.

3. After the adoption of the 3. Sedan bevis- och Rules of Procedure and Evidence, förfarandereglerna har antagits in urgent cases where the Rules får domarna, i brådskande fall, do not provide for a specific där reglerna saknar bestämmelser situation before the Court, the om en viss situation som behandjudges may, by a two-thirds las i Domstolen, med två tredjemajority, draw up provisional dels majoritet, upprätta proviso- Rules to be applied until adopted, riska regler för att tillämpas tills amended or rejected at the next de antagits, ändrats eller förordinary or special session of the kastats av partsförsamlingen vid Assembly of States Parties. dess nästkommande ordinarie

eller extraordinarie möte.

4. The Rules of Procedure and 4. Bevis- och förfarande- Evidence, amendments thereto reglerna, ändringar i dessa och and any provisional Rule shall be eventuella provisoriska regler consistent with this Statute. skall vara förenliga med denna Amendments to the Rules of stadga. Ändringar i bevis- och

318 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Procedure and Evidence as well förfarandereglerna och provisoas provisional Rules shall not be riska regler skall inte tillämpas applied retroactively to the retroaktivt till nackdel för någon detriment of the person who is som är föremål för förundersökbeing investigated or prosecuted ning eller lagföring eller som har or who has been convicted. dömts för ett brott.

5. In the event of conflict 5. Vid konflikt mellan between the Statute and the Rules stadgan och bevis- och förof Procedure and Evidence, the farandereglerna skall stadgan ha Statute shall prevail. företräde.

Article 52 Artikel 52 Regulations of the Court Domstolens arbetsordning

1. The judges shall, in 1. Domarna skall i enlighet accordance with this Statute and med denna stadga och bevis- och the Rules of Procedure and förfarandereglerna, med absolut Evidence, adopt, by an absolute majoritet, anta den arbetsordning majority, the Regulations of the för Domstolen som är nödvändig Court necessary for its routine för dess löpande verksamhet. functioning.

2. The Prosecutor and the 2. Åklagaren och registratorn Registrar shall be consulted in the skall konsulteras vid elaboration of the Regulations utformningen av arbetsordningen and any amendments thereto. och ändringar i den.

3. The Regulations and any 3. Arbetsordningen och ändamendments thereto shall take ringar i den träder i kraft när de effect upon adoption unless antas, såvida inte annat beslutas otherwise decided by the judges. av domarna. Omedelbart efter det Immediately upon adoption, they att arbetsordningen har antagits, shall be circulated to States skall den sändas till stadge- Parties for comments. If within parterna för yttrande. Om inga six months there are no invändningar har mottagits från objections from a majority of en majoritet av stadgeparterna States Parties, they shall remain inom sex månader, skall arbetsin force. ordningen fortsätta att gälla.

PART 5. INVESTIGATION DEL 5 FÖRUNDERSÖKNING AND PROSECUTION OCH LAGFÖRING

Article 53 Artikel 53 Initiation of an investigation Inledande av förundersökning

1. The Prosecutor shall, 1. Åklagaren skall, efter att ha having evaluated the information tagit ställning till tillgängliga

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 319

made available to him or her, uppgifter, inleda en förundersökinitiate an investigation unless he ning, förutom om han eller hon or she determines that there is no finner att det saknas skälig grund reasonable basis to proceed under för att vidta ytterligare åtgärder i this Statute. In deciding whether enlighet med denna stadga. I sitt to initiate an investigation, the beslut om inledande av förunder- Prosecutor shall consider sökning skall åklagaren bedöma: whether:

(a) The information available a) om de för åklagaren tillto the Prosecutor provides a gängliga uppgifterna utgör en reasonable basis to believe that a skälig grund att anta att ett brott crime within the jurisdiction of som omfattas av Domstolens the Court has been or is being jurisdiktion har begåtts eller committed; håller på att begås,

(b) The case is or would be b) om saken kan eller skulle admissible under article 17; and kunna tas upp till prövning enligt

artikel 17, och

(c) Taking into account the c) om det med beaktande av gravity of the crime and the inte- brottets svårhetsgrad och brottsrests of victims, there are offrens intressen likväl finns nonetheless substantial reasons to väsentliga skäl att anta att en believe that an investigation förundersökning inte skulle tjäna would not serve the interests of rättvisans intresse. justice.

If the Prosecutor determines Om åklagaren finner att det that there is no reasonable basis inte finns skälig grund för att into proceed and his or her leda en förundersökning och hans determination is based solely on eller hennes beslut uteslutande subparagraph (c) above, he or she har fattats med stöd av stycke c shall inform the Pre-Trial ovan, skall han eller hon Chamber. informera

förundersökningskammaren.

2. If, upon investigation, the 2. Om åklagaren efter Prosecutor concludes that there is genomförd förundersökning not a sufficient basis for a finner att det inte finns tillräcklig prosecution because: grund för åtal därför att

(a) There is not a sufficient a) det saknas tillräckliga rättslegal or factual basis to seek a liga eller sakliga grunder för en warrant or summons under article framställning om häktning eller 58; om kallelse i enlighet med artikel

58,

(b) The case is inadmissible b) saken inte får prövas enligt under article 17; or artikel 17,

320 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(c) A prosecution is not in the c) lagföring inte tjänar rättinterests of justice, taking into visans intresse med hänsyn till account all the circumstances, alla omständigheter, däribland including the gravity of the brottets svårhetsgrad, brottscrime, the interests of victims and offrens intressen samt den the age or infirmity of the alleged påstådda gärningsmannens ålder perpetrator, and his or her role in eller hälsotillstånd och hans eller the alleged crime; hennes roll i det påstådda brottet,

the Prosecutor shall inform skall åklagaren meddela förthe Pre-Trial Chamber and the undersökningskammaren och den State making a referral under stat som har gjort ett article 14 or the Security Council hänskjutande med stöd av artikel in a case under article 13, 14, eller säkerhetsrådet i en sak paragraph (b), of his or her för vilken artikel 13 b gäller, om conclusion and the reasons for sitt beslut och skälen för detta. the conclusion.

3. (a) At the request of the 3. a) På begäran av den stat State making a referral under som har hänskjutit saken med article 14 or the Security Council stöd av artikel 14, eller av under article 13, paragraph (b), säkerhetsrådet med stöd av artikel the Pre-Trial Chamber may 13 b, får förundersökningskamreview a decision of the Prosecu- maren pröva ett beslut som fattats tor under paragraph 1 or 2 not to av åklagaren med stöd av punkt 1 proceed and may request the eller 2 i denna artikel att inte gå Prosecutor to reconsider that vidare i saken och får begära att decision. åklagaren omprövar sitt beslut.

(b) In addition, the Pre-Trial b) Förundersökningskamma- Chamber may, on its own initia- ren får dessutom på eget initiativ tive, review a decision of the Pro- pröva ett beslut av åklagaren att secutor not to proceed if it is inte gå vidare i saken, om detta based solely on paragraph 1 (c) or beslut grundas endast på punkt 1 2 (c). In such a case, the decision c eller 2 c. I så fall gäller of the Prosecutor shall be åklagarens beslut endast om det effective only if confirmed by the bekräftats av förundersöknings- Pre-Trial Chamber. kammaren.

4. The Prosecutor may, at any 4. Åklagaren får när som helst time, reconsider a decision ompröva ett beslut huruvida en whether to initiate an förundersökning skall inledas investigation or prosecution based eller åtal väckas på grund av nya on new facts or information. omständigheter eller upplys-

ningar.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 321

Article 54 Artikel 54 Duties and powers of the Åklagarens skyldigheter och Prosecutor with respect to befogenheter vid en investigations förundersökning

1. The Prosecutor shall: 1. Åklagaren skall

(a) In order to establish the a) för att uppdaga sanningen truth, extend the investigation to utsträcka förundersökningen till cover all facts and evidence rele- att omfatta alla omständigheter vant to an assessment of whether och all bevisning som kan ha there is criminal responsibility betydelse för att bedöma frågan under this Statute, and, in doing om det föreligger straffansvar so, investigate incriminating and enligt denna stadga och därvid i exonerating circumstances lika mån utreda både de omequally; ständigheter som talar mot och de

som talar för någons skuld,

(b) Take appropriate measures b) vidta lämpliga åtgärder för to ensure the effective investiga- att säkerställa en effektiv tion and prosecution of crimes förundersökning och lagföring av within the jurisdiction of the brott som omfattas av Domstolens Court, and in doing so, respect jurisdiktion och därvid beakta the interests and personal brottsoffrens och vittnenas intrescircumstances of victims and sen och personliga förhållanden, witnesses, including age, gender däribland ålder, genus som as defined in article 7, paragraph begreppet definieras i artikel 7.3 3, and health, and take into samt hälsotillstånd, och beakta account the nature of the crime, brottets art, särskilt om sexuellt in particular where it involves våld, genusrelaterat våld eller sexual violence, gender violence våld mot barn ingår, och or violence against children; and

(c) Fully respect the rights of c) till fullo respektera persopersons arising under this ners rättigheter enligt denna Statute. stadga.

2. The Prosecutor may 2. Åklagaren får företa conduct investigations on the efterforskningar inom en stats territory of a State: territorium

(a) In accordance with the a) i enlighet med bestämmelprovisions of Part 9; or serna i del 9, eller

(b) As authorized by the Pre- b) i enlighet med förunder- Trial Chamber under article 57, sökningskammarens tillstånd paragraph 3 (d). med stöd av artikel 57.3 d.

3. The Prosecutor may: 3. Åklagaren får

(a) Collect and examine a) inhämta och undersöka evidence; bevisning,

322 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(b) Request the presence of b) begära närvaro av och höra and question persons being personer som är föremål för investigated, victims and undersökning samt brottsoffer witnesses; och vittnen,

(c) Seek the cooperation of c) söka samarbete med varje any State or intergovernmental stat eller mellanstatlig organisaorganization or arrangement in tion eller uppgörelser i enlighet accordance with its respective med dess behörighet och/eller competence and/or mandate; mandat,

(d) Enter into such arrange- d) träffa sådana uppgörelser ments or agreements, not incon- eller överenskommelser som inte sistent with this Statute, as may är oförenliga med denna stadga be necessary to facilitate the och som kan behövas för att cooperation of a State, främja samarbete med en stat, en intergovernmental organization mellanstatlig organisation eller or person; en person,

(e) Agree not to disclose, at e) ge sitt samtycke till att inte any stage of the proceedings, i något skede av förfarandet utan documents or information that uppgiftslämnarens medgivande the Prosecutor obtains on the röja innehållet i handlingar eller condition of confidentiality and avslöja uppgifter som mottagits solely for the purpose of med förbehåll för sekretess och generating new evidence, unless för att åstadkomma annan bevisthe provider of the information ning, och consents; and

(f) Take necessary measures, f) vidta nödvändiga åtgärder, or request that necessary eller begära att nödvändiga measures be taken, to ensure the åtgärder vidtas, för att säkerställa confidentiality of information, the sekretess för uppgifter, skydd av protection of any person or the personer eller säkrande av bevis. preservation of evidence.

Article 55 Artikel 55 Rights of persons during an Personers rättigheter vid en investigation förundersökning

1. In respect of an investiga- 1. Vid en förundersökning i tion under this Statute, a person: enlighet med denna stadga skall

(a) Shall not be compelled to a) ingen vara skyldig att yttra incriminate himself or herself or sig till sin nackdel eller erkänna to confess guilt; skuld,

(b) Shall not be subjected to b) ingen utsättas för någon any form of coercion, duress or form av tvång, hot, påtryckning, threat, to torture or to any other tortyr eller annan form av grym, form of cruel, inhuman or degra- omänsklig eller förnedrande

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 323

ding treatment or punishment; behandling eller bestraffning,

(c) Shall, if questioned in a c) den som förhörs på ett language other than a language annat språk än ett språk som the person fully understands and personen till fullo förstår och speaks, have, free of any cost, the talar, ha tillgång till kostnadsfritt assistance of a competent biträde av en kompetent tolk och interpreter and such translations till sådana översättningar som är as are necessary to meet the nödvändiga för att uppfylla kravet requirements of fairness; and på rättvisa och

(d) Shall not be subjected to d) ingen utsättas för arbitrary arrest or detention, and godtyckligt frihetsberövande eller shall not be deprived of his or her fängslande och inte heller liberty except on such grounds berövas friheten utom på de and in accordance with such grunder och i enlighet med det procedures as are established in förfarande som föreskrivs i denna this Statute. stadga.

2. Where there are grounds to 2. Om det finns anledning att believe that a person has anta att någon har gjort sig committed a crime within the skyldig till ett brott som omfattas jurisdiction of the Court and that av Domstolens jurisdiktion och person is about to be questioned den personen skall förhöras, either by the Prosecutor, or by antingen av åklagaren eller av national authorities pursuant to a nationella myndigheter till följd request made under Part 9, that av en begäran enligt del 9, skall person shall also have the den personen också ha följande following rights of which he or rättigheter, om vilka han eller she shall be informed prior to hon skall bli underrättad före being questioned: förhöret:

(a) To be informed, prior to a) Rätt att före förhöret bli being questioned, that there are underrättad om att det finns skäl grounds to believe that he or she att tro att han har gjort sig has committed a crime within the skyldig till ett brott som omfattas jurisdiction of the Court; av Domstolens jurisdiktion.

(b) To remain silent, without b) Rätt att vara tyst utan att such silence being a tystnaden beaktas vid avgörande consideration in the av frågan om skuld eller oskuld. determination of guilt or innocence;

(c) To have legal assistance of c) Rätt till rättsligt biträde the person's choosing, or, if the efter eget fritt val eller, om person does not have legal personen inte har sådant biträde, assistance, to have legal att få sig anvisat rättsligt biträde i assistance assigned to him or her, alla de fall då så krävs i rättvisans

324 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

in any case where the interests of intresse och utan kostnad, om justice so require, and without han eller hon inte har möjlighet payment by the person in any att betala biträdet. such case if the person does not have sufficient means to pay for it; and

(d) To be questioned in the d) Rätt att bli hörd i närvaro presence of counsel unless the av sin försvarare, såvida han eller person has voluntarily waived his hon inte frivilligt har avstått från or her right to counsel. rätten till försvarare.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 325

Article 56 Artikel 56 Role of the Pre-Trial Förundersökningskammare Chamber in relation to a unique ns roll vid ett unikt underinvestigative opportunity sökningstillfälle

1. (a) Where the Prosecutor 1. a) Om åklagaren finner att considers an investigation to en förundersökning erbjuder ett present a unique opportunity to unikt tillfälle att uppta vittnesmål take testimony or a statement eller ett uttalande från ett vittne from a witness or to examine, eller att undersöka, inhämta eller collect or test evidence, which pröva bevisning som kanske inte may not be available subsequently är tillgänglig senare för rättefor the purposes of a trial, the gången, skall åklagaren infor- Prosecutor shall so inform the mera förundersökningskammaren Pre-Trial Chamber. om detta.

(b) In that case, the Pre-Trial b) I så fall får förundersök- Chamber may, upon request of ningskammaren på åklagarens the Prosecutor, take such begäran vidta de åtgärder som measures as may be necessary to kan vara nödvändiga för att ensure the efficiency and integrity säkerställa effektiviteten och of the proceedings and, in integriteten i förfarandet, och i particular, to protect the rights of synnerhet för att tillvarata the defence. försvarets rättigheter.

(c) Unless the Pre-Trial c) Om inte förundersök- Chamber orders otherwise, the ningskammaren bestämmer Prosecutor shall provide the annat, skall åklagaren i samband relevant information to the med sådan förundersökning som person who has been arrested or avses i stycke a i denna punkt ge appeared in response to a den som berövats friheten eller summons in connection with the infunnit sig efter kallelse relevant investigation referred to in information så att han eller hon subparagraph (a), in order that he skall kunna höras i saken. or she may be heard on the matter.

2. The measures referred to in 2. De åtgärder som avses i paragraph 1 (b) may include: punkt 1 b ovan kan vara följande:

(a) Making recommendations a) att lämna rekommendaor orders regarding procedures to tioner eller besluta om vilket be followed; förfarande som skall följas,

(b) Directing that a record be b) att bestämma att protokoll made of the proceedings; skall föras vid förfarandet,

(c) Appointing an expert to c) att utse en sakkunnig att assist; biträda,

(d) Authorizing counsel for a d) att ge försvararen för den

326 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

person who has been arrested, or som berövats friheten eller appeared before the Court in infunnit sig efter kallelse response to a summons, to parti- tillåtelse att delta eller, om cipate, or where there has not yet frihetsberövandet eller inställelbeen such an arrest or appearance sen ännu inte har ägt rum eller, or counsel has not been desig- om ingen försvarare har utsetts, nated, appointing another counsel att utse en annan försvarare att to attend and represent the närvara och företräda försvarets interests of the defence; intressen,

(e) Naming one of its e) att utse en av sina ledamembers or, if necessary, another möter, eller om så är nödvändigt, available judge of the Pre-Trial or en annan tillgänglig domare i för- Trial Division to observe and undersöknings- eller rättegångsmake recommendations or orders avdelningen, att närvara och avge regarding the collection and rekommendationer eller fatta bepreservation of evidence and the slut om inhämtande och säkrande questioning of persons; av bevisning och hörande av

personer,

(f) Taking such other action f) att vidta sådana andra as may be necessary to collect or åtgärder som kan vara preserve evidence. nödvändiga för att uppta eller

säkra bevisning.

3. (a) Where the Prosecutor 3. a) Om åklagaren inte har has not sought measures pursuant begärt åtgärder som avses i denna to this article but the Pre-Trial artikel men förundersöknings- Chamber considers that such kammaren anser sådana åtgärder measures are required to preserve vara nödvändiga för att säkra evidence that it deems would be bevisning som den anser vara essential for the defence at trial, it väsentliga för försvaret i rätteshall consult with the Prosecutor gången, skall förundersökningsas to whether there is good reason kammaren samråda med åklafor the Prosecutor's failure to garen för att avgöra om åklagaren request the measures. If upon har goda skäl för sin underconsultation, the Pre-Trial låtenhet att begära att åtgärderna Chamber concludes that the vidtas. Om förundersöknings- Prosecutor's failure to request kammaren efter samrådet finner such measures is unjustified, the att åklagarens underlåtenhet att Pre-Trial Chamber may take such begära sådana åtgärder är omotimeasures on its own initiative. verad, får den vidta åtgärderna på

eget initiativ.

(b) A decision of the Pre-Trial b) Ett beslut av förunder- Chamber to act on its own sökningskammaren att handla på initiative under this paragraph eget initiativ med stöd av denna may be appealed by the punkt får överklagas av

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 327

Prosecutor. The appeal shall be åklagaren. Överklagandet skall heard on an expedited basis. behandlas med förtur.

4. The admissibility of 4. Frågan om bevisning som evidence preserved or collected säkrats eller inhämtats för rättefor trial pursuant to this article, gången i enlighet med denna or the record thereof, shall be artikel eller om protokollet kan governed at trial by article 69, tillåtas skall under rättegången and given such weight as avgöras i enlighet med artikel 69 determined by the Trial Chamber. och tillmätas det värde som rätte-

gångskammaren bestämmer.

Article 57 Artikel 57 Functions and powers of the Förundersökningskammare Pre-Trial Chamber ns uppgifter och befogenheter

1. Unless otherwise provided 1. Såvida inte annat föreskrivs in this Statute, the Pre-Trial i denna stadga, skall förundersök- Chamber shall exercise its ningskammaren fullgöra sina functions in accordance with the uppgifter i enlighet med provisions of this article. bestämmelserna i denna artikel.

2 . (a) Orders or rulings of the 2. a) För beslut meddelade av Pre-Trial Chamber issued under förundersökningskammaren med articles 15, 18, 19, 54, paragraph stöd av artiklarna 15, 18, 19, 2, 61, paragraph 7, and 72 must 54.2, 61.7 och 72 krävs be concurred in by a majority of instämmande av en majoritet av its judges. kammarens domare.

(b) In all other cases, a single b) I alla övriga fall får en judge of the Pre-Trial Chamber ensam domare i förundersökmay exercise the functions ningskammaren fullgöra de uppprovided for in this Statute, gifter som föreskrivs i denna unless otherwise provided for in stadga, såvida inte annat förethe Rules of Procedure and skrivs i bevis- och förfarande- Evidence or by a majority of the reglerna eller av en majoritet av Pre-Trial Chamber. förundersökningskammarens

ledamöter.

3. In addition to its other 3. Utöver sina övriga functions under this Statute, the uppgifter enligt denna stadga får Pre-Trial Chamber may: förundersökningskammaren

(a) At the request of the a) på begäran av åklagaren Prosecutor, issue such orders and meddela de beslut och utfärda de warrants as may be required for förelägganden som är nödvändiga the purposes of an investigation; för en förundersökning,

(b) Upon the request of a b) på begäran av en person person who has been arrested or som har berövats friheten eller

328 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

has appeared pursuant to a infunnit sig efter kallelse enligt summons under article 58, issue artikel 58 meddela de beslut, such orders, including measures innefattande de åtgärder som such as those described in article avses i artikel 56, eller söka det 56, or seek such cooperation pur- samarbete i enlighet med del 9 suant to Part 9 as may be som kan behövas för att bistå necessary to assist the person in personen med att förbereda sitt the preparation of his or her försvar, defence;

(c) Where necessary, provide c) om så behövs, säkerställa for the protection and privacy of brottsoffers och vittnens säkerhet victims and witnesses, the och frid, säkra bevisning och preservation of evidence, the skydda personer som har berövats protection of persons who have friheten eller infunnit sig efter been arrested or appeared in kallelse samt skydda uppgifter response to a summons, and the som berör nationell säkerhet, protection of national security information;

(d) Authorize the Prosecutor d) ge åklagaren tillåtelse att to take specific investigative steps genomföra bestämda undersökwithin the territory of a State ningsåtgärder inom en stadge- Party without having secured the parts territorium utan att ha cooperation of that State under försäkrat sig om denna stats Part 9 if, whenever possible samarbete i enlighet med del 9, having regard to the views of the om förundersökningskammaren State concerned, the Pre-Trial har funnit, med hänsyn till den Chamber has determined in that berörda statens inställning när så case that the State is clearly är möjligt, att staten i det fallet unable to execute a request for uppenbart saknar förmåga att cooperation due to the unavail- efterkomma en framställning om ability of any authority or any samarbete beroende på att det inte component of its judicial system finns någon myndighet eller competent to execute the request någon del av dess rättssystem for cooperation under Part 9. som är behörig att genomföra

framställningen om samarbete

enligt del 9,

(e) Where a warrant of arrest e) söka samarbete med stater i or a summons has been issued enlighet med artikel 93.1 j för att under article 58, and having due vidta skyddsåtgärder med sikte på regard to the strength of the förverkande, särskilt i brottsevidence and the rights of the offrens slutliga intresse, i de fall parties concerned, as provided for ett häktningsbeslut eller en in this Statute and the Rules of kallelse har utfärdats med stöd av Procedure and Evidence, seek the artikel 58 och med vederbörlig

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 329

cooperation of States pursuant to hänsyn till bevisningens styrka article 93, paragraph 1 (k), to och de berörda parternas rättigtake protective measures for the heter enligt föreskrifterna i denna purpose of forfeiture, in particular stadga och bevis- och förfarandefor the ultimate benefit of reglerna. victims.

Article 58 Artikel 58 Issuance by the Pre-Trial Förundersöknings- Chamber of a warrant of arrest kammarens utfärdande av or a summons to appear häktningsbeslut eller kallelse till inställelse inför Domstolen

1. At any time after the 1. När som helst sedan en förinitiation of an investigation, the undersökning har inletts skall Pre-Trial Chamber shall, on the förundersökningskammaren på application of the Prosecutor, framställning av åklagaren utissue a warrant of arrest of a färda ett häktningsbeslut avseperson if, having examined the ende en person om förundersökapplication and the evidence or ningskammaren, efter att ha pröother information submitted by vat ansökan och bevisningen eller the Prosecutor, it is satisfied that: andra upplysningar som lämnats

av åklagaren, har förvissat sig om

att

(a) There are reasonable a) det finns skälig anledning grounds to believe that the person att anta att personen har gjort sig has committed a crime within the skyldig till ett brott som omfattas jurisdiction of the Court; and av Domstolens jurisdiktion, och

(b) The arrest of the person b) det förefaller vara nödvänappears necessary: digt att personen berövas friheten

(i) To ensure the person's i) för att säkerställa att persoappearance at trial, nen infinner sig vid rättegången,

(ii) To ensure that the person ii) för att säkerställa att perdoes not obstruct or endanger the sonen inte hindrar eller äventyrar investigation or the court förundersökningen eller rätteproceedings, or gången, eller

(iii) Where applicable, to iii) för att, i förekommande prevent the person from fall, hindra att personen fortsätter continuing with the commission att begå brottet i fråga eller of that crime or a related crime därmed sammanbundet brott som which is within the jurisdiction of omfattas av Domstolens juristhe Court and which arises out of diktion och som följer av samma the same circumstances. omständigheter.

2. The application of the 2. Åklagarens framställning

330 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Prosecutor shall contain: skall innehålla

(a) The name of the person a) personens namn och annan and any other relevant identifying information av betydelse för information; identifieringen,

(b) A specific reference to the b) en detaljerad hänvisning crimes within the jurisdiction of till de brott som omfattas av the Court which the person is Domstolens jurisdiktion, som alleged to have committed; personen påstås ha begått,

(c) A concise statement of the c) en kortfattad redogörelse facts which are alleged to för de omständigheter som påstås constitute those crimes; utgöra dessa brott,

(d) A summary of the d) en sammanställning av den evidence and any other bevisning och de andra upplysinformation which establish ningar som ger skälig anledning reasonable grounds to believe that att anta att personen har begått the person committed those dessa brott, och crimes; and

(e) The reason why the e) skälen för att åklagaren Prosecutor believes that the arrest anser ett frihetsberövande vara of the person is necessary. nödvändigt.

3. The warrant of arrest shall 3. Ett häktningsbeslut skall contain: innehålla

(a) The name of the person a) personens namn och annan and any other relevant identifying information av betydelse för information; identifieringen,

(b) A specific reference to the b) en detaljerad hänvisning crimes within the jurisdiction of till de brott inom Domstolens the Court for which the person's jurisdiktion för vilka personen arrest is sought; and begärs häktad, och

(c) A concise statement of the c) en kortfattad redogörelse facts which are alleged to för de omständigheter som påstås constitute those crimes. utgöra dessa brott.

4. The warrant of arrest shall 4. Häktningsbeslutet skall remain in effect until otherwise gälla till dess att Domstolen ordered by the Court. beslutar annat.

5. On the basis of the warrant 5. Domstolen får med stöd av of arrest, the Court may request häktningsbeslutet begära the provisional arrest or the arrest personen provisoriskt anhållen and surrender of the person under eller anhållen och överlämnad i Part 9. enlighet med del 9.

6. The Prosecutor may request 6. Åklagaren får begära att the Pre-Trial Chamber to amend förundersökningskammaren ändthe warrant of arrest by rar häktningsbeslutet genom modifying or adding to the crimes förändring av eller tillägg till de

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 331

specified therein. The Pre-Trial brott som där anges. Förunder- Chamber shall so amend the sökningskammaren skall ändra warrant if it is satisfied that there häktningsbeslutet när den har are reasonable grounds to believe förvissat sig om att det finns that the person committed the skälig anledning att anta att modified or additional crimes. personen har gjort sig skyldig till

de förändrade eller tillagda

brotten,

7. As an alternative to seeking 7. I stället för att begära ett a warrant of arrest, the Prosecutor häktningsbeslut får åklagaren may submit an application ansöka om att förundersökningsrequesting that the Pre-Trial kammaren utfärdar en kallelse för Chamber issue a summons for the personen att inställa sig inför person to appear. If the Pre-Trial Domstolen. Om förundersök- Chamber is satisfied that there ningskammaren är förvissad om are reasonable grounds to believe att det finns skälig anledning att that the person committed the anta att personen har begått de crime alleged and that a påstådda brotten och att en summons is sufficient to ensure kallelse är tillräcklig för att the person's appearance, it shall säkerställa att personen infinner issue the summons, with or sig, skall den utfärda en kallelse without conditions restricting med eller utan andra villkor om liberty (other than detention) if frihetsinskränkningar (andra än provided for by national law, for häktning), om detta förekommer i the person to appear. The nationell rätt. Kallelsen skall summons shall contain: innehålla följande:

(a) The name of the person a) personens namn och annan and any other relevant identifying relevant information för information; identifieringen,

(b) The specified date on b) uppgift om den dag which the person is to appear; personen skall infinna sig,

(c) A specific reference to the c) en detaljerad hänvisning crimes within the jurisdiction of till de brott inom Domstolens the Court which the person is jurisdiktion, som personen påstås alleged to have committed; and ha begått, och

(d) A concise statement of the d) en kortfattad redogörelse facts which are alleged to för de omständigheter som påstås constitute the crime. utgöra dessa brott.

The summons shall be served Kallelsen skall delges on the person. personen i fråga.

332 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Article 59 Artikel 59 Arrest proceedings in the Förfarande i förvarsstaten custodial State vid ett frihetsberövande

1. A State Party which has 1. En stadgepart som har motreceived a request for provisional tagit en framställning om arrest or for arrest and surrender provisoriskt anhållande eller shall immediately take steps to anhållande och överlämnande arrest the person in question in skall omedelbart vidta åtgärder accordance with its laws and the för att gripa personen i fråga i provisions of Part 9. enlighet med sina lagar och

bestämmelserna i del 9.

2. A person arrested shall be 2. Den som har berövats brought promptly before the friheten skall ofördröjligen ställas competent judicial authority in inför den behöriga rättsliga the custodial State which shall myndigheten i förvarsstaten som, determine, in accordance with the i enlighet med lagen i den staten, law of that State, that: skall fastställa

(a) The warrant applies to that a) att häktningsbeslutet avser person; personen i fråga,

(b) The person has been b) att personen har berövats arrested in accordance with the friheten enligt gällande regler, proper process; and och

(c) The person's rights have c) att personens rättigheter been respected. har respekterats.

3. The person arrested shall 3. Den som har berövats have the right to apply to the friheten skall ha rätt att hos competent authority in the behörig myndighet i förvarsstaten custodial State for interim release begära tillfällig frigivning i pending surrender. avvaktan på överlämnande.

4. In reaching a decision on 4. Den behöriga myndigheten any such application, the i förvarsstaten skall när den competent authority in the avgör en sådan framställning ta custodial State shall consider ställning till om det mot whether, given the gravity of the bakgrund av de påstådda brottens alleged crimes, there are urgent svårhetsgrad föreligger sådana and exceptional circumstances to brådskande och extraordinära justify interim release and förhållanden som motiverar whether necessary safeguards tillfällig frigivning och om det exist to ensure that the custodial finns nödvändiga garantier för att State can fulfil its duty to tillförsäkra att förvarsstaten kan surrender the person to the Court. uppfylla sin skyldighet att It shall not be open to the överlämna personen till Domcompetent authority of the stolen. Det skall inte tillkomma custodial State to consider den behöriga myndigheten i

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 333

whether the warrant of arrest was förvarsstaten att avgöra om properly issued in accordance häktningsbeslutet har utfärdats på with article 58, paragraph 1 (a) ett riktigt sätt i enlighet med and (b). artikel 58.1 a och b.

5. The Pre-Trial Chamber 5. shall be notified of any request Förundersökningskammaren for interim release and shall skall underrättas om varje frammake recommendations to the ställning om tillfällig frigivning competent authority in the och lämna rekommendationer till custodial State. The competent den behöriga myndigheten i förauthority in the custodial State varsstaten. Den behöriga myndigshall give full consideration to heten i förvarsstaten skall fullt ut such recommendations, including beakta sådana rekommendationer any recommendations on inklusive eventuella rekommenmeasures to prevent the escape of dationer om åtgärder för att förthe person, before rendering its hindra att personen avviker innan decision. myndigheten fattar sitt beslut.

6. If the person is granted 6. Om personen friges interim release, the Pre-Trial tillfälligt, får förundersöknings- Chamber may request periodic kammaren begära regelbundna reports on the status of the rapporter om den tillfälliga friinterim release. givningen.

7. Once ordered to be 7. När det föreligger ett beslut surrendered by the custodial om överlämnande från förvars- State, the person shall be staten, skall personen så snart delivered to the Court as soon as som möjligt överlämnas till Dompossible. stolen.

Article 60 Artikel 60 Initial proceedings before Inledande förfaranden inför the Court Domstolen

1. Upon the surrender of the 1. När personen har person to the Court, or the överlämnats till Domstolen, eller person's appearance before the infunnit sig där frivilligt eller Court voluntarily or pursuant to a efter kallelse, skall förundersöksummons, the Pre-Trial Chamber ningskammaren förvissa sig om shall satisfy itself that the person att personen har blivit underhas been informed of the crimes rättad om de brott som han eller which he or she is alleged to have hon påstås ha gjort sig skyldig till committed, and of his or her och om sina rättigheter enligt rights under this Statute, denna stadga, inklusive rätten att including the right to apply for begära tillfällig frigivning i interim release pending trial. avvaktan på rättegång.

334 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

2. A person subject to a 2. Den person för vilken ett warrant of arrest may apply for häktningsbeslut har utfärdats får interim release pending trial. If begära att tillfälligt bli försatt på the Pre-Trial Chamber is satisfied fri fot i avvaktan på rättegång. that the conditions set forth in Om förundersökningskammaren article 58, paragraph 1, are met, har förvissat sig om att de villkor the person shall continue to be som föreskrivs i artikel 58.1 är detained. If it is not so satisfied, uppfyllda, skall personen fortsätta the Pre-Trial Chamber shall att vara häktad. I annat fall skall release the person, with or förundersökningskammaren frige without conditions. personen med eller utan villkor.

3. The Pre-Trial Chamber 3. shall periodically review its Förundersökningskammaren ruling on the release or detention skall regelbundet ompröva sitt of the person, and may do so at beslut om frigivning eller frihetsany time on the request of the berövande av personen och får Prosecutor or the person. Upon när som helst göra detta på such review, it may modify its begäran av åklagaren eller ruling as to detention, release or personen i fråga. Vid en sådan conditions of release, if it is prövning får förundersökningssatisfied that changed kammaren ändra sitt beslut om circumstances so require. frihetsberövande, frigivning eller

villkoren för frigivning, om den

finner att så krävs på grund av

ändrade förhållanden.

4. The Pre-Trial Chamber 4. shall ensure that a person is not Förundersökningskammaren detained for an unreasonable skall säkerställa att ingen är period prior to trial due to berövad friheten under oskäligt inexcusable delay by the Prose- lång tid före rättegången på cutor. If such delay occurs, the grund av en omotiverad försening Court shall consider releasing the från åklagarens sida. Om en person, with or without sådan försening uppstår, skall conditions. Domstolen överväga att frige

personen med eller utan villkor.

5. If necessary, the Pre-Trial 5. Chamber may issue a warrant of Förundersökningskammaren får, arrest to secure the presence of a om det är nödvändigt, utfärda ett person who has been released. häktningsbeslut för att försäkra

sig om att en person som har

frigetts infinner sig.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 335

Article 61 Artikel 61 Confirmation of the charges Bekräftelse av åtalspunkter before trial före rättegång

1. Subject to the provisions of 1. Med förbehåll för bestämparagraph 2, within a reasonable melserna i punkt 2 i denna artikel time after the person's surrender skall förundersökningskammaren or voluntary appearance before inom skälig tid efter det att persothe Court, the Pre-Trial Chamber nen har överlämnats till eller frishall hold a hearing to confirm villigt infunnit sig vid Domstothe charges on which the len, hålla en förhandling för att Prosecutor intends to seek trial. bekräfta de åtalspunkter som The hearing shall be held in the åklagaren avser att lägga till presence of the Prosecutor and grund för lagföring. Förhandlingthe person charged, as well as his en skall äga rum i närvaro av or her counsel. åklagaren och den anklagade

samt hans eller hennes för-

svarare.

2. The Pre-Trial Chamber 2. Förundersökningskammay, upon request of the maren får på begäran av åkla- Prosecutor or on its own motion, garen eller på eget initiativ hålla hold a hearing in the absence of en förhandling i den anklagades the person charged to confirm the frånvaro för att bekräfta de charges on which the Prosecutor åtalspunkter som åklagaren avser intends to seek trial when the att lägga till grund för lagföring, person has: om den anklagade har

(a) Waived his or her right to a) avstått från sin rätt att vara be present; or närvarande, eller

(b) Fled or cannot be found b) avvikit eller inte kan and all reasonable steps have påträffas och alla skäliga åtgärder been taken to secure his or her har vidtagits för att säkerställa att appearance before the Court and personen skall inställa sig inför to inform the person of the Domstolen för att informera charges and that a hearing to honom eller henne om åtalspunkconfirm those charges will be terna och om att en förhandling held. kommer att hållas för att bekräfta

dessa åtalspunkter.

In that case, the person shall I så fall skall personen förebe represented by counsel where trädas av en försvarare om förthe Pre-Trial Chamber undersökningskammaren finner determines that it is in the att detta ligger i rättvisans interests of justice. intresse.

3. Within a reasonable time 3. Inom skälig tid före before the hearing, the person förhandlingen skall personen

336 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

shall:

(a) Be provided with a copy of a) få en kopia av den handling the document containing the som innehåller de åtalspunkter charges on which the Prosecutor som åklagaren avser lägga till intends to bring the person to grund för lagföringen, trial; and

(b) Be informed of the b) få information om den evidence on which the Prosecutor bevisning som åklagaren avser intends to rely at the hearing. åberopa i rättegången.

The Pre-Trial Chamber may Förundersökningskammaren issue orders regarding the får förordna om utlämnade av disclosure of information for the information för förhandlingen. purposes of the hearing.

4. Before the hearing, the 4. Före förhandlingen får Prosecutor may continue the åklagaren fortsätta förundersökinvestigation and may amend or ningen och ändra eller återta withdraw any charges. The åtalspunkter. Den anklagade skall person shall be given reasonable i skälig tid före förhandlingen notice before the hearing of any underrättas om eventuella ändamendment to or withdrawal of ringar eller återtagande av åtalscharges. In case of a withdrawal punkter. Om åtalspunkter återtas, of charges, the Prosecutor shall skall åklagaren underrätta förnotify the Pre-Trial Chamber of undersökningskammaren och the reasons for the withdrawal. ange skälen härför.

5. At the hearing, the 5. Vid förhandlingen skall Prosecutor shall support each åklagaren underbygga varje åtalscharge with sufficient evidence to punkt med bevisning som är tillestablish substantial grounds to räcklig för att fastställa att det believe that the person committed finns väsentliga skäl att anta att the crime charged. The den anklagade har gjort sig skyl- Prosecutor may rely on dig till de brott som han eller hon documentary or summary anklagas för. Åklagaren får evidence and need not call the skriftliga bevis eller sammanställwitnesses expected to testify at ningar och behöver inte kalla the trial. vittnen som förväntas vittna vid

huvudförhandlingen.

6. At the hearing, the person 6. Vid förhandlingen får den may: anklagade

(a) Object to the charges; a) resa invändningar mot

åtalspunkterna,

(b) Challenge the evidence b) bestrida bevisning som presented by the Prosecutor; and framläggs av åklagaren, och

(c) Present evidence. c) framlägga bevisning.

7. The Pre-Trial Chamber 7. På grundval av förhand-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 337

shall, on the basis of the hearing, lingen skall förundersökningsdetermine whether there is kammaren avgöra om det finns sufficient evidence to establish tillräcklig bevisning för att fastsubstantial grounds to believe ställa att det föreligger väsentliga that the person committed each of skäl att anta att den anklagade the crimes charged. Based on its har gjort sig skyldig till vart och determination, the Pre-Trial ett av de brott som han eller hon Chamber shall: åtalas för. Med stöd av detta av-

görande skall förundersöknings-

kammaren

(a) Confirm those charges in a) bekräfta de åtalspunkter berelation to which it has träffande vilka den har funnit att determined that there is sufficient det finns tillräcklig bevisning och evidence, and commit the person hänvisa personen till en rätteto a Trial Chamber for trial on gångskammare för huvudförthe charges as confirmed; handling beträffande de bekräf-

tade åtalspunkterna,

(b) Decline to confirm those b) avvisa de åtalspunkter charges in relation to which it has beträffande vilka den har funnit determined that there is att det inte finns tillräckliga insufficient evidence; bevis,

(c) Adjourn the hearing and c) ajournera förhandlingen request the Prosecutor to och uppmana åklagaren att consider: överväga

(i) Providing further evidence i) att framlägga ytterligare or conducting further investiga- bevisning eller fortsätta utredtion with respect to a particular ningen av en viss åtalspunkt, charge; or eller

(ii) Amending a charge ii) att ändra en åtalspunkt därbecause the evidence submitted för att den framlagda bevisningen appears to establish a different förefaller tyda på att ett annat crime within the jurisdiction of brott som omfattas av Domstolens the Court. jurisdiktion har begåtts.

8. Where the Pre-Trial 8. Om förundersöknings- Chamber declines to confirm a kammaren avvisar en åtalspunkt, charge, the Prosecutor shall not skall det inte hindra åklagaren be precluded from subsequently från att senare begära att åtalsrequesting its confirmation if the punkten bekräftas om begäran request is supported by additional stöds av ny bevisning. evidence.

9. After the charges are 9. Sedan åtalspunkterna har confirmed and before the trial has bekräftats och innan huvudförbegun, the Prosecutor may, with handlingen inleds får åklagaren,

338 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

the permission of the Pre-Trial med förundersökningskammarens Chamber and after notice to the tillstånd och efter att ha underaccused, amend the charges. If rättat den tilltalade, ändra åtalet. the Prosecutor seeks to add Om åklagaren vill lägga till nya additional charges or to substitute åtalspunkter eller ersätta dem more serious charges, a hearing med allvarligare åtalspunkter, under this article to confirm those måste en förhandling enligt charges must be held. After denna artikel äga rum för att commencement of the trial, the bekräfta dessa åtalspunkter. När Prosecutor may, with the huvudförhandlingen har inletts permission of the Trial Chamber, får åklagaren, med rättegångswithdraw the charges. kammarens tillstånd, återta

åtalspunkter.

10. Any warrant previously 10. Tidigare meddelade beslut issued shall cease to have effect skall upphöra att gälla med avsewith respect to any charges which ende på åtalspunkter som inte har have not been confirmed by the bekräftats av förundersöknings- Pre-Trial Chamber or which have kammaren eller som har been withdrawn by the återtagits av åklagaren. Prosecutor.

11. Once the charges have 11. Så snart åtalspunkterna been confirmed in accordance har bekräftats i enlighet med with this article, the Presidency denna artikel skall presidiet shall constitute a Trial Chamber inrätta en rättegångskammare which, subject to paragraph 9 and som, med förbehåll för punkt 9 i to article 64, paragraph 4, shall denna artikel och artikel 64.4, be responsible for the conduct of skall ansvara för genomförandet subsequent proceedings and may av det följande förfarandet och exercise any function of the Pre- som får fullgöra alla de av Trial Chamber that is relevant förundersökningskammarens and capable of application in uppgifter som är relevanta och those proceedings. kan tillämpas i det förfarandet.

PART 6. THE TRIAL DEL 6 RÄTTEGÅNGEN

Article 62 Artikel 62 Place of trial Rättegångsort

Unless otherwise decided, the Om inte annat beslutas, skall place of the trial shall be the seat Domstolens säte vara rättegångsof the Court. ort.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 339

Article 63 Artikel 63 Trial in the presence of the Den tilltalades närvaro vid accused huvudförhandlingen

1. The accused shall be 1. Den tilltalade skall vara present during the trial. närvarande vid huvudförhand-

lingen.

2. If the accused, being 2. Om den tilltalade under sin present before the Court, närvaro inför Domstolen varcontinues to disrupt the trial, the aktigt stör förhandlingarna, får Trial Chamber may remove the rättegångskammaren avlägsna accused and shall make provision den tilltalade och skall vidta for him or her to observe the trial åtgärder så att han eller hon från and instruct counsel from outside en plats utanför förhandlingsthe courtroom, through the use of salen skall kunna följa förhandcommunications technology, if lingarna och ge sin försvarare required. Such measures shall be instruktioner, om så behövs med taken only in exceptional circum- användande av kommunikationsstances after other reasonable teknik. Sådana åtgärder skall alternatives have proved inade- endast vidtas i undantagsfall och quate, and only for such duration först sedan andra skäliga alternaas is strictly required. tiv har befunnits vara otillräck-

liga och endast under den tid som

är absolut nödvändig.

Article 64 Artikel 64 Functions and powers of the Rättegångskammarens Trial Chamber uppgifter och befogenheter

1. The functions and powers 1. Rättegångskammarens of the Trial Chamber set out in uppgifter och befogenheter enligt this article shall be exercised in denna artikel skall utövas i accordance with this Statute and enlighet med denna stadga och the Rules of Procedure and bevis- och förfarandereglerna. Evidence.

2. The Trial Chamber shall 2. Rättegångskammaren skall ensure that a trial is fair and tillse att rättegången är opartisk expeditious and is conducted with och effektiv och att den genomfull respect for the rights of the förs på ett sådant sätt att den tillaccused and due regard for the talades rättigheter till fullo protection of victims and respekteras och att skyddet av witnesses. brottsoffer och vittnen vederbör-

ligen beaktas.

3. Upon assignment of a case 3. När en rättegångskammare for trial in accordance with this får sig tilldelat ett mål för hand-

340 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Statute, the Trial Chamber assig- läggning i enlighet med denna ned to deal with the case shall: stadga skall den

(a) Confer with the parties a) överlägga med stadgeparand adopt such procedures as are terna och anta de förfaranden necessary to facilitate the fair and som behövs för att handläggexpeditious conduct of the ningen skall kunna genomföras proceedings; opartiskt och effektivt,

(b) Determine the language or b) bestämma vilket eller vilka languages to be used at trial; and språk som skall användas vid

rättegången, och

(c) Subject to any other c) med förbehåll för andra relevant provisions of this tillämpliga bestämmelser i denna Statute, provide for disclosure of stadga, tillse att handlingar och documents or information not uppgifter som inte tidigare har previously disclosed, sufficiently lämnats ut framläggs i så god tid in advance of the commencement före huvudförhandlingen att of the trial to enable adequate godtagbara förberedelser möjligpreparation for trial. görs.

4. The Trial Chamber may, if 4. Rättegångskammaren får, i necessary for its effective and fair den mån det behövs för att den functioning, refer preliminary skall kunna fungera på ett effekissues to the Pre-Trial Chamber tivt och opartiskt sätt, hänskjuta or, if necessary, to another preliminära frågor till förunderavailable judge of the Pre-Trial sökningskammaren eller, om det Division. är nödvändigt, till en annan till-

gänglig domare i förundersök-

ningsavdelningen.

5. Upon notice to the parties, 5. Om det är lämpligt får the Trial Chamber may, as rättegångskammaren, efter underappropriate, direct that there be rättelse till parterna, besluta om joinder or severance in respect of att förena eller separera handcharges against more than one läggningen av åtal mot mer än en accused. tilltalad.

6. In performing its functions 6. Vid fullgörandet av sina prior to trial or during the course uppgifter före eller under huvudof a trial, the Trial Chamber may, förhandlingen får rättegångsas necessary: kammaren, om det behövs,

(a) Exercise any functions of a) fullgöra alla förundersökthe Pre-Trial Chamber referred to ningskammarens uppgifter som in article 61, paragraph 11; avses i artikel 61.11,

(b) Require the attendance b) påfordra närvaro och and testimony of witnesses and vittnesmål av vittnen samt framproduction of documents and läggande av handlingar och other evidence by obtaining, if annan bevisning genom att, i den

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 341

necessary, the assistance of States mån det behövs, få hjälp av stater as provided in this Statute; i enlighet med denna stadga,

(c) Provide for the protection c) sörja för skyddet av of confidential information; sekretessbelagda uppgifter,

(d) Order the production of d) bestämma om bevisuppevidence in addition to that tagning utöver vad som inhämtats already collected prior to the trial före eller framlagts av parterna or presented during the trial by under huvudförhandlingen, the parties;

(e) Provide for the protection e) sörja för skyddet av den of the accused, witnesses and tilltalade, vittnena och brottsvictims; and offren,

(f) Rule on any other relevant f) besluta i alla övriga matters. relevanta frågor.

7. The trial shall be held in 7. Rättegången skall vara public. The Trial Chamber may, offentlig. Rättegångskammaren however, determine that special kan dock besluta att särskilda circumstances require that certain omständigheter kräver att vissa proceedings be in closed session förfaranden hålls inom stängda for the purposes set forth in dörrar för de ändamål som avses i article 68, or to protect artikel 68 eller för att skydda confidential or sensitive hemliga eller känsliga uppgifter information to be given in som skall framläggas som bevis. evidence.

8. (a) At the commencement 8. a) Vid huvudförhandlingof the trial, the Trial Chamber ens början skall rättegångsshall have read to the accused the kammaren tillse att den tilltalade charges previously confirmed by för sig får upplästa de åtalsthe Pre-Trial Chamber. The Trial punkter som tidigare har bekräf- Chamber shall satisfy itself that tats av förundersökningskamthe accused understands the maren. Rättegångskammaren nature of the charges. It shall skall förvissa sig om att den tillafford him or her the opportunity talade förstår innebörden av to make an admission of guilt in åtalet. Rättegångskammaren skall accordance with article 65 or to ge den tilltalade tillfälle att plead not guilty. erkänna sig skyldig i enlighet

med artikel 65 eller att förklara

sig icke skyldig.

(b) At the trial, the presiding b) Under rättegången får judge may give directions for the rättens ordförande ge anvisningar conduct of proceedings, including för hur förfarandet skall genomto ensure that they are conducted föras och därvid säkerställa att in a fair and impartial manner. det genomförs på ett rättvist och

342 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Subject to any directions of the opartiskt sätt. Med förbehåll för presiding judge, the parties may eventuella anvisningar av rättens submit evidence in accordance ordförande får parterna framwith the provisions of this lägga bevisning i enlighet med Statute. bestämmelserna i denna stadga.

9. The Trial Chamber shall 9. Rättegångskammaren skall have, inter alia, the power on bland annat ha befogenhet att på application of a party or on its begäran av en part eller på eget own motion to: initiativ

(a) Rule on the admissibility a) avgöra om bevisning skall or relevance of evidence; and tillåtas och är relevant och,

(b) Take all necessary steps to b) vidta alla åtgärder som maintain order in the course of a behövs för att upprätthålla ordhearing. ningen under förhandlingen.

10. The Trial Chamber shall 10. Rättegångskammaren ensure that a complete record of skall tillse att ett fullständigt the trial, which accurately reflects protokoll förs över rättegången the proceedings, is made and that som på ett riktigt sätt återger förit is maintained and preserved by handlingarna och att det bibehålls the Registrar. och förvaras av registratorn.

Article 65 Artikel 65 Proceedings on an admission Förfarande om en tilltalad of guilt erkänner sig skyldig

1. Where the accused makes 1. Om en tilltalad erkänner an admission of guilt pursuant to sig skyldig enligt artikel 64.8 a, article 64, paragraph 8 (a), the skall rättegångskammaren avgöra Trial Chamber shall determine om whether:

(a) The accused understands a) den tilltalade förstår the nature and consequences of innebörden och följderna av sitt the admission of guilt; erkännande,

(b) The admission is b) den tilltalade har gjort voluntarily made by the accused erkännandet frivilligt efter tillafter sufficient consultation with räckligt samråd med sin försvadefence counsel; and rare, och

(c) The admission of guilt is c) erkännandet stöds av supported by the facts of the case omständigheterna i målet som de that are contained in: framgår av

(i) The charges brought by the i) de åtalspunkter som har Prosecutor and admitted by the framlagts av åklagaren och accused; erkänts av den tilltalade,

(ii) Any materials presented ii) material framlagt av åklaby the Prosecutor which garen som åtföljer åtalet och som

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 343

supplement the charges and den tilltalade godtar, och which the accused accepts; and

(iii) Any other evidence, such iii) varje annat bevis såsom as the testimony of witnesses, vittnesmål framlagda av presented by the Prosecutor or the åklagaren eller av den tilltalade. accused.

2. Where the Trial Chamber 2. Om rättegångskammaren is satisfied that the matters är förvissad att de villkor som referred to in paragraph 1 are nämns i punkt 1 är uppfyllda, established, it shall consider the skall den anse att erkännandet admission of guilt, together with tillsammans med eventuell ytterany additional evidence ligare framlagd bevisning visar presented, as establishing all the att alla de väsentliga omständligessential facts that are required to heter som fordras för att bevisa prove the crime to which the det brott som erkännandet avser admission of guilt relates, and och får fälla den tilltalade till may convict the accused of that ansvar för detta brott. crime.

3. Where the Trial Chamber 3. Om rättegångskammaren is not satisfied that the matters inte är förvissad om att de villkor referred to in paragraph 1 are som nämns i punkt 1 är uppestablished, it shall consider the fyllda, skall den anse att admission of guilt as not having erkännandet inte har avgetts och been made, in which case it shall bestämma att rättegången skall order that the trial be continued fullföljas i enlighet med det vanunder the ordinary trial proce- liga förfarande som föreskrivs i dures provided by this Statute and denna stadga och får hänskjuta may remit the case to another målet till en annan rättegångs- Trial Chamber. kammare.

4. Where the Trial Chamber 4. Om rättegångskammaren is of the opinion that a more anser att en mer fullständig complete presentation of the facts presentation av omständigheterna of the case is required in the i målet är påkallad i rättvisans interests of justice, in particular intresse, särskilt med hänsyn till the interests of the victims, the brottsoffrens intressen, får den Trial Chamber may:

(a) Request the Prosecutor to a) uppmana åklagaren att present additional evidence, framlägga ytterligare bevisning, including the testimony of däribland vittnesmål, eller witnesses; or

(b) Order that the trial be b) besluta att fortsätta continued under the ordinary trial rättegången i enlighet med det procedures provided by this vanliga förfarande som föreskrivs

344 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Statute, in which case it shall i denna stadga, varvid den skall consider the admission of guilt as anse att erkännandet inte har not having been made and may avgetts och får hänskjuta målet remit the case to another Trial till en annan rättegångskammare. Chamber.

5. Any discussions between 5. Ingen diskussion mellan the Prosecutor and the defence åklagaren och försvaret om ändregarding modification of the ring av åtalspunkterna, erkännancharges, the admission of guilt or de av skuld eller straff som skall the penalty to be imposed shall ådömas skall vara bindande för not be binding on the Court. Domstolen.

Article 66 Artikel 66 Presumption of innocence Oskyldighetspresumtion

1. Everyone shall be presumed 1. Var och en skall anses vara innocent until proved guilty oskyldig till dess Domstolen har before the Court in accordance funnit honom eller henne skyldig with the applicable law. i enlighet med tillämplig lag.

2. The onus is on the Prosecu- 2. Det åligger åklagaren att tor to prove the guilt of the bevisa att en tilltalad är skyldig. accused.

3. In order to convict the 3. För att en tilltalad skall accused, the Court must be dömas för brott måste Domstolen convinced of the guilt of the vara övertygad om den tilltalades accused beyond reasonable doubt. skuld bortom varje rimligt tvivel.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 345

Article 67 Artikel 67 Rights of the accused Den tilltalades rättigheter

1. In the determination of any 1. Vid prövningen av charge, the accused shall be anklagelser skall den tilltalade ha entitled to a public hearing, rätt till offentlig rättegång, varvid having regard to the provisions of bestämmelserna i denna stadga this Statute, to a fair hearing skall beaktas, till en rättvis och conducted impartially, and to the opartisk rättegång samt till following minimum guarantees, följande minimigarantier utan in full equality: åtskillnad:

(a) To be informed promptly a) att omedelbart och i detalj and in detail of the nature, cause bli underrättad om åtalets beand content of the charge, in a skaffenhet, orsak och innehåll på language which the accused fully ett språk som den tilltalade till understands and speaks; fullo förstår och talar,

(b) To have adequate time and b) att ha tillräcklig tid och facilities for the preparation of möjlighet att förbereda sitt förthe defence and to communicate svar och att kunna överlägga fritt freely with counsel of the och i förtrolighet med en försvaaccused's choosing in confidence; rare som den tilltalade själv har

valt,

(c) To be tried without undue c) att få sin sak prövad utan delay; onödig tidsutdräkt,

(d) Subject to article 63, d) att, med förbehåll för beparagraph 2, to be present at the stämmelserna i artikel 63.2, närtrial, to conduct the defence in vara vid huvudförhandlingen, att person or through legal assistance försvara sig personligen eller geof the accused's choosing, to be nom ett rättegångsbiträde efter informed, if the accused does not eget fritt val, att, om han eller hon have legal assistance, of this right inte har ett rättegångsbiträde, bli and to have legal assistance informerad om denna rättighet assigned by the Court in any case samt att få sig anvisad sådant where the interests of justice so biträde av Domstolen i alla de fall require, and without payment if när så krävs i rättvisans intresse the accused lacks sufficient och kostnadsfritt, om den tilltameans to pay for it; lade saknar erforderliga medel att

betala för sådant,

(e) To examine, or have e) att förhöra eller låta förhöra examined, the witnesses against vittnen som åberopas mot honom him or her and to obtain the eller henne och att för egen räkattendance and examination of ning få vittnen inkallade och förwitnesses on his or her behalf hörda under samma villkor som under the same conditions as vittnen åberopade mot honom

346 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

witnesses against him or her. The eller henne; den tilltalade skall accused shall also be entitled to också ha rätt att åberopa grunder raise defences and to present och framlägga annan bevisning other evidence admissible under till sitt försvar som är tillåtna this Statute; enligt denna stadga,

(f) To have, free of any cost, f) att kostnadsfritt ha biträde the assistance of a competent av en kompetent tolk och till interpreter and such translations sådana översättningar som är as are necessary to meet the nödvändiga för att uppfylla kravet requirements of fairness, if any of på opartiskhet om någon del av the proceedings of or documents förfarandet eller sådana handpresented to the Court are not in lingar som framläggs inför Doma language which the accused stolen inte genomförs eller är avfully understands and speaks; fattade på ett språk som den till-

talade till fullo förstår och talar,

(g) Not to be compelled to g) att inte tvingas att vittna testify or to confess guilt and to eller erkänna skuld och att ha rätt remain silent, without such att vägra att yttra sig utan att silence being a consideration in detta skall beaktas vid avgörandet the determination of guilt or i skuldfrågan, innocence;

(h) To make an unsworn oral h) att få avge en muntlig eller or written statement in his or her skriftlig förklaring till sitt försvar, defence; and utan att behöva avlägga ed, och

(i) Not to have imposed on i) att inte bli ålagd någon him or her any reversal of the omvänd bevisbörda eller något burden of proof or any onus of krav på motbevisning. rebuttal.

2. In addition to any other 2. Utöver annat utlämnande disclosure provided for in this av information som föreskrivs i Statute, the Prosecutor shall, as denna stadga, skall åklagaren så soon as practicable, disclose to snart det är praktiskt möjligt till the defence evidence in the försvaret lämna ut bevisning som Prosecutor's possession or control åklagaren har i sin besittning eller which he or she believes shows or kontrollerar vilken enligt hans eller tends to show the innocence of hennes åsikt påvisar eller bidrar the accused, or to mitigate the till att påvisa att den tilltalade är guilt of the accused, or which oskyldig eller till att mildra denmay affect the credibility of nes ansvar eller som kan ha beprosecution evidence. In case of tydelse för trovärdigheten av doubt as to the application of this åklagarens bevisning. I fall av paragraph, the Court shall decide. tveksamhet om tillämpningen av

denna bestämmelse skall Dom-

stolen avgöra frågan.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 347

Article 68 Artikel 68 Protection of the victims and Skydd av brottsoffer och witnesses and their partici- vittnen och deras deltagande i pation in the proceedings förfarandet

1. The Court shall take 1. Domstolen skall vidta appropriate measures to protect lämpliga åtgärder för att skydda the safety, physical and brottsoffers och vittnens säkerhet, psychological well-being, dignity fysiska och psykiska välbeand privacy of victims and finnande, värdighet samt frid. witnesses. In so doing, the Court Härvid skall Domstolen beakta shall have regard to all relevant alla omständigheter av betydelse, factors, including age, gender as däribland ålder, genus som denna defined in article 7, paragraph 3, term definieras i artikel 7.3, hälsa and health, and the nature of the samt brottets art, särskilt, men crime, in particular, but not inte uteslutande, om brottet limited to, where the crime invol- omfattar sexuellt eller genusves sexual or gender violence or relaterat våld eller våld mot barn. violence against children. The Åklagaren skall särskilt vidta Prosecutor shall take such measu- dessa åtgärder under förunderres particularly during the sökningen och vid lagföringen av investigation and prosecution of sådana brott. Åtgärderna får inte such crimes. These measures skada eller vara oförenliga med shall not be prejudicial to or den tilltalades rättigheter eller en inconsistent with the rights of the rättvis och opartisk rättegång. accused and a fair and impartial trial.

2. As an exception to the 2. För att skydda brottsoffer principle of public hearings och vittnen eller den tilltalade får provided for in article 67, the Domstolens kammare med avsteg Chambers of the Court may, to från principen om offentlig rätteprotect victims and witnesses or gångsförhandling i artikel 67 an accused, conduct any part of genomföra vilken del som helst the proceedings in camera or av förfarandet inom stängda allow the presentation of evidence dörrar eller tillåta att bevisning by electronic or other special förebringas med användning av means. In particular, such elektroniska eller andra särskilda measures shall be implemented in hjälpmedel. Sådana åtgärder skall the case of a victim of sexual särskilt tillämpas i fråga om perviolence or a child who is a soner som utsatts för sexuellt våld victim or a witness, unless eller barn som är brottsoffer eller otherwise ordered by the Court, vittnen, såvida inte Domstolen having regard to all the bestämmer annat med beaktande circumstances, particularly the av alla omständigheter, särskilt

348 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

views of the victim or witness. brottsoffrens och vittnenas syn-

punkter.

3. Where the personal 3. I de fall brottsoffrens interests of the victims are personliga intressen berörs, skall affected, the Court shall permit Domstolen tillåta att deras syntheir views and concerns to be punkter och andra angelägenpresented and considered at heter framläggs och tas i beakstages of the proceedings tande i de skeden av förfarandet determined to be appropriate by vilka rätten finner lämpligt och the Court and in a manner which på ett sätt som inte skadar eller är is not prejudicial to or oförenligt med den tilltalades inconsistent with the rights of the rättigheter eller en rättvis och accused and a fair and impartial opartisk rättegång. Sådana syntrial. Such views and concerns punkter och angelägenheter kan may be presented by the legal framläggas av brottsoffrens rättsrepresentatives of the victims liga företrädare om Domstolen i where the Court considers it enlighet med bevis- och appropriate, in accordance with förfarandereglerna anser det vara the Rules of Procedure and lämpligt. Evidence.

4. The Victims and Witnesses 4. Brottsoffer- och vittnes- Unit may advise the Prosecutor enheten får vägleda åklagaren and the Court on appropriate och Domstolen om lämpliga protective measures, security skyddsåtgärder, säkerhetsarrangements, counselling and arrangemang, rådgivning och assistance as referred to in article hjälp som avses i artikel 43.6. 43, paragraph 6.

5. Where the disclosure of 5. Om utlämnande av evidence or information pursuant bevisning eller uppgifter enligt to this Statute may lead to the denna stadga skulle kunna grave endangerment of the medföra allvarlig fara för ett security of a witness or his or her vittnes eller hans eller hennes family, the Prosecutor may, for familjs säkerhet, får åklagaren the purposes of any proceedings vid förfaranden före huvudconducted prior to the förhandlingen, innehålla beviscommencement of the trial, ningen eller uppgifterna och i withhold such evidence or stället framlägga dem i form av information and instead submit a sammandrag. Åtgärderna skall summary thereof. Such measures genomföras på ett sätt som inte shall be exercised in a manner skadar eller är oförenligt med den which is not prejudicial to or tilltalades rättigheter eller en inconsistent with the rights of the rättvis och opartisk rättegång. accused and a fair and impartial trial.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 349

6. A State may make an 6. En stat får begära att application for necessary measu- nödvändiga åtgärder vidtas för att res to be taken in respect of the skydda dess tjänstemän eller protection of its servants or företrädare och dess hemliga eller agents and the protection of känsliga uppgifter. confidential or sensitive information.

Article 69 Artikel 69 Evidence Bevisning

1. Before testifying, each 1. Innan ett vittne avger sin witness shall, in accordance with berättelse skall vittnet i enlighet the Rules of Procedure and med bevis- och förfarande- Evidence, give an undertaking as reglerna avlägga en försäkran om to the truthfulness of the evidence att han eller hon skall avge en to be given by that witness. sanningsenlig berättelse.

2. The testimony of a witness 2. Vittnen skall avge sina at trial shall be given in person, vittnesmål personligen vid except to the extent provided by huvudförhandlingen med undanthe measures set forth in article tag för de åtgärder som avses i 68 or in the Rules of Procedure bestämmelserna i artikel 68 eller and Evidence. The Court may i bevis- och förfarandereglerna. also permit the giving of viva Domstolen får också, med iaktvoce (oral) or recorded testimony tagande av bestämmelserna i of a witness by means of video or denna stadga och i bevis- och audio technology, as well as the förfarandereglerna, medge att ett introduction of documents or vittne avger ett muntligt eller written transcripts, subject to this inspelat vittnesmål med hjälp av Statute and in accordance with videoteknik eller audioteknik och the Rules of Procedure and att handlingar eller skriftliga Evidence. These measures shall uppteckningar får förebringas. not be prejudicial to or Dessa åtgärder skall inte skada inconsistent with the rights of the eller vara oförenliga med den accused. tilltalades rättigheter.

3. The parties may submit 3. Parterna får framlägga evidence relevant to the case, in bevisning som har betydelse för accordance with article 64. The saken i enlighet med artikel 64. Court shall have the authority to Domstolen skall ha befogenhet att request the submission of all evi- begära att all bevisning läggs dence that it considers necessary fram som den finner vara nödfor the determination of the truth. vändig för att avgöra sanningen.

4. The Court may rule on the 4. Domstolen får, i enlighet relevance or admissibility of any med bevis- och förfarande-

350 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

evidence, taking into account, reglerna, avgöra frågor om bevis inter alia, the probative value of skall tillåtas och om det är relethe evidence and any prejudice vant med hänsyn bland annat till that such evidence may cause to a dess bevisvärde och till den evenfair trial or to a fair evaluation of tuella skada som sådan bevisning the testimony of a witness, in kan förorsaka en rättvis rättegång accordance with the Rules of eller en opartisk bedömning av Procedure and Evidence. ett vittnesmål.

5. The Court shall respect and 5. Rätten skall iaktta och följa observe privileges on confidenti- bestämmelserna om tystnadsplikt ality as provided for in the Rules i bevis- och förfarandereglerna. of Procedure and Evidence.

6. The Court shall not require 6. Rätten skall inte kräva proof of facts of common bevis för allmänt kända knowledge but may take judicial omständigheter men får beakta notice of them. dem i sitt avgörande.

7. Evidence obtained by 7. Bevis som inhämtats means of a violation of this genom överträdelse av denna Statute or internationally recogni- stadga eller internationellt zed human rights shall not be erkända mänskliga rättigheter admissible if: skall inte tillåtas

(a) The violation casts a) om överträdelsen medför substantial doubt on the allvarligt tvivel om bevisets reliability of the evidence; or tillförlitlighet, eller

(b) The admission of the b) om ett tillåtande av beviset evidence would be antithetical to skulle motverka eller allvarligt and would seriously damage the skada rättegångens integritet. integrity of the proceedings.

8. When deciding on the 8. När Domstolen avgör om relevance or admissibility of bevisning som upptagits av en evidence collected by a State, the stat är relevant och om den skall Court shall not rule on the tillåtas, skall Domstolen inte ta application of the State's national ställning till tillämpningen av law. statens nationella lag.

Article 70 Artikel 70 Offences against the Brott mot den rättsliga administration of justice processen

1. The Court shall have juris- 1. Domstolen skall ha jurisdiction over the following offen- diktion över följande brott riktade ces against its administration of mot dess rättsliga process som justice when committed intentio- begås uppsåtligen: nally:

(a) Giving false testimony a) Att avge falskt vittnesmål

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 351

when under an obligation trots skyldighet att tala sanning i pursuant to article 69, paragraph enlighet med artikel 69.1. 1, to tell the truth;

(b) Presenting evidence that b) Att framlägga bevisning the party knows is false or forged; som parten vet är falsk eller för-

falskad.

(c) Corruptly influencing a c) Att genom bestickning witness, obstructing or interfering påverka ett vittne, att hindra eller with the attendance or testimony störa ett vittnes inställelse eller of a witness, retaliating against a vittnesmål, att utöva repressalier witness for giving testimony or mot ett vittne för att ha avgett destroying, tampering with or vittnesmål eller att förstöra, interfering with the collection of manipulera eller störa bevisevidence; inhämtning.

(d) Impeding, intimidating or d) Att hindra, hota eller corruptly influencing an official besticka en tjänsteman vid of the Court for the purpose of Domstolen i avsikt att tvinga eller forcing or persuading the official förmå honom eller henne att inte not to perform, or to perform uppfylla sina skyldigheter eller improperly, his or her duties; att uppfylla dem på oriktigt sätt.

(e) Retaliating against an e) Att utöva repressalier mot official of the Court on account of en tjänsteman vid Domstolen för duties performed by that or handlingar som denne eller another official; annan tjänsteman har vidtagit.

(f) Soliciting or accepting a f) Att som tjänsteman vid bribe as an official of the Court in Domstolen begära eller ta emot connection with his or her official muta i samband med fullgörande duties. av tjänsteåligganden.

2. The principles and 2. Principer och förfaranden procedures governing the Court's för Domstolens utövande av sin exercise of jurisdiction over jurisdiktion över straffbara handoffences under this article shall lingar i enlighet med denna be those provided for in the Rules artikel skall föreskrivas i bevisof Procedure and Evidence. The och förfarandereglerna. Villkoren conditions for providing interna- för lämnande av internationell tional cooperation to the Court rättslig hjälp till Domstolen i with respect to its proceedings fråga om dess förfaranden enligt under this article shall be gover- denna artikel skall följa den ned by the domestic laws of the anmodade statens nationella lag. requested State.

3. In the event of conviction, 3. Vid fällande dom får rätten the Court may impose a term of döma till fängelse i högst fem år imprisonment not exceeding five eller böter i enlighet med bevis-

352 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

years, or a fine in accordance och förfarandereglerna eller till with the Rules of Procedure and båda påföljderna. Evidence, or both.

4. (a) Each State Party shall 4. a) Varje stadgepart skall extend its criminal laws utvidga sina straffrättsliga penalizing offences against the bestämmelser som kriminaliserar integrity of its own investigative brott mot egna förundersökningar or judicial process to offences och rättegångar till att också against the administration of omfatta de brott mot den rättsliga justice referred to in this article, process som avses i denna artikel, committed on its territory, or by vilka begås inom dess territorium one of its nationals; eller av en av dess medborgare.

(b) Upon request by the Court, b) På framställning av Domwhenever it deems it proper, the stolen, när den finner det vara State Party shall submit the case lämpligt, skall stadgeparten överto its competent authorities for lämna saken till sina behöriga the purpose of prosecution. Those myndigheter för lagföring. Dessa authorities shall treat such cases myndigheter skall handlägga såwith diligence and devote dana mål omsorgsfullt och avsufficient resources to enable sätta tillräckliga resurser för att them to be conducted effectively. möjliggöra en effektiv handlägg-

ning.

Article 71 Artikel 71 Sanctions for misconduct Sanktioner vid rättegångsbefore the Court förseelser

1. The Court may sanction 1. Domstolen får ingripa mot persons present before it who rättegångsförseelser, däribland commit misconduct, including störande av förfarandet eller uppdisruption of its proceedings or såtlig vägran att rätta sig efter deliberate refusal to comply with Domstolens anvisningar, och its directions, by administrative besluta om sanktioner i form av measures other than imprison- andra administrativa åtgärder än ment, such as temporary or frihetsberövande, såsom tillfälligt permanent removal from the eller permanent avlägsnande från courtroom, a fine or other similar rättssalen, böter eller andra measures provided for in the liknande åtgärder som föreskrivs Rules of Procedure and Evidence. i bevis- och förfarandereglerna.

2. The procedures governing 2. Ingripanden som avses i the imposition of the measures set punkt 1 i denna artikel skall forth in paragraph 1 shall be vidtas i enlighet med de those provided for in the Rules of förfaranden som framgår av Procedure and Evidence. bevis- och förfarandereglerna.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 353

Article 72 Artikel 72 Protection of national Skydd av uppgifter som security information berör nationell säkerhet

1. This article applies in any 1. Denna artikel skall case where the disclosure of the tillämpas i alla de fall där information or documents of a avslöjande av uppgifter eller State would, in the opinion of handlingar som tillhör en stat that State, prejudice its national enligt den statens uppfattning security interests. Such cases skulle skada dess nationella include those falling within the säkerhetsintressen. Bland dessa scope of article 56, paragraphs 2 ingår sådana fall där artikel 56.2and 3, article 61, paragraph 3, 3, artikel 61.3, artikel 64.3, article 64, paragraph 3, article artikel 67.2, artikel 68.6, artikel 67, paragraph 2, article 68, 87.6 och artikel 93 gäller samt paragraph 6, article 87, fall som uppstår i något annat paragraph 6 and article 93, as stadium av förfarandet, där well as cases arising at any other frågan om avslöjande av uppstage of the proceedings where gifterna eller handlingarna kan such disclosure may be at issue. uppkomma.

2. This article shall also apply 2. Denna artikel skall också when a person who has been tillämpas i de fall då någon som requested to give information or har anmodats att lämna uppgifter evidence has refused to do so or eller bevisning har vägrat att göra has referred the matter to the detta eller har hänskjutit frågan State on the ground that till staten med hänvisning till att disclosure would prejudice the avslöjandet skulle skada en stats national security interests of a nationella säkerhetsintressen och State and the State concerned staten i fråga bekräftar att den confirms that it is of the opinion anser att så är fallet. that disclosure would prejudice its national security interests.

3. Nothing in this article shall 3. Ingen bestämmelse i denna prejudice the requirements of artikel skall inverka på de krav confidentiality applicable under på sekretess som gäller enligt article 54, paragraph 3 (e) and artikel 54.3 e och f eller artikel (f), or the application of article 73. 73.

4. If a State learns that 4. Om en stat får kännedom information or documents of the om att uppgifter eller handlingar State are being, or are likely to från den staten håller på eller be, disclosed at any stage of the troligen kommer att avslöjas i proceedings, and it is of the något skede av rättegången och opinion that disclosure would staten anser att avslöjandet skulle

354 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

prejudice its national security skada dess nationella säkerhetsinterests, that State shall have the intressen, skall den ha rätt att right to intervene in order to träda in för att uppnå en lösning obtain resolution of the issue in av frågan i enlighet med denna accordance with this article. artikel.

5. If, in the opinion of a State, 5. Om en stat anser att disclosure of information would avslöjande av uppgifter skulle prejudice its national security skada dess nationella säkerhetsinterests, all reasonable steps will intressen, skall den vidta alla be taken by the State, acting in skäliga åtgärder i samarbete med conjunction with the Prosecutor, åklagaren, försvaret, förundersökthe defence or the Pre-Trial ningskammaren eller rättegångs- Chamber or Trial Chamber, as kammaren, beroende på omstänthe case may be, to seek to digheterna, för att söka lösa fråresolve the matter by cooperative gan i samförstånd. Dessa åtgärder means. Such steps may include: kan innefatta följande:

(a) Modification or clarifica- a) Att framställningen ändras tion of the request; eller preciseras.

(b) A determination by the b) Att Domstolen avgör om de Court regarding the relevance of sökta uppgifterna eller bevisen är the information or evidence relevanta eller om bevisningen, sought, or a determination as to även om den är relevant, kan whether the evidence, though erhållas eller har erhållits från en relevant, could be or has been annan källa än den anmodade obtained from a source other than staten. the requested State;

(c) Obtaining the information c) Att erhålla uppgifterna or evidence from a different eller bevisningen från en annan source or in a different form; or källa eller i annan form.

(d) Agreement on conditions d) Att avtala om villkoren för under which the assistance could hur hjälp kan ges, vilket bland be provided including, among annat kan innefatta ett tillhandaother things, providing hållande av sammandrag eller summaries or redactions, redigerade utdrag, begränsningar limitations on disclosure, use of i förebringandet av uppgifter eller in camera or ex parte bevisning, förfaranden inom proceedings, or other protective stängda dörrar eller i parternas measures permissible under the frånvaro eller andra skyddsåtgär- Statute and the Rules of der som är tillåtna enligt denna Procedure and Evidence. stadga och bevis- och förfarande-

reglerna.

6. Once all reasonable steps 6. När alla skäliga åtgärder have been taken to resolve the har vidtagits för att lösa frågan i matter through cooperative samförstånd och om staten anser

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 355

means, and if the State considers att det inte finns några that there are no means or möjligheter eller förutsättningar conditions under which the att tillhandahålla eller avslöja information or documents could uppgifter eller handlingar utan be provided or disclosed without skada för dess nationella säkerprejudice to its national security hetsintressen, skall staten underinterests, it shall so notify the rätta åklagaren eller Domstolen Prosecutor or the Court of the om detta och ange de närmare specific reasons for its decision, skälen för sitt beslut, såvida inte unless a specific description of en närmare redogörelse för skälen the reasons would itself i sig själv med nödvändighet necessarily result in such skulle föranleda sådan skada för prejudice to the State's national statens nationella security interests. säkerhetsintressen.

7. Thereafter, if the Court 7. Om Domstolen därefter determines that the evidence is finner att bevisningen är relevant relevant and necessary for the och nödvändig för att fastställa establishment of the guilt or inno- om den tilltalade är skyldig eller cence of the accused, the Court oskyldig, får den vidta följande may undertake the following åtgärder: actions:

(a) Where disclosure of the a) Om avslöjandet av uppinformation or document is gifterna eller handlingarna begärs sought pursuant to a request for med stöd av en framställning om cooperation under Part 9 or the samarbete i enlighet med del 9 circumstances described in eller de omständigheter som paragraph 2, and the State has avses i punkt 2 och staten som invoked the ground for refusal skäl för sitt avslag har åberopat referred to in article 93, det skäl som anges i artikel 93.4, paragraph 4:

(i) The Court may, before i) får Domstolen, innan den making any conclusion referred kommer till den slutsats som to in subparagraph 7 (a) (ii), avses i stycke ii i denna punkt, i request further consultations for syfte att ta ställning till statens the purpose of considering the argument begära ytterligare State's representations, which samråd som, om det är lämpligt, may include, as appropriate, kan inbegripa förhandlingar inom hearings in camera and ex parte; stängda dörrar och i parternas

frånvaro,

(ii) If the Court concludes ii) får Domstolen vidare, om that, by invoking the ground for den finner att den anmodade refusal under article 93, staten genom att åberopa avslagsparagraph 4, in the circumstances grunden i artikel 93.4, under

356 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

of the case, the requested State is föreliggande omständigheter, inte not acting in accordance with its uppfyller sina skyldigheter enligt obligations under this Statute, the denna stadga, hänskjuta saken i Court may refer the matter in enlighet med artikel 87.7 med accordance with article 87, angivande av skälen till sitt paragraph 7, specifying the beslut, reasons for its conclusion; and

(iii) The Court may make iii) får Domstolen vid such inference in the trial of the rättegången mot den tilltalade dra accused as to the existence or de slutsatser i fråga om ett saknon-existence of a fact, as may be förhållande föreligger eller inte, appropriate in the circumstances; som den finner lämpliga med or hänsyn till omständigheterna.

(b) In all other circumstances: b) Under alla andra omstän-

digheter får Domstolen

(i) Order disclosure; or i) besluta att uppgifter eller

bevisning skall lämnas ut, eller,

(ii) To the extent it does not ii) om den beslutar att de inte order disclosure, make such skall lämnas ut, vid rättegången inference in the trial of the mot den tilltalade dra de slutaccused as to the existence or satser i fråga om ett sakförnon-existence of a fact, as may be hållande föreligger eller inte, som appropriate in the circumstances. den finner lämpliga med hänsyn

till omständigheterna.

Article 73 Artikel 73 Third-party information or Uppgifter eller handlingar documents från tredje man

If a State Party is requested by Om en stadgepart mottar en the Court to provide a document begäran från Domstolen att tillor information in its custody, handahålla en handling eller upppossession or control, which was gifter som finns i dess besittning, disclosed to it in confidence by a förvar eller kontroll och som den State, intergovernmental har mottagit med förbehåll om organization or international sekretess från en stat, en mellanorganization, it shall seek the statlig eller en internationell consent of the originator to organisation, skall den begära disclose that document or upphovsmannens medgivande till information. If the originator is a att avslöja handlingen eller upp- State Party, it shall either consent gifterna. Om upphovsmannen är to disclosure of the information en stadgepart, skall denne anor document or undertake to tingen samtycka till att uppgiftresolve the issue of disclosure erna eller handlingen avslöjas with the Court, subject to the eller förbinda sig att tillsammans

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 357

provisions of article 72. If the med Domstolen lösa frågan om originator is not a State Party and avslöjande med iakttagande av refuses to consent to disclosure, bestämmelserna i artikel 72. Om the requested State shall inform upphovsmannen inte är part i the Court that it is unable to denna stadga och inte vill gå med provide the document or på avslöjandet, skall den anmoinformation because of a pre- dade staten meddela Domstolen existing obligation of att den inte kan tillhandahålla confidentiality to the originator. handlingen eller uppgifterna på

grund av en tidigare ingången

skyldighet gentemot upphovs-

mannen om sekretess.

Article 74 Artikel 74 Requirements for the Förutsättningar för dom decision

1. All the judges of the Trial 1. Samtliga domare i rätte- Chamber shall be present at each gångskammaren skall närvara vid stage of the trial and throughout varje skede av huvudförhandtheir deliberations. The lingen och vid dess överlägg- Presidency may, on a case-by- ningar. Presidiet får från fall till case basis, designate, as fall beroende på tillgång avdela available, one or more alternate en eller flera ställföreträdande judges to be present at each stage domare att närvara vid varje of the trial and to replace a skede av huvudförhandlingen och member of the Trial Chamber if att ersätta en ledamot av that member is unable to continue rättegångskammaren om denne attending. inte kan fortsätta att närvara.

2. The Trial Chamber's 2. Rättegångskammarens dom decision shall be based on its skall grundas på dess bedömning evaluation of the evidence and av bevismaterialet och hela the entire proceedings. The förfarandet. Domen skall inte gå decision shall not exceed the facts utöver de faktiska förhållanden and circumstances described in och omständigheter som anges i the charges and any amendments åtalet med eventuella ändringar. to the charges. The Court may Domstolen får bara grunda sin base its decision only on evidence dom på bevisning som har submitted and discussed before it förebringats och behandlats inför at the trial. den under huvudförhandlingen.

3. The judges shall attempt to 3. Domarna skall söka komma achieve unanimity in their fram till enhälliga avgöranden, decision, failing which the men om det inte lyckas, skall decision shall be taken by a beslut fattas av en majoritet av

358 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

majority of the judges. domarna.

4. The deliberations of the 4. Rättegångskammarens Trial Chamber shall remain överläggningar skall hållas secret. hemliga.

5. The decision shall be in 5. Domen skall vara skriftlig writing and shall contain a full och innehålla en fullständig och and reasoned statement of the motiverad redogörelse för Trial Chamber's findings on the rättegångskammarens bedömning evidence and conclusions. The av bevisningen och slutsatser. Trial Chamber shall issue one Rättegångskammaren skall decision. When there is no meddela en dom. Om domarna unanimity, the Trial Chamber's inte är eniga, skall domen decision shall contain the views innehålla majoritetens och of the majority and the minority. minoritetens synpunkter. Domen The decision or a summary eller en sammanfattning av den thereof shall be delivered in open skall avkunnas offentligt. court.

Article 75 Artikel 75 Reparations to victims Gottgörelse till brottsoffer

1. The Court shall establish 1. Domstolen skall fastställa principles relating to reparations principer för gottgörelse till eller to, or in respect of, victims, till förmån för brottsoffer, inneincluding restitution, compensa- fattande restitution, ersättning tion and rehabilitation. On this och rehabilitering. På denna basis, in its decision the Court grundval får Domstolen i sitt may, either upon request or on its beslut, antingen på begäran eller, own motion in exceptional om det finns särskilda circumstances, determine the omständigheter, på eget initiativ, scope and extent of any damage, slå fast utrymmet för och loss and injury to, or in respect omfattningen av skada, förlust of, victims and will state the eller men som har åsamkats principles on which it is acting. brottsoffer och Domstolen skall

ange på vilka principer beslutet

grundas.

2. The Court may make an 2. Domstolen får fatta ett order directly against a convicted beslut direkt mot den som har person specifying appropriate dömts för brott, som anger lämpreparations to, or in respect of, lig gottgörelse till eller till förvictims, including restitution, mån för brottsoffer innefattande compensation and rehabilitation. restitution, ersättning och rehabi-

litering.

Where appropriate, the Court Om det är lämpligt, får Dommay order that the award for stolen besluta att gottgörelse skall

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 359

reparations be made through the utbetalas genom den förvaltnings- Trust Fund provided for in article fond som avses i artikel 79. 79.

3. Before making an order 3. Innan Domstolen fattar ett under this article, the Court may beslut med stöd av denna artikel invite and shall take account of får den begära och skall den representations from or on behalf beakta framställningar från eller of the convicted person, victims, för den som dömts för brott, other interested persons or brottsoffren och andra berörda interested States. personer eller berörda stater.

4. In exercising its power 4. Vid utövandet av sina under this article, the Court may, befogenheter enligt denna artikel after a person is convicted of a får Domstolen, sedan någon har crime within the jurisdiction of dömts för ett brott som omfattas the Court, determine whether, in av dess jurisdiktion, avgöra om order to give effect to an order det är nödvändigt att begära which it may make under this åtgärder enligt artikel 93.1 för att article, it is necessary to seek ge verkan åt ett beslut som den measures under article 93, får fatta i enlighet med denna paragraph 1. artikel.

5. A State Party shall give 5. En stadgepart skall ge effect to a decision under this verkan åt beslut fattade med stöd article as if the provisions of av denna artikel som om article 109 were applicable to this bestämmelserna i artikel 109 vore article. tillämpliga på denna artikel.

6. Nothing in this article shall 6. Ingen bestämmelse i denna be interpreted as prejudicing the artikel skall tolkas så att det rights of victims under national inverkar på brottsoffers rättigor international law. heter enligt nationell rätt eller

enligt folkrätten.

Article 76 Artikel 76 Sentencing Meddelande av straff

1. In the event of a conviction, 1. Vid fällande dom skall the Trial Chamber shall consider rättegångskammaren överväga the appropriate sentence to be lämpligt straff och då beakta den imposed and shall take into bevisning som lämnats och de account the evidence presented uppfattningar som uttryckts vid and submissions made during the rättegången vilka har betydelse trial that are relevant to the för straffet. sentence.

2. Except where article 65 2. Utom i de fall där artikel 65 applies and before the completion gäller och innan rättegången

360 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

of the trial, the Trial Chamber avslutats, får rättegångsmay on its own motion and shall, kammaren på eget initiativ och at the request of the Prosecutor or skall den på begäran av åklagaren the accused, hold a further eller den tilltalade hålla en hearing to hear any additional särskild förhandling för att ta upp evidence or submissions relevant eventuell ny bevisning eller ta del to the sentence, in accordance av nya åsikter av betydelse för with the Rules of Procedure and straffet, i enlighet med bevis- och Evidence. förfarandereglerna.

3. Where paragraph 2 applies, 3. I de fall där punkt 2 gäller any representations under article skall eventuella framställningar 75 shall be heard during the med stöd av artikel 75 tas upp further hearing referred to in under den särskilda förhandling paragraph 2 and, if necessary, som avses i punkt 2 och, om det during any additional hearing. är nödvändigt, vid en ytterligare

förhandling.

4. The sentence shall be pro- 4. Straffet skall meddelas nounced in public and, wherever offentligt och, om möjligt, i den possible, in the presence of the tilltalades närvaro. accused.

PART 7. PENALTIES DEL 7 STRAFF

Article 77 Artikel 77 Applicable penalties Tillämpliga straff

1. Subject to article 110, the 1. Med förbehåll för bestäm- Court may impose one of the melserna i artikel 110 får following penalties on a person Domstolen bestämma ett av convicted of a crime referred to in följande straff för den som har article 5 of this Statute: fällts till ansvar för ett brott som

avses i artikel 5 i denna stadga:

(a) Imprisonment for a a) Fängelse i ett bestämt antal specified number of years, which år, dock högst 30 år. may not exceed a maximum of 30 years; or

(b) A term of life imprison- b) Livstids fängelse när så är ment when justified by the motiverat av brottets utomordentextreme gravity of the crime and liga svårhetsgrad och den dömdes the individual circumstances of personliga förhållanden. the convicted person.

2. In addition to imprison- 2. Utöver fängelse får Domment, the Court may order: stolen bestämma

(a) A fine under the criteria a) böter i enlighet med de provided for in the Rules of villkor som föreskrivs i bevis- och

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 361

Procedure and Evidence; förfarandereglerna,

(b) A forfeiture of proceeds, b) förverkande av utbyte, property and assets derived egendom och tillgångar som directly or indirectly from that direkt eller indirekt härrör från crime, without prejudice to the brottet utan att det skall inverka rights of bona fide third parties. på de rättigheter som tillkommer

rättmätiga tredje män.

Article 78 Artikel 78 Determination of the Fastställande av straff sentence

1. In determining the 1. Vid fastställande av straff sentence, the Court shall, in skall Domstolen i enlighet med accordance with the Rules of bevis- och förfarandereglerna be- Procedure and Evidence, take akta sådana omständigheter som into account such factors as the brottets svårhetsgrad och den gravity of the crime and the dömdes personliga förhållanden. individual circumstances of the convicted person.

2. In imposing a sentence of 2. Om någon döms till imprisonment, the Court shall fängelse, skall Domstolen deduct the time, if any, previously avräkna den eventuella tid som spent in detention in accordance tidigare har tillbringats i häkte i with an order of the Court. The enlighet med Domstolens beslut. Court may deduct any time Domstolen får avräkna tid som på otherwise spent in detention in annat sätt har tillbringats i connection with conduct under- fängsligt förvar för en gärning lying the crime. med anknytning till brottet.

3. When a person has been 3. Om någon har fällts till convicted of more than one ansvar för mer än ett brott, skall crime, the Court shall pronounce Domstolen fastställa straff för a sentence for each crime and a vart och ett av brotten och ett joint sentence specifying the total gemensamt straff med angivande period of imprisonment. This av fängelsestraffets sammanlagda period shall be no less than the längd. Denna tid skall inte vara highest individual sentence kortare än det högsta enskilda pronounced and shall not exceed straff som fastställts och inte 30 years imprisonment or a överstiga 30 års fängelse eller ett sentence of life imprisonment in livstidsstraff enligt artikel 77.1 b. conformity with article 77, paragraph 1 (b).

362 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Article 79 Artikel 79 Trust Fund Förvaltningsfond

1. A Trust Fund shall be 1. På beslut av stadgepartsestablished by decision of the församlingen skall en förvalt- Assembly of States Parties for the ningsfond upprättas till förmån benefit of victims of crimes för personer som är offer för brott within the jurisdiction of the som omfattas av Domstolens Court, and of the families of such jurisdiktion och deras anhöriga. victims.

2. The Court may order 2. Domstolen får förordna att money and other property penningmedel och annan egencollected through fines or dom som härrör från böter och forfeiture to be transferred, by förverkanden till följd av order of the Court, to the Trust Domstolens beslut skall överföras Fund. till förvaltningsfonden.

3. The Trust Fund shall be 3. Förvaltningsfonden skall managed according to criteria to förvaltas i enlighet med de villkor be determined by the Assembly of som skall fastställas av parts- States Parties. församlingen.

Article 80 Artikel 80 Non-prejudice to national Ingen inverkan på nationell application of penalties and tillämpning av straff och national laws nationella lagar

Nothing in this Part affects Inget i denna del skall inverka the application by States of på staternas tillämpning av straff penalties prescribed by their som föreskrivs i deras nationella national law, nor the law of lag eller på lagen i stater där de States which do not provide for straff som föreskrivs i denna del penalties prescribed in this Part. inte förekommer.

PART 8. APPEAL AND DEL 8 ÖVERKLAGANDE REVISION OCH RESNING

Article 81 Artikel 81 Appeal against decision of Överklagande av fällande acquittal or conviction or och frikännande dom samt av against sentence straff

1. A decision under article 74 1. Ett beslut enligt artikel 74 may be appealed in accordance får överklagas i överensstämmelwith the Rules of Procedure and se med bevis- och förfarande- Evidence as follows: reglerna på följande sätt:

(a) The Prosecutor may make a) Åklagaren får överklaga på an appeal on any of the following någon av följande grunder:

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 363

grounds:

(i) Procedural error, i) rättegångsfel,

(ii) Error of fact, or ii) felaktig bevisvärdering,

eller

(iii) Error of law; iii) felaktig rättstillämpning.

(b) The convicted person, or b) Den som har dömts för the Prosecutor on that person's brott, eller åklagaren på den perbehalf, may make an appeal on sonens vägnar, får överklaga på any of the following grounds: någon av följande grunder:

(i) Procedural error, i) rättegångsfel, (ii) Error of fact, ii) felaktig bevisvärdering,

(iii) Error of law, or iii) felaktig rättstillämpning,

eller

(iv) Any other ground that iv) annan omständighet som affects the fairness or reliability påverkar förfarandets eller besluof the proceedings or decision. tets rättvishet eller tillförlitlighet.

2. (a) A sentence may be 2. a) En dom får överklagas i appealed, in accordance with the enlighet med bevis- och Rules of Procedure and Evidence, förfarandereglerna av åklagaren by the Prosecutor or the convicted eller den dömde på grund av person on the ground of bristande proportion mellan disproportion between the crime brottet och straffet. and the sentence;

(b) If on an appeal against b) Om Domstolen vid ett sentence the Court considers that överklagande av ett straff finner there are grounds on which the att det finns skäl att helt eller conviction might be set aside, delvis undanröja domen i wholly or in part, it may invite ansvarsdelen, får den uppmana the Prosecutor and the convicted åklagaren och den dömde att person to submit grounds under anföra skäl i enlighet med punkt article 81, paragraph 1 (a) or (b), 1 a eller 1 b i denna artikel och and may render a decision on besluta i skuldfrågan i enlighet conviction in accordance with med artikel 83. article 83;

(c) The same procedure c) Samma förfarande skall applies when the Court, on an tillämpas när Domstolen vid ett appeal against conviction only, överklagande som endast avser considers that there are grounds skuldfrågan finner att det finns to reduce the sentence under skäl att mildra straffet med stöd paragraph 2 (a). av stycke a i denna punkt.

3. (a) Unless the Trial 3. a) Om rättegångskammaren Chamber orders otherwise, a inte beslutar annat, skall den convicted person shall remain in dömde kvarstanna i häkte i

364 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

custody pending an appeal; avvaktan på att överklagandet

behandlas.

(b) When a convicted person's b) Om den tid som den dömde time in custody exceeds the sen- har tillbringat i häkte överstiger tence of imprisonment imposed, det ådömda fängelsestraffet, skall that person shall be released, den dömde friges, förutom då except that if the Prosecutor is även åklagaren överklagar, also appealing, the release may be varvid villkoren för frigivningen i subject to the conditions under stycke c nedan får tillämpas. subparagraph (c) below;

(c) In case of an acquittal, the c) Vid frikännande dom skall accused shall be released den tilltalade omedelbart friges immediately, subject to the med förbehåll för följande following: bestämmelser:

(i) Under exceptional i) I undantagsfall och med circumstances, and having beaktande bland annat av den regard, inter alia, to the concrete konkreta flyktrisken, det åtalade risk of flight, the seriousness of brottets svårhetsgrad och utsikterthe offence charged and the na till framgång med ett överprobability of success on appeal, klagande får rättegångsthe Trial Chamber, at the request kammaren på begäran av åklaof the Prosecutor, may maintain garen upprätthålla häktningen av the detention of the person personen i avvaktan på att pending appeal; överklagandet behandlas.

(ii) A decision by the Trial ii) Ett beslut av rättegångs- Chamber under subparagraph (c) kammaren med stöd av föregå- (i) may be appealed in accordance ende stycke får överklagas i with the Rules of Procedure and enlighet med bevis- och Evidence. förfarandereglerna.

4. Subject to the provisions of 4. Om inte annat följer av paragraph 3 (a) and (b), bestämmelserna i punkt 3 a och b execution of the decision or i denna artikel, skall verkställansentence shall be suspended det av avgörandet eller straffet during the period allowed for anstå under tidsfristen för överappeal and for the duration of the klagande eller under den tid som appeal proceedings. överklagandeförfarandet pågår.

Article 82 Artikel 82 Appeal against other Överklagande av andra decisions beslut

1. Either party may appeal 1. Vardera parten får överany of the following decisions in klaga följande beslut i enlighet accordance with the Rules of med bevis- och förfarande- Procedure and Evidence: reglerna:

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 365

(a) A decision with respect to a) Beslut angående Domstojurisdiction or admissibility; lens jurisdiktion eller om process-

förutsättningar.

(b) A decision granting or b) Beslut om bifall eller denying release of the person avslag på en begäran om being investigated or prosecuted; frigivning av en person som är

föremål för förundersökning eller

lagföring.

(c) A decision of the Pre-Trial c) Beslut av Chamber to act on its own initia- förundersökningskammaren att tive under article 56, paragraph handla på eget initiativ med stöd 3; av artikel 56.3.

(d) A decision that involves d) Beslut som rör en fråga an issue that would significantly som i väsentlig mån skulle affect the fair and expeditious inverka på ett rättvist och snabbt conduct of the proceedings or the rättsligt förfarande eller på outcome of the trial, and for utfallet av rättegången och där, which, in the opinion of the Pre- enligt förundersöknings- eller Trial or Trial Chamber, an rättegångskammarens mening, immediate resolution by the överklagandekammarens omedel- Appeals Chamber may materially bara avgörande av frågan påtagadvance the proceedings. ligt skulle främja förfarandet.

2. A decision of the Pre-Trial 2. Ett beslut av förunder- Chamber under article 57, para- sökningskammaren med stöd av graph 3 (d), may be appealed artikel 57.3 d får överklagas av against by the State concerned or den berörda staten eller av åklaby the Prosecutor, with the leave garen med förundersökningsof the Pre-Trial Chamber. The kammarens tillstånd. Överklaappeal shall be heard on an gandet skall behandlas med expedited basis. förtur.

3. An appeal shall not of itself 3. Ett överklagande skall inte have suspensive effect unless the i sig själv ha uppskjutande Appeals Chamber so orders, upon verkan, såvida inte överklaganderequest, in accordance with the kammaren på begäran förordnar Rules of Procedure and Evidence. om det med stöd av bevis- och

förfarandereglerna.

4. A legal representative of 4. En rättslig företrädare för the victims, the convicted person brottsoffren, den dömde eller en or a bona fide owner of property rättmätig ägare av egendom, som adversely affected by an order har lidit skada till följd av ett under article 75 may appeal beslut i enlighet med artikel 75, against the order for reparations, får överklaga beslut om gottas provided in the Rules of görelse i enlighet med bevis- och

366 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Procedure and Evidence. förfarandereglerna.

Article 83 Artikel 83 Proceedings on appeal Förfarandet vid överklagande

1. For the purposes of 1. Överklagandekammaren proceedings under article 81 and skall med avseende på förfarandet this article, the Appeals Chamber enligt artikel 81 och enligt denna shall have all the powers of the artikel ha alla rättegångskamma- Trial Chamber. rens befogenheter.

2. If the Appeals Chamber 2. Om finds that the proceedings överklagandekammaren finner att appealed from were unfair in a den rättegång som överklagande way that affected the reliability of gäller var orättvis på ett sätt som the decision or sentence, or that har påverkat avgörandets eller the decision or sentence appealed straffmätningens tillförlitlighet, from was materially affected by eller att det avgörande eller det error of fact or law or procedural straff som har överklagats är error, it may: påtagligt påverkad av felaktig

bevisvärdering, felaktig rätts-

tillämpning eller rättegångsfel får

den

(a) Reverse or amend the a) upphäva eller ändra avdecision or sentence; or görandet eller straffet, eller

(b) Order a new trial before a b) bestämma att en ny rättedifferent Trial Chamber. gång skall hållas inför en annan

rättegångskammare.

For these purposes, the För dessa ändamål får över- Appeals Chamber may remand a klagandekammaren återförvisa en factual issue to the original Trial sakfråga till den ursprungliga Chamber for it to determine the rättegångskammaren för avgöranissue and to report back de av frågan och återrapportering accordingly, or may itself call till överklagandekammaren, som evidence to determine the issue. också själv har rätt att ta upp When the decision or sentence bevisning för att avgöra frågan. has been appealed only by the Om avgörandet eller straffet person convicted, or the endast har överklagats av den Prosecutor on that person's dömde eller av åklagaren på den behalf, it cannot be amended to personens vägnar, får avgörandet his or her detriment. eller straffet inte ändras till hans

eller hennes nackdel.

3. If in an appeal against sen- 3. Om överklagandetence the Appeals Chamber finds kammaren vid överklagande av that the sentence is disproportio- ett straff finner att det inte står i

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 367

nate to the crime, it may vary the proportion till brottet, får den sentence in accordance with Part ändra straffet i enlighet med del 7. 7.

4. The judgement of the 4. Överklagandekammarens Appeals Chamber shall be taken dom skall fattas av en majoritet by a majority of the judges and av domarna och avkunnas shall be delivered in open court. offentligt. Domen skall ange de The judgement shall state the skäl på vilka den grundas. Om reasons on which it is based. domarna inte är eniga, skall When there is no unanimity, the överklagandekammarens dom judgement of the Appeals ange majoritetens och Chamber shall contain the views minoritetens synpunkter, men en of the majority and the minority, domare får uttrycka en särskild but a judge may deliver a separate eller avvikande mening i en or dissenting opinion on a rättsfråga. question of law.

5. The Appeals Chamber may 5. Överklagandekammaren deliver its judgement in the får meddela sin dom i frånvaro av absence of the person acquitted or den som dömts eller frikänts för convicted. brott.

Article 84 Artikel 84 Revision of conviction or Resning beträffande en sentence fällande dom eller ett straff

1. The convicted person or, 1. Den som har fällts till after death, spouses, children, ansvar för brott eller, efter hans parents or one person alive at the eller hennes död, makar, barn, time of the accused's death who föräldrar eller en annan person has been given express written som var i livet vid den tilltalades instructions from the accused to död och som har fått skriftliga bring such a claim, or the instruktioner från den tilltalade Prosecutor on the person's behalf, att framställa en sådan begäran, may apply to the Appeals eller åklagaren på den tilltalades Chamber to revise the final vägnar, får hos överklagandejudgement of conviction or kammaren begära resning besentence on the grounds that: träffande den lagakraftvunna

fällande domen eller straffet på

följande grunder:

(a) New evidence has been a) att ny bevisning har discovered that: framkommit

(i) Was not available at the i) som inte var tillgänglig vid time of trial, and such tiden för rättegången och detta unavailability was not wholly or förhållande inte helt eller delvis

368 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

partially attributable to the party berodde på den part som begär making application; and resning,

(ii) Is sufficiently important ii) som är av sådan betydelse that had it been proved at trial it att den, om den hade framlagts would have been likely to have vid rättegången, troligen skulle resulted in a different verdict; ha lett till annan utgång i målet;

(b) It has been newly b) att det nyligen har discovered that decisive evidence, framkommit att avgörande taken into account at trial and bevisning som beaktades vid upon which the conviction rättegången och på vilken den depends, was false, forged or fällande domen beror, var falsk, falsified; förfalskad eller förvanskad;

(c) One or more of the judges c) att en eller flera av de who participated in conviction or domare som deltog i den fällande confirmation of the charges has domen eller bekräftelsen av åtalscommitted, in that case, an act of punkterna, i det målet har gjort serious misconduct or serious sig skyldig till försummelse eller breach of duty of sufficient tjänsteförseelse av så allvarlig art gravity to justify the removal of att det motiverar ifrågavarande that judge or those judges from domares entledigande med stöd office under article 46. av artikel 46.

2. The Appeals Chamber shall 2. Överklagandekammaren reject the application if it skall avvisa en ansökan om resconsiders it to be unfounded. If it ning som den anser vara ogrundetermines that the application is dad. Om den finner att ansökan meritorious, it may, as är välgrundad, får den, beroende appropriate: på vad som är mest lämpligt,

(a) Reconvene the original a) återinkalla den ursprung- Trial Chamber; liga rättegångskammaren,

(b) Constitute a new Trial b) inrätta en ny rättegångs- Chamber; or kammare, eller

(c) Retain jurisdiction over c) behålla domsrätten över the matter, saken

with a view to, after hearing för att, efter att ha hört the parties in the manner set forth parterna på det sätt som in the Rules of Procedure and föreskrivs i bevis- och förfarande- Evidence, arriving at a determi- reglerna, avgöra om resning i nation on whether the judgement målet skall beviljas. should be revised.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 369

Article 85 Artikel 85 Compensation to an arrested Skadestånd till en som or convicted person arresterats eller dömts för brott

1. Anyone who has been the 1. Den som har utsatts för victim of unlawful arrest or olaglig arrestering eller annat detention shall have an enforce- olagligt frihetsberövande skall ha able right to compensation. verkställbar rätt till skadestånd.

2. When a person has by a 2. Har en lagakraftvunnen final decision been convicted of a dom varigenom någon har dömts criminal offence, and when för en brottslig gärning senare subsequently his or her convic- upphävts på grund av att en ny tion has been reversed on the eller nyuppdagad omständighet ground that a new or newly som visat att domen var felaktig, discovered fact shows conclu- skall den som undergått straff till sively that there has been a följd av domen gottgöras enligt miscarriage of justice, the person lag, med mindre att det visas att who has suffered punishment as a det helt eller delvis berott på result of such conviction shall be honom eller henne att den compensated according to law, tidigare ej kända omständigheten unless it is proved that the non- inte blivit uppdagad i tid. disclosure of the unknown fact in time is wholly or partly attributable to him or her.

3. In exceptional circumstan- 3. I undantagsfall kan ces, where the Court finds Domstolen, om den finner att conclusive facts showing that avgörande omständigheter visar there has been a grave and att ett grovt och uppenbart manifest miscarriage of justice, it rättegångsfel har begåtts, skönsmay in its discretion award mässigt tillerkänna skadestånd compensation, according to the enligt de kriterier som föreskrivs criteria provided in the Rules of i bevis- och förfarandereglerna Procedure and Evidence, to a till den som har släppts ur person who has been released fängsligt förvar efter en from detention following a final lagakraftvunnen frikännande decision of acquittal or a dom eller till följd av att termination of the proceedings rättegången har avslutats av detta for that reason. skäl.

370 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

PART 9. INTERNATIONAL DEL 9 INTERNATIONELLT COOPERATION AND JUDI- SAMARBETE OCH RÄTTS- CIAL ASSISTANCE LIG HJÄLP

Article 86 Artikel 86 General obligation to Allmän skyldighet att cooperate samarbeta

States Parties shall, in Stadgeparterna skall i enligaccordance with the provisions of het med bestämmelserna i denna this Statute, cooperate fully with stadga till fullo samarbeta med the Court in its investigation and Domstolen i fråga om förunderprosecution of crimes within the sökningar och lagföring av brott jurisdiction of the Court. som omfattas av Domstolens

jurisdiktion.

Article 87 Artikel 87 Requests for cooperation: Framställning om samargeneral provisions bete: allmänna bestämmelser

1. (a) The Court shall have 1. a) Domstolen skall ha the authority to make requests to befogenhet att göra framställ- States Parties for cooperation. ningar till stadgeparterna om The requests shall be transmitted samarbete. Framställningar skall through the diplomatic channel översändas på diplomatisk väg or any other appropriate channel eller via andra lämpliga kanaler as may be designated by each som varje stadgepart får anvisa State Party upon ratification, vid ratificering, godtagande, godacceptance, approval or kännande eller anslutning. accession.

Subsequent changes to the Senare ändringar av sådana designation shall be made by anvisningar skall göras av varje each State Party in accordance stadgepart i enlighet med beviswith the Rules of Procedure and och förfarandereglerna. Evidence.

(b) When appropriate, without b) När det är lämpligt och prejudice to the provisions of utan att det skall inverka på besubparagraph (a), requests may stämmelserna i stycke a ovan, får also be transmitted through the framställningar också göras via International Criminal Police internationella kriminalpolis- Organization or any appropriate organisationen (Interpol) eller regional organization. annan behörig regional organisa-

tion.

2. Requests for cooperation 2. Framställningar om and any documents supporting samarbete och varje handling till the request shall either be in or be stöd för framställningar skall

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 371

accompanied by a translation into antingen vara avfattad på eller an official language of the åtföljas av en översättning till ett requested State or one of the officiellt språk i den anmodade working languages of the Court, staten eller på ett av Domstolens in accordance with the choice arbetsspråk i enlighet med det val made by that State upon som denna stat har gjort vid ratification, acceptance, approval ratificering, godtagande, godkänor accession. nande eller anslutning.

Subsequent changes to this Senare ändringar av detta val choice shall be made in skall göras av stadgeparterna i accordance with the Rules of enlighet med bevis- och Procedure and Evidence. förfarandereglerna.

3. The requested State shall 3. Den anmodade staten skall keep confidential a request for iaktta sekretess beträffande en cooperation and any documents framställning om samarbete och supporting the request, except to varje handling till stöd för denna, the extent that the disclosure is utom i den omfattning som necessary for execution of the offentlighet är nödvändig för att request. verkställa framställningen.

4. In relation to any request 4. Beträffande varje framställfor assistance presented under ning om biträde gjord i enlighet this Part, the Court may take such med denna del får Domstolen measures, including measures vidta sådana åtgärder - däribland related to the protection of åtgärder med avseende på skydd information, as may be necessary av uppgifter - som är nödvändiga to ensure the safety or physical or för att trygga brottsoffrens, de psychological well-being of any möjliga vittnenas och deras anhövictims, potential witnesses and rigas säkerhet eller fysiska eller their families. The Court may psykiska välbefinnande. Domstorequest that any information that len får begära att varje uppgift is made available under this Part som har tillhandahållits i enlighet shall be provided and handled in med denna del överlämnas och a manner that protects the safety behandlas på ett sådant sätt att and physical or psychological brottsoffrens, de möjliga well-being of any victims, vittnenas och deras familjers potential witnesses and their säkerhet och fysiska eller families. psykiska välbefinnande skyddas.

5. (a) The Court may invite 5. a) Domstolen får uppmana any State not party to this Statute stater som inte är parter i denna to provide assistance under this stadga att lämna biträde enligt Part on the basis of an ad hoc denna del med stöd av en arrangement, an agreement with tillfällig uppgörelse, en such State or any other överenskommelse med en sådan

372 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

appropriate basis. stat eller på någon annan lämplig

grund.

(b) Where a State not party to b) Om en stat som inte är part this Statute, which has entered i denna stadga och som har ingått into an ad hoc arrangement or an en tillfällig uppgörelse eller en agreement with the Court, fails to överenskommelse med Domstocooperate with requests pursuant len, inte ger det bistånd som beto any such arrangement or gärts i enlighet med en sådan agreement, the Court may so uppgörelse eller överenskommelinform the Assembly of States se, får Domstolen underrätta Parties or, where the Security partsförsamlingen eller säkerhets- Council referred the matter to the rådet i fråga om ärenden som Court, the Security Council. hänskjutits till Domstolen av

säkerhetsrådet.

6. The Court may ask any 6. Domstolen får begära uppintergovernmental organization gifter och handlingar av mellanto provide information or docu- statliga organisationer. Domments. The Court may also ask stolen kan också begära andra for other forms of cooperation former av samarbete och biträde and assistance which may be som kan avtalas med en sådan agreed upon with such an organisation och som faller inom organization and which are in ramen för dess behörighet eller accordance with its competence mandat. or mandate.

7. Where a State Party fails to 7. Om en stadgepart i strid comply with a request to med bestämmelserna i denna cooperate by the Court contrary to stadga inte tillmötesgår en the provisions of this Statute, framställning från Domstolen om thereby preventing the Court samarbete och därvid hindrar from exercising its functions and Domstolen från att fullgöra sina powers under this Statute, the uppgifter och befogenheter enligt Court may make a finding to that stadgan, får Domstolen fastställa effect and refer the matter to the detta och hänskjuta frågan till Assembly of States Parties or, partsförsamlingen eller säkerhetswhere the Security Council rådet, om det är rådet som har referred the matter to the Court, hänskjutit saken till Domstolen. to the Security Council.

Article 88 Artikel 88 Availability of procedures Tillgång till förfaranden i under national law nationell lag

States Parties shall ensure that Stadgeparterna skall säkerthere are procedures available ställa att det i deras nationella lag under their national law for all of finns förfaranden tillgängliga

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 373

the forms of cooperation which som kan tillämpas för att are specified under this Part. genomföra alla de former av

samarbete som avses i denna del.

Article 89 Artikel 89 Surrender of persons to the Överlämnande av personer Court till Domstolen

1. The Court may transmit a 1. Domstolen kan översända request for the arrest and en framställning om anhållande surrender of a person, together och överlämnande av en person with the material supporting the tillsammans med de handlingar request outlined in article 91, to till stöd för framställningen som any State on the territory of avses i artikel 91 till varje stat which that person may be found inom vars territorium personen i and shall request the cooperation fråga kan påträffas och begära att of that State in the arrest and den staten samarbetar i fråga om surrender of such a person. States anhållande och överlämnande av Parties shall, in accordance with personen. Stadgeparterna skall i the provisions of this Part and the enlighet med bestämmelserna i procedure under their national denna del och med förfarandet i law, comply with requests for sin nationella lag bifalla arrest and surrender. framställningar om anhållande

och överlämnande.

2. Where the person sought 2. Om den som begärts for surrender brings a challenge överlämnad framställer en before a national court on the invändning till en nationell basis of the principle of ne bis in domstol med stöd av principen idem as provided in article 20, om negativ rättskraft (ne bis in the requested State shall idem) enligt artikel 20, skall den immediately consult with the anmodade staten omedelbart Court to determine if there has samråda med Domstolen för att been a relevant ruling on fastställa om en prövning av admissibility. If the case is betydelse har skett beträffande admissible, the requested State frågan om processförutsättningar. shall proceed with the execution Om målet kan tas upp till prövof the request. If an admissibility ning, skall den anmodade staten ruling is pending, the requested verkställa framställningen. Om State may postpone the execution frågan om processförutsättningar of the request for surrender of the är anhängig, får den anmodade person until the Court makes a staten uppskjuta verkställandet av determination on admissibility. begäran att överlämna personen

till dess att Domstolen har avgjort

frågan om processförutsättningar.

374 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

3. (a) A State Party shall 3. a) En stadgepart skall i authorize, in accordance with its enlighet med sin nationella national procedural law, processlag medge transitering transportation through its genom sitt territorium av territory of a person being personer som överlämnas till surrendered to the Court by Domstolen av en annan stat, another State, except where utom i de fall transitering genom transit through that State would staten i fråga skulle hindra eller impede or delay the surrender. fördröja överlämnandet.

(b) A request by the Court for b) En begäran om transitering transit shall be transmitted in från Domstolens sida skall göras i accordance with article 87. The enlighet med bestämmelserna i request for transit shall contain: artikel 87. Begäran om transite-

ring skall innehålla

(i) A description of the person i) signalement på den som being transported; skall transporteras,

(i) A description of the person ii) en kortfattad redogörelse being transported; för omständigheterna i fallet och

dessas rättsliga rubricering, och

(iii) The warrant for arrest iii) häktningsbeslutet och and surrender; begäran om överlämnande.

(c) A person being transported c) Den som skall transporteras shall be detained in custody skall hållas i fängsligt förvar during the period of transit; under transiteringsperioden.

(d) No authorization is d) Tillstånd fordras inte vid required if the person is flygtransport om ingen landning transported by air and no landing planeras inom transiteringsis scheduled on the territory of statens territorium. the transit State;

(e) If an unscheduled landing e) Om en oplanerad landning occurs on the territory of the äger rum inom transiteringstransit State, that State may statens territorium, får den staten require a request for transit from begära att Domstolen gör en the Court as provided for in framställning om transitering i subparagraph (b). The transit enlighet med bestämmelserna i State shall detain the person stycke b i denna punkt. being transported until the Transiteringsstaten skall hålla request for transit is received and den som transporteras i fängsligt the transit is effected, provided förvar till dess att begäran om that detention for purposes of this transitering har mottagits och subparagraph may not be transiteringen genomförts, under extended beyond 96 hours from förutsättning att frihetsberövande the unscheduled landing unless i det syfte som avses i detta stycke the request is received within that inte överskrider 96 timmar räknat

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 375

time. från den oplanerade landningen,

såvida inte framställningen har

mottagits inom denna tidsrymd.

4. If the person sought is 4. Om den eftersökte är being proceeded against or is föremål för lagföring eller serving a sentence in the avtjänar ett straff i den anmodade requested State for a crime staten för ett annat brott än det different from that for which för vilket överlämnande till Domsurrender to the Court is sought, stolen söks, skall den anmodade the requested State, after making staten, sedan den har beslutat att its decision to grant the request, bifalla framställningen, samråda shall consult with the Court. med Domstolen.

Article 90 Artikel 90 Competing requests Konkurrerande framställningar

1. A State Party which 1. Om en stadgepart mottar en receives a request from the Court framställning från Domstolen att for the surrender of a person överlämna en person i enlighet under article 89 shall, if it also med artikel 89, skall den, om den receives a request from any other också mottar en framställning State for the extradition of the från en annan stat att utlämna same person for the same conduct samma person för samma which forms the basis of the gärning, som utgör grunden för crime for which the Court seeks det brott för vilket Domstolen the person's surrender, notify the begär att personen överlämnas, Court and the requesting State of underrätta Domstolen och den bethat fact. gärande staten om detta

förhållande.

2. Where the requesting State 2. När den begärande staten is a State Party, the requested är en stadgepart, skall den State shall give priority to the anmodade staten ge företräde åt request from the Court if: Domstolens begäran,

(a) The Court has, pursuant to a) om Domstolen i enlighet article 18 or 19, made a determi- med artiklarna 18 eller 19 har nation that the case in respect of avgjort att processförutsättningar which surrender is sought is föreligger i den sak för vilken admissible and that determination överlämnande begärs och att avtakes into account the investiga- görandet beaktat den förundertion or prosecution conducted by sökning eller lagföring som the requesting State in respect of genomförts av den begärande its request for extradition; or staten med avseende på dess

begäran om utlämning, eller

376 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

(b) The Court makes the b) om Domstolen fattar det determination described in avgörande som avses i stycke a i subparagraph (a) pursuant to the denna punkt till följd av den requested State's notification begärande statens underrättelse i under paragraph 1. enlighet med punkt 1.

3. Where a determination 3. Om ett avgörande i enlighet under paragraph 2 (a) has not med punkt 2 a inte har fattats, får been made, the requested State den anmodade staten, om den så may, at its discretion, pending the önskar, i avvaktan på Domstolens determination of the Court under avgörande enligt punkt 2 b ovan, paragraph 2 (b), proceed to deal behandla framställningen om with the request for extradition utlämning från den begärande from the requesting State but staten, men skall inte utlämna shall not extradite the person personen förrän Domstolen har until the Court has determined avgjort att processförutsättningar that the case is inadmissible. The saknas. Domstolen skall behandla Court's determination shall be ärendet med förtur. made on an expedited basis.

4. If the requesting State is a 4. Om den begärande staten State not Party to this Statute the inte är stadgepart i denna stadga, requested State, if it is not under skall den anmodade staten, om an international obligation to den inte är bunden av ett internaextradite the person to the tionellt åtagande att utlämna den requesting State, shall give eftersökte till den begärande priority to the request for staten, ge förtur åt Domstolens surrender from the Court, if the begäran om överlämnande, om Court has determined that the Domstolen har avgjort att case is admissible. processförutsättningar föreligger.

5. Where a case under 5. Om Domstolen inte har paragraph 4 has not been avgjort att processförutsättningar determined to be admissible by föreligger i ett fall som avses i the Court, the requested State punkt 4 ovan, får den anmodade may, at its discretion, proceed to staten efter eget gottfinnande deal with the request for behandla framställningen om extradition from the requesting utlämning från den begärande State. staten.

6. In cases where paragraph 4 6. I de fall där punkt 4 gäller, applies except that the requested utom i de fall den anmodade State is under an existing staten är bunden av ett internainternational obligation to tionellt åtagande att utlämna den extradite the person to the eftersökte till en begärande stat requesting State not Party to this som inte är part i denna stadga, Statute, the requested State shall skall den anmodade staten avgöra determine whether to surrender om den skall överlämna personen

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 377

the person to the Court or till Domstolen eller utlämna extradite the person to the personen till den begärande requesting State. In making its staten. Vid sitt avgörande skall decision, the requested State shall den anmodade staten beakta alla consider all the relevant factors, omständigheter av betydelse, därincluding but not limited to: ibland, men inte uteslutande,

(a) The respective dates of the a) datum för de olika framrequests; ställningarna,

(b) The interests of the b) den begärande statens requesting State including, where intressen, däribland i tillämpliga relevant, whether the crime was fall om brottet har begåtts inom committed in its territory and the dess territorium, samt brottsnationality of the victims and of offrens och den eftersöktes natiothe person sought; and nalitet, och

(c) The possibility of c) möjligheten till efterfölsubsequent surrender between the jande överlämnande mellan Court and the requesting State. Domstolen och den begärande

staten.

7. Where a State Party which 7. Om en stadgepart mottar en receives a request from the Court begäran från Domstolen att for the surrender of a person also överlämna en person och även receives a request from any State mottar en begäran från en stat att for the extradition of the same utlämna samma person för en person for conduct other than that annan gärning än den som utgör which constitutes the crime for det brott för vilket Domstolen which the Court seeks the begär personens överlämnande, person's surrender:

(a) The requested State shall, a) skall den anmodade staten, if it is not under an existing om den inte är bunden av ett international obligation to internationellt åtagande att extradite the person to the utlämna den eftersökte till den requesting State, give priority to begärande staten, ge förtur åt the request from the Court; Domstolens begäran;

(b) The requested State shall, b) skall den anmodade staten, if it is under an existing interna- om den är bunden av ett tional obligation to extradite the internationellt åtagande att person to the requesting State, utlämna den eftersökte till den determine whether to surrender begärande staten, avgöra om den the person to the Court or to skall överlämna personen till extradite the person to the Domstolen eller utlämna requesting State. In making its personen till den begärande decision, the requested State shall staten. Vid sitt avgörande skall consider all the relevant factors, den anmodade staten beakta alla

378 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

including but not limited to those omständigheter av betydelse, set out in paragraph 6, but shall däribland, men inte uteslutande, give special consideration to the de som anges i punkt 6 ovan, relative nature and gravity of the dock särskilt gärningarnas conduct in question. inbördes natur och svårhetsgrad.

8. Where pursuant to a 8. I de fall Domstolen som notification under this article, the svar på en underrättelse i enlighet Court has determined a case to be med denna artikel har avgjort att inadmissible, and subsequently processförutsättningar saknas och extradition to the requesting State framställningen om utlämning is refused, the requested State till den begärande staten därefter shall notify the Court of this avslås, skall den anmodade staten decision. underrätta Domstolen om sitt

avgörande.

Article 91 Artikel 91 Contents of request for Innehållet i en framställning arrest and surrender om anhållande och överlämnande

1. A request for arrest and 1. En framställning om surrender shall be made in anhållande och överlämnande writing. In urgent cases, a request skall vara skriftlig. I brådskande may be made by any medium fall får den göras på varje sätt capable of delivering a written som möjliggör översändande av record, provided that the request ett skriftligt meddelande, förutsatt shall be confirmed through the att den bekräftas på det sätt som channel provided for in article avses i artikel 87.1 a. 87, paragraph 1 (a).

2. In the case of a request for 2. En framställning om the arrest and surrender of a anhållande och överlämnande av person for whom a warrant of en person för vilken ett häktarrest has been issued by the Pre- ningsbeslut har meddelats av Trial Chamber under article 58, förundersökningskammaren med the request shall contain or be stöd av artikel 58 skall innehålla supported by: eller stödjas av följande:

(a) Information describing the a) Ett tillräckligt noggrant person sought, sufficient to signalement på den som begärts identify the person, and överlämnad för att möjliggöra information as to that person's identifiering och uppgifter om probable location; personens troliga uppehållsort.

(b) A copy of the warrant of b) En kopia av häktningsarrest; and beslutet.

(c) Such documents, c) Sådana handlingar, redostatements or information as may görelser eller uppgifter som kan

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 379

be necessary to meet the behövas för att uppfylla villkoren requirements for the surrender för överlämnande i den anprocess in the requested State, modade staten med förbehåll för except that those requirements att dessa villkor inte bör vara mer should not be more burdensome betungande än villkoren för en than those applicable to requests framställning om utlämning i for extradition pursuant to enlighet med fördrag eller övertreaties or arrangements between enskommelser som gäller mellan the requested State and other den anmodade staten och andra States and should, if possible, be stater, utan bör om möjligt vara less burdensome, taking into mindre betungande med hänsyn account the distinct nature of the till Domstolens särskilda Court. beskaffenhet.

3. In the case of a request for 3. I fråga om en framställning the arrest and surrender of a om anhållande och överlämnande person already convicted, the av en tidigare dömd person skall request shall contain or be framställningen innehålla eller supported by: stödjas av följande:

(a) A copy of any warrant of a) En kopia av häktarrest for that person; ningsbeslutet rörande den som

begärs överlämnad.

(b) A copy of the judgement b) En kopia av den fällande of conviction; domen.

(c) Information to c) Uppgifter som styrker att demonstrate that the person den eftersökte är samma person sought is the one referred to in som den fällande domen avser. the judgement of conviction; and

(d) If the person sought has d) Om den eftersökte har been sentenced, a copy of the ådömts ett straff, uppgifter om sentence imposed and, in the case straffet, och, om straffet är of a sentence for imprisonment, a fängelsestraff, uppgift om statement of any time already avtjänad tid och återstående served and the time remaining to strafftid. be served.

4. Upon the request of the 4. På Domstolens begäran Court, a State Party shall consult skall en stadgepart samråda med with the Court, either generally Domstolen, antingen i allmänhet or with respect to a specific eller om ett visst ärende, matter, regarding any angående villkor enligt requirements under its national stadgepartens lag som kan gälla i law that may apply under enlighet med punkt 2 c i denna paragraph 2 (c). During the artikel. Vid samrådet skall consultations, the State Party stadgeparten upplysa Domstolen

380 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

shall advise the Court of the om de särskilda villkoren i sin specific requirements of its nationella lag. national law.

Article 92 Artikel 92 Provisional arrest Provisoriskt anhållande

1. In urgent cases, the Court 1. I brådskande fall får may request the provisional arrest Domstolen begära provisoriskt of the person sought, pending anhållande av den eftersökte i presentation of the request for avvaktan på att framställningen surrender and the documents om överlämnande och de övriga supporting the request as handlingar som anges i artikel 91 specified in article 91. till stöd härför överlämnas.

2. The request for provisional 2. Framställningen om proviarrest shall be made by any soriskt anhållande skall göras på medium capable of delivering a ett sätt som möjliggör överföring written record and shall contain: av ett skriftligt meddelande och

skall innehålla följande:

(a) Information describing the a) Uppgifter som beskriver person sought, sufficient to den eftersökte, tillräckliga för att identify the person, and informa- identifiera denne och uppgifter tion as to that person's probable om personens troliga uppehållslocation; ort.

(b) A concise statement of the b) En kortfattad redogörelse crimes for which the person's för de brott för vilka personen arrest is sought and of the facts begärs provisoriskt anhållen och which are alleged to constitute för de omständigheter vari dessa those crimes, including, where brott påstås bestå, innefattande, possible, the date and location of när det är möjligt, tid och plats the crime; för brottet.

(c) A statement of the c) Uppgift om det finns ett existence of a warrant of arrest or häktningsbeslut eller en fällande a judgement of conviction against dom mot den eftersökte. the person sought; and

(d) A statement that a request d) En förklaring att en framfor surrender of the person sought ställning om överlämnande av will follow. den eftersökte kommer att

lämnas.

3. A person who is 3. Den som är provisoriskt provisionally arrested may be anhållen får friges om den anreleased from custody if the modade staten inte har mottagit requested State has not received en framställning om överlämthe request for surrender and the nande med sådana handlingar till documents supporting the request stöd för denna som anges i artikel

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 381

as specified in article 91 within 91 inom de tidsgränser som anges the time limits specified in the i bevis- och förfarandereglerna. Rules of Procedure and Evidence. Personen får dock gå med på att However, the person may consent bli överlämnad före utgången av to surrender before the expiration denna tid, om detta medges i den of this period if permitted by the anmodade statens lag. I så fall law of the requested State. In skall den anmodade staten vidta such a case, the requested State åtgärder för att överlämna persoshall proceed to surrender the nen till Domstolen så snart som person to the Court as soon as möjligt. possible.

4. The fact that the person 4. Den omständigheten att sought has been released from den eftersökte har frigetts med custody pursuant to paragraph 3 stöd av punkt 3 skall inte hindra shall not prejudice the subsequent ett senare anhållande och överarrest and surrender of that lämnande om framställningen om person if the request for surrender överlämnande med övriga and the documents supporting the handlingar till stöd för denna request are delivered at a later överlämnas senare. date.

Article 93 Artikel 93 Other forms of cooperation Andra former av samarbete

1. States Parties shall, in accordance 1. Stadgeparterna skall i with the provisions of this Part and överensstämmelse med bestämunder procedures of national law, melserna i denna del och i enligcomply with requests by the Court to

het med förfaranden i nationell provide the following assistance in

rätt efterkomma Domstolens relation to investigations or

framställningar om att lämna prosecutions:

bistånd i samband med förunder-

sökning eller lagföring:

(a) The identification and a) Identifiering och efterwhereabouts of persons or the forskning av personer eller egenlocation of items; dom.

(b) The taking of evidence, b) Bevisupptagning, däribland including testimony under oath, vittnesmål under ed, och framtaand the production of evidence, gande av bevis, däribland expertincluding expert opinions and utlåtanden och rapporter som är reports necessary to the Court; nödvändiga för Domstolen.

(c) The questioning of any c) Förhör med personer som person being investigated or är föremål för förundersökning prosecuted; eller lagföring.

(d) The service of documents, d) Delgivning av handlingar,

382 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

including judicial documents; innefattande rättsliga handlingar.

(e) Facilitating the voluntary e) Underlättande för personer appearance of persons as att frivilligt inställa sig som witnesses or experts before the vittnen eller sakkunniga inför Court; Domstolen.

(f) The temporary transfer of f) Tillfälligt överförande av persons as provided in paragraph personer i enlighet med bestäm- 7; melserna i punkt 7 i denna

artikel.

(g) The examination of places g) Undersökning av platser or sites, including the och lokaler, innefattande exhumation and examination of öppnande och undersökning av grave sites; gravplatser.

(h) The execution of searches h) Husrannsakan och beslag. and seizures;

(i) The provision of records i) Tillhandahållande av uppand documents, including official teckningar och handlingar, därrecords and documents; ibland officiella protokoll och

handlingar.

(j) The protection of victims j) Skydd av brottsoffer och and witnesses and the preserva- vittnen och säkerställande av tion of evidence; bevisning.

(k) The identification, tracing k) Identifiering, uppspårande and freezing or seizure of och säkrande eller omhänderproceeds, property and assets and tagande av utbyte, egendom och instrumentalities of crimes for the tillgångar samt hjälpmedel vid purpose of eventual forfeiture, brott i syfte att möjliggöra ett without prejudice to the rights of senare förverkande, utan intrång bona fide third parties; and på en rättmätig tredje mans

rättigheter.

(l) Any other type of l) Varje annan form av assistance which is not prohibited bistånd som inte är förbjudet i by the law of the requested State, den anmodade statens lag för att with a view to facilitating the främja förundersökning och investigation and prosecution of lagföring av brott som omfattas crimes within the jurisdiction of av Domstolens jurisdiktion. the Court.

2. The Court shall have the 2. Domstolen skall ha authority to provide an assurance befogenhet att till ett vittne eller to a witness or an expert en sakkunnig som inställer sig appearing before the Court that inför Domstolen avge en förhe or she will not be prosecuted, säkran att han eller hon inte skall detained or subjected to any lagföras, fängslas eller underrestriction of personal freedom by kastas någon inskränkning av sin

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 383

the Court in respect of any act or personliga frihet av Domstolen omission that preceded the för någon gärning eller departure of that person from the underlåtelse som har inträffat requested State. före personens avresa från den

anmodade staten.

3. Where execution of a 3. Om lämnande av en viss particular measure of assistance form av bistånd som anges i en detailed in a request presented framställning som överlämnats under paragraph 1, is prohibited med stöd av punkt 1 är förbjuden in the requested State on the basis i den anmodade staten på grund of an existing fundamental legal av en befintlig grundläggande principle of general application, rättslig princip med allmän the requested State shall promptly tillämplighet, skall den anmoconsult with the Court to try to dade staten ofördröjligen samråda resolve the matter. In the consul- med Domstolen för att söka tations, consideration should be uppnå en lösning av frågan. given to whether the assistance Härvid skall beaktas om bistånd can be rendered in another kan ges på annat sätt eller med manner or subject to conditions. förbehåll. Om frågan inte kan If after consultations the matter lösas genom samråd, skall Domcannot be resolved, the Court stolen ändra sin framställning på shall modify the request as erforderligt sätt. necessary.

4. In accordance with article 4. En stadgepart får i enlighet 72, a State Party may deny a med artikel 72 helt eller delvis request for assistance, in whole or avslå en framställning om bistånd in part, only if the request endast om begäran avser framconcerns the production of any tagande av handlingar eller utdocuments or disclosure of lämnande av bevis som berör dess evidence which relates to its nationella säkerhet. national security.

5. Before denying a request 5. Innan en framställning om for assistance under paragraph 1 sådant bistånd som avses i punkt (l), the requested State shall 1 l avslås skall den anmodade consider whether the assistance staten pröva om hjälpen kan ges can be provided subject to på särskilda villkor eller lämnas specified conditions, or whether vid en senare tidpunkt eller på ett the assistance can be provided at annat sätt, under förutsättning att a later date or in an alternative Domstolen eller åklagaren, om de manner, provided that if the godtar att få hjälpen på vissa Court or the Prosecutor accepts villkor, följer dem. the assistance subject to conditions, the Court or the

384 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Prosecutor shall abide by them.

6. If a request for assistance is 6. Om en anmodad stadgepart denied, the requested State Party avslår en framställning om bishall promptly inform the Court stånd, skall den ofördröjligen or the Prosecutor of the reasons underrätta Domstolen eller åklafor such denial. garen om anledningen till detta.

7. (a) The Court may request 7. a) Domstolen kan begära the temporary transfer of a person tillfälligt överförande av en in custody for purposes of frihetsberövad person för identiidentification or for obtaining fiering, för att uppta ett testimony or other assistance. The vittnesmål eller för annat bistånd. person may be transferred if the Personen får överföras om following conditions are fulfilled: följande villkor är uppfyllda:

(i) The person freely gives his i) Att personen i medvetande or her informed consent to the om vad saken gäller och av fri transfer; and vilja går med på överförandet.

(ii) The requested State agrees ii) Att den anmodade staten to the transfer, subject to such samtycker till överförandet på de conditions as that State and the villkor som staten och Domstolen Court may agree. kan bestämma.

(b) The person being b) Den som överförs skall transferred shall remain in hållas i fängsligt förvar. När custody. When the purposes of syftet med överförandet har the transfer have been fulfilled, uppfyllts skall Domstolen the Court shall return the person ofördröjligen återsända personen without delay to the requested till den anmodade staten. State.

8. (a) The Court shall ensure 8. a) Domstolen skall säkerthe confidentiality of documents ställa sekretess för handlingar and information, except as och uppgifter med undantag för required for the investigation and vad som krävs för den proceedings described in the förundersökning och lagföring request. som angivits i framställningen.

(b) The requested State may, b) Den anmodade staten får when necessary, transmit docu- när så är nödvändigt överföra ments or information to the handlingar eller uppgifter till Prosecutor on a confidential åklagaren på konfidentiell grund. basis. The Prosecutor may then Åklagaren får då endast använda use them solely for the purpose of dem för att få fram ny bevisning. generating new evidence.

(c) The requested State may, c) Den anmodade staten får on its own motion or at the därefter på eget initiativ eller på request of the Prosecutor, subse- begäran av åklagaren ge sitt quently consent to the disclosure samtycke till att innehållet i

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 385

of such documents or sådana handlingar eller uppgifter information. They may then be lämnas ut. Dessa får då användas used as evidence pursuant to the som bevisning i enlighet med provisions of Parts 5 and 6 and in bestämmelserna i del 5 och 6 och accordance with the Rules of i bevis- och förfarandereglerna. Procedure and Evidence.

9. (a) (i) In the event that a 9. a) i) Om en stadgepart State Party receives competing mottar konkurrerande framställrequests, other than for surrender ningar om annat än överlämor extradition, from the Court nande eller utlämning från and from another State pursuant Domstolen och från en annan stat to an international obligation, the med stöd av ett internationellt State Party shall endeavour, in åtagande, skall parten eftersträva consultation with the Court and att i samråd med Domstolen och the other State, to meet both den andra staten tillmötesgå båda requests, if necessary by framställningarna, om så är nödpostponing or attaching vändigt genom att uppskjuta eller conditions to one or the other ställa villkor för endera av dem. request.

(ii) Failing that, competing ii) Om detta inte är möjligt, requests shall be resolved in skall frågan om konkurrerande accordance with the principles framställningar lösas i överensestablished in article 90. stämmelse med de principer som

fastställs i artikel 90.

(b) Where, however, the b) Om emellertid Domstolens request from the Court concerns framställning avser uppgifter, information, property or persons egendom eller personer som är which are subject to the control of underställda en tredje stats kona third State or an international troll eller en mellanfolklig orgaorganization by virtue of an nisation i kraft av en internainternational agreement, the tionell överenskommelse, skall requested States shall so inform den anmodade staten meddela the Court and the Court shall Domstolen detta och Domstolen direct its request to the third State skall då rikta sin framställning or international organization. till den tredje staten eller den

mellanfolkliga organisationen.

10. (a) The Court may, upon 10. a) Domstolen får på request, cooperate with and begäran samarbeta med och bistå provide assistance to a State Party en stadgepart som genomför en conducting an investigation into förundersökning eller en lagor trial in respect of conduct föring avseende gärningar som which constitutes a crime within utgör ett brott som omfattas av the jurisdiction of the Court or Domstolens jurisdiktion eller som

386 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

which constitutes a serious crime utgör ett allvarligt brott enligt

under the national law of the lagen i den begärande staten.

requesting State.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 387

(b) (i) The assistance provided b) i) Det bistånd som avses i under subparagraph (a) shall stycke a skall bland annat include, inter alia: innefatta följande:

a. The transmission of a. Översändande av redostatements, documents or other görelser, handlingar eller andra types of evidence obtained in the former av bevis som upptagits course of an investigation or a under en förundersökning eller en trial conducted by the Court; and rättegång vid Domstolen, och

b. The questioning of any b. förhör med personer som person detained by order of the häktats efter beslut av Domstolen. Court;

(ii) In the case of assistance ii) För det bistånd som avses i under subparagraph (b) (i) a: stycke b i a. ovan. skall gälla att,

a. If the documents or other a. om handlingarna eller types of evidence have been andra bevis har upptagits med obtained with the assistance of a bistånd av en stat, krävs den State, such transmission shall statens medgivande för require the consent of that State; översändandet, och

b. If the statements, b. om redogörelserna, handdocuments or other types of lingarna eller andra bevis har evidence have been provided by a lämnats av ett vittne eller en sakwitness or expert, such kunnig, gäller bestämmelserna i transmission shall be subject to artikel 68 för översändandet. the provisions of article 68.

(c) The Court may, under the c) Domstolen får på de villkor conditions set out in this para- som anges i denna punkt bifalla graph, grant a request for en framställning om bistånd i assistance under this paragraph enlighet med denna punkt från en from a State which is not a Party stat som inte är part i denna to this Statute. stadga.

Article 94 Artikel 94 Postponement of execution Uppskov med att verkställa of a request in respect of en framställning på grund av ongoing investigation or pågående förundersökning eller prosecution lagföring

1. If the immediate execution 1. Om ett omedelbart of a request would interfere with verkställande av en framställning an ongoing investigation or skulle störa en pågående prosecution of a case different förundersökning eller lagföring i from that to which the request ett annat ärende än det som relates, the requested State may framställningen gäller, får den postpone the execution of the anmodade staten uppskjuta

388 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

request for a period of time verkställandet av framställningen agreed upon with the Court. under en tid som skall avtalas However, the postponement shall med Domstolen. Uppskovet skall be no longer than is necessary to dock inte vara längre än vad som complete the relevant investiga- erfordras för att fullfölja förtion or prosecution in the undersökningen eller lagföringen requested State. Before making a i den anmodade staten. Innan ett decision to postpone, the beslut om uppskov fattas, skall requested State should consider den anmodade staten överväga whether the assistance may be om bistånd kan lämnas immediately provided subject to omedelbart på vissa villkor. certain conditions.

2. If a decision to postpone is 2. Om ett beslut om uppskov taken pursuant to paragraph 1, fattas i enlighet med punkt 1, får the Prosecutor may, however, åklagaren dock begära att seek measures to preserve åtgärder vidtas för att säkerställa evidence, pursuant to article 93, bevis i enlighet med artikel 93.1 paragraph 1 (j). j.

Article 95 Artikel 95 Postponement of execution Uppskov med verkställande av en of a request in respect of an framställning på grund av en admissibility challenge invändning om bristande processförutsättningar

Where there is an Om Domstolen är i färd med admissibility challenge under att pröva en invändning om brisconsideration by the Court tande processförutsättningar i pursuant to article 18 or 19, the enlighet med artikel 18 eller 19, requested State may postpone the får den anmodade staten skjuta execution of a request under this upp verkställandet av en fram- Part pending a determination by ställning enligt denna del i the Court, unless the Court has avvaktan på Domstolens specifically ordered that the avgörande, såvida Domstolen inte Prosecutor may pursue the särskilt har beslutat att åklagaren collection of such evidence får fortsätta att ta upp sådan pursuant to article 18 or 19. bevisning i enlighet med

artiklarna 18 eller 19.

Article 96 Artikel 96 Contents of request for Vad en framställning om other forms of assistance under andra former av bistånd enligt article 93 artikel 93 skall innehålla

1. A request for other forms of 1. En framställning om andra assistance referred to in article 93 former av bistånd enligt artikel

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 389

shall be made in writing. In 93 skall göras skriftligen. I urgent cases, a request may be brådskande fall får en frammade by any medium capable of ställning göras på varje sätt som delivering a written record, möjliggör översändande av ett provided that the request shall be skriftligt meddelande, förutsatt confirmed through the channel att den bekräftas på det sätt som provided for in article 87, avses i artikel 87.1 a. paragraph 1 (a).

2. The request shall, as 2. En framställning skall applicable, contain or be innehålla eller stödjas av följande supported by the following: uppgifter:

(a) A concise statement of the a) En kortfattad redogörelse purpose of the request and the för syftet med framställningen assistance sought, including the och det bistånd som begärs med legal basis and the grounds for angivande av den rättsliga the request; grunden och skälen för

framställningen.

(b) As much detailed b) Så många detaljuppgifter information as possible about the som möjligt om den person eller location or identification of any den plats som måste lokaliseras person or place that must be eller identifieras för att begärt found or identified in order for bistånd skall kunna lämnas. the assistance sought to be provided;

(c) A concise statement of the c) En kortfattad redogörelse essential facts underlying the för de huvudsakliga omständligrequest; heter som föranleder framställ-

ningen.

(d) The reasons for and details d) Skälen och närmare of any procedure or requirement anvisningar för något förfarande to be followed; eller villkor som skall följas.

(e) Such information as may e) De uppgifter som kan be required under the law of the krävas enligt den anmodade requested State in order to statens lag för att verkställa framexecute the request; and ställningen.

(f) Any other information f) Övriga uppgifter av relevant in order for the betydelse för att kunna lämna det assistance sought to be provided. begärda biståndet.

3. Upon the request of the 3. När en stadgepart har mot- Court, a State Party shall consult tagit en framställning från Domwith the Court, either generally stolen, skall den samråda med or with respect to a specific Domstolen, antingen i allmänhet matter, regarding any eller om ett visst ärende, an-

390 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

requirements under its national gående villkor enligt stadgelaw that may apply under partens lag som kan gälla i paragraph 2 (e). During the enlighet med punkt 2 e. Härvid consultations, the State Party skall stadgeparten upplysa shall advise the Court of the Domstolen om de särskilda specific requirements of its villkoren i sin nationella lag. national law.

4. The provisions of this 4. Bestämmelserna i denna article shall, where applicable, artikel skall i tillämpliga delar also apply in respect of a request också gälla för en framställning for assistance made to the Court. om bistånd som gjorts till

Domstolen.

Article 97 Artikel 97 Consultations Samråd

Where a State Party receives a När en stadgepart mottar en request under this Part in relation framställning enligt denna del to which it identifies problems och därvid identifierar problem which may impede or prevent the som skulle kunna försvåra eller execution of the request, that förhindra att den verkställs, skall State shall consult with the Court den utan dröjsmål samråda med without delay in order to resolve Domstolen för att finna en the matter. Such problems may lösning. Problemen kan bland include, inter alia: annat innefatta följande:

(a) Insufficient information to a) Otillräckliga uppgifter för execute the request; att verkställa framställningen.

(b) In the case of a request for b) I fall av en framställning surrender, the fact that despite om överlämnande, den omstänbest efforts, the person sought digheten att den eftersökte trots cannot be located or that the alla ansträngningar inte kan påinvestigation conducted has träffas eller att en utredning visar determined that the person in the att personen i den anmodade starequested State is clearly not the ten klart och tydligt inte är person named in the warrant; or samma person som avses i

häktningsbeslutet.

(c) The fact that execution of c) Den omständigheten att the request in its current form verkställande av framställningen would require the requested State i dess förevarande form skulle to breach a pre-existing treaty kräva att den anmodade staten obligation undertaken with bryter mot ett befintligt fördragsrespect to another State. åtagande gentemot en annan stat.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 391

Article 98 Artikel 98 Cooperation with respect to Samarbete i fråga om waiver of immunity and consent hävande av immunitet och to surrender samtycke till överlämnande

1. The Court may not proceed 1. Domstolen får inte göra en with a request for surrender or framställning om överlämnande assistance which would require eller om bistånd som skulle the requested State to act ålägga den anmodade staten att inconsistently with its obligations handla i strid med sina under international law with folkrättsliga åtaganden avseende respect to the State or diplomatic den statsimmunitet eller den immunity of a person or property diplomatiska immunitet som tillof a third State, unless the Court kommer en person eller egendom can first obtain the cooperation of som tillhör en tredje stat, om that third State for the waiver of Domstolen inte först kan erhålla the immunity. denna tredje stats medverkan för

att häva immuniteten.

2. The Court may not proceed 2. Domstolen får inte göra en with a request for surrender framställning om överlämnande which would require the som skulle ålägga den anmodade requested State to act staten att handla i strid med sina inconsistently with its obligations åtaganden i enlighet med under international agreements internationella överenskommelser pursuant to which the consent of enligt vilka en sändande stats a sending State is required to samtycke krävs för att överlämna surrender a person of that State to en person från den staten till the Court, unless the Court can Domstolen, om Domstolen inte first obtain the cooperation of the först kan erhålla den sökande sending State for the giving of statens medverkan att ge sitt consent for the surrender. samtycke till överlämnandet.

Article 99 Artikel 99 Execution of requests under Verkställande av framställarticles 93 and 96 ningar i enlighet med artiklarna 93 och 96

1. Requests for assistance 1. Framställningar om bistånd shall be executed in accordance skall verkställas i enlighet med with the relevant procedure under det tillämpliga förfarandet enligt the law of the requested State den anmodade statens lag och, and, unless prohibited by such såvida det inte är förbjudet i law, in the manner specified in denna stats lag, på det sätt som the request, including following anges i framställningen, varvid any procedure outlined therein or det förfarande som anges i fram-

392 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

permitting persons specified in ställningen skall följas och de the request to be present at and personer som där anges skall assist in the execution process. tillåtas att närvara vid eller med-

verka i verkställandeförfarandet.

2. In the case of an urgent 2. Om framställningen request, the documents or brådskar, skall de handlingar evidence produced in response eller den bevisning som iordningshall, at the request of the Court, ställts som svar sändas skyndsamt be sent urgently. på Domstolens begäran.

3. Replies from the requested 3. Svar från den anmodade State shall be transmitted in their staten skall översändas i original language and form. ursprunglig språkversion och

form.

4. Without prejudice to other 4. Utan att det skall inverka articles in this Part, where it is på tillämpningen av andra artiknecessary for the successful lar i denna del, får åklagaren, om execution of a request which can det är nödvändigt för att be executed without any framgångsrikt kunna verkställa compulsory measures, including en framställning som kan specifically the interview of or verkställas utan tvångsåtgärder, taking evidence from a person on vilket särskilt innefattar förhör a voluntary basis, including doing med eller upptagande av so without the presence of the bevisning från en person som authorities of the requested State frivilligt medverkar, även när Party if it is essential for the detta sker utan att den anmodade request to be executed, and the stadgepartens myndigheter är examination without modification närvarande, om det är av of a public site or other public avgörande betydelse för att framplace, the Prosecutor may execute ställningen skall kunna such request directly on the verkställas och en undersökning territory of a State as follows: av en offentlig lokal eller en

annan offentlig plats utan att

denna förändras, verkställa en

sådan framställning direkt på en

stats territorium enligt följande:

(a) When the State Party a) Om den anmodade stadgerequested is a State on the parten är en stat inom vars territory of which the crime is territorium brottet påstås ha alleged to have been committed, förövats och det har avgjorts att and there has been a processörutsättningar föreligger i determination of admissibility enlighet med artikel 18 eller 19, pursuant to article 18 or 19, the får åklagaren direkt verkställa Prosecutor may directly execute framställningen sedan allt samråd such request following all som är möjligt har skett med den

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 393

possible consultations with the anmodade stadgeparten. requested State Party;

(b) In other cases, the b) I andra fall får åklagaren Prosecutor may execute such verkställa en sådan begäran efter request following consultations samråd med den anmodade with the requested State Party stadgeparten och med förbehåll and subject to any reasonable för alla skäliga villkor och conditions or concerns raised by invändningar som rests av that State Party. Where the stadgeparten i fråga. Om den requested State Party identifies anmodade stadgeparten problems with the execution of a uppmärksammar svårigheter med request pursuant to this att verkställa en framställning subparagraph it shall, without enligt detta stycke, skall den delay, consult with the Court to ofördröjligen samråda med resolve the matter. Domstolen för att lösa frågan.

5. Provisions allowing a 5. De bestämmelser som person heard or examined by the tillåter att en person som hörts av Court under article 72 to invoke Domstolen med stöd av artikel 72 restrictions designed to prevent får åberopa de inskränkningar disclosure of confidential som är avsedda att förebygga att information connected with hemliga uppgifter avslöjas som national security shall also apply har samband med nationellt to the execution of requests for försvar eller säkerhet skall också assistance under this article. gälla vid verkställandet av

framställningar om bistånd enligt

denna artikel.

Article 100 Artikel 100 Costs Kostnader

1. The ordinary costs for 1. Den anmodade staten skall execution of requests in the bära de ordinarie kostnaderna för territory of the requested State att verkställa framställningar shall be borne by that State, inom sitt territorium utom except for the following, which följande kostnader, som skall shall be borne by the Court: bäras av Domstolen:

(a) Costs associated with the a) Kostnader för vittnens och travel and security of witnesses sakkunnigas resor och säkerhet and experts or the transfer under och för överförande av frihetsarticle 93 of persons in custody; berövade i enlighet med artikel

93.

(b) Costs of translation, b) Kostnader för översättning, interpretation and transcription; tolkning och utskrifter.

(c) Travel and subsistence c) Resor och traktamenten för

394 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

costs of the judges, the domarna, åklagaren, den Prosecutor, the Deputy biträdande åklagaren, Prosecutors, the Registrar, the registratorn, den biträdande Deputy Registrar and staff of any registratorn och tjänstemännen i organ of the Court; Domstolens organ.

(d) Costs of any expert d) Kostnader för sakkunnigopinion or report requested by the utlåtanden eller -rapporter som Court; begärts av Domstolen.

(e) Costs associated with the e) Kostnader för transport av transport of a person being en person som överlämnats till surrendered to the Court by a Domstolen av en stat där custodial State; and vederbörande förvarats.

(f) Following consultations, f) Efter samråd, alla extraany extraordinary costs that may ordinära kostnader som sammanresult from the execution of a hänger med verkställandet av en request. framställning.

2. The provisions of 2. Bestämmelserna i punkt 1 paragraph 1 shall, as appropriate, skall på motsvarande sätt tillämapply to requests from States pas på framställningar från Parties to the Court. In that case, stadgeparter till Domstolen. I the Court shall bear the ordinary sådana fall skall Domstolen bära costs of execution. de ordinarie kostnaderna för

verkställandet.

Article 101 Artikel 101 Rule of speciality Specialitetsprincipen

1. A person surrendered to the 1. Den som har överlämnats Court under this Statute shall not till Domstolen med stöd av denna be proceeded against, punished or stadga skall inte lagföras, straffas detained for any conduct eller hållas i fängsligt förvar för committed prior to surrender, någon annan gärning begången other than the conduct or course före överlämnandet än den eller of conduct which forms the basis de gärningar som utgör grunden of the crimes for which that för de brott för vilka personen har person has been surrendered. överlämnats.

2. The Court may request a 2. Domstolen får av den stat waiver of the requirements of som har överlämnat personen paragraph 1 from the State which begära dispens från kraven i surrendered the person to the punkt 1 i denna artikel och, om Court and, if necessary, the Court så erfordras, skall Domstolen shall provide additional informa- lämna ytterligare uppgifter i tion in accordance with article enlighet med artikel 91. Stadge- 91. States Parties shall have the parterna skall ha befogenhet att authority to provide a waiver to bevilja Domstolen sådan dispens

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 395

the Court and should endeavour och bör sträva efter att göra det. to do so.

Article 102 Artikel 102 Use of terms Användning av begrepp

For the purposes of this I denna stadga används Statute: följande begrepp:

(a) "surrender" means the a) överlämnande betyder att delivering up of a person by a en stat överlämnar en person till State to the Court, pursuant to Domstolen i enlighet med denna this Statute. stadga,

(b) "extradition" means the b) utlämning betyder att en delivering up of a person by one stat utlämnar en person till en State to another as provided by annan stat med stöd av fördrag, treaty, convention or national konventioner eller nationell legislation. lagstiftning.

PART 10. ENFORCEMENT DEL 10 VERKSTÄLLIGHET

Article 103 Artikel 103 Role of States in enforce- Staters roll i verkställande ment of sentences of av fängelsestraff imprisonment

1. (a) A sentence of 1. a) En fängelsedom skall imprisonment shall be served in a avtjänas i en stat som utses av State designated by the Court Domstolen från en förteckning from a list of States which have över stater som har meddelat indicated to the Court their Domstolen att de är villiga att ta willingness to accept sentenced emot dömda personer. persons.

(b) At the time of declaring its b) När en stat förklarar sig willingness to accept sentenced villig att ta emot dömda personer persons, a State may attach får den ställa villkor för detta conditions to its acceptance as vilka skall godkännas av agreed by the Court and in Domstolen och vara förenliga accordance with this Part. med bestämmelserna i denna del.

(c) A State designated in a c) En stat som utsetts av particular case shall promptly Domstolen i ett bestämt fall skall inform the Court whether it omedelbart meddela om den accepts the Court's designation. godtar Domstolens val.

2. (a) The State of 2. a) Verkställighetsstaten enforcement shall notify the skall underrätta Domstolen om Court of any circumstances, eventuella omständigheter, där-

396 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

including the exercise of any ibland tillämpning av villkor som conditions agreed under avtalats i enlighet med punkt 1 i paragraph 1, which could denna artikel, som i sak kan materially affect the terms or inverka på villkoren eller tiden extent of the imprisonment. The för fängelsevistelsen. Domstolen Court shall be given at least 45 skall senast 45 dagar i förväg days' notice of any such known or underrättas om förekomsten av foreseeable circumstances. några kända eller förutsedda During this period, the State of omständigheter av detta slag. enforcement shall take no action Under denna tid skall verkställigthat might prejudice its hetsstaten inte vidta några obligations under article 110. åtgärder som kan inverka menligt

på dess åtaganden enligt artikel

110.

(b) Where the Court cannot b) Om Domstolen inte kan agree to the circumstances refer- godta de omständigheter som red to in subparagraph (a), it avses i a, skall den meddela shall notify the State of verkställighetsstaten och handla i enforcement and proceed in enlighet med artikel 104.1. accordance with article 104, paragraph 1.

3. In exercising its discretion 3. När Domstolen utövar sin to make a designation under befogenhet att utse en verkställigparagraph 1, the Court shall take hetsstat i enlighet med punkt 1, into account the following: skall den beakta följande:

(a) The principle that States a) Principen att stadge- Parties should share the responsi- parterna skall dela ansvaret att bility for enforcing sentences of verkställa fängelsedomar i enligimprisonment, in accordance het med de principer om rättvis with principles of equitable fördelning som finns i bevis- och distribution, as provided in the förfarandereglerna. Rules of Procedure and Evidence;

(b) The application of widely b) Att en allmänt godtagen accepted international treaty standard för behandling av standards governing the intagna enligt internationella treatment of prisoners; fördrag tillämpas.

(c) The views of the sentenced c) Den dömdes synpunkter. person;

(d) The nationality of the d) Den dömdes nationalitet. sentenced person;

(e) Such other factors e) Sådana andra omständigregarding the circumstances of heter med avseende på brottet, the crime or the person den dömde eller det faktiska sentenced, or the effective verkställandet av straffet som kan

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 397

enforcement of the sentence, as vara lämpliga vid utseende av may be appropriate in verkställighetsstaten. designating the State of enforcement.

4. If no State is designated 4. Om ingen stat har utsetts i under paragraph 1, the sentence enlighet med punkt 1, skall of imprisonment shall be served fängelsestraffet avtjänas i en in a prison facility made available kriminalvårdsanstalt som tillby the host State, in accordance handahålls av värdstaten i with the conditions set out in the enlighet med de villkor som headquarters agreement referred anges i den högkvartersöverensto in article 3, paragraph 2. In kommelse som avses i artikel 3.2. such a case, the costs arising out I så fall skall kostnaderna för of the enforcement of a sentence verkställandet av ett fängelseof imprisonment shall be borne straff bäras av Domstolen. by the Court.

Article 104 Artikel 104 Change in designation of Ändring av verkställig- State of enforcement hetsstat

1. The Court may, at any 1. Domstolen får när som time, decide to transfer a helst besluta att överföra en dömd sentenced person to a prison of person till en kriminalvårdsanother State. anstalt i en annan stat.

2. A sentenced person may, at 2. En dömd person får när any time, apply to the Court to be som helst ansöka hos Domstolen transferred from the State of om att bli överförd från verkenforcement. ställighetsstaten.

Article 105 Artikel 105 Enforcement of the sentence Verkställighet av straff

1. Subject to conditions which 1. Med beaktande av sådana a State may have specified in villkor som en stat kan ha ställt accordance with article 103, para- med stöd av artikel 103.1 b skall graph 1 (b), the sentence of fängelsestraffet vara bindande för imprisonment shall be binding on stadgeparterna, vilka inte i något the States Parties, which shall in fall får ändra det. no case modify it.

2. The Court alone shall have 2. Domstolen ensam skall ha the right to decide any rätt att pröva ett överklagande application for appeal and eller en ansökan om resning. revision. The State of Verkställighetsstaten skall inte enforcement shall not impede the hindra en dömd person från att

398 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

making of any such application göra en sådan framställning. by a sentenced person.

Article 106 Artikel 106 Supervision of enforcement Överinseende av straffof sentences and conditions of verkställighet och fängelseimprisonment förhållanden

1. The enforcement of a sen- 1. Verkställigheten av en tence of imprisonment shall be fängelsedom skall stå under subject to the supervision of the Domstolens överinseende och Court and shall be consistent with vara förenlig med en allmänt widely accepted international godtagen standard för behandling treaty standards governing treat- av intagna enligt internationella ment of prisoners. fördrag.

2. The conditions of imprison- 2. Fängelseförhållandena ment shall be governed by the skall bestämmas av verklaw of the State of enforcement ställighetsstatens lagar och vara and shall be consistent with förenliga en allmänt godtagen widely accepted international standard för behandling av treaty standards governing treat- intagna enligt internationella ment of prisoners; in no case fördrag. Dessa förhållanden skall shall such conditions be more or inte i något fall vara bättre eller less favourable than those sämre än de som står till buds för available to prisoners convicted intagna som fällts för likvärdiga of similar offences in the State of brott i verkställighetsstaten. enforcement.

3. Communications between a 3. Kommunikationerna sentenced person and the Court mellan en intagen och Domstolen shall be unimpeded and skall inte hindras och kunna ske confidential. förtroligt.

Article 107 Artikel 107 Transfer of the person upon Överförande av personer completion of sentence efter avtjänat straff

1. Following completion of 1. Efter avtjänat straff kan en the sentence, a person who is not person som inte är medborgare i a national of the State of enforce- verkställighetsstaten i enlighet ment may, in accordance with the med dennas lag överföras till en law of the State of enforcement, stat som är skyldig att ta emot be transferred to a State which is honom eller henne eller till en obliged to receive him or her, or annan stat som är villig att ta to another State which agrees to emot honom eller henne varvid receive him or her, taking into den personens önskemål skall account any wishes of the person beaktas, såvida inte verk-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 399

to be transferred to that State, ställighetsstaten tillåter personen unless the State of enforcement att stanna inom sitt territorium. authorizes the person to remain in its territory.

2. If no State bears the costs 2. Om ingen stat bestrider arising out of transferring the kostnaderna för överförandet till person to another State pursuant en annan stat i enlighet med to paragraph 1, such costs shall punkt 1, skall de bäras av be borne by the Court. Domstolen.

3. Subject to the provisions of 3. Under iakttagande av article 108, the State of bestämmelserna i artikel 108 får enforcement may also, in verkställighetsstaten också i accordance with its national law, enlighet med sin nationella lag extradite or otherwise surrender utlämna eller på annat sätt the person to a State which has överlämna personen till den stat requested the extradition or som begärt hans utlämning eller surrender of the person for överlämnande personen till den purposes of trial or enforcement stat som har begärt hans eller of a sentence. hennes utlämning eller över-

lämnande för lagföring eller

verkställande av straff.

Article 108 Artikel 108 Limitation on the Inskränkning i fråga om prosecution or punishment of lagföring och bestraffning för other offences andra brott

1. A sentenced person in the 1. En dömd person som custody of the State of enforce- befinner sig i fängsligt förvar i ment shall not be subject to verkställighetsstaten skall inte prosecution or punishment or to lagföras, bestraffas eller utlämnas extradition to a third State for any till tredje stat för en gärning som conduct engaged in prior to that ägt rum före överlämnandet till person's delivery to the State of verkställighetsstaten, såvida inte enforcement, unless such lagföringen, bestraffningen eller prosecution, punishment or utlämningen har godkänts av extradition has been approved by Domstolen på begäran av the Court at the request of the verkställighetsstaten. State of enforcement.

2. The Court shall decide the 2. Domstolen skall avgöra matter after having heard the frågan efter att ha hört den views of the sentenced person. dömde.

3. Paragraph 1 shall cease to 3. Punkt 1 i denna artikel apply if the sentenced person skall upphöra att gälla om den

400 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

remains voluntarily for more than dömde frivilligt stannar kvar mer 30 days in the territory of the än 30 dagar inom verk- State of enforcement after having ställighetsstatens territorium efter served the full sentence imposed att ha avtjänat hela det straff som by the Court, or returns to the bestämts av Domstolen eller territory of that State after having återvänder till staten efter att ha left it. lämnat den.

Article 109 Artikel 109 Enforcement of fines and Verkställighet av bötesstraff forfeiture measures och förverkande av egendom

1. States Parties shall give 1. Stadgeparter skall ge effect to fines or forfeitures verkan åt bötesstraff och förordered by the Court under Part verkande av egendom som be- 7, without prejudice to the rights slutats av Domstolen i enlighet of bona fide third parties, and in med del 7 utan att det skall accordance with the procedure of inkräkta på de rättigheter som their national law. tillkommer en rättmätig tredje

man och i enlighet med det rätts-

liga förfarandet i deras nationella

lagstiftning.

2. If a State Party is unable to 2. Om en stadgepart inte kan give effect to an order for verkställa ett förverkandebeslut, forfeiture, it shall take measures skall den vidta åtgärder för att to recover the value of the återvinna värdet av utbyte av proceeds, property or assets brott, egendom eller tillgångar ordered by the Court to be som Domstolen har förklarat forfeited, without prejudice to the förverkade utan att detta skall inrights of bona fide third parties. verka på de rättigheter som till-

kommer en rättmätig tredje man.

3. Property, or the proceeds of 3. Egendom, intäkter från the sale of real property or, where avyttring av fast egendom och, appropriate, the sale of other där så är tillämpligt, avyttring av property, which is obtained by a annan egendom som en stadge- State Party as a result of its part har erhållit vid verkställande enforcement of a judgement of av en dom av Domstolen skall the Court shall be transferred to överföras till denna. the Court.

Article 110 Artikel 110 Review by the Court concer- Domstolens prövning av ning reduction of sentence strafflindring

1. The State of enforcement 1. Verkställighetsstaten skall shall not release the person before inte frige en intagen innan det

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 401

expiry of the sentence straff som Domstolen bestämt har pronounced by the Court. avtjänats.

2. The Court alone shall have 2. Domstolen ensam skall ha the right to decide any reduction rätt att bestämma om straffof sentence, and shall rule on the lindring och skall avgöra frågan matter after having heard the efter att hört den intagne. person.

3. When the person has 3. När den intagne har served two thirds of the sentence, avtjänat två tredjedelar av or 25 years in the case of life straffet, eller 25 år i fråga om ett imprisonment, the Court shall livstidsstraff, skall Domstolen review the sentence to determine ompröva straffet för att bestämma whether it should be reduced. om det skall lindras. Ompröv- Such a review shall not be ningen skall inte göras dessconducted before that time. förinnan.

4. In its review under 4. I sin omprövning i enlighet paragraph 3, the Court may med punkt 3 i denna artikel får reduce the sentence if it finds that Domstolen lindra straffet om den one or more of the following finner att en eller flera av factors are present: följande förhållanden föreligger:

(a) The early and continuing a) Att den intagne tidigt och willingness of the person to fortlöpande varit villig att samcooperate with the Court in its arbeta med Domstolen under förinvestigations and prosecutions; undersökningen och lagföringen.

(b) The voluntary assistance b) Att den intagne frivilligt of the person in enabling the har bidragit till att möjliggöra enforcement of the judgements verkställande av domar och and orders of the Court in other domstolsbeslut i andra mål och cases, and in particular providing särskilt att han eller hon har assistance in locating assets bidragit till att lokalisera tillsubject to orders of fine, forfeiture gångar som är föremål för or reparation which may be used ådömande av böter, förverkande for the benefit of victims; or eller gottgörelse som kan an-

vändas till förmån för brottsoffer.

(c) Other factors establishing c) Andra förhållanden som a clear and significant change of innebär en klar och väsentlig circumstances sufficient to justify förändring av omständigheterna the reduction of sentence, as vilken är tillräcklig för att provided in the Rules of berättiga strafflindring i enlighet Procedure and Evidence. med bestämmelserna i bevis- och

förfarandereglerna.

5. If the Court determines in 5. Om Domstolen vid sin its initial review under paragraph första prövning enligt punkt 3 i

402 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

3 that it is not appropriate to denna artikel finner att det saknas reduce the sentence, it shall skäl för lindring av straffet, skall thereafter review the question of den därefter pröva frågan om reduction of sentence at such strafflindring med de mellanrum intervals and applying such och med tillämpning av de criteria as provided for in the kriterier som föreskrivs i bevis- Rules of Procedure and Evidence. och förfarandereglerna.

Article 111 Artikel 111 Escape Rymning

If a convicted person escapes Om en dömd avviker från from custody and flees the State fängelset och flyr från verkställigof enforcement, that State may, hetsstaten, får denna stat efter after consultation with the Court, samråd med Domstolen begära request the person's surrender att personen överlämnas från den from the State in which the stat i vilken personen påträffas i person is located pursuant to överensstämmelse med gällande existing bilateral or multilateral bilaterala eller multilaterala avtal arrangements, or may request eller hemställa att Domstolen that the Court seek the person's begär att personen överlämnas i surrender, in accordance with enlighet med del 9. Domstolen Part 9. It may direct that the får bestämma att personen person be delivered to the State in överförs till den stat i vilken han which he or she was serving the eller hon avtjänade straffet eller sentence or to another State till en annan stat som Domstolen designated by the Court. utser.

PART 11. ASSEMBLY OF DEL 11 STADGEPARTS- STATES PARTIES FÖRSAMLINGEN

Article 112 Artikel 112 Assembly of States Parties Stadgepartsförsamlingen

1. An Assembly of States 1. Härmed upprättas en Parties to this Statute is hereby församling av parterna i denna established. Each State Party stadga. Varje stadgepart skall ha shall have one representative in ett ombud i församlingen som får the Assembly who may be åtföljas av ställföreträdare och accompanied by alternates and rådgivare. Övriga stater som har advisers. Other States which have undertecknat denna stadga eller signed this Statute or the Final slutakten får delta som observa- Act may be observers in the törer i församlingen. Assembly.

2. The Assembly shall: 2. Församlingen skall

(a) Consider and adopt, as a) behandla och, i förekom-

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 403

appropriate, recommendations of mande fall, anta rekommendathe Preparatory Commission; tioner från den förberedande

kommissionen,

(b) Provide management over- b) utöva tillsyn över presidiet, sight to the Presidency, the Prose- åklagaren och registratorn i cutor and the Registrar regarding förvaltningen av Domstolen, the administration of the Court;

(c) Consider the reports and c) behandla rapporter från och activities of the Bureau verksamheten i den byrå som established under paragraph 3 upprättas med stöd av punkt 3 i and take appropriate action in denna artikel och vidta de regard thereto; åtgärder som föranleds därav,

(d) Consider and decide the d) behandla och fastställa budget for the Court; Domstolens budget,

(e) Decide whether to alter, in e) besluta om ändring av accordance with article 36, the antalet domare i enlighet med number of judges; artikel 36,

(f) Consider pursuant to f) behandla frågor om article 87, paragraphs 5 and 7, bristande samarbete enligt artikel any question relating to non- 87.5 och 87.7, cooperation;

(g) Perform any other g) fullgöra de övriga uppgifter function consistent with this som följer av denna stadga och Statute or the Rules of Procedure bevis- och förfarandereglerna. and Evidence.

3. (a) The Assembly shall 3. a) Församlingen skall ha en have a Bureau consisting of a byrå vari skall ingå en ord- President, two Vice-Presidents förande, två vice ordförande och and 18 members elected by the 18 ledamöter valda av försam- Assembly for three-year terms. lingen på tre år.

(b) The Bureau shall have a b) Byrån skall vara represenrepresentative character, taking tativ, varvid hänsyn särskilt skall into account, in particular, equit- tas till en skälig geografisk able geographical distribution fördelning och en adekvat repreand the adequate representaion of sentation av världens huvudrättsthe principal legal systems of the system. world.

(c) The Bureau shall meet as c) Byrån skall sammanträda often as necessary, but at least så ofta det är nödvändigt, dock once a year. It shall assist the minst en gång om året. Den skall Assembly in the discharge of its biträda församlingen vid dess responsibilities. fullgörande av sina åligganden.

4. The Assembly may 4. Församlingen får upprätta

404 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

establish such subsidiary bodies sådana underorgan som kan vara as may be necessary, including an nödvändiga, däribland en independent oversight oberoende kontrollmekanism för mechanism for inspection, inspektion, utvärdering och evaluation and investigation of undersökning av Domstolen så att the Court, in order to enhance its den administreras så effektivt och efficiency and economy. ekonomiskt som möjligt.

5. The President of the Court, 5. Domstolens president, the Prosecutor and the Registrar åklagaren och registratorn eller or their representatives may deras företrädare får på lämpligt participate, as appropriate, in sätt delta i församlingens och meetings of the Assembly and of byråns möten. the Bureau.

6. The Assembly shall meet at 6. Församlingen skall the seat of the Court or at the sammanträda vid Domstolens Headquarters of the United säte eller i Förenta nationernas Nations once a year and, when högkvarter en gång om året och circumstances so require, hold skall, om det motiveras av omspecial sessions. Except as ständigheterna, hålla extraotherwise specified in this sessioner. Om inte annat anges i Statute, special sessions shall be denna stadga, skall extrasessioner convened by the Bureau on its sammankallas av byrån på dess own initiative or at the request of eget initiativ eller på begäran av one third of the States Parties. en tredjedel av stadgeparterna.

7. Each State Party shall have 7. Varje stadgepart skall ha en one vote. Every effort shall be röst. Församlingen och byrån made to reach decisions by skall göra sitt yttersta för att consensus in the Assembly and in uppnå enhälliga beslut. Om the Bureau. If consensus cannot enhällighet inte kan uppnås och be reached, except as otherwise om inte annat föreskrivs i denna provided in the Statute: stadga,

(a) Decisions on matters of a) skall beslut i sakfrågor substance must be approved by a godkännas med två tredjedels two-thirds majority of those majoritet av närvarande och present and voting provided that röstande parter, varvid en absolut an absolute majority of States majoritet av parterna skall fordras Parties constitutes the quorum for för beslutsförhet vid omröstvoting; ningar,

(b) Decisions on matters of b) skall beslut i procedure shall be taken by a procedurfrågor fattas med enkel simple majority of States Parties majoritet av närvarande och present and voting. röstande parter.

8. A State Party which is in 8. En stadgepart som inte har arrears in the payment of its betalt sitt ekonomiska bidrag för

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 405

financial contributions towards att bestrida Domstolens kostnader the costs of the Court shall have skall inte ha rösträtt i no vote in the Assembly and in församlingen och byrån om det the Bureau if the amount of its resterande skuldbeloppet är lika arrears equals or exceeds the med eller högre än det bidrag amount of the contributions due stadgeparten varit skyldig att from it for the preceding two full erlägga för de föregående två hela years. The Assembly may, åren. Församlingen får dock nevertheless, permit such a State tillåta en sådan part att rösta i Party to vote in the Assembly and församlingen och i byrån om den in the Bureau if it is satisfied that har förvissat sig om att the failure to pay is due to underlåtenheten att betala beror conditions beyond the control of på förhållanden över vilka parten the State Party. saknar kontroll.

9. The Assembly shall adopt 9. Församlingen skall anta sin its own rules of procedure. egen arbetsordning.

10. The official and working 10. Församlingens officiella languages of the Assembly shall språk och arbetsspråk skall vara be those of the General Assembly desamma som Förenta of the United Nations. nationernas generalförsamlings

språk.

406 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

PART 12. FINANCING DEL 12 FINANSIERING

Article 113 Artikel 113 Financial Regulations Regler för den ekonomiska förvaltningen

Except as otherwise Där det inte uttryckligen förespecifically provided, all financial skrivs annat, skall denna stadga matters related to the Court and och de regler och föreskrifter för the meetings of the Assembly of den ekonomiska förvaltningen States Parties, including its som antagits av stadgepartsför- Bureau and subsidiary bodies, samlingen gälla alla ekonomiska shall be governed by this Statute frågor som berör Domstolen och and the Financial Regulations möten med församlingen, inkluand Rules adopted by the sive dess byrå och underorgan. Assembly of States Parties.

Article 114 Artikel 114 Payment of expenses Täckning av kostnader

Expenses of the Court and the Domstolens och stadgeparts- Assembly of States Parties, församlingens kostnader, däri including its Bureau and inbegripet byråns och undersubsidiary bodies, shall be paid organens kostnader, skall betalas from the funds of the Court. med Domstolens medel.

Article 115 Artikel 115 Funds of the Court and of Domstolens och stadgepartsthe Assembly of States Parties församlingens tillgångar

The expenses of the Court and Domstolens och stadgepartsthe Assembly of States Parties, församlingens kostnader, däri including its Bureau and subsidi- inbegripet byråns och underary bodies, as provided for in the organens kostnader, enligt den budget decided by the Assembly budget som har fastställts av of States Parties, shall be provi- församlingen skall täckas från ded by the following sources: följande källor:

(a) Assessed contributions a) Uttaxerade bidrag från made by States Parties; stadgeparterna.

(b) Funds provided by the b) Medel från Förenta United Nations, subject to the nationerna som godkänts av approval of the General generalförsamlingen, särskilt Assembly, in particular in med avseende på kostnader med relation to the expenses incurred anledning av hänskjutanden från due to referrals by the Security säkerhetsrådet. Council.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 407

Article 116 Artikel 116 Voluntary contributions Frivilliga bidrag

Without prejudice to article Utan hinder av bestämmel- 115, the Court may receive and serna i artikel 115 får Domstolen utilize, as additional funds, som extra medel ta emot och voluntary contributions from använda frivilliga bidrag från Governments, international regeringar, internationella orgaorganizations, individuals, nisationer, enskilda personer, corporations and other entities, in bolag och andra enheter i accordance with relevant criteria enlighet med de tillämpliga adopted by the Assembly of States kriterier som antagits av Parties. stadgepartsförsamlingen.

Article 117 Artikel 117 Assessment of contributions Uttaxerande av bidrag

The contributions of States Stadgeparternas bidrag skall Parties shall be assessed in uttaxeras i överensstämmelse accordance with an agreed scale med en överenskommen bidragsof assessment, based on the scale skala som grundas på den skala adopted by the United Nations for som antagits av Förenta nationits regular budget and adjusted in erna för dess reguljära budget och accordance with the principles on justerats i enlighet med de prinwhich that scale is based. ciper som ligger till grund för

denna skala.

Article 118 Artikel 118 Annual audit Årlig revision

The records, books and Domstolens protokoll, böcker accounts of the Court, including och räkenskaper, däri inbegripet its annual financial statements, dess årsredovisning, skall shall be audited annually by an granskas årligen av en oberoende independent auditor. revisor.

PART 13. FINAL CLAUSES DEL 13 SLUTBESTÄM- MELSER

Article 119 Artikel 119 Settlement of disputes Tvistlösning

1. Any dispute concerning the 1. Tvister som kan uppkomma judicial functions of the Court om Domstolens rättskipande shall be settled by the decision of verksamhet skall avgöras av the Court. Domstolen själv.

2. Any other dispute between 2. Övriga tvister mellan två

408 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

two or more States Parties eller flera stadgeparter om relating to the interpretation or tolkningen eller tillämpningen av application of this Statute which denna stadga, som inte kan lösas is not settled through negotiations genom förhandlingar inom tre within three months of their månader från det att de har commencement shall be referred uppkommit, skall hänskjutas till to the Assembly of States Parties. stadgepartsförsamlingen. Denna The Assembly may itself seek to får själv försöka lösa tvisten eller settle the dispute or may make lämna rekommendationer om recommendations on further andra sätt att lösa tvisten, därmeans of settlement of the ibland hänskjutande till Internadispute, including referral to the tionella domstolen i enlighet med International Court of Justice in dennas stadga. conformity with the Statute of that Court.

Article 120 Artikel 120 Reservations Reservationer

No reservations may be made Inga reservationer får göras to this Statute. mot denna stadga.

Article 121 Artikel 121 Amendments Ändringar

1. After the expiry of seven 1. När sju år har förflutit från years from the entry into force of denna stadgas ikraftträdande får this Statute, any State Party may stadgeparterna föreslå ändringar propose amendments thereto. The av stadgan. Texten till ändringstext of any proposed amendment förslag skall inlämnas till Förenta shall be submitted to the nationernas generalsekreterare Secretary-General of the United som omedelbart skall delge den Nations, who shall promptly till alla stadgeparter. circulate it to all States Parties.

2. No sooner than three 2. Tidigast tre månader efter months from the date of dagen för delgivningen skall notification, the Assembly of nästkommande möte med stadge- States Parties, at its next meeting, partsförsamlingen, med en shall, by a majority of those majoritet av närvarande och present and voting, decide röstande parter, besluta om whether to take up the proposal. förslaget skall tas upp till The Assembly may deal with the behandling. Församlingen kan proposal directly or convene a behandla förslaget direkt eller Review Conference if the issue sammankalla en översynsinvolved so warrants. konferens, om detta motiveras av

den aktuella frågan.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 409

3. The adoption of an amend- 3. För att anta en ändring vid ment at a meeting of the ett möte med stadgepartsförsam- Assembly of States Parties or at a lingen eller vid en översyns- Review Conference on which konferens fordras två tredjedels consensus cannot be reached majoritet av parterna, om shall require a two-thirds enhällighet inte kan uppnås. majority of States Parties.

4. Except as provided in 4. Med förbehåll för bestämparagraph 5, an amendment shall melserna i punkt 5 i denna artikel enter into force for all States skall en ändring träda i kraft för Parties one year after instruments alla stadgeparter ett år efter det of ratification or acceptance have att ratifikations- eller godbeen deposited with the tagandeinstrument har deponerats Secretary-General of the United hos Förenta nationernas Nations by seven-eighths of them. generalsekreterare av sju

åttondelar av parterna.

5. Any amendment to articles 5. Ändringar i artiklarna 5-8 5, 6, 7 and 8 of this Statute shall skall träda i kraft för de enter into force for those States stadgeparter som har godtagit Parties which have accepted the dem ett år efter det att dessa amendment one year after the parter har deponerat sina deposit of their instruments of ratifikations- eller godtaganderatification or acceptance. In instrument. I fråga om en part respect of a State Party which has som inte har godtagit ändringen not accepted the amendment, the skall Domstolen inte utöva sin Court shall not exercise its jurisdiktion med avseende på jurisdiction regarding a crime brott som omfattas av ändringen, covered by the amendment when om brottet har förövats av partens committed by that State Party's egna medborgare eller inom nationals or on its territory. partens eget territorium.

6. If an amendment has been 6. Om en ändring har accepted by seven-eighths of godkänts av sju åttondelar av States Parties in accordance with stadgeparterna i enlighet med paragraph 4, any State Party punkt 4 i denna artikel, får en which has not accepted the part som inte har godkänt amendment may withdraw from ändringen frånträda denna stadga this Statute with immediate med omedelbar verkan utan effect, notwithstanding article hinder av artikel 127.1, men med 127, paragraph 1, but subject to iakttagande av artikel 127.2, article 127, paragraph 2, by genom underrättelse senast ett år giving notice no later than one efter en sådan ändrings year after the entry into force of ikraftträdande. such amendment.

410 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

7. The Secretary-General of 7. Förenta nationernas the United Nations shall circulate generalsekreterare skall delge alla to all States Parties any stadgeparter alla ändringar som amendment adopted at a meeting antagits vid ett möte med of the Assembly of States Parties stadgepartsförsamlingen eller vid or at a Review Conference. en översynskonferens.

Article 122 Artikel 122 Amendments to provisions Ändring av institutionella of an institutional nature bestämmelser

1. Amendments to provisions 1. Ändringar av bestämmelser of this Statute which are of an i denna stadga som är av exclusively institutional nature, uteslutande institutionell namely, article 35, article 36, karaktär, nämligen artikel 35, paragraphs 8 and 9, article 37, artikel 36.8-9, artiklarna 37 och article 38, article 39, paragraphs 38, artikel 39.1 (de två första 1 (first two sentences), 2 and 4, meningarna), artikel 39.2, artikel article 42, paragraphs 4 to 9, 39.4, artikel 42.4-9, artikel 43.2article 43, paragraphs 2 and 3, 3 samt artiklarna 44, 46, 47 och and articles 44, 46, 47 and 49, 49, får föreslås när som helst av may be proposed at any time, varje stadgepart utan hinder av notwithstanding article 121, bestämmelserna i artikel 121.1. paragraph 1, by any State Party. Texten till ändringsförslag skall The text of any proposed inlämnas till Förenta nationernas amendment shall be submitted to generalsekreterare, eller till en the Secretary-General of the sådan annan person som kan ha United Nations or such other utsetts av stadgepartsförsamperson designated by the lingen, vilken omedelbart skall Assembly of States Parties who delge alla parter och andra som shall promptly circulate it to all deltar i församlingen. States Parties and to others participating in the Assembly.

2. Amendments under this 2. Ändringar som avses i article on which consensus denna artikel skall antas av cannot be reached shall be stadgepartsförsamlingen eller av adopted by the Assembly of States en översynskonferens med två Parties or by a Review tredjedels majoritet av stadgepar- Conference, by a two-thirds terna, om inte enighet kan majority of States Parties. Such uppnås. Sådana ändringar skall amendments shall enter into force träda i kraft för alla parter sex for all States Parties six months månader efter det att de har after their adoption by the antagits av församlingen eller, i Assembly or, as the case may be, förekommande fall, av by the Conference. konferensen.

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 411

Article 123 Artikel 123 Review of the Statute Översyn av stadgan

1. Seven years after the entry 1. Sju år efter denna stadgas into force of this Statute the ikraftträdande skall Förenta Secretary-General of the United nationernas generalsekreterare Nations shall convene a Review sammankalla en översynskonfe- Conference to consider any rens som skall ta ställning till amendments to this Statute. Such eventuella ändringar i stadgan. review may include, but is not Denna översyn kan innefatta, limited to, the list of crimes men är inte begränsad till, contained in article 5. The förteckningen över de brott som Conference shall be open to those anges i artikel 5. Konferensen participating in the Assembly of skall vara öppen för deltagarna i States Parties and on the same stadgepartsförsamlingen och på conditions. samma villkor.

2. At any time thereafter, at 2. Förenta nationernas the request of a State Party and generalsekreterare skall när som for the purposes set out in helst därefter på begäran av en paragraph 1, the Secretary- stadgepart och i de syften som General of the United Nations anges i punkt 1 i denna artikel shall, upon approval by a med godkännande av en majoritet majority of States Parties, av parterna sammankalla en convene a Review Conference. översynskonferens.

3. The provisions of article 3. Bestämmelserna i artikel 121, paragraphs 3 to 7, shall 121.3-7 skall tillämpas för apply to the adoption and entry antagande och ikraftträdande av into force of any amendment to sådana ändringar i stadgan som the Statute considered at a behandlats av en översyns- Review Conference. konferens.

Article 124 Artikel 124 Transitional Provision Övergångsbestämmelse

Notwithstanding article 12, Utan hinder av bestämparagraphs 1 and 2, a State, on melserna i artikel 12.1-2 får en becoming a party to this Statute, stat som ansluter sig till denna may declare that, for a period of stadga förklara att den för en tid seven years after the entry into av sju år efter stadgans ikraftforce of this Statute for the State trädande för staten i fråga inte concerned, it does not accept the godtar Domstolens jurisdiktion jurisdiction of the Court with med avseende på den kategori av respect to the category of crimes brott som avses i artikel 8, när ett referred to in article 8 when a brott påstås ha förövats av dess crime is alleged to have been egna medborgare eller inom dess

412 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen