Prop. 1995/96:78

Ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten, m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 oktober 1995

Ingvar Carlsson

Anna Lindh

(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag i fråga om ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten. Förslagen innebär att detta ansvar liksom hittills i princip skall vila på staten. En kommun skall dock, efter särskild ansökan och om vissa villkor är uppfyllda, kunna få tillstånd att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet.

Vidare läggs fram förslag om vissa författningsändringar med anledning av omorganisationen av lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i miljöskyddslagen.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om kommunal lantmäterimyndighet,

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

3. antar regeringens förslag till lag om ny beteckning på Statens lantmäteriverk och Centralnämnden för fastighetsdata,

4. antar regeringens förslag till lag om ny beteckning på fastighetsbildningsmyndighet, fastighetsregistermyndighet och överlantmätarmyndighet,

5. antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken,

6. antar regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken,

7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

8. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning,

9. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering,

10.antar regeringens förslag till lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

11.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag,

12.antar regeringens förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),

13.antar regeringens förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

14.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

15.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

16.antar regeringens förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

17.antar regeringens förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

18.antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

19.antar regeringens förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291),

20.antar regeringens förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

21.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan,

22.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:448) om pantbrevsregister,

23.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

24.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

25.antar regeringens förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

26.bemyndigar regeringen att medge att Statens lantmäteriverk inom ramen för tillgängliga resurser får använda medel för samarbete mellan europeiska kartmyndigheter i form av en s.k. ekonomisk intressegrupp under fransk lagstiftning (avsnitt 8).

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om kommunal

lantmäterimyndighet

Härigenom föreskrivs följande.

Inrättande av en kommunal lantmäterimyndighet 1 § Regeringen får meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet och att svara för verksamheten vid myndigheten.

2 § För tillstånd krävs att kommunen visar att

1. myndigheten kommer att få hela kommunen som sitt verksamhetsområde,

2. myndighetens arbetsuppgifter väsentligen kommer att begränsas till förrättningsverksamhet och myndighetsservice i anslutning till förrättningsverksamheten,

3. myndigheten kommer att få en för ändamålet lämplig organisation och en verksamhet som kan beräknas få tillräcklig omfattning för att nödvändig kompetens skall kunna upprätthållas,

4. minst två tjänstemän inom myndigheten kommer att ha den kompetens och erfarenhet som krävs för att handlägga förrättningar,

5. myndighetens informationssystem kommer att få en sådan teknisk standard som säkerställer det informationsutbyte mellan stat och kommun som behövs inom lantmäteriområdet.

3 § En kommun som vill inrätta en kommunal lantmäterimyndighet skall ge in en ansökan om tillstånd till

Lantmäteriverket. Ansökan skall vara skriftlig och innehålla den utredning som behövs för ärendets prövning.

4 § En kommunal lantmäterimyndighet skall börja sin verksamhet vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan tillståndet meddelades.

Om Lantmäteriverket medger det får verksamheten påbörjas tidigare än vad som framgår av första stycket.

Myndighetens verksamhet 5 § Den kommunala lantmäterimyndigheten handlägger ärenden om fastighetsbildning, fastighetsbestämning och fastighetsregistrering inom kommunen. Till den statliga lantmäterimyndigheten i länet skall dock överlämnas

1. förrättningar som avses i 4 kap. 7 a § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. förrättningar som avser flera lantmäterimyndigheters

verksamhetsområden,

3. stora jord- och skogsbruksförrättningar som inte omfattar ny bebyggelse,

4. andra särskilda förrättningar som av kompetens- eller resursskäl inte bör handläggas hos myndigheten.

Beslut av den kommunala lantmäterimyndigheten att överlämna en förrättning får inte överklagas.

Tillsyn 6 § Lantmäteriverket utövar tillsyn över verksamheten vid de kommunala lantmäterimyndigheterna.

Myndighetens upphörande 7 § Om en kommun inte längre vill svara för verksamheten vid en kommunal lantmäterimyndighet, skall kommunen anmäla detta till Lantmäteriverket. Kommunens tillstånd upphör att gälla vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan anmälan kom in till Lantmäteriverket.

Om Lantmäteriverket medger det får verksamheten upphöra tidigare än vad som framgår av första stycket.

8 § Om verksamheten vid lantmäterimyndigheten inte uppfyller de förutsättningar som anges i 2 § eller om myndigheten i något väsentligt hänseende brister i sin myndighetsfunktion, får kommunens tillstånd återkallas av regeringen efter anmälan från Lantmäteriverket.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet upphör att gälla.

2. Beslut om inrättande av kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet som meddelats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet skall gälla till utgången av år 1997, om inte annat förordnas. För sådana myndigheter skall äldre bestämmelser tillämpas.

3. En kommun som den 31 december 1995 inte har en egen fastighetsbildningsmyndighet får inrätta en kommunal lantmäterimyndighet tidigast den 1 januari 1999, om inte Lantmäteriverket medger annat.

Förslag till lag om ändring i

fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988 )

1

dels att i 2 kap. 2 §, 3 kap. 2 och 11 §§, 4 kap. 1, 7, 9, 10 a,

11, 13, 14, 17, 20, 21, 24–25 a, 29–32, 34–37, 39 och 41 §§, 5 kap. 12 a, 12 c, 15–17, 21, 22, 27, 30–31, 33, 33 a, 34 a och 36 §§, 7 kap. 11 och 12 §§, 8 kap. 1 §, 9 kap. 1–7 §§, 10 kap. 2 och 9 §§, 12 kap. 8, 9 och 13 §§, 13 kap. 4 och 5 §§, 14 kap. 2– 4, 6 och 8 §§, 15 kap. 2–6 §§ samt 16 kap. 1, 9, 11 och 12 samt i rubrikerna närmast före 4 kap. 1 § och 5 kap. 36 § ordet ”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form,

dels att i 15 kap. 10 § och 16 kap. 11 § ordet

”fastighetsregistermyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att 4 kap. 8 §, 15 kap. 11 §, 16 kap. 15 § samt 19 kap. 3,

5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in tre nya paragrafer, 4 kap. 7 a

och 34 a §§ samt 16 kap. 12 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1

Lagen omtryckt 1992:1212.

Senaste lydelse av 4 kap. 9 § 1993:1340.

Föreslagen lydelse

4 kap.

7 a §

Om en kommun är sakägare

vid en förrättning som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället skall handläggas av lantmäterimyndigheten i länet.

En sådan begäran skall göras

hos förrättningslantmätaren innan förrättningen avslutats. Förrättningen skall då avbrytas och ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten i länet.

Bestämmelserna i denna

paragraf omfattar inte förrättningar som grundas på avtal om köp, byte eller gåva enligt 4 kap. jordabalken .

8 §

Ansökan om fastighetsbildning görs skriftligen hos

fastighetsbildningsmyndighet i länet eller hos överlantmätarmyndigheten. Muntlig ansökan som görs vid

förrättningssammanträde skall dock godtas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning.

Ansökan om

fastighetsbildning görs skriftligen hos lantmäterimyndigheten. Muntlig ansökan som görs vid förrättningssammanträde skall dock godtas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning. Sökanden skall ange den åtgärd som han önskar genomförd samt uppge den eller de fastigheter för vilka han för talan. I den mån det kan anses skäligt att sökanden skaffar uppgifter därom eller sådana ändå är tillgängliga för honom, skall han också ange de andra fastigheter som saken angår ävensom namn och postadress beträffande fastighetsägarna samt de innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som kan beröras av åtgärden.

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

Till ansökningshandling skall sökanden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga handlingar som han innehar och som är av betydelse i saken.

34 a §

Lantmäterimyndigheten i

länet får uppdra åt en annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantmäteriområdet att utföra åtgärder enligt 4 kap. 25 § första stycket, 27 och 28 §§.

15 kap.

11 §

Har samtliga sakägare och andra, som har rätt att överklaga, genom påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit fastighetsbildnings- eller

fastighetsregistermyndigheten till handa godkänt förrättning,

förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får vad som godkänts inte överklagas.

Har samtliga sakägare och

andra, som har rätt att överklaga, genom påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit

lantmäterimyndigheten

till handa godkänt förrättning,

förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får vad som godkänts inte överklagas.

16 kap.

12 a §

Endast om det finns

synnerliga skäl får en kommunal lantmäterimyndighets förrättning undanröjas på grund av att myndigheten handlagt ärendet i stället för att lämna över det till den statliga lantmäterimyndigheten enligt 5 § lagen ( 1995:000 ) om kommunal lantmäterimyndighet.

15 §

Om en avslutad förrättning har överklagats, skall fastighetsdomstolen ofördröjligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten en kopia av skrivelsen med överklagandet.

Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till

fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall fortsättas, sänds handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss

del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter

registreringsfrågans handläggning

skall myndigheten

omedelbart återställa förrättningsakten.

Sedan en fastighetsdomstols

utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till lantmäterimyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till lantmäterimyndigheten. Efter registre-

ring

skall myndigheten omedelbart sända tillbaka

förrättningsakten till domstolen.

19 kap.

3 §

Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införs snarast möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om den har överklagats, domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Även om förrättningen inte har avslutats skall uppgift om fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, som skulle ha överklagats särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten begär det.

Även om förrättningen inte

har avslutats får uppgift om ett sådant fastighetsbildningseller fastighetsbestämningsbeslut som skulle ha överklagats särskilt införas så snart beslutet vunnit laga kraft. Överklagas beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller överklagas fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut särskilt, får uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen inte berörs av överklagandet. Motsvarande gäller när domstols avgörande i ett fastighetsbildningsmål överklagas.

5 §

Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i fastighetsregister som föres med användande av automatisk databehandling eller i anordning som hos inskrivningsmyndighet,

fastighetsbildningsmyndighet eller fastighetsregistermyndighet

är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla.

Lider någon förlust till följd av

tekniskt fel i fastighetsregister som föres med användande av automatisk databehandling eller i anordning som hos

inskrivningsmyndighet, lantmäterimyndighet eller myndighet som avses i 4 kap. 34 a § är ansluten till registret, har han rätt

till ersättning av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla. Rättelse av uppenbar oriktighet till följd av tekniskt fel i fastighetsregister som avses i första stycket får utan hinder av 4 § första stycket första punkten ske även om det kan medföra förfång för fastighetsägare eller rättighetshavare. Tillfälle att yttra sig skall lämnas, förutom fastighetsägare och rättighetshavare, myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket jordabalken.

Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse enligt andra stycket förlust att tillskyndas ägare eller rättighetshavare har han rätt till ersättning av staten. Ersättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit.

I fråga om ersättning som avses i denna paragraf äger 18 kap.5 och 7 §§jordabalken motsvarande tillämpning.

6 §

Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.

Lantmäterimyndigheten

svarar för fastighetsregistret.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ny beteckning på Statens

lantmäteriverk och Centralnämnden för fastighetsdata

Härigenom föreskrivs att bestämmelser i lag eller annan författning om Statens lantmäteriverk eller Centralnämnden för fastighetsdata efter utgången av år 1995 skall avse Lantmäteriverket.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Förslag till lag om ny beteckning på

fastighetsbildningsmyndighet, fastighetsregistermyndighet och överlantmätarmyndighet

Härigenom föreskrivs att bestämmelser i lag eller annan författning om fastighetsbildningsmyndighet, fastighetsregistermyndighet eller överlantmätarmyndighet efter utgången av år 1995 skall avse lantmäterimyndighet.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men skall inte tillämpas i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken

2

dels att i 7 kap. 29 § ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten”

skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att i 22 kap. 5 a § orden ”Centralnämnden för

fastighetsdata” skall bytas ut mot ”Lantmäteriverket”.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Den äldre lydelsen av 7 kap. 29 § gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

2

Balken omtryckt 1971:1209.

Senaste lydelse av

7 kap. 29 § 1989:722

22 kap. 5 a § 1994:449.

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att i 6 kap. 2 och 7 §§ samt 12 kap. 5 § utsökningsbalke n

3

orden ”Centralnämnden för fastighetsdata”

skall bytas ut mot ”Lantmäteriverket”.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3

Senaste lydelse av

6 kap. 2 § 1994:444

6 kap. 7 § 1994:444

12 kap. 5 § 1994:444.

Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om

enskilda vägar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1939:608) om enskilda väga r

4

dels att i 16 § ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall

bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att i 52 § ordet ”fastighetsregistermyndigheten” skall

bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att 84 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

4

Senaste lydelse av

16 § 1971:1049 52 § 1990:1485.

Föreslagen lydelse

84 §

5

Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har kompletterats i erforderlig mån, skall kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och av de förteckningar som nämns i 80 § jämte beslut, som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen, ävensom till fastighetsbildningsmyndigheten

och fastighetsregistermyndigheten, om inte länsstyrelsen är fastighetsregistermyndighet, samt till en sådan nämnd som

avses i 39 § första stycket.

5

Senaste lydelse 1991:1674.

Då det slutligen har avgjorts

att en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har kompletterats i erforderlig mån, skall kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och av de förteckningar som nämns i 80 § jämte beslut, som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen och

lantmäterimyndigheten samt till en sådan nämnd som avses i

39 § första stycket. ______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1970:991) om

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildni ng

6

dels att i 2 § ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall

bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att i 3 och 7 §§ ordet ”fastighetsregistermyndighet” i

olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

6

Lagen omtryckt 1981:1220.

Senaste lydelse av 7 § 1988:192.

Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1037)

om äganderättsutredning och legalisering

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legaliseri ng

7

dels att i 1 § orden ”Statens lantmäteriverk” skall bytas ut

mot ”Lantmäteriverket”,

dels att i 1–9, 11, 12, 14, 15, 20, 21, 27 och 29 §§ ordet

”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Vad som sägs om ordet ”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer i äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

7

Senaste lydelse av

1 § 1989:725 2 § 1989:725 5 § 1977:665 6 § 1977:665 9 § 1979:254.

Förslag till lag om ändring i expropriationslagen

(1972:719)

Härigenom föreskrivs att i 5 kap. 10 § expropriationslagen (1972:719) ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1084)

om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

Härigenom föreskrivs att i 2–13 §§ lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

8

ordet

”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande böjningsform.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

8

Senaste lydelse av

5 § 1977:666

6 § 1977:666

8 § 1977:666

11 § 1977:666

12 § 1990:1102.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen

(1973:1144)

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144 )

9

dels att i 5, 8, 13 a, 13 c, 19, 21, 22, 24, 25, 26, 28, 30 a, och

31 §§ ordet ”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form,

dels att 32 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

9

Senaste lydelse av

8 § 1987:127 21 § 1991:1700

13 a § 1992:1213 30 a § 1992:1213

13 c § 1992:1213 31 § 1992:1213.

Föreslagen lydelse

32 §

10

Seden en förrättning enligt denna lag har avslutats och vunnit laga kraft skall uppgift om den snarast möjligt föras in i fastighetsregistret. Har förrättningen överklagats, skall uppgiften föras in i registret snarast möjligt sedan domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Uppgift om ledningsbeslut som har kunnat överklagas särskilt

skall, om fastighetsbildningsmyndigheten begär det, föras in i

registret även om förrättningen inte har avslutats. Uppgiften får dock inte föras in innan beslutet har vunnit laga kraft.

10

Senaste lydelse 1985:1043.

Uppgift om ledningsbeslut

som har kunnat överklagas särskilt får föras in i registret även om förrättningen inte har avslutats. Uppgiften får dock inte föras in innan beslutet har vunnit laga kraft. När ett beslut eller en åtgärd vid en avslutad förrättning har överklagats eller när ett ledningsbeslut har överklagats särskilt, får trots detta uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet föras in i registret i fråga om sådan del som uppenbart inte berörs av överklagandet. Detsamma gäller när ett domstolsavgörande i mål enligt denna lag har överklagats.

Anteckning skall även göras när ett förrättningsbeslut har upphört att gälla.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen

(1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149 )

11

dels att i 4, 9, 13 a, 13 c, 19, 21, 23, 24, 26, 27, 28, 30, 31,

32 a, 33, 34 och 43 §§ ordet ”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form,

dels att 34 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

11

Lagen omtryckt 1992:1148.

Föreslagen lydelse

34 §

Sedan en förrättning enligt denna lag har avslutats och vunnit laga kraft skall uppgift om den snarast möjligt föras in i fastighetsregistret. Har förrättningen överklagats, skall uppgiften föras in i registret snarast möjligt sedan domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Uppgift om anläggningsbeslut som har kunnat överklagas särskilt skall, om fastighetsbildningsmyndigheten begär det, föras in i registret även om förrättningen inte har avslutats. Uppgiften får dock inte föras in innan beslutet har vunnit laga kraft.

Uppgift om anläggningsbeslut

som har kunnat överklagas särskilt får föras in i registret även om förrättningen inte har avslutats. Uppgiften får dock inte föras in innan beslutet har vunnit laga kraft. När ett beslut eller en åtgärd vid en avslutad förrättning har överklagats eller när ett anläggningsbeslut har överklagats särskilt, får trots detta uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet föras in i registret i fråga om sådan del som uppenbart inte berörs av överklagandet. Detsamma gäller när ett domstolsavgörande i mål enligt denna lag har överklagats.

Anteckning skall även göras när ett förrättningsbeslut har upphört att gälla.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150)

om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällighete r

12

dels

att i 7, 20, 61 och 64 §§ ordet

”fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att i 25, 29 och 67 §§ samt i rubriken närmast före 67 §

ordet ”fastighetsregistermyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

12

Lagen omtryckt 1987:128. Senaste lydelse av 7 § 1989:727 29 § 1990:1498 20 § 1989:727 67 § 1995:32. 25 § 1990:1498

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151)

om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att i 9 och 13 §§ lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen

(1979:230)

Härigenom föreskrivs att i 12 § jordförvärvslagen (1979:230)

13

ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

13

Lagen omtryckt 1991:670. Senaste lydelse av 12 § 1992:1371.

Förslag till lag om ändring i

fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs att i 19 kap.3 och 5 §§fastighetstaxeringslagen (1979:1152 )

14

orden ”Statens

lantmäteriverk” skall bytas ut mot ”Lantmäteriverket”.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

14

Senaste lydelse av 19 kap. 3 § 1994:1909 19 kap. 5 § 1993:1193.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100 )

15

orden ”Statens lantmäteriverk” skall bytas ut mot

”Lantmäteriverket”.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

15

Lagen omtryckt 1992:1474.

Förslag till lag om ändring i vattenlagen

(1983:291)

Härigenom föreskrivs att i 12 kap.9 och 26 §§vattenlagen (1983:291) ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

(1987:10)

Härigenom föreskrivs att i 15 kap. 3 § plan- och bygglagen (1987:10 )

16

ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas

ut mot ”lantmäterimyndigheten”.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

16

Lagen omtryckt 1992:1769.

Förslag till lag om ändring i lagen (1987:11) om

exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att i 2, 3, 10, 12, 13, 19, 20, 25, 32 och 33 §§ lagen (1987:11) om exploateringssamverka n

17

ordet

”fastighetsbildningsmyndighet” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”lantmäterimyndighet” i motsvarande form.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

17

Senaste lydelse av 10 §1991:1705 33 §1991:1705.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:448) om

pantbrevsregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:448) om pantbrevsregister

dels att i 1 § orden ”Centralnämnden för fastighetsdata

(nämnden)” skall bytas ut mot ”Lantmäteriverket (verket)”,

dels att i 19 § ordet ”fastighetsbildningsmyndigheter” skall

bytas ut mot ”lantmäterimyndigheter”,

dels att i 5–12, 14, 15, 17, 18, 20 och 21 §§ ordet ”nämnd” i

olika böjningsformer skall bytas ut mot ”verk” i motsvarande form.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om

ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000)

18

om

ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

19

dels att i 5 kap. 20 § ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten”

skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att i 5 kap. 31 § och 6 kap. 13 § orden

”fastighetsregistermyndigheten och fastighetsbildningsmyndigheten” skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att det i övergångsbestämmelserna skall föras in en ny

punkt, 3, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

18

Lydelse enligt prop. 1994/95:230.

19

Lagen omtryckt 1992:1769.

Föreslagen lydelse

3. Vad som sägs om orden ”fastighetsbildningsmyndigheten” och ”fastighetsregistermyndigheten” i äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som inrättats enligt lagen ( 1971:133 ) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om

ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000)

20

om

ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

21

dels att i 4 kap. 12 § ordet ”fastighetsbildningsmyndigheten”

skall bytas ut mot ”lantmäterimyndigheten”,

dels att det skall föras in en ny ikraftträdande– och

övergångsbestämmelse av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

20

Lydelse enligt prop. 1995/96:47.

21

Lagen omtryckt 1992:1212.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1996. Vad som sägs om ordet

”fastighetsbildningsmyndigheten” i äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter som inrättats enligt lagen ( 1971:133 ) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen

(1969:387)

Härigenom föreskrivs

22

att 23 och 24 §§miljöskyddslagen

(1969:387)

23

skall ha följande lydelse.

22

Jfr rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (EGT nr L 20, 26.1.1980, s. 43, Celex 380L0068).

23

Lagen omtryckt 1989:363.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

24

Koncessionsnämnden får förbjuda fortsatt miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd enligt denna lag

1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,

2. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts i betydande mån eller

24

Senaste lydelse 1988:924.

2. när för verksamheten

gällande villkor eller med stöd av 5 a § första stycket meddelade föreskrifter har åsidosatts i betydande mån,

3. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts.

När förbud meddelas enligt första stycket, får tillståndet återkallas helt eller delvis.

24 §

25

Koncessionsnämnden får, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den

1. när – från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft – förflutit tio år eller den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

2. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

3. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse,

25

Senaste lydelse 1995:825.

3. när för verksamheten

gällande villkor eller med stöd av 5 a § första stycket meddelade föreskrifter har åsidosatts på ett sätt som varit av

mer än ringa betydelse,4. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

5. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

7. om användandet av något ny teknik för mätning eller uppskattning av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten.

I fall som avses i första stycket 4 får Koncessionsnämnden också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Ärendet och dess beredning

Riksdagen beslutade den 1 juni 1994 (prop. 1993/94:214, bet. 1993/94:BoU19, rskr. 1993/94:375) om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. Därvid förutsattes att frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen skulle bli föremål för ytterligare beredning. Riksdagen beslutade vidare den 3 maj 1995 (prop. 1994/95:166, bet. 1994/95:BoU17, rskr. 1994/95:313) om finansiering m.m. av lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet. I propositionen redovisade regeringen sin avsikt att senare återkomma till riksdagen med förslag i fråga om författningsändringar m.m. med anledning av omorganisationen.

Lantmäteri- och inskrivningsutredningen har lämnat slutbetänkandet Kart- och fastighetsverksamhet – finansiering, samordning och författningsreglering (SOU 1994:90). Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagförslag i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljödepartementet.

Regeringen beslutade i september 1994 att en särskild utredare (dir. 1994:100) skulle tillkallas med uppgift att förbereda genomförandet av den nya organisationen (Organisationsutredningen).

Regeringen beslutade i januari 1995 att en särskild utredare (dir. 1995:9) skulle tillkallas för att bereda frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen (Huvudmannaskapsutredningen). Denna fråga har ett nära samband med den förestående organisationsförändringen. Huvudmannaskapsutredningen har den 2 maj 1995 redovisat sitt ställningstagande i betänkandet Fastighetsbildning – en gemensam uppgift för stat och kommun (SOU 1995:54). Huvudmannaskapsutredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4.

Inom Miljödepartementet har upprättats en promemoria med förslag till författningsreglering med anledning av bl.a. Huvudmannaskapsutredningens betänkande. Promemorians författningsförslag finns i bilaga 5.

Huvudmannaskapsutredningens betänkande och Miljödepartementets promemoria har remissbehandlats gemensamt. En förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns

tillgänglig i Miljödepartementet.

Lantmäteri– och inskrivningsutredningen lämnade i sitt slutbetänkande vissa förslag som syftade till att skapa en gemensam instansordning för förrättningsbeslut, registreringsbeslut och prövning av lantmäteriräkningar. Regeringen finner att dessa förslag bör bli föremål för ytterligare överväganden – bl.a. vad gäller processuella

aspekter – och lägger inte nu några förslag i denna del.

I propositionen tar regeringen också upp frågor om ändringar i miljöskyddslagen (1969:387). Dessa ändringar har inte något samband med förslagen på lantmäteri– och fastighetsdataområdet. Föreslagna ändringar i miljöskyddslagen har beretts under hand med Koncessionsnämnden för miljöskydd och Sveriges Industriförbund, vilka båda förklarat sig inte ha några erinringar mot förslaget.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 september 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets förslag till ändringar har godtagits vilket närmare framgår av författningskommentarerna (avsnitt 11). Vissa redaktionella ändringar har också gjorts i dessa lagförslag.

De lagförslag som behandlas under avsnitt 7 har inte remitterats till Lagrådet. Dessa förslag avser i de allra flesta fall ändringar av namn och beteckningar med anledning av den nya organisationen för lantmäterioch fastighetsdataverksamheten. Förslagen innebär dock redaktionella ändringar i 4 kap. 8 § och 15 kap. 11 §fastighetsbildningslagen (1970:988) samt av bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar, ledningsrättslagen (1973:1144), anläggningslagen (1973:1149), lagen om ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan– och bygglagen (1987:10) och lagen (1995:000) om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988). Ändringarnas beskaffenhet är sådan att regeringen anser att Lagrådets hörande i den delen skulle sakna betydelse.

Riksdagens beslut om omorganisation

Riksdagens beslut år 1994 om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. innebär i huvudsak följande.

En ny central myndighet skall bildas benämnd Lantmäteriverket. Lantmäteriverket skall bestå av Centralnämnden för fastighetsdata och delar av nuvarande Statens lantmäteriverk. En lokal organisation införs som hålls ihop länsvis. I den lokala organisationen förs de nuvarande överlantmätar-, fastighetsbildningsoch fastighetsregistermyndigheterna samman till en statlig lantmäterimyndighet för varje län. Handläggningen av fastighetsbildning och fastighetsregistrering kommer därmed att samordnas inom den nya myndigheten. Den nya organisationen kommer att omfatta både myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet. Uppgifterna skall dock hållas väl isär. Den nya organisationen skall börja sin verksamhet den 1 januari 1996.

Genom riksdagens beslut år 1995 om finansiering m.m. av lantmäterioch fastighetsdataverksamhet har finansieringsprinciper för verksamheten lagts fast. Användarna av fastighets- och landskapsinformation skall i ökande utsträckning bidra till finansiering av kostnaderna för drift och utveckling av informationssystemen. En ny lantmäteritaxa skall utformas som baseras på tidsersättning med möjlighet för sakägare att begära att en fast avgift tillämpas i det enskilda ärendet. Avgifterna vid uttag av digitalt lagrad landskapsinformation sänks för att främja en ökad användning av sådan information medan avgifterna för uttag av information från fastighetsdatasystemet och för tryckta kartor höjs.

Den fastighetsekonomiska uppdragsverksamheten inom det statliga lantmäteriet har i enlighet med riksdagens beslut ombildats till ett fristående aktiebolag.

Organisationsfrågor

Under hösten 1995 fullföljs arbetet med förberedelserna för den nya statliga lantmäteriorganisationen.

Regeringen har den 11 maj 1995 beslutat om tilläggsdirektiv (dir. 1995:76) till Organisationsutredningen. Utredningen skall, med utgångspunkt i regeringens och riksdagens beslut om organisationen, fortsätta arbetet med att förbereda de nya myndigheternas närmare organisation, bemanning och arbetsformer. Utredningen skall fram till den 31 december 1995 vidta nödvändiga åtgärder för överföring, anställning och avveckling av personal samt övriga åtgärder som behövs för att verksamheten i den nya myndighetsorganisationen skall kunna starta den 1 januari 1996.

Regeringen avser att under hösten 1995 besluta om instruktion för det nya Lantmäteriverket och de statliga lantmäterimyndigheterna samt om de övriga föreskrifter som behövs för den nya organisationen.

I 1995 års kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150 bil. 2 s. 119) anförs i anslutning till behandlingen av frågan om förvaltningsmyndigheternas ledning att regeringen avser att senare redovisa ledningsformen för det nya Lantmäteriverket. Regeringen gör nu den bedömningen att, i vart fall inledningsvis, formen enrådighetsverk bör väljas som ledningsform för Lantmäteriverket. Sedan myndigheten verkat någon tid kan frågan behöva övervägas på nytt.

Ansvaret för fastighetsbildningen

Nuvarande verksamhet och organisation

Den nuvarande lantmäteriorganisationen grundar sig bl.a. på ett riksdagsbeslut år 1970 (prop. 1970:188, bet. 1970:SU208,

rskr. 1970:423).

Det statliga lantmäteriet omfattar Statens lantmäteriverk, en överlantmätarmyndighet i varje län, de statliga fastighetsbildningsmyndigheterna och en statlig fastighetsregistermyndighet i varje län.

Statens lantmäteriverk är central förvaltningsmyndighet för frågor om fastighetsbildning, fastighetsbestämning, fastighetsvärdering, fastighetssamverkan, fastighetsregistrering, mätningsverksamhet och allmän kartläggning. Statens lantmäteriverk har också samordnande uppgifter beträffande ortnamnsfrågor, geografiska databaser och inom totalförsvaret.

Vid det statliga lantmäteriet arbetar cirka 2 900 personer, varav cirka 900 vid Statens lantmäteriverk vars verksamhet i huvudsak är förlagd till Gävle. Den totala verksamheten omsatte budgetåret 1993/94 cirka 1 210 miljoner kronor varav uppdragsverksamheten svarade för cirka 370 miljoner kronor.

Utanför den statliga lantmäteriorganisationen, men underordnad denna i tillsynshänseende, finns 41 kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och 29 kommunala fastighetsregistermyndigheter.

Centralnämnden för fastighetsdata har haft huvudansvaret för genomförandet av fastighetsdatareformen och svarar för driften av fastighetsdatasystemet. Fastighetsdatasystemet omfattar nu hela landet. Verksamheten vid Centralnämnden för fastighetsdata är i huvudsak lokaliserad till Gävle och sysselsätter cirka 200 personer. Verksamheten omsatte budgetåret 1993/94 cirka 150 miljoner kronor, varav uppdragsverksamheten svarade för cirka 50 miljoner kronor.

Fastighetsbildningen

Genom den omorganisation av lantmäteriverksamheten som beslutades år 1970 vilar huvudansvaret för fastighetsbildningen på staten via Statens lantmäteriverk. Det är dock fastighetsbildningsmyndigheterna som handlägger ärenden enligt fastighetsbildningslagstiftningen. Lantmäteridistriktet är fastighetsbildningsmyndighetens verksamhetsområde. Landet är indelat i 69 lantmäteridistrikt. För särskilda fastighetsbildningsuppgifter finns ytterligare 12 statliga fastighetsbildningsmyndigheter, s.k. specialenheter, vilka främst arbetar med frågor som har anknytning till jordoch skogsbruk samt vägar och järnvägar m.m.

För att underlätta samordningen med den kommunala hanteringen av plan- och byggärenden tillskapades genom 1970 års beslut även specialenheter för bebyggelseutveckling inom tätorter m.m., dvs. kommunala fastighetsbildningsmyndigheter. I dag finns som nämnts 41 kommunala fastighetsbildningsmyndigheter.

Av de kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna har 14

hela kommunens yta som verksamhetsområde. I övriga 27 kommuner verkar den kommunala fastighetsbildningsmyndigheten inom en del av respektive kommun med den statliga fastighetsbildningsmyndigheten som ansvarig för fastighetsbildningsverksamheten inom resterande del. Gränslinjerna mellan de kommunala och statliga fastighetsbildningsmyndigheterna drogs upp genom 1970 års beslut men har därefter justerats i flera kommuner. I de flesta fall har justeringarna inneburit att verksamhetsområdet för den kommunala fastighetsbildningsmyndigheten utvidgats.

Fastighetsbildningen finansieras huvudsakligen genom avgifter från sakägarna.

Under budgetåret 1993/94 avslutade statliga fastighetsbildningsmyndigheter cirka 16 900 förrättningsåtgärder och kommunala fastighetsbildningsmyndigheter cirka 2 900.

Fastighetsregistreringen

Fastighetsregistrering, dvs. registrering av förändringar i fastighetsindelningen m.m., utförs vid särskilda fastighetsregistermyndigheter. Statliga fastighetsregistermyndigheter ingår sedan den 1 juli 1990 i det statliga lantmäteriet och har länet som verksamhetsområde (prop. 1988/89:154, bet. 1988/89:BoU4 och BoU9, rskr. 1988/89:89). Det är 29 kommuner som ansvarar för fastighetsregistreringen inom hela eller en del av respektive kommun.

Genom den nu avslutade fastighetsdatareformen har ett ADB–baserat fastighetsdatasystem införts för handläggning av fastighetsregistrering och inskrivning. Riksdagen beslutade om reformen år 1968 och 1970 (prop. 1968:1 bil. 4, bet. 1968:SU2, bet. 1968:3LU5, rskr. 1968:80 och prop. 1970:1 bil. 4, bet. 1970:SU2, bet. 1970:3LU8, rskr. 1970:96). Det ADB–baserade fastighetsdatasystemet har ersatt tidigare manuellt förda register.

Riksdagen har i sitt beslut år 1994 tagit ställning för att fastighetsregistreringen skall utföras av den myndighet som handlägger fastighetsbildningen, dvs. de nya lantmäterimyndigheterna. Detta medför att fastighetsregistreringen kommer att integreras i fastighetsbildningen.

Mätning m.m.

Den omorganisation av lantmäteriverksamheten som beslutades år 1970 innebär att ansvaret för produktionen av grundläggande kartor och mätningar delas mellan staten och kommunerna. Det ansågs att kommunerna på grund av sitt ansvar för plan- och bebyggelsefrågorna och för kommunens

utveckling i olika avseenden också har ett ansvar för erforderliga mätnings- och kartarbeten.

Staten svarar genom det statliga lantmäteriet för bl.a. de geodetiska riksnäten och för de allmänna kartserierna. Kommunerna ansvarar för lokala stomnät och den storskaliga kartläggningen. Denna principiella ansvarsfördelning utesluter inte att kommunerna producerar även översiktliga kartor för sin ärendehantering och översiktliga planering eller att staten svarar för vissa storskaliga kartor t.ex. vid fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

Mätning, beräkning och kartframställning (MBK) är benämningen på den samordnade kart- och mätningstekniska produktionen inom det kommunala ansvarsområdet. Till verksamheten räknas bl.a. stomnät, primärkartor, baskartor, samlingskartverk och ledningskartor samt namngivning och belägenhetsadresser. Kommunerna kan välja att ombesörja denna uppgift genom egna organ, men har också möjlighet att anlita det statliga lantmäteriet eller enskilda konsultföretag.

Drygt hälften av landets 288 kommuner har valt att inte inrätta egna organ för MBK–verksamheten. Några tiotal kommuner anlitar konsulter för MBK–verksamheten. 120 kommuner utan egen mätningsorganisation anlitar det statliga lantmäteriets lokala organisation för att utföra verksamheten enligt s.k. A–avtal. A–avtalet är ett normalavtal för samarbetet mellan enskilda kommuner och det statliga lantmäteriet. Avtalet tillkom under 1970–talet för att långsiktigt reglera samarbetet kring mätningsverksamheten och är utformat av Statens lantmäteriverk och Svenska kommunförbundet gemensamt. Ett A–avtal innebär att det statliga lantmäteriet mot ersättning svarar för hela eller delar av den fristående mätningsverksamheten och även oftast utför annan fastighetsrättslig och fastighetsekonomisk service i kommunen.

Knappt hälften av kommunerna i landet har valt att bygga upp kommunala organ – stadsingenjörskontor eller mätningskontor – som ombesörjer MBK–verksamheten. I 64 av dessa kommuner medverkar den kommunala mätningsorganisationen i förrättningsförberedelser, t.ex. mätningstekniska moment, i den statligt bedrivna fastighetsbildningen. Formerna för denna medverkan regleras sedan år 1972 genom s.k. C–avtal. C–avtalet är liksom A– avtalet en form av normalavtal som upprättats gemensamt av Statens lantmäteriverk och Svenska kommunförbundet.

Det förekommer också olika kombinationer av A- och C–avtal, kallade specialavtal. Ett tjugotal kommuner har i dag sådana specialavtal.

Allmänna utgångspunkter för den framtida

organisationen

Av den inledande redovisningen framgår att fastighetsbildning i

dag genomförs av såväl statliga som kommunala fastighetsbildningsmyndigheter. De kommunala myndigheterna ansvarar för verksamheten i hela eller delar av respektive kommun.

Lantmäteri- och inskrivningsutredningen, som i oktober 1993 redovisade sitt principbetänkande Kartoch fastighetsverksamhet i myndighet och bolag (SOU 1993:99), behandlade bl.a. frågan om det framtida ansvaret för fastighetsbildningen. Utredningen fann därvid att lantmäteriverksamheten i allt väsentligt fungerar bra i de kommuner som ansvarar för verksamheten inom kommunens hela yta. Verksamheten fungerar också, enligt utredningen, i huvudsak väl i de kommuner där den enbart ombesörjs av det statliga lantmäteriet.

Samtidigt konstaterar Lantmäterioch inskrivningsutredningen att den funktionella ansvarsfördelning som förutsattes mellan lantmäteridistrikten och specialenheterna för tätortsutveckling inte fungerar fullt ut. De territoriella gränser som införts har i praktiken kommit att innebära absoluta gränser för ärendefördelningen, vilket lett till många framställningar om ändringar av gränslinjerna mellan statliga och kommunala myndigheter. Tillämpningen av de s.k. C–avtalen medför liknande problem.

Lantmäteri- och inskrivningsutredningen drog slutsatsen att situationen både i kommuner med ett delat ansvar för fastighetsbildningen och i C–avtalskommuner präglas av en intresseavvägning mellan å ena sidan önskemål från den kommunala organisationen om att ombesörja så stora delar av verksamheten som möjligt och å den andra sidan den statliga organisationens önskemål om att handha verksamheten inom sina enheter. Samverkan och samordning mellan stat och kommun har enligt utredningen härigenom försvårats.

I prop. 1993/94:214 om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. anges att frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen bör bli föremål för ytterligare beredning. Härvid framhålls bl.a. att rättssäkerheten bör utgöra grunden för en reformerad organisation och att den myndighet som handhar fastighetsbildning så långt möjligt bör vara obunden av andra statliga eller kommunala intressen. Alla möjligheter till förenklingar bör tas till vara. Vidare uttalas att fastighetsbildningsorganisationen bör vara decentraliserad.

Vid sin behandling av propositionen anslöt sig bostadsutskottet i denna del i allt väsentligt till regeringens uppfattning om riktlinjerna för den fortsatta beredningen. Även om rättssäkerhetsaspekterna bör utgöra grunden för de fortsatta övervägandena måste emellertid, enligt utskottet, även andra förhållanden vägas in vid den fortsatta beredningen. Det innebär bl.a. att sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet bör beaktas. Dessutom måste sakägarnas behov

av och tillgång till lokal service m.m. uppmärksammas.

Utskottet anförde vidare att en viktig del i det fortsatta beredningsarbetet borde vara att skapa en väl fungerande och över tiden stabil framtida organisation för fastighetsbildningen. För att detta skall vara möjligt krävs att nuvarande intressemotsättningar i möjligaste mån kan överbryggas, vilket i sin tur förutsätter att den nya organisationen upplevs som ändamålsenlig. Utskottet uttalade också att den fortsatta beredningen bör ges en så bred förankring som möjligt genom att den sker i former som ger utrymme för insyn och inflytande från politiska och andra berörda intressen (bet. 1993/94:BoU19). Riksdagen anslöt sig till utskottets överväganden.

Med utgångspunkt i de riktlinjer och uttalanden som angivits ovan inleddes under hösten 1994 ett beredningsarbete inom regeringskansliet som bl.a. innefattade överläggningar med Statens lantmäteriverk och Svenska kommunförbundet. En särskild utredare tillkallades därefter med uppgift att i samråd med bl.a. riks- och kommunalpolitiska företrädare slutföra beredningen av frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen. Utredningen antog namnet Huvudmannaskapsutredningen. Som sakkunniga tillkallades bl.a. riksdagsledamöter och kommunalpolitiska företrädare. Utredningen har haft att utgå från vad bostadsutskottet uttalat vid sin behandling av frågan.

Huvudmannaskapsutredningen har redovisat sina förslag i betänkandet Fastighetsbildning – en gemensam uppgift för stat och kommun (SOU 1995:54). Samtliga de riks- och kommunalpolitiska sakkunniga som deltagit i utredningen står eniga bakom de förslag som redovisats. Regeringens överväganden och förslag i det följande grundas i huvudsak på utredningens förslag.

Statligt ansvar med möjlighet till kommunal

medverkan

Regeringens förslag:

Ansvaret för

fastighetsbildningsverksamheten skall i princip vila på staten men en kommun kan, efter särskild ansökan, tillåtas svara för fastighetsbildningsverksamheten inom kommunen om vissa villkor är uppfyllda. Den kommunala lantmäteriverksamheten regleras i en ny lag.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ett 70–tal remissinstanser har varit positiva till Huvudmannaskapsutredningens förslag. Det framförs som viktigt att det kan skapas ett konstruktivt samarbete inom lantmäterisektorn. Denna uppfattning framförs

av bl.a. Fortifikationsverket, Överstyrelsen för civil beredskap,

Statens räddningsverk, Vägverket, Riksrevisionsverket, Boverket samt Svenska kommunförbundet och ett 30–tal

kommuner.

Ett 30–tal instanser avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslagen i betänkandet. Exempel på sådana instanser är Svea

hovrätt, Statskontoret, Skogsstyrelsen, Statens naturvårdsverk, Lantbrukarnas riksförbund, Lantmäteriets civilingenjörsförening

och ST–lantmäteri. Tveksamma är även ett 15–tal små till medelstora kommuner. Dessa instanser framhåller bl.a. att fastighetsbildning är en del av samhällets infrastruktur och därmed i grunden en statlig angelägenhet som – med hänsyn till bl.a. rättssäkerhetsaspekterna – bör organiseras med staten som huvudman. Vidare framförs att det finns risk för en instabil organisation för fastighetsbildningen eftersom ansvaret kan komma att växla mellan stat och kommun.

Skälen för regeringens förslag: Fastighetsbildning och fastighetsregistrering utgör grunden för landets indelning i fastigheter och för förändringar i denna indelning.

Fastighetsbildningsverksamheten utgör därmed en viktig del av samhällets grundläggande infrastruktur för vilken staten har ett övergripande ansvar. Regeringen har tidigare gett uttryck för detta synsätt i prop. 1994/95:166 Finansiering m.m. av lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet.

Den omorganisation av lantmäteriverksamheten som beslutades år 1970 innebar att huvudansvaret för fastighetsbildningen skulle vila på staten. För att underlätta samordningen med den kommunala hanteringen av plan- och byggärenden skapades möjlighet att inrätta kommunala myndigheter. Denna fördelning av ansvar och uppgifter har i huvudsak fungerat väl.

Vid de närmare övervägandena om den framtida organisationen bör sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet beaktas. Dessutom måste sakägarnas tillgång till lokal service uppmärksammas. Den organisation som skall skapas bör vara stabil och långsiktig, men samtidigt vara flexibel och tillåta förändringar i ansvarsfördelningen i takt med samhällsutvecklingen.

Det kan konstateras att det finns ett starkt samband och behov av ökad samordning mellan fastighetsbildningen och den kommunala plan- och byggprocessen. Fastighetsbildning och fastighetsregistrering integreras också successivt i sektorsövergripande ADB–baserade informationssystem i kommunerna. Lantmäteri- och inskrivningsutredningen har framhållit att påtagliga effektivitetsvinster kan göras vid fastighetsbildning när den har samband med plan- och byggprocessen. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun vad gäller grundläggande mätningar och kartor innebär att kommunerna har ansvaret för den storskaliga

kartproduktionen. Staten ansvarar för den mera småskaliga kartproduktionen.

Genom den datatekniska utvecklingen kommer den tekniska delen av förrättningsarbetet att förändras. Den utsätts för starka krav på snabbhet och kostnadsbesparingar. Sambandet mellan fastighetsregistreringen, den allmänna kartläggningen samt den kommunala mätningen och storskaliga kartverksamheten kommer att förstärkas.

Mot denna bakgrund gör regeringen den bedömningen att behovet av att samordna fastighetsbildningsverksamheten med plan- och byggprocessen motiverar en fortsatt kommunal medverkan inom fastighetsbildningen. En kommun bör därför ha möjlighet att också i fortsättningen under särskilt angivna förutsättningar svara för fastighetsbildningsverksamheten inom kommunen.

Att ett ansvar för fastighetsbildningsverksamheten läggs på kommunen innebär såsom Lagrådet framhållit inte någon begränsning av statens övergripande ansvar för fastighetsbildningsverksamheten. Det bör därför inte uttryckas så att statens ansvar delegeras till en kommun. Kommunens ansvar omfattar inte annat än att bestrida kostnaderna för verksamheten och att göra det möjligt för myndigheten att bedriva verksamheten effektivt och i organisatoriskt lämplig form. Myndighetens verksamhet skall styras endast av fastighetsbildningens regelsystem och bedrivas på det sätt som enligt 1 kap. 9 § regeringsformen krävs i en myndighetsfunktion, dvs. att beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

För att tydliggöra de närmare förutsättningar som skall gälla för att en kommunal lantmäterimyndighet skall få inrättas och för att undanröja de oklarheter som funnits bör dessa frågor regleras i en ny lag. De närmare förutsättningarna kommer att redovisas i de följande avsnitten. Några ytterligare grundläggande förutsättningar bör dock beröras redan nu.

Myndighetens oberoende ställning

Fastighetsbildning innebär myndighetsutövning där motstående intressen skall vägas samman. Lantmäterimyndighetens oberoende ställning i förhållande till olika enskilda och allmänna intressen är därför av central betydelse. I dessa hänseenden har uppmärksammats vissa principiella problem både vid statliga och kommunala lantmäterimyndigheter. På den statliga sidan utgör dessa problem ett viktigt skäl för den pågående omorganisationen av det statliga lantmäteriet. På den kommunala sidan består problemet i att kommunen ofta är part vid förrättningar som handläggs vid den kommunala myndigheten. En kommunal lantmäterimyndighet måste därför inordnas i den kommunala organisationen på ett sådant sätt att myndigheten har en

oberoende ställning i förhållande till de kommunala organ som företräder kommunen som exploatör, fastighetsägare eller fastighetsförvaltare.

Det bör i sammanhanget påpekas att några konkreta rättssäkerhetsproblem på grund av partiskhet i statlig eller kommunal fastighetsbildning som den bedrivs i dag inte har kunnat påvisas.

Kompetens

En hög kompetens hos lantmäterimyndigheten och då särskilt hos förrättningslantmätaren är en annan viktig aspekt på rättssäkerhetsfrågan. Samtliga lantmäterimyndigheter måste ha en sådan kompetens att sakägare garanteras en hög kvalitet på förrättningen. Det handlar här bl.a. om att tillgodose krav på lika behandling och förutsägbarhet i myndighetsutövningen. Även här förtjänar det att påpekas att hittillsvarande erfarenheter inte pekar på några kompetensproblem vid vare sig statliga eller kommunala myndigheter.

Utgångspunkter i övrigt

Regeringens förslag i det följande vad gäller den framtida ansvarsfördelningen mellan stat och kommun utgår från behovet av bred samverkan. Syftet med regeringens förslag är att nu skapa ökad klarhet i fråga om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, bl.a. genom att göra det tydligt vilka kriterier som skall gälla för kommunal medverkan i fastighetsbildningsverksamheten. Förslagen utgår från att ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten i princip vilar på staten men att ett ansvar att bedriva myndighetsverksamhet på området enligt vissa villkor och efter särskild ansökan kan anförtros en kommun. En kommun som erhåller ett sådant ansvar skall inrätta en lantmäterimyndighet för att handha verksamheten. Regeringen prövar sådana ansökningar. De kommuner som inte inrättar egen lantmäterimyndighet skall liksom hittills efter överenskommelse med lantmäterimyndigheten i länet kunna medverka i fastighetsbildningsverksamheten genom att svara för förrättningsförberedelser.

Tillstånd krävs för att inrätta en kommunal

lantmäterimyndighet

Regeringens förslag: Regeringen skall pröva frågor om tillstånd för en kommun att inrätta och svara för verksamheten vid en kommunal lantmäterimyndighet.

En kommun skall beviljas tillstånd om vissa särskilt angivna förutsättningar bedöms vara uppfyllda.

Den kommunala lantmäterimyndigheten skall ha hela kommunen som verksamhetsområde. Kommuner tillåts inte inrätta kommunal lantmäterimyndighet i samverkan.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningen

föreslog att Lantmäteriverket skulle besluta om tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. I övrigt sammanfaller utredningens och regeringens förslag.

Remissinstanserna: Några instanser, bl.a. Mariestads

tingsrätt, Statens lantmäteriverk, Tjänstemännens centralorganisation och Strömsunds kommun, har framfört att

regeringen i stället för Lantmäteriverket i ett sammanhang borde besluta om vilka kommuner som skall ansvara för fastighetsbildningen.

Remissinstanserna är överlag positiva till förslaget att en hel kommun skall omfattas av en kommunal lantmäterimyndighet. Flera kommuner, bl.a. Katrineholm, Osby, Borlänge, Skellefteå och Sollentuna, har dock framfört att samverkan mellan flera kommuner i fråga om förrättningsverksamhet borde få ske.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande regler kan regeringen, om kommunen begär det, förordna om inrättande av kommunal fastighetsbildningsmyndighet.

Regeringen beslutar också om vilka kommuner som skall ha kommunal fastighetsregistermyndighet. Vid prövningen har de kommunala intressena vägts bl.a. mot intresset av att behålla ett tillräckligt verksamhetsunderlag för de statliga myndigheterna. Utredningens förslag innebär att någon sådan avvägning inte längre skall göras vid beslut om inrättande av en kommunal lantmäterimyndighet. Enligt regeringens uppfattning bör prövningen i fortsättningen ske med utgångspunkt i de villkor som föreslås för tillstånd att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. En kommun som uppfyller de i lagen angivna villkoren för ett tillstånd skall tillåtas svara för fastighetsbildningsverksamheten. De nackdelar som funnits med ett delat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten kan undvikas om tillståndet alltid omfattar kommunens hela yta.

En ansökan om tillstånd skall ges in till Lantmäteriverket. Med hänsyn till de olika intressen som den statliga lantmäteriorganisationen och kommunen i vissa fall kan ha bör dock frågan om tillstånd avgöras av regeringen. Lantmäteriverket bör därför med eget yttrande överlämna kommunens ansökan till regeringen som gör en samlad bedömning av förutsättningarna för tillstånd.

Ett antal kommuner har tagit upp frågan om att kommuner skall kunna få samverka för att uppfylla villkoren och därmed kunna inrätta en för flera kommuner gemensam lantmäterimyndighet. Det kan konstateras att nuvarande ansvarsfördelning mellan stat och kommun inte medger att två eller flera kommuner har ett gemensamt ansvar för fastighetsbildningen. Huvudmannaskapsutredningen föreslår i

detta avseende ingen ändring. Kommunal samverkan är ofta både naturlig och önskvärd i de fall staten ålägger kommunerna ansvar för ett verksamhetsområde. Fastighetsbildningen är emellertid som tidigare framhållits ett statligt ansvarsområde och är för kommunerna en frivillig verksamhet. Kommunerna skall således inte tillåtas inrätta kommunala lantmäterimyndigheter i samverkan.

Lantmäteriverket förutsätts även i framtiden ha ett samordningsoch utvecklingsansvar för fastighetsbildningsverksamheten samt utöva den centrala tillsynen över verksamheten.

Förutsättningar för tillstånd

Verksamhetens inriktning och omfattning

Regeringens förslag: Myndighetens arbetsuppgifter skall väsentligen begränsas till förättningsverksamhet och myndighetsservice i anslutning till förrättningsverksamheten. Vidare skall verksamheten ha sådan omfattning att kravet på kompetens hos personalen tillgodoses.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen angav dock ett visst lägsta belopp för omsättningen som mått på förrättningsverksamheten. Utredningen föreslog också att personalantalet vid myndigheten skall motsvara minst fem årsarbetskrafter.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tar upp frågan om beloppsgränsen, bl.a. Boverket, Tekniska högskolan i

Stockholm, Vattenfall AB, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantmätareförening, Tjänstemännens centralorganisation och Lantmäteriets civilingenjörsförening

samt kommuner som Mora, Helsingborg och Orsa. Den angivna beloppsgränsen, i genomsnitt 600 000 kronor i årsomsättning under en femårsperiod, anses inte vara tillräcklig för att säkerställa tillräcklig kompetens hos förrättningsmännen.

Statens lantmäteriverk har angivit att beloppsgränsen bör

höjas ungefär fyra gånger i förhållande till förslaget.

Riksrevisionsverket har föreslagit att antalet timmar för

förrättningsverksamhet bör anges som mått.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen konstaterar att flera av de instanser som redovisat synpunkter på av

Huvudmannaskapsutredningen angiven beloppsgräns uppfattar denna som den minsta omsättning som den kommunala lantmäterimyndigheten måste omfatta. Utredningens beloppsgräns avser emellertid enbart den del av myndighetens omsättning som är härförlig till förrättningsverksamheten.

Regeringen finner i övrigt att de krav på kompetens och oberoende som bör ställas på en lantmäterimyndighet berör

frågor om såväl myndighetens arbetsuppgifter och verksamhetens omfattning som personalens formella kompetens.

Arbetsuppgifter vid de kommunala lantmäterimyndigheterna

Vid tillskapandet av den nuvarande organisationen för fastighetsbildning betonades att kravet på opartiskhet och obundenhet medför att vissa arbetsuppgifter inte bör utföras av personal vid en kommunal fastighetsbildningsmyndighet. I propositionen med förslag till lag om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet (prop. 1971:58) uppmärksammades frågan om personalens arbetsuppgifter:

”Den förrättningsverksamma personalen bör vidare enligt propositionen (prop. 1970:188) i princip inte sysselsättas i sådana kommunala arbetsuppgifter utanför enhetens verksamhetsområde som kan medföra bindningar till vad som vid fastighetsbildningen utgör kommunala partsintressen. Enligt min mening är det svårt att i lag generellt ge mer detaljerade föreskrifter för tillgodoseende av nu ifrågavarande intressen. Det synes tillräckligt att föreskriva att tjänsteman hos kommunal lantmäterimyndighet eller fastighetsregistermyndighet inte får tilldelas uppgifter i annan verksamhet hos kommunen som kan rubba förtroendet för hans tjänsteutövning hos myndigheten.”

I prop. 1993/94:214 om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. anges att viss lokalt utförd uppdragsverksamhet av karaktären myndighetsservice bör kunna bedrivas inom det statliga lantmäteriets lokala myndighetsorganisation. Myndigheterna bör lokalt kunna utföra den övervägande delen av förrättningsarbetet jämte fastighetsregistreringen och därutöver svara för annan service som på ett naturligt sätt kan kopplas till detta arbete. Som exempel på sådana uppgifter nämns upprättande av fastighetsplan och nybyggnadskarta, utförande av lägeskontroll, ajourhållning av primärkarta, utförande av fastighetsutredningar och upprättande av fastighetsägarförteckningar samt viss annan fastighetsrättslig service.

Huvudmannaskapsutredningens förslag anknyter till propositionen och har i den delen godtagits av remissinstanserna.

De arbetsuppgifter vid sidan om förrättningsverksamheten som med bibehållen rättssäkerhet kan utföras av personal vid en kommunal lantmäterimyndighet är sådana som faller inom ramen för begreppet myndighetsservice. Begreppet bör, såsom Huvudmannaskapsutredningen föreslagit, också kunna innefatta viss service som myndigheten tillhandahåller för att

tillgodose kommunala nämnders och förvaltningars behov inom lantmäteriområdet.

Den kommun som ansöker om ett tillstånd att ansvara för fastighetsbildningen bör visa att de arbetsuppgifter som skall tilldelas personalen vid den kommunala myndigheten praktiskt taget uteslutande kommer att omfatta förrättningsverksamhet och myndighetsservice. Det ankommer sedan på kommunen att upprätthålla en sådan ordning.

Frågan om arbetsuppgifterna för myndigheten är nära knuten till frågan om myndighetens inplacering i den kommunala organisationen. Domstolsverket har föreslagit att det bör övervägas att i lag reglera hur den kommunala myndigheten skall inordnas i den kommunala organisationen. Regeringen delar emellertid Huvudmannaskapsutredningens bedömning. Således skall en kommun i sin ansökan visa att dess lantmäterimyndighet kommer att få en sådan oberoende ställning som är förutsatt. Även Lagrådet har påtalat att kravet på att den kommunala lantmäterimyndighetens verksamhet skall bedrivas opartiskt är en av de omständigheter som måste beaktas vid myndighetens inordnande i den kommunala organisationen. Myndigheten måste vara fristående från kommunens politiska ledning. Inordnas den under en befintlig nämnd eller annan kommunal enhet, är det enligt Lagrådet angeläget att den inte i sin verksamhet utsätts för politiska påtryckningar från den nämnden eller enheten. Enligt regeringens mening innebär detta att myndigheten inte skall kunna vara inordnad under en nämnd med ansvar för markoch exploateringsverksamheten eller i en förvaltningsorganisation vars verksamheter har sådan karaktär.

Verksamhetens omfattning

För att en lantmäterimyndighet skall kunna upprätthålla den kompetens som krävs för att bedriva förrättningsverksamhet måste verksamheten vid myndigheten ha en viss omfattning. Huvudmannaskapsutredningen har härvid föreslagit dels en riktpunkt för förrättningsverksamhetens omfattning, dels att myndigheten skall ha en personalstyrka motsvarande minst fem årsarbetskrafter och att personalen praktiskt taget uteslutande skall arbeta med lantmäteriförrättningar och myndighetsservice.

Som mått på förrättningsverksamhetens omfattning föreslog Huvudmannaskapsutredningen de kostnader som följer av en förrättningsverksamhet på halvtid för chefen och dennes ersättare inklusive kringkostnader och biträdande personal. Detta motsvaras enligt utredningen av 600 000 kronor per år i 1995 års penningvärde. Skulle de förväntade intäkterna från förrättningsverksamhet vid en kommunal lantmäterimyndighet vara mindre än 600 000 kr per år, utgör detta enligt utredningen skäl för beslutsinstansen att överväga avslag på

ansökan om tillstånd. Minimikravet på intäkter avser ett genomsnitt för en femårsperiod.

Syftet med angivna krav på att verksamheten skall ha en viss minsta omfattning är att garantera att myndigheten kan upprätthålla tillräcklig kompetens inom fastighetsbildningsområdet. Regeringen finner det angeläget att myndigheten har erforderlig kompetens. Emellertid kan det knappast anses ändamålsenligt att i lag föreskriva ett visst minsta belopp för verksamhetens omfattning. Sådana gränser måste anses vara en mindre väl lämpad konstruktion mot bakgrund av bl.a. den tekniska utvecklingen och de rationaliseringsmöjligheter som numera står till buds. Denna utveckling och dessa möjligheter kommer att påverka såväl förrättningshandläggningen som kostnaderna för fastighetsbildningen. Hur snabbt dessa förändringar kommer att ske och hur mycket kostnaderna kommer att förändras kan inte nu förutses. Den omfattning på förrättningsverksamheten och myndighetens verksamhet i övrigt som Huvudmannaskapsutredningen angivit bör kunna tjäna som vägledning med de tekniska och organisatoriska förutsättningar som nu gäller. Bedömningen måste emellertid anpassas till de förändrade förutsättningar som kan komma att gälla vid de tidpunkter då prövningen skall ske.

Myndighetens kompetens

Regeringens förslag:

Minst två personer inom

myndigheten skall ha den kompetens och erfarenhet som krävs för att utöva ett eget ansvar för förrättningar.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag innebär att särskilda kompetenskrav knyts till chefen för myndigheten.

Remissinstanserna: Enligt några remissinstanser bör även den eller de tjänstemän som av myndighetens chef får ett delegerat ansvar ha samma formella kompetens som chefen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens bedömning att minst två personer inom myndigheten bör ha förrättningsmannakompetens.

Den nu gällande förordningen (1988:1232) med instruktion för lantmäterimyndigheterna innehåller behörighetsregler som gäller för både statliga och kommunala fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter. Bestämmelserna innebär bl.a. att chefen för en fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet skall ha civilingenjörsexamen från teknisk högskola eller motsvarande kunskaper samt ha minst två års erfarenhet av verksamhet som utförs vid fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet.

Huvudmannaskapsutredningen har föreslagit att chefen för den kommunala myndigheten bör uppfylla motsvarande

kompetenskrav, men att den person som utövar ett från chefen delegerat ansvar inte behöver ha samma formella kompetens. Det är enligt utredningen tillräckligt med nödvändiga kunskaper och erfarenheter för arbetsuppgifterna.

Regeringen delar utredningens bedömning att en av de två personer som skall ha förrättningsmannakompetens bör ha civilingenjörsexamen från en teknisk högskola med inriktning mot lantmäterifrågor eller motsvarande kunskaper samt minst två års erfarenhet av sådan verksamhet som utförs vid lantmäterimyndighet. Regeringen anser däremot inte att det är nödvändigt att kompetenskravet skall gälla just för myndighetens chef. Det väsentliga är enligt regeringens mening att specialistkompetensen finns inom myndigheten och att arbetet organiseras på ett sådant sätt att kompetensen finns hos dem som svarar för förrättningsverksamheten.

För att upprätthålla och utveckla kompetensen är det också viktigt att personalen även vid de kommunala lantmäterimyndigheterna har möjlighet att delta i vidareutbildning. Sådan utbildning anordnas i stor omfattning av det statliga lantmäteriet. För Lantmäteriverkets del bör sådan utbildning ses som en del av verkets tillsynsansvar.

Teknisk standard

Regeringens förslag: Myndighetens informationssystem skall ha sådan teknisk standard som säkrar utbyte och information mellan stat och kommun inom lantmäteriområdet.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i princip inte haft något att erinra mot förslaget i denna del. En del instanser framhåller att det är informationsflödet mellan stat och kommun som bör definieras och inte en teknisk standard för kommunens informationssystem.

Skälen för regeringens förslag: Lantmäteriverket har som central myndighet inom verksamhetsområdet det övergripande ansvaret för teknikutvecklingen och för att berörda intressenter kan utnyttja bl.a. de rationaliseringsmöjligheter som kan uppstå. I Lantmäteriverkets samordningsansvar ligger att främja ett ändamålsenligt och effektivt utnyttjande av de geografiska informationssystemen inom detta område. Detta förutsätter väl fungerande system för produktion och tillhandahållande av data. Information måste säkert och effektivt kunna bytas mellan olika producenter samt mellan producenter och användare. En god teknisk standard behövs också för att förrättningskostnaderna och därmed avgifterna för användarna skall kunna hållas så låga som möjligt.

En viss samordning inom det tekniska området mellan det

statliga lantmäteriet och de kommunala lantmäterimyndigheterna är följaktligen nödvändig. För att få inrätta en egen lantmäterimyndighet bör en kommun kunna visa att den har tillgång till tekniska system som kan leverera och hämta information enligt en viss standard så att utbytet av information mellan stat och kommun garanteras. Viktigast är en gemensam teknisk standard för registreringen mot fastighetsdatasystemet samt vid uppbyggnad och förvaltning av digitala registerkartor. Kravet på teknisk samordning innebär inte att Lantmäteriverket skall kunna föreskriva att en kommun skall välja tekniska system och rutiner som är identiska med verkets egna. Under förutsättning att utbytet av information mellan systemen säkerställs, kan kommunen själv välja system och rutiner. Det är emellertid angeläget att den fulla besparingspotentialen av sådana nya ADB–system som utvecklats med offentliga medel tas till vara av såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter.

Myndighetens verksamhet

Regeringens förslag: En kommunal lantmäterimyndighet skall handlägga alla ärenden om fastighetsbildning utom sådana ärenden som – på begäran av en sakägare skall flyttas över till den statliga lantmäterimyndigheten i länet, – berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden, – avser stora jord- och skogsbruksförrättningar som inte omfattar ny bebyggelse eller – avser andra särskilda förrättningar, exempelvis stora och komplicerade anläggningsförrättningar och äganderättsutredningar, som av kompetens- eller resursskäl bör handläggas av den statliga myndigheten.

Ett beslut av den kommunala lantmäterimyndigheten att överlämna en förrättning får inte överklagas.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Viss kritik har riktats mot att det remitterade lagförslaget är alltför otydligt när det gäller stora jord- och skogsbruksförrättningar som inte omfattar ny bebyggelse och specialförrättningar som omfattar större anläggningsförrättningar och äganderättsutredningar.

Skälen för regeringens förslag:

Inom kommuner med

ett eget ansvar för fastighetsbildningsverksamheten kan det statliga lantmäteriet enligt utredningen svara för vissa specialiserade förrättningar. Under utredningen har även kommunala företrädare betonat att det är lämpligt att statliga organ med en specialistkompetens som normalt inte finns vid den kommunala myndigheten handlägger vissa typer av förrättningar. Regeringen föreslår därför, i likhet med

utredningen, att vissa förrättningar regelmässigt skall överlämnas till statliga lantmäterimyndigheter.

Regeringen delar utredningens bedömning av i vilka fall förrättningar bör handläggas av statlig myndighet. Det gäller dels infrastrukturförrättningar, som berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden och involverar sakägare på region- eller riksnivå, dels stora och komplicerade jord- och skogsbruksförrättningar som inte omfattar ny bebyggelse, dels andra särskilda förrättningar som av kompetens- eller resursskäl bör handläggas av den statliga myndigheten. För den närmare avgränsningen av dessa förrättningstyper bör nuvarande praxis tjäna till ledning. Till detta kommer de förrättningar där, enligt vad som utvecklas i avsnitt 4.10, en sakägare har begärt att ärendet skall överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten i länet.

Alla ansökningar om fastighetsbildning inom en kommun med kommunal lantmäterimyndighet skall inges dit. Det ankommer sedan på denna myndighet att till den statliga lantmäterimyndigheten i länet överlämna de ärenden som skall handläggas där.

I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör ett beslut av den kommunala lantmäterimyndigheten att överlämna en förrättning inte kunna överklagas. Även om den kommunala lantmäterimyndigheten skulle ha gjort en uppenbar felbedömning vid beslutet att överlämna ärendet försämras inte sakägarnas rättssäkerhet av att det blir den statliga lantmäterimyndigheten i länet som handlägger ärendet.

Övergångstider vid förändringar i

ansvarsfördelningen

Regeringens förslag: En kommunal lantmäterimyndighet skall normalt börja sin verksamhet vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan tillstånd meddelats. En kommun och Lantmäteriverket skall dock kunna komma överens om kortare övergångstider.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningen

föreslog att ansökningar skulle kunna ges in till halvårsskiftet ett visst år och att Lantmäteriverket samma år skulle pröva ansökan. Den kommunala myndigheten skulle få börja sin verksamhet vid det årsskifte som infaller tolv månader efter Lantmäteriverkets beslut.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, t.ex. Mariestads

tingsrätt, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Statens lantmäteriverk, Lantmäteriets civilingenjörsförening samt Östersunds, Helsingborgs, Eskilstuna, Strömstads och Orsa kommuner, har påtalat att systemet skulle bli alltför instabilt

om kommunerna varje år tilläts att inrätta kommunala lantmäterimyndigheter. Remissinstanserna pekar därvid främst på

de problem som uppstår för den statliga lantmäteriorganisationen.

Skälen för regeringens förslag: Den nya statliga lantmäteriorganisationen skall börja sin verksamhet den 1 januari 1996. Vid denna tidpunkt avvecklas bl.a. de statliga fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheterna, vars verksamhet förs över till lantmäterimyndigheten i respektive län.

De kommunala fastighetsbildningsoch fastighetsregistermyndigheterna förutsätts dock fortsätta sin verksamhet oförändrad även efter den tidpunkten. En integrering av fastighetsbildning och fastighetsregistrering vid dessa myndigheter kan ske först sedan det klarlagts vilka kommuner som i fortsättningen kommer att svara för fastighetsbildning och fastighetsregistrering inom kommunen.

Som framhållits tidigare finns det ett behov av en stabil organisation bl.a. mot bakgrund av verksamhetens funktion som grundläggande infrastruktur. Alltför snabba och ständigt pågående förändringar gör det svårt att planera för verksamheten och organisera den på ett sätt som motsvarar de krav på effektivitet, säkerhet och kvalitet som måste ställas.

För att de statliga lantmäterimyndigheterna och kommunerna skall kunna planera och anpassa sin organisation måste därför vissa övergångstider gälla. Både när en kommun erhåller ett ansvar för fastighetsbildning och när en kommun önskar avsäga sig detta ansvar, behövs en rimlig tidsperiod för att anpassa organisationen.

Regeringen förutsätter att kommunerna gör långsiktiga bedömningar när det gäller frågan om att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. De farhågor som vissa remissinstanser haft att möjligheten att träda in i eller ut ur systemet skulle medföra för stor instabilitet torde vara överdrivna. Inrättandet av en kommunal lantmäterimyndighet medför bl.a. ett omfattande kostnadsansvar för kommunen. Regeringen bedömer därför att det efter en övergångstid inte kommer att bli fråga om större förändringar. Utredningens förslag kan därför i huvudsak godtas. Utvecklingen bör dock följas och en omprövning kunna ske om systemet visar sig ge upphov till allvarliga olägenheter.

I ett avseende anser regeringen dock att en viss tidsförskjutning är motiverad för att underlätta omställningen till det nya systemet. Regeringen föreslår således att de kommuner som den 31 december 1995 inte har egen fastighetsbildningsmyndighet skall få inrätta kommunal lantmäterimyndighet först den 1 januari 1999. Detta innebär att i första omgången endast de 41 kommuner som i dag har egen fastighetsbildningsmyndighet ges möjlighet att söka tillstånd enligt den nya lagen. Beslut avseende dessa kommuner skall meddelas under år 1996 och de nya myndigheterna inrättas den 1 januari 1998. Övriga kommuner

kommer att kunna få sina ansökningar prövade först under år 1997 och myndigheterna kunna inrättas den 1 januari 1999.

Med en sådan förändring i förhållande till utredningens förslag kan flera fördelar uppnås. Antalet ansökningar som skall prövas det första året blir överskådligt liksom antalet nya myndigheter. Vissa erfarenheter av den nya lantmäteriorganisationen kommer att föreligga innan de kommuner som i dag inte har egna fastighetsbildningsmyndigheter behöver ta ställning till om de skall ansöka om tillstånd. Av betydelse i det sammanhanget kan bl.a. vara förutsättningarna för en kommun att komma överens med en statlig lantmäterimyndighet om att få medverka i förrättningsförberedelser m.m.

De övergångstider som nu föreslås syftar i första hand till att ge tillräcklig tid för olika myndigheter att planera för de förändringar som skall genomföras. Med hänsyn härtill bör möjligheter finnas för de berörda myndigheterna att i det enskilda fallet komma överens om kortare övergångstider.

I samband med att arbetsuppgifter överförs mellan statliga och kommunala myndigheter kan en rad olika praktiska frågor behöva lösas mellan berörda myndigheter. Det är angeläget att Lantmäteriverket i samarbete med företrädare för kommunerna söker finna former för en smidig hantering av de frågor som kan bli aktuella i sammanhanget. Därvid bör bl.a. beaktas de regler om arbetstagares ställning vid övergång av verksamhet som den 1 januari 1995 infördes genom ändringar i lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Det finns starka samband mellan det mätningsarbete som utförs i samband med fastighetsbildning och de mätningar som behövs i den kommunala plan- och byggprocessen. Inom vissa områden kommer den statliga lantmäterimyndigheten att, inom ramen för de uppgifter som ryms inom begreppet myndighetsservice, utföra viss av kommunen efterfrågad mätningsverksamhet m.m. Om kommunen fortsättningsvis önskar svara för fastighetsbildningen eller utföra förrättningsförberedelserna kan det vara naturligt att de förrättningsanknutna mätningsuppgifterna och övrig mätningsverksamhet ses som en helhet. Detta förhållande kan medföra att kommunen bör överta det samlade ansvaret för mätningsverksamheten i kommunen från den statliga lantmäterimyndigheten. Motsvarande förhållande kan uppstå om verksamheten skall överföras från en kommun till den statliga lantmäterimyndigheten. Även formerna för sådan förändrad ansvarsfördelning bör i första hand lösas i samförstånd mellan berörda myndigheter och med beaktande av ovan angivna utgångspunkter och de regler som gäller enligt lagen om anställningsskydd.

Vid remissbehandlingen av Huvudmannaskapsutredningens förslag har också arkivfrågor tagits upp från flera håll. Regeringen avser att uppdra åt Riksarkivet och

Lantmäteriverket att i samarbete med kommunerna närmare studera dessa frågor och överväga behovet av särskild reglering för en tillfredsställande arkivhantering när ansvaret för lantmäterifrågor övergår mellan statliga och kommunala myndigheter.

Tillsyn samt återkallelse av tillstånd

Regeringens förslag: Lantmäteriverket skall utöva tillsyn över den kommunala lantmäteriverksamheten.

Ett tillstånd avseende en kommunal lantmäterimyndighet skall kunna återkallas av regeringen efter anmälan från Lantmäteriverket om verksamheten inte längre kan antas uppfylla de förutsättningar som krävs för tillstånd eller om myndigheten i något väsentligt hänseende brister i myndighetsfunktionen. Vidare upphör ett sådant tillstånd att gälla om kommunen anmäler att den inte längre vill fortsätta med verksamheten. Den kommunala myndigheten upphör då normalt vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan anmälan gjordes. Om Lantmäteriverket medger det får verksamheten dock upphöra tidigare.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag överensstämmer med regeringens, dock har befogenheten att återkalla ett tillstånd flyttats från Lantmäteriverket till regeringen.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte närmare kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Lantmäteriverket bör även fortsättningsvis utöva tillsyn över såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter. I Lantmäteriverkets tillsynsfunktion mot kommunala lantmäterimyndigheter ligger bl.a. att se till att de villkor som satts upp för tillstånd att inrätta sådana myndigheter fortlöpande uppfylls.

Om en kommun inte uppfyller villkoren, bör verket genom i första hand rådgivning och samråd verka för att kommunen vidtar sådana åtgärder som säkerställer att villkoren uppfylls. Kommunen bör således normalt ges möjlighet att inom viss tid anpassa verksamheten så att den uppfyller villkoren för inrättande av en kommunal lantmäteriverksamhet. Om nödvändiga förändringar inte sker skall tillståndet kunna återkallas av regeringen efter anmälan av Lantmäteriverket. Återkallelse skall också kunna ske om myndigheten i något väsentligt hänseende brister i myndighetsfunktionen.

En kommun kan för egen del finna att den inte vill fortsätta med lantmäteriverksamheten. Kommunen kan då anmäla detta till Lantmäteriverket varvid kommunens tillstånd upphör att gälla vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan anmälan gjordes.

På motsvarande sätt som då en kommunal lantmäterimyndighet inrättas bör överenskommelser kunna träffas om kortare övergångstider.

Förrättningsförberedelser m.m.

Regeringens förslag: Lantmäterimyndigheten i länet kan uppdra åt en annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantmäteriområdet att utföra vissa tekniska åtgärder m.m. som har samband med förrättningen.

Utredningens förslag: Huvudmannaskapsutredningen har ansett att avtal motsvarande nuvarande s.k. C–avtal, dvs. avtal om förrättningsförberedelser, skall kunna träffas mellan lantmäterimyndigheten i länet och en kommun. Något förslag till lagreglering i denna del har inte ingått i promemorian med författningsförslag.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, särskilt kommuner, understryker behovet av att s.k. C–avtal kommer till stånd. Några remissinstanser ifrågasätter om inte förrättningsförberedelser bör upphandlas i konkurrens.

Skälen för regeringens förslag: I Lantmäteri- och inskrivningsutredningens betänkande

Kartoch

fastighetsverksamhet i myndighet och bolag (SOU 1993:99) redovisas en syn på förrättningsförberedelser som innebär att dessa skall konkurrensutsättas. Utredningens slutsats är att förrättningsprocessen kan delas in i en rättslig och en teknisk del, varav den senare innehåller moment som inte kan anses innefatta myndighetsutövning enligt förvaltningslagen (1986:223). Den tekniska sidan anses omfatta fastighetsutredning, fastighetsrättslig beskrivning, andelstalsberäkning samt teknisk utredning och fältarbete. Även plantolkning, teknisk beskrivning och upprättande av karta räknar utredaren in i denna kategori. De uppräknade verksamheterna skall enligt utredningen kunna handlas upp från kommun, uppdragsorganisationen inom det statliga lantmäteriet eller privata konsulter.

I propositionen En ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. (prop. 1993/94:214) framhålls emellertid att en förrättning till alla delar bör anses utgöra myndighetsutövning. Förrättningsmannen måste ha ett formellt och reellt ansvar för fastighetsbildningsärendet i dess helhet och därmed kunna avgöra om och i så fall vilka förrättningsmoment som kan utföras av någon annan. Myndigheten skall även fortsättningsvis kunna genomföra hela förrättningsarbetet.

Samtidigt framhålls i propositionen att vissa förrättningsmoment främst av kart- och mätningsteknisk art liksom hittills bör kunna utföras av kommunala mätningsorgan

eller upphandlas i konkurrens. De kart- och mätningstekniska momenten anses lättast att skilja ut och nyttan av att samordna mätning för fastighetsbildning med kommunalteknisk mätning i övrigt framhålls som ett argument för att arbetet läggs ut för upphandling.

I betänkandet Kommunala entreprenader – Vad är möjligt? (SOU 1991:26) framhålls också att förrättningen bör ses som en helhet där inte bara själva beslutsfattandet innebär myndighetsutövning.

Vid bedömningen av möjligheterna att låta en kommun svara för vissa förrättningsförberedelser är främst två lagar av intresse, dels konkurrenslagen (1993:90), dels lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.

Konkurrenslagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen bygger på principen att förbud meddelas för vissa typer av ageranden. Verksamhet som består av myndighetsutövning omfattas emellertid inte av lagen. Gränsen för myndighetsutövning är emellertid mycket svår att dra. Ett exempel på en sådan svårighet är utsättning av byggnader enligt plan- och bygglagen (1987:10) som utgör en serviceåtgärd från kommunen påbjuden i lag.

Lagen om offentlig upphandling tillkom i samband med EES– avtalet. Den trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen innebär en anpassning till EG:s regler för offentlig upphandling. Lagen om offentlig upphandling bygger på tanken att all offentlig upphandling skall ske affärsmässigt och i konkurrens. Det anbud som är det lägsta skall i princip antas. Det finns dock möjlighet att välja ett högre anbud under förutsättning att det kan anses mest fördelaktigt med hänsyn till samtliga omständigheter såsom pris, driftskostnader, funktion, miljöpåverkan etc.

Undantag från lagens bestämmelser får göras för sådant som är nödvändigt med hänsyn till försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vidare finns en bestämmelse som undantar upphandling av tjänster från en annan enhet som på grund av lag eller annan författning har ensamrätt att utföra tjänsten.

Förfaranden som innebär att en statlig myndighet vänder sig till en annan statlig myndighet inom den senares typiska verksamhetsområde faller inte under upphandlingsbestämmelserna. Ligger tjänsten utanför den senares typiska verksamhetsområde skall tjänsten upphandlas.

De nya lagreglerna innebär en förändring i förhållande till de regler som gällde vid de s.k. C–avtalens tillkomst vilket gör att avtalens framtid behöver övervägas. En avgörande fråga är då om förrättningsförberedelser skall anses innebära myndighetsutövning.

Begreppet myndighetsutövning är inte entydigt som nyss nämnts. Den tidigare förvaltningslagen (1971:290) med förarbeten anses fortfarande ge den mest etablerade definitionen. Enligt definitionen omfattar begreppet sådan

verksamhet som innebär ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”.

För att myndighetsutövning i denna mening skall föreligga krävs att myndigheten grundar sin befogenhet att bestämma om ett förhållande på en författning eller något annat beslut av regering eller riksdag. Beslutet skall vara bindande. Det räcker att beslutet har indirekta rättsverkningar mot den enskilde. Ett exempel är registreringsbeslut som i sig kanske endast innebär en anteckning om ett visst förhållande som utgör rättsfaktum och därför får rättsverkningar för den enskilde.

Av redogörelsen om förrättningsförberedelsernas karaktär framgår att oklarheter finns när det gäller gränsdragningen mellan myndighetsutövning och vad som kan kallas tekniska förberedelser för förrättningen. Samtidigt gäller att förrättningslantmätaren ansvarar för hela förrättningen inklusive alla förberedande åtgärder. Ett samspel mellan de judiciella och tekniska delarna måste äga rum. Förrättningslantmätaren måste ha möjlighet att ingripa även i de tekniska momenten.

Delegation av främst kart- och mätningstekniska moment vid en förrättning förutsätter också kompetens hos den som skall utföra uppgifterna. De moment som delegerats måste utföras med bibehållen effektivitet och noggrannhet av bl.a. rättssäkerhetsskäl. Förrättningen i sig är lagbunden.

Den snabba utvecklingen på det tekniska området kan komma att medföra att mycket av det arbete som i dag utförs vid skrivbordet kommer att klaras av ute i fält i direkt anslutning till förrättningen. Mätuppgifter på fältet kan direkt matas in i registren via datorprogram. Det område som skulle kunna kallas tekniska åtgärder i samband med förrättning krymper därmed som självständigt moment.

Till detta kommer ansvarsfördelningen mellan stat och kommun vad gäller mätningar och kartor. Kommunerna har det grundläggande ansvaret för den storskaliga kartproduktionen som berör planerings- och byggverksamheten. Principen om registrering vid källan kommer att genomföras. Detta innebär att uppgifterna i samband med en förrättning skall registreras direkt i databaser vilket i sig innebär en anteckning om ett visst förhållande i register och detta utgör rättsfaktum som får rättsverkningar för den enskilde.

Regeringen finner mot bakgrund av vad som nu redovisats att förrättningen i sin helhet bör ses som myndighetsutövning. Regeringen föreslår därför att det i fastighetsbildningslagen införs bestämmelser som innebär att lantmäterimyndigheten i länet skall kunna uppdra åt annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantmäteriområdet att utföra åtgärder enligt 4 kap. 25 § första stycket, 27 och 28 §§fastighetsbildningslagen (1970:988).

Därigenom ges en fastare grund för framtida avtal mellan den myndighet som ansvarar för förrättningen och andra statliga eller kommunala organ. Dessa förhållanden utesluter dock inte att vissa väl avgränsade delar av förberedelserna kan läggas ut för upphandling.

Skyldighet att överlämna vissa ärenden

Regeringens förslag: En förrättning där kommunen är sakägare skall överlämnas till lantmäterimyndigheten i länet om kommunen eller en annan sakägare begär det.

Detta gäller inte förrättningar som grundas på avtal enligt jordabalken om köp, byte eller gåva av fast egendom.

Utredningens förslag:

Huvudmannaskapsutredningens

förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser anser att skyldigheten att informera om rätten att få ärendet överlämnat till den statliga lantmäterimyndigheten bör regleras i lag.

Några remissinstanser har påtalat att den statliga lantmäterimyndigheten bör ompröva ett överlämnat ärende i dess helhet. Ett par andra remissinstanser har framfört att överlämnandemöjligheten inte bör bestå under hela förrättningen, utan att en sådan begäran skall framställas när förrättningen inleds.

Skälen för regeringens förslag: Organisationen för fastighetsbildning och fastighetsregistrering måste som tidigare framhållits tillgodose kravet på rättssäkerhet. Med den organisatoriska lösning som föreslås, inrymmande såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter, bör förrättningar där en kommun är sakägare särskilt uppmärksammas.

Kommunen är sakägare i cirka hälften av totala antalet ärenden enligt fastighetsbildningslagen. Även om kommunen i ett mindre antal ärenden är ensam sakägare, föreligger i ett stort antal fastighetsbildningsärenden en situation där kommunen och enskilda sakägare kan ha motstående intressen.

Enligt Huvudmannaskapsutredningens förslag skall varje sakägare vid en förrättning där kommunen är en av sakägarna ha rätt att begära överlämnande till statlig myndighet. En sådan begäran medför att ärendet skall överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten. Om ingen sakägare begär att ärendet skall överlämnas, handläggs hela ärendet i vanlig ordning av den kommunala lantmäterimyndigheten. Från huvudregeln föreslås vissa undantag.

Med en sådan lösning kan den kommunala myndigheten handlägga även ärenden där kommunen är sakägare under förutsättning att myndigheten har alla sakägares förtroende.

En kommunal lantmäterimyndighet bör vara skyldig att så

snart som möjligt efter det att ansökan om förrättning lämnats in ge sakägarna information om möjligheten till överlämnande och vad denna innebär. Detta minskar också sannolikheten för att ett överlämnande sker sent under förrättningen och därigenom orsakar dubbelarbete och förseningar. Denna upplysningsskyldighet bör kunna meddelas i en förordning.

Även kommunen bör, om kommunen bedömer det som förtroendeskadligt eller av annan anledning olämpligt att den kommunala myndigheten handlägger ett ärende, kunna ta initiativ till ett överlämnande.

Det kan ifrågasättas om sakägarens rätt skall gälla även de förrättningar där kommunen slutit överenskommelse med övriga sakägare innan en ansökan om fastighetsbildning lämnas in. Enligt bl.a. statistik från kommunala fastighetsbildningsmyndigheter föreligger i det stora flertalet ärenden där kommunen är sakägare en överenskommelse innan förrättningen inleds.

Den juridiska statusen hos sådana överenskommelser blir av intresse för överlämnandefrågan. Om de utgör civilrättsliga avtal är de att betrakta som bindande för avtalsparterna och normerande för fastighetsbildningsmyndigheten. Ett överlämnande skulle i dessa fall inte fylla någon funktion. Om däremot överenskommelserna inte har denna rättsverkan utan kan prövas och ändras av förrättningslantmätaren bör sakägare ha rätt att få ärendet överlämnat.

Utöver avtal enligt jordabalkens bestämmelser förekommer andra former av överenskommelser, t.ex. i fråga om ersättning för skada och intrång. Frågan om dessa överenskommelsers rättsliga ställning kan inte entydigt besvaras. Av fastighetsbildningslagen (1970:988) framgår att vissa särskilda villkor som uppställts för att skydda enskilda vid förrättning skall kunna avtalas bort. Genom överenskommelse kan bl.a. avsteg göras från lagens bestämmelser om den ekonomiska uppgörelsen mellan sakägarna. Rättspraxis har sedan bekräftat att överenskommelser kan träffas med bindande verkan redan innan en förrättning inletts.

Vid fastighetsbildningsmyndighetens officialprövning i förrättningens slutskede har dock överenskommelser som inte utgör avtal enligt jordabalkens regler en svagare ställning. Myndigheten tar då ställning till ett antal frågor som inte kan regleras definitivt genom andra överenskommelser. Myndighetens prövning kan alltså leda till sådana förändringar att en tidigare överenskommelse inte kan fullföljas. En viss oklarhet råder således om vilken rättsverkan andra överenskommelser än avtal enligt jordabalken får vid förrättningen. Denna oklarhet motiverar att endast avtal enligt jordabalken skall undantas från kravet på överlämnande.

Om rätten att begära överlämnande endast kan utnyttjas under förrättningens inledningsskede minskar visserligen risken för kostsamt dubbelarbete, men samtidigt försämras

sakägarnas möjligheter att utnyttja överlämnandemöjligheten.

Framför allt för en privatperson är ett fastighetsbildningsärende en relativt sällsynt händelse som dessutom regleras av ett för lekmannen obekant regelverk. En sakägare kan antas behöva sätta sig in i ärendet, processens karaktär och regelsystemet under en längre tid än förrättningens inledningsskede. Omständigheter som påverkar sakägarnas vilja att begära överlämnande kan också komma fram under själva förrättningen. Vid bedömningen av dessa faktorer bör hänsynen till sakägarna väga tyngst. En sakägare vid en förrättning där även kommunen är sakägare bör således ha möjlighet att under hela förrättningen begära överlämnande till statlig myndighet.

Den myndighet som tar över ett förrättningsärende skall inte pröva beslut som tidigare fattats under förrättningen i annan utsträckning än vad som allmänt gäller för omprövning av beslut under förrättning. Tidigare beslut är alltså normalt bindande även för den statliga myndigheten. En myndighet som tar emot ett överlämnat ärende behöver inte heller göra om de kart- och mätningstekniska moment som tidigare utförts. Den mottagande myndigheten avgör vad som skall göras om efter en genomgång av det enskilda ärendet.

Ikraftträdande och

övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

Beslut om inrättande av kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet som fattats enligt äldre bestämmelser skall gälla till utgången av år 1997, om inte annat förordnas. För sådana myndigheter skall äldre bestämmelser tillämpas även i övrigt. En kommun som vid utgången av år 1995 inte har en egen fastighetsbildningsmyndighet får inrätta en kommunal lantmäterimyndighet tidigast den 1 januari 1999.

Skälen för regeringens förslag: Den nya lagen om kommunala lantmäterimyndigheter bör träda i kraft i samband med att det nya Lantmäteriverket inrättas och den nya lokala statliga organisationen bildas den 1 januari 1996. Som framgår av avsnitt 4.7 behövs det en övergångstid i samband med inrättande och avveckling av en kommunal lantmäterimyndighet. Tid erfordras också för att pröva ansökningar om att få inrätta en myndighet enligt de nya bestämmelserna.

Det finns därför skäl att dela upp ansökningsförfarandet i två omgångar för att arbetsbelastningen inte skall bli alltför stor

under övergångsskedet. Regeringen anser att det i en första omgång är lämpligt att endast de kommuner skall komma i fråga som nu har en egen fastighetsbildningsmyndighet. Regeringen föreslår därför att endast dessa kommuner skall få inrätta en sådan kommunal lantmäterimyndighet från den 1 januari 1998 och att andra intresserade kommuner kan inrätta en myndighet först från den 1 januari 1999.

Med den nu föreslagna regleringen bör de nuvarande kommunala fastighetsbildningsoch fastighetsregistermyndigheterna fortsätta sin verksamhet t.o.m. den 31 december 1997. Regeringen föreslår därför att dessa myndigheter skall fortsätta sin verksamhet enligt äldre bestämmelser fram till den 1 januari 1998 då antingen en ny kommunal lantmäterimyndighet eller den statliga myndigheten tar över verksamheten. En viss flexibilitet är önskvärd. Det bör därför vara möjligt att besluta om en tidigare övergång. Enligt de äldre bestämmelserna kan regeringen förordna att kommunen inte längre skall svara för verksamheten. Detta bemyndigande bör upprepas i övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Regeringen föreslår därför att det skall vara möjligt att förordna om en tidigare tidpunkt när beslutet enligt den äldre lagstiftningen skall upphöra att gälla. Det skall också vara möjligt att träffa överenskommelse om tidigare inrättande av en kommunal lantmäterimyndighet.

Fastighetsregistrering

I detta avsnitt lämnas en kort redovisning av vissa frågor som rör fastighetsregistreringen. Avsnittet är av informationskaraktär och syftet är att ge en överblick över hela verksamheten. Regeringen kommer senare att besluta om de förordningsändringar som behövs.

Fastighetsregistret har till funktion att redovisa den gällande fastighetsindelningen genom en individualisering av fastigheterna och deras omfattning. Registret utgör grunden för inskrivningsregistret och inskrivningsverksamheten samt för basregistret över byggnader m.m. Vidare skall registret redovisa rättigheter, belastningar, planförhållanden m.m så att såväl offentlig som privat verksamhet underlättas.

Fastighetsregistret förs enligt fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) av fastighetsregistermyndighet och består av sju olika delregister, nämligen huvudregister, registerkarta (automatisk databehandlad registerkarta), koordinatregister, planregister, kvartersregister, adressregister och gemensamhetsanläggningsregister (GA–register). I huvudregistret redovisas den gällande indelningen av fastigheter och samfälligheter. Redovisningen sker i sexton avdelningar. Samtliga register utom kvarters- och adressregistren är obligatoriska. Dessa två register förs endast om en kommun

begär att det skall ske.

På ansökan av en kommun kan Lantmäteriverket besluta att en kommunal myndighet får föra adress- och vissa delar av planregistret.

Uppdelningen av fastighetsregistret i särskilda delregister leder till praktiska fördelar både vid informationssökning och ajourhållning. Vid ajourhållning av fastighetsregistret medför delregistersystemet att det räcker med att föra in uppgifterna om t.ex. en plan enbart i planregistret. Erforderliga uppgifter förs därefter automatiskt in i huvudregistret på berörda fastigheter.

Riksdagen har i sitt beslut om den framtida lantmäteri- och fastighetsdataorganisationen år 1994 tagit ställning för att fastighetsregistreringen skall utföras av den myndighet som handlägger fastighetsbildningen, dvs. de nya lantmäterimyndigheterna. Riksdagen har också slagit fast principen om registrering vid källan. Principen innebär att för andra delar av registreringen än de som är ett resultat av fastighetsbildningen, såsom registrering av planer, markanvändningsreglerande bestämmelser och adresser för fastigheterna, skall även andra organ kunna svara. Detta innebär att kommuner, länsstyrelser och andra statliga organ i framtiden i ökad omfattning kan komma att utföra registreringar i fastighetsregistrets olika delregister.

Registrering vid källan

Principen om registrering vid källan är ett medel för att uppnå vissa mål, såsom kortare handläggningstider, högre registeraktualitet och lägre kostnader med bibehållen teknisk och rättslig kvalitet.

Till dess att nya handläggningssystem för fastighetsbildning och fastighetsregistrering föreligger bör det vara en intern organisationsfråga för lantmäterimyndigheterna att avgöra om de vill genomföra principen om registrering vid källan omedelbart, t.ex. genom att låta förrättningslantmätaren sköta registreringen, eller om myndigheten vill genomföra integreringen stegvis och i första etappen låta en speciell enhet vid myndigheten sköta registreringen. Även kontrollfunktionens utformning blir en intern fråga för lantmäterimyndigheterna inom ramen för de riktlinjer som det nya Lantmäteriverket fastställer. Det är dock viktigt att redan från början se registreringen som en del av och ett avslutande led i fastighetsbildningen.

Principen om registrering vid källan skall avse den myndighet som fattat det grundläggande beslutet. Domstol som prövar lantmäterimyndighets beslut får rapportera sitt beslut till den lantmäterimyndighet som fattat det överklagade beslutet. Denna får därefter vidta nödvändiga åtgärder i fastighetsregistret.

En områdesansvarig myndighet för registreringen

Fastighetsregistret utgör ett personregister enligt datalagen (1973:289). För personregister skall det enligt datalagen finnas en registeransvarig myndighet. Registeransvaret för fastighetsdatasystemet, som fastighetsregistret ingår i, är inte uttryckligen reglerat och rättsläget är något oklart. Registeransvaret får anses vara delat mellan Centralnämnden för fastighetsdata och de registerförande myndigheterna. Centralnämnden för fastighetsdata ansvarar härvid för den tekniska driften och tillhandahållandet av informationen i systemet, medan ansvaret för innehållet i informationen är fördelat på de myndigheter som har behörighet att föra in uppgifter i systemet. Regeringen har den 14 september 1995 beslutat att tillsätta en utredare som skall se över fastighetsdatasystemets författningsreglering (dir. 1995:120). Utredaren skall bl.a. beakta konsekvenserna av principen om registrering vid källan vad avser registeransvaret.

Staten har enligt 19 kap. 5 § fastighetsbildningslagen ett strikt ansvar för förlust till följd av tekniska fel i fastighetsregistret. Ersättning betalas av statsmedel oavsett om fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndigheten är statlig eller kommunal.

Enligt principen om registrering vid källan kommer flera myndigheter att få behörighet att föra in uppgifter i fastighetsregistret och registeransvaret kommer därmed, som nu, att vara delat. Liksom nu kommer berörda myndigheter att ha ansvar för att uppgifterna är korrekta och förs in i rätt tid. Den myndighet som fört in en oriktig uppgift bör ha ansvaret för att uppgiften rättas. Ett sådant synsätt överensstämmer även med datalagens bestämmelser. En särskilt utpekad myndighet bör dock få det yttersta ansvaret för varje geografiskt område. Områdesansvaret skall innefatta ett samordningsansvar för registrering av förrättningsåtgärder i området och ett övergripande ansvar för att rättelse vidtas när brister eller felaktigheter uppmärksammas i fastighetsregistret. Av detta följer även att den områdesansvariga myndigheten skall utföra registrering som inte överlåtits till någon annan myndighet.

Om det finns en kommunal lantmäterimyndighet skall denna vara områdesansvarig för hela kommunen.

Det förhållandet att flera myndigheter får föra in uppgifter i registret får inte leda till att ansvaret utåt blir otydligt. Den enskilde bör alltid kunna vända sig till den områdesansvariga myndigheten med frågor som avser hela registret. Denna myndighet skall alltid kunna lämna allmänna upplysningar om uppgifterna i registret, men även kunna ange vilken myndighet som har det direkta ansvaret för de i registret införda uppgifterna.

För att underlätta samordningen av förrättningar och ge aktörerna kunskap om pågående förrättningar bör det föras in en anteckning i fastighetsregistret på en fastighet så snart förrättningslantmätaren bedömer att den berörs av en förrättning.

Den områdesansvariga myndigheten kommer tills vidare att få ha det yttersta ansvaret för att registrera uppgifter i plan–, kvarters– och adressregistren. Förutsättningarna för kommunerna att ta över ansvaret för registreringen i dessa register varierar men förbättras allt eftersom kommunerna engageras i bl.a. uppbyggnaden och ajourhållningen av basregistret över byggnader. Information om planer, byggnader och adresser hör samman och är i grunden kommunala angelägenheter. En kommun skall därför ha möjlighet att själv föra adress– och kvartersregistren samt planregistret i den del som det ankommer på kommunen att fatta beslut om. Denna möjlighet bör ses som ett steg i utvecklingen mot registrering vid källan.

Registrering till följd av expropriations– och inlösenärenden skall skötas av den områdesansvariga myndigheten. Däremot bör inte förandet av samfällighetsföreningsregistret splittras på flera aktörer utan skötas enbart av de statliga lantmäterimyndigheterna i länen.

Den områdesansvariga myndigheten har ett särskilt ansvar att föra analoga registerkartor eftersom dessa i princip bara kan finnas och föras i original på ett ställe. Den områdesansvariga myndigheten kan dock träffa överenskommelser med en kommun eller, om det är en kommunal lantmäterimyndighet, med lantmäterimyndigheten i länet om att denna skall ajourhålla registerkartan. Principen om registrering vid källan kan således genomföras fullt ut först när registerkartan finns tillgänglig i digital form.

Den områdesansvariga myndigheten bör också ha det samlade ansvaret för förrättningsarkivet. Som framgått av avsnitt 4.7 avser regeringen att uppdra åt Riksarkivet och Lantmäteriverket att studera arkivfrågor som sammanhänger med ändringar i ansvaret för lantmäterifrågor mellan statliga och kommunala myndigheter. Också de arkivfrågor som rör förhållandet mellan den områdesansvariga myndigheten och övriga myndigheter med registreringsuppgifter bör tas upp i det sammanhanget.

Ändringar i annan lagstiftning med

anledning av den nya organisationen för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten

Regeringens förslag: Följdändringar i lagstiftningen genomförs med anledning av den nya organisationen för

lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten.

Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i avsnitt 3.1 har riksdagen tidigare fattat beslut som innebär att ett nytt centralt verk, Lantmäteriverket, skall inrättas och att de lokala myndigheterna skall benämnas lantmäterimyndigheter. Detta innebär ett stort antal ändringar i fastighetsbildningslagen och ändringar i ett antal andra lagar. Regeringen föreslår att riksdagen antar de lagförslag som innebär att ”Statens lantmäteriverk” och ”Centralnämnden för fastighetsdata” byts ut mot ”Lantmäteriverket” och att ”fastighetsbildningsmyndighet”, ”fastighetsregistermyndighet” och ”överlantmätarmyndighet” byts ut mot ”lantmäterimyndighet”.

Integreringen av fastighetsregistreringen i fastighetsbildningen medför att det blir en och samma myndighet, lantmäterimyndigheten, som handlägger ärendet i dess helhet. Detta medför att bestämmelserna i vissa fall måste anpassas till den nya organisationen.

I vissa fall behövs särskilda övergångsbestämmelser. Sådana finns upptagna under berörda lagar.

Samarbete mellan europeiska

kartmyndigheter

Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas medge att

Statens lantmäteriverk inom ramen för tillgängliga resurser får använda medel för samarbete mellan europeiska kartmyndigheter i form av en s.k. ekonomisk intressegrupp under fransk lagstiftning.

Skälen för regeringens förslag: Statens lantmäteriverk medverkar tillsammans med ett stort antal andra europeiska kartverk i ett projekt benämnt MEGRIN (Multipurpose European

Ground-Related Information Network). Syftet med projektet har varit att utveckla metoder och teknik för att göra de nationella kartverkens geografiska data mer tillgängliga för användare i Europa. MEGRIN skulle också kunna sälja data, göra marknadsanalyser och delta i olika utvecklingsprojekt.

I en skrivelse till Miljödepartementet har verket anfört att MEGRIN tagit fram en databaskatalog där medlemmarna kan ge information om sina databaser och under den närmaste tiden avslutar ett arbete som innebär att det inrättas en databas för den administrativa indelningen i Europa. Vidare har MEGRIN dels tillsammans med potentiella användare inom bl.a. EU analyserat behovet av olika typer av geografiska data, dels kommit att delta i ett antal utvecklingsprojekt som finansieras med EU–bidrag.

Enligt verket har utvecklingen nu nått så långt att det bedömts nödvändigt att skapa en fastare och mer formell grund för MEGRIN:s fortsatta verksamhet. Avsikten är att låta verksamheten övergå i en s.k. ekonomisk intressegrupp (Groupment d'Intérêt Economique, GIE) under fransk lagstiftning. GIE är en självständig juridisk person utan eget kapital vars medlemmar svarar för intressegruppens skulder i viss utsträckning.

Verket har hos Miljödepartementet ansökt om regeringens tillstånd att ingå avtal om samarbete mellan europeiska kartverk i form av GIE under fransk lagstiftning. Verket har framhållit att deltagandet i samarbetet inte utgör något större åtagande för verkets del. I denna del har verket pekat på att dess del i MEGRIN:s kostnadsbudget hittills utgjort tre procent och att den totala budgeten för MEGRIN varit i storleksordningen 500 000 ecu. Verket räknar med att ett visst överskott kommer att uppstå i MEGRINS:s verksamhet efter någon tid.

Samarbetet kan innebära att verket måste använda anslag eller intäkter för att täcka underskott i MEGRINS:s verksamhet. Riksdagens medgivande till detta torde erfordras. Regeringen anser det angeläget att verket medverkar i det aktuella samarbetet och föreslår därför att riksdagen bemyndigar regeringen att medge att Statens lantmäteriverk inom ramen för tillgängliga resurser får använda medel för att bidra till kostnaderna för ett samarbete mellan europeiska kartmyndigheter i form av en s.k. ekonomisk intressegrupp under fransk lagstiftning.

Om verksamheten kommer att gå med underskott, som inte kan antas vara endast tillfälligt, kommer regeringen att återkomma till riksdagen för att ompröva frågan.

Ekonomiska konsekvenser

Riksdagens beslut våren 1995 (prop. 1994/95:166, bet. 1994/95:BoU17, rskr. 1994/95:313) om finansiering m.m. av lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet innebär bl.a. att fastighetsbildningen även i fortsättningen skall finansieras genom avgifter från berörda sakägare.

Kostnaderna för fastighetsregistreringen finansieras för närvarande med statliga och kommunala anslagsmedel. De kommuner som svarar för fastighetsregistrering finansierar själva verksamhetens kostnader medan motsvarande verksamhet som ombesörjs av statliga myndigheter finansieras med statliga anslagsmedel. Genom den nu aktuella omorganisationen av lantmäteriverksamheten kommer huvuddelen av fastighetsregistreringen att samordnas med fastighetsbildningen. De särskilda fastighetsregistermyndigheterna avvecklas och registrering av

fastighetsbildningsbeslut utförs av de nya lantmäterimyndigheterna. Fastighetsregistreringen blir härigenom ett avslutande moment i fastighetsbildningen.

Mot denna bakgrund hade det varit naturligt att låta sakägarna svara också för kostnaderna för fastighetsregistreringen. På grund av det köpmotstånd som föreligger mot vissa förrättningar gjorde regeringen i ovannämnda proposition dock den bedömningen att kostnaderna för fastighetsregistreringen inte nu bör ingå i kostnadsunderlaget för lantmäteritaxan. Riksdagen anslöt sig till regeringens bedömning. Det innebär att principerna för finansieringen av fastighetsregisteringen inte skall ändras nu.

Som framgår av avsnitt 4.7 gör regeringen den bedömningen att det efter en övergångsperiod inte kommer att bli fråga om några omfattande förändringar vad avser ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala lantmäterimyndigheter. Initialt innebär regeringens förslag att samtliga de kommuner som ansöker om och får tillstånd att inrätta egen lantmäterimyndighet därmed också får kostnadsansvaret för fastighetsregistreringen.

Genom tillskapandet av den nya lantmäteriorganisationen ökar förutsättningarna för en rationell och kostnadseffektiv förrättningsprocess. Kostnaderna för fastighetsbildningen bör härigenom minska. Detta kommer framför allt sakägarna till del i form av lägre avgifter för fastighetsbildningen. Genom att fastighetsbildnings- och fastighetsregisterverksamheten samordnas bör emellertid möjligheter finnas också för kommuner med uppgifter inom fastighetsbildningen att successivt minska kostnaderna för verksamheten.

Regeringen vill i sammanhanget åter framhålla det angelägna i ett fortsatt och utvecklat samarbete mellan statliga och kommunala lantmäterimyndigheter bl.a. för att säkra en hög kostnadseffektivitet i hela verksamheten.

Ändring i miljöskyddslagen

Regeringens förslag: Miljöskyddslagens föreskrifter om förbud mot miljöfarlig verksamhet kompletteras. Ett tillstånd skall kunna återkallas, om verksamhetsutövaren i betydande mån åsidosätter sådana föreskrifter för verksamheten som har meddelats med stöd av 5 a § första stycket miljöskyddslagen. I mindre allvarliga fall får dock villkoren i stället skärpas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 23 § miljöskyddslagen kan ett tillstånd återkallas i samband med förbud mot fortsatt miljöfarlig verksamhet. En verksamhet kan förbjudas och tillståndet återkallas om den som sökt tillståndet vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga

uppgifter som varit av betydelse för tillståndet. Återkallelse kan också komma ifråga då villkor som gäller för den verksamhet som avses med tillståndet åsidosatts i betydande mån eller om det genom verksamheten uppkommit olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts.

Enligt 24 § första stycket tredje punkten får Koncessionsnämnden för miljöskydd ändra eller upphäva gällande villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor, när villkor som gäller för verksamheten har åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse. Koncessionsnämnden får alltså meddela nya villkor eller ändra villkor i skärpande riktning istället för förbud och förverkande vid åsidosättande av villkor.

Miljöskyddslagen är uppbyggd kring principen om individuell tillståndsprövning. Generella föreskrifter intog till en början en underordnad roll i regelsystemet även om bemyndiganden att utfärda föreskrifter har funnits sedan lagens tillkomst. Dessa bemyndiganden hade sin motsvarighet i äldre vattenlagstiftning.

När det gäller föreskriftsrätten bör den utveckling som skett beaktas. Genom prop. 1992/93:60 (bet. 1992/93:JoU10, rskr. 1992/93:139) infördes i 5 § fjärde stycket ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i fråga om skyddsåtgärder, begränsning av verksamheten och försiktighetsmått i övrigt meddela de föreskrifter som inte fick åsidosättas till följd av åtaganden enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES–avtalet). Den valda lösningen innebar att ansvaret för den korrekta tillämpningen av flertalet EG–direktiv på miljöskyddsområdet lades på myndigheterna genom transformering till svenska föreskrifter. Föreskrifterna gäller framför tidigare meddelade tillstånd.

Bemyndigandet i 5 § fjärde stycket miljöskyddslagen byttes ut i samband med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Istället infördes genom 5 a § en ny bestämmelse om bemyndigande (prop. 1994/95:181, bet. 1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420). Enligt första stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sådana försiktighetsmått som inte får åsidosättas på grund av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter enligt miljöskyddslagen i fråga om försiktighetsmått som går utöver EG:s minimidirektiv. Föreskrifter som meddelats med stöd av första stycket gäller framför vad som sägs i givna tillstånd enligt miljöskyddslagen medan förskrifter som går utöver vad som följer av EG:s minimidirektiv inte inverkar på villkoren i redan givna tillstånd. Reglerna om verkan av tillstånd i 22 § miljöskyddslagen ändrades samtidigt genom en hänvisning till 5 a § första stycket.

Genom Naturvårdsverkets föreskrifter genomförs i svensk rätt de begränsningsvärden, kravnivåer, miljökvalitetsregler m.m.

som faller inom ramen för miljöskyddslagstiftningen och som följer av EU–medlemskapet. Som exempel kan nämnas rådets direktiv 88/609/EEG av den 24 november 1988 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (SNFS 1994:8), rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (SNFS 1994:7), rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (SNFS 1993:15), rådets direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar (SNFS 1993:14) och rådets direktiv 89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar (SNFS 1993:13).

Att generella föreskrifter kan ha företräde framför villkor har godtagits vid införandet av tidigare 5 § fjärde stycket vilket stadgande den 1 juli 1995 ersatts av 5 a § första stycket. Syftet med bestämmelsen är att de allmänna kraven i 5 § miljöskyddslagen ska gälla som hittills i den mån de är strängare än eller likvärdiga med föreskrifterna (dvs. EG:s minimikrav). Samtidigt ska föreskrifterna ta över om en avvägning enligt 5 § skulle leda till lägre krav. Dessa föreskrifters särställning gör att ett åsidosättande naturligt bör kunna leda till liknande konsekvenser som gäller vid åsidosättande av villkor. Enligt 45 § miljöskyddslagen gäller för övrigt straffansvar för överträdelser av dylika föreskrifter. De kompletteringar som föreslås bör lagtekniskt ansluta till 23 och 24 §§ så att de överensstämmer med nuvarande ordning avseende åsidosättande av villkor.

En som utövar tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet har sålunda att iaktta inte bara villkoren för tillståndet utan också föreskrifter på området som följer av Sveriges EU–medlemskap. Möjligheten att meddela förbud och förverkande vid åsidosättande av villkor har dock funnits sedan miljöskyddslagens tillkomst. I prop. 1969:28 s. 277 (bet. 1969:LU37, rskr. 1969:281) anförde departementschefen att ”den trygghetsverkan som är förenad med ett tillståndsbeslut är berättigad bara om tillståndshavaren lojalt följer de villkor som fastställts i beslutet”. På samma sätt måste kunna krävas att tillståndshavaren lojalt följer sådana föreskrifter som gäller för verksamheten och som meddelats med stöd av 5 a § första stycket. I annat fall måste tillståndet kunna återkallas. Förutsättningarna för ett återkallande måste såsom i dag vara att överträdelsen är av kvalificerad art, ”i betydande mån” som det uttrycks i miljöskyddslagen. I praktiken blir det närmast fråga om att överträdelsen föranleder att människors hälsa och miljön riskeras innan ett tillstånd återkallas. Den föreslagna ordningen kan också sägas vara mest förenlig med vissa rättsakter på miljöskyddets område som Sverige har att iaktta,

såsom rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen.

Det kan emellertid finnas skäl för ett mera begränsat ingripande. Föredragande departementschefen framhöll bland annat att även vid allvarliga överträdelser kan det visa sig att förverkande och förbud inte är den mest realistiska åtgärden. Ibland gav nämligen utredningen av en villkorsöverträdelse vid handen att villkoren för den aktuella verksamheten istället borde ses över. Ibland kopplas också flera villkor till varandra. För att bäst tillgodose miljöskyddsintresset borde det därför öppnas en möjlighet att ändra villkoren också i skärpande riktning. Därigenom skulle Koncessionsnämnden få rätt att genomföra en omprövning som alternativ till förverkande och förbud. De överväganden som gjordes i aktuellt hänseende vid miljöskyddslagens tillkomst kan sägas ha bärighet alltjämt. Även vid åsidosättande av föreskrifter kan det alltså vara en fördel att kunna ändra eller meddela nya villkor.

Regeringen föreslår därför att 23 § första stycket punkten 2 ändras på så sätt att ett betydande åsidosättande av föreskrifter som meddelats med stöd av 5 a § första stycket kan föranleda förbud och förverkande av tillståndet på samma sätt som gäller vid betydande åsidosättande av villkor. Som ett mindre strängt alternativ till förbud och förverkande föreslår regeringen i enlighet med miljöskyddslagens grunder att 24 § första stycket punkten 3 ändras på så sätt att villkoren för verksamheten i stället får omprövas.

Författningskommentar

Förslaget till lag om kommunal

lantmäterimyndighet

Inrättande av en kommunal lantmäterimyndighet

1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att en kommun får inrätta en kommunal lantmäterimyndighet efter tillstånd av regeringen.

Staten har det övergripande ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten. Det statliga lantmäteriet kommer att bedriva verksamhet på såväl central- som länsnivå.

Tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet meddelas av regeringen efter en ansökan från kommunen. Om tillstånd meddelas skall kommunen svara för verksamheten vid myndigheten. Verksamheten omfattar även ajourföring av uppgifter och hållande av arkiv.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

2 §

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen regleras de närmare villkor som skall vara uppfyllda för att en kommun skall få tillstånd att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. Kommunen skall till ansökan ge in en utredning som visar att förutsättningarna kommer att uppfyllas om tillstånd meddelas.

Punkten 1

innehåller bestämmelser om

verksamhetsområdets omfattning. En kommun som ansöker om tillstånd får inte begränsa sin verksamhet till att avse endast en del av kommunen, t.ex. tätorten i kommunen, utan hela kommunens yta skall omfattas. Samverkan mellan olika kommuner för att bedriva lantmäteriverksamhet tillåts inte.

Punkten 2 innehåller bestämmelser som rör myndighetens

arbetsuppgifter. Arbetsuppgifterna för personalen vid myndigheten skall vara sådana att kompetensen vidmakthålls för att säkerställa rättssäkerheten i verksamheten. De grundläggande arbetsuppgifterna skall ligga inom förrättningsverksamheten. Det är väsentligt att lantmäterimyndighetens oberoende ställning i förhållande till enskilda och allmänna intressen inte kan ifrågasättas. Uppgifter som har karaktären av myndighetsservice i anslutning till förrättningsverksamheten bör dock kunna utföras utan att myndighetens oberoende ställning skall kunna ifrågasättas.

Exempel på sådana uppgifter kan vara upprättande av fastighetsplan och nybyggnadskarta, utförande av lägeskontroll, ajourhållning av primärkarta, fastighetsutredningar, upprättande av fastighetsägarförteckningar och viss annan fastighetsrättslig service.

Punkten 3 innehåller ett krav på att myndigheten får en för

ändamålet lämplig organisation och att verksamheten vid myndigheten har en tillräcklig omfattning för att upprätthålla nödvändig kompetens hos personalen. Som framhållits i avsnitt 4.5.1 skall kommunen visa att myndigheten inordnas i den kommunala organisationen så att myndighetens oberoende ställning inte kan ifrågasättas, vilket också betonats av

Lagrådet.

Avsikten med bestämmelsen är vidare att myndighetens bemanning inte skall bli alltför liten. I myndighetens verksamhet ryms förutom ren förrättningsverksamhet även myndighetsservice. Utredningen för genomförande av en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet har funnit att hänsynen till ekonomiska och kompetensmässiga faktorer gör att ett lokalt lantmäterikontor bör omfatta minst fem årsarbetskrafter. Som framgår av avsnitt 4.5.1 bör bedömningen i detta hänseende göras mot bakgrund av vad utredningen redovisat, dock utan att det sker någon absolut bindning till antalet personer. En viss öppenhet måste finnas i detta avseende bl.a. mot bakgrund av den teknikutveckling som pågår.

Punkten 4 tar upp särskilda krav för minst två personer vid

myndigheten vad gäller den kompetens och erfarenhet som

krävs för att ansvara för förrättningar. Förrättningsverksamheten är en judiciell teknisk process som ställer särskilda krav på personalen. När minst två tjänstemän handlägger förrättningar skapas möjlighet till samråd och kompetensutvecklingen underlättas. Vidare förstärks förrättningsverksamhetens ställning vid myndigheten. De krav på teoretiska kunskaper som kan ställas i detta avseende bör vara motsvarande den som gäller för en karttekniker eller mätningsingenjör. För en av förrättningslantmätarna bör dessutom, som framgår av avsnitt 4.5.2, ytterligare kompetenskrav gälla.

Punkten 5 innehåller bestämmelser om standarden på

kommunens informationssystem för fastighetsuppgifter. I Lantmäteriverkets centrala samordningsansvar ligger att verket skall främja ett brett utnyttjande av geografiska informationssystem. Informationen måste på ett effektivt och säkert sätt kunna överföras mellan olika producenter av data. För att detta skall kunna genomföras krävs en samordning inom det tekniska området mellan det statliga lantmäteriet och de kommunala lantmäterimyndigheterna. Kommunen måste visa att dess informationssystem har den tekniska standard som krävs för att säkra det informationsutbyte mellan stat och kommun som behövs inom lantmäteriområdet.

3 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att ansökan skall inges till Lantmäteriverket även om beslutet i ärendet fattas av regeringen. Ansökan skall vara skriftlig och innehålla den utredning som behövs för ärendets prövning.

Lantmäteriverket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

4 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om tidpunkten när den kommunala myndighetens verksamhet skall börja.

För att få en nödvändig stabilitet i organisationen fordras vissa övergångstider. Dessa övergångstider innebär att den statliga lantmäterimyndigheten i länet ges tid att organisatoriskt anpassa sig till den förändrade ansvarsfördelningen.

Vid bifall till ansökan ges kommunen rätt att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan tillståndet meddelades.

Enligt bestämmelsen i andra stycket kan den kommunala myndigheten påbörja sin verksamhet tidigare om Lantmäteriverket medger det. En sådan möjlighet bör medges för de fall såväl kommunen som lantmäterimyndigheten i länet finner att övergången av organisatoriska skäl kan ske vid en tidigare tidpunkt.

Om det finns en kommunal fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet enligt äldre bestämmelser skall de ärenden som är under handläggning överlämnas till den nya myndigheten då denna börjar sin verksamhet.

Om en kommunal lantmäterimyndighet enligt den nya lagen inrättas skall den statliga myndigheten fortsätta att handlägga de ärenden som kommit in till denna före det att den kommunala lantmäterimyndigheten börjat sin verksamhet.

Myndighetens verksamhet

5 §

Paragrafen innehåller regler beträffande den kommunala lantmäterimyndighetens behörighet och bestämmelser om i vilka fall ett överlämnande av ett ärende till den statliga lantmäterimyndigheten i länet skall ske.

Om en kommunal lantmäterimyndighet finns skall förrättningsärendena inom kommunen handläggas av den myndigheten. Vissa undantag från denna regel bör emellertid göras. I dessa fall skall ärendena överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten i länet för handläggning.

Ett sådant undantag utgörs av ärenden som enligt den nya bestämmelsen i 4 kap. 7 a § fastighetsbildningslagen (1970:988) överlämnas från en kommunal till en statlig lantmäterimyndighet. Den regeln har tillkommit för att förstärka rättssäkerheten för den enskilde. Den kommunala fastighetsbildningsverksamheten har främst haft en inriktning mot ärenden som har samband med den kommunala plan- och byggprocessen, dvs. ärenden som är knutna till områden som omfattas av detaljplan och övriga ärenden som har bebyggelseutveckling som huvudsakligt ändamål. Det innebär att vissa andra ärenden av främst kompetens- och resursskäl bör ligga på den statliga myndigheten. Det gäller förrättningar som berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden och involverar sakägare på region- eller riksnivå, t.ex. infrastrukturförrättningar. Vidare gäller det stora jord- och skogsbruksförrättningar som inte berör ny bebyggelse. Också andra särskilda förrättningar skall av kompetens- eller resursskäl kunna överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten. Exempel på sådana förrättningar är vissa större anläggningsförrättningar och äganderättsutredningar. Ledning för bestämmande av den närmare avgränsningen bör kunna hämtas i nuvarande praxis.

I paragrafens andra stycke anges på förslag av Lagrådet att ett beslut av den kommunala lantmäterimyndigheten att överlämna ett ärende till den statliga lantmäterimyndigheten i länet inte skall gå att överklaga. Som Lagrådet påtalat kan inte sakägarnas rättssäkerhet försämras till följd av överlämnandet.

Tillsyn

6 §

I paragrafen finns bestämmelser om tillsyn över den kommunala lantmäteriverksamheten.

Tillsynen över verksamheten skall utövas av Lantmäteriverket. Verket skall kontrollera att verksamheten vid den kommunala lantmäterimyndigheten bedrivs på ett kompetent och rättssäkert sätt. Om så inte är fallet skall verket ingripa. Vid allvarliga missförhållanden kan rätten att bedriva verksamheten vid den kommunala lantmäterimyndigheten återkallas enligt 8 §.

Tillsynsmyndigheten skall genom råd och anvisningar föreslå åtgärder som leder till att verksamheten vid myndigheten bedrivs på ett kompetent och rättssäkert sätt.

Myndighetens upphörande

7 §

I paragrafen finns bestämmelser som gäller det förhållandet att en kommun inte längre vill svara för verksamheten vid en kommunal lantmäterimyndighet.

Kommunen skall i sådant fall anmäla förhållandet till Lantmäteriverket. När det gäller tidpunkten för den kommunala myndighetens upphörande gäller regler som motsvarar dem vid inrättande av en sådan myndighet enligt 4 §.

Om den kommunala lantmäterimyndighetens verksamhet upphör, skall de ärenden som kommit in till myndigheten eller är under handläggning överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten i länet.

8 §

I paragrafen meddelas bestämmelser för återkallelse av tillstånd för en kommun att bedriva lantmäteriverksamhet.

Verksamheten vid en lantmäterimyndighet regleras i flera olika författningar, bl.a. fastighetsbildningslagen, lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering, anläggningslagen (1973:1165) och ledningsrättslagen (1973:1144). Bestämmelserna innehåller den närmare regleringen för olika verksamheter inom myndigheterna. Åtgärderna vid förrättningarna har i många fall rättsverkan för den enskilde. Om en kommunal lantmäterimyndighet inte följer ifrågavarande bestämmelser för verksamheten skall tillståndet kunna återkallas.

Lantmäteriverket är tillsynsmyndighet. En återkallelse bör i normalfallet inte vara den åtgärd som i första hand skall tillgripas. Tillsynsmyndigheten bör genom att lämna råd föreslå åtgärder för att förbättra verksamheten. Föreligger allvarliga brister kan dock frågan om återkallelse aktualiseras omedelbart.

I 2 § har tagits upp de förutsättningar som skall gälla för att

en kommun skall få inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. I kommentaren till den paragrafen har närmare utvecklats varför ifrågavarande krav uppställts. Om det kan antas att verksamheten vid den kommunala lantmäterimyndigheten inte längre uppfyller de uppställda kraven skall frågorna om återkallelse av tillståndet också tas upp. I första hand skall eventuella problem uppmärksammas vid den tillsyn som skall utövas enligt 6 §.

Återkallelse av tillståndet får göras av regeringen efter anmälan från Lantmäteriverket.

Om den kommunala lantmäterimyndighetens verksamhet upphör, skall de ärenden som inkommit till myndigheten eller är under handläggning överlämnas till den statliga lantmäterimyndigheten i länet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1996 då lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet skall upphöra att gälla.

De beslut som f.n. gäller om inrättande av kommunala fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter skall, enligt huvudregeln, gälla till utgången av år 1997. En möjlighet att göra avsteg från huvudregeln finns dock i punkten 2 i övergångsbestämmelserna.

För myndigheter som tillkommit enligt äldre bestämmelser skall äldre bestämmelser tillämpas även i övrigt så länge dessa myndigheter finns kvar.

Endast de kommuner som f.n. har egen fastighetsbildningsverksamhet bör av skäl som utvecklats i avsnitt 5 ges möjlighet att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet den 1 januari 1998. För övriga gäller tidpunkten den 1 januari 1999.

Överenskommelse om en tidigare tidpunkt kan dock träffas mellan Lantmäteriverket och en kommun.

Förslaget till lag om ändring i

fastighetsbildningslagen (1970:988)

4 kap. 7 a §

Enligt bestämmelserna i 7 § skall en förrättning handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den ort där marken är belägen. Om marken ligger under flera fastighetsbildningsmyndigheter skall förrättningen handläggas av någon av myndigheterna. I lagen införs en ny paragraf om möjlighet att flytta över en förrättning från en kommunal lantmäterimyndighet till den statliga lantmäterimyndigheten i länet.

Bestämmelsen har sin grund i att förrättningar där kommunen är sakägare kan komma att handläggas av en

kommunal lantmäterimyndighet. Den nya paragrafen har tillkommit för att ytterligare förstärka rättssäkerheten vid sådana förrättningar.

Den regel som nu tillskapas ger såväl kommunen som en annan sakägare rätt att begära att förrättningen överlämnas till lantmäterimyndigheten i länet, om den kommunala lantmäterimyndigheten handlägger förrättningen enligt 7 §. Överlämnandemöjligheten kvarstår under hela förrättningen.

Undantag för möjligheten att begära överlämnande gäller för sådana förrättningar som sker till följd av avtal om köp, byte eller gåva som slutits enligt 4 kap. jordabalken. Undantaget är motiverat av att en sådan överenskommelse utgör ett civilrättsligt avtal som inte kan frånträdas annat än av avtalsparterna gemensamt och inte heller ändras i samband med myndighetens officialprövning i samband med förrättningen.

I avsnitt 4.10 har utförligt redogjorts för överlämnandemöjligheten.

4 kap. 8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökan.

Paragrafen har ändrats till följd av organisationsförändringen. Ansökan skall ges in till den kommunala lantmäterimyndigheten där en sådan finns och i övriga fall till den statliga lantmäterimyndigheten i länet. I 5 § lagen (1995:000) om kommunal lantmäterimyndighet finns bestämmelser om överlämnande i vissa fall.

4 kap. 34 a §

Paragrafen innehåller bestämmelser som medger rätt för lantmäterimyndigheten i länet att sluta avtal om förrättningsförberedelser.

Som framgår av avsnitt 4.9 rymmer förrättningsförberedelserna moment som direkt kommer att ligga till grund för uppgifter som förs in i ett register. Uppgifterna skall kunna föras in i databaser. Detta ställer krav på att utbytbarhet av information mellan systemen säkerställs. Det är bl.a. därför nödvändigt att endast myndighet med kompetens inom lantmäteriområdet kommer i fråga för förrättningsförberedelser.

15 kap. 11 §

Paragrafen innehåller en ändring till följd av organisationsförändringen.

Fastighetsregistermyndigheten integreras i fastighetsbildningsmyndigheten till en ny myndighet, lantmäterimyndigheten. Bestämmelserna i paragrafen har anpassats till den nya organisationen.

16 kap. 12 a §

Paragrafen innehåller en särskild reglering för fel i en förrättning som består i att en kommunal lantmäterimyndighet handlagt ett ärende trots att det borde ha överlämnats till den statliga lantmäterimyndigheten enligt 5 § första stycket lagen (1995:000) om kommunal lantmäterimyndighet.

Enligt 16 kap. 12 § fastighetsbildningslagen skall fastighetsdomstolen undanröja ett beslut om fastighetsdomstolen inte utan olägenhet kan rätta ett fel i förrättningen. Den bestämmelsen innebär att ett förrättningsbeslut alltid skulle undanröjas om domstolen konstaterar att ett ärende som handlagts av en kommunal myndighet i stället borde ha handlagts av den statliga lantmäterimyndigheten. Enligt den nu föreslagna bestämmelsen skall den kommunala myndighetens beslut i den aktuella situationen undanröjas endast om det finns synnerliga skäl. Kravet på synnerliga skäl innebär att det för undanröjande krävs en klar felbedömning från den kommunala myndighetens sida som kan antas ha påverkat de beslut som fattats under förrättningen.

I detta sammanhang finns det skäl att särskilt framhålla att det alltid torde finnas synnerliga skäl för undanröjande om den kommunala myndigheten handlagt ett ärende i strid mot bestämmelsen i 5 § första stycket 1 lagen om kommunal lantmäterimyndighet.

16 kap. 15 §

Paragrafen innehåller en ändring till följd av organisationsförändringen.

Fastighetsregistermyndigheten integreras i fastighetsbildningsmyndigheten till en ny myndighet, lantmäterimyndigheten. Bestämmelserna i paragrafen är av expeditionell karaktär och har anpassats till den nya organisationen.

19 kap. 3 §

Paragrafens andra stycke ändras med anledning av organisationsförändringen.

Integreringen av fastighetsregistreringen i fastighetsbildningen gör att det blir en och samma myndighet, lantmäterimyndigheten, som avgör om avsteg från huvudregeln skall göras i fråga om när registrering skall ske.

19 kap. 5 §

Paragrafen ändras till följd av organisationsförändringen.

Principen om registrering vid källan innebär att flera myndigheter kommer att föra in uppgifter i fastighetsregistret. Enligt paragrafen har staten ett strikt ansvar för förlust till följd av tekniska fel i ifrågavarande register. Det strikta ansvaret i detta hänseende för staten bör kvarstå även efter organisationsförändringen.

19 kap. 6 §

Paragrafen ändras till följd av organisationsförändringen.

Fastighetsregistreringen integreras med fastighetsbildningen i den nya lantmäterimyndigheten.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser De nya bestämmelserna bör träda i kraft samtidigt med att den nya statliga organisationen för lantmäteriverksamheten påbörjar sin verksamhet, vilket sker den 1 januari 1996. Samtidigt träder en ny lag i kraft för den kommunala lantmäteriverksamheten.

Under en övergångstid kommer det att finnas kommunala fastighetsbildningmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet. Så länge myndigheterna enligt äldre bestämmelser finns kvar bör äldre bestämmelser gälla för dessa även i övrigt.

Förslagen till ändringar i annan lagstiftning med

anledning av den nya organisationen för lantmäteri- och fastighetsbildningsverksamheten

Som redovisats i avsnitt 7 innebär den nya organisationen för lantmäteri- och fastighetsbildningsverksamheten att verk och myndigheter ändrar namn. Namnändringar görs nu i ett antal lagar (se avsnitt 2.5 till 2.24). De äldre namnen förekommer i ytterligare ett antal författningar. För att på ett hanterligt sätt göra de ändringar som behövs har i förslag till särskilda lagar tagits in generella föreskrifter som i detta avseende hänvisar till de nya namn som skall gälla (se avsnitt 2.3 och 2.4).

Integreringen av fastighetsregistreringen i fastighetsbildningen medför att det blir en och samma myndighet, lantmäterimyndigheten, som handlägger ärendet från förrättning till registrering. Vissa bestämmelser behöver anpassas till den nya organisationen (se avsnitt 2.7, 2.12 och 2.13).

Med hänvisning till att de kommunala fastighetsbildnings– och fastighetsregistermyndigheterna enligt äldre bestämmelser kommer att finnas kvar ännu en tid, fordras övergångsbestämmelser i vissa fall (se avsnitt 2.4, 2.5, 2.7– 2.16, 2.19–2.21, 2.23 och 2.24).

Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen

(1969:387)

23 §

I paragrafens första stycket anges de fall då verksamhet som har tillståndsprövats kan förbjudas. Punkten 2 motsvarar

tidigare stadgande med tillägget att också ett betydande åsidosättande av föreskrifter om miljöfarlig verksamhet som meddelats med stöd av 5 a § första stycket kan föranleda ett förbud.

Det är två olika fall som avses. Det vanligaste torde vara att föreskriften avser en fråga som inte reglerats i villkoren för verksamheten. I andra fall kan det vara så att föreskrifter meddelade med stöd av 5 a § första stycket är mer långtgående än villkoren i tillståndsbeslutet, vilka villkor normalt torde ha fastställts vid tiden före det svenska medlemsskapet i EU.

24 §

I pragrafen anges de fall då villkor för gällande tillstånd genom omprövning får ändras, upphävas och nya villkor bestämmas. Enligt tredje punkten får villkor ändras om det åsidosatts i verksamheten och åsidosättandet inte är av ringa betydelse. Den tredje punkten har nu fått ett motsvarande tillägg som 23 § och innebär att ett inte ringa åsidosättande av föreskrifter om miljöfarlig verksamhet som meddelats med stöd av 5 a § första stycket kan föranleda en omprövning av villkoren för verksamheten. När myndigheterna överväger om 23 § eller 24 § skall tillämpas vid överträdelse av föreskrifter skall gälla detsamma som vid en villkorsöverträdelse.

Lantmäteri- och inskrivningsutredningens sammanfattning av slutbetänkandet Kart- och fastighetsverksamhet – finansiering, samordning och författningsreglering (SOU 1994:90)

Enligt utredningens direktiv har jag att lämna förslag om en ny organisation för fastighetsbildning, fastighetsregistrering, fastighetsdataverksamhet samt produktion av kartor och annan landskapsinformation samt att överväga om inskrivningsverksamheten bör integreras med denna organisation.

Mitt arbete skall enligt direktiven vara uppdelat i två steg varvid det första skall behandla principöverväganden och en huvudstruktur samt en genomförandeplan m.m. Jag har redovisat förslag i dessa avseenden i principbetänkandet Kartoch fastighetsverksamhet i myndighet och bolag (SOU 1993:99). I ett andra steg har jag att behandla frågor om bl.a. finansieringslösningar, förutsättningarna för ett ökat samarbete mellan land- och sjökarteverksamheterna samt författningsändringar. Detta andra steg redovisas i föreliggande slutbetänkande Kart- och fastighetsverksamhet - finansiering, samordning och författningsreglering.

* * *

Redan i principbetänkandet angavs att de berörda verksamheterna utgör en viktig del av samhällets grundläggande infrastruktur för vilken staten har ett övergripande ansvar. Verksamheterna bidrar till att effektiviteten höjs i grundläggande register- och informationssystem samt till snabbare och bättre funktioner i många verksamheter. En väl fungerande och samlad organisation för denna infrastruktur utgör en förutsättning för ett samhällsekonomiskt utnyttjande av denna resurs. De förslag som jag lämnade i principbetänkandet utgick från en

helhetssyn över hela verksamhetsområdet. Även om

regeringens och riksdagens ställningstagande till frågan om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. inte på alla punkter överensstämmer med mina förslag kan jag konstatera att arbetet med att förändra organisationen nu inleds och att de inledande stegen ligger i linje med min ovan angivna utgångspunkt.

Mina förslag till finansieringslösningar bygger på ett infrastrukturellt synsätt samt på en strävan att ta ett helhetsgrepp också när det gäller de finansiella frågorna. Detta synsätt tillämpar jag även när jag behandlar frågan om ökat samarbete mellan land- och sjökarteverksamheterna. Denna senare fråga har utvecklats till att avse dels möjligheterna till

ett ökat samarbete mellan de myndigheter som ansvarar för nämnda verksamheter samt med vissa andra verksamhetsmässigt näraliggande myndigheter och bolag, dels en vidare samordning för att åstadkomma ett ökat utbyte av geografiska data.

***

Jag föreslår att ett nytt finansieringssystem för den infrastrukturella verksamhet som skall bedrivas inom det nya lantmäteriverket skall bygga på marginalkostnadsprincipen. Den avgränsning som jag föreslår skall gälla för denna verksamhet medför att hela statsuppdragets produktion inom landskapsinformationsområdet – bildinformation, uppbyggnad av databaser och det allmänna kartmaterialet i övrigt – samt tillhandahållandet av information från fastighetsdatasystemet i form av terminalanslutningar, urval- och bearbetningar m.m. faller inom det område där marginalkostnaden skall vara grunden för avgiftsuttaget. Fastighetsdataverksamheten föreslås härvid omfatta i huvudsak all den verksamhet som bedrivs inom Centralnämnden för fastighetsdata, fastighetsregistermyndigheternas ajourhållning av information i systemet samt nedsättningen enligt lantmäteritaxan. Till verksamhetsområdet bör också expeditionsavgifter för fastighets- och gravationsbevis föras.

***

Det finns emellertid flera skäl som talar för att den egentliga marginalkostnaden skall korrigeras.

Ett sådant skäl är att den är svår att beräkna. Jag föreslår av denna anledning att marginalkostnaden skall definieras som en

uttagskostnad. Den kommer härvid i huvudsak att inrymma

kostnader för försäljning, överföring, distribution och överföringsmedia samt – för de tryckta allmänna kartorna – alla kostnader från och med tryckningen.

Ett annat skäl är det finansiella underskott som uppstår. Med utgångspunkt i bl.a. det statsfinansiella läget finns det skäl som talar för att användarna av den information som samhället tillhandahåller betalar ett bidrag till de grundläggande

produktionskostnaderna (uppbyggnad, ajourhållning och annan

förvaltning). Detta bidrags totala storlek bör årligen fastställas av statsmakterna. Bidraget bör fördelas på olika tjänster med utgångspunkt i bl.a. erfarenheter om olika tjänsters priselasticitet (priskänslighet).

***

Med den kunskap som jag inhämtat under utredningens gång och som delvis är dokumenterad i detta betänkande föreslår

jag att kartavgiften och nyttjanderättsavgiften för följdproduktion från det tryckta allmänna kartmaterialet höjs så att intäkterna från avgifterna ökar med 50 procent. Detta bör exempelvis kunna ske genom att kartavgiften höjs för delar av sortimentet för tryckta kartor. Jag föreslår också att det av Försvarsmakten inköpta kartmaterialet i finansiellt hänseende jämställs med det material som försäljs till den civila marknaden och att samtliga avgifter som inflyter direkt tillfaller det nya lantmäteriverket som ett bidrag till den grundläggande produktionen. Nuvarande konstruktion med ett s.k. ribbanbelopp bör avvecklas.

Priskänsligheten för digitalt lagrad landskapsinformation är stor och det nuvarande bidraget till den grundläggande produktionen högt. Många intressenter avstår av prisskäl från att använda av samhället insamlad information i form av GSD– baser och bygger i stället upp egna baser eller använder äldre bakgrundsmaterial med lägre kvalitet. Dessa förhållanden har med stor tydlighet påvisats i en av utredningen genomförd enkätundersökning. Framför allt inom natur- och miljövårdsområdena är det angeläget att ha tillgång till detaljerad och aktuell information och det är bl.a. dessa sektorer som blir lidande om informationen inte är tillgänglig till rimliga priser. Jag föreslår en kraftig sänkning av den nuvarande prisnivån för denna information. Sänkningen vid tillhandahållande av GSD– baser bör uppgå till i storleksordningen 65 procent. Genom en sådan sänkning ökar förutsättningarna för införandet av ny teknik och nya moderna analysmetoder – bl.a. i s.k. geografiska informationssystem. Jag bedömer att GIS–utvecklingen härigenom påskyndas med två till tre år.

Användningen av information från fastighetsdatasystemet har ökat kraftigt. En bidragande orsak till detta har varit att tillhandahållandet har skett till låga avgifter. Användarna har inte påförts någon kostnad som bidrag till de grundläggande produktionskostnaderna. Användningen bedöms öka också i framtiden till följd av att systemet blir rikstäckande, att systemet tillförs ny information samt att nya användare ansluter sig till systemet. Uttagsavgiften sänktes vid halvårsskiftet 1993. Jag anser att också användarna av sådan fastighetsinformation som samhället samlat in skall bidra till de grundläggande produktionskostnaderna. Jag föreslår att avgiften för en s.k. VISA–fråga höjs till i genomsnitt 10 kr per fråga, dvs. fördubblas, och att motsvarande höjning sker vad avser de fasta avgifterna.

***

Ett avgiftssystem som bygger på ovan redovisade principer och tillämpningsområde måste förankras i av statsmakterna fattade beslut och regleras författningsmässigt.

Genom det förslagna systemet skapas förutsättningar för att

samhället skall kunna tillhandahålla en god infrastruktur till låga kostnader. Detta skall givetvis ske på konkurrensneutrala

villkor och gälla samtliga intressenter – inklusive det nya

lantmäteriverkets affärsdivision.

***

Intressentfinansiering bör kunna spela en viktig roll också i

framtiden. Detta gäller inte minst vid ajourhållningen. Principen om registrering vid källan bör tillämpas. Jag lämnar i detta betänkande vissa förslag vad avser formerna för intressentfinansiering. Jag föreslår vidare dels att

statsuppdragets omfattning, innehåll och utformning m.m. skall förtydligas, dels att Statskontoret får i uppdrag att utföra

en framåtsyftande samhällsekonomisk studie av statsmakternas satsningar inom det aktuella området.

Målet för det nya lantmäteriverket bör vara att tillhandahålla grundläggande fastighets- och landskapsinformation i den form, standard och aktualitet som tillgodoser angelägna samhällsbehov samt att medverka till att rationalisera och minska kostnaderna för hanteringen och användningen av fastighetsdata och landskapsinformation inom olika verksamhetsområden.

***

Fastighetsverksamheten omspänner ett stort område. De övergripande finansieringssystemen utgörs, förutom av de ovan nämnda verksamheterna, av expeditionsavgifter vid inskrivningsåtgärd, fastighetsbildningsavgifter enligt lantmäteritaxan och skattefinansiering av bl.a. viss utvecklingsverksamhet, tillsyn och stöd m.m. Jag redovisar nedan mina förslag i dessa avseenden.

***

Utnyttjandet av de tjänster som inskrivningsmyndigheterna

tillhandahåller varierar med konjunkturen. Redan före krisen på

fastighetsmarknaden uppvisade systemet betydande årliga underskott med en genomsnittlig kostnadstäckningsgrad på 75 procent. Under budgetåret 1992/93 ökade underskottet och uppgick till 185 mkr motsvarande en kostnadstäckningsgrad på 55 procent. Genom statsmakternas ställningstagande till en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet har inskrivningsväsendet lämnats utanför den nya organisationen. Jag föreslår av dessa skäl att inskrivningsväsendet också i finansiellt avseende skall frikopplas från övrig fastighetsverksamhet.

Gränsen mellan verksamhetsområdena bör dras på ett sådant sätt att det nya lantmäteriverket har att tillhandahålla

fastighets- och gravationsbevis och uppbära avgifter för dessa bevis. Övriga expeditionsavgifter avseende lagfart och andra inskrivningsåtgärder är direkt hänförliga till inskrivningsväsendet och bör i framtiden beräknas med utgångspunkt i kostnaderna för verksamheten vid inskrivningsmyndigheter och Domstolsverket. Härigenom uppkommer en i det närmaste direkt koppling mellan utförd prestation och avgift. Jag föreslår emellertid inte någon sänkning av den nuvarande avgiftsnivån utan en tillfällig ‟frysning” av nuvarande avgifter. Den merintäkt som härigenom uppkommer kan ses som en utjämning av det underskott som systemet dragits med under en lång följd av år. Merintäkten bör indirekt slussas över till att finansiera sådan övrig verksamhet inom fastighetsområdet som det först på sikt finns förutsättningar för att finansiera på annat sätt.

***

Det köpmotstånd som föreligger mot vissa

lantmäteriförrättningar

och som

Fastighetsbildningskostnadsutredningen fäst uppmärksamhet på kvarstår. De risker och den hotbild som utredningen redovisade har emellertid inte bekräftats. Utredningens förslag att subventionera förrättningsverksamheten med 90 mkr per år utöver den ordinarie nedsättningen enligt lantmäteritaxan har inte genomförts bl.a. beroende på att den föreslagna finansieringen – en årlig fastighetsregisteravgift – har betraktats utgöra en skatt och inte en avgift. Med denna utgångspunkt har jag sökt alternativa vägar för att komma till rätta med köpmotståndet. Jag förelår att detta sker genom

– att fastighetsbildningen inte påförs ett större kostnadsunderlag än vad som för närvarande är fallet. Trots att integreringen av fastighetsregisteringen i fastighetsbildningen samt introduktion av ett nytt ADB–baserat handläggningsstöd medför att gränserna mellan de båda funktionerna alltmer kommer att tonas ner bör kostnadsunderlaget förbli oförändrat,

– att nedsättningen enligt lantmäteritaxan förändras framför allt genom att nedsättningsbeloppet höjs till 1 500 kr,

– ianspråktagande av ny kostnadsbesparande teknik, – förenklingar av förrättningsförfarandet, förändring av ambitionsnivåerna, anpassning av standarden efter förhållandena i det enskilda fallet m.m.,

– ökad delegering av uppgifter inom den egna organisationen,

– ökade möjligheter till sakägarmedverkan i förrättningens olika faser och

– en ny konstruktion på lantmäteritaxan. Beträffande den sistnämnda punkten föreslår jag att, med det nuvarande kostnadsunderlaget som grund och med ett bibehållande av kravet på full kostnadstäckning, en ny taxa

byggs upp och att i denna taxa restiden jämnas ut på motsvarande sätt som i den nuvarande taxan. Taxan bör vara enhetligt utformad och tillämpas likartat i hela landet. Transfereringarna mellan olika förrättningstyper skall upphöra. Avgiftsuttaget bör så långt möjligt syfta till att åstadkomma en direkt koppling mellan utförd prestation och avgift. Detta bör ske genom att avgifterna knyts till tidsåtgången för varje individuell förrättning. De nya lantmäterimyndigheterna skall emellertid så långt detta är möjligt alltid upplysa sakägare om den slutliga förrättningsavgiftens storlek genom angivande av ett takpris. Detta takpris får, om de faktiska kostnaderna för förrättningen visar sig bli högre, överskridas med maximalt 15 procent. Om de faktiska kostnaderna däremot blir lägre skall fakturering ske av detta lägre belopp.

Jag har studerat olika former av taxekonstruktioner som skapar incitament för att förenkla och rationalisera förrättningsförfarandet ytterligare. Jag finner det angeläget att taxekonstruktionen utvecklas vidare i denna riktning. Jag anser att det är möjligt att komma till rätta med det köpmotstånd som för närvarande föreligger mot vissa lantmäteriförrättningar med det angreppssätt som jag nu redovisat.

***

De kostnader och det kostnadsunderlag som skall påföras fastighetsbildningen bör således inte öka. Det innebär bl.a. att

kommunerna inte heller framgent erhåller ersättning från

fastighetsbildningen för verksamhetens utnyttjande av kommunala stomnät och primärkarteverk. De motiv som tidigare talat för den nuvarande lösningen gäller också i dag. Ett ytterligare skäl är införandet av nya principer för prissättning på den av det nya lantmäteriverket tillhandahållna informationen inom fastighetsoch landskapsinformationsområdena. De positiva effekterna av tillämpningen av dessa principer kommer bl.a. kommunerna till del.

Den s.k. återbäringstaxan bör avvecklas. Detta bör ske oavsett om fastighetsbildning också framgent kommer att bedrivas i kommunal regi eller inte. Om det i framtiden kommer att finnas kommuner som handlägger fastighetsbildning bör den kommunala lantmäterimyndigheten kompenseras för de kostnader som fastighetsregisteringen medför. Kostnaderna för denna verksamhet kommer att minska till följd av integreringen av fastighetsregistreringen i fastighetsbildningen och till föjd av införandet av ny teknik.

***

Viss verksamhet inom fastighetsområdet bör också fortsättningsvis finansieras med skattemedel. Det gäller bl.a.

viss utvecklingsverksamhet samt tillsyns- och stödverksamhet. Jag föreslår att en utvärdering kommer till stånd av den nu bedrivna tillsyns- och stödverksamheten och att det framtida behovet av sådan verksamhet analyseras.

Registrering på kartmaterial – av förrättningar eller av andra

uppgifter – sker fortfarande i huvudsak med traditionella manuella rutiner. Dessa rutiner förhindrar i stor utsträckning införandet av den numera fastlagda principen om registrering vid källan. De möjligheter som den tekniska utvecklingen ger kan tas i anspråk genom en utökad satsning på digitalt lagrad grafisk fastighetsinformation. Viss verksamhet i denna riktning pågår genom den forcerade databasuppbyggnaden för den ekonomiska kartan och genom ett anslag till registerkarteupprustning. Regeringen har ännu inte tagit ställning till det förslag om en nationell samverkan mellan system med geografisk fastighetsinformation som redovisats i den s.k. GFI–rapporten. I denna rapport anges bl.a. att GFI har en infrastrukturell karaktär och att de initiala kostnaderna bör finansieras med anslagsmedel. I rapporten anges också att en satsning på GFI är en samhällsekonomiskt lönsam investering.

Jag finner att fastighetsbildningen och den med denna integrerade fastighetsregistreringen skulle gagnas av en ökad satsning inom detta område.

***

Jag förslår vidare bl.a. att det inte heller i framtiden bör utgå ersättning för ombudskostnader vid lantmäteriförrättningar. Jag redovisar även min syn på eventuell stämpelskatteläggning av

vissa fastighetsregleringsåtgärder samt på en eventuell avdragsrätt för lantmäterikostnader

vid vissa

lantmäteriförrättningar.

***

Mitt uppdrag att undersöka förutsättningarna för ett ökat

samarbete mellan land- och sjökarteverksamheterna har

resulterat i att jag kan konstatera att sådana förutsättningar föreligger samt att ett avtal som reglerar formerna för detta samarbete numera träffats mellan Lantmäteriverket och Sjöfartsverket. Jag föreslår att de båda verken före den 1 januari 1995 till regeringen avlämnar en rapport om erfarenheterna av samarbetet, det fortsatta arbetets bedrivande och de effekter det nu initierade samarbetet kommer att få i framtiden.

Jag redovisar i detta sammanhang också formerna för det nuvarande samarbetet mellan Lantmäteriverket och Sveriges geologiska undersökning respektive Rymdbolaget/Satellitbild AB samt redovisar min syn på hur samarbetet inom

tjänsteexportverksamheten kan fördjupas och breddas.

Frågan om ökat samarbete har emellertid vidgats till att avse en ökad samordning på det nationella planet mellan olika intressenter inom landskapsinformationsområdet. Jag konstaterar härvid att det nu finns behov av en målmedveten satsning för att åstadkomma en nationellt fungerande dataväxel som ger möjlighet till ett ökat utbyte av data mellan olika producenter och användare av geografisk information. Det innebär också ett ökat utnyttjande av ny teknik inom det informationsteknologiska området. Detta utvecklingsarbete innefattar att lägga fast ansvarsfördelningen vid produktion och förvaltning av geografiska databaser och att finna de tekniska lösningarna för att kunna söka, beställa och få data levererade. Arbetet innefattar också att fullfölja dels nödvändig teknisk och innehållsmässig standardisering, dels arbetet med en databaskatalog. Viktiga frågor är vidare att utarbeta enhetliga riktlinjer för prissättning och avtal samt att lösa integritets- och säkerhetsfrågorna. Ansvaret för samordningen av detta utvecklingsarbete kan antingen förläggas till det nya lantmäteriverkets myndighetsdivision eller till en ny, fristående myndighet eller delegation.

***

I principbetänkandet har jag tagit ställning för att fastighetsregistreringen skall integreras i fastighetsbildningen och att fastighetsregistermyndigheterna avvecklas. Detta utgör en grundförutsättning för att det skall gå att tillämpa principen om registrering vid källan. Med nuvarande handläggningssystem anser jag att det bör vara en intern organisationsfråga för lantmäterimyndigheterna att avgöra om de vill genomföra principen omedelbart och använda ett integrerat arbetssätt eller genomföra den stegvis.

Jag utgår från att flera aktörer kan komma att handlägga förrättningar i ett och samma geografiska område. Jag anser inte att det hindrar att var och en för in uppgifter i fastighetsregistret enligt principen om registrering vid källan. Det kräver dock ökad samordning. När det gäller förandet av registerkartan kan principen om registrering vid källan tillämpas först när registerkartan finns tillgänglig i digital form eller GFI införs. Jag föreslår att en lantmäterimyndighet skall vara huvudansvarig för varje geografiskt område (områdesansvarig). Den områdesansvariga lantmäterimyndigheten svarar bl.a. för samordningen av förrättningar och har ett särskilt ansvar för att föra analoga registerkartor.

Jag föreslår att kommuner skall ha rätt att själv föra adressoch kvartersregister samt planregistret i den del som det ankommer på kommunen att fatta beslut om. Även statliga myndigheter som fattar beslut eller vidtar åtgärd som medför att uppgifter skall föras in i planregistret skall ha rätt att själv

föra planregistret. I övrigt konstaterar jag att de flesta uppgifter som fastighetsregistermyndigheterna nu har kan föras över till de områdesansvariga lantmäterimyndigheterna.

Jag bedömer att fastighetsregistrets kvalitet inte behöver äventyras av att det blir flera aktörer som kan registrera förrättningar i ett och samma geografiska område. I det nya lantmäteriverkets tillsynsroll ingår att ha ett övergripande ansvar för fastighetsregistret. Jag föreslår att ett system för löpande utvärdering och uppföljning av fastighetsregistrets kvalitet införs.

Utredningsarbetet har visat att det av olika skäl finns ett behov av information om pågående förrättningar. Jag föreslår att en anteckning införs i fastighetsregistret så snart lantmäterimyndigheten bedömer att en fastighet berörs av en förrättning. Av anteckningen skall särskilt framgå om förrättningen avser fastighetsreglering eller klyvning och åtgärden kan komma att innebära risk för väsentlig värdeförändring för fastigheten. Anteckningen förses i dessa fall med en särskild rättsverkan.

Mina förslag kräver författningsändringar av olika karaktär.

***

Jag har haft i uppdrag att undersöka om en viss samordning av

instansordningen skulle kunna innebära några fördelar vid

prövning av överklagande av de beslut som de nya lantmäterimyndigheterna kommer att fatta. Redan i principbetänkandet uttalade jag att det är önskvärt med en sådan samordning och att jag även hade för avsikt att överväga om det bör finnas möjlighet att överklaga i fler än två instanser.

Jag anser att organisationsförändringen inte gör det lämpligt eller ens möjligt på sikt att behålla skilda instansordningar för förrättningsbeslut och registreringbeslut. Dels skall fastighetsregistreringen ses som en del av och ett led i fastighetsbildningen, dels är det en och samma myndighet som fattar besluten. Jag föreslår att även registreringsbesluten överklagas till fastighetsdomstolen och att en gemensam instansordning införs.

Jag har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan hur prövningen av lantmäteriräkningar skall ske. Det finns skäl som talar för att ta bort den bestämmelse som gör räkningen direkt verkställbar. Därigenom kan räkningen komma under domstolsprövning som ett vanligt tvistemål. Jag anser dock att det finns starkare skäl som talar för att fastighetsdomstolen skall pröva frågan.

Mina förslag innebär att i princip samtliga beslut överklagas till fastighetsdomstolen som första instans.

Det har visat sig att nackdelarna med att begränsa överklagandemöjligheterna till två instanser överväger

fördelarna och jag föreslår därför att antalet överprövande instanser kvarstår oförändrat till tre, dvs. fastighetsdomstolen, hovrätten och högsta domstolen. Det finns skäl som talar för att införa prövningstillstånd i hovrätten. Frågan bör emellertid prövas i ett vidare sammanhang av Hovrättsprocessutredningen.

***

Mina förslag i detta betänkande syftar bl.a. till att komma till rätta med de problem som de nuvarande finansieringssystemen lider av. Flera utredningar har tidigare företagits inom det nu studerade området. I ljuset av dessa utredningar kan jag konstatera att såväl den beskrivna problembilden som de flesta av mina förslag stämmer väl överens med andra förslagsställares. Dessa förslag har emellertid inte genomförts.

Mina förslag medför behov av mindre anslagsmedel till lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten. Detta förklaras av rationaliseringseffekter, kostnadsminskningar genom besparingar och fastighetsdatareformens genomförande samt genom ökade intäkter från fastighetsdataverksamheten. Min bedömning är att anslagsbehovet år fem efter den nya organisationens ikraftträdande kommer att vara i storleksordningen 180 mkr lägre än för närvarande.

Principen om registrering vid källan skall ses som ett medel att uppnå olika verksamhetsmål för registreringsarbetet, såsom korta handläggningstider, hög registeraktualitet och registertillförlitlighet, men inte minst kostnadseffektivitet. Mina förslag avseende registrering i fastighetsregistret gör det möjligt att ta hänsyn till att förutsättningarna för att tillämpa principen om registrering vid källan är olika och att de förändras.

Förslagen leder också mot målet för den nya lantmäteriorganisationen att tillhandahålla grundläggande fastighets- och landskapsinformation i den form, standard och aktualitet som tillgodoser angelägna samhällsbehov samt att medverka till rationaliseringar och minskade kostnader för hanteringen och användningen av fastighetsdata och landskapsinformation inom olika verksamhetsområden. En annan angelägen effekt är att kostnaderna för sakägarna vid lantmäteriförrättningar kan minska till följd av bl.a. förenklingar i förrättningsförfarandet, ökad sakägarmedverkan, högre nedsättningsbelopp och en ny kostnadsdämpande lantmäteritaxa.

Förslaget att skapa en gemensam instansordning för förrättningsbeslut, registreringsbeslut och prövning av lantmäteriräkningar innebär förenklingar både för sakägarna och lantmäterimyndigheterna.

Mina förslag till finansieringslösningar m.m. bör om möjligt börja tillämpas när den nya organisationen för lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet träder i kraft.

Lantmäteri- och inskrivningsutredningens lagförslag avseende fastighetsbildningslagen

Hänvisningar till PS2

1. Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988 )

26

dels att 15 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 11 kap. 9 §, 16 kap. 11 och 15 §§, 19 kap. 3, 5 och

6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 18 a §

av följande lydelse.

26Lagen omtryckt 1992:1212

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap. Allmänna bestämmelser

18 a §

Vid sin prövning enligt 16 §

och 18 § behöver lantmäterimyndigheten inte beakta inteckningar som sökts på inskrivningsdag som infaller efter det att ansökan om fastighetsreglering antecknats i fastighetsregistret.

11 kap. Klyvning

9 §

Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare samt från 7 §.

Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, gäller 5 kap 18 § andra och tredje styckena samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.

Genomföres klyvningen med

stöd av samtycke enligt första stycket, gäller 5 kap 18 § andra och tredje styckena, 18 a § samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.

16 kap. Förfarandet vid fastighetsdomstol

11 §

27

När någon sakägare har överklagat, får

fastighetsbildningsmyndighetens beslut eller åtgärd ändras

endast om övriga sakägare och, när överklagandet rör allmänt intresse, länsstyrelsen eller en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § andra stycket fått tillfälle att yttra sig. Ändring till fördel för en sakägare får dock ske, även om han inte haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits skall tillämpas också när överklagandet har gjorts av en företrädare för allmänt intresse

eller av fastighetsregistermyndigheten.

27Senaste lydelse 1991:1652.

När någon sakägare har över-

klagat, får lantmäterimyndighetens beslut eller åtgärd ändras endast om övriga sakägare och, när överklagandet rör allmänt intresse, länsstyrelsen eller en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § andra stycket fått tillfälle att yttra sig. Ändring till fördel för en sakägare får dock ske, även om han inte haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits skall tillämpas också när överklagandet har gjorts av en företrädare för allmänt intresse.

Om domstolen finner att överklagandet bör föranleda ändring i avslutad förrättning eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut som har överklagats särskilt, får domstolen göra ändring även i del som inte har överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oenhetlighet inte skall uppkomma i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att beträffande förrättning föreligger sådan omständighet som avses i 15 kap 10 §, får domstolen besluta om behövlig åtgärd, även om överklagandet inte har avsett ifrågavarande del av förrättningen.

Om domstolen finner att den

överklagade förrättningen innehåller fel eller oklarhet som gör att den inte kan registreras eller inte kan registreras utan att åtgärden minskar fastighetsredovisningens tillförlitlighet, får domstolen besluta om rättelse även om överklagandet inte avser detta förhållande.

15 §

28

Om en avslutad förrättning har överklagats, skall fastighetsdomstolen ofördröjligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten en kopia av skrivelsen med överklagandet.

28Senaste lydelse 1989:724.

Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till

fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall fortsättas, sänds handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss

del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter

registreringsfrågans handläggning

skall myndigheten

omedelbart återställa förrättningsakten.

Sedan en fastighetsdomstols

utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till lantmäterimyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till lantmäterimyndigheten. Efter registrering skall myndigheten omedelbart sända tillbaka förrättningsakten till domstolen.

19 kap. Fastighetsregister

3 §

29

Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införs snarast möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om den har överklagats, domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Även om förrättningen inte har avslutats skall uppgift om fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, som skulle ha överklagats särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten begär det.

29Senaste lydelse 1989:724.

Även om förrättningen inte

har avslutats kan uppgift om sådant fastighetsbildnings eller fastighetsbestämningsbeslut, som skulle ha överklagats särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft.

Överklagas beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller överklagas fastighetsbildningseller fastighetsbestämningsbeslut särskilt, får uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen inte berörs av överklagandet. Motsvarande gäller när domstols avgörande i ett fastighetsbildningsmål överklagas.

5 §

30

Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i fastighetsregister som föres med användande av automatisk databehandling eller i anordning som hos inskrivningsmyndighet,

fastighetsbildningsmyndighet eller fastighetsregistermyndighet

är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla.

30Införd g. 1973:99.

Lider någon förlust till följd av

tekniskt fel i fastighetsregister som föres med användande av automatisk databehandling eller i anordning som hos

myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning

av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla. Rättelse av uppenbar oriktighet till följd av tekniskt fel i fastighetsregister som avses i första stycket får utan hinder av 4 § första stycket första punkten ske även om det kan medföra förfång för fastighetsägare eller rättighetshavare. Tillfälle att yttra sig skall lämnas, förutom fastighetsägare och rättighetshavare, myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket jordabalken. Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse enligt andra stycket förlust att tillskyndas ägare eller rättighetshavare har han rätt till ersättning av staten. Ersättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit.

I fråga om ersättning som avses i denna paragraf äger 18 kap.5 och 7 §§jordabalken motsvarande tillämpning.

6 §

31

Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.

31

Beteckning enl. 1973:99.

Lantmäterimyndigheten

svarar för fastighetsregistret och gör sådana registerändringar som behövs.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

Förteckning över remissinstanser till slutbetänkandet från Lantmäteri- och inskrivningsutredningen

Efter remiss har yttranden kommit in från Domstolsverket, Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Mariestads tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Datainspektionen, Styrelsen för internationell utveckling, Beredningen för internationellt tekniskt–ekonomiskt samarbete, Försvarsmaktens organisationsmyndighet, Fortifikationsverket, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Postverket, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens fastighetsverk, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Statens bostadskreditnämnd, Tekniska högskolan i Stockholm, Universitetet i Lund, Högskolan i Luleå, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Glesbygdsmyndigheten, Riksarkivet, Språkoch folkminnesinstitutet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska muséer, Konkurrensverket, Statens råd för byggnadsforskning, Sveriges geologiska undersökning, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Regionberedningen (C 1992:06), Statens naturvårdsverk, Statens lantmäteriverk, Centralnämnden för fastighetsdata, Utredningen om översyn av plan- och bygglagen m.m. (M 1992:03), Botkyrka kommun, Stockholms kommun, Linköpings kommun, Nybro kommun, Osby kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Strömstads kommun, Västerås kommun, Gävle kommun, Ljusdals kommun, Kiruna kommun, Domän AB, Rymdbolaget, Swedesurvey AB, Telia AB, Byggentreprenörerna, Fastighetsmäklarförbundet, Finansbolagens förening, Kartteknikernas intresseförening, Lantbrukarnas riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Skogsindustrierna, Svenska bankföreningen, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges domareförbund, Sveriges försäkringsförbund, Sveriges kartoch mätningstekniska förening, Sveriges lantmätareförening, Tjänstemännens centralorganisation, Utvecklingsrådet för landskapsinformation och Villaägarnas riksförbund.

Yttrande har dessutom kommit in från Kristianstads kommun, Kristinehamns kommun, Sandvikens kommun, GIS – Samverkan Dalarna, Kommunförbundet Värmland, ST–lantmäteri, ST– Fastighetsdata och SACO–föreningen vid Centralnämnden för fastighetsdata, Lantmäteriets civilingenjörsförening, Mjölby kommun, Karlstads kommun, Swedmap AB, Länsarkitektföreningen och Helsingborgs kommun.

Huvudmannaskapsutredningens sammanfattning av betänkandet Fastighetsbildning – en gemensam uppgift för stat och kommun (SOU 1995:54)

Mitt uppdrag Jag har enligt mina direktiv att lämna förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering (fastighetsbildningsverksamhet). Jag skall härvid beakta bl.a. sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statliga och kommunala verksamheter, samt sakägarnas behov av tillgång till lokal service.

En viktig målsättning för mitt uppdrag är att skapa ett gynnsamt samarbetsklimat mellan staten och kommunerna inom hela lantmäterisektorn. Tidigare intressemotsättningar rörande ansvaret för fastighetsbildningen bör i möjligaste mån överbryggas. Mitt uppdrag har därför haft karaktären av en förhandling där jag koncentrerat mig på att i sakfrågor finna gemensamma och i verksamheten väl förankrade lösningar. Mitt förslag är att betrakta som en helhetslösning som inte lämnar utrymme för långtgående ändringar i delfrågor.

Bakgrund Ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten är i dag delat mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna. Huvuddelen av verksamheten bedrivs vid 81 statliga fastighetsbildningsmyndigheter och 24 fastighetsregistermyndigheter. Verksamheten utförs också vid 41 kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och 29 kommunala fastighetsregistermyndigheter. De kommunala myndigheterna ansvarar för hela eller del av en kommun. Det delade ansvaret har under drygt en 20–årsperiod orsakat intressemotsättningar och konflikter kring bl.a. inrättandet av kommunala fastighetsbildningsmyndigheter och avgränsningen av dessas verksamhetsområden. Samverkan och samordning mellan stat och kommun inom lantmäteriområdet har härigenom försvårats.

Den 1 januari 1996 kommer det statliga lantmäteriets organisation att reformeras. Befintliga statliga fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter ersätts av 24 regionala lantmäterimyndigheter med länen som verksamhetsområde. I samband härmed integreras fastighetsregistreringen med fastighetsbildningen.

Utgångspunkter och grundläggande ställningstaganden Fastighetsbildningen bör ses som en av många gemensamma uppgifter inom ramen för ett brett, förtroendefullt och fördjupat

samarbete mellan stat och kommun. Det stora behovet av gemensamma insatser inom lantmäteriområdet överskuggar enligt min mening den organisatoriska frågan om ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten.

Ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten är i grunden statligt. Detta är naturligt mot bakgrund av verksamheternas karaktär av infrastruktur. Ett väl fungerande system för fastighetsindelning är av central betydelse för fysisk planering, markanvändning, fastighetsomsättning, kreditmarknaden med fastigheter som pant, fastighetstaxering och fastighetsbeskattning, folkbokföring och statistikproduktion. Staten har ett övergripande ansvar för att det i hela landet finns en väl fungerande organisation för fastighetsbildningsverksamheten.

Fastighetsbildningsverksamheten har ett nära samband med den kommunala plan- och byggprocessen. Kommunerna har behov av att samordna fastighetsbildningen med övriga aktiviteter och aktörer inom plan- och byggprocessen, vilket motiverar en fortsatt kommunal medverkan inom fastighetsbildningsverksamheten.

Fastighetsbildning innebär myndighetsutövning och handläggande myndigheter skall därför kännetecknas av obundenhet och opartiskhet samt äga en hög kompetens. Detta för att säkerställa lika behandling och förutsägbarhet i myndighetsutövningen. Rättssäkerheten utgör en given utgångspunkt för överväganden om organisationen för fastighetsbildningsverksamheten.

Den organisation som nu skapas bör vara stabil och långsiktig. Samtidigt bör den vara flexibel och tillåta förändringar i ansvarsfördelningen i takt med samhällsutvecklingen. Stabilitet och flexibilitet kan kombineras genom att fasta och tydliga kriterier formuleras för förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun.

Mitt förslag Mitt förslag innebär att ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten främst åvilar staten via Lantmäteriverket, men av verket kan delegeras till kommun efter särskild ansökan och om vissa villkor är uppfyllda.

De villkor för kommunal medverkan som här föreslås skall vara den enda bedömningsgrunden för Lantmäteriverkets beslut om delegation till en kommun. Kommun som uppfyller villkoren för delegation skall utan vidare prövning beviljas ett eget ansvar för fastighetsbildningsverksamheten.

Tidigare har intressena för att inrätta kommunala fastighetsbildningsmyndigheter vägts mot möjligheterna att behålla ett tillräckligt verksamhetsunderlag för de statliga myndigheterna. De problem detta orsakat har beskrivits i tidigare utredningar och motiverar att någon sådan avvägning

inte bör ske vid beslut om delegation.

Den kommande omorganisationen av det statliga lantmäteriet skapar förutsättningar för att nå en rationell verksamhet vid de statliga myndigheterna utan att särskilda hänsyn till det egna verksamhetsunderlaget behöver tas vid beslut om kommunala myndigheter.

Mina förslag till villkor för delegation kan sammanfattas i följande sju punkter:

1. Kommun som ansöker om ett delegerat ansvar skall visa att den kommunala lantmäterimyndigheten kommer att ha verksamhet inom lantmäteriområdet motsvarande fem årsarbetskrafter.

2. Minst två av de anställda vid den kommunala lantmäterimyndigheten skall vara behöriga att handlägga förrättningar. Förutom myndighetens chef skall finnas ytterligare en tjänsteman med de kunskaper och erfarenheter som krävs för att utöva ett från chefen delegerat ansvar för förrättningsverksamhet.

3. Chefen för kommunal lantmäterimyndighet skall uppfylla de behörighetsregler som uppställs i nuvarande lantmäteriinstruktion (SFS 1974:336). Detta innebär att chefen skall ha civilingenjörsexamen från teknisk högskola eller motsvarande kunskaper samt minst två års erfarenhet av verksamheter som utförs vid fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndighet.

4. Kommunal lantmäterimyndighet skall ha en förväntad volym av förrättningsverksamhet som inte understiger intäkter på 600 000 kronor per år. Intäkterna skall härvid uppskattas utifrån ett genomsnitt för en period på fem år.

5. I ansökan om delegation skall framgå att den kommunala lantmäterimyndigheten kommer att inordnas i den kommunala organisationen på ett sådant sätt att den inte blir inordnad under en nämnd med ansvar för mark- och exploateringsfrågor och/eller inordnas i en förvaltning vars verksamheter har sådan karaktär.

6. Kommun som ansöker om ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten skall visa att de arbetsuppgifter som kommer att tilldelas personalen vid den kommunala lantmäterimyndigheten praktiskt taget uteslutande omfattar förrättningsverksamhet och verksamheter som ligger inom ramen för myndighetsservice enligt avsnitt 5.8.

7. Ansökan om ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten skall avse ett ansvar utövat av enskild kommun. Kommun kan inte beviljas ett delegerat ansvar i samverkan med annan kommun. Kommun som så önskar kan ansöka om ett delegerat ansvar före den 1 juli varje år. Kommun som medges ett delegerat ansvar inrättar en egen lantmäterimyndighet för att utföra fastighetsbildningsverksamheten. Ett delegerat ansvar utövas tills vidare. Ansökningar som avslås kan överklagas till

regeringen.

En modifierad odelbarhetsprincip Kommunala lantmäterimyndigheter skall verka över hela kommunens yta. För att skapa en tydlig myndighetsstruktur skall den kommunala myndigheten i princip ta emot alla fastighetsbildningsärenden samt ansvara för förrättningsarkivet inom sitt verksamhetsområde.

Statlig fastighetsbildning kommer dock fortfarande att utövas även i kommuner med ett delegerat ansvar för fastighetsbildningsverksamheten. Det råder enighet om att vissa förrättningar knutna till infrastruktursatsningar, till jordoch skogsbruket samt vissa specialförrättningar regelmässigt bör handläggas av statliga lantmäterimyndigheter. Ärendeuppdelningen i övrigt mellan statliga och kommunala myndigheter bör grundas på samråd och informella överenskommelser.

Rätt för sakägare att begära överlämnande Enligt mina direktiv skall jag särskilt uppmärksamma de fastighetsbildningsärenden där en kommun är sakägare. Det är vid dessa ärenden av särskild vikt att den handläggande förrättningslantmätaren är obunden av kommunala intressen. Jag kan konstatera att inga konkreta rättssäkerhetsproblem har kunnat påvisas vid sådana ärenden, men att frågan är viktig för att främja medborgarnas förtroende för myndigheten. Jag föreslår att sakägare vid förrättning där även kommunen är sakägare skall ha rätt att efter begäran få ärendet överlämnat till en statlig lantmäterimyndighet. Denna rättighet skall gälla under hela förrättningsprocessen. Rätten till överlämnande gäller dock inte de förrättningar där parterna slutit överenskommelse enligt jordabalkens regler. Avtal enligt jordabalken är bindande för parterna och normerande för förrättningen. Förrättningar där sådana avtal ingåtts är därför inte meningsfulla att förse med överlämnandemöjlighet.

Lantmäteriverkets tillsynsroll Lantmäteriverket har ett tillsyns- och samordningsansvar för såväl statliga som kommunala lantmäterimyndigheter. Detta ansvar innebär att Lantmäteriverket skall tillse att villkoren för ett delegerat ansvar fortlöpande uppfylls i kommuner med egen lantmäterimyndighet. Om en kommunal myndighet inte uppfyller villkoren för delegation bör Lantmäteriverket – efter samråd med berörd kommun och efter att kommunen haft tillfälle att vidtaga åtgärder för att åter uppfylla villkoren – överväga att dra tillbaka ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten till staten.

Det föreligger ett stort behov av samordning inom det tekniska området mellan det statliga lantmäteriet och kommunala lantmäterimyndigheter. Kommun som ansöker om delegation måste redovisa tekniska system som kan leverera och hämta data enligt en viss standard och därmed säkrar utbytbarhet av data mellan stat och kommun. Kommun som önskar egen lantmäterimyndighet måste också vara beredd svara för ajourhållning av ett framtida GFI (geografisk fastighetsindelning) inom den kommunala myndighetens område.

Förrättningsförberedelser och samarbetsavtal 64 kommuner medverkar via en egen mätningsorganisation i förrättningsförberedelser, t.ex. mätningstekniska moment, i den statligt bedrivna fastighetsbildningen. Denna medverkan baseras sedan 1972 på en form av samarbetsavtal som benämns C–avtal. Erfarenheterna av detta samarbete mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna är i huvudsak goda och den kommunala medverkan erbjuder klara samordningsfördelar och rationaliseringsmöjligheter.

Min rekommendation är att Lantmäteriverket och Svenska kommunförbundet når en överenskommelse om de principer som skall gälla för kommunal medverkan i förrättningsförberedelser och om ett nytt ramavtal för sådan kommunal medverkan. Jag anser det mycket angeläget att en sådan överenskommelse träffas och kan bilda grunden för ett långsiktigt och hållbart samarbete mellan det nya Lantmäteriverket och landets kommuner. Har inte parterna nått en överenskommelse när regeringen under hösten 1995 lägger proposition rörande ansvarsfördelningen för fastighetsbildningen, bör regering och riksdag ta ställning till om en fastare reglering av frågan är nödvändig.

Genomförande och konsekvenser Kommuner som önskar inrätta egen lantmäterimyndighet ansöker om ett delegerat ansvar för verksamheten före den 1 juli 1996. De kommuner som beviljas ett delegerat ansvar kan inleda sin verksamhet den 1 januari 1998.

Sammantaget torde resultatet av mina förslag bli att antalet kommuner som utövar ett eget ansvar för fastighetsbildningen blir samma eller något mindre än i dagens organisation. Detta under förutsättning att möjligheten till avtal av typen C–avtal kvarstår. I annat fall torde antalet kommuner med egen myndighet bli större. En påtaglig förändring i relation till tidigare ansvarsfördelning blir emellertid den generella utvidgningen av det kommunala ansvaret till att i samtliga fall omfatta hela kommunen.

Sakägarnas behov av tillgång till lokal service gynnas allmänt

av möjligheten till kommunal medverkan i fastighetsbildningen. De statliga lantmäterimyndigheternas verksamhetsområden utvidgas under 1996 som en följd av den nya organisationen för det statliga lantmäteriet. Ett något minskat ärendeunderlag på grund av kommunal medverkan i fastighetsbildningsverksamheten försämrar därför knappast de statliga myndigheternas möjligheter att ge god service i kommuner utan egen myndighet. För detta talar också de möjligheter till samverkan mellan regionala statliga lantmäterimyndigheter som skapas i den nya organisationen.

Miljödepartementets förslag till författningsreglering med anledning av betänkandet Fastighetsbildning – en gemensam uppgift för stat och kommun m.m.

1 Förslag till lag om kommunal lantmäterimyndighet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Lantmäteriverket får meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. Inrättas en sådan kommunal myndighet svarar kommunen för verksamheten vid myndigheten.

Om kommunen uppfyller de krav som ställs i 3 §, skall tillstånd lämnas.

2 § I en kommun som fått tillstånd att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet handläggs ärenden om fastighetsbildning av denna myndighet om ärendet inte

1. avser en förrättning som enligt 4 kap. 7 a § fastighetsbildningslagen (1970:988) överflyttas till den statliga lantmäterimyndigheten i länet,

2. berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden,

3. avser stora jord- och skogsbruksförrättningar som inte omfattar nybebyggelse,

4. specialförrättningar som omfattar större anläggningsförrättningar och äganderättsutredningar.

I sådana fall skall ärendena handläggas av den statliga lantmäterimyndigheten i länet.

Tillstånd 3 § En ansökan om tillstånd skall vara skriftlig och innehålla den utredning som behövs för Lantmäteriverkets prövning.

För tillstånd krävs att

1. ansökan avser verksamhet inom en kommun,

2. förrättningsverksamheten skall ha en förväntad volym som uppgår till sexton basbelopp enligt 1 kap. 6 § andra stycket lagen (1962:394) om allmän försäkring beräknad som ett genomsnitt för en period på fem år,

3. kommunen visar att myndigheten kommer att ha en verksamhet som motsvarar fem årsarbetskrafter,

4. chefen för myndigheten skall ha civilingenjörsexamen från teknisk högskola eller motsvarande kunskaper samt minst två års erfarenhet av verksamheter som vid lantmäterimyndighet,

5. ytterligare en av de anställda vid myndigheten är behörig och har de kunskaper och den erfarenhet som krävs för att utöva ett från chefen delegerat ansvar för förrättnigar,

6. kommunen visar att de arbetsuppgifter som tilldelas

personalen vid myndigheten i allt väsentligt omfattar förrättningsverksamhet eller ligger inom ramen för myndighetsservice i anslutning till den verksamheten, och

7. kommunen visar att dess datasystem har den tekniska standard som behövs för att säkra att data mellan stat och kommun kan utväxlas.

4 § En ansökan skall ha kommit in till Lantmäteriverket senast den 30 juni. Verket skall fatta beslut i ärendet inom sex månader.

Om tillstånd lämnas att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet, får myndigheten börja sin verksamhet vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan beslutet meddelats.

5 § Om en ansökan är bristfällig skall Lantmäteriverket förelägga kommunen att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer kommunen inte föreläggandet får Lantmäteriverket avvisa ansökan, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av ärendet.

Återkallelse av tillstånd 6 § Ett tillstånd får återkallas, om kommunen åsidosätter sina skyldigheter enligt den lagstiftning som reglerar förrättningsverksamheten eller enligt föreskrifter som gäller för sådan verksamheten eller om verksamheten inte längre kan antas uppfylla de förutsättningar som anges i 3 §.

7 § Om en kommun inte längre vill ansvara för verksamheten vid en kommunal lantmäterimyndighet, skall kommunen anmäla detta till Lantmäteriverket. En sådan anmälan skall ha kommit in till Lantmäteriverket senast den 30 juni. När en sådan anmälan inkommit förfaller kommunens tillstånd.

Kommunen får avsluta sin verksamhet vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan återkallelsen gjordes.

Föreskrifter och tillsyn 8 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de övriga föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna lag.

9 § Lantmäteriverket utövar tillsyn över den kommunala lantmäteriverksamheten.

Överklagande 10 § Lantmäteriverkets beslut enligt 3–6 §§ får överklagas till

regeringen.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 då lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet upphör att gälla.

2. Beslut om inrättande av kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet som fattats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet skall dock gälla till den 31 december 1997, om inte annat förordnas.

2 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs att det i fastighetsbildningslagen (1970:988) skall införas en ny paragraf, 4 kap. 7 a §, av följande lydelse.

4 kap.

7 a § Om en kommun är sakägare vi en förrättning som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet, får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället handläggs av lantmäterimyndigheten i länet.

En sådan begäran skall lämnas till förrättningsmannen innan förrättningen avslutats. Sedan begäran lämnats skall förrättningen avbrytas och förrättningsmannen underrätta lantmäterimyndigheten i länet. Lantmäterimyndigheten i länet skall utse en ny förrättningsman som skall fortsätta förrättningen.

Bestämmelserna i denna paragraf omfattar inte förrättningar till följd av avtal som slutits om köp och byte enligt 4 kap. jordabalken.

__________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Förteckning över remissinstanser till Huvudmannaskapsutredningens betänkande och Miljödepartementets promemoria

Efter remiss har yttranden kommit in från Domstolsverket, Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Mariestads tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Datainspektionen, Försvarsmakten högkvarteret, Fortifikationsverket, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Postverket, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Statens bostadskreditnämnd, Tekniska högskolan i Stockholm, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Riksarkivet, Språk- och folkminnesinstitutet, Riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer, Konkurrensverket, Statens fastighetsverk, Sveriges geologiska undersökning, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Statens lantmäteriverk, Centralnämnden för fastighetsdata, Botkyrka kommun, Stockholms kommun, Katrineholms kommun, Linköpings kommun, Nässjö kommun, Nybro kommun, Osby kommun, Malmö kommun, Kungsbacka kommun, Göteborgs kommun, Strömstads kommun, Lysekils kommun, Torsby kommun, Hällefors kommun, Västerås kommun, Gävle kommun, Hofors kommun, Ljusdals kommun, Nordmalings kommun, Vilhelmina kommun, Kiruna kommun, Piteå kommun, Rymdbolaget, Telia AB, Vattenfall AB, Arkitekt- och ingenjörsföretagen, Kartteknikernas intresseförening, Lanbrukarnas riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Skogsindustrierna, Svenska bankföreningen, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kommunförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges kart- och mätningstekniska förening, Sveriges lantmätareförening, Tjänstemännens centralorganisation, och Villaägarnas riksförbund.

Yttrande har dessutom kommit in från Skövde kommun, Tyresö kommun, Eslövs kommun, Karlskoga kommun, Karlstads kommun, Örnsköldsviks kommun, Borlänge kommun, Jönköpings kommun, Östersunds kommun, Karlshamns kommun, Vänersborgs kommun, Kristianstads kommun, Ånge kommun, MBK–gruppen i Gävleborgs län, Perstorps kommun, Vetlanda kommun, Mora kommun, Bjuvs kommun, Götene kommun, Varbergs kommun, Vellinge kommun, Norrskensflammorna, Nacka kommun, Älvdalens kommun, Hudiksvalls kommun, Kinda kommun, Klippans kommun, Härnösands kommun, Grästorps kommun, Hässleholms kommun, Mjölby kommun, Åstorps kommun, Mönsterås kommun, Skellefteå kommun, Sjöbo kommun, Ljusnarsbergs kommun,

Kristinehamns kommun, Helsingborgs kommun, Borlänge, Hedemora och Ludvika lantmäteridistrikt, LänsMBK–gruppen i Skaraborg, Avesta kommun, Eskilstuna kommun, Kalmar kommun, Kramfors kommun, Sundsvalls kommun, Stenungsunds kommun, Sandvikens kommun, Solna kommun, Årjängs kommun, Västerviks kommun, Uddevalla kommun, Gotlands kommun, Hylte kommun, Kumla kommun, Mölndals kommun, Sollentuna kommun, Strömsunds kommun, Åmåls kommun, Örebro kommun, Kommunförbundet i Kristianstads län, Lantmäteriets civilingenjörsförening, ST–Lantmäteri, Bollnäs kommun, Bromölla kommun, Orsa kommun, Örkelljunga kommun, Huddinge kommun, Trollhättans kommun, Sunne kommun, Tjörns kommun, Ängelholms kommun, Värmdö kommun och Sollefteå kommun.

De till Lagrådet remitterade lagförslagen

1 Förslag till lag om kommunal lantmäterimyndighet

Härigenom föreskrivs följande.

Inrättande av en kommunal lantmäterimyndighet 1 § Regeringen får meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet och att ansvara för verksamheten vid myndigheten.

2 § För tillstånd krävs att kommunen visar att

1. myndigheten har hela kommunen som sitt verksamhetsområde,

2. myndighetens arbetsuppgifter omfattar förrättningsverksamhet och myndighetsservice i anslutning till förrättningsverksamheten,

3. myndighetens verksamhet har tillräcklig omfattning för att upprätthålla nödvändig kompetens,

4. två personer inom myndigheten har den kompetens och erfarenhet som krävs för att ansvara för förrättningar,

5. myndighetens informationssystem har sådan teknisk standard som säkrar det informationsutbyte mellan stat och kommun som behövs inom lantmäteriområdet.

3 § En kommun som vill inrätta en kommunal lantmäterimyndighet skall ge in en ansökan om tillstånd till

Lantmäteriverket. Ansökan skall vara skriftlig och innehålla den utredning som behövs för ärendets prövning.

4 § En kommunal lantmäterimyndighet skall börja sin verksamhet vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan tillståndet meddelades.

Om Lantmäteriverket medger det får verksamheten påbörjas tidigare än vad som framgår av första stycket.

Myndighetens verksamhet 5 § Den kommunala lantmäterimyndigheten handlägger ärenden om fastighetsbildning, fastighetsbestämning och fastighetsregistrering inom kommunen. Till den statliga lantmäterimyndigheten i länet skall dock överlämnas

1. förrättningar som avses i 4 kap. 7 a andra stycket § fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. förrättningar som avser flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden,

3. stora jord- och skogsbruksförrättningar som inte omfattar ny bebyggelse,

4. andra särskilda förrättningar som av kompetens- eller resursskäl inte bör handläggas hos myndigheten.

Tillsyn 6 § Lantmäteriverket utövar tillsyn över verksamheten vid de kommunala lantmäterimyndigheterna.

Myndighetens upphörande 7 § Om en kommun inte längre vill ansvara för verksamheten vid en kommunal lantmäterimyndighet, skall kommunen anmäla detta till Lantmäteriverket. Kommunens tillstånd upphör att gälla vid det årsskifte som infaller närmast efter det att ett år förflutit sedan anmälan kom in till Lantmäteriverket.

Om Lantmäteriverket medger det får verksamheten upphöra tidigare än vad som framgår av första stycket.

8 § Om verksamheten vid lantmäterimyndigheten inte uppfyller de förutsättningar som anges i 2 § eller om myndigheten i något väsentligt hänseende brister i sin myndighetsfunktion, får kommunens tillstånd återkallas av regeringen efter anmälan från Lantmäteriverket.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 då lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet upphör att gälla.

2. Beslut om inrättande av kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet som meddelats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet skall gälla till den 31 december 1997, om inte annat förordnas. För sådana myndigheter skall äldre bestämmelser tillämpas även i övrigt.

3. En kommun som den 31 december 1995 inte har en egen fastighetsbildningsmyndighet får inrätta en kommunal lantmäterimyndighet tidigast den 1 januari 1999, om inte Lantmäteriverket medger annat.

2 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988 )

32

dels att 16 kap. 15 § samt 19 kap. 3, 5 och 6 §§ skall ha

följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 4 kap. 7 a

och 34 a §§ samt 16 kap. 12 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

32

Lagen omtryckt 1992:1212.

Föreslagen lydelse

4 kap.

7 a §

Om en kommun är sakägare

vid en förrättning, som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet, får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället skall handläggas av lantmäterimyndigheten i länet.

En sådan begäran skall göras

hos förrättningslantmätaren innan förrättningen avslutats. Förrättningen skall då avbrytas och ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten i länet.

Bestämmelserna i denna

paragraf omfattar inte förrättningar som grundas på avtal om köp, byte eller gåva enligt 4 kap. jordabalken .

34 a §

Lantmäterimyndigheten i

länet får uppdra åt en annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantmäteriområdet att utföra åtgärder enligt 4 kap. 25 § första stycket, 27 och 28 §§.

16 kap.

12 a §

Endast om det finns

synnerliga skäl får en kommunal lantmäterimyndighets förrättning undanröjas på grund av att myndigheten handlagt ärendet i stället för att lämna över det till den statliga lantmäterimyndigheten enligt 5 § lagen ( 1995:000 ) om kommunal lantmäterimyndighet.

15 §

Om en avslutad förrättning har överklagats, skall fastighetsdomstolen ofördröjligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten en kopia av skrivelsen med överklagandet.

Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till

fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall fortsättas, sänds handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss

del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter

registreringsfrågans handläggning

skall myndigheten

omedelbart återställa förrättningsakten.

Sedan en fastighetsdomstols

utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till lantmäterimyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till lantmäterimyndigheten. Efter registrering skall myndigheten omedelbart sända tillbaka förrättningsakten till domstolen.

19 kap.

3 §

Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införs snarast möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om den har överklagats, domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Även om förrättningen inte har avslutats skall uppgift om fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, som skulle ha överklagats särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten begär det.

Även om förrättningen inte

har avslutats får uppgift om ett sådant fastighetsbildningseller fastighetsbestämningsbeslut, som skulle ha överklagats särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft.

Överklagas beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller överklagas fastighetsbildningseller fastighetsbestämningsbeslut särskilt, får uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen inte berörs av överklagandet. Motsvarande gäller när domstols avgörande i ett fastighetsbildningsmål överklagas.

5 §

Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i fastighetsregister som föres med användande av automatisk databehandling eller i anordning som hos inskrivningsmyndighet,

fastighetsbildningsmyndighet eller fastighetsregistermyndighet

är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla.

Lider någon förlust till följd av

tekniskt fel i fastighetsregister som föres med användande av automatisk databehandling eller i anordning som hos

inskrivnings- eller lantmäterimyndighet är ansluten till

registret, har han rätt till ersättning av staten. Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla. Rättelse av uppenbar oriktighet till följd av tekniskt fel i fastighetsregister som avses i första stycket får utan hinder av 4 § första stycket första punkten ske även om det kan medföra förfång för fastighetsägare eller rättighetshavare. Tillfälle att yttra sig skall lämnas, förutom fastighetsägare och rättighetshavare, myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket jordabalken. Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse enligt andra stycket förlust att tillskyndas ägare eller rättighetshavare har han rätt till ersättning av staten. Ersättning utgår dock icke, om han med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit.

I fråga om ersättning som avses i denna paragraf äger 18 kap.5 och 7 §§jordabalken motsvarande tillämpning.

6 §

Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.

Lantmäterimyndigheten

svarar för fastighetsregistret.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildning och fastighetsregistrering som sker vid myndighet som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

3 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs

33

att 23 och 24 §§miljöskyddslagen

(1969:387)

34

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

33

Jfr rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (EGT nr L 20, 26.1.1980, s. 43, Celex 380L0068).

34

Lagen omtryckt 1989:363.

Föreslagen lydelse

23 §

35

Koncessionsnämnden får förbjuda fortsatt miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd enligt denna lag

1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet,

2. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts i betydande mån eller

35

Senaste lydelse 1988:924.

2. när för verksamheten

gällande villkor eller med stöd av 5 a § första stycket meddelade föreskrifter har åsidosatts i betydande mån,

3. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts.

När förbud meddelas enligt första stycket, får tillståndet återkallas helt eller delvis.

24 §

36

Koncessionsnämnden får, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor för en miljöfarlig verksamhet eller meddela nya villkor för den

1. när – från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft – förflutit tio år eller den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

2. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillståndet och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

3. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse,

36

Senaste lydelse 1995:825.

3. när för verksamheten

gällande villkor eller med stöd av 5 a § första stycket meddelade föreskrifter har åsidosatts på ett sätt som varit av

mer än ringa betydelse,4. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

5. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

7. om användandet av något ny teknik för mätning eller uppskattning av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten.

I fall som avses i första stycket 4 får Koncessionsnämnden också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-10-05.

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan

Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 28 september 1995 (Miljödepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om kommunal lantmäterimyndighet,

2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

3. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Kjell-Olof Wennström och Anna Dixelius.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om kommunal lantmäterimyndighet

1 §

Enligt denna paragraf skall en kommun, som fått tillstånd att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet, ansvara för verksamheten vid myndigheten.

I remissförslagets allmänna motivering och författningskommentar understryks att staten har det övergripande ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten. Detta framgår inte direkt av lagtexten men kan sägas ha kommit till uttryck genom bestämmelserna i 6 § att Lantmäteriverket utövar tillsyn över verksamheten vid de kommunala lantmäterimyndigheterna och i 8 § om återkallelse av kommunens tillstånd att driva verksamheten vid myndigheten.

Det ansvar för verksamheten, som enligt förevarande paragraf läggs på kommunen, innebär således inte någon begränsning av statens övergripande ansvar för fastighetsbildningsverksamheten. Det är därför missvisande, när det i regeringens förslag under avsnitt 4.3 i den allmänna motiveringen sägs att statens ansvar kan delegeras till en kommun. Kommunens ansvar kan inte omfatta annat än att bestrida kostnaderna för verksamheten och att göra det möjligt för myndigheten att bedriva verksamheten effektivt och i organisatoriskt lämplig form. Myndighetens verksamhet skall styras endast av fastighetsbildningens regelsystem och bedrivas på det sätt som enligt 1 kap. 9 § regeringsformen krävs i en myndighetsfunktion, dvs. att beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Detta måste beaktas vid inordnandet av en kommunal lantmäterimyndighet i den kommunala organisationen. Myndigheten måste vara fristående från kommunens politiska ledning. Inordnas den

under en befintlig nämnd eller annan kommunal enhet, är det angeläget att den inte i sin verksamhet utsätts för politiska påtryckningar från den nämnden eller enheten.

För att undvika missförstånd om vad som åligger kommunerna förordar Lagrådet att i förevarande paragraf ordet ”ansvara” ersätts med ordet ”svara”, dvs. det ordval som används i 1 § lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

2 §

Paragrafen anger i fem punkter de förutsättningar som avses gälla för att tillstånd skall få meddelas en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet. Brister det i fråga om någon av dessa förutsättningar får tillstånd inte meddelas, men avsikten är å andra sidan enligt motiven att tillstånd skall meddelas, om förutsättningarna är uppfyllda. Mot denna bakgrund bör vissa jämkningar i den föreslagna avfattningen aktualiseras.

Både lagtextens lydelse och motiven ger till en början anledning att ställa frågan om de krav som avser exempelvis personalens kompetens och myndighetens informationssystem skall förstås så att kommunen redan vid ansökningstillfället skall visa att den förfogar över personal och informationssystem som tillgodoser de uppställda kraven eller om det är tillräckligt att den utredning som kommunen åberopar ger vid handen att kraven kommer att kunna uppfyllas i den händelse att tillstånd meddelas. Eftersom myndigheten när ansökningen görs ännu inte har inrättats, får det senare alternativet antas vara avsett. Formuleringarna bör jämkas med beaktande härav.

Enligt den föreslagna punkten 2 skall kommunen visa att ”myndighetens arbetsuppgifter omfattar förrättningsverksamhet och myndighetsservice i anslutning till förrättningsverksamheten”. Av motiven framgår att avsikten är att arbetsuppgifterna praktiskt taget uteslutande skall omfatta sådan verksamhet som nu har sagts. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt motiven skall kommunen vidare visa att myndigheten kommer att organiseras så att den får en sådan oberoende ställning som är förutsatt. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i lagtexten. Det kan ske genom att ett krav ställs på kommunen att visa att myndigheten kommer att få en för ändamålet lämplig organisation.

I enlighet med det anförda och med vissa redaktionella ändringar i övrigt bör paragrafen kunna få följande lydelse:

”För tillstånd krävs att kommunen visar att

1. myndigheten kommer att få hela kommunen som sitt verksamhetsområde,

2. myndighetens arbetsuppgifter väsentligen kommer att

begränsas till förrättningsverksamhet och myndighetsservice i anslutning till förrättningsverksamheten,

3. myndigheten kommer att få en för ändamålet lämplig organisation och en verksamhet som kan beräknas få tillräcklig omfattning för att nödvändig kompetens skall kunna upprätthållas,

4. minst två tjänstemän inom myndigheten kommer att ha den kompetens och erfarenhet som krävs för att handlägga förrättningar,

5. myndighetens informationssystem kommer att få en sådan teknisk standard som säkerställer det informationsutbyte mellan stat och kommun som behövs inom lantmäteriområdet.”

5 §

Enligt paragrafen gäller som huvudregel att den kommunala lantmäterimyndigheten är behörig att handlägga samtliga ärenden om fastighetsbildning, fastighetsbestämning och fastighetsregistrering inom kommunen. I fyra särskilt uppräknade fall avses dock gälla att den kommunala lantmäterimyndigheten blir skyldig att överlämna förrättningar till den statliga lantmäterimyndigheten i länet. Föreligger inte något av dessa fall får den kommunala myndigheten inte överlämna en förrättning.

Regleringen får anses innebära att, om en förrättning överlämnas, den statliga lantmäterimyndigheten är förhindrad att ingå i prövning av frågan om det funnits förutsättningar enligt paragrafen att överlämna förrättningen. Den statliga myndigheten måste emellertid vara bibehållen vid sin skyldighet att pröva andra frågor angående sin behörighet, t ex frågor med anknytning till 4 kap. 7 § fastighetsbildningslagen.

Fråga kan uppkomma om möjligheten för en sakägare att överklaga en kommunal lantmäterimyndighets beslut i en fråga om överlämnande av en förrättning. Något fullföljdsförbud har inte föreslagits i remissen, och fastighetsbildningslagens överklaganderegler torde därmed bli tillämpliga. Enligt denna lag gäller i princip att alla beslut av en fastighetsbildningsmyndighet som avser förfarandet kan överklagas (se t ex Landahl – Nordström, Fastighetsbildningslagen, 2 uppl s 137), låt vara att överklagande endast i de fall som anges i 15 kap. 2–4 §§ skall göras särskilt; i andra fall skall enligt 15 kap. 6 § överklagande ske sedan förrättningen slutförts eller förklarats inställd. En konsekvens av detta torde bli att ett beslut av en kommunal lantmäterimyndighet om att överlämna ett mål kan överklagas särskilt endast på den grunden att förrättningen därmed onödigt uppehålles (se 15 kap. 4 §). I andra fall skulle talan mot beslutet få föras först sedan den statliga lantmäterimyndigheten skilt ärendet från sig.

Med den utgångspunkten att den statliga lantmäterimyndig-

heten är förhindrad att pröva förutsättningarna för ett överlämnande synes det emellertid knappast meningsfullt att tillåta överklagande av ett sådant beslut. Även om den kommunala myndigheten skulle ha gjort en uppenbar felbedömning vid ett beslut om överlämnande kan ju sakägarnas rättssäkerhet inte försämras av att det blir den statliga myndigheten som skall handlägga ärendet. Lagrådet vill därför föreslå att det som ett andra stycke i 5 § intas en regel av följande lydelse: ”Beslut av den kommunala lantmäterimyndigheten att överlämna en förrättning får inte överklagas”.

Det sålunda förslagna taleförbudet blir inte tillämpligt på ett beslut av den kommunala lantmäterimyndigheten att underlåta att överlämna ett mål. Ett sådant ställningstagande bör i och för sig kunna bringas under prövning av högre instans, låt vara att det i enlighet med vad som i remissen föreslås vid 16 kap. 12 a § fastighetsbildningslagen kommer att krävas synnerliga skäl för att den kommunala myndighetens förrättning skall kunna undanröjas på sådan grund.

Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) Begreppet fastighetsbildningsmyndighet används på åtskilliga ställen i fastighetsbildningslagen, t.ex. i 4 kap. där det finns ett avsnitt med närmare bestämmelser om fastighetsbildningsmyndighet. Som en konsekvens av de organisatoriska förändringar som lagrådsremissen behandlar föreslås i två paragrafer, nämligen 16 kap. 15 § och 19 kap. 5 §, ändringar som innebär att ordet fastighetsbildningsmyndighet eller böjningsform därav ersätts av lantmäterimyndighet i motsvarade form. Vidare ändras 19 kap. 3 § så att begreppet fastighetsbildningsmyndighet slopas där. I övriga lagrum där begreppet nämns föreslås däremot inte några ändringar och remissen lämnar inte besked i frågan om eller när sådana konsekvensändringar avses bli genomförda. Vid lagrådsföredragningen har emellertid upplysts att avsikten är att lägga fram förslag om en s.k. trolleribestämmelse för att åstadkomma den behövliga begreppsförändringen. Med hänsyn till det sagda förutsätter Lagrådet att den ytterligare terminologiska anpassning som behövs kommer till stånd tidsmässigt samordnat med ikraftträdandet av nu förevarande lagförslag.

I anslutning härtill bör uppmärksammas att anpassningen även bör innefatta en ny reglering av frågan var ansökan om fastighetsbildning skall göras (jfr 4 kap. 8 § första stycket fastighetsbildningslagen).

16 kap.

12 a §

Förslaget innebär att en kommunal lantmäterimyndighets beslut endast om det finns synnerliga skäl får undanröjas på grund av att myndigheten handlagt ärendet i stället för att lämna över det till den statliga lantmäterimyndigheten enligt 5 § lagen om kommunal lantmäterimyndighet. Lagrådet har inte någon erinran mot detta förslag. Någon reglering föreslås inte för den omvända situationen, dvs. om den kommunala lantmäterimyndigheten har överlämnat en förrättning till den statliga myndigheten trots att lagliga förutsättningar saknats för detta. Godtas vad Lagrådet anfört i anslutning till 5 § förslaget till lag om kommunal lantmäterimyndighet, behövs inte heller någon reglering i detta hänseende, eftersom förrättningen inte kommer att kunna undanröjas på sådan grund.

Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 1995

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar proposition 1995/96:78 Ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten, m.m.

Rättsdatablad

Författningsrubrik

Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

23, 24 §§

380L0068