Prop. 1992/93:60

med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) m.m.

Regeringens proposition P%? Pål 1992/93260 lli—533 ) med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen FSE" (1969z387') m.m. 1992/93:(>0

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Föredragande vid regeringssammanträdet har varit chefen för Miljö- och na- turresursdepartementct.

Stockholm den 5 november 1992

Pii regeringens vägnar

Carl Bildt

()lofJo/mnsson

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med an- vändning av någon ny process- eller reningstcknik,

7. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskatt- ning av förorening eller annan stör- ning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten.

7. om användandet av någon ny

teknik för mätning eller uppskatt- ning av förorening eller annan stör- ning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten, 8. om villkoren för verksamheten in- nebär att gränsvärdet: som anges i ett EG-direktiv som omfattas av bilaga XX till Avtalet om Europeiska sam- arbetsområdet (EES-avtalet) får överskridas.

I fall som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter

för framtiden.

299

Ett tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten inte har satts igång inom den tid som har föreskrivits tried stöd av 18 å andra stycket.

Ett tillstånd förfaller om den med tillståndet avsedda verksamheten inte har satts igång inom den tid som har föreskrivits med stöd av 18 & tredje stycket.

455

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

]. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 415 eller åsidosätter sådana bestäm— melser som har meddelats med stöd av 2 & tredje stycket,

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 8 b — 8 d 55 eller för- bud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 5 eller åsidosätter så- dana bestämmelser som har medde- lats med stöd av 2 & tredje stycket,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 ä,

3. åsidosätter beslut, villkor eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av 8 a 5 andra stycket, 18 5 första stycket, 19 — 21 5, 21 a & andra stycket, 24 &, 25 5, 27 &, 29 å andra stycket, 38 a &, 38 b 5 andra stycket eller 41 5,

3. åsidosätter beslut, villkor eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av 8 a & andra stycket, 8 c — då?, 18 5 första stycket, 19 — 21 5, 21 a 5 andra stycket, 24 5, 25 5, 27 5, 29 å andra stycket, 38 21 $&, 38 b 5 andra stycket eller 41 &,

4. underlåter att iaktta föreläggande som har meddelats med stöd av 43 5 första stycket eller andra stycket första meningen,

5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbörande myn- dighet oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydelse för prövning av en fråga om tillstånd eller för tillsynen, döms, om gärningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett förpliktelse av väsentlig betydelse från miljöskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt första

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stycket för gärning som omfattas av föreläggandct. Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 40
•  Original

Bilaga 1

2 Förslag till Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:108())

Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982le80) skall införas en ny 8aå av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a &

Halterna i luften av kvävedioxid, svar-'eldioxid, sot och bly får inte överstiga gränsvärden enligt EG-di— rektiv som ingåri bilaga XX till avta- let om Europeiska ekonomiska sam- arbetsområdet ('EES-ai-'tttlet).

Kommunen skall rrtäta förekoms- ten [ luften av jörorcningari form av kvävedioxid, svaveldioxid, sol och bly.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestå/timer jär med- dela de föreskrifter som behövs om mätning och om redovisning av mät- resultat.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 41
•  Original

Bilaga 1

3 Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987110)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 5 samt 5 kap. 18, 21 och 26 55 plan- och bygglagen (1987:10)I skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

lå

] översiktsplanen skall redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vatten— områden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebygg-

else,

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Om planen redovisar en använd-

. ., ning av ett mark- eller vattenomradc som kan innebära risk för kränkning av sådana föreskrifter till skydd för människors hälsa och miljön som

följer av Sveriges internationella åta- ganden skall i planen anges hur kom- munen avser att uppfylla föreskrlf terna.

5 kap. 18 5 Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

En detaljplan som innebär att ett område får användas för samman- hållen bebyggelse, industrianlägg- ningar, jritidsanläggningar eller ho- tel/komplett som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall grundas på ett sådant program som anges i första stycket. Vid utarbe- tande av programmet skall en miljö- konsekt'ensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. upprättas.

Zlå

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av för- slaget redovisas. Om det finns ett

' Lagen omtryckt 19871246.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av för- slaget redovisas. Om det finns ett

• Sida 42
•  Original

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

program för planen, skall också pro- program eller en miljökonsekvens- grammet redovisas. beskrivning för planen, skall också dessa redovisas. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

26 5 Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av 1. planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen, 2. samrådsredogörelsen,

3. program för planen, grundkarta 3. program för planen, miljökon- och fastighetsförteckning, om så- sekvensbeskrivning, grundkarta och dana handlingar har upprättats, fastighetsförtcckning, om sådana

handlingar har upprättats,

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av il- lustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget av- viker från översiktsplanen, skall awikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd, bör också stäl- las ut.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 43
•  Original

4 Förslag till Prop. 1992/93:60 Lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och Bilaga 1 avloppsanläggningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall införas en ny 12 a 5 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 a ä

När en allmän tra-anläggning pla— neras skall huvudmannen upprätta en miljökonsekvensbeskrh'ning som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan anläggningen har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresursenuz.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 44
•  Original

Bilaga 1

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m.

I—lärigenom föreskrivs i fråga om i lagen (1987: 12) om hushållning med na- turresurser m.m.

dels att 4 kap. 4 och 6 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 1 a så, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap. 1 a &

Om det finns särskilda skäl, får re- geringen i ett visst fall medge undan- tag från kravet på tillstånd enligt 1 s.

Till böter eller fängelse i högst två år skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

]. påbörjar en anläggning eller vidtar någon annan åtgärd som an- ges i 1 & utan att regeringen har med- delat tillstånd eller medgett undan- tag från kravet på tillstånd,

Tillstånd av regeringen krävs för att bygga järn vägs/injer för fjärrtrafik eller anläggningar för annan spår- bunden trafik som kan antas med- föra en l.7eI)-'tlttrr(le miljöpåverkan.

Sådant tillstånd får lämnas om hin- der inte rnöter på grund av bestäm- melserna i 2 och 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna plane- ringssynpurrkter. litt tillständfärför— enas med villkor för att tillgodose all- männa intressen,

45

Om det finns särskilda skäl, får re- geringen i ett visst fall medge undan- tag från kravet på tillstånd enligt 1 och 1 a ss.

6.4

Till böter eller fängelse i högst två år skall den dömas som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. påbörjar en anläggning eller vidtar någon annan åtgärd som an— ges i 1 5 eller, om överträdelsen inte är ringa. i l a .sS' utan att regeringen har meddelat tillstånd eller medgett undantag från kravet på tillstånd,

2. påbörjar eller fortsätter utförandet av en anläggning eller en åtgärd se- dan regeringen enligt 2 å har beslutat att anläggningen eller åtgärder inte får utföras utan tillstånd, eller

3. inte rättar sig efter ett villkor eller en föreskrift som regeringen har med- delat med stöd av detta kapitel, om överträdelsen inte är ringa.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 45
•  Original

1 INLEDNING 1.1 Bakgrund

Denna promemoria innehåller förslag till ändringar i den svenska miljölag- stiftningen i samband med att avtalet om Europeiska Ekonomiska Samar- betsområdet m.m. (EES-avtalet) träder i kraft.

Miljöregler finns i bilaga 11 och bilaga XX till EES—avtalet. Promemorian behandlar endast sådana EG-direktiv som kräver en särskild bedömning från rättsteknisk synpunkt. För en allmän redogörelse för de miljöregler som omfattas av EES-avtalet hänvisas till bilaga 13 till prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

] promemorian återges de behandlade rättsakterna i den utsträckning som behövs för jämförelsen med svensk lagstiftning. För den fullständiga lydel— sen av resp. rättsakt hänvisas till den utgivning av EG:s rättsakter som sker i anslutning till riksdagsbehandlingen av EES-avtalet. Remissinstanserna till denna promemoria får dessutom ett exemplar var av de direktiv som be- handlas.

"1.2 EES-avtalet

EES—avtalet är ett avtal mellan EG, kol- och stålunionen, EG:s medlemssta— ter och dc enskilda staterna inom EFTA. Avsikten med avtalet är att främja en konstant och balanserad förstärkning av handeln och de ekonomiska rela- tionerna mellan EG och EFTA-staterna och att försäkra att detta sker på lika konkurrensvillkor och med beaktande av samma rättsregler. Ett huvud— syfte med EES-avtalet är att uppnå att varor, personer, tjänster och kapital fritt skall kunna röra sig inom det område som omfattas av avtalet.

För staterna inom EG gäller på miljöområdet de av EG antagna förord- ningarna och direktivcn. För EFTA-staterna gäller som EES-rätt nämnda rättsakter med de ändringar som har angetts i avtalet. Dessa ändringar inne- bär i huvudsak utt de ikraftträdandetidpunkter som har föreskrivits i EG— rättsaktcrna i EES-rätten har ändrats till i normalfallet den 1 januari 1993 eller den senare dag då EES-avtalet träder i kraft. För vissa EG-regler har i avtalet utarbetats övergångs- och undantagslösningar för EFTA-statcrna. Vidare har för EFTA-staterna irrelevanta regler utmönstrats. I detta sam— manhang behandlas inte rättsakter som på grund av övergångsarrangemang i EES—avtalet för EF'IA-statcrnas vidkommande träder i kraft efter den 1 januari 1993.

De regler i EES-avtalet som är i sak identiska med EG:s primär— eller se- kundärrätt skall. när de införs och tillämpas, tolkas i överensstämmelse med de domar från Europeiska gemenskapernas domstol (EG—domstolen) som meddelats före tidpunkten för avtalets undertecknande. Enligt avtalet skall EFTA—staterna upprätta en domstol (EFTA—domstolen). Denna skall vara behörig att lösa tvister mellan två eller tlera EFTA—stater, att pröva mål eller ärenden som rör övervakningst'örfarandet avseende EFTA-statcrna samt att pröva överklaganden av beslut på konkurrensområc'let i ärenden initierade av EFT/X:s övervakningsmyndighet. För att främja en så enhetlig tolkning

• Sida 46
•  Original

Bilaga 1

av avtalet som möjligt skall ett system upprättas för utbyte av information rörande domar av EFTA-domstolen, EG-domstolen och Europeiska gemen- skapernas första instans samt BETA-staternas domstolar som utgör sista in- stans.

I Sverige finns ingen motsvarighet till den nu angivna internationella mil- jörättsliga rättskipningen, innefattande en prövning av nationell lagstiftning. Inom de områden som omfattas av EG:s direktiv kan man därför vänta att den miljörättsliga utvecklingen i praxis får ett betydande inflytande från andra organ än de nationella.

EFTA-staterna skall införliva de bindande EES-rättsakterna i sina interna rättsordningar på följande sätt.

En rättsakt som motsvarar en ECE-förordning skall som sådan införlivas med den interna rättsordningen hos de avtalsslutande parterna.

Vid införlivandet i den interna rättsordningen av en rättsakt som motsva- rar ett EG-direktiv får den enskilda EFTA-staten på motsvarande sätt som EG-statcrna välja form och metod för genomförandet.

På miljöområdet utgörs de rättsaker som ingår i EES-avtalet med ett un- dantag av EG:s direktiv. De rättsakter som behandlas i denna promemoria är uteslutande direktiv.

Enligt lagrådsremissen om införlivande av EES-avtalet m.m. är en ut- gångspunkt för att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma rättslikhet och enhetlighet inom EES att EES—avtalets bestämmelser införlivas i EFTA- ländernas rättssystem på ett sådant sätt att det resulterar i en tillämpning som i största möjliga utsträckning är likvärdig med den ordning som gäller inom EG.

Miljörelaterade regler finns i avtalet dels inom avsnittet om fri rörlighet för varor och dels inom avsnittet om generella bestämmelser avseende de fyra friheterna.

För att uppnå fria varuströmmar förbjuds, beträffande importen och ex- porten mellan avtalsparterna, kvantitativa restriktioner och alla andra åtgär- dermed motsvarande verkan. Avtalsparterna har dock möjlighet att undan- tagsvis förbjuda eller införa restriktioner på importen, exporten eller på va- ror som transporteras genom landet på vissa i avtalet särskilt angivna grun— der. Den miljörättsligt mest intressanta av dessa grunder finns i artikel 13 och medger att sådana förbud eller restriktioner införs för att skydda männi- skors och djurs hälsa samt för att bevara växter.

Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för god- tycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan avtalsparterna. I ett annex (bilaga II) till avsnittet om fri rörlighet för varor finns angivna de EES-modifierade EG—reglcr om tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering som skall gälla för produkter inom av- talsområdet.

De icke handelsrelaterade miljöreglerna återfinns i EES-avtalet inom av- snittet om generella bestämmelser avseende de fya friheterna. Enligt artikel 73 skall avtalsparternas åtgärder på milj—'_')området ha till syfte att bevara, skydda och förbättra miljön, att bidra till skydd av människors hälsa samt att säkerställa ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurscrmt. Avtals- parternas åtgärder på miljöområdet skall baseras på principerna att förebyg-

• Sida 47
•  Original

Bilaga 1

gande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis skall åtgärdas vid källan samt att förorenaren skall betala. Avtalet slår också fast att behovet av miljöskydd skall beaktas av avtalsparterna även på områden utanför mil- jöområdet.

Till avtalet finns en bilaga (bilaga XX) som innehåller en uppräkning av de miljöskyddsrcgler som skall gälla. Avtalet förhindrar inte någon avtals- part från att behålla eller införa strängare miljöskyddsåtgärder än de i bilaga XX upptagna så länge åtgärderna är förenliga med avtalet.

De ikraftträdandetider som föreskrivs i EG-direktiven skall inte tillämpas av EFTA-länderna. I stället gäller enligt artikel 129 i EES-avtalet och proto- koll 1.11 till avtalet att EFTA-ländernas lagstiftning med anledning av EES- avtalet skall träda ikraft den dag EES-avtalet träder i kraft.

1.3 EG:s miljörätt

Fram tilljuli 1987, då enhetsakten trädde i kraft, fanns det inte något direkt stöd i Romfördraget för att utfärda rättsregler till skydd för miljön. Igengäld utfärdades ett antal sådana regler med stöd av fördragets artikel 235. Denna artikel stadgar att om en åtgärd från gemenskapens sida skulle visa sig nöd- vändig för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål, och om Romfördraget inte innehåller de nödvändiga be- fogenheterna, skall rådet genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet vidta de åtgärder som behövs.

Innan enhetsakten trädde i kraft kunde miljöhänsyn även beaktas i sam- band med tillämpningen av artikel 100 som stadgar att rådet enhälligt på för- slag av kommissionen skall utfärda direktiv för en tillnärnming av sådana bestämmelser i medlemsstaternas lagar och andra fi:")rfattningar som direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion. Ofta åberopades både artikel 100 och artikel 235 till stöd för ett direktiv.

Artiklarna 30-37 i Romfördraget avser avskaffande av kvantitativa restrik- tioner mellan medlemsstaterna.

För att uppnå fria varuströmmar förbjuds, beträffande importen och ex- porten mellan medlemsstaterna, kvantitativa restriktioner och alla andra åt- gärder med motsvarande verkan. Medlemsstaterna har dock enligt artikel 36 möjlighet att undantagsvis förbjuda eller införa restriktioner på importen, exporten eller på varor som transporteras genom landet på vissa i avtalet särskilt angivna grunder. Den miljörättsligt mest intressanta av dessa grun- der medger liksom artikel 13 i EES-avtalet att sådana förbud eller restriktio- ner införs för att skydda människors, och djurs liv och hälsa samt för att be- vara växter. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av han- deln mellan medlemsstaterna.

Genom enhetsakten infördes direkta miljöregler i Romfördraget. Enligt artikel 100 a kan rådet efter förslag från kommissionen och med kvalificerad majoritet enligt artikel 148 vidta åtgärder för tillnärmning av sådana bestäm- melser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. På samtliga de områden där det kan bli aktuellt med miljöhänsyn skall artikel 100 a användas istället

• Sida 48
•  Original

Bilaga 1

för som tidigare artikel 100. Inom tillämpningsområdet för artikel 100 a skall kommissionen i sina beslut utgå från en hög skyddsnivå i sina förslag rörande hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd.

l'Iarmoniseringsåtgärder, vilka antagits av rådet med kvalificerad majori- tet, kan åsidosättas av medlemsstat till förmån för tillämpningen av natio- nella bestämmelser med hänvisning till de väsentliga behov som anges i arti- kel 36 eller med hänvisning till miljö- eller arbetsmiljöskydd. Om så sker, skall medlemsstaten notificra kommissionen dessa nationella regler. Kom- missionen och enskilda medlemsstater har möjlighet att få denna s.k. miljö- garanti prövad av EG-domstolen. Detta har hittills inte skett.

Genom enhetsakten infördes också tre miljöartiklar i Romfördraget. nämligen artiklarna 130 r, 130 s och 130 t.

Artikel 130 r stadgar att gemenskapens åtgärder i fråga om miljön skall ha till syfte att bevara, skydda och förbättra miljön, att bidra till skyddet av människors hälsa och att säkerställa ett varsamt och rationellt utnyttjande av naturresurserna. Gemenskapen skall vidta åtgärder rörande miljön i den utsträckning som miljöskydd bättre kan uppnås på gemenskapsnivå än på de enskilda medlemsstaternas nivå. Med förbehåll för vissa regler av gemen- skapskaraktär skall medlemsstaterna finansiera och genom föra övriga åtgär- der. Gemenskapens åtgärdcr i fråga om miljön skall grundas på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att den som skadar miljön skall betala. Miljöskydds- kravcn skall ingå som en del av gemenskapens övriga politik.

Enligt artikel 130 s skall rådet genom enhälliga beslut och på förslag av kommissionen efter att ha hört Europaparlamentet och Ekonomiska och So- ciala kommitten bestämma vilka åtgärder som skall vidtas av gemenskapen. Enligt artikel 130 t skall de skyddsåtgärder som antagits gemensamt enligt artikel 130 s inte hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa strängare skyddsåtgärder under förutsättning att åtgärderna är förenliga med Romfördraget.

Bestämmelserna har ändrats genom fördraget om en europeisk union i Maastricht i december 1991. Bl.a. skall beslut enligt 130 s-artikcln när för- draget träder i kraft fattas som majoritetsbeslut. Fördraget har ännu ej ratifi— ccrats av medlemsländerna.

EG-rättsakterna har på miljöområdet oftast karaktären av direktiv. Dessa är bindande för varje medlemsstat, till vilken ett direktiv är riktat, med av- seende på det resultat som skall uppnås till en given tidpunkt men lämnar åt varje medlemsstat att själv bestämma form och metod (inom ramen för den nationella rätten) för att uppnå det i direktivet åsyftade resultatet. Direkti- ven kan till sin karaktär närmast liknas vid konventioner, vilka brukar förut- sätta någon form av införlivande med de nationella rättssystemen för att kunna tillämpas där.

En förordning skall ha allmän giltighet. Den skall till alla delar vara bin- dande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.

EG tillämpar en annan lagstiftningsteknik än Sverige. Rättsregler för den enskilde blandas med regler som är av folkrättslig karaktär. För EG finns det endast en konstitutionell nivå. Dessutom saknas motivtext. Direktiven innehåller därför allting från icke bindande deklarationer till synnerligen de-

• Sida 49
•  Original

Bilaga 1

taljerade bestämmelser. Därför kommer det ofta att vara svårt att känna igen en transformerad EG-regel i den svenska lagstiftningen.

Det svenska lagstiftningsarbetet med anledning av EES—avtalet innebär att även EG-domstolens tolkning av rättsakterna bör beaktas.

EG-domstolen spelar en ledande roll för den europeiska integrationen. Domstolen har i sin praxis ofta godtagit kommissionens klagomål på med- lemsstaternas sätt att genomföra miljödirektivcn. Flera avgöranden har gällt formen för genomförandet. Under 1991 har Frankrike och Tyskland inför domstolen hävdat att även om tvingande lagstiftning inte införts, EG-direk- tiven ändå i praktiken tillämpades. I Tysklands fall gällde komissionens kla- gomål direktivet 80/68/EEG om utsläpp av vissa farliga ämnen till grundvatt- net. Domstolen fann att den tyska lagstiftningen inte med tillräcklig preci- sion och tydlighet återgav direktivets regler. En utförligare redogörelse för ärendet finns i avsnitt 3.1. Genom sin praxis har domstolen väsentligt bidra- git till miljöskyddet i EG-rätten.

1 promemorian hänvisas på flera ställen till tillämpningen inom EG. Un- derlaget utgörs av EG-kommissionens övervakningsrapport avseende år 1990 samt EG-domstolens domar.

Lagstiftning och då främst i form av direktiv kan sägas ha varit det mest framträdande styrmedlet för EG:s miljöpolitik.

[ det av kommissionen nyligen framlagda förslaget till ett femte miljö- handlingsprogram signaleras en delvis annan inriktning. Man avser att göra ett noggrannare urval och en mer omsorgsfull förberedelse av styrmedel. Det är enligt programmet inte säkert att lagstiftning alltid är det bästa valet även om lagstiftningen kommer att ha en väsentlig roll att spela på lång sikt.

För närvarande är det dock svårt att se någon minskad takt i EG:s verk- samhet på miljölagstiftningens område. Flera direktiv har tillkommit efter de direktiv som nu omfattas av EES-avtalet. Detta omfattar inte sådana EG- rättsakter som antagits och publicerats efter ”cut-off date” den 31 juli 1991. EG:s aktuella lista för lagstiftningsprojekt på miljöområdet under 1992 upp- tar 37 ärenden i olika stadicr av fullbordan.

1.4 EES-avtalets inverkan på svensk lagstiftning

När en internationell överenskommelse skall införlivas med svensk rätt kan två olika metoder komma i fråga. Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas med svensk rätt antingen genom transformation eller genom in- korporering. Vid transformation omarbetas de delar av den internationella överenskommelsen som skall införlivas med svensk rätt till svensk författ- ningstext. Dock finns det vanligen ett utrymme för att andra nationella åt- gärder än lagstiftning vidtas. T.ex. kan handlingsprogram, riktlinjer eller budgetanslag vara tillräckligt för att uppfylla ett lands konventionsåtagan- den.

Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att överenskommelsens bestämmelser gäller i Sverige och följaktligen skall tillämpas av enskilda och/eller myndigheter. Jämför departementspromemo- rian (Ds 1990:58 5.26) Ett europeiskt samarbetsområde (EES) och den svenska grundlagen.

• Sida 50
•  Original

Bilaga 1

Vid införlivandet i den svenska rättsordningen av internationella överens- kommelser måste stadgandet i 8 kap. 3 & regeringsformen (RF) beaktas. Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, skall meddelas genom lag. Även föreskrifter an- gående kommunernas befogenheter och åligganden skall enligt 8 kap. 5 & RF meddelas genom lag. Enligt 8 kap. 7 och 11 55 RF kan frågor om bl.a. miljövård delegeras till regeringen eller myndighet under regeringen. Andra former för genomförande av internationella överenskommelser än lagstift- ning kan övervägas i den mån de bestämmelser som skall införlivas med svensk rätt inte ger upphov till rättigheter och skyldigheter för enskilda eller kommuner. Föreskrifter som enbart riktar sig till statliga myndigheter behö- ver inte meddelas i lagform.

Enligt direktiven som behandlas i denna promemoria skall avtalsparterna upprätta program för vissa åtgärder, lämna rapporter om vidtagna åtgärder m.m. Sådant sammanhänger inte med ikraftträdandet av EES-avtalet och kräver inte heller lagstiftning. Frågorna aktualiseras istället när avtalet skall tillämpas. Vidare innehåller direktiven genomgående ett antal definitioner. Dessa behöver inte tas in i den svenska lagtexten. I vissa fall har definitio- nerna kommenterats i motivtexten. Givetvis skall definitionerna beaktas vid rättstillämpningen.

Sveriges och övriga EFTA-staters ståndpunkt vid EES-förhandlingarna har varit att de kravnivåer från miljt'iskyddssynpunkt som EG:s regler inne- håller är uppfyllda genom den miljöpolitik som redan tillämpas i EFTA-län- derna. Denna principiella inställning ligger naturligtvis även till grund för denna promemoria. Eftersom samtliga rättsakter som behandlas i detta sam- manhang är EG-direktiv får den enskilda EFTA-staten välja form och metod för genomförandet. En fråga i förhandlingarna om EES-avtalet gällde villko- ren i gällande tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387). Från EG:s sida krävdes länge att samtliga sådana tillstånd skulle ses över i samband med genomförandet av EES-avtalet. Kravet finns dock inte uttryckt i EES-avta- let.

I de fall EFTA-länderna upprätthåller handelsrelaterade miljökrav som är strängare än vad som gäller inom EG eller i något fall saknar lagstiftning till motsvarighet av EG:s regler har träffats s.k. övergångsarrangemang som innebär att EFTA-länderna under en viss tid får behålla sina gällande regler eller får vänta under en viss tid med att införa motsvarande lagstiftning.

De krav på implementering och transformering som EES-avtalet och EG- domstolens avgöranden medför gör det nödvändigt att överväga lagtekniska frågor på ett sådant sätt att det är klarlagt att Sverige uppfyller sina åtagan- den enligt EES-avtalet. I förhållande till den del av EG:s miljöregler som behandlas i denna promemoria finns de viktigaste svenska bestämmelserna i miljöskyddslagen. Denna lag innebär att det krävs tillstånd för miljöfarlig verksamhet. För varje enskild anläggning fastställs individuella utsläppsvill- kor till omgivningen. EG-direktiven anger bestämda utsläppsgränscr för ut- släpp av vissa ämnen från anläggningar av olika slag. Dessa gränsvärden har karaktären av minimiregler. Medlemsstaterna får därför införa strängare regler. EG:s regler framgår direkt genom författningstexten och kan i fråga

• Sida 51
•  Original

Bilaga 1

om gränsvärden som föreskrivs i ett direktiv ge utrymme för att individuellt fastställa strängare utsläppsvillkor.

Det mest långtgående sättet att implementera EES-avtalet till svensk rätt på miljöområdet vore att förklara att de relevanta EG-direktiven skulle gälla som svensk rätt. I Sverige finns dock redan i de flesta fall lagstiftning eller andra åtgärder vidtagna med syfte som motsvarar EG:s regler. Den nu nämnda lagstiftningstekniken skulle därför i många fall leda till att fiera reg- ler skulle gälla för samma miljöproblem. Smidigare lösningar måste uppen- bart eftersträvas.

På vissa punkter kan man enligt EG-direktiven finna strängare gränsvär- den än vad som brukar tillämpas i praxis enligt miljöskyddslagen. I sådana fall bör det finnas anledning till omprövning av de fastställda tillståndsvillko- ren.

En särskild fråga gäller på vilken konstitutionell nivå svensk lagstiftning bör ändras. I denna promemoria har frågan lösts så att bemyndigande att meddela föreskrifter har föreslagits när EG-direktivet ger ett handlingsut- rymme för en myndighet. I övriga fall har bestämmelser tagits in direkt i den föreslagna lagtexten.

Vid en jämförelse torde de flesta gränsvärden enligt EG:s direktiv inne- hållas i den svenska miljöpolitikcn. Generella svenska gränsvärden skulle sannolikt i de flesta fall innehålla betydligt strängare utsläppsgränser än EG- reglerna. Berörda EG-direktiv är genomgående minimidirektiv. Därför finns det inte heller något EG-rättsligt hinder mot att åsätta strängare gräns- värden än de som gäller enligt EG:s rättsakter. När gränsvärden för miljöfar— liga utsläpp införs i svensk rätt i form av generellt gällande föreskrifter inne- bär det en principiell omställning av den svenska normgivningen på områ- det. Det framstår då som angeläget att normerna medför en ökad ambitions- nivå. EG:s regler är inte de bästa för detta syfte. Miljöskyddskommittén skall enligt sina direktiv (Dir 1989:32 och 1991:51) lämna förslag till generellt gällande utsläppsregler. Det finns skäl att anta att dessa förslag kommer att ligga på en hög ambitionsnivå. När det gäller implementeringen av EES-av- talet är det därför viktigt att de regler som beslutas inte i onödan bryter upp miljöskyddslagens regelsystem.

Miljöregler är av naturliga skäl lämpliga att utforma efter internationella överenskommelser. Ehuru svåra att härleda för det mottagande landet och dess myndigheter är vatten- och luftföroreningar i ett land i dess helhet näs- tan alltid av såväl inhemskt som utländskt ursprung. En aldrig så god in— hemsk lagstiftning är därför på miljöområdet inte ett tillräckligt styrmedel.

Utvecklingen måste ske i samspel mellan nationell och internationell lag- stiftning. Enskilda stater måste ha möjlighet att i den nationella lagstift- ningen bcstämma regler som, om tillämpningen ger en gynnsam miljöeffekt, kan tjäna som förebilder för internationella överenskommelser. Men det in- ternationella konventionsarbetet ger också möjligheter att i enskilda länder motivera en mer skärpt miljölagstiftning än vad som annars skulle ha åstad- kommits. Den angivna grundsynen finns det goda möjligheter att behålla också i förhållandet till EG. Detta beror bl.a. på att EG har kommit längre än flertalet av de enskilda medlemsstaterna när det gäller utvecklingen av miljölagstiftningen.

• Sida 52
•  Original

Genom EG:s rättsordning och EES-avtalet berörs ett flertal länders lag- stiftning. Själva implementcringsfasen är dock individuell för varje enskilt land när det gäller införlivande av direktiv. Detta framgår såväl av Romför- draget som av EES-avtalet. Lösningarna måste sökas med utgångspunkt i både EG:s regelverk och den nationella lagstiftningen. Under arbetet med denna promemoria har kontakter med EG:s miljödirektorat förekommit i den här frågan. Det har därvid inte visat sig möjligt att få exempel på lagstift- ning från något annat land som skulle kunna tjäna som förebild för svenskt vidkommande.

2 MILJÖKONSEKVENSBESKRIVNINGAR

Förslag: Krav på milj(')konsekvensbcskrivningar införs i ärenden en- ligt VA-lagen och plan- och bygglagen samt beträffande vissa järn- vägsprojekt.

Rådets direktiv 85/337/EEG om bedömning ut' inverkan på miljön av vissa offentliga ()C/Ipl'fl'tlltl projekt har antagits med stöd av Romfördraget, särskilt artikel 100 och 235. l direktivets inledning hänvisas till EG:s miljöhandlings- program från år 1973, 1977 och 1983. I dessa framhålls nödvänt'ligheten av att inverkan på miljön beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt vid all teknisk planläggning och i olika beslutsprocesser.

Direktivet skall tillämpas för bedömningen av miljöeffekterna av sådana offentliga och enskilda projekt som kan antas medföra betydande påverkan på miljön. Undantag gäller för projekt som i detalj regleras genom särskild nationell lagstiftning eftersom syftena med direktivet, bl.a. att tillhandahålla uppgifter, då uppnås genom lagstiftningen.

Staterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bl.a. på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för en bedömning av denna påver- kan innan tillstånd ges.

1 undantagsfall behöver föreskrifterna i direktivet inte tillämpas helt eller delvis beträffande ett visst projekt. I så fall skall medlemsstaterna undersöka om någon annan typ av bedömning är lämplig och om det finns uppgifter som bör göras tillgängliga för allmänheten. Uppgifter om undantaget samt skälen för detta skall vara tillgängliga för dem som särskilt berörs.

Bedömningen av miljöpåverkan skall på ett lämpligt sätt identifiera, be- skriva och bedöma dc direkta och indirekta effekterna av ett projekt beträf- fande följande faktorer:

— människor, fauna och flora,

— mark, vatten, luft, klimat och landskap, — samspelet mellan dessa faktorer — materiella tillgångar och kulturarvet.

De projekt som anges i bilaga 1 till direktivet skall bli föremål för en be— dömning (miljökonsekvensbeskrivning). Det är bl.a. oljeraffinaderier, vär-

Prop. 1992/93:60 Bilaga 1

U| IJ

• Sida 53
•  Original

Bilaga 1

mckraftverk och andra förbränningsanläggningar med en värmeproduktion på minst 300 megawatt, kärnkraftverk och anläggningar för lagring av kärn- avfall. Vidare omfattas järn- och stålverk, integrerade kemiska anlägg— ningar, motorvägar, motortrafikleder, järnvägslinjer för fjärrtrafik, flygplat- ser med en banlängd av 2 100 m eller mer, hamnar och inre vattenvägar för fartyg på mer än 1 350 ton samt anläggningar för omhändertagande av giftigt och farligt avfall.

De projekt som anges i bilaga 2 till direktivet skall bli föremål för en miljö- konsekvensbeskrivning när det krävs på grund av projektets karaktär. I detta syfte kan medlemsstaterna bl.a. bestämma att en bedömning skall göras för vissa typer av projekt eller fastställa sådana kriterier eller gränsvärden som krävs för att avgöra vilka projekt enligt bilaga 2 som skall bli föremål för en bedömning. Denna bestämmelse skall läsas tillsammans med artikel 2 i direktivet som säger att medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgär- der för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljö- påverkan bl.a. på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för en bedömning av denna påverkan innan tillstånd ges. Bilaga 2 omfattar ett stort antal verksamheter inom jordbruk, utvinningsindustri (däribland utvin- ning av torv, malm och råolja), anläggningar för energiproduktion, bearbet— ning av metaller, glastillverkning, kemisk industri (som inte omfattas av bi- laga 1), livsmedelsindustri (bl.a. bryggerier, mejerier och slakterier), textil- ,1äder—, trä- och pappersindustri, gummiindustri, infrastrukturprojekt (bl.a. vägar, hamnar och flygfält som inte omfattas av bilaga 1 samt byggande av rörledningar för gas och olja) samt andra verksamheter bl.a. avloppsrenings- verk. Ändringar av projekt som anges i bilaga 1 omfattas också av bilaga 2.

Exploatören skall enligt artikel 5 i skälig omfattning lämna åtminstone föl- jande uppgifter: — en beskrivning av projektet med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning, — en beskrivning av planerade åtgärder för att undvika, minska och om möjligt avhjälpa betydande skadliga verkningar,

— de data som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga inverkan på miljön som projektet kan antas medföra, — en icke-teknisk sammanfattning av dessa uppgifter.

Ytterligare uppgifter som exploatören kan avkrävas om det anses relevant anges i bilaga 3 till direktivet. Där nämns bl.a. en översiktlig redovisning av de huvudalternativ som exploatören övervägt och de viktigaste orsakerna till den valda lösningen med beaktande av miljöeffekterna.

Myndigheter med miljöansvar som kan antas bli berörda av ett projekt skall enligt artikel 6 ges möjlighet att yttra sig över en ansökan om tillstånd. Medlemsstaterna skall genom allmänna föreskrifter eller i varje enskilt fall utse de myndigheter som skall höras och dessa myndigheter skall ges tillgång till de uppgifter som inhämtats enligt artikel 5.

Varje tillståndsansökan och de uppgifter som inhämtats enligt artikel 5 skall göras tillgängliga för allmänheten. De som är särskilt berörda skall ges tillfälle att yttra sig innan projektet påbörjas. Den närmare utformningen av informationen och samrådet skall bestämmas av medlemsstaterna. Bero- ende på respektive projekts karaktär och lokalisering får medlemsstaterna

• Sida 54
•  Original

Bilaga 1

bestämma vilka som är särskilt berörda, ange var informationen skall finnas att tillgå samt fastställa på vilka sätt allmänheten skall informeras. Vidare får medlemsstaterna bestämma hur allmänheten skall ges tillfälle att yttra sig, t.ex. skriftligen eller genom en offentlig utfrågning samt bestämma lämpliga tidsgränser för de olika stegen i proceduren i syfte att säkerställa att ett beslut fattas inom rimlig tid.

En medlemsstat som uppmärksammar att ett projekt kan antas medföra en betydande inverkan på miljön i en annan medlemsstat skall översända informationen som inhämtats enligt artikel 5 till den andra staten och sam- råda med detta underlag (artikel 7).

De uppgifter som inhämtats enligt artikel 5, 6 och 7 skall beaktas vid till- ståndsgivningen (artikel 8).

När ett beslut har fattats skall den ansvariga myndigheten eller myndighe- terna informera dem som är särskilt berörda om innehållet i beslutet och om de villkor som är knutna till detta. De skäl och överväganden som beslutet grundar sig på skall Också anges om medlemsstaternas lagstiftning så kräver (artikel 9).

Bestämmelserna i direktivet skall inte begränsa myndigheternas skyldig- het att tillämpa nationella regler om industri- och affärshemlighetcr och att ta hänsyn till allmänna intressen (artikel 10).

Artikel 11 reglerar hur information skall utbytas mellan kommissionen och medlemsstaterna. Medlemsstaterna skulle inom tre år från anmälan av direktivet, dvs. inom tre år från juli 1985, ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa direktivet (artikel 12). Direktivet begränsar inte medlemsstaternas möjligheter att fastställa strängare regler i fråga om bedömningar av inver- kan på miljön.

Inom EG pågår för närvarande ett arbete med att omarbeta detta direktiv i anledning av Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridandc sammanhang. Det nya direktivet kan föreligga i slutet av 1992.

Tillämpningen inom EG

Direktivet trädde i kraft 1988. Enligt EG:s övervakningsrapport avseende 1990 är direktivet fortfarande på ett övergångsstadium. Utom i extrema fall avstår kommissionen från att vidta åtgärder när det gäller innehåll och slut- satser i miljökonsekvensbeskrivningarna eftersom direktivet är neutralt på denna punkt. Följaktligen är konsekvensanalyser ofta av medelmåttig kvali- tet och underskattar nästan alltid skadan för miljön även där man följer den procedur som är föreskriven i direktivet. Dessutom ges åsikter som uttrycks av allmänheten inte tillräcklig tyngd av myndigheterna. Miljökonsekvens- beskrivningen tenderar sålunda ofta att bli en formell process avsedd att be- rättiga genomförandet av ett projekt som har bestämts i förväg på basis av ekonomiska och tekniska kriterier.

Kommissionen har avslutat åtgärder mot Grekland, Portugal och Tysk- land för att inte ha underrättat kommissionen om nationella implemente- ringsåtgärder, varefter samtliga dessa stater antagit lagstiftning under år 1990. Luxemburg hade år 1990 inte någon lagstiftning på området. Belgien

• Sida 55
•  Original

Bilaga 1

har fått synpunkter såvitt avser landets samtliga tre regioner. Brysselregio- nen har ingen lagstiftning på området. Såväl den vallonska som den flam- ländska regioncn hade fått anmärkningar för felaktig transformering. Ifråga- varande direktiv var det enda som Danmark fick anmärkningar för i över- vakningsrapporten. Kritiken gällde försenad implementering. Såvitt avser Italien anges i rapporten att den effektiva tillämpningen av direktivet ofta hindras på grund av frånvaron av väl definierade och enhetliga kriterier för implementeringen av direktivet. I Nederländerna har enligt rapporten allt- för många projekt av myndigheterna beviljats undantag från direktivets reg- ler.

I övervakningsrapporten betonas särskilt att den nationella lagstiftningen skall ta hänsyn inte bara till bilaga 1 utan också till bilaga 2. Antalet klagomål från enskilda mot särskilda projekt ökar konstant, i synnerhet mot projekt som gäller infrastrukturen och uppförande av avfallsbehandlingsanlägg— ningar.

På grund av brister i den nationella lagstiftningen har kommissionen inlett åtgärder enligt Romfördraget mot Spanien och Storbrittanien.

Överväganden och förslag

Den svenska lagstiftningen på området utgörs av 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL), 13 & miljöskyddslagen, 13 kap. 19 å vattenlagen (1983:291), 15 & väglagen (1971:948), 3 5 lagen (1977:439) om kommunal energiplanering, förordningen (1991:738) om miljökonse— kvensbeskrivningar, 25 & naturvårdsförordningen (1976:484), 11 & miljö- skyddsförordningen (1989:364) samt 24 och 38 55 vägkungörelsen (197lz954).

Beträffande de tre lagar som anknyts till naturresurslagen från den 1ju1i 1992, dvs. minerallagen (1 991:45 ), lagen (1966-314) om kontinentalsockeln ' och lagen ( I 983.293 ) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän far- led kan regeringen genom denna NR-Lanknytning föreskriva om krav på miljökonsekvensbeskrivningar enligt dessa lagar från nämnda datum. Av prOpositionen 1990/91:90 framgår att avsikten är att införa sådana krav. Re- geringen har därför den 21 maj 1992 beslutat om tillägg till förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar.

Enligt 5 kap. 1 & NRL skall en ansökan om tillstånd för en anläggning eller en åtgärd som avses i 4 kap. NRL innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Det innebär att en ansökan om tillstånd för anläggningar eller åtgärder som omfattas av obligatorisk prövningsplikt enligt 4 kap. 1 & NRL skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Den obligatoriska prövningsplikten omfat- tar bl.a. olika typer av industrianläggningar som järn- och stålverk, massafa- briker och stora energianläggningar. Där innefattas alltså de flesta av de verksamheter som omfattas av EG-direktivets bilaga 1.

Även sådana anläggningar som efter särskilt beslut av regeringen prövas enligt 4 kap. 2 5 skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt den bestämmelsen kan regeringen pröva anläggningar eller åtgärder som kan an- tas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet men som inte omfattas av kravet på obligatorisk prövning enligt 4 kap. 1 5, t.ex vissa

• Sida 56
•  Original

Bilaga 1

kommunikationsanläggningar. Ett exempel på en anläggning som skall prö- vas enligt 4 kap. 2 5 är den planerade fasta förbindelsen över Öresund.

I miljöskyddslagen (1969:387) har i 13 & föreskrivits att en ansökan om tillstånd skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds in- verkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Regeringen får enligt miljöskyddslagen föreskriva vilka anläggningar som skall till- ståndsprövas enligt lagen. Detta har regeringen gjort i en bilaga till miljö- skyddsförordningen (1989:364). Bland de tillståndspliktiga verksamheterna finns de flesta av de verksamheter som anges i EG-direktivets bilaga 1 och 2.

Enligt 10 & miljöskyddslagen och bilagan till miljöskyddsförordningen gäl- ler för ett betydande antal anläggningar, inrättningar, utsläpp m.m. att rege- ringen har föreskrivit skyldighet om anmälan i stället för tillståndplikt. Så- dana verksamheter omfattas inte av regler om miljökonsekvensbeskriv- ningar. Lagtexten innehåller inga kriterier för indelningen i tillstånds- resp. anmälningspliktiga verksamheter. I 1988 års miljöpolitiska proposition (prop. 1987/88:85 s 260) sägs att utgångspunkten för vilket ansvarsområde resp. myndighet skall ha bör vara de miljöeffekter som är förbundna med verksamheten. Av betydelse är hur länge en störningseffekt varar, hur stort geografiskt område som påverkas och hur allvarliga effekterna är för hälsa och miljö. Enligt direktivet skall reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar omfatta alla projekt som kan ha en betydande miljöpåverkan. Att införa kri- terie-r för när en verksamhet skall vara tillstånds- resp. anmälningsskyldig samt att bedöma om miljökonsckvensbeskrivningar skall göras för anmäl- ningspliktiga verksamheter bör inte göras i detta sammanhang utan tas upp t.ex. i samband med miljöskyddskommitténs arbete.

Beträffande vattenlagen (1983z291) föreskrivs i 13 kap. 19 5 vad en ansö- kan i ett ansökningsmål skall innehålla. Denna bestämmelse har komplette- rats med krav på att en ansökan även skall innehålla en miljökonsekvens- beskrivning.

I väglagen (1971:948) finns det sedan 1987 bestämmelser om miljökonse- kvensbeskrivningar. En arbetsplan för byggande av väg skall enligt 15 & väg- lagen innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt paragrafen skall en sådan miljökonsekvensbeskrivning innehålla en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till skyddsåtgärder som behövs för att före- bygga störningar eller andra olägenheter från trafiken.

Enligt 5 kap. 2 & NRL får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden enligt någon av de NRL-anknutna lagar som anges i 1 kap. 2 5 skall upprättas en miljökonsekvensbcskrivning. Här följer en kort genomgång av de lagar som inte redan behandlats.

När det gäller plan- och bygglagen (1987:10) (PBL) har inte något direkt lagkrav införts om att kommunerna skall upprätta miljökonsekvensbeskriv- ningar. Kommunerna förväntas frivilligt tillämpa detta arbetssätt, vilket många kommuner redan gör. I propositionen (1990/91:90) En god livsmiljö uttalades också att miljökonsekvcnsbeskrivningar som en del av beslutsun- derlaget för den fysiska planeringen bör kunna ge ett bra stöd för bedöm-

• Sida 57
•  Original

Bilaga 1

ningen bl.a. av lämpliga alternativ för lokalisering av stora projekt och an- läggningar som har en väsentlig omgivningspåverkan.

Beträffande naturvårdslagen (1964z822) har regeringen med stöd av be- myndigandet i 5 kap. 25 NRLi 25 & naturvårdsförordningen (1976:484) före- skrivit att vissa typer av ansökan om tillstånd enligt naturvårdslagen skall vara åtföljda av en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL i den ut- sträckning som behövs i det enskilda fallet.

När det gäller övriga lagar som är NRL-anknutna har regeringen i enlighet med 5 kap. 2 & NRL utfärdat förordningen (1991:738) om miljökonsekvens- beskrivningar. Där har beträffande lagen ( I 985.620) om vissa torvfyndigheter i 3 & förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivits att till en ansökan om bearbetningskoncession enligt lagen skall bifogas en miljökon- sekvensbeskrivning. Beträffande lagen (I902:7I s. 1 ), innefattande vissa be- stämmelser om elektriska anläggningar föreskrivs i 4 5 förordningen om mil- jökonsekvensbeskrivningar att till en ansökan om koncession enligt lagen skall bifogas en miljökonsekvensbeskrivning. Vad gäller lagen (I978:160) om vissa rörledningar skall enligt 5 5 förordningen om miljökonsekvcnsbe- skrivningar till en ansökan om koncession enligt lagen bifogas en miljökon- sekvensbeskrivning. När det slutligen gäller luftfartslagen( I 957.297) har i 6 5 förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivits att till en an- sökan om tillstånd till allmän flygplats enligt luftfartslagen skall bifogas en miljökonsekvensbeskrivning.

Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering,! skall det i varje kommun finnas en aktuell energiplan. Till detta har nu i lagen införts ett krav på att till energiplanen skall höra en miljökonsekvensheskrivning.

Av denna genomgång framgår att samtliga av de verksamheter som är upptagna i EG-direktivets bilaga I omfattas eller från den 1 juli 1992 kom- mer att omfattas av krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt svensk lag- stiftning med undantag för järnvägslinjer för fjärrtrafik (Artikel 4.1 och punkt 7 i bilaga 1 till direktivet). En sådan anläggning kan emellertid prövas av regeringen enligt 4 kap. 2 & NRL. I så fall skall en miljökonsekvensbesk- rivning upprättas. Därmed uppfylls dock inte det obligatoriska kravet enligt direktivet på miljökonsekvensbeskrivningar. Artikel 2.1 förutsätter att de förfaranden tillskapas som krävs för att målsättningarna i direktivet skall uppfyllas. Ett sätt att uppfylla direktivet är att lagstiftningen innehåller ut- tryckliga bestämmelser om prövning av nya järnvägsanläggningar som är av- sedda för fjärrtrafik.

Samtidigt finns det ett utredningsförslag till en lag om markanvändning för järnväg (Ds 1989:69). Detta lagförslag, som f.n. bereds i kommunika- tionsdepartementet, innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskriv- ningar som överensstämmer med väglagens bestämmelser. Om detta förslag leder till lagstiftning kan direktivet bli uppfyllt utan särskilda regler i 4 kap. NRL. Syftet med denna promemoria är emellertid att presentera de lagför- slag som krävs för EES-avtalet. En prövning enligt NRL tar endast upp en av de aspekter som tas upp i det nyssnämnda utredningsförslaget. Därför föreslås här en utvidgning av NRL som ett alternativ till utredningsförslaget.

Lagförslaget bör genomföras som en ny 4 kap. 1 a 5 i NRL. Därmed kom- mer inte bestämmelserna om det kommunala vetot enligt 4 kap. 3 5 att bli

• Sida 58
•  Original

Bilaga 1

tillämpliga på järnvägar för fjärrtrafik, som ju regelmässigt berör och korsar ett betydande antal kommuner. En följdändring bör göras i 4 å så att det blir möjligt för regeringen att medge undantag. Detta är i enlighet med artikel 2.3 i direktivet. Däremot krävs inte någon följdändring i 5 5 för att uppfylla direktivet.

I EG-direktivets bilaga 1 finns en typ av anläggningar som endast undan- tagsvis får finnas i Sverige, nämligen anläggningar för utvinning av asbest och behandling och omvandling av asbest och produkter som innehåller as- best. Sådan vcrksamhet behandlas i avsnitt 4.3.

Beträffande verksamheter som anges i bilaga 2 till EG-direktivet skall det finnas möjlighet att kräva en miljökonsekvensbeskrivning innan tillstånd ges men det är medlemsstaterna som avgör när en miljökonsekvensbeskrivning krävs på grund av projektets karaktär. För de flesta av dessa verksamheter finns det som framgått av redogörelsen för vår lagstiftning krav på miljökon- sekvensbeskrivning i Sverige. Punkterna 2 — 9 i bilaga 2 upptar olika typer av utvinningsindustri och tillverkningsindustri. För i stort sett samtliga dessa verksamheter krävs tillstånd enligt miljöskyddslagen i de fall de skulle med- föra en betydande miljöpåverkan. För många av verksamheterna krävs också tillstånd enligt någon annan NRL-anknuten lag med krav på miljökon- sekvensbeskrivning. När lagstiftningen om miljökonsekvensbeskrivningar infördes gjorde regering och riksdag därför den bedömningen att den inne- bar att de flesta av de verksamheter som anges i EG:s direktiv därmed om- fattas av krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Detta innebär alltså att svensk lagstiftning till skillnad från EG:s direktiv föreskriver att en miljö- konsekvensbeskrivning alltid skall göras och inte bara när det krävs på grund av projektets karaktär. Detta framgår också av följande jämförelse.

Bilaga 2 i EG-direktivet inleds med ett antal projekt under punkt 1 med rubriken jordbruk. Vissa verksamheter som upptas där är tillståndspliktiga enligt miljöskyddslagen om de har stor omfattning. Det gäller e-g) uppföd- ning av fjärderfä och svin samt laxodling. Endast större anläggningar kan antas medföra en betydande miljöpåverkan och därmed är EG-direktivct uppfyllt beträffande dessa verksamheter.

I övrigt upptas under denna punkt 1 a-d) i bilaga 2 projekt för omstruktu- rering av fastighetsbildningen på landsbygden, projekt för utnyttjande av obrukad mark eller delvis orörda naturområden för intensivjordbruk, vat- tenförsörjningsprojekt inom jordbruket, nyplantering av skog — där detta kan medföra negativa ekologiska förändringar — samt röjning i syfte att an- vända marken för annat ändamål.

De areella näringarna regleras genom bl.a. skogsvårdslagen (1979:429) och lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Dessa lagar är inte N RL- anknutna och omfattas därför inte av lagstiftningen om miljökonsekvensbe- skrivningar. Beträffande de areella näringarna uttalades emellertid i rege- ringens proposition 1990/91:90 att det med hänsyn till att denna verksamhet fått en allt större inverkan på miljön under senare år är viktigt att förutsätt- ningar införs för att kunna ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar när behov föreligger.

Beträffande skogsbruket framgår av propositionen att den år 1990 tillsatta skogs'politiska utredningen (Jo 1990:3) även kommer att behandla frågan om

• Sida 59
•  Original

Bilaga 1

systematiska miljökonsekvensbeskrivningar inom skogspolitiken och skogs- bruket. Förslag i denna fråga bör därför enligt propositionen utformas av utredningen. Beträffande miljökonsekvensbeskrivningar inom jordbruket sägs i propositionen att motsvarande övervägande bör göras av statens jord- bruksverk. Riksdagen ställde sig bakom detta och regeringen har i beslut i augusti 1991 gett ett sådant uppdrag till jordbruksverket. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juni 1992.

Förslag om bestämmelser håller alltså på att utformas som bör innebära att krav på miljökonsekvensbeskrivningar kan ställas när behov föreligger vid de projekt som anges i punkt 1 a-d) i bilaga 2. Tilläggas bör att i de fall betydande miljöpåverkan kan antas vid angivna projekt det kan bli aktuellt med krav på en miljökonsekvensbeskrivning enligt naturvårdslagen om pro- jektet berör delvis orörda naturområden som blivit naturreservat. Vid vat- tenförsörjningsprojekt kan tillstånd enligt vattenlagen krävas vilket innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall göras.

I sista punkten 1 h) upptas återvinning av land från havet. Sådan verksam- het har hittills inte varit aktuell i Sverige. Sådana projekt torde dock bedö- mas som markawattning enligt 18 c & naturvårdslagen och därmed omfattas av bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i 25 & naturvårdsför- ordningen.

I punkt 2 b) upptas djupborrning och då särskilt geotermisk borrning, borrning för lagring av kärnavfall samt borrning efter vatten.

Något särskilt tillstånd krävs inte enligt svensk lagstiftning för geotermisk borrning. För arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön krävs emellertid samråd med länsstyrelsen enligt 205 naturvårdslagen. Om länsstyrelsen då anser att det kan medföra betydande miljöpåverkan kan länsstyrelsen ställa krav på en miljökonsekvensbeskrivning enligt 25 & natur- vårdsförordningen.

Borrning för lagring av kärnavfall kräver tillstånd enligt kärntekniklagen och skall även prövas enligt 4 kap. 1 & NRL. För borrning efter vatten krävs tillstånd enligt vattenlagen utom för husbehovstäkter eller då det är uppen- bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas. Detta innebär att svensk lagstiftning redan kräver en miljökonsekvensbeskrivning i de fall en djupborrning kan antas medföra en betydande påverkan på miljön.

I bilaga 2 punkt 10 med rubriken Infrastrukturprojekt anges i a-c) anlägg- ning av industriområden, projekt för tätortsbebyggelse, skidliftar och kabin- banor. Som angetts tidigare finns i PBL inget krav på miljökonsekvensbe— skrivningar. Därför bör sådana krav övervägas. Med hänsyn till att PBL in- nehåller detaljerade regler om hur planer skall upprättas samt det är fråga om ett åläggande för kommunerna bör en ändring göras i PBL.

I bilaga 2 punkt 10 d) anges anläggning av vägar, hamnar (inld. fiskeham- nar) samt flygfält — projekt som inte anges i bilaga 1 —och i punkt le) anges hamnar för fritidsbåtar. Sverige har, som tidigare angetts, krav på miljökon- sekvensbeskrivningar i väglagen och luftfartslagen. Regeringen har i da- garna beslutat att införa sådana krav i lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.

I punkt 10 e-f) anges anläggningar för reglering av vattenflöden och dam- mar och andra fördämningar eller vattenmagasin för långvarigt bruk. För

• Sida 60
•  Original

Bilaga 1

dessa krävs tillstånd enligt vattenlagen som innehåller krav på miljökonsek- vensbeskrivning.

I punkt 10 g) upptas spårvägar, upphöjda eller underjordiska järnvägar, hängbanor eller liknande banor av speciell typ som endast eller i huvudsak används för passagerartrafik. Som angetts tidigare finns i Sverige inte några krav på miljökonsekvensbeskrivningar för dessa verksamheter men det finns ett förslag till lag om markanvändning för järnväg med sådana bestämmel- ser. Om detta leder till lagstiftning uppfylls direktivet. Då behöver inte heller i detta avseende ske en ändring av 4 kap. NRL så attjärnvägslinjer med bety- dande miljöpåverkan obligatoriskt prövas enligt nämnda paragraf. Annars bör den tidigare föreslagna ändringen i NRL också omfatta sådana anlägg- ningar med betydande miljöpåverkan som avses i punkt 10 g.

10 h) omfattar byggande av rörledningar för gas och olja. Enligt 5 5 förord- ningen om miljökonsekvensbeskrivningar krävs för koncession enligt rörled- ningslagen en miljökonsekvensbeskrivning.

Slutligen anges i punkt 10 i) anläggning av vattenledningar över långa av- stånd. Detta regleras i Sverige i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, (Va-lagen). I den lagen finns inga bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar men lagen anger (12 5) att en anläggning skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Lagen bör dock kompletteras med bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar.

I bilaga 2 punkt 11 upptas under rubriken Andra projekt till att börja med a-b) fritidsbyar, hotellkomplex samt permanenta tävlings- och testbanor för bilar och motorcyklar. I svensk lagstiftning finns inte krav på miljökonse- kvensbeskrivningar för dessa verksamheter eftersom plan- och bygglagen inte har krav på detta och banor för motorsport enligt miljöskyddsförord- ningen (1989z364) endast behöver anmälas till kommunen. Såsom angetts i anslutning till punkt 10 i bilaga 2 bör regler om miljökonsekvensbeskriv- ningar tas in i PBL avseende detaljplaner som omfattar infrastrukturprojekt. Ändringen i PBL bör utformas så att den omfattar även nu berörda verksam- heter. Regeringen har, när det gäller motorbanor, också den möjligheten att genom ändring i bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) införa krav på tillstånd. Därigenom skulle det enligt 13 & miljöskyddslagen också bli ob- ligatoriskt med miljökonsekvensbeskrivningi samband med ansökan om till— stånd att anlägga en motorbana.

Avslutningsvis upptas i punkt 11 e, f, g, h och j) deponering av slam från reningsverk, lagring av järnskrot, provbänkar för motorer, turbiner eller re- aktorer, tillverkning av konstgjorda mineralfibrer samt skrotupplag.

När det gäller slamhantering föreslås i avsnitt 5 Avfall särskilda föreskrif- ter i miljöskyddslagen om bl.a. tungmetallinnehåll och försiktighetsmått. Utöver den sålunda föreslagna utökade kontrollen av slamhanteringen kan det för svenskt vidkommande inte anses obligatoriskt att införa särskilda be- stämmelser om slamhantering. De övriga nyss nämnda projekten enligt punkt 1 1 omfattas vid fall av betydande miljöpåverkan av miljöskyddslagens tillståndsbestämmelser.

Enligt 5 kap. 3 & NRL skall en miljökonsekvensbeskrivning möjliggöra en samlad bedömning av inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med na- turresurser. Vad den närmare skall innehålla får bestämmas genom de före-

• Sida 61
•  Original

Bilaga 1

skrifter som skall utfärdas och med hänsyn till den verksamhet eller åtgärd som avses, dvs. dess art och omfattning, samt det geografiska område som berörs. Alternativ till den åsyftade anläggningen eller åtgärden skall anges och även konsekvenserna av dessa alternativ. Då bör även anges vad alterna- tivet att ingen åtgärd vidtas, det s.k. noll-alternativet, får för konsekvenser. Detta uppfyller kraven i artikel 3 och i bilaga 3 i EG-direktivet.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall ingå som en del i beslutsunderlaget och detta underlags kvalitet skall bedömas av den myndighet som har att besluta i det ärende där beskrivningen har upprättats. Men det är sökanden som ansvarar för och bekostar att en miljökonsekvensbeskrivning upprättas och att den uppfyller kraven. Detta framgår av 5 kap. 4 & NRL.

Ett ytterligare moment i kvalitetskontrollen av en miljökonsekvensbesk- rivning är att länsstyrelsen skall yttra sig över den även i de ärenden länssty- relsen inte är beslutande myndighet.

Ett syfte med miljökonsekvensbeskrivningar är att få till stånd en offentlig redovisning av den inverkan en åsyftad verksamhet eller åtgärd får på miljön och ge allmänheten möjligheter att yttra sig. I flertalet av de NRL-anknutna lagarna finns bestämmelser om offentliggörande. ] naturvårdslagen, lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och luftfartsla- gen saknas dock sådana bestämmelser. Därför har bestämmelser om detta tagits in i naturvårdsförordningcns 25 å och i de paragrafer i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar som behandlar dessa verksamheter (4 och 6 åå). I 8 5 förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivs att i kungörelser om miljökonsekvensbcskrivningar skall anges var beskriv- ningen hålls tillgänglig och att platsen för detta bör bestämmas i samråd med kommunen.

Därmed uppfylls bestämmelserna även i artikel 6 i EG-direktivet om myn- digheters yttrande och om offentliggörande m.m. av miljökonsekvensbesk- rivningen.

När det gäller bestämmelsen i EG-direktivets art. 7 att en medlemsstat som uppmärksammar att ett projekt kan antas medföra en betydande inver- kan på miljön i en annan medlemsstat skall översända informationen som inhämtats enligt artikel 5 till den andra staten och samråda med detta som underlag har de nordiska länderna är 1974 undertecknat en miljöskyddskon- vention. I konventionen, som gäller som svensk lag enligt SFS 1974:268, skall de nordiska länderna informera varandra om verksamheter som kan medföra störning av betydelse i annan fördragsslutande part. Sverige har också ratificerat Esbokonventioncn om miljökonsckvensbeskrivningar i ett gränsöverskridandc sammanhang och kommer att i förordningen om miljö- konsekvensbeskrivningar införa de bestämmelser som behövs i anledning av att den konventionen träder i kraft.

Samrnanfaltrzingsvls har Sverige krav på miljökonsekvensbeskrivningar avseende de flesta verksamheter som anges i bilaga 1 och 2 i 15st direktiv. För att med säkerhet omfatta alla verksamheter bör dock införas regler om miljökonsekvensbeskrivning i PBL, Va-lagen. skogsvårdslagen, lagen om skötsel av jordbruksmark samt för byggande av järnväg i de fall en bety— dande påverkan på miljön kan antas.

Vad gäller PBL kan man ifrågasätta om inte ett generellt krav på miljö-

• Sida 62
•  Original

Bilaga 1

konsekvensbeskrivningar bör införas vid planläggning i stället för en bc- gränsning till de projekt som omfattas av de aktuella direktiven. Frågan dis- kuterades i miljöpropositionen (prop. 1990/91:90 En god livsmiljö). De ar- gument som då framfördes av bl.a. Svenska kommunförbundet har fortfa- rande giltighet. Det finns därför inte skäl att nu föreslå ett generellt krav på miljökonsekvensbeskrivningar i PBL. '

Det finns emellertid anledning att understryka vikten av det planeringsun- derlag sorn en miljökonsekvcnsbeskrivning utgör. För att arbetet med en miljökonsekvensbeskrivning under ett planarbete skall kunna ge ett så bra underlag som möjligt bör det påbörjas redan under arbetet med översikts- planen för att utmynna i en i och för sig komplett miljökonsekvensbeskriv- ning under detaljplanens programskede. För att ge fullt utbyte bör emeller- tid rniljökonsekvensbeskrivningen kompletteras parallellt med färdigställan- det av detaljplanen.

Slutligen kan ett förtydligande vara på sin plats. I 5 kap. 1 5 2 PBL upp- ställs ett krav på detaljplan för lokalisering av ny enstaka byggnad vars an- vändning får betydande inverkan på omgivningen. Detta uttryck ärinte lik- tydigt med betydande miljöpåverkan, som innebär en större omgivningspå- verkan. Detta medför att det inte finns skäl att införa krav på miljökonse- kvensbeskrivningar vid bygglovsprövning, eftersom de nu aktuella projek- ten alltid träffas av detaljplanekravet.

Som tidigare framgått behandlas lagstiftningen om de areella näringarna i ett annat sammanhang. När det gäller innehållet i en miljökonsekvensbesk- rivning krävs mcd anledning av EES—avtalet ingen ändring i svensk lagstift- ning.

3 VATTEN 3.1 Skydd för grundvatten

Förslag: I enlighet med EG—dircktivet 80/68/EEG kompletteras miljö- skyddslagen med särskilda bestämmelser om grundvattenförorening.

Direktivet 80/68/EEG om skydd för gmndvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen syftar till att hindra förorening av grundvatten genom sär- skilt angivna ämncn och så långt som möjligt hejda eller undanröja konse- kvenserna av förorening som redan skett.

Direktivet gäller inte utsläpp

a) av avloppsvatten från glesbcbyggelse utan anslutning till avloppssys- tem, om bebyggelsen är belägen utanför områden som är skyddade på grund av sin betydelse för vattenförsörjningen,

b) av så små mängder och koncentrationer av de särskilt angivna ämnena att det nu eller i framtiden inte föreligger någon risk för att det mottagande vattnets kvalitet skall fi.")rsämras,

c) som innehåller radioaktiva ämnen.

• Sida 63
•  Original

Bilaga 1

Lista l

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra tillförsel till grundvatten av organiska halogenföreningar och ämnen som kan bilda sådana föreningar i vattenmiljön, organiska tennföreningar, orga- niska fosforföreningar, ämnen som har cancerogena, mutagena eller terato- gena egenskaper i eller genom vattenmiljön, kvicksilver och dess föreningar, kadmium och dess föreningar, mineralolja och kolväten samt cyanidcr.

Lista ll

Medlemsstaterna skall också begränsa tillförsel till grundvatten av följande särskilt angivna ämnen för att undvika att vattnet förorenas med ämnena: zink, koppar, nickel, krom, bly, selen, arsenik, antimon, molybden, titan, tenn, barium, heryllium, bor, uran, vanadin, kobolt, tallium, tellur, silver, biocider och derivat som inte tillhör Lista I, ämnen som har en negativ effekt på grundvattens smak eller lukt samt föreningar som kan orsaka bildandet av sådana ämnen i grundvatten och göra vattnet olämpligt som dricksvatten, giftiga eller svårnedbrytbara organiska föreningar av kisel samt ämnen som kan orsaka bildandet av sådana föreningar i vatten, dock med undantag för föreningar eller ämnen som är biologiskt oskadliga eller snabbt omvandlas till ofarliga ämnen, vidare oorganiska föreningar av fosfor och elementärt fosfor, lluorider samt ammoniak och nitriter.

Direkta utsläpp av de till Lista l hörande ämnena skall förbjudas. Alla former av slutligt omhändertagande eller deponering i syfte att slut- ligt omhänderta ämnena som kan medföra indirekta utsläpp till grundvattnet skall granskas i fi.")rväg. På grundval av denna förhandsgranskning skall med- lemsstaterna antingen förbjuda verksamheten eller meddela tillstånd på vill- kor att alla förebyggande tekniska åtgärder vidtas som krävs för att förhindra sådana utsläpp.

Medlemsstaterna skall också vidta de åtgärder som de anser nödvändiga för att förhindra sådana indirekta utsläpp av ämnen i Lista I som orsakas av andra verksamheter ovan eller underjord.

Ett undantag finns när det gäller Lista l-ämnena. Om en förhandsgransk- ning visar att det grundvatten till vilket utsläppen kommer att ske är olämp- ligt för annan användning, särskilt i hushåll eller förjordbruksändamål och om det inte försvårar utnyttjandet av andra markresurser, får medlemssta- terna tillåta utsläpp av Lista l-ämnena. Sådana tillstånd får meddelas endast om alla förebyggande tekniska åtgärder har vidtagits för att säkerställa att ämnena inte kan nå andra vattensystem eller skada andra ekosystem.

Medlemsstaterna får efter undersökning tillåta utsläpp genom återinfiltra- tion till samma vattenförande lager av vatten som använts geotermiskt, vat- ten från gruvor och dagbrott eller vatten som pumpats ut i samband med byggnads- och anläggningsarbeten.

För att uppfylla direktivet när det gäller Lista lI-ämnen skall medlemssta- terna förhandsgranska dels alla direkta utsläpp av ämnena, med målsätt- ningen att begränsa utsläppen, dels sådant slutligt omhändertagande eller så- dan deponering i syfte att slutligt omhänderta ämnena som kan medföra in-

• Sida 64
•  Original

Bilaga 1

direkta utsläpp. Med utgångspunkt i denna förhandsgranskning får med- lemsstaterna bevilja tillstånd, om alla förebyggande tekniska åtgärder vidtas för att förhindra förorening av grundvattnet med ämnena.

Medlemsstaterna skall vidare vidta de åtgärder som de anser nödvändiga för att begränsa alla sådana indirekta utsläpp av ämnena i Lista ][ som orsa- kas av andra verksamheter ovan eller under jord än de nyss angivna.

Utöver vad som har sagts tidigare skall för konstgjord infiltration av grundvatten krävas ett särskilt tillstånd i varje enskilt fall. Tillstånd får en- dast meddelas om det inte föreligger någon risk för förorening av grundvatt- net.

I artikel 7 i direktivet anges närmare vad de nyss nämnda förhandsgransk— ningarna skall omfatta. Tillstånd som kan lämnas enligt direktivet får ges först sedan det konstaterats att grundvattnet blir föremål för den övervak- ning som behövs. I artikel 9 och 10 anges vad tillståndsvillkoren skall inne- hålla.

För alla tillstånd utom sådana som avser infiltration av grundvattnet gäller att de skall meddelas för en begränsad tidsperiod och att de skall omprövas minst vart fjärde år. Tillstånden kan då förnyas, ändras eller upphävas. Ett tillstånd kan också upphävas om de meddelade villkoren inte följs.

Myndigheterna i medlemsstaterna skall tillse att de villkor som gäller en- ligt tillståndcn uppfylls och övervaka utsläppens inverkan på grundvattnet.

Artikel 14 — som innehåller regler om övergångsfrist skall enligt bilaga XX till EES-avtalet inte tillämpas av EFTA-länderna.

Genomförandet av de åtgärder som vidtas enligt direktivet får inte i något fall direkt eller indirekt leda till en förorening av grundvatten. Vid behov kan en eller flera medlemsstater enskilt eller tillsammans vidta strängare åt- gärder än de som föreskrivs genom direktivet.

Direktivet kan bli föremål för omarbetning, bl.a. på grund av påverkan av sjövatten i vissa områden.

Tillämpningen inom EG

Belgien har inte låtit dessa direktiv bli föremål för någon implementeringsåt- gärd såvitt avser den vallonska regionen, och detta trots ett avgörande i EG- domstolen. Detsamma gäller Holland. 1 Tyskland har ansvaret på vattenrnil- jöområdet överlämnats åt myndigheterna i delstaterna. Dessa har i det för- flutna endast i ringa utsträckning tagit med bl.a. nu ifrågavarande direktiv i räkningen. En förbättring lär dock ha inträtt.

Direktivet har varit uppe till prövning i EG-domstolen vid flera tillfällen. l ärendet C- 291/84 ansågs Holland, bl.a. genom en på vissa punkter otydlig lagstiftning, ha brutit sina åtaganden enligt Romfördraget. Av större princi- piellt intresse i förevarande sammanhang är dock ett avgörande den 28 feb- ruari 1991 mot Tyskland i ärendet C-131/88. I domen diskuteras hur direkti- vet borde ha tramfonnerats till tysk rätt. Domstolen fann att Tysklands lag- stiftning generellt sett inte svarade mot kraven i direktivet och påpekade att det saknade relevans att praktiska problem med avseende på grundvatten- föroreningar inte hade påvisats. Lagstiftning, som gäller rättigheter och skyl- digheter för enskilda, måste enligt domstolen vara så tydlig att den enskilde

• Sida 65
•  Original

Bilaga 1

själv kan se vad som gäller. Enligt artikel 4.1 skall medlemsstaterna för- hindra alla direkta utsläpp som avses under punkt 1. Domstolen konstate- rade att direktivet inte medger att behöriga myndigheter i medlemsstaterna från fall till fall bedömer om ett utsläpp är skadligt eller inte. I stället är det enligt domstolen oeftergivligt att förbuden enligt direktivet är uttryckligt fastställda i de nationella författningarna.

Även i fråga om åtgärder mot indirekta utsläpp hävdade Tyskland att vid- tagna nationella åtgärder redan garanterade att kraven i direktivet innehölls. I fråga om uppräkningarna av ämnen i direktivet framhöll domstolen att den tyska lagen endast innehöll allmänna och oprecisa definitioner.

Domstolen påpekade också att Tysklands lagstiftning tillämpades inom ra- men för den gängse administrativa proceduren. Däri saknades den specifika- tion, precision och klarhet som krävs för att fullt tillfredsställa kravet på juri- disk klarhet. Den tyska lagstiftningen garanterar inte att tillstånden innehål- ler sådana villkor som krävs i direktiven. En tysk invändning att den tyska lagstiftningen i själva verket var strängare än direktivet awisades därför att den tyska lagstiftningen brast i precision och tydlighet.

I fråga om proceduren för tillståndsgivning och omprövning gjorde Tysk- land gällande att de befintliga reglerna var tillfyllest.

Domstolen konstaterade bl.a. att artikel 11 i direktivet uttryckligt kräver att tillstånden skall vara tidsbegränsade och omprövas minst vart fjärde år. Följaktligen täcker det faktum att den administrativa myndigheten fritt kan bestämma eller inte bestämma en tidsgräns inte artikel 11 i direktivet.

Samma dag som Tyskland — den 28 februari 1991 — fälldes även Italien i EG-domstolen för underlåtenhet att implementera grundvattendirektivet (C-368/87).

Överväganden och förslag

I direktivet sägs att de nationella åtgärderna skall vidtas genom lagstiftning.

Av naturvårdsverkets allmänna råd (90: 15) framgår att den svenska ambi- tionen på området är att tillförsel till grundvattnet av farliga ämnen inte skall förekomma. Av de allmänna råden framgår också vilken lagstiftning som kan tillämpas i grundvattenfrågor. Detaljreglerna om otillåtna utsläpp samt omprövningsreglerna saknar dock motsvarighet i den relevanta svenska för- fattningen, miljöskyddslagen (1969:387). Dessa regler är inte heller direkt förenliga med miljöskyddslagens bestämmelser. Det finns därför skäl att in- föra en kompletterande lagstiftning på dessa punkter.

Reglerna om tillståndsgivning har redan motsvarigheter i miljöskyddsla- gen.

Frågor om skydd mot föroreningar genom utsläpp till grundvattnet faller alltså inom miljöskyddslagens tillämpningsområde. De kompletterande be- stämmelser som behövs med anledning av EG-direktivet bör därför föras in i miljöskyddslagen.

En särskild fråga blir då hur EG:s regler skall anses förhålla sig till gäl- lande tillstånd cnligt miljöskyddslagen. Med tanke på de faktiska förhållan- dena i Sverige är det med all sannolikhet i detta fall inget problem att ta över EG-reglerna.

• Sida 66
•  Original

Bilaga 1

Det resonemang om Omprövningsreglerna och om tillståndsvillkor som förs i avsnitt 3.2 är tillämpliga på nu ifrågavarande direktiv. De möjligheter som finns i direktivet att i undantagsfall ge tillstånd till di- rekta utsläpp av ämnen tillhöriga Lista I bör inte gälla i den svenska lagstift- ningen.

3.2 Utsläpp av farliga ämnen i marin miljö

Förslag: Vid prövning enligt miljöskyddslagen skall alltid direktivens minimikrav om gränSVärden beaktas. Om ett tillstånd innehåller vill—

kor som innebär att direktivens gränsvärden kan åsidosättas skall detta utgöra grund för omprövning av villkoret.

Rådets direktiv 76/464/EEG om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens Wlltenmi/jö innehåller en förteckning av farliga äm- nen. Den omfattar sådana enskilda ämnen som hör till familjer och grupper av ämnen som är utvalda främst med hänsyn till giftighet, svårnedbrytbarhet och bioackrrrnulerbarhet med undantag för ämnen som är biologiskt ofarliga eller som snabbt omvandlas till ofarliga ämnen.

Förteckningen omfattar följande ämnen:

Lista I

]. organiska halogenförcningar och ämnen som kan bilda sådana föreningar i vattenmiljön,

2. organiska fosforlöreningar.

3. organiska tennt'öreningar,

4. ämnen som visats ha cancerogena egenskaper i eller genom vatten,

5. kvicksilver och dess föreningar,

6. kadmium och dess föreningar,

7. svårnedbrytbara mineraloljor och kolväten som härrör från petroleum- produkter, samt, för tillämpningen av art. 2,8,9 och 14 i direktivet:

8. svårncdl)rytbara syntetiska ämnen som kan flyta, kvarbli i suspension eller sjunka och som kan försvåra vattenanvändningen.

Varje utsläpp till vatten Som kan innehålla ett sådant ämne som omfattas av förteckningen kräver tillstånd från myndighet. [ tillståndet skall fastställas utsläppsnormcr för utsläpp av varje sådant ämne till vatten. samt om det är nödvändigt för att genomföra direktivet, för utsläpp av varje sådant ämne till avlopp.

Utsläppsnormerna skall ange den högsta tillåtna koncentrationen av ett ämne i ett utsläpp och den största tillåtna mängden av ett ämne i utsläpp under en eller flera angivna tidsperioder.

Om det behövs får tillståndsmyndigheten föreskriva om strängare ut— släppsnorrner än de som följer av de gränsvärden som fastställs — i enlighet med artikel (i, — med beaktande särskilt av det aktuella ämnets giftighet. svårnedbrytbarhet och bioackumulerbarhet i den miljö i vilken det släpps ut.

Tillstånd får inte meddelas, om den som ansvarar för utsläppen uppger att

oo

• Sida 67
•  Original

han inte kan uppfylla de fastställda Utsläppsnormerna eller om detta förhål- Prop. 1992/93:60 lande är uppenbart för tillståndsmyndigheten. Bilaga 1

Om utsläppsnormerna inte uppfylls, skall myndigheten vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att villkoren i tillståndet uppfylls eller, om så är nödvändigt, att utsläppet förbjuds.

I artikel 6 i direktivet sägs att EG (rådet efter förslag från kommissionen) skall fastställa de gränsvärden som inte får överskridas i Utsläppsnormerna för olika farliga ämnen, huvudsakligen på grundval av giftighet, svårnedbryt- barhet och bioackumulerbarhet och med beaktande av bästa tillgängliga tek- nik.

Om det är lämpligt skall gränsvärden för industriellt avloppsvatten fast- ställas med hänsyn till bransch och produkttyp.

EG skall efter förslag från kommissionen fastställa kvalitetsmål som avser ämnena i förteckningen i bilagan. Kvalitetsmålen skall huvudsakligen fast- ställas på grundval av ämnenas giftighet, svårnedbrytbarhct och ackumuler- barhet i levande organismer och sediment, enligt vad som framgår av de se- naste vetenskapliga uppgifterna samt med beaktande av olikheter i egenska- perna hos saltvatten och sötvatten.

Gränsvärdena skall gälla utom i fall då en medlemsstat kan visa för kom- missionen, genom ett kontrollförfarande som fastställts av rådet efter förslag från kommissionen, att kvalitetsmål som fastställts enligt vad som nyss har nämnts eller strängare kvalitetsmål av gemenskapsnatur uppfylls och fortlö- pande upprätthålls inom hela det område som kan påverkas av utsläppen på grund av åtgärder som har vidtagits av bl.a. den medlemsstaten.

Bilagan till direktivet innehåller ännu en förteckning, Lista II: — ämnen som hör till den första förteckningen men för vilka gränsvärden enligt artikel 6 inte har bestämts, — följande enskilda ämnen och kategorier av ämnen:

1. Zink, 2. Koppar, 3. Nickel, 4. Krom, 5. Bly, 6. Selen, 7. Arsenik, 8. Anti- mon, 9. Molybden, 10. Titan, 11. Tenn, 12. Barium, 13. Beryllium, 14. Bor, 15. Uran, 16. Vanadin, 17. Kobolt, 18. Tallium, 19. Tcllur, 20. Silver

Vidare:

1. Biocider och deras derivat som inte upptas i den första förteckningen,

2. Ämnen som negativt påverkar smak eller lukt hos varor avsedda att för- täras av människor och som härrör från vattenmiljön och föreningar som kan orsaka att sådana ämnen bildas i vatten,

3. Giftiga eller svårnedbrytbara organiska föreningar av kisel samt ämnen som kan orsaka att sådana föreningar bildas i vatten, dock med undantag för sådana som är biologiskt ofarliga eller snabbt omvandlas till ofarliga ämnen i vatten.

4. Oorganiska fosforföreningar och elementärt fosfor,

5. Lätt nedbrytbara mineraloljor och kolväten som härrör från petro- leumprodukter,

6. Cyanider och fluorider,

7. Ämnen som har en skadlig inverkan på syrcbalansen, särskilt ammo- niak och nitriter.

För att be Yränsa vattenförorenin ? 'enom sådana ämnen som avses i den s 6,

• Sida 68
•  Original

Bilaga 1

andra förteckningen skall medlemsstaterna upprätta program som skall ge- nomföras med vissa metoder:

Förhandstillstånd skall krävas för alla utsläpp som sker till de vatten som omfattas av direktivet och som kan innehålla något av de förtecknade äm- nena. Genom tillståndet skall utsläppsnormer fastställas vilka skall grundas på kvalitetsmål enligt direktivet.

Programmen skall innehålla kvalitetsmål för vatten. Dessa mål skall över- ensstämma med befintliga rådsdircktiv. Programmen får även innehålla sär- skilda bestämmelser om sammansättningen och användningen av ämnen el- ler grupper av ämnen och varor, varvid hänsyn skall tas till de senaste tek- niska framstegen i den utsträckning det framstår som ekonomiskt rimligt.

Programmen skall innehålla tidsfrister för genomförandet. Sammanfatt- ningar av programmen och resultaten av deras genomförande skall lämnas till kommissionen.

Medlemsstaterna skall se till att genomförandet av de åtgärder som de be- slutat enligt detta direktiv inte leder till en ökning av föroreningen av sådana vatten som inte omfattas av direktivet. De skall dessutom förbjuda varje handling som utförs i syfte att kringgå eller som leder till kringgående av be- stämmelserna i detta direktiv. Genomförandet av åtgärder enligt direktivet får inte i något fall direkt eller indirekt leda till en ökad förorening av de vatten som omfattas av direktivet.

Om det är lämpligt får en eller flera medlemsstater enskilt eller tillsam— mans vidta strängare åtgärdcr än de som föreskrivs genom direktivet. Den behöriga myndigheten skall upprätta en förteckning över utsläpp som sker till de vatten som omfattas av direktivet och som kan innehålla sådana äm- nen i den första förteckningen som omfattas av utsläppsnormer.

Dotterdirektiv

Direktiv om gränsvärden och kvalitetsmål för kvicksilvemtsläpp från klara]- kaliindustrin 82/176/EEG, kadmiumutsläpp 83/513/EEG, kvicksilvemtsliipp från andra källor än klor-alkuliindustrin 84/156/EEG, utsläpp av liexaklor- cyklohexan, HCH 84/491/EEG, utsläpp av vissa farliga ämnen som ingåri förteckning I i bilagan till direktiv 76/464/EE—86/280/EE G, 88/347/EEG. 90/415/EEG.

Genom direktiven

— fastställs i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 76/464/EEG gränsvärdenför utsläppmormcr gällande kvicksilver i utsläpp från sådana industrianlägg- ningar i vilka kvicksilverceller används för elektrolys av alkaliska klorider 82/176/EEG, kadmium i utsläpp från industrianläggningar i vilka kad- mium'eller ett kadmiumhaltigt ämne hanteras 83/516/EEG. andra indu- strianli'iggningar i vilka kvicksilver eller ett kvicksilverhaltigt ämne hante- ras än sådana anläggningar som avses i direktiv 84/156/EEG samt gräns— värden för utsläppsnormcr avseende HCH i utsläpp från anläggningar i vilka HCl-I eller något annat ämne som innehåller IICH behandlas 84/491/EEG, , — fastställs i enlighet med artikel 6.2 i direktiv 76/464/EEG kvalitetsmål för

• Sida 69
•  Original

Bilaga 1

kvicksilver i vattenmiljön 82/176/EEG, 84/156/EEG, kadmium i vatten- miljön 83/516/EEG, HCH i vattenmiljön 84/491/EEG,

- fastställs utsläppsgränser och kvalitetsmål avseende industriella utsläpp och förekomsten i vattenmiljön av koltetraklorid, DDT, pentaklorfenol 86/280/EEG, aldrin, dieldrin, endrin, isodrin, hexaklorbensen, hexaklor- butadien, kloroform 88/347/EEG, samt 1,2 dikloretan, trikloretylen, per- kloretylen och triklorbensen 90/415/EEG, —- fastställs i enlighet med artikel 6.4 i direktiv 76/464/EEG tidsfrister för uppfyllande av villkoren i de tillstånd som har lämnats av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och som avser redan förekommande utsläpp, —- fastställs i enlighet med artikel 12.1 i direktiv 76/464/EEG referensmät- metoder som gör det möjligt att fastställa kvicksilverhalten, kadmiumhal- ten samt koncentrationen av HCH i utsläpp och-i vattenmiljön, — inrättas ett övervakningsförfarande i enlighet med artikel 6.3 i direktiv 76/464/EEG, — åläggs medlemsstaterna att samarbeta när utsläpp påverkar vattnen i mer än en medlemsstat.

När det gäller utformningen av gränsvärdena hänvisas till direktivtexterna. Gränsvärdena för kvicksilver och HCH skall i normalfallet gälla den punkt där kvicksilverhaltigt avloppsvatten lämnar industrianläggningen. Om kvicksilverhaltigt avloppsvatten eller avloppsvatten som innehåller HCH bc- handlas utanför industrianläggningen i en behandlingsanläggning för bortta- gande av kvicksilver eller HCH, får gränsvärdena gälla den punkt där av- loppsvattnet lämnar behandlingsanläggningen. Motsvarande gäller enligt di- rektiv 86/280/EEG.

I direktiv 84/156/EEG föreskrivs att medlemsstaterna skall utarbeta sär— skilda program som avser kvicksilverutsläpp från källor som förekommer i stort antal, vilka inte är industrianläggningar och för vilka utsläppsnormerna inte kan tillämpas i praktiken. Syftet med programmen skall vara att undvika eller eliminera förorening. De skall innefatta de åtgärder och metoder som är mest lämpliga för ersättning, avskiljning och återvinning av kvicksilver. Slutligt omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall skall utföras i enlighet med rådets direktiv 78/319/EEG om giftigt och farligt avfall.

De tillstånd som avses i artikel 3 i direktiv 76/464/EEG skall innehålla vill— kor som är minst lika stränga som de som anges i bilaga 1 om inte en med- lemsstat istället följer uppställda kvalitetsmål.

Tillstånden skall omprövas minst vart fjärde år. Utan hinder av bestämmelserna i direktiv 76/464/EEG och de skyldigheter som följer av punkt 1 och 2 får medlemsstaterna meddela tillstånd för nya anläggningar endast om tillstånden innehåller en hänvisning till standarder som motsvarar bästa tillgängliga teknik för att undvika kvicksilverutsläpp.

Oavsett vilken metod som används skall medlemsstaten om de planerade åtgärderna av tekniska skäl inte motsvarar bästa tillgängliga teknik lämna uppgifter till kommissionen som visar på de tekniska svårigheterna innan till- stånd meddelas. Enligt direktiv 86/280/EEG får medlemsstaterna utan hin- der av bestämmelserna i direktiv 76/464/EEG och de skyldigheter som följer

• Sida 70
•  Original

Bilaga 1

av punkt 1-3 (om gränsvärden) i 86/280/EEG meddela tillstånd för nya an- läggningar endast om bästa tillgängliga teknik tillämpas och det är nödvän- digt för att eliminera förorening i enlighet med artikel 2 i direktiv 76/464/EEG eller för att förhindra snedvriden konkurrens.

I flera av dessa dotterdirektiv finns den till synes självklara föreskriften att åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet inte får leda till ökad förorening med de ämnen som omfattas av direktivet.

Tillämpningen inom EG

Inom detta område finns det alltså ett antal direktiv som gäller skyddet av vattenmiljön mot föroreningar genom farliga ämnen. De grundläggande reg- lerna finns i ett ramdirektiv från år 1976 (direktiv 76/464/EEG). Olika farliga ämnen anges i detta direktiv genom två listor. Lista l innehåller ämnen som är särskilt farliga på grund av toxicitet, persistens och bioackumulcring me- dan sju olika grupper farliga ämnen omfattas av Lista II. För Lista l-ämnen, föreskrivs att gränsvärden skall upprättas. För att undvika att dessa gräns- värden överskrids skall det finnas utsläppsvillkor för enskilda utsläppskällor. I stället för gränsvärden kan medlemsstaterna välja utsläppsstandards base- rade på av EG antagna kvalitetsnormer.

Tills gränsvärden och kvalitetsnormer har blivit bestämda för Lista l-äm- nen skall dessa behandlas enligt de bestämmelser om program och förhands- tillstånd som gäller för Lista II-ämnen. Medlemsstaterna skall upprätta pro- gram för Lista II-ämnen baserade på nationella eller Gemenskapens kvali- tetsnormer. Programmen skall leda till minskad vattenförorening.

Kommissionen har angett 1500 ämnen lämpliga att föra in på Lista 1. Av dessa skall 129 undersökas med prioritet. Kvalitetsnormer för Lista II-äm- nen har ännu inte införts.

De ifrågavarande direktiven har ännu inte uppfyllts till form och innehåll i alla medlemsstater. Endast vissa länder har dragit upp program för minsk- ning av föroreningar för vissa ämnen på Lista ll. En jämförelse mellan de enskilda programmen, såsom har föreskrivits i direktiv 76/464/EEG, har inte genomförts av kommissionen. Kommissionen har inte heller producerat jämförande bedömningar av implementeringen av direktiven om kvicksil- ver, kadmium och HCH.

Gemenskapsarbetet försenades avsevärt genom en meningsskiljaktighet mellan Storbritannien och de andra medlemsstaterna. Storbritanniens åsikt är att beslutsnormen för alla ämnen är den utsträckning i vilken de är skad- liga för miljön. Följaktligen skulle det endast vara nödvändigt att bestämma och kontrollera kvalitetsnormer. Detta stod i motsats till uppfattningen att de särskilt farliga ämnena på Lista I borde regleras genom gränsvärden för högsta utsläpp eller belastningar. Kompromissen som är inskriven i direktiv 76/464/EEG och som tillåter medlemsstaterna ett val mellan de två meto- derna innebar inte ett slut på denna diskussion. Dessutom har kommissionen inte underrättat rådet om de tillfällen då den har accepterat tillämpning av alternativet med kvalitetsnormer, fastän ramdirektivet innehåller särskilda regler om detta. Vidare har jämförande bedömningar av de faktiska effek- terna av direktiven än så länge inte skett,

• Sida 71
•  Original

Bilaga 1

I kommissionens övervakningsrapport för år l990 sägs i fråga om direkti- vet 74/464/EEG att ingen medlemsstat till kommissionen överlämnat uppgif- ter om sina åtgärder för att fastställa kvalitetsnormer för ämnena i Lista II, och åtminstone tio medlemsstater har underlåtit att underrätta kommissio- nen om vidtagna reningsåtgärder. Rapporterna som gäller tillämpningen av åtgärderna för de olika sektorerna enligt Lista I är snarare undantagsvis överlämnade till kommissionen och ger ingen tillfredsställande bild vad gäl- ler en effektiv tillämpning av direktiven.

Överväganden och förslag

Ramdirektivet 76/464/EEG innehåller krav på förhandstillstånd och pro- gram med kvalitetsmål för att hindra vattenföroreningar. Rättsläget inom EG är oklart.

I Sverige används inte generellt bestämda gränsvärden och utsläppsnor- mer för utsläpp av de aktuella ämnena till vatten. Utsläpp av ämnena från enskilda industrianläggningar kan dock regleras i form av gränsvärden inom ramen för prövningen enligt miljöskyddslagen. Därtill är användningen av samtliga aktuella ämnen antingen förbjuden, under aweckling eller föremål för andra begränsningar enligt föreskrifter med stöd av lagen om kemiska produkter.

Begränsningarna av kvicksilverutsläpp i direktiven 82/176/EEG och 84/156/EEG är i Sverige i princip i kraft för alla berörda verksamheter. EG:s krav på noggrannhet och precision i analysmetoderna för kvicksilver och kadmium är relativt låga och tillåtna koncentrationer i avlopps- och reci- pientvatten höga. HCH (84/491/EEG) får ej användas inom landet. Det fö- rekommer ej hcller tillverkning, varför utsläppsgränscr ej är aktuella. När det gäller direktiven 86/280/EEG och 88/347/EEG är EG:s krav på utsläpps- begränsningar i princip i kraft för alla berörda verksamheter. I flera fall före- kommer ingen tillverkning. Samtliga ämnen som regleras genom direktiv 90/415/EEG är föremål för begränsningar. Sådana kemikalier omfattas av förordningen (1991:1289) om vissa klorerade lösningsmedel.

De begränsningar som enligt svensk rätt gäller i förhållande till de ämnen som regleras genom dotterdirektiven framgår schematiskt och ungefärligt av följande uppställning.

Ämne/användningsområde Begränsningsålgärd

84/491 Lindan (bek.medel) All.anv.förbj-88 86/280 CCl4 (Gift) Begränsad anv. DDT (bek.medel) Förbud som bek.medel Pentaklorfenol ” ” ” ”

88/347 Aldrin Bek.medel Förbud 1970 Dieldrin Förbud 1970 Endrin Förbud 1966 Isodrin Används ej i Sverige Hexaklorbcnscn Ingen tillverkning i Sverige Hexaklorbutidicn Ingen tillverkning i Sverige Kloroform Mindre mängder används

• Sida 72
•  Original

Bilaga 1.

90/415 1,2-Diklorctan Begränsad kontrollerad användning

Trikloretylen Användningen awecklas 1995, till- verkas inte Pcrkloretylen Kraftig begränsning Triklorbensen Kontrollerad användning 82/ 176 Kvicksilver Kraftig begränsning 84/176 Kvicksilver Kraftig begränsning 83/513 Kadmium Förbud

EG-reglerna avser utsläpp av vissa kemikalier från industrianläggningar. Re- gleringen går ut på att i författningstexten direkt ange de farliga ämnena. Miljöskyddslagen medger en total reglering av alla vattenförorcnandc ut- släpp från en industrianläggning utan att de reglerade ämnena eller gränsvär- dena för dessa anges direkt i lagtexten. Föreskriftcr om hantering av farliga ämnen utfärdas med stöd av lagen om kemiska produkter.

EG-direktiven anger som ett alternativ till gränsvärden att en miljökvali- tet skall uppnås. Direktiven medger alltså olika metoder för att kravnivåerna skall uppnås. Det kan vara gränsvärden, tillståndskrav, kvalitetsgränscr och miljöprogram. Gränsvärden och tillståndskrav innebär regler som riktar sig mot enskilda och kräver lagstiftning. Program med kvalitetsnivåer kan upp- nås utan lagstiftning. De nu behandlade direktiven har därmed inte samma tydliga kravspecifikation som grundvattendircktivet. För sistnämnda direk- tiv finns det — i motsats till övriga vattenskyddsdirektiv flera vägledande ut- slag i EG-domstolen. Av den utredning som hittills föreligger framgår att den svenska miljölagstiftningcn och den svenska miljöpolitikcn — samt det förhållandet att vissa i direktiven berörda verksamheter inte förekommer i Sverige sammantaget har lett till att utsläpp som överstiger dotterdirektivens gränsvärden inte förekommer i Sverige. Det kan hävdas att detta vid en prövning inför EG-domstolen inte skulle vara tillräckliga skäl för att inte ge.- nomföra en fullständig lagteknisk anpassning av den svenska lagstiftningen till EG:s bestämmelser. Till detta kommer dock en betydande osäkerhet om hur man bland EG:s medlemsstater ser på tillämpningen av dessa direktiv.

I länder som saknar motsvarighet till EG—reglerna, där man lagstiftnings- mässigt börjar från noll, borde de rättstekniska problemen vara minst. Ändå har det inte gått att från EG-kommissi'onen få uppgifter om medlemslagstift- ning som enligt kommissionen skulle vara exempel på en lämplig anpassning till EG-direktiven.

Direktiven är uppenbart konträra till miljöskyddslagen ivad avser kravet på fyraårig omprövning av tillståndsvillkor samt de generellt bestämda ut- släppsgränserna. Miljöskyddslagen har som huvudregel 'en tioårsgräns för villkorsprövning samt har som nyss nämnts endast individuellt bestämda gränsvärden. Genom de ändringar som föreslås i miljöskyddslagen med an- ledning av grundvattendircktivet sker visserligen redan nu ett genombrott i dessa principer enligt miljöskyddslagen om individuella tillstånd och om om- prövning. Detta genombrott är dock i praktiken av synnerligen begränsad omfattning. Dessutom kan knappast hävdas att den skärpning av miljö- skyddslagen som detta skulle kunna innebära inkräktar på tillståndshavarens berättigade rättssäkerhetskrav. Men på det stora hela finns inte tillräckliga

• Sida 73
•  Original

Bilaga 1

skäl att enbart under den relativt korta tid dethär är fråga om — mellan EES- avtalets ikraftträdande och ikraftträdandet av den lagstiftning som blir ett resultat av miljöskyddskommitténs arbete införa regler som generellt rubbar de grundläggande principerna i miljöskyddslagen om individuell prövning av vattenföroreningar. På sikt kanske EG:s regelverk kommer att föranleda ändringar i miljöskyddslagen vad gäller individuella tillstånd och ompröv- ningsfrister. Ett EG-sammanhang förutsätter ett mera explicit regelsystem. Det finns inte heller anledning att ifrågasätta behovet av atti EG-krctsen ha kravnivåer och gränsvärden angivna i bindande författningar. Liksom miljö- skyddslagen förutsätter EG:s direktiv awägningar mellan å ena sidan miljö- skyddets krav och å andra sidan den berörda verksamhetens tekniska och ekonomiska förutsättningar. Det är rimligt att anta att sådana avvägnings- regler kommer att finnas även i den framtida svenska miljöskyddslagstift- ningen. Det ingår dock i miljöskyddskommitténs uppdrag att föreslå sådana skärpningar av dessa regler att större hänsyn kan tas till miljöskyddets intres- sen. Detta strider inte mot EG:s direktiv eftersom dessa har karaktären av minimiregler.

Omprövningsreglerna i EG:s direktiv har en något annorlunda utform— ning än den svenska lagstiftningen. Det kan givetvis diskuteras vad som är bäst från miljösynpunkt. Sveriges internationella åtaganden påkallar dock att den svenska lagstiftningen rättstekniskt anpassas efter dessa åtaganden. Även härvidlag kan dock inskjutas att EG:s regler har karaktären av minimi— regler eller golv.

Som en form av alternativ reglering finns i EG:s direktiv bestämmelser om vattenkvalitetskontroll. Sådan kontroll förekommer sedan länge i Sverige, även om den inte är författningsreglerad. Det är också rimligt att de fast— ställda gränsvärdena följs upp med kvalitetskontroller. Huruvida dessa kon- troller bör bli föremål för lagstiftning på vattenföroreningssidan är tveksamt både av rättsliga och andra skäl. I det nyss nämnda kortsiktiga perspektivet finns dock inte anledning att införa generella bestämmelser om kvalitetskon- troller när det gäller förekomsten i vattnet av sådana farliga ämnen som om— fattas av EG:s nu behandlade direktiv.

Även om det nu anförda leder till att en detaljreglering i svensk lagstift— ning inte föranleds av EG:s direktiv om skydd mot vattenförorening genom farliga ämnen, bör det ändå finnas en bestämmelse som vid prövningsförfa- randet åläggcr myndigheterna att beakta förekommande EG-regler. Detta kan ske genom att det i miljöskyddslagen införs en bestämmelse som ålägger myndigheterna att vid tillstånds- och villkorsprövning fastställa sådana vill- kor att det inte blir tillåtet att överskrida gränsvärdena enligt EG:s direktiv. En sådan bestämmelse kan knappast kritiseras för bristande precisering. Re- dan den gällande lagtexten i 18 & miljöskyddslagen ger avsevärt utrymme för en skönsmässig bedömning från prövningsmyndighetens sida.

Som har nämnts tidigare skall tillståndsbeslut enligt EG:s direktiv om- prövas vart fjärde år. Enligt 24 & miljöskyddslagen får koncessionsnämnden, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor för en miljöfar- lig verksamhet eller meddela nya villkor för den när tio år förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft. Paragrafen innehåller flera andra förut- sättningar för omprövning av tillstånden. Dock finns det ingen bestämmelse

• Sida 74
•  Original

Bilaga 1

som gör det möjligt att regelmässigt ompröva inom fyra år eller i andra fall när tillståndet innehåller villkor som är lindrigare än EG:s gränsvärden. För sådana eventuella utsläpp som inte följer EG:s gränsvärden bör således en sådan omprövningsmöjlighet införas. Detta ärinte första gången som en bc- gränsad ändring har skett i miljöskyddslagens omprövningsreglcr (se prop 1987/88:85 s 268 f.f.).

3.3 Rening av kommunalt avloppsvatten

Förslag: Vid tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen skall direkti- vets kravnivåer alltid innehållas.

Rådets direktivet 91/27I/EEG om rening av kommunalt avloppsvatten [ tät- bebyggeLre gäller hopsamling, transport, rening och utsläpp av avloppsvatten samt rening och utsläpp av avloppsvatten från vissa industrisektorer.

Det skall finnas avloppsledningsnät i alla tätorter, senast den 31 december 2000 i tätorter med mer än 15 000 personckvivalenter (pe) och senast den 31 december 2005 i tätorter med mellan 2 000 och 15 000 pe. I fråga om känsliga områden med mer än 15 000 pe skall ledningsnät finnas senast den 31 decem- ber 1998. Vad som avses med känsliga områden anges i bilaga 2 till direkti- vet.

För känsliga områden gäller särskilda reningskrav i tabell 2 till bilaga 1 B. Dessa krav skall vara uppfyllda senast den 31 december 1998.

Avloppsvattnet skall renas sekundärt eller på motsvarande sätt, senast den 31 december 2000 om utsläppen härrör från tätorter med mer än 15 000 pe och senast den 31 december 2005 om utsläppen härrör från tätorter med mel- lan 10 000 och 15 000 pe samt senast den 31 december 2005 i fråga om utsläpp i sötvatten eller flodmynningar, om utsläppen härrör från tätorter med mel- lan 2 000 och 10 000 pe.

För utsläppen skall gälla särskilda krav. På visst sätt definierade känsliga områden skall anges senast den 31 de- cember 1993. Ett land behöver dock för tillämpningen av direktivet inte be- stämma vilka områden som är känsliga om reningsåtgärderna är likartade inom hela medlemsstatens territorium. Direktivet medger staterna att i vissa fall uppställa mindre stränga regler för sådana områden som enligt särskilda kriterier anges som mindre känsliga. Detta gäller utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse som härrör från tätorter med mellan 10 000 och 150 000 pe och som sker till kustvatten, samt i fråga om utsläpp från tätorter med mellan 2 000 och 10 000 pe som sker till flodmynningar i mindre känsliga områden. De särskilda kraven för känsliga områden behöver inte tillämpas, om det kan visas att den sammanlagda belastning som tillförs samtliga re- ningsverk för avloppsvatten i ett område reduceras med minst 75 % såvitt avser total mängd fosfor och kväve.

Indelningen i känsliga och mindre känsliga områden skall ses över med fyra års mellanrum.

Avloppsvatten från tätbebyggelse som tillförs ledningsnäten skall senast

• Sida 75
•  Original

Bilaga 1

den 31 december 2005 renas på lämpligt sätt innan utsläpp sker till sötvatten och flodmynningar med mindre än 2 000 pc eller utsläpp sker till kustvatten från tätorter med mindre än 10 000 pe.

Industrispillvatten som skall ledas till ledningsnät och reningsverk för av— loppsvatten från tätbebyggelse skall senast den 31 december 1993 omfattas av på förhand fastställda villkor eller särskilda tillstånd. För sådana tillstånd skall gälla ett antal allmänt hållna krav, t.ex. att reningen skall vara sådan som krävs för att säkerställa att utsläppen från reningsverken varken skadar miljön eller förhindrar att de krav på recipienten som gäller enligt andra di— rektiv kan uppfyllas.

Även utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse skall omfattas av på förhand fastställda villkor eller särskilda tillstånd. Därvid skall i direktivet angivna krav och kontrollförfaranden tillämpas.

Överväganden och förslag

Direktivet innehåller dels bestämmelser om i vilka fall avloppsanläggningar skall finnas, dels krav på de anläggningar som skall finnas.

Enligt 7 & miljöskyddslagen får avloppsvatten inte släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde om det inte är uppenbart att det kan ske utan olägenhet. Detta gäller avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som inte undergått längre gående rening än slamavskiljning.

Enligt 8 & miljöskyddslagen kan regeringen under vissa förhållanden för en särskild del av landet förbjuda allt utsläpp av avloppsvatten. Den bestäm- melsen behöver dock inte tillämpas för implementeringen av direktivet. Dock skall mer och mindre känsliga områden anges senast den 31 december 1993. Till vem dessa uppgifter skall lämnas framgår i och för sig inte av direk- tivet. Enligt artikel 18 skall EG-kommissionen biträdas av en särskild kom- mitté.. Granskningen av tillämpningen kommer därför att ske av dessa or- gan. Hur motsvarande situation skall se ut på EFTA-sidan är oklart.

Skyldigheten att anlägga allmänna avloppsanläggningar ligger enligt 2 5 lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar på kommu- nen. Lagen innehåller inte någon kvantitativ gräns som anger när kommu- nens skyldighet inträder. För bostadsbebyggelse är det dock uppenbart att gränsen vida understiger de gränser som anges i EG-direktivet. Sannolikt inträder skyldigheten redan när några tiotal fastigheter har behov av av- loppsanläggning.

Enligt 7 & hälsoskyddslagen (1982: 1080) gäller att avloppsvatten skall avle- das, renas eller på annat sätt tas om hand så att sanitär olägenhet inte upp- kommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar inrättas.

Sammantaget innehåller svensk lagstiftning redan regler som behövs när det gäller anläggningsskyldighetens inträde.

chingsnivån bestäms enligt svensk lag inom ramen för miljöskyddslagens prövningssystem. Sådana utsläpp av avloppsvatten som omfattas av direkti- vet skall alltid tillståndprövas. Detta följer av 3 5 samt avsnitt 92 i bilagan till miljöskyddsförordningen. Tillståndsvillkorcn för anläggningarna utformas individuellt och skall enligt 18 & miljöskyddslagen noggrannt anges i till-

• Sida 76
•  Original

Bilaga 1

ståndsbeslutet. Det finns också vägledande allmänna råd (8623) som har fast- ställts av Naturvårdsverket. Dessa allmänna råd har stor betydelse vid vill- korsprövningen.

Frånsett de krav på kvävereduktion som finns i EG:s direktiv torde vid den svenska villkorsprövningen de av EG uppställda kraven innehållas.

Kraven i direktiven framstår i många avseenden som högst detaljerade. Men samtidigt finns i flera avseenden möjligheter till undantag. För just dessa direktiv framstår det förfarande som redan gäller enligt miljöskyddsla- gen som en lämplig metod för att implementera direktivet. Tills ett rapporte- ringsförfarande inom EFTA har upprättats gäller det också reglerna om mer eller mindre känsliga områden. Bestämmelsen att EG-dircktiv skall beaktas (se avsnitt 3.2) kan gälla även detta direktiv.

De övergångstider som finns i direktivet gör det möjligt för de svenska myndigheterna att i samband med omprövningsförfaranden enligt miljö- skyddslagen bevaka att EG—reglerna beaktas. En bestämmelse om att detta skall ske bör tas in i miljöskyddslagen. Denna bestämmelse kan få samma utformning som den författningsändring om omprövningsgrunderna som föranleds av vattenföroreningsdirektiven (se avsnitt 3.2).

4 LUFT 4.1 Miljökvalitetsdirektiv

Förslag: Direktiven om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid, svavel- dioxid och sot samt bly bör föranleda lagstiftning i form av tillägg till hälsoskyddslagen och miljöskyddslagen. Plan- och bygglagen bör in- nehålla en bestämmelse om att översiktsplanen skall beakta kvalitets- normer i enlighet mcd Sveriges internationella åtaganden.

Enligt inledningen till direktiv 85/203/EE G om luftkvalitetsnormer för kvä- vedioxider är det nödvändigt att medlemsstaterna fastställer ett gränsvärde för kvävedioxid i luften, vilket värde under bestämda perioder inte får över- skridas. Gränsvärdet skall bygga på det arbete som utförts för Världshäl- soorganisationen. Utöver ett gränsvärde bör även riktvärden fastställas för att på så sätt förbättra skyddet för människors hälsa och miljön. För att kon- trollera gränsvärdet är det nödvändigt att inrätta mätstationer.

Syftet med direktivet är att fastställa ett gränsvärde och riktvärden för att på så sätt skydda människor och miljön mot verkningar av kvävedioxid. Gränsvärden för kvävedioxid i luft anges bidra till att skydda människor mot verkningar av kvävedioxid i miljön medan riktvärdena anges förbättra skyd- det för människors hälsa och samtidigt bidra till ett långsiktigt skydd för mil- jön. '

Artikel 1 hänvisar till bilagorna 1 och 2 som anger vilket gränsvärde som skall gälla i medlemsstaternas område som helhet och vilka riktvärden som skall vara vägledande för medlemsstaterna.

• Sida 77
•  Original

Bilaga 1

Genom artikel 3 förpliktas medlemsstaterna att iaktta det i bilaga 1 fast- ställda gränsvärdet och att vid fastställandet av koncentrationen kvävedioxid i luften följa de mätmetoder som anges i bilaga 3. Om mätningarna, den dag direktivet träder i kraft, visar att gränsvärdet överskrids, åligger det med- lemsstaten att underrätta kommissionen om detta och så snart som möjligt lämna en plan till kommissionen. Denna plan skall ange hur luftkvaliteten inom berörda områden gradvis skall förbättras och vilka åtgärder som med- lemsstaten har vidtagit eller avser att vidta för att åstadkomma detta. Målet skall vara att snarast och senast till den ljanuari 1994 nedbringa koncentra- tionerna kvävedioxid i luften inom berörda områden till det fastställda gränsvärdet.

Medlemsstaterna har i enlighet med artiklarna 4 och 5 rätt att fastställa lägre gränsvärden än vad som anges i bilaga 1 till direktivet. För områden, där en medlemsstat anser särskilda åtgärder till skydd för miljön nödvän- diga. bör lägre värden än riktvärdena fastställas.

Mätstationer skall placeras särskilt i områden där gränsvärdena överskrids eller sannolikt kommer att överskridas samt i områden där medlemsstaten anser att det är nödvändigt att begränsa eller förhindra en väntad ökning av sådana föroreningar som förorsakas av utsläpp av kväveoxider.

De åtgärder som vidtas enligt direktivet får inte leda till en väsentlig för- sämring av luftkvaliteten i sådana områden som ligger utanför tätorterna, d.v.s. områden där nivån på luftföroreningarna är lågjämförd med i direkti- vet angivna värden.

Direktivet innehåller regler om förfaranden för tillämpningen av direkti- vet och anpassningen till tekniska framsteg i fråga om analysmetoder m.m. Medlemsstaterna är skyldiga att underrätta kommissionen om de tillfällen då gränsvärdet har överskridits. Senast ett år efter utgången av den årliga referensperioden skall enligt artikel 7 den berörda medlemsstaten meddela kommissionen om orsaken till överskridandet och vilka åtgärder som har vidtagits.

Medlemsstaterna skall på begäran lämna kommissionen upplysningar om bl.a. vilka koncentrationer som har uppmätts och vilka åtgärder som har vid- tagits. Kommissionen i sin tur är skyldig att regelbundet sammanställa och offentliggöra en rapport om hur direktivet tillämpas. Företrädare för kom- missionen och medlemsstaterna skall ingå i en särskild kommitté, som skall anpassa direktivet till vetenskapliga och tekniska framsteg.

Bilaga 1 avser som nämnts gränsvärde och bilaga 2 riktvärde. Bilaga 3 re- dogör närmare för val av lämpliga mätplatscr m.m. och bilaga 4 hänför sig till analysmetoder för tillämpningen av direktivet.

Luftkvalitetsnormen för kvävedioxid enligt bilaga 1 är 200 ug/m—I vid vissa temperaturer och tryck och beräknat som 98-percentilen av timmedelvär— dena över ett år.

Direktivet trädde i kraft den ljanuari 1987. Direktiv 80/779/EEG, ändrat 89/427/EEG om gränwärden och kvalitets- normer-för svaveldioxid och sot innehåller gränsvärden (bilaga 1) och vägle- dande värden (bilaga 2) för svaveldioxid och sot i luften samt prov-, mät- och referensmetoder (bilaga 3, 4 och 5).

Medlemsstaterna skall gradvis tillämpa strängare vägledande värden. De

• Sida 78
•  Original

Bilaga 1

vägledande värdena gäller för åtgärder som vidtas i två områdestyper som kan pekas ut för att förebygga en förutsebar ökning av föroreningarna som en följd av den urbana eller industriella utvecklingen eller i områden som behöver vara särskilda miljöskyddsområdcn.

Luftkvalitetcn får inte försämras väsentligt i sådana områden som redan ligger under de i direktivet fastställda gränsvärdena.

Medlemsstaterna skall upprätta övervakningsstationer och regelbundet sända upplysningar till kommissionen. När det rör sig om gränstrakter mel- lan flera stater skall medlemsstatcn konsultera grannlandet och kommissio- nen innan ett gränsvärde bestäms.

Kommissionen skall publicera en årsrapport som är baserad på de uppgif- tcr som medlemsstaterna har sänt in till kommissionen.

Direktiv 8.2/884/EEG om gränsvärde för bly i luften innehåller regler om ett maximalt gränsvärde för blykoncentrationen i luften på 2 ug/m3 uttryckt som årlig medelkoncentration. Det gäller dock inte yrkesmässig påverkan. Strängare gränsvärden får införas.

Provtagning skall ske på platser där enskilda under längre perioder kan bli utsatta för konstant exponering och där det finns risk för att gränsvärdet överskrids. Efter den 9 december 1987 fick gränsvärdet inte överskridas.

På sådana platser, där gränsvärdet överskreds fyra år efter direktivets an- tagande den 3 december 1982, ålåg det medlemsstaterna att fastställa pro- gram för förbättring av luftkvaliteten och sända dessa program till kommis- sionen. Senast den 9 december 1989, sju år efter det att direktivet meddela— des, skulle gränsvärdet innehållas även på sådana platser.

Medlemsstaterna skall före den 1 juli årligen informera kommissionen om var gränsvärdena överskrids, och med hur mycket, samt vilka åtgärder som vidtas för att nedbringa blykoncentrationen under gränsvärdet.

len bilaga till direktivet anges kriterier för urval av provmetoder och refe- rensmetoder för att bestämma blykoncentrationen i luften.

Tillämpningen inom EG

Alla direktiv till skydd mot luftföroreningar innehåller krav om en konti- nuerlig aktivitet av de administrativa myndigheterna för en effektiv tillämp- ning av de skyddsåtgärder som omfattas av direktiven. Detta gäller i första hand lul'tkvalitetsdircktivcn 80/779/EEG, 82/884/EEG och 85/203/EEG. ] praktiken kräver dessa direktiv att medlemsstaterna inrättar mätstationer där föroreningarmt är som högst. För områden där gränsvärdena har över- skridits eller riskerar att överskridas skall särskilda program utarbetas i syfte att föroreningarna skall reduceras så snart som möjligt.

Reglerna i direktiven i fråga om det nödvändiga antalet mätstationer är oprecisa. Detta har skapat skilda förhållanden i medlemsländerna. Medan Tyskland har mer än 200 stationer, Frankrike 85 och Holland 42 (gäller di- rektiv 85/2t13/EEG), har Spanien 15 och Storbritannien endast sex. Kravet att gränsvärdena inte får överskridas någonstans inom en medlemsstats terri- torium z'ir likaså omöjligt att kontrollera. Vid upprepade tillfällen när kom- missionen frågat en medlemsstat om uppgifter om koncentratit'Jnerna av kvä- vedioxid eller svaveldioxid på en viss plats, har svaret blivit att mätstation saknats på den platsen.

• Sida 79
•  Original

Bilaga 1

Det finns också allvarliga problem med de program för reduktion av för- oreningar i de områden som medlemsstaterna särskilt har angett. Antalet program — åtta i 56 svaveldioxidområden, inget i de fyra ”blyzonerna” och inget i de 35 kvävedioxidområdena — och åtgärderna när det gäller reduktion av föroreningar framstår som ineffektiva. (EG-kommissionens årsrapport 1990).

I fråga om direktivet om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid finns ett av- görande av EG-domstolen från oktober 1991 rörande Frankrikes implemen- tering av direktivet (C-14/90). Domen är tillämplig på samtliga nu berörda direktiv (jfr. C-l3/90 och C-64/90).

Domstolen prövade om Frankrike inom föreskriven tid hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att implementera direktivet.

Bakgrunden till målet var följande. Kommissionen hade den 25 maj 1987 från Frankrike erhållit texten till ett cirkulär utfärdat av det franska miljömi- nisteriet och ställt till vad som närmast kan betecknas som länsstyrelserna (prefets) om direktivet. Cirkuläret informerade länsstyrelserna att det ålåg dem att bevaka den lokala tillämpningen av direktivet.

Som grund för sin talan åberopade kommissionen att Frankrike inte hade fullgjort sina skyldigheter i enlighet med direktivets artiklar 2 och 3, d.v.s. att Frankrike hade brustit i sina skyldigheter genom att inte för hela landet införa en bindande regel i syfte att förbjuda överskridande av gränsvärdet. Frankrike å sin sida hävdade att man hade planer att införa korrekta regler och att det inte hade förekommit några problem i praktiken att tillämpa di- rektivet.

Domstolen, som hänvisade till tidigare avgöranden, påpekade att imple- menteringen av ett direktiv i den nationella rättsordningen inte med nödvän- dighet kräver ett ordagrant återgivande av direktivet. Det är enligt domsto- len i och för sig tillräckligt att — utan ändring i sak — med allmänna formule- ringar återge direktivets innebörd så länge som detta förfarande på ett effek- tivt sätt säkerställer att hela direktivet tillämpas på ett så klart och entydigt sätt att, i de fall direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, en person kan utläsa sina rättigheter och också åberopa dessa rättigheter inför nationella domstolar.

Det franska cirkuläret ansåg domstolen varken vara tillräckligt klart eller juridiskt bindande. Domstolen underkände också argumentet att direktivet fungerade i praktiken. Domstolen fann därför att Frankrike hade brutit mot Romfördraget.

()verväganden och förslag Kt'tit'edioxid, bly, svaveldioxid och xo! som luj'tjörurwzing

Trafiken anses Vara den dominerande källan till utsläpp till luften av olika kväveoxider. En annan stor utsläppskälla är energianläggningar. Även ut- släpp från industrin hidrar till halten kväveoxider i luften.

Bättre rening av bilavgaser har varit ett medel att minska utsläpp av kvä- veoxider från trafiken. Samtidigt har dock antalet fordon ökat. Vägtrafik, sjöfart och flyg anses svara för ca of) ?? av kvävedioxidutsläppen. l storstäder

• Sida 80
•  Original

Bilaga 1

som Stockholm och Göteborg svarar enbart vägtrafiken för mer än 60 % av utsläppen av kvävedioxider. Luften i Stockholm innehåller tidvis i särskilt starkt trafikerade områden föroreningshalter över de nivåer som Världshäl- soorganisationen har angett som riktvärden för halten kvävedioxid i luft.

Naturvårdsverket gav år 1990 ut Allmänna Råd för riktvärden för luftkva- litet i tätorter. Riktvärdena omfattar värden för koldioxid, kvävedioxid, sva- veldioxid och sot och är i första hand avsedda att skydda befolkningen mot hälsoeffekter och att minska korrosionen hos olika material.

Riktvärdena skall i första hand tillämpas av länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämnder och avser att vara ett hjälpmedel för att bedöma luft- föroreningssituationen i tätorter och utgöra underlag för olika former av kommunal trafik-, energi- och bebyggelseplanering.

Riktvärdena för kvävedioxid är följande:

1 timmes medelvärde 110 ug/m3 ] dygns medelvärde 75 tig/må vinterhalvår 50 ug/m3

De båda första värdena avser 98-perccntiler för vinterhalvår, medan det tredje värdet avser aritmetiskt medelvärde.

[ propositionen (1990/91:90) En god livsmiljö har som mål för miljön i tät- orterna angetts att vid år 2000 skall halterna av luftföroreningar underskrida de riktvärden som utarbetats av naturvårdsverket. Detta är alltså ett mål som lagts fast av riksdag och regering och som anger vilken miljökvalitet som skall uppnås.

Luftkvaliteten i tätorter bör bestämmas genom mätningar, helst i långa tidsserier. Två principiellt olika metoder finns, och naturvårdsverkets all- männa råd innehåller anvisningar om hur mätningarna bör genomföras för att ge en bild av den allmänna föroreningssituationen i en tätort. Som ett komplement till mätningar finns också heräkningsmetodcr. Beräkningsme- toden för bilavgaser kan användas för kartläggning av bilavgassituationen på olika gator i en tätort.

I allmänhet svarar kommunerna för mätningar av luftföroreningar och övervakningen av luftkvaliteten i tätorter. institutet för vatten- och luft- vårdsforskning (IVL) har i det s.k. Urban-projektet genomfört mätningar i 51 kommuner. Av resultatet framgår att de flesta kommunerna klarar rikt- värdena för kvävedioxid ovan taknivå. Däremot förekommer troligen över- skridanden på enskilda hårt trafikerade vägar av timriktvärdet.

SCB har genom särskilda enkäter kartlagt mätprogrammen i kommu- nerna samt resultaten av mätningarna. En ny sammanställning från decem- ber 1991. visar resultat i allmänhet klart under riktvärdena enligt SNV:s all- männa råd. Detta innebär i praktiken att även de krav som ställs i EG:s di- rektiv är uppfyllda i allt väsentligt. (Statistiska centralbyrån, Luftkvalitet i tätorter 1986-1991, Statistiska meddelanden, Beställningsnummer NA 24 SM 9201 ).

1 Sverige saknas — med undantag för lagen (1990:1()79) om tillfälliga bil- förbud — lagstiftning om kvalitetsnormer i form av fastställda gränsvärden för förorenande ämnen. Kvävedioxiddirektivets gräns- och vägledandevär- den stämmer med naturvårdsverkets allmänna råd. De anbefallda värdena

• Sida 81
•  Original

Bilaga 1

bygger på Världshälsoorganisationens rekommendationer om luftkvalitet, vilket återspeglas såväl i direktivet som de allmänna råden. Emellertid finns det enligt naturvårdsverket vissa praktiska problem i form av ändrade mät- rutiner som måste anpassas till direktivet.

Det kan vidare noteras att riksdagen har fastlagt riktlinjer för en fortsatt minskning av utsläppen. Dessa skall naturligtvis beaktas när åtgärder över- vägs på området även om de inte är bindande i varje enskilt fall.

Mot den redovisade bakgrunden kan det inte finnas anledning att vidta några särskilda generella åtgärder i form av lagstiftning för att nedbringa hal- ten av kvävedioxid i luften på grund av direktivet.

Naturvårdsverkets allmänna råd gäller också svaveldioxid och sot. Enligt uppgifter från naturvårdsverket stämmer verkets råd med motsvarande för- oreningsvärden enligt direktiv 80/779/EEG. Sverige har dock inte årsmedel- värden utan endast vinterhalvårsmedelvärden. Ändringar av svenska rutiner kan också bli aktuella när det gäller mätrutiner och val av mätstationsplace- ring.

I fråga om bly i luften finns i Sverige inga gränsvärden. Den mängd bly som släpps ut till luften har i Sverige halverats på tio år. Fortfarande kommer merparten, ca 600 ton per år, från blytillsats i bensin. Blytillsatsen i bensin började sänkas 1970, och skall på sikt helt försvinna.

Blymätningar i trafikerad gatumiljö visar att blyhalten i luften har minskat under senare år och ligger under WHO:s rekommenderade riktvärde, 0,5-1 mikrogram/m3 och år. Analyser av blyhalten bl.a. i blod visar att halterna i människorna också sjunker.

Luftföroreningssituationen har förändrats under de senaste decennierna. Utsläppen av svaveldioxid i Sverige kulminerade i slutet av 1970-talet. De har minskat kraftigt sedan 1970 vilket återspeglas i minskade halter av sva- veldioxid i tätorterna. De värden som har uppmätts under senare år i svenska tätorter ligger långt under EG:s luftkvalitetsnormer.

Sothalterna i svenska tätorter är relativt låga och ligger under 40 ug/m3 som medelvärden för vinterhalvåret. Högre sothalter kan förekomma vid s.k. episoder och vid hårt trafikerade gator. En svagt ökande trend finns idag i de större städerna på grund av en ökande trafik. Sotpartiklarna är viktiga ur hälsosynpunkt då de är bärare av cancerframkallande ämnen.

Riksdagen har lagt fast att utsläppen av cancerframkallande ämnen i tätor- ter skall begränsas. Som ett delmål har angivits att utsläppen skall halveras till år 2005. För att upnå målet krävs en kraftig minskning av partikelutsläp- pen, vilket är möjligt genom skärpta krav på såväl fordon som dieselbräns- len.

Även om direktiven inte kräver åtgärder i form av lagstiftning för att ned— bringa luftföroreningarna i luften krävs enligt EES-avtalet att Sverige anpas-' sar sin lagstiftning till att reglera de krav om miljökvalitetsnorrn m.m. som finns i direktivet. De lagar som därvid kan beröras behandlas i det följande.

Hälsoskyddslagen

Hälsoskyddslagen (1982:1080) kan utnyttjas till att ingripa mot alla typer av störningskällor, d.v.s. även mot motorfordon, under förutsättning att olä-

• Sida 82
•  Original

Bilaga 1

genheten förorsakar eller kan förosaka sanitär olägenhet. Eftersom höga halter kvävedioxid m.m. i luften är föroreningar som typiskt finns i storstä- dernas stadskärnor och då ett stort antal människor på grund därav utsätts för olägenheter som kan skada deras hälsa, d.v.s. en sanitär olägenhet, ligger det nära till hands att införa bestämmelser om mätningar av aktuella förore- ningar i anslutning till hälsoskyddslagen. Det är, som tidigare påpekats, van- ligt att kommuner med stöd av bemyndigande i lagen och hälsoskyddsför- ordningen reglererar tomgångskörning med motorfordon. Att införa regler som rör luftkvalitet med stöd av hälsoskyddslagen framstår därför som na- turligt.

Av EG-domstolens dom beträffande Frankrikes implementering av direk- tivet om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid framgår att bestämmelser som har utfärdats med stöd av direktivet skall gälla på samma sätt i hela landet.

För att regleringen skall få en sådan generell karaktär bör det ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att med stöd av hälsoskyddslagen meddela föreskrifter om mätningar av luftföroreningar. Enligt den tidigare nämnda övervakningsrapporten är kommissionen av den uppfattningen att de värden som skall gälla för en stats hela territorium, bör itnplernentcras i den nationella lagstiftningen på så sätt att gränsvärdet fram- går av den nationella lagstiftningen. Tyskland är av en annan uppfattning och en process pågår i EG-domstolen. Ärendet är, såvitt bekant, inte avgjort. Av föreskrifterna bör dock framgå att EG-direktivens gränsvärden inte får överskridas även om gränsvärdena som sådana inte förs in i lagtexten.

Ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om skydd mot sanitär olägenhet finns i 13 & hälsoskyddslagen. Detta bemyndigande bör ut- vidgas till att omfatta åliggande för kommunerna att utföra de mätningar som krävs för att utröna förekomsten av farliga föroreningar i luften. Vidare bör det finnas en lagstadgad skyldighet att till regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer lämna rapport i de fall EG:s gränsvärden överskrids.

Genom hälsoskyddsförordningen kan de svenska åliggandena närmare regleras. Det bör ankomma på Statens naturvårdsverk att utfärda sådana föreskrifter. Enligt dessa föreskrifter bör kommunerna vara skyldiga att följa de mätmetoder som föreskrivs i EG:s direktiv.

Även om en kvalitetsnorm, om så behövs, skall ha en styrande effekt är det samtidigt klart att enskilda inte kan göras ansvariga om ett visst gräns- värde för luftkvaliteten har överskridits. Ett eventuellt överskridande av ett gränsvärde för kvävedioxid i luften orsakas normalt av utsläpp från flera störningskällor och andra samverkande faktorer som t.ex. väder och vind, förhållanden som har stor betydelse för nivån på halten luftförorenande äm- nen. En norm av nu angivet slag kan därför inte göras bindande för enskilda personer.

Även om regler om mätningar av luftföroreningar införs med stöd av häl- soskyddslagen så är det genom olika administrativa förfaranden, d.v.s. en kombination av tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen, fysisk planering inklusive trafikplanering och åtgärder vid genomförandet av planerna i form av förbud m.m, som en norm i praktiken kan iakttas. En kvalitetsnorm blir därför i första hand styrande för myndigheternas verksamhet och endast in-

• Sida 83
•  Original

Bilaga 1

direkt mot medborgarna. Det nu sagda innebär att det också finns skäl att överväga om en miljökvalitetsnorrn också skall återspeglas i den reglering som gäller myndigheternas tillståndsgivning, planering och andra åtgärder, d.v.s. i första hand NRL, PBL, miljöskyddslagen, väglagen och vägtrafik- kungörelsen.

N aturresurslagen

Vid övervägandet av frågan hur direktivet rör annan lagstiftning än hälso- skyddslagen framstår det som naturligt att inledningsvis behandla NRL. Till denna lag är ett flertal andra lagar knutna, bl.a. PBL och miljöskyddslagen. NRL kan i frågor om planering och hushållning sägas vara överordnad annan lagstiftning. Lagen, som innehåller föreskrifter för awägning mellan olika intressen skall tillämpas vid beslut enligt NRL-anknutna lagar. Det är också att märka att hälsoskyddslagen, som reglerar lokala förhållanden, inte är knuten till NRL. Mot denna bakgrund saknas anledning att på grund av ifrå- gavarande direktiv göra någon ändring i NRL.

Plan- och bygglagen

PBL innhåller bl.a. bestämmelser om planläggning av mark och vatten. I PBLzs plansystem ingår regionplan, översiktsplan, detaljplan och områdes- bestämmelser. Av intresse i detta sammanhang är översiktsplan och detalj- plan samt områdesbestämmelser.

Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kom- munen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Översiktspla- nen är inte bindande för myndigheter och enskilda. l översiktsplanen skall redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- OCh vattenområden. Av planen skall framgå bl.a. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse.

Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. En detaljplan är bindande för myndigheter och en- skilda. Den omfattar endast en begränsad del av kommunen, i praktiken ofta endast en eller ett par registerfastigheter.

()mrådesbestämmelser, som får användas för begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan medger en mindre omfattande reglering än en detaljplan. Områdesbestämmelser får endast användas för vissa i lagen angivna syften.

Det förhållandet att de rättsligt bindande planformerna detaljplan och områdesbestämmelser i allmänhet omfattar relativt små områden innebär att de i allmänhet inte är några lämpliga instrument för att i t.ex. en stads- kärna komma till rätta med förhöjda värden av de ämnen som omfattas av t.ex. luftkvalitetsnormer. Den ändring som föreslås i hälsoskyddslagen om en skyldighet för kommunerna att utföra mätningar kommer emellertid att utgöra ett värdefullt planeringsunderlag, som man kan förutsätta att kom- munerna beaktar vid planarbete.

• Sida 84
•  Original

Bilaga 1

Det är av stor vikt att luftkvalitetsnormer beaktas i ett tidigt skede i plane- ringsproeessen. Detta bör också tydligt framgå, särskilt mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden. Grunddragen i tätorternas framtida markanvändning och bebyggelseutveekling studeras i allmänhet i den kom- munala översiktsplancringen. Det bör därför införas en bestämmelse i reg- lerna orn översiktsplan som understyrkcr vikten av en omsorgsfull planering i syfte att främja en god luftkvalitet.

M iI_/'(')'sk)-'(1dsla gen

l miljöskyddslagen finns inte någon klart angiven gräns för hur mycket om- givningen får påverkas i negativ riktning. Detta gäller såväl generellt som för särskilda verksamheter. Lagen reglerar i huvudsak endast enskilda verksam- heter. Mot bakgrund av lagtexten går det inte att få ett klart besked huruvida en planerad ny verksamhet ryms inom tillåtlighetsrcglerna eller om miljön skulle bli så mycket sämre på grund av den nya verksamheten, att den därför inte kan tillåtas. Likväl har bedömningsgrunder motsvarande kvalitetsnor- mer haft ett avgörande inflytande över tillståndsgivningen av miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Detta har varit särskilt tydligt i fråga om lokaliseringen av nya verksamheter. Det har således inte varit ovanligt att en ansökan om miljöfarlig verksamhet av visst slag inte har bifallits med hänvisning till att tillkomsten kan befaras leda till en oönskad ökning av be- lastningen på omgivningen. Det skulle mot bakgrund därav och direktivets krav kunna övervägas att med stöd av miljöskyddslagen införa konkreta mil- jökvalitetsnormer i svensk lagstiftning. Då är det väsentligt vilka störnings- källor som skall bli föremål för reglering.

Med stöd av miljöskyddslagen regleras i bilagan till miljöskyddsförord- ningen (1989:3()4) vilka verksamheter som är underkastade tillstånds- eller anmälningsplikt. Industri— och energianläggningar med en tillförd effekt av mer än lt) MW, kräver tillstånd. En tillståndsgivande myndighet skall pröva frågor om utsläpp av luftföroreningar.

För att uppfylla EES-avtalet finns det skäl att i reglerna om tillstånd enligt miljöskyddslagen införa bestämmelser för prövningen med innebörden att föreskrifterna i en miljökvalitetsnorm skall beaktas. Huruvida hänsynsta- gandet til EG:s gränsvärden om luftföroreningar påverkar redan givna till- stånd och ger anledning till omprövning av meddelade villkor kan inte med säkerhet avgöras. ] flertalet fall torde oniprövningsreglerna redan ge tillräck- ligt stöd för att begära omprövning. Med hänsyn till EES-avtalet bör dock bristande överensstämmelse med EG-reglerna upptas som en ny ompröv- ningsgrund. Den angivna ändringen i miljöskyddslagen bör lämpligen utfor- mas som ett allmänt åliggande för tillstånds- och tillsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen att i sin verksamhet beakta att i miljöfarlig verksamhet de krav som finns i de EG-regler som omfattas av EES-avtalets innehåll samt som en ny omprövningsgrund. En sådan bestämmelse stämmer överens med förslagen i avsnitt 3.2 om vattenft'iroreningar.

Det bör ännu en gång anmärkas att miljöskyddskommitten enligt sina di- rektiv skall presentera förslag till bestämmelser om miljökvalitetsnormer.

• Sida 85
•  Original

Bilaga 1

Väg— och lrajiklagrtiflning

Föroreningar i luften från fasta anläggningar som energianläggningar och in- dustrier regleras med stöd av miljöskyddslagen. Utsläppen från vägtrafiken låter sig dock inte inordnas i ett sådant system med mindre en utvidgning av tillståndsplikten kommer till stånd så att befintliga vägar underkastas pröv- ning enligt miljöskyddslagen eller lagens tillämpningsområde ändras till att också avse användningen av motorfordon. Frågan om planerade trafikan- läggningar skall underkastas prövning enligt miljöskyddslagen har vid upp- repade tillfällen behandlats av riksdagen, men frågan väntar ännu på sin lös- ning. Den kommer att prövas av miljöskyddskommittén. En sådan ändring skulle förbättra möjligheterna till opartiska miljökonsekvensbeskrivningar vid nya vägar. Att föreskriva prövning av befintliga fasta trafikanläggningar har aldrig varit på tal och skulle innebära ett ofantligt arbete för prövnings- myndigheterna. Redan detta skäl talar mot att använda miljöskyddslagen för att i fall som förevarande reglera trafikens miljöstörningar. I stället faller det sig naturligt att överväga om de befintliga reglerna för byggande av väg och trafikplanering i övrigt är tillräckliga.

Enligt väglagen skall en arbetsplan innehålla en miljökonsekvensbeskriv- ning. En sådan reglering torde vara tillräcklig för att krav på en miljökvali- tetsnorrn skall iakttas. För tydlighetens skull kan dessutom vägkungörelsen i avsnittet om miljökonsekvensbeskrivningar tillföras en bestämmelse som hänvisar till eventuella kvalitetsnormer.

I 147 & vägtrafikkungörelsen ges utrymme att meddela lokala trafikföre- skrifter. Redan i dag kan frågor som angår människors hälsa och miljön vara en omständighet som ligger till grund för en reglering med stöd av den an- givna paragrafen. När bindande föreskrifter om en miljökvalitetsnorrn som reglerar luftkvalitet, som påverkas av vägtrafiken, skall införas kan det fin- nas anledning att tydligare reglera vägtrafikens hälso- och miljöfrågor med stöd av 147 &.

4.2 Luftföroreningar från förbränningsanläggningar m.m.

Förslag: EG:s direktiv skall innehållas vid prövning enligt miljö- skyddslagen. Om utsläpp från en anläggning i Sverige överskrider gränsvärdena enligt EG:s direktiv skall detta vara en ny omprövnings- grund.

Rådets direktiv 84/360/EEG om luftförorening från industriella anlägg- ningar är utfärdat med stöd av artikel 100 och artikel 235 i Romfördraget. I inledningen påpekas att olikheter mellan de bestämmelser om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar som redan tillämpades eller omarbetades i de olika medlemsstaterna kunde ge upphov till ojämlika kon- kurrensvillkor och direkt påverka den gemensamma marknadens funktion. Medlemsstaterna bör enligt direktivet införa ett system med förhandstill- stånd för drift och väsentliga ändringar av sådana fasta industrianläggningar som kan orsaka luftförorening.

• Sida 86
•  Original

Bilaga 1

I fråga om områden som är särskilt förorenade och områden som är i sär- skilt behov av skydd bör särskilda bestämmelser kunna tillämpas. Ytterli- gare krav utanför ramen för direktiven får dock inte medföra oskäliga kost- nader för den berörda verksamheten. Tillämpningen av de bestämmelser som antas genom direktivet bör ske stegvis i fråga om befintliga anlägg- ningar, varvid särskild hänsyn bör tas till tekniska förhållanden och ekono- miska effekter. Tillståndspliktiga anläggningar anges i bilaga 1 till direktivet. Det är anläggningar inom sektorerna energiindustri, produktion och bear- betning av metaller, tillverkning av icke-metalliska mineralprodukter, ke- misk industri, avfallshantering och framställning av pappersmassa (> 25 000 t/år). Om inte annat följer av nationella bestämmelser eller gemenskapsbe- stämmelscr med andra syften än ifrågavarande direktiv, får tillstånd utfärdas endast om: .

I. alla lämpliga förebyggande åtgärder mot luftförorening har vidtagits, inklusive tillämpning av bästa tillgängliga teknik, under förutsättning att så- dana åtgärdcr inte medför oskäliga kostnader,

2. driften av anläggningen inte orsakar betydande luftförorening, särskilt på grund av utsläpp av:

1. Svaveldioxid och andra svavelföreningar

2. Kväveoxider och andra kväveföreningar

3. Kolmonoxid

4. Organiska föreningar, särskilt kolväten (utom metan)

5. Tungmetaller och tungmetallföreningar

6. Stoft i form av: asbest (luftburna partiklar och fibrer), glas- och mi- ncralfibrer

7. Klor och klorföreningar

8. Fluor och fluorföreningar

3. inte något av de gällande gränsvärdena för utsläpp överskrids, och

4. samtliga gällande gränsvärden för luftkvalitet har beaktats. Medlemsstaterna får ange särskilt förorenade områden, för vilka sträng- are gränsvärden får fastställas samt områden som särskilt skall skyddas. Sta- terna får också besluta att vissa anläggningar enligt bilaga 1 endast får upp- föras eller drivas inom de skyddade områdena om särskilda villkor är upp- fyllda.

I artikel 8 i direktivet sägs att rådet, efter förslag från kommissionen, vid behov skall fastställa gränsvärden för utsläpp. Sådana gränsvärden skall be- stämmas på grundval av bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader och med beaktande av utsläppens art, omfattning och skadlighet. Efter förslag från kommissionen skall rådet vidare genom enhälligt beslut fastställa lämpliga metoder och förfaranden för mätning och utvärdering. Direktivet innehåller vidare vissa regler om offentliggörande av ansöknings- handlingarna och om kontrollmetoder (artikel 9—11).

Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna följa utvecklingen i fråga om bästa tillgängliga teknik och miljösituationen och vid behov föreskriva om lämp- liga villkor för tillståndspliktiga anläggningar med beaktande av att anlägg- ningarna inte skall drabbas av oskäligt höga kostnader. Särskilt skall då beaktas den ekonomiska situationen för verksamheterna i den kategori som är aktuell.

• Sida 87
•  Original

Bilaga 1

Medlemsstaterna får i syfte att skydda folkhälsan och miljön anta sträng- are bestämmclser än de som föreskrivs genom direktivet. Medlemsstaterna skulle senast den 30juni 1987 sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet och till kommissionen överlämna texterna till den nationella lagstiftningen.

Rådets direktiv 88/609/EEG om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar hänvisar inledningsvis till artikel 8 i direktivet 84/360/EEG om luftföroreningar från industriella an- läggningar. Det är enligt förevarande direktivs inledning nödvändigt att dels sätta upp övergripande mål för en stegvis och förutbestämd minskning av de totala årliga utsläppen av svaveldioxid och kvävedioxid från befintliga för- bränningsanläggningar och dels fastställa gränsvärden för utsläpp av svavel- dioxid, kväveoxider och stoft från nya anläggningar enligt de principer som redovisas i artikel 8 i direktiv 84/360/EEG.

Direktivet gäller för förbränningsanläggningar med en nominell termisk effekt på 50 MW och därutöver, oavsett vilket bränsle som används (fast, flytande eller gasformigt).

Medlemsstaterna skulle senast den 1juli 1990 ha utarbetat lämpliga pro- gram för en gradvis reducering av de totala årliga utsläppen från befintliga anläggningar. Programmen skulle innehålla tidsplaner och en redogörelse för hur åtgärderna skulle genomföras.

Programmen skulle upprättas och genomföras i syfte att minska utsläppen så att åtminstone de krav i fråga om utsläppstak och procentuella reduktio- ner som fastställs för svaveldioxid i bilaga 1, kolumn 1-6, och för kväveoxider i bilaga 2, kolumn 1-4 uppfylls vid de tidpunkter som anges i bilagorna.

När programmen genomförs skall medlemsstaterna också bestämma de totala årliga utsläppen i enlighet med bilaga 9, punkt 6.

Kommissionen skall år 1994 på grundval av sammanfattande rapporter från medlemsstaterna avge en rapport till rådet om genomförande av direkti— vets artikel 3.

Om behovet av energi förändras på ett beaktansvärt och oväntat sätt eller om tillgången till vissa bränslen eller utnyttjandet av vissa energiproduk- tionsenheter medför allvarliga tekniska svårigheter för en medlemsstat vid genomförande av ett program, skall kommissionen på begäran från med- lemsstaten, besluta om ändringar i fråga om utsläppstaken eller tidpunk- terna i bilaga 1 och 2 såvitt gäller den medlemsstaten. Enligt bilaga XX till EES-avtalet finns för EFTA-länderna awikande bestämmelser för utsläpps- tak, rcduceringsmål och förfarande.

Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att samt- liga tillstånd till Uppförande eller, i avsaknad av ett sådant förfarande, samt- liga drifttillstånd avseende nya anläggningar innehåller villkor som följer de gränsvärden för utsläpp som anges i bilaga 3-7 för svaveldioxid, kväveoxider och stoft.

Vissa undantagsregler gäller i förhållande till bilaga 3: För nya anläggningar som använder fast inhemskt bränsle får gränsvär- dena i bilaga 3 överskridas, om anläggningen på grund av bränslets särskilda beskaffenhet inte kan följa det för en sådan anläggning fastställda gränsvär- det för svaveldioxid utan att använda oskäligt kostsam teknik. Sådana an—

• Sida 88
•  Original

Bilaga 1

läggningar skall åtminstone uppfylla de krav i fråga om avsvavling som fast- ställs i bilaga 8.

De fastställda gränsvärdena får överskridas ifråga om anläggningar som använder inhemskt brunkol om det behövs med hänsyn till väsentliga pro- blem som beror på brunkolens beskaffenhet och som uppstår trots att bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader har tillämpats, samt om brunkol är en väsentlig bränslekälla för anläggningarna.

I direktivet finns bestämmelser om åtgärder av den driftansvarige om gränsvärdena för utsläpp inte kan följas.

Den behöriga myndigheten får medge att skyldigheten att tillämpa gräns- värdena för utsläpp av svaveldioxid inte skall gälla för en period av högst sex månader i fråga om en anläggning som normalt använder bränsle med låg svavelhalt, om den driftansvarige inte kan följa gränsvärdena på grund av ett avbrott i försörjningen med svavelfattigt bränsle, vilket avbrott har orsakats av en allvarlig brist på bränslet i fråga. Motsvarande undantagsmöjligheter föreligger för anläggningar som normalt använder gasformiga bränslen.

Vid beviljande av ett tillstånd för en ny flerbränsleanläggning som samti- digt utnyttjar två eller flera bränsletyper, skall de behöriga myndigheterna fastställa gränsvärden för utsläpp enligt följande: — för det första genom att använda det gränsvärde för utsläpp för varje bränsletyp och förorening som svarar mot anläggningens nominella tek- niska effekt enligt bilaga 3-7, —— för det andra genom att bestämma de vägda gränsvärdena för utsläpp, vilka erhålls genom att multiplicera de individuella gränsvärdena med den termiska effekten för varje bränsletyp och därefter dividera produk- ten med summan av de termiska effekterna för samtliga bränslen, — för det tredje genom att addera dc bränslevägda gränsvärdena för ut-

Släpp.

Vidare finns bestämmelser för flerbränsleanläggningar som för egen för- brukning använder destillations- och omvandlingsprodukter från råoljeraffi- nering, separat ellcr tillsammans med andra bränsletyper. Det finns också regler om skorstenar och om effektökningar med minst 50 MW.

Om sådana förbränningsanläggningar uppförs som kan förväntas ha bety- dande effekter på miljön i andra mcdlemsstater, skall medlemsstaterna sä- kerställa att tillräcklig information lämnas och samråd sker i enlighet med artikel 7i rådets direktiv 85/337/EEG om bedömning av effekterna på miljön av vissa offentliga och privata projekt.

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för övervak- ning av utsläpp från de förbränningsanläggningar som omfattas av direktivet och av alla andra värden som behöver kontrolleras vid genomförandet lik- som all annan utrustning som används för att utvärdera resultaten.

Artikel 14 innehåller regler om uppgiftsskyldighet med avseende på prov- resultatet.

Rådets direktiv 89/369/EEG, 89/429/EE G om förhindrande av lujåförore- ningar från nya resp. befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar är utfärdade med stöd av artiklarna 130 s och 130 t i Romfördraget. Det är alltså fråga om direktiv som beslutas enhälligt av rådet men som inte innebär

• Sida 89
•  Original

Bilaga 1

hinder mot att de enskilda medlemsstaterna upprätthåller eller inför sträng- are skyddskrav, om dessa är förenliga med Romfördraget.

Det finns ett generellt krav att alla nya förbränningsanläggningar skall konstrueras, utrustas och drivas så att temperaturen hos den rökgas som bil- das vid förbränningen efter den sista insprutningen av förbränningsluft på ett kontrollerat och homogent sätt, även under de mest ogynnsamma förhållan- den, ökas till minst 850" C under minst 2 sekunder och i närvaro av minst 6 % syre.

En ambition är att befintliga anläggningar skall hålla samma standard som nya anläggningar.

Följande utsläppsgränsvärden skall gälla för nya förbränningsanlägg- ningar:

Förorening(mg/nm3) kap: 1 t/h 1-3 t/h >3 t/h Pb + C + Cn + Mn — 5 5

Ni + AS — 1 1

Cd och Hg — 0,2 0,2 HCL * 250 100 50 HF — 4 2

so2 _ 300 300

I nya anläggningar får under betingelser som anges i direktiven koncentra- tionerna i förbränningsgaserna av kolmonoxid och organiska föroreningar inte överstiga 100 resp. 20 mg/nm3. Alla nya förbränningsanläggningar skall också vara utrustade med hjälpbrännarc som skall slå till automatiskt om förbränningsgasernas temperatur sjunker under 850"C.

Vidare finns preciserade krav rörande tekniskt oundvikliga driftstopp i re- ningsanläggningen.

Befintliga förbränningsanläggningar skall i princip, om de har en nominell kapacitet som motsvarar minst 6 ton avfall per timme, uppfylla kraven för nya förbränningsanläggningar senast den 1 december 1996. Anläggningar under denna kapacitet skall senast den 1 december 1995 uppfylla vissa i di- rektiven angivna villkor och senast den 1 december 2000 samma villkor som fastställs för nya förbränningsanläggningar. Nödvändiga anpassningar skall utföras så snart som möjligt. De behöriga myndigheterna skall övervaka att detta sker.

För befintliga avfallsanläggningar skall under angivna omständigheter se- nast den 1 december 1995 följande utsläppsgränscr gälla:

a) anläggningar vars nominella kapacitet är mindre än 6 ton avfall per timme men minst 1 ton per timme:

— total mängd stoft: 100 mg/nm3 b) anläggningar vars nominella kapacitet understiger 1 ton avfall per timme: — total mängd stoft: 600 mg/nm3

För anläggningar vars kapacitet understiger 1 ton per timme gäller särskilda, preciserade regler. De behöriga myndigheterna skall fastställa gränsvärden för utsläpp av

• Sida 90
•  Original

Bilaga 1

andra förorenande ämnen om de anser att detta är nödvändigt på grund av sammansättningen hos det avfall som skall förbrännas och på grund av för- bränningsanläggningens egenskaper. För att fastställa dessa gränsvärden för utsläpp skall myndigheterna ta hänsyn till de förorenande ämnenas poten- tiella skadeverkningar på människors hälsa och på miljön, samt till bästa till- gängliga teknik som inte medför orimliga kostnader. Myndigheterna kan sär- skilt fastställa gränsvärden för dioxiner och furaner.

Befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar med en kapacitet på minst 6 ton per timme skall senast den 1 december 1996 uppfylla de för- bränningsvillkoren att de gaser som resulterar från förbränningen av avfallet efter den sista injiceringen av förbränningsluft och även under de mest ogynnsamma villkor skall värmas till en temperatur av minst 850”C i minst två sekunder i närvaro av minst sex procent syre. Om detta medför större tekniska svårigheter skall emellertid bestämmelserna om tvåsekunderspe- rioden tillämpas senast då ugnarna byts.

Andra befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar skall upp- fylla följande förbränningsvillkor: De gaser som resulterar från förbrän- ningen av avfallet skall efter den sista injiceringen av förbränningsluft och även under de mest ogynnsamma villkor värmas till en temperatur av minst 850”C i närvaro av minst sex procent syre under en tillräcklig tid som fast- ställs av de behöriga myndigheterna.

Inom de fastställda tidsfristerna skall alla befintliga kommunala avfallsför- bränningsanläggningar tillämpa ett gränsvärde under angivna normala be- tingelser av 100 mg/nm3 för koncentrationen av kolmonoxid (CO) i förbrän- ningsgaserna när anläggningen är i drift.

Andra villkor får tillåtas om lämpliga metoder används i förbränningsug- narna eller i behandlingsutrustningen för förbränningsgaserna, under förut- Sättning att utsläppsnivåerna för polyklorerade dibezodioxiner (PCDD) och polyklorerade dibenzenfuraner (PCDF) svarar mot eller är lägre än de som uppnås under tekniska förhållanden som tidigare föreskrivits.

Den angivna temperaturen(850”C) och syrehaltcn är minimivärden som alltid skall iakttas när anläggningen är i drift.

Bestämmelser finns också om koncentrationen av kolmonoxid. Beträffande stoftkoncentrationer som skall övervakas kontinuerligt (i en- lighet med artikel 6) får inget av de löpande dygnsmedelvärdena över sju dagar för de uppmätta koncentrationerna överskrida motsvarande gränsvär- den. Inte heller får något av dygnsmedelvärdena för de uppmätta koncentra- tionerna av dessa ämnen överskrida motsvarande gränsvärde med mer än 30 %.

Den totala stoftmängden får inte överskrida gränsvärdena. Om mätningar visar att gränsvärdena har överskridits skall en behörig myndighet informeras om detta så snart som möjligt. Myndigheten skall så- kerställa att anläggningen inte drivs vidare så länge utsläppsnormerna inte uppfylls, och den skall vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa att anläggningen ändras eller att driften upphör. Tillsynsmyndigheterna skall fastställa den maximalt tillåtna tidsperioden för tekniskt oundvikliga drift- stopp i reningsanläggningen, under vilken utsläppskoncentrationerna av de föroreningar som reningsanläggningcn är avsedd att reducera överskrider

• Sida 91
•  Original

Bilaga 1

fastställda gränsvärden. Om ett haveri inträffar skall den driftsansvarige minska eller stoppa driften av anläggningen så snart det är praktiskt möjligt och till dess att den normala driften kan återupptas. Driften av anläggningen vid haveri får inte under några omständigheter fortsätta oavbrutet under mer än 16 timmar. Vidare skall den totala drifttiden under ett år under sådana förhållanden vara mindre än 200 timmar. Stofthalten i utsläppen får inte un- der några omständigheter överskrida 600 mg/nm3 under de tidsperioder som angetts nyss och alla övriga villkor, särskilt förbränningsförhållandena skall då vara uppfyllda.

I undantagsfall kan medlemsstaterna göra undantag från vissa av bestäm- melserna i direktivet om nya förbränningsanläggningar när det gäller anlägg- ningar som är konstruerade särskilt för förbränning av bränsle som utvinns ur avfall. Direktivet innehåller en närmare precisering av vad slags bränsle som avses. Awikelse tillåts endast under förutsättning att uppfyllandct av direktivets krav skulle innebära höga kostnader eller om direktivets bestäm- melser på grund av anläggningens tekniska uppbyggnad är tekniskt olämp- liga, under förutsättning att sådana anläggningar uteslutande används för förbränning av avfall samt bestämmelserna i direktiv 84/360/EEG uppfylls.

Tillämpningen inom EG

Medlemsstaterna skulle senast den 1 december 1990 ha satt i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktiv gällande nya och befintliga anläggningar. Ännu våren 1992 har direktiven inte omsatts till lagstiftning av medlemsländerna.

Överväganden och förslag

Enligt ramdirektivet anges det viktigaste målet för samordningen vara att berörda anläggningar blir tillståndspliktiga.

Sedan tillkomsten av miljöskyddslagen (1969:387) har verksamhet vid så- dana anläggningar som avses med förevarande fyra direktiv varit tillstånds- pliktiga.

ENA-utredningen föreslog år 1986 krav på högsta tillåtna halter vid ut- släpp av olika ämnen från sopförbränningsanläggningar. Regeringen beslöt år 1987 att kraven skulle vara uppfyllda för befintliga anläggningar före 1992. Samtliga 22 sopförbränningsanläggningar i Sverige har nu utsläpp sotn ligger klart under de av regeringen fastställda kraven.

De svenska kraven överensstämmer i huvudsak med de som gäller inom EG vilket framgår av nedanstående tabell.

91.

• Sida 92
•  Original

Bilaga 1

Tabell

Högsta tillåtna utsläpp från sopförbränningsanläggningar

Sverige 1992 befintliga &

EG 1989 nya anläggn.

nya anläggn. av viss storlek mg/nm3 mg/nmJ Pb,Cr,Cu,Mn — 5 Ni,As l Cd — 0,2 Hg 0,08 0,2 HCl 100 50 HF — 2 SO; — 300 NOx - — Stoff 20 30 CO 100 lOO Corganiskt — — PCDD/PCDF (TCDD ekv enl Eadon)

0,1 (ng/nm3)

För ett ämne, klorväte (HCl), har Sverige högre normer än EG. För vissa metaller, liksom för svaveldioxid (802) och väteflorid (HF) har EG men inte Sverige satt upp normer. De svenska normerna för dioxinutsläpp har ingen motsvarighet i EG. De svenska anläggningarnas utsläpp av HCl ligger i all— mänhet i dag runt det svenska tillåtna värdet. Det finns dock inga hinder för att i tillgängliga anläggningar genom en ökad tillsats av kalk klara även EG:s krav. Det medför vidare att även HF-kravet klaras.

Avseende metallerna bly (Pb), krom (Cr), koppar (Cu), mangan (Mn), nickel (Ni) och arsenik (As) uppfylls EG—kraven med god marginal. Utsläp- pen av dessa metaller begränsas genom att stoftvillkoren klaras. ] Sverige är dessutom stoftutsläppen i praktiken betydligt lägre än den uppsatta normen.

Utsläppen av svaveldioxid från svenska sopförbränningsanläggningar lig- ger i nivå med EG-kraven. Vad gäller dioxinutsläpp har Tyskland antagit samma normer som Sverige.

Sverige uppfyller alltså, såväl vad avser uppställda normer som i praktiken uppmätta halter, i huvudsak EG:s normer för högsta tillåtna utsläpp från sopförbränningsanläggningar.

Direktiven är att betrakta som minimiregler. Under EES-förhandlingarna har bedömts att berörda svenska anläggningar uppfyller kraven i sak. Vid förhandlingarna har bedömts att utsläppstak och rcduceringsmål enligt bi- laga 1 till direktiv 88/609/EEG skall kunna uppnås med stöd av gällande lag- stiftning. I direktiven finns flera undantagsmöjligheter. Tillämpade svenska regler bygger på andra utsläppsparametrar än de parametrar som EG—direk- tiven omfattar. Mot angiven bakgrund kan inte Sverige anses ha skyldigheter att införa generella bestämmelser om anpassning.

Däremot bör vid tillstånds- och omprövningsärenden beaktas att villkoren i tillstånden uppfyller EG:s krav. Detta innebär att även de nu behandlade . direktiven omfattas av de föreslagna ändringarna i miljöskyddslagen. Av de uppgifter som framkommit vid arbetet med denna promemoria framgår att de nya reglerna om tillståndsprövning och omprövning i förhållande till fler- talet EG-direktiv som bedöms i denna promemoria visserligen behövs av

• Sida 93
•  Original

Bilaga 1

formella skäl. Den individuella tillståndsgivningen enligt miljöskyddslagen samt i vissa fall särskilda begränsningar enligt lagen om kemiska produkter gör att tillämpningen i Sverige för det mesta innehåller strängare krav än EG:s regler. När det gäller de nu behandlade direktiven framgår dock av de gjorda jämförelserna att de svenska kraven på vissa punkter inte är lika stränga som EG:s regler. Detta bör givetvis beaktas vid överväganden om tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Tillsyns- och mätningsregler innehålls i motsvarande bestämmelser i mil- jö5kyddslagen. Bestämmelser om uppgiftsskyldighct finns bl.a. i 38 a & mil- jöskyddslagen.

För att uppfylla EES-avtalet framstår det mot denna bakgrund inte som nödvändigt att ändra den svenska lagstiftningen i större utsträckning än att prövningsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen åläggs att beakta att till— ståndsvillkoren aldrig medför större utsläpp än vad som följer av dessa direk— tiv. Det bör också vara en särskild omprövningsgrund att tillståndsvillkor inte uppfyller kraven enligt direktiven.

4.3 Asbest

Förslag: Det saknas anledning att ändra den svenska lagstiftningen med anledning av EG:s asbestdirektiv.

Rådets direktiv 87/217/EEG om att hindra och minska asbestförorening i miljön gäller luftförorening men också vattenförorening från asbesthante— ring. Vidare skall uppkomsten av asbestavfall i fast form så långt det är prak— tiskt möjligt minskas vid källan eller hindras.

Mcdlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att asbcstutsläpp till luften och vattenmiljön samt uppkomsten av asbestavfall i fast form så långt det är praktiskt möjligt minskas vid källan eller hindras. I fråga om asbestanvändning skall dessa åtgärder inbegripa utnyttjandet av bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader samt även åter- vinning eller behandling där så är lämpligt. För befintliga anläggningar skall vad som föreskrivs i artikel 13 i direktiv 84/360/EEG beaktas vid tillämp- ningen av kravet i punkt 1, att bästa tillgängliga teknik som inte medför oskä- liga kostnader skall utnyttjas för att minska och eliminera utsläpp av asbest till luften.

Om inte annat följer av vad som nyss sagts skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att koncentrationen av den asbest som släpps ut genom utloppskanalcrna till luften i samband med asbestanvänd- ning inte överstiger gränsvärdet U,1 ing/m] (milligram asbest per m3 utsläppt luft). Undantag gäller för anläggningar, vilkas totala gasformiga utsläpp per timme understiger 5 000 m3 och vilkas utsläpp av asbest till luften inte över- stiger 0,5 gram per timme vid någon tidpunkt under normala driftförhållan- den.

Allt spillvatten som uppkommer vid tillverkning av asbestcement skall återanvändas. Om en sådan återanvändning inte är genomförbar av ekono-

• Sida 94
•  Original

Bilaga 1

miska skäl, skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säker— ställa att spillvatten som innehåller asbest inte leder till förorening av vatten- miljön och andra delar av miljön, inklusive luften.

För det nyss angivna ändamålet skall — gränsvärdet 30 gram suspenderat material per m3 utsläppt spillvatten till-

lämpas,

— de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna för varje berörd anlägg- ning bestämma den volym som släpps ut till vatten eller den totala mäng- den suspenderat material som släpps ut per ton som produceras, med hänsyn tagen till de särskilda förhållandena vid varje anläggning. Allt spillvatten som uppkommer vid tillverkning av asbestpapper eller as- bestkartong skall återanvändas. Utsläpp av spillvatten som inte innehåller mer än 30 gram suspenderat material per rn3 vatten får tillåtas i samband med rengöring eller underhåll av anläggningen som sker rutinmässigt.

Vidare skall de åtgärder vidtas som krävs för att säkerställa att verksamhe- ter som innefattar bearbetning av produkter som innehåller asbest inte för- orsakar betydande förorening av miljön genom asbestfibrer eller asbest- damm samt att rivning av byggnader, anläggningar och installationer som in- nehåller asbest samt bortforsling av asbest eller material som innehåller as- best, varvid asbestfibrcr eller asbestdamm frigörs, inte orsakar betydande förorening av miljön.

Man skall vidare ombesörja att asbestfibrer och asbestdamm inte släpps ut till luften, att vätskor som innehåller asbestfibrer inte spills ut i samband med transport och deponering av avfall som innehåller asbestfibrer eller as- bestdamm samt att avfall som innehåller asbestfibrer eller asbestdamm och som deponeras på platser som godkänts för detta ändamål med hänsyn till lokala förhållanden behandlas, förpackas eller täcks över på ett sådant sätt att utsläpp av asbestpartiklar till miljön förhindras.

Genom direktivet 91/659/EEG har EG:s asbestregler kompletterats med förbud mot vissa produkter som innehåller asbestfibrer. Detta direktiv ingår inte i EES-avtalet.

Överväganden och förslag

Den berörda svenska lagstiftningen utgörs av miljöskyddslagen (1969:387), lagen (1985:426) om kemiska produkter och arbetsmiljölagen (1977zll60) samt av föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar.

[ Sverige har asbestproblemet främst behandlats som ett arbetsmiljöpro- blem med föreskrifter enligt arbetsmiljölagen. Regeringen har i en skrivelse (1986/87:68) redovisat de samlade åtgärderna mot asbest.

Som komplement till föreskrifterna enligt arbetsmiljölagen har föreskrif- ter meddelats i viss mån till skydd för den yttre miljön genom förordningen (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanlägg- ningar och förordningen (l986:683) om asbesthaltiga friktionsbelägg i för- don.

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat kungörelsen (AFS 19862) med före- skrifter orn asbest. Enligt kungörelsen gäller ett generellt förbud mot an- vändning, bearbetning och behandling av asbest och asbesthaltigt material.

• Sida 95
•  Original

Bilaga 1

Den enda kända industriella asbesthanteringen som förekommer i Sverige sker i l.)romsbandsfabriken i Sollefteå med dispens från ASS i enlighet med den nyssnämnda kungörelsen. Sammantaget innebär den svenska regle- ringen ett förbud mot nyanvändning av asbest och så långt gående restriktio- ner mot befintliga asbestinstallatitmer att de begränsningar av asbestpåver— kan som direktivet syftar till uppnås i Sverige. Det saknas därför anledning att ändra den svenska lagstiftningen till följd av det aktuella direktivet. Om den situationen inträffar, t.ex. vid prövning av villkor för en deponeringsan- läggning att asbesthantering aktualiseras kommer enligt den tidigare före- slagna ändringen i miljöskyddslagcn myndighetens prövning att omfatta även dessa direktiv.

5 AVFALL

Förslag: l miljöskyddslagen införs förbud mot viss användning av slam samt gränsvärden för tungmetallinnchållet i slam som används för jordbruksändamål. En hänvisning till EG:s regler införs i miljö— skyddslagen rörande utsläpp vid förbränning av spillolja. I anslutning till lagen om kemiska produkter utfärdas dessutom en förordning om hantering av spillolja.

Rådets direktiv 75/44ZÄEEG ändl'llf91/156/EEG om (”ifall gäller inte radio— aktivt avfall. gruvavfall, vissa typer av lantbruksavfall, avloppsslam samt av- fall som underställs särskilda gemenskapsrcgler.

Direktivet innehåller sådana definitioner av avfall, hantering m.m. som väl stämmer överens med den svenska lagstiftningen på området.

Syftet med direktivet är främst att främja att avfall inte uppkommer och att avfall inte har skadliga egenskaper.

Mängden avfall och avfallets skadlighet skall begränsas, särskilt genom — utveckling av ren teknik som förbättrar hushållningen med naturresur-

ser,

— teknisk utveckling och saluförande av sådana produkter som inte bidrar till eller endast i minsta möjliga utsträckning bidrar till att öka avfallets mängd och skadlighet eller föroreningsriskerna, beroende på de sätt på vilka produkterna framställs. används eller slutligt bortskaffas, — utveckling av lämplig teknik för slutligt bortskaffande av farliga ämnen som ingår i avfall som är avsett att återvinnas. Syftet är också att främja att avfall återvinns genom återanvz'indning, vida— reutnyttjandc. materialåtervinnig eller andra processer som syftar till att ut- vinna sckundära råvaror. Man skall också främja att avfall används som energikälla.

De åtgärder skall vidtas som krävs för att säkerställa att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, särskilt

• Sida 96
•  Original

Bilaga 1

— utan risker för vatten, luft, jord eller växter och djur, — utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt, — utan att negativt påverka landskapet och områden av särskilt intresse.

Övergivande, dumpning och okontrollerat bortskaffande av avfall skall vara förbjudet.

I en bilaga anges återvinningsförfarandcn som anknyter till reglerna om risker som skall undvikas. För varje företag eller inrättning som tillämpar de förfaranden som anges i bilagan skall det gälla tillståndsplikt.

Det förutsätts i 1991 års tilläggsdirektiv att medlemsstaterna anordnar ett nätverk av anläggningar för bl.a. bortskaffande av avfall.

För att uppnå de angivna målen för avfallshanteringen skall planer upprät- tas för avfallshanteringen omfattande — typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas

eller bortskaffas, — allmänna tekniska krav, — speciella åtgärder i fråga om vissa typer av avfall, — lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande.

[ planerna kan exempelvis anges de fysiska eller juridiska personer som får hantera avfall, beräknade kostnader för återvinnings- och bortskaffande- förfaranden samt lämpliga åtgärder för att främja en rationalisering av in- samling, sortering och behandling av avfall.

Den som ger upphov till avfall skall antingen överlåta avfallet till omhän- dertagande eller själv omhänderta avfallet i enlighet med reglerna i direkti- vet.

Företag sotn omhändertar avfall skall ha tillstånd som omfattar — mängder och slag av avfall,

— tekniska krav,

— de säkerhetsåtgärdcr som skall vidtas, — platsen för bortskaffandet, — behandlingsmetoden.

Tillstånd kan beviljas för en bestämd period. Tillståndcn kan utformas så att de skall förnyas och så att de innefattar villkor och förpliktelser.

Tillstånd behövs inte för inrättningar eller företag som själva bortskaffar sitt avfall på den plats där detta uppkommer och inrättningar eller företag som återvinner avfall.

l enlighet med principen "förorenaren betalar” skall kostnaden för bort- skaffande av avfall belasta den som avlämnar avfall för omhändertagande eller de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilken avfallet härrör.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 1 april 1993. Vart tredje år med början den 1 april 1995 skall medlemsstaterna sända en rapport till kommis- sionen om de åtgärder som har vidtagits för att genomföra direktivet.

Rådets direktiv 86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket syftar till att reglera användningen av av- loppsslam ijordbruket på ett sådant sätt att skadliga effekter på mark, vege- tation, djur och människor hindras samtidigt som en riktig användning av sådant avloppsslam uppmuntras.

• Sida 97
•  Original

Bilaga 1

Direktivet innehåller gränsvärden för koncentrationen av ett antal tung- metaller i marken, i slam för användning ijordbruket samt för den årliga . mängd tungmetaller som enligt ett tioårigt genomsnitt bör tillföras odlad jordbruksmark. Analysmetoder föreskrivs för slammet, förbud meddelas att under vissa perioder använda slam i bl.a. grönsaks— och fruktodlingar, betes- mark etc. samt vissa regler för provtagning.

Användning i jordbruket av slam från reningsverk som behandlar avlopps- vatten från hushåll eller tätorter eller avloppsvatten med liknande samman- sättning får endast ske i enlighet med bestämmelserna i direktivet. Slam från flerkammarbrunnar eller liknande anläggningar får användas ijordbruket i enlighet med villkor som är nödvändiga för att skydda människors hälsa och miljön. Användning av slam från andra avloppsreningsverk får endast ske i jordbruket om användningen är reglerad i den nationella lagstiftningen.

I direktivet anges gränsvärden (mg/kg torr vikt från mark med ett pH- värde mellan 6 och 7) för halter av tungmetaller i marken (bilaga 1 A):

Kadmium 1-3 Koppar 50-140 N ickel 30-75 Bly 50-300 Zink 150-300 Kvicksilver 1-1,5 Krom —

Vidare finns det gränsvärden (mg/torr vikt) för halter av tungmetaller i slam avsett att användas ijordbruket (bilaga 1 B):

Kadmium 20-40 Koppar 1000-1750 Nickel 300-400 Bly 750-1200 Zink 2500-4000 Kvicksilver 16-25 Krom —

Slutligen finns en bilaga med gränsvärden (kg/ha/år) för den årliga mängden tungmetaller som i genomsnitt under en tioårsperiod får tillföras jordbruks- mark (Bilaga 1 C):

Kadmium 0,15 Koppar 12 Nickel 3 Bly 15 Zink 30 Kvicksilver 0,1 Krom —

Det finns möjligheter att fastställa högre gränsvärden än vad som anges i tabellerna ovan, bl.a. i fråga om mark som endast används för framställning av djurfoder.

Användning av slam får inte förekomma om halterna av en eller flera tungmetaller ijorden överstiger gränsvärdena enligt bilaga 1 A. 7 Riksdagen 1992/9.3. [sant/. Nr (10

• Sida 98
•  Original

Bilaga 1

Det skall finnas regler om användningen av slam, så att anrikningen av tungmetaller ijorden inte leder till att de gränsvärden som fastställs enligt bilaga 1 A överskrids.

Detta kan enligt direktivet ske på något av följande sätt: Antingen skall det finnas regler om den största slamrnängd, som årligen får användas per ytcnhet, med beaktande av de gränsvärden för tungmetall- koncentrationer i slam som fastställts i enlighet med bilaga 1 B.

Eller skall det finnas regler som säkerställer att de i bilaga 1 C fastställda gränsvärdena för mängden metaller som tillförs marken per ytcnhct och tids- enhet efterlevs.

Slammet skall behandlas innan det används ijordbruket. Det är dock möj- ligt att i enlighet med särskilda villkor tillåta användning av obehandlat slam om detta nedbrukas i marken.

Det skall vara förbjudet att använda eller tillhandahålla slam för följande ändamål:

a) Användning på gräsbevuxen mark eller på mark där foder produceras, om marken skall användas som betesmark eller grödorna skall skördas inom en bestämd tidsperiod. Denna period skall fastställas med särskild hänsyn till de geografiska förhållandena och klimatsituationen, men får inte under- stiga tre veckor.

b) Användning på mark med odlingar av frukt och grönsaker utom frukt- träd.

c) Användning på mark avsedd för odling av sådan frukt och sådana grön- saker som normalt är i direkt kontakt med jorden och normalt konsumeras råa, under tio månader före skörden samt under skörden.

Vid användning av slam skall följande regler gälla:

— Slammet skall användas med beaktande av växternas näringsbehov och på ett sådant sätt att kvaliteten hos jorden samt yt— och grundvattnet inte försämras.

— Om slam används på marker som har ett pH-värde lägre än 6, skall med- lemsstaterna ta hänsyn till tungmetallernas större rörlighet och tillgäng- lighet för grödan och vid behov sänka de gränsvärden som de har fast- ställt i enlighet med bilaga 1 A. Slutligen bör nämnas att det är tillåtet att införa bestämmelser som är strängare än de som föreskrivs i direktivet.

l Rådets direktiv om spillolja, 75/439/EEG och 87/101/EEG, regleras han- tering och förbränning av spilloljor. 1 frågor som rör slutligt omhänderta- gande av spilloljor hänvisas också till andra direktiv särskilt direktivet 78/319/EEG om farligt och giftigt avfall.

l direktiven definieras spillolja som mineralhaserade smörjoljor eller oljor för industriellt bruk, vilka inte längre är lämpliga att användas för det av- sedda ändamålet.

Direktiven innehåller krav på att medlemsstaterna skall ta hand om spill- oljor på ett sådant sätt att skador på människors hälsa och miljön undviks. Det ställs också krav på att allmänheten skall informeras om hur spilloljor skall hanteras för att på så sätt undvika skador.

Direktiven betonar att spilloljor i första hand bör tas om hand genom rege- nering, d.v.s. genom en process som avlägsnar föroreningarna och genom

• Sida 99
•  Original

Bilaga 1

vilken s.k. basoljor kan erhållas. För regenering och för sådana anläggningar där detta sker anger direktiven särskilda regler. Om regenering inte är möjlig på grund av tekniska eller ekonomiska faktorer får oljan brännas under för- hållanden som är godtagbara ur miljösynpunkt.

Direktiven stadgar tillståndstvång för dem som omhändertar spilloljor. Ett tillståndsförfarande innebär att myndigheterna utifrån hälso- och miljö- skyddssynpunkter skall pröva sökandens lämplighet för att kunna ta hand om oljorna. Varje företag som samlar in, innehar eller omhändertar spillol- jor skall på begäran lämna myndigheterna uppgifter om omhändertagandet och om spilloljan. Varje företag som samlar in spilloljor skall vara registrerat hos myndigheterna.

Medlemsstaterna är skyldiga att se till att förbud gäller i fråga om att släppa ut spillolja till grundvatten, andra vatten och dräneringssystem. Också i fråga om skydd för marken gäller att medlemsländerna genom för- bud skall säkerställa att förvaring eller utsläpp inte skadar marken. Med- lemsstaterna skall också vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att förbud gäller mot behandling av spilloljor som ger upphov till luftförorening utöver de nivåer som anges i direktivet.

Direktivet 87/101/EEG reglerar särskilt frågan om förbränning och de för- siktighetsmått som skall iakttas. Sålunda skall medlemsstaterna förvissa sig om att särskilt angivna gränsvärden för vissa miljöfarliga ämnen, som anges i en bilaga till direktivet, inte överskrids vid förbränning av oljor i anlägg- ningar med en tillförd värmeeffekt av 3 MW eller mer, beräknad som det lägre värmevärdet. I fråga om förbränning av spilloljor i anläggningar med en lägre tillförd effekt än 3 MW, beräknad som det lägre värmevärdet, gäller att medlemsstaterna skall vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga för att säkerställa att förbränningen sker under tillräcklig kontroll. I samma artikel (artikel 8) stadgas också att det åligger medlemsstaterna som använ- der spillolja som bränsle att se till att oljan inte utgör giftigt eller farligt avfall enligt direktiv 78/319/EEG eller innehåller PCB/PCT i koncentrationer över 50 ppm. Direktiven ger medlemsstaterna möjlighet att med iakttagande av Rom- fördraget införa strängare nationell reglering till skydd för miljön än vad som stadgas i direktiven.

Överväganden och förslag

Det allmänna avfallsdirektivet 75/442/EEG ändrat genom 91/156/EEG, har sin motsvarighet i den svenska lagstiftningen i miljöskyddslagen (1969:387) och rcnhållningslagen (1979:596). Dessa lagar innehåller också i allt väsent- ligt regler som behövs för att uppfylla kraven enligt direktivet.

Om särskilda skäl föreligger får enligt 18 & miljöskyddslagen ett tillstånd vara begränsat till viss tid.

Det omprövningsförfarande som finns enligt miljöskyddslagen (se bl.a. 24 &) torde från miljösynpunkt vara lika effektivt som reglerna i direktivet.

En skillnad mellan EG:s tillståndsregler och vad som föreskrivs i miljö- skyddslagen är att EG-reglcrna kräver tillstånd för vissa särskilt angivna för- faranden medan miljöskyddslagens tillståndskrav gäller hela anläggningen som sådan.

• Sida 100
•  Original

Bilaga 1

I EG-dircktivct anges att — i enlighet med principen ”förorenaren beta- lar" — kostnaden för bortskaffande av avfall skall belasta den som lämnar avfallet till ett företag med tillstånd att slutligt ta hand om avfallet. I detta avseende är för svensk del en tillräcklig motsvarighet redan gällande genom renhållningslagens kommunala sophämtningsavgifter som kan tas ut av den som lämnar avfall för bortforsling och slutligt omhändertagande. Dessutom skall dock enligt direktivet kostnaden för bortskaffande belasta de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilken avfallet härrör. Med bortskaffande avses inte bara avfallstransporter. Begreppet omfattar också bl.a. deponering, permanent lagring, utsläppav fast avfall ivattendrag samt förbränning. Ett motsvarande producentansvar för kostnaderna för av- fallshanteringen har ännu inte införts i den svenska lagstiftningen. l miljöav- giftsutredningens betänkande (SOU 1990:59) Sätt värde på miljön! föreslogs en avfallsavgift. Ett förslag till en avgift är föremål för särskild beredning inom regeringskansliet. En särskild arbetsgrupp skall klarlägga effekterna av en avfallsskatt och pröva dess lämplighet som kostnadseffektivt styrmedel. Avsikten är att regeringen skall ta ställning till eventuella förslag före årsskif- tet 1992-93. För att Sverige skall kunna fullgöra åtagandet mot EG torde dock krävas att det nyssnämnda beredningsarbctet resulterar i en utvidgning av producenternas ekonomiska ansvar för avfallet utöver vad som följer av den redan gällande svenska lagstiftningen.

Medlemsstaternas lagstiftning med anledning av direktivet skall sättas i kraft den 1 april l993. Då skall kommissionen ha upprättat en specificerad _ lista över de avfallsslag som omfattas av direktivet. När denna lista har upp- - rättats kan det finnas anledning att ånyo överväga ändringar i den svenska lagstiftningen på området.

Det kan tilläggas att den tidigare nämnda beredningen inom regerings- kansliet omfattar inte bara en avfallsavgift utan även andra styrmedel för av- fallshanteringen.

Den tidigare (avsnitt 3.2) föreslagna bestämmelsen att EG—direktiv skall beaktas vid prövningen enligt miljöskyddslagen kan komma att omfatta även detta direktiv.

Någon svensk lagstiftning som särskilt reglerar slamhantering finns inte. Miljöskyddslagen är dock tillämplig på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som (eljest) kan medföra förorening av mark, av vatten- drag. sjö eller annat vattenområde eller av grundvatten.

I förordningen (l979:4'26) om skötsel avjordbruksmark regleras bl.a. un- der vilken tidpunkt på året som stallgödsel och andra organiska gödselmedel inte får spridas. Reglerna grundar sig på ett bemyndigande i 6 b & lagen (l979:425) om skötsel av jordbruksmark om föreskrifter om försiktighets- mått för gödselhanteringen. Bemyndigandet avser inte i första hand slam- hantering. (prop. l987/88:128 s 46 ff).

Naturvårdsverkets gällande allmänna råd (90: 13) anger följande gränsvär— den för metaller i slam för jordbruksanvändning och för grönytor (mg/kg torrsubstans):

Bly 100 Kadmium 2

• Sida 101
•  Original

Bilaga 1

Koppar 600 Krom 150 Kvicksilver 2,5 Nickel 100 Zink 1 500

Vid en jämförelse med EG:s direktiv framgår att naturvårdsverkets riktlin- jer förutsätter betydligt lägre tungmetallhalter än direktivet.

Statens naturvårdsverk har i uppdrag att senast till den 1 juli 1992 redovisa regeringen förslag till åtgärder i fråga om slamhanteringen.

Förslaget skall innehålla program för stegvis aweckling av innehållet i slam av stabila organiska miljöskadliga ämnen samt åtgärdsprogram vad av- ser slam från kommunala reningsverk. I uppdraget ingår inte att utforma lag- förslag eller att ta hänsyn till EG-rcglerna.

För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet bör den svenska lagstiftningen åtminstone innehålla regler om högsta tungmetallhalt i det slam som används för jordbruksändamål. Sådana föreskrifter bör utfärdas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Föreskrifterna bör ange tungmetallhalter som motsvarar de gränsvärden som anges i Natur- vårdsverkets allmänna råd.

I direktivet anges inte hur stor den årliga slammängden får vara. Det får ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att med- dela föreskrifter om detta.

I lagstiftningen skall finnas bestämmelser om att slam inte får användas på betesmark eller på mark där foder produceras inom en viss tid, lägst tre veckor före användningen eller skörd. Slam skall inte heller få användas på mark med odlingar av frukt och grönsaker utom fruktträd. Vidare skall det vara förbjudet att använda slam på mark avsedd för odling av sådan frukt och sådana grönsaker som normalt är i direkt kontakt med jorden och nor- malt konsumeras råa, under tio månader före skörden samt under skörden. Direktiven innehåller minimiregler. För att upprätthålla ambitionerna i Na- turvårdsverkets riktlinjer bör de svenska bestämmelserna vara skarpare än EG:s regler. Slarnhantering bör därför inte få förekomma inom ett år före användningen av marken eller skörden av grödan.

Med hänsyn till de övriga bestämmelserna i direktivet bör Statens natur- vårdsverk bemyndigas att meddela föreskrifter om försiktighetsmått som skall gälla vid slamhantering.

Bestämmelserna bör tas in i miljöskyddslagen. I den lagen finns redan till- synsbestämmelser som behövs med hänsyn till bestämmelserna i direktivet om uppgiftsskyldighct m.m.

Det bör tilläggas att direktivet, i bilaga 1 A och 1 C, anger andra metoder än den ovan föreslagna för reglering av tungmetallinnehållet i slammet. Gränsvärden enligt bilaga 1 B framstår dock som den mest praktiska meto- den i sammanhanget.

De nu redovisade förslagen till lagstiftning beror på kraven enligt EES- avtalet på EFTA-länderna att anpassa sin lagstiftning till de EG-direktiv som ingår i avtalet. Skulle den tidigare nämnda rapporten från Statens natur- vårdsverk innehålla förslag som gör andra lagtekniska lösningar lämpligare,

• Sida 102
•  Original

Bilaga 1

finns givetvis inget hinder mot detta, förutsatt att den valda regleringen över- ensstämmer med EES-avtalet.

För svenskt vidkommande kan konstateras att spillolja är en kemisk pro- dukt och räknas till kategorin oljeavfall. I rättsligt avseende är det alltså la- gen (1985:426) om kemiska produkter och närmast förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall som reglerar hanteringen av produkten. I den utsträck- ning det är fråga om utsläpp till omgivningen av spillolja eller rester därav kan också miljöskyddslagen (1969:387) vara aktuell att tillämpa.

Direktiven innefattar både generella och mer detaljartade regler till skydd för människors hälsa och miljön. De artiklar som är allmännt hållna täcks redan i dag av befintlig svensk lagstiftning. Även frågor om tillståndstvång och uppgiftsskyldighct finns reglerade. Den mer detaljartade regleringen t.ex vad som skall gälla i fråga om regenering av spillolja saknas dock i Sve- rige liksom vad gäller de krav vid förbränning som framgår av artikel 8 i di- rektiv 87/101/EEG jämfört med bilagan.

Med hänsyn främst till att föreskrifterna i artikel 8 och den till artikeln knutna bilagan saknar motsvarande svensk reglering krävs en komplettering av befintliga svenska föreskrifter. Ett lämpligt sätt att lösa frågan är att ge- nom förordning närmare reglera frågor som rör hantering av spillolja. En sådan förordning bör med hänsyn till den hantering och övriga användning som det kan vara frågan om bygga på bemyndiganden i lagen om kemiska produkter.

Redan i dag innehåller 5 5 lagen om kemiska produkter ctt bemyndigande om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått. Detta bemyndigande torde vara tillräckligt för att reglera själva hanteringen av produkten. Som ett komplement till förordningen om miljöfarligt avfall bör för genomförande av direktivet utfärdas en särskild förordning om hantering av spillolja. För att närmare reglera vad som släpps ut till omgivningen, särskilt vid förbrän- ning av spillolja i någon form, bör dessutom miljöskyddslagen kompletteras med en särskild förbudsregel som hänvisar till gränsvärdet enligt EG:s direk- tiv. Därmed klargörs att förbudet även gäller sådan verksamhet som omfat- tas av tillstånd enligt miljöskyddslagen.

En förordning om hantering av spillolja kan utformas i nära anslutning till direktivet 87/101/EEG och alltså inledningsvis innehålla en definition av vad som avses med spillolja. Därefter anges dc försiktighetsmått och övriga åt- gärder som skall iakttas av den som befattar sig med spillolja på olika sätt. Särskilda regler om tillståndsgivning måste också ingå i förordningen. I frå- gor om tillsyn och ansvar kan hänvisas till lagen om kemiska produkter. För- ordningen om kemiska produkter och förordningen om miljöfarligt avfall bör hänvisa särskilt till förordningen om spillolja.

• Sida 103
•  Original

Bilaga 1

6 SPECIALMOTIVERING 6.1 Lag om ändring i miljöskyddslagen8 b &

Paragrafen, som är ny, ansluter till EG-dircktivet (80/68/EEG) om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen i dess lydelse enligt bilaga XX till EES-avtalet.

I artikel 1 i direktivet finns definitioner av grundvatten m.m. som bör beaktas vid tillämpningen av paragrafen.

Första stycket motsvarar direktivets lista över ämnen eller grupper av äm- nen som det är förbjudet att släppa ut direkt igrundvattnet. Med direkt till- försel avses tillförsel av ämnena utan infiltration genom markytan eller un- derliggande jordlager.

Bemyndigandet i andra stycket ger möjlighet till begränsningar av ämnen eller grupper av ämnen som avses i lista 2 i direktivet. Det kan vara både förbud eller begränsningar. Restriktionerna behöver inte anknytas till så- dana föreskrifter om tillstånd som avses i 10 & miljöskyddslagen.

Med hänsyn till EES-avtalet måste restriktionerna enligt paragrafen kunna inkräkta på gällande tillstånd. Detta framgår av förslaget till ändring i 22 &.

8cä

Paragrafen utgör en transformering av direktivet 86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används ijordbruket.

Artikel 2 i direktivet innehåller definitioner som är relevanta vid tillämp— ningen av den nya paragrafen. Med slam avses enligt direktivet slam från reningsverk som behandlar avloppsvatten från hushåll eller tätorter eller från andra reningsverk som behandlar avloppsvatten med liknande samman- sättning. Mcd slam avses också slam från flerkammarbrunnar och andra lik- nande anläggningar för rening av avloppsvatten samt slam från andra av- loppsreningsverk än de nyss nämnda.

Enligtförsta stycket, som motsvarar artikel 7 i direktivet, får slam inte an- vändas för vissa ändamål — på växande grödor under växtsäsongen. Slammet måste vara nedplöjt i jorden före sådd.

Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om högsta tillåtna tungmetallhalt i slam som används förjordbruksändamål. Som framgår av avsnitt 5 bör dessa före- skrifter motsvara dc gränsvärden som anges i Naturvårdsverkets allmänna råd (90:13).

Enligt artikel 1 i direktivet är syftet med EG:s bestämmelser att reglera användningen av avloppsslam ijordbruket på ett sådant sätt att skadliga ef- fekter på mark, vegetation, djur och människor hindras samtidigt som en riktig användning av sådant avloppsslam uppmuntras. För att Sverige skall nå upp till detta syfte innehåller andra stycket också ett bemyndigande att meddela föreskrifter om försiktighetsmått som skall iakttas vid slamhante- ring. Föreskrifterna om försiktighetsmått kan bl.a. avse hänsynstagande till

• Sida 104
•  Original

Bilaga 1

befintliga tungmetallhalter i marken. Som ett försiktighetsmått kan också föreskrivas att viss tid måste gå mellan nedplöjning av slam och sådd av grö- dan.

Sdå

Paragrafen, som är ny, ansluter till EG:s direktiv 75/439/EEG, ändrat genom direktiv 87/101/EEG, om omhändertagande av spilloljor. Enligt paragrafen får de gränsvärden, som anges i bilagan till EG:s direktiv 87/101/EEG, inte överskridas vid förbränning av spillolja i en anläggning med en tillförd vär- meeffekt av 3 MW eller mer. Bestämmelsen avser direktivet i dess lydelse enligt bilaga XX till EES-avtalet. Spillolja, förbränning, m.m. definieras i artikel 1 i direktivet. Eftersom det rör sig om ett minimidirektiv påverkar de nya reglerna inte strängare utsläppsregler som har fastställts som villkor i tillstånd som har meddelats med stöd av föreskrifter enligt 10 5.

185

Andra stycket i paragrafen är nytt.

När en myndighet — koncessionsnämnden för miljöskydd eller länsstyrel- sen - lämnar tillstånd till en miljöfarlig verksamhet, skall myndigheten alltid beakta de utsläppsvärden som kan vara relevanta enligt de EG-direktiv som omfattas av EES-avtalet. Ett utsläppsvillkor skall aldrig vara mindre strängt än EG:s jämförbara gränsvärde.

Tredje stycket motsvarar utan ändring paragrafens tidigare andra stycke.

225

I paragrafen anges gränserna för verkningarna av ett tillståndsbeslut. I vissa avseenden har det varit ofrånkomligt att denna rättssäkerhet för en till- ståndshavare har jämkats på grund av EES-avtalet. Det gäller i detta sam- manhang för det första de nya bestämmelserna i 8 b och 8 d 55 med förbud mot utsläpp till grundvattnet av vissa farliga ämnen eller grupper av ämnen och gränsvärden vid förbränning av spillolja. Sådan slamhantering som avses i 8 c & omfattas inte av tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen.

245

I paragrafen har införts en ny omprövningsgrund som ansluter till EG:s di- rektiv.

Sett ur tillståndshavares synvinkel visar utredningen att EG:s gränsvär- den — vilka särskilt förekommer inom områdena vattenföroreningar och luftföroreningar — är mindre stränga än de enligt miljöskyddslagen indivi- duellt bestämda utsläppsvillkoren. För fullgörandet av EES-avtalet är det dock -— som föreskrivs i den nya omprövningsgrunden — nödvändigt att om- prövning får ske om villkoren för en verksamhet innebär att gränsvärden som anges i ett EG-direktiv får överskridas.

• Sida 105
•  Original

29ä

På grund av ändringen i 18 5 har paragrafen ändrats redaktionellt.

455

Paragrafen har ändrats med hänsyn till de nya förbuden och bemyndigan- dena att meddela föreskrifter enligt 8 b — d åå.

6.2 Lag om ändring i hälsoskyddslagen8 ag

Paragrafen är ny.

Genom EES-avtalet har Sverige att iaktta de gränsvärden som anges i bi- laga 1 till direktiv 80/779/EEG om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet avseende svaveldioxid och svävande partiklar. När det gäller bly framgår av artikel 2 i direktiv 82/884/EEG att gränsvärdet är 2 mikrogram Pb/mJ, uttryckt som årlig, genomsnittlig koncentration. Luftföroreningarna får inte heller överskrida det gränsvärde som anges i bilaga 1 i direktivet 85/203/EEG om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid.

Sverige har enligt EES-avtalet åtagit sig att utföra sådana mätningar av luftföroreningar som avses i direktiven 80/779/EEG om gränsvärden och kvalitetsnormer för svaveldioxid och sot, 82/884/EEG om gränsvärde för bly i luften samt 85/203/EEG om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid. Mätning- arna som föreskrivs i andra stycket skall ha till avsikt att utreda om luftkvali- teten i kommunen är tillfredsställande med hänsyn till de gränsvärden som avses i första stycket.

Enligt tredje stycket skall regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer meddela de föreskrifter som behövs om mätning och om redovis- ning av mätresultat. Detta innebär att de allmänna råd och riktlinjer som redan finns utgivna av naturvårdsverket får enjuridiskt bindande form. Med hänsyn till de erfarenheter som verket redan har på området bör det an- komma på naturvårdsverket att besluta om sådana föreskrifter som avses i tredje stycket.

6.3 Lag om ändring i plan— och bygglagen 4 kap. l &

Enligt ett nytt andra stycke skall kommunen för sådana projekt som redovi- sas i översiktSplanen och som kan konuna i konflikt med föreskrifter till skydd för människors hälsa och miljön som följer av Sveriges internationella åtaganden, redovisa hur kommunen avser att uppfylla föreskrifterna. Be- stämmelsen innebär att det införs ett krav på att det i de aktuella fallen skall göras en sådan analys som visar att de aktuella föreskrifterna kan innehållas.

Som exempel på internationella åtaganden som omfattas av den nya be- stämmelsen kan nämnas de EG-direktiv om miljökvalitetsnormer avseende luftföroreningar 80/779/EEG, 82/884/EEG och 85/203/EEG som omfattas av EES-avtalet. Det åligger enligt en ny bestämmelse, 8 a & hälsoskyddslagen,

Prop. 1992/93:60 Bilaga '1

• Sida 106
•  Original

Bilaga 1

kommunerna att mäta de luftföroreningar som omfattas av dessa direktiv. Härigenom får kommunerna ett underlag för bedömningen av om en redo- visning enligt den nu aktuella bestämmelsen behöver ske.

5 kap. 185

Av avsnitt 2 framgår att EG:s direktiv om miljökonsekvcnsbeskrivningar 85/337/EEG saknar motsvarighet i svensk lagstiftning när det gäller anlägg- ning av industriområden, proj ekt för tätortsbebyggelse, skidliftar och kabin- banor, fritidsbyar, hotellkomplex samt permanenta tävlings- och testbanor för bilar och motorcyklar.

Av den anledningen införs genom ett nytt andra stycke krav på att miljö- konsekvensbeskrivningar skall upprättas när detaljplaner skall upprättas för sådana ändamål. Eftersom miljökonsekvensbeskrivningar bör upprättas in- nan en detaljplan fått ett alltför konkret innehåll har programskedet gjorts obligatoriskt och miljökonsekvensbeskrivningen införts som en del av pro- grammet. Av den allmänna motiveringen framgår att arbetet med miljökon- sekvcnsbeskrivningen bör följa hela planprocessen och att den obligatoriska miljökonsekvensbcskrivningen i programskedet således bör följas upp och ytterligare konkretiseras. Skyldigheten att upprätta miljökonsekvensbe- skrivningar gäller för projekt som kan antas medföra en betydande miljöpå- verkan. Av direktivet 85/337/ EEG framgår vilka allmänna kriterier som bör gälla vid bedömningen av ett projekts miljöpåverkan.

5 kap. Zlå

] paragrafen har gjorts det tillägget att en miljökonsekvensbeskrivning som har upprättats som en grund för en detaljplan skall ingå i det underlag som redovisas vid samråd enligt 5 kap 20 ä'.

5 kap. 265

Enligt ett tillägg till första stycket 3 skall planförslaget under utställningsti- den åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning i de fall en sådan har upprät- tats.

6.4 Lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

lZaå

Paragrafen, som är ny, ansluter till EG:s direktiv 85/337/EEG rörande be- dömning av miljöeffekterna av vissa projekt.

När en ny allmän avloppsanläggning planeras skall enligt paragrafen göras en miljökonsekvensbeskrivning. En korrekt tillämpning medför att en miljö- konsekvensbeskrivning upprättas tidigt under planeringen.

• Sida 107
•  Original

Bilaga 1

6.5 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

4 kap. la, 4 och 6 åå

På grund av EG:s direktiv 85/337/EEG rörande bedömning av miljöeffekter av vissa projekt har i paragrafen föreskrivits om tillståndsprövning av järn- vägsanläggningar för fjärrtrafik samt andra järnvägar som har en betydande miljöpåverkan. Med andra järnvägar som har en betydande miljöpåverkan avses enligt direktivet spårvägar, upphöjda eller underjordiska järnvägar, hängbanor eller liknande banor av speciell typ som endast eller i huvudsak används för passagerartransport. EG-direktivet innehåller ingen definition av uttrycket betydande miljöpåverkan. Det finns inte heller några vägle- dande avgöranden av EG-domstolen. Detta innebär att det måste finnas ett sådant utrymme att inte varje anläggning som sker utan tillstånd från rege- ringen innebär en lagöverträdelse. Dels kan den som avser att inrätta en an- läggning medges undantag från tillståndskravet enligt ändringen i 4 5. Vidare innebär ändringen i 6 5 att ringa överträdelser av 1 a 5 inte är straffbara.

6.6 Ikraftträdandebestämmelser

Enligt de föreslagna ikraftträdandebestämmelserna får regeringen före- skriva när lagändringarna skall träda i kraft. Bakgrunden är att en viss osä- kerhet råder om när EES-avtalet kommer att träda i kraft.

• Sida 108
•  Original

1 INLEDNING

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1992:43) EES-avtalet och den svenska miljöskyddslagstiftningen

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Justitiekanslern, Riksåklagaren, "Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Statens Järnvägar, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut, Generaltullstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Jordbruksver- ket, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetar— skyddsstyrelsen, Boverket, Statens va-nämnd, Sveriges geologiska under— sökning, Affärsverket Svenska kraftnät, Närings- och teknikutvecklingsver- ket, Kammarkollegiet, Statistiska centralbyrån, Rikspolisstyrelscn, Konkur- rensverket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforsk- ning, Svea hovrätt-Vattenöverdomstolen, Universitetet i Stockholm, Uni- versitetet i Uppsala, Universitetet i Lund, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länssty- relsen i Göteborgs o. Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrel- sen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämt- lands län, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Kalmar kommun, Gö- teborgs kommun, Sundsvalls kommun, Umeå kommun (miljökontoret), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, lantbrukarnas Riksförbund, Svenska kraftverksföreningen, Värmeverksföreningen, Föreningen Skogs- industrierna, Tjänstemännens Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Företagens Uppgiftslänmardelegation, Kraftsam, Kommittén (ME 1989:04) om översyn av miljöskyddslagstiftningen, Svenska Gruvföre- ningen, Svenska Vatten— och Avloppsverksföreningen, Sveriges Kemiska In— dustrikontor, Utredningen (Jo 1990:03) om utvärdering och översyn av skogspolitiken och Vattenfall AB.

Något yttrande har inte inkommit från remissinstanserna Naturskydds- föreningen, Svenska Petroleum Institutet, Sveriges Akademikers Centralor- ganisation, Föreningen för samliällsplancring, Fältbiologerna, Greenpeace, Jordens Vänner, Näringslivets byggnadst'lelegation, Skogsägarnas Riksför- bund och Svenska Lokaltrafikföreningen.

2 ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Socialstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Statens va-nämnd, Landstingsför- bundet och Grossistförbundet Svensk Handel har inga erinringar mot pro- memorieförslaget.

Generaltullstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Affärsverket Svenska Kraftnät, Kammarkollegiet, Kemikalieinspektionen, Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning och Utredningen (Jo 1990:03) om utvärdering och översyn av skogspolitiken har i remissyttrandena inte lämnat några syn- punkter på promemorieförslaget.

• Sida 109
•  Original

Bilaga 2

Föreningen Skogsindustrierna och Sveriges Kemiska Industrikontor (Ke- mikontoret) har hänvisat till Sveriges Industriförbunds remissyttrande.

2.1 Justitiekanslern

Beträffande främst den föreslagna tekniken med hänvisningar till olika EG- direktiv som förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:389) och förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen (198221080) innehåller vill jag anföra följande författningstekniska synpunkter.

Den hänvisning till EG:s direktiv 80/68/EEG som gjorts i förslaget till normgivningsbemyndigande i 8 b & andra stycket miljöskyddslagen synes ha utformats i överensstämmelse med vad departementschefen anfört i prop. 1991/92:170, bil. 1, s. 187. För utnyttjandet av bemyndigandet synes det mig inte nödvändigt att direktivet som sådant måste införlivas med svensk rätt utan den föreslagna hänvisningen förefaller vara tillfyllest. En annan sak är att, i samband med att regeringen eller den myndighet regeringen bestäm- mer använder bemyndigandet, det får övervägas att inkorporera eller trans- formera direktivet. Införlivandet med svensk rätt av direktivet kommer där- med att kunna göras på lämplig konstitutionell nivå.

Även bestämmelserna i 8 d, 18 och 24 åå miljöskyddslagen samt i 8 a & hälsoskyddslagen innehåller hänvisningar till olika EG-dircktiv. Åberopan- det av dessa direktiv är emellertid av annat slag än i den tidigare nämnda paragrafen. Innehållet i dessa direktiv blir av direkt betydelse för rättstill- lämpningen bl.a. på straffrättens område. Genom de föreslagna hänvisning- arna har dock direktivens innehåll i åberopade delar inte införlivats med svensk rätt genom inkorporering eller transformering. Det förekommer att man till vissa lagar och förordningar har lagt en internationell överenskom- melse i form av en bilaga och därmed genomfört inkorporeringen. Den tek- niken är avsedd att kunna komma till användning i fråga om de till EES- avtalet bakomliggande rättsakterna. Jag anser de gjorda hänvisningarna i lagförslagen otillräckliga och förutsätter att direktiven fogas som bilaga till de här aktuella bestämmelserna och därigenom införlivas med svensk rätt.

I lagförslagen har inte någon notapparat tagits med, jfr dock vad som sagts om notapparaten i anförd prop, bil. 1, avsnitt 16.5.

2.2 Riksåklagaren

Jag har inte någon invändning mot den lagtekniska metod som har använts för att transformera de miljödirektiv som omfatts av EES-avtalet till svensk lagstiftning.

Min genomgång av förslaget har dock huvudsakligen ägnats frågan om an- svarsbestämmelsernas utformning. Jag instämmer i vad som anförts i bifo- gade yttranden avgivna av överåklagarna vid åklagarmyndigheten i Stock- holm och regionåklagarmyndigheten i Karlstad. (Vad överåklagaren i Karl- stad anfört utelämnas här.)

Åklagarmyndigheten i Stockholm: Jag har inga invändningar mot den lagtek- niska metod man tillämpat för att uppfylla åtagandena enligt EES—avtalet.

• Sida 110
•  Original

Bilaga 2

Av naturliga skäl harjag i övrigt vid min genomgång av förslagen främst ägnat uppmärksamhet åt utformningen av ansvarsbestämmelserna.

Det är bl.a. av konstitutionella skäl viktigt att man vid utformningen av ansvarsregler gör klart för sig om en straffbestämmelse tar sikte på brott mot en lagregel eller överträdelse av handlingsnormer av lägre dignitet. De före- slagna ändringarna i 45 å miljöskyddslagen kan enligt min mening behöva ft.")rtydligas i dessa hänseenden. Saken kompliceras av att de nya materiella reglerna förekommer i tre olika former: direkt i lagen preciserade normer, i lagen genom hänvisning till vissa EG-(lirektiv angivna normer, samt normer som utfärdas med stöd av bemyndigande i lagen. 45 5 skulle enligt min mc- ning vinna i tydlighet om man mera konsekvent i anslutning till den systema- tik som föreslås i 8 b — 8 d åå anger vilka brottsliga förfaranden som avses i de skilda punkterna i paragrafen. Det är enligt min mening ägnat att förvirra läsaren att exempelvis 8 b & och 8 c & anges i sin helhet i punkt 1 första ledet (som väl egentligen bara kan syfta på paragrafernas första stycken), medan 8 b & inte alls omnämns i tredje punkten (där väl 8 b & 2 st egentligen bör anges) och 8 c %& åter anges där i sin helhet (i stället för 8 c & 2 st). I förslaget upptas 8 d & både under punkt 1 och punkt 3. Omjag tolkat bestämmelsen i 8 d 5 rätt har den väl närmast karaktär av en sådan lagregel som man endast kan bryta direkt emot, dvs. den hör med den systematik som i övrigt använts i 45 & hemma under punkt 1 i paragrafen.

2.3 Kommerskollegium

Den svenska miljöskyddslagstiftningen innehåller i de flesta avseenden strängare regler än EG:s minimidirektiv. Detta innebär att svensk produk— tion möts av strängare miljökrav än i många konkurrentländer. En ambition hos många EG-länder, liksom hos kommissionen, är att successivt skärpa miljt'ölagstiftningen. Ett svenskt intresse måste vara att på allt sätt påskynda denna utveckling för att därigenom uppnå en internationell likvärdig lagstift- ning.

Av stor betydelse för svensk industris konkurrensvillkor är att avtalets be- stämmelser efterlevs i alla EES-länder. Eftersom en grundprincip är att för- orenaren skall betala kommer annars konkurrensvillkoren att bli relativt sämre för de ”laglydiga” än för producenter i de EES—länder, vilka inte fullt ut efterlever avtalets regler. Från svensk sida är det därför av stor betydelse att kontrollmöjlighcterna utökas på detta område, så att efterlevnaden för— bättras. Möjligheterna att i enlighet med EES-avtalets stödbestämmelser få kompensation för skillnader i miljökrav i form av offentligt stöd är mycket begränsade.

Eftersom de flesta miljöproblem inte kan begränsas till ett land, är det väsentligt att eftersträva internationella överenskommelser.

På två områden innehåller direktiven bestämmelser om direkta krav på produkters beskaffenhet, nämligen direktivet om avloppsslam och i viss mån direktiven om spillolja. I föreliggande lagförslag (8 c ä miljöskyddslagen) ges lagstöd för föreskrifter om bl a högsta tillåten tungmetallhalt i slam. Förslag till sådana föreskrifter torde föranleda underrättelse till kommerskollegium och, om produkten är föremål för internationell handel, notifiering enligt

• Sida 111
•  Original

Bilaga 2

internationella handelspolitiska informationsprocedurer, särskilt som före- skrifterna förutsätts ange betydligt lägre tungmetallhalter än de halter som anges i direktiven (förordning 1990:986 om tekniska regler). I promemorian förutses även en förordning om hanteringen av spillolja, som under vissa be- tingelser kan behöva notificras.

2.4 Sjöfartsverket

Implementeringen av EES-avtalet till svensk rätt på miljöområdet bör ske så att man undviker att olika regler rörande miljön skall gälla för samma verksamhet. Omprövningen av fastställda tillståndsvillkor enligt miljö- skyddslagen bör ske om EG—direktiven anger strängare krav än vad tillstån- det medger. I samband med en ändring av miljöskyddslagen bör även frågan om tillståndsplikt diskuteras för sådan miljöfarlig verksamhet som inte är prövad enligt lagen.

Sjöfartsverket anser att det är viktigt att miljöreglerna utformas efter in- ternationella överenskommelser då speciellt luft- och vattenföroreningar of- tast är av gränsöverskridandc karaktär.

2.5 Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

SMHI anser det vara mycket tillfredsställande att svensk lagstiftning och föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar nu vidgas och kompletteras enligt förslaget till att omfatta alla de verksamheter som specifieras i EG:s direktiv 85/337/EEG.

Att de svenska kraven på utarbetande av miljökonsekvensbeskrivningar nu ökas aktualiserar behovet av att de myndigheter som utför mätningar i naturmiljön samt sammanställer och utvärderar sådan kunskap tilldelas de resurser som behövs för att fortsätta sina mätserier samt att bibehålla och utveckla sin kompetens och metoder för detta arbete. SMHI avser att för sin del närmare belysa detta i sin fördjupade anslagsframställan.

2.6 Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet har inte funnit anledning att ifrågasätta huvudinrikt- ningcn i den transformering av EG:s miljödirektiv till svensk lagstiftning som föreslås i promemorian, utan begränsar sig i det följande till att kom- mentera vissa delförslag.

2.7 Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen har — mot bakgrund av de åtaganden Sverige gjort genom EES-avtalet — inget att erinra mot att de författningar som upptagits i prome- morian kompletteras i de hänseenden som föreslagits.

Miljöskyddslagen

l förslagets 8 b & används begreppet grundvatten. Det anges i spccialmotive- ringen att ECE-direktivets definition av detta begrepp bör användas vid till-

• Sida 112
•  Original

Bilaga 2

lämpningen. Det vore lämpligt att i författningstexten ta in denna definition eller hänvisa till den.

[ förslagets 8 c & används begreppet slam. I EG-direktivet finns definierat vad som där avses med slam. Om avsikten är att EG-direktivets definition skall gälla vid tillämpningen av 8 c & bör definitionen tas in i författningstex- ten eller bör i densamma hänvisning göras till EG-direktivet.

I förSIagets 8 d & används begreppen förbränning och spillolja. Det anges i specialmotiveringen att definitioner finns i EG-direktivet. Om dessa defini- tioner skall användas vid tillämpningen av författningen bör i författnings- texten, på samma sätt som ovan angetts, antingen hänvisas till direktivet el- ler definitionerna tas med.

I förslagets 18 å och 24 få har beträffande värden hänvisats till EG-direktiv ingående i bilaga XX till EES-avtalet. Det vore enligt Skogsstyrelsens me- ning bra om det gick att i författningstexten hänvisa direkt till de EG-direktiv som kan vara tillämpliga.

Hälsoskyddslagen

I förslagets 8 a 5 har också beträffande gränsvärden hänvisats till EG-direk- tiv ingående i bilaga XX. På samma sätt som ovan angetts vore det bra om det gick att i författningstexten hänvisa direkt till de EG-direktiv som kan vara tillämpliga.

2.8 Fiskeriverket

Fiskeriverket har inget att invända mot de föreslagna ändringarna i miljö- skyddslagstiftningen.

I Sverige finns redan lagstiftning som motsvarar EG:s regler varför EES- avtalet inte får så stora konsekvenser för den svenska miljöskyddslagstift- ningen. Kravct på komplettering av miljökonsekvensbeskrivningar även i plan- och bygglagen samt i lagen om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar är dock positivt ur fiskets synpunkt. I övrigt har fiskeriverket inget att anföra.

2.9 Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)

I sitt remissvar (Dnr 11-92-3006) till Departementspromemorian (Ds 1992:14) om EES-avtalets införlivande m.m. har NUTEK behandlat införli- vandet av EES-avtalet till svensk rätt. Enligt departementspromemorian fö- reslås detta huvudsakligen ske genom inkorporering. Enligt verkets åsikt är detta ett ändamålsenligt tillvägagångssätt inte minst beroende på att regel- verket kontinuerligt kommer att byggas ut och att införlivandet omfattar både EGs primärrätt och dess sekundärrätt.

I denna process är det nödvändigt att myndigheterna kontinuerligt följer rättsutvecklingen och får möjlighet att vidta de åtgärder som behövs för att löpande anpassa regelsystemen till gällande rätt enligt EES-avtalet. För att detta skall kunna ske på ett så enkelt sätt som möjligt föreslår NUTEK att aktuella förordningar tillförs en klausul som bemyndigar verket att vidta så- dana åtgärder.

• Sida 113
•  Original

Bilaga 2

Det som anförts generellt angående införlivandet av EES-avtalet till svensk rätt gäller även miljöskyddslagstiftningcn.

2.10 Statistiska centralbyrån

Några statistiska aspekter på utredningens förslag föreligger inte. Vi vill dock påpeka att SCB i samverkan med SNV framställer statistik över miljö- skyddslagens tillämpning. Denna statistik som skall genomföras avseende 1992, redovisar bl.a. antalet miljöfarliga verksamheter samt verksamheter med tillstånd och kontrollprogram. I framtiden kommer denna undersök- ning att påverkas av anpassningen av svensk lagstiftning till EG:s.

2.11 Rikspolisstyrelsen

Från de intressen som Rikspolisstyrelsen har att beakta finns i allt väsentligt inget att erinra mot vad som föreslagits eller eljest anförts i promemorian.

EES-avtalet innebär såvitt styrelsen kan bedöma inga större skärpningar i förhållande till den svenska lagstiftningen som oftast innehåller strängare krav än vad EES-direktiven stipulerar. I en del fall saknas svensk lagstiftning men de faktiska förhållandena i Sverige synes ändå vara bättre än EES—kra- ven.

Dock torde — som också anförts — det få anses väsentligt att de myndighe- ter som bevakar tillstånd och föreskriver villkor beträffande miljöfarliga verksamheter också åläggs att beakta de gränsvärden som anges i EG:s di- rektiv oaktat miljöskyddslagen inte nu innehåller några föreskrifter om ge- nerellt bestämda utsläppsgränscr.

I några få avseenden krävs dock en skärpning av svenska regler samt en sänkning av nu gällande gränsvärden (ex saltsyra i utsläpp från sopförbrän- ning, som måste sänkas från 100 till 50 mg/m—l).

Styrelsen vill också särskilt framhålla vikten av att statsmakterna vid fram- tida mätningar av luftföroreningar och övriga miljöutsläpp samt vid brott mot gällande bestämmelser också beaktar de kostnader som de rättstilläm- pande och övervakande myndigheterna kan ställas inför. Ett utökat och in- tensifierat undersöknings- och utredningsförfarande rörande miljöbrotten torde i sig kunna medföra vissa kostnadsökningar för polisvcrksamheten, dels för den utbildningsinsats som erfordras och dels för den tekniska upp- rustning som kan komma att krävas för att uppnå en acceptabel standard.

2.12 Konkurrensverket

Enligt Kenkurrensverkets uppfattning är skyddet av miljön en angelägen uppgift av utpräglat internationell karaktär. Det är därför viktigt att Sverige tillämpar stränga regler för skyddet av miljön samt på olika sätt verkar för internationella överenskommelser om miljöskydd. Verket vill dock samti- digt peka på att nationella särkrav i vissa fall kan få handelshindrande effek- ter och skapa etableringshinder, vilket kan leda till samhällsekonomiska för- luster genom bl.a. försämrad konkurrens. Det är således angeläget att, vid fastställande av regler för miljöstörande utsläpp m.m., en awägning görs

• Sida 114
•  Original

Bilaga 2

mellan miljöintresset och intresset av en fungerande internationell konkur- rens.

Konkurrensverket anser att EG-direktivens regler med fastställda gräns- värden för utsläpp m.m. gcr möjligheter till en likformig tillämpning inom EES-området. Därigenom torde risken för uppkomsten av tekniska handels- hinder vara liten, vilket är ändamålsenligt från konkurrenssynpunkt. Direk- tiven medger dock att de enskilda länderna tillämpar strängare regler än de föreskrivna minimikraven, om förhållandena i landet så kräver. Detta inne- bär bl.a. att nationella awikelscr vad gäller miljöproblemens storlek och vil- jan att komma till rätta med dessa problem på sikt kan komma att påverka lokaliseringsbesluten vad gäller olika miljöpåverkande verksamheter.

De ändringar som föreslås i promemorian avseende den svenska miljö- skyddslagstiftningen torde, enligt Konkurrensverkets uppfattning, inte med- verka till uppkomsten av sådana handels- eller etableringshinder som i nå- gon väsentlig omfattning snedvrider konkurrensen. Verket har därför i hu- vudsak inget att erinra mot de föreslagna förändringarna.

I promemorian anges att man på vissa punkter enligt EG-dircktiven kan finna strängare gränsvärden än vad som brukar tillämpas i praxis enligt den svenska miljöskyddslagen. I sådana fall bör det finnas anledning till ompröv- ning av de nu gällande tillståndsvillkorcn. Enligt Konkurrensverket är det angeläget att de svenska tillståndskraven snarast möjligt bringas i överens- stämmelse med EES-avtalets krav.

] promemorian konstateras att tillämpningen av EGs miljödirektiv varie- rar starkt mellan medlemsländerna, och att övervakningen av att miljökon- sekvensbeskrivningar görs delvis är bristfällig. Mot denna bakgrund är det enligt Konkurrensverket viktigt att man från svensk sida bevakar hur denna process fortgår inom EG och att man inte i Sverige inför detaljkrav som fun- gerar som etableringshinder.

2.13 Statens naturvårdsverk

Genom EES-avtalet kommer Sverige och övriga EFTA-länder att knytas närmare till det omfattande miljösamarbetet som pågår inom EG. Natur- vårdsverket anser detta vara önskvärt, eftersom många av de stora miljöpro- blemen i Europa är gränsöverskridandc och fordrar internationell samver- kan för att kunna lösas.

Verket tillstyrker huvudparten av de förslag till ändringar i miljölagstift- ningen som har föreslagits. I några avseenden förefaller det emellertid som om de föreslagna anpassningarna inte är fullt tillräckliga för att fullgöra de åtaganden, som följer av EES-avtalet. I dessa avseenden föreslår verket ju- steringar. I vissa andra fall har verket synpunkter på de sätt som föreslagits för att uppfylla innehållet av berörda direktiv.

Oavsett på vilket sätt den ifrågavarande implementeringen av EG-reg— lerna kommer att genomföras är det uppenbart att EES-avtalet kommer att kräva nya kunskaper inom alla berörda myndigheter. Det blir en viktig upp- gift för Naturvårdsverket att medverka till erforderlig kunskapsförmedling till länsstyrelser, kommunala miljönämnder m.fl. I promemorian tas ingen- stans frågan om myndighetsresurser upp. För verkets arbete blir det viktigt

• Sida 115
•  Original

Bilaga 2

att det snarast klaras ut hur stor resursinsatsen förväntas bli samt att det klar- läggs vid vilka tidpunkter föreskrifter senast måste föreligga med hänsyn till EES—avtalet.

2.14 Svea hovrätt — Vattenöverdomstolen

Vattenöverdomstolen delar i huvudsak de bedömningar som görs i prome- morian avseende vilka ändringar i den svenska miljöskyddslagstiftningen som bör göras i samband med att EES-avtalet träderi kraft. Vattenöverdom- stolen tillstyrker följaktligen huvuddelen av de förslag till lagändringar som framförs i promemorian.

2.15 Universitetet i Stockholm

Juridiska fakultetsnämnden finner att departementspromemorian i huvud- sak redovisar de ändringar som bör införas i svensk lagstiftning till följd av EES-avtalet särskilt vad avser miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, plan- och bygglagen samt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Det sätt på vilket föreslagna ändringar skall införas är dock inte alltid lämpligt. Juridiska fakultetsnämnden anser sålunda att föreslagna lagänd- ringar genomgående bör omformuleras dels så att miljöfarliga substanser och gränsvärden införes på lista i särskild förordning och icke i själva lagen så att nämnda lista lättare kan revideras, dels, i rättsäkerhetens intresse, så att relevanta substanser, gränsvärden och förfarande klart angives i detalj och icke blott som skett i förslaget med hänvisning till EG-direktiven och deras bilagor.

2.16 Universitetet i Uppsala Riktpunkter för yttrandet är främst följande:

1. Samtliga EG-miljöregler som följer av EES-avtalet ska bli gällande svensk rätt. Sverige ska i gott uppsåt eftersträva att införa samtliga aktuella regler i deras helhet.

2. Systematiken i svensk miljölagstiftning ska inte förändras i onödan till följd av de nya reglernas införande, såvida inte förändringen med goda skäl kan antas ligga i linje med det arbete som miljöskyddskommittén är syssel- satt med.

3. De nya reglerna ska så långt möjligt vara lätta att förstå även för dem som inte är utbildade ijuridik.

Ett stort problem när det gäller att överblicka de i promemorian föreslagna lagändringarna i förhållande till EES-avtalet är att viktiga frågor som rör ke- mikaliehantering inte omfattas av promemorian. Därför måste detta ytt- rande ses som starkt avgränsat till sådana frågor som tas upp, eller klart borde ha tagits upp, i den föreliggande promemorian.

Promemorians utgångspunkt att svensk miljöpolitik redan uppfyller EG:s miljökrav är förhastad och ivissa hänseenden rent felaktig, under förutsätt- ning av att man med svensk miljöpolitik avser inte endast allmänna uttalan- den, utan vad som har gjorts gällande inom landet.

• Sida 116
•  Original

Bilaga 2

Detta yttrande utgår från att rådande svensk miljöpolitik endast är sådan som ' — antingen återspeglas i svensk lag och i författningar med stöd i svensk lag - eller är uttalad av riksdag etc och helt och hållet tveklöst ryms inom gäl- lande svensk lag. ..

Som ett exempel på skillnaden mellan svensk miljöpolitik och EG-regler kan pekas på att svensk rätt inte har några som helst bestämda gränser för hur förorenade vatten eller luft får vara. Av detta följer att svensk miljöpoli- tik ännu inte har satt någon smärtgräns för miljöpåverkan. Detta innebär en grundläggande skillnad mellan svensk rätt och EG-regler.

Promemorians felsyn när det gäller svensk miljöpolitiks förhållande till EG-regler har emellertid inte i sig medfört att lagförslagen blivit helt oan- vändbara. Möjligen kan felsyncn ha inverkat på beredvilligheten att införa de aktuella EG-reglerna. Problemställningen är dock främst en annan: Oav- sett huruvida någon tror eller inte tror att svensk miljöpolitik når upp till EG-regler, så är uppgiften för landet och för promemorieförfattarna ändå att åstadkomma att EG-rcglerna införs respektive att åstadkomma att de fullt ut återspeglas i den nationella rätten. Eftersom många av de aktuella EG- reglerna är minimiregler, kan Sverige gå längre, men inte kortare, än vad de aktuella reglerna innebär.

När EES-avtalets betydelse utvärderas angående vilka skyldigheter Sve- rige har när det gäller att genom lagstiftning genomföra olika direktiv, är det givetvis EG-rätten som måste vara grunden. Bland annat följer av detta att allt i direktiven på ett eller annat sätt måste återspeglas i nationell lag eller med full säkerhet kunna komma att genomföras inom ramen för redan gäl- lande lag.

2.17 Universitetet i Lund

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsstyrelsen: Promemorian innehåller en saklig och tydlig genomgång av hur väl den svenska miljölagstiftningen överensstämmer eller inte med de direktiv som utfärdats av och skall tilläm- pas inom EG. Även hur väl övriga länder uppfyller kraven belyses. I vissa avseende krävs en justering av svensk lagstiftning och promemorians vikti- gaste del utgör dessa förslag.

Förslagen utgör en justering av olika svenska miljöparagrafer till EG:s di- rektiv. I flera avseenden utgör dessa justeringar en förbättring och förstärk- ning av de nuvarande svenska miljölagarna och kan hälsas med tillfredsstäl- lelse sett ur ekologisk synvinkel. Detta gäller t ex specificeringarna avseende utsläpp till grundvatten och och markpåverkan av slam, krav på kommu- nerna rörande en ökad miljöövervakning avseende vissa luftföroreningar, ökade krav avseende miljökonsekvensbeskrivning i byggärenden och VAan- läggningar m m.

Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd: Materiellt sett uppfyller Sverige i de flesta fall EG:s miljöregler, häri inbegripet även de nu aktuella direktiven, med god marginal. Inom vissa områden, särskilt när det gäller miljökrav på olika typer av produkter, skulle en EG-anpassning snarast med-

• Sida 117
•  Original

Bilaga 2

föra en nedrustning av svensk miljörätt. De direktiv som behandlas i EES- avtalet är dock i huvudsak minimidirektiv, d.v.s. dc tillåter strängare natio- nella regler (som inte strider mot övrig EG-rätt).

I lagtekniskt hänseende krävs däremot relativt stora förändringar vid en EES-anpassning av svensk miljörätt. Som även konstateras i promemorian, lägger EG-domstolen vikt vid att direktiven transformeras på ett formellt korrekt sätt. Det räcker inte att myndigheterna faktiskt tillämpar dem i varje kOnkret beslutssituation.

Inom svensk miljörätt pågår för närvarande åtminstone två stora och svåra projekt för förändring av lagstiftningen. Samtidigt med den här aktuella ut- redningen, arbetar miljöskyddskommittén med en genomgripande översyn av miljölagstiftningen i syfte att samordna lagreglering och procedurer i Olika lagar. Fråga är om det inte hade varit lämpligt att i större utsträckning än vad som skett samordna dessa två utredningar. Möjligheten att utforma smidiga lösningar skulle vara större. Promemorieförslaget om EES-anpass- ning av svensk miljölagstiftning tycks väl ägnat att ge kommittén ytterligare arbete.

Detta yttrande, i likhet med promemorieförslaget, innebär i huvudsak ett försök att anpassa miljöskyddslagen till direktiven. Frågan är om detta är den smidigaste lösningen. De nödvändiga förändringarna innebär i stort sett en ny miljöskyddslag.

Direktiven reglerar i huvudsak begränsningar av utsläpp av olika skadliga ämnen. Det finns redan en svensk lag som behandlar just farliga ämnen, nämligen lagen om kemiska produkter. Syftet med denna lag är att före- bygga skador som orsakas av kemiska ämnen. Lagen ger möjlighet att med- dela generella föreskrifter av skilda slag. LKP:s konstruktion och innehåll ansluter mera till EG-direktiven än vad ML gör. En alternativ — och möjligen lämpligare — lösning vore därför att ändra LKP på de punkter som behövs.

De ämnen och ämnesgrupper som nämns i direktiven syns åtminstone för en lekman i huvudsak vara kemiska ämnen av olika slag. Skulle det visa sig att något av de aktuella ämnena faller utanför den snäva definitionen ”ke- miska produkter” i LKP kunde man lämpligen utvidga tillämpningsområdet.

En invändning mot denna lösning är frågan om hanteringsbegreppets om- fattning. LKP är tillämplig på hantering m.m. av kemiska produkter. Hante- ringsbegreppet omfattar bl.a. avfallshantering, men det är tveksamt om det omfattar utsläpp av ämnen i den utsträckning som krävs för att direktiven skall kunna överföras till förordningar under lagen. Direktiven ställer krav på generella utsläppsbegränsningar av olika ämnen, oavsett vilken typ av produkt som ger upphov till utsläppen. Problemet borde dock inte vara olös- ligt om man ansåg förslaget beaktansvärt.

Miljöskyddskommitténs arbete innebär förhoppningsvis att frågan om man skall utnyttja ML eller LKP relativt snart kommer att vara ointressant.

Sammanfattningsvis anser forskningsnämnden att de flesta av de i prome- morian föreslagna metoderna att införliva de EGdirektiv som omfattas av EES-avtalet är klart otillräckliga och olämpliga för sitt syfte. För att genom- föra så ingripande förändringar i svensk miljörätt krävs omfattande utred- ning av vilka lagtekniska metoder som bör användas, och vad dessa får för

• Sida 118
•  Original

Bilaga 2

konsekvenser utöver den eftersträvade EES-anpassningen. Denna utred- ning göres lämpligen av den kommitté som redan på regeringens uppdrag arbetar med förslag till förändring av miljöskyddslagarna, med beaktande av de synpunkter som framförts i detta yttrande.

2.18 Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen har i sak ingen erinran mot de bedömningar som görs i prome- morian beträffande behovet att på grund av EG-rättens krav på lagform _samt EES-avtalets förpliktelser i vissa fall komplettera gällande lagstiftning. Länsstyrelsen vill emellertid anlägga den generella synpunkten att den lag- tekniska utformningen av de föreslagna författningsändringarna bör bli före- mål för ytterligare överväganden i syfte att om möjligt minska antalet detal- jerade bestämmelser.

2.19 Länsstyrelsen i Östergötlands län

De upprättade lagförslagen innebär huvudsakligen kompletteringar av den svenska miljöskyddslagstiftningen och är till övervägande del förenliga med redan gällande svenska rättsregler. Vid tillkomsten av nyare svenska regler har det för övrigt ofta uttryckligen angetts att reglerna anpassats till EG:s standard, t.ex. utformningen av lagstiftningen om miljökonsekvensbeskriv- ningar. Direkt i strid med gällande svenska regler står några av de EG-direk- tiv som närmast har motsvarighet i miljöskyddslagen. I miljöskyddslagens ordning med individuella tillståndsprövningar ingår inte regler med gene- rella utsläppsgränser. Införande av generella utsläppsgränscr är dock inte främmande för svensk dcl. Frågan utreds för närvarande, liksom ett antal andra frågor som berörs i promemorian, av miljöskyddskommittén som dock inte hinner lämna sitt förslag innan den tidigaste möjliga tidpunkten för EES-avtalets ikraftträdande. Vissa direktiv (särskilt 80/68/EEG och 75/439/EEG) innebär vid implementering till svensk rätt risk för att miljö- skyddslagens regler om tillstånds rättskraft måste urholkas. Länsstyrelsen anser dock att man i berörda delar med förslagen i promemorian på ett god- tagbart sätt lyckats minska kollisionen mellan de båda rättssystemen. Läns- styrelsen har alltså i och för sig ingen invändning mot de upprättade lagför- slagen, som syftar till att uppfylla en minimistandard motsvarande regle- ringen i EES-avtalet.

Av redovisningen i promemorian framgår vidare att EG:s medlemsstater beträffande flera av de direktiv som för svenskt vidkommande innehåller strängare regler antingen inte alls eller ofta bristfälligt omsatt reglerna till nationell lagstiftning eller på andra sätt inte efterkommit direktiven. Läns- styrelsen har därför ingen invändning mot att regeringen för närvarande och i awaktan på miljöskyddskommitténs olika förslag inte föreslår detaljan- passning till EG:s regler på fler punkter utan istället föreslår sådana gene- rella regler som 18 få 2 st och 24 5 8 p miljöskyddslagen.

• Sida 119
•  Original

Bilaga 2

2.20 Länsstyrelsen i Malmöhus län

Den inverkan på svensk miljölagstiftning som blir följden av EES—avtalet är i första hand ett utökat och mera uttalat krav på miljökonsekvensbeskriv- ningar för olika åsyftade verksamheter. Inom länsstyrelsens verksamhetsfält har sedan en tid redan sådana utredningar genomförts. De förändringar som EES-avtalet medför på denna punkt tycks därför inte särskilt dramatiska.

En utgångspunkt vid EES-förhandlingarna har varit att den svenska miljö- politiken i praktiken uppfyller de krav som ställs i EG:s rättsakter och att den svenska lagstiftningen också skall uppfylla dessa krav i formellt av— seende. De svenska miljöskyddskraven är i praktiken i många fall mer långt- gående än de krav som gäller inom EG. Sverige tycks dock i avtalet ha fått behålla sina strängare krav mot bakgrund av att EG strävar efter att inom några år närma sig Sveriges ambitioner på miljöområdet.

Ett område som inte berörs i det aktuella EES-avtalet gäller de transnatio- nella föroreningarna. Inom EG har man för avsikt att ta upp denna fråga till behandling under de kommande åren. För sydsveriges vidkommande är denna fråga betydelsefull eftersom en stor del av bla dc luftburna förorening- arna härrör från länder inom EG.

2.21 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Såsom framgår av promemorian uppfyller den svenska miljölagstiftningen på de flesta områden redan de krav som ställs på medlemsländerna enligt EG-s rättsakter. I vissa fall innehåller promemorian förslag till svenska regel- ändringar. För det mesta tillstyrker Länsstyrelsen dessa förslag och i så fall kommenteras de inte närmare.

Särskilt några övergripande synpunkter bör framhållas. Den svenska mil- jölagstiftningen är uppdelad på ett antal lagar med särskilda tillämpningsom- råden. Avgränsningarna mellan exempelvis miljöskyddslagen, hälsoskydds- lagen och lagen om kemiska produkter är dock inte särskilt klar. I flera fall överlappar lagarna varandra och detta ger upphov till praktiska problem vid tillämpningen av lagarna. När man nu genom EES-avtalet inför flera princi- piella nyheter i lagstiftningen, såsom generella utsläppsgränscr och miljö- kvalitetsnormer och en ny förordning under lagen om kemiska produkter, innebär detta en ytterligare uppluckring i systematiken i miljölagstiftningen. Tillämpningssvårigheterna kommer att öka liksom svårigheterna att förutse utgången av rättsliga tvister.

Först när en ny miljöbalk träder i kraft kan en mer enhetlig struktur på detta lagområdc förväntas.

En principiell nyhet i miljölagstiftningen är föreslagen i 8 b 5, 8 d 5 och 225 ML att inkorporera kompletta EG-direktiv i svensk lag. Detta kan ses som en extrem utvidgning där det är svårt eller omöjligt att av en lagtext utläsa vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för enskilda. Det är dock möj- ligt att det, med hänsyn till tidspressen att införliva EES-avtalet med dess bilagor i svensk lagstiftning och det pågående reformarbetet inom miljö- skyddskommittén, är ofrånkomligt att nu tillämpa denna Iagstiftningsmetod som emellertid medför stora problem för den som tillämpar lagarna.

• Sida 120
•  Original

Bilaga 2

Ändringarna i miljölagstiftningen berör ett stort antal olika verksamheter. De kommer att väcka stort intresse hos enskilda, organisationer och myndig- heter och vara av största betydelse vid tillståndsprövningar i en mångfald ärenden. För att upprätthålla grundläggande rättssäkerhetskrav i fråga om enhetliga bedömningar och förutsebarhet i besluten måste alla de EG-direk- tiv som kommer att bli gällande lag översättas, sammanStällas och spridas på ett effektivt sätt. Vidare behöver systematiken när de nya rättsreglerna in- förs i olika lagar att övervägas noggrant så att de nya reglerna kan återfinnas där de sakligt sett hör hemma. Slutligen är det önskvärt att berörda myndig- heter informeras om vad lagändringarna egentligen innebär och får för följ- der i fråga om exempelvis omprövning av gällande tillståndsvillkor enligt miljöskyddslagen. Den omfattande textmassa som EG—direktivcn utgör en- ligt remisshandlingarna visari sig på att en kraftfull insats på informationssi- dan är nödvändig. Därtill kan man också informera om utvecklingen av mil- jörättspraxis från bl.a. EG-domstolen.

2.22 Länsstyrelsen i Örebro län

Länsstyrelsen anser att det är utomordentligt viktigt att Sverige upprätthål- ler en fortsatt hög ambitionsnivå på miljöpolitikens och miljölagstiftningens område. De lagändringar som nu föreslås för att uppfylla EES-avtalet är framtagna på relativt kort tid jämfört med det långsiktiga arbete som utförs av kommittén om översyn av miljöskyddslagstiftningen. Det är angeläget att nu inte införa fler ändringar och tillägg till svenska lagar än som är nödvän- digt eftersom de ändringar som direkt måste göras i miljöskyddslagstift- ningen på grund av EES-avtalet inte får försvåra införandet av en ny miljö- balk.

Länsstyrelsen anser att de förslag till lagändringar som nu föreliggeri hu- vudsak kan tillstyrkas.

I departementspromemorian anges att de definitioner som finns i EG-di- rektiven inte behöver tas in i den svenska lagtexten. Enligt länsstyrelsens er- farenhet är det istället så att behovet av att definiera vissa termer i lagstift- ningen ökar. Detta gäller kanske särskilt avfall och då i synnerhet miljöfar- ligt avfall. Den lagstiftning vi har idag har visat sig ha flera svagheter och det fria flödet av varor inom EG accentuerar behovet av gränsdragningar mellan ”varor” och ”avfall”. Möjligheterna att kontrollera och ställa miljökrav på hantering, transport, destruktion m rn av avfall riskerar annars att bli mycket små. De definitioner som anges i direktiv 75/439/EEG och 75/442/EEG bör skrivas in i lagen om kemiska produkter och i rcnhållningslagen.

2.23 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Utifrån länets miljösituation noterar vi med uppskattning den bedömning som görs i rapporten att tillämpning av EES-avtalet över Europa kan ge högre miljöstandard (samordnad kravnivå) än vad de flesta enskilda med- lemsstater i EG (därmed också ett utvidgat EG) ger, och att en ny, samord- nad miljöpolitik kan generera ett ännu vidare kraftfält inom internationell miljövård.

• Sida 121
•  Original

Bilaga 2

Vi noterar också att de föreslagna formella kraven på luftkvalitet och kon- troll i tätorter i kombination med krav på miljökonsekvensbeskrivningar i samband med planläggning kan ge nya förutsättningar för den fysiska plane- ringen, bl.a. vad gäller energieffektivitet och trafik- och transportplanering. Vi ser detta som ändamålsenligt.

2.24 Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen har inga erinringar mot föreslagna ändringar i lagstiftningen.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma verkar det inte bli fråga om några påtag- liga eller anmärkningsvärt ökade extrabördor på företagare och andra vars verksamheter berör eller påverkar miljön i olika avseenden.

I de fall där den föreslagna utformningen av lagtexten medger utrymme för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utarbeta ytter- ligare föreskrifter, gränsvärden mm anser länsstyrelsen att dessa bör följa de strängare riktvärden och riktlinjer som redan tillämpas här i landet.

Länsstyrelsen vill avslutningsvis påpeka att lagstiftningen i sin tillämpning måste ge utrymme för en anpassning till regionala förhållanden. Det innebär att kraven på miljöinsatser måste kunna differentieras med hänsyn till natu- rens tålighet. I detta fall råder stora olikheter mellan ett glesbygdslän som Jämtland och stora delar av Centraleuropa.

2.25 Norrköpings kommun

Kommunen anser att den svenska miljöskyddslagstiftningen inte behöver ändras på grund av EG-direktiven. Lagstiftningen ger redan nu möjligheter att, vid behov, anpassa kraven på olika verksamheter efter EG:s direktiv. Det arbete som pågår med MKB bör utvärderas innan nya krav på MKB ställs.

2.26 Kalmar kommun

På sidan 32, 2 st. i promemorian sägs att de definitioner som finns i de olika miljödirektiv som omfattas av EES-avtalet inte behöver tas in i den svenska lagstiftningen. Vi hävdar tvärtemot att detta är nödvändigt om avsikten är att de presenterade lagförslagen ska få en faktisk rättstillämpning.

En svårighet i det praktiska tillsynsarbetet är nämligen att det inte finns några ur juridisk synpunkt otvetydiga definitioner av vissa allmänt förekom- mande och centrala begrepp som exempelvis avfall och spillolja. Det har i sin tur gjort att många angelägna miljöskyddsärenden fått låg prioritet eller helt fått anstå eftersom välbehövliga krav på åtgärder saknat stöd i lagstift- ningen och därmed även i den juridiska tillämpningen.

Däremot instämmer vi i att definitionerna i de flesta fall inte bör föras in i själva lagarna. De kan i stället med fördel tas upp i underordnade förord- ningar eller verksförfattningar.

• Sida 122
•  Original

Bilaga 2

2.27 Göteborgs kommun

De i promemorian redovisade konsekvenserna av EES-avtalet för svensk miljölagstiftning är inte särskilt omfattande. Ur ett kommunalt perspektiv kan vi inte finna att EES-avtalet totalt sett medför några nackdelar på mil- jöområdet.

2.28 Sundsvalls kommun

Det är svårt att se några stora och omedelbara vinster med en anpassning av svensk miljölagstiftning till EES-avtalet. Den arbetsmodell som används inom EG med direktiv, domstol osv. ger dock möjligheter att i framtiden skärpa det totala miljöskyddsarbetet i Europa. Kraven kan då komma att ställas högre även mot Sverige.

Promemorians förslag för att anpassa den svenska miljöskyddslagstift- ningen till EES-avtalet påverkar sannolikt inte kommunens arbete i någon större omfattning. Detta beror på den inriktning kommunen valt för miljöar- betet, med en hög ambition uttryckt genom egna miljömål och en plan anta- gen av kommunfullmäktige.

Med tanke på den långsamma takt i vilken EG-länderna själva genomför EG:s direktiv på miljöområdet ter det sig egendomligt att Sverige ska göra en snabb omläggning av sin miljöskyddslagstiftning för att anpassa den till EG-direktiven. Noggrannhet i utformningen av miljölagarna bör gå före en snabb anpassning till EES-avtalet. Detta motiveras också av att miljöskydds- kommittén sedan flera år förbereder en radikal förändring av den svenska miljölagstiftningen. Resultatet av kommitténs arbete ska redovisas inom ett är.

2.29 Umeå kommun

Miljökontoret: Av utredningen framgår att den svenska miljöpolitikcn i praktiken uppfyller de kravnivåer som anges i EG:s direktiv. Med utgångs- punkt från detta kan ifrågasättas om det behöver vara sådan brådska med att nu införa föreslagna lagändringar.

Det är viktigt att lagändringarna föregås av en ordentlig analys dels för att lagstiftningen ska bli klar till sitt innehåll och dels för att få de ekonomiska konsekvenserna klarlagda. Det hade varit lämpligt att ge bl a miljöskydds- kommittén i uppdrag att se över detta då de redan nu arbetar med många av de frågeställningar som berörs i promemorian.

Inom många områden är Sveriges miljökrav betydligt högre än EG:s krav. Sverige har en erkänt högklassig miljöpolitik som ligger som föredöme för många länder. Sverige bör därför på grund av sina insatser inom miljöområ- det väl kunna hävda sina miljökrav och som nation få en ledande roll och bli ett riktmärke i miljöarbetet i Europa vilket skulle vara positivt.

I förslaget är det relativt små förändringar i lagen som föreslås, men det sägs också att EG:s regler ska tillämpas i Sverige. Detta kan skapa oklarhe- ter. Det är ytterst viktigt att den svenska lagstiftningen utformas så att det alldeles klart framgår vad som ska gälla efter det att de nya reglerna trätt i

• Sida 123
•  Original

Bilaga 2

kraft. Detta är inte minst viktigt för tillsynsmyndigheterna som ska tillämpa bestämmelserna.

I det praktiska tillsynsarbetet är det nödvändigt att de definitioner som finns i de olika miljödirektiven skrivs in i den svenska lagstiftningen som ex- empel kan nämnas begrepp som spillolja, slam och avfall. Vad menas med ”betydande miljöpåverkan” och ”skälig kostnad”?

Det finns också enligt promemorian möjlighet för de olika nationerna att notificra kommissionen nationella regler. Bestämmelser och miljökrav som gäller i det egna landet och awiker från EG:s direktiv kan tas upp. Sådana anmärkningar torde kunna vara av vikt vid miljömål som behandlas i EG- domstolen. Denna möjlighet bör alltså utnyttjas där Sverige bedömer det påkallat.

2.30 Svenska Kommunförbundet

Styrelsen: I promemorian anges att en utgångspunkt vid förhandlingarna om EES-avtalet har varit att den svenska miljöpolitiken i praktiken uppfyller de krav som ställs i EG:s rättsakter. Styrelsen är mot denna bakgrund ytterst tveksam till om det finns anledning att forcera fram en anpassning till EG:s miljöregler — en anpassning som anges vara i allt väsentligt av formell karak- tär. Forceringen synes också onödig i ljuset av att det bland EG-medlemssta- terna finns betydande brister i fråga om appliceringen av EG:s miljökrav.

Dessutom är såvitt styrelsen kan bedöma de förslag som läggs fram i pro- memorian inte av den karaktär som påstås vara det som erfordras för att EES-avtalet också formellt ska uppfyllas. Förslagen är i flera fall av påtagligt materiell karaktär.

Vidare har EG:s rättsakter på miljöområdet oftast karaktären av direktiv, som är bindande för medlemsstaten. Eftersom varje stat själv äger rätt att bestämma form och metod för att uppnå det i direktivet åsyftade resultatet, anser styrelsen att denna möjlighet bör utnyttjas så långt möjligt och på ett sätt som inte åsamkar samhället onödiga kostnader eller leder till mera om- fattande ändringar i svensk miljöskyddslagstiftning än vad som just fordras för att uppfylla EES-avtalet. Styrelsen har inget att erinra mot en fortsatt utveckling av svensk miljöpolitik och därmed bl.a. svensk miljölagstiftning, men anser att detta bör ske inom ramen för särskilda utredningar med den insyn och påverkansmöjlighet som normalt präglat vår samhällsutveckling.

EES-avtalet är en uppgörelse mellan EG, dess medlemsstater och med- lemsstaterna i EFTA och alltså bindande endast på statsnivå. Enligt artikel 7 i avtalet har de avtalsslutande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för genomförandet av en rättsakt som motsvarar ett EG-direktiv.

Regeln har sin förebild i Romfördragets artikel 189, där det anges att ett direktiv är bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat med av- seende på det resultat som ska uppnås men att man överlåter åt de nationella myndigheterna att välja form och tillvägagångssätt.

Styrelsen är därför också tveksam till att överföra avtalsintentionerna di- rekt på kommunerna utan djupare överväganden, särskilt som den svenska lagstiftningen på miljöområdet i flertalet fall väl uppfyller EG:s intentioner när det gäller miljöskydd.

• Sida 124
•  Original

Bilaga 2

Innan vi i Sverige har prövat hur vårt rättssystem med mera målrelaterade regler fungerar i EG-sammanhang, anser styrelsen att det saknas anledning att genomföra detaljjusteringar i svensk lagstiftning, som leder till utökad byråkrati och begränsar möjligheterna för kommunerna att fullfölja decent- raliseringsåtaganden och utveckla en lokalt anpassad samhällsutveckling.

Eftersom flera av de förslag som promemorian behandlar skulle få känn- bara ekonomiska konsekvenser för kommunerna om de genomfördes, är styrelsen förvånad över att de ekonomiska effekterna av de materiella för- slag som framförs inte har uppskattats.

2.31 Sveriges Industriförbund

EES-avtalet medför i regel inga större konsekvenser för svenska företag i deras miljöarbete. Den svenska miljöskyddslagens tillämpade regler för ut- släpp till miljön medför i de flesta fall att utsläppen från svenska företag un- derstiger EG:s minimikrav. Det svenska regelarbetet beträffande storskalig kemikaliehantering, som inte direkt har någon motsvarighet i EG:s s.k. Se- Vesodirektiv, motsvaras i stort av ASS-föreskrifter och Kemikontorets hand- böcker om riskhantering. EES-avtalet föranleder emellertid några kommen- tarer av mer speciell karaktär.

Det kan kanske tyckas väl anspråksfullt med de många direktivanpass- ningar som genomförs i Sverige bl.a. mot bakgrund att många direktiv inte ännu fullt tillämpas av alla EG-länder samt att Enhetsakten medger enskilda länder att införa eller bibehålla strängare regler på miljöområdet under för- utsättning att de inte medför ett handelshinder.

2.32 Svenska kraftverksföreningen

Föreningen instämmer i de grundläggande tankarna i gemenskapens (EG) syn om att åtgärder för förbättring av miljön skall grundas på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att den som skadar miljön skall betala. Betalningen bör dock ha den formen att den verkar självawecklande genom att orsaken till densamma minskar eller försvinner. Det innebär att avgiften inte bör ingå i den allmänna statsfinansiella skattesystemet utan bör ha riktad verkan för att styra miljöarbetet i önskad riktning.

2.33 Värmeverksföreningen

I stort delar föreningen utredningens bedömningar och förslag till lagänd— ringar men önskar lämna några detaljsynpunkter.

Reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) ger utrymme för god- tyckliga bedömningar. Även om förslaget om beskrivningar genomförs, kan varje enskilt land tillåta olika nivåer av miljöbelastning.

Det finns också risk för ökad byråkrati. I Sverige finns exempel på att pro- jekt försvåras eller fördyras på grund av alltför långtgående krav på utred- ningar och undersökningar. Föreningen ser dock fördelar med att kommu- nerna genomför MKB och noggranna luftundersökningar för att kontrollera

• Sida 125
•  Original

Bilaga 2

luftkvalitén. Detta material kan utnyttjas för att underlätta bedömningen av nya projekt t ex för fjärrvärme.

2.34 Tjänstemännens Centralorganisation

De förändringar och kompletteringar som föreslås i promemorian innebär att den svenska miljöskyddslagstiftningen anpassas till befintliga direktiv och förordningar inom EG i enlighet med avtalet om ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde. TCO tillstyrker de föreslagna förändringarna.

TCO vill samtidigt framhålla det positiva i att gränsvärden m.m. hålls utanför den föreslagna lagstiftningen. De bör som hittills kommer att regle- ras via förordningar från relevanta myndigheter. Detta ger en större flexibili- tet än ett system där faktiska värden skrivs direkt in i lagstiftningen.

TCO vill dessutom understryka vad som sägs i promemorian om att avtalet inte förhindrar någon avtalspart från att behålla eller införa strängare miljö- skyddsåtgärder så länge de är förenliga med avtalet, dvs inte fungerar som handelshinder. Det är enligt TCO nödvändigt att Sverige bibehåller en hög ambitionsgrad på miljöskyddsområdet. Det måste således finnas en på- gående kontroll av miljöeffekter och en medvetenhet så att EG:s minimi- gränser inte slentrianmässigt blir standardgränser.

2.35 Landsorganisationen i Sverige

LO instämmer med beaktande av nedan givna kommentarer i allt väsentligt i de förslag till kompletteringar av svensk miljölagstiftning som föreslås med anledning av EES-avtalets ikraftträdande.

En central fråga i EES-avtalet gäller de fria varuströmmarna. l promemo- rian berörs frågan om nationella regler som riskerar att klassas som kvantita- tiva restriktioner på handeln länderna emellan. Därvid redovisas också att restriktioner som utgör skydd för hälsa och miljö kan accepteras inom EG, om de ej utgör förtäckta handelshinder.

Sådana diskussioner om inhemska miljöregler har emellertid redan före- kommit, bl a kring importförbudet av CFC-produkter och kring avgaskraven för motorfordon. LO anser att någon form av närmare analys av förutsätt- ningar och konfliktrisker vore av värde när det gäller fortsatt tillämpning av handelsrelaterade miljöregler, i syfte att förebygga framtida problem.

2.36 Företagens Uppgiftslämnardclcgation

Tillsynen över miljön i svenska företag har på senare år byggts ut med krav på exempelvis omfattande dokumentation i form av miljörapporter. Företa- gen har ambitiöst ställt upp för att klara detta uppgiftslämnande, men de har ofta erfarit att tillsynsmyndigheterna inte har förmåga att beakta det insam- lade materialet, svara på frågor om rapporterna är tillfredsställande etc. Bl.a. mot denna bakgrund anser FUD att staten bör vara utomordentligt re- striktiv med att tills vidare lägga ytterligare dokumentationskrav på företa- gen.

FUD anser att man borde pröva som ett handlingsalternativ att anmäl-

• Sida 126
•  Original

Bilaga 2

ningspliktiga verksamheter helt ska undantas från krav på miljökonsekvens- beskrivningar och miljörapporter.

Dokumentationskraven gentemot myndigheterna borde f.ö. enligt FUD:s mening kunna minskas väsentligt genom att tillsynen sker som viss kontroll av att den s.k. cgenkontrollen i företagen fungerar tillfredsställande. Det finns tyvärr exempel, i varje fall på kommunal nivå, på att myndigheterna ställer krav på både egenkontroll och mer rapportering till myndigheterna. Sådana dubbla krav leder till oklar ansvarsfördelning, merarbete och mins- kad förståelse för myndigheternas verksamhet. Statsmakterna bör stävja dy- lika utvecklingstendenser i tillsynen.

2.37 Kraftsam

Kraftsam noterar att de lagändringar som föreslås är relativt få och av liten omfattning. Kraftsam har generellt sett inte något att erinra mot dessa änd- ringsförslag.

2.38 Kommittén (ME 1989:O4) om översyn av miljöskyddslagstiftningen

Sekretariatet har inte något att erinra mot de lagförslag som läggs fram i pro- memorian och som avses skola gälla i princip till dess en miljöbalk kan träda ikraft.

Genom de ändringar som föreslås i promemorian genomförs en stor del av den anpassning som krävs till EG:s rättssystem på miljöområdet. Änd- ringarna kan till stor del läggas till grund för kommitténs arbete med miljö- balken. De har emellertid en i viss mån provisorisk karaktär. De kan karak- teriseras av en hög men något ojämn detaljnivå. Miljöbalken synes böra få en mer generell utformning. Även de delar av balken som krävs för anpass- ning till EG:s rättssystem synes böra ges karaktären av ramlagstiftning. Be- myndiganderegler i balken i förening med föreskrifter meddelade av rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör alltså utgöra medel för EG-reglernas införande i svensk rätt.

EG:s direktiv innehåller allting från icke bindande deklarationer till syn- nerligen detaljerade bestämmelser. De kan inte rimligen i alla delar återges i svensk lagtext. En grundläggande princip för tillämpning av svensk lag som grundar sig på Sveriges internationella förpliktelser är att tolkningen skall vara konventionstrogen. Den svenska lagtexten skall sålunda ges samma in- nebörd som den internationella rättsakt som den grundar sig på. EG:s direk- tiv upptar excmpclvis ett stort antal definitioner. När motsvarande begrepp används i svensk lag, som grundar sig på EG-rätten, skall begreppen alltså användas i enlighet med EG:s definitioner, utan att dessa behöver upprepas i den svenska lagtexten.

2.39 Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen

Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, VAV, har inget att invända mot de föreslagna anpassningarna av svensk lagstiftning till EGs miljödirek- tiv.

• Sida 127
•  Original

Bilaga 2

2.40 Vattenfall AB

Vattenfall AB:s verksamheter berör eller kan komma att beröra EES-avtalet vad gäller: 1. Miljökonsekvcnsbeskrivningar 2. Skydd för grundvatten 3. Ut- släpp av farliga ämnen i marin miljö 4. Utsläpp av industriellt spillvatten till kommunalt avloppsvattennät 5. Luftföroreningar från förbränningsanlägg- ningar 6. Avfall — särskilt förbränningsavfall och kontamineradc oljor

Beträffande punkterna 1,3,4 och de delar av punkt 6 som berör kontami- neradc oljor har Vattenfall inget att erinra mot den analys och de förslag som lämnas i promemorian.

3 MILJ'ÖSKYDDSLAGEN 3.1 Allmänt

3.1.1 Sjöfartsverket: Den internationella sjöfarten omfattas inte av miljö- skyddslagens bestämmelser utan regleras genom av Sverige antagna före- skrifter utarbetade inom IMO och Helsingforskommissionen. Regler är fast- ställda för hur utsläpp till marin miljö får ske. Det finns även regler för den nationella sjöfarten. Sjöfartsverket driver aktivt miljöfrågor inom ramen för arbetet i lMO och Ilelsingforskommissionen. Avseende tidsaspekten rörande gällande villkor stöder Sjöfartsverket för- slaget att en omprövningsmöjlighet införs i miljöskyddslagen.

3.1.2 Sveriges geologiska undersökning: Det kan konstateras att miljö- skyddslagen inte innehåller föreskrifter om generellt bestämda utsläppsgrän- scr. Villkoren i beslut om tillstånd prövas individuellt för varje miljöfarlig verksamhet. EG-direktiven innehåller generella gränsvärden för utsläpp av farliga ämnen. SGU tillstyrker att myndigheter som prövar tillstånd och vill- kor enligt miljöskyddslagen åläggs att beakta tillämpliga gränsvärden i EGs direktiv.

3.1.3 Statens naturvårdsverk: Flertalet av direktiven som behandlas i pro- memorian berör miljöskyddslagens (ML) tillämpningsområdc. Verket vill peka på att förslaget till lag om ändring i ML inte gör det möjligt att göra EG-normerna gällande på hela området tillståndspliktig verksamhet (bl.a. skulle verksamhet som oförändrat bedrivits sedan före ML:s ikraftträdandc eller med s.k. dispens före 1981-07—01 inte nås av EG—normcrna). Detta an- scr verket vara mindre tillfredsställande. Även om EG-direktiven på ML:s område huvudsakligen rör sådan verk- samhet som är tillståndspliktig, finns det vidare anledning att räkna med att utsläpp av ämnen, för vilka EG-kraven gäller, torde förekomma även från anmälningspliktig verksamhet och verksamhet som varken är tillstånds- eller anmälningspliktig. Mot denna bakgrund föreslår verket att EG-normerna infogas i ML så att de blir gällande för all sådan verksamhet. Detta kan ske så att normerna ifråga anknyts till ML:s tillåtlighetsregler och ges generell och omedelbar giltighet. Alternativt skulle möjligen kunna föreskrivas att kraven skall (som minimikrav) tillämpas vid prövning av miljöfarlig verk- samhet. Dct senare skulle dock innebära en väsentligt ökad prövningsbörda

• Sida 128
•  Original

Bilaga 2

särskilt för berörda kommunala nämnder. Bl.a. av detta skäl förordar verket det förstnämnda alternativet.

I avsnitt 3.2 i promemorian behandlas EG:s regler om utsläpp av farliga ämnen ivattenmiljön. Enligt artikel 2 i direktiv 76/464/EEG skall utsläpps- normer, d.v.s. gränsvärden, anges för utsläpp av varje ämne som finns upp- taget i förteckning 1 i bilaga 1 till direktivet. Detta krav gäller oavsett om generella gränsvärden har fastställts i s.k. dotterdirektiv till direktivet 76/464/EEG. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om inte ML behöver kompletteras med ett motsvarande krav t.ex. genom ett nytt stycke i 18 5 (istället för det i PM:a föreslagna). Avsaknad av gränsvärden av det aktuella slaget borde också övervägas som en ny omprövningsgrund i 24 (& ML (som därvid också skulle ersätta den i PMzn föreslagna nya omprövningsgrunden som skulle bli överflödig vid genomförande av verkets nyss berörda huvud- förslag om infogande i svensk rätt av de nu aktuella EG-normerna).

När det gäller hävdandet av EG-normerna på området pågående miljöfar- lig verksamhet, anser verket att det är angeläget att ta ställning till vilka tids- frister för att uppfylla villkoren som gäller för svenskt vidkommande, t.ex vid tillämpningen av direktiven om utsläpp av farliga ämnen till vattenmil- jön. lnte heller tycks frågan om i vilken utsträckning som redan meddelade tillstånd enligt ML systematiskt måste gås igenom för avstämning mot EG- normerna helt klarlagd.

Vissa av EG-direktiven anger att tillstånd endast får beviljas för en be- gränsad tidsperiod. Mot denna bakgrund anser verket det tveksamt om ML:s princip om att tillstånden gäller för all framtid kan bibehållas oföränd- rad.

3.1.4 Koncessionsnämnden för miljöskydd: När det gäller frågan om på vil- ken konstitutionell nivå som föreliggande direktiv skall införlivas föreslås i promemorian att en myndighet får bemyndigande att meddela föreskrifter när EG-direktivet ger ett handlingsutrymme för en myndighet. I övriga fall har bestämmelser tagits in direkt i lagen. Koncessionsnämnden anser att det är mycket olämpligt att på föreslaget sätt tynga miljöskyddslagen med spe— cialbestämmelser om utsläpp av vissa ämnen, bedrivande av vissa verksam- heter etc. Den enda paragrafi lagen som för närvarande innehåller sådana bestämmelser är 7 &, som stadgar förbud mot att släppa ut vissa slags av- sloppsvatten. Flera av de nu föreslagna bestämmelserna ger ett egendomligt intryck i miljöskyddslagssammanhang. Nya direktiv kommer att tynga miljöskyddslagen ytterligare och göra den ännu mera svåröverskådlig. 1 den utsträckning som regeringsformen så medger och det är lämpligt bör nu ifrågavarande bestämmelser enligt Koncessionsnämndens mening i stället efter ett allmänt bemyndigande i lag av riksdagen enligt 8 kap. 7 & regerings- formen meddelas av regeringen, som i sin tur bör få möjlighet att delegera till en myndighet. Nämnden anser härvidlag att det inte bör vara avgörande om ett EGdirektiv ger handlingsutrymme för en myndighet eller ej. Det kan vara lämpligt med en särskild EES-förordning på miljöskyddets område. Bemyndiganden enligt 8 kap. 7 & regeringsformen har i miljöskyddslagen tidigare meddelats i 2 & tredje stycket och 10 &. I den mån man anser att

• Sida 129
•  Original

Bilaga 2

riksdagen bör ha en inblick i lagstiftningen, bör det räcka med att vidtagna lagstiftningsätgärder med jämna mellanrum i efterhand anmäls i skrivelser till riksdagen.

När det däremot gäller föreskrifter i EG-direktiv som inte är förenliga med gällande bestämmelser i miljöskyddslagen bör sådana införas direkt i lagen. Sådana bestämmelser finns bl.a. i artikel 11 i direktiv 80/68/EEG.

Koncessionsnämnden föreslår därför att det i miljöskyddslagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter i anledning av EG- direktiv såvitt gäller miljöskyddslagens tillämpningsområde och att rege- ringen därefter i en särskild ”EG-förordning” inför sådana föreskrifter som behövs för att ett införlivande av EG-direktiven skall kunna anses ha skett. Med detta tillvägagångssätt kan de föreslagna paragraferna 8 b-8 d och 18 andra stycket utgå ur promemorians lagförslag.

Om regeringen väljer den i promemorian föreslagna metoden för införliv- ning av EG-direktiven direkt i miljöskyddslagen vill nämnden framföra föl- jande synpunkter på de föreslagna lagändringarna. De synpunkter som läm- nas ncdan om promemorians förslag till ändringar i 22 å och 24 5 första stycket 8 gäller även om nämndens förslag enligt ovan följs.

Innan nämnden går in på de enskilda lagförslagen vill nämnden erinra om följande. Enligt miljöskyddslagen kan Koncessionsnämnden eller en länssty- relse lämna tillstånd till en miljöfarlig verksamhet. Tillståndet avser alltid något slag av verksamhet som bedrivs, t.ex. en fabrik, en energianläggning, en avfallsanläggning eller ett utsläpp av avloppsvatten. Tillstånd lämnas där— emot aldrig till utsläpp av ett visst ämne eller grupp av ämnen. Vilka förore- ningar, föroreningsmängder etc som ett avloppsvatten får innehålla bestäms i stället i villkor enligt 18 5 för tillståndet till verksamheten. Detta har bety- delse på det sättet, att ett tillstånd i princip blir gällande för all framtid, me— dan ett villkor kan prövas om. När det i EG-direktiven talas om tillstånd att släppa ut ett visst ämne bör ordet tillstånd därför inte anses ha samma bety- delse som ett tillstånd enligt miljöskyddslagen, utan det bör i stället anses motsvara ett villkor i ett tillståndsbeslut.

8 b 55 andra stycket

Regeringen eller en myndighet torde inte kunna bemyndigas att genom ge— nerella föreskrifter meddela tillstånd till utsläpp av visst ämne. Det är vidare tveksamt vilken funktion inskränkningen ”och som inte omfattas av tillstånd enligt denna lag” har i detta sammanhang. Koncessionsnämnden föreslår att stycket får följande lydelse:

- Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om utsläpp av andra farliga ämnen eller grupper av ämnen till grundvattnet än som sägs i första stycket meddela föreskrifter som behövs för att uppfylla EG:s direktiv 80/68/EEG.

18 ,é' andra stycket

För att markera att det föreslagna stadgandet endast gäller vid meddelande av nya tillstånd och inte gäller redan meddelade sådana bör det inledningsvis

• Sida 130
•  Original

Bilaga 2

formuleras t.ex. sålunda: I beslutet får inte medges utsläpp som överstiger... 22 5:

Någon hänvisning till 8 b-8 d 55 behöver inte göras i 22 5. Som framgår av det tidigare sagda regleras nämligen frågor som avses i 8 b &, 8 c 5 andra stycket och 8 d 5 i villkor för ett tillstånd. Eftersom grundsatsen i promemo- rian är att bestämmelserna i nämnda paragrafer inte skall bli direkt tillämp- liga på villkor, som redan föreskrivits för ett tillstånd utan först efter ompröv- ning, omfattas de av hänvisningen i paragrafen till 24 &. Som anförs nedan kan det dock finnas skäl att reglera omprövning på grund av EG-direktiv i en särskild paragraf, varför den i så fall bör nämnas bland undantagen i 22 5.

24 _e' första Stycket 8

Enligt 24 första stycket får Koncessionsnämnden (och länsstyrelsen) efter vad som är skäligt ändra eller upphäva gällande villkor etc. I EG-direktiven saknas utrymme för en skäligbetsbcdömning. Om denna skillnad skall finnas måste omprövningsbestämmelser med anledning av EG-direktiv därför in- förlivas genom en särskild paragraf. En sådan paragraf bör även omfatta så- dana villkorsändringar som kan bli nödvändiga till följd av bestämmelserna i 8 b-8 d 55 och de andra direktiv som föreskriver att vissa föroreningshalter etc. inte får överskridas och att en omprövning skall ske senast efter fyra år.

3.1.5 Svea hovrätt-Vattenöverdomstolen: De direktiv som reglerar skydd för grundvatten samt utsläpp av farliga ämnen i marin tniljö och som behandlas under avsnitten 3.1 och 3.2 i promemorian, föreslås medföra vissa ändringar i miljöskyddslagen (1969:389), såsom varande den relevanta författningen. Vattenöverdomstolen vill här peka på de samordnings- och gränsdragnings- problem som kan föreligga när företag i vatten omfattar olika moment och därmed kan falla under tillämpningsområdet för flera författningar. t.ex. miljöskyddslagen och vattenlagen (1983z291). Samordnings- och gränsdrag- ningsproblemen belyses bl.a. i propositionen 1984/85110 om ändringar i mil- ji'iskyddslagen m.m.. s. 16 ff. Särskilt den möjligheten att ett företag, som faller under tillämpningsområdet för något av nu aktuella direktiv, kan kornma att förprövas enligt vattenlagens bestämmelser, bör enligt vatten- öVerdomstolens mening beaktas och närmare- övervägas i lagstiftningsären- det.

3.1.6 Universitetet i Uppsala: Yttrandet övergår nu till frågan om grundvat- tcnskyddets reglering. Den teknik som där används för att granska hur di- rektivet i fråga överensstämmer med svensk rätt, förutsatt att promemorians förslag genomförs, kan fungera som förebild för hur även andra direktiv på miljöområdet måste gas igenom, något som inte har gjorts i promemorian och som inte heller kan ske i detalj i detta yttranden. För att föra över grund- vattendircktivet till svensk rätt föreslår promemorian en ny paragraf i ML (8 b å). Av systematiska skäl bör den istället ingå som en 7 a &. ML är rätt lag för denna regel. Emellertid bör begreppet 'släppas ut direkt i grundvattnet" definieras; det visar sig att personer som sysslar med miljöskydt'lstillsyn står frågande — med viss rätt — inför uttrycket. Andra stycket i samma paragraf förefaller ge regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer en rätt att bestämma vissa saker.

1 30

• Sida 131
•  Original

Bilaga 2

Om man emellertid går till själva direktivet och utifrån detta letar sig till- baka till svenska författningar, ser man att den föreslagna lagändringen är helt otillräcklig.

Promemorian anger att naturvårdsverkets allmänna råd har viss innebörd. _ Dessa råd är inte gällande svensk rätt och de följs heller inte om de skulle tolkas som att all tillförsel till grundvatten av farliga ämnen inte tillåts före- komma.

Kravet i direktivet på omprövning och även möjlighet till hävande av till- stånd återspeglas inte i promemorians förslag.

Kravreglerna i 5 och 6 55 ML föreslås i promemorian oförändrade. Kravet i grundvattendirektivets art. 4.1 återspeglas inte i lagförslaget och går längre än ML:s kravregler. Samma gäller bl.a även för art 5.1.

Kravet på tillståndsprövningen i art 7 återspeglas inte i någon svensk för- fattning, inte heller kravet i art 8, art 9 eller art 10. Den sistnämnda torde i stort sett ändå uppfyllas i praxis hos koncessionsnämnden, mera varierande hos länsstyrelserna. Även art 12.1 saknas i svenska författningar, medan art 12.2 får anses inbyggd i ML:s regler om rättsverkan av tillstånd och tillsyn, men den är illa efterlevd.

Denna genomgång av grundvattendirektivet och det svenska lagförslaget visar att betydande delar av direktivet inte heller efter genomförandet av lag- förslaget kommer att återspeglas i svensk rätt. Promemorian har här inte löst uppgiften.

Frågan som då uppkommer är hur man bäst åstadkommer vad promemo- rian kallar en transformering med iakttagande av de kriterier som angetts i inledningen till detta yttrande.

Den metod som förefaller ligga närmast till hands är att i en 7 a & lägga de grundläggande kraven samt att i samma paragraf ange att grundvattendirek- tivets mera detaljerade bestämmelser ska gälla som minimikrav. Vidare krä- vcr detta att 5 & ML ändras så att det där anges att dess nuvarande krav är minimikrav och att därutöver vissa angivna direktiv, bl.a. grundvattendirek- tivet, gäller som svensk rätt. Givetvis förutsätter detta att direktivet eller di- rektiven i fråga hålls tillgängliga på svenska.

Ett alternativ till att göra direktivet direkt tillämpligt är att transformera detsamma till en förordning som enligt en paragrafi själva lagen har giltighet utöver de mera allmänna bestämmelserna i själva lagen.

Det kan däremot inte anses tillräckligt från EES-rättslig synpunkt att bara ta över vissa delar av direktivet till en svensk kravregelparagraf och att sedan eventuellt förutsätta att tillståndsmyndigheter och andra ändå tillämpar di- rektivet. En sådan passiv hållning till transformeringsfrågor har redan un- derkänts av EG-domstolen, vilket för övrigt även promemorian som sådan har redovisat, uppenbarligen utan att för den skull låta denna insikt påverka lagförslagsarbetet.

Enligt regeringsformen sker utövandet av den offentliga makten under la- garna. Alltså måste det finnas ett slags oklanderlig kedja mellan i detta fall ML och det som står i direktivet. Promemorian har inte åstadkommit något sådant.

Promemorian förefaller inte helt entydigt ha löst överförandet av den till- ståndsplikt som följer av olika EES-anknutna direktiv till ML. Antingen kan

• Sida 132
•  Original

Bilaga 2

miljöskyddsförordningen ändras så att den täcker 100 % av tillståndspliken i direktiven eller också görs en koppling mellan 10 & ML och EG-direktiven. Den förstnämnda lösningen förordas.

I 13 å ML, eller i miljöskyddsförordningen, måste införas, eller göras en koppling till, de olika regler i de aktuella direktiven som anger vad som (som minimum) ska vara föremål för prövning.

Det föreslagna andra stycket i 18 5 är helt fel placerat. Stycket utgör, om det verkligen avses innebära ett överförande av direktivbestämmelser, en kravregcl och inte en regel om vad som ska stå i ett tillståndsdokument.

Förslagställarna har här försökt, och misslyckats, att föra över de direktiv- bestämmelser som rör maximalutsläpp för olika ämnen och/eller anlägg- ningstyper. Två stora problem orsakas genom promemorians förslag. Det ena är villrådighet när det gäller vad som är kravregler. Det andra är att. så som promemorian utformat lagförslaget, direktiven i dessa delar bara skulle bli gällande för sådana verksamheter som tillståndsprövas respektive om- prövas efter den nya regelns ikraftträdande. Därmed uppfylls inte EES-avta- let. .

Direktiven avser nämligen inte bara sådant som i Sverige tillståndsprövas efter en viss tidpunkt. Direktiven avser där angivna ämnen och verksamhets- typer. För samtliga dessa ska gälla att utsläppen inte får vara större än vad direktiven anger. Detta ska alltså gälla även verksamheter som är föremål för tillsyn enligt ML. Därtill kommer att Sverige måste införa tillståndsplikt och omprövningsplikt (det senare har promemorian inte åstadkommit).

Följaktligen föreslås att en 5 a & införs i ML och att det som i sak står i förslagets 18 å andra stycke formuleras bättre samt kommer att utgöra nämnda 5 a 5. Där samt i 5 5 ska framgå att EG-kraven är minimikrav, dvs. att de inte får medföra lägre krav än som följer av 5 & ML. Lämpligen bör det i 5 & framgå att ytterligare krav kan finnas i LKP och förordningar under denna, men ett sådant förtydligande är inte nödvändigt.

22 å ML är problematisk, även efter den föreslagna ändringen. Kopp— lingen till hälsoskyddslagen är här särskilt betydelsefull för den händelse att man håller fast vid att luftkvalitetsreglerna ska finnas i hälsoskyddslagen. 1 så fall kommer Sverige inte att uppfylla EES—avtalet, eftersom ornprövnings- förutsättningarna i ML samt skyddsreglerna i 22 & ML för tillståndshavare skulle skydda företagare från att drabbas av krav i områden, där luftkvali- tetsnormer inte uppfylls.

24 å i den föreslagna lydelsen uppfyller inte EES-avtalet. Bristerna är främst följande.

Omprövningstiden tio år i l punkten måste för bl.a._ett antal verksamhets- typer ändras till 4 år.

Omprövningen måste göras obligatorisk, inte som nu vara beroende av initiativ från naturvårdsverket respektive länsstyrelsen. Detta är väsentligt inte bara vad gäller 4-årsomprövningarna m.fl. titan också omprövningen/— skärpningen enligt den föreslagna helt nya 8 punkten. Den senare bör även anpassas så att skärpning kan ske för den händelse kvalitetsnormer för luft eller råvattentäkter inte är uppfyllda. Detta sistnämnda är dock inte tving- ande till följd av EES-avtalet och direktiven i bilaga XX, men lämpligt för att Sverige ska kunna visa att man har ett genomförandesystem för sådana

I'd

• Sida 133
•  Original

Bilaga 2

kvalitetsnormer som följer av bilaga XX. För att förstå det ovan anförda om 24 & måste man ta i beaktande 26 å som måste ändras i konsekvens med ovan- stående. Som denna nu är utformad, skulle det ligga i naturvårdsverkets re- spektive länsstyrelsernas händer huruvida omprövning verkligen sker. Detta stämmer inte med de aktuella direktiven.

Lämpligastc ändringen är att införa en skyldighet för utövarna av miljöfar- lig verksamhet att i god tid före respektive periods slut (såsom 4-årsperio- den) söka nytt tillstånd. Det är svårt att se någon alternativ lösning som skulle stämma lika bra med EES-avtalet och dess bilaga XX.

3.1.7 Universitetet i Lund: I promemorian sägs att svensk rätt i materiellt hänseende i allmänhet väl uppfyller EES-avtalets krav. Det finns ingen an- ledning att betvivla detta. Men EG:s miljörätt innehåller vissa lagtekniska lösningar och tankesätt som inte förekommer i Sverige. Hittils har svensk miljörätt i stor utsträckning varit inriktad på att reglera speciella verksamhetstyper. EES-avtalets miljöregler går i huvudsak ut på att begränsa utsläpp av olika ämnen. Sättet att formulera kraven på verksamhetsutövare är inte heller det- samma i Sverige som i EG. Enligt miljöskyddslagen skall var och en som utövar miljöfarlig verksamhet vidta skäliga försiktighetsmått — men inte mer. Prövningen av vad som är skäligt är individuell. Enligt EES-direktiven skall utsläppsnormer fastställas, vilka gäller för envar som vill släppa ut det ak- tuella ämnet. I många fall är dessa utsläppsnormer knutna till kvalitetstnål för luft och vatten. Den principiella skillnaden är, att i Sverige bedöms kraven på miljöhänsyn utifrån den enskilde företagarens situation, medan EG-direktiven utgår från risken för miljöskador (graden naturligtvis beroende av vilka kvalitetsmål man sätter upp!). En anpassning av svensk miljörätt med anledning av EES-avtalet måste beakta dessa skillnader. Som framgår av det följande har detta enligt forsk- ningsnämndens mening inte skett på ett tillfredsställande sätt i promemo- rieutredningcn. Direktiv 80/68/EEG innehåller bestämmelser om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen. Direktiv 76/464/EEG med följd- direktiv avser förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenska- pens vattenmiljö. Det ligger, som utredningen föreslår, närmast till hands att implementera dessa regler genom miljöskyddslagen. Direktivens regler om tillståndsplikt och skyldighet att begränsa utsläpp av farliga ämnen omfattas av miljö- skyddslagen i nuvarande lydelse. (Möjligen får bilagan till MLjusteras nå- got, eftersom tillståndsplikten enligt ML grundas på verksamhetens omfatt- ning, inte på förekomsten av speciella ämnen). De krav som ställs enligt mil- jöskyddslagen uppfyller i allmänhet mer än väl de materiella kraven enligt direktiven. Men direktiven innehåller några moment som inte passar in i mil- jöskyddslagen. Generella utsläppsnormer är oförenliga med lagens nuvarande uppbygg- nad. Miljöskyddslagens kravregler bygger på individuell prövning av varje enskild verksamhet. Generella föreskrifter om försiktighetsmått kan endast

• Sida 134
•  Original

Bilaga 2

meddelas i områden som utsetts till särskilt föroreningskänsliga områden. Sådana föreskrifter skall bestämmas med stöd av ML:s allmänna tillåtlig- hetsregler. De kan inte innehålla högre krav än vad som följer av ML:s regler i övrigt (prop. 1984/85:10 5.76 och s. 79 f).

Möjligheten att med stöd av ML förbjuda en verksamhet är mycket be- gränsad. Var och en som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vidta skäliga försiktighetsåtgärder. Men endast om den medför olägenhet av väsentlig be- tydelse, och det inte finns andra faktorer som talar för att den ändå skall tillåtas, kan man hindra en verksamhet (6 5).

Ett tillstånd enligt ML gäller i princip för all framtid. Endast om särskilda skäl föreligger får tillståndet meddelas för begränsad tid (18 5), eller dras tillbaka (23 5). En av de grundläggande tankarna bakom miljöskyddslagen varjust att verksamhetsutövaren skulle få en relativt trygg rättslig grund för sin verksamhet (se t.ex. prop. 1969:28 s 235). Villkor kan dock omprövas efter tio år eller om det dessförinnan föreligger någon angiven omprövnings- grund.

I promemorian lägger man fram förslag som innebär ingripande föränd- ringar i miljöskyddslagens konstruktion. Förändringarna är dock bara av- sedda att gälla punktvis, nämligen på de områden EG-direktiven reglerar. Det finns ingen principiell anledning att invända emot en förändring av mil- jöskyddslagen i den riktning promemorian föreslår, men denna bör då vara av mer generell karaktär. Den föreslagna detaljregleringen i en för övrigt allmänt hållen ramlag är anmärkningsvärd. Man får intryck av att skyddet för hälsa och miljö i huvudsak är beroende av hur man lyckas reglera spillol- jeförbränningen. Dessa frågor regleras bättre i förordning eller andra bin- dande föreskrifter.

I promemorian har man vidare föreslagit bestämmelser i ML 18 och 24 55 med innebörd att villkor inte kan meddelas i strid mot EG-direktiven. Men man har inte föreslagit någon möjlighet att ställa högre krav på en verksam- het än vad som följer av 5 5, vilket torde vara nödvändigt i en sådan situation.

Enligt forskningsnämnden bör miljöskyddslagen istället för den före— slagna lösningen kompletteras med befogenhet för regeringen eller myndig- het som regeringen föreslår att meddela generella föreskrifter om utsläpps- gränscr, skyddsåtgärder och förbud. Därefter kan nödvändiga förordningar utfärdas i enlighet med direktiven. I dessa föreskrifter måste finnas möjlig- het att ställa högre krav än vad som följer av M1. 5 5. I något fall innehåller direktiven redan nu strängare utsläppsvillkor än vad som följer av tillämp- ningen av ML 5 &, och de innehåller anvisningar om att gränsvärden m.m. skall skärpas efter hand. Vi kan inte utgå från att Sverige i all framtid kom- mer att ha en materiellt strängare tillämpning av miljölagarna.

Generella föreskrifter måste, enligt forskningsnämndens mening, ange miniminivåer. I annat fall accepterar vi en nedrustning av den svenska miljö- skyddslagen. Tillämpningen av ML 5 & resulterar ofta i högre miljökrav än vad direktiven anger. Om det är befogat enligt 5 & kan strängare krav gälla vid den individuella prövningen. Detta måste klargöras i lagtext på något sätt. En möjlighet är att i 18 & ange att villkor inte får strida mot tillåtlighets-

reglerna. Direktiven gäller även befintlig verksamhet. Efter en viss tidsfrist skall

• Sida 135
•  Original

Bilaga 2

också sådan uppfylla direktivens krav. För Sveriges del innebär detta att om- prövningsreglerna i ML måste ändras. Villkor som innebär att generella föreskrifter överskrids kan omprövas. En sådan regel omfattar även den si- tuationen att föreskrifterna skärpts.

Miljöskyddslagen måste också kompletteras med en utökad möjlighet att meddela tidsbegränsade tillstånd.

Visserligen kan en sådan ordning som den föreslagna generellt rubba de grundläggande principerna i miljöskyddslagen (jfr. promemorian 5.74). Så länge reglerna endast utnyttjas för att implementera de aktuella EG-direkti- ven, torde de emellertid i praktiken inte göra detta i större utsträckning än den i promemorian föreslagna lösningen, samtidigt som den rent lagtekniskt klart är att föredra.

Den av forskningsnämnden ovan föreslagna lösningen är tillämplig även i fråga om implementering av Direktiv 91/271/EEG om rening av kommunalt avloppsvatten i tätbebyggelse. Det aktuella direktivet innehåller bestämmel- ser om dels när avloppsanläggningar skall finnas, och dels vilka krav som ställs på anläggningarna.

Som utredningen konstaterar innehåller svensk lagstiftning de bestämmel- ser om behövs för anläggningsskyldighetens inträde.

Rening av avloppsvatten regleras enligt miljöskyddslagen. Sådana utsläpp som omfattas av direktiven skall tillståndsprövas enligt ML. Bortsett från EG:s krav på kvävereduktion uppfyller villkorsprövningen direktivets be- stämmelser. Dock har vi här samma problem som ovan, nämligen individuell prövning i Sverige och generella krav på utsläppsnormer o.d. i EG-direkti- vet. '

Direktiv 84/360/EEG, om bekämpning av luftföroreningar från industri- anläggningar innebär krav på tillståndsplikt för vissa typer av anläggningar. Tillstånd får endast utfärdas om alla lämpliga åtgärder har vidtagits och an- läggningen inte orsakar betydande luftförorening. Gränsvärden för utsläpps- normer och metoder för mätning och utvärdering skall fastställas för olika ämnen. Vid tillståndsprövningen skall utsläppsnormer och luftkvalitetsnor- mer beaktas.

Direktiven 88/609/EEG, 89/369/EEG och 89/429/EEG om begränsning av luftföroreningar från förbränningsanläggningar och kommunala avfallsför- bränningsanläggningar innehåller mera detaljerade bestämmelser, bl.a. gränsvärden för olika ämnen, tekniska lösningar och regler för mätning. Di- rektiven innehåller bestämmelser om hur man skall förfara vid haveri eller tekniska fel i reningsanläggningen. Det finns ett uttalat krav på att driften begränsas eller upphör om utsläppsgränscr inte kan hållas (art.8, 8 och 7).

Sverige har redan tillståndsplikt för de typer av verksamheter som avses med direktiven genom bestämmelserna i miljöskyddslagen.

Enligt promemorian uppfyller Sverige i praktiken de flesta av de gränsvär- den som anges i direktiven. Det innebär inga större svårigheter att justera de värden som är för höga i Sverige. Svenska regler bygger dock på andra utsläppsparametrar.

Men liksom tidigare kräver EES-avtalet att vi skapar möjlighet att införa generella bindande gränsvärden i svensk lag. Det kan ske genom en förord-

• Sida 136
•  Original

Bilaga 2

ning med stöd av miljöskyddslagen enligt forskningsnämndens tidigare för- slag.

Beträffande direktiv 87/217/EEG om att hindra och minska asbestförore- ningar i miljön konstaterar forskningsnämnden liksom utredningen att svensk lag innehåller de bestämmelser som krävs. Asbesthantering är i prin- cip förbjudet, och förekommer ytterst sparsamt i Sverige. De föreslagna till- läggen till ML är tillräckliga för att uppfylla formkraven.

3.1.8 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delar — med utgångs- punkt från Sina erfarenheter som tillstånds- och tillsynsmyndighet — den i promemorian framförda uppfattningen att den svenska miljöpolitiken och den kravnivå som upprätts i vårt individuella prövnings- och tillsynssystem i de flesta fall väl uppfyller de krav som ställs i EG:s rättsakter. En systematisk samordning mellan den svenska miljöskyddslagstiftningcn och EG-rätten bör därför kunna ske på sätt föreslås i 18 å andra stycket respektive 24 & punkten 8 i förslaget till ny lydelse av miljöskyddslagen. Föreslagna änd- ringar och tillägg i miljöskyddslagen är enligt länsstyrelsens mening även i övrigt — med den generella reservation som gjorts ovan — ändamålsenliga an- passningar till kraven i EES-avtalet.

3.1.9 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förslaget att i miljöskyddslagen ta in föreskrifter om utsläpps- och kvalitetsnormer innebär att en helt ny princip införs i miljöskyddslagen. Miljöskyddskommitten har bl.a. fått i uppdrag att utreda förutsättningarna och möjligheterna att i den svenska miljöskydds- lagstiftningen införa utsläpps- och kvalitetsnormer. Att nu till del föregripa detta arbete förefaller tveksamt. ' EG:s direktiv inom miljöområdet avser reglering av de miljöproblem som inom gemenskapen är särskilt angelägna att åtgärda. Många av dessa pro- blem är gemensamma och därför också aktuella i vårt land. Det finns dock miljöproblem som är speciella för Sverige och minst lika angelägna att åt- gärda. Införande av enbart de utsläppsnormer som gäller inom EG i miljö- skyddslagen utan anpassning och komplettering med hänsyn till de svenska förhållandena kan därför komma att ge en felaktig bild och prioritering av de här aktuella miljöproblemen. Förslaget innebär i flertalet fall att de nivåer för olika utsläpp som gäller inom EG också införs som bestämmelser i miljöskyddslagen. Dessa ut- släppsnormer kan lätt komma att tolkas som den kravnivå lagen ställer. Vid tillämpning av lagens tillåtlighetsregler i 5 & torde i det enskilda fallet kraven i många fall komma att ligga avsevärt högre. En annan följd av förslaget blir att det i miljöskyddslagen införs förbud mot och gränsvärden för utsläpp av vissa ämnen vars tillverkning och användning inte är tillåten i Sverige eller där tillverkning inte förekommer och användningen av aktuella ämnen skall awecklas enligt riksdagsbeslut och särskild lagstiftning. Detta ger felaktiga signaler till de som har att följa och tillämpa miljöskyddslagen. Mot denna bakgrund anser länsstyrelsen att en ändring av miljöskyddsla- gen i den riktning som nu föreslås bör föregås av en noggrannare utredning och analys än vad som nu redovisats. Införandet av utsläpps- och kvalitets- normer bör närmare analyseras i förhållande till lagens tillåtlighetsregler och övrig berörd lagstiftning inom miljöskyddsområdet exempelvis lagen om ke-

• Sida 137
•  Original

Bilaga 2

miska produkter. Normerna bör anpassas till svenska förhållanden och avse de miljöproblem som från svensk utgångspunkt är mest angelägna att åt- gärda. Vidare bör gränsvärden för olika utsläpp fastställas med utgångs- punkt från tillåtlighetsreglerna i 5 & miljöskyddslagen.

3.1.10 Länsstyrelsen Göteborgs och Bohus län: I de olika direktiv och dotter- direktiv som reglerar utsläpp av farliga ämnen i vattenmiljön ställs krav på generellt bestämda utsläppsgränscr och omprövning av villkor vart fjärde år. I motsats till vad som anges i promemorian (sid. 73) utgår Länsstyrelsen från att det skulle medföra en högst avsevärd arbetsbelastning om villkoren skulle omprövas enligt direktiven, åtminstone med nuvarande omprövnings- förfarande. Även rättsäkerhetskravcn talar mot en så ofta återkommande Omprövning om inte de förhållanden har inträtt som i övrigt anges i 24 & ML. Länsstyrelsen anser därför att det finns mycket goda skäl att låta miljö- skyddskommittén noggrant överväga denna frågan innan den leder till ny lagstiftning. Möjligheten att ompröva utsläppsvillkor som medger större utsläpp än vad som tillåts i berörda EG-direktiv innebär enligt promemorian inget större extraarbete för berörda myndigheter. Det är dock troligt att det finns en hel del villkor i gamla tillståndsbeslut som medger betydligt större utsläpp än vad som i dag brukar tillåtas och vad som är godtagbart enligt direktiven. Den föreslagna nya omprövningsmöjligheten i 24 5 punkt 8 medför att till- ståndsmyndigheterna måste inhämta kunskaper inom ett avsevärt utvidgat regelområde. Föreskriften om att ett utsläpp inte får överstiga ett visst värde är sakligt sett en tillåtlighetsregel. Det är inte bra att en ändring av dessa fundamentala regler inte hinner föregås av ett noggrannare utredningsarbete. 18 & ML in- nehåller för närvarande vissa formella regler för beslut och står närmast un- der rubriken Tillståndsbeslut. Lagförslaget bör därför tas in under Tillåtlig- hetsreglerna i 4-8 a 55, förslagsvis som en ny 8 e & eller ett nytt femte stycket i 5 &. Effekt av detta skulle dessutom bli att vid förelägganden som tillsyns- myndigheter gör enligt 40 å ML skall minirnireglcrna enligt direktiven beak- 1215.

3.1.11 Länsstyrelsen i Örebro län: Tillägget till 18 & miljöskyddslagen angå- ende vissa gränsvärden borde i stället stå under lagens tillätlighctsrcgler, detta skulle innebära att även verksamheter som inte tillståndsprövats också omfattas av gränsvärdena. Lagändringen innebär att tillåtlighetsreglernas awägning mellan vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och miljö- mässigt motiverat, i vissa fall kompletteras med generella regler.

3.1.12 Norrköpings kommun: Kommunen anser att den svenska miljö— skyddslagstiftningen mer än väl uppfyller de krav som ställs i EG-direktiven. Som redogörs för i promemorian innehåller miljöskyddslagen i dag inga krav på generellt bestämda utsläppsgränser. Detta medför att, i de fall då EG- direktiven ställer mer detaljerade krav än de svenska tillstånden till miljöfar- lig verksamhet, dct är inget som hindrar den tillståndsgivande myndigheten att redan nu anpassa kraven efter EG:s direktiv. 1 andra fall ställer EG:s di- rektiv lägre krav eller krav som är annorlunda formulerade (t ex kan tillstånd

• Sida 138
•  Original

Bilaga 2

enligt bubble-modellen, där flera anläggningar i en region får gemensamma gräns- eller riktvärden för sina utsläpp, inte ges enligt direktiven). I direkti- ven finns också flera möjligheter till dispenser från gränsvärdena. Det vore synnerligen olyckligt om en anpassning till EG:s direktiv medförde en tillba- kagång för miljöarbetet i Sverige.

3.1.13 Umeå kommun: I betänkandet föreslås ett tillägg till 18 & miljöskydds- lagen som säger att tillåtna utsläpp inte får överstiga motsvarande värden enligt EG:s direktiv. Denna paragraf gäller enbart tillståndspliktiga verk- samheter, vilket innebär att kraven inte kommer att gälla för övrig miljöfar- lig verksamhet.

3.1.14 Svenska Kommunförbundet: Styrelsen har inget att erinra mot en an- passning av skyddet av vatten till EG:s regler men också här förordar styrel- sen att vi bör nöja oss med målrelaterade regler i själva lagen. Med hänsyn till den betydande osäkerhet som råder inom EG när det gäl- ler tillämpningen av direktiven på vattenområdet, anser styrelsen att det i nuläget saknas skäl till annat än en mycket försiktig anpassning som medger att Sverige har kvar sina i många stycken högre generella krav.

3.1.15 Sveriges Industriförbund: Vad avser 22 & ML saknas det skäl att i denna paragraf föra in en hänvisning till 8 b och d. För det fall ett tillstånds- villkor innebär överträdelse av en norm som omfattas av 8 b eller d skall villkoret omprövas. Att omprövning skall kunna ske följer redan av den föreslagna p 8 i 24 &. Hänvisningen i 22 få till 8 5 b eller (I är således överflö- dig.

3.l.16 Landsorganisationen i Sverige: I promemorian bedöms de svenska miljökraven nästan genomgående uppfylla eller vara strängare än motsva- rande EG-direktiv inom skilda sakområden som avloppsrening, utsläpp av farliga ämnen till vatten, luftföroreningar, avfallshantering etc. Genom vissa kompletteringar till befintlig lagstiftning, framförallt miljöskyddslagen, kan gränsvärden etc i EG-direktiven tillämpas i samband med sedvanlig till- ståndsprövning. I..O delar denna bedömning. LO vill särskilt understryka att EGs asbestdirektiv, vilka behandlas i luftvårdsavsnittet, ej föranleder änd- ringar i det svenska asbestförbudet.

En fråga som återkommer inom flera berörda områden gäller ompröv- ningen av befintliga tillstånd. När gamla tillståndsvillkor riskerar åsidosätta EG-direktivens bestämmelse föreslås detta kunna utgöra grund för ompröv- ning av tillstånden. Vilka effekter ett vidgat och påskyndat omprövningsför- farande kan få för berörda branscher och myndigheter redovisas ej. LO de- lar i princip promemorians synsätt men, med hänsyn till att en allmän över- syn av omprövningsinstrumentet för närvarande sker inom miljöskyddskom- mittén, anser LO att en mer samlad bedömning bör ske inom denna.

3.1.17 Svenska Gruvföreningen: I det föreslagna tillägget till 18 & miljö- skyddslagen talas om ”motsvarande värden”. Vad som avses måste rimligen vara ”motsvarande gränsvärden”, vilket i och för sig också framgår av spe- cialmotivcringen till paragrafen. För att undvika sammanblandning med de kvalitetsmål, som anges för vissa ämnen, bör det dock för tydlighetens skull

• Sida 139
•  Original

Bilaga 2

även av lagtexten framgå att det är gränsvärden som avses. Jämför även hur den föreslagna texten till 24 5 8 är formulerad.

3.2 Grundvattenskydd

3.2.1 Sveriges geologiska undersökning: SGU tillstyrker att särskilda be- stämmelser införes om grundvattenskydd, för gränsvärden för tungmetaller i slam som används för jordbruksändamål samt för spillolja. Genom bestäm- melserna skulle förbud införas bl.a. mot direkt utsläpp i grundvattnet av kadmium, kvicksilver m.fl. miljöfarliga ämnen. Förslaget är därmed längre gående än EG-direktivet som anger alternativ till gränsvärden innebärande att tillstånd kan meddelas på villkor att alla förebyggande tekniska åtgärder vidtas som krävs för att förhindra utsläpp.

3.2.2 Statens Naturvårdsverk: Verket kan stödja den föreslagna ändringen , (en ny paragraf 8 b) om skydd för grundvatten. Det hade dock varit önskvärt om vissa frågor hade utvecklats i motivskrivningen. Det gäller bl.a. frågor om den praktiska konsekvensen av ett förbud mot direkt utsläpp i grundvatt- net av vissa ämnen och vissa tolkningsproblem.

3.2.3 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Uttrycket ”direkt i grundvattnet” kan innebära tolkningsproblem. En fri grundvattenyta ärinte så vanlig samtidigt s0m grundvattennivåer i mark kan variera högst avsevärt. För att kunna medge infiltration måste då högsta grundvattenyta klarläggas. Infiltration i zoner alldeles över grundvattenytans läge kan vid rörelse av grundvattenni- 'vån medföra att grundvattnet når upp i infiltrationszonen. Vidare kan inte uteslutas att infiltration i grovt material gör att vissa ämnen relativt lätt kan nå grundvattnet med klar påverkan som följd. Kan infiltration godtas i en zon omedelbart över grundvattenytan (10 cm)? Istället för att införa ett svårefterlevt förbud kan tillståndsplikt för sådan här verksamhet övervägas. För detta talar även att tillsynen efter tillstånds- givning i normalfallet ligger hos Länsstyrelsen medan övrig tillsyn ankom- mer på kommunernas Miljö- och hälsoskyddsnämnder att fullgöra. Miljö- oeh hälsoskyddsnämndcrnas möjligheter att fullgöra tillsynen är mycket va- rierande med hänsyn till kommunernas storlek, bemanning m.m. Enligt direktivet gäller inte förbudet exempelvis avloppsvatten från gles- bebyggelse, men organiska fosforföreningar kommer även genom avlopps- vatten.

3.2.4 Länsstyrelscn i Jämtlands län: Beträffande det föreslagna skyddet av grundvatten enligt 8 b & miljöskyddslagen, förutsätter länsstyrelsen att lydel- sen inte innebär något hindcr för infiltration av avloppsvatten, vilket är en vedertagen metod bl a i detta län. Specialmotivcringen (sid 127) anger att tillförsel genom infiltration inte omfattas av bestämmelsen.

3.2.5 Kalmar kommun: Direktutsläpp till grundvatten såsom det definieras i direktiv 80/68/EEG torde vara mycket sälllan förekommande i Sverige. Med den formulering som föreslås i en ny Sbå i ML skulle alla direkta utsläpp till grundvattnet av de åtta ämnena eller ämnesgrupperna bli förbjudna. Även de tre generella undantag som nämns i direktivets artikel 2 skulle enligt

• Sida 140
•  Original

Bilaga 2

vår bedömning komma att omfattas av förbudet som det formulerats i försla- get.

Är avsikten att trots allt behålla de tre undantagen bör för den praktiska tillämplighetens skull antingen de anges direkt i lagtexten efter ämnesg- ruppsräkningen eller ett tillägg göras till 2 st. i paragrafen. Tillägget kan för- slagsvis ges följande lydelse och placering:....av grundvattnet föreskriva dels om undantag från förbudet enligt 1 st. för vissa typer av utsläpp, dels om förbud mot eller Detaljreglering kan därefter göras i exempelvis natur- vårdsverkets författningssamling, där såväl definitionerna i artikel 1 som en precisering av undantagen i artikel 2 anges.

3.2.6 Göteborgs kommun: De förslag till tillägg i miljöskyddslagen enligt 8b och & åå som utredningen redovisar finns inget att erinra emot. Grundvat- tenskyddet blir genom förslaget tydligare samtidigt som reglerna för slaman- vändning blir mer entydiga än hittills.

3.2.7 Umeå kommun: Under avsnittet skydd för grundvatten ges i EG:s di- rektiv möjligheter att i undantagsfall ge tillstånd till direkta utsläpp av äm- nen tillhöriga lista 1. Det talas om utsläpp till grundvatten som inte står i kontakt med andra vatten där skada av utsläppet kan uppstå. Sådana grund- vatten finns inte och indikerar brist på hänsynstagande till kretsloppen. Det måste vara ett grundläggande krav att utsläpp av farliga ämnen till grundvat- ten inte får förekomma. EG:s direktiv bör därför inte gälla den svenska lag- stiftningen, vilket också föreslås i promemorian.

3.2.8 Sveriges Industriförbund: Lagförslag 8 b %; ML har föreslagits en Iy- delse som innebär ett totalt förbud mot direkt utsläpp till grundvattnet av vissa ämnen och grupper av ämnen. Direktiv 80/68/EEG innehåller emeller- tid i artikel 4.2 en möjlighet att tillåta utsläpp om ”det grundvatten till vilket utsläppen kommer att ske varaktigt är olämpligt för annan användning”. Möjligheten att tillåta utsläpp av detta slag bör finnas även enligt den svenska lagstiftningen. Det bör också vara tillåtet med sådan återinfiltration av vatten som anges i artikel 4.3 i direktivet. I 8 b & ML bör texten lämpligen förtydligas genom att orden "krav på” förs in mellan orden ”mot eller tillstånd". Risken finns annars att man lätt kan få uppfattningen att regeringen kan ge tillstånd till utsläpp av ämnen som är förbjudna i annan lagstiftning.

3.2.9 Svenska kraftverksföreningen: Föreningen vill med anledning av di- rektivet 80/68/EEG, angående frekvensen för omprövning för grundvatten- förorcningar vart fjärde år, framföra att för deponering av avfall från för- bränningsanläggningar (slagg, flygaskor och gips) är det inte rimligt med så täta omprövningar. Härigenom förbättras inte miljöskyddet eftersom lakvat- tenbildning uppträder först efter ca 50 år och föroreningshalterna är låga. Vidare medför ett sådant system att en administration byggs upp som inte ger något mervärde ur miljösynpunkt. Problemet med att uppfylla syftet med EG-direktivet kan lösas genom att Sverige driver frågan om att låta klassificera avfallet som miljömässigt ofarliga med standardiserade metoder.

3.2.10 Värmeverksföreningen: Risken finns att de lokala tillsynsmyndighe-

• Sida 141
•  Original

Bilaga 2

terna kräver mätningar av varje i EG-direktiv 80/68/EEG angivet ämne, oavsett om detta förekommer eller ej. Föreningen anser att denna risk måste beaktas och att endast de ämnen som anges i de enskilda tillstånden skall kontrolleras.

Övergången från tio-årstillstånd till fyra-års ökar osäkerheten i anlägg- ningsägarnas långtidsplanering. Om EG:s system väljs, införs generella vill- kor vilket ännu ej tillämpats i Sverige. Anammas EG:s regler bör de helt ersätta de svenska, oavsett om dessa är lägre eller högre. Föreningen vill för sin del förorda att de individuella villkoren behålls.

3.2.11 Kraftsam: Dock vill Kraftsam fästa uppmärksamheten på den om- prövning av tillstånden enligt direktiv 80/68/EEG som skall ske vart fjärde år. I de fall tillstånden gäller deponier för avfall från förbränningsanlägg- ningar (bl.a. slagg, flygaskor och gips) är, enligt Kraftsams mening, så täta omprövningar inte befogade. Lakvattenbildning uppträder i dessa fall i regel inte förrän efter mer än 50 år och det är då fråga om lakvatten med mycket låga föroreningshalter.

3.2.12 Svenska Gruvföreningen: Vad avser den nya 8 b ä i Miljöskyddslagen, har föreslagits en lydelse, som innebär ett totalt förbud mot direkt utsläpp till grundvattnet av vissa ämnen och grupper av ämnen. Direktiv 80/68/EEG innehåller emellertid i artikel 4.2 en möjlighet att till- låta utsläpp om ”det grundvatten till vilket utsläppen kommer att ske varak- tigt är olämpligt för annan användning”. Gruvföreningen anser att denna möjlighet att tillåta utsläpp bör finnas även enligt svensk lagstiftning. Är grundvattnet ändå otjänligt t ex till följd av gruvdrift eller annan industriell verksamhet under lång tid, finns ingen anledning till att det skall vara totalförbjudet att släppa ut mindre mängder av t ex kvicksilver eller kadmium. Gruvföreningen anser därför att ett sådant undantag, som är medgivet enligt direktivet, bör införas i lagen. Gruvföreningen anser också att det enligt den svenska lagstiftningen bör vara tillåtet med återinfiltration av vatten som avses i artikel 4.3 i direktivet.

3.2.13 Vattenfall AB: Beträffande punkt 2 ovan (skydd för grundvatten) lik- som den del av punkt () (avfall-särskilt förbränningsavfall och kontamineradc oljor), som behandlar deponering av avfall från förbränningsanläggningar såsom slagg, tlygaskor och gips menar Vattenfall att det generella kravet på omprövning vart fjärde år endast medför ökad byråkrati och högre kostna- der utan att miljöskyddet förbättras. Skälen till Vattenfalls synsätt är dels att lakvattenbildning för de excmplifierade restprodukterna normalt inte inträf— far förrän efter femtio år eller vanligen ännu senare, dels att lakvatten ifråga har mycket låga föroreningshalter. Vattenfall menar i anslutning till denna synpunkt att Sverige borde driva frågan om att EG-bestämmelscn inte skulle gälla avfall, som efter standardiserade laktester. kan klassificeras som miljö- mässigt harmlösa även om de innehåller ämnen som i annat sammanhang är skadliga för miljön.

• Sida 142
•  Original

Bilaga 2

3.3 Utsläpp av farliga ämnen i övrig vattenmiljö

3.3.1 Kalmar kommun: Vi instämmer i att de föreslagna tilläggen i 18 och 24 åå MI- är tillräckliga för att uppfylla minimikraven i direktiv 76/464/EEG inklusive följddirektiv. På lokal nivå har vi ett förslag till reviderat miljö- skyddsprogram för kommunen formulerat kvalitetsmål för vissa av de äm- nen som omfattas av direktivet. Kvalitetsmålen gäller både halter i vattnet och i vattenlevande organismer, i första hand sötvattenlevande mossa och blåmussla. Vårt tillvägagångssätt borde kunna tillämpas på såväl annan lokal som regional och central nivå.

3.3.2 Lantbrukarnas Riksförbund: På sid 62 i promemorian behandlas ut- släpp av farliga ämnen i marin miljö. Det första direktivet som behandlas — direktiv 76/464/EEG om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö — torde omfatta utsläpp till allt vatten och inte endast utsläpp till marin miljö som promemorian ger sken av. Det bör klart framgå vilka utsläppskällor som omfattas av detta direktiv och dess dotterdirektiv. På sid 72 sägs att EG-reglerna avser utsläpp av vissa kemikalier från industrianläggningar. ] listan över ämnen som har en skadlig inverkan på syrebalansen finns ammoniak och nitriter med, ämnen som lätt kan kopplas till jordbruket. Här efterlyses ett klarläggande över huruvida direktivet innefattar jordbruket eller inte. LRF vill också uppmärksamma det 5 k nitritdirektivet, 91/676/EEG som antogs i december 1991. Direktivets motsvarighet i svensk lagstiftning finns i lagen om skötsel av jordbruksmark med bestämmelser om begränsningar av antalet djur, försiktighetsmått vid gödselhantering samt växtodling.

3.4 Rening av avloppsvatten

3.4.1 Kalmar kommun: Det aktuella direktivet (91/271) hör till de mest svårtolkade av de som ingår i miljöbilagan till EES-avtalet. Vi delar dock helt uppfattningen att de villkor som normalt ställs i samband med prövning enligt ML gör att kraven i direktivet uppfylls för samtliga utsläppsparamete- rar utom kväve. Såvitt vi kan tyda texten kommer reningskravet vad gäller kväve att höjas jämfört med nuvarande svenska riktlinjer. För Kalmar tätorts reningsverk (nuvarande anslutning knappt 90.000 pe) skulle kravet enligt direktivet bli minst 70% rening med avseende på kväve. Vi har då utgått från det rimliga antagandet att hela egentliga Östersjön in- klusive dess avrinningsområde räknas som ett känsligt område enligt defini- tionerna i bilaga 2 till direktivet. Då direktivtexten innehåller ett flertal val- möjligheter behövs ett klargörande från central nivå om vad som ska tilläm- pas beträffande kväverening vid svenska avloppsreningsverk.

3.4.2 Umeå kommun: Kraven på rening av kommunalt avloppsvatten ställs i samband med prövningen enligt miljöskyddslagen. Kravet i EG:s direktiv för utsläpp av kväve ligger högre än nuvarande svenska krav. Det bör när- mare. klarläggas på vilket sätt EG:s krav på kväverening ska tillämpas vid svenska avloppsreningsverk.

3.4.3 Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen: Under pkt 2 i artikel 4 i

• Sida 143
•  Original

Bilaga 2

direktivet 91/27l/EEG anges att för högt belägna bergsregioner (över 1500 m över havet) kan p.g.a. låga temperaturer mindre stränga reningskrav till- lärnpas avseende biologisk rening om det kan ske utan olägenhet. ] norra Sverige råder sådana förhållanden som är grund för lindringen också på lägre höjder än 1500 m över havet. Vid fortsatta kontakter med EG angående detta direktiv bör man därför göra en framställning om tolkning av denna paragraf så att det minskade reningskravet kan hänföras till en viss tempera- tur eller ett visst klimat i stället.

Under artikel 11 i direktivet anges att ”behörig myndighet" eller ”annat behörigt organ” skall fastställa villkor eller utfärda tillstånd för anslutning av industrier till kommunalt ledningsnät och reningsverk. VAV förutsätter att med ”annat behörigt organ” avses en anläggnings huvudman. Kraven enligt bilaga lC i direktivet skall uppfyllas för att anslutning av en industri skall få ske. Ett av kraven för att tillåta anslutningen är att industrispillvattnet skall undergå sådan rening som krävs för att säkerställa att slammet kan omhän- dertas på ett säkert och miljömässigt godtagbart sätt. För att kunna innehålla bl.a. det kravet krävs sannolikt en ändring av va-lagen. Naturvårdsverket har nämligen i utredningen ”Vägen till renare slam” framfört uppfattningen att en huvudman för ett avloppsanläggning ej skulle ha stöd i va-lagen för att neka en industrianslutning p g a att slammet förorenas och har föreslagit en ändring så att en industrianslutning kan villkoras.

VAV föreslår att vid det fortsatta arbetet med direktivet en framställning görs till EG beträffande tolkning av reducerad biologisk rening i högt be- lägna bergsregioner. Den reducerade reningen bör kunna tillåtas också för kallt klimat i Norrland. En framställning angående tolkning av begreppet eutrofiering — d v 5 en definition av detsamma — bör också begäras.

Förutom det tillägg till va—lagen som föreslås i departementspromemorian föreslår VAV att — om så skulle visa sig nödvändigt — va-lagen kompletteras så att huvudmannen för allmän va-anläggning kan föreskriva villkor för eller neka anslutning av sådant industriellt avloppsvatten till anläggningen som kan äventyra slammets användning för jordbruksändamål eller medföra an- nan negativ miljöpåverkan.

3.5 Utsläpp av farliga ämnen i luft

3.5.1 Kalmar kommun: Enligt promemorian är de föreslagna ändringarna i ML och då främst i 18 och 24 59” tillräckliga för att uppfylla minimikraven i de aktuella direktiven. Vi delar denna principiella inställning men ställer oss frågande till om inte de direktiv som ligger till grund för den föreslagna punkt 8 i 24 & Ml. gör att den första raden i paragraftexten behöver komplet- teras eller formuleras om. ldag ges prövningsmyndigheten möjlighet att ändra villkor (”får" i texten). Med hänsyn tagen till många direktivs tving- ande karaktär bör den nya punkt 8 kopplas till ett ”ska".

3.5.2 Svenska kraftverksföreningen: Kraftverksföreningen anser det ange- läget att beakta de stora reservkraftanläggningarnas (termisk effekt större än 50 MW) extremt korta drifttidcr och därmed låga utsläpp av luftförore- ningar i absoluta tal. Härmed avses anläggningar av typen Karlshamnsverket

• Sida 144
•  Original

Bilaga 2

men även reservkraftanläggningar med gasturbiner. Dessa kraftanlägg- ningar används för energiproduktion enbart vid torrår eller vid extremt kallt väder. För närvarande har Sverige hårdare bestämmelser än EG i övrigt, men vid en eventuell skärpning av utsläppsrestriktioner inom EG bör ovan- stående användningssätt beaktas från svensk sida. Omprövning av villkoren för kraftanläggningar och speciellt för reservkraftanläggningar bör få avgö— ras från fall till fall av svenska myndigheter. Koncessionsnämnden har denna möjlighet redan idag. I lagförslaget bibehålls denna.

3.5.3 Värmeverksföreningen: I direktiven definieras ”befintlig anläggning" som anläggning i drift före 1 juli 1987 eller som uppförts eller erhållit tillstånd före detta datum. 1 direktiven anges att det är dessa anläggningars utsläpp som skall minskas enligt överenskommen plan (Bilaga 1 och 2 i dir 88/609/EEG). Detta awiker från det synsätt som för närvarande gäller i Sve- rige som inkluderar alla anläggningar som är i drift. EGs definition gör det enklare att innehålla uppställda mål. Föreningen anser att det behöver klar- läggas att EGs tolkning även gäller EES-avtalet. I direktiv 88/609/EEG artikel 15 redovisas regler gällande utsläppsvillkor. Reglerna awiker i sin konstruktion från dagens svenska regler. Föreningen anser i första hand att den nationella redovisningen skall följa dagens svenska regler och att myndigheterna i sin redovisning räknar om till EES- avtalets regler och metoder. Alternativt bör de svenska reglerna anpassas till 1565 om de svenska ej kan existera på egen hand. I bilaga 9 C 2 (dir 88/609/EEG) anges att den metod som skall användas vid redovisningen, är den som tillämpades vid fastställande av utsläppen 1980. Enligt föreningens uppfattning gjordes utsläppsbcräkningarna 1.980 mycket godtyckligt med hjälp av tillståndsvärden och enstaka mätningar och ifrågasätter det lämpliga i att denna metod skall tillämpas även i fortsätt- ningen. Rådets direktiv (89/369/EEG) anger en lägsta tillåtna temperatur för en zon varigenom rökgaser] skall passera. Denna temperatur kan vara svår att klara under startförlopp och under korta driftstillfällen i CFB-pannor utan att förbränningen därför är dålig. Risken för rökgasstråk i dessa pannor är obefintlig. Föreningen anser att det bör klarläggas om dessa tillfällen kan undantas t ex på samma sätt som för utsläppen av svavel. Av direktiv 91/156/EEG bilaga 213 återvinningsförfaranden framgår att förbränning av avfall för produktion av fjärrvärme betraktas som en återvin- ningsmetod. en värdering som enligt föreningen bör gälla och dokumenteras även i svenska sammanhang.

Direktiv 84/360/EEG artikel 10 anger att nationell information även skall vara tillgänglig för övriga medlemsländer. Föreningen anser att ett klarläg- gande behövs i ansvarsfrågan, krav på eventuell översättning samt hur kost- nader skall täckas.

3.5.4 Kraftsam: Kraftsam noterar vidare att de utsläppskrav för SO: och NOx som EG tillämpar, och som enligt föreslagen ändring av 18 å i miljö- skyddslagen minst måste uppfyllas i Sverige, är väsentligt mindre hårda än de som Sverige tillämpar eller enligt riksdagsbeslut kommer att tillämpa i framtiden. Vid eventuella framtida skärpningar av EG:s gränsvärden är det

• Sida 145
•  Original

Bilaga 2

dock viktigt att det från svensk sida tillses att det sätt på vilket de svenska oljckondenskraftverken används beaktas. Dessa verk utnyttjas mycket lite under flertalet år men kan under enstaka år — torrår i vattenkraftshän- seende— få långa driftstider.

Iden till remissen fogade kopian av bilaga XX till EES-avtalet anges under punkt 19 svenska utsläppsvärden för 802 och NOx för är 1980 som inte kan återfinnasi annan statistik. Dessa utsläppsvärden avser enligt EG-direktivet (88/609/EEG) utsläpp från stora förbränningsanläggningar (större :än 50 MW tillförd effekt). De för Sverige angivna siffrorna ”känns låga" och bör kontrolleras eftersom de. direkt påverkar de utsläppskvoter som EES-avtalet lägger på Sverige.

3.5.5 Vattenfall AB: Beträffande punkt 5 ovan om skydd mot luftförore— ningar från förbränningsanläggningar, särskilt värmekraftverk med en till- förd effekt av 50 MW eller mer, är utgångspunkterna för EG:s krav om att bästa möjliga teknik skall tillämpas — en frågasom regelmässigt skall prövas vart tionde år väsentligt annorlunda än i Sverige. I det svenska kraftsystemet finns nämligen ett fåtal stora värmekraftverk, som endast har uppgiften att fungera som reservkraftanläggningar. För Vattenfalls del kan detta exempli-- fieras med Stenungsundsverkct, som under de senaste åren haft drifttitler på något hundratal timmar per år eller ännu mindre. Om de stora svenska reservkraftverken skulle behöva byggas om vart tionde år skulle detta leda till orimliga kostnadskonsckvenser och att re- servkraftfrågan får finna andra lösningar än dagens. För såväl Vattenfalls som den övriga kraftindustrins planering är det väsentligt att tidigt få känne- dom om den svenska hållningen i omprövningsfrågan; dvs om Sverige inför EG kommer att hävda att utsläppens omfattning är så ringa att frågan om omprövning får avgöras av svenska myndigheter från fall till fall.

4 LUFT KVALITET 4.1 Allmänt

4.1.1 Sjöfartsverket: Genom att sjöfarten tillsammans med vägtrafik och flyg anses svara för ca 60” 0 av kvävedioxidutsläppen kommer de att bli be- rörda av en sådan lagändring. För sjöfartens del kan det innebära att kom- muner och länsstyrelser ges möjlighet att med restriktioner ingripa i farleder och hamnar med för höga utsläppsvärden. Sjöfartsverket ställer sig tveksamt till sådana ingripande åtgärder eftersom länsstyrelser och kommuner knappast har tillräcklig överblick' över vilka rea- listiska krav som kan ställas på den internationellt verksamma sjöfarten. Principiellt kan dock trafikreglering vara en av de åtgärder som är aktuella för att minska luftföroreningarna från transportsektorn. En stor fråga som Sjöfartsverket nu driver internationellt är miljöklassning av fartyg varige- nom fartyg som t.ex. installerar rökgasrening eller övergår till lägre svavel- halt i bränslet kan ges möjlighet att erhålla lägre kostnader i samband med . hamnbesök.

• Sida 146
•  Original

4.1.2 Riksantikvarieämbetet: Svenska luftföroreningshalter ligger i dag, Prop. 1992/93:60 . med mindre undantag, alltid långt under EG:s normer. Trots detta är en yt- Bilaga 2 terligare sänkning angelägen. Koncentrationer av kvävedioxid, svaveldioxid och sot i nivå med EG:s luftkvalitetsnormer bedöms kunna orsaka bety- dande skador på kulturminnen utförda i känsliga material som sandsten och kalksten. En grundlig studie från Statens institut för byggnadsforskning visar att sådana luftföroreningsnivåer också medför påtagligt högre underhålls- kostnader på fastighetsbeståndet i tätorterna. Huvudmålet i EG:s direktiv synes vara att förbättra miljön i de värst för- orenade områdena, utan att en ”väsentlig försämring” uppstår i andra områ- den. RAÄ:s uppfattning är att lagstiftning och tillämpningspraxis måste ut- formas så att miljön även i måttligt förorenade områden kan förbättras ytter- ligare. Förslagen i promemorian är som ovan nämnts, i avsnittet om behand- ling av hälsa och miljö i översiktsplan, inte ägnade att bidra till en sådan ut- veckling, utan kan i värsta fall till och med motverka denna.

4.1.3 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser det önskvärt att man lagstiftar om miljökvalitet och i synnerhet om luftkvalitet. Det bör ankomma på föreskrivande myndighet (SNV) att utforma ett system för hur kommu- . nerna skall säkerställa att man klarar kraven. På det sättet kan man begränsa mätverksamheten. Det kan inte vara rimligt att alla kommuner skall genom- föra mätningar, alltså även sådana kommuner som med säkerhet klarar normvärdena. Verket föreslår därför att 2:a stycket i föreslagen 8 a & utgår, och att 3:e stycket ändras enligt följande: ”Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs om kommuners skyldig- . het och form för att redovisa förekomsten i luften av föroreningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly”. Om inte detta är tllräckligt för att uppfylla 8 kap. 5 5 RF föreslår verket alternativt att 2:a stycket ändras enligt följande: ”Det ankommer på kommunen att i erforderlig utsträckning mäta eller på annat sätt dokumentera förekomsten . . .”

4.1.4 Universiteteti Uppsala: Promemorian föreslår här att luftkvalitetsnor- mer ska införas i svensk rätt genom en 8 a & hälsoskyddslagen. Med föreslagen lydelse kommer Sverige därigenom att bryta grovt mot EES-avtalet. Som promemorian mycket riktigt på annat håll påpekar, med hänvisning till EG-domstolens hantering av mål rörande Tyskland och Frankrike, måste direktivens regler helt och hållet reflekteras i lag (eller lik- värdig författning). Luftkvalitetsdirektiven handlar om mer än att man ska mäta luftkvaliteten. Direktiven innebär, sedda i ett EG-rättsligt samman- hang, att nationerna ska ha ett sådant rcgel- och genomförandesystem att luftkvaliteten verkligen blir och är den föreskrivna. Den fundamentala bristen i promemorians förslag är att det inte finns nå- gon adressat för själva kvalitetsnormerna annat än möjligen luften själv. Från vissa öststater, varav Sovjetunionen och Polen är två kända exempel, finns omfattande erfarenheter av totalt misslyckande när det gäller just den lagstiftningsteknik som promemorian föreslår. En annan allmän nackdel i förslaget är att luftkvaliteten, om den regleras i hälsoskyddslagen, underordnas tillstånds rättsverkan enligt ML, något som 146 har nämnts ovan.

• Sida 147
•  Original

Bilaga 2

Från systematiska synpunkter är det vidare direkt olämpligt att reglera luftkvalitet i annan lag än ML. ML är den primära svenska luftvårdslagen. Där ska luftkvalitetsnormerna tas in. Nedan återkommer yttrandet till en lämplig uppbyggnad av miljöregelsystemet där de kvalitetsnormer som föl- jer av bilaga XX införs i svensk rätt.

Införandet i svensk rätt av kvalitetsnormer innebär stora förändringar, delvis berörda ovan i samband med luftkvalitetsdirektiven. Eftersom ML är både en vattenvärds- och luftvårdslag med en grupp gemensamma kravreg- ler (4,5 och 6 55) följda av vissa speciella kravregler (7 lj), kan kvalitetsnorm- regeltekniken behandlas likartat för vatten och luft. Att miljöskyddskom- mittén arbetar med kvalitetsnormer är ingen EES-rättsligt godtagbar anled- ning för Sverige att inte nu i svensk rätt införa regler som motsvarar bilaga XX till EES-avtalet.

I ett kort perspektiv förefaller den lämpligaste systematiska lösningen vara att i nära anslutning till 6 & ML införa regler som reflekterar de EG-direktiv i bilaga XX till EES-avtalet, som avser kvalitetsnormer. Det är alltså dels nämnda ytvattentäktdirektiv, dels tidigare nämnda luftkvalitetsdirektiv.

Orsaken till att 6 5 är lämplig som ”angöringspunkt” i ML är att denna & är den enda som antyder ett perspektiv utifrån effekter (olägenhet av väsentlig betydelse) och inte utifrån vad olika verksamheter klarar av tekniskt och ekonomiskt.

De luftkvalitetsdirektiv och-ytvattendirektiv som finns i bilaga XX och därmed hör till EES-avtalet måste på ett eller annat sätt göras till gällande svensk rätt. En klar bestämmelse i själva ML med antingen direkt koppling till de olika direktivens normer, eller med koppling till en förordning med samma direktiv, är det minsta som måste åstadkommas för att EES-avtalet i denna del ska uppfyllas.

Eftersom promemorian inte alls tar upp det aktuella ytvattcndirektivet samt för luftkvalitetsdirektiven föreslår lagändringar som inte uppfyller di- rektiven och därmed EES-avtalet, saknas i promemorian ett förslag till det kanske mest omvälvande för svensk miljöskyddslagstiftnings' del, nämligen kvalitetsnormer och sådanas rättsliga genomförande.

Huruvida detta beror på att promemorieförfattarna avser att inte genom- föra det som EES-avtalet kräver, cllcr'annan orsak, är obekant. ] detta ytt- rande kan inte hela frågan om denna del av de EES-anknutna reglernas in- förande i svensk rätt behandlas; det måste krävas åtminstone någon form av förslag i ett betänkande för att ägna ett yttrande åt en ingående sådan granskning. Huvudfrågorna måste dock behandlas här.

I EG-rätten och i princip därmed även i EES-rätten ligger det i direktiv- tekniken att medlemsländerna/avtalsparterna utifrån sina egna rättsordning- ars förutsättningar och sin rättskultur åstadkommer det resultat som direkti- ven anges.

Direktiven på miljöområdet är i många hänseenden mycket detaljerade och/eller precisa. Oavsett detaljeringsgraden är det dock en EG-rättslig och i princip därmed även en EES-rättslig skyldighet att aktivt verka för att verk- ligen åstadkomma det som direktiven föreskriver.

När det gäller kvalitetsnormer för luft enligt promemorians förslag kom- mer, om förslaget genomförs, svensk rätt inte att innehålla några regler som -

' 147

• Sida 148
•  Original

Bilaga 2

medför att sämre luftkvalitet än normerna i ett bestämt område måste in- verka på krav på olika slags verksamheter, på rättsliga beslut om markan- vändning och liknande. Med andra ord saknar promemorian förslag till reg- ler med rättsverkan. Detta är i klart motsatsförhållande till EG-rätten och EES-rätten, och att det är så följer i och för sig redan av det som skrivs på vissa ställen i promemorian, bl.a. ovan angivna sidor.

Det finns relativt ingående litteratur när det gäller olika metoder att ge- nomföra kvalitetsnormer och att ge sådana rättsverkningar. I huvudsak finns följande metodgruppcr.

1. Tvärstoppsmetoden. I ett område där kvalitesnormcr inte är uppfyllda, får ingen ytterligare verksamhet inledas och ingen befintlig verksamhet ut- ökas eller på andra sätt förändras i för kvaliteten försämrandc inriktning.

2. Osthyvelmetoden. I ett område där kvalitetsnormer inte är uppfyllda, måste alla föroreningskällor minska sina utsläpp med samma procentsats ända tills laglig luftkvalitet uppnås.

3. Utbytcs- eller bubbclmetoden. I ett område där kvalitetsnormer inte är uppfyllda, får ingen föroreningskälla öka sina utsläpp och inget nytt till- komma, utan att detta har samband (direkt eller indirekt) med att annan förorening av liknande slag minskas med en större mängd än nytillskottet. Denna metod är den som kan antas ha framtiden för sig och den är i bruk i USA. Planläggning av utvecklat slag blir ett viktigt redskap för genomförandet av olika slags miljökvalitetsnormer. I ett kort tidsperspektiv och i syfte att efterleva EESavtalet är det mest lämpligt att i ML, i nära anknytning till 6 & ML, införa sådana regler att de olika kvalitetsnormerna i bilaga XX får en rättsverkan som uppfyller EG- rättsliga och därmed i princip EES-rättsliga minimikrav.

4.1.5 Universitetet i Lund: Direktiven 80/779/EEG, 89/427/EEG, 82/884/EEG och 85/203/EEG innehåller bestämmelser om gränsvärden och vägledande värden för kvalitetsnormer beträffande svaveldioxid och svä- vande partiklar, bly och kvävedioxid i luften. Direktiven reglerar högsta till- låtna halter av dessa ämnen i luften, och mät- och analysmetoder för kon- troll. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att fastställda kvali- tetsnormer skall hållas. Om halterna överskrids i något område skall den be- rörda medlemsstaten upprätta planer för förbättring. Enligt promemorian uppfyller Sverige i allt väsentligt de materiella be- stämmelserna i direktiven. Naturvårdsverkcts allmänna råd om riktvärden för kvävedioxid och svaveldioxid och sot stämmer med de gräns- och riktvär- den som anges i direktiven. En sammanställning från december 1991 av kommunernas mätningar visar resultat som i allmänhet klart understiger dessa värden. Ändringar kan dock bli aktuella när det gäller mätrutiner och val av mätstationsplaccringar. Beträffande bly finns inga gränsvärden i Sve- rige. Men, som tidigare sagts, även om den materiella rätten i huvudsak över- ensstämmer med direktiven, måste reglerna få formellt stöd i svensk lag. EG-direktiven innehåller regler om bindande luftkvalitetsnormer, medan naturvårdsverkets allmänna råd mera är att ses som rekommendationer.

• Sida 149
•  Original

Bilaga 2

I promemorian förelås ett tillägg till hälsoskyddslagen om luftkvalitetsnor- mer och mätning, och till PBL 4 kap om planer för att åtgärda överskridande av dessa normer.

Kvalitetsnormer enligt direktiven skall antas i första hand med hänsyn till skyddet för människors hälsa. Överskridande av normerna torde i sådana fall innebära ”sanitär olägenhet”, och därmed vara angripbart med stöd av hälsoskyddslagen. I den mån man fastställer lägre värden, t.ex. för att skydda miljön eller förbättra skyddet för människor, (se t.ex. art 1 andra strecksatsen i direktiv om svaveldioxid, art. 1.1 andra strecksatsen dir. om kvävedioxid) är hälsoskyddslagen inte tillämplig.

Kommunen bör, som utredningen föreslår, med stöd av hälsoskyddslagen åläggas att kontinuerligt mäta förekomsten av luftföroreningar. Möjligheterna att åtgärda eventuella överskridanden av normerna med stöd av hälsoskyddslagen är emellertid begränsade.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan meddela de förelägganden och för- bud som behövs för att lagen skall efterlevas. Dess tillämplighet är dock som redan påpekats begränsat till företeelser som kan betecknas som sanitär olä- genhet. Åtgärderna skall riktas mot ägare eller nyttjanderättshavare till be- rörd cgendom. Regeringen, eller efter bemyndigande, kommunen, kan meddela ytterligare föreskrifter till skydd mot sanitär olägenhet.

Föreläggandcn eller föreskrifter får emellertid inte innebära åligganden utöver villkor i tillståndsbeslut enligt ML (ML 22 5). Man kan m.a.o. med stöd av hälsoskyddslagen endast reglera enskilda verksamheter som inte till— ståndsprövats enligt ML.

Det i promemorian föreslagna tillägget till ML 18 & anges gälla utsläpps- gränser för enskilda verksamheter, dvs. inte gränsvärden för miljökvalitet. I annat fall skulle det innebära tvärstopp för nya verksamheter i områden med risk för att kvalitetsnormerna kunde överskridas.

För att luftkvalitetsnormer skall kunna hävdas av myndigheterna måste det finnas möjlighet att ompröva tillstånd enligt ML (och NRL) i områden där kvalitetsnormer, meddelade med stöd av ML eller hälsoskyddslagen, överskrids. Dessa omprövningsreglcr måste utformas med stor noggrannhet. Svensk rättssäkerhet och EG:s konkurrensregler tillåter knappast en god- tycklig omprövning av de företag myndigheterna anser svara för en alltför stor andel av utsläppen.

När det gäller kvävedioxidföroreningar i tätorter är trafiken ett stort pro- blem. För att åtgärda detta måste man framför allt ställa höga krav på källan, dvs. fordonet. Ett närmande till EG torde tyvärr innebära försämrade möj- ligheter för Sverige i detta avseende. Det måste också finnas utrymme att meddela generella inskränkningar i rätten att fritt förgifta sina medmänni- skor med hjälp av automobil och andra fordon. Lag (1990:1079) om tillfäl- liga bilförbud innehåller i viss mån sådan möjlighet, men bara för akuta si- tuationer. På detta område behövs en skärpning av svensk lag, om det skall vara faktiskt möjligt att åtgärda för höga halter av kvävedioxid.

4.1.6 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen har ingen erinran i sak mot förslaget till lagstiftning om luftkvalitetsnormer. Enligt länsstyrelsens

• Sida 150
•  Original

Bilaga 2

uppfattning är ett konsekvent system med styrande miljökvalitetsnormer en förutsättning för att en god luftkvalitet skall kunna uppnås och upprätthållas i alla miljöer. Enligt förslaget kan medlemsstaterna tillämpa lägre haltnivåer än vad EG-normen anger. Enligt länsstyrelsens bedömning kan detta bli ak- tuellt för Sveriges del med hänsyn till de riktlinjer som anges i Naturvårds- verkets Allmänna Råd 90:9, Riktvärden för luftkvalitet i tätorter.

I EG-direktiven anges att luftkvaliteteten inte får försämras väsentligt i de områden som redan ligger under de fastställda gränsvärdena. Avsevärda mätinsatser — lokalt och regionalt — kommer att erfordras för att kontrollera att direktiven innehålls i denna del. Spridning av luftföroreningar sker mel- lan kommuner, regioner och län. Därför är samordningen av luftkvalitets- övervakningen viktig. Länsstyrelsen har redan idag ett övergripande ansvar för miljöövervakningen i länet. Länsstyrelsens regionala ansvar och roll som samordnare bör fastställas i de föreskrifter som skall utfärdas med stöd av 8 a & tredje stycket hälsoskyddslagen.

4.1.7 Länsstyrelsen i Malmöhus län: På samma sätt som för miljöskyddsla- gen innebär införande av miljökvalitetsnormer i hälsoskyddslagen att en ny princip införs. Förslaget avser gränsvärden för kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly. Krav ställs på kommunerna att mäta dessa luftföroreningar. I förhållande till naturvårdsverkets nuvarande riktvärden för luftkvalitet ingår i förslaget inte koloxid. Naturvårdsverkets riktvärde för kvävedioxid är strängare än EG- normen. '

Ett relativt stort antal människor i våra större tätorter är utsatta för förore- ningshalter över dessa nivåer. Trafiken är vanligen den dominerande luftför- oreningskällan. Trafiken ger också upphov till buller. Avsevärt fler männi- skor än beträffandc luftföroreningar är utsatta för höga bullernivåer varför buller vanligen är ett större miljöproblem än luftföroreningar.

Mot denna bakgrund är det minst likaangcläget att införa immissions- gränser för buller som för luftföroreningar.

Föreslaget krav på mätning bör ändras till krav på kartläggning då i många fall beräkning av såväl buller- som luftföroreningsnivån är ett bättre sätt än mätning. Särskilt gäller detta när trafiken är den dominerande förorenings- källan.

Luftföroreningsvärdena bör också omfatta koloxid i enlighet med natur- vårdsverkets riktvärde.

4.1.8 Länsstyrelsen i Göteborgs o. Bohus län: Enligt direktiv 85/203/EEG skall medlemsländerna fastställa ett gränsvärde för kvävedioxid i luften. Ett gränsvärde får inte överskridas under angivna tidsperioder. Enligt den refe- rerade domen från EG-domstolcn angående Frankrikes implementering av direktivet är ett cirkulär från ett ministerium om att direktivet skall följas inte tillräckligt klart eller juridiskt bindande. I Sverige finns Allmänna råd och riksdagsuttalanden om begränsningar av kväveoxidutsläpp. — Enligt Länsstyrelsens bedömning uppfyller inte dessa svenska uttalanden om kvali- tetsnormer för kvävedioxid i luft de krav som domstolen har ställt för att direktivet skall säkerställas i den nationella lagstiftningen (Jfr sid 90 fjärde stycket och sid 131 överst). Lagstiftningsåtgärder bör därför krävas för att

• Sida 151
•  Original

Bilaga 2

Sverige skall uppfylla EES-avtalet i fråga om utsläpp av kvävedioxid. Detta kan ske såsom också föreslagits i promemorian på sid 131 genom att SNV:s allmänna råd och luftkvalitet i tätorter görs om till bindande föreskrifter, ut- färdade med stöd av hälsoskyddslagen.Trots att det vore lämpligt att alla reg- ler om miljöskydd införs i miljöskyddslagen har de föreslagna miljökvalitets- rrorrnerna ett sådant samband med hälsoskyddsfrågor att förslaget får god- tas. Länsstyrelscn anser dock att det är olyckligt om uttrycket ”gränsvärde” införs för en kvalitetsnorm som inte blir straffsanktionerad (se sid 91) och att miljökvalitetsnormer nu införs i hälsoskyddslagen som i övrigt syftar till att tillgodose hälsoskyddet och motverka sanitär olägenhet.

4.1.9 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Dessa bestämmelser kräver klara di- rektiv, från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, för inom vilka delar i kommunen mätningar skall ske och på vilket sätt det skall genomföras. Lämpligen bör detta ske i samråd mellan tillsynsmyndigheten och kommunerna.

4.1.10 Uppsala Kommun: 1 promemorian föreslås att EG:s luftkvalitetsnor- mer skall tas in i hälsoskyddslagen. Enligt Uppsala kommuns mening bör luftkvalitetsreglerna istället inarbetas i miljöskyddslagen. Argumenten här- för är flera.

För det första är miljöskyddslagen huvudlagstiftning för luftvård och detta gör det naturligt att inarbeta luftkvalitetsnormer just i denna lagstiftning. För det andra viker hälsoskyddslagen för tillstånd enligt miljöskyddslagen. Ska EG-reglerna om luftkvalitet tillämpas i områden med föroreningskällor som redan har tillstånd kommer tillämpningssvårigheter att uppstå med den i promemorian föreslagna könstruktionen. För det tredje är det ur kommunal synvinkel att föredra att luftkvalitetsnormerna placeras i miljöskyddslagen eftersom det förbättrar finansieringsmöjligheterna för kommunen.

Är tanken att EG:s direktiv om luftkvalitetsnormer skall ges rättsverkan i Sverige framstår promemorians förslag som otillräckligt eftersom där enbart läggs en skyldighet på kommunerna att mäta luftkvaliteten. Därmed har ingen direkt rättsverkan knutits till mätningarna. I promemorians förslag läggs det direkta mätansvaret på kommunen. Uppsala kommun har i och för sig inget att invända mot att det görs till ett kommunalt ansvar att se till att erforderliga mätningar kommer till stånd, men det bör av lagtexten tydligt framgå att också annan än kommun kan få utföra de mätningarna. Detta framstår som angeläget, dels med tanke på de nya arbetsformer som nu är under utveckling i kommunerna, dels med hänsyn till promemorians påstå- ende om att EG-direktiven i fråga om det nödvändiga antalet mätstationer är mycket oprecisa. Är sex mätstationer ett tillräckligt antal stationer för Storbrittaniens del kan det ifrågasättas om minst en mätstation i varje kom- mun är kostnadseffektivt eller ens eftersträvansvärt för Sveriges del.

4.1.11 Norrköpings kommun: I förslaget till ändring av hälsoskyddslagen ställs krav på kommunerna att mäta förekomsten av vissa luftföroreningar. Kommunen vill framhålla vikten av att den kunskap och erfarenhet som finns hos regionala luft- och vattenvärdsförbund även tas tillvara. Om beslut fattas som innebär ökade kostnader för kommunerna förutsätter kommunen att kommunernas ekonomi inte kommer att belastas.

• Sida 152
•  Original

Bilaga 2

4.1.12 Kalmar kommun: Förslaget om obligatoriska mätningar av luftkvali- teten överensstämmer helt med den ambition som miljönämnden redovisat i förslaget till reviderat miljöskyddsprogram för Kalmar kommun. Däremot ställer vi oss tveksamma till att bestämmelserna förs in i HL. Ett tillägg till de inledande bestämmelserna i ML vore enligt vår bedömning klart att föredra, vilket utvecklas under avsnitt 4.2. Oavsett placeringen behövs emellertid en precisiering av själva lagtexten såväl i form av föreskrifterna som riktlinjer, exempelvis om alternativ mät- metodik, placering av mätstationer samt rekommendationer om mätfrek- vens i tätorter av olika storlek. Det kan exempelvis knappast anses vara be- hövligt att genomföra årliga mätningar på orter med omkring 10.000 invå— nare. Det är således av stor vikt att arbete med de avnaturvårdsverket sedan lång tid föraviserade allmänna råden för övervakning av luftkvalitet i tätor- ter snarast slutförs och att publicering sker. . ' De lagstadgade mätningarna av svaveldioxid, kvävedioxid, sot och bly kommer att kräva extrapengar för de kommuner som i likhet med Kalmar idag inte har något löpande mätpro'grarn. Årskostnaden för mätning i enlig- het med de aktuella EG-direktiven kommer uppskattningsvis att bli minst omkring 70.000 kronor exklusive moms. I en tid av indragningar, nedskär- ningar och omfördelningar av den kommunala verksamheten är det nödvän- digt att en eventuell ekonomisk skyldighet för kommunen regleras genom bindande föreskrifter. Det är dock inte enbart kommunen som tillhör intressenterna vad gäller mätning av luftföroreningar. 'I de nämnda föreskrifterna måste det klargöras ' hur och av vem som mätningarna skall bekostas; av kommunen genom skat- temedel, av de som förorenar t.ex. väghållare, industrier och energibolag, av staten via miljötillsynsavgifterna i form av en utbyggd regional miljööver- vakning eller gemensamt av samtliga nämnda intressenter. Avslutningsvis kan det inte nog betonas betydelsen av att redovisningar av mätresultaten utformas på ett sådant sätt att de' kan förstås av en genomsnitt- lig kommuninvånare. Samtidigt måste vi peka på de negativa konsekvenserna av att som i lagför- slagen föra imission- och emissionsnormer till olika lagstiftning (HL resp. ML). Lydelsen av den föreslagna punkt 8 i 245 ML innebär att utsläpp från t.ex. en förbränningsanläggning ska klara både utsläpps- och luftkvalitetskraven för exempelvis svaveldioxid. Detta överensstämmer också så vitt vi kan be- döma med artikel 4, punkt 4 i det allmänna direktivet-om luftföroreningar från industrianläggningar (84/360). Överskridande antingen av imissions- eller emisSionsnormerna bör följ- aktligen vara lika goda grunder för omprövning av ett utsläppsvillkor. Mot den bakgrunden kan det knappast anses vara rationellt att placera in kvali- tetsnormerna i en annan lagstiftning. Enligt förslaget ges de därtill lägre sta- tus genom placeringen i HL, en lagstiftning som enligt gällande svensk miljö- rättslig praxis är underordnad ML. Vi föreslår därför att den föreslagna lydelsen av Sag HL lyfts över till ML som en ny 8eå. De föreslagna placeringen ] HL kommer enligt vår bedöm- ning att medföra helt onödiga administrativa problem när rnätresultaten ska

• Sida 153
•  Original

Bilaga 2

tillämpas i det praktiska tillsynsarbete. Risken är stor för att mätningarna enbart kommer 'att göras för dess egen skull, det vill säga utan att resultaten kan ligga till grund för åtgärder.

4.1.13 Göteborgs kommun: Enligt EG:s direktiv skall de gränsvärden som gäller för luftföroreningar ha som utgångspunkt WHO:s riktvärden, dvs häl- soaspekter. Mot detta finns inget att erinra, eftersom de faktiska hälsoris- kerna av olika luftföroreningar står i relation till exponeringen av olika för- oreningar. Det är emellertid inte lämpligt att låta hälsoskyddslagen utgöra grund för miljöskydd. Speciellt beträffande kväveoxiders miljöeffekter är sådana rekommenda- tioner dock inte tillräckliga. Såvitt kan bedömas, finns det inget hinder i EES-avtalet att också i miljöskyddslagen låta t.ex. kvävebelastningen kom- binerad med känslighet för nedfall i olika delar av landet utgöra grund för vad som skall anses vara särskilt föroreningskänsliga miljöer. Sothalt är en mätvariabel som i allt högre grad börjar ersättas av partikel- halt. Förekomst av partiklar har en större relevans för hälsoeffekter än en- bart sot. Det vore därför bättre att införa krav på sådana mätningar i belas- tade områden.

Generellt sctt varierar behovet av att genomföra de föreslagna mätning- arna av luftkvalitet från kommun till kommun. En tvingande bestämmelse är inte bra ur svensk synvinkel. En glesbygdskommun i Norrland kan knappast anses ha behov av att genomföra de aktuella mätningarna. Här kan regionala mätsystem vara att föredra.

Mätning av blyförekomst i luft är inte särskilt aktuellt i Sverige. Blyproble- rnatiken har minskat och fortsätter att minska i betydelse ur hälsosynpunkt — andra miljörelaterade parametrar växer i betydelse. Se exemplet med kvä- veoxidbelastning ovan.

4.1.14 Sundsvalls kommun: Sundsvalls kommun anser också att promemo- rians förslag till ändring i hälsoskyddslagen fått en alltför kategorisk lydelse. Lagtexten lyder enligt förslaget ”Kommunen skall mäta förekomsten i luften av föroreningar i form av kvävedioxid, svaveldioxid, sot och bly”. För många kommuner med små tätorter och små utsläpp av luftföroreningar kan ett så- dant absolut krav leda till felaktiga prioriteringar av miljöarbetet

4.1.15 Umeå kommun: I hälsoskyddslagen föreslås att kommunen ska ut- föra mätningar för att kontrollera att luftkvalitetsnormen uppfylls. Det ver- kar orimligt att landets samtliga kommuner ska åläggas att utföra mätningar. Innan en sådan bestämmelse förs in i lagen bör det närmare klarläggas i vil- ken omfattning mätningarna ska genomföras och kostnaderna för detta samt hur finansieringen ska ordnas. I stället för att alla kommuner ska mäta bör ett program för övervakning av luftkvalitetsnormerna utarbetas och bevakas på central nivå, lämpligen av naturvårdsverket. Pågående arbete med den nationella och regionala mil- jöövervakningen kompletterad med mätningar av tätortsluften i ett antal kommuner bör vara tillräcklig för att luftkvalitetsnormerna ska kunna över- vakas. I dag utför många av landets kommuner mätningar och beräkningar på luftkvaliteten. Resultaten från dessa mätningar görs bl a för att kontrol-

• Sida 154
•  Original

Bilaga 2

lera att de svenska riktvärdena för god luftkvalitet uppfylls. Dessa värden bör användas.

Det kan också diskuteras om bestämmelsen om övervakning av luftkvali- tetsnormerna ska införas i hälsoskyddslagen eller om den istället ska skrivas in i miljöskyddslagen. Lagtexten bör också kompletteras med föreskrifter eller riktlinjer som närmare preciserar mätmetodik, mätplatser samt när och hur ofta mätningarna ska genomföras.

4.1.16 Svenska Kommunförbundet: Styrelsen kan inte ställa sig bakom de förslag till lagändringar som föreslås för att uppfylla EG:s direktiv till skydd mot luftföroreningar. EG-direktivcn binder som styrelsen tidigare påpekat stater. Detta sammantaget med att EG i sina direktiv endast kräver provtag- ning på platscr där enskilda under längre perioder kan bli utsatta för kon- stant exponering eller där det finns risk att gränsvärdena överskrids, gör att styrelsen inte kan inse att det skulle behövas ett obligatorisk krav på mät- ningar av luftkvaliteten för landets kommuner som en följd av EES-avtalet. Förslaget bemyndigar statliga myndigheter att avkräva enskilda kommuner mätningar, som i många fall är mycket dyrbara oberoende av om det över huvud taget föreligger risk för att gränsvärden överskrids. Styrelsen anser att det ska åligga staten att svara för bevakningen av svensk luftkvalitet i ett Europaperspektiv. Eftersom många kommuner re- dan idag har infört kontinuerliga mätprogram, så finns möjlighet för staten att till rimliga kostnader införskaffa nödvändiga mätdata från kommunerna. Styrelsen föreslår att frågan om en eventuell utvidgad reglering av luftkva- litetsfrågor överlämnas till miljöskyddskommittén för närmare övervägan- den, bl.a för att åstadkomma en ur tillärnpningssynpunkt riktig-samordning med tillståndsreglerna i miljöskyddslagen. Samordnas inte reglerna, kom- mer det att saknas möjligheter att ingripa vid överskridande av normera om verksamheten har tillståndsprövats tidigare. . I nuläget är det fullt tillräckligt med en komplettering i svensk lag om att EG-direktivens gränsvärden inte får överskridas.

4.1.17 Sveriges Industriförbund: Lagförslag 8 a & hälsoskyddslagen omnäm- ner krav på kommunal mätverksamhet. Sådan sker i många fall för att kart- lägga industriutsläpp. Det är däremot tveksamt, om EES-avtalet medger att sådana mätningar skall ske överallt. Lagförslagets formulering kan tolkas som att alla kommuner skall genomföra mätningar. Det vore bättre om for- muleringen omarbetas så att den föreslår mätverksamhet som kan motiveras av miljömässiga skäl.

4.2 Plan- och bygglagen (översiktsplan)

4.2.1 Riksantikvarieämhetet: l översiktsplan skall enligt förslaget anges hur kommunen avser att uppfylla sådana föreskrifter till skydd för människors hälsa och miljön som följer av Sveriges internationella åtaganden, om mark- eller vattenanvändningen kan innebära kränkning av dessa. Bestämmelsen är analog med det krav på redovisning av hur kommunen avser att tillgodose riksintressen, som redan ställs i denna paragraf. 4 kap. 1 & PBL har anknytning till 9 5 i samma kapitel och till 12 kapitlet,

• Sida 155
•  Original

Bilaga 2

som behandlar statens roll i förhållande till den kommunala planeringen. Enligt dessa är hälsa och skydd mot olyckshändelser sådana frågor som i lik- het med riksintressen skall bevakas av staten. Förslag har därför förekommit om att dessa frågor också skall tas in i 4 kap. 1 & PBL, men de har av olika skäl awisats. Ett skäl är svårigheten att på förhand klarlägga vad som skall redovisas.

Den föreslagna konstruktionen innebär att sådana anspråk som följer av internationella åtaganden skall behandlas mer ingående i kommunernas översiktsplanering än sådana som följer av svensk lagstiftning i övrigt. Det exempel som nämns i specialmotiveringen är EG-direktiven om miljökvali- tetsnormer avseende luftföroreningar. På detta område är EG:s miljökvali- tetsnormer mer än tre gånger så toleranta som de svenska, vilka för övrigt är ifrågasatta som alltför toleranta även de (80 resp. 25 ppm för svaveldioxid). Det betyder att förslag som det borde vara utsiktslöst att få igenom en svensk miljöskyddsprövning skall behandlas särskilt i kommunernas översiktspla- ner, medan det inte ställs något motsvarande krav i intervallet mellan svenska och internationella kvalitetsnormer, där ett sådant krav skulle fylla en praktisk funktion. Det urholkar trovärdigheten i översiktsplaneinstitutet som instrument för hantering av miljöfrågor och statens ambition att särskilt bevaka dessa i den fysiska planeringen.

Enligt Riksantikvarieämbetets mening bör eventuella anspråk på redovis- ning i översiktsplan knytas till de kvalitetsnormer som är dimensionerade för den bevakning av hälsa och säkerhet i planeringssamrnanhang som faktiskt skall ske enligt PBL. Där har strävan sagts vara att undvika bakslag vid efter- följande miljöskyddsprövning. Från den utgångspunkten är gränser som sätts av internationella överenskommelser ovidkommande. Sambandet mel- lan å ena sidan 4 kap. 1 5 och å andra sidan 4 kap. 9 5 och 12 kap. PBL behöver klarläggas närmare om den föreslagna ändringen skall tas in i PBL.

4.2.2 Boverket: Boverket instämmer i möjligheten att använda översiktspla- nen för att hantera frågor om miljöhänsyn. Översiktsplanen, eller en för- djupning av den, har för många frågor den rätta nivån för att ge en samlad bild av problem och möjligheter. För att det ska vara möjligt att med fram- gång hantera en fråga, måste emellertid hela systemet ge förutsättningar till det, från kravet på kunskapsförsörjning via formella och materiella regler om process och tillstånd i olika former till reella möjligheter att genomföra slutsatserna. Det pågår arbete med några av dessa frågor bl a inom kommit- teérna som behandlar en ny miljöbalk respektive kommunernas arbete för en god livsmiljö samt centralt och regionalt med regionala miljöananlyser (RMA). En fråga av avgörande betydelse för det aktuella förslaget är just anpassningen av nationella — och internationella — mål till lokala och speci- fika förhållanden. När RMA fullföljts bör kravet på den hänsyn som måste visas kopplas till översiktsplanen. Det bör då även klarläggas i vilka fall det är inom kommunens behörighet att påverka de förhållanden som avses. Frå- gor om ansvar och därmed ekonomiska förhållanden måste klarläggas innan en förpliktelse som den föreslagna åläggs kommunerna. Boverket anser således att det ännu inte finns tillräckliga förutsättningar för att genomföra förslaget med konkret resultat.

• Sida 156
•  Original

Bilaga 2

Boverket har följande principiella synpunkter på förslaget i övrigt. Med tanke på att översiktsplanen inte är bindande, kan ifrågasättas om man genom denna koppling uppfyller kravet på att tillgodose de internationellt ingångna avtalen.

Vidare kan ifrågasättas om rätt plannivå föreslås. Förslaget innebär ett re- dovisningskrav på kommunerna, att ange hur vissa luftkvalitetsnivåcr ska in- nehållas vid ändrad markanvändning, och detta torde kräva långtgående de- taljredovisning av nuvarande förhållanden, den tänkta förändringens konse- kvenser direkt och indirekt och tänkbara motåtgärder/förändringar och dess konsekvenser direkt och indirekt. Denna detaljerade och fördjupade be- skrivning är systematiskt främmande i översiktsplanesammanhang. Det skulle innebära att detaljplaneliknande avsnitt vävs in i den översiktliga pla- nen. En koppling av kravet till detaljplaners genomförandebeskrivning skulle kunna ge den bindande form som torde krävas för att uppfylla kravet och då även för att binda parter utanför kommunen. Med stöd av de miljö- konsekvensbeskrivningar som kunde krävas för planer med betydande mil- jöpåverkan, skulle även beslutsunderlaget vara på rätt detaljeringsnivå för att ge möjlighet till konkreta åtgärder. '

En god tillämpning på detaljnivå förutsätter emellertid att man redan på strategisk, översiktlig nivå, behandlat konsekvenserna av markanvändning och samhällsutveckling. Detta är emellertid i vidare bemärkelse än för just de frågor som omfattas av de nämnda internationella åtaganden. Boverket har som ovan nämnts, framfört att ÖP kan användas på skilda sätt för dessa frågor. ÖP kan vara kommunens beställning av utredning inom särskilda om- råden, och då fungera som ”varningsflagga” för exploatering inom t ex käns- liga områden. De beskrivningar som finns i ÖP kan vidare utgöra basinfor- mation, vara ”skafferi”, för MKB vid efterföljande detaljplaner eller pröv- ningar enligt speciallagar. ÖP kan även i sig fungera som en översiktlig MKB, vara ett instrument för en samlad beskrivning av konsekvenserna av olika beslut. Det är det sistnämnda fallet som liknar utredningens förslag. Skillnaden är dock den, att det i ÖP rimligen handlar om just översiktliga beskrivningar och, som nämnts ovan, inte kan ge den detaljkunskap som torde krävas för att visa i vad mån gränsvärdena kränks och vilka skadeföre- byggande åtgärder som skulle motverka de förhöjda värdena och som där- med rekommenderas vid senare, bindande prövning. Även i detta fall föror- das således en generell tillämpning av MKB. Boverket avstyrker därför för- slaget i denna del.

4.2.3 Statens naturvårdsverk: Lagstiftningen måste vara tydlig och lättill- gänglig. I departementspromemorian föreslås beträffande miljöskyddslagen en rad konkreta åtgärder, då det däremot i PBL endast hänvisas till Sveriges internationella åtaganden. Den konstruktion som nu valts i 4 kap. 1 & PBL om vad en översiktsplan obligatoriskt skall innehålla kan inte förväntas ge ett konkret resultat direkt i kommunerna. Det krävs omfattande kartläggning och resurser för att göra det omfattande och svåröverskådliga materialet tillgängligt och användbart i kommunerna. Vidare är det ingenting som säger att det är just vad som följer av internationella åtaganden som är det viktigaste från miljösynpunkt att få belyst i en översiktsplan.

• Sida 157
•  Original

Bilaga 2

Det är angeläget att miljökvalitetsnormer, centrala miljömål och andra miljödirektiv blir överskådliga och tillgängliga för kommunerna i deras pla- nering. En möjlighet att åstadkomma detta på något längre sikt är att i arbe- tet med regionala miljöanalyser (RMA) en av huvuduppgifterna för länssty- relserna blir att reda ut och framför allt utkristallisera på vilket sätt miljökva- litetsnormerna m.m. är tillämpliga i respektive län. I så fall måste RMA bli en författningsenlig uppgift för kommunerna och därmed underlag för den kommunala planeringen. Med den nu föreslagna lagtexten i4 kap 1 5 skulle framöver kunna göras ett tillägg av ungefär följande lydelse: ”hur kommu- nen avser att tillgodose fastlagda miljökvalitetsnormer i antagen regional miljöanalys”.

Kommunen kan i en översiktsplan ställa krav på miljökonsekvensbeskriv- ningar (MKB). Dessa krav blir annorlunda än i samband med enskilda pro- jekt. Om föreskrifter om MKB:s obligatoriska innehåll utfärdas (av rege- ringen eller central myndighet) torde detta som regel räcka för att genom krav på MKB i översiktsplanesammanhang garantera att miljöfrågorna blir godtagbart belysta. Ett tillägg till 4 kap 1 & PBL kunde då ha följande ly- delse: ”vilka övergripande miljökonsekvenser de angivna grunddragen kan bedömas få samt ivilka fall kommunen kommer att ställa krav på miljökon- sekvensbeskrivningar (MKB) enligt 5 kap NRL”.

Oavsett innehållet i 4 kap 1 & PBL bör den konstruktionen som väljs åter- komma i bestämmelserna i såväl 4 och 5 Kap. PBI- om vad länsstyrelserna har att särskilt bevaka vid samråd. Likaså bör 12 kap PBL justeras så att kravet på miljöhänsyn i 4 och 5 kap blir en övcrprövningsgrund.

4.2.4 Länsstyrelsen i Östergötlands län: I detta sammanhang vill länsstyrel- scn påpeka att förslaget till tillägg till 4 kap. 1 5 plan- och bygglagen ställer stora krav på i första hand kommunerna men också på de statliga myndighe- terna. När det gäller t.ex. miljökvalitetsnormerna för luftkvalitet får kom- munerna visserligen genom den i 8 a & hälsoskyddslagen föreslagna skyldig- heten att utföra mätningar ett underlag för bedömning av den föreslagna skyldigheten att redovisa hur kommunen avser att uppfylla föreskrifterna. Sådana mätningar kan dock inte göras i förväg. Den föreslagna regeln i 4 kap. I & plan- och bygglagen ställer därför, enligt länsstyrelsens mening, i stället krav på ett fördjupat samarbete mellan statliga och kommunala myn- digheter, inte minst för att göra innehållet i Sveriges internationella åtagan- den känt. Enligt länsstyrelsens mening skulle också en ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar kunna underlätta bedömningarna.

4.2.5 Länsstyrelsen i Göteborgs o. Bohus län: Den föreslagna nya bestäm- melsen innebär troligen att ännu större resurser måste sättas av för arbetet att ta fram eller förnya en översiktsplan. Detta borde ha påpekats i prome- morian.

För att kommunen, länsstyrelsen, allmänheten m fl skall kunna ta ställ- ning till när det är risk att översiktsplanens föreslagna markanvändning kränker ett ISG-direktiv ställs stora krav på information om dessa direktiv och deras innehåll.

4.2.6 Länsstyrelsen i Örebro län: Krav på kommunerna att iövcrsiktsplaner

• Sida 158
•  Original

Bilaga 2

redovisa hur föreskrifter till skydd för att människors hälsa påverkas vid änd- rad markanvändning, kan bli svårt att uppfylla. Vid (översiktsplanneringen har man ofta inte den detaljkännedom om tillkommande verksamheter som krävs för att kunna göra erforderliga bedömningar av hur t ex luftkvalitetsni- våer påverkas.

4.2.7 Kalmar kommun: Som nämns i promermorian är det väsentligt att ar- betet mcd MKB inleds redan i samband med översiktsplanen och fullföljs i detaljplanläggningen. Det är emellertid tveksamt om det föreslagna tillägget till 4 kap., lä PBL i praktiken kommer att ge det resultatet. Om ambitionen från statens sida är att få ett MKB-tänkande redan i översiktsplaneringcn, om än bara för de väsentligaste intressekonl'likterna, måste den föreslagna lagtexten göras betydligt klarare på den punkten. Den föreslagna skriv- ningen kan tolkas som enbart en bekräftelse i lag av det som sVenska rege- ringsföreträdare under lång tid sagt gäller i Sverige, nämligen att vi följer vad vi åtagit oss internationellt exempelvis i olika konventioner.

4.2.8 Göteborgs kommun: Den föreslagna förändringen i 4 kap 1 % är bra, speciellt med tanke på den växande internationella samordningen av mil- jöåtgärdcr. Kopplat till utvecklingen av miljökonsekvensbeskrivningar ska— pas en bra utgångspunkt för en miljöinriktzul fysisk planering.

4.2.9 Umeå kommun: I promemorian sägs att det är angeläget att arbetet med MKB påbörjas redan under arbetet med översiktsplan för att mynna i en komplett MKB i detaljplanläggningen. Utredningens förslag att i över- siktsplan ta in hur kommunen avser att uppfylla föreskrifterna kan vara lämpligt men frågan är om det är tillräckligt då översiktsplan inte är ju ridiskt bindande.

4.2.10 Svenska Kommunförbundet: Förutom att regeln inte behövs med an— ledning av EES-avtalet, motsätter sig styrelsen förslaget till en komplette- ring av PBL 4:'l. också av andra skäl. ] PBI. 2: 1 finns redan allmänna formule- ringar om god bostads-, arbets, trafik- och fritidsmiljö som bl.a. innebär att en god luftkvalitet ska främjas. Dessutom strider idén om komplettering av PBL 4:1 i grunden mot de ursprungliga intentionerna med översiktsplanen som kommunens plan för den framtida mark— och vattenanvändningen utan några som helst rättsverkningar.

5 AVFALL 5.1 Allmänt

5.1.1 Statens Naturvårdsverk: ] dcpartementspromemorian hävdas att de definitioner av avfall, hantering m.m. som finns i 13st ramdirektiv väl stäm- mer överens med den svenska lagstiftningen på området. Någon legal defini- tion av avfallsbegreppet finns inte i svensk rätt. Frågan har behandlats i flera rättsfall. Naturvårdsverket har lämnat synpunkter i arbetet med en ny miljö— balk som syftat till att en definition av avfall bör införas i svensk miljölagstift- ning.

• Sida 159
•  Original

"Bilaga 2

5.1.2 Universitetet i Lund: Kravet på tillståndsplikt för olika typer av avfalls- hantering finns i miljöskyddslagen. Möjligen måste bilagan kompletteras nå- got. EG-direktivet reglerar olika typer av förfaranden, medan ML reglerar- anläggningar utöver en viss storlek eller omfattning. Utöver miljöskyddslagen gäller för avfall rcnhållningslagen och förord- ningen om miljöfarligt avfall. Dessa lagar innehåller de regler som behövs för att uppfylla de krav som ställs i direktivet.

5.1.3 Länsstyrelsen i Göteborgs o. Bohus län: Frågan om hur gränsen skall dras mellan en produkt som är en vara och' en produkt som har övergått till att bli ett avfall är fundamental för all lagstiftning som gäller för avfall, sär- skilt förordningen om miljöfarligt avfall. I promemorian påstås avfallsdirek- tivet innehåller sådana definitioner av avfall som väl stämmer överens med den svenska lagstiftningen på området. Detta påstående är inte riktigt. I direktivet definieras avfall som varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Den svenska lagstiftningen exempelvis produktkontrollagstiftningen innehåller inte någon motsvarighet till det sista understrukna ledet i direktivets definition av avfall. Om en spill- olja är miljöfarligt avfall enligt definitionen i förordningen om miljöfarligt avfall kan oljan naturligtvis ändå ha ett ekonomiskt värde på marknaden för oljans ägare. Då är oljan definitionsmässigt inte längre ett avfall utan en vara som dess ägare kan sälja eller nyttiggöra för sig som vilken annan vara som helst. Jfr HD:s dom den 29 augusti 1991, DB 23, B 797/88. EG-direktivet definierar avfall bl.a. som en produkt som ägaren är skyldig att göra sig av med medan svensk lagstiftning bygger på principen att det är ägarens bedömning av produktens värde som bestämmer om den är en vara eller ett avfall. [EG-lagstiftningen förefaller i detta avseende vara betydligt effektivare än den svenska i frågor om att reglera hanteringen av de mest miljöskadliga restprodukterna. Direktivet om omhändertagande av spilloljor anger att med spillolja avses bl.a. vissa oljor som inte längre är avsedda för det avsedda ändamålet. Även här bestäms begreppet i möjligaste mån objektivt och inte främst utifrån vil- ken avsikt ägaren har med oljan. Observera att 1975 års direktiv om omhän- dertagande av spilloljor hade en definition av sådana oljorsom är ganska lik den nuvarande svenska men att den bestämningen av begreppet tydligen ansågs dålig och därför ändrades 1986. För att direktiven om avfall och spilloljor skall kunna implementeras på ett sätt som gör det möjligt att tillämpa direktiven efter deras syften behöver det införas ett nytt avfallsbegrepp i den svenska lagstiftningen.

5.1.4 Kalmar kommun: Principen att förorenaren skall betala (”Pölluter Pays Principle”) slås klart och entydigt fast i det grundläggande avfallsdirek- tivet (91/156). I praktiken torde detta leda till att hanteringen av varje av- fallsslag ska vara ekonomiskt självbärande. Då kan inte ett ekonomiskt överskott från hanteringen av ett avfallsslag användas för att i viss mån sub- ventionera omhändertagandet av ett mer komplicerat avfall. För kommunernas del kommer det i förlängningen att innebära behov av en utökad differentiering av avfallstaxan, där komplicerade och svårbehand-

• Sida 160
•  Original

Bilaga 2

lade avfallsslag åsätts väsentligt högre avgifter än enkla och mer lättbehand- lade avfallsslag. Centralt utfärdade bestämmelser med krav på särskild be- . handling av olika avfallstyper skulle otvivelaktigt underlätta arbetet för kommunerna.

Det kan också ifrågasättas om ett kommunalt renhållningsmonopol är för- enligt med 15st allmänna avfallsbestämmclser (artikel 8, första strecksatsen i direktiv 91/156). Texten kan såvitt vi bedömer det inte tolkas på annat sätt . ' än att det måste finnas såväl offentliga som privata insamlare av avfall. Ett snabbt klargörande på den här punkten från centralt håll vore av största vikt.

Av direktivtexten framgår också att EG prioriterar åtgärder som leder till minskad produktion av avfall före insatser för ökad återvinning och återan- vändning av material. Liknande mål för avfallshanteringen finns även i Sve— rige med skillnaden att vi här inte gjort en prioritering mellan målen.

5.1.5 Sveriges Industriförbund: Vad avser kapitlet om avfall finns där över- väganden och förslag på sid. 121 där det i Sze stycket anges att enligt direktiv skall kostnaden för bortskaffande av avfall belasta de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilket avfallet härrör. Enligt direktivet är det i sj älva verket avfallslämnare eller tidigare innehavare eller tillverkare av produkt som orsakat avfallet som skall belastas. Ur departementets tolk- ning dras slutsatsen att producentens ansvar för avfallet måste utvidgas ut- över vad som följer av redan gällande svensk lagstiftning. Det är tveksamt _ om slutsatsen är riktig och under alla förhållanden kräver eventuell förslag i denna riktning ordentlig begrundan och klara avgränsningar, inte minst i fråga om vilka typer av produkter som skall innefattas av ett sådant förslag.

5.1.6 Landsorganisationen i Sverige: Vad slutligen avfallsfrågorna beträffar markeras i EG-direktivet ett ekonomiskt producentansvar för avfallet. Några egentliga förslag läggs inte i promemorian med hänvisning till annat utredningsarbete. LO vill för sin del uttrycka stöd för principen med avfalls- avgifter som styrinstrument i syfte att begränsa och fraktionera avfallet.

5.2 Slamhantering

5.2.1 Jordbruksverket: Trots att det saknas lagstiftningi Sverige som särskilt reglerar slamhanteringen, har hanteringen och användningen av slam inom jordbruket i stor utsträckning styrts av de miljöaspekter som är förknippade med slamhanteringen. Trots slammets stora värde från växtnärings- och jordförbättringssyn-. punkt har lantbrukarna intagit en restriktiv hållning till slam som innehåller tungmetaller och främmande organiska ämnen i sådan mängd att det förelig- ger misstanke om att en eventuell spridning på jordbruksmark äventyrar markens framtida produktionsförmåga. Det är därför viktigt att den kommande lagstiftningen får en sådan utform- ning att den nuvarande inställningen bland lantbrukarna om stor hänsyn till människors hälsa och till miljön bibehålls i samband med slamspridning på jordbruksmark. ' Med detta som bakgrund delar Statens jordbruksverk den uppfattning

• Sida 161
•  Original

Bilaga 2

som redovisas i promemorian att de föreskrifter som utfärdas för att uppfylla Sveriges åtagande enligt EES-avtalet bör ange tungmetallhalter som motsva— rar de gränsvärden som anges i naturvårdsverkets allmänna råd. Detsamma bör gälla beträffande högsta tillåten årlig mängd som får spridas per hektar.

Enligt verkets uppfattning kan formuleringen av förslaget till 8c & ML tol- kas så att slam inte får användas i samband med foderspannmålsodling. Detta är sannolikt inte avsikten. Däremot bör slam inte få spridas i växande gröda avsedd för bete, hö eller ensilage. Formuleringen ”foder produceras” bör förslagsvis bytas mot ”hö eller ensilage skall skördas”.

5.2.2 Universitetet i Uppsala: 8 c 5 första stycket har ett syfte och en inne- börd som gör att den inte har i ML att göra. Med slam avses såvitt kan förstås endast avloppsvattenslam (rötslam etc.). Sådant slam är kemisk produkt enligt lagen om kemiska produkter och syftet är att förhindra att livsmedel från jordbruk försämras. Därför föreslås att 8 c 5 första stycket flyttas till en förordning under lagen om kemiska pro- dr kter.

5.2.3 Universitetet i Lund: Direktiv 86/278/EEG om användning av avlopps- slam ijordbruk innebär att avloppsslam får användas endast om särskilda gränsvärden för halter av tungmetaller inte överskrids. Vissa ytterligare be- gränsningar av användningen anges. Den som producerar avloppsslam skall till användarna lämna uppgifter om halter m.m. Register skall föras med uppgifter om slammet, användarnas namn och adress och platsen där slam- met skall användas. Här aktuella frågor regleras i svensk lag genom miljöskyddslagen. Jord- bruksfrågor regleras också i lagen om skötsel av jordbruksmark. Direktivets regler är riktade till tre parter. Jordbrukarna får inte sprida avloppsslam om inte förutsättningarna är uppfyllda. Slamproducenten är skyldig att undersöka slammet och vidarebefordra relevanta uppgifter. Myn- digheterna är skyldiga att tillse att användningen registreras. De beslut som måste tas i producentledet kan redan idag meddelas med stöd av ML. Frågan är hur man skall gå till väga för att förbjuda användning av slam. Promemorieförslaget innebär ett tillägg till ML med förbud och möjligheter att meddela generella föreskrifter om slamhantering. Som tidi- gare påpekats är det olämpligt att i en lag av så allmän karaktär stoppa in en detaljerad specialregel som strider mot lagen. Den av forskningsnämnden tidigare föreslagna lösningen fungerar även i detta fall. Beträffande jordbruk finns emellertid redan en speciallag, lagen om sköt- sel av jordbruksmark, enligt vilken regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer kan meddela de föreskrifter som behövs ur miljösyn- punkt. Forskningsnämnden anser det lämpligt att utnyttja den speciallag- stiftning som finns för att reglera frågor som faller under sådan lags tillämp- ningsområde. Skötsellagen bör kompletteras med ett tillägg till 6 b 5, i form av ett tredje stycke. ”Regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer får meddela föreskrifter om användning av avloppsslam ijordbruket”. Informations- tillsyns-, och ansvarsregler finns i lagen.

5.2.4 Länsstyrelsen i Malmöhus län: .I förslaget till ny 8 c & anges bla att un-

• Sida 162
•  Original

Bilaga 2

der växtsäsongcn får slam inte användas på växande grödor på betesmark eller på mark där foder produceras. Enligt länsstyrelsens tolkning får be- stämmelsen i denna lydelse den tveksamma konsekvensen att slam inte får användas vid odling av foderspannmål men väl vid odling av spannmål som skall användas till livsmedel.

5.2.5 Länsstyrelsen i Göteborgs o. Bohus län: I Sverige studerades avlopps- slammets användbarhet i jordbruket intensivt under 1960-70-talen vid dåva- rande Lantbrukshögskolan. Till en början undersöktes slammets effekt på grödornas avkastning. Senare koncentrerades verksamheten på slammets, den slamgödslade jorden och skördeprodukternas innehåll av tungmetaller som kadmium, nickel och bly. Undersökningarna ledde till att avloppsslam i olika former kom till användning ijordbruket. Dessutom lade slampprodu- centerna ner mycket arbete på att sänka metallhalterna i slammet genom att stoppa utsläppen av metaller vid källan. Den allmänna uppfattningen vid Lantbrukshögskolan var att om slammet höll sig inom vissa gränsvärden kunde det utan risk användas ijordbruket för att på så sätt uppnå en önskvärd recirkulation av näringsämnen. Man var dock inte enig om slammets välsignelse utan några forskare varnade tidigt för tungmetallernas långsiktiga påverkan på mikroorganismerna i marken. För att ta ett exempel från länet kan nämnas att Ryaverket i Göteborg satsade på kalkinblandning i slammet för att öka dess värde för jordbruka- ren. Ryaslammet gick också under många år ut till jordbruket i Västsverige som ett populärt jordförbättringsmedel. Ryaverket hade också lyckats bra med att sänka tungmetallhaltcrna i slammet. Under år 1987 kom användningen av slam på jordbruksmark åter under debatt. Förutom tungmetallerna togs då även upp slammets innehåll av or- ganiska föroreningar, vars effekter på mark framtida effekterna av slammet på mark och gröda. Följden blev att slamanvändningen ijordbruket mins- kade drastiskt. För Ryaverkets del betydde det att större delen av slammet fick deponeras. ] EG:s direktiv anges att man skall förhindra skadliga effekter av slam på mark, gröda, djur och människor. Det redovisas också regler för slammets användning, samt gränsvärden för tungmetallhalter i slam och mark samt för den årliga tungmetalltillförseln till jordbruksmarken. Jämfört med svenska normer, skrivna och oskrivna, synes EG:s regler mycket "generösa”. Exem- pelvis ligger gränsvärdena för tungmetallhalter i slam mellan två och tio gånger högre i EG än i Sverige. Under rubriken ”Överväganden och förslag" påpekas att de svenska be- stämmelserna bör vara skarpare än EG:s regler. Detta håller Länsstyrelsen gärna med om men vill också peka på några detaljer där ytterligare skärp- ning är befogad. ]. Avloppsslam skall endast få spridas över mark där slammet kan brukas ned omedelbart. Det kan därför inte användas på mark med vallväxter av- sedda för slåtter eller bete.

2. Inte heller skall slam få spridas över mark där man planerar att inom överskådlig tid odla grönsaker eller potatis. Det är viktigt att slammets innehåll av kända och ”okända” ämnen under-

• Sida 163
•  Original

Bilaga 2

söks och bevakas. Detta gäller då inte enbart tungmetallerna utan även orga- niska och oorganiska ämnen av mer komplex natur. Först när slammets kva- litet är sådan att konsumenter och lantbrukare accepterar att det sprids på åkermark kan vi åstadkomma en önskvärd reCirkulation av viktiga närings- amnen.

5.2.6 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Följande lydelse föreslås ”Under växt-

”

säsong får slam inte användas i växande grödor osv .

5.2.7 Kalmar kommun: Vi ser det som positivt att bestämmelser om metall- halter i avloppsslam förs in i ML. Det bör öppna vägen för konstruktiva dis- kussioner mellan kommunerna och lantbrukets företrädare. För till syvende og sidst är detju lantbrukarna som bestämmer om slammmet skall användas på åkermark eller inte och det oavsett hur lagstiftningen utformas. Däremot är vi tveksamma till att den föreslagna 8cå ML uppfyller minimi- kraven i direktiv 86/278. Av artikel 5 framgår enligt vår bedömning att det i Sverige måste finnas bestämmelser både för högsta tungmetallhalt i åker- mark som ska användas för slamspridning och högsta metallhalt i slam. Al- ternativ till det senare är bestämmelser om högsta mängd slam som får spri- das per ytenhet. Den föreslagna lydelsen av 8cå ML behandlar enbart det senare, det vill säga bara det som sägs under punkt 2 i artikel 5 i direktivet. För att uppfylla kraven bör texten kompletteras med förslagsvis följande: ”.. tillåten tungme- tallhalt i åkermark och slam...”. Gränsvärden för metallhalter i åkermark måste enligt vad som sägs i arti- kel 8, andra stecksatsen, anpassas till svenska förhållanden. Halterna måste dåjusteras nedåt beroende på att en stor del av den svenska åkerjorden idag normalt har ett pH mellan 5 och 6. Ett alternativ är att i de aviserade före- skrifterna meddela förbud mot spridning av slam på åkermark med pH-vär- den under 6.

För kontroll av de faktiska halterna i åkermarken gentemot gränsvärdena krävs analyser. I föreskrifterna bör därför kostnadsfördelningen mellan slamproducent, främst kommuner, och lantbrukare för provtagning och ana-

lys klargöras.

5.2.8 Göteborgs kommun: De förslag till tillägg i miljöskyddslagen enligt 8b och 8c 55 som utredningen redovisar finns inget att erinra emot. Grundvat- tenskyddet blir genom förslaget tydligare samtidigt som reglerna för slaman- vändning blir mer entydiga än hittills. EG:s direktiv för slamanvändning är utformade som minimikrav, vilket inte förhindrar att en svensk tillämpning av EES-avtalet kan innehålla strängare villkor. Såväl klimat- som markke- miska förhållanden i Sverige (långsammare nedbrytning, försurningskänsli- gare mark) motiverar en sådan strängare tillämpning.

5.2.9 Lantbrukarnas Riksförbund: För att undvika missförstånd i den lag- text som föreslås på sid 6,8 c 5 första stycket i miljöskyddslagen föreslår LRF att ordet foder ersätts med grönfoder. Foder omfattar även fodersäd vilket inte är avsikten.

Beträffande regler (sid 124) avseende tiden mellan spridning av slam och skörd föreskrivs i EG-direktivet 10 månader medan utredningen föreslår 1 år. För denna awikelsc redovisar promemorian inga sakskäl.

• Sida 164
•  Original

Bilaga 2

LRF har principiellt inget att erinra mot 8 c & andra stycket i lagförslaget, men önskar i detta sammanhang påpeka att LRF förordar skärpta gränsvär- den i förhållande till de riktvärden som SNV anger i sina Allmänna Råd. Om slam skall användas på livsmedclsproduccrande åkermark räcker det inte med ett gränsvärdestänkande utan en källsortering av avlopp måste ske.

5.2.10 Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen: Direktivet ”syftar till att reglera användningen av avloppsslam ijordbruket på ett sådant sätt att skadliga effekter på mark, vegetation, djur och människor hindras samtidigt som en riktig användning av Sådant avloppsslam uppmuntras". (Sid 116 i de- partementspromemorian). I direktivet på sid 1 anges också att "Använd- ningen av avloppsslam får inte negativt påverka markens ellcrjordbrukspro- duktcrnas kvalitet."

Trots vad ovan sagts påstås det på sid 124 i departcmentspromcmorian att, ”För att upprätthålla ambitionerna i Naturvårdsverkets riktlinjer bör de svenska bestämmelserna vara skarpare än EG:s regler”.

EG-direktiven är utformade så att slamspridning ej får utgöra någon risk för människors hälsa och för miljön. EG—direktivcn borde därför vara till- räckliga. Det får inte vara så att man t.ex. p.g.a. kunskapsbrist eller för att vara "på den säkra sidan” föreskriver att alla tungmetaller skall elemineras så långt det är möjligt. Detta är inte ekonomiskt försvarbart. Det måste fin- nas starka motiv för en så avsevärd skärpning av EG:s krav som SNVs rikt- linjer innebär. Motiven hör redovisas.

Vi vill också påpeka att i direktivets artikel 9 står att både slammet och denjord på vilken det skall användas skall analyseras. Anvisningar bör alltså utarbetas för provtagning och analys för detta. Gränsvärden för tungmetal- ler ijord måste fastställas.

5.3 Spilloljehantering

5.3.1 Sjöfartsverket: Genom direktiven om avfall täcks de fiesta reglerna av den svenska lagstiftningen utom vad gäller hantering av spillolja. Spillolja är en kemisk produkt och räknas till kategorin oljeavfall. Inom sjöfarten förekommer mycket oljeavfall och Sjöfartsverket anser att det enbart är positivt att denna fråga kan regleras enhetligt genom en förord- ning om hantering av spillolja. Enligt nu gällande regler är hamnarna under vissa villkor skyldiga att kostnadsfritt ta emot bl.a. oljeavfall från fartygen.

5.3.2 Universitetet i Uppsala: S' (l ä i förslaget använder en annan teknik än de tidigare nämnda, nämligen en direkt hänvisning till ett EG-dircktiv. Om den föreslagna paragrafen är följande att säga. Spillolja är en kemisk produkt enligt LKP, även om den används till bränsle. Det är svårt att tänka sig någon situation i Sverige där det skulle vara förenligt med substitutionsprincipen i5 & LKP att använda spillolja som bränsle. Rättslig reglering av oljor har i Sverige hittills skett primärt genom antingen LKP eller speciallagstiftning rörande svavelhalt i olja. Om man eftersträvar att göra systematiken så ren som möjligt. kan man överväga att i stället för en 8 d & i MI. införa en särskild förordning om spill- olja. Det finns positiva bieffekter av en sådan åtgärd, eftersom man där sam-

• Sida 165
•  Original

Bilaga 2

tidigt kan konkretisera substitutionsprincipen för spillolja som bränsle, en fråga som ger stora problem i den praktiska tillämpningen i stora delar av landet. Det är nämligen helt klart att substitutionsprincipen innebär att man måste använda bästa rimliga bränsle och det är aldrig spillolja, utom möjli- gen (vilket får bedömas från fall till fall utifrån just 5 & LKP och 5 & ML) i anläggningar med mycket hög och driftsäker reningstcknik. Detta gäller även anläggningar långt under den storleksordning som avses i EG-direkti- vet.

Alltså bör i en sådan förordning under LKP bestämmas att spillolja aldrig får användas som bränsle utom i anläggningar där en tillståndsprövning en- ligt ML har skett samt, i samma förordning, införas det som nu står i försla- get till 8 d & ML.

5.3.3 Universitetet i Lund: Direktiv 75/439/EEG och 87/101/EEG om spil- lolja bör, som promemorian föreslår, införlivas genom en förordning under LKP. Något tillägg till ML, såsom utredningen föreslår, behövs inte med an— ledning av detta, eftersom det redan nu framgår att annan lagstiftning gäller utöver reglerna i ML (2 & ML).

5.3.4 Kalmar kommun: Den särskilda förordning om spillolja, innehållande bland annat en definition av begreppet spillolja, som aviseras i promemorian hälsar vi varmt välkommen. ] det praktiska tillsynsarbetet har vi upplevt av— saknaden av en juridiskt hållbar definition av begreppet spillolja som en all- varlig bämsko. Däremot anser vi att den föreslagna lydelsen av 8dä ML innebär en klar sänkning av den ambition som för närvarande råder vad gäller omhänderta- gandet av spillolja. Idag betraktas i pincip all förbränning av spillolja, i likhet med förbränning av kabelskrot etc., som otillåten såvida inte förbrännings- anläggningen har tillstånd enligt ML (punkt 92.05.02 i bilagan till MF). Vår erfarenhet är också att de största problemen med störande luftföroreningar från spilloljeförbränning uppstår vid små anläggningar, typ pannor för en- skilda villor eller verkstadslokaler. Det hör till undantagen att sådana pannor har en tillförd effekt som överstiger 3 MW. Förslaget bör därför enligt vår mening ändras till att omfatta all förbrän- ning av spillolja oavsett anläggningens storlek. Något annat vore ett avsteg från det som nämns på flera ställen i promemorian och prop. 1991/92:170, nämligen att vi i Sverige gentemot EG ska upprätthålla våra i flera stycken högre ambitioner på miljöområdet.

5.3.5 Göteborgs kommun: Med hänvisning till EG:s intentioner att i första hand eftersträva regenerering av spilloljor, bör 8 d & kompletteras med en motsvarande prioritering, dvs. att förbränning av spilloljor endast bör tillgri- pas i den mån regenerering inte kan åstadkommas. Sådan förbränning av spillolja bör ske i för ändamålet särskilt utformade anläggningar. Med tanke på möjligheten att införa strängare nationella bestämmelser om spilloljehantering, bör lagförslaget kompletteras med en skrivning om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmerfår meddela ytter- ligare föreskrifter.

5.3.6 Sveriges Industriförbund: Lagförslag 8 d & ML omnämner spillolje-

• Sida 166
•  Original

Bilaga 2

bränning, vilket emellertid kan vara olämpligt, då det kan ge intryck av en särskild legitimitet för sådana aktiviteter, som kanske inte alltid är önskvärd. En särskild förordning vore i stället att föredra.

6 MILJÖKONSEKVENSBESKRIVNINGAR 6.1 Allmänt

6.1.1 Statens Järnvägar: SJ vill understryka vad som sägs om miljökonsek- vensbeskrivningarnas uppgifter och utformning i Rådets direktiv 85/337/EEG bilaga 3 — nämligen att beskrivningen bör innefatta inte endast den direkta inverkan på miljön av en verksamhet, utan också ”varje indi- rekt, sekundär, kumulativ, kort eller långsiktig, bestående eller tillfällig, po- sitiv eller negativ inverkan av projektet”. När det gäller trafikanläggningar skulle detta direktiv, enligt SJ:s mening, innebära att inte bara störningar under anläggningstiden och marginalcffekter av tillkommande arbete skall beskrivas. Även långsiktiga omfördelningseffekter på trafikarbetet, och de miljöeffekter detta innebär — positiva eller negativa skall redovisas. Detta skulle innebära en utvidgning av miljökonsekvensbeskrivningarnas omfattningjämfört med dagens förhållanden vid t.ex. väganläggningar. En— ligt SJ:s uppfattning är dock en sådan utvidgning välmotiverad när det gäller infrastrukturinvesteringar med tanke på deras långsiktiga karaktär och sty- rande effekt pä transportsystcmct. Det är även i linje med de tankegångar om miljökonsckvensbeskrivningarnas uppgifter som redovisas i förarbeten till NRL. Enligt 8st mening borde de miljökonsckvensbeskrivningar som utförs enligt väglagen och luftfartslagen— och iframtiden enligt banlagen och lagen om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn — samtliga utformas så att de lever upp till direktivets krav som de citc— rats ovan.

6.1.2 Banverket: Banverket upprättar normalt miljökonsekvensbeskriv- ningar för alla projekt vid byggande av nya järnvägar och vid väsentlig om- byggnad. Avsikten är att i ett så tidigt skede som möjligt beakta miljöfrå- gorna. Banverkets miljökonsekvensbcskrivningar uppfyller de krav som redovi— sas i utredningen vad avscr såväl innehåll som arbetssätt. Verket har nyligen färdigställt anvisningar för hur dessa miljökonsekvensbeskrivningar skall ut- föras och redovisas. Detta har skett bl.a. i samråd med Boverket och Natur- vårdsverket.

6.1.3 Vägverket: Principiella krav på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i vägplanering och vägprojektering finns inte endast i väglagen utan även i förordningen om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningspla- ner och planer för länstrafikanläggningar. Vägverket har givit ut en policy och föreskrifter om MKB. Kravet på MKB omfattar i dag alla projekt som prövas enligt väglagen, dvs. det finns ingen begränsning till endast stora projekt som EG anger. Väg- verket har i förslag till råd angett en modell för att klargöra när ingen djupare

• Sida 167
•  Original

Bilaga 2

miljökonsekvensbeskrivning erfordras. Förslaget innebär att en analys av miljöeffekter i samråd miljömyndigheter (länsstyrelse och kommun), skrift- ligt dokumenterad och underskriven, godkänns som miljökonsekvensbesk- rivning. Detta liknar den sållningsprocedur som görs i USA. Denna sållning kommer vanligen att ske i samband med den förstudie som kommer att in- leda projektcringsprocessen och som liknar den seopning som rekommende- ras av Europakommissionen. Råd om förstudie avses ges ut av Vägverket i September 1992. Vägverket eftersträvar en integrerad miljöhänsyn varvid MKB-dokument ska tas fram som en del i den övergripande väghållningspla- neringen och i projekteringen. Detta stämmer väl överens med Esbokonven- tionens text om att MKB i skälig utsträckning skall tillämpas även för planer och program. Enligt uppgift kommer EG inom kort med direktiv om MKB i planer och program.

Förslagen i departementspromemorian är enligt Vägverkets mening till- räckliga för att tillgodose syftet med EG:s direktiv. Obligatorisk prövning av vägprojekt enligt miljöskyddslagen skulle inte ge bättre resultat miljömäs- sigt jämfört med dagens system. En jämförelse av prövning enligt miljö- skyddslagen respektive väglagen har gjort i rapport till regeringen (VV publ. 199026 (bifogas)). Efter att den jämförelsen gjordes har även krav på läns- styrelsens godkännande av MKB tillkommit i väglagstiftningen. Vissa tolk- ningsproblem förekommer nu beträffande vad godkännande innebär. Det är därför bra att som i promemorian ange att godkännande avser kvalitetskon- troll.

EG-direktiven om MKB uppmärksammar inte behovet av att dela in pro- jekteringsplaneringen i flera skeden. Det anges att MKB skall göras så tidigt som möjligt. Krav på tidighet står alltid i motsättning till detaljinformation och redovisning av åtgärder. Stegvis MKB tillämpas inom vägsektorn och har börjat uppmärksammas internationellt som ett lämpligt arbetssätt för att göra MKB effektiv.

Eftersom de vägprojekt som kan komma att prövas enligt 4 kap naturre- surslagen troligen är stora och berör flera kommuner är det rimligt att för vägar liksom för vissa järnvägslinjer inte tillåta kommunalt veto. Det skulle därför vara lämpligt att även större vägprojekt får prövas på motsvarande sätt som nu föreslås för järnvägslinjer.

6.1.4 Sjöfartsverket: Verket vill när det gäller farleder och liknande, som nämns i bilaga 1, påpeka att det kommunala vetot enligt NRL inte bör vara tillämpligt. Efter 1 juli 1992 omfattas ärenden enligt lagen om inrättande, utvidgning och avlyssning av allmän farled och allmän hamn av miljökonsekvensbesk- rivning genom en ändring i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar (? 8). Sjöfartsverket anser att det är positivt om det i Plan- och bygglagen införs ett krav på miljökonsekvensbeskrivning därför att det är viktigt att frågan om miljöpåverkan i ett planärende kommer in i ett tidigt skede. Samtidigt ställer sig Sjöfartsverket tveksam till att kravet skall gälla generellt då det innebär att varje mindre detaljplan skall miljökonsekvensbeskrivas.

6.1.5 Riksantikvarieämbetet: Behovet av miljökonsekvensbeskrivningar

• Sida 168
•  Original

Bilaga 2

inom jord- och skogsbruket utreds för närvarande av skogspolitiska utred- ningen (Jo 1990:03) och av jordbruksverket. Den senare utredningen, som föreligger i koncept, redovisar uppfattningen att brukningsåtgärder inom jordbruket inte är tillståndspliktiga i den utsträckningen att anspråk på mil- jökonsekvensbeskrivning av sådana åtgärder blir meningsfulla. Däremot menar sig Jordbruksverket ha skäl att miljökonsekvensbeskriva många av de beslut som verket fattar med generell verkan för jordbruket. RAÄ stöder i huvudsak denna uppfattning, men menar att skalan och därmed miljöpåver- kan, av många av de beslut om brukningsåtgärder som fattas inom jordbru- ket, är sådan att MKB kan vara motiverad i större omfattning än vad som svarar mot kravet på tillstånd till olika slag av åtgärder. Detsamma gäller i princip storskaliga åtgärder inom skogsbruket.

6.1.6 Skogsstyrelsen: I båda dessa författningar (Plan- och bygglagen samt Va-Iagen) föreslås införandet av bestämmelser om miljökonsekvensbeskriv- ningar. l förslaget till ändring i plan- och bygglagen har hänvisats till naturre- surslagens 5 kap. I naturresurslagen finns inte — liksom inte heller i den sär- skilda förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar — några mer precisa bestämmelser om vad som skall finnas med i en miljökonsek- vensbeskrivning. l EG-direktivet finns däremot bestämt vissa minimikrav på en miljökonsekvensbeskrivning. Med hänsyn härtill borde dessa krav tas in i författningarna, eller borde en hänvisning till EG-direktivet göras i författ— ningstexten, eller borde kanske de i direktivet angivna minimikraven tas in i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar med en kompletterande bestämmelse om att dessa minimikrav skall gälla i samtliga fall där det i en författning anges att en miljökonsekvensbeskrivning skall göras.

6.1.7 Boverket: MKB-kravet utökas till VA-lagen (längre vattenledningar) och i denna del har Boverket inga synpunkter. Beträffande tillämpningen inom skog bör, som promemorian anger, skogspolitiska utredningen awak- tas. Utredningen inom jordbrukets område är emellertid klar, och slutsat- serna är att krav på MKB inte behöver införas i något fall, utom då Jord- bruksverket utfärdar föreskrifter eller genomför utredningar inom jord- bruksområdet. Slutsatsen grundar sig i princip på att i de fall det är möjligt och lämpligt, utförs motsvarande utredningar redan i dagsläget. Det är enligt Boverkets mening tveksamt, om de projekt som anges i bilaga II nu utreds på ett sätt som uppfyller EGs krav på MKB. Ytterligare förslag skulle där- med vara nödvändiga inom detta område.

6.1.8 Sveriges geologiska undersökning: SGU tillstyrker att krav på miljö- konsekvensbeskrivningar införs för att uppfylla det nyssnämnda EG-direkti- vet även för större järnvägar och för j ärnvägsanläggningar med större miljö- påverkan samt för detaljplan enligt plan- och bygglagen om ett projekt kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

6.1.9 Universitetet i Lund: De flesta av de verksamheter som nämns i direk- tivet omfattas av någon form av regler för miljöbedömning enligt svensk lag. De svenska reglerna är dock utspridda i ett stort antal lagar och förord- ningar, och utformningen av reglerna är långt ifrån enhetlig. I direktivet ställs inte krav på att bestämmelserna måste genomföras enligt

• Sida 169
•  Original

Bilaga 2

särskild lag. Tvärtom, bedömningen kan integreras i det befintliga tillstånds- systemct enligt art 2. Men medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åt- gärder för att säkerställa att en bedömning i enlighet med direktivet kommer till stånd.

I förarbetena till nya 5 kap. NRL diskuterades innehållet i MKB. Dep.ch. ansåg det olämpligt (prop. 1990/91:90 s. 187) att i detalj ange vad en MKB skall innehålla. Detta är säkert riktigt. En detaljreglering skulle förmodligen leda till ett stelbent och formellt system. Det måste finnas utrymme att ut- forma en handling av denna typ ganska individuellt för att den skall fylla sin funktion i det enskilda fallet. Men även regeringen ansåg att kraven på en MKB måste ställas höga.

Med hänsyn bl.a. till EG-anpassningen vore det kanske på sin plats att Sverige lämnade den lagstiftningsteknik som innebär att all väsentlig infor- mation måste hämtas i förarbetena. Det är rimligt att man i lagtexten i grova drag anger vad en MKB skall innehålla.

De i promemorian föreslagna lagändringarna är nödvändiga i någon form. En rimlig åtgärd borde vara att införa en lagreglering av MKB som är någor- lunda begriplig och överskådlig. Man frågar sig om det finns någon tanke bakom att vissa MKB regleras i lag och andra i förordning. Det behövs en total översyn och samOrdning av regleringen av miljökonsekvensbeskriv- ningar i Sverige, något man kan hoppas att miljöskyddskommittén är i full gång med.

Tillsvidare föreslår forSkningsnämnden att NRL 5 kap. bör utformas som en (självständig och) fullständig lag om miljökonsekvensbeskrivningar. Åt- minstone så mycket som nämns i direktivets art. 5.2 bör ingå i svensk lagtext. Det torde vara svårt att ta fram en ändamålsenligt MKB utan att beröra de punkter som anges i bilaga 3, varför det inte framstår som någon nackedel om även dessa får vara med i lagen. I lagen bör tydliga hänvisningar finnas till de övriga lagar som berörs av miljökonsekvensbeskrivningar, och vice versa.

6.1.10 Länsstyrelsen i Göteborgs o. Bohus län: Det är viktigt att beakta, när man nu gör ändringar i NRL, PBL, ML med flera lagar, att det får vitt skilda konsekvenser för sökanden, allmänheten, och prövningsmyndigheterna om en verksamhet föranleder myndighetsprövning genom att den utlöser rege- ringsprövning enligt 4 kap NRL, detaljplanekrav enligt PBL, yttrande över en MKB, tillståndsprövning enligt miljölagcn eller prövning enligt någon av de andra nämnda lagarna. I departementspromemorian utnyttjas de flesta av dessa vägar när man implementerar EES-avtalet.

6.1.11 Länsstyrelsen i Örebro län: De lagändringar som föreslås när det gäl- ler att införa utökade bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar inne- bär enligt länsstyrelsens bedömning risk för att detta viktiga beslutsunderlag kan bli urvattnat. Lagändringarna måste följas upp med föreskrifter om vad miljökonsekvensbeskrivningar skall innehålla i samband med prövning en- ligt de olika lagarna. Svårigheter finns, enligt länsstyrelsens uppfattning, re- dan nu när det gäller olika myndigheters bedömningar av miljökonsekvens- beskrivningarnas omfattning i olika fall.

6.1.12 Norrköpings kommun: Vad gäller förslaget om krav på miljökonse-

• Sida 170
•  Original

Bilaga 2

kvensbeskrivningar (MKB) så har detta utretts så sent som förra året. Slut- satsen då var att kommunerna arbetar aktivt med att ta fram MKB för olika projekt, och att någon lagstiftning på området, utöver de tillägg i olika lag- stiftningar som gjordes då, inte var aktuell förrän mer erfarenhet av MKB erhållits. Någon sammanställning och utvärdering av det arbete som pågår med MKB inom landet har inte skett. Det finns därför inget skäl att i detta skede ställa nya krav på MKB.

6.1.13 Kalmar kommun: För att stimulera tillämpningen av MKB i plane- ringsarbete behövs dessutom riktlinjer eller liknande vad gäller innehållet. Några tillämpningsföreskrifter finns för närvarande inte till bestämmelserna i NRL om MKB. Vi vill därför betona att tillämpliga delar av direktiv 85/337/EEG snarast ges ut iboverkets författningssamling. Erfarenhetsmässigt kan ett sådant arbete bli långt utdraget i tiden. Det förtjänar därför påpekas att det redan idag finns lagstöd för att nå det resul- tat som nämns i promemorietexten. Med stöd av 45 ML kan en ”exploatör” avkrävas en redovisning av miljöeffekterna vid olika alternativa lokalise- ringar. I praktiken förekommer sådana redovisningar enbart i samband med förprövning av verksamheter som är tillståndspliktiga enligt ML. Genom ett mindre tillägg i bilagan till MF skulle det resultat som åsyftas i promemorian kunna uppnås åtminstone för de verksamheter som omfattas av det obligatoriska kravet på MKB enligt direktiv 85/337. Tillägget skulle då bestå i att motorvägar, motortrafikleder, järnvägslinjer för fjärrtrafik samt hamnar i likhet med flygplatser görs förprövningspliktiga enligt ML. Ett så- dant tillvägagångssätt utesluter naturligtvis inte särskilda föreskrifter knutna till NRL. Däremot skulle det vara ett förhållandevis enkelt och snabbt sätt att uppfylla minimikraven i ovannämnda EG-direktiv och därigenom över- brygga tiden fram till dess att mer genomarbetade detaljföreskrifter antagits eller den nya miljöbalken förverkligats. Därigenom skulle även det före- slagna tillägget i form av en la & till 4 kap. NRL kunna utgå helt. Enligt vår mening skulle ett tillägg till MF också på ett bättre sätt jämställa olika kom- munikationsslag ur miljösynpunkt än vad som är fallet idag. I proposition 1991/92:170, sidan 5 i bilaga 13 framhåller departementsche- fen att ”Sverige inom EES—avtalets ram (kan) driva på det miljöpolitiska ar- betet i Europa”. En lämplig åtgärd i den riktningen är enligt vår bedömning att kommande tillämpningsföreskrifter om MKB innehåller som krav att ”exploatören” alltid måste redovisa miljöeffekterna av andra alternativa lo- kaliseringar inklusive det s.k. nollalternativet. En sådan åtgärd skulle inne- bära att Sverige gick ett steg längre än EG i tillämpningen av 2 st, bilaga 3 i direktiv 85/337, samtidigt som vi för övriga länder betonade vikten av en genomtänkt planering för att förebygga miljöproblem innan de uppkommer, det senare en av EG:s miljöpolitiska hörnstenar. Avslutningsvis vill vi framhålla det väsentliga i att skogsvårdslagen och la- gen om skötsel av jordbruksmark — de lagrum som behandlar två av våra viktigaste naturresurser snarast omfattas av bestämmelserna i NRL.

6.1.14 Sveriges Industriförbund: EG-dircktivet om miljökonsekvensbe- skrivningar 85/337/EG samt de nya möjligheter till inskränkning och om- prövning av tillståndsbeslut som omnämns i 22 å och 24 & ML, kan uppfattas

• Sida 171
•  Original

Bilaga 2

stå i visst motsatsförhållande till varandra. Omständigheter som föreslås medföra inskränkning resp. omprövning av ett tillståndsbeslut bör ställas i relation till miljöeffekterna i omgivningen. Anpassningen av svensk lagstift- ning till EG:s direktiv får inte leda till att vare sig rättssäkerheten eller möj- ligheten att genomföra en tillförlitlig miljökonsekvensbeskrivning äventy- ras. En tillståndshavare måste ges tillräcklig tid för att ordentligt utreda mil- jöeffekterna samt medges möjlighet att inrätta sig efter ny lagstiftning.

6.1.15 Landsorganisationen i Sverige: EGs krav på miljökonsekvensbe- skrivningar i beslutsunderlaget (MKB) inför olika miljöpåverkande projekt motsvaras enligt promemorian till stor del av de bestämmelser om MKB som nyligen införts i skilda delar av svensk miljölagstiftning. Vissa komplette- ringar erfordras dock i PBL, VA-lagen rn m. LO delar denna uppfattning. MKB ska omfatta påverkan på såväl hälsa som miljö. Med hälsa avses van- ligen hälsoeffekter i allmänhet, utan särskild koppling till arbetsmiljöeffek- ter. LO vill i detta sammanhang poängtera att ingenting hindrar att svenska tillämpningen mer uttalat omfattar arbetsmiljöeffekter. I synnerhet bör detta göras i frågor där direkta samband mellan inre och yttre miljöskydd finns och då inte minst i de fall ”konfliktrisker” kan förekomma.

6.2 Plan- och bygglagen (detaljplan)

6.2.1 Vägverket: Vägverket har tidigare efterfrågat samma krav för vägpro- jekt, oavsett om prövningen sker enligt PBL eller väglagen. Vi tillstyrker därför föreslagen ändring i PBL. I förslaget till ändring i PBL anges att MKB skall göras för detaljplaner med ”betydande påverkan". I likhet med många andra länder vore det bra om terminologin kunde förenklas så att Sverige kunde enas om ett begrepp som motsvarar den engelska termen ”significant”. Eftersom ”påtaglig" an- vänds i naturresurslagen vore det naturligt att använda samma begrepp även i andra lagar och regler, under förutsättning att samma innebörd åsyftas.

6.2.2 Riksantikvarieämbetet: 5 kap 18 & PBL har anknytning till 5 kap l & PBL som reglerar när detaljplan skall upprättas. Den knyter i sin tur an till 8 kap 2 & PBL som anger vilka anläggningar som berörs av detaljplanekravet till följd av att de kräver lov. Av promemorian framgår att endast en del av de anläggningar som berörs av detaljplanekravet behöver omfattas av krav på miljökonsekvensbcskrivning och dessa räknas därför upp i förslaget till 5 kap 18 &. Uppräkningen skiljer sig dock terminologiskt från den uppräkning som görs i 8 kap 2 & PBL och den synes heller inte i sak motsvara den uppräk- ning av anläggningar som görs i specialmotiveringen till den föreslagna lydel- sen av paragrafen. Om t.ex. ordet fritidsanläggningar i förslaget innebär att alla anläggningar enligt 8 kap 2 5 1 PBL omfattas av kraven i 5 kap 18 & bör detta klarläggas. Skillnadena i terminologi skapar osäkerhet om huruvida den föreslagna uppräkningen av åtgärder syftar till en precisering i förhållande till S:). och 822 PBL, eller om det är samma krets av åtgärder som avses i 5:18, men ut- tryckt på annat sätt. Om uppräkningen syftar till en precisering och avgräns- ning i förhållande till 812 PBL, bör denna göras helt entydig. I annat fall är

• Sida 172
•  Original

Bilaga 2

den mer allmänt hållna formuleringen ”som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan” att föredra.

Huvudmotivet för att ställa ett obligatoriskt krav på program för detalj- planläggning i vissa situationer är uppenbarligen önskan att kunna knyta ett krav på miljökonsekvensbcskrivningar till detta. I sak kan detaljplanepro- grammets funktion i många fall fyllas av en fördjupning av översiktsplanen för det berörda området. I valet mellan ett specifikt detaljplaneprogram och en fördjupning av översiktsplanen är den senare ofta att föredra, då den kan väntas ge en mer allsidig belysning av den aktuella markanvändningen. Det obligatoriska programkravet bör därför kunna anses uppfyllt av översikts- planen eller en fördjupning av denna i den mån man där tillfredsställande behandlat den aktuella markanvändningen i sak och därvid upprättat en mil— jökonsekvensbeskrivning. Detta bör framgå av lagtexten. I annat fall redu— ceras programkravet till en formell galge att hänga MKB-krav på, där i värsta fall - av resursskäl — detaljplaneprogrammet får ersätta en fördjup- ning av översiktsplanen i områden där en sådan kanske är som mest motive- rad.

6.2.3 Boverket: Boverket tillstyrker att MKB-krav införs för detaljplaner, men förordar ett generellt utformat krav. PBL karakteriseras bl.a. av ett generellt synsätt/uttryckssätt på likartade frågor. Den föreslagna lydelsen av 5 kap 18 & PBL är i sin detaljrikedom artfrämmande och överensstämmer inte heller med den terminologi som i övrigt används i 5 kap. Det är t.ex. otydligt om den föreslagna kategorin ”fri- tidsanläggningar” avser fritidsbyar, tävlingsbanor och skidliftar endast, eller även de fritidsanläggningar som avses i 8 kap 2 & 1 st 1 p. Uppräkningen tycks dessutom inte motsvara den som görs i bilaga Il. Om MKB införs endast för vissa i lagtexten angivna detaljplaneprojekt, måste det vara otvetydigt vilka projekt som avses. PBL:s grundtankar om aktivt och tidigt deltagande av medborgarna samt om utvecklingsarbete från program till färdig plan, passar väl samman med förutsättningarna för att använda MKB som ”styrmedel” mot en hållbar ut- veckling, till skillnad från annan lagstiftning där beslutsunderlaget MKB ska föreligga först när det i realiteten är för dyrt att ändra i någon väsentlig om- fattning. Boverket förordar således att det införs ett generellt krav på MKB för detaljplaner med betydande miljöpåverkan, och att de uppräknade pro- jekten, jämte andra som anses väsentliga, anges i motivtexten som exempel på projekt som förväntas innebära betydande miljöpåverkan.

Boverket har följande detaljsynpunkter i övrigt.

De projekt som berör PBL i EG”s bilaga 11 är anläggning av industriområ- den, projekt för tätortsbebyggelsc, skidliftar och kabinbanor, fritidsbyar, ho- tellkomplex samt permanenta tävlings- och testbanor för bilar och motorcyk- lar. Det kan ifrågasättas om den föreslagna termen ”industrianläggningar” motsvarar EG:s ”anläggning av industriområde”, vilket snarare tycks inbe- gripa mer av helhetssyn på och utveckling av ett område än blott en anlägg- ning.

Formuleringen av 18 & beträffande "betydande miljöpåverkan” är otydlig, då lydelsen syftar endast på hotellkomplex men torde vara avsett för samt- liga uppräknade projekt.

• Sida 173
•  Original

Bilaga 2

Det avgörande begreppet ”betydande miljöpåverkan” ärinte närmare de— finierat. Det är nödvändigt att detaljplanens följder och därmed krav på MKB bedöms tidigt, för att inte tidsödande ”steg tillbaka” ska bli följden. I likhet med vad ovan angavs förjärnvägar, är det lämpligt att det sker i sam- råd med länsstyrelsen. Det är också av betydelse att allmänheten ges möjlig- het att delta i det initiala skedet, för att få de avgörande frågorna belysta från början. Förslaget med obligatoriskt program för de fall då man i förberedel- seskedet funnit att förändringarna medför betydande miljöpåverkan, är där- för lämpligt. Programmet torde emellertid kunna undvaras i de fall över- siktsplanen, eller en fördjupning av den, har behandlat frågan tillräckligt. 1 den rapport över erfarenheterna av översiktsplanearbetet som Boverket tillställt regeringen ijuni 1992, behandlas frågan om ÖP och MKB. En ut- veckling av det förslag som lämnas där, att kommunen i ÖP kan redovisa de områden där kommunen ställer särskilda krav på MKB med tanke på områ- denas förutsättningar, kunde komplettera kravet på program. Om översikts- planen innehåller en beskrivning av följderna för miljön, hälsan och hushåll- ningen i dcn aktuella frågan kunde program således utgå. Boverket framhål- ler i rapporten översiktsplanens möjligheter att styra MKB så att inte onödig utredningsvcrksamhet bedrivs och besluts- och planeringsprocesser förlängs i onödan. (sid 41 ff)

6.2.4 Statens Naturvårdsverk: Kravet på miljökonsekvensbeskrivning i de- taljplanesammanhang är bra. Likaså är det bra att i lagbestämmelsen ställa krav på att program i de angivna fallen skall utarbetas som underlag för de- taljplanearbetet. Verket vill dock föreslå ett tillägg i 5 kap 18 & PBL, som gör det möjligt att driva programarbetet i form av fördjupad översiktsplan. Därmed säkerställs att programmet stämmer med översiktsplanens övergri- pande intentioner samtidigt som samråds- och beslutsförfarandet garanterar förutsättningar för ett brett deltagande från medborgare och myndigheter. Verket vill också peka på nödvändigheten att sådana detaljplaner som om- fattar trafikanläggningar åtföljs av en MKB. Till de anläggningar som redan angivits i 5 kap 18 ä, 2 st bör därför trafikanläggningar föras.

Verket vill emellertid hävda som huvudförslag, att det mest ändamålsen- liga och konsekventa alternativet. som också är det mest tydliga, är att som regel föreskriva krav på MKB vid upprättande av detaljplan. Härigenom skulle regelsystemet stämma överens med vad som i övrigt gäller för NRL och MKB-systemet. Det ansluter också till vad Boverket och Naturvårdsver- ket år 1990 föreslog i sin gemensamma utredning om MKB i det svenska pla- nerings- och beslutssystemet.

Verket vill slutligen understryka att det är nödvändigt att preciseringen av terminologi och definitioner ägnas stor omsorg när det slutliga förslaget utarbetas. Det är avgörande för den framtida regeltillämpningen att begrep- pen är entydiga, d.v.s. har samma innehåll oavsett om svensk lagstiftning eller ISG—lagstiftningens terminologi används.

6.2.5 Universitetet i Uppsala: PBL 5:18 föreslås ändrad genom ett andra stycke där kraven i EG—direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar införs för detaljplan vissa typer av markatwändning inklusive sammanhållen be- byggelse som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

17.

• Sida 174
•  Original

Bilaga 2

Detta räcker inte för att uppfylla EG-direktivet och därmed EES-avtalet. Bristen är främst följande.

Kravet på detaljplan i PBL är vagt och dessutom illa tillämpat, vilket med- för att en del av de projekt, som avses i EG-direktivet, kan komma att ge- nomföras i Sverige utan detaljplan (genom områdesbestämmelscr plus bygg- lov eller bara bygglov). För att uppfylla direktivet måste antingen plankravet ändras och skärpas avsevärt vad gäller innebörd och framför allt vad gäller tillämpning (den sistnämnda ändringen kan inte förväntas ske utan författ— ningsändring som inskärper detta), eller också kravet på MKB knytas till projekt och verkningar på samma sätt som i direktivet.

6.2.6 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Beträffande plan- och bygglagen an- ser länsstyrelsen att regeringen, oavsett IBG-anpassningen bör överväga ett generellt krav på att miljökonsckvensbeskrivningar skall ingå i beslutsunder- laget vid planläggning. Vid t.ex. byggande av allmän väg gällerju att miljö- konsekvensbeskrivning skall ingå i beslutsunderlaget. Den nu föreslagna lagtekniska lösningen medför, förutom olikhet i kraven beroende på vilken lag som ett aktuellt projekt omfattas av, ofta svåra förhandsbedönmingar av betydelsen av kommande miljöpåverkan. För tydlighetens skull bör försla- get till tillägg till 5 kap. 18 5 plan- och bygglagen därför innehålla en hänvis- ning till vad som sägs i direktivet 85/337/EEG om hur ett projekts miljöpå- verkan bör bedömas.

6.2.7 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen har ingen erinran beträf- fande förslagen till ändringar i plan- och bygglagen. Enligt länsstyrelsens uppfattning finns emellertid de största problemen i dessa hänseenden när det gäller byggande i befintlig tätortsmiljö. Det finns därför starka skäl att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivning även i de fall då tveksamhet råder om planerad bebyggelse kan bli utsatt för sådan extern miljöpåverkan från befintliga verksamheter att områdets lämplighet för t.ex. bostadsbebyggelse kan ifrågasättas.

6.2.8 Länsstyrelsen i Göteborgs o. Bohus län: I promemorian föreslås ett till- lägg om miljökonsekvensbeskrivningar för vissa infrastrukturprojekt genom en ändring i 5 kap 18 & PBL. Härigenom kommer en MKB att krävas när detaljplan upprättas för vissa angivna ändamål. En för en detaljplan för in- dustriändamål blir med nödvändighet ganska opreciserad eftersom man på planeringsstadiet oftast inte har detaljerade uppgifter om de industrier som avses etableras inom området. Det innebär att en ny MKB kommer att få upprättas senare vid industrietableringar för tillståndspliktiga verksamheter. Detta förefaller vara en tungrodd dubbelprövning. Det framgår inte av departementspromemorian om och på vilket sätt läns- styrelsen skall ta ställning till innehållet i MKB i planärenden.

6.2.9 Uppsala kommun: Uppsala kommun har inga allvarligare invänd- ningar mot att miljökonsekvensbeskrivningar införs i planprocessen på sätt som föreslås i promemorian. Från byggnadsnämndens sida har dock påpe- kats att det i praktiken kan visa sig svårt att åstadkomma bra konsekvensbe- skrivningar redan på programstadiet i detaljplanearbetet. Det är mer troligt att programmet måste ges formen av en fördjupad översiktsplan för att mil- jökonsekvensbeskrivningen skall bli godtagbar.

• Sida 175
•  Original

Bilaga 2

6.2.10 Kalmar kommun: Vi hälsar med tillfredsställelse förslaget att MKB införs som krav för vissa detaljplaner. Förslaget överensstämmer med den linje som miljönämnden under senare år drivit internt inom kommunen. En stor svårighet i arbetet har dock varit att vi saknat en juridisk grund för vårt förslag. I praktiken kommer lagförslaget att omfatta merparten av alla detaljpla- ner som produceras i kommunen. Förslaget kan även indirekt få den positiva effekten att detaljplanerna i fortsättningen kommer att omfatta större områ- den i stället för de kvartersplancr eller s.k. frimärksplaner som ofta förekom- mer i dag.

6.2.11 Umeå kommun: MKB är ett viktigt underlag för de beslut i mark- och vattenanvändningsfrågor som tas inom ramen för PBL. MKB skapar förut- sättningar för ett ökat hänsynstagande till miljön och hushållningen av natur- re8urser. En väl genomtänkt planering är det bästa sättet att förebygga miljö- problem innan det uppkommer vilket också är en grundläggande princip inom EG.

6.2.12 Svenska Kommunförbundet: I yttrandet (1990-10-05) över betänkan- det "Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i det svenska planerings- och be- slutssystemet” har förbundsstyrelsen ställt sig bakom en mera systematisk användning av MKB. Men förbundet har samtidigt pekat på det olämpliga i att under det utvecklingsskede som vi fortfarande befinner oss i dels ge breda bemyndiganden till statliga myndigheter att på otillräcklig kunskapsgrund föreskriva om innehållet i MKB, dels kräva miljökonsekvensbeskrivningar i samband med fysiska planer enligt PBL. Den centrala utgångspunkten för styrelsens ställningstagandc var och är fortfarande att det är olämpligt att lagstifta kring ett begrepp vars definition, innehåll och funktion behöver ut- vecklas ytterligare innan slutlig ställning tas till lämplig lagstiftning. Ett formellt krav på MKB i fysiska planer ger i sig inga miljövinster. Grun- den för en större hänsyn till miljöfrågorna finns enligt styrelsen mening i PBL:s och NRL:s inledande bestämmelser. Kraven på awägningar mellan olika intressen, som utgör basen för arbetet med fysiska planer, uppväger mer än väl de krav på miljökonsekvcnsbeskrivningar som ställs i ISG-lagstift- ningen. Det saknas därför enligt styrelsens mening skäl att förändra vår in- ternationellt erkända fysiska planeringsprocess med hänvisning till EES-av- talet.

Förbundet har i en s.k. minirapport 1990 utvecklat idéer om hur MKB kan utnyttjas som ett stöd vid projektering och fysisk planering och därmed integreras i den svenska fysiska planeringstraditioncn utan att försvåra denna. Enligt styrelsen är det behoven i det enskilda fallet som ska avgöra hur en s.k. MKB kan förtydliga och förbättra de ställningstaganden som ska göras i en fysisk plan och inte ett formellt krav.

Styrelsen kan heller inte ställa sig bakom promemorians resonemang om att påbörja en MKB-process i översiktsplanen och fullfölja den i detaljpla- nens programskede. Fysisk planering och MKB utgör parallella och till stora delar sammanvävda skeenden. ] de inledande och mera översiktliga skedena handlar det mera om att klargöra förutsättningar och bedöma behoven av mer detaljerade utredningar i senare skeden. ] de allra flesta planuppdrag

• Sida 176
•  Original

Bilaga 2

ingår redan nu en form av miljöanalys i klarläggandet av planeringsförutsätt- ningarna. Alternativt kan givetvis en MKB göras eller ännu bättre en s.k. riktningsanalys, det senare något som förbundet presenterade i en annan mi- nirapport 1991 och som enligt styrelsens mening kanske är det bäst lämpade instrumentet för att verkligen utröna hur ett planförslags miljökonsekvenser påverkar möjligheterna att åstadkomma en uthållig samhällsutveckling. Riktningsanalysen är för närvarande föremål för utvecklingsinsatser.

Mot bakgrund av vad som nu anförts, anser styrelsen att de allmänna kra- ven på planeringsunderlag och awägningar i fysisk planering, som återfinns i 2 kap. PBL, tillsammans med reglerna om MKB i naturresurslagen (NRL) samt förordningen om MKB väl uppfyller de intentioner som ligger bakom EG:s direktiv om miljökonsekvensbeskrivningar. Styrelsen avstyrker där- med förslaget att MKB ska ingå i underlaget för fysiska planer enligt PBL.

6.3 Naturresurslagcn (järnvägsprojekt)

6.3.1 Statens Järnvägar: SJ delar promemorians bedömning att de miljö- krav som ställs i EG:s rättsakter i praktiken så gott som alltid uppfylls i Sve- rige. SJ delar också bedömningen att miljökonsekvensbeskrivningar bör vara obligatoriska för större järnvägsprojekt. Här är dock parallellitet med väglagen en viktig princip. SJ ställer sig därför helt awisande till en särskild skrivning i 4 kap NRL angående järnvägsanläggningar, och förordar i stället att bestämmelser om milj("ikonsekvensbeskrivningar inarbetas i den s.k. "banlagen”, dvs. det förslag till lag om markanvändning för järnväg (Ds 1989:69) som f.n. bereds inom Kommunikationsdepartementet, och som kan väntas föreligga redan under hösten 1992. I promemorian konstateras (s 45) att en skrivning enligt ovan i banlagen innebär att de aktuella EG-direkti- ven blir uppfyllda titan särskilda tilläggsregler i NRL.

6.3.2 Hantverket: Banverket förordar en prövning enligt särskild järnvägs- lagstiftning. Fördelarna är främst följande: - Den föreslagna banlagen är väl genomarbetad och har i sina huvuddrag tillstyrkts av de väsentliga remissinstanserna. - Banlagen ger en med väglagen helt analog lösning bl.a. innebärande att väg- och banprojekt kan prövas samtidigt. Detta är av stor betydelse då om— och nybyggnad av järnväg kräver betydande omläggningar av vägnätet för att skapa planskilda korsningar mellan väg och järnväg. - Banprojekt bör prövas på ett enhetligt sätt och beaktande att den tek- niska lösningen uppfyller skäliga krav på ett ekonomiskt rimligt sätt. Det vä- sentligaste är att avsett ändamål uppnås vilket ofta är en svår teknisk-ekono- misk awägningsfråga med aspekter som regional utveckling och alternativa kommunikationslösningar. Därvid måste alltid intrång och olägenheter för omgivningen minimeras men är ändå enbart en dell—råga i den totala sam- manvägningen. - Banlagen innehåller inte bara regler för tillståndsprövning av järnväg utan även bestämmelser om borttagande av vägkorsningar i samma plan samt möjlighet till skogsröjning utefter befintlig järnväg. Dessa senare aspekter av väsentlig betydelse för trafiksäkerheten och driften av banan.

• Sida 177
•  Original

- Kravet på miljökonsekvensbeskrivningar för järnväg kan utformas helt analogt med kraven för vägobjekt. ' .

- Genom den med väglagen analoga delegeringen till en myndighet vad gäller den grundläggande prövningen kan regeringen avlastas arbete genom den sortering som sker på lokal och regional nivå genom markägare, kom- ' mun respektive länsstyrelse så att endast de frågor som är av riksintresse el- ler är stridiga på lokal respektive regional nivå förs vidare. Bred erfarenhet från väglagens tillämpning finns såväl hos kommuner och länsstyrelser som hos konsulterna.

- Hittillsvarande prövning med användning av expropriationslagcn har vi- sat sig mycket tidsödande och ohanterlig och bör snarast ersättas.

Banverket kan endast i andra hand tänka sig en prövning av järnvägspro- jekt enligt naturresurslagen (NRL). Denna ska då enbart omfatta objekt där betydande påverkan på miljön kan antas. En förutsättning är dock att ett tillägg görs i naturresurslagens 4 kap. liknande det som föreslagits, dvs. en ny paragraf (la) införs.

Tillägget får dock inte ha den föreslagna lydelsen, om ett generellt krav på tillståndsprövning av järnvägsprojekt för fjärrtrafik. Departementets förslag till tillägg i naturresurslagen bör därför omformuleras. Prövningen bör avse alla järnvägsprojekt som avser ny- eller väsentlig ombyggnad som kan antas medföra betydande påverkan på miljön.

En generell prövning är både kostsam, tidskrävande och ur miljösynpunkt onödig. Risken är uppenbar att angelägna projekt försenas och fördyras utan att några egentliga miljövinster görs. EG-direktiven har inte heller för avsikt att få till stånd en generell tillståndsprövning.

Fördelen med att införa en speciell paragraf ("la) i 4 kap. naturresurslagen är att inte bestämmelserna om det kommunala vetot enligt 4 kap.-3 & inte blir tillämpliga. Järnvägsprojekt berör ju och korsar regelmässigt ett stort antal kommuner.

Länsstyrelsen bör ensam få rätten att hos regeringen begära att en anlägg- ning ska NRL-prövas.

Som ett tredje alternativ kan en prövning av järnvägsprojekt ske enligt miljöskyddslagen i de fall en betydande påverkan på miljön kan antas. Läns- styrelsen torde vara mest lämplig för att hålla i en sådan-tillståndsprövning. Länsstyrelsen svarar ju normalt för tillsynen över plan- och byggväsendet inom länet och ska samverka med kommunerna i deras långsiktiga planlägg- ning av mark- och vattenområdena. Enligt plan- och bygglagen åligger det länsstyrelsen att särskilt att bevaka riksintressen, mellankommunala intres- sen och olika hälso-och säkerhetsfrågor.

Järnvägsprojekt som berör f1era län kan prövas av koncessionsnämnden. Krav på tillstånd för vissa järnvägsprojekt införs då i miljöskyddsförord- ningen med ev. följdändringar i miljöskyddslagen. Denna prövning skulle då ersätta en NRL-prövning.

6.3.3 Riksantikvarieämbetet: Riksantikvarieämbetet har sedan länge önskat en järnvägslagstiftning knuten till NRL och förslaget är från den utgångs- punkten välkommet. Till formen framställs det som en övergångslösning, som kan komma att ersättas med en ny lag efter mönster av Väglagen, vad

Bilaga 2

• Sida 178
•  Original

Bilaga 2

gäller kravet på miljökonsekvensbcskrivningar. Tekniskt har förslaget utfor- mats så att det inte omfattas av det kommunala vetot enligt 4 kap 3 & NRL och att underlåtenhet att söka tillstånd inte är straffbart enligt 4 kap. 6 & NRL, om förseelsen är ringa. Detta kan möjligen vara praktiskt motiverat i avsaknad av en särskild järnvägslag, men bryter mönstret i 4 kap. NRL på ett sätt som gör att det inte kan ses som ett tillfredsställande alternativ till en sådan lag.

6.3.4 Boverket: Syftet med att införa 4 kap prövning förjärnvägslinjer är att uppfylla EG:s krav på miljökonsekvensbeskrivningar. EG:s krav på MKB förjärnvägar återfinns dels i bilaga I med obligatorisk MKB (järnvägslinjer för fjärrtrafik) och dels i bilaga II där MKB kan villkoras (spårvägar, upp- höjda eller underjordiska järnvägar m rn i huvudsak för passagerartrafik). Förslaget innebär att EG-kraven på MKB uppfylls. Förslaget följer i flera avseenden inte det mönster som nu präglar 4 kap. Det framgår inte direkt av lagen vilka projekt som är prövningspliktiga. Un- dantag görs för det kommunala vetot och ringa förseelser undantas från straffansvar. Det bör föreligga starka skäl för sådana artfrämmande föränd- ringar, och enligt Boverkets mening är enbart kravet på MKB inte tillräckligt skäl. För förslaget talar emellertid det förhållandet, att det nu saknas möjlighet till en tidig prövning avjärnvägar, där planeringstrygghet erhålls genom be- sked om projektets tillåtlighet och lokalisering. Detta gäller inte barajärnvä- gar utan även andra infrastrukturprojekt som t ex vägar. Av detta skäl anser Boverket att förslaget ändå är acceptabelt som en temporär lösning. En bre- dare översyn av NRL bör följa. En möjlig lösning, som Boverket i samarbete med Banverket för närva- rande undersöker, är att använda reglerna om områdesbestämntelser. Det avser såväl möjligheten att skapa en form av lösensrätt (jämför begreppet vågrätt) som att reglera de fysiska åtgärderna för att minimera ingreppen i miljön.

Boverket har följande detaljsynpunkter på förslaget.

Inte alla fjärrjärnvägar medför sådan miljöpåverkan att en 4 kap prövning är behövlig, och möjligheten att medge undantag med stöd av 4 5 är därför viktig. I dessa fall torde emellertid inte MKB-kravet bli tillgodosett, med mindre kravet återfinns i annan prövning av projektet. Så är inte fallet i dags- läget, då lagen om markanvändning förjärnväg inte fullföljts.

För övriga järnvägar krävs att de innebär betydande miljöpåverkan, för att prövning enligt 4 kap ska bli aktuell. Närmare stöd för tolkningen av detta väsentliga kriterium anges inte, utöver hänvisning till EG's kriterier att projektets art, storlek samt lokalisering inverkar på bedömningen. En inledande bedömning av projektets följ der bör, till stöd för projektörens bc— dömning av prövningsplikten, göras tillsammans med berörda länsstyrelser, med tanke på länsstyrelsens bevaknings- och samordningsroll i MKB-sam- manhang samt 4 kap 2 & 2 st. Detta bör framgå av exempelvis MKB-förord- ningen.

Hanteringen av undantag enligt 4 & kan komma att innebära en onödig arbetsbelastning för regeringen. Boverket vill framhålla möjligheten att

• Sida 179
•  Original

Bilaga 2

även i denna del nyttja länsstyrelsen, som normalt deltar i tidiga samråd i projekten, för att göra en initial bedömning i frågan.

Undantaget från det kommunala vetot är motiverat vid infrastrukturpro- jekt. Boverket har närmare utvecklat synpunkterna i yttranden till miljöde- partementet angående Arlanda och Rödkobbsleden (M90/3590 resp 3015/7);

6.3.5 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser det angeläget att en särskild järnvägslag snarast utarbetas med bestämmelser om miljökonse- kvensbeskrivningar som överensstämmer med väglagens bestämmelser. Verket har i awaktan på utarbetandet av en sådan lag övervägt två alter- nativ, antingen en lösning som föreslagits i promemorian om en utvidgning av NRL eller genom att införa förprövningsplikt enligt miljöskyddslagen, som innehåller en MKB-bestämmelse som motsvarar NRL:s. Enligt verkets mening åstadkommas syftet, att temporärt finna en lösning som säkerställer att en MKB utarbetas som beslutsunderlag vid utbyggnad av järnvägsföretag, på ett smidigare sätt genom att j ärnvägsanläggningar'gö- ras förprövningspliktiga enligt miljöskyddslagen. Anläggningar som ingår i fjärrtrafiknätet skulle därvid kunna införas som ”A-anläggningar” och mera lokala sträckningar som ”B-anläggningar”. I fall att regeringen ändock väljer att använda NRL vill verket bl.a. peka på följande. Den föreslagna 1 a 5 i 4 kap NRL anger som prövningsgrund att anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. I 4 kap 2 & föreskrivs att regeringen i ett visst fall kan besluta att anläggning eller åtgärd av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet inte får utföras utan tillstånd enligt bestämmelserna i detta kapitel. Om NRL-lösningen bibehålls är det angeläget att det i motivskrivningen klarläggs på vilket sätt de båda prövningsgrunderna skiljer sig åt. Prövningsgrunden i 1 a & kan snarast upp- fattas snävare än i 2 5 och skulle kunna tolkas som att t.ex. hushållnings- aspekterna inte utgör motiv för en prövning. Förslaget om undantag i 4 5 från 1 a 5 är inkonsekvent och bör utgå. Beho- vet av att ha en undantagsregel föreligger endast vad gäller 1 5, enligt vilken samtliga däri angivna anläggningar och åtgärder, oavsett omfattning och ka- raktär, är prövningspliktiga. I det fall en NRL-lösning välj i awaktan på att en angelägen järnvägslag läggs fram, föreslår verket att byggande avjärnvägslinje för fjärrtrafik tas in i 4 kap. 1 5 som ett tredje stycke, medan övriga anläggningar för spårbunden trafik hänförs till 2 5.

6.3.6 Universitetet i Uppsala: Konsekvenserna av den förslagna 4 kap 1 a & är omfattande och den föreslagna ändringen förefaller gå längre än som be- hövs för att uppfylla EES-avtalet. Paragrafen innebär en kortslutning av ML utan kommunal vetorätt. Det skulle vara i bättre enlighet med utvecklingen av svensk miljölagstiftning att tillståndsplikten för där angivna projekt inför- des i ML samt att koncessionsnämnden blev tillståndsmyndighet. Även på det sättet utlöses krav på MKB. Den föreslagna ändringen i 4 5 gör det svårt att överblicka kravet på MKB i enlighet med EG-direktivet. En MKB-lag (i framtiden ett MKB-kapitel i en miljöbalk) skulle däremot lösa detta och många andra liknande problem. Då kan en enkel och hundraprocentig koppling mellan svensk lag och EG- direktivet bättre åstadkommas.

• Sida 180
•  Original

Bilaga 2

6.3.7 Universitetet i Lund: Vad gäller den i promemorian föreslagna nya & NRL 4:1 a, vore det kanske mer i linje med kapitlet i övrigt att i 4 kap 1 5 införa en punkt 12, och, om det befinns nödvändigt, ett tillägg till 4:3.2. Om man tillsvidare väljer att behålla den splittrade regleringen av MKB borde det i promemorian (s. 45) omtalade alternativet att reglera MKB för järnvägar i en särskild lag om markanvändning för järnväg vara att föredra.

6.3.8 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen har i flera sammanhang med anledning av aktuella projekt inom regionen framhållit önskvärdheten av en reglering av förfarandet vid byggande avjärnväg. — De föreslagna änd- ringarna i naturresurslagen tillstyrks.

6.3.9 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förslaget att införa krav på prövning även förjärnvägsprojekt tillstyrks mot bakgrund av den omfattning och be- tydelse för miljön dylika projekt för med sig. En sådan prövning innebär au- tomatiskt krav på en miljökonsekvensbeskrivning. Användandet av sådana beskrivningar vid större järnvägsprojekt i länet har redan börjat tillämpas.

6.3.10 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det är bra att konsekvenserna för in- frastrukturen beaktas, men dessa kan tydligare belysas om väg- och järn- vägsbyggandetjämställs, vilket bäst sker i en egen järvägslag.

6.3.11 Uppsala kommun: Under rubriken miljökonsekvensbeskrivningar behandlas i promemorian också ett förslag till utvidgning av 4 kap 1 a 5 i naturresurslagen. Den föreslagna bestämmelsen innebär att ”tillstånd av re- geringen krävs för att bygga järnvägslinjer för fjärrtrafik eller anläggningar för annan spårbunden trafik som kan antas medföra en betydande miljöpå- verkan”. Den föreslagna utformningen och placeringen i lagtext innebär att ett kommunalt veto inte kan göras gällande. Uppsala kommun awisar tan- ken på en sådan konstruktion och hävdar att det är naturligt och skäligt att kommunal vetorätt kan göras gällande i detta sammanhang.

6.3.12 Göteborgs kommun: Att större järnvägsanläggningar omfattas av till- ståndsplikt förefaller rimligt. Väglagen föreskriver endast att miljökonsekvensbeskrivningar utarbetas i arbetsplanerna. I konsekvens med förslaget om järnvägsanläggningars till- ståndsplikt förefaller det rimligt att införa tillståndsprövning baserad på en miljökonsekvensbeskrivning också för större väganläggningar.

6.3.13 Umeå kommun: I promemorian föreslås att järnvägslinjer för fjärrt- rafik eller anläggningar för annan spårbunden trafik som kan antas medföra betydande miljöpåverkan prövas enligt naturresurslagen 4 kap 1a &. Detta bedöms rimligt då denna typ av anläggningar har stor påverkan på omgiv- ningen. Den kommunala vetorätten skall dock gälla också här.

6.3.14 Svenska Kommunförbundet

Styrelsen är positiv till attjärnvägslinjer för fjärrtrafik blir föremål för pröv- ning enligt bl.a_. 'naturresurslagens regler i fjärde kapitlet. Utan tvekan har sådana järnvägslinjer så stor omgivningspåverkan att de bör prövas. Men styrelsen kan inte förstå att järnvägslinjers interkommunala utbredning mo—

1 80

• Sida 181
•  Original

Bilaga 2

tiverar ett undantag från den kommunala vetorätten med hänvisning till EES-avtalet. Ska vetorätten åter ifrågasättas, bör detta ske från andra grun- der och utredas i särskild ordning med möjligheter till bred lokal debatt. Därvid bör uppmärksammas att flertalet av de anläggningar som f.n. omfat- tas av reglerna i 4:e kapitlet NRL i regel påverkar fler än den kommun dit de lokaliseras. När det gällerjärnvägar finns det enligt styrelsen många skäl till att kommunerna ska kunna påverka bl.a. linjesträckningen så att säker- hets- och miljöproblem så långt möjligt kan förebyggas. Kommunernas på- drivande arbete i de järnvägsprojekt som nu är aktuella i Mälardalen, längs Norrbottenskusten och längs västkusten visar att kommunerna knappast lär fördröja prövning genom att missbruka vetorätten. Hittills har denna utnytt- jats endast i fem fall. Styrelsen kan inte finna att EES-avtalet kan motivera att undandra stora järnvägslinjer från den kommunala vetorätten.

6.4 Va-lagen

6.4.1 Svea hovrätt-Vattenöverdomstolen: Vattenöverdomstolen är tveksam till förslaget att i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar (va-lagen) låta införa en bestämmelse om krav på miljökonsekvens- beskrivningar. I promemorian (s. 50) hänvisas till punkten 10 i) i bilaga 2 till direktivet 85/337/EEG som avser anläggning av vattenledningar över långa avstånd. Många av de anläggningar som regleras av va-lagen, kanske till och med de flesta, torde emellertid inte vara sådana som avses i direktivet. Mot bakgrund av syftet med direktivet passar också den föreslagna bestämmelsen mindre väl in i va-lagens regelsystem. De miljökonsekvensbeskrivningar som upprättats i enlighet med direktivet skall bl.a. göras tillgängliga för all- mänheten och skall, tillsammans med berörda myndigheters och enskildas yttranden, beaktas vid tillståndsgivningen. Va-lagen reglerar huvudsakligen förhållandet mellan anläggningens huvudman och brukarna av denna och la- gen innehåller inte några bestämmelser om tillståndskrav eller informations- plikt. Vattenöverdomstolen ifrågasätter om inte det behov av miljökonsekvens- beskrivningar som möjligen kan föreligga i fråga om va-anläggningar blir till- räckligt tillgodosett genom den i promemorian föreslagna ändringen i 5 kap. 18 & plan- och bygglagen. Förslaget innebär att paragrafen i ett nytt andra stycke upptar bestämmelser med krav på program och miljökonsekvens- beskrivning i fråga om detaljplaner som innebär att ett område får användas för bl.a. sammanhållen bebyggelse, industrianläggningar och fritidsanlägg- ningar. Med hänsyn till kraven på god hygienisk standard är det självfallet nödvändigt för kommunen att samordna bebyggelseplaneringen och genom- förandet av planerna med utformningen av det allmänna va-nätet. Mot denna bakgrund synes det enligt vattenöverdomstolen naturligt att såväl den planerade bebyggelseutveckligen som dess effekter för va-nätet behandlas i miljökonsekvensbeskrivningen enligt 5 kap. 18 5 plan- och bygglagen. Om förslaget i denna del genomförs, förefaller därmed det eventuella behovet av miljökonsekvensbeskrivning för va-utbyggnader bli tillgodosett. I detta sammanhang vill vattenöverdomstolen erinra om att bestämmelser om' anläggande av va-ledningar m.m. finns även i expropriationslagcn (2

• Sida 182
•  Original

Bilaga 2

kap. 3 5), ledningsrättslagen (2 5) och vattenlagen (8 kap. 1 5). Krav på mil- jökonsekvensbeskrivning finns endast i vattenlagen (13 kap. 19 6). Det kan finnas anledning att beakta även dessa bestämmelser när behovet av miljö- konsekvensbeskrivningar för vattenledningar nu övervägs.

6.4.2 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt länsstyrelsens mening finns inte skäl att generellt kräva miljökonsekvensbeskrivningar vid planering av all- männa va-anläggningar. Sådana anläggningar har vanligen i sig mycket liten miljöpåverkan. Däremot medför användningen av en allmän avloppsanlägg- ning stora miljövinster. Länsstyrelsen anser således att kravet på miljökon- sekvensbeskrivning i va-lagen endast bör avse större allmänna va-anlägg- ningar som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan exempelvis-vat- tenledningar över långa avstånd. '

6.4.3 Länsstyrelsen i Örebro län: Länstyrelsen vill understryka behovet av miljökonsekvensbeskrivningar när det gäller planering av allmänna VA-an- läggningar. Behovet av miljökonsekvensbeskrivningar är redan ofta tillgo- dosett eftersom många allmänna va-anläggningar omfattas av tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen.

6.4.4 Göteborgs kommun: Större enskilda va-anläggningar omfattas inte av kravet på rniljökonsekvensbeskrivning enligt va-lagen (12 a 5). Sådana an- läggningar bör rimligen omfattas av samma villkor som allmänna anlägg- ningar. Frågan kan prövas inom ramen för utredningen om en sammanlägg- ning av miljölagstiftningen till en miljöbalk.

6.4.5 Svenska Kommunförbundet: Styrelsen är också tveksam till behovet av särskilda regler om MKB för allmänna va-anläggningar med hänvisning till EES-avtalet. Eftersom alla va-anläggningar med betydande miljöpåverkan prövas enligt reglerna i miljöskyddslagen, där det redan finns ett krav på MKB, så ser styrelsen inget behov av en ändring av va-lagen i samband med EES-avtalet. Det är enligt styrelsens uppfattning under inga omständigheter rimligt att kräva MKB vid planering av alla nya allmänna va-anläggningar eftersom många av dessa är mycket begränsade. Styrelsen konstaterar också att enskilda va-anläggningar kan ha stor omgivningspåverkan. Dessa faller utanför kravet på MKB med den lösning som presenteras i promemorian.

• Sida 183
•  Original

De till Lagrådet remitterade lagförslagen

1 Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969:387)' dels att 22 och 45 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5a5

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela sådana fömsknfer om skyddsåtgär- der, begränsning av verksamheten och försiktighetsmått i övrigt som be- hövs för att uppblla Sveriges av riks- dagen godkända åtaganden enligt av- talet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

225

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan ej på grund av bestämmelse i la- gen eller i hälsoskyddslagen (1982:1080) eller i rcnhållningsla- gen (1979z596) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med av- seende på denna vidtaga försiktig- hetsmått utöver vad som anges i till- ståndsbeslutet, om ej annat följer av 23-25 åå, 29 å andra stycket eller 40å andra stycket.

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan inte på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsoskyddslagen (1982: 1080) eller i renhållningslagen (1979:596) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med av- seende på denna vidta försiktighets- mått utöver vad som anges i till- ståndsbeslutet, om inte annat följer av föreskrifter som meddelats med stöd av 5 af eller av 23-25 åå, 29å andra stycket eller 40å andra stycket.

45 & Den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 5 eller åsidosätter sådana bestämmelser som har meddelats med stöd av 2å tredje stycket,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med stöd

aleå,

3. åsidosätter beslut, villkor eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av 8 a å andra stycket, 18å första stycket, 19 — 21 å, 21 a å andra stycket, 24 å, 25 å, 27 å, 29å andra stycket, 38 aå, 38 hå andra stycket eller 41 å,

l Lagen omtryckt 1989:363

3. åsidosätter beslut, villkor eller andra föreskrifter som meddelats med stöd av 5 a_å, 8 aå andra stycket, 18 5 första stycket, 19 —21 å, 21 aå andra stycket, 24 å, 25 å, 27 å, 29å andra stycket, 38 a å, 38 bå andra stycket eller 41 å,

• Sida 184
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. underlåter att iaktta föreläggande som har meddelats med stöd av 43å första stycket eller andra stycket första meningen,

5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbörande myn- dighet oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydelse för prövning av en fråga om tillstånd eller för tillsynen, döms, om gärningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett förpliktelse av väsentlig betydelse från miljöskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 185
•  Original

2 Förslag till Prop. 1992/93:60 Lag om ändring i hälsoskyddslagen (198221080) Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982:1080) skall införas en ny paragraf, 14 a å, samt närmast före den nya 14 aå en ny rubrik av föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Gränsvärden för luftföroreningar

]4 aå

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i den utsträckning det behövs med hänsyn till Sveriges av riksdagen godkända åtaganden enligt avtalet om Euro- peiska ekonomiska samarbetsområ- det meddela föresknfter om gräns- värden för högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form av kväve- dioxid, svaveldioxid, sot och bly.

Om det kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas skall kommunen mäta förekomsten i luf- ten av föroreningama.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela närmare föreskrifter om mätme- toder och redovisning av mätresultat.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 186
•  Original

Bilaga 3

3 Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 18,21 och 26åå och 8 kap. 2å plan— och bygglagen (1:987 10)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 18 å Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

En detaljplan som medger en art- vändning sorn "har betydande miljö- påverkan skall grundas på ett sådant program som anges i första stycket om detaljplanen innebär att ett om- råde får tas i anspråk för

]. industriändamål,

2. ny sammanhållen bebyggelse,

3. skidliftar eller kabinbanor;

4. hotellkomplex eller fritidsbyar eller

5. pemtanenta tävlings- eller test- banor för bilar eller motorcyklar.

I de fall som anges i andra stycket skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hus- hållning med naturresurser m.m. upprättas vid utarbetandet av pro- grammet.

215

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av för- slaget redovisas. Om det finns ett program för planen, skall också pro- grammet redovisas.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de viktigaste följderna av för- slaget redovisas. Om det finns ett program eller en miljökonsekvens— beskrivning för planen, skall också dessa redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

26 5 Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av 1. planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2. samrådsredogörelsen,

3. program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om så- dana handlingar har upprättats,

' Lagen omtryckt 19871246

3. program för planen, miljökon- sekvensbeskrivning, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats,

• Sida 187
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93 ; 60

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för Bilaga 3 en bedömning av förslaget.

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av il- lustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget av- viker från översiktsplanen, skall awikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd, bör också stäl- las ut.

8 kap. 2 å2

I fråga om andra anläggningar än I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för att byggnader krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurpar- 1. anordna nöjesparker, djurpar- ker, idrottsplatser, skidbackar med ker, idrottsplatser, skidbackar med liftar, campingplatser, skjutbanor, liftar, kabinbanor; campingplatser, småbåtshamnar, friluftsbad, motor- skjutbanor, småbåtshamnar, frilufts- banor och golfbanor, bad, motorbanor och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska pro- dukter, som är hälso- och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster eller tom,

6. uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två me- ter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. anordna begravningsplatser, 10. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1-9. Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om det är fråga om en mindre anläggning avsedd endast för en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns en- dast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd uteslutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen an- läggs med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 å och 6 å tredje stycket 2 får kommunen besluta om undantag från kravet på bygglov eller om längre gående krav. I 10 5 finns särskilda bestäm- melser för vissa anläggningar avsedda för totalförsvaret.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Senaste lydelse 1991 :604 187

• Sida 188
•  Original

4 Förslag till Prop. 1992/93:60 Lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och Bilaga 3 avloppsanläggningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningarl skall införas en ny paragraf, 12 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 a 55

När en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras skall, om anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåver- kan, huvudmannen upprätta en mil- jökonsekvensbeskrivning som möj- liggör en samlad bedömning av den inverkan anläggningen har på mil- jön, hälsan och hushållningen med naturresursema.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Lagen omtryckt l97öz842 188

• Sida 189
•  Original

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-05

Närvarande: f.d. justitierådet Böret Palm, justitierådet'lars Å Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 har rege— ringen på hemställan av statsrådet Olof Johansson beslutat inhämta lagrå— dets yttrande över törslag till

1. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

2. lag om ändring hälsoskyddslagen (1982:1080),

3. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

4. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsan- läggningar.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessor Lars-Eric Hult.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) 5 a 5

I 4-8 a åå miljöskyddslagen i nu gällande lydelse finns bestämmelser som skall reglera tillåtligheten av s.k. miljöfarlig verksamhet enligt lagen (jfr. 1 5 lagen). Av särskilt intresse här är 5 5, som innehåller regler om skyl- dighet för den som utövar eller skall utöva sådan verksamhet att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de för- siktighetsmått i övrigt "som skäligen kan fordras" för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Vid bedömningen av äliggandena skall ske den av- vägning i olika hänseenden som framgår av paragrafens andra och tredje stycke. Hänsyn skall tas till vad som är tekniskt möjligt och till allmänna och enskilda intressen, varvid bl.a. frågor om nyttan med verksamheten i förhållande till kostnaderna för aktuella skyddsåtgärder etc. skall prövas.

Bestämmelserna skall ligga till grund vid den tillståndsprövning som är föreskriven för olika verksamhetsformer som omfattas av lagen.

Flertalet av de EG-direktiv som rör miljöskyddslagens tillämpningsom- råde föreslås i lagrådsremissen bli transforrnerade till svensk rätt genom föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Ett bemyndigande med detta syfte har i det remitterade lagförslaget tagits upp under en ny paragraf bland de s.k. tillåtlighetsreglerna, nämligen 5 a &.

• Sida 190
•  Original

Bilaga 4

Frågan uppkommer därmed hur föreskrifterna kommer att förhålla sig till Prop. 1992/93:60 de nyss angivna bestämmelserna i 5 5.

Det framgår av lagrådsremissen, att de aktuella EG-direktiven, som genomgående är minimidirektiv, ställer upp gränsvärden och andra kravni- våer som sannolikt är mindre stränga än de värden som faktiskt tillämpas i den svenska miljöpolitikcn och således när tillståndsfrågor prövas. Av- sikten synes inte vara att miljökraven i Sverige skall sänkas. Detta måste betyda att föreskrifterna enligt bemyndigandet inte skall fylla funktionen av en precisering av hur bestämmelserna i 5 5 skall tillämpas.

Syftet med den nya regleringen synes i stället vara att de allmänna kra- ven i 5 5 skall gälla som hittills i den mån de är strängare än eller lik- värdiga med föreskrifterna (EG-kraven). Samtidigt skall föreskriftemas gränsvärden alltid ta över, om en avvägning enligt 5 5 skulle leda till lägre krav. Denna innebörd kan inte utläsas av den lagtext som föreslagits. Lagrådet förordar att bemyndigandet i stället tas in som ett sista stycke i 5 5 med följande lydelse:

"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar de föreskrifter angående skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighets- mått i övrigt som på grund av Sveriges av riksdagen godkända åtaganden enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte får åsido- sättas."

Om lagrådets förslag godtas skall i 22 och 45 55 i det remitterade lag- förslaget "5 a &" bytas ut mot "5 & sista stycket".

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 191
•  Original

Miljö— och naturresursdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden 13. Wester- berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Olsson, Svensson, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Statsrådet Johansson anmäler förslag till lag om ändring [ )rziljÖskyddx/agr-fn (1969:387) m. m.

Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) m.m. i enlighet med bilagan till detta protokoll.

Ur protokollet: Maud Melin

• Sida 192
•  Original

Innehållsförteekning

Propositionens huvudsakliga innehåll ......................... 1 Ärendet och dess beredning ............................. 2 Allmän motivering ..................................... 2.1 Bakgrund .........................................

2.2 Miljöskyddslagen ..................................

2.3 Hälsoskyddslagen .................................. 2.4 Miljökonsekvensbeskrivningar m.m ..................

3 Upprättade lagförslag ................................... 4 Specialmotivcring ...................................... 4.1 Lag om ändring i miljöskyddslagen ................... 4.2 Lag om ändring i hälsoskyddslagen ................... 4.3 Lag om ändring i plan- och bygglagen ................ 4.4 Lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar ............................

4.5 Ikraftträdande bestämmelser ........................ 5 Ärendet till riksdagen .................................. Propositionens lagförslag ....................................

Bilaga 1 DepartementSpromcmorian (Ds 1992:43) EES-avtalet och

Bilaga 2

Bilaga 3

den svenska miljöskyddslagstiftningen .................

Sammanfattning ................................... Lagförslag ........................................ 1 Inledning ....................................... 2 Miljökonsekvensbeskrivningar ..................... 3 Vatten .......................................... 4 Luft ............................................ 5 Avfall .......................................... 6 Specialmotivcring ................................

Sammanställning av remissyttranden över departements- promemorian (Ds 1992:43) EES-avtalet och den svenska miljöskyddslagstiftningen ...........................

De till Lagrådet remitterade lagförslagen .............

Bilaga 4 Lagrådets yttrande .................................

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 1992...

gotab 42061, Slocxhoem 1992

NINNNH

17 25 25 25 26 27

28 28

29

35 35 36 45 52 62 76 95 103

108 183 189

1.91