Prop. 1989/90:89
om ny konsumentköplag
Regeringens proposition & 1989/90:89
om ny konsumentköplag
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 februari 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentköplag som skall ersätta den nuvarande konsumentköplagen från år 1973. Propositionen ingår som ett led i det reformarbete på köprättens område som tidigare resulterat i lagen (1987:822) om internationella köp samt prop. 1988/89:76 om ny köplag.
Det nu framlagda förslaget innebär att alla lagregler om konsumentköp samlas i en särskild konsumentköplag. Den allmänna köplagen skall alltså inte i något avseende gälla för konsumentköp.
Den föreslagna nya konsumentköplagen innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.
På samma sätt som i den föreslagna nya allmänna köplagen införs vägledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig, skall konsumenten i regel ha rättlatt kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.
Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är helt nya och anknyter till motsvarande regler i den föreslagna nya allmänna köplagen. Säljaren skall svara" för det som ligger inom hans—
';.»
kontrollsfär (kontrollansvar). Ersättningen skall dock kunnajämkas, om ersättningsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för säljaren.
En annan nyhet i förslaget är att konsumenten skall ha möjlighet att avbeställa en vara innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna påfordra att få fullfölja leveransen, om konsumenten förklarar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren i princip ha rätt till viss ersättning av konsumenten, om denne avbeställer varan.
Om ett bestämt pris för en vara inte har avtalats, skall konsumenten enligt förslaget inte behöva betala mer än ett skäligt pris.
Den nya konsumentköplagen innehåller vidare vissa regler om s.k. produktansvar. Dessa regler skall gälla vid sidan av allmänna regler om produktansvar. Enligt reglerna i den nya konsumentköplagen skall en konsument ha rätt till ersättning av säljaren för produktskador som drabbar egendom som tillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll.
En viktig nyhet i den föreslagna nya konsumentköplagen är regler om ' s.k. direkttalan. Dessa regler innebär att konsumenten ivissa fall skall kunna vända sig med sina krav med anledning av fel i varan till tillver- karen eller någon annan i tidigare distributionsled än säljaren.
Om ett köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare, skall denne enligt den nya konsumentköplagen vara ansvarig jämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar säljaren.
De föreslagna nya konsumentköpreglerna medför behov av följdänd- ringar i annan lagstiftning. Bl.a. föreslås att reglerna i konsumenttjänst- lagen om skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål och fel skall bygga på samma ansvar (kontrollansvar) som motsvarande regler i den föreslagna nya konsumentköplagen.
Den nya lagstiftningen föreslås träda 'i kraft den 1 januari 1991.
Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositio- nen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 21), lagrådets yttrande (5. 176) och föredragande statsrådets ställningstagande till
lagrådets synpunkter (s. 186).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.
Propositionens lagförslag Prop. 1989/90: 89
1. Förslag till
Konsumentköplag
Härigenom föreskrivs följande
Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
15 Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes- mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.
Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidka- ren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.
2 5 Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.
Avtalsvillkor som avviker från lagen 3 & Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen. -
Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.
Varans avlämnande
Platsen för avlämnandet
4 5 Om inte annat följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.
Tiden för avlämnandet
5 5 Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom skälig tid från köpet.
Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan förrän den betalas.
Avlämnandet
6 & Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.
Kostnaderna för varan
7 & Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transport- kostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avläm- nandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.
Risken för varan
8 & Om köparen bär risken för varan är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.
Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas. Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess den lämnas tillbaka.
Säljarens dröjsmål
Vad som avses med dröjsmål 9 & Dröjsmål på säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida.
Påföljder vid dröjsmål 10 5 Vid dröjsmål på säljarens sida får köparen hålla inne betalningen enligt 11 &. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt 12 5 och att häva köpet enligt 13 &. Dessutom får köparen kräva'
skadestånd av säljaren enligt 14 5.
Rätt att hålla inne betalningen 11 & Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.
Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet 12 5 Köparen får hålla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör köpet.
Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.
Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
Rätt att häva köpet 13 & Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom.
Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.
Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.
Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta..
Rätt till skadestånd
14 & Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
Meddelande om hävning och skadestånd 15 & Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet,
behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han dessutom PFOD- 1989/903 89 vill kräva skadestånd.
Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 5 andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.
Fel på varan
Vad som avses med fel
16 & Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel.
Om inte annat följer av avtalet, skall varan
1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.
Varan skall anses felaktig,
1. om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket
2. om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han kände till eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenhetcn kan antas ha inverkat på köpet eller,
3. om varan i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.
17 5 Även om en vara har sålts i "befintligt skick"eller med ett liknande allmänt förbehåll, skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.
När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.
18 & Varan är felaktig, om den 1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4_å marknadsföringslagcn (1975:1418) eller 6 & produktsäkerhetslagen (1988:1604-) eller mot ett
annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.
19 & Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte , om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) har ålagts att lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhetslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenhetcn att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenhetcn kan antas ha inverkat på köpet.
20 & Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.
Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring som inträder därefter och som beror enbart på varans egen beskaffenhet.
Uppkommcr en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott. '
21 5 Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar.
Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.
Påföljder vid fel på varan 22 5 Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 55 kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 55. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 &.
Reklamation
23 & Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 å andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.
Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
24 5 Utan hinder av 23 5 får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 18 5.
Rätt att hålla inne betalningen 25 & Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av att varan är felaktig.
Avhjälpande och omleverans 26 & Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.
Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.
27 5 Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn
till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle awakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.
Rätt till prisavdrag eller hävning 28 5 Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 &.
Köparen har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.
29 & Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom.
Skadestånd
30 & Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att underlåtenhetcn att avlämna en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror underlåtenhetcn att avlämna en felfri vara på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst.
31 & Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 5 omfattar även skada som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan
32 & Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 33 & samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.
Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 & ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.
Prisskillnad
33 5 Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen, om täckningsköpet gjorts med tillräcklig omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. I annat fall omfattar, om gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt köpet, skadeståndet denna prisskillnad.
Jämkning av skadestånd 34 5 Om skyldigheten att utge skadestånd pågrund av säljarens dröjsmål eller fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till' den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter på köparens sida, den skadestånds- skyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.
Priset m.m.
Vilket pris köparen skall betala 35 5 Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
Tidpunkten för betalningen 36 5 Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen betala när säljaren kräver det, dock. inte förrän varan hålls köparen till handa.
Avbeställning
37 5 Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 5.
Köparens dröjsmål
Vad som avses med dröjsmål
38 & Dröjsmål på köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.
Prop. 1989/90: 89
Påföljder vid dröjsmål
39 5 Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren hålla inne varan enligt 5 5. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt 40 &, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva skadestånd av köparen enligt 41 5.
Hävning 40 & Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.
Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan priset i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.
Skadestånd
41 & Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 5 har säljaren rätt till ersättning för
1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, '
2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt
3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.
Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Gemensamma bestämmelser
Begränsning av skadan 42 & Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en mot- svarande del av förlusten.
Verkningar av hävning och omleverans 43 & Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala köpesumman.
I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.
44 & Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av varan.
Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.
Bortfall av rätt till hävning och omleverans
45 & Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om . 1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri,
3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans. .
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.
Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
46 & Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksam- het eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.
Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.
Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en närings- idkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 & göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.
Vissa meddelanden
47 5 Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 15, 23, 26 eller 46 & avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 &.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1973z877).
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
15 _,
2. Förslag till
Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985z716)
Härigenom föreskrivs att 17, 21, 29 och 31 55 konsumenttjänstlagen (1985z716) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17%
Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (reklamation). Reklamation får dock inte ske senare än två år eller, i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller ivatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
IIar näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.
Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades. '
Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.
21 51
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 5, får konsumenten göra
avdrag på priset.
Om syftet med tjänsten i huvud- sak är förfelat, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 & mark- nadsföringslagen (1975:1418) eller 6 & produktsäkerhetslagen (1988:1604).
Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel
lscnastc lydelse 1988:1608
Om syftet med tjänsten i huvud- sak är förfelat och näringsidkaren insett eller han inte detta, får konsu- menten istället häva avtalet. Det- samma gäller, om tjänsten har ut- förts i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 & produktsäkerhetslagen (198811604).
Har'tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel
Nuvarande lydelse
av väsentlig betydelse för konsu- menten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 åmarknadsföringslagen elleröå produktsäkerhetslagen,fårkonsu- menten i stället häva avtalet i dess helhet.
Föreslagen lydelse
av väsentlig betydelse för konsu- menten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsid- karen insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen eller 6 & produktsäkerhetslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.
Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu- menten, får denne häva avtalet.
295
Är dröjsmålet av väsentlig be- tydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetyd- lig del av tjänsten utförts, får kon- sumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet.
Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, får konsumenten dock häva avtalet endast beträf- fande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett eller bort inse detta.
Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.
31%
Näringsidkaren är skyldig att er- sätta konsumenten skada som den- ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på. försum- melse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för att utföra tjänsten.
Näringsidkaren är skyldig att er- sätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjs- mål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Nuvarande lydelse
Näringsidkarens skadeståndsskyl- dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning förskada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu- menten eller någon medlem av hans hushåll.
Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.
Föreslagen lydelse
Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadestånds- skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.
Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne till- fogas på grund av fel, om inte närings- idkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felh-i tjänst. Nä- ringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.
Näringsidkarens skadeståndsskyl- dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu-
menten eller någon medlem av hans hushåll.
Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
3. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handels— agentur och handelsresande
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
dels att 56 & skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas in en ny paragraf, 56 a 5, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
565
Genom avtal, som kommissio- nären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.
Genom avtal, som kommissio- nären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt mot kommissionären och inte, i vidare mån än som följer av 56 a 5, mot kommittenten.
Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.
56aå
Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhål- landena sådana att konsumenten enligt 46 55 första stycket konsumentköplagen(199000) har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommit- tenten rikta samma anspråk på grund av fel på varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som före- slaivs i 46 & andra stycket konsument- köplagen skall ej gälla i sådana fall En konsument som med stöd av 46 & konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommit-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse PFOP- 1989/903 89
tent, om kommittenten är närings- idkare.
Bestämmelserna i 46 & tredje stycket konsumentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot nä- ringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommit- tent.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
J ustitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid rcgeringssammanträde den 26 oktober 1989.
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Andersson, Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, Hulterström. G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw och Persson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Lagrådsremiss om ny konsumentköplag
1. Inledning
Konsumentköplagen (1973:877) trädde i kraft den ljanuari 1974. Dess syfte är att stärka konsumenternas ställning vid köp. Lagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumentköplagen är också 1905 års allmänna köplag tillämplig på konsumentköp.
Ijuni 1977 tillkallades justitierådet Anders Knutsson att som särskild utredare se över lagstiftningen om konsumentköp. Utredaren, som arbetade under namnet konsumentköpsutredningen, avlämnade i april 1984 betänkandet (SOU 1984:25) Ny Konsumentköplag. Betänkandet har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels det lagförslag som läggs fram i betän- kandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissammanställning som bilaga 3.
Under lagstiftningsärendets gång har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.
De lösningar som har diskuterats vid de nordiska depa'rtementsöver- läggningarna har vidare behandlats vid överläggningar den 27 april 1989 med företrädare för allmänna reklamationsnämnden, konsumentverket, marknadsdomstolen, riksskatteverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens Riksorganisation, Kooperativa Förbundet KF, Svenska Handelskammarförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Bilindustriföreningen, Motorbranschens Riksförbund,
Motormännens Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska Försäk- ringsbolags Riksförbund, Folksam, Konsumentvägledarnas Förening, Finansbolagens förening, Kronofogdeföreningen, Svenska Kommunförbun- det, Svenska 'l*rähusfabrikanters Riksförbund, AB Bostadsgaranti, Sveriges Fastighetsmäklarsamfund, Småhusskadenämnden, Sveriges Möbelhandlare samt Svenska Byggentreprcnörförcningcn.
2. Allmän motivering
2.1. Allmänna utgångspunkter
Som jag har nämnt i det föregående innehåller den gällande konsu- mentköplagen inte någon fullständig reglering av konsumentköpen. Den tar bara upp vissa frågor som är särskilt viktiga från konsumentskydds- synpunkt. Lagens regler är tvingande till konsumentens förmån. Vid sidan av konsumentköplagen är också reglerna i 1905 års allmänna köplag tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frågor som är oreglerade i konsumentköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna.
En proposition om en ny allmän köplag har avlämnats till riksdagen under våren 1989 (se prop. 1988/89:76). Förslaget bygger på Förenta Nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om inter- nationella köp av varor och innebär en betydande modernisering av köprätten. Denna reformering av den allmänna köprätten gör det nödvändigt att också se över konsumentköplagen.
Redan under arbetet med den nya allmänna köplagen aktualiserades vissa frågor av grundläggande betydelse för den framtida regleringen av konsumentköp. En Sådan fråga är om regleringen av konsumentköp även fortsättningsvis bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regle- ringen av sådana köp bör integreras i den allmänna köplagen. Jag har i propositionen om ny allmän köplag utförligt redogjort för skälen till varför jag anser att konsumentköpen bör regleras i en fristående konsumentköplag (se prop. 1988/89:76 s. 25 f).
En annan fråga är om en ny konsumentköplag - i likhet med den gällande - bara bör ta upp vissa spörsmål som är särskilt viktiga från konsumentsynpunkt eller om den bör innehålla en i princip uttömmande reglering av konsumentköpen.
Det nuvarande systemet, där såväl konsumentköplagen som den allmänna köplagen är tillämpliga på förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp, innebär i princip följande. I första hand är parternas avtal bestämmande för deras inbördes rättigheter och skyldigheter. Om avtalet innehåller någon föreskrift som är oförmånligare för köparen än
Prop. 1989/90: 89 Allmänna utgångspunkter
konsumentköplagens regler gäller emellertid inte den föreskriften. Då tar nämligen konsumentköplagens tvingande regler över. I frågor där parterna inte har kommit överens om någon särskild reglering blir i första hand 1905 års allmänna köplag tillämplig. Men om konsumentköplagen innehåller en bestämmelse i ämnet som är förmånligare för köparen tillämpas i stället den bestämmelsen.
Detta system, med två delvis parallella lagar på konsumentköpsområ- det, har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Enligt min mening finns det anledning att ta fasta på den kritiken. Ett regelsystem som riktar sig till konsumenter bör naturligen vara utformat så att det är så lättillgängligt som möjligt.
En ny konsumentköplag bör därför innehålla en i princip uttömmande reglering av konsumentköpen. Den föreslagna nya allmänna köplagen har också utformats med utgångspunkt i att den över huvud taget inte skall vara tillämplig på konsumentköp. '
Hänvisningar till S2-1-1
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.4.1
Att konsumentköpen regleras i en fristående och i princip uttömmande konsumentköplag betyder inte att en sådan lag måste ta upp alla frågor som berörs i den allmänna köplagen. Det framstår tvärtom som angeläget att konsumentköplagen inte görs onödigt omfattande. Den bör reglera alla ipraktiken vanligen förekommande problem på konsumentköpsområdet men inte ta upp sådana företeelser som mera sällan kan antas bli aktuella. När frågor av detta slag någon gång ändå kommer upp bör de kunna lösas genom en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler. Härvid måste dock beaktas att särskilda hänsyn gör sig gällande när säljaren är en näringsidkare och köparen en konsument. Man bör sålunda vara försiktig med att kräva att en konsument på samma sätt som en näringsidkare skall iaktta ett visst handlingsmönster i olika situationer med risk för att annars förlora sin rätt.
Det gäller alltså att göra en awägning mellan å ena sidan sådana frågor som är av betydelse för konsumenter och som bör regleras i konsu- mentköplagen och å andra sidan frågor som mera sällan blir aktuella vid konsumentköp och som därför bör lämnas utanför för att lagen inte skall bli alltför detaljerad och omfångsrik. '
Enligt min mening har utredningen i allt väsentligt träffat rätt i den avvägningen. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan har också genomgående ställt sig på samma linje.
En ny konsumentköplag hör till en början klargöra när en vara skall avlämnas från säljaren till köparen, hur det skall ske, vilken betydelse avlämnandet har och i vilket skick varan då skall befinna sig. Lagen bör också reglera vad som skall gälla om säljaren inte avlämnar varan i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. Isamband med detta bör regleras under vilka förutsättningar varan skall anses behäftad med fel. Av särskild betydelse är naturligtvis regler om vilka påföljder som skall bli aktuella i
Prop. 1989/90: 89 Allmänna utgångspunkter
fall av säljarens avtalsbrott. Lagen bör vidare innehålla regler om vad som skall gälla beträffande betalning och beträffande fall då köparen är i dröjsmål med betalningen.
Det är naturligt att huvudintresset vid utformningen av en ny konsu- mentköplag knyts till de situationer då avtalsrelationerna inte har utvecklat sig på det sätt som parterna haft anledning att förvänta sig. För de väl fungerande situationerna behövs ingen eller i vart fall ringa lagstiftning. Den nya lagen bör alltså till större delen koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella.
Det ligger nära tillhands att ta den allmänna köplagens bestämmelser som utgångspunkt vid utformningen av de enskilda bestämmelserna i konsumentköplagen. Den förra lagen tar visserligen i första hand sikte på köp mellan näringsidkare, men den är inte begränsad till sådana köp. Även om konsumentköpen har undantagits, skall lagen gälla exempelvis fall där säljaren är en privatperson som säljer till en näringsidkare, fall där bägge parter är privatpersoner och fall där köparen är en juridisk person som inte driver näring, t.ex. en ideell förening. Den allmänna köplagen har utformats med tanke också på sådana fall. Reglerna i den allmänna köplagen torde därför iväsentliga delar kunna anses godtagbara även för konsumentköp.
Det finns också andra argument som talar för att lagreglcrna om konsumentköp och andra köp i möjligaste mån bör stämma överens. För säljare som avtalar ibland med konsumenter och ibland med näringsidkare är det givetvis en fördel att ha enhetliga regler att rätta sig efter. Vidare har köplagen sedan gammalt legat till grund för analogier på andra, icke detaljreglerade avtalsområden. Sådana analogier kompliceras om det finns flera alternativa rättsordningar vid köp. Självfallet är det också över huvud taget värdefullt om man inte komplicerar den rättsliga regleringen utan försöker få till stånd ett någorlunda enhetligt system.
På vissa punkter kan det emellertid vara motiverat att låta konsu- mentköpreglerna följa de regler som gäller om konsumentjänster enligt konsumenttjänstlagen (1985z716) i stället för reglerna i den allmänna köplagen. Likheterna mellan köp och tjänst är i en del fall betydande, och det kan ibland vara tveksamt om ett avtal är att hänföra till den ena eller andra kategorin. För sådana fall finns det anledning att sträva efter en nära likhet mellan konsumentköp- och konsumenttjänstregler. Äveni övrigt kan det finnas lösningar i konsumenttjänstlagen som framstår som mer ändamålsenliga för konsumentköp än motsvarande bestämmelser i ' den allmänna köplagen.
Självfallet kan det också finnas anledning att överväga lösningar som inte har någon motsvarighet vare sig i den nya allmänna köplagen eller i konsumenttjänstlagen. Det yttersta motivet för en revision av konsu- mentköprätten är intresset av att stödja konsumenternas ställning på marknaden. Enligt min mening är det också befogat att i skilda avseenden förstärka det civilrättsliga skyddet för konsumenterna. Jag kommer därför
Prop. 1989/90: 89
Allmänna utgångspunkter
i det följande att i en del fall diskutera lösningar som är mera förmånliga Prop. 1989/90: 89 för konsumenten än vad konsumenttjänstlagen erbjuder för motsvarande Allmänna situationer. utgångspunkter Jag har tidigare sagt att den allmänna köplagen i mycket kan bilda utgångspunkt för konsumentköplagen. När det gäller den språkliga utformningen av paragraferna, rubriksättningen m.m. är det dock inte givet att den allmänna köplagen bör bilda mönster för konsumentköp- lagen. Även om den allmänna köplagen kan få tillämpning på köp av privatpersoner, tar den i första hand sikte på mera kommersiella köp. Detta har också, i det nordiska samarbetet, färgat den närmare ut- formningen av de skilda paragraferna. Man kan litet tillspetsat säga att den allmänna köplagen är skriven för personer som ofta har en viss insikt i köprättsliga frågor. När det däremot gäller konsumentköplagen är läget ett annat. Enskilda konsumenter är av naturliga skäl sällan insatta i köprättsliga frågeställ- ningar och köprättslig terminologi. Det finns ett starkt intresse av att lagtexten utformas så att den blir så lättläst som möjligt för den enskilde konsumenten. Att konsumentköplagen därigenom delvis kommer att kläs i en annan dräkt än den allmänna köplagen kan kanske utgöra en viss olägenhet för näringsidkare som kommer i kontakt såväl med den allmänna köplagen som med konsumentköplagen. Denna olägenhet torde dock vara begränsad och får godtas med hänsyn till intresset av att konsumentköplagen blir lättillgänglig för konsumenter.
Hänvisningar till S2-1-2
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt Lagrådet
Enligt utredningen kräver konsumentskyddet att en lag om konsument- köp i betydande utsträckning görs tvingande till konsumenternas förmån. Utredningen har därvid anfört att ett väsentligt syfte med särskilda konsumentköpregler är att motverka de olägenheter som kan uppstå för enskilda konsumenter genom att säljare i kontraktsformulär använder villkor som inskränker köparens rättigheter enligt allmänna regler eller på annat sätt missgynnar köparen. För att detta syfte skall kunna tillgodoses bör lagens regler enligt utredningen i stor utsträckning vara tvingande till köparens förmån.
Utredningens bedömning i denna del godtas av de flesta remissinstan- serna. För egen del vill jag framhålla att den särskilda civilrättsliga lagstiftningtillskydd förkonsumenterna,däribland konsumentköplagen, som gäller för närvarande i princip är tvingande till konsumentens förmån. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att frångå denna princip när det gäller regler i en ny konsumentköplag.
Huvudprincipen bör alltså vara att den nya konsumentköplagens regler skall vara tvingande till konsumentens förmån. Detta innebär att villkor som är sämre för konsumenterna än lagens regler blir ogiltiga. Däremot är det naturligtvis inget som hindrar att parterna kommer överens om villkor som är mera förmånliga för konsumenterna. I vissa avseenden kan
det dock finnas anledning att ge parterna frihet att avtala om även sämre villkor än lagens bestämmelser anvisar. Sådana avsteg från huvudprincipen bör komma till direkt uttryck i lagtexten. ' Spörsmålet om lagens tvingande natur leder över till en annan fråga rörande lagens struktur. Sålunda anser några remissinstanser att utredningens lagförslag i för stor utsträckning innehåller regler som ger ett vidsträckt utrymme för skönsmässiga bedömningar och försvårar förutsebarheten.
Enligt min mening är det givetvis önskvärt att lagreglerna lämnar så klara besked som möjligt. Samtidigt är det emellertid angeläget att reglerna görs så nyanserade att man i rättstillämpningen kan ta hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. En alltför stelbent reglering kan motverka detta intresse och även hindra att rättsbildningen anpassas till fortgående förändringar. För att reglerna skall bli tillräckligt flexibla är det därför ofrånkomligt att de ibland formuleras i så allmänna ordalag att deras närmare innebörd måste fyllas ut och konkretiseras genom vägledande avgöranden i rättspraxis.
Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel att köparen uppnår skydd mot säljarens borgenärer först om varan har kommit i hans besittning. Om köparen har låtit den köpta varan kvarbli hos säljaren, kan den genom utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder som säljaren har. Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra gällande en fordran på säljaren.
Den nu angivna principen kallas för traditionsprincipen. Den bygger på att varan skall ha överlämnats ("traderats") till köparen - dvs. besittningen skall ha övergått till köparen - för att denne skall vara sakrättsligt skyddad. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet. Den principen kallas för avtalsprincipen.
Frågan om traditionsprincipen kontra avtalsprincipen har nyligen behandlats av riksdagen med anledning av en motion där det begärdes att frågan om traditionskravet skulle underkastas en allsidig utredning. Riksdagen ansåg inte att en så genomgripande översyn var motiverad men uteslöt inte att det kunde finnas anledning att närmare överväga om de problem som kravet på en besittningsövergång medför kan lösas på annat sätt än genom en uppluckring av nuvarande regler. Riksdagen utgick från att spörsmålet skulle komma att uppmärksammas under det pågående köprättsliga arbetet (se LU 1987/88zl).
Frågan har behandlats vid de överläggningar som justitiedepartementet höll den 27 april 1989 med företrädare för näringsliv m.fl. (se avsnitt 1). Därvid diskuterades bl.a. huruvida en övergång till avtalsprincipen vore önskvärd. Från flera håll uttrycktes tveksamhet inför tanken att släppa
Prop. 1989/90: 89 Allmänna utgångspunkter
avtalsprincipen fri i kommersiella sammanhang. Det sades att risken för PFOD- 1989/902 89 svåröverskådliga transaktioner och i förlängningen även formlösa Allmänna säkerhetsöverlåtelser var alltför stor. Andra menade att dessa farhågor var utgångspunkter överdrivna och anförde att avtalsprincipen fungerar utmärkt i många länder. Vid överläggningarna uttalades också skilda uppfattningar i frågan huruvida det kunde vara befogat att särreglera konsumentköpen och - eventuellt med vissa förbehåll - låta dessa följa avtalsprincipen. Givetvis kan det för många konsumenter synas egendomligt att inte så att säga få full äganderätt till en vara som har betalts, om varan kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är dock fast förankrad i det svenska rättssystemet och har goda skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden skulle innebära en principiell nyhet i svensk rätt. För vissa praktiskt viktiga fall finns särreglcr som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom registrering (se lagen 1975:605 om registrering av båtbyggnadsförskott). Att införa ett sådant registreringsför- farande för mera vardagliga konsumentköp skulle enligt min mening medföra alltför stora praktiska olägenheter. Jag är inte beredd att för närvarande förorda att traditionsprincipen överges på konsumentområdet. Den mera grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt införa avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter ytterligare överväganden och analyser som inte låter sig göras inom ramen för det nu förestående projektet. Jag kommer att noga följa utvecklingen på området och vid behov ta upp saken på nytt i lämpligt sammanhang.
Hänvisningar till S2-1-4
Jag har i det föregående redogjort för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en ny lagstiftning om konsumentköp. I det följande avser jag att närmare behandla frågan om
lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2, avhjälpande och omleverans i avsnitt 2.3, hävning i avsnitt 2.4, skadestånd i avsnitt 2.5, avbeställning i avsnitt 2.6, anspråk mot näringsidkare i tidigare led i avsnitt 2.7, följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.8, ikraftträdande och övergångsbestämmelser i avsnitt 2.9 och
kostnader och resursbehov i avsnitt 2.10. Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spccialmotiveringen (avsnitt 4).
Hänvisningar till S2-1-5
2.2. Lagens tillämpningsområde
Hänvisningar till S2-2
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
Mitt förslag: Lagen skall gälla köp och i tillämpliga delar byte av lösa saker.
Utredningens förslag: Lagen skall gälla köp av lös egendom, dock inte tomträtt. Lagen skall i tillämpliga delar gälla även byte av lös egendom (se betänkandet s. 95 f).
Remissinstansema: Några remissinstanser tillstyrker utredningens förslag, men de flesta menar att konsumentköpsreglerna även fortsättningsvis bör vara begränsade till köp av lösöre. Flera remissinstanser anser att lagen i vart fall inte bör gälla köp av fondpapper.
Skälen för mitt förslag: Den gällande konsumentköplagen är tillämplig på köp av varor. Med "varor" åsyftas därvid vad som i juridiskt språkbruk brukar betecknas som lösöre, dvs. rörliga fysiska föremål. Tillämpnings- området för den allmänna köplagen, såväl den gällande som den föreslagna, är däremot mera vidsträckt och omfattar köp av all lös egendom. Under den lagen faller således exempelvis förvärv av byggnad på annans mark, bostadsrätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper. Den allmänna köplagen gäller i tillämpliga delar också byte av lös egendom.
Konsumentköplagens mera begränsade tillämpningsområde motiverades i förarbetena med att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenter gör sig gällande främst beträffande köp av dagligvaror, varaktiga konsumtionsvaror, t.ex. möbler, samt kläder, skor etc.
Enligt utredningens mening bör konsumentköplagen ha samma tillämpningsområde som den allmänna köplagen. Utredningen anför att en utvidgning av konsumentköpreglerna från att gälla köp av lösöre till att gälla köp av lös egendom i och för sig torde få endast begränsad praktisk betydelse men att det är svårt att finna något egentligt skäl mot en sådan reform. Det finns enligt utredningen knappast anledning att om man inför en fristående konsumentköplag likväl låta vissa konsumentköp av lös egendom regleras av den allmänna köplagen och inte av konsu- mentköplagen. Likaså, menar utredningen, bör konsumentköplagen i tillämpliga delar gälla byte av lös egendom.
Utredningens förslag att konsumentköplagen skall gälla inte bara köp utan även, i tillämpliga delar, byte har i huvudsak fått ett positivt gensvar bland remissinstanserna. När det däremot gäller förslaget att tillämpnings- området för konsumentköplagen skall utvidgas till att avse all lös egendom är många remissinstanser kritiska.
För egen del är jag närmast benägen att instämma i remisskritiken. Köp förekommer av de mest skiftande slag och under de mest skiftande former. Behovet av och önskemålet om en viss lösning är inte detsamma i alla fall. När det gäller den allmänna köplagen har reglerna kunnat
Prop. 1989/90: 89
Lagens tillämpningsområde
utformas så att de möjliggör, och i vissa fall också inbjuder till, erforder- liga avvikelser i avtalet. Något sådant är emellertid inte möjligt i konsumentköplagen vilken ju i princip skall vara tvingande.
Om man sålunda vill låta konsumentköplagen omfatta all lös egendom och utformar reglerna så att de framstår som en rimlig normallösning vid köp inte bara av lösöre utan även av hus på annans mark, bostadsrätter, fordringar, värdepapper m.m. går det med hänsyn till vad som bör gälla beträffande köp av de senare objekten knappast att sätta skyddsnivån beträffande köp av lösöre så högt som önskvärt. Det torde exempelvis inte vara möjligt att ha samma avbeställningsregler i fråga om köp av bostadsrätter eller aktier som i fråga om köp av möbler och annat lösöre. Och regler om avhjälpande passar inte alltid så bra vid exempelvis köp av fondpapper.
I och för sig skulle man naturligtvis kunna tänka sig att ha en sär- reglering för vissa objekt, t.ex. fondpapper och bostadsrätter. Det torde emellertid vara förenat med en del svårigheter såväl att välja ut vilka objekt som i detta avseende bör komma i fråga som att bestämma lämpliga särregler. En särreglcring av nu avsett slag skulle också komplicera lagen och göra den mer svårtillgänglig allmänt sett.
För egen del anser jag i likhet med vad som uttalades i förarbetena till den gällande konsumentköplagen att behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenter gör sig gällande främst beträffande köp av lösöre. Skyddsbehovet är inte lika starkt i fråga om köp av exempelvis fondpapper, bostadsrätter m.m. När det gäller köp av hus på annans mark innebär det förslag till ändring av förslaget till ny köplag som jag tidigare idag har redogjort för, att konsumenten tillförsäkras ett skydd i form av tvingande regler i fråga om fel i byggnaden. Skyddet motsvarar vad som har föreslagits i fråga om köp av fastighet.
Vid övervägande av det nu anförda har jag kommit till uppfattningen att tillämpningsområdet för konsumentköplagen, åtminstone för närvar- ande, inte bör utvidgas till att omfatta all lös egendom utan liksom hittills vara begränsat till lösöre.
Iden gällande konsumentköplagen anges det som köpet skall avse med ordet "vara". Nu förekommer ordet "vara" även i den föreslagna nya köplagen men där som en allmän och obestämd beteckning på föremålet för köpet. I denna senare obestämda betydelse kan ordet "vara" användas även i en ny konsumentköplag. Men som definition på den egendom som lagen är tillämplig på passar det inte.
Det vore enligt min mening att föredra om man i en modern konsu- mentlagstiftning kunde använda något annat ord än lösöre i lagtexten. Synonymt med lösöre används ibland uttrycket lösa saker. Så är fallet exempelvis i konsumenttjänstlagen. Detta senare uttryck är lättare att förstå och genom att använda samma ord i konsumentköplagen undviker man omotiverade språkliga skillnader mellan de bägge regelsystemen. Jag förordar därför att konsumentköplagen anges vara tillämplig på köp - och i tillämpliga delar även byte - av lösa saker. Det innebär bl.a. att lagen
Prop. 1989/90: 89 Lagens tillämpningsområde
blir tillämplig på köp av husbyggsatser (jfr. det tidigare redovisade förslaget om konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m.).
2.2.2 F örmedlarens ansvar
Mitt förslag: Om en näringsidkare förmedlar ett köp mellan privat- personer skall förmedlaren svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser enligt lagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandet s. 99 f).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan. Endast från ett håll framförs negativa synpunkter på utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Den gällande konsumentköplagen är enligt 1 & andra stycket tillämplig inte bara när en konsument köper en vara från en näringsidkare utan också när en konsument köper en vara från någon som inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. Bestämmelsen har till syfte främst att hindra att lagen kringgås vid försäljning av begagnade varor. Det förekommer inte sällan att sådana varor säljs av privatpersoner genom förmedling av en näringsidkare. Om alla köp av detta slag föll utanför lagen skulle denna lätt kunna kringgås. Den som säljer de begagnade varorna skulle, i stället för att köpa in varorna och sälja dem i eget namn, kunna uppträda som ombud för den enskilde säljaren. I fall då en näringsidkare aktivt handhar försäljningen av en vara torde köparen sällan uppmärksamma att näringsidkaren inte uppträder i eget namn utan bara som ombud för en privatperson. Genom den gällande regeln motverkas också risken att en näringsidkare kringgår konsumentköplagen genom att anlita en privatper- son som bulvan och framställa sig själv som ombud för denne.
Som utredningen har framhållit kan det vid en reformering av konsu- mentköpreglerna knappast komma i fråga att inskränka reglernas tillämpningsområde i förmedlingsfallen. Vad som däremot finns anledning att överväga är om inte konsumentens ställning bör stärkas i de situation- er där säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av en näringsid- kare.
Utredningen har föreslagit att en näringsidkare som har förmedlat ett köp mellan privatpersoner får svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser mot köparen. Förslaget innebär att, om det vid ett sådant köp föreligger ett dröjsmål med varans avlämnande eller fel i varan, köparen kan välja om han vill vända sig mot den private säljaren eller näringsidkaren/förmedlaren med sina krav på grund av avtalsbrottet.
För säljaren - som är en privatperson - blir ansvaret detsamma som i dag. Anlitar han en näringsidkare för att genomföra försäljningen får han finna sig i att ansvara enligt konsumentköplagen. Från hans sida sett blir nyheten att näringsidkaren blir ansvarig jämte honom. Skulle köparen
Prop. 1989/90: 89 Lagens tillämpningsområde
göra gällande krav mot den förmedlande näringsidkaren, får säljaren Prop. 1989/90:89 räkna med att denne i sin tur regressvis kommer att rikta krav mot Avhjälpande honom. och omleverans
Det kan från skilda utgångspunkter anföras både för- och nackdelar med utredningens förslag. För förmedlaren kan naturligtvis det skärpta ansvaret medföra en ökad risk, trots att han som regel har regressrätt gentemot säljaren. Särskilt om det förflyter en tid innan påföljder görs gällande mot förmedlaren, kan det visa sig att ett regresskrav inte kan tillgodOSes därför att säljaren saknar pengar eller har försvunnit. En sådan ökad risk kan göra det svårare att få näringsidkare att äta sig att förmedla försäljning av begagnade varor för privatpersoners räkning.
Men förslaget innebär klara fördelar för köparen. Denne är ofta omedveten om att den näringsidkare som han har kontakt med inte är säljare. Och även om han är medveten om det, inser han ofta inte att den omständigheten att säljaren är en privatperson försämrar hans rättsliga ställning i förhållande till vad som skulle vara fallet om det var den förmedlande näringsidkaren som var säljare. En skärpning av den förmedlande näringsidkarens ansvar kan vidare föranleda denne att visa större försiktighet vid granskning av varan och återgivande av uppgifter som säljaren har lämnat om den, något som är ägnat att minska risken för att konsumenten skall bli vilseledd.
Vad särskilt gäller rätten att få ett fel avhjälpt, något somjag kommer att behandla i det följande, torde i de flesta fall näringsidkaren ha betydligt bättre möjligheter att avhjälpa ett fel än den privatperson som är säljare. Och skulle det visa sig föranleda oskälig kostnad eller olägenhet att avhjälpa ett fel, skall någon skyldighet därtill inte föreligga.
Vid ett samlat övervägande av för- och nackdelarna med förslaget har jag, i likhet med utredningen, kommit till uppfattningen att den ökade trygghet som förslaget skulle innebära för konsumenten överväger de nackdelar som skulle kunna uppstå genom att möjligheterna att anlita näringsidkare som förmedlare vid försäljning av begagnade varor minskar. Jag förordar därför att den nya konsumentköplagen skall innehålla en regel av nu behandlat slag.
2.3. Avhjälpande och omleverans
Mitt förslag: Köparen skall ha rätt att kräva att säljaren utan kostnad för köparen avhjälper ett fel i varan eller företar omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Säljaren skall isin tur som regel ha rätt att - oavsett vilken påföljd köparen kräver - på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans, om åtgärden kan ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag förutom att köparens rätt att kräva omleverans enligt utredningsförslaget förutsätter att felet är av väsentlig betydelse för köparen (se betänkandets. 154 ff).
Remissinstansema: Utredningens förslag godtas i huvudsak. Från näringslivshåll kritiseras dock att förslaget hindrar avtal om att köparen skall betala en viss del av kostnaden för att avhjälpa felet.
Skälen för mitt förslag: I förslaget till ny allmän köplag intar på- följderna avhjälpande och omleverans, dvs. rättelse av fel, en central roll i påföljdssystemet. De är avsedda att utgöra de påföljder som i första hand skall komma i fråga vid fel i en vara. Beträffande de närmare skälen för mitt förslag i den delen se prop. 1988/89:76 s. 36 ff.
De skäl som jag har redovisat för att den nya allmänna köplagen bör innehålla regler om rättelse av fel gör sig i minst lika stor utsträckning gällande när köparen är en konsument. För konsumenten kan en laglig rätt att få ett fel i en vara avhjälpt genom säljarens försorg i många fall vara av stort värde. Konsumentköp avser ofta tekniskt komplicerade produkter, och vid fel av måttlig omfattning är konsumenten - om han i övrigt är nöjd med varan - oftast i första hand intresserad av att felet avhjälps. Det kan dessutom vara så att det är just säljaren som har de bästa förutsättningarna att åtgärda felet. Och för köparen är det i allmänhet förenat med mindre besvär att vända sig till säljaren för att få ett fel avhjälpt än att begära prisavdrag och själv ombesörja avhjälpandet eller att häva köpet och göra ett ersättningköp på annat håll. Rätten att kräva att ett fel i varan avhjälps ter sig särskilt angelägen för konsu- menten när det gäller varor som har installerats hos honom eller som har bearbetats eller på annat sätt utrustats eller anpassats för köparens speciella ändamål. Jag anser således i likhet med utredningen att den nya konsumentköplagen - på samma sätt som den föreslagna nya allmänna köplagen- bör ge köparen en rätt att kräva att säljaren avhjälper fel i varan.
Enligt förslaget till ny allmän köplag skall säljaren vara skyldig att efterkomma köparens krav på avhjälpande, om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Detta bör gälla även för konsumentköp.
I förslaget till ny allmän köplag har säljaren getts en rätt att på eget initiativ avhjälpa ett fel. Härigenom har säljaren fått en möjlighet att undgå de mera ingripande påföljder som köparen kan aktualisera. Vissa begränsningar har dock ställts upp. Köparen behöver inte acceptera en rättelse som innebär en avsevärd olägenhet för honom eller som gör att han riskerar att inte få sina egna kostnader ersatta av säljaren. Frågan är nu om säljaren bör ges samma rätt att på eget initiativ avhjälpa felet vid konsumentköp.
Som jag nyss har varit inne på är det i allmänhet till fördel för en köpare att få ett fel avhjälpt av säljaren. Och även om konsumenten i det enskilda fallet skulle föredra en annan lösning än att få felet avhjälpt,
Prop. 1989/90: 89 Avhjälpande och omleverans
finns det skäl som talar för att säljaren bör ha rätt att på eget initiativ Prop. 1989/90: 89 avhjälpa felet. Allmänna
Avhjälpande av fel innebär i förhållande till utbyte av varan eller utgångspunkter hävning av köpet att onödig värdeförstöring kan undvikas. Om varan återtas kan säljaren i regel inte efter reparation åter sälja den som ny. I stället måste han ofta avyttra den till ett förhållandevis lågt pris. Dessa kostnader liksom säljarens hanteringskostnader drabbar naturligtvis till slut hela konsumentkollektivet. Ekonomiska hänsyn talar därför för att avhjälpande av ett fel skall komma i fråga i första hand.
Det är numera vanligt att tekniskt mera komplicerade varor säljs på villkor som ger säljaren rätt att avhjälpa eventuella fel. När det gäller vissa kategorier av varor, såsom bilar, finns en väl utvecklad organisation för omhändertagande av reklamationer och reparationer av fel. Köparen har i regel möjlighet att få en reparation utförd på annan ort än den där han har köpt varan och utan att ens i förväg behöva vända sig till säljaren. Det är osäkert om denna ordning, som onekligen ger köparen stora fördelar, skulle upprätthållas i nuvarande form, om köparen gavs en generell rätt att vägra att godta avhjälpande av ett fel.
En annan fördel med en ordning som ger säljaren rätt att avhjälpa fel är att hela reklamationshanteringen förenklas i de fall när säljaren väljer att utnyttja sin rätt. Då undviks de tvister som ofta är förenade med andra påföljder, t. ex. tvist i frågan huruvida hävningsförutsättningar föreligger.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört kan jag ansluta mig till utred- ningens uppfattning att säljaren även vid konsumentköp bör ha en rätt att på eget initiativ avhjälpa fel i varan. I likhet med utredningen anser jag att den rätten inte bör begränsas till någon viss kategori av varor eller på annat sätt.
Jag förordar således att man även vid konsumentköp bör acceptera att köparens valrätt i fråga om den påföljd han vill göra gällande vid ett fel i varan förses med det undantaget att säljaren kan undvika andra påföljder än skadestånd genom att avhjälpa felet. En ovillkorlig förutsätt- ning härför bör dock vara att avhjälpandet sker snabbt och utan några beaktansvärda olägenheter för köparen.
En särskild fråga som har berörts vid remissbehandlingen är om konsumentköplagen bör innehålla en möjlighet för parterna att avtala att köparen skall betala en viss del av kostnaden för att få ett fel i varan avhjälpt. Rätten att få felet avhjälpt skulle t. ex. kunna kombineras med att köparen står en viss självrisk för kostnaderna för avhjälpandet. Att säljaren tar ut en självrisk eller på annat sätt belastar köparen med en kostnad i samband med avhjälpandet innebär naturligtvis, såsom framhållits från näringslivshåll, att reklamationshanteringen förenklas genom att säljaren slipper ta itu med fel av mindre omfattning. När den sålda varan är behäftad med ett fel beror detta emellertid på att säljaren har misslyckats med att överlämna den avtalade prestationen till köparen. Säljaren har alltså gjort sig skyldig till ett brott mot köpeavtalet. Det
avtalade priset för varan avser en vara i felfritt skick. Om köparen skulle behöva betala kostnader för att få varan reparerad skulle det i praktiken innbära att köparen tvingades betala ett högre pris för varan än som avtalats. Det är inte rimligt. Det kan dessutom inte uteslutas att ett sådant system skulle leda till sämre kvalitetskontroll vid tillverkning och försäljning av varor. Därtill kommer att köparen vid fel i varan ofta drabbas av allehanda besvär och olägenheter. Redan detta kan sägas utgöra en typ av självrisk. Det är inte rimligt att köparen skall behöva tåla ytterligare belastningar för att få varan återställd till det skick som han hade rätt att förvänta sig redan vid leveransen. Jag förordar därför att avhjälpande alltid skall ske utan kostnad för köparen.
När det gäller omleverans, dvs. ett utbyte av den felaktiga varan mot en annan felfri, är det utan tvekan fråga om en mera ingripande påföljd än ett avhjälpande av felet. Som jag redan har framhållit bör säljaren under vissa förutsättningar ha rätt att på eget initiativ undgå mera ingripande påföljder genom att avhjälpa det fel som köparen åberopar. Eftersom säljaren således skall kunna avhjälpa ett fel även när köparen kräver omleverans, saknas det enligt min mening anledning att, som utredningen föreslagit, begränsa rätten till omleverans till sådana fall då felet är väsentligt.
De skäl som jag har angivit för säljarens rätt att på eget initiativ avhjälpa ett fel till undvikande av mera ingripande påföljder har giltighet även i fråga om omleverans. Jag förordar därför att säljaren även skall ges en rätt att på egen bekostnad företa en omleverans, om det kan ske utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Hänvisningar till S2-3
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
2.4. Hävning
Hänvisningar till S2-4
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan får köparen häva köpet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom. Vid köparens dröjsmål med betalningen får säljaren häva köpet, om dröjsmålet är väsentligt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandets. 141 f, 165 f och 219).
Remissinstanserna:Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till att ett väsentlighetskrav ställs upp som huvudregel för hävning vid säljarens dröjsmål och fel ivaran samt att regeln utformas så att den tar sikte på avtalsbrottets betydelse för köparen. Flera remissinstanser menar dock att regeln bör kompletteras med ett krav på att säljaren skall ha insett eller bort inse avtalsbrottets betydelse för köparen. Den föreslagna
hävningsregeln vid köparens dröjsmål med betalningen godtas genom- Prop. 1989/90: 89 gående. Hävning
Skälen för mitt förslag: Hävning av ett avtal kan något förenklat sägas innebära att en part på grund av den andra partens avtalsbrott ställer in såväl sin egen som motpartens prestation. Det är således fråga om en mycket ingripande åtgärd. Som en allmän obligationsrättslig princip gäller att hävning får ske endast om avtalsbrottet är av större betydelse.
Enligt gällande konsumentköplag får hävning av köp i princip ske vid säljarens dröjsmål, om säljaren inte efter uppmaning av köparen avlämnar varan inom skälig tid. Rätt till hävning föreligger dock ej om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen (se 3 5). Vid fel i varan får köparen häva köpet, om säljaren inte inom skälig tid efter det att köparen begärt det avhjälper felet eller lämnar ny felfri vara i den felaktigas ställe. Rätt till hävning förutsätter dock att felet är av ej ringa betydelse för köparen (4 9).
Den gällande konsumentköplagen uppställer således som villkor för rätt till hävning att dröjsmålet eller felet inte är av ringa betydelse för köparen. Konsumentköpsutredningen har föreslagit att den nya konsu- mentköplagen skall som villkor för rätt till hävning ställa upp kravet att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen. Detta har allmänt accepterats av remissinstanserna. Även jag anser att rätt till hävning skall förutsätta att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse och att bestämmelsen bör formuleras så att väsentlighetsfrågan skall bedömas från köparens synpunkt. Det skall alltså beaktas vilka olägenheter m.m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde konsumenten med hänsyn till dennes förhållanden. Motsvarande krav gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 39 ff).
En särskild fråga som flera remissinstanser har tagit upp är om det bör krävas att säljaren också har insett eller bort inse att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för konsumenten. Ett sådant krav gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen. De remissinstanser som har berört frågan har genomgående menat att ett sådant krav bör ställas upp även i konsumentköplagen.
För egen del kan jag inte biträda den ståndpunkten. Med hänsyn till den informella avtalssituation som ofta föreligger när det gäller konsumentköp skulle ett sådant krav i alltför hög grad kunna beskära konsumentens möjlighet att häva. I likhet med utredningen anser jag därför att en konsument skall få häva ett köp, om säljarens dröjsmål eller ett fel i varan av särskild anledning är väsentligt just. för honom eller henne, oberoende av om säljaren insett eller bort insett detta. I händelse av tvist mellan parterna torde emellertid bevisbördan för avtalsbrottets väsentlig- het få anses ligga på konsumenten. Detta innebär att konsumenten vid exempelvis ett kortvarigt dröjsmål måste visa på någon särskild omständig- het som gör att dröjsmålet trots sin kortvarighet var av väsentlig betydelse för honom.
Den nuvarande konsumentköplagen innehåller inte några bestämmelser om påföljderna av köparens avtalsbrott. 1905 års allmänna köplag innehåller däremot sådana bestämmelser som gäller även för konsu- mentköp. Enligt 28 & köplagen får säljaren häva köpet vid köparens dröjsmål med betalningen. Hävningsrätt föreligger dock inte - såvitt gäller bl.a. konsumentköp - om dröjsmålet är av ringa betydelse.
Den nya konsumentköplagen bör enligt vad jag tidigare förordat (se avsnitt 2.1.1) i princip innehålla alla lagregler som skall gälla för konsumentköp. Den bör därför innehålla en regel om hävning vid köparens dröjsmål med betalningen. I likhet med utredningen och remissinstanserna anserjag att som en parallell till motsvarande krav vid säljarens avtalsbrott det bör som en förutsättning för hävning vid köparens dröjsmål med betalningen ställas upp ett väsentlighetskrav. Vid väsentlighetsbedömningen bör emellertid, till skillnad från vad som gäller vid de förut behandlade situationerna, inte krävas att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för just säljaren. I stället bör prövningen ta sikte på avtalsbrottet mera allmänt. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt den föreslagna nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 400.
Hänvisningar till S2-4-1
Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål med avlämnandet får köparen häva köpet, om varan inte avlämnas inom en av köparen utsatt tilläggstid som inte är oskäligt kort eller, om någon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det att kravet framställdes. Vid köparens dröjsmål med betalningen får säljaren häva köpet, om köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid som inte är oskäligt kort. I dessa fall får hävning ske utan någon väsentlighetsprövning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandets. 141 f och 220).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas genomgående utan erinran.
Skälen för mitt förslag: På många håll i utlandet finns ett förfarande med s.k. tilläggstid. Innebörden av det kan beskrivas så att en part får göra även ett icke väsentligt avtalsbrott till hävningsanledning genom att sätta ut en tilläggstid för fullgörande. Sker fullgörande inte inom tilläggstiden, blir parten berättigad att häva köpet. Förfarandet med tilläggstid verkar alltså till förmån för den part som vill åberopa ett avtalsbrott genom att han inte behöver styrka att väsentlighetskravet är uppfyllt i det enskilda fallet. Regler om tilläggstid har föreslagits i den nya allmänna köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 411). Frågan är nu om man bör införa sådana regler också i konsumentköplagen.
Utsättandet av en tilläggstid kan vara ett sätt att undgå bevissvårigheter om det framstår som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten har svårt att styrka detta. Parten kan då sätta ut en frist vars längd är anpassad till omständigheterna i det enskilda fallet. I det
praktiska livet är det för övrigt vanligt att en avtalspart som blir utsatt för ett avtalsbrott inte häver avtalet förrän han har uppmanat motparten att fullgöra sin prestation. Även den part som har begått avtalsbrottet kan vara betjänt av att hans motpart sätter ut en tilläggstid. Han vet då att han, om han presterar inom den utsatta tiden, undgår hävning.
Med hänvisning till det nu anförda biträder jag utredningens uppfattning att ett förfarande med tilläggstid bör införas i konsumentköplagen såvitt avser säljarens dröjsmål med avlämnandet av varan samt köparens dröjsmål med betalningen. För den förra situationen bör dock regeln, som utredningen också har-föreslagit, ges en något vidare utformning. Om säljaren är i dröjsmål med avlämnandet, framstår det ofta som naturligt för köparen att erinra säljaren om dennes skyldighet att leverera varan. Däremot ligger det inte lika nära till hands för en köpare som är konsument att också sätta ut en bestämd tid inom vilken leverans skall ske. I den mån en sådan tid sätts ut, och den inte är oskäligt kort, bör givetvis köparen kunna häva köpet om leverans inte sker inom tilläggstid- en. För att köparen skall kunna häva köpet bör det emellertid vara tillräckligt att denne, sedan ett dröjsmål inträtt, har begärt att varan skall avlämnas utan att det har skett inom skälig tid därefter.
2.5. Skadestånd
2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret
Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar).
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (se betänkandets. 179 ff).
Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mot- tagande. Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget medan andra, särskilt från näringslivshåll, ställer sig negativa. Flera av de instanser som är kritiska mot förslaget anser att skadeståndsansvaret bör bygga på vållande med omvänd bevisbörda, ett s.k. presumtionsansvar.
Skälen för mitt förslag-. Vid den gällande konsumentköplagens tillkomst intogs en restriktiv hållning till att genom tvingande lagregler tillförsäkra konsumenten rätt till skadestånd av säljaren vid fel och dröjsmål. Lagen ansågs främst böra garantera konsumenten möjlighet att framtvinga en riktig prestation från säljarens sida eller att genom hävning frigöra sig från avtalet så att konsumenten kunde skaffa motsvarande vara från annat håll. Det ansågs däremot mindre lämpligt att införa tvingande regler om ett vidsträckt skadeståndsansvar för säljaren, bl.a. på grund av att sådana regler skulle kunna ge upphov till svårbedömda tvister. Vidare framhölls att skadorna för konsumenten i enskilda fall kunde bli
Prop. 1989/90: 89
Skadestånd
betydande och medföra stora kostnader för säljaren, som var svåra att bedöma på förhand men som denne måste se till att ha täckning för. Ytterligare ett skäl för en återhållsam attityd ansågs vara att köplagsut- redningen, som hade till uppgift att undersöka frågor rörande skade- ståndets roll inom den allmänna köprätten, då ännu inte hade slutfört sitt uppdrag (se prop. 1973zl38 s. 138 f).
Mot den angivna bakgrunden inskränktes den tvingande regleringen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp till att ge konsumenten en rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel eller dröjsmål. Ersättningsrätt föreligger såvida inte säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till last (6 5). Det är med andra ord fråga om ett s.k. presumtionsansvar. Bestämmelsen medger att säljaren genom förbehåll i köpeavtalet kraftigt inskränker sitt skadeståndsansvar i förhållande till vad som följer av den allmänna köplagens dispositiva skadeståndsregler.
Konsumenten kan visserligen också kräva skälig ersättning för avhjälp- ande av fel i en vara. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att det är fråga om ett fel som säljaren eller någon för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa och att sådant avhjälpande eller motsvarande inte sker inom skälig tid (4 5). I annat fall har konsumenten inte någon tvingande rätt att få ersättning för avhjälpande av fel, inte heller med stöd av den nyss nämnda bestämmelsen i 6 &.
Enligt min mening bör konsumenten vid konsumentköp tillförsäkras en betydligt bättre rätt att erhålla ersättning för eventuella ekonomiska skador på grund av fel eller dröjsmål än som gäller enligt den nuvarande konsumentköplagen. Konsumenten skulle annars få en alltför svag position när det 'gäller att tvinga fram en avtalsenlig prestation från närings- idkarens sida. Av betydelse härvidlag är att redan de rättsliga möjligheter- na för konsumenten att häva avtalet är begränsade genom att - som huvudregel - ett väsentlighetskrav ställs upp som förutsättning för hävning. Denna ordning har förestavats av hänsyn till näringsidkaren. Till detta kommer att hävning många gånger är en även för konsumenten ofördelaktig och inte minst opraktisk påföljd. Med hänsyn till bl.a. dessa förhållanden bör rätten till skadestånd vid fel och dröjsmål ges en mer framskjuten plats i en ny konsumentköplag än den har i den gällande.
I och för sig kan det naturligtvis finnas en risk för att en mera vidsträckt tvingande rätt för konsumenten att erhålla skadestånd på grund av fel och dröjsmål kan leda till ett större antal tvister. Enligt min mening är risken dock inte så stor. Och de ekonomiska skador som en konsument kan åsamkas vid fel och dröjsmål torde oftast vara begränsade och inte alltför svåra att fastställa. Jag vill i sammanhanget även erinra om att det i konsumenttjänstlagen har införts tvingande regler om skadestånd vid fel och dröjsmål (se bl.a. 31 & konsumenttjänstlagen).
Som jag ser det bör konsumenten i princip tillförsäkras en tvingande rätt till ersättning vid fel och dröjsmål.
Fråga uppkommer då vilka förutsättningar som bör gälla för denna Prop. 1989/90: 89 ersättningsrätt. I avtalsförhållanden bygger skadeståndsskyldigheten ofta Skadestånd på vållande. Så är i stor utsträckning fallet i 1905 års köplag, även om ett strikt ansvar med undantag för s.k. objektiv omöjlighet gäller i vissa fall. Också enligt konsumenttjänstlagen inträder skadeståndsansvarpå grund av fel eller dröjsmål endast vid vållande på säljarens sida. I den senare lagen är dock skadeståndsregeln utformad som ett presumtionsansvar.
Som jag närmare har utvecklat i propositionen om allmän köplag finns det anledning att i flera avseenden sätta i fråga det nuvarande köprättsliga regelsystemet när det gäller skadeståndsskyldighet (se prop. 1988/89:76 s. 43ff). Jag har där pekat på att den tekniska utveckling som skett, och som kommer att ske, gör att det många gånger framstår som mindre ändamålsenligt att låta prövningen utgå från om det föreligger vållande på den avtalsbrytande partens sida. Att det exempelvis uppstår fel och tekniska störningar i säljarens tillverkningsapparat behöver inte bero på någon försummelse av säljaren eller någon som han svarar för. Men det kan ändå ligga närmare till hands att säljaren skall bära konsekvenserna av detta än att köparen skall göra det.
I propositionen om ny allmän köplag har skadeståndsansvaret utformats efter mönster från reglerna i 1980 års FN-konvention. Dessa regler bygger på ett s.k. kontrollansvar. Tekniskt är kontrollansvaret utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar som alla skall vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att alla förutsättningarna är uppfyllda.
För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs för det första att det föreligger ett hinder för fullgörelse. Hindrets art är i och för sig utan betydelse, men det skall röra sig om ett faktiskt hinder.
För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. Det spelar ingen roll om säljaren har varit vållande eller inte.- Poängen med föreskriften är att förhållanden som ligger innanför det som säljaren i princip kan påverka, t.ex. interna förhållanden i säljarens verksamhet eller hans ekonomiska förhållanden, inte skall kunna åberopas som befrielse- grunder.
Ett tredje villkor för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för det som var förutsebart vid köpet.
Slutligen är det ett villkor att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Säljaren måste alltså tillgripa alternativa fullgörelsemöjligheter när sådana finns.
Kontrollansvaret innebär också ett visst ansvar för handlande av tredje man. Om avtalsbrottet kan hänföras till någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, blir säljaren fri från skadeståndsskyldig- het endast om de nyss beskrivna förutsättningarna för ansvarsbefrielse är uppfyllda såväl för säljarens egen del som för den som har anlitats för fullgörelsen. Säljarens skadeståndsskyldighet kan med andra ord inte bli lindrigare genom att han har anlitat någon utomstående för att fullgöra
köpet. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller på någon annan i tidigare säljled.
Jag har i propositionen om ny allmän köplag uttalat som min uppfatt- ning att en reglering med ett kontrollansvar medför en rimlig awägning mellan parternas intressen och en lämplig anpassning till dagens samhälle. Lagrådet har i sitt yttrande över köplagsförslaget förklarat sig dela denna uppfattning. De skäl som motiverar ett kontrollansvar i den allmänna köplagen gör sig enligt min mening gällande med samma styrka i fråga om konsumentköp. Den omständigheten att regleringen i detta senare avseende kommer att bli tvingande kan inte föranleda annat bedömande.
Några remissinstanser har anfört att det förhållandet att konsument- tjänstlagens skadeståndsansvar bygger på vållande utgör ett skäl i sig för att införa ett motsvarande ansvar i en ny konsumentköplag. Jag håller med om att skadeståndsansvaret inte gärna bör vara utformat på skilda sätt vid konsumentköp respektive konsumenttjänster. Men detta bör enligt min mening lösas så att också konsumenttjänstlagens skadeståndsregleri fortsättningen skall bygga på ett kontrollansvar. Till detta återkommcrjag i avsnitt 2.8.1
Med hänvisning till det anförda förordar jag -i likhet med utredningen - att reglerna om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan skall bygga på ett kontrollansvar.
Hänvisningar till S2-5
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
Mitt förslag: Den skadeståndsskyldighet vid dröjsmål och vid fel i varan som följer av kontrollansvaret skall i princip omfatta köparens alla förluster till följd av säljarens avtalsbrott. Säljaren skall inte kunna friskriva sig från detta skadeståndsansvar. Skulle skadeståndsskyldig- heten vara oskäligt betungande med hänsyn till säljarens ekonomiska förhållanden, skall dock skadeståndet kunna jämkas efter vad som är skäligt.
Utredningens förslag: Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan skall omfatta ersättning för utgifter, inkomstförlust och prisskillnad samt - såvida inte annat har avtalats - även annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet (se betänkandet s. 172 ff).
Remissinstansema: Utredningens förslag har kritiserats från skilda utgångspunkter. Från näringslivshåll har invänts mot köparens rätt till ersättning för inkomstbortfall. Andra remissinstanser har riktat kritik mot möjligheten att avtala bort konsumentens rätt till ersättning för olika följdförluster.
Skälen för mitt förslag: 1 den nuvarande konsumentköplagen är, som jag har berört i föregående avsnitt, den till konsumenternas förmån tvingande. rätten till ersättning för skada på grund av säljarens kontrakts- brott mycket begränsad. Den omfattar endast köparens utgifter (se 6 5).
Prop. 1989/90: 89
Skadestånd
Köparens rätt till skadestånd vid säljarens kontraktsbrott vid konsument- Prop. 1989/90: 89 köp regleras i övrigt av reglerna i den allmänna köplagen. Dessa regler får Skadestånd anses ge köparen en gynnsam ställning när det gäller rätten till skade- stånd. Den allmänna köplagens regler sätts emellertid i stor utsträckning ur spel genom friskrivningsklausuler i köpeavtalen. Sådana klausuler ingår regelmässigt i standardavtal som förekommer på konsumentköpsområdet. Dessa klausuler får oftast till följd att konsumenten står utan rätt till ersättning för andra förluster än de utgifter som han har rätt till ersättning för enligt det minimiskydd som följer av 6 & konsumentköp- lagen. De förluster som konsumenten härigenom inte får ersättning för kan i enskilda fall uppgå till kännbara belopp.
Enligt min mening bör man nu förstärka konsumenternas ställning i skadeståndshänseende.Ensådan förstärkning förutsätter attlagreglerna utformas så att möjligheterna för säljaren att friskriva sig från skade- ståndsansvaret begränsas eller tas bort. I konsumenttjänstlagen (se 31 &; jfr 3 5) har möjligheterna för näringsidkaren att friskriva sig från skadeståndsansvaret också i princip tagits bort.
Det köprättsliga skadeståndsansvaret omfattar liksom det allmänna skadeståndsansvaret i princip alla skador som faller inom adekvansens ram, dvs. skador vilka till sin art och omfattning är typiska följder av avtalsbrottet. Bland sådana skador märks, vid sidan av sådana utgifter som avses i 6 & gällande konsumentköplag, framför allt kostnad för täckningsköp och förlorad arbetsförtjänst. Med kostnad för täckningsköp avses den särskilda kostnad som drabbar köparen, om han efter hävning av ett köp måste köpa motsvarande vara från annat håll till ett högre pris än det som avtalats vid det ursprungliga köpet. Konsumenten har ett starkt intresse av att kunna få ersättning för denna kostnad. Annars kan han bli tvungen att göra en ytterligare ekonomisk insats för att få tillgång till en sådan vara som han ursprungligen köpt. Det skulle minska värdet av den hävningsrätt som tillkommer konsumenten vid dröjsmål och fel i varan. Resultatet skulle t. o. m. kunna bli att köparen ser sig nödsakad att avstå från hävning av köpet och sålunda hålla till godo med en felaktig vara. Förlust av den typ som det här är fråga om har köparen normalt ingen möjlighet att undvika. Säljaren har i regel möjlighet att förutse och kalkylera med förluster av detta slag. Liksom utredningen anser jag därför att konsumenten alltid bör ha rätt till ersättning för denna typ av förlust. Det bör alltså inte finnas någon möjlighet för säljaren att friskriva sig från skyldigheten att ersätta kostnad för täckningsköp.
Förlorad arbetsförtjänst som köparen drabbas av på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan är en förlust som för den drabbade köparen är lika kännbar som kostnad för täckningsköp och sådana utgifter som avses i6 & gällande konsumentköplag. Att kostnad för förlorad arbetsförtjänst kan uppkomma för köparen är något som säljare i allmänhet har anledning att räkna med. Enligt min mening bör säljaren därför inte heller ha möjlighet att friskriva sig från ansvaret för sådan förlust.
Vid kommersiella köp kan ett dröjsmål eller fel i varan ofta orsaka köparen betydande följdförluster. Det sammanhänger med att köparen i regel har avsett att sälja varan vidare eller att'använda den i sin närings- verksamhet. Även vid konsumentköp kan emellertid köparen ivissa fall drabbas av följdförluster som har samband med hans utnyttjande eller tilltänkta utnyttjande av varan. Det kan vara fråga om att en förhands- beställd resa med bilfärja inte kan utnyttjas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och måste repareras eller att en beställd diskmaskin inte levereras i tid och därför inte kan installeras i samband med en pågående ombyggnad av köparens kök utan måste inmonteras senare till en högre kostnad. Andra exempel är att ett frysskåp är felaktigt och inte kan användas till förvaring av beställda livsmedel, vilka måste kasseras, eller att en utebliven leverans av möbler medför att köparen går miste om ett tillfälle att på fördelaktiga villkor avyttra det gamla möblemanget.
Det är endast i relativt speciella situationer som detta slag av följdförluster uppkommer vid konsumentköp. Som utredningen har pekat på är det däremot sannolikt vanligare vid konsumentköp att ett kontrakts- brott förorsakar köparen olika slag av besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Som exempel kan nämnas att köparen måste sätta till fritid för att besöka säljaren och lämna tillbaka en felaktig vara eller hämta en vara som inte var färdig vid ett tidigare besök, att han får ägna längre tid åt arbetsresor medan hans nyköpta bil repareras, att hushålls- eller trädgårdsarbete blir betungande därför att en köpt köksmaskin eller motorgräsklippare inte kan användas eller att konsu- menten inte får avsett utbyte av sin semester därför att en beställd segelbåt inte levereras i tid eller ett inköpt tält inte skyddar mot väta. Frågan är ivad mån konsumenten skall ha rätt till ersättning för denna typ av olägenheter och obehag. Köp i konsumentförhållanden har i allt större utsträckning kommit att avse varor som tillgodoser fritidsintressen eller som är avsedda att underlätta arbete av olika slag. Intrång i sådana intressen har därför i ökad grad kommit att uppfattas så att de har en direkt ekonomisk betydelse (jfr prop. 1984/85:110 s. 274). Det finns därför enligt min mening inte skäl att behandla dessa fall annorlunda än andra följdförluster. Jag anser därför i likhet med utredningen att sådana fall bör omfattas av rätten till ersättning för följdförluster. Ersättningen får i hithörande fall i regel bestämmas på grundval av en skönsmässig uppskattning. En förutsättning för rätten till ersättning får sådana skador är att de inte består av enbart ej alltför betydande olägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhållande. Skador av rent ideell natur som obehag, olust och irritation över det besvär som ett kontraktsbrott kan vålla bör sålunda inte ge rätt till ersättning. Den närmare gränsdragningen mellan fall som kan anses ha ekonomisk betydelse och andra fall får emellertid överlämnas åt rättstill- lämpningen.
Frågan är då om även rätten till ersättning för följdförluster skall vara tvingande till konsumentens förmån eller om det finns skäl att i det
hänseendet medge en lättnad i säljarens skadeståndsansvar genom att, Prop. 1989/90: 89 såsom utredningen har föreslagit, medge friskrivning från säljarens ansvar Skadestånd för sådana förluster. För säljaren är det svårare att förutse och kalkylera med sådana förluster för köparen, eftersom följdförluster oftast är betingade av köparens individuella förhållanden. Detta skulle kunna tala för att säljaren borde ha en möjlighet att friskriva sig från ansvaret att ersätta sådana förluster.
Även om den typ av följdförluster som uppkommer genom att köparen drabbas av besvär eller olägenheter på grund av säljarens avtalsbrott har blivit vanligare under senare tid, är det knappast troligt att följdförluster i konsumentförhållanden skulle vara av sådan omfattning att de totalt sett skulle vara betungande för säljarsidan att bära eller att de på ett märkbart sätt skulle drabba konsumentkollektivet i form av högre priser. För den konsument som drabbas av en följdförlust kan det emellertid i det enskilda fallet vara fråga om en ekonomiskt kännbar förlust. Om säljaren fick rätt att friskriva sig från ansvaret för följdskador, skulle det sannolikt komma att utnyttjas framför allt vid försäljning av kapitalvaror, dvs. vid den typ av köp där följdskador företrädesvis kan förväntas uppkomma i sådana fall då säljaren inte fullföljer sitt åtagande enligt köpeavtalet. Visserligen kan jag hålla med om att ett skadeståndskrav som innefattar ersättning för följdskador kan vara mer svårbedömt, kräva en mer omfattande utredning och kanske även förorsaka större kostnader än reklamationsärenden i allmänhet. Jag kan emellertid inte dela utred- ningens uppfattning att det i och för sig beaktansvärda intresset av att förenkla reklamationshanteringen kan tillåtas väga tyngre än köparens intresse av att vara tillförsäkrad rätt till ersättning för hela den förlust som uppkommer på grund av att säljaren inte levererar den köpta varan i enlighet med åtagandet enligt köpeavtalet.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordarjag att även rätten till ersättning för följdförluster skall vara tvingande till konsumentens förmån.
Vad jag nu har anfört innebär således att jag förordar att de regler som den nya konsumentköplagen skall innehålla om säljarens skyldighet att ersätta köparen för skador till följd av avtalsbrott skall vara helt och hållet tvingande till förmån för köparen. I undantagsfall skulle en sådan reglering kunna bli alltför betungande för en enskild säljare. Det kan t. ex. gälla en mindre näringsidkare som har sålt en relativt billig vardagsvara och där det på grund av köparens speciella förhållanden har uppstått ovanligt stora följdförluster för köparen. För att undvika oskäliga resultat av den tvingande regleringen behövs det en undantagsregel för sådana fall. Den kan lämpligen utformas som en jämkningsregel av samma slag som den som idag finns i konsumenttjänstlagen (se 34 5). Till den närmare utformningen av regeln återkommer jag i special- motiveringen.
Hänvisningar till S2-5-2
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 4.1
Mitt förslag: Säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel i varan skall omfatta även skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 191 - 198).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: En särskild fråga som rör säljarens skadestånds- skyldighet är ansvaret för produktskador. Med produktskada avses en skada som en skadebringande egenskap hos en såld vara orsakar på person eller på annan egendom än den sålda varan. Den gällande konsu- mentköplagen är enligt en uttrycklig bestämmelse inte tillämplig på ersättning för förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan (se 19 5). I förslaget till ny allmän köplag har jag förordat att säljarens köprättsliga skadeståndsansvar enligt den lagen inte skall omfatta produktskador (se prop. 1988/89:76 s. 50 ff). Jag framhöll i det sammanhanget att de särskilda konsumentskydds- aspekter som kan motivera ett ansvar för produktskador i konsumentför- hållanden inte gör sig gällande i fråga om den allmänna köplagen.
Särskilda lagregler om produktansvar saknas för närvarande. I stället får allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas (se närmare härom prop. 1988/89:76 s 51). Ijustitiedepartementet förbereds emellertid för närvarande lagstiftning om produktansvar. En departementspromemoria med förslag till en produktskadelag kommer att läggas fram inom kort. De nya produktansvarsreglerna kan antas komma att innebära att i första hand tillverkare och importörer får ett strikt ansvar för personskada samt för skada som drabbar sådan egendom som används huvudsakligen för enskilt ändamål.
Genom det pågående lagstiftningsarbetet med en produktskadelag kommer konsumenternas möjligheter till ersättning för produktskador att förbättras på ett avgörande sätt. För en konsument kan det emellertid många gånger vara förenat med både kostnader och besvär att behöva vända sig till en tillverkare eller importör med skadeståndskrav som grundar sig på en produktskada. Det framstår oftare som naturligare för konsumenten att vända sig mot säljaren med sådana krav. Detta gäller särskilt i fall då konsumenten samtidigt har anspråk på ersättning för fel iden sålda varan och för skador som detta fel har orsakat på annat än den sålda varan. Exempel på sådana situationer kan vara att en tvätt- maskin på grund av fel skadar det behandlade tvättgodset eller att ett plagg i samband med tvätt färgar av sig och förstör andra plagg. I sådana
Prop. l989/90: 89 Skadestånd
fall är det enligt min mening oftast mest praktiskt för konsumenten att PFOD— 1989/902 89 kunna få sina anspråk behandlade i ett sammanhang. Jag delar därför Skadestånd utredningens uppfattning att säljaren bör ha ett skadeståndsansvar gentemot konsumenten även för skador på annan egendom än den sålda produkten. Med hänsyn till detta ansvars nära sammanhang med det köprättsliga felansvaret synes det mest praktiskt att säljarens skadestånds- ansvar för sådana produktskador inordnas i det köprättsliga ansvaret. Denna lösning stämmer överens med vad som för närvarande gäller beträffande konsumenttjänster (se 31 & konsumenttjänstlagen).
Liksom när det gäller regleringen i konsumenttjänstlagen bör säljarens ansvar för produktskador enligt konsumentköplagen begränsas till att avse skador på egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll. När det gäller skador på egendom som tillhör någon annan saknas det nära sammanhang med fel i den sålda varan som motiverat att krav på ersättning skall kunna bedömas i ett sammanhang. Krav på ersättning för skador på egendom som tillhör en sådan tredje man bör i stället bedömas enligt utomobligatoriska regler om produkt- ansvar.
Vid personskador till följd av skadebringande egenskaper hos en produkt blir det ofta fråga om ganska komplicerade förhållanden. I sådana fall är det lämpligt att frågan om ersättning bedöms enligt de utomobligatoriska regelsystemen. Liksom utredningen anser jag därför att personskadcfallen bör - såsom skett i konsumenttjänstlagen - lämnas utanför regleringen i konsumentköplagen.
Vad jag nu har anfört innebär att jag förordar att det i konsumentköp- lagen skall föras in en bestämmelse om att säljaren skall ha ett skade- ståndsansvar gentemot konsumenten för skador som ett fel i den sålda varan orsakar på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll. Liksom när det gäller ansvaret enligt konsumenttjänstlagenböransvaretenligtkonsumentköplagen dock bara avse egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
En reglering i konsumentköplagen av det slag somjag nu har förordat innebär att en konsument som drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av konsumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skade- ståndsanspråk mot säljaren med stöd av den lagen. Konsumenten kan emellertid också med stöd av utomobligatoriska regler rikta skadestånds- anspråk mot andra som är ansvariga enligt dessa regler. När en produkt- skadelag har trätt i kraft kan således konsumenten med stöd av den lagen rikta anspråket mot tillverkaren eller importören.
De flesta produktskador torde orsakas av fel som föreligger redan när varan lämnar tillverkaren. Det är därför angeläget att det ekonomiska ansvaret för produktskadorna drabbar tillverkaren eller, när det gäller en importerad vara, importören även i de fall när konsumenten väljer att rikta sitt anspråk på ersättning mot säljaren. Säljarens möjligheter att isin tur till ett bakre led föra tillbaka ansvaret för de kostnader som han har haft för att ersätta en produktskada som har drabbat en konsument är
beroende av innehållet i hans avtal med sin leverantör. Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta klausuler som friskriver säljaren från ansvaret för följdskador eller indirekta skador. Sådana friskrivningsklau- suler kan ofta anses medföra oskäliga resultat. Det torde därför inte sällan finnas förutsättningar att med stöd av bestämmelserna i 36 & avtalslagen i enskilda fall bortse från eller modifiera sådana klausuler (jfr prop. 1988/89:76 s. 66). Enligt min mening bör man emellertid på ett - bättre sätt säkerställa att säljaren kan föra tillbaka kostnaderna på tillverkaren i dessa fall. Den frågan kan lämpligen lösas inom ramen för lagstiftningsärendet rörande produktskadelagen.
Hänvisningar till S2-5-3
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 4.1
2.6. Avbeställning
Hänvisningar till S2-6
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
Mitt förslag: Konsumenten skall ha en i princip ovillkorlig möjighet
att avbeställa en vara innan den har avlämnats.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med mitt utom så tillvida att avbeställning inte skall få ske när varan hålls tillgänglig för köparen (se betänkandet s. 205 f).
Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mot- tagande. Flera remissinstanser avstyrker eller ställer sig tveksamma till en avbeställningsmöjlighet för konsumenten. Andra remissinstanser tillstyrker däremot förslaget.
Skälen för mitt förslag: Begreppet avbeställning brukar användas för den situationen att någon som har ingått ett avtal om köp ångrar köpet och vill komma ifrån affären på så rimliga villkor som möjligt. Varken 1905 års allmänna köplag eller den gällande konsumentköplagen innehåller några bestämmelser om avbeställning.
I 1905 års allmänna köplag finns dock bestämmelser som kan sägas tangera ämnet. De handlar om öppet köp. De innebär att, om öppet köp är avtalat, en köpare som har fått en vara från säljaren kan lämna tillbaka varan inom viss tid och därmed i praktiken ställa in köpet. I princip förutsätter öppet köp en överenskommelse mellan parterna. Inom detaljhandeln är det emellertid vanligt med ett system som innebär atti stort sett alla köp är öppna köp. En lämplig reglering av möjligheterna till öppet köp bör enligt min mening i första hand komma till stånd genom förhandlingslösningar mellan konsumentverket och berörda näringslivs- organisationer med hänsyn bl.a. till förhållandena i skilda branscher.
Vad frågan nu gäller är om man bör införa en generell möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innan den har avlämnats.
Att en konsument som har ingått ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka från köpet kan ha olika orsaker. Köpet kan från början ha varit mindre välbetänkt. Konsumenten kanske vid närmare eftertanke
blir på det klara med att han inte har något större behov av varan eller Prop. l989/90: 89 att köpet innebär en alltför stor påfrestning för hans ekonomi. Det kan Avbeställning också vara så att varan kan anskaffas från ett annat håll till ett förmån- ligare pris. Som utredningen har framhållit är det självfallet önskvärt att förhastade köp undviks, och det är en viktig uppgift för de konsument- upplysande organen att informera om detta. Säljarna har naturligtvis också ett ansvar för att marknadsföringen bedrivs på ett sätt som inte motverkar detta intresse.
En önskan att avbeställa ett köp behöver emellertid inte bottna i att köpet var mindre välbetänkt. Det kan bero på att förhållandena har ändrats på ett sätt som inte kunde förutses när konsumenten ingick avtalet. Ändrade familje- eller arbetsförhållanden, sjukdom, arbetslöshet eller plötsliga oväntade utgifter kan radikalt förändra situationen för konsumenten. Från hans synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka från ett köp som av olika anledningar inte längre är förenligt med hans intressen. Så länge någon avbeställningsmöjlighet inte föreligger har säljaren rätt att kräva att köparen tar emot varan och betalar priset. Om köpeavtalet går ut på tillverkning av en vara kan säljaren - åtminsto- ne formellt enligt bestämmelserna i 1905 års lag - fortsätta att lägga ned arbete och kostnader på tillverkningen även om köparen förklarar att han inte längre vill ha varan. Jag har i förslaget till ny allmän köplag utförligt diskuterat skilda aspekter som gör sig gällande i fråga om avbeställningar och därvid bl.a. pekat på att det från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av den som har beställt den likväl kommer till stånd.
Med hänvisning särskilt till detta förhållande har i förslaget till ny allmän köplag tagits in en bestämmelse som ger köparen möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom.
Vid bedömningen av frågan om konsumenten skall ha möjlighet att avbeställa ett konsumentköp är det givet att en sådan möjlighet inte bör vara snävare än den som följer av den föreslagna nya allmänna köplagen. I blickpunkten kommer i stället spörsmålet om konsumenten bör medges en mera vidsträckt avbeställningsmöjlighet.
När det gäller konsumenttjänster har konsumenten enligt konsument- tjänstlagen en i princip ovillkorlig möjlighet att genom avbeställning begära att näringsidkaren skall ställa in fortsatt utförande av tjänsten. Det är därvid likgiltigt vilken orsaken är till att konsumenten inte längre önskar få det beställda arbetet utfört av näringsidkaren. Som uttalades i förarbetena till nämnda lag (prop. 1984/85:110 s. 101) saknas det nämligen normalt anledning att - särskilt i fråga om egendomsom tillhör konsumenten eller står under dennes rådighet - en näringsidkare skall kunna kräva att få fullfölja en tjänst som konsumenten inte längre önskar få utförd.
Det torde i och för sig förhålla sig på det sättet att skälen för en avbeställningsmöjlighetärsärskiltframträdandeifrågaomtillverknings-
avtal och avtal om utförande av en tjänst. Men en sådan möjlighet är naturligtvis till stor fördel för konsumenten också i andra fall. För en ordning med en längre gående avbeställningsmöjlighet talar även det förhållandet att det många gånger kan vara Svårt att avgöra om ett avtal skall betraktas som ett köp eller som ett avtal om tjänst. Problem kan uppkomma med bl.a. sådana mellanformer som innebär att en standard- vara, t.ex. en fritidsbåt av en viss typ, i samband med att den levereras skall förses med speciell inredning och tilläggsutrustning. Att i sådana fall olika regler skulle gälla beroende på om avtalet bedöms som ett köp eller som en tjänst torde för den enskilde konsumenten framstå som främ- mande och omotiverat.
I sammanhanget bör också erinras om att tendensen i butikshandcln allt mer går mot att generellt medge öppet köp. Eftersom köparen i dessa fall tillåts att ångra köpet efter det att varan har avlämnats kan det framstå som inkonsekvent att inte också medge honom en rätt att frånträda köpet före avlämnandet.
Säljarens intresse av ett konsumentköp är nästan alltid av uteslutande ekonomisk natur och kan tillgodoses genom regler om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna.
Vid ett samlat övervägande av dessa och övriga omständigheter harjag kommit till uppfattningen att en konsument vid ett konsumentköp bör ha möjlighet att avbeställa köpet oavsett vilken typ av köp det gäller.
Man kan ställa frågan om en sådan avbeställningsmöjlighet bör begränsas till fall då vissa oförutsedda förhållanden inträder som påverkar köparens behov av varan eller möjlighet att betala den. Sådana förhål- landen kan t.ex. vara dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom. Som utredningen har anfört är det emellertid knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångar in just sådana fall men utestänger andra. Valet skulle i stället få stå mellan att inskränka avbeställningsmöjligheten tillvissa lätt avgränsbara fall, vilket skulle ge ett stelbent och kanske delvis slumpartat utfall, eller att ge reglerna en så allmän utformning att det knappast blir fråga om någon reell inskränkning. En begränsning av nu antytt slag bör därför inte komma i fråga.
Som jag har nämnt i det föregående tar frågan om avbeställning sikte på tiden före avlämnandet. Utredningen har för sin del velat göra den begränsningen att avbeställning inte skall få ske om varan visserligen inte har avlämnats men hålls tillgänglig för konsumenten. Enligt min mening finns det emellertid knappast anledning att begränsa regeln på det sättet. Vad frågan om avbeställning ytterst handlar om är vilken ersättning som - köparen bör betala till säljaren. Om köparen avbeställer en vara i det sena skede att den redan hålls tillgänglig för honom, bör detta beaktas vid ersättningens bestämmande, vartill jag återkommer i nästa avsnitt. Att direkt utesluta avbeställning i nu avsedda fall finns det däremot knappast skäl för. Så länge varan inte har avlämnats bör konsumenten således alltid kunna avbeställa den.
Mitt förslag: Om konsumenten avbeställer en vara eller om säljaren häver köpet på grund av konsumentens betalningsdröjsmål, skall säljaren ha rätt till ersättning för de särskilda kostnader som kan hänföras till avtalet och avbeställningen eller hävningen samt med ett skäligt belopp för förlust i övrigt. Ersättningen skall dock inte utgå vid vissa kvalificerade betalningshinder. Ersättning skall inte heller utgå om konsumenten avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med mitt såvitt gäller avbeställning. Någon särskild regel för det fallet att köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat föreslås dock inte. De föreslagna reglerna för hävning tar sikte enbart på vissa kvalificerade betalningshinder (se betänkandets. 210 f, 220 f).
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Flera företrädare för näringslivet anser att säljaren i princip bör ha samma ersättning (vid avbeställning) som om avtalet hade fullföljts, med avdrag endast för de besparingar som säljaren gör genom att inte behöva fullfölja avtalet. Konsumentverket anser att säljaren vid avbeställning bör ersättas endast för särskilda kostnader i samband med försäljningen.
Skälen för mitt förslag: Om en avbeställningsmöjlighet skall vara av värde för konsumenten måste denne kunna frigöra sig från avtalet på rimliga ekonomiska villkor. Samtidigt måste givetvis skälig hänsyn tas till säljarens befogade intresse av att inte drabbas av förluster till följd av en avbeställning. Sådana förluster skulle dessutom i sista hand drabba konsu- mentkollektivet.
En avbeställningsmöjlighet utan principiell skyldighet för konsumenten att utge ersättning till säljaren skulle kunna uppmuntra till oöverlagda köp och inverka störande på omsättningen. Om en säljare inte kunde räkna med en rätt till ersättning i händelse av avbeställning, skulle han givetvis bli obenägen att för en kunds räkning ta hem varor som inte ingår i det normala sortimentet. Följden kunde då bli en försämrad servicenivå med nackdelar för inte minst glesbygdsbefolkningen. Det gäller alltså att söka nå en godtagbar awägning mellan de olika intressen som gör sig gällande.
Liksom vid konsumenttjänster bör vid konsumentköp ersättningen beräknas enligt den s.k. additionsmetodcn. Denna innebär i princip att konsumenten får betala säljarens särskilda kostnader samt en skälig andel av säljarens vinst. I fråga om den närmare utformningen av ersättnings- reglerna har utredningen utförligt redovisat varför enligt utredningens mening reglerna om avbeställning inte kan göras helt parallella med de i konsumenttjänstlagen (betänkandet s. 213). Jag kan i huvudsak biträda vad utredningen därvid anfört.
Vid avbeställning av en köpt vara bör säljaren till en början ha rätt till ersättning för kostnader som han har haft för att ingå avtalet. Dessa kostnader kan avse t.ex. utarbetande av ritningar eller offert eller inhämtande av kreditupplysning på köparen. Vidare bör ersättning utgå för säljarens särskilda kostnader för att fullgöra avtalet. Vid tillverknings- avtal kan dessa bestå av utgifter för material, arbetslöner m.m. Vid andra köp kan det vara fråga om det pris som säljaren har fått betala för varan plus frakt. Eftersom säljaren vid avbeställning får behålla varan bör han dock inte få ersättning för de kostnader som han kan tillgodogöra sig exempelvis genom att sälja varan eller utnyttja materialet för annan tillverkning. Föranleder avbeställningen i sig särskilda kostnader för säljaren bör han få ersättning också för dessa. Det kan t.ex. vara fråga om kostnad för frakt av varan tillbaka till säljarens leverantör.
Säljarens rätt till ersättning bör emellertid inte begränsas till sådana särskilda kostnader som nu har berörts. Ersättningen bör i princip bestämmas så att den också ger ett bidrag till verksamhetens allmänna kostnader och en viss kompensation för utebliven vinst på affären. Ersättningen bör emellertid normalt inte motsvara hela det överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet hade fullgjorts. I annat fall skulle köparens avbeställningsmöjlighet knappast innebära någon ekonomisk fördel för denne. Avbeställningen innebär för övrigt alltid den fördelen för säljaren att han undgår eventuella kostnader som kan uppkomma i samband med eller efter leveransen.
När det gäller att bestämma säljarens rätt till ersättning utöver de särskilda kostnaderna ställer sig situationen olika vid tillverkningsavtal och vid andra köp. Vid ett tillverkningsavtal bör utgångspunkten vara att överskottet intjänas successivt. Vid sådana köp är det därför skäligt att sätta ersättningen i relation till den tid som har förflutit mellan avtalet och avbeställningen och den tid som återstår innan leverans skulle ha ägt rum samt omfattningen av nedlagt arbete. En sådan regel har också den fördelen att den gynnar en köpare som gör sin avbeställning i ett tidigt skede och därmed hindrar säljaren från att lägga ned onödigt arbete på att fullgöra avtalet.
Vid andra köp än tillverkningsavtal kan man inte på samma sätt säga att överskottet intjänas successivt under den tid som förflyter mellan avtalsslutet och leveranstidpunkten. Även för sådana köp skall dock tidsfaktorn kunna tillmätas en viss betydelse. Genomsnittligt sett borde sålunda säljarens olägenheter av en avbeställning vara mindre ju tidigare avbeställningen sker. Genom en tidig avbeställning kan han exempelvis besparas besvär med att hantera och förvara varan för köparens räkning.
Av väsentlig betydelse vid bestämmandet av säljarens ersättning vid avbeställning blir givetvis relationen mellan det avtalade priset och säljarens anskaffningskostnad, eller med andra ord det påslag som säljarens priskalkyl bygger på. Storleken av detta påslag varierar i hög grad mellan olika varugrupper och olika företag. I enlighet med vad som tidigare har anförts bör säljarens vinst inte anses till fullo intjänad förrän
Prop. 1989/90: 89 Avbeställning
han har fullgjort sin leveransskyldighet och de förpliktelser som i övrigt Prop. 1989/90: 89 åligger honom enligt avtalet. Avbeställning ' Säljaren bör därför vid avbeställning av såväl tillverkningsköp som köp av annat slag ges rätt att - förutom ersättning för särskilda kostnader - uppbära ersättning med ett skäligt belopp för sin förlust i övrigt till följd av avbeställningen. Vid bedömningen av vad som är ett skäligt belopp bör hänsyn tas till priset för varan, tidpunkten för avbeställningen, omfatt- ningen av nedlagt arbete samt omständigheterna i övrigt. Genom hänvisningen till omständigheterna i övrigt blir det möjligt att beakta exempelvis sådant som att säljaren på grund av ett tillverkningsavtal som sedermera avbeställs har nödgats avböja andra uppdrag och nu inte kan utnyttja sina resurser till fullo eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongskaraktär som när avbeställningen sker inte längre är möjlig att avsätta.
Det är givet att det i många fall kan medföra både besvär och kostnader att bestämma storleken av den ersättning som konsumenten enligt de föreslagna reglerna skall betala till säljaren. Det framstår därför som önskvärt att parterna redan då köpeavtalet ingås kan avtala om en standardiserad ersättning som konsumenten skall betala vid en av- beställning. För konsumenten kan det ofta vara en fördel att i förväg veta vad en avbeställning kostar honom. Och för näringsidkaren kan ett avtal om en på förhand bestämd avbeställningsersättning spara in administrativt arbete och kostnader. Ur samhällelig synpunkt är det naturligtvis en fördel om parterna kan reglera sina mcllanhavanden så att tvister undviks.
Med hänvisning till det nu anförda anser jag i likhet med utredningen att det bör öppnas en viss möjlighet för parterna att på förhand avtala om den ersättning som konsumenten skall betala i händelse av av- beställning. Det kan emellertid inte komma ifråga att medge total avtalsfrihet. Fördelarna för konsumenten att mot en rimlig ersättning kunna avbeställa varan skulle då kunna omintetgöras. För att ett avtal om konsumentens crsättningsskyldighet vid avbeställning skall kunna göras gällande mot denne bör avtalet i princip framstå som en standard- iserad tillämpning av de ovan förordade reglerna.
Avbeställningsreglerna innebär att köparen skall ha en i princip ovillkorlig möjlighet att mot en rimlig ersättning avbeställa varan innan den har avlämnats, oberoende av de skäl som ligger bakom avbeställning- en. Det betyder bl.a. att köparen kan avbeställa varan, om han inser att han inte kommer att kunna betala i rätt tid. Det finns inte något som hindrar att konsumenten avbeställer sedan han har råkat i dröjsmål. Tvärtom kan en avbeställning aktualiseras av en påminnelse från säljaren om dröjsmålet.
Om konsumenten i en situation som nu avses avbeställer varan skall ersättningen bestämmas på det sätt som som jag förut har redogjort för. Men anta att konsumenten inte avbeställer varan utan förhåller sig passiv
och detta leder till att i stället säljaren häver köpet på grund av betal- ningsdröjsmål.
Som jag ser det kan det avgörande för ersättningens omfattning inte vara vem av parterna som hinner först med sin åtgärd, säljaren med hävning eller konsumenten med en avbeställning. Detta motiverar att konsumentens ersättningsskyldighet gentemot säljaren vid en hävning från dennes sida på grund av dröjsmål med betalningen regleras på samma sätt som konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeställning. Också i övrigt talar goda skäl för en sådan överensstämmelse.
Både i 1905 års allmänna köplag och i den föreslagna nya allmänna köplagen finns regler om att en köpare som inte fullgör sina förpliktelser i vissa fall kan bli befriad från crsättningsskyldighet, nämligen om det föreligger ett betalningshinder av kvalificerat slag. Det kan exempelvis vara fråga om ett avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsför- medlingen. Ett motsvarande undantag bör gälla vid konsumentköp.
I anslutning till avbeställningsreglerna vill jag slutligen ta upp ett spörsmål som har aktualitet endast inom vissa branscher men som där det förekommer har vållat en del debatt. Jag tänker på s.k. haltande bundenhet. Inom bl.a. handeln med bilar är det vanligt att säljaren förbehåller sig en viss acceptfrist med anledning av ett anbud som den presumtivc köparen har lämnat. I praktiken brukar det gå till så att konsumenten undertecknar en beställningshandling medan säljaren förbehåller sig rätt att vänta ett visst antal dagar, vanligen fyra, med att bekräfta beställningen, dvs. acceptera anbudet.
Från säljarhåll har det ofta framhållits att det är nödvändigt att en säljare har möjlighet att göra vissa undersökningar och kontroller avseende exempelvis en lämnad bytesbil innan han binder sig. Under acceptfristen är konsumenten bunden av sitt anbud medan säljaren har möjlighet att välja om han vill ingå ett avtal eller inte; man brukar tala om haltande bundenhet. Denna haltande bundenhet har på många håll upplevts som orättvis, och det har sagts att det inte är rimligt att konsumenten är hunden i vidare mån än hans motpart är det.
De regler om avbeställning som jag har beskrivit i det föregående innebär att konsumenten kan avbeställa en vara under acceptfristen. Om detta sker torde en tillämpning av reglerna ofta leda till att endast en begränsad ersättning skulle behöva utges. Enligt min mening finns det emellertid skäl att i konsumentförhållanden generellt föreskriva att en köpare som avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat inte skall vara skyldig att utge någon ersättning alls.
2.7. Anspråk mot näringsidkare i tidigare led
Mitt förslag: Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, skall köparen kunna rikta anspråk på grund av fel i varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.
Prop. 1989/90: 89 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led
Utredningens förslag: Överensstämmeri huvudsak med mitt förslag (se Prop. 1989/90: 89 betänkandet s. 240 ff). Anspråk mot
Remissinstansema: Ett fåtal har berört utredningens förslag. Konsu- näringsidkare mentverket har lämnat det utan erinran medan övriga har ställt sig itidigare led tveksamma till förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt är köparen hänvisad att hålla sig till sin avtalspart, säljaren, när det gäller anspråk med anledning av brott mot köpeavtalet. För att köparen skall ha rätt att i stället vända sig mot någon annan fordras att det föreligger någon form av åtagande av denne, exempelvis genom en garanti eller på grund av ett repa- rationsåtagande.
Som utredningen har visat förekommer situationer där köparens befogenheter att framställa krav på grund av fel i den köpta varan är utan något värde för honom därför att hans avtalspart, säljaren, inte kan nås eller är försatt i en sådan ekonomisk situation att han inte kan tillgodose köparens rättmätiga krav. Jag delar utredningens bedömning att det för sådana fall är motiverat med särskilda regler som i möjligaste mån ger köparen del av det skydd som lagen föreskriver. Detta kan åstadkommas genom att köparen ges en tvingande rätt att vända sig med sitt anspråk direkt mot någon i ett tidigare säljled.
Det är alltså inte fråga om att öppna en generell möjlighet för en konsument att vända sig mot någon i ett bakre led. Möjligheten att vända sig mot någon i ett bakre led bör i stället vara förbehållen rena undan- tagssituationer. Det är angeläget att reglerna utformas så att inte säljarens ansvar för sin prestation urholkas. Jag anser att den avgränsning som utredningen har föreslagit, nämligen att köparens direkttalan skall förutsätta att säljaren antingen är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, är väl avvägd. För egen del anser jag att det dessutom är befogat med den begränsningen att en näringsidkare mot vilken ett direktkrav skall få riktas har överlåtit varan för vidareförsäljning. Därigenom förhindras att en näringsidkare, som saknar anledning att räkna med att den sålda varan skall kunna bli föremål för ett konsumentköp, överraskas av ett krav från en konsument.
Rätten till direktkrav bör omfatta alla tidigare led i säljkedjan, från tillverkaren till och med säljarens leverantör. En begränsning härvidlag till exempelvis närmast föregående näringsidkare, säljarens leverantör, skulle i en del fall kunna leda till att värdet av rätten till direkttalan blev begränsat, eftersom det kan vara svårare för en konsument att spåra denne än att få kännedom om varans tillverkare eller generalagent.
En rimlig förutsättning för att ansvar skall kunna göras gällande mot ett tidigare led är att det fel som åberopas förelåg redan när varan
lämnade det ledet. Ett solidariskt ansvar för fel som har uppkommit i ett senare led bör enligt min mening inte komma i fråga.
Om köparen vid direktkrav skulle kunna vända sig mot något av de bakre leden med vilket som helst av de krav som han på grund av felet är berättigad att rikta mot säljaren, skulle detta i allmänhet komma att innebära att näringsidkaren i det bakre ledet drabbas av ett strängare ansvar gentemot konsumenten än han har i förhållande till den som han har sålt varan till. Detta skulle vara ett oacceptabelt resultat och en rimlig awägning med hänsyn till näringsidkarens intresse är enligt min mening att konsumentens rätt i förhållande till det bakre ledet begränsas så att konsumenten vid en direkttalan inte kan göra gällande längre gående förmåner mot näringsidkaren i ett bakre led än vad den som har förvärvat varan från denne skulle ha haft rätt till. För att inte värdet av möjligheten till direkttalan skall urvattnas, krävs det emellertid att den principen kompletteras med en föreskrift av innebörd att de villkor som gällde vid vidareförsäljningen från det bakre ledet får åberopas gentemot konsu- menten endast i den mån de villkoren med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och dennes säljare. De rättigheter som konsumenten har gentemot sin säljare till följd av tvingande lagregler skall han således alltid vid direkttalan kunna göra gällande mot en närings- idkare i ett bakre led.
På de punkter där de tvingande reglerna vid konsumentköp inte leder till annat, blir konsumentens rätt mot någon i ett tidigare säljled således beroende inte bara av avtalet mellan konsumenten och säljaren utan också av avtalet mellan näringsidkaren i det bakre ledet och den som förvärvade varan från honom. Detta leder bland annat till att konsu- menten, om han häver köpet, inte kan få tillbaka ett högre belopp av sin köpesumma än vad som motsvarar det pris för vilket varan har sålts av säljaren i det bakre ledet.
Den inskränkning av det bakre ledets ansvar som följer av det nyss sagda begränsar i viss mån värdet av rätten att vända sig mot bakre led med direktkrav. Enligt min mening motiveras dock en sådan begränsning av rimliga hänsyn mot den som drabbas av ett direktkrav. Betydelsen för konsumenten härav är också relativt begränsad. Om hans krav gäller att få ett fel avhjälpt eller att få den felaktiga varan utbytt kommer han inte i någon sämre ställning och det ärjust de påföljderna som är avsedda att i första hand komma i fråga vid fel i den köpta varan.
En särskild fråga i samband med rätten till direkttalan är vad som skall gälla ifråga om reklamation. För att en talerätt av det slag som jag har beskrivit skall vara av ett reellt värde för en konsument, måste reklama- tionsfristen även i dessa fall räknas från konsumentens förvärv av varan från säljaren. Detta leder till att det för ett bakre led blir osäkert när ett ansvar för sålda varor slutligt upphör, eftersom den saken blir beroende av hur lång tid varan befinner sig hos olika näringsidkare i senare led innan den slutligen förvärvas av en konsument. En näringsidkare i ett bakre led kan därför inte förlita sig enbart på de reklamationsregler som
Anspråk mot näringsidkare i tidigare led
gäller för den egna vidareförsäljningen. För att en regel om direktkrav skall fylla sin uppgift att ge konsumenterna ett kompletterande skydd bör man enligt min mening acceptera att den utformas på ett sådant, från det bakre ledets synpunkt mindre tillfredsställande sätt. Olägenheterna av en sådan regel för näringsidkare i bakre led begränsas vidare i viss mån av att rätten till direkttalan mot bakre led föreslås bli enbart subsidiär till rätten att föra talan mot konsumentens säljare.
Hänvisningar till S2-7
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
2.8. Följdändringar i annan lagstiftning
Hänvisningar till S2-8
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
Mitt förslag: Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål skall bygga på ett s.k. kontrollansvar.
Utredningens förslag: Finns ingen motsvarighet.
Skälen för mitt förslag: Som jag har uttalat i det föregående är det angeläget att reglerna om köp och tjänst stämmer överens så långt som möjligt. Ett område där denna aspekt gör sig gällande med styrka är ersättningsfrågan vid fel eller dröjsmål på näringsidkarens sida.
De gällande reglerna i konsumenttjänstlagen bygger på ett s.k. presumtionsansvar. Näringsidkaren är skadeståndsskyldig, om han inte kan visa att skadan inte beror på fel eller försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för att utföra tjänsten. Jag har i det föregående förordat ett annat ansvar för konsumentköp, nämligen ett kontrollansvar. Jag har där också aviserat att jag anser att reglerna i konsumenttjänstlagen bör ändras så att även de kommer att bygga på ett kontrollansvar.
En övergång från ett presumtionsansvar till ett kontrollansvar i konsumenttjänstlagen torde i och för sig få en endast begränsad praktisk betydelse. Mot bakgrund av det i 4 & konsumenttjänstlagen uppställda kravet på fackmässighet vid utförandet av en tjänst torde näringsidkaren i allmänhet inte kunna exculpera sig om tjänsten är felaktigt utförd. Ett presumtionsansvar får därför i dessa fall samma verkan som ett kontroll— ansvar. Däremot kan en övergång till ett kontrollansvar få viss betydelse vid dolda fel i det material som har använts. Vid en bedömning utifrån en kontrollansvarsregel medför dolda fel i materialet nästan alltid skadeståndsansvar för näringsidkaren. En exculpationsregel kan ge ett något större utrymme för näringsidkaren att bli befriad från skadestånds- skyldighet.
Enligt min mening framstår den skärpning som ett kontrollansvar därvid kan föra med sig som lämplig. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att den som säljer en vara föreslås få bära ett sådant ansvar. Eftersom hantverkare och andra som utför tjänster typiskt sett har större kunskaper
Prop. 1989/90: 89 F öljdändringar i annan lag- stiftning
om förekommande material inom sitt yrkesområde än detaljister, framstår det knappast som rimligt att de skall ha större möjligheter att bli befriade från crsättningsskyldighet vid dolda materialfel än en säljare av samma vara har.
Jag förordar därför att konsumenttjänstlagens regler om näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål ändras så att de i fortsättningen bygger på ett kontrollansvar.
Utöver den ändring i konsumenttjänstlagen som jag nu har berört behövs också vissa andra ändringar i den lagen, bl.a. för att anpassa den till den nya köplagstiftningen. Jag har tagit upp frågan om ändringar i det lagstiftningsärende rörande konsumentskyddet vid förvärv av småhus som jag tidigare i dag har anmält.
Mitt förslag: IIar säljaren eller en näringsidkare i ett tidigare säljled överlåtit varan för annan näringsidkares räkning men i eget namn (kommission), skall konsumenten, om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, mot huvudmannen kunna rikta samma anspråk på grund av fel ivaran som han kan göra gällande mot kommissionären.
Utredningens förslag: Utredningen har inte behandlat frågan. RemissinstansernazJuridiska fakultetsstyrelsenvid Uppsala universitet har uppmärksammat sambandet mellan den föreslagna möjligheten för en konsument att ivissa fall vända sig med ett anspråk på grund av fel ivaran direkt mot en näringsidkare i ett tidigare säljled och den bestäm- melse i kommissionslagen som innebär att kommissionärens avtal med tredje man inte ger tredje man någon fordringsrätt mot kommissionärens huvudman.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare föreslagit att en köpare i vissa fall skall kunna vända sig direkt mot en näringsidkare i ett tidigare säljled med anspråk på grund av fel i den sålda varan. Enligt förslaget skall köparen ha en sådan rätt att direkt rikta krav mot ett bakre led när säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. En ytterligare förutsättning är att näringsidkaren i det bakre ledet har överlåtit varan för vidareförsäljning (se avsnitt 2.11).
Det förekommer såväl i detaljistledet som i tidigare säljled att varor säljs i kommission, vilket innebär att säljaren (kommissionären) bjuder ut varor i eget namn men för annans räkning. Det köpeavtal som kommissionären sluter med tredje man (i detta fall köparen) medför att endast kommissionären och inte dennes huvudman blir ansvarig för avtalets fullgörande gentemot tredje man. Från tredje mans synpunkt blir alltså kommissionären dennes avtalspart trots att köpeavtalet avser en vara som tillhör huvudmannen. Detta är den principiella skillnaden i
Prop. 1989/90: 89 F öljdändringar i annan lag- stiftning
förhållande till vad som gäller vid fullmakt. Ett ombud blir inte avtalspart. Ett ombud binder sin huvudman genom sitt handlande, och huvudmannen blir då part i avtalet.
Regler om kommission finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen), som bl. a. innehåller ett uttryckligt stadgande om att tredje man inte förvärvar någon fordringsrätt mot huvudmannen genom det avtal som kommis- sionären sluter för huvudmannens räkning (se 56 å).
Den nuvarande utformningen av reglerna vid kommission innebär alltså att en konsument inte har rätt att med stöd av den föreslagna regeln om direktkrav mot ett tidigare säljled vända sig mot exempelvis en tillverkare, om konsumenten har förvärvat varan av någon som har sålt den i kommission för tillverkarens räkning. I det fallet är det inte heller i egentlig mening fråga om ett tidigare säljled, eftersom huvudmannen aldrig har överlåtit varan till kommissionären. Kommissionären har sålt varan på kommittentens uppdrag för dennes räkning. På motsvarande sätt innebär kommissionslagens nuvarande reglering ett hinder för konsu- menten att med stöd av den föreslagna direktkravsregeln vända sig mot den näringsidkare i tidigare led som har lämnat varan till annan för vidareförsäljning i kommission till annan näringsidkare. Om exempelvis en grossist säljer varor till detaljistledet i kommission för tillverkarens räkning, kan konsumenten, när hans avtalspart, säljaren, är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller är oanträffbar, rikta sitt krav mot grossisten men inte mot tillverkaren.
[vart fall när det är fråga om märkesvaror kan en konsument i regel identifiera tillverkaren av en vara, medan han däremot torde möta svårigheter när det gäller att utröna vilka mellanled i distributionskedjan mellan tillverkare och detaljist som har tagit befattning med varan. En annan omständighet som förtjänar uppmärksamhet i sammanhanget är att en konsument sällan har anledning att känna till att en vara i något led har varit föremål för kommissionsförsäljning. Detta gäller även när det är hans egen avtalspart, säljaren, som säljer varan i kommission för annans räkning. Utifrån sett kan det nämligen ofta uppfattas som att säljaren träffar avtal med kunderna för egen räkning, när det i själva verket är fråga om försäljning i kommission.
Frågan är om en konsument skall ha möjlighet att - under de förutsätt- ningar som jag har föreslagit skall gälla för rätten att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled - även vända sig mot huvudmannen i ett kommissionsförhållande med anspråk på grund av fel i en vara. Utan en sådan möjlighet skulle värdet av den föreslagna direktkravsregeln enligt min mening urholkas. För att regeln skall fylla sin uppgift att ge konsumenterna det kompletterande skydd som är avsett, bör krav i motsvarande situationer kunna riktas även mot en näringsidkare som genom ett kommissionsavtal har givit annan i uppdrag att sälja varan vidare. Jag förordar därför att kommissionslagens regler ändras i enlighet
Prop. 1989/90: 89 F öljdändringar i annan lag- stiftning
härmed. Till den närmare utformningen av förslaget i denna del återkommer jag i specialmotiveringen.
Hänvisningar till S2-8-2
2.9. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Den nya konsumentköplagen bör träda i kraft samtidigt med den nya allmänna köplagen, vilken har föreslagits träda i kraft den 1 juli 1990 (se prop. 1988/89:76 s. 2, 18 och 19).
I enlighet med allmänna grundsatser bör reglerna i den nya konsu- mentköplagen i princip tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet (jfr prop. 1988/89:76 s. 18).
Hänvisningar till S2-9
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
2.10. Kostnader och resursbehov
Den nya konsumentköplagen kan antas medföra en del initialkostnadcr för näringslivet, t.ex. i samband med att standardavtal behöver ändras. Man kan också räkna med att branschorganisationer kan behöva sprida information om de nya reglerna och om dessas praktiska betydelse för näringsidkaren. Dessa kostnader måste dock bli ganska marginella.
Den nya konsumentköplagen innebär att säljarna får ett strängare ansvar för olika slag av kontraktsbrott, t.ex. genom att konsumenterna får en utvidgad rätt till ersättning för ekonomiska skador till följd av kontraktsbrott. Här är det till stor del fråga om att ekonomiska risker flyttas över från konsumenterna till säljarna. Det är möjligt men inte säkert att detta kommer att leda till någon prishöjning på konsument- varor. Prisbildningen styrs inte bara av kostnadsfaktorer utan även av andra förhållanden, såsom vinstmarginaler, marknads- och kon- kurrensförhållanden samt varans karaktär. För konSumenterna innebär kostnadsöverflyttningen att kostnaderna pulvriseras. Kostnaderna slås ut på hela konsumentkollektivet i stället för att drabba enbart de konsu- menter som råkat ut för kontraktsbrott från säljare.
Konsumentverket har en betydelsefull roll när den nya konsument- köplagen införs. Verkets medverkan krävs bl.a. när det gäller information om de nya reglerna och säkerligen också vid förhandlingar om av- talsvillkor m.m. Här är det emellertid inte fråga om några principiellt nya uppgifter för verket. Möjligen kan det dock under en övergångsperiod krävas att verket koncentrerar resurserna på dessa uppgifter.
Det finns inte anledning att räkna med att den nya lagstiftningen i övrigt kommer att medföra kostnader och resursbehov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.
Prop. 1989/90: 89 Ikraftträdande och övergångs- bestämmelser
Hänvisningar till S2-10
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
3. Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
]. konsumentköplag,
2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
4. Specialmotivering
Hänvisningar till S4
- Prop. 1989/90:89: Avsnitt 2.1.5
4.1. Förslaget till konsumentköplag
Inledande bestämmelser
T illämpningsområde 1 5
Denna lag galler köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes- mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.
Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidka- ren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.
(Jfr 1 5 i utredningens förslag)
Första stycket
I första stycket anges till en början att lagen gäller köp av lösa saker. Uttrycket "lös sak" används här i dess vedertagna betydelse. Därmed avses varje slag av rörligt fysiskt föremål, t.ex. livsmedel, kläder, möbler, bilar, båtar och kemisk-tekniska produkter. Som lös sak räknas också exempelvis gaser och vätskor men inte elektrisk kraft. Genom definitionen i detta stycke undantas från lagens tillämpningsområde köp av fast egendom samt köp av annan lös egendom än lösa saker såsom arrende- och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper, fasta saker t.ex. byggnad på annans mark m.m.
Föremålet för köpet betecknas i lagen med uttrycket "varan". För att konsumentköplagen skall bli tillämplig krävs att köparen är en konsument. Med uttrycket konsument åsyftas en enskild fysisk person (se vidare redogörelsen i prop. 1979/80:9 s. 186 ff). Lagen är alltså inte tillämplig om köparen är ett bolag eller en förening e.d. Lagen är inte heller tillämplig om köparen är ett dödsbo.
Lagen är inte tillämplig på all försäljning till konsumenter._Det som har förvärvats skall vara avsett huvudsakligen för enskilt ändamål. Det förhållandet att varan har inköpts för någon annan än förvärvaren själv, t.ex. en familjemedlem, hindrar självfallet inte att varan skall anses vara avsedd för enskilt ändamål. Detsamma gäller om köparen förvärvar varan för att ge den som present åt en annan person. Om däremot köparen redan från början avser att sälja varan vidare i syfte att göra en vinstgiv- ande affär, kan lagen inte anses tillämplig även om den slutlige förvärvar- en kommer att använda varan för enskilt ändamål. Skall varan användas både för enskilt ändamål och i näringsverksamhet blir det avgörande vilken användning som är den huvudsakliga. Om exempelvis en droskägare beställer en droskbil för att användas i hans rörelse men i mindre omfattning också som privatbil, är lagen inte tillämplig. Lagen bör däremot anses tillämplig om en företagare köper en bil för familjens bruk även om den tillfälligtvis kan komma att användas också i rörelsen.
I regel torde det framgå av varans beskaffenhet hur den är avsedd att användas. I händelse av tvist är utgångspunkten att den enskilde köparens avsikt med förvärvet är avgörande. Man måste dock ta hänsyn till säljarens möjligheter att bedöma denna avsikt. Bedömningen får därför ta sikte på de omständigheter som har varit uppfattbara för säljaren vid köpet. Om exempelvis varan beställs under angivande av en firma, bör säljaren sålunda som regel kunna utgå från att det inte är fråga om ett sådant köp som faller under konsumentköplagen.
För att lagen skall vara tillämplig förutsätts också att det är fråga om en vara som säljs av en näringsidkare. Termen näringsidkare skall, i överensstämmelse med vad som är fallet enligt annan konsumentlag- stiftning, fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Detta innebär bl.a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk natur (jfr prop. 1984/85:110 s. 141). Verksamheten behöver alltså inte drivas i privaträttslig form.
Ett ytterligare villkor för lagens tillämplighet är att försäljningen ligger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Detta krav syftar huvudsakligen till att undanta fall då en person, som i och för sig är att betrakta som näringsidkare, säljer en vara under sådana förhållan- den att han därvid måste anses handla i sin egenskap av privatperson. Det kan t.ex. röra sig om att en företagare säljer sina privata möbler. Enbart det förhållandet att försäljningen normalt inte ingår i en näringsidkares rörelse - en livsmedelshandlare säljer exempelvis ut sin kontorsutrustning eller sin varubil - medför däremot inte att konsumentköplagen saknar tillämpning.
Andra stycket
Konsumentköplagen kan bli tillämplig även om säljaren själv inte är en näringsidkare, nämligen om köpet har förmedlats för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Även här är det en förutsättning att köparen är en privatperson som gör förvärvet huvud- sakligen för enskilt bruk.
Kravet på att köpet skall ha förmedlats av näringsidkaren innebär inte att denne måste ha fungerat som fullmäktig för säljaren. Regeln omfattar också fall då en näringsidkare på annat sätt har medverkat på säljarens vägnar vid tillkomsten av ett köp (utan att underteckna kontraktet). Det kan t.ex. röra sig om att näringsidkaren ställer sitt kontraktsformulär till förfogande. Om däremot näringsidkaren endast har satt köpare och säljare i förbindelse med varandra utan att ha direkt deltagit i förhand- lingarna om köpet, blir andra stycket inte tillämpligt.
Liksom enligt första stycket krävs att näringsidkaren har handlat inom ramen för sin yrkesmässiga verksamhet. Denna kan bestå exempelvis i förmedling av varor i allmänhet. Den kan också bestå i försäljning av sådana varor som den förmedlande affären avser. I vissa situationer torde även förmedling av köp av sådana varor som näringsidkaren inte själv normalt saluför få anses ligga inom ramen för dennes yrkesmässiga verksamhet. Så kan t.ex. vara fallet om en bensinstationsinnehavare förmedlar köp av en begagnad motorcykel. Konsumentköplagen är däremot inte tillämplig om en näringsidkare i egenskap av privatperson i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en vara som tillhör en annan privatperson.
Att konsumentköplagen blir tillämplig i fall då köpet förmedlas av en näringsidkare innebär till en början att köparen kan rikta krav enligt konsumentköplagen mot säljaren. En konsument som anlitar en nä- ringsidkare för att försälja egendom som tillhör konsumenten kan alltså få svara för de skyldigheter som lagen lägger på en säljare.
Regleringen i andra stycket innebär vidare att näringsidkaren blir ansvarig jämte säljaren. Detta betyder att köparen kan välja om han vill rikta sina krav på grund av fel eller dröjsmål mot säljaren eller mot förmedlaren. Förmedlaren har därvid samma befogenhet som säljaren att undgå andra påföljder genom att avhjälpa felet enligt 27 &. I köparens valrätt ligger att han, om ett krav mot den ene av de båda ansvariga inte kan tillgodoses, har möjlighet att i stället vända sig mot den andre.
Den slutliga fördelningen av ansvaret mellan säljaren och förmedlaren behandlas inte i lagen. Av allmänna regler torde följa att förmedlaren normalt har regressrätt mot säljaren för vad han har gett ut till konsu- menten.
Reglerna i andra stycket förutsätter att säljaren inte är en näringsidk- are (av det slag som avses i första stycket). Om en näringsidkare förmedlar försäljning av varor till en konsument för en annan närings— idkares räkning, drabbas alltså förmedlaren inte av det särskilda ansvar-
et. Däremot är i ett sådant fall säljaren givetvis ansvarig på grund av den Prop. 1989/90: 89 allmänna regeln i första stycket. 25
Tredje stycket
Om båda parter överlåter annat än pengar avser avtalet byte, inte köp. Många företeelser som i dagligt tal kallas för byte är inte byte utan en kombination av två köp, såsom när en person vid köp av en ny bil lämnar sin gamla bil som dellikvid. Gränsen mellan köp och byte har dock mindre betydelse. Enligt tredje stycket gäller nämligen konsumentköplagen i tillämpliga delar även för byte av lösa saker. Vid byte får man tillämpa regler om säljarens prestation på båda parternas prestationer.
251
Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande.
(Jfr 2 5 i utredningens förslag)
1 paragrafen regleras avgränsningen av konsumentköplagens tillämp- ningsområde mot avtal om tjänster o.d. Första stycket behandlar prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. Förekommer båda dessa slag av prestationer måste man beakta såväl första som andra stycket.
Första stycket
Det kan många gånger vara tveksamt om ett avtal om varor som skall tillverkas först efter avtalsslutet bör uppfattas som ett köp eller som ett avtal om tjänster (arbetsbeting). Riktar man uppmärksamheten på förpliktelsen att avlämna den färdiga produkten, framstår avtalet som ett köp. Fäster man sig i stället vid det arbete som erfordras för att åstadkomma produkten, ligger det närmare till hands att betrakta avtalet som ett arbetsbeting. Även om i många avseenden samma rättsgrundsat- ser gäller i fråga om dessa båda slags avtal, kan det bli nödvändigt att avgöra huruvida det i ett enskilt fall föreligger ett köp eller ett avtal om gänsL
I föreliggande stycke görs den avgränsningen att konsumentköplagen skall tillämpas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget
av materialet. Regeln ansluter till 2 & 1 konsumenttjänstlagen. Enligt sistnämnda bestämmelse gäller konsumenttjänstlagen inte tillverkning av lösa saker, utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig delav materialet. Frågan om ett avtal om tillverkning av en vara faller under köprcglerna eller tjänstereglerna blir således i princip beroende på vad avtalet mellan parterna innebär i fråga om tillhandahållande av det material som behövs för att tillverka varan. Skall beställaren inte tillhandahålla en väsentlig del av materialet, blir avtalet att bedöma som ett köp. Om däremot den som beställer varan själv tillhandahåller en väsentlig del av materialet, består tillverkarens prestation huvudsakligen av arbete eller annan tjänst. Avtalet skall då inte bedömas enligt konsumentköplagens regler utan enligt konsumenttjänstlagens.
Om sålunda en person måttbeställer en kavaj av en skräddare som tillhandahåller tyget till kavajen, förlorar avtalet inte karaktär av köp därför att beställaren tillhandahåller ett emblem som skall sys på kavajen. Skulle emellertid beställaren tillhandahålla också tyget blir inte köprcgler- na tillämpliga.
Bedömningen av vad som är en väsentlig ,del av materialet varierar naturligen beroende på de föreliggande omständigheterna. En faktor av betydelse är värdet. Om emellertid tillverkaren tillhandahåller en ur funktionell synpunkt väsentlig del av materialet, kan den omständigheten att beställaren kanske anskaffar vissa värdemässigt dyra tillbehör i regel inte tillmätas avgörande betydelse. Om beställaren i det förutnämnda exemplet tillhandahåller ett emblem i guld som är dyrbarare än tyget, föranleder denna omständighet i sig inte att avtalet förlorar sin karaktär av köp.
Ordet "tillverka", som används i lagtexten, tar i första hand sikte på sådana beställningsköp som avser t.ex. hantverksmässigt förfärdigande av föremål eller industriell masstillverkning av varor. Det är emellertid avsett att omfatta även avtal om varor som framställs t.ex. med hjälp av kemiska eller naturliga processer, exempelvis odling av växter o.d.
Det är fråga om tillverkning av en lös sak även om föremålet efter tillverkningen skall förenas med mark eller med en byggnad e.d. på ett sådant sätt att det blir att anse som fast egendom enligt bestämmelserna i 2 kap. jordabalken eller kommer att utgöra en fast sak,- t.ex. byggnad eller anläggning på annans mark. Beställer någon tillverkning av dörrar eller fönster eller av ett monteringsfärdigt hus, är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt första stycket faller under konsumentköplag- en, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. I sådana fall torde emellertid ofta också montering ingå. Då måste man även beakta andra stycket. Det är däremot inte fråga om ett s.k.
Prop. 1989/90: 89
25
beställningsköp utan om en tjänst ifall motparten förfärdigar något som Prop. 1989/90: 89 i och med tillverkningen antar karaktären av fast egendom eller fast sak.
Andra stycket
I första stycket behandlas prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser däremot fall då säljaren inte bara skall leverera en vara utan också utföra arbete eller annan tjänst som inte består i tillverkning av själva saken. Sådana kombinerade avtal är mycket vanliga i praktiken. Någon gång kan avtalet bestå av två så självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, att det är naturligt att betrakta dem var för sig. Många gånger är det emellertid svårt eller ogörligt att hålla avtalets olika delar isär. Avtalet måste klassificeras antingen som köp eller som tjänst. Den frågeställningen tas upp i andra stycket.
1 bestämmelsen anges att konsumentköplagen inte gäller _avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans åtagande. Regeln har en motsvarighet i 2 & ?, konsumenttjänstlagen där det anges att den lagen inte gäller installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra'ett avtal om köp av en lös sak. I 2 5 3 konsumenttjänstlagen anges vidare att den lagen inte blir tillämplig på ett arbete som en näringsidkare utför för att sätta såld egendom i avtalsenligt skick (avhjälpande av fel).
Med ledning av regeln i andra stycket i förevarande paragraf får man bedöma exempelvis om ett avtal som innefattar leverans av maskiner och annan utrustning samt installation, montering eller andra tjänster i anslutning till leveransen skall betraktas som ett köp eller inte. Så länge
leveransen av varan - och inte tjänsten - framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation betraktas avtalet som ett köp.
Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra den övervägande delen av partens åtagande är värdet en faktor av betydelse. Men även andra omständigheter måste beaktas. Arbetet kan på grund av erforderlig fackkunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget i den ena partens prestationsskyldighet. Ett avtal som går ut på leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är t.ex. i regel att bedöma som en tjänst även om reservdelarna är av större värde än arbetet. Arbetsåtagandet framstår i sådana fall som den övervägande delen av den ena partens prestation och avtalet bör då normalt betraktas som ett avtal om tjänst och inte som ett köp.
I andra fall framstår inslaget av köp som så dominerande att det är naturligt att se arbetsåtagandet som en biförpliktelse till köpeavtalet. Går arbetet ut på leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid be- ställningen eller av lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, t.ex. nya hjul på en bil, kan man ofta anse att det är fråga om ett köp. På samma sätt bör avtal om leverans och installation av tvätt- och diskmaskiner, spisar, kylskåp, 'l'V-apparater o.d. i sin helhet betraktas som
köp. Om man återvänder till de förut nämnda exemplen där någon på beställning tillverkat dörrar och fönster, torde också vanligen avtalet i sin helhet böra bedömas som ett köp även om det innefattar inmontering av dörrarna och fönstren. Detsamma kan i vissa fall gälla, om leverans av en färdig byggnad även innefattar uppsättning av byggnaden. Gränsdragning- en kan dock knappast anges entydigt.
Bestämmelsen utgår från att förpliktelsen är att betrakta som odelbar, Den besvarar inte frågan huruvida olika delar i ett avtal som lämpligen kan delas upp bör - i stället för att betraktas som en helhet - bedömas enligt skilda regelsystem. Bestämmelsen utgör således inte hinder mot att man i situationer där den avtalade prestationen består av två tillräckligt självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, tillämpar de köprättsliga reglerna på den ena delen och tjänste- regler på den andra. Det kan exempelvis vara naturligt att se ett avtal om leverans av teknisk utrustning och om årlig service på utrustningen som dels ett köpeavtal, dels ett tjänsteavtal. Detsamma gäller om en närings- idkare har åtagit sig att helrenovera konsumentens kök och i samband därmed leverera och installera spis och kylskåp. Det kan då vara befogat att betrakta åtagandet som bestående av ett avtal om tjänst kombinerat- med ett eller flera köp.
Med arbete eller tjänst avses i andra stycket prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. I första stycket berörs däremot prestationer som går ut på tillverkning av själva varan. Första och andra styckena är således självständiga bestämmelser som tar sikte på olika situationer. Om ett avtal enbart går ut på tillverkning av en vara enligt köparens beställning skall det bedömas bara enligt första stycket. Om emellertid tillverkaren också skall montera varan åt beställaren måste man även beakta andra stycket. Beroende på monteringsarbetets omfattning och karaktär kan i ett sådant fall ett avtal som enligt första stycket skulle betraktas som ett köp falla utanför konsumentköplagen till följd av regleringen i andra stycket.
I frågan om hur man skall se på fall av försummelser när det gäller tjänstebetonade sidoförpliktelser som inryms i ett avtal som är att rubricera som ett köpeavtal kan hänvisas till pr0p. 1988/89:76 s. 224 f och 235 [.
Avtalsvillkor som avviker från lagen 3 5
Avtalsvillkor som ijämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.
(Jfr 3 5 i utredningens förslag) Prop. 1989/90: 893 5 Första stycket
Stadgandet fastslår att bestämmelserna i konsumentköplagen i princip är tvingande till köparens förmån på det sättet att denne inte är bunden av avtalsvillkor som ijämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkor och den enskilda lagbestämmelse som reglerar en viss fråga. Det är alltså inte fråga om att göra en hel- hetsbedömning av ett avtal som ivissa avseenden ger köparen en sämre men i andra avseenden en förmånligare ställning än som följer av lagen. En motsvarande bestämmelse finns i 3 & konsumenttjänstlagen.
Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner köparen inte kan inskränkas genom villkor i avtal. Inte heller är köparen bunden av avtalsvillkor som t.ex. ålägger honom ett strängare ansvar för kontraktsbrott än som följer av lagens regler. Köparen får däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än som följer av lagens regler. Lagen ger således köparen ett minimiskydd i förhållande till säljaren, såvida det inte av den enskilda bestämmelsen framgår att den gäller endast om inte annat har avtalats mellan parterna.
Det bör påpekas att paragrafen avser avtalsvillkor varigenom köparen på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter enligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att köparen, när en befogenhet eller förmån eller skyldighet enligt lagen väl har aktualiserats, i det konkreta fallet avstår från befogenheten eller förmånen med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighet (jfr. prop. 1984/85:110 s. 156). Frågan huruvida ett sådant avstående eller åtagande från köparen sida kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för konsumenten får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid köparen skyddas bl.a. av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 & avtalslagen.
Även om lagen i princip är tvingande till förmån för köparen ger den utrymme för avtalsfrihet i vissa avseenden. Detta kommenteras närmare i anslutning till de bestämmelser som på detta sätt är dispositiva.
Andra stycket
Bestämmelsen i detta stycke har motsvarigheter i den tidigare idag behandlade lagrådsremissen om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. (se den lagrådsremissens lagförslag 4 kap. 19 d 5 andra stycket jordabalken och 3 5 andra stycket konsumenttjänstlagen). Bestämmelsen är en konsekvens av att konsumentskyddet inom ramen för bostadsfinansieringen omfattar även konsumenters köp av byggnadsdelar, vanligen s.k. husbyggsatser, från en näringsidkare.
Varans avlämnande
Platsen för avlämnandet 4 &
Om inte annat följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.
(Jfr 5 5 i utredningens förslag)
Ett köp ger upphov till förpliktelser för båda parter. Säljarens främsta skyldighet är att avlämna varan, köparens att betala priset.
Begreppet "avlämnande" är en juridisk fackterm som har betydelse inom köprätten i flera olika avseenden. Om varan inte avlämnas i tid innebär det som regel att säljaren är i dröjsmål. Vid avlämnandet övergår i regel risken för varan från säljaren till köparen. Denne får alltså i fortsättningen bära risken för att varan förstörs av en olyckshändelse e.d. Vidare är det varans beskaffenhet vid avlämnandet som är avgörande för om det föreligger fel i varan. Avlämnandet kan också få betydelse för transport- kostnader m.m.
Enligt paragrafen skall varan hållas tillgänglig för avhämtning hos säljaren, om inte annat följer av avtalet. Utgångspunkten är alltså att säljaren inte är skyldig att sända varan till köparen. Detta gäller både om köparen och säljaren är bosatta på samma ort och om de bor på skilda orter. Säljaren skall hålla varan tillgänglig där han vid köpslutet . hade sitt affärsställe. Skulle säljaren ha mer än ett affärsställe torde det ställe böra beaktas till vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning.
Någon definition av affärsställe görs inte i lagtexten. Med affärsställe bör i regel förstås ett ställe där någon stadigvarande driver affärsverk- samhet. Ett utrymme som tillfälligtvis hyrs i t.ex. ett hotell för att användas som förhandlingslokal kan således normalt inte anses som ett affärsställe. I allmänhet kan inte heller en plats där säljaren endast har en produktionsinrättning utan någon försäljningsverksamhet betraktas som ett affärsställe enligt konsumentköplagen.
Den beskrivna regeln är dispositiv och hinder möter därför inte mot att säljaren och köparen kommer överens om-att varan skall hämtas t.ex. hos tillverkaren eller på någon annan plats där varan befinner sig. Parterna kan givetvis också komma överens om att säljaren skall leverera varan till köparens bostad eller på annat sätt ordna en transport av varan.
Vad som skall gälla i de fall då platsen för avlämnandet inte följer av avtalet och säljaren inte har något affärsställe har lämnats öppet. I den allmänna köplagen finns för detta fall en hjälpregel av innehåll att avlämnande skall ske vid säljarens hemvist (jfr 6 5 i den föreslagna nya köplagen, se prop. 1988/89:76 s. 68). Denna regel passar emellertid inte så väl in på konsumentköp, som ju definitionsmässigt har samband med säljarens rörelse. Också om den någon gång i och för sig skulle kunna tillämpas är den materiellt ofta inte så lämplig.
Det har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra vad som skall gälla i nu avsedda fall. I praktiken torde frågeställningen dock endast mera sällan aktualiseras. Skulle säljaren exempelvis sakna affärsställe därför att han driver en ambulerande verksamhet och har sökt upp köparen, torde det i allmänhet få anses följa av avtalet att varan skall” avlämnas hos köparen.
Tiden för avlämnandet 5 5
Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom skälig tid från köpet.
Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan förrän den betalas.
(Jfr 6 & i utredningens förslag)
Första stycket
Vid de allra flesta konsumentköp sker avlämnandet i direkt samband med själva köpet. Skall varan inte avlämnas i direkt samband med själva köpet torde tiden för avlämnandet ofta följa av avtalet. Den kan framgå iform av en exakt tidpunkt eller vara angiven på ett mera obestämt sätt. Av avtalet kan följa att avlämnande skall ske efter anfordran eller utan uppskov. Ett avtal kan också gå ut på att avlämnande skall ske när det passar säljaren.
Förevarande paragraf utgår från att parterna i princip har frihet att själva bestämma när varan skall avlämnas. Den tar därför i första hand sikte på sådana fall där tidpunkten för varans avlämnande har lämnats öppen i avtalet. Paragrafen ger emellertid köparen ett skydd mot att säljaren betingar sig full frihet att avgöra när varan skall avlämnas. Det gäller i fall då avlämnandet inte skall ske vid en bestämd tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov.
För att en bestämd tidpunkt skall anses följa av avtalet, fordras att det vid avtalstillfället står klart vilken dag avlämnandet skall ske. Tidpunkten är alltså inte att anse som bestämd i bestämmelsens mening, om den inte på förhand kan beräknas noggrant, t.ex. när det anges att leverans skall ske till sommaren. En bestämd tidpunkt kan inte heller anses följa av avtalet, om den beror på någon framtida händelse och därför inte kan fastställas vid avtalets ingående, t.ex. då det anges att leverans skall ske när säljaren får varan från sin leverantör eller då säljaren förbehåller sig rätt att, om vissa omständigheter inträffar, frångå en i avtalet angiven preliminär tidsangivelse.
Om avlämnandet skall ske efter anfordran, har det lagts i köparens hand att bestämma tidpunkten.
Avlämnandet skall äga rum utan uppskov om det enligt avtalet skall ske "genast", "strax", "per omgående", "snarast möjligt" etc. Om avtalet
innebär att varan skall sändas till köparen torde det ofta stå klart att Prop. 1989/90: 89 avlämnandet skall ske utan uppskov, om parterna inte har enats om en 6 & bestämd dag för avlämnandet.
Om avlämnandet inte skall ske vid en bestämd tidpunkt, efter anfor- dran eller utan'uppskov gäller enligt förevarande paragraf att det skall ske inom skälig tid från köpet (jfr 24 & konsumenttjänstlagen). Vad som utgör skälig tid får bedömas med hänsyn till varans art och beskaffenhet, orsaken till tidsutdräkten i förhållande till vad som är normalt, de olägenheter som en tidsåtgång utöver det normala innebär för konsumen- ten m.m. En skälig tid kan var en relativt kort tidsperiod.
Eftersom bestämmelsen i denna del är tvingande till konsumentens förmån får denne möjlighet att göra gällande påföljder för dröjsmål, även om säljaren skulle ha förbehållit sig en mycket långtgående rätt att själv bestämma tidpunkten för leveransen. Om sålunda köpet avser en videoapparat med speciella tekniska funktioner som skall anskaffas från ett land i en annan världsdel och parterna har kommit överens om att leverans skall ske när säljaren har fått apparaten från sin leverantör, kan alltså köparen ha rätt att oavsett överenskommelsen häva köpet om leveransen dröjer längre tid än som är skäligt och det sålunda inträffade dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen (jfr 13 å).
Andra stycket
Bestämmelsen gäller säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar priset. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt. Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del.
Utgångspunkten är att köpet förutsätter kontantbetalning. Det är emellertid vanligt att säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller att betalningen skall erläggas med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av en överens- kommelse mellan denne och säljaren (jfr 3 & konsumentkreditlagen, 1977z981). I sådana fall har säljaren avstått från att göra varans avläm- nande avhängigt av prisets betalning.
Avlämnandet 6 & Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.
(Jfr 5 5 i utredningens förslag) Om köparen skall hämta varan hos säljaren - vilket han skall göra enligt 4 5 om inte annat följer av avtalet - är varan enligt förvarande be- stämmelse avlämnad när den har tagits om hand av köparen. Frågan när en vara kan anses ha blivit omhändertagen av köparen får avgöras med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Den som i en glasaffär Prop. 1989/90: 89 köper en vas och tar den från disken efter det att den har blivit inpackad 7 5 får anses ha omhändertagit vasen. Om köpet avser ett större föremål, t.ex. en TV-apparat, och säljaren hjälper köparen att lasta in apparaten i dennes bil, kan varan inte anses omhändertagen av köparen förrän den har lastats in i bilen.
Har säljaren åtagit sig att transportera varan till köparen, är varan avlämnad när den har tagits om hand av köparen eller på annat sätt har överlämnats till denne. I dessa fall är det alltså inte nödvändigt att varan faktiskt har tagits om hand av köparen. Sålunda får en sak som har lagts i köparens brevlåda normalt anses ha kommit i köparens besittning även om han inte är hemma vid tillfället. Ett föremål som enligt överenskom- melse med köparen har ställts på dennes villatomt får i regel också anses ha kommit i hans besittning. Däremot kan ett föremål som har placerats utanför dörren till en lägenhet i ett hyreshus knappast anses ha kommit i lägenhetsinnehavarens besittning förrän denne faktiskt har tagit hand om varan. .
Föreskriften att varan skall ha kommit i köparens besittning är givetvis uppfylld också om varan har tagits om hand av eller överlämnats till någon som handlar på köparens vägnar, en representant. Frågan om vem som äger handla på köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant.
Kostnaderna för varan 7 5
Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transportkost- nader och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.
(Jfr & 7 i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet skall fördelas mellan parterna, i fall då fördelningen inte följer av avtalet. Paragrafen avser den slutliga kostnadsfördelningen mellan parterna, inte frågan om vem som i första hand skall betala de kostnader som är förenade med varans avlämnande.
Enligt paragrafen svarar säljaren som huvudregel för sådana kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet. Det kan röra sig om kostnader för varans transport och lagring samt anskaffande av olika tillstånd. Transportkostnaderna har nämnts särskilt eftersom de är de praktiskt mest betydelsefulla. En säljare som har åtagit sig att transpor- tera varan till köparen och som vill debitera transportkostnaden måste alltså avtala med köparen om detta. I annat fall blir säljaren skyldig att svara för transportkostnaden. Detta innebär dock inte att säljaren blir skyldig att bekosta någon annan transport än den som han har åtagit sig.
Skulle en säljare i Stockholm ha åtagit sig att transportera varan till
köparens bostad i Södertälje men flyttar köparen till Örebro innan 85 leverans skall ske, kan köparen inte kräva att få transporten bekostad till den nya adressen.
Från huvudregeln att säljaren svarar för kostnaderna för varan tills den är avlämnad, görs undantag för kostnader som beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida. Undantaget avser alltså bara sådana tilläggskostnader som förseningen har medfört.
Det centrala med bestämmelsen är att slå fast den grundläggande regeln om säljarens kostnadsansvar. Syftet med undantaget för kostnader som beror på något förhållande på köparens sida är däremot inte att avgöra vem som skall svara för dessa kostnader. Även om det i allmänhet ter sig rimligt att köparen svarar för sådana kostnader kan det inte uteslutas att det kan uppkomma situationer där kostnaderna bör fördelas på ett annat sätt. Det får ankomma på rättstillämpningen att närmare ta ställning till dessa situationer. '
Skall köparen hämta varan hos säljaren är varan enligt 4 & avlämnad då den hämtas. Köparen får då själv svara för eventuell transportkostnad.
Risken för varan
851
Om köparen bär risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.
Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas. Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för hans räkning, bär köparen dock risken för försämring som inträder därefter och som beror på varans egen beskaffenhet.
Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess att den lämnas tillbaka.
(Jfr 8 5 i utredningens förslag)
Ett köp syftar typiskt sett till att en vara skall övergå från en säljare till en köpare. Ofta sker övergången i direkt samband med själva _köpet. Ibland dröjer det emellertid en tid från köpeavtalets ingående till dess att köparen får varan i sin besittning. Om varan under den tiden drabbas av en olyckshändelse eller av en annan händelse som inte beror på någon av parterna, uppkommer fråga vem av dem som skall bära följderna av det inträffade. I förevarande paragraf ges regler för bedömningen av den frågan. En bestämmelse med liknande innehåll finns i 39 & konsument- tjänstlagen.
lÄndrad lydelse i propositionsförslagct
Första stycket
Första stycket innebär att om varan skulle försämras eller minskas genom en händelse för vilken köparen bär risken denne är skyldig att betala priset fullt ut trots att den vara som han_ erhåller inte är kon- traktsenlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort måste köparen betala priset trots att han inte får något utbyte alls för sina pengar.
Paragrafen får betydelse framför allt i fråga om olyckshändelser, t.ex. eldsvådor och åsknedslag, men även handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen svarar för faller under paragrafen. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av tredje man eller om att varan har blivit stulen och man inte vet var den är. '
Om den händelse varigenom varan t.ex. har försämrats beror på säljaren, kan denne däremot inte kräva betalning av köparen med hänvisning till att köparen bär risken för varan. Även om köparen bär risken för varan är han således inte betalningsskyldig om varan exempelvis har skadats genom att säljaren har förpackat" den felaktigt.
Skulle varan ha förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som beror på köparen, påverkas givetvis inte betalningsskyl- digheten.
Innebörden av att säljaren - i stället för köparen - bär risken för varan framgår inte av förevarande paragraf utan av de bestämmelser som gäller säljarens avtalsbrott och påföljderna av dem. Om_ varan t.ex. blir helt förstörd av en olyckshändelse innan risken har gått över på köparen, medför detta ofta att varan inte kan avlämnas och att säljaren således kommer i dröjsmål. Ifall varan kommer fram till köparen i skadat skick på grund av en olyckshändelse som inträffat medan säljaren bär risken för varan, blir åter bestämmelserna om fel tillämpliga. Skulle säljaren lyckas ersätta den försenade eller skadade varan i tid med en som är avtalsenlig, undgår han påföljderna av avtalsbrott. Men han kan inte kräva betalning för den försenade eller skadade varan. '
Avlämnandet kan ibland hindras av andra omständigheter än att varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat. Exempelvis kan det inträffa att varan inte kan avlämnas på grund av export- eller importför- bud. Sådana'fall omfattas inte av 8 &. Ofta, såsom beträffande det nyssnämnda exemplet, får man i stället lösa uppkommande tvister med hjälp av reglerna om säljarens dröjsmål. '
Andra stycket
Risken för varan går som huvudregel över på köparen vid avlämnandet (det faktiska avlämnandet, inte den tidpunkt då varan skulle ha avläm- nats). Även om köparen är i dröjsmål bär alltså säljaren risken för varan.
Om varan försämras efter det att köparen har kommit i dröjsmål och försämringen beror på varans egen beskaffenhet, bär dock köparen risken för försämringen. Köparen är då skyldig att betala priset fullt ut för varan trots att den har försämrats. Undantagsregeln förutsätter, som nämnts, att det är fråga om en försämring som beror på varans egen beskaffenhet.
Prop. l989/90: 89 85
Det kan exempelvis vara fråga om frukt som har ruttnat. Däremot är regeln inte tillämplig om en möbel som står utomhus skadas av regn.
Tredje stycket
Bestämmelsen innehåller en specialregel om risken för varan vid öppet köp. Vid ett sådant köp har köparen en viss tid på sig att överväga om han vill stå fast vid köpet eller inte.
Vid öppet köp övergår risken för varan på köparen i enlighet med bestämmelsen i andra stycket. Om en köpare bestämmer sig för att inte behålla en vara som har avlämnats till honom, går risken för varan över på säljaren först när varan lämnas tillbaka till denne. Köparen bär således risken för varan medan han har den i sin besittning och medan varan är på väg tillbaka till säljaren.
Isammanhanget bör erinras om 8 & hemförsäljningslagen (198311361). Enligt det lagrummet har konsumenten rätt att utöva sin ångerrätt och frånträda avtalet trots att varan har förstörts eller förändrats efter avlämnandet, såvida detta beror på någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten. Vid sådana köp som faller under hemförsälj- ningslagen bär alltså säljaren till skillnad från vad som gäller enligt förevarande stycke risken för varan, trots att den finns hos köparen.
Säljarens dröjsmål
Vad som avses med dröjsmål 9 51
Dröjsmål på säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på något förhållande på köparens sida.
(Jfr 15 5 i utredningens förslag)
Av paragrafen framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses föreligga. I konsumenttjänstlagen finns motsvarande bestämmelse i 24 &. Som har anförts i specialmotiveringen till 4 () hänger begreppet säljarens dröjsmål samman med begreppet avlämnande. För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs först och främst att varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Dröjsmål kan således föreligga både då varan avlämnas en timme senare än överenskommet och då den aldrig någonsin levereras. Om avlämnande däremot sker i tid är det definitionsmässigt uteslutet att tala om dröjsmål.
lÄndrad lydelse i propositionsförslaget
För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs vidare att det uteblivna eller försenade avlämnandet inte beror på köparen eller på något förhållande på dennes sida.
Exempel på att förseningen med varans avlämnande beror på köparen är att denne underlåter att hämta varan när avtalet förutsätter att han gör det eller att köparen underlåter att lämna säljaren de uppgifter som denne behöver för att kunna sända varan till köparen. Som exempel kan även nämnas att köparen enligt avtalet skall skaffa transportlägenhet men att han misslyckas med detta vilket leder till att avlämnande inte kan ske i tid.
Hänvisningen till ett förhållande på köparens sida avser'situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir på grund av en omständighet som visserligen inte direkt beror på köparens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. En sådan situation kan uppkomma exempelvis när det enligt avtalet åligger köparen att skaffa transportlägen- het men säljaren sköter de praktiska arrangemangen på köparens vägnar och misslyckas utan att detta beror på säljarens fel eller försummelse. Ett annat exempel är att varans avlämnande försenas på grund av att köparen till följd av en olyckshändelse eller annat hinder som drabbat honom inte kan ta emot varan i rätt tid.
Påföljder vid dröjsmål 10 g .
Vid dröjsmål på säljarens sida får köparen hålla inne betalningen enligt 11 5. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt 12 å och att häva köpet enligt 13 &. Dessutom får köparen kräva skadestånd av säljaren enligt 14 5.
(Jfr 15 å i utredningens förslag)
I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande på grund av dröjsmål med varans avlämnande. I konsumenttjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse i 25 5. Av förevarande paragraf framgår att köparen får hålla inne betalningen. Han får även kräva köpets fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Syftet med denna uppräkning är informativt. I de följande paragraferna finns en närmare reglering av de olika påföljderna.
Rätt att hålla inne betalningen 11 &
Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.
(Jfr 29 å i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar köparens rätt att hålla inne betalningen för varan för att säkerställa sitt krav mot säljaren på grund av dennes dröjsmål. I konsumenttjänstlagen finns en motsvarande bestämmelse i 27 5.
Om köparen har krav på grund av säljarens dröjsmål, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet. Detta innebär att säljaren inte får göra gällande dröjsmålspåföljder mot köparen för att denne med stöd av bestämmelsen låter bli att erlägga betalning vid den tidpunkt då betalningsskyldigheten annars skulle inträda. Eftersom något dröjsmål med betalningen inte uppkommer i den mån han har rätt att hålla inne betalningen, är—inte bara de påföljder som regleras i konsumentköplagen uteslutna utan även rätten att kräva dröjsmålsränta på det belopp som har hållits inne.
Paragrafen avser främst den situationen att säljaren efter att ha gjort sig skyldig till ett dröjsmål har fullgjort den prestation som medför att han inte längre befinner sig i dröjsmål. Köparen har då, intill dess att en definitiv uppgörelse har skett, rätt att hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.
I allmänhet torde det bli fråga om att köparen håller inne en del av betalningen till säkerhet för ett anspråk på skadestånd. Om dröjsmålet är av den beskaffenheten att det ger köparen rätt att häva köpet, bör köparen kunna hålla inne hela betalningen. '
Principen är att köparen får hålla inne ett belopp som kan beräknas motsvara hans olika befogade anspråk. På det stadium då köparens rätt att hålla inne betalningen aktualiseras kan det emellertid vara svårt att med någon exakthet bestämma storleken av dessa. Köparen måste därför ges en marginal som medför att det framstår som säkert att det belopp som han håller inne kommer att täcka hans krav. Detta ligger i uttrycket "säkerhet".
Har köparen med stöd av paragrafen innehållit ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast i den mån han har anspråk mot säljaren på grund av dröjsmålet.
Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hålla inne en viss del av priset, får han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills skulden motsvarar det belopp han har rätt att hålla inne.
Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet 12 &
Köparen får hålla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör köpet. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om'fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.
ns
Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
(Jfr 16 å i utredningens förslag)
Första stycket
om dröjsmål inträffar får köparen hålla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör köpet. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda, har köparen rätt att välja mellan krav på fullgörelse och hävning. Av tredje stycket framgår dock att köparen förlorar rätten att kräva fullgörelse om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Då blir han hänvisad till hävningsrätten. I konsumenttjänstlagen finns en bestämmelse om konsumentens rätt att få tjänsten utförd i 28 å. _
Om köparen utnyttjar sin rätt att kräva köpets fullgörande men säljaren trots detta inte fullgör köpet, inverkar detta så till vida på köparens rätt till skadestånd att den tidpunkt vars prisläge läggs till grund för skade- ståndsberäkningen förskjuts framåt. Beräkningen av skadestånd för prisskillnad behandlas närmare i 33 &.
Andra stycket
I andra stycket regleras de förhållanden under vilka säljaren undan- tagsvis inte är skyldig att fullgöra köpet. Även om en sådan befrielsegrund är för handen, föreligger det enligt 9 5 ett avtalsbrott. Befrielsegrunderna har således betydelse endast i fråga om säljarens förpliktelse att fullgöra köpet genom att avlämna varan. Däremot inverkar dessa befrielsegrunder inte på köparens rätt att göra gällande andra påföljder på grund av dröjsmålet, dvs. att hålla inne betalningen, häva köpet eller kräva skadestånd. Dessa påföljder regleras självständigt i 11, 13 och 14 55. Rätten till hävning är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Förutsättningarna för befrielse från skadeståndsskyldighet är strängare än de förutsättningar som ställs upp i förevarande paragraf för befrielse från skyldigheten att fullgöra köpet "in natura".
Till en början är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet om det föreligger ett hinder för fullgörelsen som han inte kan övervinna. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om varan finns vid köpslutet eller om den skall tillverkas först därefter. Vad gäller frågan om vilka omständig- heter som kan utgöra hinder för fullgörelsen, kan alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande vara av betydelse. Orsaken till hindret har således i och för sig inte någon betydelse. Ett typiskt exempel på ett hinder som avses i detta sammanhang är att köpet avser ett unikt föremål som har blivit förstört efter köpslutet eller att det varuparti från vilket varan enligt avtalet eller annars skulle tas har förstörts. Då bortfaller säljarens skyldighet att avlämna varan oberoende av vad som är orsaken till att varan har förstörts; avlämnandet har ju blivit omöjligt. Som exempel på andra omständigheter vilka kan utgöra hinder för varans avlämnande kan nämnas export- och importförbud och förbud att saluhålla varor av ifrågavarande slag. '
Alla motgångar utgör inte hinder för avtalets uppfyllelse. Inträffar det Prop. 1989/90: 89 någonting som inverkar eller kan inverka på säljarens möjligheter att i tid 12 & fullgöra köpet, ingår det i säljarens normala förpliktelser på grund av avtalet att försöka eliminera dessa omständigheter eller deras konse- kvenser för avtalets uppfyllelse. Om det efter köpslutet visar sig att avtalet inte kan fullgöras på det sätt som säljaren tänkt sig, måste säljaren försöka utnyttja alternativa möjligheter att fullgöra avtalet. Så länge prestationssvårigheterna kan övervinnas genom att tillgripa andra alternativ som står till buds för att uppfylla avtalet, föreligger det inte något hinder för fullgörelsen.
Om sålunda den leverantör som säljaren tänkt anlita för att anskaffa en vara drabbas av ett hinder som medför att han inte kan leverera varan till säljaren, utgör detta inte något prestationshinder för säljarens del ifall samma vara kan erhållas hos andra leverantörer på marknaden. Lika litet föreligger det något hinder för fullgörelse, om det vid tiden för avläm- nandet visar sig omöjligt att få varan transporterad till köparen på det sätt som säljaren förutsatt, så länge det finns andra möjligheter att genomföra transporten, t.ex. genom att använda andra transportmedel eller utnyttja en annan rutt. Den senare delen av förevarande bestäm- melse kan dock ibland leda till att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet genom att utnyttja alternativ som i princip skulle vara tänkbara. Detta är fallet om förhållandet mellan de uppoffringar som fullgörelsen skulle innebära och det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet inte framstår som rimligt. Denna fråga behandlas närmare i det följande.
Att köpets fullgörande kan bli mera kostsamt för säljaren än vad han beräknat saknar i regel betydelse. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Även i detta fall kan dock den senare delen av bestämmelsen leda till att kostnaderna för fullgörelse i vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av säljarens prestations- skyldighet. '
Vad som utgör ett hinder för fullgörande måste bedömas i relation till säljarens förpliktelse, dvs. med hänsyn till avtalets innehåll. Om det sätt på vilket köpet skall fullgöras har specificerats i avtalet i syfte att begränsa säljarens åtagande, kan omständigheter till följd av vilka fullgörelse inte kan ske på detta sätt utgöra ett relevant hinder. Det kan t.ex. vara avtalat att säljaren skall leverera ett bestämt slags vara från en bestämd källa, exempelvis en viss skörd av säd från säljarens eget jordbruk. Om då skörden från detta jordbruk förstörs, föreligger ett hinder för att fullgöra köpet. Däremot skulle motsvarande omständighet inte utgöra ett hinder om säljarens åtagande vore mera ospecificerat.
Även om det i och för sig kan anses ligga i själva begreppet hinder att det är fråga om omständigheter som inte kan övervinnas, har denna förutsättning uttryckligen angettsi lagtexten. Också när det har inträffat omständigheter som hindrar att köpet fullgörs på det sätt som avtalet
förutsätter är säljaren skyldig att försöka övervinna hindret. Vilka åtgärder som kan bli aktuella i detta syfte beror bl.a. på avtalets innehåll och omständigheterna i det konkreta fallet.
Att säljaren är skyldig att försöka övervinna ett prestationshinder innebär inte att han utan stöd i avtalet eller särskild överenskommelse med köparen skulle ha rätt att prestera någonting annat än det som har avtalats eller följer av handelsbruk etc. Omständigheter som hindrar säljaren att fullgöra köpet på det sätt som avtalet förutsätter inverkar med andra ord inte på köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av att säljaren har ändrat sin prestation på ett sätt som medför att denna inte är avtalsenlig. I förevarande paragraf tas inte ställning till frågan huruvida säljaren kan vara skyldig att i stället för den avtalsenliga prestationen utföra en ändrad prestation, exempelvis genom att använda ett annat material för varans tillverkning när det har uppstått ett hinder mot att få fram ett sådant material som angetts i avtalet. Bedömningen av detta måste bli beroende bl.a. på tolkningen av säljarens åtagande, dvs. på avtalets innehåll.
Den nu behandlade regeln kompletteras av en annan bestämmelse som ytterligare begränsar säljarens skyldighet att fullgöra köpet. Säljaren är inte skyldig att fullgöra köpet, om fullgörelsen skulle förutsätta uppoff- ringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av att säljaren fullgör köpet. Denna bestämmelse har en nära anknytning till principen om säljarens skyldighet att försöka övervinna prestationshinder. Skyldigheten att fullgöra köpet ärinte absolut och ger inte köparen rätt att förutsätta vilka uppoffringar som helst av säljaren.
De uppoffringar som avses i bestämmelsen kan vara av fysisk eller ekonomisk art. Bedömningen av huruvida säljarens skyldighet att fullgöra köpet består, trots de svårigheter som har uppkommit, skall-bygga på en intresseawägning där man jämför de insatser som köpets fullgörande skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet. BestämmelSen tar sikte på fall där avtalsbalansen har rubbats efter köpet till följd av ändrade förhållanden. Även 36 & avtalslagen är tillämplig på köpeavtal och medger en justering av avtalets innehåll både på grund av förhållanden som förelåg vid avtalsslutet och på grund av efterföljande omständigheter. I den situation som det här är fråga om utgör emellertid konsumentköplagens bestämmelse en precise- ring av ramen för bedömningen och något utrymme för att vid sidan härav tillämpa 36 & avtalslagen finns därför knappast i detta fall.
Orsaken till att uppfyllelsen har blivit mer betungande för säljaren är i princip utan betydelse för intresseawägningen. Det avgörande är vilken disproportion som föreligger mellan säljarens prestation och köparens intresse av fullgörelse. Awägningen måste bli beroende av omständighet- erna i det enskilda fallet, bl.a. vilket slags vara avtalet gäller. Vid köp av. konjunkturkänsliga varor eller där säljaren medvetet har tagit en risk beträffande förhållandenas utveckling bör t.ex. en tillämpning av bestämmelsen komma i fråga endast i extrema fall.
En allmän förändring i prisnivån skapar i regel inte en sådan dispropor- tion som förutsätts i bestämmelsen. Köparens intresse av köpet förändras då normalt i samma utsträckning som förändring sker i den insats som säljaren måste göra för att kunna fullgöra köpet. En inhemsk devalvering berör t.ex. hela importsektorn och medför således att det intresse som en köpare av importvaror har av att köpet fullgörs vid avtal som har ingåtts till ett fast pris före devalveringen i allmänhet förstärks i motsvarande mån som devalveringen ökar bördan för säljaren/importören, som blir tvungen att själv betala för varan enligt de nya valutakurserna. En disproportion mellan säljarens prestation och köparens intresse kan däremot ibland uppstå när köpet gäller en vara som säljaren skall importera och det sker en oväntad och mycket drastisk ändring _i växelkursen försäljarens kontraktsvaluta, medan köparens behov av varan utan större olägenhet kan tillgodoses med en vara vars anskaffande inte berörs av kursändringen.
Vid bedömningen av köparens intresse av fullgörelse skall man ta hänsyn bl.a. till köparens möjligheter att få motsvarande prestation på annat håll; detär köparens intresse av att säljaren presterar som är av betydelse. Ifall det är jämförelsevis lätt för köparen att skaffa motsvaran- de vara på annat sätt till ett pris på samma nivå som det avtalade priset, finns det i allmänhet inte lika stor anledning att tvinga säljaren att stå fast vid köpet som när det är viktigt för köparen att just säljaren fullgör köpet. Exempel på det sistnämnda är att köparen på grund av säljarens ställning på marknaden eller på grund av att säljarens varor har någon unik egenskap inte alls eller endast med betydande svårigheter kan skaffa en motsvarande produkt på annat håll. Bedömningen kan därför bli varierande bl.a. beroende på huruvida köpet avser ett individualiserat föremål eller standardvaror som är allmänt tillgängliga på marknaden.
Som redan har berörts i det föregående innebär det förhållandet att säljaren blir befriad från skyldighet att fullgöra köpet på grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte nödvändigtvis att säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldighet (se specialmoti- veringen till 14 å). .
Enligt andra meningen i förevarande stycke gäller i allmänhet befrielse från skyldighet att fullgöra köpet bara så länge hindret eller den bristande balans som avses i första meningen varar. När befrielsegrunden upphör får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. En förutsättning härför är emellertid att befrielsegrunden upphör inom en rimlig tid. Har det gått en längre tid, är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet.
Vilken tid som i detta sammanhang kan vara rimlig beror bl.a. på den ifrågavarande prestationen. Vid bedömningen bör också i detta avseende beaktas hur starkt intresse köparen har av att säljaren fullgör avtalet. Ju starkare intresset är, desto längre tid bör anses rimlig. Det bör framhållas att den rimliga tid som avses i stadgandet kan vara betydligt längre än t.ex. den skäliga tid som avses i bestämmelserna om reklamation.
Tredje stycket
Om köparen efter det att dröjsmål har inträffat på säljarens sida förhåller sig passiv under en efter omständigheternaorimligt lång tid, går han miste om rätten att kräva fullgörelse och blir i stället hänvisad till hävningspåföljden och möjligtvis skadeståndskrav.
Den tid som avses i bestämmelsen kan variera betydligt beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, bl.a. på vad slags vara köpet gäller samt på säljarens beteende efter det att dröjsmålet har inträffat. Om säljaren har låtit köparen förstå att han fortfarande avser att fullgöra köpet, kan detta ge köparen befogad anledning att först vänta på säljarens åtgärder utan att framställa någon uppmaning till fullgörelse. Däremot måste man förutsätta en snabbare reaktion från köparens sida, ifall omständigheterna tyder på att säljaren inte kommer att fullgöra köpet utan påminnelse eller uppmaning. Typiskt sett avses i föreliggande stadgande en längre tid än i 15 5, som gäller den tid inom vilken köparen måste lämna meddelande om hävning i det fallet att varan har avlämnats men detta har skett för sent.
Rätt att häva köpet 13 &
Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom.
Ilar köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.
llar köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.
Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
(Jfr 17 å i utredningens förslag)
I konsumenttjänstlagen finns bestämmelser om hävning på grund av dröjsmål i 29 5.
Första stycket
Enligt första stycket får köparen häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom. Som framgår av bestämmelsens formu- lering skall bedömningen av om dröjsmålet är väsentligt göras ur köparens synvinkel. Det skall alltså beaktas vilka olägenheter m.m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde köparen med hänsyn till dennes förhållan-
' den.
Något krav på att säljaren skall ha insett eller bort inse att dröjsmålet var av väsentlig betydelse för köparen ställs inte upp. I händelse av tvist mellan parterna får emellertid bevisbördan för dröjsmålets väsentlighet anses ligga på köparen. Detta innebär att denne åtminstone vid ett kortvarigt dröjsmål måste visa på någon särskild omständighet som gör att dröjsmålet trots sin kortvarighet var av väsentlig betydelse för honom. Situationen kan självfallet ibland vara sådan att även ett mycket kortvarigt dröjsmål är väsentligt. Om köpet exempelvis avser färdiglagad mat som skall levereras till en måltid, kan redan någon timmes försening vara ytterst besvärande för köparen.
Det bör tilläggas att säljaren i allmänhet har möjlighet att genom frågor till köparen klarlägga vilken vikt denne fäster vid att ett dröjsmål inte inträffar. En vanlig situation torde vidare vara att köparen när ett dröjsmål har inträffat kräver att varan skall avlämnas. Detta regleras i andra och tredje styckena.
Andra stycket
Köparen får häva köpet när han har förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande som inte är oskäligt kort men avlämnan- de inte sker inom tilläggstiden.
Denna regel innebär att hävningsförfarandet delas upp i två etapper. I den första utsätter köparen en frist, i den andra häver han på grund av att fristen har gått ut utan att avlämnande har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan får köparen normalt inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål så länge tilläggstiden löper.
I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det betyder att det skall stå klart vilken dag som fristen utgår. Om köparen uppmanar säljaren att fullgöra köpet "snart" eller "nästa vecka", är tidsangivelsen alltför vag för att kunna betraktas som en bestämd tilläggstid. Detta betyder dock inte att ett sådant meddelande skulle sakna betydelse. Det kan få den verkan som följer av tredje stycket.
Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad detta närmare innebär måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter av betydelse för den bedömningen är bl.a. vilket slags vara det är fråga om samt köparens behov av varan. Om varan t.ex. är utsatt för snabba prisförändringar, kan tilläggstiden vara mycket kort. Vid andra varor kan tiden böra vara längre. Bedömningen av om tiden är oskäligt kort kan däremot inte utgå från att säljaren skall ha rådrum efter det att han mottagit köparens krav för att vidta åtgärder för leverans och genomföra denna inom tilläggstiden. Liksom vid bedömningen enligt första stycket skall man nämligen utgå från köparens situation, inte från säljarens.
Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som köparen har
satt ut är oskäligt kort ifall säljaren gör gällande detta. Utgångspunkten är att köparen har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om varan inte dessförinnan har avlämnats. Om säljaren anser att den tilläggstid som köparen har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på säljaren att meddela köparen detta. Gör han inte det äger köparen i princip häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Om köparen efter ett meddelande av säljaren att denne anser att den förelagda tiden är för kort inte vill förlänga tiden, och varan inte avlämnats inom den förelagda tiden, blir köparens hävningsrätt beroende av om han kan motivera att tilläggstiden inte varit oskäligt kort eller att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.
Att köparen har förelagt säljaren en tilläggstid innebär inte att han är tvungen att häva köpet om varan inte.avlämnas under tilläggstiden. Köparen kan t.ex. kräva fullgörelse i stället om han är berättigad till det.
Som ovan har anförts är utgångspunkten att köparen inte får häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket så länge tilläggstiden löper. Om emellertid säljaren under tilläggstiden meddelar köparen att han inte kommer att fullgöra köpet, finns det inte anledning att tvinga köparen att vänta med hävning tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om säljarens meddelande är föranlett av att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Köparen får då häva köpet innan tilläggstiden har löpt ut, förutsatt givetvis att han kan visa att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.
Tredje stycket
Har köparen krävt att säljaren skall fullgöra köpet utan att sätta ut någon bestämd tid inom vilken leverans skall ske, har han enligt förevarande bestämmelse rätt att häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes. I likhet med vad som gäller vid tilläggstidsförfarandet enligt andra stycket krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet.
Vad som utgör en skälig tid får bedömas med hänsyn till omständighet- erna i det enskilda fallet. Till frågan om vilka omständigheter som kan vara av betydelse för den bedömningen kan hänvisas till vad som har anförts i anslutning till bestämmelsen i andra stycket. Typiskt sett är tidsfristen enligt tredje stycket längre än den enligt andra stycket.
Bestämmelsen i tredje stycket innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket andra meningen om att köparen normalt inte får häva köpet medan tilläggstiden löper. Enbart det förhållandet att köparen har krävt att säljaren skall fullgöra sin prestation enligt avtalet innebär således inte att köparen under tid som avses i tredje stycket skulle vara förhindrad att utöva sin hävningsrätt enligt första stycket.
Fjärde stycket
Fjärde stycket innehåller regler som begränsar köparens möjligheter att häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, när köpet avser en vara som
Prop. 1989/90: 89
135
skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. Om säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
När varan skall tillverkas särskilt enligt köparens specifikationer eller skaffas särskilt på köparens begäran för att tillgodose hans särskilda behov, innebär detta ofta att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor sälja varan till någon annan än just denne konsument. Å andra sidan har köparen i sådana fall inte lika stort behov av att kunna häva köpet på grund av säljarens dröjsmål eftersom han i regel inte snabbt kan få tag på någon motsvarande vara på annat håll. Med hänsyn till säljarens intressen är det därför rimligt att ställa högre krav på dröjsmålets betydelse för köparen än vad de allmänna hävningsförutsättningarna i första stycket innebär.
Med uttrycket "vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål" avses exempelvis en båt som skall tillverkas speciellt för köparens räkning eller en växt av ovanligt slag som skall importeras från utlandet. Att en vara skall särskilt tillverkas förutsätter att den är "unik" i den meningen att den i ett eller flera avseenden avviker från standardvaror av motsvarande kategori (om sådana finns), liksom att varans speciella beskaffenhet rör dess konstruk- tion eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten att köparen har beställt en vara i ett visst utförande som ingår i säljarens sortiment men som inte tillhandahålls annat än på särskild beställning, bör således i regel inte föranleda att föreliggande bestämmelse blir tillämplig. Inte heller den omständigheten att en standardvara skall färdigställas efter köparens beställning bör tillmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte exempelvis köp av en heltäckande matta som skall tillskäras efter köparens önskemål omfattas av de strängare hävningsförutsättningar som förevarande bestämmelse ställer upp.
Bestämmelsen förutsätter att säljaren inte utan väsentlig förlust skall kunna tillgodogöra sig varan på annat sätt. Förutsättningen kan inte anses uppfylld om säljaren varken har lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid en hävning. Situationen kan vara den att säljaren ännu inte har påbörjat tillverkningen av varan eller, om varan skall skaffas särskilt för köparen, ännu inte har ingått ett bindande avtal om leverans med tredje man. Förutsättningen är inte heller uppfylld enbart därför att säljaren nödgas avbryta ett pågående arbete med påföljd att nedlagda kostnader blir onyttiga eller därför att han saknar möjlighet att avyttra en färdigtillverkad vara för det avtalade priset. Endast om säljaren skulle komma att lida en väsentlig förlust, exempelvis genom att han måste sälja varan till "skrotpris", äger han göra gällande den inskränkning i hävnings- rätten som föreliggande bestämmelse innehåller.
Begränsningen i hävningsrätten innebär att köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsent-
Prop. 1989/90: 89
ligen förfelat genom dröjsmålet. Om köparen har beställt en vara för att användas vid ett speciellt tillfälle, exempelvis vid ett bröllop, och den uteblivna leveransen medför att varan blir utan nytta för honom äger köparen således häva köpet.
Frågan huruvida syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet skall bedömas utifrån köparens synpunkt. Hänsyn skall dock inte tas till ett mera speciellt syfte med köpet, som inte varit synbart för säljaren. Köparen har alltså inte rätt att häva köpet, om säljaren varken insett eller bort inse ett speciellt syfte med köpet.
Rätt till skadestånd 14 &
Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
(Jfr 26 å i utredningens förslag)
Paragrafen gäller säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål. Den reglerar förutsättningarna för skyldigheten att betala skadestånd. Paragrafen bygger på att säljaren har ålagts ett s.k. kontrollansvar (se den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1). Regler om skadeståndets omfattning finns i 32 5. Till skillnad från vad som gäller enligt'förslaget till ny allmän köplag'(se prop. 1988/89:76 s. 46 ff och 116) omfattar kontrollansvaret alla slags skador, alltså inte bara - som enligt köplagsförslaget - direkta
skador. I konsumenttjänstlagen finns regler om skadestånd på grund av dröjsmål i 31 5.
Första stycket
Huvudregeln är att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål. För att säljaren skall undgå skadestånds- skyldighet krävs enligt första stycket att fyra förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder för avtalsenlig uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.
För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Säljaren har bevisbördan för att så är fallet.
Den _första förutsättningen innebär alltså att dröjsmålet beror på omständigheter som utgör hinder för fullgörelse i rätt tid. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med. Däremot krävs det inte att det föreligger en s.k. objektiv omöjlighet, dvs. att fullgörelse i rätt tid är utesluten inte bara för säljaren utan också för varje annan person. Inte heller är det en helt nödvändig förutsättning att fullgörelsen är absolut omöjlig för säljaren. Det kan ' föreligga sådana extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt måste anses utgöra hinder. De övriga förutsättningarna för skadeståndsskyldighet vilka behandlas nedan innebär å andra sidan att endast vissa typer av hinder med framgång kan åberopas för att undgå skadeståndsskyldighet.
Ett hinder för fullgörande kan ha olika orsaker. En naturkatastrof kan t.ex. medföra hinder för transporter eller förorsaka elavbrott som leder till produktionsstopp. En olyckshändelse, såsom en eldsvåda _eller explosion, eller en strejk kan likaså hindra säljarens verksamhet. Även en åtgärd av en myndighet kan utgöra hinder för fullgörelsen, t.ex. om det är fråga om export- eller importförbud som gäller ifrågavarande varor eller en råvara som behövs för att tillverka den beställda varan. Händelser av nu nämnt slag utgör dock inte i och för sig befrielsegrunder. De kan-befria säljaren från skadeståndsskyldighet endast under förutsätt- ning att de faktiskt hindrar säljaren att fullgöra köpet. En strejk eller en eldsvåda kan t.ex. beröra endast en delav säljarens tillverkningsprocess eller övriga verksamhet och drabba fullgörelsen av olika köp på olika sätt beroende på hur stort lager av färdiga produkter som finns hos säljaren osv. På motsvarande sätt utgör t.ex. ett importförbud hinder för avtalets fullgörande endast ifall en vara av ifrågavarande slag inte kan erhållas på den inhemska marknaden.
Säljaren kan i regel inte med framgång åberopa omständigheter av ekonomisk natur. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Inte ens det förhållandet att säljaren enligt 12 & antas bli fri från skyldigheten att fullgöra köpet på grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köparen har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldigheten. Å andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I många fall är det inte fråga om att avtalets fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnaderna för att övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid ett köp av ifrågavarande slag.
Det avgörande är därför inte så mycket själva orsaken till att säljaren inte kan fullgöra avtalet i tid - förutsatt att orsaken är sådan att den uppfyller de övriga kriterier vilka anges i bestämmelsen - som de inträffade omständigheternas inverkan på säljarens rent faktiska möjlig- heter att fullgöra köpet.
När det är fråga om dröjsmål får tidsfaktorn stor betydelse även för frågan om vad som kan utgöra hinder för rättidig fullgörelse av avtalet. Tidsaspekten innebär att inverkan av händelser som drabbar säljarens förberedelser för fullgörelsen i många fall beror på i vilket skede händelsen inträffar. Om köpet avser en standardvara och det exemplar eller parti som säljaren avsänt till köparen förstörs genom en olycks- händelse som inträffar under varans transport till platsen för avlämnandet, kan detta innebära att säljaren inte har möjlighet att i tid få fram en ny vara för att ersätta det förstörda exemplaret eller partiet. Olycksfallet utgör då ett hinder för fullgörelsen under den tid som är nödvändig för att få fram en ny leverans. En olyckshändelse som inträffar i etttidigare skede och förstör det exemplar som säljaren tänkt avlämna till köparen utgör däremot inte något hinder för rättidig fullgörelse, om säljaren har flera exemplar av samma vara i lager eller i övrigt har möjlighet att i tid skaffa fram en ny vara för leverans till köparen. Men om säljaren inte har tillgång till ytterligare exemplar av varan föreligger det ett hinder.
Vad som kan utgöra prestationshinder beror även på avtalets innehåll. Om köpet avser en vara som skall levereras från ett visst parti och hela partiet förstörs genom en olyckshändelse, föreligger det ett hinder för att fullgöra köpet. Det kan exempelvis röra sig om köp av en viss mängd potatis från säljarens egen skörd. Om köpet däremot avser en viss mängd varor av bestämd art, t.ex. förstklassig potatis, utan att säljarens åtagande enligt avtalet begränsats till en viss leveranskälla, utgör förstörelsen av det parti från vilket säljaren tänkt fullgöra köpet inte något hinder för fullgörelsen, så länge en avtalsenlig vara kan erhållas från annat håll. På motsvarande sätt föreligger det ett hinder för varans avlämnande, om köpet avser ett individuellt föremål med unika egenskaper och detta förstörs före avlämnandet. Däremot föreligger det inte något hinder ifall köpet avser en massproducerad standardvara som säljaren har tillgång till i flera exemplar och det exemplar som säljaren har tänkt avlämna till köparen förstörs innan avlämnandet skett.
Ju mera begränsat och specificerat säljarens åtagande är, desto större är risken för att någon oberäknelig händelse får den effekten att fullgörelsen inte kan ske, eftersom de kvarstående möjligheterna till fullgörelsen då är mera begränsade. Ju mera öppet och vidsträckt säljarens leveransåtagande är, desto flera alternativa möjligheter till fullgörelse finns det och desto mera omfattande händelser måste inträffa, innan ett hinder för fullgörelsen kan anses föreligga.
Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att dröjsmålet beror på ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll. Detta innebär att omständigheter som kan hänföras till säljarens egen kontroll- sfär alltid medför skadeståndsansvar för honom, även om sådana omständigheter kan utgöra ett hinder mot att avtalet fullgörs i rätt tid.
Den bedömning som krävs för att avgöra huruvida ett prestationshinder ligger utanför säljarens kontroll skiljer sig från en culpabedömning bl.a. genom att skadeståndsskyldighet alltid inträder när orsaken till hindret
kan hänföras till säljarens kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kontrollerbara för säljaren. Däremot är det utan betydelse huruvida säljarens handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt.
Innanför säljarens kontrollsfär ligger typiskt sett omständigheter som kan hänföras till säljarens anställda. Situationer där det föreligger en arbetskonflikt kan dock utgöra ett undantag. Om en konflikt ianslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till en strejk och detta medför ett prestationshinder för säljaren, är det fråga om arbetstagarnas självständiga handlande som i allmänhet inte kan anses ligga inom ramen för säljarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan ifall det är fråga om en strejk som utlösts t.ex. på grund av att säljaren klart brutit mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall får det anses röra sig om ett förhållande som säljaren i princip har kontroll över.
Säljaren svarar också för utomstående medhjälpare i den mån deras handlande och konsekvenserna av detta kan anses vara i-princip kontrol- lerbart för säljaren (se även andra stycket).
Förhållanden som direkt eller indirekt kan hänföras till säljarens egna åtgärder eller hans eget handlande ligger inom hans kontrollsfär. I denna ingår alltså omständigheter som kan kontrolleras eller påverkas genom planeringen, organisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten. Säljaren är därför alltid ansvarig när orsakerna till avtalsbrottet har samband med det sätt på vilket hans verksamhet drivs. Ansvaret omfattar således avtalsbrott som är att hänföra till företagets interna förhållanden, oberoende av vad avtalsbrottet konkret beror på. Orsaken kan t.ex. ligga i bristande omsorg eller planering i fråga om fullgörelsen av det enskilda avtalet eller mera allmänt i företagets organisation, administration, resurser eller effektivitet. Att säljaren är ansvarig för det sätt på vilket verksamheten drivs innebär också att han är ansvarig för det sätt på vilket han väljer att göra de dispositioner med utomstående som behövs för att driva verksamheten.
Som en befrielsegrund kan säljaren inte åberopa ett prestationshinder som beror på att hans beräkningar av produktionskapaciteten slår fel eller att det förekommer tekniska störningar i tillverkningsmaskineriet som gör att produktionen minskar. Också rena olyckshändelser, t.ex. en brand, omfattas av ansvaret om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför säljarens kontrollsfär. Situationen kan däremot bli en annan om en pyroman har varit framme.
Att det uppstårråvarubrist och produktionen därför inte kan hållas på en tillräckligt hög nivå kan inte åberopas som en befrielsegrund, 'om bristen på råvaror beror t.ex. på att säljaren har gjort sig för beroende av en bestämd råvaruleverantör. Säljaren kan inte heller bli befriad från skadeståndsansvar, om det visar sig att de leveranser som han har beställt från tidigare distributionsled inte räcker till för att fullgöra alla de avtal
som han har ingått eller om den som skall utföra service och reparationer på säljarens produktionsanläggning bryter sitt åtagande med följd att anläggningen inte fungerar. Produktionsstörningar som beror på utifrån kommande orsaker, t.ex. en översvämning som stoppar transporterna av råvaror eller ett allmänt importförbud för ett visst ämne som gör att köpet inte kan genomföras, kan däremot utgöra en befrielsegrund eftersom det då är fråga om ett förhållande som ligger'utanför säljarens kontrollsfär.
Inom säljarens kontrollsfär hör hans egna ekonomiska förhållanden. Om säljaren råkar i dröjsmål därför att han inte kan finansiera de leveranser från tredje man vilka behövs för att han skall kunna fullgöra köpet, kan säljaren inte undgå skadeståndsansvar. Om säljarens förberedelser för fullgörelse däremot hindras till följd av en strejk bland bankpersonal som medför avbrott i betalnings- och finansieringsrörelsen, kan detta utgöra en befrielsegrund, eftersom orsaken till hindret ligger utanför säljarens . kontroll.
Den tredje förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att hindret är sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpslutet. Om en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av köpet kunde förutses redan då avtalet ingicks, kan en sådan händelse inte åberopas som grund för befrielse från skadeståndsskyldighet. Förutsebara prestationssvårigheter bör, också om de ligger utanför säljarens kontroll, beaktas vid avtalets utformning, exempelvis genom att säljaren förbehåller sig en längre leveranstid som ger möjlighet att undgå konsekvenserna av ett temporärt hinder som väntas inträffa före tiden för avlämnandet.
Vilka händelser som bör tas i beräkning redan vid köpslutet är givetvis i hög grad beroende av de föreliggande omständigheterna. Det kan finnas risker som är ofta förekommande och typiska för den aktuella verksam- heten så att säljaren regelmässigt bör räkna med dem, medan mera ovanliga och avlägsna händelser bör beaktas endast om det kan anses föreligga en aktuell risk för att en sådan händelse kommer att inträffa och medföra prestationshinder. Som exempel på en typisk risk vilken säljaren bör beakta kan nämnas den situationen att möjligheterna att fullgöra ett avtal av ett visst slag är beroende av väderleksförhållandena. Säljaren bör då räkna med förekomsten av olämpligt väder och beakta detta vid avtalets utformning, t.ex. genom att förbehålla sig en tillräckligt lång leveranstid som lämnar skäligt utrymme även för väderlekshinder. Exceptionellt dåliga väderleksförhållanden kan däremot tänkas utgöra ett hinder som säljaren inte skäligen kan förväntas räkna med och som således kan medföra befrielse från skadeståndsansvar.
I lagtexten hänvisas till ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet. Det kan emellertid hända att ett prestationshinder -. som inte kunde förutses vid den tidpunkt då avtalet ingicks - kunde förutses senare men före tidpunkten för avlämnandet. Också då måste säljaren inrätta sig efter vad som kan antas hända. Detta
krav ingår i den fjärde förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyl- Prop. 1989/90: 89 dighet. 14 &
Dennajärde förutsättning är att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Ett prestationshinder kan undgås genom att säljaren på förhand vidtar åtgärder för att awärja den händelse som kan utgöra ett hinder eller för att undvika dess följder eller genom att säljaren efter det att en sådan händelse redan har inträffat försöker undanröja händelsens följder. I lagtexten omnämns endast hindrets följder, men säljaren blir självfallet inte befriad från skadeståndsskyldighet om han kunde ha undanröjt själva den omständighet som utgör orsaken till avtalsbrottet. Detta följer redan av att det skall föreligga ett hinder utanför säljarens kontroll.
Säljarens möjligheter att undvika följderna av ett hinder kan ligga i att han bygger upp ett lager som är tillräckligt stort för att möta tillfälliga leveransproblem. Efter det att ett hinder har uppkommit kan följderna av det övervinnas genom att säljaren utnyttjar sådana alternativa möjligheter som kan finnas för att uppfylla åtagandet enligt avtalet. Om varan t.ex. inte kan transporteras till den ort där avlämnandet skall ske på det sätt som säljaren tänkt sig, måste han om möjligt utnyttja andra transport- medel eller transportvägar.
Som tidigare har framhållits är det i regel utan betydelse att fullgörelsen till följd av omständigheter som inträffat efter köpslutet blir mera kostsam för säljaren än beräknat. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten att försöka undvika eller övervinna följderna av ett hinder. En sådan skyldighet åligger säljaren trots att den ofta medför ökade kostnader. Som också påpekats tidigare kan ett hinder emellertid ibland anses föreligga även om avtalets fullgörelse inte har blivit direkt omöjlig men dock så extraordinärt betungande att det objektivt sett är orimligt att kräva en sådan insats som skulle vara nödvändig för att fullgöra köpet. Lika litet förutsätts det att det måste vara direkt omöjligt att undvika eller övervinna hindrets inverkan på avtalets fullgörelse.-Vad som krävs är att säljaren inte skäligen kan undvika eller övervinna hindrets följder.
Ett prestationshinder som har inträffat först efter det att säljaren av någon annan orsak redan har råkat i dröjsmål medför inte befrielse från skadeståndsskyldighet, såvida hindret inte hade inverkat på avtalets fullgörelse ifall fullgörelse från början skett i rätt tid.
Sådana omständigheter som hindrar avtalets fullgörelse har ofta endast en temporär inverkan på säljarens möjligheter att fullgöra köpet. Säljaren befrias från skadeståndsskyldighet endast under den tid som hindret består. Om situationen utvecklas så att förutsättningarna för ansvarsbefri- else inte längre är för handen, är säljaren befriad från skadeståndsskyldig- het endast i fråga om en sådan förlust som har uppkommit för köparen under den tid då förutsättningar för befrielse förelåg.
Av framställningen ovan framgår att de fyra förutsättningar som ställs upp i första stycket inte är fristående från varandra. Tvärtom finns det ett' nära samband mellan dem. I större eller mindre utsträckning griper de in
i och täcker varandra. Detta gäller inte minst bedömningen av om det föreligger ett hinder och om följderna av detta hade kunnat undvikas eller övervinnas. Men det är inte bara mellan förutsättningarna i första stycket som det finns ett samband. Även gränsdragningen mellan första och andra styckena är i viss mån flytande. Detta har antytts i det föregående och kommer att ytterligare beröras nedan.
Andra stycket
Andra stycket gäller säljarens ansvar för dröjsmål som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Beror dröjsmålet på en sådan tredje man undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadeståndsskyldighet enligt principerna i första stycket. Detta förutsätter med andra ord att det för tredje mannens del föreligger ett hinder som avses i första stycket och att detta i sin tur enligt första stycket utgör ett ansvarbefriande hinder för säljaren.
Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skadestånds- ansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen blir, som nämnts, tillämplig för det första när avtalsbrottet beror på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet. Detta avser fall där tredje mannens insats hänför sig till fullgörelsen av det enskilda köpeavtalet, t.ex. genom att tredje mannen har fått i uppdrag av säljaren att tillverka en viss komponent till en maskin som köparen har beställt eller genom att han har anlitats för att installera varan hos köparen eller för att transportera den till den plats där avlämnandet enligt avtalet skall ske. .
Syftet med regleringen i andra stycket är att säkerställa att säljaren inte . kan undgå skadeståndsansvar enbart genom att helt eller delvis överföra avtalets fullgörande på en tredje man. I många fall leder redan första stycket till ett sådant resultat. Organiseringen och övervakningen av avtalets fullgörelse ligger inom säljarens kontroll. Säljaren svarar också för att de utomstående medhjälpare som han har anlitat för att fullgöra avtalet har valts med omsorg och att deras prestationer vederbörligen övervakas.
I vissa fall leder emellertid reglerna i första stycket inte till det resultatet. Det är i sådana fall som reglerna i andra stycket får betydelse. Antag att säljaren på ett försvarligt sätt har anlitat ett specialistföretag för framställning av en viss komponent till en maskin som han har åtagit sig att tillverka för köparen och det visar sig att den komponent som tredje man har levererat på grund av dennes misstag har gjorts enligt en oriktig specifikation. Antag vidare att detta upptäcks så sent att en riktig ' komponent inte längre kan erhållas i tid varför varans avlämnande försenas. Det är då tänkbart att en tillämpning av första stycket skulle leda till att det för säljaren förelåg ett ansvarsbefriande hinder i fråga om
den tid som det tar att göra en ny komponent och därefter slutföra Prop. 1989/90:89 tillverkningen av maskinen. Om säljaren däremot själv hade tillverkat 145 komponenten leder ett dröjsmål med leveransen till följd av motsvarande misstag inte till befrielse från skadeståndsskyldighet.
Regleringen i andra stycket innebär att säljaren kan undgå skadestånds- skyldighet endast om ett hinder som avses i första stycket föreligger såväl för tredje man som för säljaren. I det nyss beskrivna fallet blir säljaren således inte befriad från skadeståndsskyldighet gentemot köparen, eftersom tredje mannens avtalsbrott inte beror på ett hinder som uppfyller förutsättningarna enligt första stycket. Även om det skulle föreligga ett sådant hinder för tredje man blir säljaren å andra sidan inte befriad från skadeståndsskyldighet gentemot köparen ifall tredje mannens avtalsbrott inte utgör ett sådant hinder för säljaren som förutsätts i första stycket. Detta kan t.ex. vara fallet om tredje mannens avtalsbrott har inträffat i ett så tidigt skede att säljaren skäligen kan eliminera dess inverkan på möjligheterna att fullgöra köpet i tid. Om motsvarande prestation kan utföras av någon annan eller av säljaren själv, kan säljaren bli befriad från skadeståndsskyldighet endast beträffande den försening som eventuellt inte kan undvikas ens vid utnyttjandet av sådana alter- nativa fullgörelsemöjligheter.
Det talas i lagtexten om någon som säljaren har anlitat. Om säljaren i avtalet har anvisats att vända sig till en bestämd tredje man för att fullgöra avtalet, får frågan om den utomstående kan anses ha anlitats av säljaren avgöras med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna i övrigt. Om det är fråga om en tredje man som säljaren regelmässigt anlitar eller som har utsetts med hänsyn till säljarens intressen, torde i regel andra stycket få anses tillämpligt. Om i stället en bestämd tredje man har anvisats av köparen i hans intresse, bör detta i allmänhet medföra att andra stycket inte tillämpas i fråga om avtalsbrott av en sådan tredje man. Då kan "det nämligen inte anses vara fråga om en tredje man som säljaren har anlitat. Den omständigheten att säljaren rent faktiskt, t.ex. på grund av den rådande marknadsstrukturen, saknar möjlighet att välja mellan flera tredje män, medför däremot inte att andra stycket inte skall tillämpas.
Bestämmelsen i andra stycket gäller även det fallet att dröjsmålet beror på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled. Med leverantör avses den från vilken säljaren anskaffar varan eller, om säljaren själv tillverkar eller framställer varan, den från vilken han anskaffar råvaror, halvfabrikat eller komponenter för sin produktion. Den som levererar t.ex. elektricitet till säljarens anläggningar betraktas däremot inte som leverantör i föreliggande sammanhang. Begreppet leverantör syftar på säljarens avtalspart, dvs. det första bakomliggande ledet, medan uttrycket "någon annan i tidigare säljled" avser t.ex. varans tillverkare eller importör, när säljaren är en detaljist som anskaffar varan från grossist eller ett annat bakomliggande led.
På motsvarande sätt som i fråga om en tredje man som säljaren har anlitat för att fullgöra avtalet kan det följa redan av första stycket att säljaren inte kan undgå skadeståndsansvar på grund av ett avtalsbrott som beror på hans leverantör. Eftersom valet av leverantör, på samma sätt som organiseringen av avtalets fullgörelse iövrigt, ligger inom säljarens kontroll svarar säljaren enligt första stycket om han redan från början borde ha räknat med att den valda leverantörens resurser är otillräckliga för att fullgöra ett åtagande av den storleksordning som detär fråga om eller om konsekvenserna av ett avtalsbrott från leverantörens sida kan övervinnas genom att säljaren vänder sig till en annan leverantör.
Regleringen i andra stycket innebär att säljaren även utanför området för första stycket kan ådra sig ett skadeståndsansvar för dröjsmål som beror på hans leverantör eller på någon annan i tidigare säljled. Säljaren undgår ansvar endast om de förutsättningar som anges i första stycket är uppfyllda både för säljarens egen och för tredje mannens det. Om en leverantör bryter sitt avtal med säljaren på grund av att affären har blivit olönsam för honom och detta sker i ett så sent skede samt i övrigt under sådana omständigheter att leverantörens avtalsbrott utgör ett sådant hinder för säljaren som avses i första stycket, blir alltså säljaren ändå skadeståndsskyldig mot köparen eftersom orsaken till leverantörens avtalsbrott inte är ett sådant hinder som avses i första stycket. Säljaren får då täcka sin förlust genom att själv rikta ett skadeståndskrav mot leverantören. Om leverantörens avtalsbrott däremot beror på en branschomfattande strejk som har stoppat produktionen hos leverantören och detta utgör ett hinder som säljaren saknar möjlighet att övervinna inom den tid som återstår, blir säljaren befriad från skadeståndsskyldighet för den tid som krävs för att få fram en ny vara.
Om orsaken till säljarens dröjsmål är att hänföra till någon annan i tidigare säljled, t.ex. om säljarens dröjsmål beror på importörens dröjsmål, vilket i sin tur beror på tillverkarens dröjsmål, och omständigheterna är sådana att detta utgör ett sådant hinder som avses i första stycket såväl för säljaren som för importören, blir säljaren fri från skadeståndsskyldig- het endast om även tillverkarens avtalsbrott berodde på ett motsvarande hinder. I annat fall får säljaren kompensera sin crsättningsskyldighet gentemot köparen genom skadeståndskrav mot importören som i sin tur får rikta skadeståndkrav mot tillverkaren.
Å andra sidan innebär den föreliggande bestämmelsen att säljaren under de förutsättningar som anges i andra stycket får åberopa ett hinder som beror på hinder i tidigare led, även om säljaren i och för sig har haft möjlighet att välja mellan flera leverantörer. Hans ansvar för valet av leverantör är således inte absolut. Om köpet avser en vara som kan erhållas från flera olika håll på marknaden och säljaren på ett försvarligt sätt har placerat sin beställning hos en av de tänkbara leverantörerna, kan ett hinder som drabbar denne leverantör ibland medföra ett temporärt hinder även för säljaren. Detta kan vara fallet om leverantörens hinder inträffar i ett så sent skede att säljaren inte i tid hinner kompensera den
Prop. 1989/90: 89
145
uteblivna leveransen genom att vända sig till någon av de övriga leverantörerna. Som exempel kan nämnas att säljarens leverantör skall avlämna ett parti färskvaror hos säljaren dagen innan köparen enligt avtalet skall avhämta sin andel av varan hos säljaren och hela partiet förstörs i en olycka som drabbar leverantörens lastbil under transporten till säljaren. Om säljaren inte i tid kan få fram en ny motsvarande leverans, kan han beträffande den försening som då är oundviklig åberopa befrielsegrunderna enligt andra stycket, trots att han i utgångsläget i och för sig hade möjlighet att välja sin leverantör.
Meddelande om hävning och skadestånd 15 5
Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han dessutom vill kräva skadestånd.
Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i l 5 andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.
(Jfr 18 å i utredningens förslag)
I konsumenttjänstlagen finns en liknande bestämmelse i 26 å. _ Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga i de fall då varan har avlämnats för sent. Så länge varan inte har avlämnats kan köparen således förhålla sig passiv utan att förlora rätten till hävning eller skadestånd. En s.k. neutral reklamation krävs således inte i samband med dröjsmål såsom fallet är vid fel (jfr 23 å).
Reklamationsfristen löper inte från själva avlämnandet utan från den tidpunkt då köparen fick kännedom om avlämnandet. Hur köparen har fått veta detta är utan betydelse.
När det gäller frågan om reklamation har skett inom "skälig tid" kan i huvudsak hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 23 &.
Om köparen vill både häva köpet och begära skadestånd behöver han inte lämna ett särskilt meddelande om kravet på skadestånd. Om köparen har hävt köpet kan han således senare återkomma med ett skadestånds- krav även om han inte har nämnt något om ett sådant krav i samband med hävningsförklaringen. Det framstår i dessa fall som onödigt att fordra ett särskilt meddelande om skadeståndskrav, eftersom säljaren efter det att han har fått meddelande om hävning i allmänhet har'anledning att även räkna med krav på skadestånd.
Köparen kan reklamera även hos en näringsidkare som har förmedlat ett köp från en privatperson. Om köparen har reklamerat hos antingen säljaren eller förmedlaren har han bevarat sin rätt mot dem båda.
Fel på varan
Vad som avses med fel 16 51
Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel.
Om inte annat följer av avtalet, skall varan
1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.
Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.
(Jfr 9 5 i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om varans egenskaper och den utgör därför utgångspunkten för bedömningen av om en vara skall anses vara felaktig. Påföljderna vid fel på varan behandlas i 22 - 31 55.
Första stycket
Utgångspunkten för felbedömningen är i första hand vad parterna i köpeavtalet har kommit överens om beträffande en varas egenskaper och skick. En vara skall således anses felaktig när den avviker från vad parterna har avtalat, även om den objektivt sett i alla avseenden är av god kvalitet. Har varan t. ex. en färg som inte stämmer överens med vad köparen har beställt, är den omständigheten tillräcklig för att fel skall anses föreligga.
Att varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet innebär inte bara att den skall motsvara vad parterna uttryckligen har kommit överens om. Uttryckssättet är avsett att klargöra att hänsyn också skall tas till vad som får anses underförstått mellan parterna. Även om de inte uttryckligen har specificerat hur varan skall vara beskaffad, kan det nämligen ofta framgå av omständigheterna vid köpet vad som bör anses vara avtalat om varans egenskaper. Såvida inte annat framgår kan det ofta följa redan av avtalet bl. a. att varan skall ha sådana egenskaper att den kan användas för sitt normala ändamål och att den skall ha en normal hållbarhet. Även om det inte närmare har berörts vid köpet, skall
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
det därför utan vidare kunna förutsättas att ett regnplagg står emot vatten, att en klocka visar rätt tid och att en resväska kan hanteras fullpackad utan att handtaget lossnar. Hur stora krav som skall kunna ställas på en varas egenskaper, exempelvis när det gäller hållbarheten, får i viss mån vara beroende av andra faktorer. Priset är i allmänhet vägledande vid bedömningen av vilken kvalitet som är förutsatt, men även andra omständigheter - t. ex. den beteckning under vilken varan har bjudits ut - kan belysa detta. Vidare får det vid köp av en ny vara som regel anses förutsatt att varan skall vara fri från yttre skador, oavsett om dessa har någon betydelse för varans användbarhet eller ej. Om inga uttryckliga förbehåll har gjorts i sådana fall får därför exempelvis en möbel inte vara repad och kläder inte vara fläckade.
Parterna har avtalsfrihet när det gäller varans beskaffenhet. Förevarande bestämmelse innebär att den som vill köpa en vara av låg kvalitet till ett billigt pris inte därefter kan hävda att varan är felaktig därför att varan hade denna låga kvalitet. Avtalsfriheten i sådant hänseende begränsas endast på det sättet att säljaren - oavsett vad som har avtalats - ansvarar för fel i varan när den har sålts i strid mot vissa försäljningsförbud, i huvudsak sådana som avser varor som medför en risk för skada på person eller egendom. Regler härom finns i 18 5.
I andra meningen föreskrivs att varan skall vara åtföljd av de anvis- ningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel. Med montering avses i detta sammanhang endast sådan hopsättning av själva varan som konsumenten själv skall svara för när varan har sålts i omonterat skick. Skrymmande varor, såsom möbler, säljs ofta omonteradc under den förutsättningen att konsumenten själv skall svara för den slutliga sammansättningen innan varan kan användas för sitt ändamål. När det däremot gäller installation eller inmontering av den köpta varan, exempelvis montering av en reservdel i en bil, är det inte fråga om montering i den mening som avses med denna bestämmelse. Upplysningar om hur en reservdel skall monteras skall i detta sammanhang ses som anvisningar för varans (reservdelens) användning.
Skyldigheten att lämna anvisningar om en varas användning och skötsel tar sikte på bruksanvisning och skötselråd för den aktuella varan men omfattar inte andra mera allmänna anvisningar om hur man använder varor av det aktuella slaget. Den som exempelvis säljer en hobbysvarv skall lämna en till den speciella svarven anpassad bruksanvisning, men han behöver naturligtvis inte i övrigt lämna några allmänna upplysningar om hur man svarvar. '
De anvisningar som bestämmelsen gäller tar sikte på varans normala användning inom det eller de områden för vilka den är avsedd. Anvis- ningarna behöver inte ge besked om hur varan skall hanteras under säregna och ovanliga förhållanden. Upplysningar om gränserna för en varasanvändningsområde omfattasinte av säljarens skyldighetatt lämna anvisningar enligt denna bestämmelse. Den typen av uppgifter, såsom att ett klädesplagg inte tål fuktig väderlek eller att en tv-apparat inte är
utrustad för stereoåtergivning, kan säljaren dock bli tvungen att lämna för att undgå felansvar enligt reglerna i tredje stycket av förevarande paragraf.
Bestämmelsen i andra meningen av förevarande stycke torde i de flesta fall komma att avse relativt enkla upplysningar om montering, användning och skötsel av en vara, såsom anvisningar om hur en möbel skall monteras, hur ett klädesplagg skall tvättas och liknande. När det gäller produkter av mera komplicerad natur, såsom hushållsmaskiner, kan det dock vara erforderligt att lämna mer omfattande anvisningar rörande maskinens installation, funktion och skötsel.
Säljarens skyldighet att lämna anvisningar skall naturligtvis inte tolkas så vidsträckt att den omfattar även självklara förhållanden. Att varan skall åtföljas av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, och skötsel innebär i princip att det är den enskilde köparens behöv av anvisningarna som skall vara avgörande. När det gäller standardvaror kan en säljare dock i många fall ha rätt att utan efterforskning av den enskilde köparens individuella förutsättningar utgå från att köparen har för konsumenter i allmänhet normala kunskaper.
När det är fråga om försäljning i former som riktar sig direkt till konsumenter kan säljaren inte vid bedömningen av hur omfattande anvisningar som en vara skall förses med förutsätta att köparen har några speciella fackkunskaper eller i övrigt har större kännedom om en vara än vad som gäller för konsumenter i allmänhet. Annorlunda ställer det sig dock om en konsument väljer att handla i butiker som ivart fall i första hand vänder sig till fackfolk. När en konsument vänder sig till exempelvis en bilfirmas reservdelslager för att köpa en reservdel som fordrar särskilda kunskaper för att montera in, bör säljaren, om det inte av omständigheterna framgår annat, kunna förutsätta attköparen antingen själv har de kunskaper som behövs eller att han på annat sätt har ordnat för monteringen av reservdelen, exempelvis genom att engagera någon annan person med de erforderliga kunskaperna. När liknande reservdelar saluhålls i former som direkt riktar sig mot konsumenter, t.ex. på bensinstationer, blir bedömningen en annan. Kravet på de anvisningar som skall åtfölja varan får anpassas till den kategori av konsumenter som den typen av försäljning vänder sig till, dvs. allmänt händiga bilägare som klarar av att utföra enklare reparationer själva. Det skall dock inte heller i ett fall som detta krävas av säljaren att han utformar anvisningarna så elementärt att de skall passa även för den tekniskt helt obevandrade konsumenten.
När det gäller förvaring torde det i första hand vara i fråga om färskvaror som särskilda anvisningar behövs. Men även när det gäller många andra produkter såsom kemikalier, färger och liknande kan anvisningar, såsom "förvaras frostfritt" e. d., vara avgörande för att en konsument skall undvika förvaring på ett sätt som kan äventyra en varas kvalitet eller användbarhet.
Om en vara saknar de anvisningar som enligt det sagda behövs för att Prop. 1989/90: 89 en köpare rätt skall kunna använda den och sköta den, skall varan enligt 16 & tredje stycket anses som felaktig. Detta gäller inte bara när anvisningar helt saknas utan även när sådana lämnats men de är felaktiga eller ofullständiga.
Normalt skall det krävas att anvisningen är avfattad på svenska eller att den utgörs av allmänt kända eller begripliga symboler. När det gäller försäljning av varor, avsedda för en begränsad kundkrets med speciella kunskaper, t.ex. avancerade elektroniska eller tekniska apparater, bör dock en bruksanvisning på engelska godtas. Anvisningen, som kan bestå av skriftlig och/eller bildmässig information, kan lämnas på förpackningen, på varan, i medföljande instruktionsskrift eller på annat lämpligt sätt.
Det är inte nödvändigt att uteblivna anvisningar eller felaktiga sådana leder till att varan skadas för att ett fel skall anses föreligga. Blotta frånvaron av behövliga anvisningar innebär att varan skall anses felaktig.
När en vara anses felaktig på grund av uteblivna eller bristfälliga anvisningar, har den felorsaken betydelse för vilka felpåföljder som köparen kan göra gällande. Om köparen redan före användningen av en vara anmärker mot att han saknar anvisningar om hur varan skall hanteras, kan säljaren enkelt avhjälpa felet genom att överlämna en bruksanvisning. Om säljaren på detta sätt avhjälper felet och i övrigt följer reglerna för avhjälpande - se 26 och 27 55 - kan köparen normalt inte göra gällande någon annan påföljd. Bedömningen kan dock av andra skäl bli annorlunda, exempelvis om de erhållna anvisningarna utvisar att användandet av varan är mer komplicerat eller kostsamt än vad köparen vid köpet hade anledning att räkna med på grundval av den information som han då hade tillgång till. I så fall kan köparen med stöd av bl. a. bestämmelserna i andra och tredje styckena eller bestämmelserna i 19 & göra gällande andra felpåföljder.
Om bristen på anvisningar eller bristfälliga sådana leder till att varan skadas, kan säljaren inte längre avhjälpa felet endast genom att överlämna en bruksanvisning. Beroende på omständigheterna kan köparen i det fallet kräva att säljaren avhjälper den uppkomna skadan eller levererar en ny vara. Han kan vidare välja att kräva prisavdrag eller att häva köpet.
Andra stycket
Andra stycket innehåller vissa allmänna regler om varans beskaffenhet, vilka kommer till användning om köpeavtalet inte ger besked om hur varan skall vara beskaffad. Stadgandet ärinte avsett att vara en uttöm- mande beskrivning av felsituationer utan har närmast en klargörande funktion genom att ange vissa centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. Som framgår av tredje stycket skall även andra omständigheter än de som avses i andra stycket kunna vara relevanta i det enskilda fallet.
Pa,-11.11. Varan skall ha sådana egenskaper att den är lämpad för sådan användning som är normal för varor av samma slag. Den bedömning som
skall ske i detta sammanhang tar således sikte i första hand på varans användbarhet eller ändamålsenlighet och inte på dess kvalitet. Kvalitets- skillnader förekommer inom vida ramar mellan varor av samma slag. Det innebär inte att en vara endast på grund av dess sämre kvalitet skall anses felaktig. Andra omständigheter, såsom varans pris, får vara vägledande när det gäller att fastställa vilken kvalitet en köpare har rätt att kräva.
Regeln i punkt 1 tar sikte på alla de egenskaper som är relevanta med hänsyn till det eller de ändamål som varor av samma slag i allmänhet används för. Om köpet avser en vara som i allmänhet används för flera olika ändamål, skall den anses felaktig om den inte är lämpad för samtliga dessa ändamål.
Även om konsumenten vid köpet har haft behov av att använda varan för ett särskilt ändamål och varan är användbar för det ändamålet, kan bestämmelsen i förevarande punkt ändå leda till att varan skall anses felaktig. Detta blir fallet - under förutsättning att inget annat har avtalats - om varan inte är lämplig för sådana andra ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. En köpare av en TV-apparat, utrustad eller förberedd för ljudåtergivning i stereo, skall - även om han inte har något behov av den extra utrustningen, t. ex. därför att stereomottagning inte är möjlig på köparens ort - inte behöva nöja sig med att den extra utrustningen är anpassad till ett annat system för stereofonisk ljudmot- tagning än det som numera har valts i Sverige. Den som säljer varor som inte har samma brukbarhet som motsvarande varor i allmänhet har, bör alltså, för att undvika felansvar, se till att det förhållandet blir känt för köparen. .
Punkt 2. Denna punkt avser det fallet att säljaren måste ha insett att köparen avser att använda varan för ett särskilt ändamål som i något hänseende skiljer sig från vad liknande varor vanligtvis används till. Att säljaren "måste ha insett" vilket särskilt ändamål köparen avsåg att använda varan för innebär att situationen skall ha varit sådan att det inte kan finnas någon rimlig anledning att anta att säljaren har kunnat undgå att inse köparens avsikt med varan. Det är således inte tillräckligt att säljaren "borde" ha känt till köparens avsikt. Regeln får betydelse i situationer där konsumenten har förlitat sig på säljarens sakkunskap och, efter att ha beskrivit för vilket ändamål varan skall användas, har överlåtit åt säljaren att välja ut den lämpligaste produkten. Sådana fall torde inte vara ovanliga. I synnerhet när det gäller fackbutiker av olika slag har säljpersonalen oftast den särskilda kunskap som behövs för att välja den vara som bäst passar för den avsedda användningen.
Om säljaren har känt till eller på grund av omständigheterna måste ha insett att köparen har avsett att använda varan för ett bestämt'ändamål, svarar säljaren för att varan är ägnad för detta ändamål. Det är vad säljaren kände till vid köpeavtalet som är avgörande. Om säljaren när avtalet skall ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar köparens behov, måste han upplysa köparen om det för att undgå felansvar.
Säljaren svarar emellertid inte för att varan är ägnad för köparens Prop. 1989/90:89 speciella ändamål i alla de situationer där han känner till dessa ändamål. 16 5 Om det av omständigheterna framgår att köparen inte förlitade sig på eller inte hade rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning, bär köparen själv risken för varans bristande ändamåls- enlighet. Vid köp i varuhus och på stormarknader kan konsumentenlav naturliga skäl inte förvänta sig samma fackkunskap hos personalen som i en specialbutik, utan han får i de fallen räkna med att själv ta ett större ansvar för att varan har de egenskaper som fordras för att motsvara hans särskilda behov.
Punkr3. En vara skall ha sådana egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att visa upp ett prov eller en modell. Säljaren får nämligen då anses ha utfäst sig att varan helt, eller i de delar som provet har varit avsett att tjäna som ledning för, skall överensstämma med provet. Som framgår av ordalagen tar bestämmelsen sikte blott på de egenskaper som säljaren kan anses ha hänvisat till genom att visa upp ett prov, eftersom ett prov kan vara avsett att illustrera varans egenskaper endast i vissa avseenden. Ifall det kan förekomma awikelser ivaran i förhållande till de egenskaper som framgår av provet och dessa avvikelser är sådana att köparen inte hade anledning att räkna med dem, bör säljaren upplysa om det förhållandet. Särskilt beträffande prov i mindre format, t. ex. när det gäller varor i trämaterial, bör köparen i allmänhet få räkna med de variationer som förekommer i naturmaterial.
Punkt 3 gäller som framgår av ordalydelsen endast säljarens prov. Ett prov som köparen har förevisat kan inte i alla situationer tillmätas samma betydelse vid felbedömningen som ett prov som säljaren har visat. När det gäller awikelser iden sålda varan i förhållande till ett prov som köparen har visat upp vid sin beställning, är det avtalet som blir utgångspunkten för felbedömningen.
Punkt 4. Varan skall vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackningen behövs för att skydda eller bevara varan. Skall exempelvis en köpare själv frakta hem en inköpt TV—apparat, bör säljaren tillhandahålla den transportförpackning i vilken apparaten levererats från tillverkaren. Skall säljaren däremot leverera apparaten i köparens hem, behöver självklart ingen förpackning levereras på grund av förevarande regel. I de fall en vara skall förpackas, skall det ske på ett sätt som är vanligt för varor av det aktuella slaget. I många fall kan det förekomma flera förpackningssätt som är brukliga och därför acceptabla.
Tillägget för det fallet att något vanligt förpackningssätt inte finns tar sikte i första hand på nya typer av produkter för vilka något bruk i fråga om förpackning ännu inte har utvecklats. I ett sådant fall skall varan, om det behövs för att bevara eller skydda den, förpackas på ett för ändamålet försvarligt sätt.
Tredje stycket
Genom att en vara skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första och andra styckena, knyts feldefinitionen direkt till de krav med avseende på varans beskaffenhet som dessa bestämmelser innehåller. En vara skall således anses felaktig när den awiker från vad som anges i de båda första styckena. Som redan har framhållits är bestämmelserna i andra stycket inte någon uttömmande beskrivning av vad som - bortsett från vad som följer av avtalet - krävs för att en vara skall vara felfri. En vara kan alltså vara felaktig även i andra fall än då den awiker från vad som anges i första eller andra styckena. Enligt tredje stycket är den att anse som felaktig också när den i något annat avseende avviker från vad köparen med fog ha kunnat förutsätta, t. ex. i fråga om varans utseende och yttre skick.
Att en vara skall anses felaktig om den i något avseende awiker från vad köparen med fog har kunnat förutsätta är ett uttryck för att felbegreppet är avsett att tillämpas i ett antal situationer av skilda slag där en varas egenskaper och användbarhet på ett påtagligt sätt avviker från vad konsumenten har skäl att räkna med på grund av de förutsätt- ningar som han vid köpet har haft för sin bedömning. '
Att en vara skall anses felaktig om den avviker från uppgifter som lämnats om den av bl. a. säljaren följer av 19 &. Många gånger kan emellertid en situation också vara sådan att köparen har grundad anledning att räkna med att - om vissa förhållanden beträffande en vara skulle föreligga som säljaren i så fall borde känna till - denne skall upplysa honom om dem utan någon särskild uppmaning från köparens sida. Om säljaren i en sådan situation underlåter att informera köparen om dessa förhållanden och detta inverkar på köpet, bör varan, på samma sätt som när det är fråga om oriktiga uppgifter som har lämnats om en vara, anses felaktig. Det är utan betydelse för felbedömningen huruvida säljaren känt till förhållandena och haft möjlighet att informera om dem.
Vilka uppgifter som en köpare rimligen kan räkna med att bli upplyst om får avgöras efter omständigheterna. När det gäller att avgöra vad en säljare bort upplysa köparen om bör hänsyn tas till bl. a. varuslaget, försäljningsformerna och i vilken omfattning varans egenskaper eller användning har varit på tal vid köpet.
Av särskild betydelse för köparen är att bli upplyst om eventuella begränsningar i varans användbarhet, i synnerhet i förhållande till vad som kan anses normalt för liknande varor. I regel är det också av stor betydelse för en köpare att bli upplyst om eventuella hinder eller restriktioner för varans användning som kan bero på föreskrifter av olika slag. Viktigt för köparen är givetvis också att bli upplyst om särskilda risker som kan vara förenade med en varas användning.
En förutsättning för att en vara skall kunna anses vara felaktig bara på grund av utebliven information från säljaren är att den uteblivna informationen kan antas ha inverkat på köpet. Det bör alltså kunna antas att konsumenten, om han hade fått det av den uteblivna informationen,
inte skulle ha köpt varan eller i vart fall inte skulle ha köpt den på de villkor som skett.
175
Även om en vara har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.
När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.
(Jfr 12 å i utredningens förslag) Första stycket
Bestämmelsen innehåller ingen uttömmande reglering av säljarens ansvar vid försäljning i befintligt skick. Eftersom reglerna i 18 och 19 55 utan undantag är tvingande till konsumentens förmån, påverkar ett allmänt utformat förbehåll beträffande varans skick från säljarens sida inte dennes ansvar enligt de nämnda bestämmelserna. Säljarens ansvar för farliga produkter och oriktiga uppgifter givna av honom själv eller av någon i bakre led kvarstår även när han har gjort ett sådant förbehåll beträffande varans skick som avses i föreliggande bestämmelse. Vidare följer av 16 & tredje stycket att en vara skall anses felaktig om den i något annat avseende än som föreskrivs i första eller andra stycket awiker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Även denna regel är tvingande till konsumentens förmån och åsidosätts inte av ett förbehåll av nu avsett slag. .
Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att säljaren, även när han sålt varan i "befintligt skick" eller under ett liknande allmänt utformat förbehåll, alltid svarar för att varan inte är i ett sämre skick än vad köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter har med fog kunnat förutsätta. Bestämmelsen är inte avseedd att hindra en säljare som av någon anledning inte anser sig kunna svara för varans skick från att göra förbehåll härom. Ett sådant förbehåll måste emellertid för att beaktas vara konkret till sitt innehåll och tydligt ange i vilket hänseende säljaren reserverar sig för varans skick.
Andra stycket
Enligt andra stycket skall en begagnad vara som har sålts på auktion anses såld i befintligt skick. Detta innebär att i huvudsak samma regler som de som enligt första stycket skall tillämpas när en vara har sålts med ett allmänt förbehåll om dess skick skall gälla vid försäljning av begagnade varor på auktion. En vara som har sålts-på auktion skall således anses felaktig, om den är i sämre skick än köparen med hänsyn till omständig- heterna har med fog kunnat förutsätta.
Enligt första stycket skall bedömningen av om en i "befintligt skick" såld vara är felaktig ske bl.a. mot bakgrund av varans pris. I auktionsfallen, där priset bestämsav köparen, kan dock varans pris inte läggas till grund
för den bedömningen. Har ett utropspris angetts, kan i stället det Prop. 1989/90:89 användas. Ett i förväg angivet utropspris-måste nämligen kunna tas som 18 & intäkt för att säljaren har gjort eller har låtit göra en sakkunnig värdering av varan som bygger på en närmare undersökning. ' Bestämmelserna i andra stycket gäller endast begagnade varor. Nya varor skall därför, även om de säljs på auktion, bedömas enligt de allmänna felreglerna, förutsatt att de inte har bjudits ut under uttryckligt förbehåll om befintligt skick eller liknande.
18ä
Varan är felaktig, om den
1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 & marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 & produktsäkerhetslagen (l988:1604) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.
(Jfr 10 å i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 8 5 i gällande konsumentköplag (jfr även 9 & konsumenttjänstlagen).
Punkt 1
Bestämmelsen i punkt 1 tar sikte på bl. a. försäljning som sker i strid mot förbud som har meddelats enligt 4 & marknadsföringslagen (1975:1418). Enligt den bestämmelsen kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att till konsumenter för enskilt bruk sälja en vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Marknadsdomstolen kan vidare enligt 6 & produktsäkerhetslagen (l988:1604) utfärda ett motsvarande försäljningsförbud för en näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom. Förbudet kan i det fallet avse även annan liknande vara eller tjänst med liknande skaderisk. Enligt 14 & marknadsföringslagen respektive 22 & produktsäkerhetslagen jämställs med ett försäljningsförbud som har meddelats av marknadsdomstolen ett förbud som har meddelats av konsumentombudsmannen (KO) genom ett förbudsföreläggande som har godkänts i vederbörlig ordning.
När en vara har sålts i strid mot ett försäljningsförbud av det slag som avses skall varan anses felaktig, och köparen kan göra gällande påföljder på grund av felet. Vid den speciella feltyp som det här är fråga om har säljaren endast undantagsvis någon reell möjlighet att rätta felet. Köparen torde därför i föreliggande fall som regel ha rätt att häva köpet.
Bestämmelsen tar vidare sikte på vissa försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet. Det skall då vara fråga om förbud som väsentligen syftar till att förebygga att användaren drabbas av
ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara PFOD- 1989/90189 som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Som exempel på författ- ningar med försäljningsförbud kan nämnas förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter 111. m. samt förordningen (1985:838) om motorbensin.
Ett försäljningsförbud kan vidare gälla för exempelvis kemiska produkter som omfattas av villkor enligt 11 5 lagen (1985:426) om kemiska produkter. Bekämpningsmedel får (. ex. inte överlåtas utan att vara godkänt av kemikalieinspektionen (se 3 5 förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel). Ett försäljningsförbud i nu avsedd mening föreligger dock i ett sådant fall först sedan kemikalieinspektionen efter prövning har beslutat att inte godkänna en viss vara för försäljning. Bestämmelser av motsvarande innebörd kan också meddelas enligt strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Således får statens energiverk föreskriva att viss elektrisk materiel skall vara godkänd av riksprovplats bl. a. för att få överlåtas (9 5 förordningen (1989:420) om elektrisk materiel).
Punkt 2
Regeln stämmer överens med andra meningen i 8 5 i gällande konsumentköplag, bortsett från att "uppenbar fara" ersatts med "påtaglig fara". Denna justering innebär enligt ordalagen en viss skärpning av säljarens ansvar i förhållande till den nuvarande lydelsen. Det föreslagna uttryckssättet stämmer bättre än den hittillsvarande lydelsen överens med vissa uttalanden om regelns tillämplighet som görs i förarbetena till den gällande bestämmelsen (se prop. 19731138 s. 229 ff). Där framhålls bl.a. att det skall vara fråga om risker som kan uppstå inom ramen för ett normalt begagnande av varan men att detta uttryck får ges en ganska vidsträckt innebörd. Som exempel anges att det får anses ingå i ett normalt begagnande av en leksak att barnet plockar sönder leksaken. Ett annat exempel som nämns då regeln bör kunna tillämpas är att en bil är i så bristfälligt skick att den inte skulle godkännas vid en obligatorisk kontrollbesiktning.
19 51
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med såoana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning," har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhetslagen (l988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenhetcn att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenhetcn kan antas ha inverkat på köpet.
(Jfr 11 å i utredningens förslag) Bestämmelserna i denna paragraf kompletterar reglerna i 16 5 genom att ange att reglerna om fel blir tillämpliga även när köparen har förlitat sig på felaktiga uppgifter. Första stycket avser säljarens ansvar för uppgifter om varan som har lämnats av honom själv före köpet, medan andra stycket tar sikte på säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning. Det felansvar som följer av de båda första styckena kan i viss utsträckning härledas ur principen att varan skall överensstämma med vad som har avtalats.
Enligt fjärde stycket skall en vara anses felaktig om det vid marknads- föringen av varan inte har lämnats sådan information om varan som bort lämnas på grund av åläggande enligt marknadsföringslagen eller produkt- säkerhetslagen.
Paragrafen har sin motsvarighet i 10 och 11 55 konsumenttjänstlagen.
Första stycket
Enligt första stycket skall varan anses felaktig, om den inte överens— stämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och det kan antas att uppgifterna har inverkat på köpet. Med uppgifter som säljaren har lämnat avses även uppgifter som har lämnats av någon som i detta hänseende är behörig att agera på säljarens vägnar. Vanligen är det då fråga om personer med s. k. ställningsfullmakt enligt 10 5 andra stycket avtalslagen, t. ex. försäljare i en butik. En person som är anställd hos säljaren kan vara behörig att lämna uppgifter om varan även om han inte är behörig att sluta avtal på säljarens vägnar. Det kan vara fallet t. ex. om säljaren har en särskild informationsfunktion.
Felansvar på grund av att varan inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats om den kan inträda oavsett om uppgifterna har lämnats i skriftlig form eller muntligen. Bestämmelsen avser såväl att det enskilda exemplaret av produkten awiker från de uppgifter som har lämnats som att produkten som sådan inte motsvarar uppgifterna. '
För att det skall vara fråga om en uppgift av betydelse i detta samman- hang, fordras att uppgiften är tillräckligt konkret och inte innebär endast ett allmänt lovprisande. Ju mer allmänt hållen en uppgift om varan är, desto svårare är det för köparen att grunda något anspråk på uppgiften.
Mycket allmänt hållna uppgifter av säljfrämjande natur kan således inte Prop. 1989/90: 89 grunda något felansvar för säljaren. Inte heller andra s. k. kringuppgifter, 19 å dvs. uppgifter som visserligen rör en varas egenskaper men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mer allmänt har till syfte att främja avsättningen, kan i allmänhet grunda ett felansvar.
Ansvar enligt bestämmelsen förutsätter inte vållande hos säljaren. Varan kan anses felaktig, även om säljaren inte visste eller ens borde ha känt till att en uppgift som han har lämnat var oriktig. Inte heller spelar det någon roll om hans avsikt var att vilseleda köparen eller ej.
En förutsättning för felansvar enligt bestämmelsen är att den uppgift som har lämnats kan antas ha inverkat på köpet. Köparen kan således inte åberopa en uppgift som uppenbarligen har varit irrelevant för honom vid köptillfället. Inte heller kan han åberopa en uppgift som han då inte kände till. Kravet på kausalitet är utformat så att det får ankomma på köparen att göra antagligt att en uppgift av ifrågavarande slag har haft en inverkan på köpet.
Att säljaren har ett ansvar för att de uppgifter som har lämnats om varans egenskaper är riktiga innebär att en säljare som är osäker på någon omständighet rörande varan bör avhålla sig från att lämna några uppgifter om den omständigheten innan han har försäkrat sig om att uppgifterna är riktiga, eftersom han annars kan drabbas av ett felansvar i det hänseendet. Eftersom säljaren själv avgör innehållet i de uppgifter som han lämnar om varan kan han också se till att osäkra uppgifter inte presenteras som säkra utan förses med tillräckliga reservationer.
Andra stycket
I andra stycket föreskrivs att varan skall anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan. Ytterligare förutsätt- ningar för att varan skall anses felaktig är dock att säljaren har känt till eller borde ha känt till uppgifterna och att, liksom förutsätts i första stycket, uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Typiska exempel är uppgifter som har lämnats i broschyrer, i annonser eller på varans förpackning. Bestämmelsen omfattar dock alla marknadsföringsuppgifter om varans egenskaper eller användning, oavsett på vilket sätt uppgifterna har lämnats och oberoende av vilket medium som använts vid marknads- föringen.
Bestämmelsen innebär således att säljaren i vissa fall har att bära felansvaret även för marknadsföringsuppgifter som har lämnats av någon annan i tidigare säljled. Med tidigare säljled avses den som har levererat varan till detaljisten (t. ex. en importör eller en grossist), hans leverantör osv. bakåt till tillverkaren. Hänvisningen till tidigare säljled innebär t. ex. att en detaljist inte behöver svara för uppgifter som konkurrerande detaljister har lämnat till kunden.
Vidare görs säljaren ansvarig för uppgifter som har lämnats av någon annan för säljarens räkning. Det är inte ett handlande på grund av ett fullmaktsförhållande som avses. I en sådan situation gäller i stället, som tidigare har framhållits, vad som anges i första stycket. I de fall som nu avses är det alltså tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för säljarens räkning. Det avgörande får i tveksamma fall vara hur en konsument objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Vad som avses är exempelvis när en reklambyrå hjälper säljaren med dennes marknadsföring och när en branschorganisation eller en företagskedjas gemensamma organisation bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. _
En betydelsefullavgränsning av säljarens felansvar innebär undantaget för sådana uppgifter som säljaren varken känt till eller borde ha känt till. Denna avgränsning avser att från uppgifter som omfattas av säljarens felansvar avskilja sådana fall där det inte är rimligt att anta att säljaren har fått kännedom om uppgifterna. Utan att känna till uppgifterna saknar hanju möjlighet att undgå felansvaret genom att rätta uppgifterna. Som exempel på situationer där det inte är rimligt att förlita sig på att säljaren känner till uppgifter som har lämnats om varan kan nämnas att en säljare på köparens begäran skaffar fram en vara som normalt inte ingår i hans sortiment. Det kan också, i fråga om importerade produkter, vara fråga om marknadsföringsuppgifter som har lämnats utomlands.
Att säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av annan på angivet sätt begränsas, betyder inte att risken för vissa marknadsföringsuppgifter på ett otillbörligt sätt drabbar köparen. De former under vilka uppgifter av här avsett slag har lämnats och övriga omständigheter torde vara sådana att köparen, om uppgifterna som sådana eller i något särskilt hänseende är särskilt betydelsefulla för honom, finner anledning att kontrollera dem hos säljaren. Om säljaren därvid vitsordar uppgifterna, påtar han sig ett sådant ansvar för uppgifternas riktighet som följer av första stycket.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket skall sådana uppgifter som avses i första och andra styckena inte påverka felbedömningen om de har rättats i tid på ett tydligt sätt. En oriktig uppgift som har rättats på ett sätt som är ägnat att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet förlorar sin betydelse för felbedömningen. Vad som bör krävas för att rättelsen skall anses ha skett på ett tillräckligt tydligt och effektivt sätt får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på hur uppgiften har lämnats, uppgiftens innebörd och betydelse etc. Som ett allmänt krav bör uppställas att uppgiften måste rättas på ett sätt som är minst lika tydligt som det sätt på vilket uppgiften ursprungligen har lämnats. I detta ligger också att rättelsen skall vara ägnad att nå samma krets av presumtiva kunder som har nåtts av den ursprungliga marknadsföringen. Då det i praktiken torde vara omöjligt att med en rättelse nå samtliga
presumtiva köpare som har fått det av felaktiga uppgifter, vore det orimligt betungande för en säljare att bära ansvaret för varje fall där rättelsen faktiskt har förbigått den enskilde köparen. Det avgörande får här i stället vara om rättelsen har skett med sådan omsorg att den typiskt sett har varit ägnad att nå de presumtiva köpare som har fått del av den ursprungliga uppgiften. Det får överlämnas åt den praktiska rättstillämp- ningen att med hänsyn till omständigheterna i enskilda fall närmare precisera de krav som bör ställas på rättelsemeddelandets spridning.
Om rättelsemeddelandet, trots att det uppfyller kraven enligt tredje stycket, har förbigått en konsument men säljaren har insett eller på grund av omständigheterna bort inse att köparen förlitade sig på den ursprung- liga uppgiften och att denna hade betydelse för köparens handlande, torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att säljaren blir bunden av uppgiften om han inte rättar den i det enskilda fallet. I den nu berörda situationen är emellertid förevarande bestämmelse inte tillämplig.
Det bör framhållas att rättelsen av en uppgift inte behöver vara gjord av den som har lämnat uppgiften, men det skall tydligt framgå av meddelandet att det är fråga om rättelse av en viss tidigare uppgift. Säljaren kan sålunda alltid rätta en uppgift som har lämnats av någon annan, t. ex. en tillverkare eller en branschorganisation. Ett annat sätt att undgå ansvar för en uppgift i ett sådant fall är att säljaren klargör att han inte kan stå för riktigheten av uppgiften. För att en sådan förklaring skall få samma effekt som en rättelse av en tidigare lämnad uppgift måste det krävas att förklaringen tar direkt sikte på den tidigare uppgiften. -
Fjärde stycket
Fjärde stycket innehåller regler om säljarens ansvar vid underlåtenhet att fullgöra ett åläggande enligt marknadsföringslagen eller produktsäker- hetslagen att lämna viss information om en vara.
Enligt 3 & marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföringen av bl. a. varor underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, ålägga honom att lämna sådan information. Om säljaren har försummat att efterkomma ett sådant åläggande och det avser information om varans egenskaper och användning, skall varan enligt förevarande bestämmelse anses behäftad med fel, förutsatt att den uteblivna informationen kan antas ha inverkat på köpet.
Produktsäkerhetslagcn innehåller i 5 5 en regel om säkerhetsinforma- tion, som motsvarar den i 3 & marknadsföringslagen såvitt avser säkerhets- frågor. Bestämmelsen tar sikte på sådana uppgifter som har särskild betydelse för att förebygga att varan orsakar skador på person eller egendom och den ersätter i det hänseendet regeln i marknadsföringslagen. Under samma förutsättningar som vid försummelse att efterkomma ett åläggande enligt marknadsföringslagen skallen försummelse med avseende
på ett åläggande som har meddelats enligt produktsäkerhetslagen innebära Prop. 1989/90: 89 att varan skall anses behäftad med fel. 205 Enligt 15 & marknadsföringslagen respektive 22 & produktsäkerhetslagen har ett av konsumentombudsmannen meddelat informationsföreläggande som godkänts av den som föreläggandet riktar sig mot samma rättsverkan som ett åläggande av marknadsdomstolen. Förutom att varan skall anses felaktig till följd av egna försummelser när det gäller att efterkomma ålägganden av berört slag har säljaren ett motsvarande ansvar när ett informationsåläggande har riktats mot varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled har tagit befattning med varan i fall då denne inte har rättat sig efter åläggandet. Varan skall nämligen enligt förevarande bestämmelse anses behäftad med fel även i det fallet, förutsatt att säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenhetcn att följa åläggandet och underlåtenhetcn kan antas ha inverkat på köpet.
20.51
Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.
Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.
(Jfr 13 å i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller regler om vilken tidpunkt som skall läggas till grund för felbedömningen. En liknande reglering finns i 12 och 13 55 konsumenttjänstlagen.
Första stycket
Enligt första meningen skall frågan om en vara är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Regeln anknyter till tidpunkten för riskens övergång genom att det i 8 & andra stycket anges att risken för varan går över på köparen när varan avlämnas. Det är det faktiska avlämnandet som avses, oavsett om avlämnandet skulle ha skett vid en annan tidpunkt. Även när köparen är i dröjsmål med att hämta varan eller ta emot varan bär säljaren risken för varan intill dess att den slutligen avlämnas. Detta gäller dock inte utan undantag. Enligt 8 & andra stycket bär köparen - om han underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för honom - risken för att varan försämras av sin egen beskaffenhet.
Huvudregeln enligt första stycket innebär bl.a. att säljaren när varan skall avlämnas hos köparen svarar för transportskador och annan
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
försämring av varan som uppkommer under transporten. Detta gäller Prop. 1989/90: 89 oberoende av vem som skall stå för transportkostnaden. 21 & Regeln är tillämplig oavsett orsaken till att varan är felaktig. Den gäller alltså även om det är köparen som själv har förorsakat felet, exempelvis vid provning före köpet. Köparen kan då göra gällande att varan är behäftad med fel Och eventuellt vägra att ta emot den. En annan sak är att köparen i ett sådant fall kan bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren. För tydlighets skull anges uttryckligen i lagtexten att säljaren'ansvarar för fel som har funnits när varan avlämnades även om felet visar sig först senare. Det avgörande är nämligen om felet har sin grund i en omständig— het som förelåg vid den tidpunkt som enligt bestämmelsen skall läggas till grund för felbedömningen. När en vara visar sig felaktig redan en kort tid efter det att den har tagits i bruk, beror det ofta på att den redan från början var behäftad med fel, vilket således ger köparen rätt att göra gällande felpåföljder. När det gäller tekniska produkter, såsom bilar och hushållsmaskiner torde det inte vara ovanligt att ett tillverkningsfel visar sig först sedan produkten har varit i bruk en tid.
Andra stycket
Andra stycket anger att varan skall anses felaktig också när en försämring av varan uppkommer först efter det att varan har avlämnats. Detta gäller när försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.
Säljaren kan enligt avtalet ha skyldigheter även i tiden efter det att varan har tagits emot av köparen. Det kan t. ex. vara fråga om att installera eller montera den sålda produkten hos köparen. En försämring av varan som uppkommer till följd av säljarens vållande eller annat avtalsbrott i samband med uppfyllelsen av ett sådant åtagande medför enligt andra stycket ett felansvar för säljaren trots att försämringen har uppkommit först efter det att risken har gått över på köparen.
Regeln i andra stycket blir tillämplig även vid en försämring som beror på att köparen har skadat varan genom felaktig hantering till följd av felaktiga eller bristfälliga instruktioner från säljaren. Säljaren har då åsidosatt sin skyldighet enligt 16 5 att lämna anvisningar för varans användning eller skötsel. Ett annat exempel är att varan skadas under en transport som köparen själv ombesörjer och skadan beror på att säljaren inte har förpackat varan på ett tillfredsställande sätt.
215
Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar.
Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.
(Jfr 14 5 i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar verkningarna av att en säljare eller någon annan för hans räkning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en egenskap hos varan. En liknande bestämmelse finns i 14 & konsument- tjänstlagen.
Första stycket
Bestämmelsen avser garantier, som innebär att säljaren för viss tidsrymd har åtagit sig att svara för varan eller för någon egenskap hos varan. Garantitiden behöver inte vara angiven i tidsmått utan den kan bestämmas genom att garantin för t. ex. fordon förklaras gälla för en viss körsträcka e. d. Genom tillägget lämande utfästelse markeras att utfästelsen inte nödvändigtvis behöver innehålla uttrycket "garanti". Det är tillräckligt att utfästelsen i praktiken har samma innebörd som en vanlig tidsbestämd garanti.
Paragrafen är utformad så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse får verkan av en garanti för varans funktion under hela garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller dylikt från köparens sida. Har säljaren åtagit sig att under viss tid svara för varan i dess helhet eller i fråga om viss eller vissa egenskaper hos varan skall varan i princip anses vara felaktig, om det under garantitiden uppkommer en försämring i något avseende som garantin omfattar. Enligt bestämmelsen i första stycket är det således tillräckligt att varan eller en del av den som omfattas av utfästelsen försämras någon gång under garantitiden. Det saknar då i princip betydelse att varan var helt avtalsenlig när den avlämnades. För att säljaren skall undgå ansvar måste det göras sannolikt att försämringen beror på någon sådan händelse eller något sådant förhållande som avses i andra stycket. Detta torde ligga i linje med hur en konsument vanligen ' uppfattar en tidsbestämd garanti.
Om säljaren inte är beredd att garantera funktionsdugligheten hos alla detaljer i varan, har han möjlighet att begränsa garantiutfästclsen. I annat fall får garantin anses gälla för varan i dess helhet. En begränsning kan anges positivt, så att garantin förklaras omfatta endast en viss del, eller negativt, så att det förklaras att garantin inte omfattar en viss del eller vissa delar. Om garantin begränsas på det senare sättet, så att den inte omfattar'exempelvis detaljer av förbrukningskaraktär, bör det inte vara nödvändigt med en helt uttömmande uppräkning av sådana detaljer. Det bör räcka med en exemplifiering som tillräckligt tydligt anger vad som åsyftas.
För att paragrafen skall bli tillämplig fordras att varan under garanti- tiden ]örsåvnrati något avseende som omfattas av garantin. Om inte annat följer av garantin, avses självfallet inte sådan förslitning eller förändring av varan som är en följd av normal användning utan det skall vara fråga om en "bristfällighet" i någon form. En sådan försämring torde vanligen ta sig uttryck i en funktionssvikt under garantitiden, t. ex. att bromsarna
på en bil inte har tillfredsställande verkan eller att textilier, vars färg- Pro'p. 1989/90: 89 beständighet har garanterats, bleknar under garantitiden. 21 &
Inträffar en sådan försämring som nu har nämnts skall fel anses föreligga, såvida inte säljaren kan göra sannolikt att försämringen har orsakats av något sådant förhållande som avses i andra stycket. Detta innebär att köparen kan göra gällande samtliga de påföljder som enligt lagen står köparen till buds vid fel i varan. Det är alltså inte möjligt att i en garanti begränsa köparens befogenheter till att omfatta endast vissa sådana påföljder eller att ålägga konsumenten självrisker eller andra inskränkningar i de förmåner eller rättigheter som denne har enligt lagens regler om påföljder av fel. Säljaren kan därför inte heller i en garanti t. ex. förbehålla sig en mera vidsträckt rätt att avhjälpa ett fel än som följer av 27 &.
Paragrafen blir tillämplig även om det är någon annan, t. ex. tillverkare eller generalagent, som har utställt garantin för säljarens räkning. Köparen kan således även i en sådan situation göra gällande påföljder av fel i varan mot säljaren när en försämring uppkommer under garantitiden. Uttrycket "för säljarens räkning" skall ses i en vidsträckt bemärkelse. Något krav på ett direkt fullmakts- eller uppdragsförhållande mellan säljaren och garantigivaren avses inte. Förhållandet dem emellan måste emellertid vara sådant att de för köparen framstår som en enhet. Det typiska fallet är att köparen i samband med köpet mottar en särskild garantiutfästclse från tillverkaren eller någon annan tredje man.
Paragrafen reglerar inte garantigivarens förpliktelser mot köparen i fall då detär någon annan än säljaren som har lämnat garantin. En begräns- ning av garantigivarens åtagande till att gälla endast avhjälpande av fel är därför i ett sådant fall i och för sig giltig. Om garantigivaren inte uppfyller ett åtagande kan köparen inte på denna bestämmelse grunda någon befogenhet mot garantigivaren. Däremot kan han göra gällande felpå- följder mot säljaren.
Andra stycket
Genom andra stycket slås fast att det är säljaren som har bevisbördan rörande orsaken till försämringen. För att undgå felansvaret på grund av garantin måste han visa antingen att försämringen beror på en olycks- händelse som har inträffat efter den tidpunkt då risken för varan gick över på köparen (se 8 5) eller att försämringen beror på vanvård, onormalt brukande eller liknande förhållande på köparens sida. Det är dock inte nödvändigt att säljaren förebringar full bevisning om att orsaken till försämringen är av det slag som nu har berörts. Det räcker med att detta görs sannolikt.
Med uttrycket "liknande förhållande" på köparens sida avses bl. a. sådant som att köparen har underlåtit att följa väsentliga skötsel- eller serviceföreskrifter utan att detta kan rubriceras som vanvård. Det bör nämligen vara möjligt att som ett direkt villkor för en garantis giltighet föreskriva att varan skall underkastas en viss regelbunden översyn eller att
den inte får utsättas för viss typ av brukande. En förutsättning härför måste dock vara att villkoret inte framstår som oskäligt, t.ex. genom att det innebär en sådan inskränkning i köparens möjligheter att använda varan att garantin närmast blir vilseledande eller genom att kostnaden för föreskriven översyn framstår som orimlig. Ett villkor som innebär att varan måste underkastas en regelbunden översyn kan utan att för den skull bli oskäligt förenas med att översynen måste göras hos någon som kan utföra översynsarbetet på ett fackmannamässigt sätt. Däremot får det i regel anses oskäligt att i sammanhanget föreskriva att översynen måste göras hos säljaren eller, såsom i fråga om bilar, vid en märkesverkstad, om inte översynsarbetet görs utan kostnad för köparen.
Påföljder vid fel på varan 22 5
Är varan felaktig, får köparen enligt 23 - 29 55 kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 55. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 &.
(Jfr 19 å i utredningens förslag)
I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande när en vara är behäftad med fel. Bedömningen av frågan huruvida ett fel föreligger görs med utgångspunkt i avtalet och reglerna i 16 - 21 55.
Motsvarande bestämmelse i förslaget till ny allmän köplag (30 &) uppställer som förutsättning för köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel att felet inte beror på köparen eller något förhållande på dennes sida. Något sådant undantag från rätten att åberopa fel på varan gäller inte vid konsumentköp. Varan skall, som framhållits i special- motiveringen till 20 &, anses felaktig oavsett om felet beror på köparen eller något förhållande på hans sida. En annan sak är dock att köparen i det fallet kan bli skadeståndsskyldig mot säljaren på grund av felet.
De påföljder som köparen enligt denna paragraf får göra gällande när varan är behäftad med fel är avhjälpande eller omleverans (26 å), prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet (28 5) eller hävning (29 å). Han har också rätt att hålla inne så mycket av betalningen att hans krav på grund av felet säkerställs (25 5). Vidare kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av felet (30 - 32 åå).
Reklamation
235
Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 & andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.
Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa Prop. 1989/90: 89" fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom. 235
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
(Jfr 20 å i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller regler om skyldighet för köparen att meddela säljaren att en vara är behäftad med ett fel (reklamera). Delvis liknande bestämmelser finns i 17 & konsumenttjänstlagen.
Påföljden av att köparen underlåter. att reklamera är att han förlorar rätten att åberopa att varan är felaktig. Reklamation måste enligt förevarande paragrafen ske inom viss tid. I första stycket anges att köparen måste reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Detta kompletteras i tredje stycket av en regel om en tvåårig reklamationsfrist som räknas från det att köparen har tagit emot varan. Reklamation skall i regel ske hos säljaren, men enligt andra stycket har köparen rätt att i stället reklamera hos den som har åtagit sig att för säljarens räkning avhjälpa fel i varan.
Den reklamationsskyldighet s'om köparen enligt paragrafen skall iaktta avser endast en s.k. neutral reklamation, varmed avses ett enkelt med- delande om att varan enligt köparens mening är behäftad med något visst fel som denne vill åberopa gentemot säljaren. Köparen behöver med ' andra ord inte redan i samband med reklamationen ge till känna vilken påföljd han avser att kräva.
Att köparens skyldighet är begränsad till att avge en neutral reklama- tion betyder emellertid inte att det för uppfyllandet av reklamationsplikten är tillräckligt att konsumenten endast i rent allmänna ordalag ger tillkänna att han är missnöjd med den köpta varan. Reklamationen skall enligt lagtexten innefatta ett meddelande om felet. Detta innebär att köparen på något sätt måste ange vari felet enligt hans mening huvudsakligen består. Naturligtvis krävs ingen teknisk redogörelse för felet utan det är tillräckligt att köparen talar om hur felet yttrar sig, exempelvis att en TV- apparat ger en otydlig bild eller att en bilmotor går ojämnt.
Att reglerna är tvingande till köparens förmån innebär att köparen inte är bunden av sådana villkor som säljaren ställer upp, i den mån de, jämförda med reglerna i förevarande paragraf, är strängare mot köparen. Även om köpeavtalet föreskriver exempelvis att reklamation skall ske" skriftligen, inom en viss kortare tid eller med angivande av den påföljd som fordras, berövar detta inte köparen dennes rättigheter, om köparen fullgör sin i lagen föreskrivna reklamationsskyldighet. Lagen lägger emellertid inte hinder i vägen för att säljaren rekommenderar ett visst förfaringssätt från köparens sida vid reklamation. Detta kan tvärtom ofta vara till fördel för bägge parter genom att det underlättarreklamations- hanteringen. Om köparen exempelvis företer kvitto eller garantibevis undviks att säljaren ifrågasätter att varan har sålts av honom. En klausul
som föreskriver exempelvis att köparen skall förete kvitto eller garanti- - bevis för att kunna reklamera en-vara är emellertid ogiltig vid konsument- köp.
Av 47 å framgår att en reklamation som har avsänts på ett ändamåls- enligt sätt, befordras på adressatens risk. Detta betyder att köparen, under de i 47 & närmare angivna förutsättningarna, inte går miste om sin rätt att göra gällande påföljder på grund av fel trots att hans meddelande om reklamationen försenas eller inte alls når säljaren.
Första stycket
Enligt första stycket skall köparen, om han vill åberopa att varan är felaktig, reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt felet. Bestämmelsen stämmer överens med motsvarande regel i förslaget till ny köplag, men vid tillämpningen av dessa bestämmelser i de båda lagarna måste innebörden av uttrycket "skälig tid" vara olika. Den tid som en konsument har på sig för att reklamera en vara skall vara längre än vad som kan krävas vid köp mellan näringsidkare. Frågan om när köparen borde ha märkt felet kan vara beroende på hans kunskaper om varor av det slag som köpet avser. Skyldigheten att reklamera inträder nämligen inte nödvändigtvis redan då t. ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e. d.
Vid bedömningen av vad som skall anses vara skälig tid för reklamation vid ett konsumentköp är det särskilt två synpunkter som gör sig gällande. För det första har konsumenten inte någon sådan uttrycklig undersök- ningsplikt efter det att varan har avlämnats som gäller för köp i allmänhet och som i de fallen är utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen. Detta innebär dock inte att konsumenten helt kan underlåta att vidta åtgärder för att konstatera om varan är i avtalat skick. Han bör normalt ganska omgående göra en i vart fall ytlig granskning av varan, men det bör inte krävas att han omedelbart efter mottagandet skall göra en mer noggrann genomgång eller prövning av varans kvalitet eller funktion.
För det andra bör en konsument kunna åberopa även tillfälliga hinder, såsom sjukdom och liknande, som giltig ursäkt för att han inte har märkt - ett fel ivaran och påtalat det hos säljaren. För en konsument kan det dessutom ibland framstå som tveksamt om ett fel är av sådant slag att han kan åberopa det mot säljaren. Han skall då ha möjlighet att överväga situationen och även kunna rådgöra med en konsumentvägledare eller någon annan som kan ge de upplysningar som han behöver för att kunna avgöra om han har anledning att påtala felet hos säljaren. Det får vid en skälighetsbedömning, grundad på de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, avgöras inte blott om felet är sådant att det har bort märkas tidigare än konsumenten enligt egen uppgift har uppmärksammat det, utan även i vad mån konsumentens personliga förhållanden bör inverka på bedömningen av om en reklamation av varan skall anses ha
skett inom den tid som skäligen bör stå honom till buds. Omständigheter av det senare slaget bör tillmätas förhållandevis stor betydelse vid konsumentköp. I praktiken bör säljaren få godta att en relativt lång tid har förflutit innan köparen reklamerar mot ett köp, förutsatt att felet inte är sådant att det märks redan vid en ytlig granskning av varan.
När köpet har förmedlats av en sådan näringsidkare som avses i 1 5, kan köparen vända sig med sin reklamation även till näringsidkaren. Om han har reklamerat antingen hos säljaren eller förmedlaren, har han bevarat sin rätt mot dem båda. Det är därför betydelsefullt att den av dem som har tagit emot en sådan reklamation underrättar den andre.
Andra stycket
Enligt huvudregeln skall köparen såsom framgår av första stycket rikta sin reklamation till säljaren. Enligt andra stycket har köparen därutöver rätt att reklamera hos den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan.
För att denna möjlighet skall stå till buds, krävs att åtagandet att avhjälpa fel i varan har gjorts för säljarens räkning. Därmed avses inte blott rena fullmakts- eller uppdragsförhållanden mellan säljaren och någon annan, utan åtagandet kan ha lämnats såväl av tillverkaren eller general- agenten som av ett till någon av dem eller säljaren knutet serviceföretag. Förhållandet mellan säljaren och den som har påtagit sig att avhjälpa felet måste vara sådant att de för köparen framstår som en enhet. Åtagandet skall avse avhjälpande av fel ivaran, antingen ursprungliga fel eller fel som beror på att varan inte svarar mot en utställd garanti. Regeln blir inte tillämplig om köparen i samband med köpet har ingått ett särskilt avtal med någon annan än säljaren om service på den sålda varan. Om exempelvis den som har köpt brandskyddsutrustning samtidigt har tecknat avtal med ett fristående företag om regelbunden översyn av utrustningen och det senare visar sig att utrustningen var felaktig, skall reklamationen göras hos säljaren och inte hos serviceföretaget.
En reklamation som görs hos den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel ivaran blir gällande mot säljaren även om den påföljd som kommer att utkrävas blir en annan än avhjälpande. Köparen har därför, om felet inte blir avhjälpt, efter en sådan reklamation möjlighet att senare vända sig till säljaren med krav på hävning av köpet.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket förlorar köparen rätten att åberopa fel i varan, om han inte reklamerar inom två år efter det att han tog emot den. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tvåårs- period svarar säljaren således inte, såvida inte annat följer av 24 & på grund av att säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Köparen förlorar dock inte rätten att åberopa fel i varan, om säljaren - eller någon annan för hans räkning - genom en garanti eller
annan utfästelse har åtagit sig att under längre tid än två år svara för Prop. 1989/90: 89 varan och felet omfattas av garantin eller utfästelsen. 245 När säljaren har lämnat en utfästelse att under viss tid svara för en varas funktion eller någon egenskaps bestånd, kan köparen ivissa fall ha rätt att reklamera även efter denna tids utgång. En bedömning av reklamationsfristen enligt reglerna i första stycket kan leda till sådant resultat, om ett fel som omfattas av utfästelsen har upptäckts först i slutskedet av den utfästa tiden. En sådan möjlighet får anses följa av utfästelsen, såvida det inte uttryckligen har angetts att utfästelsen bara gäller fel som reklameras inom den utsatta tiden.
245
Utan hinder av 23 & får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 18 5.
(Jfr 21 å i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om köparens reklamationsskyldighet i 23 5. De reglerna tillgodoser säljarens intresse att inom rimlig tid få vetskap om huruvida köparen anser att avtalet har fullgjorts på ett riktigt sätt eller om köparen vill göra gällande någon påföljd på grund av fel i varan. Det saknas emellertid anledning att låta en illojalt handlande säljare åberopa reglerna om reklamation för att freda sig mot köparens anspråk på grund av fel. Därför föreskrivs i förevarande paragraf att, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, köparen får åberopa ett fel i varan utan hinder av att reklamation inte har skett inom de tidsfrister som gäller enligt 23 5 första stycket. Vidare anges att detsamma skall gälla när varan är behäftad med sådant fel som avses i 18 &. När varan har sålts i strid mot vissa försäljningsförbud eller om den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa kan således köparen göra gällande påföljder av felet även om han inte har reklamerat enligt 23 5.
Att reklamationsskyldighcten inte gäller i de angivna fallen betyder dock inte att köparen kan dröja under obegränsad tid med att lämna med- delande om felet efter det att han har märkt det. En alltför lång passivitet från köparens sida kan nämligen enligt allmänna principer medföra förlust av rätten att åberopa felet.
När den tvååriga preskriptionsfristen i 23 få har åsidosatts genom förevarande bestämmelse, kommer köparens krav att vara underkastat allmänna regler om preskription. Dessa innebär att kravet preskriberas 2först efter tio år (jfr 17 å andra stycket konsumenttjänstlagen).
Rätt att hålla inne betalningen 25 51
Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av en felaktig vara.
(Jfr 29 5 i utredningens förslag)
Paragrafen behandlar köparens rätt att hålla inne betalningen för varan till säkerhet för hans krav på grund av fel i varan. Denna rätt är av betydelse för köparen som ett påtryckningsmedel för att förmå säljaren att avhjälpa fel och som ett medel för att göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps. En liknande bestämmelse finns i 19 & konsumenttjänstlagen.
Om köparen har krav mot säljaren på grund av fel i varan, får han hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet. Köparen kommer inte i dröjsmål när han utnyttjar sin rätt enligt bestämmelsen, vilket innebär att säljaren inte kan göra gällande några påföljder mot köparen på grund av den uteblivna betalningen. Inte heller kan det uppkomma någon rätt för säljaren till dröjsmålsränta på det innehållna beloppet.
Rätten att hålla inne betalningen förutsätter att köparen har rätt att göra gällande krav på grund av fel i varan. Köparen måste själv bedöma om förutsättningar föreligger att med tillämpning av förevarande bestämmelse hålla inne betalningen. Han får själv stå risken för sin bedömning. Skulle det i efterhand konstateras att han har hållit inne betalning utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder på grund av att köparen inte har betalat i tid.
Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som svarar mot hans krav på grund av felet i varan. Med krav avses därvid inte köparens yrkande som sådant utan det som han har rätt att göra gällande mot säljaren på grund av felet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma det belopp han håller inne med hänsyn till detta. Skulle han hålla inne ett för stort belopp, riskerar han att själv drabbas av dröjsmålspåföljder.
Vilka belopp som det blir fråga om att hålla inne blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Är felet av sådan beskaffenhet att hävning kan komma i fråga, får köparen hålla inne hela betalningen. I andra fall kan det bli fråga om att hålla inne belopp motsvarande prisavdrag eller skadestånd. Går kravet ut på avhjälpande eller om- leverans, får beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t. ex. just prisavdrag. Köparen måste alltså göra en uppskattning av vilka belopp som motsvarar hans krav. En sådan uppskattning måsteav naturliga skäl många gånger bygga på en del osäkra faktorer och för att den innehållna betalningen skall ge köparen
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
den avsedda säkerheten, måste hans rätt enligt bestämmelsen innefatta en Prop. 1989/90: 89 viss säkerhetsmarginal. 265 Har köparen med stöd av paragrafen hållit inne ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast till den del som han alltjämt har ett utestående anspråk mot säljaren på grund av felet. Om säljaren helt eller delvis avhjälper ett fel, får köparen alltså därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mot hans eventuella kvarstående och nytillkomna krav till dess att parterna når en slutreglering. Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hålla inne en viss del av priset, får han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills restskulden motsvarar det belopp han har rätt att hålla inne.
Avhjälpande och omleverans
26 51
Köparen har rätt att kräva avhjälpande av felet eller omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.
Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.
(Jfr 22 5 i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar köparens rätt att vid fel i varan kräva avhjälpande av felet eller omleverans. Liknande bestämmelser finns i 20 5 första, tredje och fjärde styckena konsumenttjänstlagen.
Första stycket
Om varan är felaktig, får köparen enligt första stycket kräva att säljaren avhjälper felet eller levererar en ny vara, förutsatt att detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Kan ett avhjälpande eller en omleverans inte ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren, får han awisa köparens krav. Denne är då hänvisad till de andra påföljder som står till buds vid det fel i varan som det är fråga om.
Säljarens resurser att själv utföra en reparation har ingen avgörande betydelse för hans skyldighet att avhjälpa ett fel. En säljare inrättar ofta sin verksamhet så att han låter avhjälpa fel genom tillverkaren eller någon annan. Det förekommer också ofta att tillverkare antingen själv eller genom ett serviceföretag reparerar fel på de produkter som saluförs genom försäljningsbolag eller någon annan fristående försäljningsorga- nisation. En säljare kan också ha möjlighet att för avhjälpande av fel i levererade varor anlita en hantverkare eller en verkstad som han vanligen
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
anlitar i den egna verksamheten. Även om en säljare inte själv i egen regi kan avhjälpa ett fel, är det således ofta möjligt för honom att trots det åstadkomma avhjälpandet.
Köparens rätt att kräva att felet avhjälps är inte beroende av att felet är väsentligt. Felets art kan emellertid, bland andra omständigheter, inverka på bedömningen av om avhjälpandet kan ske "utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". Skyldighet att avhjälpa felet kan vara oskäligt betungande för säljaren exempelvis om han saknar tekniska eller organisatoriska resurser för ändamålet eller om anskaffandet av erforderliga reservdelar skulle vara mycket kostsamt.
Vid bedömningen av om kostnaden och olägenheten är skälig bör iviss mån beaktas betydelsen för köparen av att ett avhjälpande kommer till stånd. Det blir därvid fråga om en awägning mellan parternas intressen, varvid felets betydelse för konsumenten skall ställas mot de olägenheter och kostnader som ett avhjälpande i det enskilda fallet skulle medföra för säljaren. Det innebär naturligtvis alltid ett visst mått av både besvär och kostnader för säljaren att behöva avhjälpa ett fel. För att säljaren på grund härav skall vara befriad från skyldigheten att avhjälpa ett fel fordras emellertid att det föreligger ett markant missförhållande mellan den uppoffring som säljaren måste göra för att avhjälpa ett fel och felets betydelse för köparen. Ju mer väsentligt felet är för köparen, desto större olägenheter och kostnader måste säljaren tåla. Skulle ett avhjälpande genom säljarens försorglvara förenat med betydande kostnader, medan köparen själv utan större svårigheter kan ombesörja att felet avhjälps, bör säljaren inte vara skyldig att avhjälpa felet.
Istället för att kräva att ett fel avhjälps kan köparen kräva omleverans, vilket innebär att varan ersätts med en annan vara i avtalsenligt skick. Köparens rätt att kräva omleverans förutsätter - på samma sätt som vid krav på avhjälpande - att åtgärden kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Bedömningen av huruvida denna förutsättning föreligger får ske efter samma principer som har angivits i fråga om krav på avhjälpande. '
Köparen kan fritt välja om han vill kräva avhjälpande eller omleverans. Säljaren är dock inte bunden av köparens val. Enligt 27 5 har nämligen säljaren - oberoende av-vilken påföljd som köparen kräver - rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Bestämmelserna i 27 5 leder därför till att det i praktiken ofta blir säljaren som kan avgöra om en felaktig vara skall repareras eller inte. —
Andra stycket
Om köparen har framställt krav på avhjälpande eller omleverans har säljaren enligt andra stycket en skälig tid på sig för att företa den begärda rättelsen. Om rättelsen sker inom skälig tid kan köparen inte - bortsett
från krav på skadestånd - göra gällande andra påföljder på grund av felet. Detta följer av 28 5. Den angivna tidsfristen skall räknas från den tidpunkt när köparen har preciserat sina anspråk på grund av felet och kan alltså vara en senare tidpunkt än den då köparen reklamerat enligt 23 5. Om det är fråga om ett avhjälpande krävs givetvis också att köparen ställer varan till säljarens förfogande. I regel bör säljaren i samband med att köparen framställer sitt anspråk kunna lämna ett besked om hur lång tid han räknar med att behöva för att avhjälpa felet. Köparen kan då bedöma om han skall utnyttja sin rätt till avhjälpande eller om han skall kräva någon annan påföljd. Godtar köparen den tid som säljaren uppger, får han inte före den tidens utgång göra gällande några andra påföljder. Skulle han å andra sidan avstå från att begära avhjälpande, kan säljaren å sin sida med stöd av 27 5 kräva att få avhjälpa felet. Bedömningen av vad som är skälig tid för att avhjälpa ett fel bör i första hand ske med hänsyn till köparens intresse, bl. a. hans behov av varan i felfritt skick. Även säljarens möjligheter att avhjälpa felet måste beaktas. I princip bör emellertid säljaren vara skyldig att ta sig an avhjälpandet omgående sedan köparen gett honom tillfälle till det. Endast om felet är av sådant slag att det inte nämnvärt påverkar varans användbarhet och köparen kan disponera varan, bör denne behöva finna sig i att säljaren på grund av ursäktlig tidsbrist e.d. dröjer något med sina åtgärder. Även om köparen inte kan använda varan under väntetiden, bör en längre tid än annars kunna godtas, om säljaren lämnar en ersättnings- vara till köparens förfogande. Säljaren bör också kunna medges en större tidsmarginal, om konsumenten ändå inte skulle använda varan, exempelvis därför att användningen är säsongsbunden. I övrigt får det avgörande för bedömningen av vad som utgör en skälig tid för ett avhjälpande i huvudsak vara den tid som normalt måste beräknas gå åt för de nödvändiga åtgärderna.
Förevarande bestämmelse är tvingande till köparens förmån. Säljaren kan därför inte på förhand förbehålla sig en längre tid för avhjälpande än vad som följer av bestämmelsen. Däremot kan köparen, sedan frågan om avhjälpande av ett fel väl har uppkommit, med bindande verkan medge säljaren en längre tid för avhjälpandet.
Avhjälpande eller omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Däremot kan köparen få finna sig i ett visst besvär i samband med att felet avhjälps eller varan byts ut så länge det inte är fråga om väsentliga olägenheter. Om köparen har haft några nödvändiga kostnader i sammanhanget, t. ex. för transport av varan till säljaren, skall säljaren ersätta honom för dessa kostnader. -
Om säljarens kostnader i samband med ett avhjälpande skulle visa sig bli oskäligt höga, bortfaller hans skyldighet att avhjälpa felet. Det ansvar för samtliga kostnader för avhjälpandet som åvilar säljaren hindrar inte att köparen i ett sådant fall - i samband med att han gör anspråk på rättelse av felet - tar på sig en viss kostnad, exempelvis kostnader för
Prop. 1989/90: 89 26 5
transport av varan, och därigenom undanröjer det hinder för säljarens avhjälpandeskyldighet som kostnaderna utgör.
Principen att avhjälpandet skall ske på säljarens bekostnad hindrar inte heller att säljaren kan debitera köparen kostnaden för undersökning av varan, om undersökningen skulle ge vid handen att varan inte är felaktig utan att den exempelvis har skadats genom vårdslös hantering. Om säljaren vill förbehålla sig rätten att ta ut en sådan kostnad, bör han dock klargöra detta för köparen redan innan undersökningen påbörjas.
275
Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.
(Jfr 23 5 i utredningens förslag)
Första stycket innehåller en bestämmelse som under vissa förutsätt- ningar ger säljaren rätt att avhjälpa fel i varan eller företa omleverans för att därigenom undvika andra påföljder på grund av felet. I andra stycket anges förutsättningarna för att köparen skall ha rätt att avhjälpa ett fel på säljarens bekostnad utan att först awakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida. Bestämmelser i samma fråga finns för konsumenttjänsternas del i 20 5 andra - fjärde styckena konsumenttjänst-
lagen.
Första stycket
Bestämmelsen ger säljaren en rätt att undvika andra påföljder - bortsett från skadestånd - genom att avhjälpa felet eller leverera en avtalsenlig vara. Paragrafen är tvingande till konsumentens förmån och anger därför också gränserna för säljarens möjligheter att genom avtalsvillkor vid köpet förbehålla sig rätten att avhjälpa fel eller omleverera för att undvika andra påföljder.
Säljarens rätt enligt bestämmelsen innebär en viktig inskränkning i principen att köparen kan välja vilken påföljd han vill göra gällande. Även om felet är väsentligt och köparen i och för sig är berättigad att häva köpet, kan säljaren undvika hävningen genom att avhjälpa felet eller leverera en ny, felfri vara. Det krävs då att detta kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Även om köparen skulle begära att få felet avhjälpt, kan säljaren välja att i stället företa omleverans, om inte detta medför väsentlig olägenhet
1 1
för köparen. Sådan olägenhet kan tänkas uppkomma exempelvis om varan Prop. 1989/90: 89 har monterats eller installerats hos köparen. 275
Om säljaren önskar utnyttja sin rätt att avhjälpa felet eller företa omleverans skall han utan uppskov erbjuda sig att göra detta när köparen reklamerar. Det fordras inte att säljaren alltid måste bestämma sig i omedelbar anslutning till reklamationen. Ibland kan han behöva någon tid för att undersöka varan för att fastställa om något fel föreligger och i så fall vilket. I ett sådant fall bör han kunna dröja med sitt besked en kortare tid i avvaktan på undersökningen. Han kan naturligtvis också erbjuda sig att avhjälpa felet om undersökningen skulle leda till att ett sådant visar sig föreligga.
Säljaren behöver inte själv utföra ett avhjälpande. Han kan i stället hänvisa köparen till en serviceverkstad. Köparen får då finna sig i att vända sig dit med varan om inte detta medför en väsentlig olägenhet för honom. Det får godtas att köparen måste underkasta sig ett visst besvär i samband med säljarens rättelse men, eftersom det inte är fråga om annat än att köparen skall få den köpta varan i det skick som följer redan av köpeavtalet, måste det kunna krävas att säljaren vidtar de åtgärder som skäligen kan krävas för att köparen utan onödigt besvär skall få den köpta varan reparerad eller ersatt av en ny.
Den erbjudna rättelsen skall ske inom skälig tid. I annat fall kan köparen enligt 28 5 kräva prisavdrag eller häva köpet. Tiden skall räknas från reklamationen och säljaren skall i princip vara beredd att omgående ta hand om varan och skyndsamt reparera den, om han vill utnyttja sin rätt att avhjälpa felet. Vissa fel är dock sådana att felsökning kan ta viss tid i anspråk och det kan krävas en tids provdrift för att fastställa t. ex. ett periodiskt återkommande fel i en tv-apparat. En annan anledning till att ett avhjälpande kan ta längre tid i anspråk är att varan måste sändas tillbaka till fabriken eller till en serviceverkstad på annan ort. Om det inte är fråga om några särskilda förhållanden av det angivna slaget eller liknande, bör en köpare normalt kunna räkna med att avhjälpandet skall klaras av på ett par dagar från det säljaren fick hand om varan. Om köparen måste vara utan varan i mer än en vecka, bör det i regel kunna krävas att säljaren ställer en ersättningsvara till köparens förfogande under reparationstiden. Detta gäller givetvis inte när det är fråga om en vara som köparen ändå inte skulle ha använt under reparationstiden, t. ex. när användningen är säsongsbunden. I ett sådant fall bör säljaren också medges en större tidsmarginal för reparationen.
En köpare skall inte behöva tåla att säljaren gör upprepade försök att avhjälpa samma fel. Om ett fel återkommer efter två avhjälpningsförsök, bör köparen i regel kunna vägra att gå med på fler försök. Är det fråga om olika fel, kan det dock vara rimligt att köparen får godta något fler reparationer. Även i den situationen lär man emellertid i regel ganska snart nå en gräns där ytterligare reparationer får anses medföra sådana olägenheter för köparen att denne har rätt att avböja säljarens erbjud- ande om reparation.
En särskild fråga i sammanhanget gäller köparens skyldighet att Prop. 1989/90: 89 underrätta säljaren, om han vill åberopa att ett fel helt eller delvis 275 - kvarstår efter ett avhjälpningsförsök. Det bör åligga köparen att anmäla detta till säljaren inom skälig tid. Gör han inte det, får han anses ha godtagit avhjälpandet. En sådan anmälan utgör ingen reklamation i lagens mening, och den kan därför göras även efter utgången av den i 23 5 tredje stycket angivna preskriptionstiden. Detsamma bör gälla om rättelse har skett i den formen att den felaktiga varan har bytts ut mot en ny. Tvåårsregeln bör emellertid ges en analog tillämpning såtillvida att anmärkningar måste göras inom två år från avhjälpandet eller omleve- ransen. Om å andra sidan, sedan ett fel har avhjälpts, varan visar sig vara behäftad med ett annat fel som inte har samband med den utförda reparationen, måste en ny reklamation göras och då är preskriptionsregeln tillämplig.
Paragrafen innebär att säljaren har rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom undgå andra påföljder. Härav följer att köparen är skyldig att ställa varan till säljarens förfogande och att han, om han utan godtagbar anledning underlåter att göra detta, inte har någon rätt att göra gällande andra påföljder på grund av felet.
Ett avhjälpande eller en omleverans skall ske utan kostnad för köparen. Eftersom bestämmelsen är tvingande är det inte möjligt för säljaren att med verkan mot köparen i försäljningsvillkoren eller i ett garantiåtagande föreskriva att köparen skall svara för vissa kostnader i samband med ett avhjälpande. I detta ligger naturligtvis också att säljaren inte har någon rätt att ta ut en självrisk av köparen.
Säljaren är skyldig att ersätta köparen för dennes utlägg i samman- hanget, t.ex. för resor och transporter. Enligt 42 5 är köparen dock skyldig att vidta skäliga åtgärder för'att begränsa de kostnader som säljaren skall stå för. Köparen kan t.ex. i allmänhet inte begära att på säljarens bekostnad få företa en särskild resa för att lämna varan för reparation om han kan lämna varan vid ett senare tillfälle när han ändå skall göra resan. Medför det en väsentlig olägenhet för köparen att inte kunna använda varan eller att tvingas använda den felaktiga varan under denna tid blir situationen dock en annan. Den situationen kan å andra sidan föranleda säljaren att avstå från att begära att få avhjälpa felet på grund av ansvaret för köparens reskostnad. .
De utlägg som köparen enligt denna bestämmelse kan få ersatta av säljaren är endast sådana kostnader som krävs för att få felet avhjälpt. Felet kan dock förorsaka andra kostnader för köparen, såsom utgifter för tvätt under tiden en tvättmaskin repareras eller extra utgifter för inkvartering, transport m.m. därför 'att fel på en nyinköpt bil tvingat köparen att avbryta en resa. En köpare kan också gå miste om arbets- förtjänst om han måste ta ledigt från sitt arbete för att köra bilen till verkstad eller ta emot en reparatör i hemmet. Köparens rätt till ersättning för kostnader av sådant slag får bedömas enligt reglerna om skadestånd i 30 - 32 55.
Om säljaren i samband med en reklamation erbjuder köparen att byta den felaktiga varan mot en annan dyrare vara mot betalning av mellan- skillnaden är det inte fråga om omleverans i lagens mening utan om en hävning i förening med ett nytt köp. Det står givetvis köparen fritt att avgöra om han skall acceptera ett sådant erbjudande eller inte.
Andra stycket
Andra stycket reglerar det fallet att köparen själv har låtit avhjälpa ett fel utan att dessförinnan ha berett säljaren tillfälle att vidta rättelse enligt första stycket. Huvudregeln är att köparen, när han har upptäckt ett fel, skall reklamera felet för att därigenom bereda säljaren tillfälle att vidta rättelse genom att avhjälpa felet eller företa omleverans enligt första stycket. Det är emellertid inte ialla situationer rimligt eller ens möjligt för köparen att förfara på det sättet. Under vissa omständigheter skall därför en köpare, trots att han inte i förväg har kontaktat säljaren, kunna ombesörja avhjälpandet utan risk för att han inte'får kostnaden ersatt, t.ex. när det av omständigheterna står klart att säljaren inte själv eller genom någon annan skulle kunna ombesörja ett avhjälpande inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för köparen. Detta kan vara fallet när köparen befinner sig med varan på en avlägsen ort och avhjälpandet inte kan anstå tills han kan bereda säljaren tillfälle att ombesörja en repara- tion. Befinner sig t. ex. köparen på resa utomlands när ett fel visar sig på en ny bil, bör han på platsen kunna ordna med reparation av felet, om detär nödvändigt för att sätta bilen i kördugligt skick. Är det däremot fråga om ett mindre fel som inte har någon direkt betydelse för bilens säkerhet eller användbarhet, bör bedömningen i de flesta fall leda till att köparen får finna sig i de besvär som kan vara förenade _med att säljaren skall beredas tillfälle att utöva sin rätt till rättelse enligt första stycket. I de fall när köparen låter avhjälpa ett fel utan föregående kontakt med säljaren är det angeläget att han skaffar bevis om felet och kostnaderna för att avhjälpa det. Om säljaren ifrågasätter köparens rätt till sådant avhjälpande eller kostnaderna härför, måste nämligen köparen styrka sin rätt till ersättning.
Den inskränkning av säljarens rätt att själv företa rättelse som regeln i andra stycket innebär följer i och för sig av vad som redan framgår av första stycket. I de fall som avses här måste det nämligen också vara fråga om en situation där kravet att säljaren skall kunna avhjälpa felet utan väsentlig olägenhet för köparen inte har uppfyllts. I klarläggande syfte har dock en uttrycklig bestämmelse om köparens rätt att ivissa fall själv låta avhjälpa fel på säljarens bekostnad tagits in i andra stycket.
Rätt till prisavdrag eller hävning 28 &
Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker. inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 &.
Köparen har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är OSkäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor
på auktion.
(Jfr 24 å i utredningens förslag)
Paragrafen anger under vilka förutsättningar som prisavdrag och hävning kommer i fråga som påföljder på grund av fel i den köpta varan. När det gäller hävning finns dock en ytterligare förutsättning i 29 5. Andra stycket anger förutsättningarna för att köparen som alternativ till prisavdrag skall ha rätt att kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet. Enligt tredje stycket undantas prisavdrag som påföljd vid försäljning av . begagnade varor på auktion. I konsumenttjänstlagen finns bestämmelser om förutsättningarna för prisavdrag och hävning i 21 5.
Första stycket
Av bestämmelsen framgår det inbördes förhållandet mellan å ena sidan påföljderna avhjälpande och omleverans och å andra sidan prisavdrag och hävning. De senare påföljderna är avsedda att som regel komma i fråga först i andra hand. Om köparen har krävt avhjälpande eller omleverans eller om säljaren har erbjudit sig att vidtaga sådan rättelse och köparen enligt 27 5 är skyldig att acceptera erbjudandet, kommer prisavdrag eller hävning i fråga först om rättelse inte sker inom skälig tid. Att rättelse inte har skett kan då bero antingen på att säljaren har underlåtit att vidta rättelsen eller att han har försökt att avhjälpa felet utan att lyckas med det på ett godtagbart sätt.
Krav på prisavdrag och hävning kan emellertid göras gällande även om rättelse av felet inte alls har varit på tal. Om köparen inte har framställt eller inte har haft rätt att framställa krav på rättelse och säljaren inte heller har erbjudit sig att företa rättelse eller om köparen har haft rätt att vägra godta rättelse från säljarens sida, kan både prisavdrag och hävning komma i fråga som primära påföljder på grund av felet.
Om köparen utan godtagbara skäl har vägrat att acceptera säljarens erbjudande om rättelse, kan han därefter inte göra gällande någon rätt till prisavdrag eller hävning.
Rätten till prisavdrag är avsedd att vara ett alternativ till hävning och kan göras gällande när köparen väljer att behålla den felaktiga varan. Prisavdraget är avsett framför allt att kompensera köparen för mindre fel, och påföljden har därför i de fall den kommer till användning den effekten att den begränsar behovet av den mera ingripande påföljd som
hävning av köpet utgör. Syftet med prisavdrag är att återställa balansen Prop. 1989/90: 89 mellan säljarens felaktiga prestation'och det vederlag som köparen skall 28 & betala. Orsaken till felet är utan betydelse för köparens rätt till pris- avdrag. Den rätten ärinte heller beroende av om felet är väsentligt eller inte.
Avdraget skall beräknas på objektiva grunder. Det skall motsvara skillnaden i värde vid tiden för avlämnandet mellan en vara i avtalsenligt skick och den felaktiga. Det ligger i sakens natur att en sådan beräkning ofta måste ske på ett ganska schablonmässigt sätt.
Termen prisavdrag utgår - enligt ordets betydelse - från att köparen inte har betalat varan när han gör gällande sin rätt till prisavdrag. Emellertid spelar det ingen roll för rätten till prisavdrag om varan är betald eller ej. 1 det fallet varan är betald får köparen i stället kräva tillbaka så stor del av betalningen som han annars skulle ha rätt att tillgodogöra sig som avdrag.
Rätten till prisavdrag utesluter inte att köparen dessutom kan ha rätt till skadestånd på grund av felet. Skadeståndet får emellertid i det fallet inte omfatta vad som kompenseras genom prisavdraget.
Andra stycket
Enligt andra stycket kan köparen som alternativ till prisavdrag i stället kräva ersättning för kostnaden för att avhjälpa ett fel. Såsom framhållits i specialmotiveringen till första stycket är de påföljder som anges i paragrafen i princip subsidiära till avhjälpande och omleverans enligt 26 och 27 55. Köparens rätt till ersättning för egna kostnader för att avhjälpa ett fel kommer därför i fråga framför allt när något godtagbart avhjäl- pande inte kommer till stånd sedan köparen har begärt att få felet avhjälpt eller sedan säljaren själv har erbjudit sig att avhjälpa det. Rätten till ersättning kan dock också följa av köparens rätt enligt 27 å andra stycket att i vissa fall låta avhjälpa ett fel på säljarens bekostnad utan att denne först har beretts tillfälle att rätta felet.
Rätten till ersättning för kostnaden att avhjälpa felet föreligger i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Om köparen har låtit utföra en onödigt kostsam reparation, kan han få ersättning för kostnaderna endast till den del som medges enligt förevarande stycke. Bedömningen av kostnaden bör ske med hänsyn till i första hand varans värde och felets betydelse för köparen. Även om säljaren inte är skyldig enligt 27 5 att avhjälpa ett fel därför att detta skulle medföra oskälig'kostnad eller olägenhet för honom, kan köparen ha rätt till ersättning för av- hjälpandekostnaden, om en annan näringsidkare kan avhjälpa felet till betydligt lägre kostnad än säljaren, exempelvis därför att transportkost- naderna blir avsevärt lägre.
När säljaren inte är skyldig att enligt 26 & avhjälpa ett fel därför att kostnaden för det är för hög i förhållande till felets betydelse, kan
köparen inte tvinga fram ett avhjälpande till samma kostnad genom att Prop. 1989/90: 89 åberopa förevarande bestämmelse. En kostnad som enligt 26 5 är 29 5 "oskälig" får nämligen också bedömas som "oskäligt hög" enligt före- varande bestämmelse. Köparens rätt till ersättning för kostnader enligt andra stycket avser endast de direkta utläggen för felets avhjälpande, däribland transport- kostnader och liknande utgifter som varit nödvändiga. Köparens anspråk ' till följd av utgifter och kostnader i övrigt som felet har förorsakat får bedömas enligt reglerna om skadestånd (30 och 32 95).
Tredje stycket
Vid köp av begagnade varor på auktion har köparen inte rätt till prisavdrag. Det vore inte rimligt att köparen i sådana fall skulle ha rätt att kräva prisavdrag, eftersom det rör sig om en speciell form av försäljning av varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset.
Undantaget för prisavdrag vid auktionsköp avser endast försäljning av ' begagnade varor. I de fall nya varor säljs genom auktionsförfarandc i stället för på sedvanligt sätt innebär således inte formen för försäljningen någon skillnad i köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.
29 & Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom.
(Jfr 25 å i utredningens förslag)
För att köparen skall ha rätt att häva köpet på grund av ett fel i en vara krävs - utöver vad som följer av 28 5 - att felet är av väsentlig betydelse för honom. Enligt 28 & gäller att köparen får häva köpet enligt förevarande paragraf endast under förutsättning att avhjälpande eller omleverans inte har kommit i fråga eller inte har skett inom skälig tid efter reklamationen. Den närmare innebörden av den förutsättningen har behandlats i specialmotiveringen till 27 5.
Frågan om felets väsentlighet skall bedömas från köparens synpunkt. Det är således inte en abstrakt bedömning som skall göras utan en bedömning av vad som med hänsyn till den enskilde köparens förutsätt- ningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott. Är varan behäftad med ett fel som typiskt sett kan anses vara väsentligt för konsumenter i allmänhet, kan man utgå från att detta gäller även för den aktuelle köparen. Om felet däremot är sådant att det för en köpare i allmänhet får anses vara av ringa betydelse, får det ankomma på köparen att visa att felet av någon anledning är väsentligt för honom. Kan han visa detta, har han rätt att häva köpet även om säljaren inte har haft anledning att inse felets betydelse för köparen. Ett fel som för den ene köparen har liten betydelse kan spela en stor roll för en annan köpare. Även ett i och för sig
obetydligt fel, såsom en smärre färgavvikelse, kan vara väsentligt, t. ex. om det är fråga om ett kompletteringsköp som förutsätter överensstäm- melse med tidigare köpta varor.
Väsentlighetsbedömningen tar naturligen i första hand sikte på awikelsens storlek i förhållande till en felfri vara men kan påverkas också av tidsfaktorn. En betydande awikelse behöver därför inte nödvändigtvis anses som ett väsentligt fel, om avvikelsen rättas inom skälig tid.
Förutsättningarna för rätten till hävning skall prövas vid en helhetsbe- dömning av felets betydelse för köparen med beaktande av möjligheterna att rätta felet eller kompensera köparen för det genom övriga påföljder. Kan felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans enligt 26 - 27 åå, kan det vara en omständighet som talar för att väsentlighetsrekvisitet inte är uppfyllt. Att köparens krav på avhjälpande eller omleverans inte har efterkommits inom skälig tid, eller att en sådan påföljd inte kommer i fråga, är däremot omständigheter som talar för det motsatta förhållandet. Om en vara som är behäftad med fel dessutom har avlämnats för sent, finns det anledning att vid bedömningen av hävningsförutsättningarna ta hänsyn till den sammanlagda betydelsen av avtalsbrotten.
När det gäller en vara som har tillverkats eller skaffats särskilt för köparen, finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheten att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt. I dessa fall medför en hävning större olägenhet för säljaren än när köpet avser en masstillverkad vara. Tyngst väger dock självfallet köparens intresse att till slut få en felfri vara. Emellertid finns i allmänhet skäl att ställa något högre krav på de omStändigheter som skall föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ. Denna något strängare väsentlighetsbedömning följer nämligen i regel av den bedömning som enligt bestämmelsen skall ske med avseende på avtals- brottets betydelse för köparen. Denne torde nämligen vara beredd att finna sig i olägenheter av större omfattning, exempelvis i samband med felets avhjälpande, när det gäller en vara som är anpassad efter köparens speciella önskemål och vilken han inte utan vidare kan ersätta genom köp från annat håll.
Skadestånd 30 51
Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att underlåtenhetcn att avlämna en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror underlåtenheten att avlämna en felfri vara på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
I28
vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror på en PYOD- 1989/90189 leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. 30 5
(Jfr 26 å i utredningens förslag)
Paragrafen handlar om säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel i varan. Liksom när det gäller skadestånd vid dröjsmål (se 14 5) har säljaren ett s. k. kontrollansvar för skada som köparen åsamkas på grund av fel i varan. Regler om skadeståndets omfattning finns i 32 5.
Till skillnad från vad som gäller enligt förslaget till ny allmän köplag (se prop. 1988/89:76 s. 46 ff och 138) omfattar kontrollansvaret alla slags skador, alltså inte bara - som enligt köplagsförslaget - direkta skador.
Första stycket
Huvudregeln är att säljaren är skyldig att ersätta köparen för den skada som denne lider på grund av fel i varan. För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet krävs enligt första stycket att fyra olika förutsätt- ningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder att leverera en felfri vara. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet och slutligen skall han inte heller skäligen ha kunnat undvika eller övervinna följderna av hindret. För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldigheten skall samtliga dessa förutsättningar vara uppfyllda och det är säljaren som har att visa att så är fallet. Reglerna om säljarens skadeståndsskyldighet vid fel är desamma som vid dröjsmål och beträffande den närmare innebörden av de nämnda förutsättningarna för att säljaren skall undgå skadeståndsansvaret hänvisas till vad som angivits i specialmotiveringen till 14 &. Tillämpade på felsituationen innebär dessa förutsättningar att utrymmet för befrielse från skadeståndsansvaret i praktiken torde vara mycket begränsat.
Bestämmelsen avser den situationen att en vara som har avlämnats visar sig vara behäftad med ett fel. Om avlämnandet försenas därför att säljaren i ett sent skede upptäcker att den vara som han avser att leverera är felaktig och därför inte i tid hinner ersätta den med en felfri vara, skall den situationen bedömas enligt bestämmelserna i 14 5 om skadestånd på grund av dröjsmål.
Felet som sådant kan naturligtvis inte åberopas som ett ansvarsbefriande hinder. Om varan visar sig ha ett dolt fel, kan säljaren inte undgå skadeståndsskyldighet genom att hänvisa till att han inte har kunnat upptäcka felet före avlämnandet eller att han inte har haft anledning att misstänka att varan skulle vara felaktig.
Det är inte heller tillräckligt att orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, utan orsaken skall dessutom ha inneburit ett faktiskt hinder mot att leverera en felfri vara. Även om säljaren kan visa att felet i den avlämnade varan har uppkommit till följd av en omständighet utanför hans kontroll, blir han därför inte fri från skadeståndsskyldighet i sådana fall när det bara är fråga om ett fel i det enskilda exemplar eller parti av
varan som säljaren råkat välja eller som råkat vara tillgängligt för leverans till köparen. I ett sådant fall har det inte förelegat något hinder av det slag som avses i bestämmelsen, eftersom säljaren hade kunnat välja att fullgöra köpet med en annan, felfri vara. Den omständigheten att felet inte har kunnat upptäckas av säljaren före avlämnandet skall inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.
Om en vara exempelvis visar sig ha ett dolt fel som härstammar från tillverkningsprocessen och orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll, kan säljaren bli fri från skadeståndsskyldighet endast ifall det vid tiden för avlämnandet inte fanns någon felfri vara att tillgå med vilken köpet skulle ha kunnat fullgöras. Ett hinder mot att avlämna en felfri vara kan ha förelegat, om hela det parti ut vilket varan skulle tas var behäftat med ett dolt fel, vars orsak ligger utanför säljarens kontroll, eller om alla de varor av ifrågavarande beskaffenhet som vid tiden för avlämnandet fanns tillgängliga i säljarens lager eller på marknaden var behäftade med sådant fel. Som exempel kan nämnas att köpet avser en vara som säljaren själv tillverkar och att en olyckshändelse - vars orsak ligger utanför säljarens kontrollsfär - har skadat hela hans lager utan att detta har kunnat upptäckas av säljaren innan varan avlämnades.
Ett hinder med ansvarsbefriande verkan kan ibland uppkomma även i samband med säljarens åtgärder för att avlämna varan. Varan kan exempelvis skadas genom en olyckshändelse utanför säljarens kontroll under transport från säljaren till orten för avlämnandet, dvs. före riskens övergång. Det kan också inträffa att varans avlämnande försenas till följd av en sådan händelse och att detta leder till att varan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen försämras på grund av sin egen beskaffenhet.
Andra stycket
Andra stycket gäller säljarens ansvar för fel som beror på någon tredje man som säljaren har anlitat. En motsvarande bestämmelse för säljarens dröjsmål finns i 14 å andra stycket.
Bestämmelsen i förevarande stycke tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon i tidigare säljled. Beror felet på en sådan tredje man, undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadestånds- skyldighet enligt principerna i första stycket. Säljaren befrias således inte från skadeståndsskyldighet på den grunden att felet är hänförligt till dolda fel i komponenter som tillverkas av en tredje man för att ingå i säljarens produkt. På motsvarande sätt kan inte heller en säljare i detaljistledet som befrielsegrund åberopa att det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag och att det därför förelegat hinder för honom att leverera en felfri vara. Beträffande den närmare innebörden av säljarens ansvar för en tredje man som han har anlitat kan hänvisas till vad som angivits i specialmotiveringen till 14 å andra stycket.
Förslaget till ny allmän köplag innehåller i 40 å en särskild föreskrift Prop. 1989/90: 89 om skyldighet för en säljare som hindras att avlämna en felfri vara att 31 å underrätta köparen om hindret. Om köparen inte får en sådan under- rättelse inom skälig tid, har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått underrättelsen i tid. Motsvarande gäller enligt 28 5 vid dröjsmål. En sådan bestämmelse har sannolikt inte samma praktiska betydelse för konsumentköp som för köp mellan näringsidkare. Att någon bestämmelse av det slaget inte har tagits med bland reglerna om konsumentköp innebär emellertid inte att säljaren skulle vara befriad från en sådan underrättelseskyldighet gentemot en köpare som är konsument. I förekommande fall får köplagens regler i detta hänseende ges analog tillämpning vid konsumentköp.
315 Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 5 omfattar även skada som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
(Jfr 27 å i utredningens förslag)
[ paragrafen behandlas säljarens köprättsliga skadeståndsansvar med avseende på produktskador, dvs. skador på annat än den sålda varan som har orsakats av skadebringande egenskaper hos den sålda varan. En liknande bestämmelse finns i 31 5 andra stycket konsumenttjänstlagen.
Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller bara det köprättsliga ansvaret för produktskador. Med det köprättsliga ansvaret avses det ansvar som en säljare har gentemot köparen. Det är således fråga om ett kontraktsrättsligt ansvar.
Vid sidan härav kan en köpare också få ersättning för produktskador med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler. För närvarande är det framför allt skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 5 skadeståndslagen) och i rättspraxis utbildade regler om strikt ansvar för produktskador som kan bli aktuella. På detta område pågår emellertid ett lagstiftningsarbete avseende en produktskadelag som ålägger bl. a. tillverkare och importörer ett strikt ansvar för vissa fall av produktskador. Dessa frågor har berörts närmare i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.3).
Bestämmelserna i förevarande paragrafavser bara sakskador. Person- skador omfattas inte av det köprättsliga skadeståndsansvaret (jfr 32 å andra stycket). Ersättning för sådana skador får i stället krävas ut med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Förutsättningarna för det köprättsliga skadeståndsansvaret för produkt- skador enligt förevarande bestämmelse är desamma som gäller för den köprättsliga skadeståndsskyldigheten i övrigt vid fel. Detta betyder för det första att skadan skall bero på att det föreligger ett fel i den sålda varan i något av de hänseenden som följer av felreglerna i 16 - 21 55. I de
flesta fall när en sakskada inträffar på grund av en defekt i en vara, torde denna vara behäftad med ett fel i konsumentköplagens mening, men så behöver inte alltid vara fallet. Den sålda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador på annat än den sålda varan. En annan förutsättning för att på köprättslig grund göra gällande ett skadeståndsansvar för produktskada är att köparen har iakttagit reglerna om reklamation enligt 23 å - förutsatt att inte ett sådant förhållande som avses i 24 & föreligger. Slutligen skall säljarens skade- ståndsansvar rymmas inom ramen för det s. k. kontrollansvaret som åvilar honom enligt 30 &.
För att vara ersättningsgill enligt bestämmelsen skall produktskadan, som redan har berörts, vara en sakskada. När sådana skador uppstår i konsumentförhållanden torde de oftast vara av relativt begränsad omfattning, varför det framstår som naturligt för konsumenten att kräva ersättning för skadan samtidigt med att övriga anspråk med anledning av felet ivaran framställs mot säljaren. Exempel på den typen av skador är matvaror som förstörs därför att en frysbox inte håller kylan, tvättgods som skadas vid tvättning i en felaktig tvättmaskin eller därför att något plagg som tvättas samtidigt färgar av sig, skador på ett plagg som stryks med ett strykjärn som utvecklar för stark värme och växter som skadas av blomjord som innehåller giftiga ämnen. Ibland kan det naturligtvis även i konsumentförhållanden förekomma att ett fel i en vara kan vara orsak till skador på annan egendom i betydande omfattning. Det är då oftast fråga om fel som uppkommit redan innan varan lämnade tillverka- ren, exempelvis när en diskmaskin springer läck och förorsakar vat- tenskador eller när ett elektriskt fel uppstår i någon hushållsapparat och förorsakar eldsvåda. Vid skador av sådan omfattning ligger det oftast närmast till hands att rikta skadeståndsanspråken mot tillverkaren.
Med hänsyn till vad som nu har anförts har det gjorts vissa begräns- ningar i det köprättsliga skadeståndsansvarets omfattning vid produkt- skada. För det första omfattar ansvaret enligt förevarande paragraf endast skada som inträffar på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Innebörden av detta begrepp har behandlats i specialmoti- veringen till 1 5. För det köprättsliga produktansvaret gäller således att både den vara som orsakar skadan och den egendom som skadas skall vara avsedda huvudsakligen för enskilt ändamål. Den skadade egendomen kan i övrigt vara såväl lös som fast.
Vidare inskränks säljarens ansvar till att avse skada på egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll. Till den kretsen räknas familjemedlemmar och andra som lever i en hushållsgemenskap av viss varaktighet med köparen, medan tillfälliga besökande och gäster inte omfattas. Däremot blir bestämmelsen tillämplig även när skadan uppkommer utanför den gemensamma bostaden, exempelvis i samband att egendomen medförs på en resa som någon av hushållsmedlemmarna företar eller vid en tillfällig vistelse på annan ort.
Produktskador som drabbar någon annan person utanför denna snäva krets omfattas inte av bestämmelsen. Således omfattas inte en sakskada som orsakats av en vara som en person har köpt och sedan lämnat som gåva till en person utanför det egna hushållet, och inte heller skada på annans egendom, som köparen innehar som lån eller hyr.
Om en skada drabbar en annan hushållsmedlem än köparen, är det den skadelidande och inte köparen som enligt bestämmelsen har rätt att göra gällande ett skadeståndsanspråk mot säljaren. En annan sak är att det ofta kan vara en praktisk ordning att köparen företräder den skadelidande, i synnerhet om han har egna anspråk på grund av felet i varan.
Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan
325
Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 33 5 samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.
Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 & ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.
(Jfr 28 å i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om omfattningen av det skadestånd som kan utgå på grund av säljarens dröjsmål eller vid fel på varan. Förutsättningarna för skadeståndsskyldigheten framgår av 14 & (dröjsmål) och av 30 5 (fel).
Första stycket
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att andra bestämmelser i viss utsträckning ger konsumenten kompensation för olika kostnader på grund av ett fel. Vid avhjälpande av fel är säljaren enligt 26 och 27 && skyldig att åstadkomma avhjälpandet utan kostnad för köparen, varför säljaren redan till följd av dessa bestämmelser har att ersätta köparen för de eventuella kostnader som är förenade med avhjälpandet, t. ex. utgifter för resor och transporter som är nödvändiga för att avhjälpandet skall kunna ske. Vidare kan köparen på grund av fel på varan ha rätt till prisavdrag som svarar mot skillnaden ivarans värde i felaktigt respektive avtalsenligt skick (se 28 & första stycket). I stället för prisavdrag har köparen enligt 28 å andra stycket en rätt att kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet. Vid fel i varan behöver en tillämpning av förevarande paragrafalltså aktualiseras endast om konsumenten tillfogas andra eller större ekonomiska skador på grund av felet än vad som täcks av de nu berörda reglerna.
Den allmänna utgångspunkten för regleringen av skadeståndets omfattning är principen om fullt skadestånd, vilken i samband med avtalsbrott i regel anses innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge som om motparten skulle ha fullgjort avtalet på rätt sätt (det positiva kontraktsintresset).
Principen om full ersättning gäller emellertid inte alltid fullt ut utan begränsas av såväl generella principer som uttryckliga bestämmelser.
För det första gäller vid bestämmandet av skadeståndets omfattning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer den s.k. adekvansregeln. Enligt denna omfattar ersättningsskyldigheten inte förluster som saknar ett adekvat orsakssammanhang med avtalsbrottet. Det innebär att mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeståndsskyldigheten. Det är inte möjligt att ange några generella riktlinjer för hur gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster på grund av ett avtalsbrott skall dras. Det får i stället liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra denna fråga med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.
Principen om full ersättning modifieras vidare av regeln i 42 å som anger att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada och att en försummelse härvidlag kan inverka på hans rätt till ersättning.
I enlighet med vad som gäller enligt allmänna principer om ersättning i kontraktsförhållanden har den skadelidande parten rätt till ersättning bara för sin faktiska nettoförlust. Detta betyder att om den skadelidande parten med anledning av avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle ha haft om köpet hade fullgjorts på ett riktig sätt, skall detta beaktas vid beräkningen av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande belopp.
Ett undantag från principen om att ersättning utgår enbart för faktiska förluster följer emellertid av bestämmelsen i 33 5, enligt vilken skadestånd vid hävning i vissa fall utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan gängse pris och det avtalade priset, utan att köparen behöver visa att prisskillnaden motsvarar hans faktiska förlust.
I paragrafen anges särskilt några av de förlustposter som kan omfattas av ett skadestånd. Ett fel eller ett dröjsmål leder ofta till att konsumenten åsamkas utgifter av olika slag. Det kan vara fråga om utgifter som föranleds av olika åtgärder för att få till stånd en rättelse, t. ex. utgifter för telefonsamtal, porto eller resor m.m. i samband med reklamation eller utgifter för transporter c. d. som inte blir ersatta redan enligt reglerna om avhjälpande av fel eller prisavdrag. En annan typ av utgifter är de som föranleds av den situation ivilken konsumenten har försatts genom felet eller dröjsmålet. Har exempelvis en bil under en resa blivit oanvändbar på grund av ett fel, kan det uppstå kostnader för bärgning av bilen, för taxiresor, för övernattning på hotell m. m. Ytterligare en typ av utgifter är sådana som uppkommer därför att konsumenten inte har tillgång till den köpta varan t. ex. under ett dröjsmål eller under den tid som åtgår
för att avhjälpa ett fel. Exempel på den typen av utgifter är hyres- PTOD. 1989/90:89 kostnader för en bil eller taxi- eller biljettkostnader när den köpta bilen 32 5 inte kan användas och kostnader för att anlita tjänster, exempelvis en tvättinrättning när en tvättmaskin är obrukbar.
Konsumentens rätt till ersättning för utgifter är givetvis begränsad till vad som med hänsyn till omständigheterna framstår som skäligt. Detta följer också av konsumentens skyldighet enligt 42 5 att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Han får exempelvis inte välja ett onödigt kostsamt transportsätt såsom taxi eller flyg, om han med hänsyn till omständigheterna lika gärna hade kunnat åka buss eller tåg.
Vid bedömningen av köparens ersättningskrav får hänsyn tas till såväl varans värde som avtalsbrottets betydelse för köparen. Om det är fråga om en vara som köparen har dagligt behov av, t. ex. en barnvagn, bör köparens krav kunna bedömas mera generöst än om det är fråga om en vara som används mera sällan, t. ex. en kamera. Skulle köparen emellertid av en särskild anledning, exempelvis en resa, ha behov av en sådan vara utan dröjsmål, skall detta givetvis beaktas. Gäller köpet en billig vara, såsom något livsmedel, bör köparen inte på säljarens bekostnad få lägga ned särskilda kostnader på att få varan utbytt, ifall han lika väl skulle kunna skaffa sig en likvärdig vara på annat håll utan särskild kostnad.
I samband med säljarens avhjälpande av ett fel får köparen ofta finna sig i ett visst besvär till följd av de krav han gjort gällande på grund av ett fel. Praktiska hänsyn talar för att köparen också får svara för t. ex. återlämnande av varan eller återtransport till säljaren vid hävning eller omleverans när det är fråga om en mindre vara. Skulle köparens transport därvid medföra särskilda utgifter har han rätt till ersättning för dem. När det gäller tyngre eller med skrymmande varor bör däremot i allmänhet säljaren vara skyldig att hämta varan hos köparen. Har däremot köparen transporterat varan till en ort dit säljaren inte har några egna transporter kan det dock vara rimligt att köparen ombesörjer återtransporten mot ersättning för utgifterna av säljaren.
1 paragrafen nämns också ersättningför inkomstförlust. Ett bortfall av arbetsförtjänst kan uppstå exempelvis om köparen kommer för sent till sitt arbete på grund av ett fel på bilen eller om han med anledning av ett fel måste stanna borta från arbetet för att omedelbart vidta åtgärder för att begränsa följderna av ett fel på varan. Konsumenten kan också få vidkännas ett löneavdrag när han på grund av ett fel eller ett dröjsmål måste stanna hemma från arbetet för att ta emot eller besöka säljaren eller någon representant för denne. I övrigt omfattas köparens förlust av arbetsförtjänst på grund av fel eller dröjsmål av säljarens ersättnings- skyldighet enligt förevarande bestämmelse. Detta gäller oavsett om det är fråga om inkomst av anställning eller av annat förvärvsarbete. Även i detta hänseende gäller givetvis att konsumenten är skyldig att begränsa sin förlust. Han skall därför inte ha någon rätt till ersättning för inkomstförlust om det » såsom ofta torde vara fallet - skäligen hade kunnat fordras att han utnyttjat sin fritid för exempelvis ett nödvändigt
besök hos säljaren. Vid tvist är det köparen som har att styrka sin förlust, exempelvis genom ett intyg från arbetsgivaren.
Den tvingande rätt till ersättning för utgifter och inkomstförlust som köparen enligt bestämmelsen har, innebär att det inte är möjligt för säljaren att som avtalsvillkor föreskriva att köparen själv skall stå för vissa förluster, t. ex. för transport av varan i samband med hävning av köpet eller förlorad arbetsförtjänst i samband med en sådan transport. Inte heller är det möjligt att i avtalet maximera köparens rätt till ersättning till ett visst belopp. Däremot är det givetvis inget som hindrar att man i köpeavtalet överenskommer om ett visst schablonbelopp som köparen blir berättigad att erhålla, om han inte visar att hans förlust är större. .
Konsumenten har enligt vad som uttryckligen anges i paragrafen också rätt till ersättningförprisskillnad. Genom den får konsumenten vid hävning av köpet kompensation för att han blivit tvungen att betala ett högre pris än det avtalade priset för att skaffa varan från annat håll.
Prisskillnad beräknas enligt bestämmelserna i 33 &. Konsumenten har rätt till ersättning även för andra förluster på grund av ett fel eller ett dröjsmål än sådana som nämnts särskilt i paragrafen. Det är då oftast fråga om kostnader som närmast har karaktären av följdförluster. En sådan typ av skada som skall ersättas enligt förevarande bestämmelse är kostnader som blivit onyttiga på grund av fel eller dröjsmål. Som exempel kan nämnas att en förhandsbetald resa med bilfärja inte kan utnyttjas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och måste repareras. Ett annat exempel är att ett frysskåp är felaktigt och därför inte kan användas för förvaring av beställda matvaror, vilka måste kasseras. Vidare kan en utebliven leverans av beställda möbler medföra att köparen går miste om en möjlighet att på förmånliga villkor avyttra det gamla möblemanget. Som exemplen visar är det vid konsumentköp bara i ganska speciella situationer som sådana skador som har karaktären av följdförlust uppkommer. När det gäller sådana skador som hänger samman med konsumentens planer för användningen av den köpta varan torde kravet på orsakssammanhang mellan avtalsbrottet och skadan väsentligt begränsa säljarens ansvar.
Ett vanligare fall är att konsumenten kan ha rätt till 5. k. stillestånds- ersättning för t. ex. en bil som på grund av ett fel inte kan utnyttjas av köparen under en tid. I sådana fall torde en eventuell ersättning ofta få bestämmas på grundval av en uppskattning av skadans storlek.
Ett fel eller ett dröjsmål kan också orsaka konsumenten besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. Frågan i vad mån konsumenten kan få ersättning för det har berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.2).
Andra stycket Enligt 31 5 har köparen vid konsumentköp rätt till ersättning av säljaren för ett visst slag av produktskador, nämligen sådana som uppkommer på
egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och Prop. 1989/90: 89 är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Av andra stycket i före- 335 varande paragraf framgår att köparen vid sidan härav inte har rätt att med stöd av förevarande lag få ersättning av säljaren för produktskador. Det innebär att sådana skador inte skall ersättas enligt de köprättsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produktskador. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) och i specialmotiveringen till 31 5.
Prisskillnad 33 51
Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har något täckningsköp inte gjorts och överstiger vid tiden för hävningen gängse pris för en sådan vara som köpet avser priset enligt köpet, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.
(Jfr 28 5 andra stycket i utredningens förslag)
Enligt 32 5 omfattar skadestånd på grund av säljarens avtalsbrott bl. a. ersättning för prisskillnad. Med prisskillnad avses den fördyring som en köpare kan drabbas av om det efter hävning av köpet visar sig att han måste betala ett högre pris än det ursprungliga för att köpa en motsvarande vara på annat håll. För rätten till ersättning för prisskillnad krävs inte att köparen har gjort ett ersättningsköp (täckningsköp). I förevarande paragraf anges hur beräkningen av ersättning för prisskillnad skall göras dels för det fall att ett täckningsköp har gjorts, dels om något sådant köp inte har kommit till stånd.
Ett täckningsköp innebär att köparen förvärvar en annan vara av samma slag som det hävda köpet avsåg. Ett köp skall emellertid kunna godtas som ett täckningsköp även om det inte avser en exakt likadan vara som det ursprungliga köpet utan en liknande vara, t. ex. av annat fabrikat. Det måste dock krävas att varorna är i allt väsentligt likvärdiga. Om köparen visserligen har gjort ett täckningsköp men varorna skiljer sig åt på ett mera väsentligt sätt, kan inte priset vid ersättningsköpet beaktas vid beräkningen av prisskillnaden, utan prisskillnaden får i stället beräknas enligt den abstrakta metod som anges i paragrafens andra mening och som skall användas för att fastställa prisskillnaden när något täckningsköp inte har gjorts. Ett alternativ härtill är att det nya köpet visserligen tas till utgångspunkt för bedömningen men att ersättningen korrigeras med hänsyn till skillnaden mellan de båda varorna. En sådan korrigering kan också behöva ske om försäljningsvillkoren är olika vid de båda köpen,
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
exempelvis om det ena köpet är ett kontantköp och det andra ett kreditköp.
Reglerna om prisskillnad blir inte tillämpliga om köpet avser ett unikt eller starkt särpräglat föremål. Något täckningsköp av en vara som till sina egenskaper och i fråga om prissättning skulle vara tillräckligt jämförbar med den vara som ursprungligen köptes är i sådana fall inte möjligt. Detta gäller exempelvis vissa begagnade varor, varor som har framställts i endast. enstaka exemplar och varor som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar.
Det måste krävas att täckningsköpet har skett med en viss omsorg och inom skälig tid efter hävningen. En köpare kan exempelvis inte kräva ersättning för prisskillnad på grundval av ett täckningsköp till ett onödigt högt pris. Å andra sidan skall det inte krävas att köparen alltid skall välja det utifrån enbart ekonomiska synpunkter fördelaktigaste alternativet. Även andra faktorer än rent ekonomiska måste beaktas, t. ex. kvalitet och tillgänglighet. Vad som kan krävas av en köpare är att han inte väljer det dyrare av två eller flera alternativ som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter framstår som likvärdiga. Frågan huruvida ett täckningsköp har skett med den omsorg som kan krävas får alltid avgöras efter en samlad bedömning av framför allt pris, kvalitet, tänkbara inköpsställen, kostnaderna vid köpet och inte minst den tid som står köparen till buds. Tidsaspekten kan i vissa fall leda till att köparen för att undvika ytterligare skada måste vända sig till den leverantör som kan leverera snabbt, även om det innebär ett högre pris och sämre villkor i övrigt än vad andra leverantörer kan erbjuda. En sådan situation innebär emellertid att alternativen inte är likvärdiga, varför kravet på omsorg får anses vara uppfyllt även vid ett täckningsköp till det högre priset.
Om täckningsköpet inte har gjorts med tillräcklig omsorg, får prisskill- naden beräknas enligt bestämmelsen i paragrafens andra mening.
Osäkerhet kan uppkomma om hur beräkningen av prisskillnad skall göras när det gäller en vara som har köpts på realisation eller under liknande former till ett starkt reducerat pris. Om prisnedsättningen är avsedd att utgöra en kompensation för att varan säljs som sekunda, t. ex. på grund av någon defekt, kan köparen naturligtvis inte göra gällande ett anspråk på ersättning för prisskillnad som tar sikte på en vara av fullgod kvalitet till ordinarie pris. Annorlunda ställer sig saken emellertid när det gäller den gängse typen av realisationsutförsäljning, där säljaren vill minska ett för stort lager av exempelvis säsongsbundna men i och för sig fullgoda varor. Köparen har i det fallet rätt att beräkna ersättningen för prisskillnaden på grundval av mellanskillnaden mellan det gängse ordinarie priset för motsvarande vara och det avtalade realisationspriset. Givetvis måste han dock, om möjlighet finns att skaffa även ersättnings- varan till ett nedsatt pris, välja det alternativet.
I paragrafens andra mening anges hur ersättning för prisskillnad skall beräknas då något täckningsköp inte har gjorts. För att ersättning för prisskillnad skall kunna beräknas i det fallet krävs att det är fråga om
en vara som omsätts i en sådan omfattning att det på marknaden finns Prop. 1989/90: 89 ett pris för den som kan betecknas som varans gängse pris. 345
Att det är gängse pris vid tiden för hävningen som det avtalade priset skall jämföras med innebär att köparen vid dröjsmål på säljarens sida som första alternativ kan kräva fullgörelse av köpet enligt 12 5 utan att han i skadeståndshänseende blir lidande ifall prisnivån för jämförbara varor stiger medan han i awaktan på säljarens fullgörelse Väntar med att häva köpet.
För många varor förekommer en och samma prisnivå över ett större område eller över hela landet. Prisnivån kan emellertid i vissa fall uppvisa regionala eller rent av lokala variationer. I sådana fall bör priset på orten för avlämnandet läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden (jfr 4 5).
Jämkning av skadestånd 34 5
Om skyldigheten att utge skadestånd på grund av dröjsmål eller fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadestånds- skyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter på köparens sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständig- heter.
(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag)
Paragrafen ger möjlighet att jämka ett skadestånd som skall utges av säljaren eller, i fall som avses i 46 &, någon annan i ett tidigare säljled. Förutsättningar för jämkning är att skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. En mot- svarande reglering finns i 34 & konsumenttjänstlagen. Bestämmelserna i paragrafen är i första hand tillämpliga på skadestånd som bestäms med tillämpning av bestämmelserna i 30 och 31 55. Men i förhållande till säljaren är paragrafen i och för sig tillämplig också om skadeståndsskyldig- heten grundas på avtal, t. ex. om säljaren i köpeavtalet har åtagit sig en skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål som går längre än det s. k. kontrollansvar som enligt lagen reglerar omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet.
Jämkningsregeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen är i och för sig tillämplig även i avtalsförhållanden. Med hänsyn till de särskilda rättsregler som gäller inom avtalsrätten är emellertid utrymmet för jämkning av skade- stånd- i avtalsförhållanden med stöd av den bestämmelsen mycket begränsat (se prop. 1984/85:110 s. 293; jfr prop. 1975:12 s. 178, SOU
1971:83 s. 52 - 54 samt Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, Prop. 1989/90: 89 1982 s. 285 - 289). Förevarande paragraf, som är utformad så att 345 jämkningsmöjligheten begränsas till undantagsfall motsvarande dem som regleras i 6 kap. 2 & skadeståndslagen, avser att förhindra oskäliga ekonomiska verkningar för i första hand mindre företagare.
Bland de näringsidkare som tillhandahåller varor till konsumenter finns många småföretagare med begränsade ekonomiska resurser. Det är framför allt bland dessa som det kan inträffa att skadeståndsskyldigheten på grund av fel eller dröjsmål - som i princip innebär skyldighet att ersätta konsumenten fullt ut för hela dennes ekonomiska skada - leder till en belastning på den skadeståndsskyldige som blir oskäligt stor. I det sammanhanget måste också beaktas att konsumentens rätt till skadestånd enligt lagen är tvingande till konsumentens förmån och alltså inte kan inskränkas genom avtal.
Enligt 1 5 andra stycket gäller lagen även i vissa fall i förhållande till säljare som inte är näringsidkare. Detta är fallet när köpet har förmedlats av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Eftersom lagens tvingande regler - däribland det köprättsliga ansvaret för produktskador - gäller även i dessa situationer, blir möjligheterna till jämkning av betungande skadestånd av särskild betydelse för denna kategori av säljare.
Bestämmelsens undantagskaraktär markeras av att en förutsättning för jämkning är att skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta betyder i praktiken att skadeståndet, för att jämkning över huvud taget skall komma i fråga, i allmänhet måste uppgå till ett i och för sig ganska betydande belopp. För att ett skadestånd i förevarande sammanhang skall kunna anses som "oskäligt betungande" torde vidare fordras att skadeståndet är avsevärt större än vad som kan anses motsvara en normal skaderisk i den skadeståndsskyldiges verksamhet. Det bör nämligen vara en utgångspunkt vid tillämpningen av bestämmelsen att normala skaderisker är inkalkylcrade vid prissättningen eller på annat sätt beaktade iverksamheten. Konsumenten skall i princip inte behöva finna sig ijämkning av ett skadestånd av den anledningen att han har råkat ut för en näringsidkare med en dåligt planerad rörelseekonomi. Detta innebär att jämkning torde bli aktuell huvudsakligen när det är fråga om särskilt stora följdskador av exempelvis ett fel i varan eller särskilt betydande sakskador av det slag som avses i 31 5.
Ett skadestånd skall inte anses oskäligt betungande om skadeståndet täcks av en försäkring på den skadestånsskyldiges sida. Jämkning bör i princip inte heller komma i fråga när den skadeståndsskyldige har underlåtit att teckna en försäkring som hade kunnat täcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare objektivt sett borde ha tecknat.
För att jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är det inte tillräckligt att skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigt
faller utanför ramen för det normala med hänsyn till verksamhetens art och inte täcks av en försäkring. Skadeståndet skall trots detta inte jämkas, om det likväl kan bäras av den skadeståndssskyldige utan sådana uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden i övrigt. Detta betyder att jämkning som regel kommer i fråga endast när den skadeståndsskyldige är en fysisk person som driver sin verksamhet under enskild firma och därför drabbas av ett personligt och i princip obegränsat ansvar. I ett sådant fall bör frågan om vad som är att anse som oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden kunna bedömas på huvudsakligen samma sätt som enligt 6 kap. 2 5 skadeståndslagen (se prop. 1975:12 s. 176 f). Härvid bör dock beaktas vad som tidigare har sagts om att den skadeståndsskyldige i förevarande sammanhang i allmänhet måste svara för vad som inte avsevärt överstiger en normal skaderisk i hans verksamhet.
Det skall inte vara uteslutet att jämka ett skadestånd med stöd av bestämmelserna i förevarande paragraf även när den skadeståndsskyldige är en juridisk person. Är det fråga om ett handelsbolag med begränsade ekonomiska resurser, bör hänsyn kunna tas till att en enskild bolagsman slutligt kan drabbas av en personlig ansvarsbörda motsvarande den som åvilar en näringsidkare som driver sin verksamhet som enskild firma. Också när den skadeståndsskyldige är ett aktiebolag e.d. bör jämkning undantagsvis kunna ske, såsom då skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle få förödande konsekvenser för ett mindre familjeföretag som drivs i aktiebolagsform och andra skäl inte talar mot jämkning.
Vid bedömningen av om skyldigheten att utge fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande skall enligt bestämmelsen också beaktas olika särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Det är inte fråga om några självständiga grunder för jämkning, utan om omständigheter som, när skadeståndsskyldigheten är av sådan omfattning att frågan omjämkning aktualiseras, kan inverka på oskälighetsbedömningen enligt bestämmelsen.
Bland sådana särskilda omständigheter som i det enskilda fallet kan beaktas kan till en början nämnas försäkringar och försäkringsmöjligheter på köparens sida. Om konsumenten har en försäkring som täcker den ifrågavarande skadan bör jämkning kunna ske trots att skyldigheten att utge fullt skadestånd inte utgör en lika stor belastning på den skade- ståndsskyldiges ekonomi som annars måste fordras.
Har konsumenten medvetet underlåtit att hålla en sådan försäkring som är klart vanlig i hans situation, bör hänsynen till konsumentens ekonomiska intresse ivart fall inte hindra enjämkning som framstår som befogad med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska för- hållanden. Detta bör i regel kunna gälla vid medveten underlåtenhet att hålla byggnader brandförsäkrade. Även i andra fall kan en medveten underlåtenhet att hålla ett rimligt försäkringsskydd framstå som så oförsvarlig att den kan få samma inverkan vid bedömningen av jämk-
ningsfrågan, t. ex. vid underlåtenhet att försäkra särskilt dyrbara konstföremål.
Vidare nämns den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan. Har näringsidkaren varit medveten om att ett fel eller dröjsmål skulle kunna medföra en särskilt stor skada, exempelvis om konsumenten har gjort näringsidkaren uppmärksam på en speciell skaderisk, och har näringsidkaren haft goda möjligheter att förebygga skadan men underlåtit detta, är det omständigheter som talar mot jämkning. I det motsatta fallet bör emellertid näringsidkarens situation kunna bedömas mildare än annars, exempelvis om det varit svårt för honom att förutse en betydande följdskada av ett fel eller ett dröjsmål.
Vid bedömningen av om jämkning av ett betungande skadestånd bör ske kan hänsyn tas även till andra särskilda omständigheter som gör att situationen avviker från det normala och som därför kan tala för eller emot jämkning. Hit hör sådana omständigheter som den skadestånds- skyldiges möjligheter att i sin tur vända sig mot någon annan, exempelvis en leverantör i ett tidigare säljled, för att få hela eller en del av skade- ståndet till konsumenten täckt. Är detta fallet kan den omständigheten utesluta jämkning. Även priset för varan bör i tveksamma fall kunna få betydelse, i vart fall på det sättet att ett särskilt högt pris får anses tala mot jämkning.
Om skadeståndsskyldigheten grundas på fel i varan och säljaren har avhjälpt felet, bör vid bedömningen enligt förevarande bestämmelse hänsyn kunna tas till att avhjälpandet eventuellt har förorsakat honom betydande kostnader som han inte kan få ersättning för från annat håll.
Om förutsättningarna förjämkning enligt bestämmelsen föreligger, får jämkning ske efter vad som är skäligt. Härvid får givetvis beaktas bl. a. sådana olika omständigheter som tidigare har berörts. Jämkning skall endast ske i den utsträckning som behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en öskälig belastning på den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.
En särskild grund för jämkning av skadestånd som inte regleras i förevarande bestämmelse är medvållande på den skadelidandcs sida. Bestämmelser om jämkning på grund av sådant medvållande till sakskada eller ren förmögenhetsskada finns i 6 kap. 1 5 andra och tredje styckena skadeståndslagen. Dessa bestämmelser är i och för sig tillämpliga även i kontraktsförhållandcn, och det saknas skäl att göra undantag för dem vid konsumentköp. Det bör framhållas att utrymmet för jämkning på grund av medvållande i kontraktsförhållanden inte är lika begränsat som utrymmet för jämkning i sådana förhållanden med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen (se prop. 1984/85:110 s. 297 f; jfr Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 217 f).
Priset m.m.
Vilket pris köparen skall betala 35 5 Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
(Jfr 30 5 i utredningens förslag)
Bestämmelsen anger vilket pris som skall betalas om ett bestämt pris inte följer av avtalet. En liknande bestämmelse finns i 36 5 första stycket konsumenttjänstlagen.
Även om parterna inte uttryckligen har kommit överens om priset, kan detta "följa av avtalet" enligt allmänna principer för tolkning av avtal. Om exempelvis säljaren tillämpar en fast prislista och köparen känner till detta, torde avtalet i regel få anses innebära att köparen skall betala enligt den prislista som gäller vid avtalstillfället. Ett annat exempel är att säljaren har marknadsfört varan genom annonsering e.d och därvid har angett vad varan kostar samt att köparen i anslutning härtill har beställt varan. I så fall måste avtalet ofta innebära att det pris som har angetts i marknadsföringen skall gälla, om inte parterna särskilt har kommit överens om ett annat pris eller köparen annars har fått klart för sig att det angivna priset inte skall gälla.
För att ett bestämt pris skall anses föreligga fordras att det är möjligt - att vid köpetillfället slå fast vilket belopp köparen har att betala för varan. Så är fallet exempelvis om parterna har kommit överens om en angiven köpesumma eller om ett visst belopp per kg eller liknande så att det exakta priset blir beroende av kvantiteten. Likaså är priset att anse som bestämt om det anges till ett visst belopp med tillägg för transportkostnad enligt gällande taxa.
Ett bestämt pris kan däremot inte anses avtalat om prissättningen har gjorts beroende av framtida förhållanden och priset därför inte kan fastställas vid tiden för avtalet. Det är således inte fråga om ett bestämt pris, om det vid köp av en vara som skall levereras en viss senare dag anges att leveransdagens pris skall gälla eller om säljaren förbehåller sig att, om vissa omständigheter inträffar, frångå ett i avtalet angivet preliminärt pris. Detsamma gäller om säljaren vid ett tillverkningsköp skall debitera köparen för materialkostnad samt för arbete med visst belopp per timme. Totalpriset kan då inte anses bestämt.
Ett bestämt pris kan följa av avtalet beträffande en del av varan men inte hela varan. I så fall tillämpas förevarande paragraf när det gäller den eller de delar beträffande vilka ett bestämt pris inte följer av avtalet.
Om ett bestämt pris inte följer av avtalet gäller att konsumenten skall betala ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris.
Vid bedömningen av vad som är ett skäligt pris skall hänsyn för det första tas till varans art och beskaffenhet. Utgångspunkten är alltså vad
slags vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris vid köp av både nya och begagnade varor. Den omständigheten att varan till äventyrs är felaktig påverkar däremot i princip inte beräkningen av prisets skälighet. En annan sak är att köparen då kan vara berättigad till prisavdrag.
Vid skälighetsbedömningen skall för det andra hänsyn tas till gängse pris. Med gängse pris avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter. Alla säljare kan dock inte alltid jämställas med varandra i detta avseende. Gängse pris kan sålunda variera mellan olika typer av distributionskanaler beroende på t.ex. betalningsvillkor, servicenivå och försäljningsställenas mer eller mindre centrala läge. Dessutom finns det ofta lokala variationer i den gängse prisnivån.
Varierar det gängse priset mellan olika orter och är det inte givet vilket pris som bör vara utslagsgivande, ter det sig ofta naturligt att beakta priset på säljarens ort, om köparen har beställt varan där. Har säljaren å andra sidan marknadsfört varan på köparens ort, ligger det närmare till hands att beakta priset på köparens ort vid bedömningen av vad som skall anses vara gängse pris med tanke på det aktuella köpet. Hänsyn bör också tas till var varan skall avlämnas och vem som svarar för transport- kostnaderna.
Den tidpunkt som bedömningsgrunden gängse pris hänför sig till är avtalstillfället. Undantagsvis kan dock även någon annan tidpunkt tänkas få betydelse. En ytterligare bedömningsgrund vid prövningen av prisets skälighet är nämligen omständigheterna i övrigt. Om det efter av- talstillfället har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling - uppåt eller nedåt - fram till tidpunkten för varans avlämnande, kan det ibland finnas anledning att ta hänsyn också till en sådan omständighet. Detta förutsätter dock att köpet inte har karaktär av spekulation.
Hänvisningen till omständigheterna i övrigt innebär att man också kan beakta t.ex. särskilda kostnader eller besvär som köpets fullgörande medför för säljaren och som köparen vid köpet har varit medveten om eller, på motsvarande sätt, en eventuell minskning av näringsidkarens normala kostnader t.ex. på grund av att köparen på egen bekostnad hämtar varan på tillverkningsorten.
Om det inte finns något gängse pris, vilket särskilt får antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkade varor, får priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta torde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. Hänsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskilda fallet, exempelvis genom att säljaren har råkat förstöra det första exemplar som han skulle tillverka och därför måste tillverka ett nytt.
Den förevarande paragrafen innebär att om parternas avtal inte innefattar något bestämt pris skall priset, oavsett vad parterna kan ha enats om, bestämmas efter en skälighetsbedömning. Detta utesluter dock inte att parternas avtal kan tillåtas inverka på prövningen. Om parterna
exempelvis har kommit överens om ett visst pris med tillägg för ett påslag vars storlek inte är känt vid avtalstillfället torde ofta skälighetsbedömning- en kunna begränsas till påslaget. Har parterna avtalat att leveransdagens pris skall gälla, bör säljaren i regel kunna debitera ett pris som motsvarar gängse pris för varan vid leveranstillfället. Har parterna vid avtal om köp av en vara som skall importeras av säljaren kommit överens om att köparen skall erlägga vad säljaren får betala jämte ett i och för sig skäligt vinstpåslag, bör det sålunda framräknade priset också normalt kunna godtas. I samtliga fall är det dock en förutsättning att det framräknade priset kan betraktas som skäligt.
Skulle parterna ha kommit överens om ett bestämt pris ger den förevarande paragrafen inte utrymme för någon skälighetsbedömning. Om ett avtalat bestämt pris är oskäligt kan dock jämkning komma i fråga enligt 36 5 avtalslagen.
Paragrafen aktualiserar flera frågor om bevisbördan, av vilka åtminstone två har större praktisk betydelse. Den ena av dessa frågor gäller vem som har bevisbördan i fall då säljaren, under påstående att ett pris inte har avtalats, begär ett pris som han anser vara skäligt medan köparen påstår att ett bestämt lägre pris har avtalats. I ett sådant fall torde det normalt få anses åligga säljaren att visa att något bestämt pris inte har avtalats (jfr angående tidigare praxis rättsfallen NJA 1951 s.1 och 1975 s. 280). Den andra frågan av större praktisk betydelse gäller vem som har bevisbördan i fråga om prisets skälighet. Också i detta avseende torde förevarande bestämmelse få anses innebära att säljaren har bevisbördan. Han skall med andra ord visa att det av honom begärda priset är skäligt med hänsyn till olika relevanta omständigheter (jfr prop. 1984/85:110 s. 303).
Tidpunkten for betalningen 36 5
Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hålls köparen till handa.
(Jfr 30 5 i utredningens förslag)
I de Hesta fall då ett köpeavtal inte genast fullgörs från någondera sidan brukar parterna komma överens om när varan skall avlämnas och priset betalas eller åtminstone när en av prestationerna skall fullgöras. Även i de fall då den ena parten direkt fullgör vad som åligger honom enligt köpeavtalet, brukar avtalet innehålla bestämmelser om när den andra parten skall prestera. Den legala regeln i förevarande paragraf blir tillämplig i fall då betalningstidpunkten inte är bestämd. En liknande regel finns i 41 5 konsumenttjänstlagen.
Utgångspunkten är att köparen är skyldig att betala när säljaren kräver det. Detta sker ofta genom att köparen i samband med varans avläm- nande eller därefter får en räkning på grund av vilken betalning skall
erläggas. I princip är köparen då skyldig att betala omgående, om han inte enligt räkningen får en betalningsfrist.
Om annat inte följer av avtalet, är köparen dock inte skyldig att betala priset förrän varan hålls honom till handa. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt (jfr 5 5 andra stycket angående näringsidkarens rätt att hålla inne varan tills konsumenten betalar priset). Principen innebär att båda parterna får en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan de fullgör avtalet för egen del.
Den rätt att hålla inne betalningen som här föreskrivs tar sikte på fall där tiden för betalningen inte följer av avtalet och betalning sålunda skall ske när näringsidkaren kräver det. Bestämmelser om rätt att hålla inne betalningen vid näringsidkarens dröjsmål respektive fel i varan finns i 11 och 25 55.
Avbeställning 37 5 Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren
inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 5.
(Jfr 31 5 i utredningens förslag)
Köparen har möjlighet att avbeställa en vara innan den har avlämnats. Avbeställningen görs genom att köparen meddelar säljaren att han inte vill ha varan. Säljaren kan därvid självfallet företrädas av en representant enligt allmänna regler därom. Om köpet har förmedlats av en närings- idkare för säljarens räkning (jfr 1 5 andra stycket) kan avbeställningen göras hos denne. Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig. I händelse av tvist är det köparen som har att visa att han har lämnat säljaren (eller dennes företrädare) underrättelse om avbeställningen. Avbeställningsmöjligheten gäller intill dess varan avlämnas. Den kan aktualiseras redan innan ett bindande köpeavtal har kommit till stånd, exempelvis om säljaren har förbehållit sig en acceptfrist i anledning av ett anbud som köparen har lämnat.
Om köparen avbeställer varan får säljaren behålla den och köparen behöver inte betala priset. Däremot är köparen skyldig att utge ersättning till säljaren enligt vad som anges i 41 5. Har köparen betalat i förskott ' kan avbeställningen ge honom rätt att få tillbaka (en viss del av) vad han erlagt. Om säljaren har godtagit att köparen frånträder köpeavtalet utan att betala någon ersättning, exempelvis genom att medge öppet köp, skall detta givetvis gälla. Här kan också erinras om att vid hemförsäljning, köparen enligt hemförsäljningslagen (1981zl361) alltid har rätt att frånträda köpet inom en vecka utan att bli ersättningsskyldig mot säljaren. Efter utgången av den tiden kan köparen avbeställa varan enligt förevarande paragraf om varan ännu inte har avlämnats.
Att varan vid ett tillverkningsavtal är färdigställd hindrar i och för sig inte köparen från att avbeställa varan om den inte har avlämnats. En annan sak är att den sena avbeställningen kan leda till att han får utge en större ersättning än om avbeställningen hade ägt rum i ett tidigare skede (se vidare specialmotiveringen till 41 5).
Köparens dröjsmål
Vad som avses med dröjsmål 38 51
Dröjsmål på köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på något förhållande på säljarens sida.
(Jfr 34 5 i utredningens förslag)
I paragrafen ges en allmän beskrivning av vad som skall förstås med sådant dröjsmål som bestämmelsen avser. Dröjsmål med betalningen föreligger om köparen inte betalar i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.
För att avgöra om betalning har skett i rätt tid får man i första hand gå till avtalets bestämmelser. Skulle avtalet inte innehålla något härom gäller enligt 36 5 att betalning skall ske när säljaren kräver det.
Dröjsmål med betalningen föreligger inte om förseningen beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida. Exempel på det förra är att köparen underlåter att betala därför att säljaren inte har avsänt varan i tid där detta åligger honom eller har levererat en felaktig vara.
Hänvisningen till ett förhållande på säljarens sida avser situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid betalningstransaktioner. Om betalning t.ex. skall ske genom bankgiro från köparens bank till ett av säljaren anvisat konto i säljarens bank, torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast på förfallodagen. Det är således utan betydelse att säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att betalningen har skett (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 312). Om beloppet kommer in på säljarens konto först efter förfallodagen och orsaken till detta ligger hos säljarens bank, är det fråga om ett förhållande på säljarens sida. Köparen är då inte i dröjsmål. Är det istället så att förseningen beror på den bank som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel kontonummer, är det inte fråga om ett
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget
förhållande på säljarens sida utan på köparens. Denne kan då drabbas av dröjsmålspåföljder.
Påföljder vid dröjsmål 39 5 Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren hålla inne varan enligt 5 5. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt 40 5, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva skade-
stånd av köparen enligt 41 5.
(Jfr 34 5 i utredningens förslag)
Om köparen har kommit i dröjsmål med betalningen, får säljaren kräva betalning eller, enligt 40 5, häva köpet. Häver säljaren köpet får han också kräva skadestånd på grund av dröjsmålet. Denna rätt regleras i 41 5. Säljarens rätt att hålla inne varan regleras i 5 5. Att säljaren kan ha rätt till dröjsmålsränta på betalning som har erlagts för sent följer av räntelagen (1975:635).
Rätten att kräva betalning gäller inte ifall köparen avbeställer köpet innan varan har avlämnats. I övrigt finns inga inskränkningar i den rätten. Ifråga om säljarens rätt att kräva fullgörelse av köparens betalningsför- pliktelse, gäller således inte någon begränsning av den typ som följerav 12 5 angående köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpet. Detta hänger samman med olikheten i förpliktelsernas natur.
Hävning 40 51
Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom förelagd tid.
Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan priset i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.
(Jfr 35 5 i utredningens förslag)
Paragrafen gäller säljarens rätt att häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen.
lÄndrad lydelse i propositionsförslaget
Första stycket
Bestämmelsen innehåller att säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. Formuleringen skiljer sig från motsvarande bestämmelser i 13 och 29 55 genom att en hänvisning till avtalsbrottets betydelse för motparten saknas (jfr även 46 5 konsument- tjänstlagen). Det krävs alltså vid tillämpningen av förevarande stadgande inte att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för säljaren. Detta hänger samman med att säljarens tillgångar eller finansiella läge inte bör tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen av om han skall ha rätt att häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen.
Vid prövningen av om betalningsdröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott, bör hänsyn tas bl.a. till köpets karaktär och betydelsen vid ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Bedömningen kan således variera mellan olika typer av köp. Vid vissa transaktioner kan ett mycket kort dröjsmål vara väsentligt, medan man i andra fall bör kräva mer innan hävning kan ske. Väsentlighetsbedömningen kan dock inte göras enbart utifrån dröjsmålets längd. Man måste också beakta t.ex. huruvida dröjsmålet gäller hela betalningen eller endast en mindre del av betalningen. Däremot saknar orsaken till köparens dröjsmål med betalningen betydelse för säljarens rätt att häva köpet.
Bestämmelsen förutsätter inte att köparen skall ha insett eller bort inse att avtalsbrottet var väsentligt. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren, har denne rätt att häva köpet när avtalsbrottet är väsentligt enligt den mera allmänna bedömning som har nämnts.
Andra stycket
Enligt andra stycket får köpet hävas om säljaren har förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen som inte är oskäligt kort men betalning inte sker inom tilläggsfristen. Denna regel innebär att hävnings- förfarandet delas upp i två etapper. I den första sätter säljaren ut en frist, i den andra häver han på grund av att fristen har gått ut utan att betalning har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan får säljaren normalt inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål så länge tilläggsfristen löper.
I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det skall alltså stå klart för köparen vilken dag han senast måste betala. Om säljaren t.ex. uppmanar köparen att betala "nästa vecka, "snart" e.d. är tidsangivelsen alltför vag för att kunna betraktas som en tilläggstid i här avsedd betydelse. Detta innebär dock inte att ett sådant meddelande skulle sakna all betydelse. Även uppmaningar där någon bestämd tid inte anges kan vara relevanta vid bedömningen av dröjsmålets väsentlighet.
Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad detta innebär får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Köparen måste få en reell möjlighet att erlägga betalningen inom tilläggstiden. Däremot
behöver säljaren inte ta hänsyn till köparens individuella möjligheter att få fram de medel som krävs för betalningen.
Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som säljaren har satt ut är oskäligt kort ifall köparen gör gällande detta. Utgångspunkten är att säljaren har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om betalning inte dessförinnan har skett. Om köparen anser att den tilläggstid som säljaren har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på köparen att meddela säljaren detta. Gör han inte det äger säljaren i princip häva köpet om betalning inte sker inom tilläggstiden. Om säljaren efter ett meddelande av köparen att denne anser att den förelagda tiden är för kort inte vill förlänga tiden, och betalning inte skett inom den förelagda tiden, blir säljarens hävningsrätt beroende av om han kan motivera att tilläggstiden inte varit oskäligt kort eller att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.
Som ovan har anförts är utgångspunkten att säljaren inte får häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket så länge tilläggstiden löper. Om emellertid köparen under tilläggstiden meddelar säljaren att han inte kommer att betala inom tilläggstiden, finns det inte anledning att tvinga säljaren att vänta med hävning tills tilläggstiden har löpt ut. Motsvarande gäller om köparens meddelande är föranlett av att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Säljaren får då häva köpet innan tilläggstiden har löpt ut, förutsatt givetvis att han kan visa att hävningsförutsättningar föreligger enligt första stycket.
Tredje stycket
Bestämmelserna i tredje stycket innehåller vissa inskränkningar i säljarens hävningsrätt.
Enligt första meningen saknar säljaren i regel hävningsrätt då han har låtit köparen komma i besittning av varan. Inskränkningen i hävningsrät- ten gäller dock inte i sådana fall då säljaren har förbehållit sig rätt att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Det vanligaste fallet är att varan har sålts med ett giltigt återtagandeförbehåll. Närmare regler om detta finns i konsumentkreditlagen (1977z981). Ett ytterligare undantagsfall enligt första meningen då säljaren är berättigad att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning är då köparen har avvisat varan. Detta undantagsfall tar sikte på de situationer då awisandet har skett utan fog. Har köparen haft rätt att avvisa varan är det för honom och inte för säljaren som hävningsrätt föreligger. Om däremot köparen utan giltig anledning avvisar varan _och säljaren har hävningsrätt enligt första stycket, skulle - om varan kommit i köparens besittning och förevarande undantag inte fanns - säljaren inte kunna häva köpeL
Enligt andra meningen får säljaren inte heller häva köpet om priset i sin Prop. 1989/90: 89 helhet är betalt. Har priset bara delvis betalts, är bestämmelsen inte 41 5 tillämplig.
Skadestånd 41 &
Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 5 har säljaren rätt till ersättning för 1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, 2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt 3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.
Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
(Jfr 32, 33 och 36 55 i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar säljarens rätt till ersättning vid hävning och avbeställning. Paragrafen är tvingande till köparens förmån. Säljaren får alltså i princip inte kräva högre ersättning än vad som följer av paragra- fen.
Bestämmelser av liknande slag finns i 42, 43 och 48 55 konsumenttjänst- lagen.
Första stycket
Reglerna bygger på den s.k. additionsprincipen. Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader som hänför sig till köpet och hävningen respektive avbeställningen samt dessutom till en skälig ersättning för sina kostnader i övrigt och för utebliven vinst.
Punkt ] Säljaren har rätt till ersättning för de kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet, i den mån han inte kan tillgodogöra sig dessa på något annat sätt. Ersättningsrätten avser endast särskilda kostnader, dvs. kostnader som kan direkt hänföras till den aktuella varan. Rätten till kompensation för uteblivet bidrag till säljarens allmänna kostnader regleras i punkt 3.
Kostnader för att ingå avtalet kan vara exempelvis kostnader för förhandlingar, utarbetande av offerter, provisioner till försäljare eller förmedlare och undersökning av köparens kreditvärdighet.
Kostnader för att fullgöra avtalet varierar naturligen beroende på bl.a. Prop. 1989/90: 89 vad slags avtal det är fråga om, på vilket stadium en avbeställning sker 41 5 o.d. Om köparen avbeställer köpet redan innan säljaren har hunnit vidta några åtgärder för att fullgöra avtalet, föreligger normalt inte några särskilda kostnader härför som köparen blir skyldig att ersätta. Motsvar- ande gäller i allmänhet om köpet avser varor som säljaren har i lager vid avtalstillfället eller som han då redan har beställt från sin leverantör. Ibland kan dock säljaren ha haft särskilda kostnader för vård eller förvaring av varan. För dessa är han berättigad till ersättning.
Vid tillverkningsavtal kan säljaren ha kostnader för införskaffande av material och halvfabrikat samt för arbetslöner och socialavgifter. Om säljaren har skaffat varan särskilt för den aktuelle köparen kan det bli fråga om kostnader för inköp och frakt.
Säljaren har inte rätt till ersättning för de särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet, om han kan tillgodogöra sig dessa på annat håll. Vid tillverkningsavtal kan säljaren ha möjlighet att använda inköpt material till annan tillverkning eller att modifiera en pågående tillverkning så att varan kan avyttras till en annan köpare. Rör det sig om en vara som säljaren har skaffat särskilt för köparen, kan säljaren kanske tillgodogöra sig en delav kostnaderna genom att skicka tillbaka varan till sin leverantör. Säljaren är härvid skyldig att begränsa sin förlust (jfr 42 5).
Kan säljaren inte genom att förfoga över varan få täckning för alla sina kostnader, t.ex. därför att han måste sälja varan till ett lägre pris eller därför att hans leverantör betingar sig en ersättning för att ta tillbaka varan, är köparen skyldig att ersätta mellanskillnaden. Har säljaren kontrakterat en utomstående företagare för att utföra ett visst arbete som blir onödigt genom avbeställningen, har han rätt till ersättning för vad han vid ett återtagande av det lämnade uppdraget måste utge till den andre.
Punktz Säljaren har rätt till ersättning för särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen. Vid tillverkningsavtal kan det vara fråga om kostnader som upp-står genom att säljaren avvecklar en tillverkning som redan är igång. Vid andra köp kan kostnaden avse t.ex. frakt för transport av varan tillbaka till säljarens leverantör eller bortmontering av extra utrustning som säljaren har beställt eller återställande av varan i dess ursprungliga skick. Om köpet exempelvis gäller en kappa som har ändrats för att passa köparen, har säljaren alltså rätt till ersättning dels för vad ändringen har kostat och dels för vad det kostar att återställa kappan i ursprungligt skick om detta är möjligt.
Punkt 3 Säljaren har rätt till viss ersättning för sin förlust i övrigt på grund av hävningen eller avbeställningen. Härmed åsyftas det belopp som säljaren har gått miste om genom att affären inte har kommit till stånd. Det högsta belopp som kan komma ifråga är i princip skillnaden mellan det avtalade priset och säljarens särskilda kostnader för att anskaffa varan. Skälighetsbedömningen skall göras med hänsyn till ekonomiska
faktorer. Köparens motiv för en avbeställning är alltså i princip utan betydelse.
Vid skälighetsbedömningen skall hänsyn tas till ett antal olika omstän- digheter. I första hand nämns priset för varan. Vad som härvid är av särskild betydelse är hur stor del av priset som utgörs av säljarens påslag utöver hans egen anskaffningskostnad. Även prisnivån är emellertid av intresse. Det är rimligt att ersättningen i kronor räknat är högre för en dyr vara än för en billig. En ersättning med samma andel av priset eller av säljarens påslag oavsett prisnivån kan emellertid leda till oskäliga resultat. Allmänt sett bör det kunna godtas att ersättningen bestäms till en större andel av priset när köpet avser en jämförelsevis billig vara än när det är fråga om en dyr vara.
Vid bestämmandet av ersättningen skall hänsyn vidare tas till tidpunkten för hävningen eller avbeställningen och omfattningen av nedlagt arbete. Grundtanken är att säljaren tjänar in sin vinst och bidrag till sina allmänna kostnader successivt. Detta har särskild betydelse vid tillverk- ningsavtal, men också vid andra köp bör tidsfaktorn kunna inverka på bedömningen. Genom en tidig avbeställning kan exempelvis vissa hanteringsåtgärder, såsom att hämta varan i ett lager eller att förvara varan för köparens räkning, undgås.
Säljaren bör i princip ha rätt till en viss ersättning för att affären går om intet även om en avbeställning eller en hävning sker i ett mycket tidigt skede, innan säljaren har hunnit vidta några nämnvärda åtgärder för att fullgöra avtalet. Ju närmare man har kommit leveransdagen och ju större delav prestationen som har utförts, desto större delav säljarens förlust bör ersättas. Även om säljaren har vidtagit alla de åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras bör säljaren dock normalt inte vara berättigad till full ersättning.
När det gäller att bestämma vad som är skälig ersättning för säljarens förlust skall hänsyn tas också till omständigheterna i övrigt. Omständig- heter som kan verka i höjande riktning är att säljaren på grund av ett tillverkningsavtal har avböjt andra uppdrag och därför inte kan utnyttja sina resurser till fullo vid en avbeställning eller att det avbeställda köpet avser en vara av säsongskaraktär som när avbeställningen eller hävningen sker inte längre kan avsättas. I sänkande riktning kan verka att en avbeställning eller hävning medför att resurser frigörs som säljaren kan utnyttja på ett ekonomiskt mer fördelaktigt sätt än om han hade varit skyldig att fullfölja köpet.
Normalt är säljaren inte berättigad att uppbära full ersättning för sin förlust. Detta ligger i att ersättning skall utgå med ett skäligt belopp. Det kan dock finnas situationer där det med hänsyn till samtliga omständig- heter framstår som skäligt att säljaren blir berättigad till full ersättning. Det kan vara fallet om avbeställning av ett tillverkningsköp sker först sedan varan har färdigtillverkats och säljaren inte har några möjligheter att finna en ny köpare till den tillverkade varan".
Säljaren har i princip bevisbördan för att han har haft de förluster som han begär ersättning för enligt förevarande paragraf. Beviskravet får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. säljarens möjligheter att förebringa bevisning om ett visst förhållande. Sålunda bör exempelvis inte alltför höga krav ställas på säljaren i bevishänseende om han gör gällande att han genom en avbeställning inte kan utnyttja sina resurser till fullo.
Andra stycket
Bestämmelsen reglerar säljarens möjligheter att förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning. Eftersom regleringen i första stycket är tvingande skulle, utan den nu aktuella bestämmelsen, villkor om särskild överenskommelse om vilken ersättning som köparen skall erlägga vid hävning eller avbeställning inte kunna göras gällande mot denne, om en beräkning enligt första stycket i det aktuella fallet skulle leda till en lägre ersättning.
Bestämmelsen syftar framför allt till att möjliggöra villkor om avgift vid hävning eller avbeställning i standardavtal. Det är dock inget som hindrar att ett individuellt avtal reglerar frågan om ersättning vid hävning eller avbeställning. Det ligger i båda parters intresse att redan från början veta vad köparen skall betala i händelse av en hävning eller avbeställning. Vidare minskar man risken för tvister om hur ersättningen skall beräknas.
För att ett avtalsvillkor som anger en avgift av här avsett slag skall vara giltigt krävs att ersättningen är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare vid en beräkning enligt första stycket.
Avgiften kan konstrueras på olika sätt. Den behöver inte nödvändigtvis utgöra ett fast belopp som skall betalas vid exempelvis alla avbeställning- ar. Ersättningens storlek kan variera beroende på vid vilken tidpunkt avbeställningen sker. Ersättningen kan också bestämmas till en viss procent av priset för varan. Beroende på omständigheterna kan beloppet avse såväl ersättning för kostnader som hänför sig till köpet och hävningen eller avbeställningen som ersättning för förlust i övrigt.
Tredje stycket
Som har nämnts i specialmotiveringen till 37 5 kan en köpare avbeställa en vara i det skedet att säljaren ännu inte har accepterat ett anbud som köparen har lämnat. Om köparen gör detta, har säljaren enligt första meningen i tredje stycket inte rätt till någon ersättning av köparen i anledning av avbeställningen. En säljare som förbehåller sig rätt att vänta en viss tid med att acceptera ett lämnat anbud, får alltså finna sig i att den presumtive köparen ges en möjlighet att under denna tid frånträda sitt anbud utan att bli ersättningsskyldig.
I andra meningen finns ett ytterligare undantag från köparens skade- ståndsskyldighet. Det gäller såväl vid hävning som vid avbeställning. Utgångspunkten är att om köparen avbeställer varan eller om säljaren häver köpet på grund av köparens betalningsdröjsmål är köparen skyldig
att ersätta säljaren för skada. Under vissa förutsättningar kan dock köparen vara befriad från crsättningsskyldighet.
Befrielse från ersättningsskyldighet förutsätter att dröjsmålet eller avbeställningen beror på ett betalningshinder av kvalificerat slag, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I lagtexten nämns några exempel på sådana hinder som kan utgöra befrielsegrund. Det talas om att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder.
Exemplen är huvudsakligen desamma som i 7 5 andra stycket skulde— brevslagen. Där sägs att ersättning för kursförlust inte utgår om dröjsmålet beror på lagbud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder, som inte bort av gäldenären tas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande. Skuldebrevslagens krav på att hindret skall vara "oöverstigligt" motsvaras i förevarande paragraf av kravet att köparen inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av hindret.
I förevarande bestämmelse talas om "annat liknande hinder". Däremot nämns inte - såsom i 14 5 - att hindret skall ligga utanför köparens kontroll. Ett sådant krav gäller emellertid även i förevarande samman- hang. Kravet får anses framgå så tydligt av de exempel som nämns samt av ordet "liknande" att någon ytterligare hänvisning i lagtexten inte kan anses erforderlig. Formuleringen i förevarande bestämmelse är emellertid mer tänkt att betona parallelliteten med den förutnämnda bestämmelsen i skuldebrevslagen än med reglerna i 14 5 om skadestånd vid säljarens dröjsmål. De exempel som ingår i bestämmelsen utvisar att möjligheterna till befrielse från skadeståndsskyldighet på grund av köparens betal- ningsdröjsmål är mera begränsade än motsvarande befrielsegrunder vid säljarens dröjsmål.
Föreligger ett hinder av nu avsett slag kan det likväl inte åberopas som befrielsegrund om köparen skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Förutsebara hinder bör beaktas vid avtalets utformning, t.ex. genom att köparen förbehåller sig alternativa betalningssätt eller betalningsvägar (jfr vad som anförts under 14 5).
Om svårigheten inte kunde förutses vid den tidpunkt då avtalet ingicks men före betalningstidpunkten, måste köparen inrätta sig efter vad som kan antas hända. Ett hinder kan således inte heller åberopas som befrielsegrund om köparen skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om t.ex. ett avbrott i betalningsförmedlingen har blivit förutsebart efter köpslutet men före förfallodagen och dess följder kunde ha undvikits genom att betalningen hade erlagts någon dag tidigare, kan detta innebära att köparen inte får åberopa hindret till befrielse från skadeståndsskyldighet.
Om avtalet förutsätter att betalning sker mot eller efter att varan avlämnas, kan man dock inte kräva att köparen för att undvika betal- ningshindret skall erlägga betalningen redan innan han har fått varan.
Däremot kan det även då vara möjligt för köparen att erlägga betalningen på ett annat sätt än genom bank eller post - exempelvis kontant - och på det sättet undvika det hinder som förutses inträffa. Huruvida man skäligen kan begära kontantbetalning i en sådan situation får bli beroende på bl.a. var säljaren bor och hur stort belopp det är fråga om. Bristande betalningsförmåga kan inte utgöra en sådan befrielsegrund som avses i föreliggande bestämmelse.
Vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt finns i konsumentkre- ditlagen (19771981) uttömande bestämmelser om parternas uppgörelse då köparen försummat sin betalningsskyldighet.
Gemensamma bestämmelser
Begränsning av skadan 42 5 Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.
(Utredningen har inte föreslagit någon motsvarande regel)
Paragrafen ger uttryck åt den generellt giltiga principen att en skade- lidande part är skyldig att vara aktivt verksam för att begränsa sin förlust. Bestämmelsen är tillämplig såväl när det är köparen som är berättigad till skadestånd från säljaren, som när säljaren har rätt till skadestånd av köparen. Den part som försummar att vidta de skadebegränsande åtgärder som avses har inte rätt till ersättning av motparten för den skada som på grund därav uppkommer.
Vilka skadebegränsande åtgärder som kan krävas av den skadelidande parten får bero av omständigheterna i det konkreta fallet. När det gäller säljaren kan en täckningstransaktion, dvs. hävning av köpet och försäljning av varan till annan köpare, i många fall vara den åtgärd som han kan förutsättas vidta för att begränsa sin förlust. Detta gäller i synnerhet om köpet avser en vara som det finns en fungerande marknad för. När det däremot gäller köparens förutsättningar att begränsa sin förlust genom en täckningstransaktion, dvs. ett köp av en motsvarande vara från annan säljare, måste även beaktas konsumentens individuella förutsättningar att genomföra ett sådant köp. Det kan t.ex. gälla köparens möjligheter att finansiera köpet.
Konsumentens skyldighet att begränsa en uppkommen skada torde oftast komma i fråga när det gäller den fortsatta användningen av en felaktig vara. Om den fortsatta användningen av varan innebär att skadan förvärras, bör det ofta kunna krävas av köparen att denne om möjligt avstår från vidare användning av varan eller vidtar åtgärder för att undvika att skadan förvärras, förutsatt att köparen inte genom sådana åtgärder åsamkas skada av annat slag som till storleken är likvärdig eller
överstiger den skada som kunde begränsas. Den som upptäcker att oljan Prop. 1989/90: 89 i motorn till den köpta bilen läcker ut kan t.ex. efter fortsatt användning 435 av bilen i regel inte räkna med att kunna göra säljaren ansvarig för ett totalt motorhaveri, om han hade anledning att räkna med en sådan
följdskada.
Vid bedömningen av vilka skadebegränsande åtgärder som den skade- lidande parten bör vidta skall utgångspunkten vara vad som skäligen kunde förväntas av honom vid tiden för avtalsbrottet. Man har således att utgå från den situation som han befann sig i när avtalsbrottet inträffade. Avgörande är med andra ord vilka möjligheter att begränsa förlusten som den skadelidande hade och ivilken utsträckning den skadelidande kände till dessa möjligheter.
Den skadelidande parten bör ha ett efter förhållandena och med hänsyn till varuslag skäligt rådrum för att bedöma läget och överväga konsekven- serna av olika tänkbara handlingsalternativ. Det torde ofta kunna förutsättas att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för att samråda om möjligheterna att begränsa skadan.
Verkningar av hävning och omleverans 43 51
Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala priset.
Iden mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.
(Jfr 38 5 i utredningens förslag)
Första stycket
Första stycket innehåller den grundläggande regeln om vad en hävning av ett köp innebär. Regeln tar i första hand sikte på sådana fall då någon prestation ännu inte har fullgjorts. Enligt regeln innebär hävningen att säljarens skyldighet att överlämna varan liksom köparens skyldighet att betala för den upphör. Vilken verkan hävningen får för andra förpliktelser som kan åvila en part på grund av köpeavtalet får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I sakens natur ligger att skade- ståndsskyldighet som eventuellt belastar endera parten inte faller bort om avtalet hävs.
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
En hävning kan i vissa fall medföra att det uppstår nya skyldigheter för Prop. 1989/90: 89 en part. Exempelvis är köparen skyldig att för säljarens räkning värda en 435 vara som han har tagit emot till dess att säljaren själv kan ta hand om den.
Andra stycket
I andra stycket regleras genomförandet av en hävning när köpet helt eller delvis har fullgjorts. Vardera parten får då kräva att motparten lämnar tillbaka vad denne har tagit emot. Som framgår av 45 5 är det inte i alla situationer nödvändigt att köparen kan återställa varan i ursprungligt skick för att han skall ha rätt att häva köpet. Om köparen enligt 45 5 har rätt att häva köpet trots att han inte kan återlämna varan i oförändrat skick eller inte alls kan återlämna den, får säljaren givetvis inte heller kräva det. Kan köparen i andra fall än de som avses i 45 5 inte lämna tillbaka varan, skall han i stället utge ersättning för den. Kan han lämna tillbaka varan endast i förändrat skick, skall ha ge ut ersättning för värdeminskningen.
Av andra stycket framgår vidare att vardera parten har rätt att hålla inne vad han själv skall ge ut till dess att den andra parten utger vad han skall återbära. Denna rätt får utövas även med avseende på skadestånd och ränta som motparten kan vara skyldig att erlägga. En köpare som har hävt ett köp kan således vägra att lämna tillbaka varan, om inte säljaren dels betalar tillbaka köpesumman, dels ersätter den förlust som köparen kan ha lidit på grund av säljarens avtalsbrott. Om säljaren inte godtar köparens skadeståndsanspråk kan han ändå få tillbaka varan genom att ställa godtagbar säkerhet för anspråket. Det blir i sådant fall köparens sak att styrka att han är berättigad till det begärda skadeståndet som motparten kan vara skyldig att erlägga. Möjligheten att möta motpartens krav med att ställa säkerhet gäller bara i fråga om krav på skadestånd och ränta. Säljaren kan således inte kräva att få tillbaka varan mot att han ställer godtagbar säkerhet för återbetalningen av köpesumman.
Om en köpare som efter hävning skall lämna tillbaka en vara har haft kostnader för förvaring eller vård av varan, bör han i allmänhet ha rätt att hålla inne varan till säkerhet för även en sådan kostnad. Visserligen innehåller konsumentköplagen inte någon uttrycklig regel om detta, men i de fall som kan bli aktuella bör köplagens regler om ersättning för vårdkostnader kunna tillämpas analogt (se 75 5 köplagsförslaget). Köplagens regler ger säljaren en möjlighet att även i den situationen kräva tillbaka varan mot att han ställer godtagbar säkerhet för köparens vårdkostnader.
När det gäller avräkningen mellan parterna sedan en vara har återtagits enligt ett förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp finns särskilda bestämmelser i 17 5 konsumentkreditlagen (1977z981).
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att hålla inne den levererade varan i awaktan på att omleverans skall ske. Denna rätt gäller oberoende av om detär fråga om en omleverans som köparen har krävt enligt 26 5 eller om det är säljaren som med stöd av 27 5 själv har valt att leverera en ny vara. Bestämmelsen i förevarande stycke gäller oavsett om varan är betald eller inte. Att köparens rätt enligt tredje stycket gäller till dess att omleverans sker innebär att säljaren har rätt att vid omleverans få tillbaka den felaktiga varan. Köparen kan därför inte efter omleverans hålla inne den felaktiga varan till säkerhet för skade- ståndskrav.
445
Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av varan.
Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.
(Jfr 39 5 i utredningens förslag)
Paragrafens första stycke innehåller en regel om köparens skyldighet att efter hävning av köpet ge ut avkastning av varan och betala ersättning för annan nytta som han har haft av den. Andra stycket gäller säljarens skyldighet att utge s.k. avkastningsränta på det belopp som han skall betala tillbaka till köparen.
Första stycket
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av regeln i 43 5 andra stycket, enligt vilkenlköparen vid hävning har rätt att återfå hela det belopp som han har betalat, oavsett om han före hävningen har tillgodogjort sig avkastning av varan eller har haft annan nytta av den.
Med avkastning avses i detta sammanhang endast sådan avkastning som är direkt knuten till varan och som inte förutsätter några särskilda åtgärder eller arbetsinsatser från köparens sida. Om köparen däremot har använt varan på ett sådant sätt att den har gett inkomster, är det inte fråga om avkastning i den mening som avses med bestämmelsen. Vid konsumentköp torde det därför endast undantagsvis förekomma att varan har lämnat någon avkastning.
När köparen har haft annan nytta av varan skall han betala skälig ersättning till säljaren för det. Denna regel skall ses mot bakgrund av att en hävning kan ske relativt lång tid efter det att köparen har mottagit varan (jfr bestämmelsen i 23 5 om två års reklamationsfrist vid fel). Det skulle i en del fall framstå som oskäligt om köparen inte skulle behöva lämna något vederlag för den nytta som han har haft av varan. Ersättning bör emellertid utgå endast i de fall då köparen annars skulle få en fördel av varan på säljarens bekostnad. När det gäller att bedöma om och i
vilken utsträckning sådan ersättning skall utgå bör hänsyn också tas till de be5vär och kostnader som säljarens kontraktsbrott har medfört för köparen. I många fall torde därför prövningen leda till att det inte finns något utrymme för att tillgodoräkna säljaren någon ersättning för nytta. För att det skall framstå som skäligt att köparen alls utger ersättning för nyttan bör det krävas att denna har varit ganska betydande, såsom när köparen har använt en köpt bil eller båt i rätt stor omfattning. Om varan har använts under en längre tid, exempelvis när det är fråga om en päls som köparen har använt under ett par säsonger innan den visar sig vara behäftad med ett väsentligt fel, kan det också ofta vara skäligt att köparen får utge en viss ersättning för nyttan.
Bestämmelsen innehåller ingen uttrycklig regel om köparens eventuella skyldighet att utge ersättning för att han har förbrukat varan utan att för den skull ha gått miste om rätten att häva köpet. Enligt 45 5 andra stycket får köparen i vissa fall häva köpet trots att varan inte kan lämnas tillbaka oförändrad eller oförminskad. I sådana fall får den nytta som köparen kan ha haft av varan ersättas enligt förevarande bestämmelse.
Om en köpare som efter hävning skall lämna tillbaka en vara har haft särskilda kostnader för förvaring eller vård av varan, bör han i allmänhet ha rätt till ersättning för det. Konsumentköplagen innehåller visserligen ingen uttrycklig bestämmelse om detta, men ide fall som kan bli aktuella bör köplagens regler om ersättning för vårdkostnader kunna tillämpas analogt (jfr 75 5 förslaget till köplag). Om sådana kostnader varit av någon betydelse bör de efter omständigheterna kunna gå i avräkning mot ersättning som köparen har att betala för den nytta som han har haft av varan.
Andra stycket
Säljarens skyldighet enligt andra stycket att utge ränta, 5. k. avkastnings- ränta, från den dag han mottog betalningen föreligger oberoende av om det hävningsgrundande avtalsbrottet har inträffat på köparens eller på säljarens sida. Räntan omfattar tiden från det betalningen mottogs och är inte beroende av leveranstidpunkten. Ränta skall således utgå även på förskottsbetalningar som skall återlämnas.
Avkastningsräntan skall löpa till och med den dag då återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå.
I räntelagen (1975:635) finns bestämmelser om avkastningsränta i 25 andra stycket. I anslutning till förslaget om ny allmän köplag har föreslagits en justering av räntelagens regler om avkastningsränta som innebär att" sådan ränta skall utgå även när återbetalningen är en följd av den betalandes kontraktsbrott eller liknande (se prop. 1988/89:76 s. 218
f).
Bortfall av rätt till hävning och omleverans 45 51
Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om
1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller
3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.
(Jfr 40 5 i utredningens förslag)
Bestämmelser om köparens rätt att häva ett köp finns i 13 5 när det gäller säljarens dröjsmål och i 28 och 29 55 när det gäller fel på varan. Köparens rätt till omleverans framgår av 26 5. I förevarande paragraf anges ytterligare begränsningar av köparens rätt att häva köpet och att kräva omleverans. Första stycket
Första stycket innehåller huvudregeln att köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Vissa undantag från huvudregeln finns i andra stycket. Som ett generellt undantag gäller dock enligt tredje stycket att köparens rätt att häva eller kräva omleverans inte går förlorad, om köparen ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av att varan försämrats eller minskat.
Andra stycket
Andra stycket innehåller i förhållande till huvudregeln i första stycket viktiga undantag som ger köparen rätt att häva ett köp trots att han inte kan återställa varan i det skick som förutsätts enligt huvudregeln i första stycket. Reglerna i andra stycket innebär också en modifiering av bestäm- melsen i 7 5 om risken för varan genom att säljaren, i den omfattning som närmare anges, när hävningsgrund föreligger står risken för varan trots att den har avlämnats.
Punkt ]. Om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen, är köparen inte på grund härav förhindrad att häva köpet eller att kräva omleverans. Detta gäller oavsett om hävning sker
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
respektive omleverans krävs före eller efter det att återställandet av varan Prop. 1989/90: 89 i ursprungligt skick blivit omöjligt.
Som exempel på varor som förstörs eller försämras genom sin egen beskaffenhet kan nämnas färskvaror. Ofta kan det föreligga ett samband mellan hävningsgrunden och varans försämring, t. ex. när ett klädesplagg missfärgas vid tvätt enligt givna instruktioner eller när upphängningsan- ordningen i en lampa är för klen med påföljd att lampan faller ned och skadas. Köparen har i de fallen självklart rätt att häva köpet eller att kräva omleverans trots att varan är skadad eller förstörd.
Om köparen däremot visar oaktsamhet genom att fortsätta att använda en vara sedan den visat sig vara felaktig och därigenom skadar den eller förvärrar en redan uppkommen skada, har inte försämringen skett enbart på grund av varans egen beskaffenhet. Vilka krav som i sådana fall skall ställas på köparen kan variera starkt och får bli beroende av bl. a. '
varutyp.
Rätten till hävning eller omleverans är vidare bevarad om varan förändrats till följd av ett förhållande som inte beror på köparen. Skadas varan i anslutning till säljarens befattning med den, exempelvis när säljaren avhjälper ett fel eller i samband med monteringsarbeten efter leveransen, har köparen alltså rätt att häva eller kräva omleverans. Detta är också fallet när säljaren har gett felaktiga eller bristfälliga instruktioner om varans användning med påföljd att den skadas.
Uttrycket "förhållanden som inte beror på köparen" innebär att även vådahändelser omfattas av säljarens ansvar, om det föreligger allmänna förutsättningar för hävning eller omleverans. Om exempelvis varan brinner upp eller blir stulen, utan att vare sig säljaren eller köparen kan lastas för det, utgör det inget hinder för att köparens rätt att häva köpet eller kräva omleverans.
Punkt 2. Den omständigheten att varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som varit behövlig för att undersöka om varan är felfri utgör inget hinder för köparens rätt att häva köpet eller att kräva omleverans. Det måste dock krävas att köparens åtgärder vid undersökningen varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till undersökningens syfte. Om köparen vill åberOpa säljarens dröjsmål med att leverera en vara, har han i regel ingen anledning att undersöka den. I det fallet kan han därför inte åberopa föreliggande bestämmelse som grund för att lämna tillbaka varan i försämrat skick.
Punkt 3. Köparen förlorar inte rätten att häva köpet eller att kräva omleverans, om varan har försämrats, minskat eller skadats medan den använts av köparen för avsett bruk innan köparen märkte eller borde ha märkt det fel som åberopas till stöd för hävningen eller kravet på omleverans. Med aVSett bruk avses i första hand vad som kan anses vara en normal användning av en vara av det ifrågavarande slaget, men uttrycket avses även Omfatta sådan speciell användning som var känd för säljaren. Om köpet avser exempelvis en tvättmaskin eller en gräsklippare, kan säljaren således inte motsätta sig hävning eller krav på omleverans
endast genom att hänvisa till att maskinen blivit sliten och inte längre är likvärdig med en ny, när slitaget endast är en följd av att köparen använt maskinen på avsett sätt innan den visat sig vara felaktig. Motsvarande gäller även om köparen har konsumerat eller förbrukat en vara. Detta kan vara fallet om köparen har använt en felaktig råvara vid matlagning eller förbrukat målarfärg som inte motsvarat de kvalitetskrav som gällde enligt köpet.
Som förutsättning för rätten att häva köpet eller kräva omleverans trots att varan har använts gäller i princip att användningen skall ha skett innan köparen märkt eller borde ha märkt det fel som han åberopar som grund för hävning eller krav på omleverans. Köparen har således i regel inte rätt att med stöd av förevarande bestämmelse göra de nämnda påföljderna gällande när hans användning efter det att han upptäckt ett fel medför att han inte kan återlämna varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Ivissa situationer kan köparen dock ha en sådan rätt. Detta är fallet om köparen visserligen har märkt felet men han varken har insett eller bort inse att detta var av så väsentlig betydelse att det gav- honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans. Köparen förlorar inte heller sin rätt till de påföljderna, om han efter att ha upptäckt ett fel som han begärt att säljaren skall avhjälpa eller som säljaren själv erbjudit sig att avhjälpa fortsätter-att använda varan i förlitan på att säljaren skall låta avhjälpa felet men något sådant avhjälpande inte kommer till stånd.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren den minskning ivarans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat. I förhållande till andra stycket innebär detta en utvidgning, eftersom köparen även vid annat hinder än som avses i andra stycket har rätt till hävning eller omleverans, förutsatt att han ersätter säljaren för minskningen i varans . värde. Bestämmelsen blir tillämplig när en vara visserligen kan återlämnas men inte i det skick som förutsätts i första stycket och ingen av förutsätt- ningarna i andra stycket föreligger. Har en vara som är behäftad med fel skadats genom köparens vållande, får han enligt regeln häva eller kräva omleverans om han återlämnar varan och ersätter säljaren för den värdeminskning som skadan har medfört. '
Ett annat fall då tredje stycket blir tillämpligt är när förutsättningarna enligt andra stycket i och för sig föreligger men köparen av någon anledning ser sig nödsakad att använda varan även en viss tid efter det att felet har uppdagats. I ett sådant fall går köparen inte miste om rätten till hävning eller omleverans på grund av att varan genom den fortsatta användningen förlorar i värde, förutsatt att han ersätter säljaren för värdeminskningen.
Regeln i tredje stycket gäller oberoende av vad som är orsaken till värdeminskningen. Men den förutsätter naturligtvis att de grundläggande
Prop. 1989/90; 89 455
förutsättningarna för hävning respektive omleverans föreligger. Regeln ger således inte något utrymme för att "köpa" sig till hävningsrätt i varje fall där ett fel föreligger. '
Av bestämmelsens ordalydelse framgår att den inte är avsedd för de fall då varan är helt förbrukad så att ingenting kan återlämnas. De fallen regleras i andra stycket.
Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
465
Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning. '
Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat varan från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.
Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragrafmot en näringsid- kare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 5 göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.
(Jfr 41 5 i utredningens förslag)
I paragrafen anges förutsättningarna för att en konsument skall få vända sig direkt till en näringsidkare i ett tidigare säljled med krav på grund av fel i en vara. Bestämmelsen saknar tidigare motsvarighet.
Första stycket
Rätten till direktkrav mot tidigare led är inte generell. Det krävs enligt första stycket att det föreligger vissa särskilda omständigheter som gör att konsumenten i praktiken saknar möjlighet att få sitt anspråk tillgodosett av säljaren. En sådan omständighet är att säljaren är på obestånd. Detta är fallet om han har gått i konkurs, är föremål för ett ackordsförfarande eller har förklarat att han har inställt sina betalningar.
Rätten till direkttalan mot ett bakre led föreligger vidare om säljaren har upphört med sin näringsverksamhet. Det kan vara fråga om att en enskild näringsidkare har slagit igen sin butik eller överlåtit sin rörelse eller att en juridisk person har lagt ned sin verksamhet, vare sig detta har skett i samband med likvidation eller inte. Det är inte tillräckligt att säljaren har slutat att handla med sådana varor som köpet avsåg eller att han har slagit igenjust den butik där konsumenten gjorde sitt inköp. Det
krävs att han helt har upphört med näringsverksamhet av det aktuella slaget. Detta är inte fallet om han fortsätter sin verksamhet på en annan ort eller om en näringsidkare som drivit både detaljhandel och grossist- rörelse fortsätter med enbart grossiströrelsen. Om näringsidkaren har övergått till att driva rörelse inom en helt annan bransch får han dock anses ha upphört med näringsverksamhet i paragrafens mening. Om en radiohandlare övergått till att driva en livsmedelsaffär eller om en livsmedelshandlare har övergått till att driva taxirörelse, skall konsumenten med stöd'av förevarande bestämmelse kunna rikta sina anspråk på grund av fel i varan mot en näringsidkare i tidigare led.
Bestämmelsen blir vidare tillämplig om säljaren inte kan anträffas. Den situationen kan uppstå exempelvis när köpet har skett på en marknad eller annan tillfällighetsförsäljning och det inte är möjligt att spåra säljaren. Ett annat exempel är att säljaren har lämnat landet. Vid köp på postorder är det inte ovanligt att säljaren döljer sig bakom en box-adress och att det i praktiken är omöjligt för köparen att få kontakt med säljaren. Även i det fallet får det anses att säljaren inte kan anträffas.
Om säljarens rörelse har övertagits av någon annan, som har inträtt i den förre ägarens förpliktelser, föreligger inte rätt till talan mot tidigare led. Om exempelvis en enskild näringsidkares rörelse drivs vidare av hans arvingar, har ju ägarskiftet i och för sig inte inneburit något hinder för konsumenten att få sitt anspråk mot säljaren tillgodosett.
Om någon av de i första stycket angivna förutsättningarna föreligger, har konsumenten rätt att rikta sitt krav på grund av ett fel i varan direkt mot en näringsidkare i bakre led som har överlåtit varan för vidareförsälj- ning. Konsumenten kan vända sig inte bara mot säljarens närmaste avtalspart, t. ex. en grossist, utan han kan efter eget val vända sig mot någon längre tillbaka i säljkedjan, t. ex. till importören eller tillverkaren. Ibland kan det också vara möjligt för konsumenten att vända sig direkt mot den som har levererat en felaktig komponent i den köpta varan. Förutsättningen härför är att felet direkt kan hänföras till leveransen från en sådan underleverantör. Den förutsättningen torde dock endast sällan vara uppfylld.
En uttrycklig förutsättning för att rikta talan mot en säljare i tidigare led är att den säljaren har överlåtit varan för vidareförsäljning. Detta innebär att exempelvis en tillverkare som uteslutande säljer sina produkter för installation hos den slutlige användaren inte skall behöva räkna med en reklamation frånen konsument som har förvärvat varan på något ovanligt sätt, t. ex. vid en konkursutförsäljning hos den förste köparen.
Bestämmelsen gäller bara konsumentens krav på grund av fel i varan och kravet kan endast riktas mot en säljare i bakre led som är närings- idkare. Den som av en bilhandlare har köpt en bil, som denne i sin tur har förvärvat av en privatperson, kan alltså inte vända sig mot privatper- sonen med sina krav, om bilhandlaren t. ex. skulle ha gått i konkurs. Vidare skall den mot vilken kravet riktas utgöra ett led i den distribu- tionskedja som leder fram till den slutlige köparen, konsumenten. Detta
krav är inte uppfyllt om ett mellanliggande led har innehaft varan för eget bruk. Vid fel i begagnade varor kan därför något direktkrav inte göras gällande mot tillverkaren, även om det är fråga om ett fabrikationsfel.
Andra stycket Enligt andra stycket begränsas konsumentens rätt till direkttalan mot ett tidigare säljled genom att det krävs att ett motsvarande anspråk på grund - av felet i princip skulle ha kunna göras gällande mot näringsidkaren i det bakre ledet av den som förvärvat varan från denne. En grundläggande förutsättning för att någon i ett tidigare led skall kunna göras ansvarig för ett fel ivaran blir därmed att de fel som konsumenten åberopar för sitt anspråk förelåg redan när näringsidkaren i det bakre ledet sålde varan vidare. Enligt allmänna bevisbörderegler är det den som riktar ett krav med stöd av ett påstående om fel i varan som har att styrka att varan är felaktig. Vid en talan mot ett bakre led måste konsumenten även styrka att varan var felaktig redan vid den tidpunkt då näringsidkaren i det bakre ledet avlämnade varan till sin köpare. En konsument som vill vända sig med ett krav mot tillverkaren måste alltså visa att varan var felaktig inte bara när han mottog den från detaljisten utan redan när den lämnade tillverkaren. I många fall torde det vara möjligt, sedan ett fel väl har konstaterats, att utan svårigheter slå fast att felet måste ha uppkommit redan vid tillverkningen. I vissa situationer kan emellertid konsumenten komma att ställas inför bevissvårigheter, t. ex. när det är fråga om en typ av skador som uppkommer under transport eller vid förvaring.
När det gäller kravet på att ett fel skall ha förelegat redan när varan lämnade näringsidkaren i det tidigare säljledet är det att märka att frågan om en vara är felaktig inte kan bedömas på samma sätt när det gäller alla säljled. Vid bedömningen måste nämligen tas hänsyn till de ofta skiftande förutsättningarna i de olika avtalsförhållandena. Detta innebär att felbedömningen kan bli en annan när man hänför sig till detaljistens förvärv från sin leverantör än när man ser till konsumentens köp, även om varan är oförändrad vid det senare köpet. Är exempelvis varan objektivt sett utan fel, kan den trots det vara felaktig enligt avtalet mellan detaljisten och konsumenten. Det kan t. ex. bero på att varan saknar en egenskap som säljaren i sin marknadsföring har uppgett att varan hade. Ett annat exempel kan vara att varan är felaktig därför att säljaren inte har lämnat sådan information som han är skyldig att lämna. Säljaren kan också t. ex. ha försummat att lämna sådana anvisningar som krävs när varan säljs till en konsument men som inte krävs vid annan försäljning. I den typen av fall som exemplen avser att illustrera har konsumenten inte någon möjlighet att vända sig med sitt krav mot ett bakre led, eftersom varan inte kan betraktas som felaktig enligt det avtal som gäller för försäljningen i det bakre ledet.
Situationen kan vidare vara den att det fel i varan som konsumenten grundar sitt anspråk på inte utgjorde ett fel i köprättslig mening vid överlåtelsen från det tidigare ledet. Om exempelvis detaljisten vid sitt
förvärv var medveten om att varan var i något hänseende felaktig kan konsumenten inte göra något krav gällande mot detaljistens leverantör. När denne överlät varan awek den nämligen inte från vad som hade avtalats mellan honom och säljaren. På samma sätt förhåller det sig om detaljisten på sätt som anges i 20 & förslaget till ny köplag före köpet har undersökt varan eller ett prov utan att märka felet trots att han hade bort göra det, eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit att trots anmaning undersöka den. Eftersom säljaren i den angivna situationen inte har rätt att göra sin leverantör ansvarig för felet, har inte heller konsu- menten i det fallet någon rätt att göra ett krav gällande mot denne.
En annan konsekvens av att anspråket skall kunna göras gällande av det bakre ledets köpare är att konsumenten inte kan göra något direktkrav gällande mot sin säljares leverantör, om den som sålt varan till konsu- menten själv har reklamerat hos sin leverantör på grund av felet och fått kompensation för felet genom prisavdrag.
Att den mot vilken direktkravet riktas gör gällande att han har en motfordran mot den som sålt varan till konsumenten saknar däremot betydelse i detta sammanhang. Bestämmelsen i andra stycket första meningen anger nämligen bara som förutsättning för direkttalan mot näringsidkare i bakre led att "motsvarande anspråk" skall kunna göras gällande av det bakre ledets köpare. Frågan om hur detta anspråk skulle ha tillgodosetts (t. ex. genom kvittning) saknar alltså betydelse. Annorlun- da blir dock reSultatet, om näringsidkaren i det bakre ledet och dennes köpare har gjort en uppgörelse som innebär att näringsidkarens mot- fordringar kvittas mot denne köpares anspråk avseende fel på varan. Under förutsättning att näringsidkaren var i god tro, dvs. inte kände till eller borde ha känt till att hans köpare sålt den med fel behäftade varan vidare och därvid gjort sig skyldig till kontraktsbrott mot sin köpare, torde konsumenten inte ha någon rätt till direkttalan mot näringsidkaren i det bakre ledet.
I andra stycket föreskrivs vidare att ett avtal som inskränker rätten att göra anspråk på grund av fel i varan gällande får av någon i ett tidigare säljled åberopas mot konsumenten endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och dennes säljare. Har konsumentens säljare i förhållandet till . sin leverantör exempelvis avstått från rätt att göra gällande anspråk på grund av smärre fel som han själv kan avhjälpa, är detta inte bindande för konsumenten. Detsamma gäller varje form av friskrivning från skadeståndsansvar.
Att rätten till direktkrav i övrigt begränsas till att avse anspråk som hade kunnat göras gällande av den som förvärvat varan från det tidigare ledet innebär bl. a. att konsumenten i allmänhet inte kan räkna med att få lika stor ekonomisk ersättning då han vänder sig mot en näringsidkare i ett bakre led som han skulle ha fått om han hade kunnat få ersättningen av säljaren. Den praktiska betydelsen härav begränsas dock om kon- sumenten väljer att kräva en ny vara eller att få felet avhjälpt.
Om konsumenten av en näringsidkare i ett bakre led kräver att få felet avhjälpt, blir dennes skyldighet att efterkomma kravet beroende av om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för honom (34 & förslaget till ny köplag). Möjligheten att avhjälpa ett fel även om konsumenten inte begärt det kan naturligtvis utnyttjas även av en näringsidkare i ett bakre led som blir utsatt för ett direktkrav.
Rätten till hävning i samband med direkttalan förutsätter i praktiken att felet objektivt sett är väsentligt. Det är inte tillräckligt att konsumentens säljare har insett att felet är väsentligt för den enskilde köparen (jfr 39 & förslaget till köplag). Säljarens insikt kan nämligen inte åberopas mot det bakre ledet.
Kravet på att motsvarande anspråk skulle ha kunnat göras gällande mot näringsidkaren i det tidigare säljledet av den som har förvärvat varan från honom betyder att konsumenten inte kan göra gällande ett direktkrav som inte har stöd vare sig i den allmänna köplagen eller i avtalet som reglerar överlåtelsen från det tidigare säljledet. Denna inskränkning är av särskild betydelse när det gäller anspråk på grund av en produktskada. Enligt 67 & förslaget till ny köplag omfattar nämligen skadestånd enligt den lagen inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. När det gäller produktskador kan vid ett direktkrav mot ett tidigare säljled alltså köprättsliga regler inte åberopas. I sådana fall får kravet i stället grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler om produktansvar.
Andra stycket innehåller ett betydelsefullt undantag från kravet att anspråket skall ha kunnat göras gällande mot näringsidkaren i det bakre ledet av den som förvärvat varan från denne. Om den befogenheten är utesluten på grund av att det bakre ledets medkontrahent inte har reklamerat i tid påverkar detta inte konsumentens rätt att framställa ett direktkrav.
Tredje stycket
I tredje stycket behandlas frågan om reklamation som förutsättning för rätt till direkttalan mot en näringsidkare i ett tidigare säljled. I princip är det därvid tillräckligt att köparen har reklamerat hos säljaren enligt reglerna i 23 5. Ett direktkrav mot någon i ett'bakre led kan emellertid också framställas även om någon reklamation inte har skett hos säljaren. Det krävs då i stället att köparen har reklamerat hos den näringsidkare i det bakre ledet som kravet riktas mot. Även i det fallet gäller att reklamationen måste göras inom skälig tid från det att konsumenten märkt eller borde ha märkt felet och - om inte en garanti för längre tid har lämnats av det bakre ledet - inom två år från det att konsumenten mottog varan.
Genom att reklamera hos säljaren bevarar konsumenten således sin rätt mot denne och mot samtliga näringsidkare i bakre led. Genom att reklamera hos en näringsidkare i bakre led bevarar han sin rätt mot denne men inte mot säljaren och inte heller mot andra näringsidkare i
bakre led. Regeln i 24 å, som befriar konsumenten från reklamationsplik- ten bl. a. om felet är sådant som avses i 18 55, kan åberopas också mot en näringsidkare i ett bakre led.
Om konsumenten har reklamerat endast hos säljaren, är han skyldig att tillkännage sitt anspråk hos näringsidkaren i det bakre ledet inom skälig tid efter det att han har insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket mot denne. En konsument som vill bevara möjligheten att rikta krav mot flera i bakre led måste därför lämna underrättelse till dem alla. När det gäller att bedöma vad som skall anses vara en skälig tid bör inte alltförlstränga krav ställas på en konsument.
Av 47 & framgår att en underrättelse enligt tredje stycket till en näringsidkare i ett bakre led befordras på mottagarens risk.
Om en konsument vid direktkrav inte får sina anspråk täckta fullt ut, har han naturligtvis kvar sin rätt att av säljaren kräva vad som kvarstår, under förutsättning att han reklamerat enligt 23 & med verkan mot denne eller att han enligt 24 5 är befriad från reklamationsskyldighet. Med hänsyn till de begränsningar som enligt första stycket gäller för rätten att - framställa ett direktkrav, torde det dock endast i undantagsfall bli möjligt att utnyttja denna möjlighet.
Vissa meddelanden
47 51
Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 12, 15, 23, 26 eller 46 & avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande om krav på betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 5.
(Jfr 4 & i utredningens förslag)
Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans meddelande inte kommer fram i tid eller på rätt sätt. Denna paragraf föreskriver undantag från huvudregeln, så att vissa meddelanden - under förutsättning att de har avsänts på ett ändamålsen- ligt sätt - går på mottagarens risk. De meddelanden som det är fråga om är sådana där lagen ålägger en part att reklamera eller på annat sätt ge tillkänna när han anser att motparten har brustit i sina åtaganden eller skyldigheter enligt köpeavtalet.
Bestämmelserna innebär att avsändaren får åberopa meddelandet även om det på grund av ett missöde vid befordran har försenats, förvanskats till sitt innehåll eller inte alls har kommit fram.
1Ändrad lydelse i propositionsförslaget.
Kravet på att meddelandet skall avsändas på ett ändamålsenligt sätt innebär att det skall sändas på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. Ett meddelande kan oftast sändas per post eller med andra i och för sig likvärdiga befordringssätt, vilka visserligen inte torde vara vanliga vid konsumentköp, såsom telegram, telex och telefax. I många fall torde man dock i konsumentförhållanden kunna godta muntliga underrättelser.
De meddelanden som befordras på mottagarens risk anges i lagrummet. Meddelanden från köparen till säljaren som går på säljarens risk är köparens krav på fullgörelse (12 å), köparens hävningsförklaring eller krav på skadestånd vid säljarens dröjsmål (15 å), köparens reklamation vid fel ivaran (23 å) och köparens krav på avhjälpande eller omleverans (26 vä) samt köparens anspråk med anledning av fel mot en näringsidkare i tidigare säljled (46 5).
De meddelanden från säljaren till köparen som går på köparens risk är säljarens krav på betalning enligt 39 och 40 55.
Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket innebär att övriga meddelanden enligt lagen befordras på avsändarens risk.
Hänvisningar till S4-1
4.2. Förslaget till ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)
215
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 5, får konsumenten göra avdrag på priset.
Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 & marknads- föringslagen (1975:1418) eller 6 & produktsäkerhetslagen (l988:1604).
Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträffande återstående dcl. Ar felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 & marknadsföringslagen eller6åproduktsäkerhetslagen,får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.
Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumen- ten, får denne häva avtalet.
(Utredningen har inget motsvarande förslag)
1 lagtexten har lagts till ett krav på synbarhet i frågan huruvida syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat. Tillägget innebär inte någon ändring isak (jfr prop. 1984/85:110 s. 237 och 357 f) utan tillägget har gjorts i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den föreslagna nya konsumentköplagen.
Prop. 1989/90: 89
215 konsumenttjänst- lagen
29 & Prop. 1989/90: 89
Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva 298 avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, får konsumenten konsumenttjänst- dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett lagen sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett eller bort inse detta. Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.
(Utredningen har inget motsvarande förslag)
1 lagtexten har lagts till ett krav på Synbarhet i frågan huruvida syftet med tjänsten äri huvudsak förfelat. Tillägget innebär inte någon ändring i sak (jfr prop. 1984/85:110 s. 263) utan tillägget har gjorts i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den föreslagna nya konsumentköplagen.
315
Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde . förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadestånds- skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.
Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst.
Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.
Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i närings- verksamhet.
(Utredningen har inget motsvarande förslag)
Paragrafen reglerar näringsidkarens skyldighet att ersätta konsumenten för skador som denne tillfogas på grund av fel hos tjänsten eller dröjsmål på näringsidkarens sida. Förslaget innebär att de grundläggande förutsät- tningarna för näringsidkarens skadeståndsskyldighet bestäms på samma sätt för konsumenttjänster som för konsumentköp. Näringsidkaren får ett s.k. kontrollansvar. Rörande den närmare innebörden av detta kan i
tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen till 14 respektive 30 å i förslaget till ny konsumentköplag.
Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1) torde en övergång från ett presumtionsansvar, som för närvarande gäller i här avsedda fall, till ett kontrollansvar få praktisk betydelse närmast i fråga om näringsidkarens ansvar för fel i det material som han har använt för att utföra tjänsten, exempelvis färg vid ommålning av ett hus eller elektriska komponenter vid reparation av en TV. Om konsumenten tillfogas skada på grund av att det material som näringsidkaren har använt är felaktigt, leder kontrollansvaret praktiskt taget alltid till skadestånds- skyldighet för näringsidkaren. Detta gäller oavsett om det rör sig om ett fel enbart i det enskilda exemplar av varan som näringsidkaren har använt eller om det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågava- rande slag.
Hänvisningar till S4-2
4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommis- sion, handelsagentur och handelsresande
Förslaget till ny konsumentköplag innehåller i 46 5 en bestämmelse som i vissa fall ger konsumenten rätt att vid fel i en köpt vara rikta anspråk mot en näringsidkare i ett tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning. Rätten till sådan direkttalan mot ett bakre led är subsidiär i förhållande till rätten att rikta krav mot konsumentens avtalspart, säljaren. Den skall enligt förslaget kunna utnyttjas endast i sådana fall då säljaren är på obestånd, har upphört med sin närings- verksamhet eller inte kan anträffas.
I kommissionslagen har gjorts en ändring i 56 & samt införts en ny paragraf, 56 ä ä, i syfte att anpassa den lagens bestämmelser till bestämmelsen i 46 & konsumentköplagen. De nya bestämmelserna i kommissionslagen innebär att konsumenten skall kunna rikta samma krav med anledning av fel i en vara mot en kommittent som är näringsidkare som han han kan göra gällande mot kommissionären med stöd av 46 & konsumentköplagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.122).
56?!
Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt mot kommissionären och inte, i vidare mån än som följer av 56 a 5, mot kommittenten.
Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.
Liksom hittills gäller som huvudregel enligt 56 5 att tredje man som ingår avtal med kommissionären inte därigenom förvärvar någon fordringsrätt
Prop. 1989/90: 89 56 & kommissions- lagen
mot kommittenten. Av den nya lydelsen av första stycket framgår dock att Prop. 1989/90: 89 den huvudregeln nu har ett undantag. Det undantaget framgår av 56215 bestämmelsen i 56 ä ä. - kommissions-
lagen
56a5
Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har . överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhållandena sådana att konsumenten enligt 46 5 första stycket konsumentköplagen (1990:00) har rätt att rikta anspråk mot en närings- idkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel i varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som föreskrivs i 46 5 andra stycket konsumentköplagen skall ej gälla i sådana fall.
En konsument som med stöd av 46 & konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare.
Bestämmelserna i 46 & tredje stycket konsumentköplagen om rekla- mation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommittent.
Första stycket
Bestämmelsen i första stycket behandlar den situationen att säljaren i kommission för en annan näringsidkares räkning har överlåtit en vara till en konsument. Om konsumenten med stöd av 46 & konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i ett tidigare säljled, skall han enligt bestämmelsen i förevarande stycke kunna rikta samma anspråk på grund av fel i varan mot kommittenten (huvudmannen i kommissions- avtalet) som han kan göra gällande mot säljaren. Bestämmelserna innebär att rätten till direkttalan mot kommittenten är subsidiär i förhållande till rätten att rikta krav mot köparens avtalspart, säljaren. Den kan utnyttjas endast när säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksam- het eller inte kan anträffas. Beträffande den närmare innebörden av dessa
förutsättningar hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 46 & konsumentköplagen.
Konsumentens krav enligt bestämmelsen kan bara riktas mot en kommittent som är näringsidkare. Den som av en bilhandlare har köpt ' en bil som denne har överlåtit i kommission för en privatpersons räkning kan således inte vända sig mot privatpersonen med krav på grund av ett fel på bilen om bilhandlaren exempelvis går i konkurs.
Enligt bestämmelserna i konsumentköplagen har konsumenten rätt till direkttalan mot en näringsidkare i ett bakre led bara om motsvarande anspråk mot denne näringsidkare på grund av felet i princip skulle ha kunnat göras gällande av den som förvärvat varan från den närings- idkaren. Härigenom fastslås att ett anspråk kan göras gällande mot en
näringsidkare i ett tidigare säljled endast om det fel som konsumenten Prop. 1989/90: 89 åberopar förelåg redan när varan lämnade det ledet.
När det gäller varor som säljs i kommission är situationen annorlunda. Kommissionären säljer kommittentens varor för dennes räkning, varför det inte är fråga om olika säljled i konsumentköplagens mening. Konsumenten skall därför enligt bestämmelserna i förevarande stycke kunna rikta samma krav mot kommittenten på grund av ett fel som han kan göra gällande mot kommissionären (säljaren). Visserligen kan det tänkas förekomma situationer då det inte framstår som lika självklart att en kommittent skall ha ett ansvar för fel. Detta kan vara fallet när felbe- dömningen grundas på omständigheter som egentligen är att hänföra till säljaren. Det kan vara fråga om att säljaren har försett varan med någon extrautrustning eller i övrigt har anpassat den för att motsvara en viss köpares speciella krav, och felet hänför sig till sådana åtgärder som säljaren själv har vidtagit med varan. Det kan också vara fråga om att varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat före köpet. Konsumentens behov av en rätt motsvarande den som gäller vid talan mot ett bakre led även när en vara har sålts vidare i kommission motiverar emellertid att kommittenten - i de fall denne enligt bestämmelsen skall ansvara gentemot en konsument för fel i en vara - får bära samma felansvar som kommissionären. Andra stycket
1 andra stycket behandlas den situationen att konsumenten har köpt den felaktiga varan av en näringsidkare som har sålt den för egen räkning men varan i ett tidigare led har varit föremål'för försäljning i kommission. Stadgandet innebär en utvidgad tillämpning av konsumentköplagens regel om direktkrav mot ett tidigare säljled genom att en konsument enligt stadgandet kan rikta sitt anspråk på grund av fel i en vara även mot den näringsidkare som uppdragit åt annan att i eget namn sälja en vara vidare i kommission för hans räkning. En förutsättning är dock att konsumenten enligt 46 & konsumentköplagen har rätt att göra sitt anspråk gällande mot kommissionären. För att en konsument skall ha rätt att rikta anspråk med stöd av andra stycket mot en kommittent i ett tidigare led krävs således att samtliga förutsättningar för direkttalan mot kommissionären enligt 46 & konsumentköplagen skall vara uppfyllda. Enligt förevarande stycke krävs dessutom att kommittenten är en näringsidkare. Är dessa förutsätt- ningar för handen kan konsumenten rikta samma anspråk mot kommit- tenten som han kan göra gällande mot kommissionären.
Tredje stycket
Enligt 46 & konsumentköplagen kan köparen, om han vill utnyttja sig av rätten till direkttalan mot en näringsidkare i ett tidigare säljled, göra reklamation hos denne eller hos säljaren. Har reklamationen inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid
56 a & kommissions- lagen
efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att Prop. 1989/90: 89 framställa anspråket. Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall Hemställan dessa bestämmelser tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommittent. Detta betyder att en konsument som vill rikta anspråk mot en kommittent enligt denna paragraf skall inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet reklamera antingen hos säljaren eller hos kommittenten. Om reklamation har skett hos säljaren, förlorar kansumenten emellertid sin rätt mot kommittenten om han inte underrättar denne om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa kravet mot denne. Den absoluta reklamationsfristen om två år som gäller enligt 23 & konsumentköplagen skall, även när konsumentens anspråk enligt första eller andra stycket riktas mot annan än säljaren, räknas från det att konsumenten tog emot varan från säljaren.
Hänvisningar till S4-3
5. Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. konsumentköplag, 2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.
6. Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-12-21'
Närvarande: justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 oktober 1989 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
]. konsumentköplag
2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Jansson och Göran Karlstedt.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till konsumentköplag
Inledningsvis kan uttalas att det föreliggande förslaget till konsumentköp- lag är väl utformat samt försett med fylliga motiv. Lagrådet finner emellertid anledning att ta upp några anmärkningar av mer allmän natur.
Det remitterade förslaget bygger på det förslag till en ny allmän köplag som förelagts riksdagen genom prop. 1988/89:76. Överensstämmelsen är när det gäller vissa paragrafer fullständig och även i övrigt kan köplags- förslaget sägas ha utgjort en mycket viktig utgångspunkt för den rättsliga regleringen av konsumentköpen. Nu angivna förhållandena behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2) men vad där sägs följs knappast alls upp vid behandlingen av de olika paragraferna trots att även special- motiveringen i väsentlig mån har samma utformning som i prop. 1988/89:76.
Bristen på hänvisningar till köplagsförslaget och avsaknaden av kommentarer i fråga om förhållandet mellan de två lagförslagen vållar givetvis rättstillämpningen problem främst då awikelser görs från köplagsförslaget och det är svårt att förstå vi'ken saklig innebörd avvikelserna har eller i vart fall vad som motiverar dessa.
Ett belysande exempel är 21 5 i det remitterade förslaget, som reglerar verkningarna av att en säljare eller någon annan för hans räkning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en egenskap hos varan. Som anges i remissprotokollet finns det en liknande bestämmelse i 14 & konsumenttjänstlagen. Däremot kommenteras inte alls de betydande awikelser i fråga om utformningen som föreligger i förhållande till 21 å andra stycket andra meningen köplagsförslaget.
Prop. 1989/90: 89 Lagrådet Inledning
I remissprotokollet (avsnitt 2.1.2) uttalas att vissa frågor som inte Prop. 1989/90: 89 reglerasi konsumentköplagen bör kunna lösas genom en analogtillämpnig Lagrådet av allmänna köprättsliga regler. Lagrådet har inte något att erinra mot 1 & detta uttalande eller vad som anförs i anslutning till det. Det torde emellertid bli mycket svårt för parterna att i förväg bedöma i vilka fall domstolarna kommer att anse det motiverat med en sådan analogisk tillämpning. I specialmotiveringen berörs frågan endast på tre ställen, nämligen vid behandlingen av 30 å andra stycket (en analogisk tillämpning av 28 å och 40 & första stycket andra meningen köplagsförslaget förordas) samt vid 43 å andra stycket och 44- 5 första stycket (en analog tillämpning av 75 & köplagsförslaget förordas). Det skulle enligt lagrådets mening ha varit önskvärt med ytterligare uttalanden i fråga om lämpligheten att analogiskt tillämpa de bestämmelser i köplagsförslaget som inte har fått någon motsvarighet i konsumentköplagen.
Det remitterade förslaget innehåller vidare en bestämmelse (31 &) angående produktansvar, nämligen när det gäller sakskada. Förslaget innebär att säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel i varan skall omfatta även skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem idennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Den långt viktigare frågan om produktskadeansvar för personskador är fortfarande föremål för beredning i regeringskansliet.-I proposition om ny köplag sägs att en produktskadelag bör kunna träda i kraft samtidigt med den nya köplagen (se prop. 1988/89:76 s. 52). Enligt lagrådets mening vore det önskvärt att så kunde ske, men detta synes inte längre vara realistiskt. '
1 &
Avfattningen av första stycket i det remitterade förslaget är språkligt ' mindre tilltalande. Lagrådet förordar att första stycket ges följande lydelse: ' . ' '
"Dennalag gäller när en konsument huvudsakligen för enskiltändamål köper lösa saker av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet."
9 5
Enligt det remitterade förslaget föreligger dröjsmål på säljarens sida om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror "på något förhållande på köparens sida" (jfr 24 & konsumenttjänstlagen). I 22 & köplagsförslaget används däremot uttrycket "på köparen eller något förhållande på hans sida." Sistnämnda formulering är enligt lagrådets mening mer klargörande och bör därför användas även här.
16 och 17 55
I 16 å andra stycket 2 föreskrivs, efter mönster i köplagsförslaget, att varan om inte annat följer av avtalet skall vara ägnad för det särskilda
ändamål för vilket köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. Typiskt sett torde emellertid vid konsumentköp en konsument ha anledning att förlita sig på säljaren i angivna hänseenden. I de exempel som anförs i motiveringen, nämligen köp i varuhus och på stormarknader, lär väl säljaren i allmänhet inte få kännedom om det ändamål som ._ köparen avser att varan skall användas för. Om så emellertid sker - och därvid torde vetskap även hos underordnad personal kunna tillräknas säljaren - synes det rimligt att säljaren åtminstone gör förbehåll för att han inte kan svara för att varan är lämplig för ändamålet. I några fall, t.ex. när köparen beställer en vara genom en liten detaljist, kan rekvisitet att köparen skall ha haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning framstå som motiverat. Fallen torde emellertid bli så sällsynta att det bör vara tillräckligt att säljaren har möjlighet att göra förbehåll av nyss angiven art. Det synes därför inte vara befogat att begränsa konsumentskyddet på angivet sätt. Lagrådet förordar att orden "och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning" får utgå.
Lagen innehåller inte någon allmän regel om verkan av att säljaren ' underlåter att lämna upplysningar om varan. Så gör inte heller köplags- förslaget. Där regleras emellertid den frågan när det gäller att precisera räckvidden av klausulen "befintligt skick" och liknande förbehåll, på samma sätt som sker i fråga om uppgifter som faktiskt lämnats och om vad köparen med fog kunnat förutsätta (19 & första stycket 2 respektive 1 och 3). I förevarande förslag behandlas i 17 5 första stycket i fråga om verkan av klausulen "befintligt skick" endast det förhållandet att varan avviker från Vad köparen med fog kunnat förutsätta. Frågan om verkan av faktiskt lämnade uppgifter behandlas i anslutning till marknadsförings- ansvaret i 19 &. Säljarens underlåtenhet att lämna upplysningar om varan behandlas däremot endast i motivuttalanden i anslutning till bestämmelsen i 16 & tredje stycket att varan skall anses felaktig om den awiker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.
Frågan om säljarens upplysningsplikt framstår som så viktig att det är tveksamt om man bör nöja sig med ett motivuttalande. Här kan erinras om att förevarande fråga regleras i konsumenttjänstlagen (11 å). En bestämmelse i ämnet kunde efter mönster i konsumenttjänstlagen tas in i 16 &.
I vart fall kan tolkningsproblem uppkomma genom att köplagsförslaget i bestämmelsen om klausulen "befintligt skick" behandlar både frågan om säljarens upplysningsplikt och frågan om vad köparen kunnat förutsätta, medan förslaget till konsumentköplag i motsvarande bestämmelse behandlar endast vad köparen kunnat förutsätta. Denna motsättning mellan köplagen och konsumentköplagen kan leda till osäkerhet vid tillämpningen. Införs inte någon bestämmelse om säljarens upp-
Lagrådet 16 och 175 55
lysningsplikt i 16 5, förordar lagrådet att frågan i vart fall behandlas i anslutning till bestämmelsen om 'klausulen "befintligt skick".
Första stycket i 17 5 kan därvid förslagsvis ges följande lydelse: "Även om en vara har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll, skall den anses felaktig,
1. om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för köparen, under förutsättning att under- låtenhetcn kan antas ha inverkat på köpet, eller
2. om varan annars är i sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta."
205
Paragrafen innehåller regler om vilken tidpunkt som skall läggas till grund för en felbedömning. Frågan om en vara är felaktig skall enligt första stycket bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren skall enligt det föreslagna lagrummets lydelse svara för fel som finns vid den tidpunkten. Med avlämnande avses härvid det faktiska avlämnandet.
Av 8 5 andra stycket i förslaget framgår att risken för en vara går över på köparen när varan avlämnas. Detta innebär alltså att säljaren bär risken för varan fram till avlämnandet även om köparen är i dröjsmål. Det anges emellertid i nämnda stycke ett undantag från denna huvudprin- cip. Enligt detta undantag skall köparen bära risken för en försämring som inträffar efter det att köparen kommit i dröjsmål om försämringen beror på varans egen beskaffenhet.
Det finns inte någon anledning att bedöma frågan om varan är behäftad med fel med utgångspunkt i förhållandena vid annan tidpunkt än då risken för varan går över på köparen.
Med hänsyn till att köparen enligt det angivna undantaget i 8 5 andra stycket kan komma att bära risken för en vara redan före det faktiska avlämnandet anser lagrådet att bedömningen av om varan är felaktig uttryckligen skall knytas an till tidpunkten för riskens övergång. Häri- genom uppnås också en bättre överensstämmelse med reglerna i 21 5 i den föreslagna nya köplagen.
Enligt lagrådets mening bör därför orden "när den avlämnas" i första stycket av paragrafen bytas ut mot "när risken för varan går över på köparen". Likaså bör i andra stycket orden "efter avlämnandet" ersättas med "efter det att risken har gått över på köparen".
225
Förslaget innehåller i 22 5 en uppräkning av de olika påföljder som kan komma i fråga vid fel ivaran. Bestämmelsen ger ingen närmare informa- tion om förhållandet mellan olika påföljder.
Prop. 1989/90: 89 Lagrådet 20 5
I första stycket av 28 5 föreskrivs att om avhjälpande eller omleverans Prop. 1989/90: 89 inte kommer i fråga eller inte kommer till stånd inom skälig tid efter Lagrådet reklamationen, köparen får kräva prisavdrag som svarar mot felet eller 255 häva köpet enligt 29 5. I fråga om hävningspåföljden innebär stycket en upprepning av informationen i 22 5, samtidigt som det innehåller den materiella regeln om prisavdrag. -
I andra stycket av 28 5 sägs att köparen vidare-har rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag. Lydelsen ger närmast intrycket att kostnaden för att avhjälpa felet är vad köparen maximalt kan få ersatt. I specialmotiveringen till bestämmelsen sägs tvärtom att om ersättning för avhjälpandekostnaden inte ger full kompensation för en felaktig vara, sådan kan utgå genom prisavdrag enligt första stycket.
Bestämmelserna skulle kunna vinna i klarhet, om 22 och 28 55 omformuleras på förslagsvis följande sätt:
"22 5 Är varan felaktig, får köparen hålla inne betalningen enligt 25 5. Han får vidare kräva att säljaren avhjälper felet eller företar omleverans enligt 26 och 27 55. Om varken felet avhjälps eller omleverans sker, får köparen kräva prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet enligt 28 5 eller häva köpet enligt 29 5. Köparen får dessutom kräva skadestånd enligt 30-32 55". .
"28 5 Om säljaren varken avhjälper felet eller företar omleverans inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet.
] stället för prisavdrag får köparen kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion."
Genomförs vad lagrådet förordar, bör rubriken före 28 5 ändras till "Rätt till prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa fel" och före 29 5 sättas in en ny rubrik "Rätt att häva köpet". Härigenom nås också en bättre parallellitet med bestämmelserna om dröjsmål.
255 Enligt denna paragraf får köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom "säkerhet för hans krav". Utformningen av paragrafen överensstämmer med 11 5 i det remitterade förslaget och med 19 och 27 55 konsumenttjänstlagen. I_ 42 5 köplagsförslaget används däremot formuleringen att köparen får hålla inne så mycket'av betal- ningen som "motsvarar kravet".
Vid tillkomsten av konsumenttjänstlagen uttalades att det i begreppet "säkerhet" ligger att konsumenten måste ges-en marginal som medför att det framstår som säkert att det belopp som han håller inne kommer att täcka hans krav (se prop. 1984/85:110 s. 225 och 258). I remissprotokollet återkommer detta uttalande vid behandlingen av 11 5 medan vad som
anförs vid förevarande paragraf är något mångtydigt. Det nyss återgivna Prop. 1989/90: 89 uttalandet bör givetvis vara vägledande även här. - Lagrådet
28 5 28 5 Lagrådet erinrar om den ändring av paragrafens lydelse som lagrådet förordat under 22 5.
305
Efter mönster av 40 5 köplagsförslaget föreslås i förevarande paragraf att köparen vid fel på varan skall ha rätt till skadestånd enligt principen om s.k. kontrollansvar, dvs. säljaren skall ersätta skadan om han inte visar att det förelegat ett hinder utanför hans kontroll för att avlämna felfri vara.
Kontrollansvaret enligt 40 5 köplagsförslaget gäller enligt andra stycket i paragrafen inte s.k. indirekta förluster enligt 67 5 i förslaget. Enligt tredje stycket i 40 5 har köparen alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet awek från vad säljaren särskilt _utfäst.
Någon uppdelning i direkta och indirekta skador förekommer inte i konsumentköplagen. Medan det inte torde finnas något utrymme för skadeståndsskyldighet på grund av försummelser på säljarens sida vid sidan av kontrollansvaret, kan otvivelaktigt ett ansvar för särskild utfästelse komma i fråga även när kontrollansvaret är tillämpligt. Enligt 40 5 köplagsförslaget gäller skadeståndsansvaret på grund av särskild utfästelse också direkta förluster, då annars kontrollansvaret är tillämpligt. Även om det torde bli ovanligt vid konsumentköp att hinder för att avlämna felfri vara ligger utanför säljarens kontroll, bör skadestånds- ansvaret inte vara mer begränsat vid konsumentköp än enligt allmänna köplagen. Lagrådet förordar därför att i paragrafen införs ett nytt tredje stycke av följande lydelse:
"Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst."
335
Paragrafen behandlar köparens rätt till skadestånd i form av ersättning för prisskillnad, när köpet hävs på grund av dröjsmål eller fel på varan. Om köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar enligt första meningen skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Enligt motsvarande bestämmelse i 68 5 köplagsförslaget krävs att täckningsköpet gjorts med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. Enligt specialmotiveringen till förevarande paragraf skall också krävas att täckningsköpet skett med "viss" omsorg och inom skälig tid efter hävningen. Om täckningsköpet inte har gjorts med "tillräcklig" omsorg, får prisskillnaden enligt motiveringen beräknas enligt bestämmel- sen i paragrafens andra mening, som innebär att om något täckningsköp inte har gjorts och gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt köpet, skadeståndet omfattar
denna prisskillnad. Att i den angivna situationen det faktiska täcknings- Prop. 1989/90: 89 köpet inte skall läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden framgår Lagrådet inte av lagtexten. Visserligen kan det sägas att det dock framgår av 42 5 38 5 som föreskriver att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Motsättningen mellan 33 5 och 68 5 i köplagsförslaget kan emellertid föranleda missförstånd. Lagrådet förordar därför att paragrafen ges följande lydelse.
"Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen, om täckningsköpet gjorts med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. I annat fall omfattar, om gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt köpet, skadeståndet denna prisskillnad."
Vid tillämpningen av bestämmelsen får beaktas att kravet på omsorg kan ställas lägre på en konsument än vad som gäller i fråga om andra köpare vid tillämpningen av allmänna köplagen. Vill man markera detta kan framför ordet "omsorg" tilläggas bestämningen "tillräcklig".
.38 5
Med hänvisning till vad som anförts vid 9 5 förordar lagrådet att uttrycket "på något förhållande på säljarens sida" ändras till "på säljaren eller något förhållande på dennes sida" (se 51 5 köplagsförslaget).
435 Uttrycket "betala priset" är från språkliga synpunkter mindre tilltalande. Lagrådet förordar att man hellre använder orden "betala köpesumman" (jfr prop. 1988/89:76 s. 233).
455 Enligt förstastyeket i förevarande paragraf får köparen häva köpet eller kräva omleverans "endast" om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Härifrån görs dock vissa undantag i andra stycket som anger att rätten att häva köpet eller kräva omleverans dock inte går förlorad i vissa uppräknade fall, bl.a. enligt punkten 3 om varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans. Enligt specialmotiveringen till paragrafen bör köparen ivissa fall kunna ha rätt att häva köpet eller kräva omleverans, trots att han använt varan efter det att han upptäckt ett- fel och detta lett till att han inte kan återlämna varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Så bör kunna ske dels om han visserligen har märkt felet men varken insett eller bort inse att detta var av så väsentlig betydelse att han kunde häva köpet eller kräva omleverans, dels om han efter att ha upptäckt ett fel som han begärt att säljaren skall avhjälpa eller som säljaren själv erbjudit sig att
avhjälpa fortsätter att använda varan i förlitan på att säljaren skall låta Prop. 1989/90: 89 avhjälpa felet men något sådant avhjälpande inte kommer till stånd. Lagrådet Dessa båda undantag från kravet på att köparen skall kunna lämna 475 tillbaka varan i väsentligen oförändrat och oförminskat skick framstår som högst rimliga men antyds inte ens i lagtexten. Genom sin utformning synes denna snarare utesluta en sådan tillämpning, eftersom uppräkningen av undantag från huvudregeln framstår som uttömmande. De båda exemplen härrör från utredningsförslaget som emellertid hade en något annorlunda utformad lagtext. Lagrådet förordar att med återgång i huvudsak till utredningsförslaget andra stycket i paragrafen ges följande lydelse: "Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad,- om 3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans." . Detta medför att bestämmelsens lydelse kommer att awika från lydelsen av motsvarande bestämmelse i allmänna köplagen. På. denna punkt synes dock en skillnad vara motiverad från konsumentskyddssynpunkt. De återgivna exemplen f1nns inte heller med i motiveringen till köplagsförsla- get.
475
Enligt förevarande paragraffår vissa meddelanden åberopas även om de försenas, förvanskas eller inte kommer fram, under förutsättning att de avsänts på ett ändamålsenligt sätt. Detta gäller enligt andra meningen i paragrafen bl. a. ett sådant meddelande om krav på betalning som säljaren skall lämna köparen enligt 39 eller 40 5. När det angår säljarens krav på betalning torde emellertid en föreskrift om att ett meddelande går på mottagarens risk vara av betydelse för betalning som säljaren kan meddela köparen enligt 40 5. Lagrådet förordar därför att andra meningen i förevarande paragraf ges följande lydelse: '
"Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 5."
Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)
Det remitterade förslaget innebär att skadeståndsbestämmelserna i 31 5 ändras så att näringsidkare även vid konsumenttjänster får ett s. k. kontrollansvar samt att 21 och 29 55 ändras i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i den nya konsumentköplagen. Vissa ändringar i konsumenttjänstlagen har även föreslagits i lagrådsremissen den 26 oktober 1989 om konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m.
Konsumenttjänstlagen kommer emellertid trots de nu angivna ändrings- Prop. 1989/90: 89 förslaget att ivissa hänseenden avvika från den nya konsumentköplagen Lagrådet på ett sätt som framstår som omotiverat. 31 5konsument-
Enligt 175' andra stycket konsumenttjänstlagen får reklamation alltid ske tjänstlagen inom tio år efter det att uppdraget avslutades, om näringsidkaren "handlat i strid mot tro och heder". I 24 5 förslaget till konsumentköplag anges för motsvarande fall att säljaren "handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder" (se även 33 5 köplagsförslaget). Med hänvisning härtill förordar lagrådet att 17 5 andra stycket ges följande lydelse:
"Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades".
Här kan vidare nämnas följande awikelser som bör uppmärksammas i lämpligt sammanhang. I 20 5 konsumenttjänstlagen används uttrycket "genast" i fråga om näringsidkarens rätt att avhjälpa ett fel men 27 5 förslaget till konsumentköplag har uttrycket "utan uppskov". Även i övrigt awiker 20 5 konsumenttjänstlagen från 27 5 förslaget till konsumentköp- lag. Enligt 28 5 konsumenttjänstlagen får konsumenten kräva att näringsidkaren utför tjänsten, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs medan 12 5 förslaget till konsumentköplag har en något utförligare reglering i fråga om köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpet (se även 23 5 köplagsförslaget). Skadeståndsbestämmelserna i 31 5 konsumenttjänstlagen (som föreslås ändrade i remissen) är dispositiva när det gäller förlust i näringsverksam- het medan så inte är fallet i förslaget till konsumentköplag. Det köprätts- liga skadeståndsansvaret begränsas dock i viss mån genom kravet i 31 5 förslaget till konsumentköplag på att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Bestämmelserna i 33 5 konsumenttjänstlagen om skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall har inte någon motsvarighet till de begränsningar i skadeståndsskyldig- heten som anges i 46 5 förslaget till konsumentköplag.
Konsumenttjänstlagen avviker även i ett annat avseende från förslaget till konsumentköplag. Enligt 42 5 nämnda förslag skall den skadelidande vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Om han försummar det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten (se även 70 5 första stycket köplagsförslaget). Någon motsvarighet finns inte i konsument- tjänstlagen. Även om 42 5 förslaget till konsumentköplag ger uttryck åt en generellt giltig princip framstår det som otillfredsställande att en bestämmelse saknas i konsumenttjänstlagen.
315
Förslaget till ändring av förevarande paragraf innebär att även vid konsumenttjänster säljarens skadeståndsansvar vid dröjsmål och fel på varan utformas enligt principen om s.k. kontrollansvar. Lagrådet har i anslutning till skadeståndsbestämmelserna i 30 5 förslaget till konsument-
köplag ansett att det behövs en bestämmelse om skadeståndsansvar på grund av garanti. Motsvarande synpunkter gör sig gällande även beträffande konsumenttjänster. Lagrådet förordar därför att till det föreslagna nya tredje stycket fogas en ny andra mening av följande lydelse:
"Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
Förslaget lämnas utan erinran.
Prop. 1989/90: 89 Lagrådet . Kommissionslagen
Justitiedepartementet Prop. 1989/90:89 Slutprotokoll Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Persson, Molin, Sahlin
Föredragande: statsrådet Freivalds
Proposition om ny konsumentköplag
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989) över förslag till
1. konsumentköplag,
2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen. På några punkter har lagrådet dock fört fram synpunkter och förslag till ändringar av lagtexten. Jag kan med några få undantag godta vad lagrådet har framfört. I det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådets-yttrande därjag har en annan uppfattning än lagrådet eller där lagrådets uttalanden föranleder särskilda kommentarer från min sida.
Lagrådet har i sitt yttrande gjort vissa allmänna uttalanden om förhållandet mellan det nu remitterade förslaget till ny konsumentköplag och det förslag till ny allmän köplag som har förelagts riksdagen genom prop. 1988/89:76. Som jag har redogjort för i avsnitt 2.1.2 i det _remit- terade förslaget är det naturligt att ta den allmänna köplagens be- stämmelser som utgångspunkt vid utformningen av en ny konsument- köplag. Men det är viktigt att slå fast att de båda förslagen innefattar två i princip helt fristående regelkomplex som tjänar skilda syften. Partsförhållandet konsument - näringsidkare präglas av att konsumenten i flera avseenden har en underlägsen position vilket ställer särskilda krav
på utformningen av lagen. Därför är det enligt min mening nödvändigt att Prop. 1989/90: 89 man vid en revision av konsumentköprätten överväger lösningar som inte Slutprotokoll har någon motsvarighet i den föreslagna nya allmänna köplagen men som kan stödja konsumenternas ställning i köpsituationer.
Även om sålunda köplagen bildar utgångspunkt för konsumentköplagen måste den närmare utformningen av de enskilda bestämmelserna i konsumentköplagen ytterst ske med beaktande av de särskilda ändamål som den lagen avser att tillgodose. Det är därför följdenligt att konsu- mentköplagsförslaget i skilda avseenden awiker från köplagsförslaget. Givetvis är det av värde att kunna göra jämförelser mellan de båda regelsystemen. För att underlätta en sådan jämförelse - liksom en jämförelse med reglerna i konsumenttjänstlagen - har inom justitie- departementet upprättats en uppställning. Uppställningen, som varit tillgänglig vid lagrådsföredragningen, bör fogas som bilaga till protokollet i detta ärende.
Lagrådet tar i sitt yttrande också upp frågan om en analog tillämpning av allmänna köprättsliga regler på konsumentköp. Den föreslagna nya konsumentköplagen reglerar alla vanligen förekommande situationer på konsumentköpsområdet. Däremot tar den inte upp frågor som mera sällan kan tänkas bli aktuella vid konsumentköp. Genom denna begräns- ning har lagen blivit lättare att överblicka och förstå. Även konsument- köpsutredningen och remissinstanserna ansåg att lagen borde utformas'på det-sättet. Också konsumenttjänstlagen har byggts upp utifrån ett liknande synsätt (jfr prop. 1984/85:110 s. 25). Med denna teknik kan det naturligt- vis någon gång i samband med konsumentköp tänkas uppstå en situation som är reglerad i den allmänna köplagen men inte i konsumentköplagen. Jag har för några sådana situationer där det fallit sig naturligt tagit upp frågan om man i så fall kan tänka sig en analog tillämpning av allmänna köprättsliga principer. Däremot kan det enligt min mening inte gärna komma i fråga att i förevarande sammanhang mera systematiskt analysera vilka allmänna köprättsliga principer som kan bli aktuella för en analog tillämpning och vilka nyanseringar av dessa principer som med hänsyn till konsumentköpens speciella karaktär kan vara erforderliga. Det måste istället överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra ivilken utsträckning som en analog tillämpning av allmänna köprättsliga principer kan komma i fråga.
När det gäller lagrådets förslag till ändringar i lagtexten vill jag först ta upp 1 5. Lagrådet har inte haft någon invändning mot det sakliga innehållet i paragrafen men har förordat en språkligjustering. Den valda lydelsen i det remitterade förslaget knyter emellertid nära an till motsvarande bestämmelse i konsumenttjänstlagen. Jag är därför inte beredd att förorda den ändring som lagrådet har föreslagit.
Beträffande 16 5 andra stycket 2 har lagrådet invänt mot förutsätt- ningen att köparen skall ha haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning för att säljaren skall bli ansvarig för_ att en vara är ägnad för ett sådant särskilt ändamål, för vilket köparen
avsåg att varan skulle användas. Lagrådet, som har ansett att rekvisitet Prop. 1989/90: 89 innebär en obefogad begränsning av konsumentskyddet, har föreslagit att Slutprotokoll rekvisitet utgår.
Typiskt sett bör naturligtvis en konsument som har uppdragit åt en . säljare att bland olika alternativ välja ut en vara som är lämpad för ett speciellt ändamål kunna lita på den säljarens sakkunskap och bedömning, såvida det inte till följd av ett uttryckligt förbehåll eller av någon liknande omständighet framgår att säljaren inte är beredd att påta sig ett sådant ansvar. Förhållandena kan dock variera starkt, beroende på vilken försäljningsform detär fråga om. Den som har behov av en viss vara kan ofta välja antingen att köpa den i en fackbutik med god sortering inom sitt specialområde och med en oftast sakkunnig personal eller att vända sig till en stormarknad eller annat inköpsställe med en liknande försälj- ningsform med låg servicenivå. Mellan dessa ytterligheter finns ofta andra alternativ med varierande servicenivå att tillgå. Jag har därför i special- motiveringen till 16 5 andra stycket idet remitterade förslaget pekat på att konsumenten när det gäller bl. a. stormarknader inte har anledning att förvänta sig samma fackkunskap hos personalen som i en specialbutik och att han därför av det skälet själv får ta ett större ansvar för att varan har de egenskaper som krävs för att den skall motsvara hans särskilda behov. Detta torde också i regel stå klart för den konsument som vänder sig till exempelvis en stormarknad. Som lagrådet har varit inne på kan det också finnas fall då en liten detaljist skulle kunna skyddas mot alltför långt- gående krav genom att det nu omdiskuterade rekvisitet behålls. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anserjag, till skillnad från lagrådet, att det ifrågavarande rekvisitet skall behållas i lagtexten. Enligt min mening åstadkommer man härigenom en rimlig avvägning mellan konsument- skyddsintresset och intresset av att näringsidkare inte drabbas av orimliga krav. ,
Lagrådet har beträffande 20 5 förordat att frågan om det föreligger fel i den sålda varan skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen. Enligt det remitterade förslaget skall den frågan i stället avgöras med hänsyn till varans beskaffenhet när den avlämnas.
Lagrådets förslag är enligt min mening behäftat med den bristen att det bygger på att det finns en enhetlig tidpunkt för riskens övergång. Så är emellertid inte fallet enligt det remitterade (och i den delen av lagrådet godtagna) förslaget. När köparen vid hämtningsköp har kommit i dröjsmål med att avhämta varan finns det inte någon enhetlig tidpunkt för riskens övergång. (Motsvarande gäller då köparen har underlåtit att i tid ta emot varan.) I vissa avseenden övergår då risken för varan på köparen redan vid dröjsmålets början men i andra avseenden först när varan faktiskt avlämnas till köparen (jfr 8 5 andra stycket). Jag har dock förståelse för lagrådets synpunkt att man vid felbedömningen bör särbehandla varor som försämras på grund av sin egen beskaffenhet när köparen är i dröjsmål med att avhämta eller ta emot varan. Det kan ske genom ett
tillägg i 20 5 första stycket som klargör att säljarens felansvar inte Prop. 1989/90: 89 omfattar en sådan försämring. Den lösningen medför också att 8 5 andra Lagrådet stycket andra meningen bör utgå. Härigenom uppnås den ytterligare Slutprotokoll fördelen att man får en enhetlig tidpunkt för riskens övergång.
Lagrådet har - i syfte att åstadkomma en ökad klarhet - föreslagit omformuleringar i 22 och 28 55. Enligt min mening har emellertid omformuleringarna skapat en viss tveksamhet om innebörden av bestämmelserna. Lagrådets formuleringar ger t. ex. intryck av att säljaren- alltid skall ha möjlighet att avhjälpa felet eller företa omleverans. Så är emellertid inte fallet. I vissa fall kommer avhjälpande och omleverans över huvud taget inte i fråga (jfr 27 5).
Vidare har lagrådet utformat regeln i 28 5 andra stycket om rätten till ersättning för kostnaden att avhjälpa fel på ett sådant sätt att rätten att erhålla även prisavdrag på grund av samma fel faller bort. Som framgår av den remitterade lydelsen av 28 5 (närmast ordet "vidare" i inledningen till andra stycket) har detta inte varit avsikten med det remitterade förslaget. Jag är därför inte beredd att godta lagrådets förslag till omformulering av 22 och 28 55.
Med anledning av vad lagrådet har anfört om en mera allmän översyn av reglerna i konsumenttjänstlagen vill jag nämna att jag även av andra skäl avser att ta initiativ till en utvärdering av den lagen.
Utöver vad jag nu har tagit upp bör några redaktionella jämkningar göras i förslaget till konsumentköplag ( se 2, 19, 25, 26, 31, 34 och 40 55)-
Med hänvisning' till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta de av lagrådet granskade förslagen till
1. konsumentköplag
2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande, med vidtagna ändringar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.
Bilaga Prop. 1989/90: 89 ' Bilaga Förteckning över paragrafer i förslaget till konsumentköplag, förslaget till
köplag och konsumenttjänstlagen som behandlar liknande frågor.
Förslaget till Förslaget till Konsument-
konsumentköplagköplag tjänstlagen 1 5 1 5 1 5 2 5 2 5 2 5 3 5 3 5 3 5 4 5 6 5 -
5 5 - 9 5 24 5 6 5 6 5 (12 5) 7 5 11 5 - 8 5 12-15 5 39 5 9 s 22 s 24 5 10 5 22 5 25 5 11 5 10 5 27 5 12 5 23 5 28 5 13 5 25 5 29 5 14 5 _ 27 5 31 5 15 5 29 5 26 5 16 5 17 5 9 5 17 5 19 5 -
18 5 - " 9 5 19 5 18 5 10 5 20 5 21 5 12 5, 13 5 21 5 21 5 14 5 22 5 30 5 16 5 23 5 32 5 17 5 24 5 33 5 17 5 25 5 42 5 19 5 26 5 34 5 20 5 27 5 36 5 20 5 28 5 37 5 21 5 29 5 39 5 21 5 30 5 40 5 31 5 31 5 - 31 5 32 5 67 5 31 5 33 5 68, 69 55 -
34 5 70 5 34 5 35 5 45 5 36 5 36 5 495 41 5
Förslaget till Förslaget till Konsument- Prop. 1989/90: 89 konsumentköplagköplag tjänstlagen Bilaga 37 5 52 5 42 5 38 5 51 5 45 5
39 5 51 å - 40 5 54 5 46 5 415 " 575 425,435,485 42 5 70 5 ' 43 5 64 5 23 5, 30 5 44 5 65 5 - 45 5 66 5 -
46 5 - -
475 825 175,265,465
Innehåll Prop. 1989/90: 89
Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... 3 PrOpositionens lagförslag ................................ 5 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989 21 1 Inledning .......................................... 21 2 Allmän motivering ................................... 22 2.1 Allmänna utgångspunkter ......................... 22 2.1. l Förhållandet till allmänna köprättsliga regler ....... 22 2.1. 2 Riktlinjer för en ny konsumentköplagstiftning ...... 23 2.1.3 Tvingande eller dispositiva regler? .............. 25
2.1 .4 Särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsument- köp? ..................................... 26 2.1.5 Dispositionen av den Följande framställningen ..... 27 2.2 Lagens tillämpningsområde ........................ 28 2.2.1 Köpeobjektet .............................. 28 2.2.2 Förmedlarens ansvar ........................ 30 2.3 Avhjälpande och omleverans ....................... 31 2.4 Hävning ...................................... 34 2.4.1 Huvudregeln .............................. 34 2.4.2 Tilläggstid och leveransuppmaning .............. 36 2.5 Skadestånd .................................... 37 2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret ............... 37 2.5.2 Skadeståndsskyldighetens omfattning ............ 40 2.5.3 Produktansvar ............................. 44 2.6 Avbeställning ................................... 46 2.6.1 Möjligheten att avbeställa ..................... 46 2.6.2 Ersättning vid avbeställning och hävning på grund av betalningsdröjsmål .......................... 49 2.7 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led .............. 52 2.8 Följdändringar i annan lagstiftning ................... 55 2.8.1 Konsumenttjänstlagen (1985: 716) .............. 55 2.8.2 Lagen (1914: 45) om kommission, handelsagentur oeh handelsresande ............................. 56 2.9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............ 58 2.10 Kostnader och resursbehov ........................ 58 3 Upprättade lagförslag ................ - ................. 59 4 Specialmotivering ................................... 59 4.1 Förslaget till konsumentköplag ...................... 59 4.2 Förslaget till ändringikonsumenttjänstlagen(1985:716) .. 170 4.3 Förslaget till ändring i lagen (1914: 45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande .................. 172 5 Hemställan ........................................ 175 6 Beslut ............................................ 175 Utdrag ur lagrådets protokoll den 21 december 1989 ........... 176 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1990 186
Bilagor, se separat bilagedel
Regeringens proposition 1 989 / 90: 89
om ny konsument- köplag
Bilagedel
Bilaga 1
Sammanfattning av konsumentköpsutredningens betänkande (198425) Ny konsumentköplag
Särskilda lagregler om förhållandet mellan näringsidkare och konsu- menter vid köp av varor finns f. n. i konsumentköplagen (1973z877), vilken trädde i kraft den 1 januari 1974. I detta betänkande läggs fram förslag till en ny konsumentköplag. Förslaget ansluter i stora delar till det förslag till ny allmän köplag som f. n. utarbetas inom en nordisk arbetsgrupp på grundval av bl. a. köplagsutredningens betänkande (SOU 1976:66) Köplag. Hänsyn har också tagits till innehållet i det förslag till konsumenttjänstlag som remitterades till lagrådet den 29 mars 1984. En redogörelse för utredningsarbetets uppläggning lämnas i avsnitt 1.2.
Den gällande konsumentköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumentköplagen är också den allmänna köplagen tillämplig på konsumentköp. Bestämmelserna i denna lag är dispositiva, dvs. de tillämpas bara om inte parterna har kommit överens om något annat. Reglerna i konsumentköplagen däremot är tvingande till konsumenternas förmån. Detta innebär att avtalsvillkor som begränsar de befogenheter lagen ger konsumenten är ogiltiga. Lagen garanterar härigenom konsu- menterna ett minimiskydd.
Nuvarande system med två delvis parallella lagar som gäller förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Vi föreslår att lagreglerna om konsumentköp samlas i en fristående komsumenrköplag och att den allmänna köplagen inte skall gälla sådana köp. För att inte konsumentköplagen skall bli alltför omfattande och svåröverskådlig har vi emellertid avstått från att där behandla vissa särskilda frågor som mera sällan får aktualitet vid konsumentköp. I den mån sådana frågor uppkommer bör de kunna lösas genom att reglerna för allmänna köp tillämpas analogt.
Även om konsumentköpen skall regleras i en särskild lag är det värdefullt om regleringen så nära som möjligt anknyter till vad som gäller om köp i allmänhet. Vi har därför som nämnt utformat vårt förslag i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f. n. är under utarbetande. Eftersom detta arbete ännu inte är slutfört har vi fått bygga på ett inom den nordiska arbetsgruppen upprättat preliminärt utkast till köplag. Vi räknar emellertid inte med att arbetsgruppens slutliga förslag skall i någon mera betydande mån avvika från detta utkast. Vi utgår också från att den samordning med köplagsförslaget som vi av tidsskäl inte har kunnat fullfölja skall kunna komma till stånd vid den fortsatta beredningen av vårt lagförslag. ,
Ett väsentligt syfte med en särskild konsumentköplag är att skydda konsumenterna mot att säljarna genom kontraktsformulär och på annat sätt betingar sig förmåner som oskäligt missgynnar köparen. För att detta syfte skall tillgodoses föreslår vi att reglerna i konsumentköplagen i princip skall vara tvingande till konsumentens förmån. På några punkter lämnas dock utrymme för avtal som awiker från lagen, även om
Prop. 1989/90: 89
konsumenten därigenom får en mindre förmånlig ställning än lagen ger Prop. 1989/90: 89 honom. Bilaga 1
I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för den föreslagna lagens huvudsakliga innehåll.
Lagen skall gälla köp mellan en säljare som är näringsidkare och en köpare som är konsument. Köpeobjektet skall vara lös egendom - enligt gängse köprättsliga terminologi betecknat gods. Detta innebär att lagen får ett något vidare tillämpnbtgsonvåde än gällande konsumentköplag, som är begränsad till köp av varor. Bl. a. kommer lagen att omfatta vissa husköp, t. ex. köp av hus på arrenderad mark och köp av monterings- färdiga hus. Frågan om särskild lagreglering för sådana köp övervägs emellertid f. n. av 1983 års småhusköpsutredning.
I likhet med den gällande konsumentköplagen föreslås den nya lagen bli tillämplig även på köp med en privatperson som säljare, såvida köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att den förmedlande näringsidkaren i så fall skall vara ansvarigjämte säljaren för de förpliktelser som på grund av köpet åvilar denne. Konsumenten skall alltså alltid kunna vända sig till förmedlaren med sina krav i anledning av köpet.
Huvuddelen av lagens innehåll utgörs av regler om de skyldigheter som åvilar säljaren och de befogenheter som tillkommer köparen ifall säljaren åsidosätter sina förpliktelser.
Vid de flesta konsumentköp överlämnas godset till köparen i samband med att köpeavtalet träffas. För de fall då leverans skall ske senare innehåller lagförslaget vissa regler om tid och plats för avlämnandet.
Om inte annat får anses avtalat gäller att köparen skall hämta godset hos säljaren. Till dess godset hämtas är det säljaren som står faran, dvs. ha bär risken för att det kommer bort eller förstörs. Detta gäller även om köparen underlåter att hämta godset enligt vad som har överenskommits. I så fall är dock säljaren inte ansvarig för en försämring av godset som beror enbart på dettas egen beskaffenhet.
Om parterna har kommit överens om att säljaren skall ordna med en transport av godset, anses detta enligt förslaget avlämnat först när det kommer fram. Denna regel, vilken awiker från vad som gäller om köp i allmänhet, medför bl. a. att säljaren får bära risken för eventuella skador och förluster under transporten. Det är också säljaren som har att svara för transportkostnaderna. Denna regel är dock inte tvingande. Parterna kan alltså komma överens om att köparen skall betala dessa kostnader.
Beträffande tidpunkten för leveransen gäller i första hand vad parterna har kommit överens om. Har någon bestämd tidpunkt inte avtalats - säljaren har t. ex. åtagit sig att leverera så snart godset är färdigt eller så snart han har fått leverans från fabriken - gäller att godset skall avlämnas inom skälig tid. Köparen är alltså inte skyldig att finna sig i att leveransen dröjer längre än vad som är skäligt.
Om säljaren inte avlämnar godset i rätt tid och detta inte beror på köparen, exempelvis på att denne inte har betalat vad han är skyldig,
Bilaga 1
föreligger ett dröjsmål med avlämnandet. Köparen kan i detta läge hålla fast vid sitt krav på leverans, och säljaren är alltjämt leveransskyldig. Detta gäller dock inte om det skulle vara omöjligt att leverera godset, exempelvis därför att det har gått förlorat, eller leveransen skulle kräva orimliga uppoffringar från säljarens sida. I avvaktan på att säljaren avlämnar godset får köparen hålla inne betalning som skulle erläggas vid eller efter tidpunkten för avlämnadet. Om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för köparen eller om säljaren inte levererar inom skälig tid efter det att köparen har krävt leverans har köparen rätt att häva köpet. Beträffande gods som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för köparens räkning gäller vissa inskränkningar i hävningsrätten. Vare sig leveransen försenas eller helt uteblir kan köparen vidare ha rätt till skadestånd av säljaren. Skadeståndsreglerna redovisas närmare längre fram.
En fråga av central betydelse är vilka krav köparen har rätt att ställa på det sålda godset eller, med andra ord, hur detta skall vara beskaffat för att inte vara att anse som felaktigt. Avgörande är härvid i första hand vad som får anses avtalat mellan parterna. Vi har övervägt om man i lagen bör ange vissa allmänna normer för bedömningen i fall då avtalet inte ger särskild ledning men stannat för att inte föreslå några bestämmelser av detta slag. Däremot föreslår vi vissa Specialregler, vilka delvis har motsvarigheter i gällande konsumentköplag och köplagsförslaget.
En sådan regel gäller gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Den omfattar dels gods som säljs i strid mot ett försäljningsförbud enligt 4 5 marknadsföringslagen eller mot ett annat försäljningsförbud som motiveras av säkerhetshänsyn dels annat gods som är så bristfälligt att dess användning medför allvarliga risker för liv och hälsa. Sådant gods skall alltid anses felaktigt, även om köparen haft godsets beskaffenhet klar för sig. En sådan regel är ägnad att utmönstra farliga varor från konsumentmarknaden. Regeln motsvarar i huvudsak vad som redan nu gäller enligt konsumentköplagen.
En annan regel föreskriver att godset skall vara åtföljt av erforderliga monteringsföreslmfter, bruksanvisningar och skötselråd Ett sådant krav torde få anses gälla redan nu, men någon uttrycklig bestämmelse härom finns inte i gällande lag.
Förslaget innehåller vidare, liksom den gällande konsumentköplagen, bestämmelser om säljarens amvarföruppgifiersom har lämnats om godset i samband med köpet eller marknadsföringen, t. ex. 1 annonser eller annan reklam. Ansvaret sträcker sig i vissa avseenden längre än enligt gällande lag. Det omfattar endast uppgifter som rör godsets egenskaper eller användning, inte exempelvis uppgifter om prisets förmånlighet. Om godset inte överensstämmer med lämnade uppgifter skall det anses felaktigt, såvida uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Detta gäller även om uppgiften har lämnats av någon annan än säljaren, under förutsättning att detta har skett som led i marknadsföringen av godset. Säljaren blir
sålunda ansvarig exempelvis för felaktigheter i tillverkarens reklam, om Prop. 1989/90: 89 han inte gör konsumenten uppmärksam på felaktigheten. Bilaga 1
Även underlåtenhet från säljarens sida att lämna information om godset kan medföra att detta blir att anse som felaktigt. Säljaren åläggs med andra ord en viss upplysningsplikt mot köparen. Har säljaren underlåtit att ' upplysa köparen om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning som han själv kände till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, skall godset sålunda anses felaktigt, såvida säljarens underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.
Liksom gällande konsumentköplag innehåller lagförslaget en särskild bestämmelse som inskränker säljarens möjligheter att friskriva sig från ansvar för godsets beskaffenhet genom en allmän klausul om att godset säljs ibejintligtskick eller liknande. Även om en sådan klausul har använts skall godset anses felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta.
Vid köp av framför allt kapitalvaror av olika slag är det vanligt att säljaren lämnar en garanti för viss tid. Innebörden och räckvidden av sådana garantier är inte alltid klar. Konsumenterna uppfattar nog i regel garantin som en utfästelse att godset skall vara fullt funktionsdugligt under hela garantitiden. I lagen föreslås nu en regel som slår fast att en tidsbegränsad garanti som har lämnats av säljaren eller av någon annan, t. ex. tillverkaren, för säljarens räkning skall anses ha denna innebörd. Om säljaren inte är beredd att ta ett sådant ansvar för alla detaljer eller alla egenskaper hos godset, får han se till att garantin begränsas i enlighet härmed. Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare att en awikelse från vad som har garanterats skall betraktas som ett fel i godset och alltså ge köparen alla de befogenheter som lagen ger honom i ett sådant fall. Garantin kan sålunda inte begränsas exempelvis till en rätt att få eventuella fel reparerade. Säljaren är dock inte ansvarig för en försämring av godset under garantitiden, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, felaktig behandling från köparen sida eller liknande.
Om godset är felaktigt står enligt lagförslaget olika möjligheter köparen till buds. En nyhet i förhållande till gällande lag är att köparen ges en rätt att kräva att säljaren avhjälper felet. En motsvarande regel finns i köplagsförslaget. Säljaren är skyldig att tillmötesgå en sådan begäran, om inte detta skulle medföra oskäliga kostnader eller olägenheter för honom.
I praktiken är det redan nu mycket vanligt att säljaren eller någon annan, exempelvis tillverkaren, åtar sig att avhjälpa eventuella fel i sålt gods. De konsumentgarantier som förekommer tillförsäkrar regelmässigt garantigivaren en sådan befogenhet. Vi har funnit att detta system har fördelar av bl. a. ekonomisk att. Vi föreslår därför att säljaren ges befogenhet att avhjälpa fel och därigenom undgå andra påföljder på
Bilaga 1
grund av felet, även om konsumenten inte själv begär att få felet avhjälpt utan kräver exempelvis att få häva köpet eller att få annat gods.
Vare sig det är köparen eller säljaren som tar initiativ till ett avhjäl- pande krävs att felet avhjälps inom skälig tid och utan kostnadeller väsentlig olägenhet för köparen. Denne skall inte behöva finna sig i att säljaren upprepade gånger tar tillbaka godset för att reparera samma fel. Han kan få ta på sig visst besvär i sammanhanget, exempelvis för att lämna in godset för reparation, men han skall ha rätt till ersättningför eventuella utlägg och inte vara skyldig att betala något för reparationen.
Om felet är av väsentlig betydelse för köparen kan han, i stället för att begära att få felet avhjälpt, kräva att få godset utbytt, s. k. omleverans. Säljaren har också rätt att företa omleverans i stället för att avhjälpa felet. Även här gäller att rättelsen skall ske inom skälig tid och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
Om varken felet avhjälps eller omleverans sker har köparen rätt att-
kräva en prisnedsättning som svarar mot felet eller ersättning för vad det kostar att avhjälpa detta i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög. Är felet av väsentlig betydelse för honom kanhan häva köpet, med vissa begränsningar för fall då godset har tillverkats eller anskaffats särskilt. för hans räkning. Liksom vid säljarens dröjsmål kan köparen hålla inne betalningen till säkerhet för sitt krav, och vidare kan han ha rätt till skadestånd.
En förutsättning för att köparen skall få göra ett fel gällande är att han har reklamerat. Reklamation skall ske inom skälig tid från det köparen märkt eller borde ha märkt felet. Alltför stränga kravi detta hänseende bör dock inte ställas på en köpare som är konsument-..Det bör sålunda: inte krävas att han omgående efter köpet gör en noggrann genomgång av godset för att förvissa sig om att det är felfritt.
I gällande lag föreskrivs att reklamation måsteha skett inom ett år från köpet. Vi föreslår, i överensstämmelse med köplagsförslaget, att denna tid sträcks ut till två år. Det kan givetvis med en sådan regel inte undvikas att i enstaka fall köparen går miste om sin rätt att göra ettfel gällande därför att felet kommer till synes först sedan mer än två år har förflutit: Vi har dock ansett att fördelarna med en klar regel överväger dessa olägenheter. Ifall säljaren-har handlat i strid mot tro och heder eller felet. består i att godset inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt skall dock bristande reklamation inte kunna åberopas mot-':köparen.
Ett dröjsmål med avlämnandet eller ett fel i godset kan vålla köparen ekonomiska förluster av olika slag, vilka inte kompenseras-genom en hävning av köpet eller andra påföljder av de slag, som hittills- har behandlats. Ersättning för sådana förluster kan utgå i förm avskadestånd. Den gällande allmänna köplagens dispositiva regler om skadestånd är ganska gynnsamma för köparen. De sätts emellertid i stor omfattning ur spel genom friskrivningsklausuleri avtalen, och konsumentköplagen ger" f. 11. ett ganska svagt skydd mot sådana klausuler. Vi föreslår att köparens ställning i skadeståndshänseende förstärks. Med hänsyn till bl. a. risken för
Bilaga 1
kostnadskrävande utredningar och svårlösta tvister har vi emellertid ansett att säljarna alltjämt bör kunna friskriva sig från skadeståndsansvar i viss omfattning.
Vårt förslag innebär att konsumenterna i första hand tillförsäkras en rätt till ersättning för sådana skador som typiskt sett blir en följd av säljarens kontraktsbrott och som köparen därför normalt inte kan undgå. En typ av sådan skada är den förlust som kan uppstå om priset på godset har stigit efter köpet och köparen därför måste betala ett högre pris, om han efter en hävning av köpet skall skaffa sig annat likvärdigt gods genom s. k. täckningsköp. Hit hör vidare direkta utgifter som köparen får, t. ex. för resor och transporter eller för hyra av en ersättningsvara medan det köpta godset repareras, samt inkomstförlust som beror exempelvis på att köparen måste stanna hemma för att ta emot en reparatör. När det gäller förluster av nu nämnda slag skall Skadeståndsreglerna vara tvingande och alltså inte medge friskrivning från säljarens sida.
Beträffande s. k.följdskadorger lagförslaget däremot säljaren möjlighet att friskriva sig från skadeståndsansvar. Som exempel på en sådan skada kan nämnas att köparen på grund av ett fel i en bil inte kan utnyttja redan betalda biljetter för en resa med bilfärja. Hit hör också sådant som att köparen går miste om avsett utbyte av sin semester därför att en segelbåt inte levereras i tid. Följdskadorna har i allmänhet samband med särskilda förhållanden på köparens sida och är därför svåra att förutse för säljaren. Det förhållandet att friskrivningsklausuler i och för sig är tillåtna innebär inte att en sådan klausul alltid skall godtas. Klausulen kan av särskilda skäl vara att betrakta som oskälig och därför sättas åt sidan med stöd av allmänna regler om oskäliga avtalsvillkor.
Säljarens skadeståndsansvar är inte betingat av att det har förekommit någon vårdslöshet på hans sida. Efter mönster av köplagsförslaget föreskrivs dock att säljaren går fri från skadeståndsansvar, om dröjsmålet eller underlåtenhetcn att avlämna felfritt gods beror på ett oförutsett hinder utanför såväl hans egen som i förekommande fall hans under- leverantörs kontroll, vars följder de varken har kunnat undvika eller övervinna.
Varken köplagens eller konsumentköplagens regler om skadestånd vid fel i godset är i dag i princip tillämpliga på s. k. produktskador. Härmed avses skador som godset orsakar på person eller annan egendom. I produktansvarskommittens betänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II har föreslagits en lagstiftning om skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget lägger i första hand ansvaret på godsets tillverkare eller importör. Det omfattar emellertid endast skador som drabbar person. Vi föreslår att detta kompletteras med regler i konsumentköplagen om skadestånd för produktskador som drabbar egendom.
Enligt vårt förslag skall konsumentköplagens bestämmelser om skadestånd på grund av fel i godset täcka också skador som det felaktiga godset orsakar på annan egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av hans hushåll och är avsedd för enskilt ändamål. Ett typiskt
Bilaga 1
exempel är att ett klädesplagg färgar av sig i samband med tvätt. För produktskador som drabbar egendom blir alltså säljaren ansvarig mot konsumenten, men vi förutsätter att han i sin tur skall kunna föra ansvaret tillbaka till tillverkaren eller importören, om detär fråga om ett tillverkningsfel. Regeln föreslås bli tvingande och alltså inte möjliggöra friskrivning. 1 stor omfattning torde ansvaret komma att täckas av försäkring.
Den huvudsakliga skyldighet som åvilar köparen är att betala priset. I regel framgår priset av parternas avtal. I lagförslaget upptas en särskild regel för det fall att något bestämt pris inte får anses avtalat - säljaren har exempelvis förbehållit sig att debitera efter leveransdagens pris. Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn bl. a. till vad som är gängse pris för sådant gods som köpet avser.
Om köparen inte betalar i rätt tid har säljaren i princip rätt att hålla inne godset. Vid väsentligt dröjsmål med betalningen eller om betalning dröjer utöver en av säljaren utsatt skälig tilläggstid får säljaren häva köpet. Om godset redan har kommit i köparens besittning får dock säljaren häva bara om han har förbehållit sig rätt till detta, exempelvis genom ett återtagandcförbehåll vid avbetalningsköp, eller om köparen har avvisat godset. Efter det att köparen har betalat hela priset kan säljaren inte häva på grund av att betalningen var försenad. Enligt bestämmelser iräntelagcn kan säljaren ha rätt att debitera köparen dröjsmålsränta. Vi föreslår att han vid hävning av köpet dessutom skall kunna kräva skadestånd för förlust på grund av hävningen.
När ett köpeavtal har slutits är parterna på ömse sidor skyldiga att fullgöra avtalet. Avtalet kan emellertid ha karaktären av ett öppet köp och köparen har då rätt att inom viss tid lämna tillbaka godset och få igen betalningen. Det är numera vanligt att säljarna går med på att återta sålt gods även utan att öppet köp uttryckligen har avtalats. Vi har inte ansett oss böra föreslå några allmänna regler om en sådan återlämnings- rätt. Däremot föreslår vi en bestämmelse som ger köparen rätt att avbeställa ett köp innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna påfordra att få fullfölja leveransen, om köparen deklarerar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren ha rätt till viss ersättning av köparen vid dennes avbeställning. Ersättningen skall täcka säljarens särskilda kostnader för köpet och en delav den förlust som han gör genom avbeställningen. För att underlätta den ekonomiska upp- görelsen i händelse av en avbeställning ges i lagförslaget parterna möjlighet att på förhand avtala om ersättningens beräkning.
En grundläggande tanke ivårt lagförslag är att en konsument alltid skall kunna vända sig med sina anspråk i anledning av ett köp mot den som har sålt godset till honom. Han skall inte av denne kunna hänvisas att i stället rikta sina anspråk mot någon annan. I vissa fall kan det emellertid vara omöjligt att få någon rättelse hos säljaren därför att denna är på obestånd eller har upphört med sin rörelse eller inte går att anträffa. För sådana situationer föreslår vi en regel som ger konsumenten rätt att rikta
Bilaga 1
anspråk på grund av fel i godset mot tillverkaren eller något annat bakre led i säljkedjan. Härvid förutsätts dock att felet förelåg redan när godset lämnade det bakre ledet. Även i vissa andra hänseenden blir konsumen- tens rättsställning mot det bakre ledet något svagare än mot säljaren. Den föreslagna möjligheten till s. k. direktkrav innebär en principiell nyhet för svensk rätt.
Vi anser det önskvärt att den föreslagna nya konsumentköplagen träder ikraft så snart som möjligt. Det är i och för sig lämpligt att lagen träder i kraft samtidigt med den nya köplag som f. n. utarbetas. Skulle arbetet med köplagsförslaget dra ut på tiden kan dock en ny konsumentköplag på grundval av vårt förslag genomföras utan att slutresultatet av detta arbete avvaktas.
Konsumentköpsutredningens lagförslag Prop. 1989/90: 89 Bilaga 2
Förslag till Konsumentköplag
Inledande bestämmelser
1 5 Denna lag gäller köp av lös egendom-, som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål, om köparen är konsument och säljaren en näringsidkare som säljer godset i sin yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller även om säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, såvida köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar näringsidkaren jämte säljaren för de skyldigheter som enligt lagen vilar på denne och med- delanden som enligt 18 eller 20 5 skall lämnas till säljaren kan i stället lämnas till näringsidkaren.
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
2 & Beställning av gods som skall tillverkas anses som köp, om inte beställaren skall tillhandahålla en väsentlig delav materialet. Avtal om uppförande av en byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten anses dock aldrig som köp.
Ett avtal enligt vilket den som skall leverera gods även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.
3 & Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
4 5 Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 16, 18, 20, 22 eller 41 5 avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får köparen åberopa meddelandet, även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Motsvarande gäller ett sådant krav på betalning från säljarens sida som avses i 34 och 35 55.
Avlämnande
5 & Godset skall hållas tillgängligt för avhämtning hos säljaren, om inte annat får anses avtalat.
Godset är avlämnat när det har tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning eller på annat sätt har överlämnats till köparen.
Bilaga 2
6 5 Om det inte får anses avtalat att godset skall avlämnas vid en bestämd tidpunkt eller utan uppskov, skall det avlämnas inom skälig tid. Säljaren är inte skyldig att lämna ut godset förrän köparen betalar priset. Detta gäller dock inte vid kreditköp eller om köparen har fått anstånd med betalningen och inte heller i den mån köparen har rätt att hålla inne betalningen enligt 29 5.
7 & Säljaren svarar för kostnaderna för godset tills det är avlämnat, om inte annat får anses avtalat.
Faran för godset 8 & Står köparen faran för godset, skall han betala priset även om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.
Faran för godset går över på köparen när godset avlämnas. Har öppet köp avtalats och godset avlämnats, står köparen faran för godset tills det lämnas tillbaka.
Godsets beskaffenhet 9 &
Godset skall med hänsyn till art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. Det skall vara åtföljt av de anvisningar som behövs för dess montering, användning och skötsel.
Godset är felaktigt, om det awiker från vad som sägs i första stycket.
1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4 5 marknadsföringslagen (1975:1418) eller mot ett annat försäljningsförbud, som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder godset drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfälligt att dess användning medför allvarlig fara för köparens eller någon annans liv eller hälsa.
11 5 Godset är även felaktigt,
1. om det inte överensstämmer med en uppgift om godsets egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller
2. om säljaren före köpet har underlåtit att lämna upplysning om något förhållande rörande godsets egenskaper eller användning, som han kände
Prop. 1989/90: 89
Bilaga 2
till eller borde ha känt till och som köparen rimligen kunde räkna med att bli upplyst om, samt underlåtenhetcn kan antas ha inverkat på köpet.
Vad som sägs i första stycket 1 gäller även en uppgift som säljaren eller någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av godset före köpet, om inte uppgiften har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Godset är också felaktigt, om någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, vid marknadsföringen av godset har underlåtit att lämna information om godsets egenskaper eller användning, som han enligt 3 5 marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, och denna underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet.
12 5 Har godset sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll, anses det trots detta felaktigt, om det är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till dess pris och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta.
När begagnat gods säljs på auktion skall det anses sålt i befintligt skick.
13 5 Godset skall vara felfritt när det avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.
Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot gods som hålls tillgängligt för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring, som inträder därefter och som beror enbart på godsets egen beskaffenhet.
Uppkommer en försämring av godset efter avlämnandet, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.
14 5 Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för godset eller en del därav eller för en egenskap hos godset, skall fel anses föreligga, om godset under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Detta gäller dock inte, om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller på felaktig behandling eller något liknande förhållande på köparens sida.
Påföljder av dröjsmål med avlämnandet
15 5 Avlämnas inte godset eller avlämnas det för sent och beror detta inte på köparen eller på ett förhållande på hans sida, får köparen enligt vad som sägs i 16-18 55 kräva att godset avlämnas eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26 och 28 55. Han får hålla inne betalningen enligt 29 5.
Bilaga 2
16 5 Har godset inte avlämnats, får köparen kräva att det avlämnas. Säljaren är dock inte skyldig att avlämna godset så länge det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller avlämnandet skulle förutsätta upp- offringar som är orimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren avlämnar godset.
17 5 Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom. Detsamma gäller, om köparen har krävt avlämnande enligt 16 5 men godset inte avlämnas inom en av köparen utsatt skälig tilläggstid eller, om någon sådan tid inte har satts ut, inom skälig tid efter det att kravet framställdes.
Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
18 5 Har säljaren avlämnat godset men har detta skett för sent, får köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet endast om han inom skälig tid efter det han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han vill åberopa dröjsmålet.
Påföljder av fel i godset 19 5 Är godset felaktigt, får köparen enligt vad som sägs i 20-25 55 kräva
avhjälpande av felet, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom har han rätt till skadestånd enligt 26-28 55. Han får hålla inne betalningen enligt 29 5.
20 5 Vill köparen åberopa att godset är felaktigt, skall han lämna säljaren meddelande om felet (reklamera). Reklamerar köparen inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, får han inte åberopa felet. Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i godset, kan reklamationen i stället göras hos honom. Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har mottagit godset, förlorar han rätten att åberopa fel i godset, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse. '
21 5 Utan hinder av vad som sägs i 20 5 får köparen åberopa fel i godset, om säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 5.
Prop. 1989/90: 89
Bilaga 2
22 5 Köparen får kräva att säljaren avhjälper felet, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Är felet av väsentlig betydelse för köparen, får han i stället kräva omleverans.
Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.
23 5 Även om köparen inte kräver det, får säljaren avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen reklamerar genast erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.
24 5 Om varken felet avhjälps eller omleverans sker enligt 22 eller 23 5, får köparen kräva prisavdrag som svarar mot felet eller enligt vad som sägs i 25 5 häva köpet.
Istället för prisavdrag får köparen kräva ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, i den mån denna kostnad inte är oskäligt hög.
25 5 Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för honom. Har godset tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemål eller anskaffats särskilt för hans räkning, så att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor avyttra godset till någon annan, får köparen häva köpet endast om felet medför att hans syfte med köpet är väsentligen förfelat.
Säljarens skadeståndsskyldighet 26 5 Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål med avlämnandet eller genom att godset är felaktigt, har han rätt till skadestånd av säljaren. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet eller underlåtenhetcn att avlämna felfritt gods beror på ett hinder utanför säljarens kontroll, som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror dröjsmålet eller underlåtenhetcn att avlämna felfritt gods på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet eller på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den andre skulle vara fri
enligt andra stycket.
27 5 Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 26 5 på grund av fel i godset omfattar även skada, som till följd av felet uppkommer på annan
egendom, vilken tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll Prop. 1989/90: 89 ' och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål Bilaga 2 Lagen är inte tillämplig på personskada.
1. utgifter och inkomstförlust som beror på dröjsmålet eller felet,
2. sådan prisskillnad som avses i andra stycket samt,
3. i fall som avses i 27 5 första stycket, egendomens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. .
Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen. Har något täckningsköp inte gjorts och överstiger gängse pris för sådant gods som köpet avser vid tiden för hävningen priset enligt köpet, omfattar skadeståndet denna prisskillnad.
Om inte annat har avtalats, omfattar skadeståndet även annan förlust till följd av dröjsmålet eller felet än sådan som avses i första och andra styckena.
Rätt att hålla inne betalningen
29 5 Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att godset är felaktigt och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter tiden för avlämnandet, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för kravet.
Betalning av priset
30 5 Om bestämt pris inte får anses avtalat, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
Om inte annat får anses avtalat, skall priset betalas vid anfordran, dock inte förrän godset håll köparen till handa.
Avbeställning
31 5 Intill dess godset avlämnas eller eljest hålls tillgängligt för köparen har denne rätt att avbeställa köpet.
32 5 Om köparen avbeställer köpet enligt 31 5, har säljaren rätt till ersättning för de särskilda kostnader han har haft för att ingå och fullgöra avtalet, i den mån han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, samt för sina särskilda kostnader till följd av avbeställningen.
Säljaren har vidare rätt till ersättning för sin förlust i övrigt på grund' Prop. 1989/90: 89 av avbeställningen med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset. Bilaga 2 för godset, tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
33 5 Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid av- beställning (avbeställningsavgift), om den är skälig med hänsyn till vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en säljaren som ersättning enligt 32 5.
Påföljder av dröjsmål med betalningen
34 5 Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror detta inte på säljaren eller på ett förhållande på hans sida, får säljaren kräva betalning eller enligt vad som sägs i 35-37 55 häva köpet och kräva skadestånd. Han får hålla inne godset enligt 6 5.
35 5 Säljaren får häva köpet, Om köparens dröjsmål är väsentligt. Detsamma gäller, om säljaren har krävt betalning men köparen inte betalar inom en av säljaren utsatt skälig tilläggstid.
Har godset kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar godset. Är priset i sin helhet betalt, får säljaren inte häva köpet.
36 5 Häver säljaren köpet och lider han skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har han rätt till skadestånd av köparen. Sådan rätt föreligger dock inte i den mån dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller något annat liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Har avtal träffats om avbeställningsavgift enligt 33 5, får säljaren i stället för skadestånd kräva att köparen betalar denna avgift.
37 5 Skadestånd på grund av köparens dröjsmål med betalningen omfattar ersättning för säljarens utgifter, förlorad vinst och annan förlust med anledning av dröjsmålet. Om köparen vid tiden för hävningen hade kunnat avbeställa köpet, får skadeståndet dock inte överstiga den ersättning som säljaren skulle ha varit berättigad tillvid en avbeställning. Skadestånd kan jämkas i den mån det är oskäligt högt med hänsyn till den förlust som vanligen uppkommer i liknande fall och köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt till omstän- digheterna i övrigt.
Bilaga 2
Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans
38 5 Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att avlämna godset och köparens skyldighet att betala priset.
Iden mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till den andre ger ifrån sig vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Kräver köparen omleverans, får han hålla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.
39 5 Om köpet hävs eller omleverans sker, skall köparen lämna ifrån sig den avkastning han har fått och betala skälig ersättning för annan nytta som han har haft av godset.
40 5 Köparen förlorar rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka godset väsentligen oförändrat och oförminskat.
Första stycket gäller inte,
1. om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av något annat förhållande som inte beror på köparen, eller '
2. om godset har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd, som har varit nödvändig för att undersöka godset, eller till följd av att det har använts av köparen för avsett bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel, som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans.
Har godset försämrats eller minskat av annan anledning än som sägs i andra stycket, förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren för minskningen i godsets värde.
Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
41 5 Om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel i godset mot en näringsidkare i tidigare säljled.
Vad som sägs i första stycket gäller endast i den mån motsvarande anspråk på grund av felet hade kunna göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som har förvärvat godset från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.
Bilaga 2
Vill köparen rikta anspråk enligt denna paragrafmot en näringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 20 5 göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar honom om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.
Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1973z877). I fråga om köp som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttrandena över konsu- mentköpsutredningens betänkande (1984z25) Ny konsumentköplag
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, kommerskollegium, marknadsdom- stolen, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket KO, allmänna reklamationsnämnden, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, 1983 års småhusköpsutredning(J u 1983:03), produktåterkallelsekommittén (Fi 1982z6), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför— bund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)- Familjeföretagen, Koopera- tiva förbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska handelskammareför- bundet, Sveriges grossistförbund, Näringslivets delegation för marknads- rätt, Svenska bankföreningen, Post- och kreditbanken, Svenska spar- banksföreningen, Bilindustriföreningen, Motorbranschens riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Sweboat-Båtbranschens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Konsumentvägledarnas förening, Kooperativa konsumentgillesförbundet, Sveriges trähusfabrikers riksför- bund och Svenska fondhandlareföreningen.
LO har till sitt remissvar fogat ett yttrande från Handelsanställdas förbund.
Svenska bankföreningen och PK-banken har avgivit ett gemensamt yttrande.
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska Handelskam- marförbundet och Näringslivets delegation för marknadsrätt1 har lämnat ett gemensamt yttrande, vilket i det följande redovisas under rubriken vissaorganisationer inom näringslivet.
Yttranden har också kommit in från Sveriges pälshandlares riksförening och Kristianstads kommuns konsumentnämnd.
Konsumentpolitiska kommittén (Fi 1983:03), Centralorganisationen SACO/SR, Finansbolagens förening, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Kungliga Automobilklubben, Sveriges hemkonsulenters förening, Husmodersförbundet Hem och Samhälle samt Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.
Idet följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt.
1Delegationen representerar med sitt yttrande även annonsörföreningen, Bil- industriföreningen, Dagligvaruleverantörers förbund, Direktförsäljningsföretagens förening, SHIO-Familjeföretagen, Sweboat-Båtbranschens riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska bokläggareföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska petroleuminstitutet, Svenska postorderföreningen,SvenskaSparbanksföreningen,Svenskatidningsutgivareföreningen, Svenska tobaksbranschföreningen, Sveriges direktreklamförening, Sveriges fastighets- mäklatsamfund, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges marknadsförbund samt Sveriges reklambyråförbund. Flera av dessa organisationer har dessutom avgivit sämkilda yttranden.
Bilaga 3
1.1 Hovrätten för Västra Sverige Det innebär betydande svårigheter att på ett meningsfullt sätt besvara denna remiss. Förslaget till civilrättslig köplag har ännu inte presenterats i sin slutliga utformning. Det utkast till lagtext, daterat 1983-09-15, som fogats till betänkandet och till vars systematik kommitténs lagförslag anpassats och vars formuleringar i viss utsträckning följts, är uppenbar- ligen inte den definitiva utgåvan. Det bör vidare beaktas att köplagsför- slagets lösningar blir att anse som av lagstiftaren övervägda normallös- ningar, som parterna är fria att förändra i den riktning de överens- kommet; m a o dispositiva regler som samhället tillhandahåller som en service åt medborgarna i den mån dessa inte har begagnat sin avtalsfrihet till att själva utforma sina inbördes rättsförhållanden. Den hittillsvarande konsumentköplagen innehåller tvingande rättsregler som avser att vara minimilösningar för att skydda den som svagare ansedde konsumenten; sådana minimilösningar har erfarenhetsmässigt en tendens att samtidigt innebära maximilösningar. Den föreslagna konsumentköplagen avser att ibland öka nivån för konsumentens skydd i jämförelse med den nya köplagens normallösningar. Det är uppenbart att dessa tvingande lösningar och köplagens dispositiva lösningar måste stå i rimligt förhållande till varandra. Att utan tillgång till det slutliga köplagsförslaget tvingas ta ställning till den lämpliga utformningen av tvingande skyddsregler känns som att spänna kärran före hästen. Den begagnade legala tekniken att göra en fristående konsumentköplag istället för att inarbeta de tvingande lösningarna som delar av en enda köplag förefaller inte övertygande. Betänkandet erbjuder en ingående diskussion om detta problem (s. 89 ff). Därvid nämns bl a, att förslaget jämställer normalregler med minimiregler liksom man i Danmark och Norge "arbetar efter förutsättningen att köplagens normalregler på viktiga punkter också kan tjäna som minimiregler vid konsumentköp" (s. 94). Denna viktiga synpunkt saknades vid det redan tidigare gjorda svenska ställningstagandet till valet av legal teknik (s. 92 överst). Den i Danmark och Norge följda linjen att konsumentköp skall regleras uttömmande i en enda köplag har här fått ett tungt argument. En gemensam lag skulle också betydligt underlätta en jämförelse mellan konsumentköp och övriga köp. Man slipper då att s. a. s. lägga två lagstiftningar ovanpå varandra för att registrera likheter och skillnader. Detta är viktigt inte minst därför att nyanseringen är så långt driven. Ett exempel härpå är, att köplagsförslaget antas begränsa säljarens informa- tionsskyldighet till sådana förhållanden som han måste ha känt till, medan förslaget till konsumentköplag (11 5) anser sig böra anknyta till vad säljaren känt till eller bort ha känt till (s. 127). Bortsett från frågan om skillnaden i detta fall är sakligt motiverad, kan lämpligheten av en långtgående strävan efter millimeterrättvisa i och för sig ifrågasättas.
Bilaga 3
Det händer att det svenska förslaget i förhållande till det norska avstår från en komplicerande nyansering just för att tillgodose den nu antydda synpunkten, men råkar göra så just på en punkt där nyanseringen verkligen behövs. Exempel härpå är följande. Även vid distansköp skall konsumentgods anses avlämnat först då det överlämnas till köparen på bestämmelseorten. Det norska förslaget gör undantag för det fall att köparen efter transporten är skyldig att hämta godset på bestämmelse- orten, då avlämnandet anses ske senast när denna skyldighet inträder. Den svenska kommittén har ansett att ingen särskild regel är påkallad för "denna ganska speciella situation" (s. 106). Med systemtransporternas och containeriseringens genomslag är transporter från terminal till terminal i själva verket den vanligastesituationen. Utan det norska tillägget omöjliggör man den vanliga ensidiga awecklingen av transportavtalet i fall där mottagaren inte medverkar och hamnar därmed på tvärs med inarbetade kommersiella mönster.
Med stöd av dessa och andra iakttagelser vid läsningen kan man ställa frågan om en större nordisk enighet möjligen vore att vinna genom att Sverige på ett flertal punkter närmade sig de norska lösningarna. Det är alltför tidigt att ha en bestämd mening om detta. Men när de slutliga texterna till förslagen föreligger borde det vara möjligt att på varje avvikande punkt ställa frågan om skälen för den svenska awikande lösningen väger så mycket tyngre att avvikelsen är värd sitt pris. Vid fortsatta departementsöverläggningar på grundval av de slutliga förslagen borde finnas möjligheter att nå ett större mått av enhetliga lösningar. Den nordiska rätten om köp och försäljning av lös egendom är enhetligare i den hittillsvarande gemensamma nordiska lagstiftningen, en enhetlighet som inte bör överges utan övertygande skäl.
Någon gång förekommer även att beskrivningen av den underliggande civilrätten inte är helt korrekt. Uttalandena om annonser, anbud och accept på s. 122 stämmer inte med härskande åsikter. En annons saknar den konkreta inriktning på en person, som är nödvändig för ett anbud. Köparens beställning blir i själva verket anbudet, och om priset awiker från det annonserade blir säljarens accept oren. Exemplet visar hur lätt tankegångar om konsumentskydd kan föra vilse vid användning av de grundläggande civilrättsliga reglerna.
Sammanfattningsvis ger betänkandet intryck av ett värdefullt och omsorgsfullt arbete. Men den slutliga utvärderingen måste anstå till dess den definitiva nya köplagtexten föreligger.
1.2 Stockholms tingsrätt Den svenska köprätten är nu föremål för ett genomgripande lagstiftnings- arbete. En ny allmän köplag, avsedd att ersätta 1905 års lag, utarbetas inom ramen för nordiskt lagstiftningssamarbete. Till detta centrala område fogar sig som ett komplement den rättsliga regleringen av köp mellan näringsidkare och konsument, avsedd att stärka konsumentens ställning.
Vidare kan nämnas utredningar angående konsumenttjänster, småhus och Prop. 1989/90: 89 produktansvar. Bilaga 3
Med detta omfattande lagstiftningsprogram - fördelat på ett flertal utredningar som slutför sina uppdrag vid skilda tidpunkter - föreligger givetvis risk för bristande överblick. En samordning av de olika delarna av reformarbetet är därför enligt tingsrättens mening nödvändig.
Den omständigheten att de olika förslagen inte erhållit slutlig utform- ning gör det svårt att ta ställning till förslaget till konsumentköplag. Till detta bidrar att motiven till köplagsförslaget inte varit tillgängliga för remissinstanserna.
Utredningens förslag ansluter iväsentliga delar till förslaget till allmän köplag såsom det förelåg i september 1983. Det skulle vara en väsentlig fördel om den allmänna köplagen erhöll sin slutliga form, innan en ny konsumentköplag antas, eftersom den senare är en särreglering. Enligt tingsrättens mening föreligger inte heller ett så trängande behov av ny konsumentköplag att den måste träda i kraft före en ny köplag.
Bestämmelserna i utredningens förslag är i princip av tvingande natur med möjlighet till avtalsfrihet på vissa angivna punkter. Lagförslaget är avsett att på ett i huvudsak uttömmande sätt reglera förhållandet mellan näringsidkare och konsument vid köp av varor, något som fått till följd att lagstiftningen blivit tämligen omfattande. Dock framhåller utredningen att vissa problem av mindre praktisk betydelse inte reglerats i lagförslaget utan att dessa får lösas med analog tillämpning av den allmänna köplagen.
Det sist anförda kan enligt tingsrätten ses som ytterligare ett argument för att de båda lagarna bör samordnas tidsmässigt. Tingsrätten delar ej utredningens uppfattning att en ny konsumentköplag kan införas utan att slutresultatet av arbetet med den allmänna köplagen awaktas.
Utredningen har valt att samla de flesta bestämmelserna i en särskild konsumentköplag. Med denna teknik blir visserligen lagstiftningen omfångsrik, men mer överskådlig och lättillgänglig än nu gällande konsumentköplag. Tingsrätten anser utredningens tillvägagångssätt i detta hänseende lämpligt.
Mot bakgrund bl. a. av att bestämmelserna i allt väsentligt är av tvingande natur bör de, såsom också utredningen föreslår, intas i en särskild lag. Att låta lagstiftningsområdet ingå såsom en del i den allmänna köplagen - vilket tydligtvis avses skola ske i Norge och Danmark - bör enligt tingsrättens mening ej övervägas för Sveriges vidkommande.
Lagförslaget bör språkligt och redaktionellt överensstämma med kommande köplag och omarbetas utifrån det fortsatta arbetet med köplagen. Följande exempel kan ges. I utkast till köplag, daterat den 30 maj 1984, har man valt att ändra terminologin såvitt avser "gods" till' "vara" och såvitt avser "fara" till "risk". Den paragraf som reglerar vem som står risken för att ett meddelande inte kommer fram till adressaten (motsvaras av 4 5 i utredningens förslag) har placerats sist i köplags- förslaget. Vidare har den bestämmelse i köplagsförslaget, som har sin
Bilaga 3
motsvarighet i 6 5 i utredningens förslag, ändrats så att hänvisningen till bestämmelsen om köparens rätt att hålla inne betalningen på grund av säljarens avtalsbrott fått utgå.
1.3 Kommerskollegium Enligt kollegiets mening synes förslaget i stort kunna läggas till grund för lagstiftning. Kollegiet vill dock kommentera några av de förslag som läggs fram i utredningen.
1.4 Marknadsdomstolen Betänkandet innehåller en grundlig genomgång av de civilrättsliga frågorna i samband med konsumentköp. Marknadsdomstolen kan i huvudsak instämma i utredningens överväganden och förslag. Marknadsdomstolendelar utredningens-uppfattning att reglerna om konsumentköp bör tas upp i en särskild lag. Till de skäl som i betänkan- det (s. 91) anförs för detta kan läggas att information om lagen blir lättare att sprida till allmänheten. Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt beaktat behovet av samordning med de planerade konsumenttjänst- och köplagarna. Marknadsdomstolen vill dock ytterligare framhålla vikten av att språkbruk och terminologi dels samordnas så långt det går, dels utformas med särskild hänsyn till konsumenterna. Utöver det anförda vill marknadsdomstolen endast anföra vissa synpunkter i anslutning till särskilda paragrafer i lagförslaget.
1.5 Näringsfrihetsombudsmannen Betänkandet innehåller förslag till reviderad och utbyggd konsumentköp- lag. Förslaget har enligt NOs mening fått en stort sett väl avvägd utformning. NO igodtar t ex förslaget till allmän uppläggning av lagen, som innebär, att den,'fristående från den allmänna köplagen, skall reglera alla i praktiken förekommande problem vid konsumentköp. Endast för det fall konsumentköplagen saknar bestämmelse i viss fråga skall den allmänna köplagen kunna aktualiseras genom analog tillämpning.
1.6. Konsumentverket/KO
Lagregler om konsumentköp rör situationer som de flesta av oss ställs inför dagligen. Betydelsen av dessa bestämmelser inses lätt när man studerar storleken av de belopp hushållen varje år spenderar på inköp av varor av olika slag." De ekonomiska följdverkningarna av misslyckade köp kan drabba det enskilda hushållet hårt. Reglerna måste därför utformas med starkt hänsynstagande till konsumenternas intressen. Regler av detta slagär dock av ringa värde om konsumenten inte förmår att göra dem gällande därför att de .t ex är svåra att förstå eller besvärliga att överskåda. Bestämmelserna måste därför utformas så att de blir begripliga för så många konsumenter som möjligt.
Nu gällande regler för konsumentköp kan inte anses uppfylla dessa krav. Prop. 1989/90: 89 Orsaken är grundläggande brister i regelsystemets konstruktion. Systemet Bilaga 3 består f. n. av tre kategorier regler av varierande räckvidd och dignitet. Iden allmänna'köplagen finns dispositiva "normalregler". Dessa gäller i den mån inget annat är avtalat. Därutöver ges konsumenten i den nu gällande konsumentköplagen vissa minimirättigheter i avseenden som har ansetts vara av särskild betydelse för konsumenten. Dessa regler är tvingande till konsumentens förmån. Dessutom innehåller ofta de standardkontrakt som förekommer i många branscher ytterligare bestämmelser som awiker från den allmänna köplagen.
Det är uppenbart att konsumenterna i allmänhet har stora svårigheter att överblicka ett så komplicerat regelsystem. Att i ett enskilt fall avgöra vilken regel som skall tillämpas blir för en lekman näst intill omöjligt. Regelsystemet kan därför inte sägas uppfylla kraven på överskådlighet och begriplighet.
Utformningen av regelsystemet har även gjort det svårare att ingripa mot avtalsvillkor i standardkontrakt som är oskäliga mot konsumenten. Enligt förarbetena till lagen (1971: 1 12) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden (avtalsvillkorslagen) skall bedömningen av ett avtalsvillkors skälighet ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följa av gällande dispositiva rättsregler, främst då allmänna köplagens bestämmelser (se närmare prop. 1971:15 s. 71). Konsumentom- budsmannen (KO)-påpekade i remissyttrandet över köplagsutredninges förslag till konsumentköplag (SOU 1972:28 Konsumentköplag), att det på goda grunder kunde antas att tillämpningen av avtalsvillkorslagen skulle försvåras om man införde tvingande minimiregler som höll en standard märkbart "under" den allmänna köplagens, sett från köparens synpunkt. KO anförde vidare: "När det gäller utformningen av standardkontrakt torde man nämligen på säljarsidan vara benägen att söka sig till det minimum som kan ha uppställts. Det torde i flertalet fall vara, utom- ordentligt svårt för KO att med framgång hävda att ett villkor som överensstämmer med en tvingande minimiregel är otillbörligt på den grunden att det fråntager köparen befogenheter han har enligt den allmänna köplagens regler. Det kan med andra ord bli praktiskt taget ogörligt att upprätthålla den allmänna köplagens relativt högt ställda krav."
I Konsumentverkets remissyttrande över Konsumenttjänstutredningens betänkande (SOU '1979:36 Konsumenttjänstlag) framhöllsatt KO:s farhågor att de tvingande reglerna i konsumentköplagen skulle fungera som ett tak för möjligheterna att öka konsumenternas rättigheter har besannats. Verket konstaterade vidare att det vid förhandligar enligt avtalsvillkorslagen inte sällan har varit svårt att nå fram till villkor som ger konsumenterna en'bättre ställning än konsumentköplagen, t ex ifråga om rätt till skadestånd.
Konsumentköpsmredningens förslag innebär väsentliga förbättringar på denna punkt. Utredningen föreslår att lagreglerna om konsumentköp
Bilaga 3
samlas i en fristående konsumentköplag och att den allmänna köplagen inte skall gälla sådana köp. En sådan förändring innebär att regelsystemet blir lättare att förstå och att överblicka. En annan fördel med utred- ningens förslag till lagstiftning är att det är utformat i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som f. n. är under utarbetande. Konsumentköplagen kan därigenom väntas komma att i allmänhet överensstämma med den allmänna köplagen. Denna samordning innebär att näringsidkarna slipper tillämpa två olikartade komplex av regler, ett mot konsumenterna och ett annat mot avtalsparter som är näringsidkare. Detta i sin tur bör öka lagens genomslagskraft.
Inledande synpunkter på lagförslaget
Utredningens förslag till lagstiftning utgör i stort en rimlig awägning mellan konsumentens och näringsidkarens intressen. Förslaget är enligt Konsumentverkets mening väl lämpat att läggas till grund för lagstiftning.
Konsumentverket vill inledningsvis betona att lagen måste bedömas som en del av ett större konsumentskyddande system. Till följd av lagens tvingande karaktär har en del av de föreslagna bestämmelserna anpassats till branscher i vilka särskilda problem och förhållanden gör det svårt att fullt ut tillgodose konsumenternas intressen. Det går kanske i många fall inte att undvika detta vid lagstiftning. Verket ser dock som sin uppgift att i förhandlingar med branschorganisationer och företag i branscher där det är motiverat med en högre skyddsnivå för konsumenten än vad som kommer att följa av lagen, söka åstadkomma standardvillkor som ger konsumenterna en starkare ställning än vad lagen gör.
För att den föreslagna lagen skall kunna användas i alla de skiftande situationer som faller inom tillämpningsområdet har bestämmelserna i många fall givits en mycket generell utformning. Därmed lämnas utrymme för bedömningar som i det enskilda fallet leder till rimliga och väl awägda resultat. Som exempel kan nämnas stadganden i vilka det krävs att något sker inom skälig tid, t. ex. reklamation av en felaktig vara. Vidare förekommer bl. a. regler om ersättning med skäliga belopp etc. Bestäm- melser av denna karaktär kan dock vara svåra att tillämpa i det praktiska livet. De ger inte mycket hjälp till en konsument eller näringsidkare som söker ledning i frågan hur de skall uppträda i en viss situation. För att närmare fastställa lagens innebörd krävs ett studium både av lagens förarbeten och av rättspraxis. Det är visserligen möjligt att näringsidkare som dagligen ställs inför problem av detta slag i längden kommer att förvärva en viss kunskap om vad lagen innebär. För konsumenterna är lagens obestämda avfattning dock alltid ett problem.
Konsumentköpsutredningen har i såväl sina allmänna överväganden som ispecialmotiveringen gjort vissa uttalanden till ledning för tolkningen av bestämmelserna. Det är dock Konsumentverkets" intryck att dessa uttalanden i många fall är allmänt hållna och inte ger mycket ledning. Verket hade gärna sett att bestämmelserna konkretiserats genom flera exempel som belyser vad som skall anses vara skäligt i vanliga situationer.
Bilaga 3
Konkretiseringar kan också leda till en bättre styrning av rättstillämp— ningen. Detta innebär en minskad risk för att bestämmelserna i praktiken kommer att leda till en alltför låg skyddsnivå för konsumenterna.
Samordning med andra regelsystem Utredningen har sökt anpassa lagförslaget till vad som enligt det förslag till konsumenttjänstlag, som remitterats till lagrådet, skall gälla beträf- fande konsumenttjänster. En sådan samordning är en naturlig följd av att de båda lagförslagen berör närliggande områden och att avgränsningen mellan konsumentköp och konsumenttjänster ofta är svår att göra. Ibland ingår konsumenten avtal om köp av egendom samtidigt med eller i nära anslutning till avtal om tjänst. I andra fall träffar han ett avtal med samme näringsidkare om både köp och tjänst. En samordning mellan reglerna för konsumentköp och konsumenttjänster är mot denna bakgrund nödvändig. Även om det vore värdefullt om reglerna också trädde i kraft vid samma tidpunkt, bör detta dock inte föranleda att man awaktar ytterligare med att införa konsumenttjänstlagen.
Utredningens förslag till konsumentköplag ansluter i många stycken till det utkast till förslag om ny allmän köplag, som utarbetats inom en nordisk arbetsgrupp. Som här anförts tidigare är detta en fördel. Det skulle av pedagogiska skäl vara värdefullt om de båda lagarna trädde i kraft vid samma tidpunkt. Som framgår av betänkandet har dock arbetet med den allmänna köplagen drabbats av förseningar. Med hänsyn till att den allmänna köplagen inte kommer att bli tillämplig vid konsumentköp och till betydelsen av en snar förstärkning av konsumentens rättsskydd på köpområdet, förordar Konsumentverket att lagstiftningen om konsument- köp genomförs så snart det är möjligt och utan att förslaget till allmän köplag awaktas.
En lagstiftning rörande konsumenters förvärv av nybyggda småhus från näringsidkare utreds av 1983 års småhusköpsutredning. Konsumentverket finner det inte heller vara motiverat att awakta resultatet av denna utrednings arbete innan en ny konsumentköplag kan träda i kraft.
1.7 Allmänna reklamationsnämnden
Betänkandet handlar om frågor som är av central betydelse för verksam- heten vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Nämnden torde sålunda vara den instans till vilken de flesta tillämpningstvisterna på konsumenträttens område kanaliseras. Det är glädjande att utredningen under sitt arbete på olika sätt har tagit del av ARN:s erfarenheter.
Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt diskuterat och analyserat de skilda problem som uppställer sig. Betänkandet utgör otvivelaktigt en god grund för en reformerad lagstiftning på området. Enligt nämndens mening är utredningens överväganden och slutsatser i allt väsentligt väl awägda.
Bilaga 3
Vissa problem följer dessvärre av att reformarbetet på det konsument- rättsliga och köprättsliga området av olika anledningar har måst bedrivas parallellt och i en tidsmässigt kanske något "bakvänd” ordning. Detta har naturligtvis försvårat samordningen mellan de olika reformprojekten. Trots utredningens ambitioner att beakta lösningarsom förordas för t. ex. konsumenttjänsterna och den allmänna köprätten har det ibland blivit så att likartade frågor har lösts på skilda sätt. Som ett exempel kan pekas på att utredningen föreslår ett strikt skadeståndsansvar för säljaren medan förslaget till konsumenttjänstlag bygger på presumtionsansvarets princip. En viss oenhetlighet i redaktionellt avseende mellan de olika förslagen har av förklarliga skäl inte heller kunnat undvikas. Det är ägnat att göra lagstiftningen svåröverskådlig.
De nyss berörda olägenheterna bör dock inte överdrivas. Skillnaderna i systematiskt hänseende torde sålunda knappast behöva medföra så stora svårigheter vid rättstillämpningen. Däremot är det väsentligt att de sakliga lösningarna så långt möjligt är desamma. Gränsdragningarna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är inte alltid självklar, och det är angeläget att valet av rättsfigur i ett visst fall inte onödigtvis får stora konsekvenser för bedömningen i sak.
Vad som har sagts här gäller i motsvarande mån förhållandet mellan konsumentköp och köp som faller under den allmänna köplagen. ARN utgår från att samordningsfrågorna ägnas en fortsatt ingående uppmärk- samhet under departementsberedningen av förslaget. Med tanke på att konsumenttjänstlagen inte avses träda i kraft förrän år 1986 torde det finnas praktiska möjligheter att göra ändringar däri för att få till stånd kongruens med de regler som är lämpliga för konsumentköpen.
Den nuvarande konsumentköplagen kom till för att ge konsumenten ett grundskydd när han köper varor från en näringsidkare. Köparen skall vid konsumentköp alltid ha de befogenheter som tillerkänns honomenligt konsumentköplagen. Lagen innehåller inte någon fullständig reglering av alla frågor som kan uppkomma vid konsumentköp. Om ett köp har ingåtts utan särskilda villkor kan således den allmänna köplagens regler tilämpas. I vissa avseenden är dessa förmånligare för konsumenten än konsumentköplagens regler. Det har under de tio år som konsumentköp- lagen varit i kraft visat sig att detta system är svåröverskådligt. Förhål- landet mellan köplagen och konsumentköplagen är komplicerat t.o.m. för den som i sitt arbete har att syssla med sådana spörsmål. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att det är svårt för de avtalsslutande parterna att veta vilka regler som skall tillämpas. Särskilt vad det gäller konsumentköp måste klara och enkla regler eftersträvas. Det kan dessutom tilläggas att de tänkta minimireglerna i konsumentköplagen ofta kommit att bli normalregler i standardvillkor. Mot bakgrund av detta finner reklamationsnämnden det angeläget att en ny ordning skapas. Det förslag som utredningen lämnar om en till stor del tvingande konsument- köplag avsedd att täcka de flesta situationer vid konsumentköp finner
ARN därför välgrundat. ARN tillstyrker också att reglerna återfinns i en Prop. 1989/90: 89 särskild lag. Bilaga 3
1.8 Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet För närvarande regleras köp dels i 1905 års köplag, dels i 1973 års konsumentköplag. Regeringen har den 29 mars 1984 remitterat ett förslag till konsumenttjänstlag till lagrådet, och ett departementsförslag om ny köplag väntas bli färdigställt denna höst och sänt på allmän remiss. Det framlagda förslaget till konsumentköplag innebär att konsumentköpen i princip uttömmande regleras i den nya konsumentköplagen, medan köplagen endast behöver anlitas för analog rättstillämpning i frågor som mera sällan blir aktuella vid konsumentköp och därför förbigås i konsumentköplagen. Medan köplagen fortfarande skall vara dispositiv, blir nästan alla bestämmelser i konsumentköplagen tvingande. Ofta kommer dessa regler att överensstämma med köplagens regler för köp i allmänhet. De sakligt centrala frågorna i förslaget till konsumentköplag är dels huruvida konsumentköpen skall brytas ut från köplagen till en fristående reglering, dels huruvida höjningen av skyddsnivån i förslaget jämfört med nuvarande konsumentköplag bör tillstyrkas med hänsyn till de effekter det nya förslaget kan antas få på prisnivån för konsumentvaror och detaljister- nas möjlighet att återföra det ökade ansvaret till tidigare led. Fakultetsstyrelsen tillstyrker att konsumentköpen bryts ut till en separat reglering Den nuvarande ordningen, där friskrivningar måste göras i två ol_ika__avseenden för att köplagens felbegrepp och delar av dess påföljds- system skall bli åsidosatta, är mycket svårtillgänglig för andra än specialister. Fakultetsstyrelsen finner också att utredningen träffat rätt i awägningen mellan å ena sidan sådana frågor som är av betydelse för konsumenter och bör regleras i konsumentköplagen och å andra sidan frågor som bör lämnas utanför för att lagen ej skall bli alltför detaljerad och omfattande. Ett betydelsefullt problem för utredningen har varit att avgöra ivilken utsträckning den nya konsumentköplagens regler skall vara tvingande. I viss mån kan en tvingande reglering hindra lösningar som i andra avseenden vore fördelaktiga för konsumenterna, och den kan ibland också motverka schablonlösningar som av utrednings- och handläggningsskäl skulle vara önskvärda. I allt väsentligt synes utredningen ha klarat även denna balansgång, men fakultetsstyrelsen återkommer i det följande till några sådana problemställningar. Förslaget till konsumentköplag innebär en väsentlig höjning av skyddsnivån för konsumenterna. I förslaget åläggs näringsidkarna en omfattande upplysningsplikt angående fel i godset, alla tidsbestämda garantier görs tills. k. funktionsgarantier, preskriptionstiden för talan å fel förlängs till två år, konsumenterna ges rätt att kräva avhjälpande av fel även om någon sådan utfästelse inte givits, näringsidkarna hindras att ta ut transportkostnader och självrisk i samband med avhjälpande av fel, förutsättningarna för skadestånd vidgas och fler poster skall ersättas bl.a.
Bilaga 3
produktskador på egendom, näringsidkare som förmedlat köpet får ett ansvar enligt konsumentköplagen och konsumenterna får rätt att i vissa fall föra talan mot bakre led vid fel, för att nämna de viktigaste föränd- ringarna. Från näringslivets sida har genom särskilda yttranden i betänkandet invänts att utredningen inte har gjort några kostnadsanalyser och att det inte ligger i konsumenternas intresse att prisnivån på grund av nu nämnda reformer pressas upp. - Fakultetsstyrelsen utgår från att ett genomförande av förslaget kommer att påverka priserna. Generellt sett är detta emellertid ingen bärkraftig invändning mot förslaget. Naturligtvis vill alla köpare av konsumentvaror ha en så låg prisnivå som möjligt, men det gäller att ta ställning till om denna låga prisnivå skall skapas genom att de konsumenter som har otur och får försenade eller dåliga varor (måndagsexemplar) skall bekosta denna låga prisnivå genom att inte få tillräcklig rättelse. Styrelsen finner att dessa risker i huvudsak bör slås ut på alla köpare. Exempelvis bör de seglare som får en en fullgod båt levererad bidra till kompensationen av den som får sin semester förstörd genom att hans nya båt havererar omedelbart efter leveransen. Vad som nu sagts hindrar inte att reglerna om ersättning bör ålägga konsumenterna att anstränga sig att begränsa sina skador. Utredningen har också beaktat denna aspekt.
Sammanfattningsvis finner styrelsen att betänkandet är mycket väl genomarbetat och att förslagen i och för sig är ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Ett särskilt problem är emellertid hur den nya konsumentköplagen skall samordnas med reformen av den allmänna köplagen och genomförandet'av den nya konsumenttjänstlagen. Tidsmäs- sigt hade det varit önskvärt att ett motsvarande förslag till ny köplag redan förelåg, eftersom konsumentköplagutredningen på åtskilliga punkter vill ha en överensstämmande reglering mellan dessa lagar och då den allmänna köplagen skall (analogt) supplcra konsumentköplagen. Samtidigt måste även samordningsbchoven med konsumenttjänstlagen beaktas. I många fall är det likartade problem som behandlas, där mindre olikheter mellan köp och tjänster inte motiverar någon skild reglering (jfr fakultets- styrelsens remissyttrande över SOU 1979:36). Från denna synpunkt är det bra att konsumentköpsutredningen lagt fram sitt förslag så tidigt att lagrådet och departementet har möjlighet att beakta förslaget, innan en proposition rörande konsumenttjänster läggs fram för riksdagen. För att en annan möjlighet, än att anpassa konsumentköplagen till konsument- tjänstlagen, skall stå öppen, bör således ingen proposition rörande konsumenttjänster läggas fram, förrän remissbehandlingen av konsument- köplagsförslaget är avslutat och departementet kunnat ta del av syn- punkterna. I så fall torde det också bli möjligt att beakta den slutprodukt som den nordiska arbetsgruppen kommer fram till rörande köplagen. Tillräcklig anledning att fördröja både konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen, ifall det slutliga genomförandet av den nya köplagen drar ut på tiden i flera år, synes emellertid inte föreligga, men vissa
Bilaga 3
förslag i konsumentköplagen behöver nog anstå tills den nya köplagen genomförs (se nedan).
Fakultetsstyrelsen övergår nu till att behandla de särskilda lagförslagen. I den mån annat inte sägs tillstyrks dessa.
1.9 1983 års småhusköpsutredning Förslaget till ny konsumentköplag har utformats i nära anslutning till det förslag till ny allmän köplag som är under utarbetande. Konsumentköpsut- redningen har också tagit hänsyn till det arbete som pågått inom justitiedepartementet med att bereda konsumenttjänstutredningens förslag till konsumenttjänstlag. De grundläggande synsätten bakom särskilt förslagen till ny konsumentköplag och konsumenttjänstlag är likartade. Dessa förslag är också uppbyggda påett likartat sätt.
Vi har funnit att förslaget till konsumenttjänstlag har kunnat tjäna som utgångspunkt för vårt arbete med regler rörande förvärv av nya småhus. Allmänt sett får alltså förslaget till ny konsumentköplag, mot den ovan angivna bakgrunden, anses väl förenligt med vårt kommande förslag.
När det gäller den närmareutformningen av reglerna i förslaget till ny konsumentköplag pågår inom utredningen arbete rörande motsvarande frågor när det gäller förvärv av nya småhus. Det vore därför'att föregripa vårt kommande betänkande om vi nu närmare uttalade oss om de enskilda reglerna i förslaget till konsumentköplag. Vi har dock inget att invända mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Vi vill slutligen nämna att vi f. n. arbetar med sikte på att avge ett delbetänkande, som främst kommer att behandla frågan om skydd för konsumenter som förvärvar nya hus från en näringsidkare. Enligt det utkast till lag som vi f. n. har kommer en ny lag på området att gälla
1. förvärv av fast egendom som är bebyggd med ett nytt bostadshus avsett för en eller två familjer (permanenthus och fritidshus)
2. förvärv av sådant nytt bostadshus som inte utgör fast egendom och
3. åtagande (entreprenadavtal) att helt eller delvis låta utföra det arbete som behövs för att uppföra ett sådant nytt bostadshus som anges ovan.
De problem som rör förvärv av äldre bostadshus tas inte upp i delbetänkandet.
Hur gränsdragningen mellan konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen och den lag vi arbetar med bör göras i alla detaljer kan knappast med säkerhet överblickas innan vi har slutfört arbetet med vårt delbetänkande. Vi vill dock ifrågasätta om det är lämpligt att låta konsumentköplag- stiftningcn utvidgas till att omfatta köp av nya byggnader på ofri grund, om senare sådana köp kommer att täckas av den lagstiftning vi f. n. arbetar med.
1.10 Produktåterkallelsekommittén Produktåterkallelsekommittén (PÅK) har enligt sina direktiv (Dir 1982z60) att - som ett komplement till gällande lagstiftning om produktsäkerhet - överväga frågan om en lagstiftning för att möjliggöra återkallelse av
Bilaga 3
farliga varor. Begreppet återkallelse har därvid använts för att täcka ett vitt fält av åtgärder. I direktiven anges att man dit vanligen hänför ett författningsreglerat förfarande av innebörd att en myndighet kan ålägga en näringsidkare att erbjuda sig att ta tillbaka farliga varor som han sålt eller att rätta till säkerhetsbrister i dessa. Ett annat exempel som nämns är att näringsidkaren åläggs att gå ut med information om hur köparna skall undvika vissa faror. Det anges i direktiven också att särskilda överväganden bör ägnas åt tjänstesektorn.
En lagstiftning uppbyggd efter sådana linjer får uppenbarligen prin- cipiellt en näringsrättslig-marknadsrättslig karaktär. Det blir fråga om regler av påbudstyp direkt inriktade på att ge direktiv för myndigheters och näringsidkares handlande, regler som har nära anknytning till bestämmelserna om produktsäkerhet i 4 & marknadsföringslagen (MFL). Den föreslagna konsumentköplagen är däremot en rent civilrättslig lagstiftning som ger regler för förhållandet mellan enskilda parter, en näringsidkare och en konsument, vid vissa köp av lös egendom. Det rör sig emellertid här om regler som i princip skall vara tvingande till konsumentens förmån. Flera av dessa regler har till syfte att skydda konsumenter mot gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Det är alltså ett syfte av delvis samma slag som det som skulle bära upp en återkallelsereglering. Mellan de båda regelområdena måste uppenbar- ligen förekomma ett nära samspel och en växelverkan. För PÅK är det av stort intresse attförsöka belysa dessa förhållanden.
1.11 Landsorganisationen i Sverige (LO) De ekonomiska följderna av misslyckade köp drabbar konsumenter mycket påtagligt. Därför är det av stor vikt att bättre än hittills reglera detta i lag. LO är således positiv till förbättringarna som föreslås på detta område.
I övrigt godtar LO förslagen och anser att de bör träda i kraft snarast möjligt.
1.12 Handelsanställdas förbund
Huvuddelen av lagens innehåll utgörs av regler om de skyldigheter som åvilar säljaren och de befogenheter som tillkommer köparen ifall säljaren åsidosätter sina förpliktelser. Handelsanställdas förbund anser att reglerna är väl awägda i huvudsak. Dock vill vi fästa LOs uppmärksamhet på att förbundets medlemmar till stor del består av människor som uppträder som säljarens ombud, dvs affärsanställda.
När det gäller täckningsköp och ersättning för produktskador menar vi att personalen måste ges kunskap om innebörden av detta så att rutiner för handläggning av reklamationer kan ske tillfredsställande på försälj- ningsställena.
Förbundet menar att det är av vital betydelse för lagens efterlevnad att ombuden ges information om lagens skyldigheter och rättigheter.
Bilaga 3
När det gäller t. ex. förslaget om informationsplikt där säljarens ansvar utökas, menar vi att det inte är självklart att information ges till säljarens ombud. För att undvika onödiga konflikter mellan konsumenter och säljare krävs att ombuden delges lagens innehåll.
I övrigt har förbundet inget att anmärka utan tillstyrker de förändringar förslaget innebär.
1.13 Tjänstemännens centralorganisation (T CO) Förslaget till ny konsumentköplag innebär en förstärkning av konsu- menternas rättsliga ställning. En väsentlig fördel är att den föreslagna konsumentköplagen i motsats till den nuvarande är fristående från den allmänna köplagen. Den senare skulle alltså inte längre gälla konsument- köp. För den enskilde konsumenten gör detta att lagstiftningen blir lättare att överblicka. Förslaget till ny konsumentköplag är utformat i nära anslutning till det förslag till ny köplag som för närvarande utarbetas. Det bör enligt TCOs mening vara möjligt att införa en ny konsumentköplag, i huvudsak i enlighet med förslaget, utan att awakta en ny allmän köplag.
Lagförslaget reglerar för konsumenterna viktiga frågor som formerna för avlämnande, när faran för godset övergår till köparen, när köparen kan kräva hävning eller omleverans och inte minst säljarens ansvar vid dröjsmål eller fel i godset. I samtliga dessa avseenden skulle konsumenter- nas rättsliga ställning stärkas om förslaget genomförs.
1.14 Sveriges Advokatsamfund Styrelsen finner förslaget väl awägt och lämpat att ligga till grund för lagstiftning. Styrelsen vill dock framhålla följande. Styrelsen delar utredningens uppfattning att konsumentköpreglerna bör ha sin plats i en särskild konsumentköplag. Av många skäl är det emellertid angeläget att denna så långt som möjligt är redaktionellt samstämd med den allmänna köplagen och att bestämmelser i konsument- köplagen awiker från motsvarande bestämmelser i den allmänna köplagen endast i den utsträckning som är sakligt motiverad. Det bör alltid vara lätt att konstatera i vilka avseenden konsumentköpreglerna, sådana de framgår av lag, awiker från motsvarande regler i den allmänna köplagen. Ytterligare är det, med hänsyn till det stora antal företag som har att anpassa sig till konsumentköplagens regler, angeläget att konsumentköp- lagen inte ändras oftare än nödvändigt, och det gäller både innehålls- mässigt och redigeringsmässigt. Det nu framlagda förslaget innebär i flera avseenden en förbättring av nu gällande konsumentköplag. Det är emellertid inte så angeläget att få genomfört en ändrad konsumentköp— lagstiftning att man för den skull bör först genomföra en ny konsument- köplag och därefter ändra den för att anpassa den till en ny eller omarbetad köplag eller behålla den i oförändrat skick trots att den inte helt är anpassad till en ny köplag. Om inte förslag till ny eller omarbetad
Bilaga 3
köplag och ny konsumentköplag kan framläggas samtidigt bör beslut om ny konsumentköplag anstå tills köplagsreformen genomförts.
Även om de föreslagna reglerna allmänt sett förefaller vara väl avvägda bör, inte minst i konsumenternas intresse, stor vikt fästas vid de påpekanden som gjorts från näringslivsföreträdarna i deras särskilda yttranden av innehåll att de föreslagna skyddsreglerna ibland kan bli så kostsamma för konsumentkollektivet att de verkar till konsumenternas nackdel.
1.15 Sveriges Domareförbund Föreliggande förslag till konsumentköplag är resultatet av ett utrednings- arbete som påbörjades i slutet av 1970-talet. Parallellt därmed har pågått och pågår en bearbetning av det förslag till ny köplag som lades fram av köplagsutredningen (SOU 1976:66). Det kan konstateras att två ytterst betydelsefulla områden inom förmögenhetsrätten befinner sig i omvandling. Eftersom utredningsarbetet beträffande en ny köplag ännu ej slutförts kan något säkert ställnings- tagande inte göras hur en ny köplag kommer att harmoniera med föreliggande förslag till konsumentköplag. Förbundet anser att vissa fördelar står att vinna om förslaget kan beredas samtidigt med en ny köplag, beträffande vilken utredningsarbetet inom en snar framtid synes kunna avslutas. Förbundet ställer sig därför awisande till att en ny konsumentlag skulle träda i kraft så snart som möjligt. Det nära samband som finns mellan ifrågavarande lagar gör att också översynsarbetet av köplagen bör awaktas. Ett annat skäl för att låta ikraftträdandet något anstå är att man, om möjligt, bör ha en likartad lagstiftningsteknik inom Norden. Som framgår i betänkandet (sid. 89 f) finns olika uppfattningar bland de nordiska länderna om lämpligheten av att sammanföra regler om konsumentköp i en särskild lag. Danmark och Norge förordar att särregler om konsu- mentköp införs i de allmänna köplagarna. Kan enighet uppnås mellan de nordiska länderna i detta avseende anser förbundet flera fördelar finns att vinna också därmed.
I förevarande fall förordar utredningen att bestämmelser om konsu- mentköp samlas i en fristående lag, vilket överensstämmer med gällande ordning. Till skillnad mot 1973 års lag i ämnet har ytterligare ett antal köprättsliga frågor införts i lagen med bl.a. förebilder från den nuvarande köplagen. Förbundet har ingen erinran mot den valda lösningen, men vill dock varna för att lagstiftaren - med hänsyn till det indispositiva elementet i konsumentköplagen- i detalj söker reglera förhållandena mellan säljare och köpare. I stället bör överlåtas till parterna att med stöd av handelsbruk m. m. bestämma och utveckla rättsförhållandena dem emellan. Rättstvister i mindre frekventa situationer bör därför - såsom utredningen anfört - lösas med tillämpning av allmänna köpregler.
Utredningen berör på sid. 91 frågan hur den allmänna köplagens regler skall tillämpas om den särskilda lagen saknar regel. Normalt skall analog
tillämpning ske, men sådan tillämpning skall inte komma ifråga i fall där Prop. 1989/90: 89 köplagsregeln har ansetts inte skola gälla vid konsumentköp. Ett exempel Bilaga 3 på fall då analogi skall vara utesluten är den viktiga regeln i 6 & nuvarande köplag om bundenhet av räkning, som enligt förslaget till ny köplag skall gälla alltid (sid. 201). Förbundet anser att en lagstiftnings- metod, där valet mellan analogi och icke analogi skall göras enbart med ledning av motivuttalanden, leder till missförstånd och oklarheter. Ett klart uttalande i lagtexten är önskvärt.
1.16 Vissa organisationer inom näringslivet Konsumenten skydd vid varuköp Vid en lagstiftning om skydd för konsumenters köp av produkter är det enligt vår uppfattning angeläget att man utgår från vad som är ett lämpligt awägt skydd för konsumenter i gemen i situationer och vid avtalskomplex som inte är alltför sällsynta.Om man däremot inriktar intresset på vad som kan komma att inträffa i undantagsfall skärps kraven på näringsidkarens prestation långt utöver vad som ligger i den vanliga konsumentens intresse. Detta innebär i sin tur - på olika plan - ökade kostnader, vilka ytterst kommer att drabba konsumenterna själva. Varje reglering, som siktar till ett ökat konsumentskydd, tenderar att kostnadsmässigt belasta konsumentkollektivet. Kostnadernas storlek är dock oftast mycket svåra att uppskatta på förhand. Detta beror på att de ligger på olika plan och kan vara direkta eller indirekta. Vidare är det mycket svårt att isolera effekten av en viss regeländring i konsumentköps- sammanhang, eftersom en mängd andra ändringar samtidigt tillkommer på samma område. Mot bakgrund av att nära nog varje förstärkning av konsumentskyddet kostar pengar bör det emellertid vara angeläget att man allmänt tillägnar sig ett cost/benefit- tänkande. Också här bör genomsnittskonsumentens behov vara vägledande. Behovet av ett enkelt och lätthanterligt regelsystem är särskilt påtagligt ifråga om köp av konsumentprodukter, som i regel är varor som produceras och säljs i stora serier. Näringsidkare, som tillhandahåller produkter till konsumenterna, har ofta ett mycket stort antal kundkon- takter varje dag. Ett invecklat och svårhanterligt regelsystem kommer att kräva betydande resursinsatser från näringsidkarnas sida och leda till byråkrati. Man riskerar också långvariga och onödiga tvistesituationer mellan säljare och köpare. Ett enkelt och lätthanterligt regelsystem, där det klart anges vilka rättigheter och skyldigheter köparna har måste vara ett starkt konsumentintresse. En lagstiftning om produkter som spänner från de enklaste artiklar, spik, tvål etc, till komplicerade och tekniska produkter - t. ex. bilar och hus - måste utformas så att den låter sig tillämpas på ett smidigt sätt i de många och skiftande förhållanden under vilka den praktiska hanteringen av lagreglerna kommer att äga rum. Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga om inte i större utsträckning lagens regler bör vara
Bilaga 3
dispositiva. Ett generellt tvingande regelsystem återspeglar nämligen ett statiskt synsätt, som på sikt kan göra mera skada än nytta.
Ökad flexibilitet är inte liktydigt med ett försämrat konsumentskydd. Tvärtom gör ett mera flexibelt system det möjligt att skapa regler som är anpassade efter varan och köparnas speciella behov just beträffande denna. Av betydelse i detta sammanhang är också att det redan finns effektiva lagregler som tar sikte på att undanröja oskäliga villkor. Enligt motiven till dessa lagar skall den dispositiva regleringen vara utgångspunkt för domstolarnas bedömning.
Till detta kommer konkurrensens positiva effekter för konsumenterna. Den hårda konkurrensen på konsumentvarumarknaden i Sverige kommer även den att i praktiken ge konsumenten långtgående fördelar, även utan någon tvingande lagstiftning. I vårt yttrande över förslaget (SOU 197936) till konsumenttjänstlag har vi närmare utvecklat flera av de principiella synpunkter som tagits upp här ovan. Vi ber att få hänvisa till avsnitt 1 i yttrandet (här bilagt).l "
Utredningens betänkande
Utredningens förslag om att reglera konsumentköpen i en närmast komplett lag hälsas med tillfredsställelse, även om man i viss - men mycket begränsad - utsträckning också i fortsättningen blir hänvisad till analogier från köplagen.
Vid en bedömning utifrån de tidigare anförda allmänna synpunkterna på en konsumentköplagstiftning menar vi dock att utredningens förslag har vissa grundläggande brister. Utredningen har visat en benägenhet att välja schablonlösningar baserade på teoretiska eller principiella resone- mang. I alltför ringa grad har hänsyn tagits till situationer som är praktiska och vanliga vid konsumentköp. På flera punkter skulle det ha varit ändamålsenligt att utredningen försökt göra en analys av konsu- menternas behov av en viss reglering.
Den metod som nära nog genomgående valts av utredningen är att göra köplagsförslagets dispositiva normalregler till tvingande minimiregler. Härigenom har t. ex. ifråga om skadeståndsansvaret skapats en regelnivå, som knappast torde vara i den vanlige konsumentens intresse och som dessutom varken är praktiskt lätthanterlig eller välfärdsekonomiskt försvarbar.
Oaktat att några exakta siffror inte kan presenteras vill vi hävda, att kostnaderna för konsumentköp kommer att inte oväsentligt öka om konsumentköplagsförslaget genomförs. Förutom ökade ansvarsåligganden medför nämligen förslaget en omfattande administrativ belastning för företagen.
1Bilagan här utesluten
Bilaga 3
Den tvingande regleringen på en hög nivå ger heller inte utrymme för den flexibilitet som tidigare efterlysts med tanke på de artskilda produkter som faller under lagens tillämpningsområde.
I några fall har utredningen introducerat nya principer på köpområdet som knappast torde svara mot ett dokumenterat behov hos konsumen- terna. Vi tänker här bl. a. på avbeställningsrätten.
Sammanfattningsvis menar vi att utredningen skulle ha åstadkommit ett mera lätthanterligt, praktiskt förankrat och balanserat förslag om man allmänt sett valt en lägre konsumentskyddsnivå. Utredningen borde ha varit mera öppen för att införa dispositiva regler och att lita till konkur- rensens förmåga att driva fram avtalsmodeller som ger konsumenterna en förbättrad ställning. Vi menar att utredningen inte heller tillräckligt beaktat den inneboende dynamiken i avtalsvillkorslagstiftningen liksom möjligheterna att genom branschförhandlingar med konsumentverket åstadkomma ändamålsenliga avtalsvillkor. Det är vår bestämda uppfat- tning att en lösning efter sådana linjer på sikt främjar konsumenternas intressen mera än det mera statiska lösningsalternativ som utredningens förslag representerar.
Samordningen mellan lagstiftningen om konsumentköp, konsumenttjänster och en ny allmän köplag Utredningen har oförskyllt hamnat i en situation, där man funnit sig böra ta hänsyn till dels ett tidsmässigt längre framskridet förslag om konsu- menttjänster, dels ett ännu på utredningsstadiet befintligt arbete på ny allmän köplag.
Trots att förslaget till allmän köplag ännu inte föreligger, har konsu- mentköplagsförslaget utsänts på remiss. Enligt vår bestämda mening hade man inom justitiedepartementet bort awakta med konsumentköplags- remissen till dess förslaget om allmän köplag hunnit färdigställas. En samtidig remiss av de två förslagen är en förutsättning för en allsidig bedömning av båda förslagen. Den valda hanteringen av reformarbetet beträffande lagstiftningen på detta centrala och synnerligen viktiga rättsområde är svårförståelig och beklaglig. -
Med hänsyn till dessa förhållanden vill vi understryka att vi i detta remissvar endast kan uttala oss om de föreslagna reglernas lämplighet i ett snävt rättsligt perspektiv och mot bakgrund av motivuttalandena i betänkandet.
Eftersom köplagsförslaget kan komma vissa föreslagna lösningar att framstå i nytt ljus och då den slutliga bedömningen av vissa frågor förutsätter tillgång till köplagsförslaget med motiv förbehåller vi oss rätten att återkomma beträffande konsumentköpsförslaget i samband med remissen av förslaget om allmän köplag. Trots det framskridna stadium ivilket förslaget till lagstiftning om konsumenttjänster befinner sig vill vi ånyo upprepa vår i olika sammanhang gjorda hemställan om att den slutliga behandlingen av köp- och tjänstelagstiftningarna samordnas. Även. småhusköpskommitténs arbete måste beaktas i sammanhanget. Detta är
Bilaga 3
det enda sätt varpå i praktiken man kan tillgodose det självklara kravet om harmoni mellan lagstiftningarna.
Sammanfattning
Allmänt bör en lag om konsumentköp vara inriktad på genomsnittskonsu- mentens behov. Kostnaderna till följd av lagstiftningen kommer därigenom att ligga på en rimlig nivå, samtidigt som den vanliga konsumentens skyddsintressen blir tillgodosedda.
Därutöver måste en konsumentköplag tillhandahålla ett enkelt och lätthanterligt regelsystem. Det är här fråga om produkter som produceras och säljs i stora serier. Näringsidkare som säljer till konsument har följaktligen ett stort antal kundkontakter varje dag. Alla parter är därför betjänta av bestämmelser som är enkla att tillämpa och som är anpassade till den praktiska verkligheten.
En lag som gäller för konsumentköp, vilket kan avse både enkla och synnerligen komplicerade produkter, måste också lämna utrymme för flexibla och produktrelaterade lösningar.
Sett utifrån dessa allmänna krav på en lagstiftning om konsumentköp menar vi att utredningens förslag lider av grundläggande brister. Särskilt beklagligt är att förslaget inte är ägnat att skapa ett praktiskt regelsystem, som är enkelt att tillämpa för konsumenter och näringsidkare.
Utredningen skulle ha åstadkommit ett mera lätthanterligt praktiskt förankrat ,och balanserat förslag om man allmänt sett valt en lägre skyddsnivå. Utredningen borde ha varit mera öppen för att införa dispositiva regler och att lita till konkurrensens förmåga att driva fram avtalsmodeller som ger konsumenterna en förbättrad ställning. Utred- ningen har inte heller tillräckligt beaktat den inneboende dynamiken i avtalsvillkorslagstiftningen liksom möjligheterna att genom branschför- handlingar med konsumentverket åstadkomma ändamålsenliga avtals- villkor.
Ifråga om förslagets enskildheter har vi främst riktat kritik mot felreglernas utformning beträffande krav på förpackning och anvisningar, ansvaret för marknadsföringsuppgifter av annan än säljaren, tolkningen av tidsbestämda garantier, preskriptionstidens förlängning, avhjälpnings- reglerna, näringsidkarens skadeståndsskyldighet samt konsumentens generella rätt till avbeställning.
Slutligen har vi riktat uppmärksamheten på att det nu pågår ett flertal lagstiftningsprojekt på köp- och konsumenträttens områden som har ett nära samband med varandra. Det är nödvändigt att lagstiftningarna samordnas och att slutbehandlingen av dessa ärenden så långt möjligt drivs parallellt inom departementet.
1.17 Sveriges köpmannaförbund Förslaget till ny Konsumentköplag innebär att man i stor utsträckning gör det allmänna köplagsförslagets dispositiva regler till tvingande minimi- regler för konsumentköpens del. Det allmänna köplagsförslaget föreligger
Bilaga 3
än så länge endast i utkast och saknar lagtekniska motiv. Detta innebär att det är svårt att ta direkt ställning till innebörden och följderna av konsumentköpsutredningens framlagda förslag. Någon närmare analys av de konsekvenser som det innebär att göra dispositiva regler till tvingande har icke gjorts.
Vissa regler bör vara t